Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2012/13:39 Fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom ekonomiska och monetära unionen Prop. 2012/13:39 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 15 november 2012 Fredrik Reinfeldt Peter Norman (Finansdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att riksdagen ska godkänna fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom ekonomiska och monetära unionen. Fördraget innehåller bestämmelser som syftar till att stärka de offentliga finanserna och samordningen av den ekonomiska politiken i euroområdet. Fördraget innebär inte några rättsliga förpliktelser för de medlemsstater i Europeiska unionen som, i likhet med Sverige, inte har euron som valuta och inte förklarar sin avsikt att vara bundna av delar av fördraget. Genom att ratificera fördraget ger Sverige sitt stöd till euroländernas arbete med att stärka det ekonomisk-politiska regelverket i euroområdet, samtidigt som svenskt inflytande värnas och en uppdelning mellan euroländerna och EU:s övriga medlemsstater motverkas. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Ärendet och dess beredning 5 3 Bakgrunden till fördraget 5 3.1 Den statsfinansiella krisen i euroområdet 5 3.2 Reformeringen av euroområdets ekonomiska styrning 7 3.2.1 Sex nya rättsakter om förstärkt ekonomisk-politisk styrning 7 3.2.2 Europluspakten 8 3.2.3 Förslag till ytterligare förstärkt ekonomisk-politisk styrning för euroländerna 8 3.3 Vägen fram till fördraget 8 3.3.1 Förberedande steg 8 3.3.2 Förhandlingarna om fördraget 10 3.3.3 Regeringens prioriteringar i förhandlingarna om fördraget 10 4 EU:s ekonomisk-politiska samordning 11 4.1 Den fördragsmässiga grunden 11 4.2 Den reformerade stabilitets- och tillväxtpakten 11 4.2.1 Den förebyggande delen av pakten 11 4.2.2 Den korrigerande delen av pakten 13 4.3 Annan ekonomisk-politisk samordning inom EU 14 5 Fördragets huvudsakliga innehåll 15 5.1 Struktur 15 5.2 Syfte och tillämpningsområde (artikel 1) 15 5.3 Förenlighet med och förhållande till unionsrätten (artikel 2) 16 5.4 Finanspolitisk överenskommelse (artikel 3-8) 16 5.5 Samordning av den ekonomiska politiken samt konvergens (artikel 9-11) 21 5.6 Styrning av euroområdet (artikel 12 och 13) 22 5.7 Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser (artikel 14-16) 24 6 Sveriges bundenhet av fördraget 25 7 Godkännande av fördraget 27 Bilaga 1 Fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom ekonomiska och monetära unionen 30 Bilaga 2 Sammanfattning av departementspromemorian Fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom ekonomiska och monetära unionen (Ds 2012:30) 61 Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna 62 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 november 2012 63 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen godkänner fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom ekonomiska och monetära unionen. 2 Ärendet och dess beredning I samband med Europeiska rådets möte den 9 december 2011 enades euroländerna om att utarbeta en internationell överenskommelse om en betydligt starkare samordning av den ekonomiska politiken på områden av gemensamt intresse. Den 30 januari 2012 träffades en överenskommelse om ett fördrag om stabilitet, samordning och styrning inom ekonomiska och monetära unionen, i det följande fördraget. Fördraget undertecknades den 2 mars 2012 av 25 av EU:s medlemsstater (de fördragsslutande parterna) och ska ratificeras i enlighet med respektive lands konstitutionella bestämmelser. Fördraget ska träda i kraft den första dagen i den månad som följer efter att den tolfte fördragsslutande parten som har euron som valuta deponerat sitt ratifikationsinstrument. Alternativt träder fördraget i kraft den 1 januari 2013, under förutsättning att tolv fördragsslutande parter som har euron som valuta då har deponerat sina ratifikationsinstrument. Den av dessa tidpunkter som inträffar först ska gälla. För att Sverige ska kunna ratificera fördraget krävs riksdagens godkännande. Fördraget finns som bilaga 1 till propositionen. I departementspromemorian Fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom ekonomiska och monetära unionen (Ds 2012:30) har föreslagits att riksdagen ska godkänna fördraget. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En remissammanställning finns tillgänglig i Finansdepartementet (Fi2012/70). 3 Bakgrunden till fördraget 3.1 Den statsfinansiella krisen i euroområdet Världsekonomin genomgår sedan flera år tillbaka den djupaste ekonomiska och finansiella krisen på flera decennier. Krisens förlopp och åtgärder för att hantera denna har beskrivits i bl.a. propositionen Godkännande av Europeiska rådets beslut om ändring av artikel 136 i EUF-fördraget - stabilitetsmekanism för euroländer (prop. 2011/12:66 s. 17-26) och 2012 års ekonomiska vårproposition (prop. 2011/12:100 s. 40 och 41). Av dessa beskrivningar framgår att krisen uppkom till följd av bl.a. kraftiga prisuppgångar på fastighetsmarknaden och andra tillgångsmarknader, ett högt risktagande i den finansiella sektorn, svaga offentliga finanser samt bristande konkurrenskraft. En otillräcklig kapitaltäckning i många banker bidrog, i kombination med bristfälliga system för reglering och tillsyn av de finansiella marknaderna, också till utvecklingen. Krisen utvecklades snabbt och fick långtgående konsekvenser. För EU:s del föll BNP med 4,3 procent 2009. Det stora produktionsfallet ledde till en kraftig ökning av arbetslösheten inom EU, som 2011 uppgick till 9,7 procent av arbetskraften. Detta var en ökning med 2,6 procentenheter jämfört med 2008. Det som ursprungligen var en kris på de finansiella marknaderna övergick under 2009 och 2010 till en statsfinansiell kris med stora konsekvenser för EU-ländernas ekonomier. Minskade skatteintäkter, den snabbt ökande arbetslösheten som ledde till ökade utgifter i trygghets- och välfärdssystemen samt de åtgärder som vidtogs i flera länder för att stabilisera finanssektorn och stimulera ekonomin, bidrog till betydande budgetunderskott och en kraftig ökning av den offentliga skuldsättningen. De genomsnittliga budgetunderskotten bland EU:s medlemsstater uppgick 2010 till 6,5 procent av BNP, vilket var en ökning med drygt 4 procent av BNP sedan 2008. Den genomsnittliga skuldnivån ökade från 62,5 procent till 83 procent av BNP mellan åren 2008 och 2011 (Europeiska kommissionens vårprognos 2012, European Economy 1/2012). Oron på de finansiella marknaderna tilltog till följd av en ökad osäkerhet kring ett flertal euroländers betalningsförmåga. Detta berodde på att enskilda euroländer, som gick in i krisen med svaga offentliga finanser eller allvarliga makroekonomiska obalanser i form av höga fastighetspriser, kraftig kreditexpansion eller svag konkurrenskraft, hade fått svåra ekonomiska problem. Vidare fanns en osäkerhet kring dessa länders tillväxtutsikter på längre sikt samt deras möjligheter att finansiera kostnader kopplade till budgetunderskott, högre upplåningsräntor och problem i den finansiella sektorn eller i enskilda regioner. Problemen i enskilda medlemsstater har utvecklats till en förtroendekris för hela euroområdet. Förtroendekrisen har förstärkts av att det funnits brister i utformningen och tillämpningen av regelverket för ekonomisk-politisk samordning inom euroområdet samt av att verktygen för att hantera euroländer som hotas av allvarliga finansiella problem varit otillräckliga. När ett land inte har kunnat finansiera sin verksamhet och statsskuld på långsiktigt hållbara villkor genom lån på de finansiella marknaderna har det, för att undvika att behöva ställa in sina betalningar, tvingats ansöka om finansiellt stöd. Våren 2010 beslutade euroländerna, i samverkan med Internationella valutafonden (IMF), att ge bilaterala lån till Grekland. Ett motiv för stödet till Grekland var att minska risken för att krisen skulle spridas och fördjupas ytterligare. Greklands lånebehov visade att det, som ett komplement till lån från IMF, fanns ett behov av stabiliseringsmekanismer för euroländerna. Till en början skapades två tillfälliga lånefaciliteteter; den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteteten (EFSF), vars upplåning garanteras av euroländerna, och den europeiska finansiella stabiliseringsmekanismen (EFSM), för vilken upplåningen garanteras av EU-budgeten. Efter det att euroländerna gett bilaterala lån till Grekland 2010 har Irland och Portugal beviljats stöd från de två tillfälliga lånefaciliteterna och IMF. Sverige, Danmark och Storbritannien har beslutat att bidra med bilaterala lån till Irland. Då det under 2011 visade sig vara nödvändigt att utöka stödet till Grekland beviljades landet stödlån från EFSF, samtidigt som IMF gav ytterligare lån. En permanent stabilitetsmekanism för euroländerna, den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM), startade sin verksamhet i oktober 2012 och ska på sikt överta de uppgifter som de båda tillfälliga lånefaciliteterna har idag. Spanien har i juli 2012 beviljats stöd från EFSF eller ESM för att rekapitalisera landets banker. Cypern ansökte i juni 2012 om stöd från EFSF eller ESM och från IMF. Vidare har åtgärder vidtagits som syftar till att stärka banksystemet i euroområdet. Särskilt rekapitaliseringen av banker och Europeiska centralbankens (ECB) extraordinära insatser för att värna det finansiella systemets funktionssätt har varit viktiga i detta avseende. 