Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2022/23:144 Nya verksamheter i utsläppshandelssystemet Prop. 2022/23:144 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 7 september 2023 Ulf Kristersson Romina Pourmokhtari (Klimat- och näringslivsdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen lämnas förslag till ändringar i lagen om vissa utsläpp av växthusgaser. Ändringarna föreslås med anledning av den senaste revideringen av utsläppshandelsdirektivet och EU:s förordning om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter. Utsläppshandelssystemet är EU:s viktigaste styrmedel för att EU ska få bort de fossila utsläppen och nå klimatmålen till år 2030 och 2050. En gemensam prissättning av bl.a. koldioxid på EU-nivå innebär att hela EU ställer om på ett kostnadseffektivt sätt. Genom ändringarna kommer ytterligare verksamheter vara skyldiga att kompensera för sina utsläpp av växthusgaser. Det föreslås regler som gör det möjligt att föreskriva att sjöfarten ska omfattas av utsläppshandelssystemet. Vissa anläggningar som omfattas av utsläppshandelssystemet men inte längre har utsläpp av växthusgaser ska få möjlighet att vara kvar i utsläppshandelssystemet. Ytterligare några anläggningar som inte har några utsläpp av växthusgaser ska vara tillståndspliktiga inom utsläppshandelssystemet. Flygverksamhet där flygningar sker mellan två tredjeländer, dvs. länder utanför EES, ska i viss utsträckning omfattas av utsläppshandelssystemet. I stället för kompensation genom att överlämna utsläppsrätter ska utsläppen för flygningarna kompenseras genom att reduktionsenheter annulleras. Även s.k. icke-koldioxideffekter från flygningar ska övervakas. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2024. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Förslag till lag om ändring i lagen (2020:1173) om vissa utsläpp av växthusgaser 5 3 Ärendet och dess beredning 14 4 EU:s system för handel med utsläppsrätter 15 4.1 Utsläppshandelssystemet bidrar till EU:s uppfyllelse av Parisavtalet 15 4.2 Genomförandet av utsläppshandelsdirektivet 17 5 EU:s regelverk för övervakning och rapportering av koldioxidutsläpp från sjötransporter 18 5.1 Övervakning och rapportering av koldioxidutsläpp och relaterade uppgifter 19 5.2 Det svenska genomförandet av EU:s MRV-förordning 20 6 Ett reviderat utsläppshandelssystem 20 6.1 Sammanfattning av ändringarna 20 6.2 Anläggningar med stor andel biomassautsläpp undantas 22 6.3 Krav på övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp från avfallsförbränning 23 6.4 Gratis tilldelning av utsläppsrätter 23 6.5 Flyg som omfattas av Corsia ska kompensera sina utsläpp 24 6.6 Flyget inom utsläppshandelssystemet 26 6.7 Sjöfarten inkluderas i utsläppshandelssystemet 27 7 Ändrade regler för anläggningar 30 8 Sjöfarten inkluderas i utsläppshandelssystemet 34 8.1 Förordningen om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter upphävs 34 8.2 Ordförklaringar 35 8.3 Utsläppsrapporter och övervakningsplaner 37 8.4 Utsläpp av växthusgaser ska täckas av utsläppsrätter även för sjötransportverksamheter 39 8.5 Tvister om ersättning för överlämnande av utsläppsrätter i utsläppshandelsdirektivet och behörig domstol 40 8.6 Avvisning och kvarhållande av fartyg 42 8.7 Tillsyn och avgifter för myndigheters tillsyn 43 8.8 Förseningsavgift och sanktionsavgift 45 8.9 Överklagande 45 9 Flyget inom utsläppshandelssystemet och Corsia 46 10 Ikraftträdande 49 11 Konsekvenser 50 11.1 Miljön 50 11.2 Företagen 51 11.3 Staten 53 11.4 Kommuner 54 12 Författningskommentar 55 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/959 av den 10 maj 2023 om ändring av direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen och beslut (EU) 2015/1814 om upprättande och användning av en reserv för marknadsstabilitet för unionens utsläppshandelssystem 66 Bilaga 2 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/958 av den 10 maj 2023 om ändring av direktiv 2003/87/EG vad gäller luftfartens bidrag till unionens mål om minskade utsläpp från hela ekonomin och det lämpliga genomförandet av en global marknadsbaserad åtgärd 135 Bilaga 3 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/957 av den 10 maj 2023 om ändring av förordning (EU) 2015/757 i syfte att inkludera sjöfartsverksamhet i EU:s utsläppshandelssystem och för övervakningen, rapporteringen och verifieringen av utsläpp av ytterligare växthusgaser och utsläpp från ytterligare fartygstyper 154 Bilaga 4 Sammanfattning av promemorian Förslag på lagändringar för att genomföra ändringar i utsläppshandelssystemet EU ETS 164 Bilaga 5 Lagförslag i promemorian Förslag på lagändringar för att genomföra ändringar i utsläppshandelssystemet EU ETS 168 Bilaga 6 Förteckning över remissinstanserna 178 Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag 179 Bilaga 8 Lagrådets yttrande 188 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 september 2023 190 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2020:1173) om vissa utsläpp av växthusgaser. 2 Förslag till lag om ändring i lagen (2020:1173) om vissa utsläpp av växthusgaser Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2020:1173) om vissa utsläpp av växthusgaser dels att 1-10, 13, 16, 25-27, 31, 33, 35, 41 och 44 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas fem nya paragrafer, 4 a, 11 a-11 c och 42 a §§, och närmast före 11 b och 42 a §§ nya rubriker av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag syftar till att främja kostnadseffektiva och ekonomiskt effektiva minskningar av utsläppen av växthusgaser. Lagen kompletterar EU-för-ordningar som har antagits med stöd av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/410 (utsläppshandels-direktivet). Lagen kompletterar - EU-förordningar som har antagits med stöd av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/959 (utsläppshandelsdirektivet), och - Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/757 av den 29 april 2015 om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter och om ändring av direktiv 2009/16/EG (EU:s MRV-förordning) och EU-förordningar som har antagits med stöd av den förordningen. 2 § I denna lag avses med utsläpp av växthusgaser: frigör-ande i atmosfären av koldioxid, dikväveoxid eller perfluorkolväten från en eller flera källor belägna inom en anläggning eller från ett luftfartyg, utsläpp av växthusgaser: 1. frigörande av koldioxid, dikväveoxid eller perfluorkolväten från en eller flera källor belägna inom en anläggning, 2. frigörande av koldioxid från ett luftfartyg i en flygverksamhet, eller 3. frigörande av koldioxid, metan eller dikväveoxid från ett fartyg i en sjötransportverksamhet, ton koldioxidekvivalenter: ett ton koldioxid eller den mängd dikväveoxid eller perfluorkolväten som medför en lika stor klimatpåverkan som utsläpp av ett ton koldioxid, och utsläppsrätt: en rätt att släppa ut ett ton koldioxidekvivalenter under en fastställd period i enlighet med denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. ton koldioxidekvivalenter: ett ton koldioxid eller den mängd dikväveoxid, metan, eller perfluorkolväten som medför en lika stor klimatpåverkan som utsläpp av ett ton koldioxid, utsläppsrätt: en rätt att släppa ut ett ton koldioxidekvivalenter under en fastställd period i enlighet med denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, reduktionsenhet: ett instrument som får användas för att kompensera utsläpp av växthusgaser från flygverksamhet i enlighet med föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, och icke-koldioxideffekter: klimatpåverkan från utsläpp av kväve-oxider, sotpartiklar eller oxiderade svavelföreningar som uppstår genom förbränning av bränsle i ett luftfartyg, och klimatpåverkan av vattenånga, inklusive kondensstrimmor som uppstår från sådan förbränning. 3 § Med anläggning avses i denna lag en fast teknisk enhet där det bedrivs en eller flera verksamheter som ger upphov till utsläpp av växthusgaser som kräver tillstånd enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, liksom all annan därmed direkt förknippad verksamhet som är tekniskt knuten till de verksamheter som bedrivs på platsen och som kan påverka utsläpp och föroreningar. Med anläggning avses i denna lag en fast teknisk enhet där det bedrivs en eller flera verksamheter, liksom all annan därmed direkt förknippad verksamhet som är tekniskt knuten till de verksamheter som bedrivs på platsen och som kan påverka utsläpp och föroreningar. 4 § Med flygverksamhet avses i denna lag en eller flera flygningar med luftfartyg som ger upphov till utsläpp av växthusgaser och som 1. avgår från eller ankommer till en flygplats inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i ett sådant annat tredjeland med vilket Europeiska unionen har ett avtal om ömsesidigt erkännande av utsläppsrätter enligt artikel 25 i utsläppshandelsdirektivet, eller 2. omfattas av kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/1603 av den 18 juli 2019 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG vad gäller åtgärder som antagits av Internationella civila luftfartsorganisationen för övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp för att genomföra en global marknads-baserad åtgärd. 2. utförs mellan flygplatser i två olika tredjeländer. 4 a § Med sjötransportverksamhet avses i denna lag sådan transportverksamhet med fartyg till sjöss och i hamn som ger upphov till utsläpp av växthusgaser och som omfattas av artikel 2 i EU:s MRV-förordning. 5 § Med verksamhetsutövare avses i denna lag varje fysisk eller juridisk person som 1. driver en verksamhet eller innehar en anläggning eller som på annat sätt har rätt att fatta avgörande ekonomiska beslut om verksamhetens eller anläggningens tekniska drift, eller 1. i fråga om en anläggning eller en flygverksamhet a) driver verksamheten eller innehar anläggningen eller på annat sätt har rätt att fatta avgörande ekonomiska beslut om verksamhetens eller anläggningens tekniska drift, eller 2. äger ett luftfartyg som ingår i en flygverksamhet, om den som bedriver flygverksamheten inte kan identifieras. b) äger ett luftfartyg som ingår i flygverksamheten, om den som driver flygverksamheten inte kan identifieras, 2. i fråga om en sjötransportverksamhet a) äger ett fartyg som ingår i sjötransportverksamheten, eller b) har tagit över fartygsägarens ansvar för fartygets drift och har gått med på att överta de skyldigheter som följer av bestämmelserna i bilaga I i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 336/2006 av den 15 februari 2006 om genomförande av Internationella säkerhetsorganisationskoden i gemenskapen och upphävande av rådets förordning (EG) nr 3051/95. 6 § I denna lag avses med utsläppsrapport: en sådan skriftlig rapport som avses i artikel 68 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/2066 av den 19 december 2018 om övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG och om ändring av kommissionens förordning (EU) nr 601/2012 (övervaknings- och rapporteringsförordningen), utsläppsrapport: en sådan skriftlig rapport som avses i 1. artikel 68 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/2066 av den 19 december 2018 om övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG och om ändring av kommissionens förordning (EU) nr 601/2012 (övervaknings- och rapporteringsförordningen), eller 2. artiklarna 11 och 11 a i EU:s MRV-förordning, övervakningsplan: en sådan skriftlig redogörelse som avses i artikel 12 i övervaknings- och rap-porteringsförordningen, och övervakningsplan: en sådan skriftlig redogörelse som avses i 1. artikel 12 i övervaknings- och rapporteringsförordningen, eller 2. artikel 6 i EU:s MRV-förordning, och rapport om verksamhetsnivå: en sådan skriftlig rapport som avses i artikel 3 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/1842 av den 31 oktober 2019 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG vad gäller ytterligare åtgärder i samband med justeringar av gratis tilldelning av utsläppsrätter på grund av förändringar av verksamhetsnivå. 7 § Regeringen får meddela före-skrifter om att det ska krävas till-stånd för att släppa ut växthusgaser från en anläggning och vad en ansökan om tillstånd ska innehålla. Regeringen får meddela före-skrifter om att det för en anläggning ska krävas tillstånd till utsläpp av växthusgaser och vad en ansökan om tillstånd ska innehålla. Regeringen får meddela före-skrifter om att en verksamhetsutövare vars verksamhet inte längre omfattas av tillståndsplikt ska kunna behålla tillståndet. 8 § Frågor om tillstånd för att släppa ut växthusgaser prövas av en tillståndsmyndighet efter ansökan av verksamhetsutövaren. Frågor om tillstånd till utsläpp av växthusgaser prövas av en tillståndsmyndighet efter ansökan av verksamhetsutövaren. Den myndighet som regeringen bestämmer är tillståndsmyndighet. 9 § Tillståndsmyndigheten får återkalla ett tillstånd för att släppa ut växthusgaser, om Tillståndsmyndigheten får återkalla ett tillstånd till utsläpp av växthusgaser, om 1. verksamhetsutövaren inte har följt ett tillståndsvillkor och avvikelsen är av allvarlig art, 2. verksamhetsutövaren allvarligt åsidosätter det som är föreskrivet om rapportering eller överlämnande av utsläppsrätter, 3. de tillstånd som behövs enligt miljöbalken eller äldre miljö-lagstiftning saknas, 4. tillståndet ersätts med ett nytt tillstånd, eller 5. verksamheten inte kräver tillstånd för att släppa ut växthusgaser. 5. verksamheten inte kräver tillstånd till utsläpp av växthusgaser, och tillståndsmyndigheten inte har beslutat att verksamhetsutövaren får behålla tillståndet enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 § andra stycket. 10 § Om det behövs för att uppfylla Sveriges förpliktelser till följd av medlemskapet i Europeiska unionen, får tillståndsmyndigheten åter-kalla ett tillstånd för att släppa ut växthusgaser eller ändra eller upphäva villkor i ett sådant tillstånd. Om det behövs för att uppfylla Sveriges förpliktelser till följd av medlemskapet i Europeiska unionen, får tillståndsmyndigheten åter-kalla ett tillstånd till utsläpp av växthusgaser eller ändra eller upphäva villkor i ett sådant tillstånd. 11 a § Regeringen får meddela före-skrifter om att utsläpp av växt-husgaser från flygverksamhet ska kompenseras genom annullering av reduktionsenheter och hur det ska gå till. Sjötransportverksamhet 11 b § En verksamhetsutövare som har haft kostnader för att överlämna utsläppsrätter enligt 16 § har rätt till ersättning för de kostnaderna från en aktör som har tagit över ansvaret för driften av verksamhetsutövarens fartyg. En aktör ska anses ha tagit över driften av ett fartyg om aktören har ingått ett avtal med verksamhetsutövaren som innebär att aktören har befogenhet att bestämma 1. fartygets färdplan och hastig-het, 2. vilken last som fartyget ska transportera, eller 3. vilket bränsle som ska köpas in för fartygets drift. 11 c § Första domstol i tvistemål om ett förhållande som avses i 11 b § är den tingsrätt som avses i 21 kap. 1 § sjölagen (1994:1009). Behörigheten för en sjörätts-domstol att ta upp ett tvistemål som avses i första stycket ska bestämmas enligt 21 kap. 2 § sjölagen. 13 § Regeringen får meddela före-skrifter om att följande utsläpp ska täckas av utsläppsrätter: 1. utsläpp av växthusgaser från anläggningar med stöd av ett till-stånd, eller 2. utsläpp av koldioxid från flygverksamhet. Regeringen får meddela före-skrifter om att utsläpp av växt-husgaser ska täckas av utsläppsrätter. 16 § Verksamhetsutövaren för en an-läggning ska överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de sammanlagda utsläppen från verksamheten. Detsamma gäller en verksamhetsutövare för en sådan flygverksamhet som avses i 4 § 1 och som ska omfattas av en övervakningsplan. Verksamhetsutövaren ska överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de sammanlagda utsläppen från en verksamhet som är 1. en anläggning för vilken det krävs tillstånd till utsläpp av växthusgaser eller för vilken verksamhetsutövaren fått behålla tillståndet, 2. en sådan flygverksamhet som avses i 4 § 1 och som ska omfattas av en övervakningsplan, eller 3. en sjötransportverksamhet. 25 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. skyldighet att övervaka och rapportera utsläpp av växthusgaser, 1. skyldighet att övervaka och rapportera utsläpp av växthusgaser och icke-koldioxideffekter, 2. verifiering av uppgifter, och 3. ackreditering av kontrollörer. 26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för myndigheters kostnader för prövning, kontoföring och tillsyn enligt 1. denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, eller 1. denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, 2. EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläpps-handelsdirektivet. 2. EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläpps-handelsdirektivet, eller 3. EU:s MRV-förordning och EU-förordningar som har antagits med stöd av den förordningen. 27 § Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) utövar tillsyn över att denna lag, EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläppshandels-direktivet och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen och EU-förordningarna följs. Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) utövar tillsyn över att följande författningar följs: 1. denna lag, 2. EU:s MRV-förordning, 3. EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläppshandelsdirektivet eller EU:s MRV-förordning, och 4. föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag eller de EU-förordningar som avses i 2 och 3. 31 § Tillsynsmyndigheten har, om det behövs för tillsynen, rätt att få tillträde till 1. anläggningar, 2. luftfartyg som ingår i en flygverksamhet, och 2. luftfartyg som ingår i en flygverksamhet, 3. fartyg som används i en sjötransportverksamhet, och 3. områden som hör till sådana anläggningar eller luftfartyg, dock inte bostäder. 4. områden som hör till sådana anläggningar, luftfartyg eller fartyg, dock inte bostäder. Polismyndigheten ska ge tillsynsmyndigheten den hjälp som behövs för tillträdet. Hjälp får begäras endast om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver användas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl. 33 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet utan tillstånd driver en verksamhet som medför utsläpp av växthusgaser från en anläggning och därmed bryter mot föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av 7 §, ska dömas för otillåtet utsläpp av växthusgaser till böter eller fängelse i högst två år. Den som med uppsåt eller av oaktsamhet utan tillstånd driver en verksamhet som medför utsläpp av växthusgaser från en anläggning och därmed bryter mot föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av 7 § första stycket, ska dömas för otillåtet utsläpp av växthusgaser till böter eller fängelse i högst två år. För otillåtet utsläpp av växthusgaser döms även den verksamhetsutövare för en flygverksamhet som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av 11 § om krav på en övervakningsplan. För otillåtet utsläpp av växthusgaser döms även den verksamhetsutövare för en flygverksamhet eller en sjötransportverksamhet som med uppsåt eller av oaktsamhet inte fullgör ett krav på en övervakningsplan enligt 1. föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av 11 §, eller 2. artikel 6 i EU:s MRV-förordning. 35 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet lämnar en oriktig eller vilseledande uppgift i en utsläpps-rapport ska dömas för försvårande av kontroll av växthusgasutsläpp till böter eller fängelse i högst två år. Den som med uppsåt eller av oaktsamhet lämnar en oriktig eller vilseledande uppgift i en utsläpps-rapport ska, om åtgärden innebär risk för att ett för litet antal utsläppsrätter överlämnas eller reduktionsenheter annulleras, dömas för försvårande av kontroll av växthusgasutsläpp till böter eller fängelse i högst två år. 41 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en förseningsavgift eller sanktionsavgift ska betalas av den som åsidosätter bestämmelser i 1. denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, eller 1. denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, 2. EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläpps-handelsdirektivet. 2. EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläpps-handelsdirektivet, eller 3. EU:s MRV-förordning och EU-förordningar som har antagits med stöd av den förordningen. Avvisning, kvarhållande och anlöpsförbud 42 a § Regeringen får meddela före-skrifter om sådana beslut om avvisning och kvarhållande av fartyg och förbud för fartyg att anlöpa svensk hamn som avses i artikel 16.11a i utsläppshandels-direktivet. 44 § Beslut enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläppshandelsdirektivet får överklagas till mark- och miljödomstolen. Beslut enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, enligt EU:s MRV-förordning, eller enligt de EU-förordningar som har antagits med stöd av EU:s MRV-förordning eller utsläppshandelsdirektivet får överklagas till mark- och miljödomstolen. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024. 3 Ärendet och dess beredning Utsläppshandelssystemet, som regleras i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG (utsläppshandelsdirektivet) är EU:s viktigaste styrmedel för att EU ska få bort de fossila utsläppen och nå klimatmålen till 2030 och 2050. En gemensam prissättning av koldioxid på EU-nivå innebär att hela EU ställer om på ett kostnadseffektivt sätt. Europaparlamentet och rådet har i maj 2023 antagit tre rättsakter som innebär att utsläppshandelssystemet utvidgas. Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/959 av den 10 maj 2023 om ändring av direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen och beslut (EU) 2015/1814 om upprättande och användning av en reserv för marknadsstabilitet för unionens utsläppshandelssystem (ändringsdirektivet) finns i bilaga 1. Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/958 av den 10 maj 2023 om ändring av direktiv 2003/87/EG vad gäller luftfartens bidrag till unionens mål om minskade utsläpp från hela ekonomin och det lämpliga genomförandet av en global marknadsbaserad åtgärd (flygändringsdirektivet) finns i bilaga 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/957 av den 10 maj 2023 om ändring av förordning (EU) 2015/757 i syfte att inkludera sjöfartsverksamhet i EU:s utsläppshandelssystem och för övervakningen, rapporteringen och verifieringen av utsläpp av ytterligare växthusgaser och utsläpp från ytterligare fartygstyper (ändringsförordningen) finns i bilaga 3. Naturvårdsverket redovisade i mars 2023 promemorian Förslag på lagändringar för att genomföra ändringar i utsläppshandelssystemet EU ETS (KN2023/02736). Promemorian är Naturvårdsverkets delredovisning av ett regeringsuppdrag om att föreslå de författningsändringar som behöver träda i kraft den 1 januari 2024 för att genomföra ändringar i utsläppshandelssystemet. En sammanfattning av Naturvårdsverkets förslag finns i bilaga 4. Naturvårdsverkets lagförslag finns i bilaga 5. Promemorian har remissbehandlats. En företeckning över remiss-instanserna finns i bilaga 6. Remissvaren finns tillgängliga i Klimat- och näringslivsdepartementet (KN2023/02736). Lagrådet Regeringen beslutade den 8 juni 2023 att inhämta Lagrådets yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga 8. Regeringen följer Lagrådets förslag. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 7 och 12. 4 EU:s system för handel med utsläppsrätter 4.1 Utsläppshandelssystemet bidrar till EU:s uppfyllelse av Parisavtalet Genom Kyotoprotokollet från 1997 fastställdes för första gången rättsligt bindande utsläppsminskningsmål för 37 utvecklade länder. Detta ledde till behov av styrmedel för att uppfylla målen. I syfte att genomföra Kyotoprotokollet antogs på EU-nivå Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG, i det följande kallat utsläppshandelsdirektivet. Genom direktivet inrättades ett system för handel med utsläppsrätter inom Europeiska unionen, European Emission Trading System (EU ETS eller utsläppshandelssystemet). Systemet syftar till att på ett kostnadseffektivt och samhällsekonomiskt effektivt sätt minska utsläppen av växthusgaser inom unionen. Vilka verksamheter, produktionssätt och bränslen som omfattas av utsläppshandelsdirektivet har varierat i takt med att utsläpps-handelssystemet utvecklats och kraven skärpts. Utsläppshandeln har delats in i handelsperioder. De tre första handelsperioderna, 2005-2007, 2008-2012 och 2013-2020 har avslutats och den fjärde handelsperioden, 2021-2030, pågår. Gemensamt för handelsperioderna är att utsläppskraven successivt har skärpts, i huvudsak genom att det totala antalet utsläppsrätter inom systemet har minskats. Utsläppshandelssystemet har i och med revideringen 2023 fått ett nytt mål om att utsläppen i systemet ska vara 62 procent lägre år 2030, jämfört med 2005. Systemet är därmed en bärande del av EU:s mål om att minska nettoutsläppen med minst 55 procent till 2030 jämfört med 1990, vilket också utgör EU:s s.k. nationellt fastställda bidrag (NDC, nationally determined contributions) under Parisavtalet. Utsläppshandelssystemet är därmed EU:s viktigaste gemensamma styrmedel för att bidra till uppfyllelse av Parisavtalets temperaturmål. Utsläppsrätter Varje utsläppsrätt ger en rätt att släppa ut ett ton koldioxid eller en kol-dioxidekvivalent under en bestämd tidsperiod. Med koldioxidekvivalent menas den mängd dikväveoxid eller perfluorkolväten som medför en lika stor klimatpåverkan som utsläpp av ett ton koldioxid. Det totala antalet utsläppsrätter inom utsläppshandelssystemet är begränsat och antalet nya utsläppsrätter som utfärdas sänks från år till år. På så sätt begränsas den mängd utsläpp av växthusgaser som sammantaget får släppas ut från de verksamheter som omfattas av systemet. Tanken är således att utbud och efterfrågan ska reglera priset och att den gradvisa minskningen leder till att det blir mindre kostsamt att minska utsläppen än att införskaffa fler utsläppsrätter. Priset på en utsläppsrätt har stigit kraftigt under den fjärde handelsperioden, till ca 85 euro, att jämföra med ca 25 euro under slutet av den tredje handelsperioden. Senast den 30 april varje år ska verksamhetsutövarna överlämna utsläppsrätter motsvarande utsläppen under föregående år. Överlämnandet ska göras i unionsregistret som är ett elektroniskt register där alla verksam-hetsutövare har konton. Fördelning av utsläppsrätter Verksamhetsutövare kan erhålla utsläppsrätter på i huvudsak tre olika sätt: genom gratis tilldelning, auktionering eller förvärv på den öppna marknaden. Syftet med gratis tilldelning av utsläppsrätter är att skydda de anläggningar som löper risk för koldioxidläckage, alltså att produktionen flyttar till andra länder utan motsvarande pris på utsläpp. Principen för gratis tilldelning baseras på förhandsbestämda riktmärken, konstruerade efter snittutsläppen för de tio procent mest koldioxideffektiva anläggningarna i varje sektor inom EU. Det innebär att de mest effektiva anläggningarna på varje riktmärke kan få större tilldelning av utsläppsrätter än de har utsläpp, vilket skapar ytterligare incitament att minska utsläppen. Riktmärkesvärdena räknas om inför varje femårig tilldelningsperiod, och har senast angetts i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2021/447 av den 12 mars 2021 om fastställande av reviderade riktmärkesvärden för gratis tilldelning av utsläppsrätter för perioden 2021-2025 i enlighet med artikel 10a.