Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2012/13:122 Ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter Prop. 2012/13:122 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 21 mars 2013 Fredrik Reinfeldt Anna-Karin Hatt (Näringsdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen lämnas förslag till en ny lag om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter. Lagen kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1227/2011 av den 25 oktober 2011 om integritet och öppenhet på grossistmarknaderna för energi. I propositionen föreslås att straffansvar införs för överträdelser av förordningens förbud mot insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan vid handel med grossistenergiprodukter samt mot åsidosättande av rapporteringsskyldighet. Dessutom föreslås ett meddelandeförbud för den som rapporterat om misstänkta överträdelser av förbuden till den nationella tillsynsmyndigheten, Energimarknadsinspektionen. Överträdelser av meddelandeförbudet föreslås vara förenade med straffansvar. Lagförslaget innehåller vidare bestämmelser om den nationella tillsynsmyndighetens uppgifter och befogenheter samt regler om avgifter för att bekosta tillsynsmyndighetens uppgifter enligt lagen. Därutöver finns ett förslag till följdändring i lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument. Lagförslagen föreslås träda i kraft den 29 juni 2013. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter 5 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument 8 3 Ärendet och dess beredning 9 4 Bakgrund 9 4.1 Inledning 9 4.2 Grossistmarknaderna för energi 10 4.3 Tillsyn över grossistmarknaderna för energi 10 5 Förordning (EU) nr 1227/2011 12 5.1 Förordningens tillkomst 12 5.2 Förordningen i huvuddrag 13 6 Överväganden och förslag 18 6.1 En ny lag 18 6.2 Sanktioner, rapporteringsskyldighet 20 6.2.1 Straffansvar införs för insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan vid handel med grossistenergiprodukter 20 6.2.2 Rapporteringsskyldighet 24 6.2.3 Följdändringar i marknadsmissbrukslagen 25 6.3 Tillsyn över förordningen 26 6.3.1 Tillsynsmyndighet, myndighetens uppgifter och befogenheter 26 6.3.2 Säkerhetsåtgärder 30 6.3.3 Tillfälligt förbud mot utövande av yrkesverksamhet 31 6.3.4 Avgifter 32 6.3.5 Förelägganden, vite 34 6.4 Överklagande 36 6.5 Vissa sekretessfrågor 37 6.5.1 Artikel 12 och 17 - sekretess och tystnadsplikt 37 6.5.2 Allmänt om offentlighets- och sekretessregleringen 38 6.5.3 Reglerna om sekretess behöver inte ändras 39 6.6 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 43 7 Konsekvenser 43 8 Författningskommentar 46 8.1 Förslaget till lag om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter 46 8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument 53 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1227/2011 54 Bilaga 2 Sammanfattning av promemorian Ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter 70 Bilaga 3 Promemorians lagförslag 71 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna 75 Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 76 Bilaga 6 Lagrådets yttrande 80 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 mars 2013. 81 Rättsdatablad 82 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter, 2. lag om ändring i lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter Härigenom föreskrivs följande. Inledande bestämmelser 1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1227/2011 av den 25 oktober 2011 om integritet och öppenhet på grossistmarknaderna för energi. I förordningen finns bestämmelser om förbud mot insiderhandel, skyldighet att offentliggöra insiderinformation, förbud mot otillbörlig marknadspåverkan, rapporteringsskyldighet och tillsyn över grossistmarknaderna för energi. 2 § Vid tillämpningen av denna lag gäller de definitioner som finns i förordning (EU) nr 1227/2011. Straffansvar m.m. 3 § Den som bryter mot något av förbuden mot insiderhandel i artikel 3.1 a och c i förordning (EU) nr 1227/2011 döms till fängelse i högst två år. Om brottet med hänsyn till affärens omfattning och övriga omständigheter är grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. 4 § Den som av oaktsamhet bryter mot något av förbuden mot insiderhandel i artikel 3.1 a och c i förordning (EU) nr 1227/2011 döms till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. 5 § Den som bryter mot förbudet mot röjande av insiderinformation i artikel 3.1 b i förordning (EU) nr 1227/2011 döms till böter eller fängelse i högst ett år. Om informationen blir allmänt känd samtidigt med att den röjs, döms inte till ansvar. 6 § Den som bryter mot förbudet att bedriva, eller försöka bedriva, otillbörlig marknadspåverkan i artikel 5 i förordning (EU) nr 1227/2011 döms till fängelse i högst två år. Om brottet med hänsyn till omfattningen av marknadspåverkan eller övriga omständigheter är att anse som grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. 7 § Den som av oaktsamhet bryter mot förbudet att bedriva otillbörlig marknadspåverkan i artikel 5 i förordning (EU) nr 1227/2011 döms till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. 8 § Den som har rapporterat enligt artikel 15 i förordning (EU) nr 1227/2011 får inte röja för den som rapporteringen avser eller för någon utomstående att rapportering har skett. 9 § Den som har rapporterat enligt artikel 15 i förordning (EU) nr 1227/2011 får inte hållas ansvarig för att ha brutit mot någon tystnadsplikt, om den som rapporterat hade anledning att räkna med att rapportering borde ske. 10 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter sin rapporteringsskyldighet enligt artikel 15 i förordning (EU) nr 1227/2011 eller bryter mot meddelandeförbudet enligt 8 § döms till böter. 11 § Utbyte av brott enligt 3-7 §§ ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Tillsynsmyndighet 12 § Tillsynsmyndighet är den myndighet som regeringen utsett enligt 1 kap. 7 § ellagen (1997:857). Tillsynsmyndighetens uppgifter och befogenheter 13 § Tillsynsmyndigheten fullgör de uppgifter som ankommer på den nationella tillsynsmyndigheten enligt förordning (EU) nr 1227/2011 och övervakar att 1. förordningen, delegerade akter och genomförandeakter som antagits på grundval av förordningen följs, och 2. denna lag och föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen följs. 14 § Tillsynsmyndigheten ska anmäla till åklagare när det finns anledning att anta att en överträdelse av förbuden i artikel 3 eller 5 i förordning (EU) nr 1227/2011 har begåtts. Detsamma gäller i fråga om överträdelse av rapporteringsskyldigheten i artikel 15 eller brott mot meddelandeförbudet enligt 8 §. 15 § För att fullgöra sina uppgifter enligt 13 § får tillsynsmyndigheten förelägga 1. ett företag eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat, 2. den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken att inställa sig för förhör på tid och plats som myndigheten bestämmer. Ett föreläggande enligt första stycket 1 får inte avse en handling vars innehåll kan antas vara sådant att en advokat eller en advokats biträde inte får höras som vittne om innehållet och som innehas av advokaten eller biträdet eller den till förmån för vilken tystnadsplikten gäller. Ett föreläggande enligt första stycket gäller omedelbart, om något annat inte bestäms. Föreläggandet får förenas med vite. 16 § Tillsynsmyndigheten får när det är nödvändigt genomföra en undersökning hos en marknadsaktör. 17 § Den som är uppgiftsskyldig eller föremål för undersökning enligt denna lag får inte betungas onödigt. 18 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att se till att bestämmelserna i förordning (EU) nr 1227/2011 och genomförandeakter som antagits på grundval av förordningen följs. Ett föreläggande enligt första stycket gäller omedelbart, om något annat inte bestäms. Föreläggandet får förenas med vite. Avgifter 19 § För att finansiera tillsynsmyndighetens uppgifter enligt denna lag ska marknadsaktörer som är registrerade hos tillsynsmyndigheten enligt artikel 9 i förordning (EU) nr 1227/2011 betala avgifter. Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter. Överklagande 20 § Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Tillsynsmyndighetens beslut enligt 14 § får inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 29 juni 2013. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument Härigenom föreskrivs att det i lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument ska införas en ny paragraf, 9 a §, av följande lydelse. 9 a § Bestämmelserna i 2-8 §§ ska inte tillämpas vid handel med sådana finansiella instrument som omfattas av artiklarna 3 och 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1227/2011 av den 25 oktober 2011 om integritet och öppenhet på grossistmarknaderna för energi. 1. Denna lag träder i kraft den 29 juni 2013. 2. Äldre föreskrifter gäller i fråga om gärningar som har företagits före ikraftträdandet. 3 Ärendet och dess beredning Den 25 oktober 2011 antog Europaparlamentet och rådet förordning (EU) nr 1227/2011 om integritet och öppenhet på grossistmarknaderna för energi, bilaga 1. Förordningen trädde i kraft den 28 december 2011. Med anledning av förordningen upprättades inom Näringsdepartementet en promemoria med förslag till kompletterande lagbestämmelser. Promemorian har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Näringsdepartementet (N2012/4824/E). Ett utkast till lagrådsremiss har beretts med Ekobrottsmyndigheten, Energimarknadsinspektionen och Åklagarmyndigheten under hand. Beredningen har avsett ändringar i 7 och 11 §§ förslaget till lag om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter. De tre instanserna har inte framfört några invändningar mot ändringsförslagen. Till denna proposition lämnas en sammanfattning av promemorian, bilaga 2, promemorians lagförslag, bilaga 3, och en förteckning över remissinstanserna, bilaga 4. Lagrådet Regeringen beslutade den 21 februari 2013 att inhämta Lagrådets yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådet lämnade förslaget utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. 4 Bakgrund 4.1 Inledning Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1227/2011 om integritet och öppenhet på grossistmarknaderna för energi (EUT L 326, 8.12.2011, s. 1, Celex 32011R1227), förkortad förordningen, innehåller bestämmelser som är tillämpliga vid handel med grossistenergiprodukter, dvs. avtal och derivat som rör försörjning av el eller naturgas. I avsnitt 4.2 lämnas en kortfattad beskrivning om grossistmarknaderna för el och gas. Förordningen innehåller också bestämmelser om samarbete mellan nationella tillsynsmyndigheter, behöriga finansmyndigheter, nationella konkurrensmyndigheter, byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (Agency for the Cooperation of Energy Regulators), förkortad ACER, och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (European Securities and Markets Authority), förkortad Esma. Avsnitt 4.3 innehåller en översiktlig redogörelse för den verksamhet som respektive myndighet bedriver. En översiktlig beskrivning av förordningen finns i avsnitt 5. 4.2 Grossistmarknaderna för energi Grossistmarknaden för el Sedan elmarknaden avreglerades i Sverige 1996 har marknaden för handel med el, den fysiska handeln, kommit att kompletteras med en finansiell elmarknad. Den finansiella elmarknaden omfattar handel med elderivat, dvs. derivatkontrakt som har el som underliggande tillgång. Sådana kontrakt är verktyg för företag som köper och säljer el att prissäkra sina framtida kontrakt/leveranser och på så sätt minska sina affärsrisker. Derivathandeln möjliggör också spekulation i förändringar av elpriser. Såväl den finansiella som den fysiska elmarknaden är i hög grad integrerad mellan de nordiska länderna, bortsett från Island. Den fysiska handeln sker på marknadsplatsen Nord Pool Spot. Handeln med elderivat sker på marknadsplatsen NasdaqOMX Commodities. På NasdaqOMX Commodities handlas även elcertifikat och utsläppsrätter för koldioxid, som är miljöpolitiska instrument för att främja produktionen av förnyelsebara energikällor, respektive minska utsläppen av växthusgaser. Aktörerna på Nord Pool Spot är framförallt kraftproducenter, distributörer, industriföretag, mäklare och elhandlare, dvs. företag med ett behov av att handla fysiskt i den nordiska elmarknaden. På NasdaqOMX Commodities finns flertalet av desamma representerade, men här ryms även renodlade finansiella intressenter. Dessa är i flera fall lokaliserade utanför Norden. Marknaden domineras emellertid av aktörer med nära koppling till företag som producerar eller handlar med el. Vid sidan av handeln på Nord Pool Spot och NasdaqOMX Commodities sker även handel på den s.k. OTC-marknaden. Denna marknad är mäklardriven och handeln sker via telefon eller alternativa elektroniska marknadsplatser. Det förekommer även bilateral handel mellan marknadens aktörer. Grossistmarknaden för gas Den svenska, och även nordeuropeiska, gasmarknaden är i allt väsentligt en fysisk marknad, präglad av skräddarsydda bilaterala kontrakt och därmed mycket begränsad börshandel. Den börshandel som sker äger rum på den nordiska gasbörsen Nord Pool Gas. På Nord Pool Gas handlas gas med fysisk leverans och nära i tid. 4.3 Tillsyn över grossistmarknaderna för energi Energimarknadsinspektionen Energimarknadsinspektionen är den nationella tillsynsmyndighet som ansvarar för tillsynen över energimarknaderna. Inspektionens uppgifter regleras i förordningen (2007:1118) med instruktionen för Energimarknadsinspektionen. Bland uppgifterna märks att den ska ansvara för tillsynen, regelgivningen och tillståndsprövningen enligt ellagen (1997:857) och naturgaslagen (2005:403). Inspektionen ska inom sitt verksamhetsområde verka för effektiv konkurrens på el- och gasmarknaderna. Vidare har inspektionen att fullgöra en rad uppgifter som följer av ett antal EU-rättsakter däribland Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 713/2009 av den 13 juli 2009 om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (EUT L 211, 14.8.2009, s. 1, Celex 32009R0713), förkortad ACER-förordningen. Av förordningen följer att Energimarknadsinspektionen ska samarbeta med europeiska tillsynsmyndigheter och ACER i syfte att verka för harmonisering av regelverk så att likvärdiga förutsättningar skapas på marknaderna för el och naturgas inom Norden och EU. Därutöver ska inspektionen särskilt samverka med Konkurrensverket i frågor som rör marknadsövervakning av de konkurrensutsatta energimarknaderna. Finansinspektionen Finansinspektionen är den behöriga finansmyndigheten i Sverige och ansvarar för tillsyn, regelgivning och tillståndsprövning som rör finansiella marknader och finansiella företag. Finansinspektionens tillsyn omfattar handel med finansiella instrument, t.ex. derivatinstrument. Av förordningen (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen framgår att Finansinspektionen ska samarbeta med utländska myndigheter som har behörighet att utöva tillsyn över finansiella marknader och finansiella företag och bidra till att tillsynen samordnas. Konkurrensverket Konkurrensverket är nationell konkurrensmyndighet. Verkets uppgifter regleras i förordningen (2007:1117) med instruktion för Konkurrensverket. Konkurrensverket ska verka för en effektiv konkurrens i privat och offentlig verksamhet till nytta för konsumenterna. Med stöd av konkurrenslagen (2008:579) kan verket ingripa mot konkurrensbegränsande samarbete mellan företag och företags missbruk av dominerande ställning. ACER ACER är tillsynsmyndighet för energifrågor på europeisk nivå. Av ACER-förordningen framgår att ACER ska bistå de nationella tillsynsmyndigheterna att utöva sin verksamhet på EU-nivå och vid behov samordna deras arbete. Esma Esma är tillsynsmyndighet för finansfrågor på europeisk nivå. Esma bestämmer hur tillsynen över värdepappersföretag som verkar i och marknader som berör flera länder bör utformas, arbetar för att tillsynsmyndigheterna tillämpar EU-regler lika samt verkar för ett djupare samarbete och effektivt informationsutbyte mellan de nationella tillsynsmyndigheterna. Esmas verksamhet regleras i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/77/EG (EUT L 331, 15.12.2010, s. 84, Celex 32010R1095). 5 Förordning (EU) nr 1227/2011 5.1 Förordningens tillkomst Frågan om transparens och marknadsintegritet på energimarknaderna uppmärksammades i samband med att det tredje energimarknadspaketet för el och naturgas antogs av Europaparlamentet och rådet 2009 (se prop. 2010/11:70). Då utvecklingen mot en gemensam energimarknad skedde via regionala marknader och med gränsöverskridande handel ansåg EU-kommissionen att det förelåg ett behov av en effektiv, konsistent och koordinerad övervakning på europeisk nivå för att tillförsäkra marknadsintegritet och transparens på dessa marknader. De regelverk som fanns på europeisk nivå ansågs inte vara anpassade för energimarknaderna för el och gas utan för den traditionella finansiella marknaden och täckte endast till viss del det behov som fanns rörande energimarknaderna för el och gas. Dessa regelverk utgjordes av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG av den 28 januari 2003 om insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan (EUT L 96, 12.4.2003, s. 16, Celex 32004L0006), förkortad marknadsmissbruksdirektivet, och Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument (EUT L 145, 30.4.2004, s. 1, Celex 32004L0039). Efter en process som involverade bland andra Committee of European Securities Regulators (CESR) och European Regulators Group for Electricity and Gas (ERGEG) framkom att det fanns behov av ett sektorspecifikt regelverk rörande marknadsintegritet och transparens anpassat till förhållandena på el- och gasmarknaderna. Kommissionen inledde därför ett arbete för att ta fram ett förordningsförslag som syftade till att tillförsäkra marknadsintegritet och transparens samt att stävja marknadsmissbruk där också kopplingen mellan fysisk och finansiell handel kunde beaktas. Förslaget presenterades den 22 december 2010. Den 25 oktober 2011 antogs förordningen. Förordningen trädde i kraft den 28 december 2011. Den är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. Nedan lämnas en översiktlig beskrivning av förordningens innehåll. Förordningen finns som bilaga 1. Direktiven på finansmarknadsområdet är föremål för översyn och omförhandling. Kommissionen har lämnat förslag som syftar till att höja förtroendet för de finansiella marknaderna och investerarskyddet och att säkerställa en enhetlig regelbok för marknadsaktörer. Resultatet av pågående förhandlingar kan komma att påverka förordningens tillämpningsområde. 