Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens skrivelse 2011/12:135 Riksrevisionens rapport om att hantera brottmål effektivt - En utmaning för regeringen och rättsväsendet Skr. 2011/12:135 Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen. Stockholm den 29 mars 2012 Fredrik Reinfeldt Beatrice Ask (Justitiedepartementet) Skrivelsens huvudsakliga innehåll I skrivelsen redovisar regeringen sin bedömning av de iakttagelser som Riksrevisionen gjort i rapporten Att hantera brottmål effektivt - En utmaning för regeringen och rättsväsendet (RiR 2011:27). Brottsutvecklingen påverkas i stor utsträckning av faktorer som ligger utanför rättsväsendets verksamhet. Riksrevisionen följer ett fåtal frågor som var aktuella för rättsväsendet i början av 2000-talet och granskar därefter om regeringen har återkommit till dessa under den granskade perioden. Det är enligt regeringens mening ett allt för förenklat tillvägagångssätt för att granska rättsväsendets effektivitet. Regeringen instämmer helt i att måluppfyllelsen ska öka och resultaten i rättsväsendet förbättras men instämmer inte i att regeringen bör göra en grundläggande analys av verksamheten i ett rättskedje- och processperspektiv. Regeringen instämmer delvis i Riksrevisionens övriga rekommendationer. I och med denna skrivelse anser regeringen att Riksrevisionens rapport är slutbehandlad. Innehållsförteckning 1 Ärendet och dess beredning 3 2 Riksrevisionens iakttagelser 3 2.1 Riksrevisionens slutsatser 3 2.2 Riksrevisionens rekommendationer till regeringen och myndigheterna 4 3 Regeringens bedömning av Riksrevisionens iakttagelser 4 3.1 Regeringens övergripande bedömning 4 3.1.1 Regeringens utveckling av styrningen under 2000-talet 7 3.1.2 Rättsväsendets utveckling från 2005 8 3.2 Regeringens syn på de problemområden som granskats 9 3.2.1 Kunskap som är viktig för styrningen av rättsväsendet 9 3.2.2 Långsiktig, samordnad och tydlig styrning 11 3.2.3 Rättsväsendets samverkan 14 3.2.4 Kompetens och kunskapsstöd 16 3.2.5 Regeringens redovisning till riksdagen 18 4 Regeringens åtgärder med anledning av Riksrevisionens iakttagelser och rekommendationer 18 4.1 Vidare behandling av Riksrevisionens rapport 19 Bilaga Riksrevisionens rapport 20 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 mars 2012 198 1 Ärendet och dess beredning Riksrevisionen lämnar löpande granskningsrapporter från effektivitetsrevisionen. Syftet med granskningsrapporten som behandlas i denna skrivelse har varit att utifrån de samlade iakttagelserna från granskningarna av effektiviteten i rättsväsendet och brottmålsprocessen analysera orsaker till effektivitetsbristerna. Granskningen har resulterat i rapporten Att hantera brottmål effektivt - En utmaning för regeringen och rättsväsendet (RiR 2011:27), se bilagan. Riksrevisionens rapport överlämnades av riksdagen till regeringen den 15 december 2011. 2 Riksrevisionens iakttagelser 2.1 Riksrevisionens slutsatser Riksrevisionens allmänna bild är att rättsväsendets myndigheter sköter sina grundläggande uppgifter. Den samlade slutsatsen utifrån granskningarna är dock att regeringen och myndigheterna inte har lyckats effektivisera viktiga delar i rättsväsendet och rättskedjan. Det finns också flera brister och svaga länkar i rättskedjan - från anmälan till dom och verkställighet av straff. Därutöver finns det brister i det brottsförebyggande och återfallsförebyggande arbetet. Riksrevisionen har särskilt analyserat regeringens och myndigheternas styrning under perioden 2000-2011. Analyserna har omfattat styrningen utifrån de mest centrala målen för rättsväsendet: minskad brottslighet och minskat antal återfall i brott, kortare genomströmningstider och ökad uppklaring. Granskningen har även omfattat styrningen av samverkan samt kompetensförsörjningen, kunskapsstödet och organisationskulturen inom rättsväsendet. Granskningen har enligt Riksrevisionen visat att * det saknas viktig kunskap för styrningen av rättsväsendet, * regeringens och myndigheternas styrning inte har varit långsiktig, samordnad och tydlig, * styrningen inte har fått fullt genomslag, * rättsväsendets samverkan behöver stärkas och utvecklas, * kompetensen och kunskapsstödet bör användas bättre, och * det finns brister i regeringens redovisning till riksdagen. Regeringen har vidtagit ett flertal åtgärder under 2000-talet som syftar till att effektivisera rättsväsendet. De åtgärder regeringen och myndigheterna har vidtagit, bör och kan ge förutsättningar för ett mer effektivt rättsväsende. Riksrevisionen konstaterar dock att flertalet av de problem och brister som uppmärksammats i granskningarna fanns redan i början av 2000-talet. Regeringens och myndigheternas åtgärder har inte fått tillräckligt genomslag i verksamheten eller i verksamhetsresultaten. Riksrevisionen menar att en förklaring till det bristande genomslaget är regeringens och myndigheternas styrning av rättsväsendet. 2.2 Riksrevisionens rekommendationer till regeringen och myndigheterna Riksrevisionen rekommenderar regeringen att * göra en grundläggande analys av verksamheten i ett rättskedje- och processperspektiv för att öka måluppfyllelsen och förbättra resultaten i rättsväsendet, och utifrån analysen bör regeringen ta fram en strategisk och åtgärdsinriktad plan för rättsväsendet där de samlade prioriteringarna framgår, * överväga hur en stärkt samverkan kan åstadkommas i rättsväsendet och rättskedjan, * formulera gemensamma och sammanhängande mål för rättsväsendet och se till att fungerande indikatorer för uppföljning tas fram, * göra en samlad analys av kompetensförsörjningen inom rättsväsendet, * vidta åtgärder för att förbättra och utveckla det samlade kunskapsstödet inom rättsväsendet, och * i sin återrapportering till riksdagen ge en bättre helhetsbild av vad som har uppnåtts och vilka problem som finns inom rättsväsendet. Riksrevisionen rekommenderar myndigheterna att * utifrån de förutsättningar de har att styra verksamheten, säkerställa mål som kan följas upp, * ha fungerande system för uppföljning och att informationen håller hög kvalitet, * göra analyser som utgår från ett rättskedje- och helhetsperspektiv och som omfattar orsaker till att problemen inte har lösts, * fortsätta renodla roller och uppgifter samt prioritera utveckling av ledningskompetensen, * se till att det finns fungerande system för att fånga upp kunskaper om vilka metoder som fungerar i verksamheten, * bättre förankra de beslut och reformer som ska genomföras i den operativa verksamheten. 