Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.
 
Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
Översyn av lagstiftningen om sexualbrott, Dir. 1998:48
Departement: Justitiedepartementet
Beslut: 1998-06-04
Dir. 1998:48 Beslut vid regeringssammanträde den 4 juni 1998. Sammanfattning av uppdraget En parlamentarisk kommitté skall göra en översyn av bestämmelserna om sexualbrott. Översynen skall avse såväl det materiella innehållet som systematik, lagteknik och språk. Kommittén skall därvid särskilt - undersöka domstolarnas straffmätning och bedömning av straffvärdet i mål om sexualbrott och presentera de åtgärder den anser nödvändiga, - utreda om det nuvarande kravet på tvång (våld eller hot) för vissa sexualbrott bör tas bort; om det inte bedöms lämpligt att ta bort detta krav skall kommittén utreda vilken grad av tvång som bör krävas för olika sexualbrott, - finna en lösning som innebär att våldtäktsbegreppet omfattar allvarliga sexuella övergrepp mot små barn även om något tvång inte har använts, - utreda om koppleribestämmelsen bör utvidgas och om de skadliga effekterna av s.k. sexklubbar kan undvikas genom lagstiftning eller på annat sätt, - utreda om det nuvarande kravet på s.k. dubbel straffbarhet för sexualbrott mot barn utomlands bör tas bort, - utreda om det absoluta förbudet att använda barn under 15 år vid sexuell posering och framställning av pornografiska bilder bör omfatta även ungdomar mellan 15 och 18 år, - utreda om det finns ett behov av ett särskilt brott som tar sikte på handel med människor, främst kvinnor och barn, för sexuella ändamål, - utreda om bestämmelserna om kränkande uttalanden med sexuell anspelning är tillfredsställande utformade samt - utreda om tidpunkten för åtalspreskription även för sexuellt ofredande mot barn under 15 år bör börja löpa först när barnet fyllt eller skulle ha fyllt 15 år. Bakgrund Den senaste tidens reformer Straffbestämmelserna om sexualbrotten genomgick en omfattande reformering under 1983 och ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1984 (prop. 1983/84:105, bet. 1983/84:JuU25, rskr. 1983/84:332, SFS 1984:399). Straffbestämmelserna om sexualbrott har därefter ändrats ett flertal gånger, framför allt i syfte att förstärka skyddet för barn mot att utsättas för sexuella övergrepp och att i den straffrättsliga lagstiftningen ytterligare markera allvaret i sexuella övergrepp mot barn. Bland annat har offrets låga ålder förts in som en omständighet som kan göra att en våldtäkt eller ett sexuellt utnyttjande av underårig betraktas som grovt brott. Straffbestämmelsen om sexuellt umgänge med barn har förts över till bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av underårig för att markera att sådant sexuellt umgänge typiskt sett är en form av utnyttjande. Brotten sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande har gradindelats, varvid en grov variant av dessa brott har införts. Straffet för sexuellt utnyttjande och sexuellt ofredande har höjts. Straffbestämmelsen för sexuellt utnyttjande av psykiskt störda personer eller personer som befinner sig i hjälplöst tillstånd har ändrats så att det inte längre krävs att gärningsmannen har förmått offret till sexuellt umgänge, utan det räcker numera att sexuellt umgänge har skett och att gärningsmannen har utnyttjat den andres tillstånd på ett otillbörligt sätt. Justeringar har vidare gjorts i 6 kap. för att inte vissa sexualbrott mot den som är under 15 år skall ha en lägre straffskala om offret är helsyskon med den som begått gärningen än om parterna inte har ett sådant släktskap. Vidare har bestämmelsen om sexuellt ofredande utvidgats så att den numera omfattar även den som förmår den som är 15 men inte 18 år att delta i sexuell posering eller vid framställning av pornografisk bild. Slutligen har preskriptionstiden för de grövre sexualbrotten mot barn förlängts på så sätt att preskriptionstiden börjar löpa först den dag barnet fyllt eller skulle ha fyllt 15 år (se prop. 1991/92:35, bet. 1991/92:JuU7, rskr. 1991/92:159, SFS 1992:147, prop. 1992/93:141, bet. 1992/93:JuU16, rskr. 1992/93:220, SFS 1993:207 samt prop. 1994/95:2, bet. 1994/95:JuU5, rskr. 1994/95:58, SFS 1994:1499). Nuvarande lagstiftning och till riksdagen föreslagna ändringar Våldtäkt För att en gärning skall bedömas som våldtäkt (6 kap. 1 § brottsbalken) förutsätts dels användande av våld eller hot som för den hotade framstår som trängande fara (s.k. råntvång), dels att den sexuella handlingen skall ha varit av ett visst slag. Med våld likställs att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Den sexuella handlingen kan rikta sig mot en vuxen person eller mot ett barn och skall bestå av samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge. Före 1984 års reform kunde våldtäkt endast begås av en man mot en kvinna och omfattade endast samlag. Reformen innebar att både män och kvinnor kunde begå brottet våldtäkt. När brottet gjordes könsneutralt lades "eller därmed jämförligt sexuellt umgänge" till som alternativt brottsrekvisit. Med samlag avses vaginala