Regeringskansliets rättsdatabaser

Dir. 1990:11 Beslut vid regeringssammanträde 1990-02-01 Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Freivalds, anför. Mitt förslag Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att överväga möjligheterna att vidareutveckla innehållet i de påföljder som utgör alternativ till fängelsestraffet och mot denna bakgrund pröva behovet av justeringar av vissa bestämmelser angående valet mellan fängelestraff och andra påföljder. Utredaren bör vidare se över vissa frågor om verkställigheten av fängelsestraff. Bakgrund I debatten om åtgärder mot brott är påföljdssystemets utformning och tillämpning en fråga som ofta står i centrum. Intresset är därvid i hög grad inriktat på möjligheterna att hitta alternativ till fängelsestraffet som både framstår som tillräckligt ingripande och tillgodoser den dömdes behov av stöd och hjälp bättre än fängelsestraffet. I detta syfte har bl.a. skyddstillsynspåföljden under senare år förstärkts och skärpts på olika sätt. Som exempel kan nämnas den möjlighet som infördes år 1988 att döma till s.k. kontraktsvård och den försöksverksamhet med samhällstjänst som påbörjades den 1 januari 1990. Båda dessa påföljdsformer är konstruerade som föreskrifter inom ramen för skyddstillsynspåföljden. Det är angeläget att kontinuerligt pröva i vad mån det finns möjligheter att minska användningen av fängelsestraff genom att utveckla och effektivisera frivårdspåföljderna. På motsvarande sätt bör man fortlöpande överväga möjligheterna att genom ändringar av reglerna om innehållet i och utformningen av verkställigheten av fängelsestraffet motverka frihetsberövandenas negativa verkningar och underlätta för den dömde att anpassa sig i samhället. Uppdragets omfattning Jag anser att en särskild utredare nu bör tillkallas för att, inom ramen för nuvarande påföljdssystem, skyndsamt överväga och lämna förslag till åtgärder i syfte att vidga tillämpningsområdet för icke frihetsberövande påföljder och förbättra formerna för verkställighet av fängelsestraff. Utredarens uppdrag bör inte omfatta frågan om helt nya påföljdsformer och inte heller de särskilda problem som gäller samhällets åtgärder för att förebygga och komma till rätta med ungdomsbrottsligheten, vilka övervägs i annat sammanhang. Jag skall i det följande ta upp vissa frågor som kan tjäna som utgångspunkt för uppdraget. Skyddstillsyn Möjligheterna att begränsa användningen av fängelsestraffet är naturligtvis beroende av utformningen av de andra påföljder som kan tillämpas i stället för fängelse. Som jag redan nämnt har under senare år skyddstillsynspåföljden utvecklats väsentligt genom en vidgad och utförligare reglering av möjligheterna att förena påföljden med olika föreskrifter. Erfarenheterna av dessa ändringar är, såvitt nu kan bedömas, goda. Utredaren bör därför överväga om bestämmelserna som rör föreskrifter i samband med skyddstillsyn bör utvecklas ytterligare. Jag vill i detta sammanhang peka på bl.a. möjligheten att i en dom på skyddstillsyn föreskriva att den dömde skall genomgå viss utbildning. Det kan här finnas anledning att överväga behovet att utveckla utbildning som direkt tar sikte på verkningarna av och problem i anknytning till olika brott. Ett exempel på sådan utbildning är det särskilda kurspaket kallat Rattfällan som kriminalvården har utarbetat och som används såväl inom ramen för fängelse som inom frivården. Jag hänvisar till vad som sägs i propositionen (1989/90:2) om trafiknykterhetsbrotten m.m. (s. 42 f.). En utveckling av sådana och liknande åtgärder torde i vissa fall kunna öka förutsättningarna för att använda skyddstillsyn med föreskrift som alternativ till kortare fängelsestraff även när det gäller annan brottslighet än trafiknykterhetsbrott. Två frågor i nära anslutning till den om utrymmet för och innehållet i särskilda föreskrifter är om det finns behov av att förbättra kontrollen och efterlevnaden av meddelade föreskrifter och av att utveckla möjligheterna till ingripanden när den dömde inte iakttar vad som ålagts honom. Utredaren bör här förutsättningslöst pröva olika vägar. När det gäller formerna för verkställigheten av skyddstillsyn vill jag erinra om den inom justitiedepartementet pågående översynen av kriminalvårdens innehåll och verkställighetsformer som påbörjades under hösten 1988. Den arbetsgrupp som bedriver översynen har i en första etapp behandlat kriminalvården i anstalt och behandlar nu