Regeringskansliets rättsdatabaser

Beslut vid regeringssammanträde den 4 mars 2004. Sammanfattning av uppdraget En särskild utredare skall lämna förslag om ett svenskt tillträde till 1996 års Haagkonvention om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn. Utredaren skall föreslå de författningsändringar som en svensk anslutning till konventionen ger anledning till. En central fråga för utredaren är att ta ställning till om konventionen bör införlivas med svensk rätt genom inkorporering eller transformering. Utredaren skall vidare föreslå de kompletterande bestämmelser som behövs till den nya Bryssel II-förordningen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000. I utredarens uppdrag ingår att föreslå vilken myndighet som bör utses till centralmyndighet enligt 1996 års Haagkonvention och Bryssel II-förordningen. 1996 års Haagkonvention och Bryssel II-förordningen Bakgrund En strävan under 1900-talet har varit att skydda och stärka barnets roll och rättigheter i samhället. Konventionen om barnets rättigheter, antagen av FN:s generalförsamling år 1989, slår fast viktiga principer, bl.a. att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn och att barnet är bärare av de minimirättigheter som räknas upp i konventionen. Människors ökade rörlighet påverkar även barnens situation. Arbete pågår i olika internationella organisationer för att bättre ta till vara barns intressen i gränsöverskridande situationer. Sverige deltar aktivt i detta arbete. Haagkonferensen för internationell privaträtt har behandlat frågor som rör barn under många år. I dag återfinns en reglering av de mest centrala internationellt privaträttsliga frågorna i förhållande till barn i tre konventioner som utarbetats inom Haagkonferensen: 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (1980 års Haagkonvention), 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner samt 1996 års Haagkonvention. Sverige har tillträtt de två förstnämnda konventionerna. Nu är Sveriges anslutning till 1996 års Haagkonvention aktuell. Bakgrunden till denna konvention är en år 1994 påbörjad revision av 1961 års Haagkonvention om myndigheters behörighet och tillämplig lag i frågor om skydd för underåriga. Projektet övergick successivt till att bli mer självständigt och år 1996 antogs den nya konventionen. Ingen av EU:s medlemsstater har hittills anslutit sig till 1996 års Haagkonvention. Med hänsyn till att vissa bestämmelser i konventionen påverkar förhållanden som regleras i den s.k. Bryssel II-förordningen (se nedan) är behörigheten i de frågor som behandlas i Haagkonventionen delad mellan medlemsstaterna och gemenskapen. Endast stater kan dock f.n. ansluta sig till konventionen. Europeiska unionens råd (rådet) bemyndigade därför i december 2002 medlemsstaterna att i gemenskapens intresse underteckna konventionen. Sverige, jämte andra medlemsstater, gjorde så den 1 april 2003. Rådet har därefter förberett ett nytt beslut som kommer att uppmana medlemsstaterna att vidta de åtgärder som krävs för att ansluta sig till konventionen, om möjligt före den 1 oktober 2005. Avsikten är att medlemsstaterna i samband med en anslutning skall avge en förklaring som ger företräde för gemenskapsrättens tillämpliga interna regler om erkännande och verkställighet av domar. 1996 års Haagkonvention 1996 års Haagkonvention reglerar behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet samt samarbete mellan konventionsstaternas myndigheter i sådana frågor med internationell anknytning som rör föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn. Den omfattar såväl privat- som offentligrättsliga åtgärder, bl.a. frågor om vårdnad, umgänge, förmynderskap och omhändertagande av barn. Till konventionen finns en förklarande rapport. Konventionen består av en ingress och sju kapitel. I kapitel I anges konventionens mål och tillämpningsområden samt definieras grundläggande begrepp, bl.a. begreppet föräldraansvar. Där klargörs också att konventionen tillämpas på barn upp till 18 års ålder. Kapitel II behandlar vilket lands myndigheter som är behöriga att vidta åtgärder som gäller skyddet för barnets person och egendom. Huvudregeln är att det är myndigheterna i den stat där barnet