3.2 Reformeringen av euroområdets ekonomiska styrning Sedan inrättandet av ekonomiska och monetära unionen (EMU) samordnas EU-medlemsstaternas, och särskilt euroländernas, offentliga finanser och ekonomiska politik av kommissionen och rådet. Samordningen av de offentliga finanserna sker i första hand inom ramen för stabilitets- och tillväxtpakten. Före och under den statsfinansiella krisen har ett antal brister i utformningen och tillämpningen av EU:s ekonomisk-politiska regelverk uppmärksammats. För att motverka att skuldkriser liknande den som euroländerna just nu går igenom ska uppstå igen har flera åtgärder vidtagits för att stärka regelverket. Detta gäller såväl reglerna för de offentliga finanserna som andra ekonomisk-politiska bestämmelser inom EU och euroområdet. Nedan beskrivs huvuddragen i förstärkningen av regelverket samt processen som ledde fram till inrättandet av det aktuella fördraget. 3.2.1 Sex nya rättsakter om förstärkt ekonomisk-politisk styrning En omfattande översyn av EU:s ekonomisk-politiska samordning och styrning inleddes 2010. Översynen har resulterat i ett lagstiftningspaket med sex rättsakter om förstärkt ekonomisk-politisk samordning, som samtliga trädde i kraft i december 2011. Genom lagstiftningen har den förebyggande och den korrigerande delen av stabilitets- och tillväxtpakten stärkts, ett direktiv med minimikrav för nationella finanspolitiska ramverk antagits samt ett nytt regelverk för att förebygga och korrigera makroekonomiska obalanser införts. En central del i paketet är att delvis nya och mer automatiska sanktioner för euroländerna införts i stabilitets- och tillväxtpakten samt i förfarandet för korrigering av makroekonomiska obalanser. 3.2.2 Europluspakten I mars 2011 enades 23 av EU:s medlemsstater om att ingå den s.k. europluspakten, vars syfte är att stärka samordningen av den ekonomiska politiken för att förbättra konkurrenskraften och nå en högre grad av konvergens. Pakten fokuserar på vissa ekonomisk-politiska frågor för vilka beslutskompetensen ligger på nationell nivå. 3.2.3 Förslag till ytterligare förstärkt ekonomisk-politisk styrning för euroländerna Som ett komplement till de ovan nämnda sex rättsakterna presenterade kommissionen i november 2011 två förordningsförslag om stärkt ekonomisk styrning för euroområdet. Dessa är för närvarande föremål för förhandlingar mellan rådet och Europaparlamentet. Det ena förslaget syftar till att säkra samstämmigheten mellan villkor som ställs på euroländer som mottar finansiellt stöd och krav som följer av EU:s samordningsförfaranden, samt att ge möjligheter till skärpt övervakning av euroländer som har, eller hotas av, finansiella problem. I det andra förslaget föreslås att kommissionen ska granska euroländernas budgetplaner på ett tidigare stadium än vad som sker för närvarande. Därutöver föreslås utökade rapporteringskrav för euroländer som är föremål för stabilitets- och tillväxtpaktens underskottsförfarande. Vidare har Europeiska rådets ordförande i juni 2012 fått i uppdrag att till Europeiska rådets möte i december 2012, i nära samarbete med ordförandena i kommissionen, eurogruppen och ECB, utarbeta en färdplan med bestämda tidsramar för hur en verklig ekonomisk och monetär union ska uppnås. Rapporten förväntas innehålla förslag om ett finansiellt ramverk, en ökad samordning av budgetpolitiken och den ekonomiska politiken samt om stärkt demokratisk legitimitet och ansvarsskyldighet. En interimsrapport som berörde dessa fyra områden presenterades inför Europeiska rådets möte i oktober 2012. 3.3 Vägen fram till fördraget 3.3.1 Förberedande steg De genomförda och planerade förstärkningarna av regelverket som beskrivits i avsnitt 3.2 ansågs inte vara tillräckliga för att skapa ett väl fungerande valutaområde och minimera riskerna för ytterligare statsfinansiella kriser i euroområdet. Enligt euroländernas regeringar behövdes en ytterligare stärkt samordning och ett mer bindande regelverk. Vid ett möte mellan euroländernas stats- och regeringschefer den 21 juli 2011 uppmanades Europeiska rådets ordförande att, i nära samarbete med ordförandena för kommissionen och eurogruppen, senast i oktober samma år lämna konkreta förslag för bättre arbetsmetoder och krishantering inom euroområdet. För att öka förtroendet för den ekonomiska politiken inom euroområdet ansåg framför allt Tyskland att det var nödvändigt att ta ytterligare steg mot en finanspolitisk union inom euroområdet, bl.a. genom en förstärkning av stabilitets- och tillväxtpakten. Tyskland ansåg att detta krävde en fördragsändring. Även kommissionen bedömde att fördragsändringar kunde behövas för att förstärka det ekonomisk-politiska regelverket. Kommissionen presenterade i oktober 2011 ett meddelande om en färdplan för tillväxt och stabilitet (KOM(2011) 669 slutlig). I meddelandet noterade kommissionen att det var nödvändigt att förstärka den ekonomiska styrningen i framtiden och att det i detta sammanhang kunde vara lämpligt att genomföra en översyn av EU-fördragen, i syfte att konsolidera den nya gemenskapsstruktur som höll på att införas i sekundärlagstiftning samt för att säkerställa samstämmigheten mellan unionen i dess helhet och euroområdet vid en djupare integration inom euroområdet. Vid sitt möte den 26 oktober 2011 gjorde euroländernas stats- och regeringschefer ett gemensamt uttalande om behovet av att stärka samordningen och övervakningen av den ekonomiska politiken och finanspolitiken. Detta skulle bl.a. ske genom att alla euroländer antog regler för budgetbalans som skulle omsätta stabilitets- och tillväxtpaktens bestämmelser i nationell lagstiftning. Euroländerna enades även om att förstärka de nationella finanspolitiska ramverken samt samråda med kommissionen och andra medlemsstater om större ekonomisk-politiska reformplaner med potentiella spridningseffekter. Vidare kom man överens om att förstärka strukturen för styrningen av euroområdet, bl.a. genom att hålla regelbundna eurotoppmöten minst två gånger per år. I en rapport som Europeiska rådets ordförande utarbetat, på uppdrag av Europeiska rådet inför dess möte den 9 december 2011, konstaterades att det var nödvändigt att förstärka den ekonomiska samordningen och konvergensen i euroområdet samt att förstärka budgetdisciplinen (Towards a stronger European Economic Union, interimsrapport från Europeiska rådets ordförande den 6 december 2011). I rapporten lämnades flera förslag i detta syfte, varav en del bedömdes kräva förändringar i EU-fördragen. Vid Europeiska rådets möte den 9 december 2011 enades euroländernas stats- och regeringschefer om att etablera en ny finanspolitisk pakt och öka samordningen av den ekonomiska politiken. Detta skulle bl.a. ske genom införandet av en finanspolitisk regel om offentliga finanser i balans eller överskott, en ökad automatik i underskottsförfarandet inom stabilitets- och tillväxtpakten samt en förstärkt samordning och styrning av euroområdet genom regelbundna eurotoppmöten och förstärkning av euroområdets styrning i linje med de åtgärder som överenskommits den 26 oktober 2011. Det ansågs att vissa delar av åtgärderna i det nya regelverket för euroländerna krävde en ändring av EU-fördragen. Eftersom Storbritannien motsatte sig en fördragsändring uppnåddes emellertid inte enhällighet bland EU:s medlemsstater om detta, vilket krävs för att genomföra en ändring av fördragen. Man beslutade sig i stället för att anta de nya reglerna genom en mellanstatlig internationell överenskommelse, som sedermera kom att kallas för fördrag. 3.3.2 Förhandlingarna om fördraget Förhandlingarna om fördraget bedrevs under december 2011 och januari 2012 mellan representanter för EU:s samtliga medlemsstater, med deltagande av representanter för kommissionen, ECB och Europaparlamentet. Storbritannien, som förklarat att man inte avsåg bli en part i fördraget, deltog som observatör i förhandlingarna. Den 30 januari 2012 nåddes en överenskommelse om ett fördrag om stabilitet, samordning och styrning inom ekonomiska och monetära unionen. Fördraget undertecknades den 2 mars 2012. 