5.2 Förordningen i huvuddrag Tillämpningsområde och definitioner I artikel 1 fastställs tillämpningsområdet för förordningen. Förordningen omfattar handel med grossistenergiprodukter, dvs. avtal eller derivat som rör försörjning eller transport av el eller naturgas i unionen. Avtal som träffas med flertalet slutkonsumenter är inte grossistenergiprodukter och omfattas således inte av förordningens bestämmelser. Grossistenergiprodukter som utgörs av finansiella instrument enligt artikel 9 i marknadsmissbruksdirektivet, t.ex. överlåtbara värdepapper eller råvaruderivat som är godkända för handel på en reglerad marknad, omfattas inte av förbuden mot insiderhandel i artikel 3 och förbuden mot otillbörlig marknadspåverkan i artikel 5 i förordningen. I artikel 1 föreskrivs också att ACER, Esma och nationella tillsyns-, finans- och konkurrensmyndigheter ska samarbeta i syfte att garantera att enhetliga åtgärder vidtas. I artikel 2 definieras olika uttryck och begrepp som används i förordningen. I takt med att finansmarknaderna utvecklas kommer begreppet marknadsmissbruk i samband med dessa marknader att anpassas. En flexibilitet har därför ansetts nödvändig för att snabbt kunna reagera på denna utveckling. Definitionerna av bl.a. insiderinformation och otillbörlig marknadspåverkan ska därför kunna uppdateras genom delegerade akter, se artikel 6 och 20 i förordningen. Det är EU-kommissionen som fått befogenheten att uppdatera definitionerna genom antagandet av delegerade akter. Insiderhandel Förordningens artikel 3 innehåller förbud mot insiderhandel vid handel med grossistenergiprodukter. Motsvarande förbud mot insiderhandel i fråga om finansiella instrument finns i artikel 2-3 i marknadsmissbruksdirektivet. I artikel 3 i förordningen anges vilka personer och transaktioner som omfattas av förbudet och vilka som är undantagna från förbudet och i vilka situationer. Ett exempel är att systemansvariga för överföringssystemen i medlemsstaterna, i Sveriges fall Affärsverket svenska kraftnät, i viss utsträckning är undantagna från förbudet vid köp av el eller naturgas i syfte att upprätthålla en säker drift av systemet. Enligt artikel 1 ska förbudet inte tillämpas på grossistenergiprodukter som utgörs av finansiella instrument och som omfattas av artikel 9 i marknadsmissbruksdirektivet. Offentliggörande av insiderinformation I artikel 4 finns en skyldighet att offentliggöra insiderinformation. Där anges bl.a. att marknadsaktörerna i god tid och effektivt ska offentliggöra insiderinformation som de har om verksamheten eller anläggningarna som den berörda marknadsaktören äger eller kontrollerar eller för vilken marknadsaktören har driftansvar. Offentliggörandet ska innehålla uppgifter om bl.a. anläggningarnas kapacitet och användning att producera, lagra, förbruka eller överföra el eller naturgas. Otillbörlig marknadspåverkan Artikel 5 innehåller förbud mot att bedriva, eller försöka bedriva, otillbörlig marknadspåverkan på grossistmarknaderna för energi. Förbuden ska enligt artikel 1 inte tillämpas på grossistenergiprodukter som utgörs av finansiella instrument och som omfattas av artikel 9 i marknadsmissbruksdirektivet. Med undantag för försök till otillbörlig marknadspåverkan, finns i artikel 5 i marknadsmissbruksdirektivet ett motsvarande förbud. Delegerade akter Delegerade akter infördes genom Lissabonfördraget. Enligt artikel 290 i EUF-fördraget kan befogenhet delegeras till kommissionen att anta akter som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt. I artikel 6 anges att EU-kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter för att anpassa och uppdatera definitionerna i artikel 2 om insiderinformation, otillbörlig marknadspåverkan, försök till otillbörlig marknadspåverkan och förbrukningskapacitet. Uppdateringen av definitionerna ska ske enbart i syfte att ta hänsyn till kommande utveckling på grossistmarknaderna för energi och minst beakta bl.a. de förhållanden som råder på dessa marknader och vad som är utmärkande för el- och gasmarknaderna och växelverkan mellan produkt och derivatmarknaderna. Närmare bestämmelser om befogenheten att anta delegerade akter finns i artikel 20. Marknadsövervakning Fram till förordningens ikraftträdande har övervakningen av energimarknaderna utförts av medlemsstaterna och enskilt för varje sektor, vilket har inneburit att viss handelsverksamhet kan ha omfattats av flera olika jurisdiktioner och att övervakningen utförts av olika myndigheter. ACER har fått det övergripande ansvaret för att få till stånd en effektiv marknadsövervakning på EU-nivå. ACER anses både ha överblick över el- och gasmarknader på EU-nivå och de nödvändiga kunskaperna om hur dessa marknader och system fungerar. I artikel 7 finns bestämmelser om marknadsövervakningen. ACER övervakar handeln med grossistenergiprodukter i syfte att förhindra handel som bedrivs utifrån insiderinformation och otillbörlig marknadspåverkan. ACER ska också samla in uppgifter i syfte att analysera och övervaka grossistmarknaderna för energi. De nationella tillsynsmyndigheterna ska samarbeta på regional nivå och med ACER om att utföra marknadsövervakningen. För att utföra detta arbete ska tillsynsmyndigheterna få tillgång till den information som ACER samlat in. Insamling av uppgifter Som nämnts ovan ska ACER samla in uppgifter i syfte att analysera och övervaka grossistmarknaderna för energi. I artikel 8 anges vem som är skyldig att lämna uppgifter till ACER och vilka uppgifter som ska samlas in. Först och främst är det marknadsaktörerna som är uppgiftsskyldiga. Skyldiga att lämna uppgifter är också den person eller myndighet, som förtecknas i artikeln, som agerar på marknadsaktörens vägnar. Uppgiftsskyldigheten ska fullföras genom att tillhandahålla ett register över transaktioner och handelsorder som rör grossistmarknaderna för energi, s.k. transaktionsdata. De uppgifter som ska rapporteras ska innehålla en exakt identifiering av köpta och sålda grossistenergiprodukter, överenskommet pris, överenskommen kvantitet, datum och tidpunkt för verkställande, transaktionsparterna och transaktionens mottagare samt annan relevant information. Det övergripande ansvaret för rapporteringen ligger hos marknadsaktörerna, men så snart de begärda uppgifterna tas emot från en person eller en myndighet som förtecknas i artikeln, ska rapporteringskravet för den berörda marknadsaktören anses vara uppfyllt. I artikeln föreskrivs också en skyldighet för marknadsaktörerna att förse ACER och de nationella tillsynsmyndigheterna med s.k. fundamentala data. Här är det fråga om att lämna uppgifter om kapaciteten hos och användningen av anläggningar för att producera, lagra, förbruka eller överföra el eller naturgas. Rapporteringskraven omfattar även planerade eller oplanerade driftsstopp. I artikeln överlämnas till kommissionen att i genomförandeakter utforma närmare bestämmelser om rapporteringskraven. Kommissionen beslutar om dessa genomförandeakter med hjälp av kommittéer som bistår och övervakar kommissionen i genomförandet av EU:s lagstiftning. I kommittéerna sitter representanter från medlemsländerna för att kontrollera kommissionens beslut. Även Europaparlamentet och ministerrådet har rätt att kontrollera kommissionens genomförandeåtgärder. Registrering av marknadsaktörer Registrering av marknadsaktörer behandlas i artikel 9. Där fastställs bl.a. att marknadsaktörer som ingår transaktioner som måste rapporteras till ACER i enlighet med artikel 8.1 ska registrera sig hos den nationella tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där de är etablerade eller bosatta eller, om de inte är etablerade eller bosatta i unionen, i en medlemsstat där de är verksamma. Marknadsaktören ska endast registrera sig hos en enda nationell tillsynsmyndighet. En marknadsaktör som redan är registrerad i en medlemsstat behöver inte registrera sig i en annan medlemsstat. Registrering ska ske innan transaktionen görs. Den nationella tillsynsmyndigheten ska senast tre månader från det datum då kommissionen har antagit vissa genomförandeakter enligt artikel 8 upprätta ett nationellt register. Registret ska innehålla tillräckliga uppgifter för att kunna identifiera varje marknadsaktör. Uppgifterna i registret ska sedan överlämnas till ACER. På grundval av uppgifterna upprättar ACER sedan ett europeiskt register som myndigheterna får tillgång till. Detta register kan med vissa förbehåll komma att offentliggöras. Utbyte av information mellan myndigheter Artikel 10 innehåller regler om utbyte av information mellan ACER och andra myndigheter. Det ankommer på ACER att inrätta mekanismer i syfte att utbyta den information den tar emot enligt artiklarna 7 och 8, med nationella tillsynsmyndigheter, medlemsstaternas behöriga finansmyndigheter, nationella konkurrensmyndigheter, Esma och andra berörda myndigheter. Information får dock endast utbytas om den mottagande myndigheten uppfyller de krav på driftsäkerhet som ställs i artikel 12. Artikel 10 innehåller därutöver bestämmelser om bl.a. samarbetet mellan ACER och de myndigheter som är ansvariga för tillsynen över handel med utsläppsrätter eller derivat som hör samman med utsläppsrätter. Skydd för personuppgifter I artikel 11 föreskrivs att förordningen inte påverkar medlemsstaternas skyldigheter vid sin behandling av personuppgifter enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter (EGT L 281, 23.11.1995, s. 31, Celex 31995L0046). Förordningen påverkar inte heller det fria flödet av sådana uppgifter eller ACER:s skyldigheter, inom ramen för dess ansvarsområden, avseende dess behandling av personuppgifter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (EGT L 8, 12.1.2001, s. 1, Celex 32001R0045). Driftsäkerhet I artikel 12 finns bestämmelser om driftsäkerhet. Bestämmelserna syftar till att säkerställa att ACER, de nationella tillsynsmyndigheterna, finansmyndigheterna och konkurrensmyndigheterna garanterar sekretess, tillförlitlighet och skydd för de uppgifter som de tar emot. Genomförande av förbuden Artikel 13 innehåller bestämmelser om genomförande av förbuden mot marknadsmissbruk. De nationella tillsynsmyndigheterna ska se till att förbuden mot insiderhandel i artikel 3 och förbudet mot otillbörlig marknadspåverkan i artikel 5 samt skyldigheten att offentliggöra insiderinformation i artikel 4 tillämpas. I artikeln fastställs att medlemsstaterna är skyldiga att se till att deras nationella tillsynsmyndigheter har de utredningsbefogenheter och verkställandebefogenheter som de behöver för att utföra uppgiften och att dessa ska utövas på ett proportionerligt sätt. Rätten att överklaga I artikel 14 föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att det på nationell nivå finns lämpliga mekanismer som ger den part som berörs av ett beslut av tillsynsmyndigheten rätt att överklaga beslutet till en instans som är oberoende av de inblandade parterna i ärendet och av alla förvaltningar. Skyldigheter för personer som yrkesmässigt utför transaktioner Personer som yrkesmässigt utför transaktioner som rör grossistenergiprodukter är enligt artikel 15 skyldiga att utan dröjsmål meddela den nationella tillsynsmyndigheten om personen har rimliga skäl att misstänka att en transaktion kan utgöra en överträdelse av förbuden i artiklarna 3 och 5. Sådana personer är också skyldiga att inrätta och upprätthålla effektiva system och förfaranden för att kunna identifiera överträdelser av förbuden. Samarbete mellan myndigheter Regler om samarbete mellan myndigheter på unionsnivå och nationell nivå finns i artikel 16. Det är ACER som har i uppgift att se till att de nationella tillsynsmyndigheterna utför sina uppgifter enligt förordningen och att de samarbetar med varandra. I artikeln föreskrivs att de nationella tillsynsmyndigheterna är skyldiga att underrätta ACER om det kan antas att handlingar som strider mot förordningen utförs eller har utförts. De nationella tillsynsmyndigheterna ska också underrätta den behöriga finansmyndigheten vid misstanke om att handlingar som utförs eller har utförts på grossistmarknaderna för energi utgör marknadsmissbruk enligt marknadsmissbruksdirektivet. Vidare ska den nationella myndigheten underrätta den nationella konkurrensmyndigheten vid misstanke om att handlingar som utförs eller har utförts på grossistmarknaderna för energi skulle strida mot konkurrenslagstiftningen. Vid misstanke om överträdelse av förordningen har ACER rätt att bl.a. begära att den nationella tillsynsmyndigheten lämnar uppgifter om den misstänkta överträdelsen och att myndigheten ska påbörja en utredning. Tillsynsmyndigheten är skyldig att tillmötesgå ACER:s begäran, men kan vägra detta om t.ex. rättsliga åtgärder redan inletts. Tystnadsplikt Artikel 17 innehåller bestämmelser om tystnadsplikt för personer som arbetar eller har arbetat för ACER, för de personer som arbetar eller har arbetat för de nationella tillsynsmyndigheterna eller för andra berörda myndigheter. Sanktioner Artikel 18 föreskriver att medlemsstaterna ska införa bestämmelser om sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av förordningen. Vidare anges att sanktionerna ska vara effektiva, avskräckande och proportionerliga. De ska återspegla överträdelsens art, varaktighet och allvarlighetsgrad. Senast den 29 juni 2013 ska medlemsstaterna underrätta kommissionen om vilka typer av sanktioner som införts. Därutöver föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att den nationella myndigheten får offentliggöra åtgärder som vidtagits och sanktioner som tillämpats angående överträdelser av förordningen. Övriga bestämmelser Artiklarna 19-22 innehåller bestämmelser om internationella relationer, delegerade akter, kommittéförfarande och förordningens ikraftträdande. Förordningen publicerades i EUT den 8 december 2011 och trädde i kraft 20 dagar därefter. Vissa bestämmelser i artikel 8 tillämpas med verkan från och med dagen sex månader efter det att kommissionen antagit relevanta genomförandeakter. Sådana akter har ännu inte antagits. 6 Överväganden och förslag 6.1 En ny lag Regeringens förslag: EU-förordningen ska kompletteras med svenska bestämmelser. Bestämmelserna ska införas i en ny lag, lagen om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Sveriges advokatsamfund avstyrker. Advokatsamfundet anser att nyttan av en ny lag kan ifrågasättas. Straffbuden i den nya lagen motsvaras i sak av den befintliga regleringen i lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument. Intresset av en lättöverskådlig och enhetlig, framför allt enhetligt tillämpad lagstiftning bör, enligt Advokatsamfundet, väga tyngre än de redovisade skälen mot en gemensam reglering. Därtill kommer att lagen om straff för marknadsmissbruk är föremål för översyn och kan förväntas genomgå väsentliga förändringar. Enligt Advokatsamfundets mening innebär de kommande reformerna på området att starka skäl talar för en samlad och enhetlig lagstiftning. Skälen för regeringens förslag: En EU-förordning är, till skillnad från direktiv, till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. Förbuden mot insiderhandel i artikel 3 i förordningen, skyldigheten att offentliggöra insiderinformation i artikel 4 och förbudet mot otillbörlig marknadspåverkan i artikel 5 är således direkt tillämpliga i Sverige. Detsamma gäller bl.a. förordningens bestämmelser om registrering av marknadsaktörer i artikel 9 och skyldigheten i artikel 15 att meddela tillsynsmyndigheten misstankar om överträdelser av förbuden i artikel 3 eller 5. I förordningen finns bestämmelser som uttryckligen anger att medlemsstaterna ska införa kompletterande bestämmelser i nationell rätt. I artikel 13 anges att medlemsstaterna ska se till att de nationella tillsynsmyndigheterna har de utredningsbefogenheter och verkställandebefogenheter som de behöver för att de ska kunna utföra sina uppgifter. Artikel 18 föreskriver att medlemsstaterna ska införa bestämmelser om sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av förordningen. I förordningen förutsätts med andra ord att medlemsstaterna inför nationella bestämmelser för att förordningen ska kunna tillämpas fullt ut. De bestämmelser som ska införas är i huvudsak av sådant slag att reglering i lag krävs. Förordningen innehåller regler om ingripande mot användning av insiderinformation och otillbörlig marknadspåverkan. Sådana regler finns även på det finansiella området. Lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument, förkortad marknadsmissbrukslagen, innehåller bestämmelser om ingripande mot insiderbrott och otillbörlig marknadspåverkan. I lagen genomförs marknadsmissbruksdirektivet. I marknadsmissbrukslagen finns straffbestämmelser om insiderbrott och otillbörlig marknadspåverkan som i princip överensstämmer med förbuden mot insiderhandel och förbuden mot otillbörlig marknadspåverkan i artiklarna 3 och 5 i förordningen. De regler om tillsyn som finns i artikel 13 i förordningen har också många beröringspunkter med tillsynsbestämmelserna i artikel 12 i direktivet. Även i övrigt finns flera likheter och det förhållandet att förbuden i artikel 3 och 5 i förordningen inte ska tillämpas på grossistenergiprodukter som är finansiella instrument, vilka omfattas av direktivet, är ett argument för att de nya lagbestämmelserna bör införas i marknadsmissbrukslagen. En sådan ordning skulle, som Advokatsamfundet anfört, tillgodose intresset av en lättöverskådlig och enhetlig lagstiftning på marknadsmissbruksområdet. Det finns emellertid argument som talar mot att de nya lagbestämmelserna införs i marknadsmissbrukslagen. Finansinspektionen har enligt 16 § marknadsmissbrukslagen till uppgift att övervaka att lagen följs. Finansinspektionens tillsynsverksamhet regleras i lagen antingen direkt eller genom hänvisningar till andra författningar som Finansinspektionen har tillsyn över. I förordningen läggs däremot ett antal uppgifter på den nationella tillsynsmyndigheten, som definieras i artikel 2.10. Av definitionen följer att Energimarknadsinspektionen är nationell tillsynsmyndighet (se t.ex. 1 kap. 7 § ellagen [1997:857] och 1 § elförordningen [1994:1250]). Energimarknadsinspektionen ska exempelvis enligt artikel 7.2 samarbeta på regional nivå med andra nationella tillsynsmyndigheter och med ACER om att övervaka grossistmarknaderna för energi i syfte att försöka upptäcka och förhindra handel som bedrivs utifrån insiderinformation och otillbörlig marknadspåverkan. Vidare ska marknadsaktörerna enligt artikel 8.5 förse Energimarknadsinspektionen med uppgifter om bl.a. produktionskapacitet som möjliggör för myndigheterna att övervaka handel på grossistmarknaderna för energi. Därutöver finns bestämmelser i artikel 9.1 som innebär att marknadsaktörer ska registrera sig hos Energimarknadsinspektionen. Slutligen framgår också av artikel 13 att Energimarknadsinspektionen ska se till att förbuden i artiklarna 3 och 5 och skyldigheterna i artikel 4 tillämpas. Trots de likheter som ändå finns mellan marknadsmissbrukslagen och förordningen, framstår en komplettering av marknadsmissbrukslagen med bestämmelser som avser ingripanden mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter att bli svåröverskådlig. Därtill kommer att marknadsmissbrukslagen är föremål för översyn med anledning av de reformer på det finansiella området som nu diskuteras inom EU (dir. 2012:108, Bekämpning av marknadsmissbruk). Mot bakgrund av det anförda bör därför de kompletterande bestämmelserna införas i en ny lag, lagen om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter. I det följande lämnas förslag till hur lagen bör utformas. 