3 Regeringens bedömning av Riksrevisionens iakttagelser 3.1 Regeringens övergripande bedömning Brottsutvecklingen påverkas i stor utsträckning av faktorer som ligger utanför rättsväsendets verksamhet. Riksrevisionen följer ett fåtal frågor som var aktuella för rättsväsendet i början av 2000-talet och granskar därefter huruvida regeringen har återkommit till dessa under den granskade perioden. Det är enligt regeringens mening ett allt för förenklat tillvägagångssätt för att granska rättsväsendets effektivitet. Riksrevisionen ger inte en rättvisande bild av den komplexa sammansättning av uppgifter som rättsväsendet har att hantera. I Riksrevisionens granskning saknas en beskrivning av hur riksdagens och regeringens samlade styrning fungerar, där budgetprocess, lagstiftning och övrig reglering sätts i ett sammanhang. Rättsväsendets verksamheter är i hög grad händelsestyrda och därtill i mycket stor utsträckning reglerade i lagar och förordningar. Det är således naturligt att flera olika aspekter av verksamheterna inte kommer till uttryck i regleringsbrev eller särskilda uppdrag varje år. Det innebär dock inte att de verksamheter som inte årligen anges särskilt har mindre betydelse eller att de inte styrs. I beskrivningen av de problemområden som Riksrevisionen har valt ut tas det inte hänsyn till att förutsättningarna förändrats i rättsväsendet i övrigt under den period som revisionen valt att granska. Det handlar exempelvis om nya utmaningar i samhället, politiska prioriteringar och regeringsskiften. Granskningen beaktar inte heller de förändringar av principerna för regeringens styrning som genomförts under 2000-talet (se avsnitt 3.1.1). Riksrevisionen kritiserar regeringen för att inte göra skattningar av hur den faktiska brottsligheten utvecklas som bygger på andra källor än anmälningsfrekvens och den nationella trygghetsundersökningen. Regeringen vill framhålla att dessa två källor är centrala för att övergripande kunna tolka brottsutvecklingen. Eftersom enbart den anmälda brottsligheten inte är en funktionell indikator på brottsutvecklingen har regeringen sett till att det årligen genomförs en nationell brottsofferundersökning (den nationella trygghetsundersökningen, NTU). Den är uppbyggd som ett komplement till anmälningsstatistiken för att ge skattningar av den faktiska brottsligheten. Sverige har därför i jämförelse med många andra länder ett mer omfattande bedömningsunderlag. I Riksrevisionens beskrivning av rättsväsendets resultat redogörs för en nordisk studie om återfall i brott. Riksrevisionen lyfter fram en rad statistiska uppgifter som visar att Sverige har en högre återfallsfrekvens bland frigivna från fängelse och bland personer som påbörjat verkställighet i frivård än övriga nordiska länder. Riksrevisionen påpekar i och för sig att skillnaderna beror på att populationerna som studeras ser olika ut i länderna och att uppgifterna inte kan användas för att följa upp påföljders effekter. I sina sammanfattande iakttagelser kommenterar Riksrevisionen dock inte att uppgifterna inte kan användas för att beskriva resultat och effekter. Här lyfter Riksrevisionen fram att Sverige har en högre andel återfall än övriga länder - vilket kan ge intrycket av att det svenska systemet är mindre effektivt i att förebygga återfall. Studiens resultat är genomgående påverkat av vilka grupper som hanteras inom ramen för kriminalvårdens verksamhet i respektive land. I Finland är exempelvis nästan hälften av kriminalvårdsklienterna dömda för trafikbrott medan trafikbrottslingar i Sverige vanligtvis inte får frihetsberövande påföljder. Att jämföra återfallen i den finska gruppen kriminalvårdsdömda med den svenska gruppen kriminalvårdsdömda säger således ingenting om verksamheternas effektivitet, eftersom grupperna som jämförs har helt olika återfallsrisker innan påföljden börjar verkställas. Resultatet av den nordiska studien kan således inte användas för att bedöma effektiviteten i verksamheten inom kriminalvården i de olika länderna, vilket även framgår mycket tydligt av studien. Regeringens övergripande bedömning av Riksrevisionens rekommendationer Regeringen instämmer helt i den del av Riksrevisionens första rekommendation som handlar om att öka måluppfyllelsen och förbättra resultaten i rättsväsendet. Regeringen har under de senaste åren tydligt angett att effektiviteten ska sättas i fokus och att de senaste årens satsningar måste leda till väsentligt förbättrade verksamhetsresultat. Regeringen anser emellertid att det varken är realistiskt eller meningsfullt att göra en grundläggande analys av den samlade verksamheten i ett rättskedje- och processperspektiv. Rättsväsendet består av olikartade verksamheter och i den löpande styrningen sker analyser av dessa kontinuerligt. Vid behov genomförs även analyser ur ett processperspektiv. Regeringen instämmer delvis i Riksrevisionens andra rekommendation om stärkt samverkan. Regeringen strävar efter att god samverkan uppnås där det är önskvärt, vilket också sker löpande och med anpassning till den process som samverkan avser. Som Riksrevisionen lyfter fram har också alla myndigheter i enlighet med myndighetsförordningen (2007:515) ett ansvar att samverka. Myndighetssamverkan sker i dag på ett stort antal områden, bl.a. inom ramen för satsningen mot den grova organiserade brottsligheten och i arbetet med att identifiera, spåra, säkra och återföra vinster av brottslig verksamhet samt i arbetet med mängdbrott. Regeringen instämmer delvis i Riksrevisionens tredje rekommendation om gemensamma och sammanhängande mål samt fungerande indikatorer. Regeringen anser att styrningen och uppföljningen ska vara tydlig och inriktad mot verksamhetens resultat och en viktig del i detta är att hitta fungerande indikatorer. Det är också viktigt att rättskedjeperspektivet beaktas i styrningen av myndigheterna. Verksamheterna har emellertid olika karaktär och olika behov av styrning respektive uppföljning, vilket innebär att styrningen måste verksamhetsanpassas och utvecklas kontinuerligt. Regeringens styrning har utvecklats under de senaste åren