3.3.3 Regeringens prioriteringar i förhandlingarna om fördraget Regeringen representerade Sverige i förhandlingarna om fördraget. Inriktningen mot starkare bindande åtaganden för budgetdisciplin bland euroländerna stöddes av regeringen, som framhöll att det var rimligt att euroländerna stärkte sin samordning och vidtog åtgärder för att möta de utmaningar som valutasamarbetet innebär. I samband med förhandlingarna om fördraget redovisades erfarenheterna av det svenska finanspolitiska ramverket. En av regeringens huvudprioriteringar i förhandlingarna var att säkerställa att Sverige och andra länder som inte infört euron som valuta inte skulle behöva åta sig några rättsliga förpliktelser med anledning av fördraget förrän, och för det fall, de infört euron. Vidare arbetade regeringen för att det av fördraget tydligt skulle framgå att rollen för arbetsmarknadens parter skulle respekteras vid dess genomförande. Regeringen verkade även för att de länder som ratificerar fördraget, och som inte har infört euron som valuta, skulle få delta vid vissa eurotoppmöten. Detta bedömdes vara önskvärt, inte minst för att motverka en starkare uppdelning mellan euroländerna och övriga EU-länder. Vidare var regeringen, i likhet med företrädare för flera andra medlemsstater, kritisk till att de finanspolitiska reglerna i fördraget skulle behöva införas på konstitutionell nivå, dvs. i grundlag, vilket inledningsvis föreslogs. Ett skäl till denna inställning var att grundlagsändringar i flertalet medlemsstater kommer till stånd genom en komplicerad och tidskrävande process. Ett annat skäl var att fördragets budgetbestämmelser är detaljerade och därför mindre lämpade för att tas in i grundlag, som är avsedd att innehålla regler av mer övergripande karaktär. De ovan redovisade ståndpunkterna fick genomslag i fördraget. Under förhandlingarna informerades riksdagens konstitutionsutskott, finansutskott och EU-nämnd av regeringen. 4 EU:s ekonomisk-politiska samordning 4.1 Den fördragsmässiga grunden Enligt artikel 2.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska medlemsstaterna samordna sin ekonomiska politik. I artikel 5 i EUF-fördraget anges vidare att rådet ska besluta om åtgärder för att samordna medlemsstaternas ekonomiska politik inom unionen och att särskilda bestämmelser ska tillämpas på de medlemsstater som har euron som valuta. Av samma fördrag framgår att medlemsstaterna ska föra sin ekonomiska politik så att de bidrar till att förverkliga unionens mål. De ska vidare betrakta den ekonomiska politiken som en fråga av gemensamt intresse (artikel 120 och 121 i EUF-fördraget). De mer konkreta reglerna för den ekonomiska politiken finns främst i artikel 119-126 och 136-138 i EUF-fördraget. Den närmare regleringen av den ekonomisk-politiska samordningen finns framför allt i artikel 120, 121, 126, 136 och 148 i samma fördrag. 4.2 Den reformerade stabilitets- och tillväxtpakten Samordningen av medlemsstaternas offentliga finanser sker främst genom stabilitets- och tillväxtpakten. Den syftar till att säkra sunda offentliga finanser som ett medel för att stärka förutsättningarna för prisstabilitet och för en stark, varaktig tillväxt som främjar sysselsättningen. Eftersom det aktuella fördraget i hög grad anknyter till, och bygger vidare på, stabilitets- och tillväxtpakten ges här som bakgrund en beskrivning av relevanta delar av pakten. Stabilitets- och tillväxtpakten består av en förebyggande och en korrigerande del. Den rättsliga grunden för pakten utgörs främst av artikel 121 och 126 i EUF-fördraget samt protokollet om förfarandet vid alltför stora underskott. Vidare ger artikel 136 i EUF-fördraget möjlighet att besluta om åtgärder för euroländerna för att stärka samordningen och övervakningen av dessa staters budgetdisciplin. 4.2.1 Den förebyggande delen av pakten Den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten ska motverka att medlemsstater bygger upp alltför stora underskott i sina offentliga finanser. Enligt denna del av pakten ska varje medlemsstat ha ett medelfristigt budgetmål som avser det strukturella sparandet, dvs. det konjunkturrensade finansiella sparandet för offentlig sektor, rensat från engångsåtgärder och tillfälliga åtgärder. Målet ska bestämmas av respektive medlemsstat och säkerställa de offentliga finansernas hållbarhet, eller snabba framsteg mot en sådan hållbarhet, samt ge möjlighet till budgetmässig handlingsfrihet. Det medelfristiga budgetmålet ska vara nära balans eller i överskott, men kan avvika från detta förutsatt att det finns en lämplig säkerhetsmarginal till referensvärdet för budgetunderskott på 3 procent av BNP. Euroländernas medelfristiga budgetmål får som lägst sättas till minus 1,0 procent av BNP. De aktuella medelfristiga budgetmålen för euroländerna varierar mellan minus 0,5 procent och 0,5 procent av BNP (Report on Public finances in the EMU 2012, European Economy 4/2012 s. 36). Rådet och kommissionen ska övervaka hur målen efterföljs och de medlemsstater som inte uppfyller sitt medelfristiga budgetmål ska fastställa en anpassningsbana mot detta mål. Rådet ska, baserat på bedömningar från kommissionen samt Ekonomiska och finansiella kommittén, avgöra om den aktuella medlemsstatens anpassningsbana mot sitt medelfristiga budgetmål är tillfredsställande. Som riktmärke anges en strukturell förbättring om 0,5 procent av BNP per år. För medlemsstater vars offentliga skuld överstiger 60 procent av BNP ska förbättringen i det strukturella saldot överstiga 0,5 procent av BNP per år. Medlemsstater kan i vissa situationer tillfälligt tillåtas avvika från sitt medelfristiga budgetmål eller anpassningsbanan mot det. Detta får ske vid ovanliga händelser utanför den berörda medlemsstatens kontroll som har stor inverkan på de offentliga finanserna, vid allvarliga konjunkturnedgångar för euroområdet eller EU som helhet eller vid genomförandet av större strukturreformer som har långsiktigt positiva budgeteffekter. Efter reformeringen av stabilitets- och tillväxtpaktens regelverk 2011 ska rådet och kommissionen även övervaka att medlemsstaternas utgifter inte ökar i snabbare takt än den potentiella BNP-tillväxten på medellång sikt, såvida inte en sådan ökning kombineras med åtgärder för att öka inkomsterna. Ett syfte med denna övervakning är att säkerställa en hållbar utveckling av de offentliga utgifterna även i ekonomiskt goda tider. För de medlemsstater som avviker från sitt medelfristiga budgetmål måste ökningen av utgifter vara så pass mycket mindre än den potentiella BNP-tillväxten att en tillfredsställande anpassningsbana mot deras medelfristiga budgetmål uppnås. Reformeringen av regelverket 2011 innebar utökade möjligheter för rådet att ålägga euroländerna sanktioner. Ett euroland kan av rådet åläggas en sanktion i form av krav på inbetalning av en räntebärande deposition till kommissionen, om en betydande avvikelse från anpassningsbanan mot det medelfristiga budgetmålet konstateras och landet inte vidtar lämpliga åtgärder för att komma till rätta med avvikelsen. Beslutet om sanktionen tas med omvänd kvalificerad majoritet. Denna beslutsregel innebär att ett förslag eller en rekommendation från kommissionen antas såvida inte en kvalificerad majoritet av euroländerna motsätter sig det. 4.2.2 Den korrigerande delen av pakten Den korrigerande delen av stabilitets- och tillväxtpakten syftar till att avskräcka medlemsstaterna från att bygga upp alltför stora skulder och underskott i de offentliga finanserna samt att se till att dessa omgående korrigeras om de uppstår. Det främsta verktyget för att uppfylla dessa syften är underskottsförfarandet. Ett underskottsförfarande kan inledas om underskottet i ett lands offentliga finanser överstiger 3 procent av BNP eller om landets offentliga skuld överstiger 60 procent av BNP och inte minskar i tillfredsställande takt. Skulden anses ha minskat i tillfredsställande takt om den del som överskrider 60 procent minskat med i genomsnitt en tjugondel per år under de tre senaste åren, eller med i genomsnitt en tjugondel per år under det senaste året samt i prognosen för det innevarande och kommande året. Rådet ska, på förslag av kommissionen, ta ställning till om ett alltför stort underskott föreligger och om i så fall ett underskottsförfarande ska inledas mot den aktuella medlemsstaten. Vid beslut om att inleda ett sådant förfarande ska rådet samtidigt ge en rekommendation till den berörda medlemsstaten om att den ska åtgärda situationen inom en tidsfrist som bestäms av rådet. Rekommendationen ska även ange när det alltför stora underskottet ska vara korrigerat. Reformeringen av regelverket 2011 innebar ytterligare sanktionsmöjligheter för euroländerna även inom den korrigerande delen av pakten. Om ett euroland redan har betalat in en räntebärande deposition i enlighet med den förebyggande delen av pakten, kan rådet göra denna deposition räntelös till följd av att ett underskottsförfarande inletts. Detta beslut tas i så fall med omvänd kvalificerad majoritet enligt den beslutsregel som beskrivits i avsnitt 4.2.1. Underskottsförfarandet kan trappas upp i flera steg. I ett första steg kan förfarandet trappas upp om medlemsstaten inte vidtar effektiva åtgärder för att korrigera sitt underskott inom den angivna tidsfristen. I och med reformeringen av regelverket 2011 kan rådet i detta steg, med omvänd kvalificerad majoritet, besluta att ålägga euroländer sanktioner i form av böter. I ett andra steg, som enbart omfattar euroländer, kan förfarandet trappas upp ytterligare om medlemsstaten alltjämt inte vidtar effektiva åtgärder. Rådet kan då förelägga staten att genomföra en viss budgetförstärkning. Om inte ett sådant föreläggande efterlevs kan rådet besluta om att ålägga medlemsstaten ytterligare sanktioner, som regel i form av böter. Icke-euroländer omfattas inte av de sanktioner som beskrivits ovan. Däremot kan åtaganden från EU:s sammanhållningsfond dras in om ett land inte vidtar effektiva åtgärder för att korrigera sitt underskott, vilket kan likställas med en sanktion. Bulgarien, Cypern, Estland, Grekland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Tjeckien och Ungern mottar för närvarande stöd från sammanhållningsfonden. Krav på nationella finanspolitiska ramverk Som ett komplement till stabilitets- och tillväxtpakten har, som anförts i avsnitt 3.2.1, även ett direktiv som reglerar minimikrav för de nationella finanspolitiska ramverken beslutats, rådets direktiv 2011/85/EU av den 8 november 2011 om krav på medlemsstaternas budgetramverk (EUT L 306, 23.11.2011, s. 41, Celex 32011L0085). Direktivet innehåller bl.a. krav på statistik- och prognoskvalitet samt på numeriska finanspolitiska regler och ett flerårigt budgetperspektiv. Direktivet ska vara genomfört i alla medlemsstater senast den 31 december 2013. 