samlag, men det krävs inte att inträngande skett, utan det är tillräckligt att mannens och kvinnans könsdelar har kommit i beröring med varandra (NJA 1981 s. 253, RH 10:81, RH 116:83). Någon sädesavgång behöver inte ha skett och något krav på att könsorganen har kommit i varaktig beröring med varandra finns inte. I förarbetena till 1984 års reform (ovan anförd prop. s. 17 f. och 75 f.) anges anala och orala samlag som typexempel på handlingar som är jämförliga med samlag. En handling som är jämförlig med samlag skall ha klart samlagsliknande karaktär och utgöra en allvarlig form av sexuell kränkning. Vid denna bedömning kan kränkningens varaktighet och om den varit förenad med smärta få betydelse. I förarbetena framhölls det vidare att våldtäkt även i fortsättningen borde reserveras för de allvarligaste formerna av sexuella kränkningar och att det inte utan vidare kunde anses som samlagsliknande att föra in ett främmande föremål i en kvinna, även om det i vissa fall kunde vara rimligt att göra en sådan bedömning med hänsyn till handlingens syfte och omständigheterna i övrigt. Riksdagen har nyligen beslutat att våldtäktsbegreppet utvidgas så att med samlag jämställs annat sexuellt umgänge, om gärningen med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med påtvingat samlag. Med förslaget avses t.ex. att sådana kränkande förfaranden som att föra upp ett främmande föremål eller en knytnäve i en kvinnas underliv skall bedömas som våldtäkt i stället för sexuellt tvång enligt 6 kap. 2 § brottsbalken. Förslaget motiveras av att våldtäktsbrottet bör omfatta de mest allvarliga sexuella kränkningarna, även om handlingen inte är direkt samlagsliknande. En handling som innebär en kränkning som är jämförbar med den vid ett påtvingat samlag skall därför kunna bedömas som våldtäkt, om förutsättningarna i övrigt för våldtäkt är uppfyllda. Ändringen träder i kraft den 1 juli 1998 (prop. 1997/98:55, bet. 1997/98:JuU13, rskr. 1997/98:250). Straffet för våldtäkt är fängelse i lägst två och högst sex år. Är våldtäkten mindre allvarlig är straffet fängelse i högst fyra år. Grov våldtäkt kan ge fängelse i lägst fyra och högst tio år. Sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande Enligt gällande rätt kan vidare handlingar som inte bedöms som samlag eller samlagsliknande straffas som sexuellt tvång enligt 6 kap. 2 § under förutsättning att olaga tvång har använts eller som sexuellt utnyttjande enligt 6 kap. 3 § om annat otillbörligt förfarande har använts. För sexuellt tvång är straffet fängelse i högst två år. Om brottet är grovt kan fängelse i lägst sex månader och högst fyra år dömas ut. Straffet för sexuellt utnyttjande är samma som för sexuellt tvång medan straffet för grovt sexuellt utnyttjande är fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Sexuellt utnyttjande av underårig Har handlingen riktats mot en ung person kan även ansvar för sexuellt utnyttjande av underårig (6 kap. 4 §) komma i fråga. Till sexuellt utnyttjande av underårig räknas, som tidigare redogjorts för, sexuellt umgänge med den som är under 15 år, trots att varken tvång eller något otillbörligt förfarande har använts. Ansvar för sexuellt utnyttjande av underårig kan också komma i fråga om den underårige fyllt 15 men inte 18 år och är avkomling till eller står under gärningsmannens fostran eller om denne svarar för den unges vård eller tillsyn på grund av myndighets beslut. Straffet för sexuellt utnyttjande av underårig är fängelse i högst fyra år. Är brottet grovt kan fängelse i lägst två och högst åtta år dömas ut. Närmare om begreppet sexuellt umgänge Den sexuella handling som krävs för ansvar för sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande och sexuellt utnyttjande av underårig betecknas "sexuellt umgänge". Till sexuellt umgänge räknas, förutom samlag, handlingar som innebär en någorlunda varaktig beröring av den andres könsorgan eller beröring av den andres kropp med det egna könsorganet. Avsikten med gärningen skall vara att väcka eller tillfredsställa gärningsmannens eller någon annans sexuella drift. Som exempel kan nämnas att en kvinna tvingas onanera åt en man. I regel krävs direkt kroppslig beröring. Högsta domstolen har dock nyligen bedömt ett fall där en man ett flertal gånger gnidit sitt könsorgan mot ett barns bakdel eller lår och vid flera av dessa tillfällen fått utlösning som sexuellt umgänge, trots att både gärningsmannen och barnet haft kläder på sig (NJA 1996 s. 461). Sexuellt ofredande m.m. Om handlingen inte bedöms som sexuellt umgänge, t.ex. för att den består av endast en flyktig beröring av den andres könsdelar, kan ansvar för sexuellt ofredande komma i fråga (6 kap. 7 §). Sexuellt ofredande omfattar tre typer av gärningar. Den första omfattar att sexuellt beröra ett barn under 15 år eller att förmå barnet att företa eller medverka i en handling med sexuell innebörd. Det kan t.ex. vara fråga om att förmå barnet att delta i sexuell posering eller i framställandet av en pornografisk bild. Den andra omfattar att genom tvång, förledande eller annan otillbörlig