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG. Riktmärkesdefinitionerna har angetts i kommissionens beslut 2011/278/EU av den 27 april 2011 om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt artikel 10a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG. Maximalt 43 procent av det totala antalet utsläppsrätter under handelsperioden får delas ut gratis. Medlemsstaterna ska auktionera ut de utsläppsrätter som inte delas ut gratis. Alla medlemsstater utom två har valt att upphandla en gemensam auktionsplattform för auktionering av utsläppsrätter, genom avtal med European Energy Exchange, EEX, som är en elektronisk handelsplats för energi med säte i Tyskland. Intäkterna från auktionerna tillfaller medlemsstaternas statskassor enligt en särskild fördelningsnyckel. Verksamheter och växthusgaser som omfattas av utsläppshandelssystemet Utsläppshandelssystemet omfattar i dag ca 10 500 anläggningar i EU inom energi-, fjärrvärme- och industriproduktion samt flygsektorn. Detta motsvarar knappt 40 procent av de totala utsläppen av växthusgaser inom unionen. I systemet ingår förbränningsanläggningar med en installerad kapacitet över 20 MW samt anläggningar inom energiintensiv industri som mineraloljeraffinaderier, koksverk, järn- och stålindustri, mineralindustri (cement, kalk, glas, keramik), pappers- och massaindustri, produktion av organiska baskemikalier, produktion av icke-järnmetaller och aluminiumtillverkning. Oftast gäller att en kapacitetströskel som relaterar till produktionsvolym ska överskridas för att anläggningen ska komma med i systemet. Sedan 2012 ingår även flygverksamhet inom EES i utsläppshandelssystemet. Koldioxid (CO2) är den huvudsakliga växthusgasen som ingår i EU:s utsläppshandelssystem. För vissa sektorer omfattas även utsläpp av andra typer av växthusgaser. Det gäller produktion av aluminium där utsläpp av perfluorkolväten (PFC) omfattas och delar av kemiindustrin där även dikväveoxid (N2O) ingår i utsläppshandelssystemet. 4.2 Genomförandet av utsläppshandelsdirektivet Utsläppshandelsdirektivet har till största delen genomförts i svensk rätt genom lagen (2020:1173) om vissa utsläpp av växthusgaser och för-ordningen (2020:1180) om vissa utsläpp av växthusgaser. Författningarna infördes i samband med genomförandet av ändringsdirektivet inför den fjärde handelsperioden (2021-2030), Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/410 av den 14 mars 2018 om ändring av direktiv 2003/87/EG för att främja kostnadseffektiva utsläppsminskningar och koldioxidsnåla investeringar, och beslut (EU) 2015/1814. De ersatte en tidigare reglering som var betydligt mer detaljerad. En av avsikterna med omarbetningen var att göra författningarna mer flexibla för framtida ändringar. EU:s miljölagstiftning är ett rörligt och föränderligt rättsområde under ständig utveckling och föremål för ökad harmonisering. Detta gäller inte minst EU:s utsläppshandelssystem, vilket innebär att det återkommande finns behov av att ändra de svenska författningarna som genomför utsläppshandelsdirektivet (se prop. 2020/21:27 s. 51). Lagen om vissa utsläpp av växthusgaser renodlades till det primära lagstiftningsområdet. Lagen innehåller bestämmelser som reglerar tillämpningsområdet, grundläggande bestämmelser om vilka som ska överlämna utsläppsrätter och bestämmelser om tillsyn och straff. Lagen innehåller därutöver ett flertal bemyndiganden till regeringen som innebär att regeringen kan meddela föreskrifter om bl.a. tillståndskrav, krav på övervakning av utsläpp av växthusgaser, kontoföring och närmare bestämmelser om överlämning av utsläppsrätter. Huvuddelen av regleringen finns därför i förordningen om vissa utsläpp av växthusgaser. Utöver lagen respektive förordningen om vissa utsläpp av växthusgaser och den EU-förordning om riktmärkesvärden som nämns ovan, gäller ett flertal EU-förordningar som är direkt tillämpliga: - kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/331 av den 19 december 2018 om fastställande av unionstäckande övergångsbestämmelser för harmoniserad gratis tilldelning av utsläppsrätter enligt artikel 10a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (tilldelningsförordningen) - kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/2067 av den 19 december 2018 om verifiering av uppgifter och ackreditering av kontrollörer i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (verifieringsförordningen) - kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/2066 av den 19 december 2018 om övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG och om ändring av kommissionens förordning (EU) nr 601/2012 (övervaknings- och rapporteringsförordningen) - kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/1122 av den 12 mars 2019 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG vad gäller unionsregistrets funktion (registerförordningen) - kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/1842 av den 31 oktober 2019 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG vad gäller ytterligare åtgärder i samband med justeringar av gratis tilldelning av utsläppsrätter på grund av förändringar av verksamhetsnivå (verksamhetsändringsförordningen) - kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/1603 av den 18 juli 2019 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG vad gäller åtgärder som antagits av Internationella civila luftfartsorganisationen för övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp för att genomföra en global marknadsbaserad åtgärd - kommissionens förordning (EU) nr 1031/2010 av den 12 november 2010 om tidsschema, administration och andra aspekter av auktionering av utsläppsrätter för växthusgaser i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen (auktioneringsförordningen). 5 EU:s regelverk för övervakning och rapportering av koldioxidutsläpp från sjötransporter På sjötransportområdet finns Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/757 om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter och om ändring av direktiv 2009/16/EG, i det följande kallad EU:s MRV-förordning. MRV står för "monitoring, reporting and verification". Förordningen innehåller krav på övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från kommersiella sjötransporter av passagerare eller last som trafikerar hamnar i EES. Förordningen omfattar fartyg med en bruttodräktighet över 5 000 och tillämpas från och med den 1 januari 2018. Kraven i förordningen gäller per fartyg. Den aktör som träffas av skyldigheterna är företagen. Enligt förordningen är ett företag fartygsägaren eller någon annan organisation eller person, såsom den driftsansvarige eller den som hyr fartyget utan besättning, som har övertagit fartygsägarens ansvar för fartygets drift (artikel 3 d). Företagen ska rapportera mängden koldioxid som släpps ut på resor till, från och mellan hamnar inom EES (artikel 4). Övervakningen och rapporteringen ska omfatta koldioxidutsläpp från förbränning av bränsle, när fartygen är till sjöss såväl som i hamn (artikel 4.2). Andra växthusgaser och luftföroreningar togs inte med i förordningen för att begränsa den administrativa bördan för företagen (se skäl 20). Fartygsägarna är dock skyldiga att lämna vissa andra uppgifter som inte relaterar till hur utsläppen ska bestämmas, t.ex. uppgifter för att fastställa fartygens energieffektivitet såsom tillryggalagd sträcka och tid till sjöss (artikel 10). 5.1 Övervakning och rapportering av koldioxidutsläpp och relaterade uppgifter Kraven på övervakning, rapportering och verifiering regleras i EU:s MRV-förordning. Reglerna för övervakning har ändrats och kompletterats genom följande EU-förordningar som antagits med stöd av EU:s MRV-förordning: - kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/2071 av den 22 september 2016 om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/757 vad gäller metoderna för övervakning av koldioxidutsläpp och reglerna för övervakning av annan relevant information - kommissionens delegerade förordning (EU) 2016/2072 om verifieringsverksamhet och ackreditering av kontrollörer i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/757 om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter - kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/1927 av den 4 november 2016 om mallar för övervakningsplaner, utsläppsrapporter och dokument om överensstämmelse i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/757 om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter - kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/1928 av den 4 november 2016 om fastställande av transporterad last för andra fartygskategorier än passagerarfartyg, ro-ro-fartyg och containerfartyg i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/757 om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter. Övervakningen utgår från en övervakningsplan som ska finnas för varje fartyg (artikel 6). I övervakningsplanen ska det bl.a. framgå beskrivningar av vilka utsläppskällor som finns ombord, de förfaranden som används för övervakningen och rapporteringen, hur bränsleförbrukningen bestäms samt vilka emissionsfaktorer som används. Beräkningen av koldioxidutsläpp görs genom att multiplicera den förbrukade mängden bränsle med bränslets emissionsfaktor (bilaga I i förordningen). Bränsleförbrukningen ska omfatta det bränsle som förbrukas i huvudmotorer, hjälpmotorer, gasturbiner, pannor och inertgasgeneratorer. Bränsleförbrukning i hamnområden ska också övervakas, men de associerade utsläppen ska beräknas separat från de som sker vid drift. Bilagan anger vilka emissionsfaktorer som ska användas. De värden som anges är desamma som gäller enligt Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) regelverk om index för energieffektiv konstruktion och drift av fartyg, enligt resolution MEPC.213(63) som antogs av IMO:s miljöskyddskommitté den 2 mars 2012. Företagen får välja mellan fyra metoder för att fastställa bränsleförbrukningen (bilaga I i förordningen). Alla kombinationer av dessa metoder som godkänns av kontrollören får också användas, om det ökar den totala noggrannheten. Senast den 30 april varje år ska företagen lämna en utsläppsrapport till kommissionen och myndigheterna i de berörda flaggstaterna avseende koldioxidutsläpp och övrig relevant information. Rapporten ska vara verifierad av en kontrollör. Utsläppsrapporterna lämnas via unionens automatiserade informationssystem, det s.k. Thetis MRV, som förvaltas av Europeiska sjösäkerhetsbyrån (EMSA, European Maritime Safety Agency). Flera av uppgifterna i utsläppsrapporterna ska offentliggöras av kommissionen i enlighet med artikel 21 i förordningen. Det sker via Thetis MRV. Detta innebär att det i Thetis MRV för varje fartyg finns offentliga uppgifter om bl.a. årliga koldioxidutsläpp, total bränsleförbrukning per år, genomsnittlig bränsleförbrukning och koldioxidutsläpp per sträcka, genomsnittlig bränsleförbrukning och koldioxidutsläpp per sträcka och transporterad last, samt vilka övervakningsmetoder som tillämpas. Övervakningsplanerna ska lämnas till en kontrollör som ska göra en bedömning av överenstämmelsen med de krav som gäller. Kontrollören ska också verifiera utsläppsrapporten och i samband med det göra ett platsbesök, antingen ombord på fartygen eller på land beroende på vad som är lämpligt. Kontrollören ska vara ackrediterad i någon medlemsstat. 5.2 Det svenska genomförandet av EU:s MRV-förordning EU:s MRV-förordning är direkt tillämplig och kräver inget nationellt genomförande förutom vissa kompletterande bestämmelser om sanktioner och utpekandet av myndigheter som får vissa uppgifter. Förordningen (2017:880) om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter kompletterar EU:s MRV-förordning. För vissa överträdelser av förordningen finns miljösanktionsavgifter (se 9 kap. 22 § förordningen [2012:259] om miljösanktionsavgifter). 6 Ett reviderat utsläppshandelssystem 6.1 Sammanfattning av ändringarna Den 14 juli 2021 presenterade kommissionen förslag på revideringar av utsläppshandelsdirektivet som en del av lagstiftningspaketet för att nå EU:s skärpta klimatmål till 2030, det s.k. Fit for 55-paketet. Efter förhandlingar mellan rådet och Europaparlamentet kunde rättsakterna antas och publiceras i maj 2023. Ändringarna innebär bl.a.: - Takten på utsläppsminskningarna inom utsläppshandelssystemet ökas från och med 2024. Utsläppen ska minska med 62 procent till 2030 jämfört med 2005, vilket är en ökning från det tidigare minskningsmålet om 43 procent till samma år. Skärpningen sker dels genom två engångssänkningar av utsläppstaket, 2024 (90 miljoner utsläppsrätter) och 2026 (27 miljoner utsläppsrätter), dels genom att den så kallade linjära reduktionsfaktorn som styr den årliga minskningen av utsläppstaket skärps i två steg från nuvarande 2,2 procent till 4,3 procent 2024-2027 och till 4,4 procent 2028-2030. - Kommissionen ges mandat att föreslå ändringar av de riktmärken som ligger till grund för gratis tilldelning av utsläppsrätter till anläggningar, i syfte att göra dem mer teknikneutrala. Gratis tilldelning villkoras delvis med att anläggningar behöver genomföra vissa energieffektiviseringsåtgärder. I vissa fall behöver anläggningar även ta fram och följa klimatomställningsplaner för att få hela sin beräknade tilldelning. - För vissa sektorer (järn och stål, aluminium, cement, konstgödsel och vätgas) fasas den fria tilldelningen av utsläppsrätter gradvis ut under perioden 2026-2034. Det rör sig om de sektorer som omfattas av den nya gränsjusteringsmekanismen CBAM, som innebär att varor som importeras till EU kommer möta samma koldioxidpris som inom utsläppshandelssystemet. - Det befintliga utsläppshandelssystemet utvidgas genom att sjöfart inkluderas. - Reglerna för flyg inom utsläppshandelssystemet förändras och nya krav på utsläppskompensation införs inom ramen för det globala marknadsbaserade styrmedel för internationellt flyg (Corsia) som har antagits inom Internationella civila luftfartsorganisationen (Icao). - Anläggningar vars utsläpp till mer än 95 procent härstammar från biomassa ska inte längre ingå i utsläppshandelssystemet. - Innovationsfonden, som finansieras av auktionsintäkter, utökas så att stöd kan ges på fler sätt och till fler sektorer och tekniker. Upp till 30 procent av innovationsfondens intäkter ska t.ex. kunna användas till produktionsstöd där aktörer får ansöka om stöd genom konkurrensutsatta budgivningar efter vilka det ingås så kallade differenskontrakt för koldioxid (Carbon Contracts for Difference). - Ett nytt utsläppshandelssystem för byggnader, transport och viss industri (EU ETS 2) etableras från 2027, eller 2028 om vissa villkor kopplade till gas- och oljepriserna uppfylls. Det nya utsläppshandelssystemet, ETS 2, behandlas inte vidare i denna proposition. För det befintliga utsläppshandelssystemet, inklusive utvidgningen till sjöfartssektorn, berörs följande lagstiftningsakter: utsläppshandelsdirektivet, EU:s MRV-förordning samt Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2015/1814 av den 6 oktober 2015 om upprättande och användning av en reserv för marknadsstabilitet för unionens utsläppshandelssystem och om ändring av direktiv 2003/87/EG. Ändringarna avseende utsläppshandelssystemet görs genom följande lagstiftningsakter som ändrar de ursprungliga akterna: - Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/959 av den 10 maj 2023 om ändring av direktiv 2003/87/EG om införandet av ett europeiskt system för handel med utsläppsrätter inom unionen, samt om ändring av beslut (EU) 2015/1814 om upprättande och användning av en reserv för marknadsstabilitet för unionens utsläppshandelssystem (ändringsdirektivet) - Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/958 av den 10 maj 2023 om ändring av direktiv 2003/87/EG avseende luftfartens bidrag till unionens utsläppsminskningsmål och om införande av marknadsbaserade globala åtgärder (flygändringsdirektivet) - Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/957 av den 10 maj 2023 om ändring av förordning (EU) 2015/757 för att möjliggöra inkluderandet av sjötransportverksamheter inom EU:s utsläppshandelssystem och av växthusgaser utöver CO2 (ändringsförordningen). I det följande används kortformen "det reviderade utsläppshandelsdirektivet" när det hänvisas till bestämmelser i direktivet som har ändrats genom ändringsdirektivet eller flygändringsdirektivet. På motsvarande sätt används kortformen "den reviderade MRV-förordningen" för EU:s MRV-förordning när det hänvisas till bestämmelser som har ändrats genom ändringsförordningen. 6.2 Anläggningar med stor andel biomassautsläpp undantas Enligt det nuvarande utsläppshandelsdirektivet omfattas inte anläggningar som uteslutande använder biomassa vid förbränning eller som förutom vid start och stopp uteslutande använder biomassa (punkt 1 i bilaga I). Denna regel ska fortsätta gälla till och med den 31 december 2025 (artikel 4 i ändringsdirektivet), och från den 1 januari 2026 ersättas med en ny undantagsregel. Då undantas anläggningar vars totala utsläpp till mer än 95 procent har sitt ursprung från förbränning av biomassa, baserat på ett genomsnitt över en femårsperiod (punkt 1 i bilaga I i det reviderade utsläppshandelsdirektivet). De anläggningar som utesluts ur utsläppshandelssystemet kommer inte längre att vara tillståndspliktiga eller behöva överlämna utsläppsrätter för eventuella fossila utsläpp. Den biomassa som avses är sådan som uppfyller hållbarhetskriterierna enligt artikel 14 i direktivet, dvs. sådan vars utsläpp inte behöver täckas med utsläppsrätter. Som en följdändring justeras även sammanräkningsregeln för hur total installerad tillförd effekt ska beräknas (punkt 3 i bilaga I i direktivet, genomförd i anvisning 2 i bilagan till förordningen om vissa utsläpp av växthusgaser). Enligt den nya lydelsen görs ingen åtskillnad i fråga om vilka slags bränslen som används, dvs. även biomassaenheter ska ingå när den installerade tillförda effekten räknas fram. Den tidigare lydelsen, som gäller till och med den 31 december 2025, innebar att enheter som uteslutande använder biomassa inte ska ingå i sammanräkningen. 6.3 Krav på övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp från avfallsförbränning Från den 1 januari 2024 blir det krav på anläggningar som förbränner kommunalt avfall att övervaka och rapportera utsläpp. Kommissionen ska göra en utvärdering 2026 för att eventuellt lägga lagförslag om att inkludera dessa anläggningar fullt ut i utsläppshandelssystemet från 2028. Kravet på övervakning och rapportering från den 1 januari 2024 införs i verksamhetsbeskrivningen för förbränningsanläggningar i bilaga I i direktivet. I Sverige är så kallade avfallsenergianläggningar redan helt inkluderade genom ett tillägg i verksamhetsbeskrivning 1 i bilagan till förordningen om vissa utsläpp av växthusgaser. Det innebär att de allra flesta, om inte alla, anläggningar som förbränner kommunalt avfall i Sverige redan omfattas av utsläppshandelssystemet. 6.4 Gratis tilldelning av utsläppsrätter Ett antal förändringar för gratis tilldelning till stationära anläggningar ska genomföras för tilldelningsperioden 2026-2030. I huvudsak kommer dessa förändringar regleras genom delegerade akter och genomförandeakter som kommissionen har fått mandat att anta. Det kommer handla om ändringar av tilldelningsförordningen och verksamhetsändringsförordningen. Reviderade riktmärkesdefinitioner för gratis tilldelning Kommissionen ska genom en genomförandeakt se över och eventuellt revidera produktriktmärkenas definitioner och systemgränser för att göra dem mera teknikneutrala (artikel 10a.1 tredje stycket i det reviderade utsläppshandelsdirektivet). Syftet är att ge ytterligare incitament till att minska utsläppen av växthusgaser och skapa lika villkor för nya produktionstekniker med låga eller inga utsläpp av växthusgaser. Alla riktmärken ska ses över och det är sannolikt att åtminstone riktmärkena för råjärn och vätgas kommer att ändras. Uppdaterade riktmärkesvärden Riktmärkesvärdena ska uppdateras inför varje tilldelningsperiod (artikel 10a.2 i det reviderade utsläppshandelsdirektivet). Den maximala minskningstakten för riktmärkesvärdena höjs från 1,6 procent per år till 2,5 procent per år medan den lägsta minskningstakten höjs från 0,2 procent per år till 0,3 procent per år. Det innebär i praktiken att riktmärkesvärdena för perioden 2026-2030 som mest kan reduceras med 50 procent och som minst med 6 procent jämfört med värdena som tillämpades 2013-2020. För gratis tilldelning ställs krav på energieffektivisering och klimatomställningsplaner För att anläggningar ska få hela sin andel av gratis utsläppsrätter ställs krav på att de genomför energieffektiviseringsåtgärder som har identifierats utifrån företagens energiledningssystem eller energikartläggning och som har en återbetalningstid kortare än tre år (artikel 10a.1 i det reviderade utsläppshandelsdirektivet). För de anläggningar där åtgärderna inte genomförs reduceras tilldelningen med 20 procent om inte andra åtgärder vidtagits som minskar växthusgaser i motsvarande grad, alternativt om det kan motiveras att kostnaderna för åtgärderna är oproportionerliga. Bedömningsvillkor, tidsramar och ytterligare regler ska specificeras av kommissionen i en delegerad akt. För de 20 procent mest utsläppsintensiva anläggningarna inom varje produktriktmärke ställs ytterligare krav. För att dessa anläggningar ska undgå att tilldelningen reduceras med 20 procent krävs att de tar fram och följer en omställningsplan mot klimatneutralitet. Klimatneutralitetsplanen ska bl.a. innehålla åtgärder och investeringsplaner för att anläggningen ska bli klimatneutral 2050 med delmål vart femte år med start 31 december 2025 utifrån specifikationerna i artikel 10b.4. Planen ska vara inlämnad senast den 1 maj 2024. Kommissionen ska ta fram en genomförandeakt om format och innehåll för en sådan plan (artikel 10b.4). Effektiva anläggningar och tidpunkten för gratis tilldelning Anläggningar som har en utsläppsintensitet under genomsnittet av de 10 procent mest effektiva anläggningarna inom ett riktmärke undantas från den justering som görs för att hålla balansen mellan gratis tilldelning av utsläppsrätter och auktioneringsandelen av utsläppsrätter (den sektorsövergripande korrektionsfaktorn, artikel 10a.5). Ingen gratis tilldelning ska ges för produktion av produkter som omfattas av bilaga I i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/956 av den 10 maj 2023 om inrättande av en mekanism för koldioxidjustering vid gränsen, den s.k. CBAM-förordningen (artikel 10a.1a). Under en övergångsperiod ska utsläppsrätter dock tilldelas för sådan produktion i en begränsad omfattning genom att tillämpa en s.k. CBAM-faktor. Tidpunkten för utfärdande av gratis utsläppsrätter senareläggs från den 28 februari till den 30 juni (artikel 11.2). Tidpunkten för att senast överlämna utsläppsrätter motsvarande föregående års utsläpp senareläggs från den 30 april till den 30 september. Skälet till ändringen framgår av skäl 38 i ändringsdirektivet och handlar om att underlätta administrationen i relation till gratis tilldelning av utsläppsrätter. 6.5 Flyg som omfattas av Corsia ska kompensera sina utsläpp Det reviderade utsläppshandelsdirektivet enligt flygändringsdirektivet innebär att EU genomför de krav på utsläppskompensation som ställs genom Corsia (Carbon Offsetting and Reduction Sceme for International Aviation). Corsia är det globala marknadsbaserade styrmedlet för att begränsa utsläppen av växthusgaser från internationell civil luftfart till en viss nivå. Det är antaget av FN:s internationella civila luftfartsorganisation Icao genom resolution A39-3. Begränsningen av luftfartens utsläpp ska åstadkommas genom att eventuella utsläpp som överskrider den s.k. basnivån ska kompenseras genom inköp av utsläppskrediter som minskar utsläppen i andra sektorer. I utsläppshandelsdirektivet kallas utsläppskrediter för reduktionsenheter. Kraven gällande Corsia i utsläppshandelsdirektivet ska endast tillämpas på flygoperatörer som är registrerade i eller fått sin operativa licens beviljad av ett EES-land (artikel 12.6 a i det reviderade utsläppshandelsdirektivet). Verksamhetsbeskrivningen för flygverksamhet finns i bilaga I i utsläppshandelsdirektivet som anger direktivets tillämpningsområde. Beskrivningen utökas genom att flygningar mellan två olika tredjeländer läggs till. Därmed omfattas enligt bilaga I, något förenklat och med vissa undantag, flygningar som avgår från eller ankommer till en flygplats i EES, och flygningar mellan två olika tredjeländer. Kommissionen ska anta en genomförandeakt som anger vilka tredjeländer som bedöms genomföra Corsia för varje år från och med 2024 (artikel 25a.3). Kompensationskravet beräknas av medlemsstaterna baserat på flygningar som ingår i bilaga I och som går till, från och mellan de länder som listats igenomförandeakten (artikel 12.6 i det reviderade utsläppshandelsdirektivet). Flygningar inom EES omfattas således inte av kompensationskrav enligt utsläppshandelsdirektivet. Vidare ska det årliga utsläppet överstiga 10 000 ton koldioxid från internationella flygningar som ingår i bilaga I. Vissa slags flygningar är undantagna, exempelvis sjuktransporter och flygningar för militära ändamål. Kommissionen ska anta en genomförandeakt senast den 30 juni 2024 med de detaljerade reglerna för hur kompensationskraven ska beräknas (artikel 12.8 i det reviderade utsläppshandelsdirektivet). Medlemsstaterna ska senast den 30 november varje år underrätta flygoperatörerna om kompensationskravet avseende föregående kalenderårs utsläpp i enlighet med den akten. Flygoperatörerna ska annullera reduktionsenheter motsvarande kompensationskrav senast den 31 januari 2025 och den 31 januari 2028 avseende utsläpp under perioderna 2021-2023 respektive 2024-2026. Kommissionen får anta genomförandeakter om att undanta flygoperatörer från skyldighet att annullera reduktionsenheter om det finns en betydande snedvridning av konkurrensen på marknaden (artikel 25a.7). I det reviderade utsläppshandelsdirektivet anges vilka slags reduktionsenheter som flygoperatörerna får använda med avseende på kompensationskraven och kriterier för sådana enheter (artikel 11a). Kommissionen ska anta genomförandeakter som listar de reduktionsenheter som är godkända. Kommissionen får anta genomförandeakter om att godkänna ytterligare reduktionsenheter, ifall de tredjeländer som listas i den genomförandeakt som antas enligt artikel 25a.3 tillåter andra enheter. Senast tre månader efter varje rapporteringsperiod ska kommissionen publicera aggregerade utsläppsuppgifter, utifrån de uppgifter som rapporterats till medlemsstaterna och kommissionen (artikel 14.6). En flygoperatör som bedömer att publicering av uppgifter kan skada dess kommersiella intressen, får under vissa omständigheter framföra en begäran om undantag från publiceringen till medlemsstaten. Medlemsstaten får, ifall kriterierna är uppfyllda, framföra begäran vidare till kommissionen som ska besluta i frågan. 