4.3 Annan ekonomisk-politisk samordning inom EU Europa 2020-strategin är EU:s övergripande strategi för tillväxt och sysselsättning fram till 2020. Strategin baseras på en uppsättning integrerade riktlinjer som utgörs av dels allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken enligt artikel 121.2 i EUF-fördraget, dels riktlinjer för sysselsättningspolitiken enligt artikel 148 i EUF-fördraget. Då makroekonomiska obalanser kan få svåra konsekvenser för såväl enskilda länder som för hela den europeiska ekonomin finns numera även ett regelverk för att förebygga och korrigera makroekonomiska obalanser i form av exempelvis fallande konkurrenskraft, ohållbar kreditexpansion och ökningar av tillgångspriser. Vidare har, som anförts i avsnitt 3.2.2, 23 av EU:s medlemsstater ingått europluspakten, vars syfte är att samordna och förstärka medlemsstaternas arbete med vissa ekonomisk-politiska frågor för vilka beslutskompetensen ligger på nationell nivå. Den tidsmässiga samordningen av den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten, Europa 2020-strategin och regelverket för förebyggande av makroekonomiska obalanser som beskrivits ovan, sker genom en årlig cykel som kallas för den europeiska planeringsterminen. Terminen genomfördes första gången 2011. Inom ramen för terminen antar rådet årligen landspecifika rekommendationer om den ekonomiska politiken i varje medlemsstat. Syftet med terminen är att samordningen av medlemsstaternas budgetarbete inom stabilitets- och tillväxtpakten och av strukturpolitiska frågor inom Europa 2020-strategin ska sammanlänkas. Arbetet med dessa processer ska påbörjas så pass tidigt att resultatet från samordningen på EU-nivå, inklusive de landspecifika rekommendationerna, kan införlivas samma år i medlemsstaternas arbete med nationella budgetar och strukturreformer. 5 Fördragets huvudsakliga innehåll 5.1 Struktur Fördraget består av en ingress samt sex avdelningar: Syfte och tillämpningsområde (I), Förenlighet med och förhållande till unionsrätten (II), Finanspolitisk överenskommelse (III), Samordning av den ekonomiska politiken samt konvergens (IV), Styrning av euroområdet (V) samt Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser (VI). Kärnan i fördraget kan sägas vara avdelning III. I denna avdelning finns bl.a. en bestämmelse om att de offentliga finanserna ska vara i balans eller uppvisa överskott. 5.2 Syfte och tillämpningsområde (artikel 1) I artikeln anges att de fördragsslutande parterna genom fördraget enats om att stärka den ekonomiska pelaren inom EMU och därigenom stödja att EU:s mål för hållbar tillväxt, sysselsättning, konkurrenskraft och social sammanhållning uppnås. Genom fördraget antas en uppsättning regler avsedda att främja budgetdisciplin, öka samordningen av ländernas ekonomiska politik och förbättra styrningen av euroområdet. Vidare framgår att fördraget ska tillämpas fullt ut på de fördragsslutande parter som har euron som valuta. I förhållande till de fördragsslutande parter som inte har euron som valuta ska fördraget tillämpas i den utsträckning och på de villkor som anges i artikel 14. Där klargörs bl.a. att fördraget inte innebär några rättsliga förpliktelser för länder som inte har euron som valuta, om dessa inte på frivillig väg förklarar sin avsikt att vara bundna av vissa delar av fördraget (se vidare avsnitt 5.7). Sverige har inte deklarerat någon avsikt att vara bundet av några av fördragets bestämmelser. Ett för regeringen viktigt klargörande finns i fördragets ingress. Av denna framgår, på regeringens initiativ, att den särskilda roll som tillkommer arbetsmarknadens parter i enlighet med varje fördragsslutande parts lagstiftning eller nationella system ska respekteras vid genomförandet av fördraget. 5.3 Förenlighet med och förhållande till unionsrätten (artikel 2) Fördraget är en mellanstatlig överenskommelse, men eftersom det rör frågor som regleras i EU-rätten klargörs fördragets förhållande till EU-rätten i artikel 2. Av artikeln framgår att de fördragsslutande parterna är bundna att tillämpa och tolka fördraget i överrensstämmelse med EU-fördragen och den övriga EU-rätten. En särskild hänvisning görs till artikel 4.3 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I denna artikel finns principen om lojalt samarbete mellan medlemsstaterna. Vidare anges att medlemsstaterna ska hjälpa unionen att fullgöra sina uppgifter och avstå från varje åtgärd som kan äventyra fullgörandet av unionens mål. I unionens mål ingår att verka för en hållbar utveckling i Europa som bygger på bl.a. välavvägd ekonomisk tillväxt och en social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft. Av artikel 2 framgår vidare att sekundärlagstiftning som behöver antas till följd av fördraget ska antas i enlighet med EU-fördragen. Av artikeln framgår även att fördraget ska tillämpas i den mån det är förenligt med EU-fördragen och unionsrätten. Slutligen anges att fördraget inte får inkräkta på unionens befogenhet att agera på den ekonomiska unionens område. 5.4 Finanspolitisk överenskommelse (artikel 3-8) Artikel 3 Artikeln innehåller fördragets huvudsakliga finanspolitiska bestämmelser. En huvudregel är att ett fördragsslutande lands offentliga finanser ska vara i balans eller uppvisa överskott. Detta ska anses vara fallet om det fördragsslutande landet respekterar sitt medelfristiga budgetmål enligt definitionen i stabilitets- och tillväxtpakten, med ett nedre gränsvärde på minus 0,5 procent av BNP. Om den offentliga sektorns skuld väsentligt understiger 60 procent av BNP, och risken är låg för att finanspolitiken inte är långsiktigt hållbar, får dock det medelfristiga budgetmålet sättas så lågt som minus 1,0 procent av BNP. Om betydande avvikelser från det medelfristiga budgetmålet eller från anpassningsbanan mot detta mål konstateras ska en automatisk korrigeringsmekanism aktiveras, som ska återföra sparandet till det medelfristiga budgetmålet inom en i förväg fastställd tidsperiod. Den automatiska korrigeringsmekanismen ska införas på grundval av de gemensamma principer som kommissionen har föreslagit i ett meddelande (Gemensamma principer för nationella finanspolitiska korrigeringsmekanismer (KOM(2012) 342 slutlig)). Principerna gäller de korrigerande åtgärdernas art, omfattning och tidsram, samt vilken roll och vilket oberoende de institutioner ska ha som ansvarar för att på nationell nivå övervaka att reglerna följs. Korrigeringsmekanismen ska till fullo respektera de nationella parlamentens behörighet. Ordningen med att kommissionen skulle föreslå principer för korrigeringsmekanismen valdes då förhandlingarna om fördraget bedrevs under tidspress och därför inte kom att omfatta alla aspekter rörande tillämpningen av fördraget. Huruvida ett land respekterar sitt medelfristiga budgetmål och anpassningsbanan för att uppnå detta ska utvärderas i enlighet med reglerna i stabilitets- och tillväxtpakten. Det innebär att det ska göras utifrån en samlad bedömning med utgångspunkt i det strukturella sparandet, där hänsyn även tas till en analys av de offentliga utgifternas utveckling justerad för diskretionära åtgärder på inkomstsidan. Ett fördragsslutande land får under exceptionella omständigheter temporärt avvika från sitt medelfristiga budgetmål, eller från anpassningsbanan mot detta, under förutsättning att den temporära avvikelsen inte äventyrar finanspolitikens hållbarhet på medellång sikt. Med exceptionella omständigheter avses ovanliga händelser som ligger utanför det fördragsslutande landets kontroll, och som har stor inverkan på den offentliga sektorns finanser, eller perioder av allvarlig konjunkturnedgång enligt vad som anges i stabilitets- och tillväxtpakten. De finanspolitiska reglerna om en budget i balans och om en automatisk korrigering ska enligt artikel 3.2 föras in i nationell lagstiftning genom bindande och permanenta bestämmelser, helst på konstitutionell nivå, eller på annat sätt som garanterar att reglerna fullt ut respekteras och efterlevs under hela den nationella budgetprocessen. Detta ska ske senast ett år efter det att fördraget har trätt i kraft. Kravet gäller enbart för euroländer som har ratificerat fördraget och för de fördragsslutande parter som frivilligt förklarat sin avsikt att vara bundna av denna del av fördraget. Sverige