har sitt hemvist. När det gäller flyktingbarn och barn vilkas hemvist inte kan fastställas, är myndigheterna i den stat där barnet vistas behöriga. Särskilda behörighetsregler gäller när ett barn olovligen förts bort eller hålls kvar och när ett mål om äktenskapsskillnad pågår. I kapitel III finns bestämmelser om tillämplig lag. Huvudregeln är att de behöriga myndigheterna tillämpar den egna statens lag, dvs. lex fori, vid alla åtgärder som rör barn, men vissa undantag gäller. Tilldelning eller fråntagande av föräldraansvar direkt på grund av lag, dvs. utan något särskilt beslut om det, regleras av lagen i den stat där barnet har hemvist. Tilldelning eller fråntagande av föräldraansvar genom en överenskommelse eller en ensidig rättshandling, utan ingripande av rättslig eller administrativ myndighet, regleras av lagen i den stat där barnet hade hemvist då den för frågan avgörande handlingen ägde rum. Föräldraansvar som föreligger enligt lagen i den stat där barnet har hemvist består efter en ändring av hemvistet till ett annat land. Om barnet får ett nytt hemvist, skall tilldelning av föräldraansvar direkt på grund av lag till en person som inte redan har föräldraansvar regleras enligt den nya hemviststatens lag. Kapitel IV innehåller regler om erkännande och verkställighet. Huvudregeln är att de åtgärder som en behörig myndighet i en konventionsstat beslutat om eller vidtagit till skydd av barnet skall erkännas och verkställas i alla andra konventionsstater. Erkännande får vägras endast på vissa i konventionen angivna grunder. Verkställighet skall ske i enlighet med lagen i verkställighetsstaten, med beaktande av barnets bästa. Kapitel V reglerar samarbetet mellan konventionsstaterna. Varje konventionsstat skall utse en centralmyndighet som i de enskilda fallen skall samarbeta med andra staters centralmyndigheter och främja samarbetet mellan de behöriga myndigheterna i den egna staten för att uppnå konventionens mål. Kapitel VI innehåller allmänna bestämmelser, bl.a. om skyddet av personuppgifter och sekretess samt förhållandet mellan konventionen och andra internationella instrument. Konventionen påverkar inte tillämpningen av 1980 års Haagkonvention, när båda konventionsparterna har tillträtt denna. Bestämmelserna i 1996 års Haagkonvention kan dock åberopas i syfte att återföra barn som olovligt bortförts eller kvarhållits eller för att ordna umgänge. Konventionen inverkar inte på andra internationella instrument som konventionsstaterna har anslutit sig till eller på rätten för en konventionsstat att ingå andra överenskommelser med stater när det gäller barn som har hemvist i någon av dessa stater. En mycket begränsad reservationsrätt ges. Kapitel VII innehåller slutbestämmelser om bl.a. anslutning till konventionen och konventionens ikraftträdande. Bryssel II-förordningen Den 27 november 2003 antog rådet förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000. Den nya förordningen skall liksom sin föregångare benämnas Bryssel II-förordningen. Förordningen träder i kraft den 1 augusti 2004 men dess bestämmelser skall - med några få undantag - börja tillämpas först den 1 mars 2005. Förordningen blir direkt tillämplig och till alla delar bindande för alla EU:s medlemsstater utom Danmark. Bestämmelserna om domstols behörighet i mål om föräldraansvar bygger i huvudsak på reglerna i 1996 års Haag-konvention. I förordningen finns även regler om erkännande och verkställighet av bl.a. avgöranden i mål om föräldraansvar. Den nya Bryssel II- förordningen är, till skillnad från sin föregångare, tillämplig även på frågor om föräldraansvar för barn till föräldrar som inte är gifta med varandra liksom på frågor om föräldraansvar som uppkommer först efter mål om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap. Även i fråga om verkställighet innehåller den nya förordningen en viktig nyhet. En umgängesdom - och under vissa förhållanden också en vårdnadsdom - skall kunna verkställas direkt i andra medlemsstater utan att något särskilt förfarande först behöver iakttas i verkställighetsstaten. En förutsättning för detta är att den domstol som meddelat domen försett den med ett intyg som garanterar att vissa grundläggande rättssäkerhetskrav