och det är i nuläget inte ändamålsenligt att skapa nya heltäckande målstrukturer för rättsväsendets verksamhet. Regeringen instämmer delvis i Riksrevisionens fjärde rekommendation om att regeringen bör göra en samlad analys av kompetensförsörjningen inom rättsväsendet. Myndigheterna har behov av olika kompetenser och myndigheterna arbetar aktivt med dessa frågor. Exempelvis kan nämnas Åklagarmyndighetens utvecklingsarbete med att renodla åklagarrollen, Domstolsverkets arbete med kompetensförsörjningsstrategier och regeringens uppdrag till Kriminalvården avseende hur personalens erfarenheter och behov av ytterligare kunskap omsätts i metodutvecklingsarbetet. Regeringen anser därför att värdet av en samlad kompetensförsörjningsanalys är begränsat. Regeringen instämmer delvis i Riksrevisionens femte rekommendation om att regeringen bör vidta åtgärder för att förbättra och utveckla det samlade kunskapsstödet inom rättsväsendet. Regeringen vill betona att sådana initiativ tas löpande och det pågår mycket utvecklingsarbete på detta område. Som exempel kan nämnas utvecklingen av rättsväsendets informationsförsörjning, Brottsförebyggande rådets verksamhet samt finansiering av viss extern forskning. Regeringen instämmer delvis i Riksrevisionens sjätte rekommendation om förbättrad återrapportering till riksdagen men anser sig ha lämnat en rättvisande bild av verksamheterna inom rättsväsendet. Redovisningen i exempelvis budgetpropositionerna utvecklas kontinuerligt. 3.1.1 Regeringens utveckling av styrningen under 2000-talet Riksrevisionens granskning tar sin utgångspunkt i början av 2000-talet när regeringens myndighetsstyrning baserades på den s.k. verksamhetsstrukturen vilken omfattade tre nivåer: politikområden, verksamhetsområden och verksamhetsgrenar. Riksrevisionens rapport tar inte hänsyn till att regeringens styrning under 2000-talet har förändrats påtagligt. En konsekvens av att verksamhetsstrukturen tillämpades var att budgetförslagen och resultaten redovisades i två olika strukturer. Riksdagen kritiserade denna redovisningsstruktur bl.a. mot bakgrund av att det inte var möjligt att på ett tillfredsställande sätt bryta ner övergripande politiska mål för den enskilda myndigheten samt att det inte var möjligt att på ett rättvisande sätt redovisa och summera resultat och kostnader (bet. 2004/05:FiU28, rskr. 2004/05:304). Bland annat mot bakgrund av riksdagens kritik tillsatte regeringen 2006 en särskild utredare som fick i uppdrag att utvärdera styrformen resultatstyrning och föreslå hur den borde förändras och utvecklas (dir. 2006:30, dir. 2007:75). Utredarens betänkande Att styra staten - regeringens styrning av sin förvaltning (SOU 2007:75) presenterades i oktober 2007. I betänkandet konstaterades bl.a. att regeringens styrsignaler till myndigheterna var otydliga eftersom de var för många. Styrsignalerna var ibland också motsägelsefulla vilket skapade målkonflikter som gjorde att myndigheterna själva fick avgöra vilka mål som skulle prioriteras. Vidare gjorde utredningen bedömningen att allt för stort fokus låg på myndigheternas årliga regleringsbrev. Regleringsbreven hade med åren blivit överbelastade med mål och återrapporteringskrav. Mot bakgrund av den kritik som riksdagen hade riktat mot regeringens resultatredovisning samt utifrån det förslag som regeringens särskilde utredare presenterat genomförde regeringen en rad förändringar i styrningen. Detta i syfte att göra styrningen mer strategiskt orienterad, tydlig och verksamhetsanpassad. I budgetpropositionen för 2009 (prop. 2008/09:1, volym 1) har den av riksdagen kritiserade verksamhetsstrukturen avskaffats. I stället redovisas resultaten av den verksamhet som finansieras av anslag inom utgiftsområdet i högre grad utifrån riksdagens behov av information samt verksamhetens karaktär. Dessutom har regeringen lyft fram myndigheternas instruktioner eller motsvarande dokument som de mest centrala dokumenten för regeringens styrning av myndigheter. Regeringens styrning har under 2000-talet förändrats, från en mer detaljerad styrning genom regleringsbreven till en mer strategisk styrning som i större utsträckning bygger på myndigheternas instruktionsenliga uppdrag. Myndigheternas årsredovisningar bygger i allt mindre grad på omfattande årliga återrapporteringskrav. Riksrevisionen har i sin granskning inte tagit hänsyn till denna utveckling, vilket begränsar relevansen av Riksrevisionens iakttagelser. Utöver denna förändring bör det framhållas att rättsväsendets myndigheter i hög grad styrs av lagar och förordningar, vilket inte heller kommer till uttryck i Riksrevisionens rapport. 3.1.2 Rättsväsendets utveckling från 2005 Regeringen har sedan regeringsskiftet 2006 genomfört den största satsningen på rättsväsendet i modern tid. Antalet poliser, åklagare och domare är nu fler än någonsin tidigare. Utifrån de påtagliga resursförstärkningarna finns det anledning att förvänta sig väsentligt förbättrade verksamhetsresultat. Därutöver har regeringen under den granskade perioden fattat ett antal strategiska beslut som påverkar hela rättsväsendet. Samordningen av rättsväsendets informationsförsörjning har lyfts in i Regeringskansliet, enmyndighetsreformer har genomförts genom bildandet av Åklagarmyndigheten och Kriminalvården. En utredning om polisens organisation har tillsatts (dir. 2010:75) som innebär att en parlamentarisk kommitté ska analysera i vilken utsträckning Polisens nuvarande organisation utgör ett hinder för de krav regeringen ställer på högre kvalitet, ökad kostnadseffektivitet, ökad flexibilitet och förbättrade verksamhetsresultat. Ett mått på Polisens aktivitet är antalet personer som misstänks för brott. Under 2010 uppgick antalet skäligen eller på sannolika skäl misstänkta för brott till 126 000, vilket är den högsta nivån som någonsin har noterats. Sedan 2005 har antalet misstänkta för brott ökat med nästan 20 procent, det är nästan en dubbelt så kraftig ökning som de anmälda brotten uppvisar. För Åklagarmyndigheten har antalet lagförda personer ökat med ca 20 procent under samma period. Antalet avgjorda mål i tingsrätterna har ökat markant, mer än 32 procent mellan 2005 och 2010. Även antalet avgjorda mål per domare har ökat kraftigt. Förutom en förbättring av resultatet har således verksamheten i domstolarna