har inte deklarerat någon avsikt att vara bundet av några av fördragets bestämmelser. I förhållande till befintlig unionsrätt innebär artikel 3 en viss skärpning av miniminivån på det medelfristiga budgetmålet. Enligt den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten får målet inte sättas lägre än minus 1,0 procent av BNP för euroländer, vilket nu skärps till lägst minus 0,5 procent, om inte skulden väsentligt understiger 60 procent av BNP. Som anförts i avsnitt 4.2.1 har inget euroland för närvarande ett medelfristigt budgetmål som är lägre än minus 0,5 procent av BNP. Att skärpa minimikraven skulle därför i nuläget inte medföra någon skärpning för något euroland. Som beskrivits i avsnitt 4.2.1 innehåller stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del bestämmelser om ett medelfristigt budgetmål och om att avvikelser från målet eller anpassningsbanan mot detta ska korrigeras. Således finns redan krav på medelfristiga budgetmål och att avvikelser från detta mål ska korrigeras. Enligt fördraget krävs dock att bestämmelserna förs in i nationell lagstiftning. Man kan även jämföra fördragets krav med reglerna i direktivet med minimikrav för de nationella budgetramverken, som behandlats i avsnitt 4.2.2. Direktivet föreskriver att medlemsstaterna ska ha numeriska finanspolitiska regler som effektivt främjar att de uppfyller sina skyldigheter enligt EUF-fördraget, bl.a. iakttagandet av det medelfristiga budgetmålet. Direktivet innehåller dock inte något krav på att de numeriska finanspolitiska reglerna ska föras in i lagstiftning. Såvitt avser korrigeringar av underskott ställer direktivet enbart krav på att det ska finnas konsekvenser om de finanspolitiska reglerna inte iakttas, utan att närmare specificera vad dessa konsekvenser ska bestå i. Således innehåller fördraget mer långtgående krav jämfört med direktivet. Sammanfattningsvis innebär artikel 3 att bestämmelserna om budgetbalans och korrigering av avvikelser från det medelfristiga budgetmålet som finns i den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten görs bindande genom kravet på att dessa regler ska föras in i nationell lagstiftning. Skillnaderna avseende reglernas innehåll (budgetmål och krav på korrigering av avvikelser) är begränsade. Artikel 4 Artikeln överför stabilitets- och tillväxtpaktens krav avseende minskning av den offentliga skulden till fördraget. För det fall en fördragsslutande parts offentliga skuld överskrider referensvärdet på 60 procent av BNP ska den fördragsslutande parten enligt artikelns krav, som ett riktmärke, minska den del som överskrider 60 procent med en genomsnittlig takt om en tjugondel per år. Detta ska ske i enlighet med den bestämmelse som finns i den korrigerande delen av stabilitets- och tillväxtpakten och som beskrivits i avsnitt 4.2.2. I artikeln anges vidare att ett beslut om att inleda ett underskottsförfarande till följd av en överträdelse av skuldkriteriet inom stabilitets- och tillväxtpakten ska fattas i enlighet med artikel 126 i EUF-fördraget, dvs. med kvalificerad majoritet. Denna bestämmelse bör ses tillsammans med artikel 7 i fördraget, som etablerar användningen av omvänd kvalificerad majoritet vid beslut i samband med överträdelser av underskottskriteriet. I sak innebär således artikel 4 inga förändringar i förhållande till gällande EU-rätt. Artikel 5 Enligt artikeln ska en fördragsslutande part som omfattas av ett underskottsförfarande upprätta ett program för budgetmässigt och ekonomiskt partnerskap, inklusive en beskrivning av vilka strukturreformer som ska genomföras för att uppnå en hållbar korrigering av dess alltför stora underskott. Vidare framgår av artikeln att programmets innehåll och form ska regleras i EU-rätten samt att det ska ingå i den befintliga övervakningsstrukturen inom stabilitets- och tillväxtpakten. Genomförandet av programmen och de årliga budgetplanerna kommer att övervakas av rådet och kommissionen. I samband med behandlingen av ett av förslagen från kommissionen om stärkt ekonomisk-politisk samordning för euroområdet (se avsnitt 3.2) har rådet föreslagit ett tillägg om att en medlemsstat som blir föremål för underskottsförfarande ska lägga fram ett program för ekonomiskt partnerskap i enlighet med vad som följer av artikel 5 i fördraget (Utkast till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma bestämmelser för övervakning och bedömning av utkast till budgetplaner och säkerställande av korrigering av alltför stora underskott i medlemsstater i euroområdet (2011/0386(COD), 6565/1/12 REV 1). Förslaget är för närvarande föremål för förhandlingar mellan rådet och Europaparlamentet. I ingressen till fördraget noteras kommissionens avsikt att lägga fram ytterligare lagstiftningsförslag på det aktuella området. Artikel 6 Av artikeln framgår att de fördragsslutande parterna ska samordna planeringen av nationella emissioner av offentliga skuldebrev genom att i förhand rapportera dessa till rådet och kommissionen. På samma sätt som skett inom ramen för det budgetmässiga och ekonomiska partnerskapet (se artikel 5) har rådet i samband med behandlingen av ett av förslagen från kommissionen om stärkt ekonomisk-politisk samordning för euroområdet (se avsnitt 3.2) föreslagit ett tillägg om rapportering av planer för nationella emissioner av offentliga skuldebrev (Utkast till Europaparlamentets och rådets förordning om gemensamma bestämmelser för övervakning och bedömning av utkast till budgetplaner och säkerställande av korrigering av alltför stora underskott i medlemsstater i euroområdet, (2011/0386(COD), 6565/1/12 REV 1). Även detta förslag är för närvarande föremål för förhandlingar mellan rådet och Europaparlamentet. I ingressen till fördraget noteras kommissionens avsikt att lägga fram ytterligare lagstiftningsförslag på det aktuella området. Artikel 7 Enligt EU-rätten (artikel 126 i EUF-fördraget och rådets förordning (EG) 1467/97 ändrad genom rådets förordning (EU) 1177/2011) ska beslut inom stabilitets- och tillväxtpaktens underskottsförfarande i flertalet fall fattas med kvalificerad majoritet. Genom den aktuella artikelns bestämmelser tillförs en större grad av automatik i underskottsförfarandet för euroländer vid överträdelser av underskottskriteriet, genom en utökad användning av omvänd kvalificerad majoritet. Det skulle krävas en ändring av artikel 126 i EUF-fördraget för att åstadkomma detta genom EU-rätten. Beslutsregeln införs därför genom att euroländerna i artikel 7 åtar sig att stödja förslag eller rekommendationer som kommissionen lägger fram inom stabilitets- och tillväxtpaktens underskottsförfarande vid överträdelser av underskottskriteriet. Om det visar sig att en kvalificerad majoritet av euroländerna motsätter sig det beslut som föreslagits eller rekommenderats av kommissionen gäller dock inte skyldigheten. Den kvalificerade majoriteten ska beräknas på samma sätt som enligt EU-fördragen, vilket bl.a. innebär att hänsyn inte ska tas till den berörda fördragsslutande partens ståndpunkt. Det bör dock noteras att reglerna enbart gäller vid överträdelser av underskottskriteriet i underskottsförfarandet (dvs. då underskottet i de offentliga finanserna överskrider 3 procent av BNP ett givet år). Då det i artikel 7 inte finns några bestämmelser om beslutsförfarandet vid överträdelser av skuldkriteriet i underskottsförfarandet (dvs. då den offentliga skulden överstiger 60 procent av BNP och inte minskar i tillfredsställande takt) kommer vid dessa förfaranden även fortsättningsvis gälla att beslut ska fattas med kvalificerad majoritet. Detta tydliggörs även i artikel 4. Artikel 8 Genom denna artikel ges EU-domstolen behörighet att pröva om regeln om budgetbalans och den automatiska korrigeringsmekanismen införts på ett riktigt sätt i enlighet med artikel 3.2. I fördragets ingress anges att de fördragsslutande parternas skyldighet att införliva regeln om budgetbalans i sina respektive nationella rättsliga system bör omfattas av EU-domstolens behörighet enligt artikel 273 i EUF-fördraget. Av denna artikel följer att domstolen ska vara behörig att avgöra varje tvist mellan medlemsstater som berör de områden som regleras i EU-fördragen om tvisten hänskjuts till domstolen enligt ett särskilt avtal mellan parterna. Enligt artikel 8.3. i fördraget utgör artikel 8 ett särskilt avtal mellan de fördragsslutande parterna i den mening som avses i artikel 273 i EUF-fördraget. I artikel 8 uppmanas kommissionen att inom lämplig tid lägga fram en rapport till de fördragsslutande parterna med en redogörelse för de bestämmelser som varje land har antagit för att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 3.2. Om det av rapporten framgår att någon eller några av de fördragsslutande parterna inte har uppfyllt vad som ålegat dem kommer en eller flera av de fördragsslutande parterna att väcka talan mot den berörda fördragsslutande parten vid EU-domstolen. Om en fördragsslutande part, oberoende av kommissionens rapport, anser att en annan fördragsslutande part inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 3.2 får det landet även självständigt väcka talan i ärendet vid EU-domstolen. I båda fallen är domstolens dom bindande för parterna i förfarandet, som ska vidta de åtgärder som krävs för att följa domen inom den tidsfrist som fastställs av domstolen. Om en fördragsslutande part enligt sin egen eller kommissionens bedömning anser att en annan fördragsslutande part inte har vidtagit de åtgärder som krävs för att följa EU-domstolens dom, kan parten väcka talan vid domstolen och kräva att ekonomiska sanktioner ska föreläggas motparten i enlighet med de kriterier som kommissionen fastställt inom ramen för artikel 260 i EUF-fördraget. Domstolen kan, om den finner att den berörda fördragsslutande parten inte följt domen, förelägga parten att betala ett standardbelopp eller ett vite, som ska vara anpassat till omständigheterna och inte får överstiga 0,1 procent av landets BNP. Belopp som har ålagts en fördragsslutande part som har euron som valuta ska betalas till ESM. Belopp som betalas av länder som inte infört euron, men förklarat sin avsikt att vara bundna av delar av fördraget, ska gå till EU-budgeten. Ytterligare bestämmelser som preciserar de förfaranden som behandlas i artikel 8 finns i protokollet från undertecknandet av fördraget. 