6.6 Flyget inom utsläppshandelssystemet En ändrad omfattning för flyget inom utsläppshandelssystemet Flygningar mellan EES och tredjeländer är undantagna från utsläppshandelssystemet till och med den 31 december 2023 (artikel 28a.1 i det reviderade utsläppshandelsdirektivet). Enligt samma artikel i tidigare lydelse är flygningar till eller från en flygplats i ett yttre randområde undantagna till och med den 31 december 2023. Det reviderade utsläppshandelsdirektivet innebär förändringar avseende vilka flygningar som ingår i utsläppshandelssystemet från och med 2024. Flygningar mellan en flygplats inom ett yttre randområde och en annan flygplats tillhörande samma medlemsstat, inklusive inom ett annat randområde, undantas från utsläppshandelssystemet från 2024 till och med 2030 (artikel 3c.8). Med andra ord ingår i utsläppshandelssystemet flygningar mellan en flygplats inom ett yttre randområde och en flygplats som inte tillhör samma medlemsstat. Undantaget från utsläppshandelssystemet för flygningar mellan EES och tredjeländer förlängs enligt följande: - Flygningar mellan EES och tredjeländer som listas i den genomförandeakt som antas enligt artikel 25a.3 - dvs. de länder som bedömts genomföra Corsia - undantas från skyldigheter att överlämna utsläppsrätter till och med den 31 december 2026 (artikel 25a.4). - Flygningar mellan EES och tredjeländer som inte är listade i den genomförandeakt som antas enligt artikel 25a.3 undantas från skyldigheter att överlämna utsläppsrätter till och med den 31 december 2026 (artikel 25a.5). - Flygningar till och från de minst utvecklade länderna och små önationer under utveckling i enlighet med FN:s definitioner, förutom de länder som listats i den genomförandeakt som antas enligt artikel 25a.3, eller länder vars BNP per capita är lika med eller överstiger genomsnittet i EU, undantas från kravet att överlämna utsläppsrätter tills vidare (artikel 25a.6). Kommissionen ska senast den 1 juli 2026 lämna en rapport till Europaparlamentet och rådet med en utvärdering av Corsias miljöintegritet, bl.a. vad gäller systemets ambitionsnivå i förhållande till Parisavtalet (artikel 28b.2). Kommissionen ska om lämpligt låta rapporten åtföljas av ett lagförslag till Europaparlamentet och rådet om att ändra utsläppshandelsdirektivet i linje med Parisavtalets temperaturmål, EU:s klimatmål till 2030 och klimatneutralitetsmålet till 2050. Vissa kriterier för när kommissionen ska föreslå en utvidgning av vilka flygningar som omfattas anges. Utfasning av gratis tilldelning Gratis tilldelning av utsläppsrätter till flygoperatörer ska fasas ut under åren 2024-2025 och upphöra helt från 2026 (artikel 3d.1 i det reviderade utsläppshandelsdirektivet). Kommissionen fastslår hur stort antal utsläppsrätter som kommer finnas tillgängliga att dela ut gratis till flygsektorn. Det antalet kommer därefter fördelas till flygoperatörerna i proportion till deras andel av de totala verifierade utsläppen i sektorn år 2023. De behöriga myndigheterna ska senast den 30 juni utfärda det antal utsläppsrätter som ska delas ut gratis för det innevarande året. En kompensationsmekanism för att ersätta merkostnader för användning av hållbara bränslen Upp till 20 miljoner utsläppsrätter ska avsättas under perioden 2024-2030 för att inrätta en kompensationsmekanism för att ersätta kommersiella flygoperatörer för prisskillnaden mellan vissa utpekade hållbara bränslen och fossilt flygfotogen (artikel 3c.6a i det reviderade utsläppshandelsdirektivet). Ersättningen ges i form av gratis tilldelning av utsläppsrätter. Flygoperatörer får varje år ansöka om tilldelningen utifrån de mängder hållbara bränslen de använt under föregående år för flygningar som ingår i utsläppshandelssystemet. Prisskillnaderna mellan de berättigade hållbara bränsletyperna och fossilt flygfotogen ska beräknas och publiceras av kommissionen årligen. Hur stor andel av prisskillnaden som ersätts beror bl.a. på vilken slags hållbart bränsle som använts. Exempelvis ersätts 70 procent av prisskillnaden när det gäller sådana avancerade biodrivmedel som avses i artikel 2.34 i Europaparlamentet och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor. Kommissionen ska utvärdera kompensationsmekanismen och rapportera till Europaparlamentet och rådet senast 2027. I utvärderingen ska kommissionen överväga om mekanismen ska förlängas till 2035 och i så fall återkomma med ett lagförslag. 6.7 Sjöfarten inkluderas i utsläppshandelssystemet Kommersiell sjöfart med syfte att transportera gods eller passagerare inkluderas i utsläppshandelssystemet från och med den 1 januari 2024. Detta görs genom ändringar i både utsläppshandelsdirektivet och EU:s MRV-förordning. Omfattning Den sjöfart och de växthusgaser som kommer ingå i utsläppshandelssystemet är i princip desamma som i den ändrade MRV-förordningen, med vissa undantag: - Från 2024 inkluderas endast utsläpp av koldioxid i utsläppshandelssystemet. Först från den 1 januari 2026 ingår även metan och dikväveoxid i systemet (bilaga I i det reviderade utsläppshandelsdirektivet), medan dessa kommer ingå i MRV-förordningen redan från 2024 (artikel 2.1c i den reviderade MRV-förordningen). - Fartyg för styckegods med en bruttodräktighet under 5 000 men över 400 omfattas av EU:s MRV-förordning från och med 2025 (artikel 2.1a i den reviderade MRV-förordningen) men inkluderas inte i utsläppshandelssystemet. Kommissionen ska i en konsekvensanalys senast 2026 utvärdera om utsläpp från fartyg med en bruttodräktighet under 5 000 men inte under 400 ska inkluderas i utsläppshandelssystemet (artikel 3gg.5 i det reviderade utsläppshandelsdirektivet). - Offshorefartyg med en bruttodräktighet över 5 000 som inkluderas i EU:s MRV-förordning från och med 2025 (artikel 2.1b i den reviderade MRV-förordningen) inkluderas i utsläppshandelssystemet från och med 2027 (bilaga I i det reviderade utsläppshandelsdirektivet). I fråga om överlämnande av utsläppsrätter tillämpas överlämningskravet på 100 procent av utsläppen för resor med fartyg från senaste anlöpshamn till nästa anlöpshamn där båda hamnarna hör till någon medlemsstats jurisdiktion (artikel 3ga.1). För resor med fartyg från senaste anlöpshamn till nästa anlöpshamn där endast en av hamnarna hör till en medlemsstats jurisdiktion tillämpas överlämningskravet endast på 50 procent av utsläppen. Dessa bestämmelser innebär alltså att 100 procent av utsläppen från rutter mellan två EU-länder eller inom ett EU-land behöver kompenseras med utsläppsrätter, medan motsvarande skyldighet för internationell sjöfart uppgår till 50 procent. Därtill kommer sjöfarten att fasas in gradvis under åren 2024-2026 (artikel 3gb i det reviderade utsläppshandelsdirektivet). Aktörerna behöver övervaka och rapportera samtliga utsläpp, men de två första åren behöver de bara överlämna utsläppsrätter för en del av de utsläpp som de är skyldiga att kompensera med utsläppsrätter enligt ovan logik (100 procent eller 50 procent, beroende på rutt). Infasningen sker enligt följande takt: - 40 procent av utsläppen 2024 - 70 procent av utsläppen 2025 - 100 procent av utsläppen 2026 och framåt. Det totala utsläppsrättstaket inom utsläppshandelssystemet justeras för att inrymma sjöfarten genom en engångsjustering med 78,4 miljoner utsläppsrätter från 2024 (artikel 9 i det reviderade utsläppshandelsdirektivet). Under infasningsperioden när rederierna inte överlämnar utsläppsrätter motsvarande deras totala utsläpp görs en justering av det totala antalet tillgängliga utsläppsrätter. Rederierna är den aktör som träffas av utsläppshandelssystemet Det är rederierna som är den aktör som träffas av regleringen i utsläppshandelsdirektivet. Rederierna ska överlämna utsläppsrätter motsvarande föregående års utsläpp senast den 30 september varje år (artikel 12.3 i det reviderade utsläppshandelsdirektivet). Rederierna är även den aktör som träffas av EU:s MRV-förordning (artikel 3 d i den reviderade MRV-förordningen som hänvisar till artikel 3 w i utsläppshandelsdirektivet). Det administrativa ansvaret för rederierna fördelas mellan medlemsstaterna och ska förtecknas i en genomförandeakt som kommissionen ska anta före den 1 februari 2024 (artikel 3gf.2 i det reviderade utsläppshandelsdirektivet). Undantagsbestämmelser för viss trafik Enligt det reviderade utsläppshandelsdirektivet undantas viss slags trafik, alternativt är möjlig för medlemsstater att frivilligt undanta (artikel 12). Det finns också möjlighet till ett utsläppsavdrag för trafik med vissa slags fartyg. - Till och med den 31 december 2030 undantas trafik mellan en hamn i ett yttre randområde och en hamn som hör till samma medlemsstat, inklusive en annan hamn i samma yttre randområde eller ett annat yttre randområde som hör till samma medlemsstat (artikel 12.3-b). - Två medlemsstater kan gemensamt begära undantag för viss trafik mellan de två länderna, om den ena medlemsstaten saknar landgräns till någon annan medlemsstat och den andra medlemsstaten är den stat som geografiskt ligger närmast den första medlemsstaten (artikel 12.3-c). - Medlemsstater kan till och med den 31 december 2030 undanta resor mellan två hamnar med ro-pax-fartyg och passagerarfartyg, förutom med kryssningsfartyg, för resor till öar utan väg- eller järnvägsförbindelse till fastlandet och vars invånarantal understiger 200 000. Kommissionen ska fastställa ett sådant undantag genom en genomförandeakt om en medlemsstat begär det. Kommissionen ska även publicera en lista över vilka öar som träffas av undantaget (artikel 12.3-d). - Fartyg med isklass typ IA eller IA super eller motsvarande enligt Helsingforskommissionens rekommendationer 25/7, får överlämna fem procent färre utsläppsrätter än det totala verifierade utsläppet. Undantaget gäller till och med den 31 december 2030. I den utsträckning färre utsläppsrätter överlämnas i förhållande till det verifierade utsläppet för dessa fartyg ska ett motsvarande antal utsläppsrätter annulleras i stället för att auktioneras enligt artikel 10 (artikel 12.3-e). Enligt definitionen av anlöpshamn ska vissa uppehåll i hamnar inte räknas som att fartyget nått en anlöpshamn (artikel 3 wa). Det gäller t.ex. för containerfartyg som anlöper vissa angränsande omlastningshamnar utanför EU. Syftet med detta undantag är för att undvika ett slags koldioxidläckage där fartyg med gods ämnat att transporteras till eller från unionen undgår skyldighet att överlämna utsläppsrätter för hela resan genom att lasta av eller på sitt gods i hamnar som ligger strax utanför EU. 7 Ändrade regler för anläggningar Regeringens förslag: Bemyndigandet för regeringen i lagen om vissa utsläpp av växthusgaser att meddela föreskrifter om att det ska krävas tillstånd "för att släppa ut växthusgaser" ska ändras till föreskrifter om "tillstånd till utsläpp av växthusgaser". Regeringen ska få meddela föreskrifter om att en verksamhetsutövare vars verksamhet inte längre omfattas av tillståndsplikt ska kunna ansöka om att få behålla tillståndet. En verksamhetsutövare som fått behålla tillståndet ska fortfarande vara skyldig att överlämna utsläppsrätter om verksamheten ger upphov till utsläpp av växthusgaser. Tillståndsmyndigheten ska inte få återkalla ett tillstånd från en verksamhet som deltar frivilligt i utsläppshandelssystemet på den grunden att verksamheten inte är tillståndspliktig. Ordförklaringen av anläggning ska omfatta verksamheter som inte ger upphov till utsläpp av växthusgaser. För att omfattas av ordförklaringen ska det inte längre krävas att verksamheten kräver tillstånd enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Regeringens bedömning: Det bör inte vara straffbart att driva en verksamhet utan tillstånd om verksamheten inte medför utsläpp av växthusgaser. Naturvårdsverkets förslag stämmer delvis överens med regeringens. När det gäller bemyndigandet om tillståndskrav har Naturvårdsverkets förslag en annan författningsteknisk lösning genom att det anges att regeringen får meddela föreskrifter om tillståndskrav även för anläggningar utan utsläpp av växthusgaser. Naturvårdsverket föreslår att möjligheten för en verksamhetsutövare att behålla ett tillstånd ska regleras direkt i lagen, men att regeringen ska få meddela föreskrifter om förutsättningarna för att en verksamhetsutövare ska få behålla tillståndet. Naturvårdsverkets förslag när det gäller vad som ska avses med anläggning innebär att tillståndskravet finns kvar men att termen utökas till anläggningar som har fått behålla tillståndet. Remissinstanserna tillstyrker Naturvårdsverkets förslag eller har inga synpunkter på det. Skälen för regeringens förslag och bedömning Ändrade regler för anläggningar i utsläppshandelsdirektivet I det reviderade utsläppshandelsdirektivet finns en uttalad vilja att ge större incitament till en omställning inom industrin till produktionssätt som helt eller delvis reducerar utsläppen av växthusgaser (se bl.a. skäl 10 i ändringsdirektivet). Anläggningar utan utsläpp ska behandlas enligt samma villkor som anläggningar med utsläpp, vilket kommer till uttryck genom att - vissa anläggningar helt utan utsläpp får delta i utsläppshandelssystemet - de riktmärken som gratis tilldelning av utsläppsrätter grundar sig på ska göras teknikneutrala i större utsträckning - verksamhetsbeskrivningarna i bilaga I till direktivet har gjorts mer teknikneutrala för att möjliggöra för alternativa produktionsprocesser att delta i utsläppshandelssystemet. Vissa verksamhetsbeskrivningar som tidigare förutsatte en viss förbränningskapacitet har i stället ett tröskelvärde utgående ifrån en produktionskapacitet i enhet ton produkt per dag. Anläggningar utan utsläpp av växthusgaser Vissa anläggningar som inte har några utsläpp av växthusgaser ska nu omfattas av utsläppshandelssystemet. Det följer av att ordet utsläpp har strukits i den bestämmelse som reglerar tillämpningsområdet för utsläppshandelsdirektivet (artikel 2.1). De anläggningar som avses är sådana som överskrider någon av kapacitetströsklarna i bilaga I i direktivet. Syftet är att säkerställa likabehandling mellan anläggningar i samma sektor. Om en anläggning räknas upp i bilaga I och uppfyller kapacitetströskeln, men inte släpper ut några växthusgaser ska den behandlas på samma sätt som en anläggning som har utsläpp av växthusgaser. Effekten blir bl.a. att anläggningar som inte ger upphov till utsläpp kommer kunna få gratis tilldelning av utsläppsrätter, vilket innebär att de som fortsätter att släppa ut växthusgaser inte får samma subvention genom fri tilldelning (se skäl 10 i ändringsdirektivet). Det framgår inte uttryckligen av det reviderade utsläppshandels-direktivet att det ska krävas tillstånd för anläggningar som inte ger upphov till utsläpp av växthusgaser. Det grundläggande tillståndskravet i artikel 4 har inte ändrats. Den bestämmelsen omfattar bara verksamheter som resulterar i utsläpp av växthusgaser. Det finns dock andra skäl som talar för att alla verksamheter som beskrivs i bilaga I bör omfattas av ett tillståndskrav. Flera av de anläggningstyper som omfattas av bilagan är sådana som periodvis kan orsaka vissa utsläpp, men ibland inga alls. Utsläppen av växthusgaser kan således variera under olika perioder. Praktiska skäl talar för att tillståndskravet ska gälla hela tiden. Dessutom förutsätter andra delar av EU-lagstiftningen inom utsläppshandelssystemet i dag att anläggningar har tillstånd. Exempelvis förutsätter öppnandet av ett verksamhetsutövardepåkonto, som är det konto i unionsregistret som anläggningar har inom ramen för utsläppshandelssystemet, att verksamhetsutövaren har ett tillstånd till utsläpp av växthusgaser (se artikel 14 i registerförordningen). Tilldelningsförordningen, som reglerar gratis tilldelning av utsläppsrätter för anläggningar, förutsätter också att verksamheten har ett tillstånd (se artikel 2). Systematiken talar således för att samtliga anläggningar som omfattas av direktivet behöver ett tillstånd för att kunna delta i utsläppshandelssystemet, även när de inte ger upphov till utsläpp av växthusgaser. Enligt lagen om vissa utsläpp av växthusgaser får regeringen meddela föreskrifter om att det ska krävas tillstånd för att släppa ut växthusgaser från en anläggning (7 §). Naturvårdsverket föreslår att regeringen ska få meddela föreskrifter om att det ska krävas tillstånd även för sådana verksamheter utan utsläpp av växthusgaser som avses i bilaga I i utsläppshandelsdirektivet. Att införa ett särskilt bemyndigande som avser verksamheter utan utsläpp av växthusgaser ger dock intryck av att det rör sig om två olika typer av tillstånd. Det skulle även vara oklart vilken verksamhet som det söks tillstånd för. Förutsättningarna för en anläggning som under en period inte har utsläpp av växthusgaser skulle vidare kunna ändras så att verksamheten medför utsläpp, och då bör det inte vara nödvändigt att ansöka om ett nytt tillstånd. Regeringen anser därför att det är lämpligare att tillståndet är detsamma för alla anläggningar. I utsläppshandelsdirektivet benämns tillståndet "tillstånd till utsläpp av växthusgaser" (artikel 4). Även om det också ger intryck av att anläggningen har utsläpp av växthusgaser anser regeringen att det är en lämpligare benämning för de nya, bredare, tillstånden än det nuvarande tillståndet "för att släppa ut växthusgaser". Genom att i lagtexten ange att regeringen får meddela föreskrifter om att det för en anläggning ska krävas tillstånd till utsläpp av växthusgaser kan det på förordningsnivå föreskrivas vilka anläggningar det är fråga om. Tillsammans med ändringen av förklaringen av termen anläggning (se nedan) kan regeringen då föreskriva tillståndsplikt även för anläggningar som inte ger upphov till utsläpp av växthusgaser. Eventuella särregleringar med anledning av att anläggningarna inte har några utsläpp av växthusgaser kan ske på förordningsnivå, t.ex. att sådana anläggningar inte ska omfattas av krav på övervakning, rapportering och verifiering. Om undantag införs eller inte beror dock på om kommissionen inför någon särreglering för anläggningar utan utsläpp av växthusgaser i exempelvis övervaknings- och rapporteringsförordningen. Föreskrifter om tillståndsplikt kommer främst vara aktuellt för anläggningar som omfattas av bilaga I i direktivet. Det finns dock en viss möjlighet för medlemsstater att gå längre och inkludera fler anläggningar i utsläppshandelssystemet än de som omfattas av bilaga I (artikel 24). Sverige har också gjort det i viss utsträckning när det gäller vissa förbränningsanläggningar. Bemyndigandet bör därför inte begränsas till sådana anläggningar som omfattas av bilaga I i direktivet. Vissa anläggningar får möjlighet att frivilligt delta i utsläppshandelssystemet Enligt det reviderade utsläppshandelsdirektivet ska vissa anläggningar frivilligt få delta i utsläppshandelssystemet (artikel 2.1). Specifikt avses de anläggningar som inkluderats i utsläppshandelssystemet på grund av att de har en installerad tillförd effekt över 20 MW. Dessa anläggningar ska få möjlighet att fortsätta delta frivilligt i systemet om de, i syfte att minska utsläppen, genomför ändringar av produktionsprocessen som medför att den tillförda effekten minskar under 20 MW. Anläggningarna kan då fortsätta omfattas av utsläppshandelssystemet fram till slutet av den innevarande femårsperioden eller även under den påföljande femårsperioden. På så sätt kan verksamhetsutövaren få gratis tilldelning av utsläppsrätter som sedan kan säljas vidare. Regeringen bör därför få meddela föreskrifter om att en verksamhetsutövare som har ett tillstånd till utsläpp av växthusgaser, men där verksamheten inte längre omfattas av tillståndsplikt ska kunna behålla tillståndet. På så sätt kan det på förordningsnivå införas bestämmelser som gör det möjligt för en verksamhetsutövare att behålla tillståndet den tidsperiod som utsläppshandelsdirektivet medger. En verksamhet som omfattas av ett beslut om att tillståndet ska vara kvar trots att verksamheten inte omfattas av tillståndsplikt kan ge upphov till utsläpp av växthusgaser. En sådan verksamhet bör fortfarande omfattas av skyldigheten att överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar utsläppen från verksamheten (jfr 16 § lagen om vissa utsläpp av växthusgaser). Det bör framgå av lagen. Enligt lagen om vissa utsläpp av växthusgaser har tillståndsmyndigheten möjlighet att återkalla tillståndet för en anläggning vars verksamhet inte längre är tillståndspliktig (9 § 5). Det bör framgå att det inte ska gälla för sådana anläggningar som deltar frivilligt, dvs. de anläggningar som har fått behålla tillståndet. Lagrådet uppmärksammar att det inte framgår om och, i så fall, hur en verksamhetsutövare som frivilligt deltar i systemet kan träda ur utsläppshandelssystemet. Det reviderade utsläppshandelsdirektivet behandlar inte frågan om frivilligt utträde från utsläppshandelssystemet vid frivilligt deltagande. Det har tidigare inte funnits någon möjlighet att frivilligt delta i utsläppshandelssystemet och därför har inte frågan aktualiserats före den senaste revideringen. Det är i dagsläget oklart om det enligt EU-rätten är möjligt att träda ur utsläppshandelssystemet under en pågående handelsperiod, eller om verksamhetsutövarens beslut om att ansöka om att behålla tillståndet innebär att verksamhetsutövaren måste delta åtminstone till slutet av handelsperioden. Det kan noteras att tillstånden i dessa fall kommer att vara tidsbegränsade. Med stöd av det nya bemyndigandet i 7 § andra stycket bör dock en bestämmelse om frivilligt utträde för sådana verksamhetsutövare kunna meddelas på förordningsnivå, om det finns behov av en sådan och direktivet bedöms tillåta det. Ordförklaringen av termen anläggning Definitionen av anläggning i utsläppshandelsdirektivet kräver inte att en anläggning har några utsläpp av växthusgaser för att betraktas som anläggning i direktivets mening (artikel 3 e). Definitionen har inte ändrats i och med den senaste revideringen. Förklaringen av anläggning i lagen om vissa utsläpp av växthusgaser förutsätter ändå att det vid anläggningen sker utsläpp av växthusgaser (3 §). Eftersom anläggningar som inte längre har utsläpp av växthusgaser och vissa anläggningar utan utsläpp av växthusgaser nu ska omfattas av utsläppshandelssystemet bör ordförklaringen ändras. Ordförklaringen av anläggning träffar vidare enligt sin nuvarande lydelse endast de tekniska enheter vars verksamheter kräver tillstånd. En anläggning som har tillstånd och vars tillståndspliktiga verksamhet upphör ska med andra ord inte betraktas som en anläggning. Ordförklaringen av anläggning bör därför vidgas för att även träffa de aktuella anläggningarna. Det bör inte vara straffbart att driva en verksamhet utan tillstånd om verksamheten inte medför utsläpp av växthusgaser Verksamhetsutövare som bedriver tillståndspliktig verksamhet vid en anläggning som medför utsläpp av växthusgaser utan att inneha ett tillstånd ska dömas för otillåtet utsläpp av växthusgaser till böter eller fängelse i högst två år (33 § lagen om vissa utsläpp av växthusgaser). Såsom straffbestämmelsen är utformad omfattar den inte anläggningar som inte har några utsläpp av växthusgaser. Eftersom det huvudsakliga syftet med utsläppshandelssystemet är att reglera utsläpp av växthusgaser anser regeringen att det inte är motiverat att införa en motsvarande straffsanktion för sådana anläggningar. 8 Sjöfarten inkluderas i utsläppshandelssystemet 8.1 Förordningen om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter upphävs Regeringens förslag: Bestämmelser som kompletterar EU:s MRV-förordning ska införas i lagen om vissa utsläpp av växthusgaser. Hänvisningen till EU:s MRV-förordning ska vara dynamisk. Naturvårdsverkets förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens. Naturvårdsverkets förslag innebär dock att hänvisningen till EU:s MRV-förordning görs statisk, dvs. hänvisar till förordningen i lydelsen enligt ändringsförordningen. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter på det. Skälen för regeringens förslag: Utsläppshandelsdirektivet är under ständig förändring. Detsamma kommer att gälla reglerna om sjöfarten som nu ska omfattas av utsläppshandelssystemet. Den reglering som nu ska genomföras till följd av revideringen av utsläppshandelsdirektivet innehåller i sig bestämmelser som kommer att träda i kraft successivt. I dag finns de bestämmelser som behövs för att komplettera EU:s MRV-förordning i förordningen om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter. Eftersom EU:s MRV-förordning och utsläppshandelsdirektivet efter ändringarna kommer samverka i större utsträckning i och med att sjöfarten ska omfattas av utsläpphandelssystemet framstår det som mer ändamålsenligt att de bestämmelser som behövs med anledning av både EU:s MRV-förordning och utsläppshandelssystemet samlas i, eller antas med stöd av, lagen om vissa utsläpp av växthusgaser. Det minskar även risken för onödig dubbelreglering. Förordningen om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter bör därför upphävas. I lagen om vissa utsläpp av växthusgaser bör det anges att lagen även kompletterar EU:s MRV-förordning. Bestämmelsen bör introducera kortformen EU:s MRV-förordning, som sedan kan användas i andra bestämmelser i lagen. Naturvårdsverkets författningsförslag innebär att hänvisningen till EU:s MRV-förordning i den bestämmelse som introducerar kortformen görs statisk, dvs. den avser förordningen i lydelsen enligt ändringsförordningen. Det innebär att även andra bestämmelser som hänvisar till EU:s MRV-förordning, t.ex. ordförklaringar och bemyndiganden, kommer avse förordningen i den lydelsen. Utsläppshandelsregleringen, inklusive EU:s MRV-förordning, är ofta föremål för uppdateringar. Lagen om vissa utsläpp av växthusgaser innehåller många bemyndiganden just för att det ska vara enkelt att ändra regleringen i takt med att EU-regleringen ändras. För att ändringar i EU:s MRV-förordning ska få omedelbart genomslag i den svenska lagstiftningen anser regeringen att hänvisningen till förordningen bör vara dynamisk, dvs. avse förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. 8.2 Ordförklaringar Regeringens förslag: Ordförklaringen av utsläpp av växthusgaser i lagen om vissa utsläpp av växthusgaser ska för sjöfarten även omfatta metan. Det ska redan av ordförklaringen framgå vilka växthusgaser som omfattas i fråga om olika typer av verksamheter. Även ordförklaringen av ton koldioxidekvivalenter ska omfatta metan. Termen sjötransportverksamhet ska införas och förklaras som sådan transportverksamhet med fartyg till sjöss som ger upphov till utsläpp av växthusgaser och som omfattas av artikel 2 i EU:s MRV-förordning. Det ska införas en förklaring av termen verksamhetsutövare i fråga om sjötransportverksamhet. Förklaringen ska innefatta den som - äger ett fartyg som ingår i sjötransportverksamheten, eller - har övertagit fartygsägarens ansvar för fartygets drift och som har gått med på att överta alla skyldigheter som följer av bestämmelserna i bilaga I i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 336/2006 av den 15 februari 2006 om genomförande av Internationella säkerhetsorganisationskoden i gemenskapen och upphävande av rådets förordning (EG) nr 3051/95. Naturvårdsverkets förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens. Naturvårdsverket föreslår att sjötransportverksamhet ska förklaras som en eller flera sjötransporter som ger upphov till utsläpp av växthusgaser och som omfattas av EU:s MRV-förordning. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter på det. Svensk Sjöfart belyser att förklaringen av termen verksamhetsutövare lämnar tolkningsutrymme för vilken aktör som ska anses vara verksamhetsutövare och som därmed blir ansvarig att följa lagen. Svensk sjöfart understryker vikten av att det inte får finnas några tveksamheter när det gäller vem som har det straffrättsliga ansvaret. Transportstyrelsen föreslår att förklaringen av termen sjötransportverksamhet ska lyda "med sjötransportverksamhet avses i denna lag en eller flera resor med fartyg", vilket motsvarar hur flygverksamhet förklaras i lagen (4 §). Skälen för regeringens förslag Metan bör omfattas av regleringen I ordförklaringen av uttrycket utsläpp av växthusgaser i lagen om vissa utsläpp av växthusgaser framgår det vilka gaser (koldioxid, dikväveoxid och perfluorkolväten) som omfattas av regleringen samt från vilka källor (en anläggning eller ett luftfartyg) som gaserna ska komma för att omfattas (2 §). Det reviderade utsläppshandelsdirektivet innebär för sjötransportverksamheten att koldioxid, dikväveoxid och metan kommer omfattas efter visst datum (se artikel 2 och bilaga I i det reviderade utsläppshandelsdirektivet och artikel 2.1c i den reviderade MRV-förordningen). Ordförklaringen bör därför ändras så att den för sjöfarten omfattar koldioxid, dikväveoxid och metan. Även förklaringen av uttrycket ton koldioxidekvivalenter bör ändras (2 §). Dikväveoxid omfattas redan av den förklaringen. Uttrycket bör dock även omfatta metan. Termen sjötransportverksamhet bör införas i lagen Det bör införas en förklaring av termen sjötransportverksamhet för att beteckna vilken slags sjöfart som omfattas av regleringen. Förklaringen bör utgå från definitionen av vilka sjötransporter som ingår enligt bilaga I i det reviderade utsläppshandelsdirektivet, som hänvisar till EU:s MRV-förordning. Vissa av de sjötransportverksamheter som omfattas av EU:s MRV-förordning undantas från utsläppshandelssystemet. Det gäller sådan sjötransportverksamhet som omfattas av artikel 2.1a i EU:s MRV-förordning, och fram till och med 2026 sådan sjötransportverksamhet som omfattas av artikel 2.1b i EU:s MRV-förordning. Dessa undantag bör regleras på lägre nivå än lag. I Naturvårdsverkets förslag omfattar förklaringen av sjötransport-verksamhet "en eller flera sjötransporter". Detta riskerar att bli missvisande eftersom även utsläpp av växthusgaser när ett fartyg befinner sig vid en hamn ska omfattas av regleringen (se artikel 1 i EU:s MRV-förordning). Den formulering som Transportstyrelsen föreslår löser inte heller denna problematik. Regeringen anser därför att förklaringen av sjötransportverksamhet bör utformas så att den omfattar sådan transportverksamhet med fartyg till sjöss och i hamn som ger upphov till utsläpp av växthusgaser och som omfattas av artikel 2 i EU:s MRV-förordning. Rederierna bör omfattas av termen verksamhetsutövare I lagen om vissa utsläpp av växthusgaser finns en förklaring av termen verksamhetsutövare som omfattar anläggningar och flygverksamhet (5 §). De som omfattas av förklaringen träffas av skyldigheterna att bl.a. övervaka och rapportera utsläpp och överlämna utsläppsrätter. Den krets som träffas av motsvarande skyldigheter för sjötransportverksamhet enligt det reviderade utsläppshandelsdirektivet är fartygsägaren eller någon annan organisation eller person, såsom den driftsansvarige eller den som hyr fartyget utan besättning, som har övertagit fartygsägarens ansvar för fartygets drift och som genom att ta på sig detta ansvar har gått med på att överta alla skyldigheter och allt ansvar som följer av de internationella organisationsreglerna för säker drift av fartyg och för förhindrande av förorening, fastställda i bilaga I i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 336/2006 (artikel 3 w i det reviderade utsläppshandelsdirektivet). I det reviderade utsläppshandelsdirektivet används termen rederi (se artikel 3 w). Det är dock lämpligt att, liksom för anläggningar och flygverksamhet, använda termen verksamhetsutövare i den svenska lagen. En förklaring av verksamhetsutövare som motsvarar direktivets definition av rederi bör därför införas i lagen. Som Svensk sjöfart konstaterar lämnar förklaringen visst tolkningsutrymme. Eftersom rederi i direktivet definieras på detta sätt bör dock den svenska regleringen följa den definitionen för att uppnå den harmonisering som avses genom direktivet. Frågan om vem som har ansvaret att t.ex. lämna in en övervakningsplan får om det råder oklarhet lösas vid rättstillämpningen genom den tillsyn som ska utövas enligt lagen (27 §). Straffrättsligt ansvar bör inte komma i fråga förrän vid ett senare skede av processen när det redan står klar vem som har ansvaret för att t.ex. en övervakningsplan lämnas in. Att det står klart vem som omfattas av skyldigheterna är naturligtvis en förutsättning för att någon ska kunna hållas straffrättsligt ansvarig. 8.3 Utsläppsrapporter och övervakningsplaner Regeringens förslag: Utsläppsrapport och övervakningsplan ska även omfatta motsvarande rapporter och planer för sjötransportverksamheter i EU:s MRV-förordning. För otillåtet utsläpp av växthusgaser ska den verksamhetsutövare för en sjötransportverksamhet dömas som med uppsåt eller av oaktsamhet inte fullgör kravet på en övervakningsplan. Sjöfarten ska omfattas av brottet försvårande av kontroll av växthusgasutsläpp. Ansvar ska dock - oavsett verksamhet - vara aktuellt endast om oriktiga eller vilseledande uppgifter i utsläppsrapporten innebär en risk för att ett för litet antal utsläppsrätter överlämnas. Naturvårdsverkets förslag stämmer delvis överens med regeringens. Naturvårdsverket föreslår att regeringen ska få meddela föreskrifter om att det ska krävas en övervakningsplan för att bedriva sjötransportverksamhet. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter på det. Transportstyrelsen anmärker att terminologin i EU:s MRV-förordning för utsläppsrapport avser rapporter på fartygsnivå och att aggregerade utsläppsuppgifter på företagsnivå avser rederiets rapporter. Enligt utsläppshandelssystemet är det de aggregerade utsläppsuppgifterna som ska rapporteras. Om båda rapporterna i lagen ska kallas utsläppsrapport finns det enligt Transportstyrelsen risk för otydlighet och sammanblandning. Skälen för regeringens förslag En förklaring av termerna utsläppsrapport och övervakningsplan Krav på såväl utsläppsrapporter som övervakningsplaner ställs i både utsläppshandelsdirektivet och EU:s MRV-förordning. I lagen om vissa utsläpp av växthusgaser förklaras båda termerna genom hänvisningar till de EU-rättsakter där termerna förklaras (6 §). Eftersom EU:s MRV-förordning ska omfattas av lagen är det lämpligt att även hänvisa till respektive artikel i EU:s MRV-förordning där termerna förklaras och där det framgår vilka krav som ställs upp för utsläppsrapporten respektive övervakningsplanen. I EU:s MRV-förordning finns två olika rapporter, nämligen utsläpps-rapporter på fartygsnivå och aggregerade data på rederinivå (se artiklarna 11och 11a i den reviderade MRV-förordningen). Transportstyrelsen menar att det finns risk för sammanblandning om termen utsläppsrapport används i lagen för båda dessa rapporter. Regeringen bedömer dock att hänvisningarna till utsläppshandelsdirektivet och båda artiklarna i EU:s MRV-förordning tydliggör att det rör sig om olika typer av rapporter. I lagen används termen endast i straffbestämmelserna. Att rapporterna kallas för utsläppsrapport i lagen hindrar inte att det på förordningsnivå preciseras vilken rapport som avses i förordningen om det skulle vara nödvändigt. Krav på övervakningsplan för att bedriva sjötransportverksamhet Redan i dag ställs det krav på sjötransportsverksamheter att ha en övervakningsplan för koldioxidutsläpp (artikel 6 i EU:s MRV-förordning). Den reviderade MRV-förordningen innebär att kravet utökas till att avse växthusgaser och att planen ska lämnas till och godkännas av den administrerande myndigheten. Det reviderade utsläppshandelsdirektivet innebär att den administrerande myndigheten ska säkerställa att rederierna uppfyller de krav som gäller om övervakning och rapportering av utsläpp (artiklarna 3gd och 3ge). Naturvårdsverket föreslår att regeringen ska få meddela föreskrifter om att det ska krävas en övervakningsplan för att bedriva sjötransportverksamhet. Ett sådant bemyndigande finns när det gäller flygverksamhet (11 § lagen om vissa utsläpp av växthusgaser). Eftersom EU-förordningen gäller som svensk lag skulle det bli en dubbelreglering om motsvarande krav infördes i den svenska förordningen. Regeringen anser därför att det inte bör införas något bemyndigande när det gäller krav på övervakningsplan för sjötransportverksamhet. Utsläppsrapporter och försvårande av kontroll av växthusgasutsläpp I lagen om vissa utsläpp av växthusgaser finns en straffbestämmelse som innebär att den som med uppsåt eller av oaktsamhet lämnar en oriktig eller vilseledande uppgift i en utsläppsrapport ska dömas för försvårande av kontroll av växthusgasutsläpp till böter eller fängelse i högst två år (35 §). Genom att termen utsläppsrapport även omfattar rapporter som ska lämnas enligt EU:s MRV-förordning blir straffbestämmelsen tillämplig även för sjötransportverksamheterna. Den nuvarande straffbestämmelsen omfattar alla oriktiga uppgifter. Vissa av de uppgifter som ska lämnas enligt den reviderade MRV-förordningen saknar dock betydelse för rapporteringen av de utsläpp som ingår i utsläppshandelssystemet och för beräkningen av hur många utsläppsrätter som ska överlämnas (jfr artiklarna 11 och 11a). Det framstår inte som proportionerligt att låta straffbestämmelsen omfatta samtliga uppgifter i utsläppsrapporterna. Straff bör - avsett vilken verksamhet det handlar om - endast vara aktuellt om de oriktiga eller vilseledande uppgifterna innebär en risk för att ett för litet antal utsläppsrätter överlämnas. Övervakningsplaner och otillåtet utsläpp av växthusgaser Enligt lagen om vissa utsläpp av växthusgaser döms en verksamhetsutövare för en flygverksamhet som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som regeringen har meddelat om krav på en övervakningsplan för otillåtet utsläpp av växthusgaser (33 § andra stycket). Motsvarande bestämmelse finns även för anläggningar, men där knyts den till kravet på att ha ett tillstånd till utsläpp av växthusgaser (33 § första stycket). Sjötransportverksamhet bör behandlas på samma sätt, dvs. det bör vara straffbart att bedriva sjötransportverksamhet om man inte har fullgjort kravet på en övervakningsplan. Som konstateras ovan finns det grundläggande kravet på en sjöfartsverksamhet att upprätta en övervakningsplan i EU:s MRV-förordning. Straffansvaret bör därför knytas till den skyldigheten. 8.4 Utsläpp av växthusgaser ska täckas av utsläppsrätter även för sjötransportverksamheter Regeringens förslag: Regeringen ska få meddela föreskrifter om att utsläpp av växthusgaser från sjötransportverksamhet ska täckas av utsläppsrätter. Verksamhetsutövaren för en sjötransportverksamhet ska vara skyldig att överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de sammanlagda utsläppen från verksamheten. Naturvårdsverkets förslag stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter på det. Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen om vissa utsläpp av växthusgaser får regeringen meddela föreskrifter om att utsläpp av växthusgaser från anläggningar och utsläpp av koldioxid från flygverksamhet ska täckas av utsläppsrätter, det s.k. täckningskravet (13 §). De detaljerade bestämmelserna finns i förordningen om vissa utsläpp av växthusgaser. Verksamhetsutövare som omfattas av systemet ska vidare överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de sammanlagda utsläppen från verksamheten (16 §). Det kommer framledes även gälla sjötransportverksamhet. Från denna princip görs i det reviderade utsläppshandelsdirektivet dock flera undantag och utsläppen från sjötransportverksamhet ska successivt omfattas av kravet på att överlämna utsläppsrätter (se avsnitt 6.7). Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten att överlämna utsläppsrätter (17 §). Eftersom sjöfarten ska omfattas av utsläppshandelssystemet bör regeringen även för sjötransportverksamhet kunna föreskriva att utsläpp av växthusgaser ska täckas av utsläppsrätter. En sjötransportverksamhet bör också omfattas av kravet på att överlämna utsläppsrätter som motsvarar verksamhetens utsläpp. Det reviderade utsläppshandelsdirektivet innehåller en detaljreglering beträffande sjöfarten (artiklarna 3ga-3gg). Bland annat regleras hur mycket av utsläppen som ska kompenseras genom utsläppsrätter och olika undantag. Det finns alltså behov av detaljerade regler på förordningsnivå på motsvarande sätt som i dag finns för flygverksamhet och anläggningar. 8.5 Tvister om ersättning för överlämnande av utsläppsrätter i utsläppshandelsdirektivet och behörig domstol Regeringens förslag: En verksamhetsutövare för en sjötransportverksamhet ska från en aktör som övertagit ansvaret för driften av verksamhetsutövarens fartyg kunna kräva ersättning för kostnader som verksamhetsutövaren har haft för att överlämna utsläppsrätter. En aktör ska anses ha tagits över driften av fartyget om aktören har ingått ett avtal med verksamhetsutövaren som innebär att aktören har befogenhet att bestämma fartygets färdplan och hastighet, vilken last som fartyget ska transportera eller vilket bränsle som ska köpas in för fartygets drift. Sjörättsdomstolarna ska vara första instans för en talan mellan en verksamhetsutövare för en sjötransportverksamhet och den aktör som övertagit ansvaret för driften om ersättning för kostnader för överlämning av utsläppsrätter. Naturvårdsverkets förslag stämmer i allt väsentligt överens med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter på det. Göteborgs tingsrätt anser att såväl mark- och miljödomstolarna som sjörättsdomstolarna har kompetens att handlägga tvister som kan komma att prövas i domstol med anledning av förslaget. Tingsrätten ifrågasätter slutsatsen att målen bör handläggas i sjörättsdomstol med anledning av att mark- och miljödomstolarna i dagsläget inte hanterar liknande typ av tvister. Måltypen är ny och främmande även för sjörättsdomstolarna. Skälen för regeringens förslag Tvister om ersättning för överlämnade utsläppsrätter Genom ändringsdirektivet har det införts en bestämmelse om att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att verksamhetsutövaren för en sjötransportverksamhet, när det yttersta ansvaret för inköp av bränsle eller driften av fartyget, eller både och, har övertagits av en annan enhet än verksamhetsutövaren till följd av en kontraktsmässig överenskommelse, har rätt till ersättning från den enheten för de kostnader som följer av överlämnandet av utsläppsrätter (artikel 3gc). Syftet med bestämmelsen är att skapa incitament för att även någon annan än verksamhetsutövaren ska vidta åtgärder för att energieffektivisera på fartyg vid övertagande av driften. Ett fartygs utsläpp beror bl.a. på val av bränsle, vilken last som transporteras och fartygets rutt och hastighet, vilket är parametrar som kan kontrolleras av den som står för driften. Med hänsyn till principen att förorenaren betalar bör verksamhetsutövaren därför enligt nationell rätt ha rätt att begära ersättning för kostnaderna för överlämnade av utsläppsrätter från den som är direkt ansvarig för de beslut som påverkar fartygets utsläpp av växthusgaser (skäl 32 i ändringsdirektivet). Verksamhetsutövaren för sjötransportverksamheten kommer fortfarande att ha ansvaret för att överlämna utsläppsrätter till ansvarig myndighet. Direktivet innebär dock att verksamhetsutövaren ska kunna föra vidare kostnaderna till den som tagit över driften. Det bör därför införas en ny bestämmelse i lagen om vissa utsläpp av växthusgaser som i vissa fall ger en verksamhetsutövare för en sjötransportverksamhet rätt att få ersättning för de kostnader som verksamhetsutövaren haft till följd av skyldigheten att överlämna utsläppsrätter. Ett sådant krav bör kunna riktas mot den som tagit över ansvaret för driften av fartyget. I direktivet anges vad som menas med att någon har tagit över driften av fartyget (artikel 3gc andra stycket). En motsvarande bestämmelse bör införas i lagen. I den bör det anges att en aktör ska anses ha tagit över driften av fartyget om aktören har ingått ett avtal med verksamhetsutövaren som ger aktören befogenhet att bestämma fartygets färdplan och hastighet, vilken last som fartyget ska transportera, eller vilket bränsle som ska köpas in. I artikeln anges att verksamhetsutövaren ska ha rätt till ersättning för "de kostnader som följer av överlämnandet av utsläppsrätter". Eftersom syftet med bestämmelsen är att den aktör som tagit över driften ska ta ansvar för att minska fartygets utsläpp bör bestämmelsen tolkas som att det ska vara fråga om samtliga kostnader som verksamhetsutövaren haft för utsläppsrätter. Bestämmelsen i direktivet måste uppfattas som tvingande mot bakgrund av att det i skälen till ändringsdirektivet bl.a. anges att parterna inte ska kunna ingå avtal för att kringgå rätten till ersättning genom att inkludera en lagvalsklausul i avtalet (se skäl 32). Tvister bör prövas av en sjörättsdomstol Frågan blir då vilken domstol som är lämplig att avgöra dessa tvister. Naturvårdsverket föreslår att sjörättsdomstol ska vara första instans, vilket Göteborgs tingsrätt har invändningar mot. Det är fråga om en civilrättslig tvist mellan två avtalsparter inom sjötransport. Mark- och miljödomstolar avgör visserligen en del tvistemål, såsom exempelvis skadeståndsmål enligt 32 kap. miljöbalken och vissa tvister med anledning av beslut enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Överklaganden av beslut enligt lagen om vissa utsläpp av växthusgaser sker vidare till mark- och miljödomstolen (se 44 §). Detta skulle kunna tala för att låta mark- och miljödomstolar vara första instans även i dessa tvistemål. I förhållande till mark- och miljödomstolarnas övriga mål framstår detta dock som en främmande tvistemålstyp, eftersom kopplingen till miljöskydd inte är framträdande. Det som också talar emot att tvisterna ska prövas av mark- och miljödomstol är att ett stort antal tvistemål med sjörättslig anknytning avgörs av de särskilt utpekade sjörättsdomstolarna. Bakgrunden till att särskilda sjörättsdomstolar pekades ut var att sjölagstiftningen ansågs vara ett särpräglat rättsområde som krävde speciell insikt och sakkunskap. Detta gällde särskilt mål som inte avsåg tvister beträffande fartyg som var ämnade för fritidsändamål (se NJA II 1970 s. 732-733). Sjölagens bestämmelser behandlar i huvudsak handelssjöfart av olika slag. Den nu aktuella bestämmelsen i utsläppshandelsdirektivet handlar om ett kontraktsrättsligt förhållande mellan två parter som bedriver handelssjöfart, vilket talar för att sådana mål avgörs av sjörättsdomstol. Den bedömning som domstolen ska göra kommer avse frågan om aktören övertagit driften i bestämmelsens mening. Den bedömningen är nära kopplad till frågor där särskild insikt och sakkunskap beträffande sjörätten kan leda till en god rättstillämpning. Regeringen anser därför att första instans i tvistemål som avser förhållanden enligt den nya bestämmelsen bör prövas av sjörättsdomstolar. När det gäller vilken av sjörättsdomstolarna som ska vara behörig att ta upp ett tvistemål bör det bestämmas i enlighet med sjölagens behörighetsregler. 8.6 Avvisning och kvarhållande av fartyg Regeringens förslag: Regeringen ska få meddela föreskrifter om sådana beslut om avvisning och kvarhållande av fartyg och förbud för fartyg att anlöpa svensk hamn (anlöpsförbud) som avses i utsläppshandelsdirektivet. Naturvårdsverkets förslag stämmer delvis överens med regeringens. Naturvårdsverket förslag innefattar inte uttryckligen anlöpsförbud. Vidare föreslår Naturvårdsverket att bemyndigandet även ska omfatta motsvarande beslut enligt EU:s MRV-förordning. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter på det. Skälen för regeringens förslag: För att säkerställa att EU:s MRV-förordning följs finns en möjlighet för medlemsstater att avvisa fartyg (artikel 20.3). Den berörda myndigheten i ankomsthamnens medlemsstat får utfärda ett avvisningsbeslut mot ett fartyg om det har underlåtit att uppfylla övervaknings- och rapporteringsskyldigheterna under två eller fler på varandra följande rapporteringsperioder och om andra åtgärder vidtagits utan att det lett till att kraven uppfylls. Ett sådant beslut ska anmälas till kommissionen, EMSA, övriga medlemsstater och den berörda flaggstaten. Om ett sådant beslut om avvisning utfärdas, ska varje medlemsstat neka det berörda fartyget tillträde till sina hamnar. Enligt gällande rätt är det Transportstyrelsen som får besluta om avvisning enligt artikeln (4 § förordningen om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter). Genom ändringsförordningen har det även införts en möjlighet att fatta beslut om kvarhållande. Vidare har det införts en motsvarande bestämmelse med möjlighet till såväl avvisning som kvarhållande i artikel 16.11a i det reviderade utsläppshandelsdirektivet. Den berörda myndigheten i ankomsthamnens medlemsstat får utfärda ett avvisningsbeslut för ett fartyg som under två eller fler rapporteringsperioder i följd inte uppfyllt kraven på övervakning och rapportering och när andra åtgärder vidtagits utan att det lett till att kraven uppfylls. Innan ett sådant beslut fattas ska rederiet ha möjlighet att yttra sig. Beslutet ska anmälas till kommissionen, EMSA, övriga medlemsstater och den berörda flaggstaten. Alla medlemsstater förutom flaggstaten ska neka fartyget tillträde till sina hamnar tills fartyget uppfyller kraven i EU:s MRV-förordning. Om fartyget anlöper eller påträffas i en hamn som hör till flaggstaten ska den medlemsstaten kvarhålla fartyget tills rederiet uppfyller kraven. I fartygssäkerhetslagen (2003:363) finns ett bemyndigande för regeringen att meddela sådana föreskrifter om utvisning från svensk hamn och förbud för fartyg att anlöpa svensk hamn som följer av ett direktiv eller en förordning som antagits inom Europeiska unionen eller av något annat internationellt avtal som Sverige har ingått. Ett beslut om utvisning respektive ett förbud att anlöpa hamn får förenas med vite (7 kap. 7 §). Ett beslut om utvisning går ut på att fartyget ska lämna svensk hamn. Om ett fartyg har förbjudits att anlöpa svensk hamn enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av fartygsäkerhetslagen, får svenska hamnar förbjudas att ta emot fartyget (6 kap. 5 §). Regleringen i fartygssäkerhetslagen möjliggör inte beslut om kvarhållande av fartyg vid förhållanden som omfattas av ändringarna av utsläppshandelsdirektivet och EU:s MRV-förordning. Det bör därför föras in ett särskilt bemyndigande i lagen om vissa utsläpp av växthusgaser som omfattar skyldigheterna enligt utsläppshandelsdirektivet. För att hålla ihop regleringen är det lämpligt att alla de typer av beslut som anges i utsläppshandelsdirektivet räknas upp i bestämmelsen i bemyndigandet. Avvisning enligt de svenska språkversionerna av EU:s MRV-förordning och utsläppshandelsdirektivet avser samma åtgärd som enligt svensk sjörättslig terminologi betecknas som utvisning. När en medlemsstat har avvisat ett fartyg ska, enligt det reviderade utsläppshandelsdirektivet, andra medlemsstater vägra tillträde till sina hamnar för rederiets fartyg. Ett sådant beslut kallas enligt svensk sjörättslig terminologi för anlöpsförbud. Bemyndigandet bör därför omfatta förbud mot att anlöpa svensk hamn. Bemyndigandet bör, till skillnad från vad Naturvårdsverket föreslår, endast omfatta beslut enligt utsläppshandelsdirektivet. EU:s MRV-förordning är direkt tillämplig. Eventuella verkställighetsföreskrifter kan meddelas utan bemyndigande i lag. 8.7 Tillsyn och avgifter för myndigheters tillsyn Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten ska utöva tillsyn även över EU:s MRV-förordning och förordningar som har antagits med stöd av den förordningen. Tillsynsmyndigheten ska, om det behövs för tillsynen, ha rätt att få tillträde till fartyg som ingår i en sjötransportverksamhet och områden som hör till sådana fartyg, dock inte bostäder. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om avgifter för myndigheters kostnader för prövning, kontoföring och tillsyn enligt EU:s MRV-förordning och EU-förordningar som antagits med stöd av den förordningen. Naturvårdsverkets förslag stämmer överens med regeringens förslag. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter på det. Transportstyrelsen anser att det är oklart vad som avses med "ett område som hör till fartyg" mot bakgrund av att det inte finns något geografiskt område som hör till ett fartyg. Motsvarande oklarhet finns i gällande lag när det gäller luftfartyg. Skälen för regeringens förslag Tillsyn Enligt lagen om vissa utsläpp av växthusgaser utövar tillsynsmyndigheten tillsyn över att lagen, EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläppshandelsdirektivet och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen och EU-förordningarna följs (27 §). Eftersom de kompletterande bestämmelserna till EU:s MRV-förordning förs in i lagen om vissa utsläpp av växthusgaser bör bestämmelsen utvidgas till att även omfatta tillsyn över EU:s MRV-förordning. Vilka myndigheter som ska vara tillsynsmyndigheter samt förhållandet mellan dessa, bl.a. avseende avvisnings- och kvarhållandebeslut, bör regleras på förordningsnivå. Tillsynsmyndigheten har rätt till tillträde till anläggningar, luftfartyg och områden som hör till anläggningar och luftfartyg (31 § lagen om vissa utsläpp av växthusgaser). För att möjliggöra för tillsynsmyndigheten att fullgöra sitt uppdrag bör bestämmelsen även ge en möjlighet för myndigheten att på begäran få tillträde till fartyg som avses i lagen och till områden som hör till sådana fartyg. Transportstyrelsen anser att det är oklart vad som avses med område som hör till ett fartyg och att detsamma gäller för den befintliga bestämmelsen om luftfartyg. Regeringen konstaterar att områden som hör till luftfartyg kan vara lokaler och andra utrymmen i anslutning till ett luftfartyg (prop. 2020/21:27 s. 94). Detsamma bör gälla för fartyg. Typiskt sett bör det t.ex. kunna röra sig om rederiets kontorslokaler, där man t.ex. sammanställer utsläppsrapporter. Befogenheten begränsas av att tillträdet ska vara nödvändigt för tillsynen. Avgifter för myndigheters verksamhet Regeringen får i dag meddela föreskrifter om avgifter för myndigheters kostnader för prövning, kontoföring och tillsyn enligt lagen om vissa utsläpp av växthusgaser, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläppshandelsdirektivet (26 § lagen om vissa utsläpp av växthusgaser). Nuvarande bestämmelser om tillsynsavgifter med anledning av EU:s MRV-förordning har antagits med stöd av bemyndiganden i miljöbalken (6 kap. 53 § förordningen [1998:940] om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken). När reglering om EU:s MRV-förordning tas in i lagen om vissa utsläpp av växthusgaser bör i stället bemyndigandet i lagen om vissa utsläpp av växthusgaser utvidgas till att även omfatta EU:s MRV-förordning och EU-förordningar som har antagits med stöd av den förordningen. 