har iakttagits under förfarandet. Erkännande och verkställighet av domar i mål om annat föräldraansvar bygger i stort på motsvarande regler i den äldre Bryssel II-förordningen och förutsätter för verkställighet som huvudregel att en verkställbarhetsförklaring (exekvatur) meddelats genom ett särskilt förfarande. Verkställighet sker enligt lagen i verkställighetsstaten. Den nya Bryssel II-förordningen hindrar inte att den inledningsvis nämnda 1980 års Haagkonvention även fortsättningsvis tillämpas mellan EU:s medlemsstater men modifierar i några avseenden konventionens vägransgrunder och dess bestämmelser om handläggningen av mål om olovliga bortföranden eller kvarhållanden av barn, bl.a. föreskrivs en snabbare handläggning när 1980 års Haagkonvention tillämpas mellan EU:s medlemsstater utom Danmark. Nuvarande reglering i Sverige Ett antal rättsområden berörs av en svensk ratifikation av 1996 års Haagkonvention liksom av att den nya Bryssel II-förordningen skall tillämpas i Sverige. Främst berörs de svenska internationellt privat- och processrättsliga reglerna inom det familjerättsliga området. Men 1996 års Haagkonvention innehåller, som redan påpekats, också regler om bl.a. omhändertagande av barn och om sekretess. Den svenska internationella familjelagstiftningen om äktenskapsskillnad och barns rättsskydd består dels av allmänna regler, dels av regler som gäller endast i förhållande till vissa stater. De senare reglerna har tillkommit genom internationella överenskommelser. Flera frågor regleras inte i lag utan i stället utgör praxis rättskälla. Allmänna bestämmelser finns i lagen (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (1904 års lag). I lagen finns bestämmelser om i vilka fall svensk domstol får ta upp ett äktenskapsmål och frågor om vårdnad m.m. som väcks i samband därmed. Lagen innehåller också regler om erkännande av utländska beslut om äktenskapsskillnad. Vidare behandlas frågor om förmynderskap för underåriga. I förhållande till de stater som anslutit sig till 1970 års Haagkonvention om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader finns bestämmelser som har företräde framför 1904 års lag i lagen (1973:943) om erkännande av vissa utländska äktenskapsskillnader och hemskillnader. I förhållande till EU:s medlemsstater, utom Danmark, gäller, som sagt, den äldre Bryssel II-förordningen. I tillägg till förordningen finns vissa regler i lagen (2001:394) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen. Förordningen är inte i alla delar tillämplig i de inbördes förhållandena mellan Sverige och Finland, eftersom båda länderna har avgivit en förklaring som innebär att bestämmelserna i 1931 års nordiska äktenskapskonvention äger företräde, se nedan. I förhållande till de nordiska länderna gäller förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap, som grundar sig på en nordisk konvention från 1931. Förordningen reglerar bl.a. domstols behörighet att pröva yrkanden om hemskillnad och äktenskapsskillnad och frågor som har samband med ett sådant yrkande, t.ex. vårdnad. Förordningen reglerar också vissa frågor om vilket lands lag som skall tillämpas och när avgöranden från andra nordiska länder skall erkännas. För internordiska förhållanden gäller också lagen (1988:1321) om nordiska rättsförhållanden rörande förvaltarskap enligt föräldrabalken m.m. Lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område innehåller bestämmelser om bl.a. verkställighet av vårdnadsavgöranden som meddelats i ett annat nordiskt land. Verkställighetsreglerna i Bryssel II-förordningen har dock företräde framför 1977 års lag när det gäller vårdnads- och umgängesavgöranden som har meddelats i Finland i samband med ett äktenskapsmål och som gäller parternas gemensamma barn. Lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn (verkställighetslagen) införlivar dels 1980 års Haagkonvention, dels 1980 års Luxemburgkonvention om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård om barn (Europarådskonventionen). Lagen tillämpas i de förhållanden för vilka respektive konvention trätt i kraft. I förordningen (1989:177) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn ges vissa kompletterande bestämmelser. Uppgiften