5.5 Samordning av den ekonomiska politiken samt konvergens (artikel 9-11) Artikel 9 Som en utveckling av den samordning av den ekonomiska politiken som definieras i EUF-fördraget förbinder sig de fördragsslutande parterna enligt artikeln att arbeta gemensamt för en ekonomisk politik som främjar EMU:s smidiga funktion och ekonomisk tillväxt genom ökad konvergens och konkurrenskraft. För att uppnå detta åtar sig de fördragsslutande parterna att vidta nödvändiga åtgärder inom alla områden som är väsentliga för att euroområdet ska fungera smidigt. På detta sätt ska länderna bidra till att stärka konkurrenskraften, främja sysselsättningen och hållbarheten i de offentliga finanserna samt förstärka den finansiella stabiliteten. I ingressen till fördraget noteras att en smidigt fungerande valutaunion kräver att de fördragsslutande parterna arbetar gemensamt mot en ekonomisk politik där de vidtar åtgärder inom alla områden som behövs för att euroområdet ska fungera väl. I ingressen erinras även om överenskommelsen om europluspakten. De fyra mål som anges i artikeln är samma mål som uppställts för europluspakten. Artikeln kan ses mot bakgrund av att den statsfinansiella krisen visat att euroländernas ekonomiska utveckling behöver bli mer enhetlig än vad som tidigare varit fallet. Artikel 10 Av artikeln framgår att de fördragsslutande parterna, när det är lämpligt och nödvändigt, är redo att aktivt använda särskilda åtgärder för de medlemsstater som har euron som valuta enligt artikel 136 i EUF-fördraget och fördjupat samarbete enligt artikel 20 i EU-fördraget och artikel 326-334 i EUF-fördraget i frågor som är väsentliga för att euroområdet ska fungera smidigt. Sådana åtgärder eller samarbeten får dock inte påverka den inre marknaden negativt. Artikel 136 i EUF-fördraget inrättades genom Lissabonfördraget och ger möjlighet att anta särregler för euroområdet vad gäller ekonomisk-politisk samordning för att EMU ska fungera smidigt. Möjligheten att anta särregler avser de frågor som omfattas av artikel 121 och 126 i EUF-fördraget. Artikel 136 har använts som rättslig grund för några av de rättsakter som beskrivits i avsnitt 3.2. Beslut om regler av detta slag ska fattas enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet, dvs. i medbeslutande med Europaparlamentet och med kvalificerad majoritet i rådet. Enbart medlemsstater som har euron som valuta får dock delta i omröstningen i rådet. Ett fördjupat samarbete mellan vissa medlemsstater får endast tillgripas som en sista utväg, dvs. om de mål som eftersträvas genom samarbetet inte kan uppnås av alla EU:s medlemsstater inom rimlig tid. Det fördjupade samarbetet måste vara öppet för alla som vill delta. Ett fördjupat samarbete enbart för euroländerna, som inte står öppet för icke-euroländer, kan således inte inledas enligt EU-fördragen. Artikel 11 Enligt artikeln ska de fördragsslutande parterna på förhand diskutera större reformer av den ekonomiska politiken som de planerar att genomföra och om lämpligt samordna dessa. I enlighet med EU-rätten ska EU:s institutioner delta i samordningen. I ingressen till fördraget noteras kommissionens avsikt att lägga fram ytterligare lagstiftningsförslag på det aktuella området. Den nuvarande samordningen av reformer inom EU sker inom ramen för stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del och Europa 2020-strategin. Vidare har de länder som deltar i europluspakten förbundit sig att konsultera sina partners innan de antar ekonomiska reformer som kan ha potentiella effekter på andra länder. 5.6 Styrning av euroområdet (artikel 12 och 13) Artikel 12 Av artikel 12.1 framgår att stats- och regeringscheferna i euroländerna ska hålla informella sammanträden vid s.k. eurotoppmöten. Kommissionens ordförande ska delta vid dessa möten och ECB:s ordförande ska bjudas in att delta. En ordförande för eurotoppmötet ska utses efter omröstning bland euroländernas stats- och regeringschefer, vid vilken enkel majoritet ska tillämpas. Ordföranden för eurotoppmötet ska utses samtidigt som Europeiska rådets ordförande och för samma mandatperiod, dvs. för två och ett halvt år. Enligt artikel 12.2 ska eurotoppmöten hållas när det är nödvändigt, dock minst två gånger per år. Eurotoppmötena ska behandla euroländernas särskilda ansvar för den gemensamma valutan, andra frågor som rör styrningen av euroområdet och reglerna för styrningen. Slutligen ska eurotoppmötet behandla strategiska riktlinjer för hur den ekonomiska politiken ska föras för att öka konvergensen inom euroområdet. I artikel 12.3 anges att stats- och regeringscheferna i de länder som har ratificerat fördraget, men inte infört euron som valuta, ska delta i eurotoppmötens diskussioner om de fördragsslutande parternas konkurrenskraft, förändringar av euroområdets övergripande arkitektur och om de grundläggande regler som kommer att tillämpas på euroområdet i framtiden. Vidare ska dessa länder, när detta är lämpligt och minst en gång per år, delta i diskussioner vid eurotoppmöten om särskilda frågor angående genomförandet av fördraget. Att fördragsslutande parter som inte har infört den gemensamma valutan ska delta i vissa eurotoppmöten var något som regeringen verkade för vid förhandlingarna om fördraget. Enligt artikel 12.4 ska eurotoppmötets ordförande i nära samarbete med kommissionens ordförande ansvara för förberedelserna inför och kontinuiteten i eurotoppmötena. Vidare anges att eurogruppen ska förbereda och följa upp dessa möten samt att eurogruppens ordförande för detta ändamål kan bjudas in till mötena. Av artikel 12.5 framgår att Europaparlamentets ordförande kan inbjudas till eurotoppmöten för att höras. Vidare framgår att eurotoppmötets ordförande efter varje möte ska lägga fram en rapport till parlamentet. I artikel 12.6 anges att de medlemsstater som inte har infört euron som valuta löpande och ingående ska informeras av eurotoppmötets ordförande om förberedelserna inför och resultaten av mötena. Detta gäller för såväl de medlemsstater som är fördragsslutande parter som övriga medlemsstater. Eurotoppmöten har ägt rum vid ett flertal tillfällen sedan hösten 2008. Även protokollet om eurogruppen, som är knutet till EU-fördragen, ger möjlighet för ministrar från euroländerna att hålla informella sammanträden. Euroländerna kom vidare överens om principer för eurotoppmöten i oktober 2011. Artikel 12 kan således ses som en kodifiering av en befintlig ordning, med den skillnaden att även fördragsslutande parter som inte infört euron som valuta enligt artikeln ska delta vid vissa eurotoppmöten. Artikel 13 Enligt artikeln kommer de nationella parlamenten i de fördragsslutande parterna och Europaparlamentet tillsammans att bestämma hur en konferens som sammanför företrädare för de berörda utskotten i Europaparlamentet och i de nationella parlamenten ska organiseras och främjas. Syftet med konferensen är att diskutera budgetpolitiska frågor och andra frågor som omfattas av fördraget. Detta ska ske i enlighet med bestämmelserna i avdelning II i protokollet om de nationella parlamentens roll i EU, som är fogat till EU-fördragen. Enligt protokollet ska de nationella parlamenten och Europaparlamentet organisera en konferens för att bl.a. främja utbyte av information och anordna interparlamentariska konferenser om särskilda teman. 