frivården. Frivårdsöversynen beräknas vara slutförd under våren 1990. Utredaren bör informera sig om arbetsgruppens arbete samt det utvecklingsarbete som i övrigt bedrivs inom frivården. Villkorlig dom I motsats till skyddstillsyn är villkorlig dom inte förenad med någon övervakning. Påföljden är emellertid förenad med ett allmänt krav på skötsamhet och det är också möjligt att meddela vissa föreskrifter i samband med domen. Det bör stå utredaren fritt att överväga om påföljden kan ges ett vidare tillämpningsområde exempelvis genom större utrymme lämnas för mer ingripande föreskrifter än vad som för närvarande är möjligt. Val av påföljd I samband med överväganden i de frågor som jag nu berört bör det också stå utredaren fritt att pröva om det finns behov av ändringar eller kompletteringar av de allmänna bestämmelserna om påföljdsval i brottsbalken. Jag vill här erinra om att det i 30 kap. 9 § brottsbalken finns en bestämmelse som tar sikte på när möjligheten till föreskrift om s.k. kontraktsvård kan utgöra ett särskilt skäl för att döma till skyddstillsyn. En liknande bestämmelse finns numera också i lagen (1989:928) om försöksverksamhet med samhällstjänst. Liknande regleringar kan visa sig lämpliga att införa i anslutning till eventuella nya bestämmelser om särskilda föreskrifter i samband med skyddstillsynsdom. Det kan också finnas anledning att överväga om de särskilda reglerna i 30 kap. 5 § brottsbalken om påföljdsvalet för unga är väl avvägda liksom om det finns behov av liknande bestämmelser för andra kategorier. Villkorlig frigivning De nuvarande bestämmelserna om villkorlig frigivning innebär att de flesta intagna friges enligt obligatoriskt verkande regler sedan de avtjänat en bestämd kvotdel av det utmätta straffet. Frågan om den framtida utformningen av institutet villkorlig frigivning bereds för närvarande inom justitiedepartementet på grundval av fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande. Kommittén förordar att den villkorliga frigivningen även i fortsättningen skall vara obligatorisk. Även med ett system som bygger på principen om obligatorisk villkorlig frigivning kan det emellertid finnas anledning att överväga om man bör öppna möjligheter till en mer gynnsam behandling av vissa kategorier av intagna. I några rättssystem gäller detta exempelvis unga lagöverträdare och förstagångsdömda. Det bör stå utredaren fritt att överväga om liknande regler bör införas i svensk rätt. Verkställighet av fängelsestraff Ett grundläggande mål för kriminalvården i anstalt är att främja den intagnes anpassning i samhället och motverka skadliga följder av frihetsberövandet. För att uppfylla det målet finns en differentierad anstaltsorganisation och förhållandevis vida möjligheter att anpassa verkställighetsinnehållet efter behoven i det enskilda fallet. Det är angeläget att dessa möjligheter utnyttjas på bästa sätt. Utredaren bör därför närmare överväga principerna för placering av olika kategorier av fängelsedömda och pröva förutsättningarna för att i större utsträckning placera intagna i anstalter som ger bättre möjligheter att förbereda frigivningen. I det sammanhanget och med utgångspunkt att främja den intagnes anpassning i samhället bör utredaren också ta upp frågan om behovet av och möjligheterna till en ökad eller på annat sätt ändrad användning av såväl placering utom anstalt enligt 34 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt som andra former av vistelse utanför anstalt. Jag vill i sammanhanget också erinra om den inom justitiedepartementet pågående översynen av kriminalvårdens innehåll och verksamhetsformer som jag tidigare nämnt. Kriminalvårdsstyrelsen genomför nu, bl.a. utifrån arbetsgruppens förslag angående kriminalvården i anstalt, åtgärder för att skapa ett bättre innehåll i straffverkställigheten. Utredaren bör informera sig om detta arbete och det övriga utvecklingsarbete som pågår inom anstaltsorganisationen. Utredaren skall beakta direktiven (1984:5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning. Utredningsuppdraget skall vara slutfört senast den 1 april 1991. Hemställan Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för justitiedepartementet -- att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med uppdrag att se över vissa kriminalvårdsfrågor, -- att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m. m. Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan. (Justitiedepartementet)