6.2 Sanktioner, rapporteringsskyldighet 6.2.1 Straffansvar införs för insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan vid handel med grossistenergiprodukter Regeringens förslag: Straffansvar ska införas för överträdelser av förbuden mot insiderhandel i artikel 3 och otillbörlig marknadspåverkan i artikel 5 i EU-förordningen. Förverkande ska ske av utbyte av brott, om det inte är uppenbart oskäligt. Regeringens bedömning: Bestämmelser om att tillsynsmyndigheten ska få offentliggöra vidtagna åtgärder eller hur offentliggörandet ska ske behöver inte införas i lag. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås dock ingen lagbestämmelse om straffansvar för oaktsamma överträdelser av förbudet mot otillbörlig marknadspåverkan. Det föreslås inte heller några särskilda bestämmelser om förverkande. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget eller bedömningen. Energimarknadsinspektionen motsätter sig inte förslaget, men anser att det vore önskvärt med en närmare analys av huruvida hantering inom ramen för det straffrättsliga regelverket är ändamålsenlig i alla delar. Detta gäller särskilt mot bakgrund av att fråga är om överträdelser som främst gagnar juridiska personer. Finansinspektionen anför att energimarknadens struktur gör att straffrättsliga påföljder är mindre effektiva i bekämpningen av marknadsmissbruk. Energimarknadens deltagare består av ca 200-400 juridiska personer, som samtliga måste betraktas som jämbördiga, professionella aktörer. Den föreslagna lagen kommer därför endast att innefatta handel som utförs av juridiska personer. Det är enligt Finansinspektionen bättre att ingripandemöjligheterna riktas direkt mot de företag inom vilka marknadsmissbruken utförs. Administrativa sanktioner är därför att föredra. Konkurrensverket anser att det är positivt att det införs straffansvar för överträdelser av förbuden mot insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan. Med hänsyn till att överträdelserna i de flesta fall gagnar företag anser Konkurrensverket emellertid att det bör övervägas om det därutöver även bör införas sanktioner riktade mot företag i likhet med de regler som t.ex. återfinns i konkurrenslagen (2008:579). Ekobrottsmyndigheten har inte något att erinra mot den föreslagna sanktionsformen. Tillämpningsområdet för den föreslagna lagen och marknadsmissbrukslagen är så närliggande att de båda regelverket bör överensstämma med varandra, om det inte finns sakliga skäl för att de utformas olika. Ett sådant skäl kan enligt Ekobrottsmyndigheten vara innehållet i de bakomliggande EU-rättsakterna. Ekobrottsmyndigheten konstaterar dock att förslaget, till skillnad mot vad som gäller enligt marknadsmissbrukslagen och lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter, saknar bestämmelser om straffansvar för den som av oaktsamhet bryter mot förbudet mot otillbörlig marknadspåverkan i artikel 5 i förordningen. I jämförelse med marknadsmissbrukslagen saknas också bestämmelser om förverkande. Visserligen kan, enligt Ekobrottsmyndigheten, utbyte av brott förklaras förverkat enligt 36 kap. 1 § brottsbalken, men endast om det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Myndigheten anser att det ska vara möjligt att förverka utbyte av samtliga brott enligt den nya lagen i samma utsträckning som enligt marknadsmissbrukslagen. När det gäller frågan om att myndigheten ska offentliggöra vidtagna åtgärder anför Ekobrottsmyndigheten att ett offentliggörande av brottmålsdomar på tillsynsmyndighetens webbplats skulle vålla betänkligheter ur ett personuppgiftsperspektiv. Även Åklagarmyndigheten anser att reglerna om marknadsmissbruk avseende handel med finansiella instrument och avseende handel med grossistenergiprodukter bör överensstämma med varandra, om det inte finns sakliga skäl för att de utformas på olika sätt. Detta gäller även marknadsmissbruk enligt lagen om handel med utsläppsrätter. Enligt Åklagarmyndigheten bör reglerna samordnas så snart som möjligt efter det att de nya EU-rättsakterna om marknadsmissbruk avseende handel med finansiella instrument har beslutats. Åklagarmyndigheten pekar på att förbudet mot otillbörlig marknadspåverkan i artikel 5 i förordningen omfattar försök till otillbörlig marknadspåverkan. Med hänsyn till den straffrättsliga legalitetsprincipen bör försöksbrottet regleras särskilt i den nya lagen. Sveriges advokatsamfund påpekar att det finns en skillnad mellan marknadsmissbrukslagen och den föreslagna lagen i fråga om förverkande eftersom förslaget saknar särskilda bestämmelser om detta. Det innebär enligt advokatsamfundet att allmänna bestämmelser i 36 kap. 1 § och 36 kap. 4 § brottsbalken blir tillämpliga. Ett utkast till lagförslag motsvarande propositionen har lämnats för synpunkter till Ekobrottsmyndigheten, Energimarknadsinspektionen och Åklagarmyndigheten. Dessa remissinstanser har inte haft några invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag och bedömning Straffansvar Enligt artikel 18 första stycket i förordningen är medlemsstaterna skyldiga att införa bestämmelser om sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av förordningen. Dessa ska vara effektiva, avskräckande och proportionerliga. Vidare ska sanktionerna återspegla överträdelsernas art, varaktighet och allvarlighetsgrad, den skada som åsamkats konsumenterna och de vinster som aktörerna hade kunnat uppnå genom att handla med insiderinformationen eller genom den otillbörliga marknadspåverkan. I skäl 31 till förordningen anges att sanktionerna bör motsvara de sanktioner som medlemsstaterna antagit i och med genomförandet av marknadsmissbruksdirektivet. Direktivet är genomfört i marknadsmissbrukslagen. Enligt regeringens mening bör därför som utgångspunkt gälla att bestämmelserna om sanktioner utformas i nära överensstämmelse med dem som finns i marknadsmissbrukslagen. Promemorian innehåller förslag till straffansvar för överträdelser av förordningens förbud. Energimarknadsinspektionen och Konkurrensverket anför att straffansvaret bör kombineras med administrativa sanktioner mot företag som deltar i överträdelsen. Finansinspektionen anser att administrativa sanktioner är att föredra. I svensk rätt föreskrivs straffansvar för överträdelser av marknadsmissbruksdirektivets förbud mot insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan rörande finansiella instrument. Bestämmelserna finns i marknadsmissbrukslagen. Straffansvar föreskrivs också för förfaranden som utgör marknadsmissbruk i fråga om handel med utsläppsrätter. Bestämmelserna finns i lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter. Straffansvaret riktar sig mot fysiska personer, dvs. i nu aktuellt sammanhang mot personer som tar befattning med eller nyttjar insiderinformation för vissa ändamål eller påverkar marknaden på ett otillbörligt sätt. För brott som begås i näringsverksamhet kan näringsidkare, vilket kan vara en juridisk person, åläggas ekonomiska sanktioner enligt bestämmelserna om företagsbot i 36 kap. brottsbalken. Överträdelser av förbuden i artiklarna 3 och 5 i förordningen är jämförbara med motsvarande överträdelser enligt marknadsmissbrukslagen och lagen om handel med utsläppsrätter. Med hänsyn till att det i svensk rätt föreskrivs straffansvar för förfaranden som utgör marknadsmissbruk rörande finansiella instrument och handel med utsläppsrätter, bör straffansvar föreskrivas även för överträdelser av förbuden mot insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan i fråga om grossistenergiprodukter. Sanktionsbestämmelserna i marknadsmissbrukslagen är föremål för översyn (dir. 2012:108, Bekämpning av marknadsmissbruk). Regeringen har gett en särskild utredare i uppdrag att ta ställning till vilka sanktioner som bör finnas för de överträdelser som enligt de nya EU-rättsakterna på finansmarknadsområdet ska sanktioneras. Uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2013. För det fall den pågående översynen leder till ändringar i sanktionssystemet på finansmarknadsområdet, kan sanktionerna i nu aktuellt avseende behöva övervägas på nytt. Marknadsmissbrukslagen innehåller straffbestämmelser om insiderbrott (2-4 §§), obehörigt röjande av insiderinformation (7 §) och otillbörlig marknadspåverkan (8 §). För insiderbrott föreskrivs fängelse i högst två år. Om brottet är grovt döms till fängelse lägst sex månader och högst fyra år. Är brottet ringa döms för insiderförseelse till böter eller fängelse i högst sex månader. För insiderbrott som begås av oaktsamhet döms till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall döms inte till ansvar. Påföljden för obehörigt röjande av insiderinformation är böter eller fängelse i högst ett år. I princip motsvarande straffsatser föreskrivs för brottet otillbörlig marknadspåverkan. Likartade påföljder gäller för förfaranden som utgör marknadsmissbruk vid handel med utsläppsrätter (se 8 kap. 1 a-1 e §§ lagen om handel med utsläppsrätter). Med hänvisning till hur straffansvaret och straffskalorna för insiderbrott och otillbörlig marknadspåverkan är utformade i marknadsmissbrukslagen och lagen om handel med utsläppsrätter, bör motsvarande reglering införas för brott mot förbuden mot insiderhandel i artikel 3 och otillbörlig marknadspåverkan i artikel 5 i förordningen. Såsom Ekobrottsmyndigheten påpekat saknar promemorians lagförslag föreskrifter om oaktsamma överträdelser av förbudet mot otillbörlig marknadspåverkan. Även sådana överträdelser bör enligt regeringen omfattas av straffansvar. Motsvarande bestämmelser finns i marknadsmissbrukslagen (8 § andra stycket) och i lagen om handel med utsläppsrätter (8 kap. 1 e §). Enligt artikel 5 är det förbjudet att försöka bedriva otillbörlig marknadspåverkan. Vad som utgör sådant försök definieras i artikel 2.3. Förbud mot försök till otillbörlig marknadspåverkan är således uttryckligen reglerat i förordningen, vilken i sig är direkt tillämplig. Mot bakgrund av vad Åklagarmyndigheten påtalat anser regeringen dock att det kan finnas anledning att i lagtexten tydliggöra vad överträdelserna avser. Med hänvisning till det som anförts ovan, får bestämmelserna om sanktioner i artikel 18 första stycket anses uppfyllda. Förverkande Den som begår brott enligt den föreslagna lagen kan i vissa fall göra en ekonomisk vinst. Ett sådant utbyte av brottet bör rimligen kunna förverkas. Regeringen föreslår därför att förverkande ska ske av utbyte av brott enligt lagen, om det inte är uppenbart oskäligt. Motsvarande förverkandemöjligheter föreskrivs också i marknadsmissbrukslagen och lagen om handel med utsläppsrätter. Offentliggörande av vidtagna åtgärder Medlemsstaterna ska enligt artikel 18 tredje stycket se till att den nationella tillsynsmyndigheten ska få offentliggöra vidtagna åtgärder och sanktioner rörande överträdelser av förordningen under förutsättning att ett sådant offentliggörande inte skulle åsamka de berörda parterna oproportionerliga skador. Av 2 kap. 1 och 2 §§ tryckfrihetsförordningen och 43 kap. 8 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) följer att uppgifter i en dom eller ett beslut är offentliga. Ett offentliggörande av domar och beslut kan, som Ekobrottsmyndigheten anfört, i vissa fall vålla betänkligheter från ett personuppgiftsperspektiv. Av förordningen framgår inte hur ett offentliggörande ska gå till eller vilka uppgifter som ska offentliggöras. Skulle ett offentliggörande innebära en automatiserad behandling av personuppgifter, t.ex. genom publicering av sådana uppgifter på en webbplats, har tillsynsmyndigheten emellertid att iaktta bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) som syftar till att skydda människor mot att deras personliga integritet kränks genom behandling av personuppgifter. Mot bakgrund av det anförda bedömer regeringen att det inte behövs några lagbestämmelser som möjliggör för tillsynsmyndigheten att offentliggöra vidtagna åtgärder eller som reglerar hur offentliggörandet bör ske. 6.2.2 Rapporteringsskyldighet Regeringens förslag: En överträdelse av rapporteringsskyldigheten i artikel 15 i EU-förordningen ska vara förenad med straffansvar. Ett meddelandeförbud ska införas för den som rapporterat i enlighet med artikel 15 att röja att sådan rapportering skett för den som rapporteringen avser eller för någon utomstående. En överträdelse av förbudet ska vara förenad med straffansvar. Den som fullgör en rapporteringsskyldighet enligt artikel 15 ska inte kunna göras ansvarig för att genom rapporten ha åsidosatt någon tystnadsplikt, om den som rapporterat hade anledning att räkna med att rapportering borde ske. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Finansinspektionen anför att uppgifter alltid måste kunna förmedlas till tillsynsmyndigheten utan att den som förmedlar uppgifterna bryter mot någon form av tystnadsplikt. Finansinspektionen anser vidare att den som åsidosätter rapporteringsskyldigheten inte bör ådra sig straffrättsligt ansvar. Rapportering ska ske i enlighet med företagens interna instruktioner och företaget måste ta ansvar för att rapportering sker. I detta fall är en sanktion mot företaget i fråga att föredra. Skälen för regeringens förslag: I artikel 15 anges att varje person som yrkesmässigt utför transaktioner som rör grossistenergiprodukter utan dröjsmål ska meddela den nationella tillsynsmyndigheten om personen har rimliga skäl att misstänka att en transaktion kan utgöra en överträdelse av artikel 3 eller 5. En i huvudsak motsvarande reglering finns i artikel 6.9 i marknadsmissbruksdirektivet och är genomförd i 10 § marknadsmissbrukslagen. Rapporteringsskyldigheten i marknadsmissbrukslagen har kompletterats i 11 § med ett förbud för ett företag som rapporterat enligt 10 § att röja för kunden eller någon utomstående att rapportering skett, meddelandeförbud. Vidare anges i 12 § att ett företag som rapporterat sådan transaktion inte kan göras ansvarigt för att ha åsidosatt någon tystnadsplikt, om företaget hade anledning att räkna med att rapportering borde ske. Bestämmelser om straffansvar för den som åsidosätter rapporteringsskyldigheten och meddelandeförbudet finns i 13 §. Även lagen om handel med utsläppsrätter innehåller bestämmelser av det här slaget (7 kap. 10-11 §§ och 8 kap. 1 f §). Som ovan anförts anges i skälen till förordningen att sanktionerna bör motsvara de sanktioner som medlemsstaterna antagit i och med genomförandet av marknadsmissbruksdirektivet. Mot den bakgrunden bör bestämmelser om straffansvar för brott mot rapporteringsskyldigheten i artikel 15 införas. För det fall den pågående översynen på finansmarknadsområdet leder till ändringar i sanktionssystemet på det området, kan sanktionerna i nu aktuellt avseende behöva övervägas på nytt. I likhet med vad som föreskrivs i marknadsmissbrukslagen och lagen om handel med utsläppsrätter bör det införas ett meddelandeförbud, bestämmelser om straffansvar för brott mot meddelandeförbudet och en bestämmelse om åsidosättande av tystnadsplikt. Den som åsidosatt tystnadsplikt genom att till tillsynsmyndigheten rapportera misstänkta överträdelser av förbuden, bör inte hållas ansvarig om han eller hon hade anledning att räkna med att rapportering borde ske. 6.2.3 Följdändringar i marknadsmissbrukslagen Regeringens förslag: Bestämmelserna om insiderbrott och otillbörlig marknadspåverkan i marknadsmissbrukslagen ska inte tillämpas vid handel med sådana finansiella instrument som omfattas av artiklarna 3 och 5 i EU-förordningen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot promemorians förslag. Skälen för regeringens förslag: Förordningen omfattar handel med grossistenergiprodukter. Av artikel 1.2 i förordningen framgår att förbuden i artiklarna 3 och 5 dock inte omfattar grossistenergiprodukter som utgörs av finansiella instrument och som omfattas av artikel 9 i marknadsmissbruksdirektivet. För att en grossistenergiprodukt som utgör ett finansiellt instrument ska omfattas av förordningens förbud krävs således att instrumentet inte omfattas av artikel 9 i direktivet. I artikel 9 första stycket anges att direktivet omfattar alla finansiella instrument som är godkända för handel på en reglerad marknad i minst en medlemsstat eller för vilka det har lämnats in en ansökan om godkännande för handel på en sådan marknad, oavsett om själva transaktionen faktiskt äger rum på den marknaden eller inte. Vidare framgår av andra stycket att förbudet mot insiderhandel (artiklarna 2-4) även tillämpas på varje finansiellt instrument som inte är godkänt för handel på en reglerad marknad i en medlemsstat men vars värde är beroende av ett sådant finansiellt instrument som avses i första stycket. Marknadsmissbruksdirektivet är genomfört i marknadsmissbrukslagen. Lagen har emellertid ett vidare tillämpningsområde än vad som anges i artikel 9. Lagens förbud mot insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan tillämpas inte enbart på förfaranden som avser finansiella instrument som är upptagna för handel på en reglerad marknad osv. Förbuden tillämpas vid "handel på värdepappersmarknaden". Uttrycket innefattar handel på en reglerad marknad eller någon annan organiserad marknadsplats eller handel med eller genom någon som yrkesmässigt bedriver sådan verksamhet som avses i 2 kap. 1 § lagen om värdepappersmarknaden (1 § 2 marknadsmissbrukslagen). Såvitt gäller förbudet mot otillbörlig marknadspåverkan avser det den som vid handel på värdepappersmarknaden eller annars förfar på ett sätt som han eller hon inser är ägnat att otillbörligen påverka marknadspriset osv. (8 §). Marknadsmissbrukslagens förbud mot insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan omfattar alltså i vissa fall handel med grossistenergiprodukter som utgör finansiella instrument men som inte är godkända för handel på en reglerad marknad etc. Av artikel 1.2 i förordningen följer då att sådana instrument ska omfattas av förordningens förbud. Med hänsyn till att förordningen är direkt tillämplig, bör det i marknadsmissbrukslagen tas in en bestämmelse som innebär att lagens bestämmelser om insiderbrott och otillbörlig marknadspåverkan inte ska tillämpas vid handel med finansiella instrument som omfattas av förordningens förbud mot insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan i artiklarna 3 och 5. 