Post 2784 av 7187 träffar
Utlåning till Irland
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 119
Regeringens proposition
2011/12:119
Utlåning till Irland
Prop.
2011/12:119
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 22 mars 2012
Fredrik Reinfeldt
Anders Borg
(Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Sverige och Irland har enats om ett avtal om utlåning till Irland med 600 000 000 euro med anledning av den finansiella kris som drabbat landet. Regeringen har beslutat att underteckna avtalet med förbehåll för riksdagens godkännande. I propositionen föreslås att riksdagen bemyndigar regeringen att besluta om lånet till Irland.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Ärendet och dess beredning 4
3 Internationellt finansiellt krisstöd 4
4 Den irländska krisens orsaker och förlopp 5
4.1 Irlands ekonomiska strategi 5
4.2 Strategins risker 6
4.3 Risktagandet i banksektorn 7
4.4 Krisen 8
5 Irlands stabiliseringsprogram 9
5.1 Återställa den finansiella stabiliteten i banksektorn 10
5.2 Konsolidera statsfinanserna 10
5.3 Säkerställa konkurrenskraft och hållbar ekonomisk
tillväxt 11
5.4 Genomförandet av stabiliseringsprogrammet 12
5.5 Programmets välfärdseffekter 13
6 Irlands ekonomiska läge 14
6.1 En exportledd återhämtning har inletts 14
6.2 Instabiliteten i eurozonen gör framtiden osäker 15
7 Irlands behov av externt stöd 15
8 Villkoren för Sveriges utlåning till Irland 16
8.1 Ränta och återbetalningsvillkor 16
8.2 Kreditrisk 17
9 Bemyndigande för Sveriges utlåning till Irland 19
10 Ekonomiska konsekvenser 20
Bilaga Låneavtal 21
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 2012 48
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen bemyndigar regeringen att under 2012 besluta om ett lån till Irland på högst 600 000 000 euro (avsnitt 9).
2
Ärendet och dess beredning
Vid ett möte mellan EU-ländernas ministrar för ekonomiska och finansiella frågor (Ekofinrådet) i Bryssel den 28 november 2010 utfäste sig euroländerna tillsammans med Sverige, Storbritannien och Danmark att ge lån till Irland på sammanlagt 67,5 miljarder euro. Av detta utfäste sig Sverige, med förbehåll för riksdagens godkännande, att bidra med en kredit på 600 miljoner euro. Samråd med EU-nämnden inför mötet ägde rum samma dag (prot. 2010/11:13). Vidare beslutade Internationella valutafonden (IMF) att ge lån på ca 22,5 miljarder euro.
Regeringen beslutade den 9 december 2010 att uppdra åt Riksgäldskontoret att bistå regeringen vid utformningen av ett avtal om utlåning till Irland (dnr Fi2010/5536). Finansutskottet har löpande underrättats om de efterföljande avtalsförhandlingarna.
Företrädare för den svenska och den irländska regeringen har enats om villkoren för Sveriges utlåning till Irland. Den 22 mars 2012 beslutade regeringen att underteckna avtal om utlåning till Irland på 600 miljoner euro (dnr Fi2012/1350). Avtalet, som i svensk översättning har fogats som bilaga till denna proposition, förutsätter att lånet har godkänts av riksdagen.
Under beredningen av avtalet och denna proposition har synpunkter inhämtats från Riksgäldskontoret, Finansinspektionen och Riksbanken. Myndigheterna har inte framfört några invändningar.
3 Internationellt finansiellt krisstöd
I första hand ges stöd till ett land i kris genom de internationella finansiella institutionerna. Ofta vänder sig ett land i en sådan situation till IMF för att söka betalningsbalansstöd, som syftar till att stabilisera ekonomin. EU kan också tillhandahålla vissa lån. Före den finansiella krisen i eurozonen kunde sådana lån endast ges till medlemsstater som inte hade infört euron. Genom beslut av Ekofinrådet den 9 maj 2010 upprättades dels en krismekanism för hela EU - European Financial Stabilisation Mechanism (EFSM), dels en tillfällig krismekanism som ägs och finansieras av eurozonens medlemsstater - European Financial Stability Facility (EFSF). En stor del av stödpaketet till Irland, 40,2 miljarder euro, finansieras genom dessa två faciliteter.
