Regeringskansliets rättsdatabaser

Dir. 1995:88 Beslut vid regeringssammanträde den 8 juni 1995 Sammanfattning av uppdraget Utredningen skall redovisa underlag för ett beslut om en eventuell övergång till digital teknik för marksänd TV. Utredningen skall beskriva tekniska och frekvensmässiga förutsättningar, kostnader som kan uppkomma för TV-företag, allmänheten och övriga berörda, tidsperspektivet samt de beslut som behöver fattas av statsmakterna. Möjligheten att bedriva lokal eller regional TV-verksamhet skall belysas. Även industripolitiska konsekvenser samt beredskapsfrågor skall behandlas. Utredningen skall lägga fram en preliminär rapport senast den 1 november 1995. Uppdraget skall redovisas slutligt före utgången av år 1995. Bakgrund Tidigare utredning Utredningen om tekniska förutsättningar för utökade sändningar av radio och television till allmänheten avgav i februari 1994 betänkandet Tekniskt utrymme för ytterligare TV-sändningar (SOU 1994:34). I betänkandet redovisas dels möjligheterna att anlägga flera sändarnät för analog TV, dels läget i fråga om utvecklingen av digital sändningsteknik. Utredningen angav att det finns frekvensutrymme för att anlägga ytterligare två sändarnät för analog TV, av vilka det ena skulle kunna få 98% befolkningstäckning, medan det andra nätet kan få en befolkningstäckning på minst 85%. Ett alternativ är att anlägga sändare med lokal täckning. Tre sådana sändare skulle kunna anläggas i minst ett tjugotal områden med 70 000 invånare eller mer. Utredningen ansåg att det inte var möjligt att då ta ställning till om digitala marksändningar av TV borde införas, men att ett beslut borde fattas så snart förutsättningarna kunde överblickas. Vidare påpekade utredningen att statsmakterna kan ta hänsyn till möjligheterna att sända digital marksänd TV vid beslut om TV-sändningar med analog teknik. Ju mindre man utnyttjar möjligheten att bygga ut sändningar med analog teknik, desto större handlingsutrymme har man att i framtiden introducera digitala sändningar. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena är intagen i departementspromemorian Regler och villkor för ny marksänd TV (Ds 1994:105). Sändarnät för TV En grundläggande förutsättning för den svenska televisionen har varit att programmen skall kunna tas emot av alla, oavsett bostadsort. Staten har därför tagit ansvar för att det har byggts upp ett rikstäckande nät av sändare för TV. Under 1950-talet, när sändarnätet för Sveriges Television började anläggas, kunde TV-program endast distribueras från marksändare. Sändarnätets ryggrad utgörs av 54 större sändarstationer. För att nå i det närmaste full befolkningstäckning (99,8%) finns dessutom ca 600 mindre sändarstationer. Dessa är belägna utanför de större sändarstationernas räckviddsområden eller på platser där mottagningen från den större stationen är dålig. Programmen sänds ut till de större stationerna genom radiolänk eller kabel. De mindre stationerna tar ofta emot och vidaresänder signalen från de större stationerna ("slavsändare"). För sändarnätet för TV 4, som tillkom i början av 1990-talet, används samma stationsanläggningar och antennsystem. Vid sidan av de 54 större sändarstationerna ingår i detta sändarnät emellertid endast ett 20-tal mindre stationer. Marknätet når därmed ca 98% av befolkningen, medan de som bor utom räckhåll för marksändarna kan ta emot sändningarna från satellit. Satellitsändningen används även för att överföra program till marksändarna.x De nämnda sändarnäten ägs och drivs av Teracom Svensk Rundradio AB, som ägs av svenska staten. Tillgångarnas återanskaffningsvärde, som även innefattar utrustning som inte är hänförlig till TV-utsändning, har uppskattats till mellan fem och sex miljarder kronor. Det pris som ett TV-företag får betala för utsändning av ett rikstäckande program är i storleksordningen 200 miljoner kronor per år. Sändarna för Kanal 1 använder i huvudsak frekvenser inom det s.k. VHF- bandet (47--68, 174--230 MHz), medan TV 2 och TV 4 främst sänds i det s.k. UHF-bandet (470--862 MHz). Nya distributionsvägar Sedan början av 1980-talet har det utvecklats nya distributionsmetoder för television, som kan fungera som ersättning för eller komplement till marksändningarna. Genom satelliter kan TV-program spridas över stora områden. Satelliter kan, som nämnts, användas för att mata marksändare med program. Satellitsändningar