6.3 Tillsyn över förordningen 6.3.1 Tillsynsmyndighet, myndighetens uppgifter och befogenheter Regeringens förslag: I lagen ska införas bestämmelser som upplyser om att tillsynsmyndighet är den myndighet som regeringen utsett enligt 1 kap. 7 § ellagen och att myndigheten fullgör de uppgifter som ankommer på den nationella tillsynsmyndigheten enligt EU-förordningen. Tillsynsmyndigheten ska övervaka att den nya lagen och föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen följs. Tillsynsmyndigheten ska anmäla till åklagare när det finns anledning att anta att en överträdelse av förbuden i artikel 3 eller 5 i EU-förordningen har begåtts. Detsamma ska gälla i fråga om överträdelse av rapporteringsskyldigheten i artikel 15 eller brott mot meddelandeförbudet. Tillsynsmyndigheten ska ha rätt att förelägga ett företag eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat. Myndigheten ska också kunna kalla personer till förhör. Ett föreläggande ska dock inte få avse en handling vars innehåll kan antas vara sådant att en advokat eller en advokats biträde inte får höras som vittne om innehållet och som innehas av advokaten eller biträdet eller den till förmån för vilken tystnadsplikten gäller. Tillsynsmyndigheten ska kunna genomföra undersökningar på plats hos en marknadsaktör. Den som är uppgiftsskyldig eller föremål för undersökning ska inte få betungas onödigt. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Såvitt gäller frågan om föreläggande att tillhandahålla handlingar som omfattas av advokatsekretess föreslås i promemorian att befogenheten att begära att ett företag eller annan tillhandahåller uppgifter, handlingar och annat inte skulle gälla i den utsträckning uppgiftslämnandet skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater. I promemorians lagförslag anges att tillsynsmyndighet är den myndighet som regeringen utsett till nätmyndighet enligt 1 kap. 7 § ellagen (1997:857) eller tillsynsmyndighet enligt 1 kap. 9 § naturgaslagen (2005:403). Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Domstolsverket framhåller att såväl tillämpningen av proportionalitetsprincipen som tillämpningen av allmänna straffrättsliga principer kommer till uttryck i varje tillsynsmyndighets verksamhet. Något behov av föreskrifter om detta finns därför inte. Ekobrottsmyndigheten anser att det bör införas en skyldighet för tillsynsmyndigheten att överlämna rapporter om misstänkta överträdelser enligt artikel 15 i förordningen till Ekobrottsmyndigheten utan att vidta några egna utredningsåtgärder i anledning av rapporten. Konkurrensverket anför att avsaknaden av tvångsmedel för att kunna genomföra platsundersökningar riskerar att leda till att Energimarknadsinspektionen inte kommer att få tillgång till all bevisning som kan behövas för att styrka en överträdelse. Även avsaknaden av direktverkande sanktioner mot företag som inte samarbetar vid en undersökning riskerar att minska effekten av undersökningen. När det gäller frågan om advokatsekretess anför Sveriges advokatsamfund att den föreslagna formuleringen felaktigt ger intryck av att det bara är advokater, advokaters biträden och handlingar som advokaten har i sin besittning som omfattas. Advokatsamfundet anser att den formulering som finns i 5 kap. 11 § konkurrenslagen (2008:579) är lämpligare. Ett alternativ är att ta in en hänvisning till 27 kap. 2 § rättegångsbalken. Skälen för regeringens förslag Tillsynsmyndighet, myndighetens övervakningsuppgifter Förordningen innehåller bestämmelser om den nationella tillsynsmyndigheten och dess uppgifter. Enligt artikel 2.10 avses med nationell tillsynsmyndighet en nationell tillsynsmyndighet som har utsetts i enlighet med artikel 35.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el (EUT L 211, 14.8.2009, s. 55, Celex 32009L0072), eller artikel 39.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas (EUT L 211, 14.8.2009, s. 94, Celex 32009L0073). Regeringen har utsett Energimarknadsinspektionen till nationell tillsynsmyndighet (1 kap. 7 § ellagen [1997:857] och 1 § elförordningen [1994:1250] respektive 1 kap. 9 § naturgaslagen [2005:403] och 34 § naturgasförordningen [2006:1043]). Lagen bör innehålla en upplysning om att tillsynsmyndighet är den myndighet som regeringen utsett och en hänvisning bör lämpligen ske till 1 kap. 7 § ellagen. I förordningen läggs ett antal uppgifter på den nationella tillsynsmyndigheten. Myndigheten ska exempelvis enligt artikel 7.2 samarbeta på regional nivå med andra nationella tillsynsmyndigheter och med ACER om att övervaka grossistmarknaderna för energi i syfte att försöka upptäcka och förhindra handel som bedrivs utifrån insiderinformation och otillbörlig marknadspåverkan. Vidare ska marknadsaktörerna enligt artikel 8.5 förse myndigheten med uppgifter om bl.a. produktionskapacitet som möjliggör för myndigheterna att övervaka handel på grossistmarknaderna för energi. Därutöver finns bestämmelser i artikel 9.1 som innebär att marknadsaktörer ska registrera sig hos myndigheten. Slutligen framgår också av artikel 13 att myndigheten ska se till att förbuden i artiklarna 3 och 5 och skyldigheterna i artikel 4 tillämpas. Det bör i lagen tas in en bestämmelse som upplyser om tillsynsmyndighetens uppgifter enligt förordningen. Därutöver bör det föreskrivas att myndigheten övervakar att den föreslagna lagen och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen följs. Anmälan till åklagare Av artikel 13.1 i förordningen framgår att den nationella tillsynsmyndigheten, Energimarknadsinspektionen, ska se till att förbuden i artiklarna 3 och 5 tillämpas. Dessa befogenheter får utövas direkt, i samarbete med andra myndigheter eller efter ansökan till behöriga rättsliga myndigheter. I förordningen öppnas alltså en möjlighet för medlemsstaten att lämna över uppgifter till någon annan myndighet än tillsynsmyndigheten. Förbuden i artiklarna 3 och 5 föreslås ovan vara straffrättsligt sanktionerade. Utredning och lagföring av brott är därför uppgifter för åklagare. Detsamma gäller för det fall rapporteringsskyldigheten i artikel 15 åsidosätts och vid brott mot meddelandeförbudet. Tillsynsmyndigheten bör anmäla nämnda överträdelser till åklagare. Frågan är då vid vilken tidpunkt anmälan till åklagare bör ske. I 23 kap. rättegångsbalken finns bestämmelser om förundersökning. En förundersökning ska enligt 23 kap. 1 § påbörjas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. En anmälan bör därför ske när det finns anledning att anta att ett brott har begåtts. Ett sådant antagande kan i allmänhet vila på den information som Energimarknadsinspektionen har fått i sin roll som nationell tillsynsmyndighet över förordningen, antingen genom egna iakttagelser eller genom underrättelse från bl.a. marknadsaktörer och andra nationella tillsynsmyndigheter. Motsvarande bestämmelser finns i 19 § marknadsmissbrukslagen och i 7 kap. 8 § lagen om handel med utsläppsrätter. Av artikel 15 i förordningen följer att personer som yrkesmässigt utför transaktioner som rör grossistenergiprodukter ska rapportera till Energimarknadsinspektionen om personen har rimliga skäl att misstänka att en transaktion utgör en överträdelse av förbuden i artiklarna 3 eller 5. Ekobrottsmyndigheten anför att det bör införas en skyldighet för Energimarknadsinspektionen att överlämna rapporter om misstänkta överträdelser till åklagare utan att vidta några egna utredningsåtgärder i anledning av rapporten. En sådan ordning tillämpas i fråga om rapporter som bl.a. värdepappersinstitut har att lämna till Finansinspektionen enligt 10 § marknadsmissbrukslagen. Den skyldighet som Ekobrottsmyndigheten förespråkar måste emellertid ses i ljuset av de samarbetskrav som åvilar Energimarknadsinspektionen enligt förordningen. Som exempel kan nämnas att inspektionen enligt artikel 16.2 ska underrätta ACER utan dröjsmål om den har rimliga skäl att anta att handlingar som strider mot förordningen har utförts. Mot den bakgrunden bör det inte införas en skyldighet att överlämna rapporter om misstänkta överträdelser till åklagare utan möjlighet att vidta några egna åtgärder med anledning av rapporten. Rätt att få del av uppgifter, förhör För att tillsynsmyndigheten ska kunna utföra sina uppgifter enligt förordningen måste den ha vissa utredningsbefogenheter. I artikel 13.2 räknas ett antal befogenheter upp som ska utövas i enlighet med nationell lagstiftning. Däribland märks i leden a och b rätten att få tillgång till varje dokument i vilken form som helst och få en kopia på det, rätten att begära upplysningar av vem som helst och rätten att kalla en person till förhör. Energimarknadsinspektionen, som är tillsynsmyndighet enligt förordningen, saknar i dag möjligheter att få tillgång till dokument, begära upplysningar och kalla personer till förhör i den utsträckning som förordningen kräver. Regler av det slaget bör införas för att tillsynen ska kunna bedrivas på ett effektivt sätt. Energimarknadsinspektionen bör därför få rätt att förelägga ett företag eller annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat. Myndigheten bör också kunna kalla personer till förhör. En utgångspunkt för tilldelandet av utrednings- och verkställandebefogenheter är enligt artikel 13.2 att de ska begränsas till syftet med utredningen och att de ska utövas i överensstämmelse med nationell lagstiftning. Den uppgiftsskyldighet som föreslås här är således begränsad till att omfatta dokument och upplysningar som inspektionen behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter. Enligt promemorians lagförslag är uppgiftsskyldigheten även begränsad i den utsträckning uppgiftslämnandet skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater. Tystnadsplikten för advokater är reglerad i 8 kap. 4 § rättegångsbalken. Av 27 kap. 2 § rättegångsbalken följer också att handlingar inte får tas i beslag i den mån dess innehåll kan antas vara sådant att t.ex. en advokat inte får höras som vittne därom. I enlighet med vad Advokatsamfundet anfört bör uppgiftsskyldigheten även begränsas i det avseendet. Ett föreläggande ska därför inte få avse en handling vars innehåll kan antas vara sådant att en advokat eller en advokats biträde inte får höras som vittne om innehållet och som innehas av advokaten eller biträdet eller den till förmån för vilken tystnadsplikten gäller. I artikel 13.2 d anges att befogenheterna ska omfatta rätten att begära befintliga register över tele- och datatrafik. Det är alltså fråga om uppgifter som finns vid det tillfälle myndigheten begär att få del av dem. Denna rätt att få del av uppgifter får anses innefattas i rätten att få tillgång till varje dokument i vilken form som helst, vilket även omfattar elektroniska dokument. I 6 kap. 20 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation föreskrivs en tystnadsplikt för den som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst. Energimarknadsinspektionens möjligheter att få del av uppgifter över tele- och datatrafik från teleoperatörer är således begränsad i nationell lagstiftning. I övrigt begränsas inte inspektionens möjligheter att begära in uppgifter om tele- och datatrafik. Förordningens krav får därmed anses vara uppfyllt. Undersökningar på plats Enligt artikel 13.2 c ska den nationella tillsynsmyndigheten ha rätt att utföra inspektioner på plats. Till skillnad mot vad som anges i artikel 13.2 b sägs inte särskilt att rätten ska avse "vem som helst". Regeln får därför anses vara riktad mot marknadsaktörer. Definitionen av marknadsaktörer återfinns i artikel 2.7 i förordningen. I svensk rätt saknas en generell reglering om att tillsynsmyndigheter har rätt att göra undersökningar på plats. Särskilda regler finns inom vissa områden. Ett exempel inom ett närliggande område är reglerna för Finansinspektionens tillsyn enligt lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. I 23 kap. 4 § föreskrivs att Finansinspektionen får när det är nödvändigt genomföra en undersökning hos bl.a. ett värdepappersinstitut. Befogenheter av det slaget bör även ges till Energimarknadsinspektionen. Regeringen har ovan föreslagit att överträdelser av de straffsanktionerade förbuden och skyldigheterna ska anmälas till åklagare för vidare utredning och lagföring. Mot den bakgrunden finns det inget behov av att införa tvångsmedel eller krav på sanktioner vid Energimarknadsinspektionens platsundersökningar, vilket Konkurrensverket efterlyst. Proportionalitet Som en allmän princip gäller att tvångsåtgärder inte får gå längre än vad som är nödvändigt. Principen får, som Domstolsverket påpekar, anses gälla även utan lagreglering. Denna princip tillkännages också i artikel 13.1 där det sägs att befogenheterna ska utövas på ett proportionerligt sätt. Med hänsyn härtill och för att säkerställa att tvångsåtgärderna enligt lagen används på ett proportionellt sätt bör en särskild regel införas som anger att den som är uppgiftsskyldig eller föremål för undersökning, inte ska få betungas onödigt. 6.3.2 Säkerhetsåtgärder Regeringens bedömning: Reglerna i svensk rätt om kvarstad och förvar uppfyller EU-förordningens krav. Någon ny lagstiftning behövs inte. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot promemorians bedömning. Skälen för regeringens bedömning: I avsnitt 6.3.1 föreslås att tillsynsmyndigheten ska anmäla till åklagare när det kan antas att förbuden i artikel 3 eller 5 överträtts. Den misstänkta överträdelsen anmäls alltså av Energimarknadsinspektionen till åklagare som då beslutar om förundersökning ska inledas eller ej. Regler om förundersökning finns i 23 kap. rättegångsbalken och användning av tvångsmedel under förundersökningen regleras i balkens 24-28 kap. De tvångsmedel som kan användas vid förundersökning omfattar bl.a. kvarstad och förvar av egendom (26 kap.). Genom dessa tvångsmedel får förordningens krav på att utredningsbefogenheterna ska omfatta rätten att begära att tillgångar fryses eller beläggs med kvarstad anses uppfyllda. Någon ytterligare reglering behöver därför inte införas. 6.3.3 Tillfälligt förbud mot utövande av yrkesverksamhet Regeringens bedömning: Bestämmelserna om näringsförbud i lagen om näringsförbud får anses tillräckliga för att uppfylla EU-förordningens krav. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot promemorians bedömning. Skälen för regeringens bedömning: De verkställandebefogenheter som avses i artikel 13.2 i förordningen omfattar även rätten att begära att domstol eller en behörig myndighet utfärdar tillfälligt förbud mot utövande av yrkesverksamhet. I Sverige finns en grundlagsskyddad rätt att bedriva närings- och yrkesverksamhet. Denna rätt får endast begränsas för att skydda angelägna allmänna intressen. En generell begränsning i näringsfriheten finns i lagen (1986:436) om näringsförbud. Av lagen följer att vissa personer kan meddelas näringsförbud om de i sin egenskap av näringsidkare grovt åsidosatt vad som ålegat dem i näringsverksamheten och därvid gjort sig skyldiga till brottslighet som inte är ringa. Om näringsverksamheten bedrivits av en juridisk person kan näringsförbud meddelas vissa företrädare för den juridiska personen, t.ex. styrelseledamot eller verkställande direktör i ett aktiebolag. Näringsförbud meddelas av allmän domstol på talan av åklagare. Den som är underkastad näringsförbud får inte bedriva näringsverksamhet. Han eller hon får inte heller vara bl.a. styrelseledamot eller verkställande direktör i ett aktiebolag eller vara anställd eller ta emot återkommande uppdrag i den näringsverksamhet där han eller hon åsidosatt sina åligganden. Näringsförbud gäller under viss tid och rätten kan, om det är uppenbart att grund för näringsförbud föreligger, besluta om tillfälligt förbud till dess frågan om förbud slutligt har avgjorts. I övrigt innehåller inte svensk rätt några generella bestämmelser som möjliggör förbud att bedriva yrkesverksamhet. Däremot finns särskilda regler om yrkesförbud inom vissa områden. Gemensamt för dessa områden kan sägas vara dels att det ställs vissa kunskaps- och lämplighetskrav för att få tillstånd att utöva yrket i fråga, dels att tillståndet kan återkallas för den som inte lever upp till kraven eller åsidosätter sina skyldigheter. Regler av det slaget finns exempelvis i revisorslagen (2001:883) i fråga om godkända eller auktoriserade revisorer och i fastighetsmäklarlagen (2011:666) avseende fastighetsmäklare. Förordningen uppställer inga krav på den som ska bedriva handel med grossistenergiprodukter, t.ex. att marknadsaktören ska ha vissa kunskaper eller i övrigt ha visat prov på redlighet. Däremot måste en marknadsaktör enligt artikel 9.4 registrera sig hos den nationella tillsynsmyndigheten innan han eller hon ingår en transaktion eller lämnar en handelsorder som måste rapporteras till ACER. Registrering är med andra ord en förutsättning för att få bedriva handel med grossistenergiprodukter. För att tillgodose förordningens krav om tillfälligt yrkesförbud, skulle en tidsbegränsad avregistrering kunna vara att anse som ett tillfälligt förbud mot utövande av yrkesverksamhet. Att införa nationella bestämmelser om tillfällig avregistrering framstår dock som en långtgående åtgärd, särskilt mot bakgrund av att förordningen inte ställer några krav på den som ska vara registrerad. Med beaktande av förslaget att Sverige ska ha straffrättsliga sanktioner mot insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan och formuleringen i artikel 13.2 i förordningen om att befogenheterna ska utövas i enlighet med nationell lagstiftning, får gällande bestämmelser om näringsförbud anses tillräckliga för att uppfylla förordningens krav. 6.3.4 Avgifter Regeringens förslag: För att finansiera tillsynsmyndighetens uppgifter enligt EU-förordningen ska marknadsaktörer som är registrerade hos tillsynsmyndigheten betala avgifter. Regeringen ska få meddela föreskrifter om sådana avgifter. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot promemorians förslag. Skälen för regeringens förslag: Genom förordningen läggs flera uppgifter på den nationella tillsynsmyndigheten - Energimarknadsinspektionen. Energimarknadsinspektionen ska se till att förordningen, delegerade akter och genomförandeakter som antagits på grundval av förordningen följs. Inspektionen övervakar grossistmarknaderna för energi och bedriver tillsyn över de marknadsaktörer som är registrerade hos inspektionen. Den som avser att ingå en transaktion som avser grossistmarknaderna för energi, inklusive handelsorder, måste enligt artikel 9.4 registrera sig hos den nationella tillsynsmyndigheten. Förordningen saknar bestämmelser om finansiering av registret. Något hinder mot att finansiera registerhållningen med avgifter torde därmed inte finnas. Regeringen har uttalat att tillsyn i normalfallet bör finansieras genom avgifter (skr. 2009/10:79, s. 19). Det finns inte några skäl att avvika från den principen i detta fall. Tillsynen bör därför finansieras med avgifter. Frågan uppkommer därefter om avgiften ska bestämmas i lag eller om regeringen kan meddela föreskrifter om avgifter i det här fallet. Av 8 kap. 2 § första stycket 2 regeringsformen följer att föreskrifter ska meddelas i lag om de avser förhållandet mellan enskilda och det allmänna under förutsättning att föreskrifterna gäller skyldigheter för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. I 3 § första stycket anges att riksdagen kan bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter i sådana fall som avses i 2 § första stycket 2 som inte avser skatt. Riksdagen kan alltså till regeringen delegera rätten att meddela föreskrifter om avgifter. Gränsdragningen mellan vad som är en skatt och vad som är en avgift är inte klar. Förenklat kan man dock säga att en avgift förutsätter en direkt motprestation men att en skatt inte gör det. Pålagor som utgör ersättning för direkta myndighetsåtgärder mot den enskilde brukar normalt bedömas som avgifter i statsrättslig mening. Däremot är det inte helt tydligt hur pålagor för motprestationer som inte är individuellt bestämda, utan i stället kollektiva, ska bedömas. En penningpålaga kan under vissa omständigheter anses ha karaktär av avgift och inte skatt även om någon preciserad motprestation inte utgår. Sådana omständigheter är bl.a. att ett avgiftskollektiv tydligt kan avgränsas och definieras, att penningpålagans huvudsyfte är att finansiera en viss verksamhet och att det finns ett tydligt samband mellan pålagans storlek och kostnaderna för aktuell verksamhet (jfr prop. 2010/11:30, s. 51). Som ovan nämnts är en marknadsaktör skyldig att registrera sig hos den nationella tillsynsmyndigheten. Eftersom marknadsaktören genom registreringen får möjlighet att agera på grossistmarknaderna för energi, är det rimligt att marknadsaktörerna också finansierar registret. Från statsrättsliga utgångspunkter är det fråga om en direkt riktad motprestation från tillsynsmyndighetens sida i egenskap av registerhållare. Kostnaden för registret bör därför kunna tas ut i form av en avgift från marknadsaktören och föreskriftsrätten bör kunna delegeras till regeringen. Kostnaderna för registrering bör kunna bestämmas särskilt. När det är fråga om övrig tillsyn som Energimarknadsinspektionen ska bedriva på grossistmarknaderna för energi är det svårt att bedöma vilka direkta tillsynsåtgärder som kan komma i fråga och som motiverar avgiftsbeläggning. Det är för tidigt att nu säga hur Energimarknadsinspektionen kommer att bedriva tillsynsverksamheten, men i ett inledande skede torde den bestå i platsbesök och liknande för att konstatera att marknadsaktörerna har tillräckliga system för egenkontroll och system för rapportering av vissa uppgifter till ACER och till inspektionen. Efter en tid kan det tänkas att tillsynen bedrivs mer stickprovsvis. Tillsynsverksamheten kommer dock alla till del genom att hela kollektivet befrämjas av åtgärderna. Tillsynen syftar till att säkerställa att marknadsaktörerna lever upp till de krav som ställs i förordningen. Motprestationen får mot den bakgrunden betraktas som kollektiv, men inriktad mot en bestämd grupp av marknadsaktörer som är registrerade hos inspektionen. Denna grupp är avgränsad och lätt att definiera. Mot den bakgrunden bör en avgift kunna tas ut av marknadsaktörerna för att täcka Energimarknadsinspektionens kostnader för tillsynen. Rätten att meddela föreskrifter om avgifter för tillsynen bör kunna delegeras till regeringen. När det gäller hur avgifternas storlek ska bestämmas bör det undvikas att marknadsaktörerna drabbas av höga avgifter vid ett och samma tillfälle. En lämplig konstruktion kan vara att slå ut kostnaderna för de faktiska tillsynstillfällena med därtill hörande för- och efterarbete till exempelvis en årlig avgift. Avgiften bör kunna schabloniseras. När avgiften bestäms bör hänsyn tas till att marknadsaktörerna kan bli föremål för olika tillsynsåtgärder beroende på om aktören är ett företag eller en fysisk person. 6.3.5 Förelägganden, vite Regeringens förslag: Tillsynsmyndigheten ska få meddela de förelägganden som behövs för att se till att bestämmelserna i EU-förordningen och genomförandeakter som antagits på grundval av förordningen följs. Ett föreläggande ska få förenas med vite. Ett föreläggande att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat eller att inställa sig hos myndigheten för förhör ska få förenas med vite. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. Såvitt gäller föreläggande för att se till att förordningen och genomförandeakter följs föreslås i promemorian att tillsynsmyndigheten vid vite ska få meddela de förelägganden som behövs för att se till att de föreskrifter som omfattas av tillsynen följs. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inget att erinra mot förslaget. Kammarrätten i Jönköping anser att det i lag bör preciseras i vilka fall tillsynsmyndigheten får meddela ett föreläggande. Ekobrottsmyndigheten anför att det kan ifrågasättas om förslaget ger tillsynsmyndigheten befogenhet att vid vite begära uppgifter från en person eller kalla någon till förhör. Energimarknadsinspektionen anför att promemorian saknar en närmare analys av om vitesinstitutet är tillräckligt i förhållande till de aktuella reglerna. Det saknas också exempel på andra möjliga sanktioner. Inspektionen anser att en närmare analys av vilka sanktioner som skulle passa bäst och vara mest effektiva vid överträdelse av de olika reglerna behövs. Vid en sådan analys bör beaktas att förelägganden vid vite inte utgör en direkt sanktion vid överträdelse av en bestämmelse. I stället är vitet en sanktion mot överträdelse av ett föreläggande. Om ett företag bryter mot t.ex. bestämmelser om offentliggörande av viss information vid en viss tidpunkt (t.ex. artikel 4 i förordningen) innebär möjligheten till vitesförelägganden inte att företaget drabbas av någon sanktion för den ursprungliga överträdelsen. Ett företag skulle därför kunna bryta mot bestämmelserna vid upprepade tillfällen så länge som meddelade förelägganden följs. Det kan därför finnas anledning att överväga andra sanktioner vid överträdelse av bestämmelser om rapportering av bestämda uppgifter vid bestämda tidpunkter. Inspektionen anger att sådana bestämda avgifter finns inom inspektionens verksamhet och utgår om företag inte ger in årsrapporter i tid (se t.ex. 12 kap 8 § ellagen [1997:857]). Inspektionens erfarenhet är att hanteringen av dessa avgifter är mycket enkel och förutsebar. I det aktuella fallet finns det också anledning att jämföra med Finansinspektionens möjligheter att besluta om straffavgifter enligt lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Enligt Energimarknadsinspektionens uppfattning skulle sanktionsavgifter vara effektiva vid underlåtenhet att följa registreringsskyldigheten i artikel 9 i förordningen. Sanktionsavgifter bör också övervägas vid överträdelser av artikel 8. Avslutningsvis noterar inspektionen att förslaget inte innehåller någon begränsning och ifrågasätter om vitesföreläggande får användas i fall då straffrättsliga sanktioner blir eller kan bli aktuella. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om vitesföreläggande är ändamålsenligt för överträdelser av skyldigheten att offentliggöra insiderinformation i artikel 4 i förordningen. Advokatsamfundet anför vidare att den generellt utformade rätten för tillsynsmyndigheten att förena sina förelägganden med vite inte bör omfatta en begäran om platsundersökning. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 13.2 e framgår att tillsynsmyndigheten ska ha rätt att begära att ett agerande som strider mot bestämmelser som fastställts i enlighet med förordningen eller genomförandeakter som antagits på grundval av förordningen upphör. Med hänvisning till artikeln har det i promemorian föreslagits att tillsynsmyndigheten ska få meddela de förelägganden som behövs för att se till att de föreskrifter som omfattas av tillsynen följs. Förslaget är generellt utformat. Av remissvaren från Kammarrätten i Jönköping, Ekobrottsmyndigheten och Advokatsamfundet framgår att förslaget bör preciseras i olika avseenden. Förordningen innefattar en rad skyldigheter som den nationella tillsynsmyndigheten kan behöva ingripa mot för att säkerställa att förordningen följs. Sådana skyldigheter finns i fråga om offentliggörande av insiderinformation (artikel 4), tillhandahållande av uppgifter (artikel 8), registrering (artikel 9) och inrättande och underhåll av effektiva system eller förfaranden för att identifiera en överträdelse av artiklarna 3 och 5 (artikel 15 andra stycket). Av artikel 8 följer vidare att kommissionen i genomförandeakter ska anta närmare bestämmelser om vad som ska rapporteras och när så ska ske. Energimarknadsinspektionen bör kunna ingripa mot den som inte följer förordningens bestämmelser och se till att överträdelserna upphör. En ordning med vitesföreläggande får anses vara tillräcklig för att uppfylla de krav som ställs i artikel 13.2 e. Detta innebär att sanktionsavgifter för överträdelse av artikel 8 och underlåtenhet att följa registreringsskyldigheten i artikel 9 inte behöver införas. Energimarknadsinspektionen och Advokatsamfundet ifrågasätter om vite är en tillräcklig sanktion mot överträdelser av skyldigheten att offentliggöra insiderinformation i artikel 4 i förordningen. Vad gäller skyldigheten i artikel 4 finns på finansmarknadsområdet en i huvudsak motsvarande skyldighet för emittenter av finansiella instrument (jfr artikel 6.1 och 3 i marknadsmissbruksdirektivet och 15 kap. 6-7 §§ lagen om värdepappersmarknaden). En emittent som allvarligt åsidosätter sina förpliktelser enligt lagen kan bli föremål för ingripande från den börs där det finansiella instrumentet är upptaget till handel. Ingripandeformerna utgörs av avnotering (15 kap. 11 §) eller avslag av en begäran om inregistrering eller beslut om avregistrering av ett finansiellt instrument (15 kap. 14 §). I övrigt saknas i lagen ingripandemöjligheter och sanktioner mot emittenter för brister i rapporteringsskyldigheten, t.ex. mot brister som inte bedöms som allvarliga åsidosättanden. Med hänsyn till hur skyldigheten att offentliggöra insiderinformation är sanktionerad i lagen om värdepappersmarknaden bör en möjlighet för Energimarknadsinspektionen att förena ett föreläggande med vite anses vara tillräcklig att komma till rätta med överträdelser av skyldigheterna i artikel 4. Om en vitessanktion skulle visa sig otillräcklig, får frågan övervägas på nytt. I förordningen tilldelas de nationella tillsynsmyndigheterna vissa uppgifter. Myndigheterna ska samarbeta på regional nivå och med ACER om att övervaka handeln med grossistenergiprodukter i syfte att försöka upptäcka och förhindra handel som bedrivs utifrån insiderinformation och otillbörlig marknadspåverkan. En nationell tillsynsmyndighet får också övervaka handeln med grossistenergiprodukter på nationell nivå (artikel 7.2). För fullgörande av dessa övervakningsuppgifter föreslås Energimarknadsinspektionen få inhämta uppgifter och hålla förhör (se avsnitt 6.3.1). Skyldigheten att tillhandahålla uppgifter och inställa sig hos myndigheten för förhör är föreskrifter som bör omfattas av Energimarknadsinspektionens möjligheter att meddela förelägganden vid vite. Denna befogenhet bör klargöras särskilt. I avsnitt 6.3.1 föreslås att Energimarknadsinspektionen ska få befogenhet att genomföra undersökningar på plats. Befogenheten föreslås inte vara förenad med några tvångsmedel. Ett föreläggande om platsundersökning bör därför, som Advokatsamfundet påpekat, inte kunna förenas med vite. Energimarknadsinspektionen berör i sitt yttrande frågan om ett vitesföreläggande kan användas i fall där straffrättsliga sanktioner kan bli aktuella. Av förslaget i avsnitt 6.2.1 följer att straffrättsliga sanktioner ska tillämpas för överträdelser av förbuden i artikel 3 och 5 samt av rapporteringsskyldigheten i artikel 15. Straffrättsliga sanktioner ska också tillämpas för brott mot meddelandeförbudet. Vidare följer av förslaget i avsnitt 6.3.1 att tillsynsmyndigheten är skyldig att anmäla en överträdelse av något av förordningens förbud m.m. till åklagare när det finns anledning att anta att ett brott har begåtts. Som utgångspunkt gäller därför att överträdelser som faller under förbuden m.m. ska sanktioneras straffrättsligt. 6.4 Överklagande Regeringens förslag: Tillsynsmyndighetens beslut enligt den föreslagna lagen ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten. Tillsynsmyndighetens beslut att anmäla överträdelser av artikel 3, 5 eller 15 i EU-förordningen eller brott mot meddelandeförbudet till åklagare ska inte få överklagas. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. Promemorians förslag innehåller inte något uttryckligt förbud mot att överklaga tillsynsmyndighetens beslut att anmäla överträdelser av artikel 3, 5 eller 15 i EU-förordningen eller brott mot meddelandeförbudet till åklagare. Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller har inget att erinra mot förslaget. Domstolsverket anser att det ska vara möjligt att överklaga tillsynsmyndighetens beslut om avgifter. Sveriges advokatsamfund anför att det uttryckligen bör anges att tillsynsmyndighetens beslut att anmäla misstanke om brott till åklagarmyndigheten inte ska få överklagas. Energimarknadsinspektionen anser att förslaget är oklart eftersom det inte går att utläsa vad som är överklagbart. Att vissa beslut särskilt anges som överklagbara utesluter enligt inspektionen inte att även andra beslut enligt författningen kan överklagas. Det är därför önskvärt att det direkt i lagen anges om övriga beslut inte är överklagbara. Skälen för regeringens förslag: I artikel 14 i förordningen finns bestämmelser om överklagande. I artikeln anges att medlemsstaterna ska se till att det på nationell nivå finns lämpliga mekanismer som ger den part som berörs av ett beslut av tillsynsmyndigheten rätt att överklaga beslutet till en instans som är oberoende av de inblandade parterna i ärendet och av alla förvaltningar. Det är angeläget att det finns en effektiv och rättssäker ordning för enskilda att överklaga Energimarknadsinspektionens tillsynsbeslut. Regler om överklagande bör därför införas i enlighet med förordningens krav. Rätten att överklaga Energimarknadsinspektionens beslut bör därutöver gälla andra beslut som inspektionen fattar med stöd av lagen, t.ex. avgiftsbeslut. Inspektionens beslut bör överklagas i den ordning som gäller för myndighetsbeslut i allmänhet, dvs. till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd bör krävas för överklagande till kammarrätten. Regeringen har föreslagit att tillsynsmyndigheten ska anmäla överträdelser av artikel 3, 5 eller 15 i förordningen eller brott mot meddelandeförbudet till åklagare för vidare utredning och lagföring när det finns anledning att anta att en överträdelse har begåtts. Ett beslut om att göra en anmälan till åklagare bör inte kunna överklagas. Regeringen delar Advokatsamfundets uppfattning att detta bör komma till uttryck i den föreslagna lagen. I övrigt bör inte möjligheten att överklaga Energimarknadsinspektionens beslut begränsas särskilt i lagen. 6.5 Vissa sekretessfrågor 6.5.1 Artikel 12 och 17 - sekretess och tystnadsplikt Av artikel 12.1 följer att de nationella tillsynsmyndigheterna, medlemsstaternas behöriga finansmyndigheter och nationella konkurrensmyndigheter ska säkerställa sekretess, tillförlitlighet och skydd för de uppgifter som de mottagit och vidta åtgärder för att informationen inte ska missbrukas. De uppgifter som avses i artikeln utgörs av - insiderinformation som inte offentliggjorts och som marknadsaktören lämnat över till den nationella tillsynsmyndigheten enligt artikel 4.2, - transaktionsdata och fundamentala data som ACER samlat in från marknadsaktörer enligt artikel 8 och överlämnat till den nationella tillsynsmyndigheten enligt artikel 7.2, och - fundamentala data som den nationella tillsynsmyndigheten fått från marknadsaktörerna enligt artikel 8.5. Artikel 17 innehåller bestämmelser om tystnadsplikt. Där föreskrivs i punkt 1 att all konfidentiell information som någon part tar emot, utbyter eller överlämnar enligt förordningen ska omfattas av tystnadsplikt. Såvitt här är av intresse gäller tystnadsplikten enligt punkt 2 för personer som arbetar eller har arbetat för de nationella tillsynsmyndigheterna eller för andra berörda myndigheter samt revisorer och sakkunniga som arbetar på nämnda myndigheters uppdrag och som tar emot konfidentiell information enligt förordningen. I punkt 3 finns ett förbud mot att röja informationen. Bestämmelserna i punkt 4 innehåller en användningsbegränsning för den som tagit emot informationen. Avslutningsvis föreskrivs i punkt 5 att bestämmelserna i artikeln inte hindrar myndigheterna i en medlemsstat att i enlighet med nationell lagstiftning utbyta och överföra konfidentiell information under förutsättning att den inte har mottagits från en myndighet i en annan medlemsstat eller från ACER i enlighet med förordningen. I förordningens ingress anges i skäl 24 att förordningen respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som det hänvisas till i artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen och i medlemsstaternas konstitutionella traditioner och bör tillämpas i enlighet med rätten till yttrandefrihet och informationsfrihet som erkänns i artikel 11 i stadgan. 