Utlåning från IMF och EU sker normalt inom ramen för ett- eller fleråriga stabiliserings- och reformprogram med mål för finans- och penningpolitiken på kort och medellång sikt samt krav på strukturella reformer, som t.ex. åtgärder för att lösa problem i banksektorn. Vidare krävs att det berörda landets regering bedöms ha viljan och kapaciteten att genomföra det överenskomna ekonomiska åtgärdsprogrammet. Andra multilaterala finansieringsinstitutioner, som Europeiska investerings-banken och institutionerna inom Världsbanksgruppen, kan också bistå med finansiering, men då främst som projektstöd till den privata eller offentliga sektorn.
Det finns gränser för hur stora insatser IMF och EU kan göra för ett enskilt land. Som ett komplement till IMF:s och EU:s insatser samt eventuell annan multilateral finansiering kan bilateralt stöd behöva ges i särskilda fall. Detta kan vara motiverat vid allvarliga kriser i enskilda länder, då det finns risk för särskilt långtgående konsekvenser, eller på grund av att en kris kan spridas regionalt. När kompletterande bilateralt stöd krävs tillfrågas företrädesvis länder som både har finansiell kapacitet och ekonomiska och politiska förbindelser till det krisdrabbade landet. Insatserna samordnas i sådana fall av de deltagande länderna, IMF och EU, i syfte att åstadkomma en rimlig bördefördelning.
4 Den irländska krisens orsaker och förlopp
4.1 Irlands ekonomiska strategi
Under flera hundra år var vad som sedan 1921 är Irland en av Europas fattigaste regioner. Irland stod länge vid sidan av industrialiserings-processen. Så sent som 1950 var nästan hälften av arbetskraften sysselsatt i jordbruket.
De första stegen mot en modernisering av Irlands ekonomi togs under 1950-talet. Den starkt protektionistiska politiken som fram till dess hade förts lades om. Tullarna sänktes och hindren för utländskt ägande av irländska företag avskaffades. Irland gick med i Europeiska frihandelsorganisationen (EFTA) 1966 och i EU 1973.
Liberaliseringen ledde till en kraftig höjning av Irlands ekonomiska tillväxt, vilket innebar att landet kom upp i nivå med den genomsnittliga tillväxten i Europa. Under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet fördes en mycket expansiv ekonomisk politik, som ledde till en ekonomisk kris. I mitten av 1980-talet hade Irlands statsskuld ökat till 125 procent av bruttonationalprodukten (BNP) och arbetslösheten uppgick till 17 procent.
År 1987 inledde en nytillträdd regering en genomgripande sanering av statsfinanserna. Utgifterna skars ned kraftigt på alla områden. Exempelvis avskaffades 10 000 tjänster i den offentliga sektorn. Fram till 1990 minskades statsutgifterna från ca 55 till drygt 40 procent av BNP.
Saneringen av statsfinanserna lade grunden för en period av ekonomisk tillväxt i Irland, som saknar motstycke i EU vad gäller styrka och varaktighet. Under 1994-2007 steg BNP med i genomsnitt 7,5 procent per år. När den senaste internationella krisen bröt ut 2008 hade Irland en av EU:s högsta köpkraftsjusterade BNP per capita och låg inte långt under USA i detta avseende. Arbetslösheten hade sjunkit till 5 procent och statsskulden till 25 procent av BNP.
Irlands framgångsrika tillväxtstrategi byggde på två grundelement; stor öppenhet gentemot omvärlden och ett näringlivsvänligt klimat. För att uppnå det sistnämnda genomfördes satsningar på låga skatter, minskad reglering, en välutbildad och högproduktiv arbetskraft, återhållsam löneutveckling, forskning och utveckling i samarbete mellan stat, universitet och näringsliv samt prioritering av informations- och kommunikationsteknologi. Vidare eftersträvades politisk stabilitet. Myndigheterna var också mycket aktiva och målmedvetna i sin strävan att uppmuntra utländska direktinvesteringar i utvalda branscher.
4.2 Strategins risker
Även om den irländska tillväxtstrategin var mycket framgångsrik under ett antal år var den förknippad med ett antal risker, som med tiden framträdde allt tydligare. För det första gjorde den mycket stora öppenheten hos Irlands ekonomi landet känsligt för kraftiga internationella konjunkturnedgångar. Konjunkturkänsligheten förstärktes av att ekonomin var relativt liten.