5.7 Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser (artikel 14-16) Artikel 14 Av artikeln framgår att fördraget ska ratificeras av de fördragsslutande parterna i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser. Ratifikationsinstrumenten ska deponeras hos rådets generalsekretariat. Fördraget ska träda i kraft den första dagen i den månad som följer efter det att den tolfte fördragsslutande parten som har euron som valuta har deponerat sitt ratifikationsinstrument. Alternativt träder fördraget i kraft den 1 januari 2013, under förutsättning att tolv fördragsslutande parter som har euron som valuta då har deponerat sina ratifikationsinstrument hos rådets generalsekretariat. Den av dessa tidpunkter som inträffar först ska gälla. Vidare framgår av artikel 14.3 att fördraget ska tillämpas på de fördragsslutande parter som har euron som valuta och som ratificerat fördraget fr.o.m. den dag det träder i kraft. Fördraget ska tillämpas på de övriga fördragsslutande parter som har euron som valuta, dvs. de som inte ratificerat fördraget vid tiden för ikraftträdandet, fr.o.m. den första dagen i den månad som följer efter det att länderna har deponerat sina respektive ratifikationsinstrument. Med undantag från punkterna 3 och 5 i artikel 14, ska artikel 12 och 13 dock tillämpas på alla berörda fördragsslutande parter fr.o.m. den dag då fördraget träder i kraft. För de fördragsslutande parter som har undantag från att införa euron ska fördraget enligt artikel 14.5 tillämpas fr.o.m. den dag då ett beslut om upphävande av undantaget får verkan, förutsatt att den fördragsslutande parten då har ratificerat fördraget. Detta innebär att Sverige när fördraget ratificerats inte blir bundet av fördragets bestämmelser, vilket också tydliggörs i ingressen till fördraget (se även avsnitt 6). Detta var en av de frågor som regeringen drev i förhandlingarna om fördraget. Däremot kommer Sverige och andra länder som inte har infört euron, i enlighet med artikel 12.3, att delta vid vissa eurotoppmöten när de ratificerat fördraget. En fördragsslutande part som inte har infört euron kan förklara sin avsikt att vid en tidigare tidpunkt vara bunden av alla eller delar av bestämmelserna i artikel 3-11. Dessa bestämmelser ska då tillämpas på den fördragsslutande parten. Danmark har avgett en sådan förklaring. I ingressen till fördraget påpekas att beviljande av finansiellt stöd inom ramen för nya program knutna till ESM fr.o.m. den 1 mars 2013 kommer att villkoras av att den berörda fördragsslutande parten har ratificerat fördraget och, inom den tidsfrist som anges i artikel 3.2, uppfyller villkoren i samma artikel om införlivande av de finanspolitiska reglerna i nationell lagstiftning. Artikel 15 I artikeln anges att andra medlemsstater i EU än de fördragsslutande parterna ska ha möjlighet att ansluta sig till fördraget. De enda medlemsstater som inte har skrivit under fördraget är Storbritannien och Tjeckien. Artikel 16 Av artikeln framgår att de fördragsslutande parterna har för avsikt att inom fem år efter att fördraget trätt ikraft vidta nödvändiga åtgärder för att införliva innehållet i fördraget inom EU:s rättsliga ramar (dvs. i EU-fördragen och sekundärrätten). Ett sådant införlivande ska föregås av en utvärdering av erfarenheterna från fördragets genomförande. 6 Sveriges bundenhet av fördraget Regeringens bedömning: En ratificering av fördraget innebär inte att Sverige kommer att vara bundet av dess bestämmelser. Sverige kan enbart bli bundet av bestämmelserna antingen genom att, efter riksdagens godkännande, på frivillig väg åta sig att vara bundet av vissa av bestämmelserna i fördraget, eller genom att införa euron. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna har inte yttrat sig över bedömningen. Landsorganisationen i Sverige (LO) och Folkrörelsen Nej till EU konstaterar att det har förekommit olika tolkningar i frågan om huruvida fördragsslutande parter som inte har euron som valuta är bundna av fördragets bestämmelser. Folkrörelsen Nej till EU menar vidare att regeringens bedömning är missvisande, att en ratificering av fördraget innebär ett steg mot införandet av euron och att en svensk ratificering av fördraget står i strid med förutsättningarna för den svenska folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994. LO anser att ett godkännande av fördraget bör åtföljas av en deklaration om bl.a. att Sverige inte på några villkor avser att låta sig bindas av fördragets regler och att ett svenskt medlemskap i valutaunionen endast kan ske efter en ny folkomröstning. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet menar att regeringens bedömning om att anslutningen till fördraget inte leder till några juridiska konsekvenser inte är helt övertygande, då den anser att Sveriges undantag från euron inte har någon klar juridisk grund. Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 14 i fördraget framgår att en medlemsstat som ratificerar fördraget, men som inte har eller inför euron som valuta eller förklarar sin avsikt att vid en tidigare tidpunkt vara bunden av vissa av fördragets bestämmelser, inte är bunden av dess bestämmelser. Detta klargörs även i ingressen till fördraget. Sverige har inte infört euron och regeringen kommer inte heller i samband med ratificeringen avge någon förklaring om att Sverige ska vara bundet av vissa av fördragets bestämmelser. Fördraget påverkar inte Sveriges status som medlemsland med undantag från att införa euron enligt artikel 139.1 i EUF-fördraget. Rättsligt sett är Sveriges status i förhållande till euron reglerad av ett rådsbeslut från 1998 (Rådets beslut 98/317/EG av den 3 maj 1998 i enlighet med artikel 109j.4 i fördraget (EGT L 139, 11.5.1998, s. 30, Celex 31998D0317). Regeringen anser mot denna bakgrund att det står klart att Sverige, efter ratificeringen av fördraget, inte är bundet av dess bestämmelser. För det fall Sverige skulle införa euron ska dock samtliga av fördragets bestämmelser tillämpas i förhållande till Sverige fr.o.m. den dag som euron införs. Enligt 10 kap. 3 § första stycket i regeringsformen (RF) krävs riksdagens godkännande innan regeringen ingår en bindande internationell överenskommelse som förutsätter att en lag ändras, eller att en ny lag stiftas, eller i övrigt gäller ett ämne som riksdagen beslutar om. Huruvida en svensk avsiktsförklaring om att bli bunden av bestämmelser i fördraget behöver godkännas av riksdagen är således beroende av vilka ändringar som i sådana fall skulle behöva göras i det svenska finanspolitiska ramverket. Detta ramverk har tidigare redovisats för riksdagen i skrivelsen Ramverk för finanspolitiken (skr. 2010/11:79). Även om det svenska överskottsmålet uppvisar stora likheter med fördragets krav på balans eller överskott i det offentliga sparandet finns betydande skillnader mellan regleringarna. Exempelvis ställer fördraget krav på att de finanspolitiska reglerna ska respekteras genom hela den nationella budgetprocessen, medan regleringen av det finanspolitiska ramverket i budgetlagen (2011:203) uteslutande riktar sig till regeringen och således inte är bindande för riksdagen. För det fall Sverige skulle förklara sin avsikt att vara bundet av de finanspolitiska bestämmelserna i fördraget skulle därför en ändring av budgetlagen vara nödvändig. Även andra delar av fördraget kan komma att kräva ändringar i det svenska finanspolitiska ramverket, bl.a. bestämmelsen i artikel 3 om att en avvikelse från det medelfristiga budgetmålet ska korrigeras inom en viss tid. Mot denna bakgrund krävs ytterligare ställningstagande från riksdagen innan och för det fall Sverige i framtiden skulle vilja förklara sin avsikt att vara bundet av vissa bestämmelser i fördraget. 7 Godkännande av fördraget Regeringens förslag: Riksdagen godkänner fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom ekonomiska och monetära unionen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig över promemorians förslag tillstyrker eller har inget att invända mot detta, förutom Folkrörelsen Nej till EU, som avstyrker förslaget. Tjänstemännens centralorganisation (TCO) har uppställt villkor som organisationen menar bör vara uppfyllda för att riksdagen ska godkänna fördraget. Landsorganisationen i Sverige (LO) anser att ett godkännande bör förenas med en deklaration av viss innebörd. Flera remissinstanser har vidare framfört synpunkter på utformningen av fördraget. Svenskt Näringsliv och Sveriges riksbank anser att det är viktigt att förstärka det finanspolitiska ramverket för att uppnå hållbara offentliga finanser i euroområdet och att fördraget kan bidra till detta. TCO menar att euroländerna själva bör bestämma vilka regelverk som bäst gynnar dessa länders utveckling. Svenskt Näringsliv och Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps) anser att det är positivt att ratificeringen av fördraget innebär att ett visst svenskt inflytande säkerställs genom deltagandet i vissa möten mellan euroländernas stats- och regeringschefer. LO, TCO och Folkrörelsen Nej till EU anser att fördraget bl.a. kan leda till en nedskärningspolitik som kommer att förvärra krisen. LO menar att fördragets finanspolitiska bestämmelser har en brist på flexibilitet och att det är mycket tveksamt om EU-domstolens befogenheter i fördraget är lämpliga. Folkrörelsen Nej till EU ifrågasätter om fördraget är förenligt med EU-rätten. Enligt LO och Folkrörelsen Nej till EU finns risk för att skrivningarna om arbetsmarknadens parter i fördragets ingress blir icke-förpliktigande och utan praktiskt värde. LO anser vidare att ett godkännande av fördraget bör åtföljas av en deklaration om bl.a. att riksdagen anser att det är oacceptabelt att grundläggande fackliga fri- och rättigheter kränks i EU:s och dess medlemsländers hantering av den ekonomiska krisen, att riksdagen inte godtar