6.5.2 Allmänt om offentlighets- och sekretessregleringen De uppgifter som de svenska myndigheterna kan komma att ta emot enligt förordningen omfattas av offentlighetsprincipen. Principen innebär att allmänheten ska ha insyn i myndigheternas verksamhet. Denna princip kommer till uttryck bl.a. genom reglerna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen, förkortad TF, om envars rätt att ta del av allmänna handlingar. Det finns bestämmelser i TF som innebär att en begränsning av offentlighetsprincipen ska anges i särskild lag eller, om det i visst fall är lämpligare, i en annan lag vartill den särskilda lagen hänvisar (2 kap. 2 § TF). Den särskilda lag som avses är offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL. Sekretess innebär ett förbud att röja en uppgift, oavsett om det sker genom utlämnade av handling eller genom att röja uppgiften muntligen eller på något annat sätt (3 kap. 1 § OSL). Sekretess innebär således dels handlingssekretess, dels tystnadsplikt. Förbudet att röja eller utnyttja uppgifter gäller för myndigheter. Det gäller också för en person som fått kännedom om uppgiften genom att för det allmännas räkning delta i en myndighets verksamhet på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten, på grund av tjänsteplikt eller på annan liknande grund (2 kap. 1 § OSL). Sekretessbestämmelser till skydd för rikets förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation har placerats i 15 kap. OSL. Sekretessbestämmelser till skydd främst för myndighets verksamhet för inspektion, kontroll och annan tillsyn har placerats i 17 kap. OSL. Begreppet tillsyn har i TF och OSL en vidare betydelse än inom förvaltningsrätten. Enligt förarbetena till den tidigare sekretesslagen (1980:100) åsyftas med begreppet tillsyn det område som vid tiden för den lagens införande beskrevs med ordet kontroll. Ordet tillsyn ska enligt dessa förarbeten inte ges en alltför snäv tolkning utan får anses omfatta alla de fall där en myndighet har en övervakande eller styrande funktion (prop. 1979/80:2 Del A, s. 235). Sekretessbestämmelser till skydd för enskilds ekonomiska och personliga förhållanden finns i 21-40 kap. OSL. Såvitt här är av intresse innehåller 30 kap. OSL bestämmelser om sekretess till skydd för enskild i verksamhet som avser tillsyn m.m. i fråga om näringslivet. Sekretess gäller som huvudregel inte enbart i förhållande till enskilda utan även mellan myndigheter samt inom en myndighet, om där finns olika verksamhetsgrenar som är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra (8 kap. 1 och 2 §§ OSL). I vissa fall måste dock myndigheterna kunna utbyta uppgifter för att kunna utföra sina uppgifter. Sekretessregleringen innehåller därför särskilda sekretessbrytande bestämmelser. Dessa har utformats efter en intresseavvägning mellan myndigheternas behov av att utbyta uppgifter och det intresse som den aktuella sekretessbestämmelsen är avsedd att skydda. Sekretessbrytande bestämmelser finns även i fråga om möjligheten för en svensk myndighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till en utländsk myndighet (8 kap. 3 § OSL). Flera sekretessbestämmelser i OSL kan vara tillämpliga på en och samma uppgift hos en myndighet. Om det vid en prövning i ett enskilt fall konstateras att uppgiften inte är sekretessbelagd enligt en eller flera bestämmelser samtidigt som den är sekretessbelagd enligt en eller flera andra bestämmelser, ska de senare bestämmelserna ha företräde, om inte annat anges i lagen (7 kap. 3 § OSL). 6.5.3 Reglerna om sekretess behöver inte ändras Regeringens bedömning: De krav på sekretess och tystnadsplikt som ställs i EU-förordningen tillgodoses i svensk rätt. Några särskilda bestämmelser som gör det möjligt för berörda myndigheter att utbyta information behövs inte. Promemorians bedömning överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian görs ingen bedömning av frågan om informationsutbyte mellan myndigheter. Remissinstanserna: Ekobrottsmyndigheten har i anslutning till frågan om sekretess och tystnadsplikt anfört att även frågan om förundersökningssekretess kan aktualiseras vid informationsutbyte med åklagarmyndighet. Energimarknadsinspektionen anför att det inte framgår av promemorian hur förundersökningssekretess påverkar inspektionens möjligheter att samarbeta med övriga myndigheter i enlighet med förordningen efter det att en anmälan till åklagare upprättats. Liknande synpunkter framförs av Finansinspektionen. Konkurrensverket anför att det är viktigt att Energimarknadsinspektionen kan lämna information till Konkurrensverket enligt förordningen trots att inspektionen redan anmält en överträdelse till åklagare och förundersökningssekretess har inträtt. Remissinstanserna har i övrigt inte redovisat några synpunkter på bedömningen. Skälen för regeringens bedömning Energimarknadsinspektionen Energimarknadsinspektionen, som är nationell tillsynsmyndighet enligt förordningen, är den myndighet som i första hand träffas av artikel 12 och 17 i förordningen. Myndigheten får del av information som får anses omfatta uppgifter om enskilds ekonomiska och personliga förhållanden från dels marknadsaktörer (artiklarna 3.4 b, 4.2 och 8.5), dels ACER (artikel 7.2). Energimarknadsinspektionen kan inom ramen för sin marknadstillsyn även få del av andra uppgifter som rör enskilds ekonomiska och personliga förhållanden vilka kan betraktas som konfidentiell information enligt artikel 17 i förordningen. I 30 kap. OSL finns bestämmelser om sekretess för enskild i verksamhet som avser tillsyn m.m. i fråga om näringslivet. I 23 § i nämnt kapitel finns bestämmelser om sekretess som gäller i en statlig myndighets verksamhet som består i bl.a. tillsyn med avseende på produktion, handel, transportverksamhet eller näringslivet i övrigt. Sekretessen omfattar dels uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, dels uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet. Sekretessen gäller i den utsträckning regeringen meddelar föreskrifter om det. Enligt 9 § offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) och punkt 9 i bilagan till den förordningen gäller sekretess som avses i 30 kap. 23 § OSL i Energimarknadsinspektionens tillsynsverksamhet. Sekretess gäller således för enskilds ekonomiska förhållanden för uppgifter som marknadsaktörer lämnar till Energimarknadsinspektionen enligt artiklarna 3.4 b, 4.2 och 8.5 om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. På motsvarande sätt är bestämmelsen tillämplig även på andra uppgifter som inspektionen får del av även i övrigt inom ramen för sin marknadstillsyn. Enligt 30 kap. 24 § OSL gäller sekretess, i den utsträckning riksdagen har godkänt ett avtal om detta med en annan stat eller en mellanfolklig organisation, hos en statlig myndighet i verksamhet som avses i 30 kap. 23 § OSL för sådan uppgift om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten förfogar över på grund av avtalet. Paragrafen omfattar uppgifter som myndigheten har fått från utlandet och uppgifter som enligt avtalet inhämtats inom landet. I begreppet avtal ingår bl.a. rättsakter som gäller till följd av Sveriges medlemskap i EU, dvs. anslutningsfördragen samt förordningar och direktiv som utfärdas av EU:s institutioner. För att bestämmelsen ska vara tillämplig krävs dock att den aktuella rättsakten innehåller en klausul om att uppgiften inte får lämnas vidare i det aktuella fallet (se prop. 2006/07:110, s. 38, och prop. 2008/09:150, s. 355, samt RÅ 2007 ref. 45). Sekretessen enligt 24 § är absolut, vilket innebär att uppgifter som omfattas av bestämmelsen ska hemlighållas utan att någon skadeprövning görs om uppgifterna begärs ut. Av artikel 17.3 framgår att konfidentiell information inte får röjas, dvs. inte lämnas vidare. Fråga får således anses vara om en sådan klausul som avses i 30 kap. 24 § OSL (jfr RÅ 2007 ref. 45). De uppgifter om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som Energimarknadsinspektionen förfogar över på grund av förordningen, dvs. uppgifter som inspektionen fått från såväl marknadsaktörer som ACER, omfattas således av sekretess enligt bestämmelserna i 30 kap. 24 § OSL. Finansinspektionen De uppgifter som Finansinspektionen kan få del av enligt förordningen omfattar uppgifter om enskilds ekonomiska och personliga förhållanden (artiklarna 4.2, 7.2 och 8.5). Sådana uppgifter kan komma att lämnas till Finansinspektionen inom ramen för samarbete mellan tillsynsmyndigheter i enlighet med artikel 10. I OSL finns det flera bestämmelser som är tillämpliga på Finansinspektionens verksamhet. I detta fall kan bestämmelserna i 30 kap. 7 § OSL vara tillämpliga. Härav följer att uppgifter om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som inspektionen har fått på grund av förordningen omfattas av sekretess. Dessutom är 30 kap. 24 § OSL tillämplig, vilket innebär att uppgifter om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som inspektionen förfogar över på grund av förordningen omfattas av sekretess. Konkurrensverket De uppgifter som Konkurrensverket kan få del av enligt förordningen omfattar uppgifter om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden (artiklarna 4.2, 7.2 och 8.5). I 30 kap. 1 § OSL föreskrivs att sekretess gäller i Konkurrensverkets verksamhet som består i tillsyn och utredning för dels uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, dels uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet. Bestämmelserna i 30 kap. 24 § OSL är även tillämpliga på den verksamhet som Konkurrensverket bedriver. Härav följer att uppgifter om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som Konkurrensverket förfogar över på grund av förordningen omfattas av sekretess. Förundersökningssekretess Av regeringens förslag i avsnitt 6.2.1 och 6.3.1 följer att överträdelser av förordningens förbud kan, efter anmälan från Energimarknadsinspektionen, komma att utredas av åklagare och därmed bli föremål för förundersökning. Genom anmälan kan en åklagare således komma att få del av uppgifter om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som inspektionen förfogar över på grund av förordningen. Vid utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål gäller enligt 35 kap. 1 § första stycket 1 OSL sekretess för uppgift om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men. Med hänsyn härtill får förordningens krav anses uppfyllda för uppgifter som åklagare fått del av från Energimarknadsinspektionen. Några remissinstanser har väckt frågan om möjligheterna att enligt artikel 16 i förordningen samarbeta med andra myndigheter sedan ett ärende om en misstänkt överträdelse har överlämnats till åklagare för utredning och lagföring. Artikel 16 i förordningen innehåller bestämmelser om samarbete på unionsnivå och på nationell nivå. Vid brottsutredning gäller bestämmelserna om förundersökningssekretess i 18 kap. 1 § OSL. Sekretess gäller enligt första stycket för uppgift som hänför sig till förundersökning i brottmål eller till angelägenhet som avser användning av tvångsmedel i sådant mål eller i annan verksamhet för att förebygga brott, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs. Av andra stycket 2 framgår att sekretessen även gäller för uppgift som hänför sig till annan verksamhet än som avses i första stycket som syftar till att uppdaga, utreda och beivra brott och som bedrivs av en åklagarmyndighet. För att sekretess ska gälla enligt denna bestämmelse krävs inte att en myndighet bedriver brottsförebyggande eller brottsbeivrande verksamhet. Sekretessen gäller nämligen för "uppgift som hänför sig till" sådan verksamhet. Detta innebär först och främst att sekretessen följer med uppgiften om den lämnas vidare till en annan myndighet (jfr Lenberg m.fl., Offentlighets- och sekretesslagen - En kommentar, 18:1:4). Av 8 kap. 3 § 1 OSL framgår att sekretess inte hindrar att en uppgift för vilken sekretess gäller röjs för en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation om utlämnandet sker i enlighet med särskild föreskrift i lag eller förordning. Enligt 10 kap. 28 § OSL hindrar inte heller sekretess att en uppgift lämnas från en myndighet till en annan myndighet om en uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning. Det är inte nödvändigt att bestämmelsen avfattats med tanke på att uppgifterna kan vara hemliga för att anses utgöra en uppgiftsskyldighet i den mening som avses i offentlighets- och sekretesslagen. Det krävs dock att den tar sikte på utlämnande av uppgifter av ett speciellt slag, gäller viss myndighets rätt att få del av uppgifter i allmänhet eller avser en skyldighet för en viss myndighet att lämna andra myndigheter information (prop. 1979/80:2 Del A s. 322). Med lag likställs i dessa sammanhang EU-förordningar (jfr prop. 1998/99:18, s. 41 och 75, prop. 1999/2000:126, s. 160 och 283 samt Lenberg m.fl. Offentlighets- och sekretesslagen - En kommentar, 8:1:1). Regeringen bedömer mot denna bakgrund att några särskilda bestämmelser som möjliggör det informationsutbyte som föreskrivs i förordningen inte behöver införas. Slutsats Sammanfattningsvis konstateras att den svenska sekretessregleringen är tillräcklig för att tillgodose de krav på sekretess och tystnadsplikt som förordningen ställer. Några särskilda lagbestämmelser som gör det möjligt för berörda myndigheter att utbyta information behövs inte. 6.6 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Förslaget till lag om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter ska träda i kraft den 29 juni 2013. Förslaget till lag om ändring i lagen om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument ska träda i kraft vid samma tidpunkt. Äldre föreskrifter ska tillämpas i fråga om gärningar som har företagits före ikraftträdandet. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. Promemorians förslag innehåller inte något förslag om övergångsbestämmelser. Remissinstanserna har inte lämnat några synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 13.1 i förordningen följer att medlemsstaterna senast den 29 juni 2013 ska se till att deras nationella tillsynsmyndigheter har de utredningsbefogenheter och verkställandebefogenheter som de behöver för att utföra sina uppgifter. Vidare ska medlemsstaterna, enligt artikel 18, senast den 29 juni 2013 underrätta kommissionen om vilka sanktioner som tillämpas vid överträdelser av förordningen. Mot den bakgrunden bör lagförslagen träda i kraft den 29 juni 2013. Förslaget till ändring i marknadsmissbrukslagen innebär att bestämmelserna i lagen om insiderbrott och otillbörlig marknadspåverkan inte tillämpas i fråga om finansiella instrument som omfattas av artiklarna 3 och 5 i förordningen, dvs. finansiella instrument som är grossistenergiprodukter och som inte omfattas av definitionen i artikel 9 i marknadsmissbruksdirektivet. Fram till ikraftträdandet omfattas gärningar rörande sådana instrument av marknadsmissbrukslagen. För att tydliggöra att så är fallet bör en övergångsbestämmelse införas. 7 Konsekvenser Inledning I propositionen presenteras förslag till åtgärder för att i den svenska lagstiftningen införa kompletterande bestämmelser till EU-förordningen. Det regelverk som hittills tillämpats har bedömts vara otillräckligt och inte anpassat för energimarknaderna. Genom förordningen och de kompletterande bestämmelser som föreslås i denna proposition kommer det att bli en tydligare och enklare tillämpning i fråga om marknadsmissbruk på energimarknaderna. Förordningen påverkar främst Energimarknadsinspektionen och de enskilda el- och naturgasföretagen som bedriver handel på grossistmarknaden. Förordningen berör i viss mån också Finansinspektionen och Konkurrensverket. Denna konsekvensutredning tar dock endast sikte på att bedöma vilka konsekvenser som propositionens förslag för med sig. Förutom Energimarknadsinspektionen och de enskilda el- och naturgasföretagen påverkas åklagarväsendet och i någon utsträckning även de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna av förslagen. Energimarknadsinspektionen Lagförslaget innebär att Energimarknadsinspektionens tillsynsverksamhet enligt förordningen finansieras med avgifter, dels för registerhållning, dels för tillsynsverksamheten. Lagförslaget innebär dock inte att några nya uppgifter läggs på Energimarknadsinspektionen som föranleder ett finansieringsbehov utöver de resurser som krävs för den tillsyn som ska bedrivas enligt förordningen. Åklagarväsendet I propositionen föreslås att Energimarknadsinspektionen anmäler misstänkta överträdelser av förordningens förbud till åklagare. Detsamma gäller misstänkta överträdelser av rapporteringsskyldigheten i förordningen eller brott mot lagens meddelandeförbud. Ekobrottsmyndigheten handlägger redan i dag ärenden som avser lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument och bör i framtiden även handlägga de brott som framgår av lagförslaget. En grov uppskattning är att Energimarknadsinspektionen kommer att få öppna omkring 100-200 ärenden per år. Det är för tidigt att redan nu ha någon klar uppfattning om hur många av dessa ärenden som kommer att anmälas till åklagare. En grov uppskattning är att ungefär 10-20 ärenden kan komma att anmälas till åklagare. Belastningen för Ekobrottsmyndigheten torde därför inte vara påtaglig. Eventuella kostnadsökningar bedöms kunna finansieras inom nuvarande ramar. Sveriges Domstolar Lagförslaget innebär dels att vissa överträdelser kriminaliseras och att åtal kan väckas vid allmän domstol, dels att vissa tillsynsbeslut kommer att kunna överklagas till förvaltningsdomstol. Det är svårt att uppskatta hur många fall som kan komma att bli föremål för domstolsprövning. En något ökad arbetsbelastning för domstolarna kan dock inte uteslutas. Därtill kan kostnader för offentliga försvarare tillkomma. Eventuella kostnadsökningar för domstolarna bör kunna hanteras inom nuvarande ramar. Företagen Förordningen och lagförslaget berör omkring 400 företag som handlar med grossistenergiprodukter. Storleken på företagen sträcker sig från att vara mindre kommunala elhandelsbolag till stora multinationella bolag. Förordningens bestämmelser kommer i sig att öka den administrativa bördan för företagen. Framförallt gäller det den rapporteringsskyldighet som föreskrivs i artikel 8, men även registreringsskyldigheten i artikel 9 och skyldighet att enligt artikel 15 hålla effektiva system för att kunna identifiera överträdelser av förbuden. Lagförslaget innehåller kompletterande bestämmelser till förordningen, bestämmelser som enligt förordningen ska införas i respektive medlemsstat. Något alternativ till att reglera de frågor som lagförslaget innehåller bedöms inte finnas. Författningsförslaget kommer att medföra ökade kostnader för företagen i form av registrerings- och tillsynsavgifter. Dessa avgifter ska motsvara Energimarknadsinspektionens kostnader. Verksamheten är emellertid ny och det är därför svårt att ha någon välgrundad uppfattning om kostnadernas storlek. Det finns flera myndigheter som tar ut avgifter för registrering och tillsyn. Ett exempel är Finansinspektionen som övervakar företagen på finansmarknaden. Finansinspektionens verksamhet finansieras genom avgifter från de finansiella företagen. Avgifterna bestäms dels i förordningen (2001:911) om avgifter för prövning av ärenden hos Finansinspektionen, dels i förordningen (2007:1135) om årliga avgifter för finansiering av Finansinspektionens verksamhet. Med ledning av hur avgifternas storlek bestäms i dessa förordningar kan en registreringsavgift uppskattas till minst 10 000 kr. De årliga tillsynsavgifterna för företag kan uppskattas till minst 10 000 kr. I avsnitt 6.3.4 anges att registrering är en förutsättning för att kunna bedriva handel med grossistenergiprodukter och att den tillsynsverksamhet som bedrivs kommer alla marknadsaktörer till godo. Det är alltså den som vill agera på marknaden som har att betala avgifter och som har fördelar av registreringen. Härav följer att de avgifter som tas ut för registrering och tillsyn inte kommer att påverka konkurrensförhållandena mellan företagen på marknaden för handel med grossistenergiprodukter. Övriga konsekvenser Förslagen bedöms inte medföra några sociala eller miljömässiga konsekvenser och inte heller någon påverkan på konsumentpriser. 