påverkan förmå den som fyllt 15 men inte 18 år att företa eller medverka i en handling med sexuell innebörd, om handlingen är ett led i sexuell posering eller i framställandet av pornografisk bild. Den tredje omfattar att blotta sig för en annan person på ett sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt eller att genom ord eller handling på ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträda anstötligt mot annan. Straffet är böter eller fängelse i högst två år. Samlag med avkomling eller syskon Enligt 6 kap. 6 § är det vidare straffbart att ha samlag med eget barn eller dess avkomling eller med helsyskon. Straffet är fängelse i högst två respektive ett år. Koppleri och köp av sexuella tjänster Straffbestämmelsen om koppleri i 6 kap. 8 § omfattar dels att främja att en annan person har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning, dels att på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttja att annan har sådana sexuella förbindelser. Främjandet kan t.ex. bestå i att upplåta en lokal som används för prostitution, att lämna anvisning på adresser till prostituerade, att psykiskt påverka en person att prostituera sig eller att underlätta för någon att prostituera sig, t.ex. genom att hålla vakt eller sköta transporter. Därutöver finns en särskild bestämmelse som tar sikte på fastighetsägare och andra som upplåter en lägenhet som används för prostitution. Om upplåtaren inte gör tillräckligt för att få upplåtelsen att upphöra sedan han fått veta att den används för prostitution kan även denne dömas för koppleri. Vidare är det förbjudet att ekonomiskt dra nytta av att en person ägnar sig åt prostitution, men det krävs att utnyttjandet på något sätt är otillbörligt. Typfallet är att bo tillsammans med en prostituerad och låta sig försörjas av denna. Straffskalan för koppleri är fängelse i högst fyra år och för grovt koppleri fängelse lägst två och högst sex år. Enligt 6 kap. 10 § är det vidare straffbart som förförelse av ungdom att genom att utlova eller ge ersättning skaffa eller försöka skaffa sexuellt umgänge med den som är under 18 år. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Riksdagen har nyligen beslutat att det genom införandet av en särskild lag om förbud mot köp av sexuella tjänster skall vara förbjudet att mot ersättning skaffa sig en tillfällig sexuell förbindelse, om inte gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken. Även försök är straffbart. Straffskalan är böter eller fängelse i högst sex månader. Förbudet träder i kraft den 1 januari 1999 (prop. 1997/98:55, bet. 1997/98:JuU13, rskr. 1997/98:250). Förslaget grundas på 1993 års Prostitutionsutrednings betänkande Könshandeln (SOU 1995:15). Uppsåt beträffande ålder Enligt 6 kap. 11 § gäller att det inte krävs att gärningsmannen insett att den andra personen inte har uppnått en viss ålder, om detta är en förutsättning för brottet, utan det räcker för ansvar att gärningsmannen hade skälig anledning anta att den andra personen inte uppnått denna ålder. Försök, förberedelse, stämpling och underlåtenhet att anmäla Försök till våldtäkt, grov våldtäkt, sexuellt tvång, grovt sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande, grovt sexuellt utnyttjande, sexuellt utnyttjande av underårig, grovt sexuellt utnyttjande av underårig, koppleri och grovt koppleri är straffbart. Vidare är förberedelse och stämpling till våldtäkt, grov våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av underårig och grovt koppleri straffbart. Regeringen har i den tidigare nämnda prop. 1997/98:55 föreslagit att även underlåtenhet att avslöja brotten skall vara straffbart. Ändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1998. Den särskilda åtalsregeln Enligt en särskild åtalsregel i 6 kap. 13 § kan åklagaren underlåta att väcka åtal för vissa sexualbrott om skillnaden i ålder och utveckling är liten mellan de inblandade Preskriptionstidens början Enligt en särskild bestämmelse i 35 kap. 4 § börjar preskriptionstiden för de grövre sexualbrotten, 6 kap. 1-4 och 6 §§, mot barn under 15 år löpa först när barnet fyllt eller skulle ha fyllt 15 år. Detta innebär ett avsteg från huvudprincipen att preskriptionstiden börjar löpa när brottet begås och medför alltså att preskriptionstiden för sådana brott blir längre än för andra brott med samma straffskala. Behovet av utredning Materiellt innehåll, systematik och lagteknik Genom det flertal ändringar som gjorts sedan 1984 års översyn har systematiken och sambanden mellan olika bestämmelser i kapitlet om sexualbrott delvis gått förlorad. Straffskalorna för de olika brotten korresponderar inte på ett naturligt sätt med varandra och relationen och gränsdragningen mellan olika brott framstår i vissa fall som oklar. Bland annat har ett flertal uppmärksammade domar som behandlar våldtäkt och sexuellt utnyttjande av unga kvinnor meddelats på senare tid som väcker frågor om bl.a. gränsdragningen mellan de olika sexualbrotten. Synen på sexualbrotten förändras dessutom ständigt mot en allt strängare syn på dessa brott. Det är