Regeringskansliets rättsdatabaser

Beslut vid regeringssammanträde den 19 februari 2004. Sammanfattning av uppdraget En särskild utredare tillkallas med uppdrag att finna formerna för en ombildningav Rikskvinnocentrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats (RKC) till ett nationellt institut. Institutet skall utveckla metoder för omhändertagande och behandling samt fungera som ett kunskaps- och resursorgan för myndigheter, organisationer och allmänhet när det gäller mäns våld mot kvinnor, sexuella övergrepp och våldtäkt. Erfarenheterna från den verksamhet som RKC bedriver i dag skall tas till vara. Utredaren skall också överväga förutsättningarna för att inrätta en nationell kristelefon för kvinnor som utsatts för mäns våld samt samverkan med Terrafem, den nationella kristelefonen för kvinnor med invandrarbakgrund, som utsatts för mäns våld. Bakgrund Rikskvinnocentrum År 1993 tillsatte regeringen en kommission (Kvinnovåldskommissionen) med uppdrag att utifrån ett kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld (dir. 1993:88). I ett delbetänkandet Ett centrum för kvinnor som våldtagits och misshandlats (SOU 1994:56) föreslog kommissionen att ett centrum skulle inrättas för kvinnor som våldtagits och misshandlats. RKC inrättades 1994 med landstinget i Uppsala som huvudman. Syftet med verksamheten var att RKC skulle vara ett nationellt resurs- och kompetenscentrum som utifrån ett kvinnoperspektiv skulle skapa former för ett gott omhändertagande i vården för kvinnor som våldtagits och misshandlats. RKC skulle genom praktisk erfarenhet bistå utsatta kvinnor och minska skadeverkningarna för de kvinnor som blivit utsatta för våldtäkt eller misshandel. Genom ett nära förhållande mellan forskning och klinisk verksamhet skulle kunskaperna öka om hur denna verksamhet bäst skulle utformas. Betydelsen av att kunskaperna fördes ut poängterades. RKC skulle vara en resurs för kvinnor som utsatts för mäns våld även i andra delar av landet då de behövde få råd om vart de skulle vända sig för att få stöd och hjälp. Det avsågs också vara en resurs för olika sjukvårdsenheter runt om i landet. Relevant forskning skulle knytas till RKC, som också skulle medverka i olika slags utbildningar. Kommissionen betonade att Rikskvinnocentrum inte skulle utgöra en försöksverksamhet eller ett tidsbegränsat forskningsprojekt. Grundtanken var i stället att det inom hälso- och sjukvården för lång tid framöver skulle komma att behövas en specialiserad verksamhet för kvinnor som utsätts för mäns våld. Finansiering Kvinnovåldskommissionen framhöll att staten har ett särskilt ansvar när det gäller att arbeta för att öka jämställdhet mellan könen och vidta åtgärder för att förhindra och motverka mäns våld mot kvinnor. Det framhölls att staten borde ta del i uppbyggnaden av RKC. Kommissionen uppskattade kostnaderna till fem miljoner kronor årligen förutom kostnaderna för forskningen. Kommissionen poängterade att ett statligt engagemang även fortsättningsvis skulle komma att behövas. Genom åren har frågan om RKC:s finansiering diskuterats. Landstinget i Uppsala har inte haft möjlighet att stå för finansieringen av en nationell verksamhet utan enbart den del som kommit de egna invånarna till godo. Sammanlagt har staten bidragit med 18,6 miljoner kronor, landstinget med 33 miljoner kronor och Uppsala universitet med 3,7 miljoner kronor 1994-2003. Under år 2002 uppgick RKC:s kostnader till totalt 5,8 miljoner kronor. Den största posten utgjordes av personalkostnader, vilka uppgick till 3,2 miljoner kronor. Kostnaderna för år 2003 har hittills varit 7,8 miljoner kronor. Slutligen kan nämnas att i budgetpropositionen 2004 har 9,2 miljoner kronor avsatts (inklusive 1,2 miljoner kronor för den nationella jourtelefonen). Verksamheten De första åren efter bildandet fungerade RKC som en enhet inom kvinnokliniken på Akademiska sjukhuset. När det gäller patientverksamheten inriktades arbetet på att skapa nätverk och formalisera samverkansmodeller med olika förvaltningar och enheter inom landstinget