Regeringskansliets rättsdatabaser

Dir. 1991:31 Beslut vid regeringssammanträde 1991-04-18 Chefen för civildepartementet, statsrådet Johansson, anför. Mitt förslag Jag föreslår att en utredare tillkallas med uppgift att göra en analys av den offentliga verksamhetens regionala uppbyggnad samt att göra en perspektivstudie med olika alternativ för en framtida struktur. Bakgrund Sedan flera decennier pågår en omfattande decentralisering av samhällsuppgifter. Allt fler uppgifter har förts över till kommunerna från såväl staten som landstingen. Nyligen har riksdagen fattat beslut att ge kommunerna ett samlat ansvar för långvarig service och vård till äldre och handikappade (prop. 1990/91:14, SoU 9, rskr. 97). Riksdagen har också beslutat att ge kommunerna ett samlat driftansvar för skolan. Under lång tid har landstingen tagit ett växande ansvar för den offentliga hälso- och sjukvården. Landstingen har också under de senaste decennierna fått nya uppgifter inom bl.a. trafik- och kulturområdena. Sedan början av 1970-talet pågår en reformering av den statliga förvaltningen på regional nivå. Genom 1971 års länsförvaltningsrefor m stärktes länsstyrelsernas samordningsansvar samtidigt som en lekmannastyrelse infördes i länsstyrelsen. Länsstyrelsernas samordnande roll har stärkts ytterligare genom riksdagens beslut (prop. 1988/89:154, 1989/90 BoU:4, rskr. 89) om en ny regional statlig förvaltning med en förstärkt länsstyrelse fr.o.m. den 1 juli 1991. I diskussionen om den regionala organisationen har det förts fram idéer om ett fåtal stora län respektive landsting. Men också mindre genomgripande förändringar har aktualiserats. Den statliga storstadsutredningen har i sitt betänkande Storstadsliv. Rika möjligheter -- hårda villkor (SOU 1990:36) föreslagit att länsindelningen ändras i västra Sverige. På några statliga förvaltningsområden diskuteras om den nuvarande länsindelningen är en lämplig grund för myndighetens regionala indelning . Inom delar av den statliga verksamheten finns ett intresse av att skapa regionala enheter som omfattar flera län. Dessa regionala enheter är dock sällan uppbyggda på likartat sätt utan varje verksamhet strävar efter en egen regional indelning, vilket medför problem när det gäller samordning och överblick. Det förs också en diskussion om landstingens framtida roll och uppgifter. I denna diskussion sätts ibland landstingens existens ifråga samtidigt som det också förekommer förslag om att ge landstingen ett större ansvar för regionens angelägenheter och utveckling. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet har i en gemensam skrivelse till regeringen i december 1990 begärt en samlad översyn av den offentliga verksamhetens regionala uppbyggnad. Mot bakgrund av det anförda anser jag att tiden nu är mogen för att göra en mer samlad analys av den offentliga verksamhetens regionala uppbyggnad och en perspektivstudie med olika alternativ för en framtida struktur. En särskild utredare bör tillkallas för att göra detta. Syftet är att skapa en god saklig grund för en sammanvägning av olika intressen. Förändringar som påverkar utvecklingen av den regionala organisationen Det blir allt mer uppenbart att vissa samhällsproblem behöver lösas genom ett utvidgat samarbete oberoende av nuvarande sektoriella och administrativa gränser. Regeringen har i propositionen om näringspolitik för tillväxt (1990/91:87) lämnat förslag till insatser i fråga om kommunikationer och övrig infrastruktur. Förslagen innebär bl.a. att vissa större järnvägsprojekt såsom Västkustbanan och Mälardalsbanan samt omfattande trafikinvesteringar i storstadsområdena skall komma till stånd. Flera av de större trafikprojekt som tas upp i den näringspolitiska propositionen, liksom en del andra större projekt, t.ex. Öresundsbron, skapar behov av ett utvidgat regionalt samarbete när det gäller planering, finansiering och genomförande. Ett flertal olika huvudmän är i regel berörda av de aktuella projekten. På miljöområdet finns det stora behov av samarbete över länsgränserna. Ett uttryck för detta är att regeringen under senare år har tillsatt olika delegationer för att föreslå lösningar på miljöproblem som måste hanteras samlat inom en större region. Inom totalförsvaret förs en diskussion om hur utvecklingen av hotbilden påverkar behovet av samordning av försvarsinsatserna. Mycket tyder på att nuvarande geografiska indelning av totalförsvaret innebär nackdelar från operativa utgångspunkter. I de svenska storstadsområdena har man valt olika lösningar för samhällsbyggandets organisation på den regionala nivån. I Stockholmsregionen har landstinget ansvaret för regionplaneringen och den samordnande utbyggnaden och driften av kollektivtrafiken. I Göteborgs- och Malmöregionerna är ansvaret mer uppdelat. Dessa frågor har även behandlats i samband med förhandlingarna om trafik och miljö i storstadsområdena. Inom hälso- och sjukvården pågår ett förändringsarbete som kommer att påverka såväl vårdens tillgänglighet som formerna för styrning och ledning. Allt fler sjukvårdshuvudmän medger fritt val av sjukvård inom en större region än det enskilda landstinget. Landstingen i Stockholms län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län