angeläget att skyddet för den sexuella integriteten, såsom den kommer till uttryck i straffbestämmelserna om sexualbrott, är så heltäckande som möjligt. Kvinnovåldskommissionen har i sitt huvudbetänkande Kvinnofrid (SOU 1995:60) föreslagit betydande förändringar i sexualbrottskapitlet. Någon fullständig översyn av bestämmelserna om sexualbrott gjordes emellertid inte av kommissionen. Kommissionens förslag i denna del fick ett blandat mottagande av remissinstanserna, och flera remissinstanser ansåg att en översyn av sexualbrotten var nödvändig. Regeringen har i propositionen 1997/98:55 valt att endast lägga fram ett fåtal av de förslag till ändringar i brottsbalken som kommissionen föreslagit. Ändringarna i 6 kap. brottsbalken innebär att våldstäktsbrottet utvidgas, att det är straffbart att underlåta att anmäla eller annars avslöja vissa grövre sexualbrott som är å färde samt att språket i de centrala bestämmelserna gjorts könsneutralt. Vidare har, på grundval av 1993 års Prostitutionsutrednings betänkande Könshandeln (SOU 1995:15), köp av sexuella tjänster gjorts straffbart genom införandet av en särskild lag. Det finns mot bakgrund av det anförda ett behov av en total översyn av sexualbrotten avseende såväl det materiella innehållet som de systematiska och lagtekniska lösningarna. Språket Det är viktigt att i lagtexten använda ord och uttryck som på ett riktigt sätt beskriver vad som skett. Uttrycket "sexuellt umgänge" förekommer i flera bestämmelser i 6 kap. brottsbalken. Kvinnovåldskommissionen föreslog att uttrycket "sexuellt umgänge" skulle bytas ut till "sexuellt utnyttjar", eftersom uttrycket umgänge för tankarna till en frivillig och ömsesidig sexualakt mellan två personer. Det föreslagna uttrycket "sexuellt utnyttjar" skulle enligt kommissionen avse samma handlingar som i dag avses med "sexuellt umgänge" och någon ändring i sak var alltså inte avsedd. Regeringen har i prop. 1997/98:55 anfört att uttrycket umgänge visserligen kan leda tankarna till en frivillig och ömsesidig akt men har trots det inte föreslagit någon ändring av bestämmelsen bl.a för att det kunde uppfattas som en utvidgning av det straffbara området, vilket inte varit kommissionens avsikt. Regeringen aviserade i stället att en språklig översyn lämpligen kunde göras inom ramen för kommande översyn av sexualbrotten. Kvinnovåldskommissionen föreslog också att ordet "vanmakt" skulle bytas ut till "medvetslöshet". Även i denna fråga hänvisade regeringen till den kommande översynen. Det finns även ett behov att modernisera språket i andra avseenden. T.ex. framstår inte brottsrubriceringen "förförelse av ungdom" i 6 kap. 10 § brottsbalken som en adekvat benämning på det förfarande som bestämmelsen kriminaliserar (se även SOU 1997:116 s. 433). Domstolarnas straffmätning och bedömning av straffvärde i mål om sexualbrott I Kvinnovåldskommissionens huvudbetänkande redogörs för den undersökning av de grövre våldsbrotten som, på regeringens uppdrag, utförts av docenten Hans Klette. Undersökningen, som gjordes mot bakgrund av 1989 års reform av hur straffet skall bestämmas, omfattade samtliga tingsrättsdomar och i viss utsträckning hovrättsdomar under åren 1989-1992 där huvudbrottet var ett grovt våldsbrott. Som jämförelsematerial har motsvarande domar från åren 1986-1988 använts. I undersökningen analyseras bl.a. domstolarnas straffmätning och vilka straffvärderesonemang som har använts. Kommissionen redogör för ett antal domar där den menar att domstolarna inte bedömt straffvärdet på ett riktigt sätt. T.ex. synes argumentet att parterna haft en nära relation ha använts för att se mildare på de straffbara gärningarna. Vidare anser kommissionen att undersökningen visar att s.k. gruppvåldtäkter och våldtäkter där kniv har använts ofta inte bedöms som grov våldtäkt, något som kommissionen anser anmärkningsvärt. Att en gruppvåldtäkt inte anses som ett grovt brott motsägs enligt kommissionen av förarbetsuttalanden vid 1984 års reform av sexualbrotten (se prop. 1983/84:105 s. 39). Kommissionen anser att en liknande undersökning bör genomföras även beträffande de våldsbrott som inte tillhör de allra grövsta. Kommissionen anser vidare att Klettes undersökning visar att det finns en bristande förståelse i domstolarna för den s.k. normaliseringsprocessen och dess effekter. Normaliseringsprocessen är en process i vilken våldet och vidmakthållandet av våldet gradvis blir ett normalt inslag i vardagen i de relationer där det förekommer. I den processen är många mekanismer verksamma, mekanismer som var för sig och särskilt i kombination med varandra gör misshandeln till en process med djupgående konsekvenser för båda parter i relationen. Kvinnovåldskommissionen anser det angeläget att domstolarna får kunskap om denna process. Det kan tilläggas att det nya s.k. kvinnofridsbrottet (se prop 1997/98:55) tar sikte på denna process och avser att höja straffvärdet på sådana upprepade, var för sig relativt lindriga handlingar, som kan leda till en betydande kränkning av den utsatta personen. Regeringen delar kvinnovåldskommissionens