och med andra myndigheter och organisationer, såsom Familjevårdsenheten vid Uppsalapolisen och socialtjänsten. Sedan 2001 är RKC en egen klinik som är direkt underställd sjukhusdirektören. I dag arbetar RKC på ett något annorlunda sätt än när verksamheten startade. Arbetet har konsoliderats och utvecklats och samverkan med bland annat beroendekliniken och rättsmedicinska avdelningen i Uppsala har inletts. Dessutom finns det resurser för det psykosociala omhändertagandet i form av barnmorskekompetens och kuratorer. En psykiater finns till hands på kliniken en dag i veckan. RKC:s verksamhet är inriktad på att - bedriva patientverksamhet med tillgänglighet dygnet runt, - utveckla metoder för omhändertagande och behandling av kvinnor som utsatts för misshandel och våldtäkt, - fungera som rådgivande resurs för andra personalkategorier som möter våldsutsatta kvinnor, - informera om det sexualiserade våldets fysiska och psykiska effekter samt om RKC:s verksamhet och resurser, - bedriva forskning inom den medicinska fakulteten och i samarbete med andra discipliner samt aktivt följa det forsknings- och utvecklingsarbete som rör sexualiserat våld. RKC har totalt nio årsarbetare anställda. Dessutom har RKC ett antal timanställda gynekologer som har kvällsmottagning för uppföljning av våldtäkter. RKC har ett avtal med kvinnokliniken (gynekologer) som mot ersättning motsvarande besökskostnad undersöker akut kvinnor som blivit våldtagna. Patientverksamheten bedrivs i öppenvård och mottagningen är öppen för tidsbeställda och akuta besök och konsultationer hos kurator och läkare (allmänläkare, psykiater) vardagar 8-17. För uppföljning av våldtäktsfall finns gynekologisk kvällsmottagning. Gruppverksamhet bedrivs av psykolog. RKC är också tillgänglig för akuta besök och telefonrådgivning dygnet runt via en jourlinje som huvudsakligen består av barnmorskor. Kvinnor som behöver vårdas i sluten vård, vårdas på den klinik där de medicinskt hör hemma i samverkan med Rikskvinnocentrum. Forskning som RKC har genomfört RKC har genomfört eller genomför ett antal forskningsuppdrag, t.ex. - Slagen Dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige - en omfångsundersökning. Studien har genomförts tillsammans med sociologiska institutionen vid Uppsala universitet och finansierats av Brottsoffermyndigheten, - våld i samband med graviditet. Lic - avhandling som lades fram våren 2002. En doktorsavhandling kommer att presenteras våren 2004. Forskningen har resulterat i nya metoder inom mödrahälsovården i Uppsala län, - ett flertal examens- och projektarbeten inom ämnet våld mot kvinnor, - kvalitetssäkring, retrospektiva och löpande studier på RKC:s patientmaterial. Utbildning och kurser vid RKC RKC har sedan starten kontinuerligt bedrivit utbildning nationellt och regionalt för olika personalkategorier genom - nationella kurser för sjukvårdspersonal, jurister, socionomer och psykologer, - medverkan i grund- och vidareutbildningar vid universitetet och högskolor för t.ex. läkare, barnmorskor, sjuksköterskor, sjukgymnaster och jurister, - regional fortbildning för personal inom hälso- och sjukvård, socialtjänst och rättsväsende, - fakultetsövergripande universitetskurs "Våld mot kvinnor", 5 poäng. RKC har också medverkat vid utbildning på uppdrag av andra myndigheter och organisationer, t.ex. Domstolsverket och Rikspolisstyrelsen. En del av utbildningsverksamheten har varit att bistå myndigheter och organisationer runt om i landet med strategisk planering av utbildning. Ett undervisningsmaterial för hälso- och sjukvårdens personal, "Att möta kvinnor som utsatts för misshandel och våldtäkt", har utarbetats. En lärobok, "Våldsutsatta kvinnor - samhällets ansvar", har utgivits. Utvärdering av RKC:s verksamhet Inom ramen för Socialstyrelsens utvecklingsarbete i frågor som rör våld mot kvinnor gav regeringen myndigheten i särskilt uppdrag att utvärdera och analysera de erfarenheter som RKC gjort i sitt arbete med våldsutsatta kvinnor, för att utröna i vilken mån dessa erfarenheter kan fungera