en framtida fördragsändring om inte balansen mellan fackliga rättigheter och ekonomiska friheter korrigeras, att riksdagens beslut att ratificera fördraget inte ska ses som ett förbehållslöst stöd till en framtida ändring av EU-fördragen samt att riksdagen inte godtar att fördraget blir en del av EU-fördragen utan att ett socialt protokoll fogas till EU-fördragen. TCO har inget att invända mot promemorians förslag, under förutsättning att Sverige endast blir bundet av fördragets bestämmelser vid en anslutning till euron, som föregåtts av en folkomröstning. Konjunkturinstitutet och TCO anser att fördragets användande av strukturellt sparande utgör ett problem, bl.a. då detta sparande är svårt att beräkna. Finanspolitiska rådet menar att det vore önskvärt om fördraget innehöll hårdare krav på överskott i goda tider och en större acceptans för underskott i dåliga tider. Ekonomistyrningsverket anser att det är oklart hur den korrigerande mekanismen ska fungera rent praktiskt. Skälen för regeringens förslag: Den ekonomiska krisen har tydliggjort vikten av att ha starka offentliga finanser och föra en hållbar ekonomisk politik. På EU-nivå finns ett gemensamt regelverk som syftar till att stärka medlemsstaternas incitament att föra en ansvarsfull politik. Kärnan i regelverket utgörs av stabilitets- och tillväxtpakten. Den ekonomiska krisen har visat att det funnits brister i utformningen och tillämpningen av regelverket. Det har bl.a. inte i tillräcklig grad motverkat att stora budgetunderskott och statsskulder byggts upp i många medlemsstater. Vidare har obalanser och spänningar mellan euroländerna förstärkts. Krisen har tydliggjort att det ömsesidiga beroendet mellan länderna i valutaunionen är större än man tidigare trott. Under krisen har en omfattande reformering och förstärkning av det ekonomisk-politiska regelverket genomförts, särskilt av reglerna för euroländerna. Fördraget representerar ytterligare ett steg i reformeringen av euroområdets ekonomiska styrning. Regeringen har stött arbetet med att förstärka euroområdets ekonomiska styrning, då Sverige har ett starkt intresse av att euroområdet fungerar väl eftersom den svenska ekonomin i hög grad är integrerad med euroområdet. Regeringen anser, i likhet med Sveriges riksbank och Svenskt Näringsliv, att det är viktigt att förstärka det finanspolitiska ramverket för att uppnå hållbara offentliga finanser i euroområdet och bedömer att fördraget kan bidra till detta. Ingåendet av fördraget bör dock inte ses som en helhetslösning på den nuvarande statsfinansiella krisen i euroområdet, utan snarare som en av flera viktiga åtgärder för att förebygga framtida kriser. Några av dessa åtgärder har redovisats i avsnitt 3. Vidare anser regeringen, i likhet med TCO, att det bör vara euroländerna själva som bestämmer vilka regelverk som bäst gynnar dessa länders utveckling. Fördraget kan bidra till att minska risken för att nya stora underskott och skulder byggs upp i euroländerna. Det är på ett tydligt sätt sammanlänkat med EU-rätten och de redan existerande förfarandena för ekonomisk-politisk samordning. Detta är positivt, inte minst för mindre EU-länder som Sverige, då sammanhållningen av EU liksom respekten för befintliga regelverk upprätthålls. Regeringen delar Konjunkturinstitutets och TCO:s bedömning att fördragets användande av strukturellt sparande medför risker för mätproblem. I enlighet med vad som anförts i avsnitt 4.2.1 används dock redan det strukturella sparandet i förfarandena i stabilitets- och tillväxtpakten som ett mått för de medelfristiga budgetmålen, och det har inte varit aktuellt att ändra grunderna i dessa regelverk. Regeringen anser att det finns en viss flexibilitet i fördraget, inte minst genom kopplingen till den förebyggande delen av stabilitets- och tillväxtpakten och den flexibilitet som finns inom denna. När det gäller Ekonomistyrningsverkets invändning om korrigeringsmekanismen bör framhållas att detaljeringsgraden i principerna för hur korrigeringen ska gå till utgör en avvägning mellan att dels säkerställa en effektiv korrigeringsmekanism, dels tillåta viss flexibilitet i genomförandet för att ta hänsyn till de betydande skillnaderna i ländernas finanspolitiska ramverk. Regeringen anser att de principer som kommissionen föreslagit är väl balanserade. När det gäller LO:s och Folkrörelsen Nej till EU:s farhågor om att skrivningen om arbetsmarknadens parter i fördragets ingress riskerar att bli icke-förpliktigande och utan praktiskt värde vill regeringen framhålla att samtliga fördragsslutande parter har erkänt vikten av denna fråga genom att skrivningen tagits in i ingressen, där den gemensamma avsikten med fördraget anges. Regeringen anser att skrivningen är ett viktigt klargörande i detta avseende. Regeringen är, i likhet med Svenskt näringsliv och Sieps, av uppfattningen att de möjligheter till inflytande för Sverige som fördraget ger är viktiga och att det dessutom kan motverka en ökad uppdelning mellan euroländer och övriga EU-länder. Det är även, inte minst för att främja den demokratiska legitimiteten, positivt att fördraget anger att de fördragsslutande parternas nationella parlament och Europaparlamentet ska arrangera konferenser för att diskutera de frågor som fördraget reglerar. När det gäller LO:s och Folkrörelsen Nej till EU:s invändningar mot EU-domstolens befogenheter enligt fördraget kan konstateras att artikel 8 i fördraget utgör ett särskilt avtal mellan de fördragsslutande parterna i den mening som avses i artikel 273 i EUF-fördraget och att EU-domstolen därmed är behörig att avgöra tvister mellan medlemsstaterna inom ramen för artikel 8 i fördraget. Vidare framgår av artikel 2 att fördraget endast ska tillämpas i den mån det är förenligt med unionsrätten. Regeringen vill med anledning av vad LO anfört om en framtida fördragsändring och behovet av en deklaration framhålla att ett svenskt godkännande av en ändring av EU-fördragen skulle kräva riksdagens godkännande. Det är således inte en fråga som riksdagen tar ställning till vid godkännandet av det aktuella fördraget. Fördraget innebär, i enlighet med vad som anförts i avsnitt 6, inte några rättsliga förpliktelser för de medlemsstater som, i likhet med Sverige, inte har euron som valuta och inte heller förklarat sin vilja att vara bundet av vissa av fördragets bestämmelser. För det fall fördragets finanspolitiska bestämmelser i framtiden skulle tillämpas i förhållande till Sverige skulle detta, som tidigare anförts, föranleda vissa ändringar i budgetlagen. I enlighet med 10 kap. 3 § första stycket RF bör därför frågan om Sveriges tillträde till fördraget underställas riksdagens prövning. Regeringen anser mot denna bakgrund att riksdagen bör godkänna fördraget. Fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom ekonomiska och monetära unionen Sammanfattning av departementspromemorian Fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom ekonomiska och monetära unionen (Ds 2012:30) I promemorian föreslås att fördraget av den 2 mars 2012 om stabilitet, samordning och styrning inom ekonomiska och monetära unionen ska godkännas av riksdagen. Fördraget innebär inte några rättsliga förpliktelser för de medlemsstater i Europeiska unionen som, i likhet med Sverige, inte har euron som valuta, och inte förklarar sin avsikt att vara bundna av delar av fördraget. Förteckning över remissinstanserna Följande remissinstanser har kommit in med yttrande över promemorian: Sveriges riksbank, Riksgäldskontoret, Finansinspektionen, Ekonomistyrningsverket, Konjunkturinstitutet, Finanspolitiska rådet, Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps), Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Folkrörelsen Nej till EU, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenskt näringsliv, Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Följande remissinstanser har avstått från att yttra sig: Riksdagens ombudsmän, Statistiska centralbyrån, Länsstyrelsen Stockholms län, Nationalekonomiska institutionen vid Stockholms universitet, Svenska Bankföreningen samt Sveriges Kommuner och Landsting. Unga Européer har inte hörts av. Finansdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 november 2012 Närvarande: statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Björklund, Ask, Larsson, Erlandsson, Hägglund, Carlsson, Sabuni, Adelsohn Liljeroth, Björling, Ohlsson, Norman, Attefall, Engström, Kristersson, Elmsäter-Svärd, Ullenhag, Hatt, Ek, Lööf, Enström Föredragande: statsrådet Norman Regeringen beslutar proposition 2012/13:39 Fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom ekonomiska och monetära unionen Prop. 2012/13:xx Prop. 2012/13:xx 12 13 1 Prop. 2012/13:39 Prop. 2012/13:39 Prop. 2012/13:39 Prop. 2012/13:39 Prop. 2012/13:39 Prop. 2012/13:39 18 17 1 Prop. 2012/13:39 Bilaga 1 Prop. 2012/13:39 Bilaga 1 30 31 1 Prop. 2012/13:39 Bilaga 2 Prop. 2012/13:39 Bilaga 2 60 61 1 Prop. 2012/13:xx Bilaga 2 Prop. 2012/13:xx Bilaga 2 Prop. 2012/13:39 Bilaga 3 Prop. 2012/13:39 Bilaga 3 62 61 1 Prop. 2012/13:xx Bilaga 3 Prop. 2012/13:xx Bilaga 3 Prop. 2012/13:39 Prop. 2012/13:39 62 63 1 Prop. 2012/13:xx Prop. 2012/13:xx