bedömning att det finns ett behov av kompletterande undersökning av domstolarnas praxis, bl.a. för att skapa underlag för översynen av sexualbrotten. Det finns dessutom ett behov att undersöka domstolarnas bevisvärdering i mål om sexualbrott, särskilt när det gäller sexualbrott mot barn. Det bör tilläggas att regeringen har anslagit 6,5 miljoner kr för fortbildning av bl.a. rättsväsendets personal i frågor om våld mot kvinnor. Av dessa medel skall 1,5 miljoner kr användas till utbildning av domare och information till nämndemän. Uppdraget Kommittén skall mot bakgrund av det anförda göra en total översyn av bestämmelserna om sexualbrott. Översynen skall avse såväl det materiella innehållet som systematiska och lagtekniska frågor. Skyddet för den sexuella integriteten skall göras så heltäckande som möjligt. Systematiken och sambanden mellan de olika bestämmelserna, liksom gränsdragningen mellan de olika sexualbrotten, skall vara tydlig. Vidare skall de särskilda frågor som beskrivs närmare nedan ingå i översynen. Översynen skall, när det gäller sexualbrott med barn, utgå från Barnkonventionens krav i dessa avseenden. Kommittén skall göra en språklig översyn av bestämmelserna om sexualbrott. Kommittén skall därvid överväga vilka uttryck som lämpligen kan användas i stället för "sexuellt umgänge". Kommittén skall även föreslå ändringar av andra mindre lämpliga ord och uttryck ur lagtexten, såsom förförelse av ungdom i 6 kap. 10 § brottsbalken. Kommittén skall även överväga om ordet "vanmakt" bör bytas ut till något språkligt modernare uttryck. Det bör dock beaktas att detta uttryck även förekommer i andra kapitel i brottsbalken, se t.ex. bestämmelsen om misshandel i 3 kap. 5 §. Kommittén skall vidare, som ett led i den praxisgenomgång som bör ske inom ramen för utredningen, genomföra en undersökning av straffmätning och bedömning av straffvärde när det gäller sexualbrotten. Undersökningen skall ta särskild hänsyn till om sexualbrott mot män respektive kvinnor bedöms på olika sätt. Undersökningen skall således göras ur ett jämställdhetsperspektiv och även beakta den s.k. normaliseringsprocessen. Om kommittén kommer fram till att domstolarnas straffmätning och straffvärderesonemang inte är tillfredsställande skall utredningen presentera de åtgärder den anser nödvändiga. Praxisgenomgången skall också, i den utsträckning det är möjligt, innefatta en undersökning om domstolarnas bevisvärdering med sikte på att ta reda på om det finns brister i denna och, om det bedöms vara fallet, ange åtgärder för att komma tillrätta med dessa. Följande särskilda frågor skall omfattas av utredningen. Bör våldtäktsbrottet fokusera på tvång eller samtycke? För ansvar för våldtäkt enligt 6 kap. 1 § krävs tvång (våld eller hot som för den hotade framstår som trängande fara). Det är enligt förarbetena till bestämmelsen (prop. 1983/84: 105 s. 19) tillräckligt med ett outtalat hot, dvs. att hotet "hänger i luften". Med våld jämställs att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Är tvånget lindrigare kan ansvar för sexuellt tvång (6 kap. 2 §) komma i fråga. Att den andra parten inte har gett sitt samtycke till sexualhandlingen är således i och för sig inte tillräckligt för ansvar för våldtäkt. Förekommer inget tvång kan det istället bli fråga om något annat sexualbrott, t.ex. sexuellt utnyttjande. Frågan om samtycke är trots våldtäktsbestämmelsens fokusering på tvång en central fråga i många mål om våldtäkt och andra sexualbrottsmål, eftersom den tilltalade ofta invänder att den andra personen var med på sexualhandlingen. I den allmänna debatten har det ibland ställts krav på att det för våldtäkt inte bör krävas något tvång utan att det skall räcka med att den utsatta personen inte ger sitt samtycke. Det har hävdats att många kvinnor medvetet väljer att underkasta sig mannens krav som en strategi för att överleva övergreppet. Viss brottsofferforskning har också bekräftat att kvinnor kan reagera så vid en våldtäktssituation. I utländsk rätt finns exempel på att straffbestämmelser om våldtäkt är utformade med samtycket som utgångspunkt. I engelsk rätt kan ansvar för våldtäkt utkrävas av en man för våldtäkt av en kvinna eller en annan man, om den andra personen inte samtycker till handlingen och gärningsmannen antingen vet att den andra personen inte samtycker eller är likgiltig (reckless) till om personen samtycker (se Section 1 (2) of the Criminal Justice and Public Order Act 1994). Kommittén skall analysera och redovisa skäl för och emot att bristen på samtycke skall vara avgörande för ansvar för våldtäkt istället för våld eller hot, och i förekommande fall lämna förslag till reglering. Om kommittén finner att våldtäktsbrottet bör ändras i angiven riktning skall den överväga om begreppet samtycke bör definieras. Om kommittén kommer fram till att det inte är lämpligt att ta bort kravet på tvång för våldtäkt skall den utreda vilken grad av tvång som bör krävas för de olika sexualbrotten. Våldtäkt mot barn Kravet på våld eller hot för ansvar för våldtäkt har medfört särskilda svårigheter