som modell för hälso- och sjukvården. RKC:s forskningsuppdrag togs inte med i utvärderingen därför att den i minst utsträckning kommit igång när utvärderingen gjordes och erfarenheterna därför var för begränsade. Utvärderingen har presenterats i rapporten "Rikskvinnocentrum som modell för hälso- och sjukvårdens arbete med våldsutsatta kvinnor - en utvärdering och analys av deras erfarenheter" (dnr. 62-1978/2000). Utvärderingen visar bland annat att RKC nått ut till många enheter och fått betydelse när det gäller att skapa medvetenhet och intresse för frågan om hur man omhändertar misshandlade kvinnor inom hälso- och sjukvården. Centret har lyckats få legitimitet i vida kretsar inom hälso- och sjukvården. Utvärderingen visar att RKC har spelat en viktig roll när det gäller utbildning och stöd för att kunna utveckla arbete med misshandlade kvinnor. I RKC:s modell är uppdraget att utbilda och fortbilda förenat med patientarbete. Patientarbetet ger en värdefull kontinuerlig kunskaps- och erfarenhetsgrund att bygga utbildningen på enligt utvärderingen. I utvärderingen framkom att RKC behöver bygga upp en bra löpande statistik över verksamheten samt utveckla och förbättra sina verktyg för resultatuppföljning. Vården generellt har inte patientuppföljningar. RKC har nu inlett ett arbete med resultatuppföljning. Nationell kristelefon för utsatta kvinnor Efter riksdagsbeslut med anledning av förslag i propositionen Kvinnofrid (prop. 1997/98:55) gavs Socialstyrelsen i uppdrag att tillsammans med kvinnojourernas riksorganisationer, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) och Sveriges Riksorganisation för kvinnojourer (SKR) samt RKC utreda hur en central kristelefon för våldsutsatta kvinnor skulle kunna komma till stånd. Brottsofferjourernas riksorganisation deltog också i utredningen. Samtliga organisationer har erfarenhet av kristelefon. Uppdraget redovisades i juli 1998. Utredaren ansåg i sitt förslag att det måste ställas höga krav på kompetens hos de personer som skall ansvara för en kristelefon. Erfarenhet från arbete i kvinnojour ansågs inte vara tillräckligt i sammanhanget. Utredaren underströk att kristelefonen skulle bemannas av såväl anställda som ideella medarbetare. De anställda skulle ha socionomutbildning eller motsvarande som bas, gärna kompletterad med utbildning eller dokumenterad erfarenhet av handledning. Pedagogisk erfarenhet var också önskvärd. För den ideella medarbetaren ansågs yrkesmässig erfarenhet av våldsutsatta kvinnor vara ett krav. Alla anställda skulle genomgå en grundutbildning. Enighet kunde inte uppnås om utredningens förslag. Det fanns skilda uppfattningar om huvudmannaskapet men också i synen på kompetens. Diskussioner med de berörda sedan utredningen avslutats har inte löst meningsskiljaktigheterna. Frågan har därefter diskuterats i olika sammanhang de senaste åren utan att en lösning har kunnat nås, varken vad gäller finansiering eller huvudmannaskap. Nationellt råd för Kvinnofrid föreslog i en delrapport hösten 2002 att en nationell kristelefon skulle inrättas vid RKC. Riksdagen fattade också beslut i samband med budgetpropositionen 2002/03 att tillföra medel för att bidra till finansieringen av RKC:s verksamhet samt för att utveckla en nationell kristelefon. I sammanhanget bör också nämnas att Brottsofferjourerna har en telefonjoursverksamhet. Jourtelefon för kvinnor med invandrarbakgrund I februari 2001 startades den första nationella jourtelefonen för flickor och kvinnor med invandrarbakgrund i Sverige. Jourtelefonen startades av Terrafem, en medlemsjour i Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS). Jourtelefonen, som är rikstäckande, drivs i dag av Terrafem på ideell basis. Kvinnorna som ringer får råd och stöd på för närvarande 35 språk. Telefonen är också tillgänglig för kvinnor som varit utsatta för människohandel för sexuella ändamål samt för prostituerade kvinnor. Jourtelefonen startade som ett projekt och har därför ingen permanent finansiering. Terrafems jourtelefon fyller i dag en viktig funktion. Någon