8 Författningskommentar 8.1 Förslaget till lag om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter Inledande bestämmelser 1 § I paragrafen tydliggörs i första stycket att lagen innehåller bestämmelser som kompletterar EU-förordningen. I andra stycket lämnas en upplysning om vad förordningen omfattar. Förordningen är bindande och direkt tillämplig. 2 § Enligt paragrafen gäller de definitioner som finns i EU-förordningen vid tillämpningen av lagen. Definitionerna återfinns i artikel 2. Straffansvar m.m. 3 § Syftet med paragrafen är att för handel med grossistenergiprodukter införa straffbestämmelser som motsvarar 2 § lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument. Enligt första stycket är det straffbart att bryta mot något av förbuden mot insiderhandel i artikel 3.1 a och c i EU-förordningen. I artikel 3.1 a anges att personer som förfogar över insiderinformation om en grossistenergiprodukt är förbjudna att utnyttja denna för att förvärva eller avyttra, eller försöka förvärva eller avyttra, grossistenergiprodukter som omfattas av denna information, för egen eller annans räkning, direkt eller indirekt. Av artikel 3.1 c framgår att personer som förfogar över insiderinformation om en grossistenergiprodukt är förbjudna att på grundval av sådan insiderinformation föreslå eller förmå någon annan person att förvärva eller avyttra grossistenergiprodukter som omfattas av informationen. Vad som är insiderinformation definieras i artikel 2.1. Av artikel 6 följer att definitionerna kan komma att ändras genom att kommissionen har getts befogenhet att i delegerade akter anpassa desamma bl.a. i syfte att säkerställa överensstämmelse med annan relevant unionslagstiftning inom områdena finansiella tjänster och energi. Vid bedömningen av vad som ska anses vara grovt brott enligt andra stycket ska hänsyn tas till bl.a. den vinst eller förlustbegränsning som gjorts genom affären. Affärens omfattning har viss betydelse. Den icke offentliggjorda informationen kan vara sådan att den erfarenhetsmässigt medför mycket stora förändringar av priserna på grossistenergiprodukter. Då behöver den genomförda affären inte vara av särskilt stor omfattning för att brottet ska anses som grovt. Som grovt brott bör även räknas fall när en person gjort upprepade otillåtna affärer eller när handeln är organiserad t.ex. genom samverkan mellan flera personer som med tips och råd biträtt varandra för att göra vinstgivande affärer med tillgång till icke offentliggjord information. I tredje stycket anges att vid ringa brottslighet döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Vid bedömning av vad som ska anses vara ringa brott bör en helhetsbedömning av gärningen göras. Därvid bör beaktas bl.a. affärens omfattning och gärningsmannens ställning (jfr prop. 1999/2000:109, s. 55 och 83). Straffbestämmelsen gäller endast fysiska personer. Juridiska personer kan i stället åläggas företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken. Paragrafen behandlas i avsnitt 6.2.1. 4 § Syftet med paragrafen är att för handel med grossistenergiprodukter införa straffbestämmelser som i huvudsak motsvarar 3 § lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument. Enligt första meningen är det straffbart att av oaktsamhet bryta mot något av förbuden mot insiderhandel i artikel 3.1 a och c i EU-förordningen. I artikel 3.1 a anges att personer som förfogar över insiderinformation om en grossistenergiprodukt är förbjudna att utnyttja denna för att förvärva eller avyttra, eller försöka förvärva eller avyttra, grossistenergiprodukter som omfattas av denna information, för egen eller annans räkning, direkt eller indirekt. Av artikel 3.1 c framgår att personer som förfogar över insiderinformation om en grossistenergiprodukt är förbjudna att på grundval av sådan insiderinformation föreslå eller förmå någon annan person att förvärva eller avyttra grossistenergiprodukter som omfattas av informationen. Vad som är insiderinformation definieras i artikel 2.1. Definitionen kan komma att ändras, se vidare under 3 §. Normalt är förvärv eller avyttring en medveten handling, vilket även gäller försöksgärningar. Frågan om oaktsamhet blir alltså främst aktuell i förhållande till om informationen var insiderinformation eller inte. Det bör anses oaktsamt att utnyttja sådan information som typiskt sett är insiderinformation utan att förvissa sig om att den offentliggjorts. I andra meningen undantas ringa fall av oaktsamma överträdelser av förbudet från det straffbara området. En sådan gärning kan inte anses skada allmänhetens förtroende för grossistmarknaderna för energi (jfr skäl 1 i EU-förordningens ingress). Paragrafen behandlas i avsnitt 6.2.1. 5 § Syftet med paragrafen är att för handel med grossistenergiprodukter införa straffbestämmelser som motsvarar 7 § lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument. Enligt första stycket är det straffbart att bryta mot förbudet mot röjande av insiderinformation i artikel 3.1 b i EU-förordningen. I artikel 3.1 b anges att personer som förfogar över insiderinformation om en grossistenergiprodukt är förbjudna att röja sådan insiderinformation till annan person, utom i fall då röjandet sker som ett normalt led i fullgörande av tjänst, verksamhet eller åligganden. Vad som är insiderinformation definieras i artikel 2.1. Definitionen kan komma att ändras, se vidare under 3 §. Om röjande av insiderinformation sker genom spridning av information på det sätt som anges i artikel 3.6 ska vid bedömningen hänsyn tas till regler som är tillämpliga på tryckfriheten och yttrandefriheten i andra medier. Detta innebär att hänsyn ska tas till relevanta bestämmelser i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. I skäl 15 i EU-förordningens ingress uttalas att om journalister i sin yrkesutövning röjer insiderinformation om en grossistenergiprodukt bör detta bedömas med hänsyn till de regler som är tillämpliga på deras yrke och bestämmelserna om tryckfrihet, såvida inte dessa personer direkt eller indirekt uppnår en fördel eller vinning genom att sprida informationen i fråga eller om röjandet görs i avsikt att vilseleda marknaden angående tillgången, efterfrågan eller priset på grossistenergiprodukter. Om röjandet av insiderinformationen innebär att informationen samtidigt blir allmänt känd, ska det enligt andra stycket inte dömas till ansvar. Ett sådant röjande kan inte anses skada allmänhetens förtroende för grossistmarknaderna för energi (jfr skäl 1 i EU-förordningens ingress och prop. 1999/2000:109, s. 57). Paragrafen behandlas i avsnitt 6.2.1. 6 § Syftet med paragrafen är att för handel med grossistenergiprodukter införa straffbestämmelser som i huvudsak motsvarar 8 § första stycket lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument. Enligt första stycket är det straffbart att bryta mot förbudet att bedriva, eller försöka bedriva, otillbörlig marknadspåverkan i artikel 5 i EU-förordningen. I artikeln anges att det är förbjudet att bedriva, eller försöka bedriva, otillbörlig marknadspåverkan på grossistmarknaderna för energi. Otillbörlig marknadspåverkan definieras i artikel 2.2. Försök till otillbörlig marknadspåverkan definieras i artikel 2.3. Definitionerna kan komma att ändras, se vidare under 3 §. Om otillbörlig marknadspåverkan sker genom spridning av information i medierna på det sätt som anges i artikel 2.2 b ska vid bedömningen hänsyn tas till regler som är tillämpliga på tryckfriheten och yttrandefriheten i andra medier. Detta innebär att hänsyn ska tas till relevanta bestämmelser i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Andra stycket innehåller föreskrifter om påföljden för grovt brott. Att en åtgärd har lett till en väsentlig marknadspåverkan är normalt en omständighet som bör föranleda att brottet bedöms som grovt. Likaså om brottet har föregåtts av en mer eller mindre noggrann planering och genomförandet kännetecknats av en sällsynt stor förslagenhet. Tanken faller här närmast på situationer med låg upptäcktsrisk och stora utsikter till väsentlig vinst (jfr prop. 1995/96:215, s. 96 f.). Tredje stycket innehåller föreskrifter om påföljden för ringa brott. Vid bedömning av vad som ska anses vara ringa brott bör en helhetsbedömning av gärningen göras. Därvid bör beaktas bl.a. affärens omfattning (jfr prop. 1999/2000:109, s. 55-56). Paragrafen behandlas i avsnitt 6.2.1. 7 § Syftet med paragrafen är att för handel med grossistenergiprodukter införa straffbestämmelser som motsvarar 8 § andra stycket lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument. Enligt första meningen är det straffbart att av oaktsamhet bryta mot förbudet att bedriva otillbörlig marknadspåverkan i artikel 5 i EU-förordningen. Förbudet mot att försöka bedriva otillbörlig marknadspåverkan omfattas inte av straffbestämmelsen. I artikeln anges att det är förbjudet att bedriva otillbörlig marknadspåverkan på grossistmarknaderna för energi. Otillbörlig marknadspåverkan definieras i artikel 2.2. Definitionerna kan komma att ändras, se vidare under 3 §. Om otillbörlig marknadspåverkan sker genom spridning av information i medierna på det sätt som anges i artikel 2.2 b ska vid bedömningen hänsyn tas till regler som är tillämpliga på tryckfriheten och yttrandefriheten i andra medier. Detta innebär att hänsyn ska tas till relevanta bestämmelser i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Förfaranden som framstår som bagatellartade bör inte föranleda straffansvar. Det anges därför uttryckligen i andra meningen att det inte ska dömas till ansvar i ringa fall. Vad som avses är framför allt åtgärder som visserligen är ägnade att påverka marknaden, men som vid en samlad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet framstår som betydelselösa (jfr prop. 1995/96:215, s. 97). Paragrafen behandlas i avsnitt 6.2.1. 8 § Artikel 15 i EU-förordningen innehåller bestämmelser om rapporteringsskyldighet. Varje person som yrkesmässigt utför transaktioner som rör grossistenergiprodukter ska utan dröjsmål meddela tillsynsmyndigheten om han eller hon har rimliga skäl att misstänka att en transaktion kan utgöra en överträdelse av något av förbuden i artikel 3 eller 5. Syftet med paragrafen är att för handel med grossistenergiprodukter införa en bestämmelse som motsvarar 11 § lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument. Genom bestämmelsen förbjuds den som till tillsynsmyndigheten rapporterat enligt artikel 15 att röja att rapportering skett för den som rapporteringen avser eller för någon utomstående (meddelandeförbud). Förbudet att röja för utomstående innebär att ett företag som rapporterat enligt artikel 15 inte får röja att rapportering skett för någon utanför företaget. Genom införandet av förbudet undviks att den som rapporteringen avser blir varnad och kan sopa igen spåren efter sig (jfr prop. 2004/05:142, s. 169). Paragrafen behandlas i avsnitt 6.2.2. 9 § Syftet med paragrafen är att för handel med grossistenergiprodukter införa en bestämmelse som motsvarar 12 § lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument. Av paragrafen framgår att den som har rapporterat i enlighet med artikel 15 i EU-förordningen inte kan hållas ansvarig för att ha åsidosatt någon tystnadsplikt om vederbörande hade anledning att räkna med att rapportering borde ske. Det innebär att rapportören varken kan ådra sig straffrättsligt ansvar, skadeståndsskyldighet eller andra sanktioner för brott mot tystnadsplikt. Bestämmelsen utesluter ansvar inte bara för brott mot tystnadsplikt enligt lag utan även när det gäller kontraktuella åtaganden om tystnadsplikt (jfr prop. 2004/05:142, s. 169). Paragrafen behandlas i avsnitt 6.2.2. 10 § I paragrafen föreskrivs straffansvar för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter rapporteringsskyldigheten enligt artikel 15 i EU-förordningen eller meddelandeförbudet enligt 8 §. Motsvarande bestämmelser finns i fråga om handel med finansiella instrument i 13 § lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument. Paragrafen behandlas i avsnitt 6.2.2. 11 § Enligt paragrafen ska utbyte av brott enligt 3-7 §§ förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Med utbyte avses såväl den konkreta egendomen som mottagits som värdet av det mottagna. Förverkande kan alltså ske antingen som sak- eller som värdeförverkande. Presumtionen är att förverkande ska ske, men åtgärden får underlåtas helt eller delvis, om det föreligger starka skäl som talar mot ett förverkande. Bestämmelsen förutsätter att brott har begåtts. Paragrafen behandlas i avsnitt 6.2.1. Tillsynsmyndighet 12 § Paragrafen innehåller en upplysning om att tillsynsmyndighet är den myndighet som regeringen har utsett enligt 1 kap. 7 § ellagen (1997:857). Av 1 § elförordningen (1994:1250) följer att Energimarknadsinspektionen är tillsynsmyndighet. Paragrafen behandlas i avsnitt 6.3.1. Tillsynsmyndighetens uppgifter och befogenheter 13 § I paragrafen behandlar tillsynsmyndighetens uppgifter. I punkt 1 upplyses om att tillsynsmyndigheten fullgör de uppgifter som ankommer på den nationella tillsynsmyndigheten enligt EU-förordningen och övervakar att förordningen, delegerade akter och genomförandeakter som antagits på grundval av förordningen följs. Detta innebär att myndigheten övervakar att marknadsaktörerna iakttar förbuden mot insiderhandel i artikel 3 och förbudet mot otillbörlig marknadspåverkan i artikel 5 samt ser i övrigt till att marknadsaktörerna fullgör sina skyldigheter enligt förordningen. I punkt 2 föreskrivs att myndigheten vidare har att se till att lagens bestämmelser om skyldighet att bl.a. betala avgifter enligt de föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen följs. Paragrafen behandlas i avsnitt 6.3.1. 14 § Tillsynsmyndigheten är skyldig att anmäla överträdelser av förbuden i artikel 3 och 5 samt rapporteringsskyldigheten i artikel 15 i EU-förordningen till åklagare. Skyldigheten omfattar också brott mot meddelandeförbudet i 8 §. Tillsynsmyndigheten ska inte själv göra någon bedömning av om överträdelsen kan föranleda fällande dom eller inte utan anmäla de faktiska förhållandena när det kan antas att en överträdelse har skett. Paragrafen behandlas i avsnitt 6.3.1. 15 § Paragrafen innehåller bestämmelser om tillsynsmyndighetens utredningsbefogenheter. Befogenheterna motsvarar i sak dem som Finansinspektionen har för att fullgöra sina uppgifter i lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument, se 16 § och 6 kap. 1 a § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument. Första stycket innehåller en långtgående uppgiftsskyldighet för såväl företag som privatpersoner. En naturlig begränsning i uppgiftsskyldigheten ligger i att den omfattar uppgifter som tillsynsmyndigheten behöver för att fullgöra sina uppgifter enligt EU-förordningen och enligt lagen, vilket markeras med en hänvisning till 13 §. Av första stycket 1 följer att tillsynsmyndigheten får förelägga ett företag eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat. Med företag avses såväl fysiska som juridiska personer som driver ekonomisk verksamhet. Uttrycket någon annan är avsett att omfatta fysiska och juridiska personer som inte driver sådan verksamhet. Här kan det exempelvis vara fråga om myndigheter eller andra organisationer och anställda hos ett företag. Syftet med bestämmelsen är att ge tillsynsmyndigheten rätten att få tillgång till varje dokument i vilken form som helst och få en kopia av det och rätten att få begära uppgifter av vem som helst (artikel 13.2 a-b i EU-förordningen). I första stycket 2 regleras tillsynsmyndighetens befogenhet att kräva att en person som förväntas kunna lämna upplysningar i saken att inställa sig för förhör på tid och plats som myndigheten bestämmer (artikel 13.2 b i förordningen). I andra stycket klargörs att ett föreläggande inte får avse en handling vars innehåll kan antas vara sådant att en advokat eller en advokats biträde inte får höras som vittne om innehållet och som innehas av advokaten eller biträdet eller den till förmån för vilken tystnadsplikten gäller. Ett föreläggande gäller, enligt tredje stycket första meningen, som huvudregel omedelbart. Tillsynsmyndigheten kan dock bestämma att föreläggandet ska börja gälla först vid en senare tidpunkt. Av andra meningen framgår att ett föreläggande får förenas med vite. Bestämmelser om vite finns i lagen (1985:206) om viten. Paragrafen behandlas i avsnitt 6.3.1 och 6.3.5. 16 § Bestämmelsen innebär att tillsynsmyndigheten genom en undersökning på plats kan inspektera alla aspekter av marknadsaktörens verksamhet som omfattas av myndighetens tillsyn enligt lagen. Som regel torde det främst vara fråga om att ta del av handlingar och studera rutiner på plats. Bestämmelsen bör tolkas så att rätten att utföra platsundersökningar endast avser ett företags kontorslokaler och liknande. Det är alltså inte aktuellt med inspektioner i privatbostäder. Paragrafen behandlas i avsnitt 6.3.1. 