när det gäller gärningar som riktas mot små barn. Frågan har varit föremål för flera avgöranden i Högsta domstolen. I rättsfallet NJA 1993 s. 310 dömdes t.ex. en 60-årig man som haft samlag med en åttaårig flicka för grov våldtäkt. Våldet bestod i att mannen legat ovanpå flickan och hållit hennes händer över huvudet. I rättsfallet NJA 1993 s. 616 använde mannen ett förhållandevis lindrigt våld mot en tioårig flicka. Mannen dömdes för grov våldtäkt. Kvinnovåldskommissionen föreslog vissa ändringar i ansvarsbestämmelserna för våldtäkt för att komma till rätta med det problem som kravet på tvång inneburit i rättstillämpningen. Förslagen mötte dock allvarlig kritik under remissbehandlingen och förslagen har i denna del inte lett till lagstiftning. Utövande av våld som förutsättning för ansvar för våldtäkt kan emellertid ge otillfredsställande resultat vid den straffrättsliga bedömningen när gärningen riktar sig mot ett litet barn. Det kan i många fall vara stötande att ett sexuellt övergrepp mot ett barn inte kan betecknas som våldtäkt när barnet är så litet att något våld i våldtäktsparagrafens mening inte krävs för att utföra gärningen. Riksdagen har också uttalat att bestämmelserna om våldtäkt mot barn bör ses över i syfte att få till stånd en ordning där fler fall av övergrepp mot barn som i övrigt uppfyller förutsättningarna för våldtäkt också kommer attt bedömas som sådant brott (bet. 1994/95:JuU24 s. 7). Utgångspunkten för översynen i denna del bör vara att sexuella övergrepp mot små barn skall kunna rubriceras som våldtäkt även om något sådant våld inte förekommit. Kommittén skall pröva om detta lämpligen kan ske genom att våldtäkt mot barn bedöms enligt särskilda bestämmelser. Koppleri och köp av sexuella tjänster Enligt de nuvarande straffbestämmelserna om koppleri krävs det att gärningsmannen främjar eller på ett otillbörligt sätt utnyttjar att en annan person har tillfälliga sexuella förbindelser. Det skall vara fråga om att främja en verksamhet, dvs. att främja att någon ett flertal gånger har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Främjandet kan t.ex. bestå i att upplåta en lokal som används för prostitution, att lämna anvisning på adresser till prostituerade, att psykiskt påverka en person att prostituera sig eller att underlätta för någon att prostituera sig, t.ex. genom att hålla vakt eller sköta transporter. Det har nyligen beslutats att köp av en tillfällig sexuell förbindelse skall vara straffbart. Kommittén skall mot bakgrund av detta utreda om koppleribrottet är adekvat utformat. Särskilt bör utredas om kravet på att främjandet skall avse ett flertal sexuella förbindelser skall tas bort. Kommittén skall också undersöka om bestämmelserna mot koppleri även i övrigt är lämpligt utformade med hänsyn till att de omfattar "tillfälliga sexuella förbindelser". Med uttrycket torde avses samlag eller annat sexuellt umgänge. Enligt doktrinen omfattas inte nakenposering. Stadigvarande förbindelser omfattas inte heller, även om de tar formen av samlag inför publik på en sexklubb (Jareborg, Brotten I, 2 uppl. s. 319). Prostitutionsutredningen föreslog att koppleribestämmelserna skulle utvidgas till framställning av pornografiska bilder. Enligt gällande rätt omfattas inte den som betalar en person för att medverka i pornografiska filmer av koppleriansvaret, trots att hans drivkraft ofta är ekonomisk vinning. Enligt förslaget skulle även den som främjar eller på ett otillbörligt sätt bereder sig vinning av att någon annan, i samband med framställning av pornografiska bilder eller filmer, mot ersättning har tillfällig sexuell förbindelse som innefattar samlag eller har grovt kränkande karaktär kunna straffas för koppleri. Enligt förslaget skulle även sexuell posering omfattas av det utvidgade ansvaret. Förslaget tog sikte på pornografibranschen och sexklubbverksamhetens huvudaktörer och syftade till att jämställa dessa med den traditionella kopplaren. Regeringen har i prop. 1997/98:55 bedömt att det för närvarande inte bör ske någon ändring av koppleribestämmelsen med motiveringen att konsekvenserna för tryckfriheten och yttrandefriheten inte belysts tillräckligt. Kommittén skall med anledning av detta utreda frågan om koppleriansvaret kan utvidgas till att omfatta det angivna syftet på något annat sätt än det som prostitutionsutredningen har föreslagit. En utgångspunkt bör vara att förslagen inte skall leda till inskränkningar i de grundlagsfästa reglerna om tryckfrihet och yttrandefrihet. Det är inte kommitténs uppgift att föreslå ett allmänt förbud mot pornografi. Kommittén skall vidare utreda om det finns skäl och möjligheter att införa regler som begränsar eller försvårar för s.k. sexklubbar att rekrytera unga personer till sin verksamhet och om andra skadliga effekter av sådana klubbar kan undvikas genom lagstiftning eller på annat sätt. Vidare skall kommittén utreda hur det föreslagna förbudet mot köp av sexuella tjänster skall förhålla sig till de nuvarande bestämmelserna om förförelse av ungdom och koppleri samt i samband därmed överväga