effektiviserats under den aktuella perioden, bl.a. genom ett aktivt arbete med att utveckla domstolarnas arbetsformer. Statistik över uppklarade brott är central för att följa hur effektivt rättsväsendet hanterar den brottslighet som kommer till myndigheternas kännedom. Den totala uppklaringsprocenten har ökat under de senaste åren, vilket förklaras av att den tekniska uppklaringen har ökat. Andelen personuppklarade brott uppvisar däremot inte någon ökande trend. För att kunna bedöma rättsväsendets resultat är det emellertid viktigt att även antalet uppklarade brott studeras. Denna statistik visar vad rättsväsendet har presterat i faktiskt antal utförda utredningar som har resulterat i klarlägganden och är därför av central betydelse. Antalet personuppklarade brott har ökat kontinuerligt under senare år. Från 2005 till 2010 har antalet personuppklarade brott ökat med 22 procent. Även om resultatförbättringarna inte gäller genomgående är det tydligt att resursförstärkningarna inom rättsväsendet har påverkat ett antal övergripande resultatindikatorer i positiv riktning. Regeringen anser dock att mer kan göras och ställer därför krav på myndigheterna att de fortsätter och intensifierar arbetet för att uppnå väsentligt förbättrade verksamhetsresultat. 3.2 Regeringens syn på de problemområden som granskats 3.2.1 Kunskap som är viktig för styrningen av rättsväsendet Riksrevisionen drar i sin rapport slutsatsen att regeringen inte har säkerställt att det finns tillgång till viktig kunskap om verksamheten och dess resultat i rättsväsendet. Bland annat påpekar Riksrevisionen att regeringen inte har säkerställt att det finns grundläggande kriminalstatistik och uppföljningssystem av god kvalitet. Riksrevisionen anser att avsaknaden av kunskap påverkar förutsättningarna för att styra rättsväsendet på ett effektivt sätt. Regeringen har under senare år förstärkt arbetet med att förbättra informationsförsörjningen i rättsväsendet. Rikspolisstyrelsen, Skatteverket, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Domstolsverket och Kriminalvården har getts i uppdrag att, i samverkan med Brottsförebyggande rådet, genomföra en första etapp av arbetet senast den 31 december 2012. Etappen innebär att det införs ett elektroniskt huvudflöde mellan dessa myndigheter. Arbetet med rättsväsendets informationsförsörjning kommer att ge väsentligt förbättrade möjligheter att analysera information och kan därmed bidra till ny kunskap om brottsligheten och verksamhetsresultaten. Detta skapar i sin tur förbättrade förutsättningar för brottsbekämpningen och för möjligheterna att bedöma effektiviteten i verksamheterna. Den potential som arbetet med rättsväsendets informationsförsörjning skapar måste tillvaratas fullt ut. Regeringen har därför gett Brottsförebyggande rådet i uppdrag att förbereda utvecklandet av ny verksamhetsrelevant statistik, nya typer av indikatorer och nya former för verksamhetsuppföljning. Därigenom skapas förutsättningar för fortlöpande analyser av resultaten inom rättsväsendet, till gagn för såväl myndigheternas som regeringens styrning av verksamheterna. Utöver den redovisning som görs inom ramen för den årliga budgetprocessen lämnas även information till regeringen genom regelbundna kontakter mellan Justitiedepartementet och myndigheterna. Kunskapscentrum för kriminalpolitiken Brottsförebyggande rådet (Brå) är ett kunskapscentrum för hela rättsväsendet. Regeringen har ställt ökade krav på att Brå ska redovisa i vilken utsträckning myndigheten har tagit fram relevanta kunskapsunderlag och analyser för rättsväsendet samt vad Brå har gjort för att kunskapen ska komma till användning. Avsikten är att uppdragen till Brå ska vara relevanta för rättsväsendets utveckling och ha en god spridning över rättsväsendets verksamheter. Regeringen anser att Brå:s roll som kunskapscentrum för kriminalpolitiken är en viktig komponent i rättsväsendets fortsatta utveckling. Brå:s uppdrag omfattar att utveckla myndighetens bidrag till att rättsväsendets verksamheter bedrivs kunskapsbaserat. Detta kommer t.ex. till uttryck i Brå:s regleringsbrev för 2012. Kriminalstatistik är viktig för uppföljningen och därmed utvecklingen av rättsväsendet. Regeringen har under senare år gett Brå i uppdrag att utveckla statistiken i flera avseenden, exempelvis i fråga om återfall i brott, hatbrott och handläggningstider i rättskedjan. I ett internationellt perspektiv har Sverige en mycket välutvecklad kriminalstatistik. För att ytterligare utveckla statistiken och för att anpassa denna för relevant uppföljning av rättsväsendet, gav regeringen Statskontoret 2010 i uppdrag att utvärdera Brå:s statistikverksamhet. Brå ska i enlighet med uppdrag i regleringsbrevet för 2012 utveckla kriminalstatistiken med ledning av Statskontorets rapport om Brå och kriminalstatistiken (2011:15). Även Brottsoffermyndigheten bidrar med viktig kunskap i och med dess uppgift att vara ett informations- och kunskapscentrum för brottsofferfrågor. Regeringen gav i regleringsbrevet för 2011 myndigheten i uppdrag att sammanställa och offentliggöra resultat av forskning och utvecklingsverksamhet som har finansierats med medel från brottsofferfonden. Uppdraget ska redovisas senast den 1 december 2012. Avsikten är att på ett mer samlat och strukturerat sätt göra resultaten tillgängliga för att därmed också möjliggöra ökat genomslag av forskning i praktiska verksamheter. Arbetet med att förebygga, utreda och lagföra brott När det gäller arbetet med att utreda och lagföra brott finns inom Polisen, Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten i allt väsentligt väl fungerande uppföljningssystem. Myndigheterna förmedlar regelbundet information till regeringen om verksamheterna, deras resultat och vilka utvecklingsbehov som myndigheterna ser. Exempelvis har uppföljningen av Polisens hantering av mängdbrott förbättrats väsentligt i och med att lagföringsstatistik från Åklagarmyndigheten numera tillförs Polisen som en del i den löpande uppföljningen. När det finns skäl till det ställer regeringen formella krav på myndigheterna att redovisa mera ingående och samlad information i olika avseenden. I regleringsbreven för 2012 har exempelvis Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten fått i uppdrag att gemensamt och i särskild