8.8 Förseningsavgift och sanktionsavgift Regeringens förslag: Regeringen ska få meddela föreskrifter om att en förseningsavgift eller sanktionsavgift ska betalas av den som åsidosätter bestämmelser i EU:s MRV-förordning eller EU-förordningar som antagits med stöd av den förordningen. Naturvårdsverkets förslag stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter på det. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 20.1 i EU:s MRV-förordning följer att medlemsstaterna ska inrätta ett system för sanktioner vid underlåtelse att uppfylla de övervaknings- och rapporteringsskyldigheter som fastställs i artiklarna 8-12 och vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att sanktionerna påförs. Sanktionerna ska vara effektiva proportionella och avskräckande. I svensk rätt har det införts miljösanktionsavgifter. För en överträdelse av artiklarna 8-12 i EU:s MRV-förordning genom att inte uppfylla föreskrivna krav på övervakning eller rapportering ska en miljösanktionsavgift betalas med 10 000 kronor (se 9 kap. 22 § förordningen om miljösanktionsavgifter). Bestämmelsen har meddelats med stöd av 30 kap. 1 § miljöbalken. När reglering om EU:s MRV-förordning tas in i lagen om vissa utsläpp av växthusgaser bör i stället bemyndigandet i lagen om vissa utsläpp av växthusgaser utvidgas till att även omfatta EU:s MRV-förordning och EU-förordningar som har antagits med stöd av den förordningen. 8.9 Överklagande Regeringens förslag: Beslut som fattats med stöd av EU:s MRV-förordning eller med stöd av förordningar som har antagits med stöd av den förordningen ska få överklagas till mark- och miljödomstolen. Naturvårdsverkets förslag stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter på det. Skälen för regeringens förslag: Beslut enligt lagen om vissa utsläpp av växthusgaser, samt beslut som fattats med stöd av föreskrifter som meddelats genom lagen eller enligt de EU-förordningar som antagits med stöd av utsläppshandelsdirektivet överklagas till mark- och miljö-domstolen (44 § lagen om vissa utsläpp av växthusgaser). Utgångs-punkten är att alla beslut enligt lagen är överklagbara (se prop. 2020/21:27 s. 75). Eftersom EU:s MRV-förordning också ska omfattas av lagen om vissa utsläpp av växthusgaser bör motsvarande möjlighet att överklaga beslut som fattats med stöd av den förordningen eller med stöd av förordningar som har antagits med stöd EU:s MRV-förordning få överklagas till mark- och miljödomstolen. Det är lämpligt att samtliga beslut som fattas med stöd av lagen om vissa utsläpp av växthusgaser överklagas till samma instans för att få en sammanhållen rättstillämpning på området. 9 Flyget inom utsläppshandelssystemet och Corsia Regeringens förslag: En ny ordförklaring av uttrycket icke-koldioxideffekter ska föras in i lagen. Uttrycket ska avse klimatpåverkan från utsläpp av kväveoxider, sotpartiklar eller oxiderade svavelföreningar som uppstår genom förbränning av bränsle i ett luftfartyg, och klimatpåverkan av vattenånga, inklusive kondensstrimmor som uppstår vid sådan förbränning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om att icke-koldioxideffekter ska övervakas, rapporteras och verifieras. Ordförklaringen av flygverksamhet ska ändras till att, förutom EES-flygningar, innefatta en eller flera flygningar med luftfartyg som ger upphov till utsläpp av växthusgaser och som utförs mellan flygplatser belägna i två olika tredjeländer. En ordförklaring av reduktionsenhet ska införas. En reduktionsenhet ska vara ett instrument som enligt föreskrifter som meddelas med stöd av lagen om vissa utsläpp av växthusgaser får användas för att kompensera utsläpp av växthusgaser från flygverksamhet. Regeringen ska få meddela föreskrifter om att utsläpp av växthus-gaser från flygverksamhet ska kompenseras genom annullering av reduktionsenheter och hur det ska gå till. Ansvar för försvårande av kontroll av växthusgasutsläpp genom att lämna oriktiga eller vilseledande uppgifter i en utsläppsrapport ska även omfatta flygverksamhet. För att straffrättsligt ansvar ska komma i fråga ska åtgärden innebära en risk för att ett för litet antal reduktionsenheter annulleras. Naturvårdsverkets förslag stämmer delvis överens med regeringens. Naturvårdsverket föreslår att det i lagen ska föras in flera detaljerade bemyndiganden om systemet för kompensation genom reduktionsenheter. Naturvårdsverkets förslag innebär vidare att en flygverksamhets utsläpp av växthusgaser ska kompenseras genom överlämnande av reduktionsenheter. Vidare föreslår Naturvårdsverket att icke-koldioxideffekter ska omfattas av uttrycket utsläpp av växthusgaser. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter på det. Swedavia anser att uttrycket utsläpp av växthusgaser inte bör innefatta icke-koldioxideffekter eftersom det ännu inte omfattas av utsläppshandelssystemet. Trafikanalys föredrar att uttrycket höghöjdseffekter används i stället för icke-koldioxideffekter eftersom det är vanligare i svenska texter. Skälen för regeringens förslag Icke-koldioxideffekter ska omfattas av krav på rapportering, övervakning och utsläppskompensation Från och med den 1 januari 2025 införs krav på luftfarten om övervakning, rapportering och verifiering av icke-koldioxideffekter (artikel 14.5 i det reviderade utsläppshandelsdirektivet). Luftfartens icke-koldioxideffekter definieras i direktivet som de effekter på klimatet som uppstår vid förbränning av bränsle genom utsläpp av kväveoxider (NOx), sotpartiklar och oxiderade svavelarter samt effekterna av vattenånga, inklusive kondensstrimmor, från ett luftfartyg vid bedrivande av luftfartsverksamhet som omfattas av bilaga I (artikel 3 v). Vidare ska kommissionen lägga fram en rapport och, när det är lämpligt efter att först ha gjort en konsekvensbedömning, ett lagstiftningsförslag för att begränsa luftfartens icke-koldioxideffekter genom att utvidga utsläppshandelssystemet till att omfatta dessa. Kommissionen ska göra detta senast den 31 december 2027 (artikel 14.5). Det bör därför i lagen om vissa utsläpp av växthusgaser föras in en förklaring av uttrycket icke-koldioxideffekter som motsvarar definitionen i utsläppshandelsdirektivet. Som Trafikanalys uppmärksammar används ibland uttrycket höghöjdseffekter för att beskriva icke-koldioxideffekter. I den svenska språkversionen av utsläppshandelsdirektivet används dock uttrycket icke-koldioxideffekter. Det kan förutsättas att det uttrycket också kommer att användas i genomförandeakter som kommissionen antar med stöd av direktivet. Regeringen anser därför att det är lämpligt att använda uttrycket icke-koldioxideffekter även i den svenska lagen. Swedavia anser att uttrycket utsläpp av växthusgaser inte bör omfatta icke-koldioxideffekter eftersom sådana effekter ännu inte omfattas av utsläppshandelssystemet. Eftersom icke-koldioxideffekter språkligt sett är en effekt och inte ett utsläpp anser regeringen att det inte bör omfattas av uttrycket utsläpp av växthusgaser. För att genomföra direktivets bestämmelser om att icke-koldioxideffekter ska övervakas, rapporteras och verifieras av flygoperatörer från och med 2025 bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela sådana föreskrifter även beträffande icke-koldioxideffekter. När utsläppshandelssystemet utvidgas så att flygverksamhet också ska kompensera för icke-koldioxideffekter med utsläppsrätter kommer lagen behöva ändras (13 och 16 §§). Corsia - ett nytt system för kompensation av utsläpp från flyget Som framgår i avsnitt 6.6 innebär det reviderade utsläppshandelsdirektivet att utsläppshandelssystemet utvidgas till vissa internationella flygningar som i dag inte omfattas av systemet. Därutöver, vilket beskrivs i avsnitt 6.5, genomförs de krav på utsläppskompensation genom reduktionsenheter som framgår av FN-regelverket Corsia. Detta kompensationskrav ska inte gälla för flygningar som omfattas av utsläppshandelssystemet men däremot för vissa andra flygningar mellan tredjeländer. Det nya systemet gör att det finns behov av vissa ändringar i lagen om vissa utsläpp av växthusgaser. En ändrad ordförklaring av flygverksamhet I lagen om vissa utsläpp av växthusgaser finns en ordförklaring av termen flygverksamhet (4 §). Bestämmelsen omfattar dels s.k. EES-flygningar (första punkten), dels flygningar som omfattas av kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/1603 av den 18 juli 2019 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG vad gäller åtgärder som antagits av Internationella civila luftfartsorganisationen för övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp för att genomföra en global marknadsbaserad åtgärd (andra punkten). Den delegerade förordningen antogs för att komplettera utsläppshandelsdirektivet med regler om övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp för vissa flygningar i enlighet med kravet enligt FN-regelverket om att sådana regler skulle börja gälla från och med 2019 års utsläpp. För att kunna säkerställa att de reglerna följdes infördes i lagen en hänvisning till den delegerade förordningen, vilket bl.a. innebär att kravet om övervakningsplan är tillämpligt på flygningar som omfattas av Corsia (11 §). Uttrycket EES-flygningar används i förordningen om vissa utsläpp av växthusgaser (1 kap. 6 §) bl.a. för att avgränsa vilka flygningar som omfattas av kravet på att utsläpp ska täckas av utsläppsrätter (4 kap. 2 §). Både EES-flygningar och Corsia-flygningar omfattas av kravet på en övervakningsplan. I och med att Corsia nu har genomförts i det reviderade utsläppshandelsdirektivet genom bl.a. en utvidgning av vilken flygverksamhet som omfattas av bilaga I, bör hänvisningen till kommissionens delegerade förordning tas bort i ordförklaringen av flygverksamhet i lagen om vissa utsläpp av växthusgaser. I stället bör det framgå att flygningar mellan två olika tredjeländer ingår i uttrycket flygverksamhet. Kraven i det reviderade utsläppshandelsdirektivet omfattar inte alla flygningar mellan två olika tredjeländer utan avgränsas bl.a. i fråga om vilka tredjeländer som är aktuella, vilka flygoperatörer som träffas och genom att flygningar med vissa ändamål, t.ex. militära, är undantagna (artikel 12.6). Sådana avgränsningar bör regleras på förordningsnivå med stöd av det bemyndigande som föreslås nedan. Förklaringen av termen flygverksamhet innefattar alltså flygningar vars utsläpp ska kompenseras på olika sätt, genom antingen överlämnande av utsläppsrätter eller annullering av reduktionsenheter. Enligt det reviderade utsläppshandelsdirektivet kan en och samma flygning inte träffas av båda systemen. Beroende på resultatet av den översyn som kommissionen ska göra kan dock flygningar mellan EES och ett tredjeland komma att omfattas av båda systemen (artikel 28b.2). Regeringen kan på förordningsnivå göra skillnad mellan olika slags flygningar som ingår i termen flygverksamhet. Där kan det t.ex. framgå vilken typ av utsläppskompensation som ska göras för en viss flygning (se mer nedan). Krav på utsläppskompensation för flygverksamhet inom Corsia Kravet på kompensation av utsläpp genom reduktionsenheter behöver genomföras i nationell rätt. Till att börja med bör det införas en förklaring av termen reduktionsenhet. I det reviderade utsläppshandelsdirektivet listas vilka slags reduktionsenheter som flygoperatörerna får använda och det ställs också upp vissa ytterligare kriterier för att vissa reduktionsenheter ska få användas (artikel 11a). Kommissionen ska anta genomförandeakter med en förteckning över vilka reduktionsenheter som är godkända. Kommissionen har även mandat att godkänna ytterligare typer av reduktionsenheter om tredjeländer som listas i genomförandeakten enligt artikel 25a.3 i det reviderade utsläppshandelsdirektivet tillåter andra enheter. Det är därför inte möjligt att i lagen avgränsa vad en reduktionsenhet är för något. Termen bör därför förklaras som en enhet som får användas för att kompensera utsläpp från flygverksamhet i enlighet med föreskrifter som meddelas med stöd av lagen. När det gäller utsläppsrätter finns det enligt lagen om vissa utsläpp växthusgaser en skyldighet att överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de sammanlagda utsläppen från verksamheten (16 §). Det finns också flera bemyndiganden som handlar om täckningskravet (13 §), undantag från skyldigheten att överlämna utsläppsrätter (16 §) och utfärdande och återlämnande av utsläppsrätter (17 §). Föreskrifter om vilken flygverksamhet som omfattas av skyldigheten att överlämna utsläppsrätter finns i förordningen om vissa utsläpp av växthusgaser. Naturvårdsverket föreslår ett flertal bemyndiganden för att reglera skyldigheten att överlämna reduktionsenheter för en verksamhetsutövare för en flygverksamhet i lagen. Regeringen bedömer dock att regleringen blir lättare att förstå med ett bredare bemyndigande som omfattar alla aspekter av kompensation genom reduktionsenheter. Därför bör regeringen få meddela föreskrifter om att utsläpp av växthusgaser från en flygverksamhet ska kompenseras genom annullering av reduktionsenheter och om hur det ska gå till. Detta innefattar bestämmelser om t.ex. vilka flygningar som omfattas av kravet, hur många reduktionsenheter som ska annulleras för att kompensera utsläppen, och vilka reduktionsenheter som får användas. Naturvårdsverket föreslår beträffande reduktionsenheter att dessa ska överlämnas, vilket stämmer överens med hur skyldigheten att kompensera utsläpp genom utsläppsrätter regleras. I den svenska språkversionen av utsläppshandelsdirektivet anges dock att reduktionsenheter ska annulleras. Försvårande av kontroll av växthusgasutsläpp Den som med uppsåt eller av oaktsamhet lämnar en oriktig eller vilseledande uppgift i en utsläppsrapport ska dömas för försvårande av kontroll av växthusgasutsläpp till böter eller fängelse i högst två år (35 § lagen om vissa utsläpp av växthusgaser). På samma sätt som när det gäller skyldigheten att överlämna utsläppsrätter är syftet med kravet på kompensation genom reduktionsenheter att verka för en minskning av utsläppen i atmosfären. Oriktiga utsläppsrapporter som innebär att utsläpp inte kompenseras förfelar syftet med bestämmelserna. Om inte alla företag i samma bransch uppfyller kraven utan kan undgå skyldigheten att kompensera sina utsläpp snedvrids konkurrensen. Eftersom utsläppsrapporten ligger till grund för hur många reduktionsenheter som ska annulleras bör straffbestämmelsen om försvårande av kontroll av växthusgasutsläpp göras tillämplig även för flygverksamhet som omfattas av Corsia. Ansvar bör vara aktuellt om åtgärden innebär risk för att ett för litet antal reduktionsenheter annulleras (jfr avsnitt 8.3). 10 Ikraftträdande Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2024. Naturvårdsverkets förslag stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter på det. Skälen för regeringens förslag: Av ändringsdirektivet (artikel 3) och flygändringsdirektivet (artikel 2) följer att medlemsstaterna ska ha genomfört ändringarna senast den 1 januari 2024. Därför bör lagändringarna träda i kraft det datumet. 11 Konsekvenser Förslagen utgår ifrån kraven i utsläppshandelsdirektivet och EU:s MRV-förordning, såsom de reviderats genom ändringsdirektivet, flygändrings-direktivet och ändringsförordningen. Direktivet ger i stora delar litet utrymme för alternativa lösningar, och EU:s MRV-förordning i ännu mindre utsträckning, men i några avseenden finns utrymmen att ge de nationella bestämmelserna den utformning som medlemsstaterna finner lämpligt, t.ex. avseende tillsyn och sanktioner. Den föreslagna regleringen överensstämmer med Sveriges skyldigheter att arbeta för att utsläppshandelssystemet inom EU genomförs och upprätthålls på ett konsekvent sätt. Konsekvenser som beskrivs i detta avsnitt följer huvudsakligen av de ändringar som har gjorts av utsläppshandelsdirektivet och EU:s MRV-förordning. Endast de ändringar som rör det nuvarande och utökade utsläppshandelssystemet berörs, inte det nya utsläppshandelssystemet EU ETS 2. 11.1 Miljön Ändringarna av utsläppshandelsdirektivet syftar till att EU ska kunna uppnå sitt klimatmål till år 2030 om att minska nettoutsläppen av växthusgaser med minst 55 procent jämfört med 1990. För att nå det målet ska de sektorer som omfattas av utsläppshandelssystemet minska sina utsläpp med 62 procent jämfört med 2005 års nivåer. Detta innebär att det totala antalet utsläppsrätter kommer att minska i snabbare takt än tidigare. Detta sker dels genom två engångssänkningar av den totala årliga nyutgivningen av utsläppsrätter, år 2024 (90 miljoner utsläppsrätter) och år 2026 (27 miljoner utsläppsrätter), dels genom att den årliga minskningen ökar från nuvarande 2,2 procent (43 miljoner utsläppsrätter) till 4,3 procent (84 miljoner utsläppsrätter) under åren 2024-2027 och därefter till 4,4 procent. Ändringarna av utsläppshandelsdirektivet förväntas också minska utsläppen från verksamheter i Sverige och från sjötransporter till och från Sverige. Det går dock inte att säga hur stor del av den totala utsläppsminskningen inom utsläppshandelssystemet som kommer att ske genom minskade utsläpp från verksamheter i Sverige. Viss risk för så kallat koldioxidläckage finns för sjötransportverksamheterna vilket negativt påverkar miljöintegriteten i systemet. Det finns en risk att gods som ska transporteras till eller från EU lastas om utanför EU innan det skeppas vidare för att på så vis komma undan en del av regleringen. I utsläppshandelsdirektivet finns dock en regel som tillkommit för att i viss utsträckning möta den risken (se avsnitt 6.7). Det finns också en risk för överflyttning till andra trafikslag med högre utsläpp eller till mindre fartyg under 5 000 bruttodräktighet som inte träffas av regleringen, eller att fartyg klassas om till andra typer av fartyg som inte träffas av regleringen. I en nylig studie genomförd av Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) om effekterna av att inkludera sjöfarten i utsläppshandelssystemet, bedöms dock att de ökade kostnaderna för sjötransporter enbart leder till små överflyttningar till de landbaserade trafikslagen. Däremot visar VTI att det finns en större risk för överflyttning till mindre fartyg för att kringgå utsläppshandelssystemet, vilket leder till att utsläpp flyttas utanför systemet och minskad utsläppseffektivitet eftersom fartygs energi- och utsläppseffektivitet i regel ökar med fartygens storlek. 11.2 Företagen Ändringarna av utsläppshandelsdirektivet förväntas sammantaget innebära att priset på utsläppsrätter höjs, vilket innebär ökade kostnader för de företag som omfattas av utsläppshandelssystemet. Detta återspeglas redan genom att priset på utsläppsrätter har ökat markant, från ca 50 euro per utsläppsrätt i mitten av juli 2021 när kommissionen presenterade sitt lagförslag som en del av Fit for 55-paketet, till omkring 85 euro i mitten av maj 2023. Konsekvenserna för enskilda företag beror på vilken sektor de verkar i och på reglerna för gratis tilldelning av utsläppsrätter. Utfasningen av den fria tilldelningen av utsläppsrätter för de sektorer som träffas av gränsjusteringsmekanismen CBAM innebär ökade kostnader för företag i de sektorerna. Samtidigt är CBAM avsedd att säkerställa likvärdiga villkor med avseende på koldioxidprissättning inom unionen, dvs. konkurrensförhållandena för svenska företag bedöms inte negativt påverkas med avseende på produkter som säljs inom unionen. Däremot innebär utfasningen en negativ påverkan för företag som producerar produkter som exporteras utanför unionen. Företag som har använt mer än 95 procent biomassa under en femårsperiod kommer inte längre att omfattas av utsläppshandelssystemet. Det innebär att de inte längre kommer kunna ansöka om gratis tilldelning av utsläppsrätter. Eftersom förbränning av biomassa inte ger upphov till en skyldighet att överlämna utsläppsrätter har anläggningar med mer än 95 procent biomassa tidigare kunnat sälja sin tilldelning av utsläppsrätter, och därigenom skapat ekonomisk vinst. De nya reglerna får därför negativ påverkan på företag som använder mer än 95 procent biomassa. Samtidigt introducerar ändringarna av utsläppshandelsdirektivet ekonomiska incitament som kan gynna företag som på olika sätt investerar i minskade utsläpp av växthusgaser. Det kan vara företag som producerar produkter som används av aktörer inom utsläppshandelssystemet och vars lönsamhet ökar med ökade ekonomiska incitament för utsläppsminskningar inom utsläppshandelssystemet, exempelvis producenter av hållbara flyg- och sjöfartsbränslen. Det gäller också företag som verkar inom utsläppshandelssystemet, särskilt anläggningar som inte har några växthusgasutsläpp och som kommer inkluderas i utsläppshandelssystemet, exempelvis fossilfri vätgas- eller stålproduktion, förutsatt att de får möjlighet att ansöka om gratis tilldelning av utsläppsrätter. Hur stort det incitamentet blir beror på översynen av tilldelningsreglerna, särskilt hur riktmärkesdefinitionerna ändras. Det reviderade utsläppshandelsdirektivet medför vissa ökade administrativa kostnader för företag, det gäller exempelvis de nya villkoren för gratis tilldelning av utsläppsrätter för stationära anläggningar, dvs. energieffektiviseringskrav och klimatomställningsplaner. För företag som bedriver flygverksamhet ökar kostnaderna på grund av att gratistilldelningen av utsläppsrätter fasas ut till 2026, att omfattningen för utsläppshandelssystemet utökas något och på grund av Corsia. Revideringarna av utsläppshandelsdirektivet medför även viss ökning av de administrativa kostnaderna, bl.a. på grund av den utökade omfattningen i utsläppshandelssystemet, att icke-koldioxideffekter ska övervakas och på grund av införandet av Corsia. Hur stora dessa kostnader blir är i stor utsträckning beroende av utformningen av de detaljerade regler som kommissionen ska ta fram i delegerade akter och genomförandeakter. Inkluderandet av sjöfarten i utsläppshandelssystemet medför ökade kostnader för de företag som direkt träffas av regleringen, samt för företag som nyttjar sjötransporter genom att deras transportkostnader ökar. När det gäller sjöfartsföretagen orsakas de ökade kostnaderna framför allt av kostnaderna för utsläppsrätter och i viss utsträckning av administrativa kostnader associerade med deltagandet i EU MRV respektive utsläppshandelssystemet. VTI och Lighthouse har studerat de ekonomiska konsekvenserna av inkluderandet av sjöfarten i utsläppshandelssystemet ur ett svenskt perspektiv, med avseende på kostnaderna för utsläppsrätter. VTI har utgått ifrån kommissionens ursprungliga förslag på revidering av utsläppshandelsdirektivet och uppskattar att bränslekostnaderna ökar med 11-42 procent för fartygen som anlöper Sverige vid ett antaget utsläppsrättspris om 80 euro per ton koldioxid. VTI:s modelleringar visar att kostnadsökningarna är beroende av fartygssegment, exempelvis att de är högre för Ro-ro-fartyg och containerfartyg än med torrlastfartyg. Lighthouse bedömer att bränslekostnaderna för bunkring av bränsle i Sverige ökar med ca 70-80 procent vid ett antaget utsläppsrättspris om 100 euro per ton koldioxid. VTI bedömer i sin rapport att de ökade bränslekostnaderna för sjötransporter inte påverkar företagens samlade logistikkostnader i stor utsträckning eftersom bränslekostnadsökningarna är små relativt andra kostnadskomponenter och att anpassningar till högre kostnader leder till att kostnadseffekten dämpas. Införandet av sjöfarten i utsläppshandelssystemet medför en ökad administration för rederierna. Eftersom inkluderandet av sjöfarten i utsläppshandelssystemet bygger på EU:s MRV-förordning är de administrativa kostnaderna i stor utsträckning befintliga. Men eftersom EU:s MRV-förordning ändras och vissa krav tillkommer på grund av utsläppshandelssystemet förväntas kostnaderna öka i viss utsträckning, bland annat på grund av att rederierna ska tillhandahålla nya slags utsläppsrapporter, för att datumet för utsläppsrapportering tidigareläggs och för att MRV-förordningens tillämpningsområde utökas, exempelvis med fler växthusgaser och fartygstyper. Totalt sett berördes 26 svenska rederier år 2021 av kraven i nuvarande MRV-förordning med avseende på 79 unika svenskflaggade fartyg, enligt Transportstyrelsens uppgifter hämtade från EU:s övervaknings- och informationssystem för sjötrafik, SafeSeaNet. Av dessa har 19 rederier rapporterat utsläpp i Thetis MRV med avseende på 65 svenskflaggade fartyg. Därutöver tillkommer troligen ett fåtal fartyg och rederier på grund av utvidgningen av EU:s MRV-förordning. Regelrådet anser att det finns brister i redovisningen av storleken på de företag som omfattas av sjöfartens inkludering i systemet. Regeringen konstaterar att det bland berörda företag finns en handfull rederier som enbart har ett fartyg som omfattas av utsläppshandelssystemet, medan ett rederi har 14 fartyg som kommer att omfattas av systemet. Regeringen konstaterar vidare att Trafikanalys menar att möjligheterna att föra över kostnaderna på konsumenter torde vara relativt goda för alla berörda redare, så länge man lyckas anpassa sig och effektivisera verksamheten i samma omfattning som konkurrenterna. Regelrådet konstaterar vidare att det finns brister i redovisningen av behov av särskilda informationsinsatser. Regeringen konstaterar att Naturvårdsverket kommer att erbjuda informations- och utbildningstillfällen för nya verksamhetsutövare i utsläppshandelssystemet. 