17 § Paragrafen anger en allmän proportionalitetsprincip som tillsynsmyndigheten har att beakta vid utövandet av de befogenheter lagen ger. Paragrafen behandlas i avsnitt 6.3.1. 18 § Tillsynsmyndigheten får enligt första stycket meddela de förelägganden som behövs för att se till att bestämmelserna i EU-förordningen och genomförandeakter som antagits på grundval av förordningen följs. Här kan det vara fråga om att förelägga marknadsaktören att fullgöra någon skyldighet i förordningen, t.ex. att offentliggöra insiderinformation enligt artikel 4, att tillhandahålla uppgifter enligt artikel 8 eller att registrera sig enligt artikel 9. Ett föreläggande gäller, enligt andra stycket första meningen, som huvudregel omedelbart. Tillsynsmyndigheten kan dock bestämma att föreläggandet ska börja gälla först vid en senare tidpunkt. Av andra meningen framgår att ett föreläggande får förenas med vite. Bestämmelser om vite finns i lagen (1985:206) om viten. Paragrafen behandlas i avsnitt 6.3.5. Avgifter 19 § Paragrafen föreskriver i första meningen en skyldighet för marknadsaktörer att betala avgifter för att finansiera tillsynsmyndighetens uppgifter. I andra meningen anges att regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter. Paragrafen behandlas i avsnitt 6.3.4. Överklagande 20 § Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande av tillsynsmyndighetens beslut. I första stycket första meningen anges att tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Här är det främst fråga om förelägganden enligt 15 eller 18 § och avgiftsbeslut enligt 19 §. Bestämmelser om klagorätt finns i 22 § förvaltningslagen (1986:223). Tillsynsmyndigheten är enligt 14 § skyldig att anmäla vissa överträdelser av förordningen och lagen till åklagare. Sådana beslut får enligt första stycket andra meningen inte överklagas. Detta innebär att tillsynsmyndighetens beslut att anmäla en misstänkt överträdelse till åklagare för vidare utredning och lagföring inte är överklagbart. Av andra stycket framgår att prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Paragrafen behandlas i avsnitt 6.4. Ikraftträdandebestämmelser Bestämmelserna behandlas i avsnitt 6.6. 8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument 9 a § I paragrafen föreskrivs att lagens straffbestämmelser om insiderbrott och otillbörlig marknadspåverkan inte ska tillämpas i fråga om finansiella instrument som omfattas av förbuden mot insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan i artiklarna 3 och 5 i förordning (EU) nr 1227/2011. Undantaget är begränsat till finansiella instrument som är grossistenergiprodukter och som inte är godkända för handel på en reglerad marknad i en medlemsstat eller för vilka ansökan om sådant godkännande inte har lämnats in eller vars värde inte är beroende av sådana instrument. Bestämmelser om ingripande vid överträdelser av förbuden mot insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan i artiklarna 3 och 5 i förordningen finns i lagen om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter. Paragrafen behandlas i avsnitt 6.2.3. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Bestämmelserna behandlas i avsnitt 6.6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1227/2011 Sammanfattning av promemorian Ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter I promemorian lämnas förslag till en ny lag om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter. Lagen kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1227/2011 om integritet och öppenhet på grossistmarknaderna för energi. I promemorian föreslås att straffansvar införs för överträdelser av förordningens förbud mot insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan vid handel med grossistenergiprodukter. Dessutom föreslås ett meddelandeförbud för den som rapporterat om misstänkta överträdelser av förbuden till den nationella tillsynsmyndigheten, Energimarknadsinspektionen. Överträdelser av meddelandeförbudet föreslås vara förenat med straffansvar. Lagförslaget innehåller vidare bestämmelser om den nationella tillsynsmyndighetens uppgifter och befogenheter samt regler om avgifter för att bekosta tillsynsmyndighetens uppgifter enligt lagen. Lagen föreslås träda i kraft den 29 juni 2013. Promemorians lagförslag Författningsförslag Förslag till lag om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter Härigenom föreskrivs följande. Lagens tillämpningsområde 1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1227/2011 av den 25 oktober 2011 om integritet och öppenhet på grossistmarknaderna för energi. I förordningen finns bestämmelser om förbud mot insiderhandel, skyldighet att offentliggöra insiderinformation, förbud mot otillbörlig marknadspåverkan, rapporteringsskyldighet och tillsyn över grossistmarknaderna för energi. Definitioner 2 § Vid tillämpningen av denna lag gäller de definitioner som finns i förordning (EU) nr 1227/2011. Straffansvar m.m. 3 § Den som bryter mot något av förbuden mot insiderhandel i artikel 3.1 a och c i förordning (EU) nr 1227/2011 döms till fängelse i högst två år. Om brottet med hänsyn till affärens omfattning och övriga omständigheter är grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. 4 § Den som av oaktsamhet bryter mot något av förbuden mot insiderhandel i artikel 3.1 a och c i förordning (EU) nr 1227/2011 döms till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. 5 § Den som bryter mot förbudet mot röjande av insiderinformation i artikel 3.1 b i förordning (EU) nr 1227/2011 döms till böter eller fängelse i högst ett år. Om informationen blir allmänt känd samtidigt med att den röjs, döms inte till ansvar. 6 § Den som bryter mot förbudet mot otillbörlig marknadspåverkan i artikel 5 i förordning (EU) nr 1227/2011 döms till fängelse i högst två år. Om brottet med hänsyn till omfattningen av marknadspåverkan eller övriga omständigheter är att anse som grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. 7 § Den som har rapporterat enligt artikel 15 i förordning (EU) nr 1227/2011 får inte röja för den som rapporteringen avser eller någon utomstående att rapportering har skett. 8 § Den som har rapporterat enligt artikel 15 i förordning (EU) nr 1227/2011 får inte hållas ansvarig för att ha brutit mot någon tystnadsplikt, om den som rapporterat hade anledning att räkna med att rapportering borde ske. 9 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter sin rapporteringsskyldighet enligt artikel 15 i förordning (EU) nr 1227/2011 eller bryter mot meddelandeförbudet enligt 7 § döms till böter. Tillsynsmyndighet 10 § Tillsynsmyndighet är den myndighet som regeringen utsett till nätmyndighet enligt 1 kap. 7 § ellagen (1997:857) eller tillsynsmyndighet enligt 1 kap. 9 § naturgaslagen (2005:403). Tillsynsmyndighetens uppgifter och befogenheter 11 § Tillsynsmyndigheten fullgör de uppgifter som ankommer på den nationella tillsynsmyndigheten enligt förordning (EU) nr 1227/2011 och övervakar att 1. förordningen, delegerade akter och genomförandeakter som antagits på grundval av förordningen följs, och 2. denna lag och föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen följs. 12 § Tillsynsmyndigheten ska anmäla till åklagare när det finns anledning att anta att en överträdelse av förbuden i artikel 3 eller 5 i förordning (EU) nr 1227/2011 har begåtts. Detsamma gäller i fråga om överträdelse av rapporteringsskyldigheten i artikel 15 eller brott mot meddelandeförbudet enligt 7 §. 13 § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna lag får tillsynsmyndigheten begära att 1. ett företag eller någon annan tillhandahåller uppgifter, handlingar eller annat, 2. den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken inställer sig för förhör på tid och plats som myndigheten bestämmer. Första stycket gäller inte i den utsträckning uppgiftslämnandet skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater. 14 § Tillsynsmyndigheten får när det är nödvändigt genomföra en undersökning hos en marknadsaktör. 15 § Den som är uppgiftsskyldig eller föremål för undersökning enligt denna lag får inte betungas onödigt. 16 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att se till att de föreskrifter som omfattas av tillsynen följs. Ett föreläggande får förenas med vite. Ett föreläggande gäller omedelbart, om något annat inte bestäms. Avgifter 17 § För att bekosta tillsynsmyndighetens uppgifter enligt denna lag ska marknadsaktörer som är registrerade hos tillsynsmyndigheten enligt artikel 9 i förordning (EU) nr 1227/2011 betala avgifter. Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter. Överklagande 18 § Tillsynsmyndighetens beslut enligt 16 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 29 juni 2013. Förslag till lag om ändring i lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument Härigenom föreskrivs att det i lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument ska införas en ny paragraf, 9 a §, av följande lydelse. 9 a § Bestämmelserna i 2-8 §§ ska inte tillämpas vid handel med finansiella instrument som omfattas av artiklarna 3 och 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1227/2011 av den 25 oktober 2011 om integritet och öppenhet på grossistmarknaderna för energi. Denna lag träder i kraft den 29 juni 2013. Förteckning över remissinstanserna Remissyttranden över promemorian Ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter har avgetts av följande instanser. Riksdagens ombudsmän (JO), Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Jönköping, Justitiekanslern, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Datainspektionen, Energimarknadsinspektionen, Finansinspektionen, Konkurrensverket, Affärsverket svenska kraftnät, Statens energimyndighet, Ekonomistyrningsverket, Konsumentverket, Regelrådet, Sveriges advokatsamfund, Energigas Sverige och Oberoende elhandlare. Följande instanser har inbjudits att yttra sig men avstått eller inte inkommit med yttrande. Sveriges Kommuner och Landsting, Finansförbundet, Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen, Svensk Energi, Svenskt Näringsliv, Aktietorget AB, Nordic Growth Market NGM AB, NASDAQ OMX Stockholm AB och Nordpool Spot. Lagrådsremissens lagförslag Lagtext Förslag till lag om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter Härigenom föreskrivs följande. Inledande bestämmelser 1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1227/2011 av den 25 oktober 2011 om integritet och öppenhet på grossistmarknaderna för energi. I förordningen finns bestämmelser om förbud mot insiderhandel, skyldighet att offentliggöra insiderinformation, förbud mot otillbörlig marknadspåverkan, rapporteringsskyldighet och tillsyn över grossistmarknaderna för energi. 2 § Vid tillämpningen av denna lag gäller de definitioner som finns i förordning (EU) nr 1227/2011. Straffansvar m.m. 3 § Den som bryter mot något av förbuden mot insiderhandel i artikel 3.1 a och c i förordning (EU) nr 1227/2011 döms till fängelse i högst två år. Om brottet med hänsyn till affärens omfattning och övriga omständigheter är grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. 4 § Den som av oaktsamhet bryter mot något av förbuden mot insiderhandel i artikel 3.1 a och c i förordning (EU) nr 1227/2011 döms till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. 5 § Den som bryter mot förbudet mot röjande av insiderinformation i artikel 3.1 b i förordning (EU) nr 1227/2011 döms till böter eller fängelse i högst ett år. Om informationen blir allmänt känd samtidigt med att den röjs, döms inte till ansvar. 6 § Den som bryter mot förbudet att bedriva, eller försöka bedriva, otillbörlig marknadspåverkan i artikel 5 i förordning (EU) nr 1227/2011 döms till fängelse i högst två år. Om brottet med hänsyn till omfattningen av marknadspåverkan eller övriga omständigheter är att anse som grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. 7 § Den som av oaktsamhet bryter mot förbudet att bedriva otillbörlig marknadspåverkan i artikel 5 i förordning (EU) nr 1227/2011 döms till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. 8 § Den som har rapporterat enligt artikel 15 i förordning (EU) nr 1227/2011 får inte röja för den som rapporteringen avser eller för någon utomstående att rapportering har skett. 9 § Den som har rapporterat enligt artikel 15 i förordning (EU) nr 1227/2011 får inte hållas ansvarig för att ha brutit mot någon tystnadsplikt, om den som rapporterat hade anledning att räkna med att rapportering borde ske. 10 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter sin rapporteringsskyldighet enligt artikel 15 i förordning (EU) nr 1227/2011 eller bryter mot meddelandeförbudet enligt 8 § döms till böter. 11 § Utbyte av brott enligt 3-7 §§ ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Tillsynsmyndighet 12 § Tillsynsmyndighet är den myndighet som regeringen utsett enligt 1 kap. 7 § ellagen (1997:857). Tillsynsmyndighetens uppgifter och befogenheter 13 § Tillsynsmyndigheten fullgör de uppgifter som ankommer på den nationella tillsynsmyndigheten enligt förordning (EU) nr 1227/2011 och övervakar att 1. förordningen, delegerade akter och genomförandeakter som antagits på grundval av förordningen följs, och 2. denna lag och föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen följs. 14 § Tillsynsmyndigheten ska anmäla till åklagare när det finns anledning att anta att en överträdelse av förbuden i artikel 3 eller 5 i förordning (EU) nr 1227/2011 har begåtts. Detsamma gäller i fråga om överträdelse av rapporteringsskyldigheten i artikel 15 eller brott mot meddelandeförbudet enligt 8 §. 15 § För att fullgöra sina uppgifter enligt 13 § får tillsynsmyndigheten förelägga 1. ett företag eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat, 2. den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken att inställa sig för förhör på tid och plats som myndigheten bestämmer. Ett föreläggande enligt första stycket 1 får inte avse en handling vars innehåll kan antas vara sådant att en advokat eller en advokats biträde inte får höras som vittne om innehållet och som innehas av advokaten eller biträdet eller den till förmån för vilken tystnadsplikten gäller. Ett föreläggande enligt första stycket gäller omedelbart, om något annat inte bestäms. Föreläggandet får förenas med vite. 16 § Tillsynsmyndigheten får när det är nödvändigt genomföra en undersökning hos en marknadsaktör. 17 § Den som är uppgiftsskyldig eller föremål för undersökning enligt denna lag får inte betungas onödigt. 18 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att se till att bestämmelserna i förordning (EU) nr 1227/2011 och genomförandeakter som antagits på grundval av förordningen följs. Ett föreläggande enligt första stycket gäller omedelbart, om något annat inte bestäms. Föreläggandet får förenas med vite. Avgifter 19 § För att finansiera tillsynsmyndighetens uppgifter enligt denna lag ska marknadsaktörer som är registrerade hos tillsynsmyndigheten enligt artikel 9 i förordning (EU) nr 1227/2011 betala avgifter. Regeringen får meddela föreskrifter om sådana avgifter. Överklagande 20 § Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Tillsynsmyndighetens beslut enligt 14 § får inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 29 juni 2013. Förslag till lag om ändring i lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument Härigenom föreskrivs att det i lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument ska införas en ny paragraf, 9 a §, av följande lydelse. 9 a § Bestämmelserna i 2-8 §§ ska inte tillämpas vid handel med sådana finansiella instrument som omfattas av artiklarna 3 och 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1227/2011 av den 25 oktober 2011 om integritet och öppenhet på grossistmarknaderna för energi. 1. Denna lag träder i kraft den 29 juni 2013. 2. Äldre föreskrifter gäller i fråga om gärningar som har företagits före ikraftträdandet. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2013-03-01 Närvarande: F.d. justitierådet Leif Thorsson, f.d. regeringsrådet Lars Wennerström och justitierådet Per Virdesten. Ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter Enligt en lagrådsremiss den 21 februari 2013 (Näringsdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter, 2. lag om ändring i lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Fredrik Nordenfelt, biträdd av departementssekreteraren Anna Carlsson. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Näringsdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 mars 2013. Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Björklund, Bildt, Ask, Larsson, Erlandsson, Hägglund, Carlsson, Borg, Billström, Adelsohn Liljeroth, Björling, Norman, Attefall, Kristersson, Elmsäter-Svärd, Hatt, Ek, Lööf, Enström, Arnholm. Föredragande: statsrådet Hatt. Regeringen beslutar proposition 2012/13:122 Ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Lag om ändring i lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument 32011R1227 Lag om ingripande mot marknadsmissbruk vid handel med grossistenergiprodukter 19 § 32011R1227 Prop. 2012/13:xx Prop. 2012/13:xx 4 3 1 Prop. 2012/13:122 Prop. 2012/13:122 Prop. 2012/13:122 Prop. 2012/13:122 8 7 1 Prop. 2012/13:122 Prop. 2012/13:122 10 9 1 Prop. 2012/13:xx Prop. 2012/13:xx Prop. 2012/13:122 Prop. 2012/13:122 10 11 1 Prop. 2012/13:122 Prop. 2012/13:122 42 43 1 Prop. 2012/13:xx Prop. 2012/13:xx Prop. 2012/13:122 Prop. 2012/13:122 Prop. 2012/13:122 Prop. 2012/13:122 44 45 1 Prop. 2012/13:xx Prop. 2012/13:xx Prop. 2012/13:122 Prop. 2012/13:122 52 53 1 Prop. 2012/13:xx Prop. 2012/13:xx Prop. 2012/13:122 Bilaga 1 Prop. 2012/13:122 Bilaga 1 68 69 1 Prop. 2012/13:xx Bilaga 1 Prop. 2012/13:122 Bilaga 1 Prop. 2012/13:122 Bilaga 2 Prop. 2012/13:xx Bilaga 2 70 71 1 Prop. 2012/13:xx Bilaga 2 Prop. 2012/13:xx Bilaga 2 Prop. 2012/13:122 Bilaga 3 Prop. 2012/13:122 Bilaga 3 74 73 1 Prop. 2012/13:xx Bilaga 4 Prop. 2012/13:122 Bilaga 4 76 75 1 Prop. 2012/13:xx Bilaga 4 Prop. 2012/13:xx Bilaga 4 Prop. 2012/13:122 Bilaga 5 Prop. 2012/13:122 Bilaga 5 78 79 1 Prop. 2012/13:122 Bilaga 6 Prop. 2012/13:xx Bilaga 6 80 81 1 Prop. 2012/13:xx Bilaga 6 Prop. 2012/13:xx Bilaga 6 Prop. 2012/13:xx Prop. 2012/13:122 82 81 1 Prop. 2012/13:xx Prop. 2012/13:xx Prop. 2012/13:122 Prop. 2012/13:xx 82 83 1 Prop. 2012/13:xx Prop. 2012/13:xx