ordning redovisa resultatanalyser av verksamheten utredning och lagföring samt en granskning av kvaliteten i den brottsutredande verksamheten. I syfte att förbättra kunskapen om Polisens brottsförebyggande arbete fick Rikspolisstyrelsen 2011 i uppdrag att tillsammans med Brottsförebyggande rådet beskriva Polisens strategiska brottsförebyggande arbete och hur det kan utvecklas. I uppdraget ingick vidare att analysera vilket kunskapsstöd som Polisen behöver i det brottsförebyggande arbetet och bedöma Polisens metodstöd. På regeringens initiativ har också en särskild funktion för utvärderingsverksamhet etablerats vid Rikspolisstyrelsen. Dömande verksamhet Verksamheten inom Sveriges Domstolar följs löpande upp av Domstolsverket. Regeringen har i regleringsbreven för Sveriges Domstolar återkommande ställt krav på redovisning från Domstolsverket av de åtgärder som har vidtagits för att bidra till såväl ökad kvalitet och utveckling av domstolarnas verksamhet som effektivisering av densamma. I syfte att tillvarata goda resultat av det förändringsarbete som på senare tid har bedrivits i domstolarna gav regeringen 2011 Domstolsverket i uppdrag att dokumentera detta arbete och att skapa förutsättningar för ett regelbundet erfarenhetsutbyte mellan domstolarna i dessa frågor. Uppdraget ska redovisas den 31 oktober 2012. I det strategidokument som under 2010 tagits fram inom Sveriges Domstolar för Domstolsverkets arbete under åren 2010-2020 ställs nio konkreta mål upp mot bakgrund av en vision att domstolarnas rättsskipning ska vara av hög kvalitet, ske med snabb handläggning, enhetlig rättstillämpning samt att verksamheten ska ha ett högt förtroende hos allmänheten. Verkställighet av påföljd Det förebyggande arbetet i Kriminalvården behöver utvecklas och prioriteras i ännu större utsträckning så att återfallen i brott kan minska. Regeringen har därför gett Kriminalvården i uppdrag att analysera hur befintlig kunskap av betydelse för det återfallsförebyggande arbetet omsätts i myndighetens konkreta verksamhetsutveckling. Utifrån analysen ska Kriminalvården utforma en plan för hur sådan kunskap bättre kan integreras i myndighetens ordinarie styrning och ledning. För att ta fram ett bättre underlag för styrning och uppföljning har regeringen gett Brå i uppdrag att i samråd med Kriminalvården utveckla en ny återfallsstatistik. Den nya återfallsstatistiken kommer fullt ut att ersätta den tidigare under innevarande år. 3.2.2 Långsiktig, samordnad och tydlig styrning Riksrevisionen anser att de mål regeringen fastställt för myndigheterna inte har varit långsiktiga och uthålliga och har varierat betydligt under de senaste tio åren. Regeringens mål för verksamheterna åtföljs inte alltid av krav på indikatorer eller nyckeltal. Riksrevisionen anser att detta sammantaget visar att resultatstyrningen inte fungerar bra, vilket ytterst påverkar resultaten. Regeringens krav på bättre resultat Under den förra mandatperioden sköt regeringen till ytterligare drygt fem miljarder kronor till rättsväsendet. Krafttagen för att bekämpa brottsligheten måste fortsätta. Genom ett effektivare resursutnyttjande i rättsväsendets alla delar kan den fortsatta bekämpningen av brottsligheten bli allt mer målmedveten. Efter de senaste årens stora resurstillskott är nu innehållet i verksamheterna i fokus. Vid ett flertal tillfällen har regeringen lyft fram att det krävs ett samordnat och målinriktat arbete från såväl rättsväsendets olika delar som från andra myndigheter, ideella organisationer, enskilda och näringsliv för att uppnå en framgångsrik brottsbekämpning. Rättsväsendets arbete behöver också fortsättningsvis utvecklas utifrån ett tydligt rättskedjeperspektiv där samverkan är en mycket viktig faktor. Regeringen har tydligt påtalat att rättsväsendets aktörer behöver lägga mer kraft på att försäkra sig om ett ändamålsenligt utnyttjande av de tilldelade resurserna. Organisation, arbetsmetoder och rutiner behöver ses över och i vissa fall anpassas och utvecklas efter nya förutsättningar. Regeringen anser, i likhet med Riksrevisionen, att det är viktigt med en långsiktig, samordnad och tydlig styrning, och regeringen anser att det finns förutsättningar för att uppnå förbättringar i verksamhetsresultaten. Bland annat behöver handläggningstiderna kortas och antalet uppklarade och lagförda brott öka. Flera åtgärder för att ytterligare utveckla rättsväsendet planeras. Som anges i avsnitt 3.1.2 har regeringen t.ex. tillsatt en parlamentarisk kommitté som ska analysera i vilken utsträckning Polisens nuvarande organisation utgör ett hinder för de krav regeringen ställer på högre kvalitet, ökad kostnadseffektivitet, ökad flexibilitet och förbättrade verksamhetsresultat. Regeringen har vidare tillsatt en utredning som ska lämna förslag på hur brottmålsprocessen kan effektiviseras, exempelvis genom mer ändamålsenliga rättegångsregler och en tydligare ansvarsfördelning mellan åklagare och domstolar (dir. 2010:78). Inom Justitiedepartementet bereds dessutom för närvarande betänkandet En samlad ekobrottshantering (SOU 2011:47) där det föreslås att Ekobrottsmyndigheten ska få ett nationellt ansvar för samtliga brottstyper som myndigheten handlägger. Utredningen bedömer att ekobrottsbekämpningen på så sätt kan bli mer effektiv och rättssäker. Regeringen styr verksamheterna inom rättsväsendet löpande. Flera faktorer finns att ta hänsyn till i utformningen av styrningen. Av naturliga skäl bör regeringen inte styra all verksamhet detaljerat. Vissa områden har under den granskade perioden styrts mer detaljerat än andra. Arbetet mot den grova organiserade brottsligheten, åtgärderna mot mängdbrott, utvecklingen av rättsväsendets informationsförsörjning och arbetet med sociala insatsgrupper är exempel på styrning som utformats utifrån de specifika förutsättningar som gällt inom respektive område. Rättsväsendets verksamheter är sinsemellan olika och bedrivs utifrån skilda förutsättningar. De kan inte styras genom utformning av likriktade mål, principer och indikatorer. Därutöver ska beaktas, vilket också redogjorts för i avsnitt 3.1, att verksamheterna inom rättsväsendet till stora delar är regelstyrda. Detta innebär särskilda förutsättningar för regeringens möjligheter att med olika medel styra verksamheterna. För att styrningen