liknande verksamhet i den storleksordningen finns inte i samhället i dag. Det finns även andra jourtelefoner, t.ex. Systerjouren Somaya för muslimska kvinnor. Sedan 1998 driver de en jourtelefon med ideella insatser. Somaya är också medlem i ROKS. Mäns våld mot kvinnor som forskningsområde Den forskning som bedrivits inom området mäns våld mot kvinnor återfinns huvudsakligen inom de sociologiska, statsvetenskapliga och psykologiska områdena samt inom området socialt arbete. I Sverige finns inget forskningsprogram när det gäller mäns våld mot kvinnor, som i vissa andra nordiska länder. I Finland genomfördes t.ex. forskningsprogrammet "Makt, våld och kön" mellan åren 2000-2003. Programmet har finansierats med motsvarande 15 miljoner svenska kronor. Norges forskningsråd har finansierat - ett delprogram om kvinnomisshandel 1992-1996, - ett delprogram om sexualiserat våld 1992-1996, - en satsning på våld och kön inom ramen för Välfärdsforskningsprogrammet. - Sammanlagt har Norge satsat 20 miljoner norska kronor på området. På initiativ av Nordiska ministerrådet har ett projekt "Kön och våld" startats, som mellan åren 2002-2004 skall undersöka förhållandet mellan makt, våld och sexualitet, föräldraskap och våld, maskulinitet och våld. Syftet med projektet är att få fram forskningsresultat som kan ligga till grund för åtgärdsbeslut. Nationellt råd för Kvinnofrid I maj 2000 inrättade regeringen Nationellt råd för Kvinnofrid, med syfte att vara ett rådgivande organ i frågor om mäns våld mot kvinnor. Ett annat syfte var att uppmärksamma vissa problemområden. Rådet har genom konferenser, seminarier och skriftserier belyst problematiken kring de män som misshandlar kvinnor, barnen i misshandelsförhållanden, våld riktat mot kvinnor med utländsk härkomst, äldre kvinnor, kvinnor med fysiska eller psykiska funktionshinder samt missbrukande kvinnor för att nämna några exempel. Rådets verksamhet upphörde i juni 2003. En slutrapport med konkreta förslag på åtgärder har lämnats. Andra statliga aktörer på området Brottsförebyggande rådet (BRÅ) BRÅ har till uppgift att vara ett centrum för forsknings- och utvecklingsverksamhet inom rättsväsendets myndigheter. Myndigheten utvärderar politiskt beslutade reformer och större förändringar av annat slag inom rättsväsendet, bistår med kunskap om brottsutvecklingen och dess orsaker, ansvarar för den officiella kriminalstatistiken samt ger stöd till lokalt brottsförebyggande arbete. En utvärdering av BRÅ (SOU 2004:18) har nyligen redovisats. Under de senaste åren har BRÅ arbetat med flera updrag som gäller våld mot kvinnor, bl.a. utifrån Kvinnofridspropositionens intentioner. Myndigheten har sedan år 2000 givit ut fem rapporter som fokuserar på olika aspekter av våld mot kvinnor och åtgärder mot sådan brottslighet. Våld mot kvinnor har varit ett prioriterat område vid myndighetens fördelning av ekonomiskt stöd till lokalt brottsförebyggande arbete. Brottsoffermyndigheten (BrOM) Myndigheten inrättades 1994 och har i uppdrag att främja brottsoffers rättigheter, behov och intressen. Myndighetens huvuduppgifter är att pröva ärenden om brottsskadeersättning enligt brottsskadelagen, att pröva ansökningar om bidrag från brottsofferfonden och att genom information verka för att berörda får kännedom om möjligheterna till brottsskadeersättning och till bidrag från brottsofferfonden. Regeringen framhöll vid inrättandet att myndigheten även skall fungera som ett kunskapscentrum i frågor som rör brottsoffer och förmedla information i sådana frågor. Regeringen har givit BrOM i uppdrag att utveckla ett brottsofferinriktat forskningsprogram. BrOM har i sitt regleringbrev fått i uppdrag att genom Brottsofferfonden främja projekt som är inriktade på våld mot kvinnor och brott mot barn och ungdomar. Myndigheten har också i uppdrag att redovisa vilka eventuella aktiviteter myndigheten genomfört under temat unga brottsoffer respektive våld mot kvinnor och barn. BrOM fick även specifikt uppdrag i samband med kvinnofridsreformen att genomföra en omfångsundersökning