11.3 Staten Ändringarna av utsläppshandelsdirektivet och EU:s MRV-förordning får vissa konsekvenser för staten. Naturvårdsverket är tillsynsmyndighet, tillståndsmyndighet och den myndighet som prövar gratis tilldelning av utsläppsrätter i förhållande till anläggningar och flygverksamheter. Ändringarna i direktivet innebär utökade uppgifter för Naturvårdsverket. Ändringarna i tilldelningsreglerna för anläggningar innebär sannolikt en mer omfattande prövning av tilldelningsfrågor, med avseende på de nya villkoren med energieffektiviseringskrav och omställningsplaner. Samtidigt innebär undantaget för anläggningar med hög andel biomassautsläpp att antalet anläggningar i systemet sannolikt minskar, vilket bidrar med en minskning av den administrativa bördan. För flygverksamheter tillkommer utökade uppgifter med avseende på tillsyn m.m. för Corsia och prövning av ansökningar om gratis tilldelning av utsläppsrätter för att ge kompensation för användning av hållbara bränslen. Transportstyrelsen ska ges tillfälle att yttra sig innan Naturvårdsverket beslutar i frågor om flygverksamhet. Detta innebär vissa utökade uppgifter för Transportstyrelsen, med anledning av att Naturvårdsverkets flygrelaterade beslut sannolikt blir fler. Den påverkan bör dock vara begränsad med anledning av att det endast rör sig om ett 10-tal verksamhetsutövare för flygverksamheter som har skyldigheter inom utsläppshandelssystemet eller Corsia och som administreras av Naturvårdsverket. För Energimyndigheten, som kontoföringsmyndighet, bedöms ändringarna innebära vissa utökade uppgifter framför allt på grund av att sjöfarten inkluderas i systemet. Därutöver innebär de ändrade tidsfristerna för utfärdande av gratis utsläppsrätter från den 28 februari till den 30 juni och överlämnandet av utsläppsrätter från den 30 april till den 30 september att arbetsbördan i viss utsträckning kommer fördelas annorlunda över året. Sjöfartverksamheternas inkluderande i utsläppshandelssystemet och ändringarna i EU:s MRV-förordning orsakar ökade uppgifter för den eller de myndigheter som pekas ut i förordningen om vissa utsläpp av växthusgaser. Uppgifterna handlar bl.a. om att godkänna övervakningsplaner, att utöva tillsyn över regelverken och att vägleda och informera berörda aktörer om regelverken. Enligt den nuvarande utformningen av EU:s MRV-förordning omfattas ca 25 svenska rederier och ca 80 svenska fartyg. Därutöver tillkommer med ändringarna i EU:s MRV-förordning ytterligare ett antal fartyg med avseende på den utökade omfattningen, samt de tredjelandsfartyg som Sverige tilldelas. Hur många tredjelandsrederier och tillhörande fartyg som ska administreras av Sverige är inte känt. Det antalet bör dock vara begränsat, med tanke på att huvudregeln är att tredjelandsrederierna ska fördelas till det land de har flest hamnanlöp till och det bedöms som osannolikt att Sverige i någon större utsträckning är det landet. När det gäller domstolarna innebär förslaget om att inkludera sjötransportverksamheter i lagen och förordningen om vissa utsläpp av växthusgaser att antalet mål till mark- och miljödomstolarna kan öka. Att utsläppshandelssystemet utökas till att omfatta en ny typ av verksamhetsutövare, som sedan tidigare omfattas av förordning (2017:880) om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter (som kompletterar EU:s MRV-förordning), bedöms dock inte orsaka någon betydande ökad arbetsbörda för mark- och miljödomstolarna. Det har i Sverige endast förekommit ett fåtal domstolsärenden kopplade till utsläppshandelssystemet, främst gällande uteblivet överlämnande av utsläppsrätter och tilldelning av utsläppsrätter. Förslaget innebär vidare att de av regeringen utnämnda sjörättsdomstolarna (Luleå, Sundsvall, Stockholms, Kalmar, Malmö, Göteborgs och Värmlands tingsrätter) är behöriga och första instans i sådana tvister som avses i artikel 3gc utsläppshandelsdirektivet (genomförd i förslaget på ny 11 b § i lagen om vissa utsläpp av växthusgaser). Denna typ av tvister i domstol bedöms bli ovanliga och bör således inte vara särskilt betungande för sjörättsdomstolarna. 11.4 Kommuner Ändringarna av utsläppshandelsdirektivet och lagändringarna bedöms huvudsakligen innebära konsekvenser för kommuner i de fall där kommunerna bedriver utsläppshandelsrelaterad verksamhet i företagsform. I dessa fall beskrivs konsekvenserna i avsnittet om konsekvenser för företag ovan (avsnitt 11.2). I de fall kommuner bedriver utsläppshandelsrelaterad verksamhet i förvaltningsform kan ändringsdirektivet innebära ökade kostnader för dessa kommuner i form av höjda priser på utsläppsrätter och ökad administration. Eftersom kommuner har möjlighet att finansiera eventuella ökade kostnader genom avgiftshöjningar orsakar förslagen inte någon ekonomisk reglering i enlighet med finansieringsprincipen. 12 Författningskommentar Förslaget till lag om ändring av lagen (2020:1173) om vissa utsläpp av växthusgaser 1 § Denna lag syftar till att främja kostnadseffektiva och ekonomiskt effektiva minskningar av utsläppen av växthusgaser. Lagen kompletterar - EU-förordningar som har antagits med stöd av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/959 (utsläppshandelsdirektivet), och - Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/757 av den 29 april 2015 om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter och om ändring av direktiv 2009/16/EG (EU:s MRV-förordning) och EU-förordningar som har antagits med stöd av den förordningen. I paragrafen anges lagens syfte och innehåll. I andra stycket klargörs att lagen kompletterar EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläppshandelsdirektivet. En uppräkning av vilka förordningar som för närvarande antagits med stöd av direktivet finns i avsnitt 4.2. Eftersom utsläppshandelsdirektivet ändrats genom ändringsdirektivet och flygändringsdirektivet anges i paragrafen den senaste lydelsen av direktivet. Andra strecksatsen, som är ny, klargör att lagen även kompletterar EU:s MRV-förordning och EU-förordningar som har antagits med stöd av den förordningen. I avsnitt 5.1 finns en uppräkning av vilka förordningar som för närvarande antagits med stöd av EU:s MRV-förordning. Ändringen görs till följd av att kompletterande bestämmelser till EU:s MRV-förordning förs över till lagen eftersom sjötransportverksamheter nu ska omfattas av utsläppshandelssystemet. Övervägandena finns i avsnitt 8.1. 2 § I denna lag avses med utsläpp av växthusgaser: 1. frigörande av koldioxid, dikväveoxid eller perfluorkolväten från en eller flera källor belägna inom en anläggning, 2. frigörande av koldioxid från ett luftfartyg i en flygverksamhet, eller 3. frigörande av koldioxid, metan eller dikväveoxid från ett fartyg i en sjötransportverksamhet, ton koldioxidekvivalenter: ett ton koldioxid eller den mängd dikväveoxid, metan, eller perfluorkolväten som medför en lika stor klimatpåverkan som utsläpp av ett ton koldioxid, utsläppsrätt: en rätt att släppa ut ett ton koldioxidekvivalenter under en fastställd period i enlighet med denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, reduktionsenhet: ett instrument som får användas för att kompensera utsläpp av växthusgaser från flygverksamhet i enlighet med föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, och icke-koldioxideffekter: klimatpåverkan från utsläpp av kväveoxider, sotpartiklar eller oxiderade svavelföreningar som uppstår genom förbränning av bränsle i ett luftfartyg, och klimatpåverkan av vattenånga, inklusive kondensstrimmor som uppstår från sådan förbränning. Paragrafen, som utformas enligt Lagrådets förslag, innehåller ordförklaringar av termer och uttryck som används i lagen. Förklaringen av utsläpp av växthusgaser görs om till en punktupp-ställning. I punkterna anges vilka växthusgaser som är aktuella för respektive typ av verksamhet inom lagens tillämpningsområde, nämligen anläggningar, flygverksamhet och sjötransportverksamhet. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 8.2. I första punkten anges de växthusgaser som är aktuella för anläggningar. Det sker ingen ändring i sak vad gäller omfattningen av växthusgaser för anläggningar. I andra punkten anges att det med utsläpp av växthusgaser menas frigörande av koldioxid från ett luftfartyg i en flygverksamhet. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 9. I tredje punkten anges att det med utsläpp av växthusgaser menas frigörande av koldioxid, metan eller dikväveoxid från ett fartyg i en sjötransportverksamhet. Ändringen görs för att sjötransportverksamheter framledes kommer att inkluderas i utsläppshandelssystemet. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 8.2. Förklaringen av ton koldioxidekvivalenter utökas och omfattar utsläpp av metangas. Metan tillkommer som en ny typ av växthusgas med anledning av att sjötransportverksamheter inkluderas i lagen. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 8.2. Ordförklaringen av reduktionsenhet är ny. Förklaringen införs med anledning av att det reviderade utsläppshandelsdirektivet genomför Corsia, vilket innebär en ny skyldighet för verksamhetsutövare för flygverksamheter att annullera reduktionsenheter för att kompensera utsläppen för vissa internationella flygningar. Ett bemyndigande att meddela föreskrifter som har betydelse för förklaringen finns i 11 a §. Förklaringen har betydelse för straffbestämmelsen i 35 §. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 9. Även ordförklaringen av icke-koldioxideffekter är ny. Förklaringen motsvarar definitionen i artikel 3 v i det reviderade utsläppshandelsdirektivet. Förklaringen har betydelse för bemyndigandet i 25 §. Övervägandena i denna del finns i avsnitt 9. 3 § Med anläggning avses i denna lag en fast teknisk enhet där det bedrivs en eller flera verksamheter, liksom all annan därmed direkt förknippad verksamhet som är tekniskt knuten till de verksamheter som bedrivs på platsen och som kan påverka utsläpp och föroreningar. I paragrafen förklaras vad som menas med en anläggning. Förklaringen ändras så att det inte förutsätts att den verksamhet som bedrivs ger upphov till utsläpp av växthusgaser. Ändringen föranleds av det reviderade utsläppshandelsdirektivet som innebär att vissa anläggningar som inte ger upphov till några utsläpp av växthusgaser ska omfattas av utsläppshandelssystemet. Vidare är det inte längre en förutsättning att verksamheten vid anläggningen kräver tillstånd enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Förklaringen motsvarar i huvudsak definitionen i artikel 3 e i utsläpps-handelsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 7. 4 § Med flygverksamhet avses i denna lag en eller flera flygningar med luftfartyg som ger upphov till utsläpp av växthusgaser och som 1. avgår från eller ankommer till en flygplats inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i ett sådant annat tredjeland med vilket Europeiska unionen har ett avtal om ömsesidigt erkännande av utsläppsrätter enligt artikel 25 i utsläppshandelsdirektivet, eller 2. utförs mellan flygplatser i två olika tredjeländer. I paragrafen förklaras vad som avses med flygverksamhet. Andra punkten ändras så att en eller flera flygningar med luftfartyg, som ger upphov till utsläpp av växthusgaser och som utförs mellan flygplatser belägna i två olika tredjeländer ingår i termen flygverksamhet. Inrikesflygningar inom tredjeländer faller utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Ändringen föranleds av bilaga I i det reviderade utsläppshandelsdirektivet (ändrat genom bilagan i flygändringsdirektivet) där det anges vilka verksamheter som träffas av direktivets reglering. Det reviderade utsläppshandelsdirektivet genomför Corsia, vilket innebär en ny skyldighet för verksamhetsutövare för flygverksamheter att annullera reduktionsenheter för att kompensera utsläppen för vissa internationella flygningar. Förklaringen har betydelse för bl.a. bemyndigandet i 11 a § och straffbestämmelsen i 33 §. Vilka flygverksamheter som kommer att omfattas av krav på kompensation genom reduktionsenheter styrs av en genomförandeakt som kommissionen antar med stöd av artikel 25a.3 i det reviderade utsläppshandelsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 9. 4 a § Med sjötransportverksamhet avses i denna lag sådan transportverksamhet med fartyg till sjöss och i hamn som ger upphov till utsläpp av växthusgaser och som omfattas av artikel 2 i EU:s MRV-förordning. I paragrafen, som är ny, förklaras vad som avses med sjötransport-verksamhet. Förklaringen är i huvudsak densamma som den beskrivning av sjötransporter som finns i bilaga I i det reviderade utsläppshandelsdirektivet. Den innebär att det finns en nära koppling mellan verksamheter som omfattas EU:s MRV-förordning och verksamheter som omfattas av utsläppshandelssystemet. EU:s MRV-förordning innehåller regler om övervakning av utsläpp från fartyg som ankommer till, befinner sig i eller avgår från hamnar (artikel 1). Vilka fartyg som omfattas av förordningen framgår i artikel 2 i den reviderade MRV-förordningen, varför den artikeln även nämns i paragrafen. Förklaringen har betydelse bl.a. för skyldigheten att överlämna utsläppsrätter enligt 16 §. Närmare föreskrifter när det gäller vilka sjötransportverksamheter som omfattas av skyldigheten att överlämna utsläppsrätter t.ex. för att införa de begränsningar som följer av bilaga I i det reviderade utsläppshandelsdirektivet kan meddelas med stöd av bemyndigandena i 13 och 17 §§. Övervägandena finns i avsnitt 8.2. 5 § Med verksamhetsutövare avses i denna lag varje fysisk eller juridisk person som 1. i fråga om en anläggning eller en flygverksamhet a) driver verksamheten eller innehar anläggningen eller på annat sätt har rätt att fatta avgörande ekonomiska beslut om verksamhetens eller anläggningens tekniska drift, eller b) äger ett luftfartyg som ingår i flygverksamheten, om den som driver flygverksamheten inte kan identifieras, 2. i fråga om en sjötransportverksamhet a) äger ett fartyg som ingår i sjötransportverksamheten, eller b) har tagit över fartygsägarens ansvar för fartygets drift och har gått med på att överta de skyldigheter som följer av bestämmelserna i bilaga I i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 336/2006 av den 15 februari 2006 om genomförande av Internationella säkerhetsorganisationskoden i gemenskapen och upphävande av rådets förordning (EG) nr 3051/95. I paragrafen förklaras vad som avses med verksamhetsutövare. Uppställningen i paragrafen ändras. I första punkten anges vem som är verksamhetsutövare när det gäller en anläggning eller flygverksamhet och den motsvarar alltså första och andra punkterna i den hittillsvarande bestämmelsen. I andra punkten, som är ny, anges vem som är verksamhetsutövare när det gäller sjötransportverksamhet. Förklaringen motsvarar definitionen av rederi i artikel 3 w i det reviderade utsläppshandelsdirektivet. När det gäller punkten b) kan det röra sig om en organisation eller person, t.ex. en driftsansvarig eller någon som hyr fartyget utan besättning (jfr artikel 3 w i direktivet). En förutsättning för att anses som verksamhetsutövare enligt denna punkt är dock att det har ingåtts ett avtal om att denna person ska ta över det s.k. ISM-ansvaret (International Safety Management Code), som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 336/2006. Övervägandena finns i avsnitt 8.2. 6 § I denna lag avses med utsläppsrapport: en sådan skriftlig rapport som avses i 1. artikel 68 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/2066 av den 19 december 2018 om övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG och om ändring av kommissionens förordning (EU) nr 601/2012 (övervaknings- och rapporteringsförordningen), eller 2. artiklarna 11 och 11 a i EU:s MRV-förordning, övervakningsplan: en sådan skriftlig redogörelse som avses i 1. artikel 12 i övervaknings- och rapporteringsförordningen, eller 2. artikel 6 i EU:s MRV-förordning, och rapport om verksamhetsnivå: en sådan skriftlig rapport som avses i artikel 3 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/1842 av den 31 oktober 2019 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG vad gäller ytterligare åtgärder i samband med justeringar av gratis tilldelning av utsläppsrätter på grund av förändringar av verksamhetsnivå. I paragrafen förklaras vad som avses med utsläppsrapport, övervakningsplan och rapport om verksamhetsnivå. Förklaringen av utsläppsrapport görs om till en punktuppställning där första punkten motsvarar den hittillsvarande förklaringen. I andra punkten, som är ny, görs ett tillägg som innebär att en utsläppsrapport även kan vara en sådan rapport som avses i artiklarna 11 och 11 a i den reviderade MRV-förordningen. Förklaringen har betydelse för straffansvaret enligt 35 §. Övervägandena finns i avsnitt 8.3. Även i förklaringen av övervakningsplan införs en punktuppställning, där första punkten motsvarar den hittillsvarande ordförklaringen. I andra punkten, som är ny, anges att en övervakningsplan även är en sådan skriftlig redogörelse som avses i artikel 6 i EU:s MRV-förordning. Förklaringen har betydelse bl.a. för straffansvaret enligt 33 §. Övervägandena finns i avsnitt 8.3. 7 § Regeringen får meddela föreskrifter om att det för en anläggning ska krävas tillstånd till utsläpp av växthusgaser och vad en ansökan om tillstånd ska innehålla. Regeringen får meddela föreskrifter om att en verksamhetsutövare vars verksamhet inte längre omfattas av tillståndsplikt ska kunna behålla tillståndet. Paragrafen innehåller bemyndiganden för regeringen att meddela före-skrifter om tillstånd till utsläpp av växthusgaser. I första stycket ändras tillståndets beteckning till tillstånd till utsläpp av växthusgaser. Formuleringen överensstämmer med den i artikel 4 i utsläppshandelsdirektivet. Med stöd av bestämmelsen kan det även föreskrivas tillståndskrav för anläggningar som inte ger upphov till utsläpp av växthusgaser (se s. 31-32). Det är aktuellt för vissa anläggningar som uppfyller de gränsvärden som anges i bilaga I i det reviderade utsläppshandelsdirektivet. Enligt andra stycket, som är nytt, får regeringen meddela föreskrifter om att vissa verksamhetsutövare som inte längre omfattas av tillståndsplikten ska kunna behålla tillståndet till utsläpp av växthusgaser. De verksamhetsutövare som avses här framgår av artikel 2.1 i det reviderade utsläppshandelsdirektivet. Det rör sig om anläggningar som genom att ändra sina produktionsprocesser för att minska sina utsläpp av växthusgaser hamnar under tröskelvärdet 20 MW. Genom bemyndigandet kan regeringen exempelvis meddela föreskrifter om att dessa verksamhetsutövare ska kunna behålla tillståndet fram till slutet av den innevarande femårsperioden eller även under den påföljande femårsperioden. Övervägandena finns i avsnitt 7. 8 § Frågor om tillstånd till utsläpp av växthusgaser prövas av en tillståndsmyndighet efter ansökan av verksamhetsutövaren. Den myndighet som regeringen bestämmer är tillståndsmyndighet. I paragrafen förklaras vad som avses med tillståndsmyndighet. I paragrafen görs en följdändring till den ändrade beteckningen på tillståndet i 7 §, se kommentaren till den paragrafen. 9 § Tillståndsmyndigheten får återkalla ett tillstånd till utsläpp av växthusgaser, om 1. verksamhetsutövaren inte har följt ett tillståndsvillkor och avvikelsen är av allvarlig art, 2. verksamhetsutövaren allvarligt åsidosätter det som är föreskrivet om rapportering eller överlämnande av utsläppsrätter, 3. de tillstånd som behövs enligt miljöbalken eller äldre miljölagstiftning saknas, 4. tillståndet ersätts med ett nytt tillstånd, eller 5. verksamheten inte kräver tillstånd till utsläpp av växthusgaser, och tillståndsmyndigheten inte har beslutat att verksamhetsutövaren får behålla tillståndet enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 § andra stycket. I paragrafen anges grunderna för återkallelse av ett tillstånd till utsläpp av växthusgaser. En följdändring görs på grund av att beteckningen på tillståndet i 7 § ändras, se kommentaren till den paragrafen. I femte punkten görs ett tillägg som innebär ett undantag. Tillståndet för en verksamhetsutövare som fått behålla tillståndet med anledning av den nya bestämmelsen i 7 § andra stycket ska inte kunna återkallas trots att verksamheten inte längre är tillståndspliktig. Ändringen bidrar till genomförandet av artikel 2.1 i det reviderade utsläppshandelsdirektivet som innebär att dessa anläggningar ska få delta frivilligt i utsläppshandelssystemet. Övervägandena finns i avsnitt 7. 10 § Om det behövs för att uppfylla Sveriges förpliktelser till följd av medlemskapet i Europeiska unionen, får tillståndsmyndigheten återkalla ett tillstånd till utsläpp av växthusgaser eller ändra eller upphäva villkor i ett sådant tillstånd. Paragrafen reglerar en möjlighet för tillståndsmyndigheten att återkalla ett tillstånd till utsläpp av växthusgaser eller ändra eller upphäva villkoren. I paragrafen görs en följdändring till den ändrade beteckningen på tillståndet i 7 §, se kommentaren till den paragrafen. 11 a § Regeringen får meddela föreskrifter om att utsläpp av växthusgaser från flygverksamhet ska kompenseras genom annullering av reduktionsenheter och hur det ska gå till. Paragrafen, som är ny, innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om att utsläpp av växthusgaser från flygverksamhet ska kompenseras. Bemyndigandet införs med anledning av att det reviderade utsläpps-handelsdirektivet genomför Corsia, vilket innebär en ny skyldighet för verksamhetsutövare för flygverksamheter att annullera reduktionsenheter för att kompensera utsläppen för vissa internationella flygningar. Med stöd av bemyndigandet kan regeringen meddela föreskrifter om bl.a. vilka flygningar som ska kompenseras genom annullering av reduktionsenheter, vilket antal reduktionsenheter som ska annulleras för att flygningen ska anses kompenserad, hur annulleringen ska gå till och villkor för vilka reduktionsenheter som får användas. I 2 § finns en förklaring av reduktionsenhet som får sitt närmare innehåll av de föreskrifter som antas med stöd av förevarande paragraf. Övervägandena finns i avsnitt 9. Sjötransportverksamhet 11 b § En verksamhetsutövare som har haft kostnader för att överlämna utsläppsrätter enligt 16 § har rätt till ersättning för de kostnaderna från en aktör som har tagit över ansvaret för driften av verksamhetsutövarens fartyg. En aktör ska anses ha tagit över driften av ett fartyg om aktören har ingått ett avtal med verksamhetsutövaren som innebär att aktören har befogenhet att bestämma 1. fartygets färdplan och hastighet, 2. vilken last som fartyget ska transportera, eller 3. vilket bränsle som ska köpas in för fartygets drift. Paragrafen, som är ny, innehåller en rätt för en verksamhetsutövare för en sjötransportsverksamhet att under vissa förutsättningar kräva ersättning från en annan aktör för de kostnader som verksamhetsutövaren har haft för överlämnandet av utsläppsrätter. Första stycket innebär att skyldigheten att ersätta verksamhetsutövaren för kostnader som denne haft för att överlämna utsläppsrätter åligger den aktör som tagit över driften av ett fartyg som tillhör verksamhetsutövaren. I andra stycket anges när en aktör ska anses ha tagit över driften av ett fartyg. Parterna ska ha ingått ett avtal som innebär att aktören har vissa befogenheter när det gäller driften. Punkterna är alternativa. Paragrafen genomför artikel 3gc i det reviderade utsläppshandelsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 8.5. 11 c § Första domstol i tvistemål om ett förhållande som avses i 11 b § är den tingsrätt som avses i 21 kap. 1 § sjölagen (1994:1009). Behörigheten för en sjörättdomstol att ta upp ett tvistemål som avses i första stycket ska bestämmas enligt 21 kap. 2 § sjölagen. Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om behörig domstol i tvistemål om ett förhållande som avses i 11 b §. Enligt första stycket ska en talan om ersättning enligt 11 b § prövas av sjörättsdomstol som första instans. Av andra stycket följer att prövningen av vilken sjörättsdomstol som ska anses behörig att pröva tvistemålet som första instans ska göras enligt 21 kap. 2 § sjölagen. Övervägandena finns i avsnitt 8.5. 13 § Regeringen får meddela föreskrifter om att utsläpp av växthusgaser ska täckas av utsläppsrätter. Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om att utsläpp från en verksamhet som omfattas av utsläppshandelssystemet ska täckas av motsvarande mängd utsläppsrätter. Uppräkningen av vilka växthusgaser som gäller för vilken verksamhet tas bort. Detta framgår i stället av ordförklaringen av utsläpp av växthusgaser i 2 §. Denna ändring tillsammans med ändringen i 2 § innebär att bemyndigandet utökas så att regeringen även kan meddela föreskrifter om att utsläpp av växthusgaser från en sjötransportverksamhet ska täckas av utsläppsrätter. Övervägandena finns i avsnitt 8.4. 16 § Verksamhetsutövaren ska överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de sammanlagda utsläppen från en verksamhet som är 1. en anläggning för vilken det krävs tillstånd till utsläpp av växthusgaser eller för vilken verksamhetsutövaren fått behålla tillståndet, 2. en sådan flygverksamhet som avses i 4 § 1 och som ska omfattas av en övervakningsplan, eller 3. en sjötransportverksamhet. Paragrafen innehåller grundläggande bestämmelser om överlämnande av utsläppsrätter. Första punkten reglerar skyldigheten för verksamhetsutövare till tillståndspliktiga anläggningar och till anläggningar som fått behålla tillståndet att överlämna utsläppsrätter. De anläggningar som avses är de som omfattas av bemyndigandet i 7 §. Andra punkten motsvarar den hittillsvarande andra meningen. Tredje punkten innebär att även sjötransportverksamheter har motsvarande skyldighet som övriga verksamheter som omfattas utsläppshandelssystemet att överlämna utsläppsrätter. Denna punkt genomför artikel 3gb i utsläppshandelsdirektivet. Utöver detta görs redaktionella ändringar av paragrafen för att förenkla förståelsen när ytterligare verksamhetsutövare omfattas av skyldigheten att överlämna utsläppsrätter. Övervägandena finns i avsnitt 7 och 8.4. 25 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. skyldighet att övervaka och rapportera utsläpp av växthusgaser och icke-koldioxideffekter, 2. verifiering av uppgifter, och 3. ackreditering av kontrollörer. Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp. Första punkten utvidgas till att även omfatta skyldighet att övervaka och rapportera icke-koldioxideffekter. En förklaring av vad som avses med icke-koldioxideffekter finns i 2 §. Bemyndigandet gör det möjligt att genomföra kravet på övervakning av icke-koldioxideffekter från flygverksamhet i artikel 14.5 i utsläppshandelsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 9. 26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för myndigheters kostnader för prövning, kontoföring och tillsyn enligt 1. denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, 2. EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläppshandelsdirektivet, eller 3. EU:s MRV-förordning och EU-förordningar som har antagits med stöd av den förordningen. Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om avgifter för prövning, kontoföring och tillsyn. Genom tredje punkten, som är ny, utvidgas bemyndigandet till avgifter som har samband med EU:s MRV-förordning och EU-förordningar som har antagits med stöd av den förordningen. Föreskrifter om sådana avgifter har hittills meddelats med stöd av 27 kap. 1 § miljöbalken. Ändringen är en följd av att kompletterande bestämmelser till EU:s MRV-förordning nu förs över till förevarande lag. Övervägandena finns i avsnitt 8.7. 27 § Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) utövar tillsyn över att följande författningar följs: 1. denna lag, 2. EU:s MRV-förordning, 3. EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläppshandelsdirektivet eller EU:s MRV-förordning, och 4. föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag eller de EU-förordningar som avses i 2 och 3. Paragrafen innehåller en bestämmelse om tillsynsansvar. I bestämmelsen anges vilka regler som omfattas av den tillsyn som tillsynsmyndigheten ska utföra. Ändringarna innebär att tillsynen enligt lagen även omfattar EU:s MRV-förordning och EU-förordningar som har antagits med stöd av den förordningen. Sådan tillsyn har hittills bedrivits med stöd av 26 kap. miljöbalken. Ändringen är en följd av att kompletterande bestämmelser till EU:s MRV-förordning nu förs över till förevarande lag. Det görs även redaktionella ändringar. Övervägandena finns i avsnitt 8.7. 31 § Tillsynsmyndigheten har, om det behövs för tillsynen, rätt att få tillträde till 1. anläggningar, 2. luftfartyg som ingår i en flygverksamhet, 3. fartyg som används i en sjötransportverksamhet, och 4. områden som hör till sådana anläggningar, luftfartyg eller fartyg, dock inte bostäder. Polismyndigheten ska ge tillsynsmyndigheten den hjälp som behövs för tillträdet. Hjälp får begäras endast om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver användas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl. Paragrafen reglerar tillsynsmyndighetens rätt till tillträde till anläggningar, fartyg och luftfartyg och områden som hör till anläggningar, fartyg och luftfartyg. I första stycket införs en ny tredje punkt som ger tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till fartyg som används i en sjötransportverksamhet, om det behövs för tillsynen. I fjärde punkten, som motsvarar den hittillsvarande tredje punkten, görs också ett tillägg som rör sjötransportverksamhet. Tillsynsmyndigheten har, om det behövs för tillsynen, rätt att få tillträde till områden som hör till fartyg som ingår i en sjötransportverksamhet, dock inte bostäder. Det skulle t.ex. kunna röra sig om rederiets kontorslokaler eller liknande lokal där man t.ex. samlar in och bearbetar utsläppsdata. I 4 a § anges vad som avses med sjötransportverksamhet. Övervägandena finns i avsnitt 8.7. 