ska bli så effektiv som möjligt är det av avgörande betydelse att den även fortsättningsvis anpassas till verksamheternas specifika förutsättningar och behov. Utvecklad styrning av den brottsförebyggande, utredande och lagförande verksamheten Regeringens ambition att utveckla styrningen i staten har inneburit tydliga förändringar för dess styrning av polis- och åklagarväsendets myndigheter under de senaste åren. En genomgripande förändring var bildandet av Åklagarmyndigheten 2005 då den centrala förvaltningsmyndigheten Riksåklagaren och de sex regionala åklagarmyndigheterna slogs samman. Sammanslagningen har medfört att förutsättningarna för en effektivare och mer enhetlig styrning av åklagarverksamheten har ökat betydligt. En viktig del av förändringen var inrättandet av utvecklingscentrum i Malmö, Göteborg och Stockholm, som arbetar med metod- och rättsutveckling samt uppföljning och tillsyn inom Åklagarmyndigheten. Under senare år har regeringen också sett över och utvecklat regleringsbreven för Polisen, Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten för att minska den omfattande mängden årliga mål och återrapporteringskrav och tydliggöra den strategiska inriktningen för myndigheternas verksamheter. Utöver återrapporteringskrav och uppdrag för särskilt prioriterade behov tydliggör regeringen i början av regleringsbreven den långsiktiga inriktningen för verksamheterna. Regeringen har under ett flertal år följt arbetet med att stärka myndigheternas interna styrning och kontroll genom särskilda krav i regleringsbreven. Regeringen följer myndigheternas arbete för att försäkra sig om att myndigheterna fortsätter att utvecklas i detta avseende. Dömande verksamhet Även styrningen av verksamheten inom Sveriges Domstolar har fått en allt mer strategisk inriktning. Vid sidan av de verksamhetsmål som regeringen ställer upp för den dömande verksamheten fastställer varje enskild domstol, i enlighet med en struktur som Domstolsverket fastställer, egna verksamhetsmål. Verksamhetsmålen ingår i den löpande uppföljningen av den dömande verksamheten. För att den dömande verksamheten ska kunna bedrivas med hög kvalitet och vara effektiv krävs även moderna och ändamålsenliga rättegångsregler och en väl fungerande domstolsorganisation. Regeringen arbetar löpande med att även i detta avseende förbättra förutsättningarna för att verksamheten i domstolarna ska kunna bedrivas så effektivt som möjligt. Detta har skett bl.a. för att minska problemet med inställda huvudförhandlingar. Regeringen har också, exempelvis när det gäller hanteringen av mängdbrott, gett Domstolsverket i uppdrag att skapa förutsättningar för erfarenhetsutbyte mellan domstolar för att på så sätt åstadkomma en effektivisering av den dömande verksamheten. Verkställighet av påföljd Den 1 januari 2006 blev Kriminalvården en myndighet. Därmed gavs Kriminalvården förutsättningar för en effektiv styrning av verksamheten. Regeringen har löpande anpassat myndighetens instruktion till de prioriteringar av verksamheten som man bedömt angelägna. Genom ändrad lagstiftning och uppdrag till myndigheten i kombination med utvärdering av vidtagna åtgärder har regeringen löpande följt utvecklingen. Regeringen har i Kriminalvårdens regleringsbrev under en rad år använt indikatorer för att mäta måluppfyllelsen. I regleringsbrevet för 2011 och 2012 har regeringen angett ett antal områden, bl.a. det återfallsförebyggande arbetet, som särskilt prioriterade. Regeringen har under perioden genom reformer på en rad viktiga områden skapat förutsättningar för ett effektivt återfallsförebyggande arbete. För Kriminalvårdens klienter har detta bl.a. inneburit tillgång till arbetsmarknadsåtgärder, möjlighet till studier och utökade möjligheter till utslussning. Genom den nya fängelse- och häkteslagstiftning som trädde i kraft den 1 april 2011 fullföljs de senaste årens reformarbete som syftat till att ge Kriminalvården bättre förutsättningar att förebygga återfall i brott genom att anpassa innehållet i verkställigheten till den intagnes förutsättningar och behov. Regeringen har även arbetat med en långsiktig målsättning att minska återfallen i brott genom att identifiera risker och behov hos individen, anpassa innehållet i verkställigheten efter behoven, vidta åtgärder mot missbruk och förbereda frigivningen. 3.2.3 Rättsväsendets samverkan Enligt Riksrevisionen är regeringens krav på samverkan inte tillräckligt tydligt och kraftfullt uttryckta och samverkansformerna inom rättsväsendet är inte heller tillräckligt strukturerade och utvecklade. Regeringen har tidigare redogjort för det generella krav på samverkan som finns i myndighetsförordningen (2007:515). Nedan redogörs för exempel på olika typer av samverkansuppdrag. Arbetet med att förebygga, utreda och lagföra brott I regleringsbreven för 2012 för Polisen, Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten har regeringen tydliggjort att myndigheterna genom samverkan och utvecklingsarbete ska bidra till att rättsväsendet blir effektivare i sin helhet. För Polisens del står det också särskilt uttryckt i 3 § polislagen (1984:387) att man ska samarbeta med Åklagarmyndigheten och andra myndigheter och organisationer. För att säkerställa att samverkan i praktiken genomsyrar arbetet ställer regeringen specifika krav på att myndigheterna samordnar sina verksamheter inom särskilt prioriterade områden. Inför beslut om uppdrag överväger regeringen alltid behovet av samverkan. Regeringen uttrycker i allmänhet i beslutet vilka andra aktörer som myndigheten i fråga ska eller bör samverka med. Regeringen kan också välja att rikta uppdraget till flera myndigheter direkt. Mängdbrottsuppdraget till Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Domstolsverket i maj 2009 innebar en tydlig signal till myndigheterna att gemensamt ta sig an ett identifierat problemområde och förbättra verksamheten genom bl.a. stärkt samverkan myndigheterna emellan. Regeringen följer löpande hur myndigheternas arbete utvecklas på detta område. Inom ramen för uppdraget har Polisen och Åklagarmyndigheten vidtagit flera åtgärder för att uppnå en mer strukturerad och enhetlig samverkan och uppföljning. Genom regeringens satsning mot den grova organiserade brottsligheten har Polisen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten samt flera andra berörda myndigheter byggt upp en samverkansstruktur som ger förutsättningar för effektivare insatser mot denna typ av brottslighet. Brottsförebyggande rådet har också konstaterat att den myndighetsgemensamma satsningen har gett möjlighet till mer uthålliga och omfattande insatser mot grov organiserad brottslighet än tidigare. Samverkan är också av avgörande vikt i myndigheternas arbete med att förverka vinster av brottslig verksamhet. Genom bildandet av den nationella brottsutbytesfunktionen 2010 fick Polisen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Tullverket, Skatteverket och Kronofogdemyndigheten en gemensam plattform för samverkan kring dessa frågor. Regeringen följer också upp brottsutbytesarbetet genom att ställa likalydande krav på de samverkande myndigheterna att årligen redovisa och analysera det kvantitativa resultatet av brottsutbytesverksamheten. Dömande verksamhet Regeringen har under 2000-talet i regleringsbreven för Sveriges Domstolar fortlöpande ställt krav på Domstolsverket att arbeta för en ökad samverkan både inom Sveriges Domstolar samt mellan domstolar och andra berörda myndigheter. Regeringen har även i regleringsbreven för Sveriges Domstolar under åren 2000-2011 begärt att Domstolsverket ska redovisa de åtgärder som har vidtagits för att öka sådan samverkan. Av redovisningarna framgår att Domstolsverket arbetar aktivt med dessa frågor och att samverkan sker med bl.a. rättsväsendets övriga myndigheter på en rad olika områden. Regeringen har även under perioden beslutat ett antal specifika uppdrag till Domstolsverket som inneburit såväl krav på samverkan och erfarenhetsutbyten mellan domstolar som krav på samverkan mellan Domstolsverket och övriga myndigheter inom rättsväsendet. Exempelvis kan nämnas de uppdrag som getts till Domstolsverket om erfarenhetsutbyten mellan domstolar angående hanteringen av mängdbrott respektive ungdomsmål. Verkställighet av påföljd Den övervägande delen av de fängelsedömda som tas in i anstalt varje år har en strafftid på sex månader eller kortare. Kriminalvården har därför endast under en begränsad tid möjlighet att initiera och bedriva insatser som är anpassade till dessa klienters behov. Detta ställer krav på en tidig kartläggning av risker, behov och andra förutsättningar som kan knytas till klienterna liksom en noggrann planering av insatser under verkställigheten. Socialtjänst, beroendevård och Arbetsförmedling m.fl. måste i ett tidigt skede involveras så att dessa i samverkan med Kriminalvården kan ansvara för att insatser initieras och fullföljs under och efter verkställigheten. Genom samverkan mellan bl.a. Kriminalvården, socialtjänst och Arbetsförmedlingen (KrAMI) samt mellan Kriminalvården och beroendevården (Integrerade team för opiatberoende, ITOK), utnyttjas varje verksamhets specialkompetens. Denna samverkan bidrar i förlängningen till att öka de dömdas förutsättningar att förändra sin livsföring och till att minska risken för återfall i brott. 3.2.4 Kompetens och kunskapsstöd Riksrevisionen bedömer i sin rapport att verksamheten inom rättsväsendet kan effektiviseras genom att man i högre grad renodlar roller och använder personalens kompetens på ett mer effektivt sätt. Även kunskapsstödet kan användas mer effektivt enligt Riksrevisionen. Brottsförebyggande rådet ska ha rollen som kunskapscentrum för den samlade kriminalpolitiken men används enligt Riksrevisionen inte fullt ut som ett sådant. Regeringen anser att kompetensförsörjningen inom rättsväsendet är av stor vikt för att verksamheten ska vara både effektiv och av hög kvalitet. Sammansättningen av kompetenser måste utgå från respektive myndighets uppdrag och regeringen följer löpande myndigheternas arbete på detta område. För att rättsväsendet ska kunna utveckla sin verksamhet är det också viktigt att det finns ett bra kunskapsstöd. Regeringen beskriver i detta avsnitt hur regeringen ser på kompetensen i rättsväsendet och Justitiedepartementet. Regeringens syn på kunskapsstödet i rättsväsendet framgår under avsnitt 3.2.1. Arbetet med att förebygga, utreda och lagföra brott Som ett led i att följa Polisens arbete med att utveckla kompetensförsörjningsprocessen, begärde regeringen i regleringsbrevet för 2011 att Rikspolisstyrelsen skulle redovisa vilka olika typer av kompetenser som behövs för att Polisens brottsförebyggande arbete och utredningsverksamhet ska hålla hög kvalitet. Regeringen anser, liksom Riksrevisionen, att Polisens och Åklagarmyndighetens arbete kan effektiviseras genom att man i högre grad renodlar roller och använder personalens kompetens på ett mer effektivt sätt. Som Riksrevisionen framhåller pågår ett utvecklingsarbete inom Åklagarmyndigheten med att renodla åklagarrollen. Bland annat planerar myndigheten att i större utsträckning använda sig av särskild beredningspersonal vid hanteringen av mängdbrott. På så sätt kan åklagarkompetensen användas mer effektivt. Regeringen avser att följa arbetet löpande. Dömande verksamhet Domstolsverket har det övergripande ansvaret för kompetensutvecklingen i Sveriges Domstolar. Som Riksrevisionen konstaterar har såväl regeringen som Domstolsverket under den aktuella perioden arbetat aktivt och löpande med kompetensförsörjningsfrågorna för Sveriges Domstolar. Domstolsverket arbetar löpande med att utveckla de kompetensförsörjningsstrategier som utformades 2006 för att stärka och stödja domstolarna. Som ett led i arbetet med att stärka attraktionskraften i domaryrket och säkerställa goda rekryteringsmöjligheter på sikt har den särskilda Domstolsakademin sedan 2009 huvudansvaret för den kompetensutveckling som riktar sig till ordinarie domare och som avser domarens juridiska kompetens. Verkställighet av påföljd Personalens kunskap om klienterna och kontakten i den dagliga arbetssituationen är av avgörande betydelse för hur Kriminalvården ska kunna utföra sitt uppdrag. Det är därför av väsentlig betydelse att personalen har tillräcklig utbildning för sitt uppdrag. Regeringen har gett Kriminalvården i uppdrag (Ju2011/5642/KRIM) att bl.a. analysera på vilket sätt och i vilken omfattning personalens erfarenheter och behov av ytterligare kunskap omsätts i metodutvecklingsarbetet inom myndigheten och föreslå åtgärder för hur detta ska kunna