av våld mot kvinnor. Majoriteten av de projekt som beviljas medel från brottsofferfonden rör våld mot kvinnor. Den största andelen av dessa projekt bedrivs (år 2002) av ideella organisationer, främst kvinnojourer. För närvarande pågår en översyn av BrOM som skall redovisas den 30 april 2004. Socialstyrelsen Socialstyrelsen är nationell expert- och tillsynsmyndighet för verksamhet som rör bl.a. socialtjänst och hälso- och sjukvård. Socialstyrelsen verkar för att insatserna på dessa områden har god kvalitet och fördelas efter behov. Rollen som expert- och tillsynsmyndighet innebär att Socialstyrelsen genom normering, tillsyn och kunskapsförmedling påverkar huvudmän och yrkesverksamma. Socialstyrelsen arbetar fortlöpande med frågor som rör våld mot kvinnor. Våld mot kvinnor kräver insatser från såväl socialtjänst som hälso- och sjukvård. Socialstyrelsen har under de senaste åren arbetat med ett flertal uppdrag som rör våld mot kvinnor, utifrån Kvinnofridspropositionens intentioner, och har inom ramen för kvinnofridsuppdraget publicerat ett omfattande informations- och utbildningsmaterial. Ett nationellt institut Mäns våld mot kvinnor är ett hinder för den fortsatta utvecklingen mot jämställdhet mellan kvinnor och män. På senare tid har Nationellt råd för Kvinnofrid uppmärksammat en rad områden som det tidigare inte funnits kunskap om, t.ex. mäns våld mot äldre kvinnor, kvinnor med fysiska eller psykiska funktionshinder, kvinnor av utländsk härkomst och missbrukande kvinnor. Det nationella institutets roll skall vara att ta vara på dessa erfarenheter och den verksamhet som RKC bedrivit, samla och sprida kunskap om nya områden samt lyfta fram områden som ännu inte uppmärksammats i hela sin vidd. Det nationella institutet skall även kunna peka på behov av forskning. Enligt BRÅ har de anmälda våldtäkterna ökat i samhället under senare år. Institutet skall ägna våldtäkterna stor uppmärksamhet. Kvinnor och barn som lever under s.k. skyddad identitet stöter på svårigheter i sina kontakter med samhället. Det nationella institutet kan här få en roll som kunskaps- och informationsspridare till samhälleliga instanser. Personsäkerhetsutredningens delbetänkande Nationell handlingsplan mot våld i nära relationer (SOU 2002:71) tar upp frågan om skyddsåtgärder för utsatta kvinnor. Förutom en nationell samordnare av insatser mot våld i nära relationer tar betänkandet upp flera lagstiftningsåtgärder som syftar till att öka skyddet för våldsutsatta kvinnor. Inom problematiken mäns våld mot kvinnor ryms tre huvudgrupper: männen som misshandlar, kvinnorna som blir misshandlade och barnen som bevittnar våldet. Ett sätt att förebygga mäns våld mot kvinnor är att söka information och kunskap om mekanismerna bakom mäns våld samt kunskap och erfarenheter om behandlingsprogram för män som misshandlar kvinnor. Barnens utsatta situation i förhållanden där det förekommer våld uppmärksammas i olika forskningssammanhang, framförallt vid Socialstyrelsen och även vid Tema barn i Linköping. Det finns ett behov av samlad forskning och erfarenheter för att sprida kunskap om denna problematik. RKC har en stor kunskap om de problem som uppstår kring barnen i misshandelsförhållanden, eftersom de flesta kvinnor som RKC kommer i kontakt med har barn. RKC:s tidigare erfarenheter av att bedriva utbildning nationellt och regionalt för olika personalkategorier inom myndigheter och organisationer skall tas till vara. I sin utbildningsfunktion skall institutet även ta upp problematiken kring männen och barnen i misshandelsförhållanden. De utsatta kvinnornas livssituation skiljer sig markant ifrån många andra brottsoffers framför allt genom att förövaren är en nära anhörig till kvinnan och livssituationen påverkas på ett genomgripande sätt. Det saknas i dag i samhället en instans där de olika aspekterna på mäns våld mot kvinnor förs samman och som uteslutande ägnar sig åt denna problematik. Att utgå från RKC:s verksamhet ter sig naturligt genom att deras kompetens på området bygger på den direkta kontakten