var olika förbud som gäller sexuella tjänster lämpligen bör placeras. Kravet på dubbel straffbarhet För att kunna lagföra ett brott i Sverige som har begåtts utomlands krävs normalt att gärningen är straffbar även där den begicks (kravet på dubbel straffbarhet). Härifrån görs vissa undantag, bl.a. vad avser mycket grova brott och brott som Sverige genom internationella åtaganden har förbundit sig att lagföra oavsett var de begåtts (se 2 kap. 2 och 3 §§ brottsbalken). Av sexualbrotten är det endast grov våldtäkt som har ett lägsta straff som är så högt att det enligt angivna bestämmelser inte krävs att gärningen är straffbar där den begicks. I den allmänna debatten har det framförts att kravet på dubbel straffbarhet bör tas bort när det gäller sexualbrott mot barn. Barnkommittén har också i sitt huvudbetänkande (SOU 1997:116) föreslagit att detta krav tas bort men inte lämnat något förslag på hur detta skall lösas lagtekniskt. Enligt en gemensam åtgärd av den 24 februari 1997 om åtgärder mot människohandel och sexuellt utnyttjande av barn (EGT L 63/2, 4.3.97, 97/154/RIF) inom EU:s tredje pelare har de medlemsstater som har ett krav på dubbel straffbarhet åtagit sig att fortlöpande granska sin lagstiftning i syfte att säkerställa att detta krav inte utgör hinder för effektiva åtgärder mot dess egna medborgare och andra som stadigvarande vistas i landet och som misstänks för att sexuellt utnyttja eller missbruka barn eller att bedriva handel med barn i syfte att utnyttja eller missbruka dem sexuellt. Barnkommittén har även föreslagit att kravet på dubbel straffbarhet för könsstympning tas bort. Kommittén skall utreda om kravet på dubbel straffbarhet hindrar en effektiv lagföring av sexualbrott, köp av sexuella tjänster av barn och handel med barn som begåtts utanför Sverige. Frågan om kravet på dubbel straffbarhet för könsstympning bör tas bort bereds för närvarande inom regeringskansliet och omfattas därför inte av uppdraget. Om kommittén bedömer att kravet bör tas bort skall kommittén föreslå ändringar i lagstiftningen. Därvid skall särskilt beaktas vilken avgränsning som bör gälla för undantaget från kravet på dubbel straffbarhet. Användande av ungdomar vid sexuell posering och framställning av pornografiska bilder Enligt 6 kap. 7 § är det straffbart som sexuellt ofredande att sexuellt beröra barn under 15 år eller att förmå barnet att företa eller medverka i en handling med sexuell innebörd. Det kan t.ex. vara fråga om att förmå barnet att delta i sexuell posering eller i framställandet av en pornografisk bild. Enligt samma bestämmelse är det också straffbart att genom tvång, förledande eller annan otillbörlig påverkan förmå den som fyllt 15 men inte 18 år att företa eller medverka i en handling med sexuell innebörd, om handlingen är ett led i sexuell posering eller i framställandet av pornografisk bild. Helt frivillig medverkan faller därmed utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Vid bedömningen av frivillighet skall barnets mognadsnivå, förhållandet till gärningsmannen och liknande omständigheter beaktas. Om betalning har utlovats torde rekvisitet att barnet skall ha förmåtts att medverka normalt vara uppfyllt (prop. 1994/95:2, s. 33). Barnkommittén har i sitt huvudbetänkande föreslagit att 15-18-åringar skall få samma straffrättsliga skydd som finns för barn under 15 år mot att utnyttjas i framställning av pornografiskt material eller i sexuell posering. Barnkommittén har som skäl för sitt förslag bl.a. anfört att unga människors medverkan i framställning av sådana bilder och posering regelmässigt innehåller inslag av utnyttjande och att ungdomar ofta inte själva kan överblicka och bedöma de långsiktiga konsekvenserna av sitt handlande. Barnkommittén har dock ansett att bestämmelsen bör ses över i samband med översynen av sexualbrotten. Kommittén skall utreda om det absoluta förbudet att använda barn vid sexuell posering och framställning av pornografiska bilder bör omfatta även ungdomar mellan 15 och 18 år. Handel med människor för sexuella ändamål Handel med människor för sexuella ändamål har uppmärksammats i flera internationella fora. Bland annat omfattas handel med människor, vuxna personer såväl som barn, av den tidigare nämnda gemensamma åtgärden mot människohandel och sexuellt utnyttjande av barn. Handel med kvinnor för sexuella ändamål har uppmärksammats särskilt, och en deklaration med riktlinjer för att förebygga och bekämpa handel med kvinnor för sexuellt utnyttjande har antagits inom EU. Även inom Europarådet och FN har denna fråga tagits upp. Människohandel för sexuella ändamål kan, beroende av förhållandena i det enskilda fallet, medföra ansvar enligt flera straffbestämmelser. Det kan vara fråga om människorov eller olaga frihetsberövande (4 kap. 1 och 2 §§) eller om försättande i nödläge (4 kap. 3 §). Enligt den sistnämnda bestämmelsen, som bl.a. tar sikte på prostitution, är det straffbart att förmå någon att bege sig till eller stanna kvar på utrikes ort, om det kan befaras att personen där kan bli utnyttjad för tillfälliga