att vara centralmyndighet fullgörs av Utrikesdepartementet. Verkställighetslagen är för närvarande föremål för översyn (Ds 2003:5, Stärkt rättsskydd för barn i gränsöverskridande fall). De bestämmelser i verkställighetslagen som genomför Europarådskonventionen tillämpas inte i förhållande till de nordiska länderna i den mån särskilda bestämmelser gäller. Som framgått finns sådana i 1931 års förordning och 1977 års lag. Bestämmelserna som grundar sig på 1980 års Haagkonvention tillämpas vid sidan av den särskilda nordiska regleringen. Bryssel II-förordningen gäller framför Europarådskonventionen i förhållandena mellan EU:s medlemsstater. Det innebär att verkställighetslagen inte tillämpas i fråga om erkännande och verkställighet av sådana avgöranden från andra berörda medlemsstater om vårdnad m.m. som har meddelats i samband med ett äktenskapsmål och som rör makarnas gemensamma barn. Behovet av en utredning Sverige deltog aktivt i utarbetandet av 1996 års Haagkonvention och har undertecknat konventionen. Med hänsyn till konventionens vikt och beslut inom EU, som Sverige har verkat för, är det nu dags att undersöka vilka åtgärder som krävs för att Sverige skall kunna ratificera konventionen. Bryssel II-förordningen, som antogs av rådet den 27 november 2003, träder i kraft den 1 augusti 2004 och tillämpas fullt ut fr.o.m. den 1 mars 2005. Förordningen är till alla delar bindande och direkt tillämplig i Sverige och övriga berörda medlemsstater i EU. Den kräver dock vissa kompletterande bestämmelser. Uppdraget En särskild utredare skall utses och ges följande uppdrag. Tillträde till 1996 års Haagkonvention Utredaren skall lämna förslag om ett svenskt tillträde till 1996 års Haagkonvention. Utredaren skall vidare föreslå de författningsändringar som en svensk anslutning till konventionen ger anledning till. I arbetet ingår att undersöka hur svensk rätt förhåller sig till bestämmelserna i konventionen och att analysera konsekvenserna av ett svenskt tillträde. En central fråga för utredaren blir att ta ställning till hur konventionen bör införlivas i svensk rätt. Utredaren skall här och i övrigt fästa särskild vikt vid klarhet, enkelhet och lättillgänglighet. Detta kan tala för att konventionen helst bör transformeras, alltså omvandlas till svensk författningstext. Konventionens omfattande och detaljrika reglering kan vara svår att direkt använda, inte bara av allmänheten utan också av icke-juridiskt utbildad personal vid berörda myndigheter. Även andra skäl kan tala för transformering, t.ex. att bestämmelserna under alla förhållanden kan behöva kompletteras av ytterligare föreskrifter och att vissa av bestämmelserna inte bör ges lagform. Samtidigt finns det goda skäl att inkorporera konventionen som den är. Bestämmelserna kan då läsas i sitt sammanhang, och konventionens inneboende anda och logik kan möjligen komma till bättre uttryck. Konventionen har också i betydande utsträckning en direkt motsvarighet i den nya Bryssel II-förordningen, som ju blir direkt tillämplig. Utredaren skall välja den form för införlivande som - utifrån kraven på klarhet, enkelhet och lättillgänglighet - bedöms vara mest lämplig. Oavsett vilken metod för införlivande som utredaren föreslår, skall utredaren lämna förslag på de författningsändringar som en svensk anslutning till konventionen ger anledning till. Utredaren skall särskilt uppmärksamma frågor om omhändertagande av barn, aspekter som rör olovligt bortförande av barn, föräldraansvar direkt på grund av lag eller genom avtal eller någon annan rättshandling, offentliga myndigheters tillsyn och sekretess. En särskild fråga är vad som enligt svensk rätt bör gälla om tilldelning av föräldraansvar direkt på grund av lag om ett barn tar hemvist i Sverige och endast en av föräldrarna har föräldraansvar för barnet trots att föräldrarna är gifta med varandra. I uppdraget ingår också att ta ställning till om Sverige bör reservera sig enligt de begränsade möjligheter som finns. Utgångspunkten är att så skall ske endast om det finns starka skäl för det. Bryssel II-förordningens tillämpning i Sverige Utredaren skall analysera den nya Bryssel II-förordningen, varvid likheter och skillnader i förhållande