med de kvinnor som utsatts för mäns våld. Genom åren har stora summor satsats på tidsbegränsade och separata projekt. Även om projektverksamhet även i framtiden kommer att behövas, är tiden nu mogen för en stadigvarande verksamhet där olika aspekter på mäns våld mot kvinnor förs samman. Uppdraget En särskild utredare skall föreslå hur RKC kan ombildas till ett nationellt institut. Uppgifter för institutet skall vara att sprida kunskap om och utveckla omhändertagande och behandling av kvinnor i alla åldrar som våldtagits och misshandlats. Institutet skall vidare samla och sprida information och kunskap om såväl männen som misshandlar kvinnorna som om barnen som bevittnar våldet. Utredaren skall analysera och föreslå en organisationsmodell för hur verksamheten skall bedrivas samt analysera och föreslå vilka ansvarsområden och arbetsuppgifter institutet skall ha. Utredaren skall också analysera och redogöra för olika alternativ för huvudmannaskapet för institutet. En förutsättning för det statliga alternativet är att institutet placeras på en redan befintlig myndighet. En viktig utgångspunkt för utredarens förslag skall vara att ansvaret för verksamheten och dess finansiering skall följas åt. Vårt sjukvårdssystem är uppbyggt enligt principen att det är sjukvårdshuvudmännen som, utifrån de grundläggande bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen, ansvarar för organiseringen av vården. I landstingens planeringsansvar ingår också att disponera resurser efter medborgarnas behov av vård. I ett alternativ med endast staten som huvudman är det därmed uteslutet att bibehålla nuvarande patientverksamhet i RKC:s regi. Vidare skall utredaren beakta olika huvudmäns möjligheter att inom nuvarande regelverk bidra till verksamheten finansiellt. Utredaren skall lämna förslag på hur institutet genom kunskaps- och informationsspridning till samhälleliga instanser kan underlätta situationen för mödrar och barn som lever under s.k. skyddad identitet. Institutet skall inte bedriva egen forskning, utan t.ex. sammanställa relevant forskning, göra forskningsresultat lättillgängliga och sprida forskningsresultat. Om institutet uppmärksammar områden där det råder brist på kunskap kan en uppgift också vara att peka på behovet av forskning. Utredaren skall undersöka förutsättningarna för att inrätta en nationell kristelefon vid RKC och hur den kan organiseras i relation till Terrafems jourtelefon. Utredaren skall lämna fullständiga förslag till de författningsändringar som följer av förslagen. Utredningen skall bedrivas med målsättningen att Rikskvinnocentrum skall omvandlas till ett nationellt institut under budgetåret 2004. Samråd m.m. Utredaren bör samråda med landstinget i Uppsala län och Landstingsförbundet under utredningens gång samt beakta andra aktörers, t.ex. BrOM:s och BRÅ:s arbete och uppgifter när det gäller mäns våld mot kvinnor. Utredaren skall samråda med den utredare som har regeringens uppdrag att göra en översyn av Brottsoffermyndigheten (dir. 2003:104) i frågan om en nationell samordnare. Utredaren skall även följa denna utredning, liksom vad utredningen Översyn av Brottsförebyggande rådet (BRÅ) (SOU 2004:18) kommit fram till i de delar som rör området mäns våld mot kvinnor. Utredaren skall även samråda med Utredningen om uppföljning och utvärdering av Kvinnofridspropositionens myndighetsgemensamma uppdrag ur ett könsmaktsperspektiv (dir. 2003:112). Den slutliga redovisningen av Personsäkerhetsutredningen (SOU 2004:1) bör också beaktas vid utredningen av RKC. Förslagens konsekvenser skall redovisas enligt vad som anges i 14 och 15 §§ kommittéförordningen (1998:1474), varvid särskild vikt skall läggas vid att redovisa förslag till finansiering i de delar förslagen innebär ökade kostnader eller minskade intäkter för det allmänna. Redovisning av uppdraget Uppdraget skall redovisas senast den 30 juli 2004 i den del som rör formerna för ombildning av det nationella institutet och senast den 30 september 2004 i den del som rör kristelefonen. (Näringsdepartementet)