utvecklas. Uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2012. Justitiedepartementet I sin rapport lyfter Riksrevisionen fram kompetensförsörjningen inom Justitiedepartementet. Riksrevisionen skriver att den svenska förvaltningsmodellen med små departement och självständiga myndigheter sätter ramen för kompetensfördelningen mellan departement och myndigheter. Riksrevisionen drar slutsatsen att det saknas sakkompetens och långsiktig strategisk kompetens inom Regeringskansliet samt att myndighetsstyrningen ofta ligger på unga handläggare som inte har erfarenhet av att arbeta på en myndighet. Regeringskansliet har kontinuerligt arbetat med att höja och bredda kompetensen inom myndighetsstyrningsområdet. I detta arbete har regeringen sett till handläggarnas kunskap och kompetens oavsett ålder. Justitiedepartementet har i dag betydligt fler handläggare inom myndighetsstyrningsområdet än för tio år sedan, dessutom har handläggarna en mer mångfasetterad kompetens och större erfarenhet inom myndighetsstyrningsområdet. Såvitt regeringen kan utläsa från rapporten har Riksrevisionen inte samlat in information om utvecklingen av myndighetsstyrningskompetensen inom Regeringskansliet och Justitiedepartementet. Riksrevisionen har inte heller efterfrågat information om i vilken utsträckning myndighetsstyrningen ligger på unga handläggare. Riksrevisionen har i stället grundat sina slutsatser på uttalanden om enskilda förhållanden vid vissa tidpunkter. Regeringskansliets arbete med att utveckla medarbetarnas kompetens är även framöver ett prioriterat område. I maj 2011 beslutade Regeringskansliet om ett utvecklingsprogram för förbättrad styrning av myndigheter och verksamheter under perioden 2011-2014. För att förbättra och utveckla förståelsen för metoder och arbetssätt har myndigheterna även möjlighet till utbytestjänstgöring på departementet. Detta sprider dessutom kunskap till departementet om arbetssätt vid myndigheterna. I Riksrevisionens rapport omnämns ett flertal korta citat. Det är svårt utifrån rapporten att bedöma i vilket sammanhang och utifrån vilken frågeställning dessa har uttalats. Det är inte heller klart i vilket syfte dessa återges i rapporten och det framgår inte om Riksrevisionens granskning styrker de citat som återges. 3.2.5 Regeringens redovisning till riksdagen Riksrevisionen konstaterar att regeringens redovisning av resultat och utfall i budgetpropositionerna har förbättrats genom åren men att det fortfarande saknas delar. Riksrevisionen menar därför att regeringens redovisning till riksdagen bör bli mer allsidig, tydlig och relevant. Regeringen anser i likhet med Riksrevisionen att det är viktigt att redovisningen till riksdagen ger en rättvisande bild av verksamheten. Som regeringen redogjort för tidigare är rättsväsendet ett komplext och omfattande område. Arbetet med exempelvis rättsväsendets informationsförsörjning kommer att innebära att möjligheterna till uppföljning förbättras ytterligare. Regeringen avser att även fortsättningsvis utveckla resultatredovisningen till riksdagen. Det är en självklar utgångspunkt för regeringen att riksdagen ska få den information som den efterfrågar. 4 Regeringens åtgärder med anledning av Riksrevisionens iakttagelser och rekommendationer Regeringen har i denna skrivelse redogjort för såväl sina ställningstaganden kring Riksrevisionens rekommendationer som vilka åtgärder regeringen har vidtagit. Riksrevisionens första rekommendation till regeringen handlar om att öka måluppfyllelsen och förbättra resultaten i rättsväsendet. Regeringen instämmer delvis i den rekommendationen. Regeringen instämmer inte i den del som avser Riksrevisionens rekommendation att regeringen bör göra en grundläggande analys av verksamheten i ett rättskedje- och processperspektiv. Regeringen kommer noga att följa arbetet med ökad måluppfyllelse och förbättrade resultat inom rättsväsendet och avser att löpande återkomma i dessa frågor till riksdagen. Regeringen instämmer delvis i Riksrevisionens andra rekommendation om stärkt samverkan, något som regeringen eftersträvar och som bör anpassas till den löpande verksamheten. Regeringen vidtar åtgärder för att stärka samverkan där behov finns och det övervägs kontinuerligt i det löpande arbetet. Regeringen instämmer vidare delvis i Riksrevisionens tredje rekommendation om gemensamma och sammanhängande mål samt fungerande indikatorer. Regeringen arbetar löpande med att utveckla styrningen och det pågående utvecklingsprogrammet inom Regeringskansliet är en del i det arbetet. Regeringen instämmer delvis i Riksrevisionens fjärde rekommendation om att regeringen bör göra en samlad analys av kompetensförsörjningen inom rättsväsendet. Regeringen följer det pågående arbetet vid rättsväsendets myndigheter noga och avser i nuläget inte att vidta några särskilda åtgärder. Regeringen instämmer delvis i Riksrevisionens femte rekommendation om att regeringen bör vidta åtgärder för att förbättra och utveckla det samlade kunskapsstödet inom rättsväsendet. Regeringen följer arbetet med att utveckla det samlade kunskapsstödet och avser att vid behov återkomma till riksdagen. Riksrevisionens sjätte rekommendation till regeringen om förbättrad återrapportering till riksdagen instämmer regeringen delvis i. Det är en självklarhet för regeringen att redovisa en rättvisande bild till riksdagen och regeringen förbättrar kontinuerligt redovisningen. Utöver de åtgärder som redovisats tidigare i denna skrivelse avser regeringen inte att vidta några särskilda åtgärder med anledning av Riksrevisionens rekommendationer till regeringen. 4.1 Vidare behandling av Riksrevisionens rapport Regeringen anser att Riksrevisionens rapport i och med skrivelsen är slutbehandlad. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 mars 2012 Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Björklund, Ask, Erlandsson, Hägglund, Carlsson, Billström, Adelsohn Liljeroth, Björling, Ohlsson, Norman, Attefall, Engström, Kristersson, Elmsäter-Svärd, Hatt, Lööf Föredragande: statsrådet Ask Regeringen beslutar skrivelsen Riksrevisionens rapport om att hantera brottmål effektivt - En utmaning för regeringen och rättsväsendet Skr. 2011/12:135 Skr. 2011/12:135 2 197 1 Skr. 2011/12:135 Bilaga Skr. 2011/12:135 Bilaga Skr. 2011/12:135 Skr. 2011/12:135 Bilaga