och Kopparbergs län har inlett praktiska försök att särskilja beställar- och producentrollerna för att därigenom öka effektiviteten. I flera landsting förbereds nu också en större koncentration av det politiska arbetet till det direktvalda landstingsmötet. Därtill kommer att statsmakterna i olika sammanhang tagit initiativ till försöksverksamhet som kommer att förändra sjukvårdshuvudmännens roll samt relationer till kommunerna och försäkringskassorna. Erfarenheterna av dessa försök kan få betydelse för hur den offentliga sektorn på regional nivå organiseras i framtiden, både inom sjukvården och inom andra områden. Behovet av samarbete inom större regioner kommer troligen att öka inom utbildningsverksamheten. I olika delar av landet samarbetar också kommuner, landsting och statliga myndigheter inom större regioner kring gemensamma utvecklingsfrågor, t.ex. i Bergslagen. En särskild fråga är hur internationaliseringen påverkar den offentliga verksamhetens institutionella uppbyggnad. I ett Europa med öppna gränser för handel med varor och tjänster är det troligt att det uppstår nya mönster för samverkan mellan politiska och administrativa institutioner i olika länder. Regionernas betydelse växer i hela Europa samtidigt som national- och förbundsstaterna ställs inför nya anspråk som de måste kunna möta med hänsyn till nya regionala förutsättningar. Uppdraget Utredarens arbete bör ha som utgångspunkt att det även framgent kommer att ställas stora krav på hushållning med den offentliga sektorns ekonomiska resurser. Detta kräver ökad produktivitet och effektivitet samt omprövningar av existerande utgiftsprogram och samhällsorganisation. Regeringens målsättning är att de offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten skall minska för att på sikt skapa utrymme för att sänka skattetrycket. Utredaren bör analysera hur pågående och förväntade förändringar inom olika samhällsområden påverkar förutsättningarna för fördelning av arbetsuppgifter mellan central, regional och lokal nivå. Vidare bör utredaren belysa hur de regionala samarbetsmönstren behöver utvecklas inom offentlig serviceproduktion, försörjning med infrastruktur, totalförsvar, miljöpolitik och samhällsplanering. Utredaren bör överväga i vilken utsträckning ett enda mönster för den regionala indelningen är att föredra eller om det är mer ändamålsenligt att tillämpa flera olika indelningar. Viktiga uppgifter för den statliga förvaltningen på regional nivå bör även i fortsättningen vara att ansvara för samordning, uppföljning och utvärdering av nationella mål samt att arbeta med länets utveckling. Utredaren bör analysera utvecklingen av dessa funktioner mot bakgrund av fortsatt decentralisering och inriktning på mål- och resultatstyrning. Den nya organisationen av länsstyrelserna som träder i kraft den 1 juli 1991 ger goda förutsättningar att vidareutveckla deras verksamhet. Kontakter och samband över landets gränser har fått ökad aktualitet, vilket också kommer till uttryck i länsstyrelsernas, kommunernas och landstingens verksamhet. Denna tendens måste ges särskild uppmärksamhet vid utredarens framåtsyftande överväganden om den regionala organisationen. Utredaren bör på grundval av sina analyser och överväganden göra en perspektivstudie med olika alternativ för en framtida struktur av den offentliga verksamheten på regional nivå. Utredaren bör så fullständigt som möjligt redovisa konsekvenserna av de olika alternativen, bl.a. vad gäller möjligheterna att uppnå skilda nationella mål, effektivitet i resurshushållningen, medborgarinflytande och förtroendevaldas arbetsvillkor. Utredaren bör i sammanhanget särskilt beakta att även intressen utanför samhällsorganen är berörda av de regionala indelningarna. Arbetets bedrivande Utredaren skall redovisa sitt arbete senast den 1 oktober 1992. Det är angeläget att utredaren har kontakter med forskare, kommuner, landsting, länsstyrelser och övrig statlig förvaltning, näringsliv samt ideella och fackliga organisationer. Utredaren bör samråda med den utredare (dir. 1991:00) som regeringen har tillkallat med uppgift att analysera för- och nackdelar med nuvarande länsindelning i västra Sverige. Pågående och planerad försöksverksamhet med ändrat huvudmannaskap och nya styrformer bör uppmärsammas. Hit hör bl.a. länsförnyelseprojektet i Örebro län, försöket med den s.k. Dalamodellen, frikommunförsöket och planerad försöksverksamhet beträffande primärvården respektive finansiell samordning mellan hälso- och sjukvården samt socialförsäkringen. Utredaren har att beakta vad som säg i regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning (dir. 1984:5) och om beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten (dir. 1988:43). Hemställan Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar chefen för civildepartementet att tillkalla en särskild utredare -- som skall omfattas av kommittéförordningen (1976:119) -- med uppgift att göra en översyn av den offentliga verksamhetens regionala uppbyggnad, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta trettonde huvudtitelns anslag Utredningar m.m. Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. (Civildepartementet)