33 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet utan tillstånd driver en verksamhet som medför utsläpp av växthusgaser från en anläggning och därmed bryter mot föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av 7 § första stycket, ska dömas för otillåtet utsläpp av växthusgaser till böter eller fängelse i högst två år. För otillåtet utsläpp av växthusgaser döms även den verksamhetsutövare för en flygverksamhet eller en sjötransportverksamhet som med uppsåt eller av oaktsamhet inte fullgör ett krav på en övervakningsplan enligt 1. föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av 11 §, eller 2. artikel 6 i EU:s MRV-förordning. Paragrafen innehåller straffbestämmelser med avseende på otillåtet utsläpp av växthusgaser. I första stycket görs ett tillägg att det endast är föreskrifter som meddelats med stöd av 7 § första stycket som omfattas av straffansvar. Från det straffbara området undantas verksamhetsutövare för sådana anläggningar som inte längre är tillståndspliktiga, men som har fått behålla tillståndet enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 7 § andra stycket. De ändringar som görs i andra stycket innebär att bestämmelsen utvidgas till att även omfatta sjötransportverksamheter. Det grund-läggande kravet på att upprätta en övervakningsplan finns i artikel 6 i EU:s MRV-förordning. Det är alltså de verksamheter som omfattas av den förordningen som omfattas av straffansvaret (se även förklaringen av sjötransportverksamhet i 4 a §). Övervägandena finns i avsnitt 7 och 8.3. 35 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet lämnar en oriktig eller vilseledande uppgift i en utsläppsrapport ska, om åtgärden innebär risk för att ett för litet antal utsläppsrätter överlämnas eller reduktionsenheter annulleras, dömas för försvårande av kontroll av växthusgasutsläpp till böter eller fängelse i högst två år. Paragrafen innehåller en straffbestämmelse om ansvar för försvårande av kontroll av växthusgasutsläpp. Ändringen innebär att det straffbara området inskränks på så sätt att det för straffbarhet krävs att åtgärden innebär fara för att ett för litet antal utsläppsrätter överlämnas eller reduktionsenheter annulleras. Reduktionsenheter nämns särskilt. Det görs med anledning av att det reviderade utsläppshandelsdirektivet genomför Corsia, vilket innebär en ny skyldighet för verksamhetsutövare för flygverksamheter att annullera reduktionsenheter för att kompensera utsläppen för vissa internationella flygningar. Skyldigheten att annullera reduktionsenheter följer av föreskrifter som regeringen meddelar med stöd av 11 a §. Övervägandena finns i avsnitt 8.3 och 9. 41 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en förseningsavgift eller sanktionsavgift ska betalas av den som åsidosätter bestämmelser i 1. denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, 2. EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläppshandelsdirektivet, eller 3. EU:s MRV-förordning och EU-förordningar som har antagits med stöd av den förordningen. Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om förseningsavgifter och sanktionsavgifter. Tredje punkten, som är ny, innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om att en förseningsavgift eller sanktionsavgift ska betalas av den som åsidosätter bestämmelser i EU:s MRV-förordning eller EU-förordningar som har antagits med stöd av EU:s MRV-förordning. Hittills har föreskrifter om miljönsaktionsavgifter för överträdelser av EU:s MRV-förordning meddelats med stöd av 30 kap. 1 § miljöbalken. Ändringen är en följd av att kompletterande bestämmelser till EU:s MRV-förordning nu förs över till förevarande lag. Övervägandena finns i avsnitt 8.8. Avvisning, kvarhållande och anlöpsförbud 42 a § Regeringen får meddela föreskrifter om sådana beslut om avvisning och kvarhållande av fartyg och förbud för fartyg att anlöpa svensk hamn som avses i artikel 16.11a i utsläppshandelsdirektivet. Paragrafen, som är ny, innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om sådana avvisnings- och kvarhållandebeslut och anlöpsförbud som avses i artikel 16.11a i utsläppshandelsdirektivet. Artikeln i utsläppshandelsdirektivet handlar om tvångsåtgärder mot ett rederi som inte har uppfyllt skyldigheten att överlämna utsläppsrätter under två eller fler på varandra följande rapporteringsperioder. De åtgärder som beskrivs ska vidtas endast om andra verkställighetsåtgärder inte har lett till att kraven uppfylls. En motsvarande bestämmelse, som dock gäller om övervaknings- och rapporteringsskyldigheter inte har uppfyllts, finns i artikel 20.3 i EU:s MRV-förordning. Artikel 16.11 a i utsläppshandelsdirektivet har lagts till med anledning av att sjötransportverksamheter inkluderas i utsläppshandelssystemet genom det reviderade utsläppshandelsdirektivet. Med stöd av bemyndigandet kan det meddelas föreskrifter om de beslut som beskrivs i direktivet, t.ex. vilka förutsättningar som ska gälla för att fatta besluten. Övervägandena finns i avsnitt 8.6. 44 § Beslut enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, enligt EU:s MRV-förordning, eller enligt de EU-förordningar som har antagits med stöd av EU:s MRV-förordning eller utsläppshandelsdirektivet får överklagas till mark- och miljödomstolen. Paragrafen reglerar överklaganden. Ändringen innebär att även beslut enligt EU:s MRV-förordning eller enligt de EU-förordningar som antagits med stöd av EU:s MRV-förordning får överklagas till mark- och miljödomstolen. Övervägandena finns i avsnitt 8.9. Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/959 av den 10 maj 2023 om ändring av direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen och beslut (EU) 2015/1814 om upprättande och användning av en reserv för marknadsstabilitet för unionens utsläppshandelssystem Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/958 av den 10 maj 2023 om ändring av direktiv 2003/87/EG vad gäller luftfartens bidrag till unionens mål om minskade utsläpp från hela ekonomin och det lämpliga genomförandet av en global marknadsbaserad åtgärd Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/957 av den 10 maj 2023 om ändring av förordning (EU) 2015/757 i syfte att inkludera sjöfartsverksamhet i EU:s utsläppshandelssystem och för övervakningen, rapporteringen och verifieringen av utsläpp av ytterligare växthusgaser och utsläpp från ytterligare fartygstyper Sammanfattning av promemorian Förslag på lagändringar för att genomföra ändringar i utsläppshandelssystemet EU ETS Bakgrund Den 14 juli 2021 presenterade kommissionen förslag på revideringar av EU:s utsläppshandelssystem, EU ETS, som en del av lagstiftningspaketet för att nå EU:s skärpta klimatmål till 2030, det s.k. Fit for 55-paketet. En preliminär politisk överenskommelse om förändringarna i EU ETS slöts i december 2022 och de relaterade EU-lagstiftningsakterna förväntas antas i april 2023. I överenskommelsen ingår bl.a. en skärpning av det befintliga EU ETS, att det utökas för att inkludera sjöfart, och att ett nytt utsläppshandelssystem för byggnader, transporter och viss industri etableras (EU ETS 2). De EU-lagstiftningsakter som berörs är: - Utsläppshandelsdirektivet, dvs. Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG. Utsläppshandelsdirektivet innehåller de grundläggande reglerna om utsläppshandelssystemen. - EU MRV-förordningen, dvs. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/757 om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter och om ändring av direktiv 2009/16/EG. EU MRV-förordningen är central för sjöfartens inkluderande i EU ETS. Regeringen uppdrog den 12 januari 2023 åt Naturvårdsverket att analysera och föreslå nödvändiga författningsändringar för att genomföra ändringarna avseende EU ETS. Uppdraget ska slutredovisas senast den 31 maj 2023. I uppdraget ingår inte att föreslå författningsändringar för att genomföra de delar som berör EU ETS 2. Naturvårdsverket föreslår i denna delredovisning ändringar i lagen (2020:1173) om vissa utsläpp av växthusgaser som är nödvändiga för att genomföra ändringarna avseende EU ETS. Förslag på förordningsändringar kommer redovisas i slutredovisningen av uppdraget. Naturvårdsverket har inhämtat synpunkter och underlag från Energimyndigheten och Transportstyrelsen. Utgångspunkten för förslagen är följande utkast på EU-lagstiftningsakterna, i engelska språkversioner, som godkändes av Coreper I och ansvarigt utskott i Europaparlamentet i februari 2023 inför juristlingvistbehandling och översättning: - ST 6210/23: utkast på direktiv om ändring av utsläppshandelsdirektivet samt på förordning om ändring av EU MRV-ändringsförordningen (bilaga 1). - ST 6215/23: utkast på direktiv om ändring av utsläppshandelsdirektivet avseende flyg (bilaga 2). Utsläppshandelsdirektivet är i huvudsak genomfört i lagen (2020:1173) om vissa utsläpp av växthusgaser och förordningen (2020:1180) om vissa utsläpp av växthusgaser. Naturvårdsverkets förslag innehåller de ändringar i lagen som bedömts vara nödvändiga för att kunna genomföra ändringarna i utsläppshandelsdirektivet och EU MRV-förordningen. I stor utsträckning innehåller förslaget nya och utökade bemyndiganden till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer om att meddela föreskrifter. Merparten av regleringen föreslås i övrigt placeras på förordningsnivå och Naturvårdsverket avser lämna förslag gällande den regleringen i slutredovisningen i uppdraget. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2024. Sjötransporterna inkluderas i lagen om vissa utsläpp av växthusgaser Enligt utsläppshandelsdirektivet ingår i EU ETS sådan sjöfart som omfattas av EU MRV-förordningen, med några undantag. Tillämpningsområdet för lagen om vissa utsläpp av växthusgaser föreslås utökas till att omfatta sjötransportverksamheter och innehåller en definition som anger att det är sådan verksamhet som omfattas av EU MRV-förordningen. Undantag och preciseringar av omfattningen föreslås regleras i förordningen om vissa utsläpp av växthusgaser. Den svenska förordningen (2017:880) om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter som kompletterar EU MRV-förordningen idag och pekar bl.a. ut Transportstyrelsen som nuvarande tillsynsmyndighet över EU MRV-förordningen. Förordning (2017:880) föreslås upphävas och kompletterande bestämmelser till EU MRV-förordningen föreslås i stället införas i lagen om vissa utsläpp av växthusgaser. Förslaget innehåller ett bemyndigande till regeringen att meddela föreskrifter om vilken myndighet som ska vara tillsynsmyndighet (26 §). Det är lämpligt att en och samma myndighet har ansvar för tillsyn över både EU MRV-förordningen och av lagen om vissa utsläpp av växthusgaser med avseende på sjötransportverksamheter. Förslaget innehåller nya och ändrade definitioner i lagen. Bl.a. föreslås begreppet verksamhetsutövare (2 §) utvidgas, som innebär att den aktör som träffas av skyldigheterna avseende sjötransportverksamhet även den betecknas som verksamhetsutövare på samma sätt som för anläggningar och flygverksamheter. Regeringen föreslås få flera bemyndiganden att meddela föreskrifter som är relevanta för sjötransportverksamheter. Bl.a. att regeringen får meddela föreskrifter om att det ska krävas en övervakningsplan för att bedriva sjötransportverksamhet (11 d §), om att utsläpp av växthusgaser från sjötransportverksamhet ska täckas av utsläppsrätter (13 §), och om förseningsavgifter och sanktionsavgifter för den som åsidosätter bestämmelserna rörande sjötransportverksamheter (41 §). Förslaget innehåller en bestämmelse som ger verksamhetsutövare för sjötransportverksamhet en rättighet till ersättning för kostnader för utsläppsrätter om en annan aktör övertagit delar av driften (11 e §). Sjörättsdomstol föreslås vara första domstol i tvistemål rörande sådana förhållanden (11 f §). Straffsanktionerna i 33 § (otillåtet utsläpp av växthusgaser) och 35 § (försvårande av kontroll av växthusgasutsläpp) föreslås utvidgas för att omfatta förseelser i förhållande till sjötransportverksamheter, på samma sätt som motsvarande förseelser är straffbara med avseende på anläggningar och flygverksamheter. Regeringen föreslås få ett bemyndigande att meddela föreskrifter om avvisnings- och kvarhållandebeslut för fartyg som inte följer kraven i utsläppshandelsdirektivet och EU MRV-förordningen. Anläggningar utan utsläpp av växthusgaser och frivilligt deltagande för vissa anläggningar Det reviderade utsläppshandelsdirektivet innehåller ett flertal ändringar som rör anläggningar och som behöver genomföras. Merparten av dessa kan regleras i förordningen om vissa utsläpp av växthusgaser med stöd av nuvarande bemyndiganden i lagen. Två förändringar i utsläppshandelsdirektivet föranleder dock ändringar i lagen, nämligen att anläggningar utan utsläpp av växthusgaser ska ingå i EU ETS och att vissa anläggningar ska kunna delta frivilligt. Vad gäller anläggningar utan utsläpp av växthusgaser innebär en ändring i utsläppshandelsdirektivet att det är ett tillräckligt villkor att anläggningar bedriver någon sådan slags verksamhet som listas i direktivets bilaga I för att de ska ingå i systemet, det krävs inte längre att de också har utsläpp av växthusgaser. Den nuvarande definitionen av anläggning (3 §) som förutsätter att det sker utsläpp av växthusgaser föreslås därför ändras. Tillståndsplikt ska gälla även för dessa anläggningar och förslaget innehåller därför ett bemyndigande till regeringen att meddela föreskrifter om att det ska krävas tillstånd för anläggningar som inte har utsläpp av växthusgaser (7 §). Genom ett tillägg i artikel 2.1 i utsläppshandelsdirektivet ska anläggningar som inkluderats i systemet på grund av att de har en installerad tillförd effekt över 20 MW ha möjlighet att fortsätta delta frivilligt i systemet ifall de, i syfte att minska klimatutsläppen, genomför ändringar av produktionsprocessen som medför att den tillförda effekten minskar under 20 MW. Förslaget innehåller nya bestämmelser i lagen (9 a och 9 b §§) om att tillståndsmyndigheten får besluta om att en verksamhetsutövare får behålla sitt tillstånd även när verksamheten inte längre kräver tillstånd på grund av ändring av verksamheten, att verksamhetsutövaren får ansöka om att behålla tillståndet, samt ett bemyndigande till regeringen att meddela föreskrifter om vilka förutsättningarna som ska gälla för att få bibehålla tillstånd och vad ansökan ska innehålla. Flyg inom ETS och genomförandet av Corsia Det reviderade utsläppshandelsdirektivet genomför kraven på utsläppskompensation inom ramen för EU:s genomförande av Corsia, det globala marknadsbaserade styrmedlet för att begränsa utsläppen av växthusgaser från internationell civil luftfart till en viss nivå, antaget av FN:s internationella civila luftfartsorganisation Icao. Målsättningen ska åstadkommas genom att eventuella utsläpp som överskrider den s.k. basnivån ska kompenseras genom inköp av utsläppskrediter, i utsläppshandelsdirektivet kallade reduktionsenheter, som minskar utsläppen i andra sektorer. Merparten av regleringen gällande Corsia föreslås placeras på förordningsnivå, men vissa ändringar i lagen bedöms vara nödvändiga. Förslaget innehåller bestämmelser om att verksamhetsutövare för flygverksamhet ska överlämna reduktionsenheter (11 a och 11 b §§), och ett bemyndigande till regeringen att meddela föreskrifter som rör reduktionsenheter (11 c §). Det reviderade utsläppshandelsdirektivet innehåller i övrigt ett flertal ändringar rörande flygverksamheter som behöver genomföras men som, likt för anläggningar, kan regleras i förordningen om vissa utsläpp av växthusgaser med stöd av nuvarande bemyndiganden i lagen. Lagförslag i promemorian Förslag på lagändringar för att genomföra ändringar i utsläppshandelssystemet EU ETS Förslag till lag om ändring av lagen (2020:1173) om vissa utsläpp av växthusgaser Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2020:1173) om vissa utsläpp av växthusgaser dels att 1-7, 9, 13, 16, 26, 27, 31, 33, 35, 41 och 44 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas tio nya paragrafer, 4 a, 9 a, 9 b, 11 a-11 f och 42 a §§ av följande lydelse, dels att det närmast före 11 a och 42 a §§ ska införas nya rubriker av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag syftar till att främja kostnadseffektiva och ekonomiskt effektiva minskningar av utsläppen av växthusgaser. Lagen kompletterar EU-förordningar som har antagits med stöd av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/410 (utsläppshandelsdirektivet Lagen kompletterar - EU-förordningar som har antagits med stöd av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/NNN och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/YYY (utsläppshandelsdirektivet), och - Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/757 av den 29 april 2015 om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter och om ändring av direktiv 2009/16/EG i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/NNN (EU MRV-förordningen) och EU-förordningar som antagits med stöd av EU MRV-förordningen. 2 § I denna lag avses med utsläpp av växthusgaser: frigörande i atmosfären av koldioxid, dikväveoxid eller perfluorkolväten från en eller flera källor belägna inom en anläggning eller från ett luftfartyg, ton koldioxidekvivalenter: ett ton koldioxid eller den mängd dikväveoxid eller perfluorkolväten som medför en lika stor klimatpåverkan som utsläpp av ett ton koldioxid, och utsläppsrätt: en rätt att släppa ut ett ton koldioxidekvivalenter under en fastställd period i enlighet med denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen utsläpp av växthusgaser: 1. frigörande av koldioxid, dikväveoxid eller perfluorkolväten från en eller flera källor belägna inom en anläggning, 2. frigörande av koldioxid från ett luftfartyg eller icke-koldioxideffekter som uppstår på grund av förbränning i ett luftfartyg, eller 3. frigörande av koldioxid, metan eller dikväveoxid från ett fartyg. ton koldioxidekvivalenter: ett ton koldioxid eller den mängd dikväveoxid, eller metan, eller perfluorkolväten som medför en lika stor klimatpåverkan som utsläpp av ett ton koldioxid, och utsläppsrätt: en rätt att släppa ut ett ton koldioxidekvivalenter under en fastställd period i enlighet med denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, reduktionsenhet: en enhet som får användas med avseende på skyldigheter att kompensera utsläpp av växthusgaser från flygverksamhet i enlighet med denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och icke-koldioxideffekter: klimatpåverkan från utsläpp av kväveoxider, sotpartiklar, eller oxiderade svavelföreningar som uppstår vid förbränning av bränsle i ett luftfartyg, och klimatpåverkan av vattenånga, inklusive kondensstrimmor, som uppstår från sådan förbränning. 3 § Med anläggning avses i denna lag en fast teknisk enhet där det bedrivs en eller flera verksamheter som ger upphov till utsläpp av växthusgaser som kräver tillstånd enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, liksom all annan därmed direkt förknippad verksamhet som är tekniskt knuten till de verksamheter som bedrivs på platsen och som kan påverka utsläpp och föroreningar Med anläggning avses i denna lag en fast teknisk enhet där det bedrivs en eller flera verksamheter som ger upphov till utsläpp av växthusgaser som kräver tillstånd enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, liksom all annan därmed direkt förknippad verksamhet som är tekniskt knuten till de verksamheter som bedrivs på platsen och som kan påverka utsläpp och föroreningar Med anläggning avses i denna lag även en anläggning enligt första stycket som genom ändring av verksamheten eller verksamheterna inte längre kräver tillstånd men som beviljats bibehållet tillstånd enligt 9 a och b §§. 4 § Med flygverksamhet avses i denna lag en eller flera flygningar med luftfartyg som ger upphov till utsläpp av växthusgaser och som 1. avgår från eller ankommer till en flygplats inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i ett sådant annat tredjeland med vilket Europeiska unionen har ett avtal om ömsesidigt erkännande av utsläppsrätter enligt artikel 25 i utsläppshandelsdirektivet, eller 2. omfattas av kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/1603 av den 18 juli 2019 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG vad gäller åtgärder som antagits av Internationella civila luftfartsorganisationen för övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp för att genomföra en global marknadsbaserad åtgärd. 2. utförs mellan flygplatser belägna i två olika tredjeländer. 4 a § Med sjötransportverksamhet avses i denna lag en eller flera sjötransporter som ger upphov till utsläpp av växthusgaser och som omfattas av EU MRV-förordningen. 5 § Med verksamhetsutövare avses i denna lag varje fysisk eller juridisk person som 1. driver en verksamhet eller innehar en anläggning eller som på annat sätt har rätt att fatta avgörande ekonomiska beslut om verksamhetens eller anläggningens tekniska drift, eller 2. äger ett luftfartyg som ingår i en flygverksamhet, om den som bedriver flygverksamheten inte kan identifieras. 1. i fråga om en anläggning eller en flygverksamhet a) driver verksamheten eller innehar anläggningen eller på annat sätt har rätt att fatta avgörande ekonomiska beslut om verksamhetens eller anläggningens tekniska drift, eller b) äger ett luftfartyg som ingår i flygverksamheten, om den som bedriver flygverksamheten inte kan identifieras, 2. i fråga om sjötransportverksamhet a) äger ett luftfartyg som ingår i sjötransportverksamheten, eller b) någon annan organisation eller person, såsom den driftsansvarige eller den som hyr fartyget utan besättning, som har övertagit fartygsägarens ansvar för fartygets drift och som genom att ta på sig detta ansvar har gått med på att överta alla skyldigheter och allt ansvar som följer av de internationella organisationsreglerna för säker drift av fartyg och för förhindrande av förorening i enlighet med i bilaga I i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 336/2006 av den 15 februari 2006 om genomförande av Internationella säkerhetsorganisationskoden i gemenskapen och upphävande av rådets förordning (EG) nr 3051/95. 6 § I denna lag avses med utsläppsrapport: en sådan skriftlig rapport som avses i artikel 68 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/2066 av den 19 december 2018 om övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG och om ändring av kommissionens förordning (EU) nr 601/2012 (övervaknings- och rapporteringsförordningen), övervakningsplan: en sådan skriftlig redogörelse som avses i artikel 12 i övervaknings- och rapporteringsförordningen, och utsläppsrapport: en sådan skriftlig rapport som 1. avses i artikel 68 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/2066 av den 19 december 2018 om övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG och om ändring av kommissionens förordning (EU) nr 601/2012 (övervaknings- och rapporteringsförordningen), 2. avses i artikel 11 och artikel 11 a i EU MRV-förordningen, övervakningsplan: en sådan skriftlig redogörelse 1. som avses i artikel 12 i övervaknings- och rapporteringsförordningen, och 2. avses i artikel 11 och 11 a i EU MRV-förordningen, och rapport om verksamhetsnivå: en sådan skriftlig rapport som avses i artikel 3 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/1842 av den 31 oktober 2019 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG vad gäller ytterligare åtgärder i samband med justeringar av gratis tilldelning av utsläppsrätter på grund av förändringar av verksamhetsnivå. 7 § Regeringen får meddela föreskrifter om att det ska krävas tillstånd för att släppa ut växthusgaser från en anläggning och vad en ansökan om tillstånd ska innehålla. Regeringen får meddela föreskrifter om att det ska krävas tillstånd även för anläggningar som inte har utsläpp av växthusgaser. 9 § Tillståndsmyndigheten får återkalla ett tillstånd för att släppa ut växthusgaser, om 1. verksamhetsutövaren inte har följt ett tillståndsvillkor och avvikelsen är av allvarlig art, 2. verksamhetsutövaren allvarligt åsidosätter det som är föreskrivet om rapportering eller överlämnande av utsläppsrätter, 3. de tillstånd som behövs enligt miljöbalken eller äldre miljölagstiftning saknas, 4. tillståndet ersätts med ett nytt tillstånd, eller 5. verksamheten inte kräver tillstånd för att släppa ut växthusgaser. Första stycket 5 gäller inte anläggningar som beviljats bibehållet tillstånd enligt 9 a och b §§. 9 a § Tillståndsmyndigheten får besluta om att en verksamhetsutövare får behålla sitt tillstånd även när verksamhet inte längre kräver tillstånd enligt 7 § på grund av ändring av verksamheten eller verksamheterna. Regeringen får meddela föreskrifter om förutsättningarna för att en verksamhetsutövare ska få bibehålla sitt tillstånd. 9 b § En verksamhetsutövare för en anläggning som innehar tillstånd och vars verksamhet inte längre kräver tillstånd enligt 7 § får ansöka om att behålla tillståndet till utsläpp av växthusgaser till tillståndsmyndigheten. Regeringen får meddela föreskrifter om vad en sådan ansökan ska innehåll 11 a § Regeringen får meddela föreskrifter om att utsläpp av växthusgaser från flygverksamhet ska kompenseras med reduktionsenheter. 11 b § Verksamhetsutövaren för en flygverksamhet ska överlämna det antal reduktionsenheter som fastställts enligt föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag. 11 c § Regeringen får meddela föreskrifter om 1. fastställande av antalet reduktionsenheter som ska överlämnas enligt 11b §, 2. undantag från skyldigheten att överlämna reduktionsenheter, och 3. villkor för vilka reduktionsenheter som får användas med avseende på skyldigheter enligt 11 b §. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om skyldigheten att överlämna reduktionsenheter. Sjötransportverksamhet 11 d § Regeringen får meddela föreskrifter om att det ska krävas en övervakningsplan för att bedriva sjötransportverksamhet. 11 e § För det fall en annan aktör än verksamhetsutövaren till en sjötransportverksamhet genom avtal har övertagit ansvaret för driften av ett fartyg eller inköp av drivmedel, har verksamhetsutövaren rätt till ersättning av den aktören för de kostnader verksamhetsutövaren har haft till följd av skyldigheten i 16 §. Med övertagande av ansvaret för driften av fartyget i första stycket menas befogenhet att bestämma vilken lastfartyget ska transportera eller fartygets färdplan och hastighet. 11 f § Första domstol i tvistemål rörande ett förhållande som avses i 11 e § är den tingsrätt som regeringen utser (sjörättsdomstol). Bestämmelser om behörigheten för en sjörättsdomstol att ta upp ett tvistemål som avses i första stycket finns i 21 kap. 2 § sjölagen (1994:1009). 