till 1996 års Haagkonvention skall belysas. I samband med att den äldre Bryssel II-förordningen trädde i kraft gjordes den bedömningen att vissa kompletterande bestämmelser till förordningen behövdes (se prop. 2000/01:98 och bet. 2000/01:LU 22 samt lagen med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen). Utredaren skall undersöka vilka kompletterande bestämmelser som behövs till den nya förordningen och föreslå sådana. I detta sammanhang skall utredaren särskilt uppmärksamma de intyg som introduceras och det förhållandet att förordningen avskaffar exekvaturförfarandet för umgängesavgöranden och vissa vårdnadsavgöranden. Kompletterande bestämmelser till Bryssel I-förordningen, Brysselkonventionen och Luganokonventionen - vilka instrument reglerar bl.a. familjerättsliga underhåll - finns i lagen (2002:460) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av vissa utländska avgöranden. En avsikt med denna lag var att åstadkomma en enhetlig och överskådlig reglering av kompletterande bestämmelser om verkställighet av utländska domar. Utredaren skall överväga om de kompletterande bestämmelser som behövs till Bryssel II- förordningen lämpligen bör tas in i 2002 års lag eller fortfarande finnas i en särskild lag. En utgångspunkt är att utländska avgöranden om föräldraansvar skall verkställas på samma sätt som motsvarande svenska avgöranden. Övriga frågor En särskild fråga för utredaren är att överväga om vissa bestämmelser i 1996 års Haagkonvention lämpligen även bör återfinnas i de allmänt tillämpliga lagarna, dvs., i den mån så inte redan följder av konventionen, gälla också i förhållande till andra stater. Det gäller t.ex. reglerna om förmynderskap och den särskilda behörighetsregeln som gäller vid olovligt bortförande eller kvarhållande av barn. Utredaren skall i sitt arbete vinnlägga sig om att i lagstiftningen klargöra förhållandet mellan de olika internationellt privat- och processrättsliga regler som svenska myndigheter har att tillämpa inom de områden som behandlas i 1996 års Haagkonvention och Bryssel II-förordningen. I uppdraget ingår att ge förslag på vilken myndighet som lämpligen bör utses till centralmyndighet i förhållande till 1996 års Haagkonvention och Bryssel II-förordningen. Därvid skall utredaren redovisa den kompetens och de resurser som behövs för att myndigheten skall kunna genomföra de uppgifter som åvilar centralmyndigheten enligt konventionen och förordningen. I den mån förslaget innebär ökade kostnader för det allmänna skall utredaren lämna förslag på finansiering. En utgångspunkt för utredaren skall vara att uppgiften att vara centralmyndighet under 1980 års Haagkonvention, Europarådskonventionen, 1996 års Haagkonvention och Bryssel II- förordningen bör ges gemensamt organisatoriskt hemvist. Utrikesdepartementet är centralmyndighet i förhållande till 1980 års Haagkonvention och Europarådskonventionen och utredaren skall beakta de erfarenheter som Utrikesdepartementet vunnit av uppgiften som centralmyndighet enligt dessa konventioner. Det skall även utredas om vissa uppgifter, t.ex. att bistå med medling, förlikning och andra uppgörelser i godo, bör handhas av centralmyndigheten eller av andra myndigheter eller organ samt vilka dessa i så fall bör vara. Skulle utredaren under arbetets gång finna att någon anknytande internationell familjerättslig fråga bör tas upp, står det utredaren fritt att göra det. Arbetsmetoder och redovisning av uppdraget Utredaren skall följa och beakta det arbete som pågår i de övriga nordiska länderna med att införliva 1996 års Haagkonvention. Utredaren skall fästa vikt vid intresset av nordisk rättslikhet. Utredaren skall beakta och samordna sina förslag med den fortsatta beredningen av de förslag som läggs fram i departementspromemorian Stärkt rättsskydd för barn i gränsöverskridande fall (Ds 2003:5). I den mån utredaren finner lämpligt skall samråd ske med 2002 års vårdnadskommitté (Ju 2002:09) och med Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare (Ju 2002:04). Ett delbetänkande om kompletterande bestämmelser till Bryssel II- förordningen bör redovisas senast den 1 juli 2004. Uppdraget i övrigt skall redovisas senast den 1 juli 2005. (Justitiedepartementet)