kan också tas emot för vidaresändning i kabelnät eller direkt av enskilda hushåll. För närvarande sänds ca 150 olika TV-program ut över satellit över Europa. Satellitdistribution är billigare än markbaserad distribution för programföretaget. Årskostnaden för att sända ut ett TV-program över satellit är i storleksordningen 30 miljoner kronor. Försäljningen av satellitmottagare har ökat kraftigt på senare tid. 10-- 15% av befolkningen bedöms ha tillgång till egna satellitantenner. Utbyggnaden av kabelnät för TV-distribution synes nu vara i stort sett avslutad. Cirka 2,2 miljoner svenska hushåll är anslutna till kabelnät, vilket kan jämföras med att drygt 3,3 miljoner hushåll betalar TV- avgifter. Distributionskapaciteten varierar, men torde som mest uppgå till ca 40 program. Kabelnäten används främst för vidaresändning av program från satellit och marksändare, men det förekommer även program som endast sänds genom kabel. Uppgiften om hur många som kan se olika TV-program varierar beroende på undersökningsmetod. En sammanvägning av olika källor ger vid handen att omkring 60% av befolkningen har tillgång till andra program än Kanal 1, TV 2 och TV 4. Digital sändningsteknik Det TV-sändningssystem som används i Sverige kallas PAL. Det är ett analogt system för färg-TV-sändning som har konstruerats för att även fungera tillsammans med mottagare för svartvitt. Därmed möjliggjordes en mjuk introduktion av färg-TV-sändningar. PAL-systemet har senare kompletterats med ett digitalt system för stereoljud, NICAM. För närvarande håller nya digitala system för TV-sändningar på att bli tillgängliga. Standardiseringsarbetet är i stort sett avslutat och man kan räkna med att TV-sändningar med digitalteknik från satellit kommer att inledas under år 1995. Man kan bedöma att tekniska förutsättningar för marksändningar med digitalteknik kommer att finnas något år senare. Vid digital överföring digitaliseras bild och ljud, dvs. de elektriska svängningarna omformas till talvärden. Dessa talvärden sänds sedan ut med hjälp av radio eller i ledningar, tillsammans med styrsignaler som gör att mottagarapparaten kan tolka meddelandets innebörd. Digital teknik kan användas för att överföra alla slag av information som kan digitaliseras. Digitaltekniken öppnar nya möjligheter för distribution av TV-program. För att minska mängden information som behöver överföras kan man före utsändningen ta bort överflödig information ("komprimering"), något som digitaltekniken är mycket lämplig för. Ett större antal TV-program kan då överföras inom ett givet ledningsutrymme. Det innebär att distributionskostnaderna per program sjunker och att frekvensutrymmet utnyttjas bättre. Vidare kan även distributionskanaler med låg överföringskapacitet, t.ex. vanliga telefonledningar, användas för att överföra TV-program. Digitaltekniken skapar även praktiska förutsättningar för att distribuera TV-program med högre bildkvalitet ("Högupplösnings-TV"). Trådlösa digitalsändningar kan också göras mer tåliga mot störningar än analoga sändningar. För att en digital TV-signal skall kunna tas emot krävs att mottagaren är försedd med en avkodare som "förstår" de använda styrsignalerna. Avkodaren kan vara utförd på sådant sätt att endast den som t.ex. abonnerar på en betal-TV-tjänst kan ta emot programmen. En viktig fråga är vilken grad av standardisering som bör krävas för kodningssystem och avkodningsutrustning. I anslutning till ett planerat EG-direktiv om standarder för överföring av televisionssignaler har det uppstått en livlig diskussion mellan dem som anser att flera kodningssystem skall kunna användas parallellt och anhängare till uppfattningen att ett gemensamt kodningssystem bör användas på varje nationell marknad. Den europeiska konferensen för post- och telekommunikationer, CEPT, har tagit initiativ till en översyn av frekvensanvändningen inom Europa. I en nyligen publicerad rapport rekommenderas att digital marksänd television skall introduceras med början år 1998 och att nuvarande analoga marksändningar skall upphöra med början år 2008 (Results of the Detailed Spectrum Investigation Phase II: 29,7 -- 960 MHz). Från och med år 2020 bör enligt rapporten delar av nuvarande frekvensband för TV kunna användas för andra ändamål. Rapporten är sammanställd av en arbetsgrupp och remissbehandlas för närvarande. Utgångspunkter för uppdraget