13 § Regeringen får meddela föreskrifter om att följande utsläpp ska täckas av utsläppsrätter: 1. utsläpp av växthusgaser från anläggningar med stöd av ett tillstånd, eller 2. utsläpp av koldioxid från flygverksamhet. 2. utsläpp av växthusgaser från flygverksamhet, eller 3. utsläpp av växthusgaser från sjötransportverksamhet. 16 § Verksamhetsutövaren för en anläggning ska överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de sammanlagda utsläppen från verksamheten. Detsamma gäller en verksamhetsutövare för en sådan flygverksamhet som avses i 4 § 1 och som ska omfattas av en övervakningsplan. Verksamhetsutövaren för en anläggning eller en sjötransportverksamhet ska överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de sammanlagda utsläppen från verksamheten. Detsamma gäller en verksamhetsutövare för en sådan flygverksamhet som avses i 4 § 1 och som ska omfattas av en övervakningsplan. 26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för myndigheters kostnader för prövning, kontoföring och tillsyn enligt 1. denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, eller 2. EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläpps handelsdirektivet. 2. EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläpps Handelsdirektivet, eller 3. EU MRV-förordningen och EU-förordningar som antagits med stöd av den förordningen. 27 § Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) utövar tillsyn över att denna lag, EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläppshandelsdirektivet och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen och EU-förordningarna följs. Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) utövar tillsyn över att denna lag, EU MRV-förordningen och EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläppshandelsdirektivet och EU MRV-förordningen föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen och EU-förordningarna följs. 31 § Tillsynsmyndigheten har, om det behövs för tillsynen, rätt att få tillträde till 1. anläggningar, 2. luftfartyg som ingår i en flygverksamhet, och 3. områden som hör till sådana anläggningar eller luftfartyg, dock inte bostäder. 3. fartyg som ingår i en sjötransportsverksamhet, 4. områden som hör till sådana anläggningar eller luftfartyg, dock inte bostäder. Polismyndigheten ska ge tillsynsmyndigheten den hjälp som behövs för tillträdet. Hjälp får begäras endast om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver användas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl. 33 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet utan tillstånd driver en verksamhet som medför utsläpp av växthusgaser från en anläggning och därmed bryter mot föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av 7 §, ska dömas för otillåtet utsläpp av växthusgaser till böter eller fängelse i högst två år. För otillåtet utsläpp av växthusgaser döms även den verksamhetsutövare för en flygverksamhet som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av 11 § om krav på en övervakningsplan. För otillåtet utsläpp av växthusgaser döms även den verksamhetsutövare för en flygverksamhet eller en sjötransportverksamhet som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av 11 eller 11 d §§ om krav på en övervakningsplan. 35 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet lämnar en oriktig eller vilseledande uppgift i en utsläppsrapport ska dömas för försvårande av kontroll av växthusgasutsläpp till böter eller fängelse i högst två år. Den som med uppsåt eller av oaktsamhet lämnar en oriktig eller vilseledande uppgift i en utsläppsrapport ska, om åtgärden innebär risk för att ett för litet antal utsläppsrätter eller reduktionsenheter överlämnas, dömas för försvårande av kontroll av växthusgasutsläpp till böter eller fängelse i högst två år. 41 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en förseningsavgift eller sanktionsavgift ska betalas av den som åsidosätter bestämmelser i 1. denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, eller 2. EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläppshandelsdirektivet. 2. EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläppshandelsdirektivet. 3. EU MRV-förordningen eller EU-förordningar som har antagits med stöd av EU MRV-förordningen. Avvisning och kvarhållande av fartyg 42 a § Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avvisnings- och kvarhållandebeslut som avses i artikel 16.11a i utsläppshandelsdirektivet och i artikel 20.3 i EU MRV-förordningen. 44 § Beslut enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläppshandelsdirektivet får överklagas till mark- och miljödomstolen. Beslut enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, enligt EU MRV-förordningen, eller enligt de EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläppshandelsdirektivet eller EU MRV-förordningen får överklagas till mark- och miljödomstolen. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttrande kommit från Drivkraft Sverige, Energiföretagen, Energimyndigheten, Företagarna, Göteborgs tingsrätt, Integritetsskyddsmyndigheten, Kommerskollegium, Konjunkturinstitutet, Konkurrensverket, Konsumentverket, Luftfartsverket, Mobility Sweden, Nacka tingsrätt, mark- och miljödomstolen, Polismyndigheten, Regelrådet, Riksgälden, Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen, Svensk Sjöfart, SWEDAC, Swedavia Airports, Tillväxtverket, Trafikanalys, Transportstyrelsen, Umeå tingsrätt, mark- och miljödomstolen och Åklagarmyndigheten. Ekonomistyrningsverket, Industriarbetsgivarna i Sverige Service AB, Riksdagens ombudsmän och Sveriges Kommuner och Regioner avstår från att lämna synpunkter på promemorian. Följande remissinstanser har inte svarat: Avfall Sverige, Ekomodernisterna, Ekonomistyrningsverket, Energigas, Föreningen för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige, Föreningen Teknikföretagen i Sverige, Föreningen Svenskt Flyg Intresse AB, Hagainitiativet, IATA, Innovations- och Kemiindustrierna i Sverige AB, IVL Svenska Miljöinstitutet, Jernkontoret, Sjöfartsverket, SKGS, Skogsindustrierna, Stockholms Handelskammare, Svensk Pilotförening, Svenska Regionala Flygplatser, Svensk Torn, Svenska bioenergiföreningen, Svenska Naturskyddsföreningen, Svenskt Aluminium, Svenskt Näringsliv, Swedish Business Travel Association, Transportföretagen och Världsnaturfonden WWF. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om ändring i lagen (2020:1173) om vissa utsläpp av växthusgaser Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2020:1173) om vissa utsläpp av växthusgaser dels att 1-10, 13, 16, 25-27, 31, 33, 35, 41 och 44 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas fem nya paragrafer, 4 a, 11 a-11 c och 42 a §§, och närmast före 11 b och 42 a §§ nya rubriker av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag syftar till att främja kostnadseffektiva och ekonomiskt effektiva minskningar av utsläppen av växthusgaser. Lagen kompletterar EU-för-ordningar som har antagits med stöd av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/410 (utsläppshandels-direktivet). Lagen kompletterar - EU-förordningar som har antagits med stöd av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/959 (utsläppshandelsdirektivet), och - Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/757 av den 29 april 2015 om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter och om ändring av direktiv 2009/16/EG (EU:s MRV-förordning) och EU-förordningar som har antagits med stöd av den förordningen. 2 § I denna lag avses med utsläpp av växthusgaser: frigör-ande i atmosfären av koldioxid, dikväveoxid eller perfluorkolväten från en eller flera källor belägna inom en anläggning eller från ett luftfartyg, utsläpp av växthusgaser: 1. frigörande av koldioxid, dikväveoxid eller perfluorkolväten från en eller flera källor belägna inom en anläggning, 2. frigörande av koldioxid från ett luftfartyg, eller 3. frigörande av koldioxid, metan eller dikväveoxid från ett fartyg. ton koldioxidekvivalenter: ett ton koldioxid eller den mängd dikväveoxid eller perfluorkolväten som medför en lika stor klimat-påverkan som utsläpp av ett ton koldioxid, och utsläppsrätt: en rätt att släppa ut ett ton koldioxidekvivalenter under en fastställd period i enlighet med denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. ton koldioxidekvivalenter: ett ton koldioxid eller den mängd dikväveoxid, metan, eller perfluor-kolväten som medför en lika stor klimatpåverkan som utsläpp av ett ton koldioxid, utsläppsrätt: en rätt att släppa ut ett ton koldioxidekvivalenter under en fastställd period i enlighet med denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, reduktionsenhet: ett instrument som får användas för att kompensera utsläpp av växthusgaser från flygverksamhet i enlighet med föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, och icke-koldioxideffekter: klimatpåverkan från utsläpp av kväve-oxider, sotpartiklar eller oxiderade svavelföreningar som uppstår genom förbränning av bränsle i ett luftfartyg, och klimatpåverkan av vattenånga, inklusive kondensstrimmor som uppstår från sådan förbränning. 3 § Med anläggning avses i denna lag en fast teknisk enhet där det bedrivs en eller flera verksamheter som ger upphov till utsläpp av växthusgaser som kräver tillstånd enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, liksom all annan därmed direkt förknippad verksamhet som är tekniskt knuten till de verksamheter som bedrivs på platsen och som kan påverka utsläpp och föroreningar. Med anläggning avses i denna lag en fast teknisk enhet där det bedrivs en eller flera verksamheter, liksom all annan därmed direkt förknippad verksamhet som är tekniskt knuten till de verksamheter som bedrivs på platsen och som kan påverka utsläpp och föroreningar. 4 § Med flygverksamhet avses i denna lag en eller flera flygningar med luftfartyg som ger upphov till utsläpp av växthusgaser och som 1. avgår från eller ankommer till en flygplats inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i ett sådant annat tredjeland med vilket Europeiska unionen har ett avtal om ömsesidigt erkännande av utsläppsrätter enligt artikel 25 i utsläppshandelsdirektivet, eller 2. omfattas av kommissionens delegerade förordning (EU) 2019/1603 av den 18 juli 2019 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG vad gäller åtgärder som antagits av Internationella civila luftfartsorganisationen för övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp för att genomföra en global marknads-baserad åtgärd. 2. utförs mellan flygplatser i två olika tredjeländer. 4 a § Med sjötransportverksamhet avses i denna lag sådan transportverksamhet med fartyg till sjöss och i hamn som ger upphov till utsläpp av växthusgaser och som omfattas av artikel 2 i EU:s MRV-förordning. 5 § Med verksamhetsutövare avses i denna lag varje fysisk eller juridisk person som 1. driver en verksamhet eller innehar en anläggning eller som på annat sätt har rätt att fatta avgörande ekonomiska beslut om verksamhetens eller anläggningens tekniska drift, eller 1. i fråga om en anläggning eller en flygverksamhet a) driver verksamheten eller innehar anläggningen eller på annat sätt har rätt att fatta avgörande ekonomiska beslut om verksamhetens eller anläggningens tekniska drift, eller 2. äger ett luftfartyg som ingår i en flygverksamhet, om den som bedriver flygverksamheten inte kan identifieras. b) äger ett luftfartyg som ingår i flygverksamheten, om den som driver flygverksamheten inte kan identifieras, 2. i fråga om en sjötransportverksamhet a) äger ett fartyg som ingår i sjötransportverksamheten, eller b) har tagit över fartygsägarens ansvar för fartygets drift och har gått med på att överta de skyldigheter som följer av bestämmelserna i bilaga I i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 336/2006 av den 15 februari 2006 om genomförande av Internationella säkerhetsorganisationskoden i gemenskapen och upphävande av rådets förordning (EG) nr 3051/95. 6 § I denna lag avses med utsläppsrapport: en sådan skriftlig rapport som avses i artikel 68 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/2066 av den 19 december 2018 om övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG och om ändring av kommissionens förordning (EU) nr 601/2012 (övervaknings- och rapporteringsförordningen), utsläppsrapport: en sådan skriftlig rapport som avses i 1. artikel 68 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/2066 av den 19 december 2018 om övervakning och rapportering av växthusgasutsläpp i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG och om ändring av kommissionens förordning (EU) nr 601/2012 (övervaknings- och rapporteringsförordningen), eller 2. artiklarna 11 och 11 a i EU:s MRV-förordning, övervakningsplan: en sådan skriftlig redogörelse som avses i artikel 12 i övervaknings- och rap-porteringsförordningen, och övervakningsplan: en sådan skriftlig redogörelse som avses i 1. artikel 12 i övervaknings- och rapporteringsförordningen, eller 2. artikel 6 i EU:s MRV-förordning, och rapport om verksamhetsnivå: en sådan skriftlig rapport som avses i artikel 3 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/1842 av den 31 oktober 2019 om tillämpningsföreskrifter för Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG vad gäller ytterligare åtgärder i samband med justeringar av gratis tilldelning av utsläppsrätter på grund av förändringar av verksamhetsnivå. 7 § Regeringen får meddela före-skrifter om att det ska krävas till-stånd för att släppa ut växthusgaser från en anläggning och vad en ansökan om tillstånd ska innehålla. Regeringen får meddela före-skrifter om att det för en anläggning ska krävas tillstånd till utsläpp av växthusgaser och vad en ansökan om tillstånd ska innehålla. Regeringen får meddela före-skrifter om att en verksamhetsutövare vars verksamhet inte längre omfattas av tillståndsplikt ska kunna behålla tillståndet. 8 § Frågor om tillstånd för att släppa ut växthusgaser prövas av en tillståndsmyndighet efter ansökan av verksamhetsutövaren. Frågor om tillstånd till utsläpp av växthusgaser prövas av en tillståndsmyndighet efter ansökan av verksamhetsutövaren. Den myndighet som regeringen bestämmer är tillståndsmyndighet. 9 § Tillståndsmyndigheten får återkalla ett tillstånd för att släppa ut växthusgaser, om Tillståndsmyndigheten får återkalla ett tillstånd till utsläpp av växthusgaser, om 1. verksamhetsutövaren inte har följt ett tillståndsvillkor och avvikelsen är av allvarlig art, 2. verksamhetsutövaren allvarligt åsidosätter det som är föreskrivet om rapportering eller överlämnande av utsläppsrätter, 3. de tillstånd som behövs enligt miljöbalken eller äldre miljö-lagstiftning saknas, 4. tillståndet ersätts med ett nytt tillstånd, eller 5. verksamheten inte kräver tillstånd för att släppa ut växthusgaser. 5. verksamheten inte kräver tillstånd till utsläpp av växthusgaser, och tillståndsmyndigheten inte har beslutat att verksamhetsutövaren får behålla tillståndet enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 § andra stycket. 10 § Om det behövs för att uppfylla Sveriges förpliktelser till följd av medlemskapet i Europeiska unionen, får tillståndsmyndigheten åter-kalla ett tillstånd för att släppa ut växthusgaser eller ändra eller upphäva villkor i ett sådant tillstånd. Om det behövs för att uppfylla Sveriges förpliktelser till följd av medlemskapet i Europeiska unionen, får tillståndsmyndigheten åter-kalla ett tillstånd till utsläpp av växthusgaser eller ändra eller upphäva villkor i ett sådant tillstånd. 11 a § Regeringen får meddela före-skrifter om att utsläpp av växt-husgaser från flygverksamhet ska kompenseras genom annullering av reduktionsenheter och hur det ska gå till. Sjötransportverksamhet 11 b § En verksamhetsutövare som har haft kostnader för att överlämna utsläppsrätter enligt 16 § har rätt till ersättning för de kostnaderna från en aktör som har tagit över ansvaret för driften av verksamhetsutövarens fartyg. En aktör ska anses ha tagit över driften av ett fartyg om aktören har ingått ett avtal med verksamhetsutövaren som innebär att aktören har befogenhet att bestämma 1. fartygets färdplan och hastig-het, 2. vilken last som fartyget ska transportera, eller 3. vilket bränsle som ska köpas in för fartygets drift. 11 c § Första domstol i tvistemål om ett förhållande som avses i 11 b § är den tingsrätt som avses i 21 kap. 1 § sjölagen (1994:1009). Behörigheten för en sjörätts-domstol att ta upp ett tvistemål som avses i första stycket ska bestämmas enligt 21 kap. 2 § sjölagen. 13 § Regeringen får meddela före-skrifter om att följande utsläpp ska täckas av utsläppsrätter: 1. utsläpp av växthusgaser från anläggningar med stöd av ett till-stånd, eller 2. utsläpp av koldioxid från flygverksamhet. Regeringen får meddela före-skrifter om att utsläpp av växt-husgaser ska täckas av utsläppsrätter. 16 § Verksamhetsutövaren för en an-läggning ska överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de sammanlagda utsläppen från verksamheten. Detsamma gäller en verksamhetsutövare för en sådan flygverksamhet som avses i 4 § 1 och som ska omfattas av en övervakningsplan. Verksamhetsutövaren ska överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de sammanlagda utsläppen från en verksamhet som är 1. en anläggning för vilken det krävs tillstånd till utsläpp av växthusgaser eller för vilken verksamhetsutövaren fått behålla tillståndet, 2. en sådan flygverksamhet som avses i 4 § 1 och som ska omfattas av en övervakningsplan, eller 3. en sjötransportverksamhet. 25 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. skyldighet att övervaka och rapportera utsläpp av växthusgaser, 1. skyldighet att övervaka och rapportera utsläpp av växthusgaser och icke-koldioxideffekter, 2. verifiering av uppgifter, och 3. ackreditering av kontrollörer. 26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för myndigheters kostnader för prövning, kontoföring och tillsyn enligt 1. denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, eller 1. denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, 2. EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläpps-handelsdirektivet. 2. EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläpps-handelsdirektivet, eller 3. EU:s MRV-förordning och EU-förordningar som har antagits med stöd av den förordningen. 27 § Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) utövar tillsyn över att denna lag, EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläppshandels-direktivet och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen och EU-förordningarna följs. Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) utövar tillsyn över att följande författningar följs: 1. denna lag, 2. EU:s MRV-förordning, 3. EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläppshandelsdirektivet eller EU:s MRV-förordning, och 4. föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag eller de EU-förordningar som avses i 2 och 3. 31 § Tillsynsmyndigheten har, om det behövs för tillsynen, rätt att få tillträde till 1. anläggningar, 2. luftfartyg som ingår i en flygverksamhet, och 2. luftfartyg som ingår i en flygverksamhet, 3. fartyg som används i en sjötransportverksamhet, och 3. områden som hör till sådana anläggningar eller luftfartyg, dock inte bostäder. 4. områden som hör till sådana anläggningar, luftfartyg eller fartyg, dock inte bostäder. Polismyndigheten ska ge tillsynsmyndigheten den hjälp som behövs för tillträdet. Hjälp får begäras endast om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver användas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl. 33 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet utan tillstånd driver en verksamhet som medför utsläpp av växthusgaser från en anläggning och därmed bryter mot föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av 7 §, ska dömas för otillåtet utsläpp av växthusgaser till böter eller fängelse i högst två år. Den som med uppsåt eller av oaktsamhet utan tillstånd driver en verksamhet som medför utsläpp av växthusgaser från en anläggning och därmed bryter mot föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av 7 § första stycket, ska dömas för otillåtet utsläpp av växthusgaser till böter eller fängelse i högst två år. För otillåtet utsläpp av växthusgaser döms även den verksamhetsutövare för en flygverksamhet som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av 11 § om krav på en övervakningsplan. För otillåtet utsläpp av växthusgaser döms även den verksamhetsutövare för en flygverksamhet eller en sjötransportverksamhet som med uppsåt eller av oaktsamhet inte fullgör ett krav på en övervakningsplan enligt 1. föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av 11 §, eller 2. artikel 6 i EU:s MRV-förordning. 35 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet lämnar en oriktig eller vilseledande uppgift i en utsläpps-rapport ska dömas för försvårande av kontroll av växthusgasutsläpp till böter eller fängelse i högst två år. Den som med uppsåt eller av oaktsamhet lämnar en oriktig eller vilseledande uppgift i en utsläpps-rapport ska, om åtgärden innebär risk för att ett för litet antal utsläppsrätter överlämnas eller reduktionsenheter annulleras, dömas för försvårande av kontroll av växthusgasutsläpp till böter eller fängelse i högst två år. 41 § Regeringen får meddela föreskrifter om att en förseningsavgift eller sanktionsavgift ska betalas av den som åsidosätter bestämmelser i 1. denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, eller 1. denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, 2. EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläpps-handelsdirektivet. 2. EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläpps-handelsdirektivet, eller 3. EU:s MRV-förordning och EU-förordningar som har antagits med stöd av den förordningen. Avvisning, kvarhållande och anlöpsförbud 42 a § Regeringen får meddela före-skrifter om sådana beslut om avvisning och kvarhållande av fartyg och förbud för fartyg att anlöpa svensk hamn som avses i artikel 16.11a i utsläppshandels-direktivet. 44 § Beslut enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EU-förordningar som har antagits med stöd av utsläppshandelsdirektivet får överklagas till mark- och miljödomstolen. Beslut enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, enligt EU:s MRV-förordning, eller enligt de EU-förordningar som har antagits med stöd av EU:s MRV-förordning eller utsläppshandelsdirektivet får överklagas till mark- och miljödomstolen. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2023-06-21 Närvarande: Justitierådet Mahmut Baran, f.d. justitierådet Mari Andersson och justitierådet Stefan Reimer Nya verksamheter i utsläppshandelssystemet Enligt en lagrådsremiss den 8 juni 2023 har regeringen (Klimat- och näringslivsdepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (2020:1173) om vissa utsläpp av växthusgaser. Förslaget har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Eleni Stavropoulou, biträdd av kanslirådet Johan Gannedahl. Förslaget föranleder följande yttrande. Inledning Europaparlamentet och rådet antog i maj 2023 tre rättsakter om utvidgningen av utsläppshandelssystemet. - Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/959 av den 10 maj 2023 om ändring av direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen och beslut (EU) 2015/1814 om upprättande och användning av en reserv för marknadsstabilitet för unionens utsläppshandelssystem, - Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/958 av den 10 maj 2023 om ändring av direktiv 2003/87/EG vad gäller luftfartens bidrag till unionens mål om minskade utsläpp från hela ekonomin och det lämpliga genomförandet av en global marknadsbaserad åtgärd och - Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/957 av den 10 maj 2023 om ändring av förordning (EU) 2015/757 i syfte att inkludera sjöfartsverksamhet i EU:s utsläppshandelssystem och för övervakningen, rapporteringen och verifieringen av utsläpp av ytterligare växthusgaser och utsläpp från ytterligare fartygstyper (EU:s MRV-förordning). I lagrådsremissen föreslås ändringar av lagen om vissa utsläpp av växthusgaser för att genomföra de nämnda direktiven (tillsammans det reviderade utsläppshandelsdirektivet) respektive komplettera EU:s MRV-förordning. 2 § I paragrafen finns definitioner av termer och uttryck som används i lagen. Uttrycket utsläpp av växthusgaser görs om till en punktuppställning. I punkterna anges vilka växthusgaser som är aktuella för respektive typ av verksamhet inom lagens tillämpningsområde. Beträffande flygverksamhet och sjötransportverksamhet anges i punkterna 2 och 3 "frigörande av koldioxid från ett luftfartyg" respektive "frigörande av koldioxid, metan eller dikväveoxid från ett fartyg". Uttrycken flygverksamhet och sjötransportverksamhet är definierade i lagen. Det blir därför tydligare om det anges i definitionen av uttrycket utsläpp av växthusgaser att utsläppen i fråga är från "ett luftfartyg i en flygverksamhet" respektive från "ett fartyg i en sjötransportverksamhet". 7 och 9 §§ I 7 § regleras bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter om tillstånd till utsläpp av växthusgaser. Enligt förslag till ett nytt andra stycke till 7 § får regeringen meddela föreskrifter som innebär att vissa verksamhetsutövare som inte längre omfattas av tillståndsplikten ska kunna behålla tillståndet till utsläpp av växthusgaser. Deltagandet är frivilligt och förutsätter att det görs en ansökan. De verksamhetsutövare som här avses framgår av artikel 2.1 i det reviderade utsläppshandelsdirektivet. Det rör sig om anläggningar som genom att ändra sina produktionsprocesser för att minska sina utsläpp av växthusgaser hamnar under tröskelvärdet 20 MW. Genom bemyndigandet kan regeringen exempelvis meddela föreskrifter om att dessa verksamhetsutövare ska kunna behålla sina tillstånd fram till slutet av den innevarande femårsperioden eller även den påföljande femårsperioden. I 9 § anges grunderna för återkallelse av ett tillstånd till utsläpp av växthusgaser. I ett tillägg till punkten 5 - som reglerar återkallelse när verksamheten inte längre kräver tillstånd till utsläpp av växthusgaser - föreslås ett undantag som innebär att tillståndet för en verksamhetsutövare som fått behålla tillståndet med anledning av den nya bestämmelsen i 7 § andra stycket inte ska kunna återkallas trots att verksamheten inte längre är tillståndspliktig. Av lagrådsremissen framgår inte om och, i så fall, hur en verksamhetsutövare som frivilligt deltar i utsläppshandelssystemet kan träda ur detta system frivilligt, dvs. innan de i direktivet angivna tiderna löper ut. Lagrådet förordar att frågan uppmärksammas under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Klimat- och näringslivsdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7 september 2023 Närvarande: statsminister Kristersson, ordförande, och statsråden Busch, Svantesson, Ankarberg Johansson, Edholm, J Pehrson, Waltersson Grönvall, Jonson, Strömmer, Roswall, Forssmed, Tenje, Forssell, Slottner, M Persson, Wykman, Malmer Stenergard, Kullgren, Liljestrand, Brandberg, Pourmokhtari Föredragande: statsrådet Pourmokhtari Regeringen beslutar proposition Nya verksamheter i utsläppshandelssystemet