sexuella förbindelser. Det kan också vara fråga om försök eller förberedelse till koppleri eller grovt koppleri. Även brott mot utlänningslagen (1989:529) kan bli aktuellt. Det finns emellertid inte något särskilt brott som enbart tar sikte på handel med människor för sexuella ändamål. Enligt art. 6 i FN:s konvention om avskaffande av all sorters diskriminering av kvinnor skall konventionsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att bekämpa alla former av handel med kvinnor och utnyttjande av kvinnoprostitution. Sverige har tillträtt denna konvention. Enligt den ovan nämnda gemensamma åtgärden mot människohandel och sexuellt utnyttjande av barn har medlemsstaterna i EU bl.a. åtagit sig att kriminalisera vissa handlingar, att bestraffa dessa och att öka det internationella samarbetet för att bekämpa dessa brott. De förfaranden som medlemsstaterna åtagit sig att kriminalisera finns närmare beskrivna i den gemensamma åtgärden. EU:s ministerråd skall före utgången av år 1999 bedöma hur medlemsstaterna har uppfyllt sina skyldigheter enligt den gemensamma åtgärden. I samband med att den gemensamma åtgärden antogs gjorde regeringen bedömningen att svensk lagstiftning i allt väsentligt uppfyller de krav som ställs på medlemsstaterna. Kommittén skall dock göra en mer ingående analys av detta och undersöka om den svenska lagstiftningen behöver kompletteras i något avseende för att fullt ut uppfylla åtagandena i den gemensamma åtgärden och i FN:s ovan nämnda konvention. Kommittén skall därutöver bedöma om det finns ett behov att införa ett särskilt brott som tar sikte på handel med människor för sexuella ändamål. Om kommittén kommer till slutsatsen att lagändringar krävs eller att ett särskilt brott bör införas skall den även utreda om det generella kravet på dubbel straffbarhet bör tas bort. Det skall dock noteras att det varken i den gemensamma åtgärden eller i konventionen finns något åtagande att införa ett sådant särskilt brott eller att införa enhetliga straffrättsliga regler. Kommittén skall också särskilt utreda om det bör införas straffrättsliga eller andra sanktioner mot den som i vinningssyfte ägnar sig åt kontaktförmedling av främst kvinnor och andra sådana åtgärder som medför en påtaglig risk att den ena parten kommer att utnyttjas på grund av sin sociala och ekonomiskt svagare ställning. Kränkande uttalanden med sexuell innebörd Språkbruket, särskilt bland unga människor, har på senare tid blivit råare, och det är numera mycket vanligt att könsord och andra förnedrande uttryck används. Ofta har dessa en sexuell innebörd som upplevs som extra stötande av dem som utsätts. Den som genom ord eller handling på ett uppenbart sedlighetssårande sätt uppträder anstötligt kan straffas för sexuellt ofredande enligt 6 kap. 7 § 3 st brottsbalken. Högsta domstolen har nyligen (NJA 1997 s. 359) prövat hur visssa yttranden med uppenbart sexuell anspelning skall bedömas straffrättsligt. Avgörandet ger anledning att utreda om bestämmelserna om kränkande uttalanden med sexuell anspelning är tillfredsställande utformade. Kommittén bör överväga Kvinnovåldskommissionens förslag i dessa delar. Åtalspreskription Enligt en särskild bestämmelse i 35 kap. 4 § börjar preskriptionstiden för de grövre sexualbrotten mot barn under 15 år (brott enligt 6 kap. 1-4 och 6 §§) löpa först när barnet fyllt eller skulle ha fyllt 15 år. Detta innebär ett avsteg från huvudprincipen att preskriptionstiden börjar löpa när brottet begås och medför alltså att preskriptionstiden för sådana brott blir längre än för andra brott med samma straffskala. Barnpornografiutredningen (SOU 1997:29) föreslog att preskriptionstiden skall förlängas också för sexuellt ofredande mot barn under 15 år, om barnet är förövarens avkomling eller står under hans fostran eller för vars vård eller tillsyn han har att svara på grund av myndighets beslut. Detta förslag har dock hittills inte lett till lagstiftning (prop. 1997/98:43, s. 52). Kommittén skall ta under förnyat övervägande om det finns skäl att förlänga preskriptionstiden även för sexuellt ofredande mot barn under 15 år. Uppdragets genomförande och tidsplan Kommittén skall lämna de förslag till lagändringar och förändringar i andra avseenden som översynen kan ge anledning till. Förslagets kostnadskonsekvenser skall redovisas. Om förslagen innebär ökade kostnader skall en finansiering av förslagen anvisas. Uppdraget skall redovisas senast den 1 september 2000. Om kommittén anser det lämpligt kan någon eller några delar av uppdraget redovisas i ett eller flera delbetänkanden. Kommittén bör under utredningen samråda med en referensgrupp bestående av företrädare för frivillig-organisationer, myndigheter och andra som har kunskap och inblick i bl.a. de problem som offer för sexualbrott kan drabbas av. För utredningsarbetet gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir.1992:50), om att pröva offentliga åtaganden (dir.1994:23) samt om att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124) och konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49).