Den tekniska utvecklingen inom TV-distributionens område innebär att förutsättningarna kraftigt har förändrats i förhållande till vad som gällde då de nuvarande sändarnäten för TV planerades under 1950-talet. Möjligheten att sprida TV-program begränsas inte längre av den knappa tillgången på frekvenser för marksändningar, eftersom ett mycket stort antal program kan göras tillgängliga genom satellit- eller kabeldistribution. Ungefär två tredjedelar av de svenska permanenthushållen beräknas vara anslutna till någon form av kabelnät för TV-distribution. En nästan lika stor andel av befolkningen har tillgång till satellitprogram, antingen genom kabel eller egna satellitantenner. Digitaltekniken kan komma att mångdubbla distributionskapaciteten i satelliter och kablar. Den kan också att göra det möjligt att använda det vanliga telenätet för distribution av rörliga bilder. Även marksändningarna kan få högre kapacitet genom en övergång till digital sändningsteknik. Privata programföretag väntas inleda sändningar med digitalteknik över satellit och genom kabel under år 1995. Den tekniska utveckling som här har beskrivits har som nämnts redan fått till konsekvens att endast en minoritet av de svenska hushållen tar emot sina TV-program direkt från marksändare. Flertalet får de marksända programmen -- oftast tillsammans med olika satellitsända program -- genom kabel. Det är också ett mindre antal som endast har möjlighet att se marksända program. Den ökade tillgången till TV-program beror främst på initiativ som tagits av kommersiella aktörer. Digitalteknikens framväxt kan väntas förstärka tendensen att program med rörliga bilder sprids genom en rad olika distributionsvägar, av vilka ingen har en dominerande ställning. Många tror också att televisionens karaktär kommer att förändras när publikens möjlighet att välja blir större. Något som motsäger ett sådant antagande är emellertid att TV- tittandet fortfarande så gott som helt avser TV-kanaler av traditionellt snitt -- även för hushåll som kan se ett stort antal satellitsända TV- program. En utveckling mot ett ökat inslag av digitala sändningar kommer att medföra att en allt större andel av Sveriges befolkning kommer att ha TV-mottagare med avkodare för digital-TV. Det är emellertid först om de nuvarande analoga sändningarna helt skulle ersättas av sändningar med digital teknik som alla måste skaffa utrustning för att ta emot digitalsändningar. Inför framväxten av ny teknik kommer statsmakterna att behöva fatta beslut om vilken omfattning den marksända televisionen skall ha i framtiden. Utredningen om tekniska förutsättningar för utökade sändningar av radio och television till allmänheten skall ta fram ett underlag för ett sådant beslut. Uppdraget Utredningen skall ange förutsättningarna för att bygga upp ett rikstäckande nät av digitala marksändningar av TV med avsikt att nuvarande analoga sändningar på sikt skall läggas ner. Satellitsändningar förutsätts kunna användas som komplement, men i det närmaste hela befolkningen skall kunna ta emot programmen från marksändare. Redovisningen skall sättas i relation till ett alternativ där marksändningarna liksom nu är begränsade till ett mindre antal kanaler som sänds ut med analog teknik, medan tillkommande TV-tjänster sänds på annat sätt. Utredningen får också beskriva andra tänkbara utvecklingsscenarier. Utredningen skall ange tekniska och frekvensmässiga förutsättningar, kostnader som kan uppkomma för TV-företag, allmänheten och övriga berörda, tidsperspektivet samt beslut som behöver fattas av statsmakterna. Möjligheten att bedriva lokal eller regional TV- verksamhet skall belysas. Även industripolitiska konsekvenser samt beredskapsfrågor skall behandlas. Graden av osäkerhet i bedömningarna skall redovisas. Utredningen skall samråda med Post- och telestyrelsen, Radio- och TV- verket, Utredningen om radion och televisionen vid krig och krigsfara (Ku 1994:8), Teracom Svensk Rundradio AB samt med programföretag och andra berörda företag. Redovisning av uppdraget För utredningsarbetet gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), om att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23) och om att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124). Utredningen skall lägga fram en preliminär rapport senast den 1 november 1995. Uppdraget skall redovisas slutligt före utgången av år 1995.