För det andra skapade själva BNP-tillväxten risker. Långa perioder av hög tillväxt tenderar att så småningom leda till överhettning av ekonomin, vilket skedde även i Irland. Löneökningstakten steg efterhand och kom så småningom att överstiga produktivitetsökningarna. Sedan Irland infört euron som valuta fanns inte längre möjligheten att kompensera för denna utveckling genom en försvagning av växelkursen, vilket ledde till att Irlands internationella konkurrenskraft eroderades. Den genomsnittliga inflationen på årsbasis (HICP) var dubbelt så hög i Irland jämfört med Tyskland och Frankrike under de flesta av åren 1998-2006. Detta inflationsmått exkluderar prisökningar på egna hem, vilket är den dominerande boendeformen i Irland. Den genomsnittliga årliga prisökningen på bostäder i Irland uppgick under samma period till 12,5 procent.
Den beskrivna situationen hade krävt en kraftig finanspolitisk åtstramning för att motverka inflation och överhettning. I stället utvecklades finanspolitiken i en alltmer expansiv riktning. De offentliga utgifterna ökade starkt (2001-2006 ökade antalet statligt anställda med 18 procent och lönekostnaderna med 59 procent). Intäktssidan försvagades genom skattemässiga incitament för att stimulera byggsektorn och bostadsmarknaden och blev mera sårbar genom ett allt högre beroende av konjunkturkänsliga skatter såsom bolagsskatt, kapitalinkomstskatt och olika stämpelskatter.
En lång period av hög ekonomisk tillväxt tenderar vidare att leda till allt större riskbenägenhet. I Irlands fall medförde den snabba ekonomiska tillväxten en kraftig kreditexpansion, som också bidrog till att driva på tillväxten ytterligare. De låga räntorna till följd av deltagandet i eurozonen bidrog till att stimulera utlåningen. Framför allt ökade utlåningen till bygg- och fastighetssektorn. En finansiell bubbla uppstod. När den internationella finansiella krisen bröt ut 2008 hade den irländska banksektorn en utlåning på mer än fem gånger Irlands BNP och utgjorde därmed en allvarlig systemrisk.
Till bankernas ökade risktagande bidrog även en annan komponent i den irländska strategin, nämligen inriktningen på minimal reglering. Den finansiella regleringen och tillsynen har i efterhand visat sig vara klart otillräckliga. Riskerna i den finansiella sektorn, som var den viktigaste orsaken till att Irland drabbades så hårt av krisen, beskrivs närmare i följande avsnitt.
4.3 Risktagandet i banksektorn
Irlands ekonomiska tillväxt medförde en snabb expansion av banksektorn. Till en början var det de inhemska bankerna, som utvecklades till följd av stigande ekonomisk aktivitet och likviditet. Utvecklingen mot en mycket öppen ekonomi bidrog till att multinationella företag investerade i Irland, vilket gjorde att en internationell finansiell sektor växte fram parallellt med den inhemska banksektorn.
Irlands inträde i eurosamarbetet bidrog till kreditexpansionen genom att det ledde till låga räntor och ökade möjligheter för irländska banker att låna upp kapital på den europeiska interbankmarknaden. De inhemska bankerna kunde således från slutet av 1990-talet övergå till att i ökad utsträckning finansiera sig på kapitalmarknaden i stället för genom inlåning. Detta var i själva verket en förutsättning för att de ledande bankerna skulle kunna expandera så pass kraftigt som de gjorde. Samtidigt ökade bankernas investeringar i byggsektorn. Att äga sin bostad värderas högt i Irland. Bankerna, som gjorde stora vinster på lån till byggsektorn, ökade sin exponering mot bostadssektorn.
När den reala ekonomin försvagades till följd av den internationella nedgången 2001 ökade bankerna sin utlåning ytterligare för att kunna upprätthålla vinstnivåerna. År 2000 utgjordes ca 38 procent av den inhemska banksektorns totala utlåning av bostads- och bygglån. År 2005 hade andelen ökat till 57,5 procent. Under samma period fördubblades storleken på den irländska banksektorn samtidigt som antalet aktörer minskade. Vidare ökade hushållens skuldsättning med 85 procent och huspriserna steg med 53 procent.
De irländska bankerna finansierade i stigande grad sin utlåning genom internationell upplåning. Vid slutet av 2004 uppvisade Irlands banksektor lägst andel inlåning i förhållande till totala tillgångar av alla västeuropeiska EU-länder. Finansieringen på de internationella marknaderna medförde ökade likviditetsrisker genom att den till största delen bestod av lån med kort löptid, som kunde bli svåra att omsätta vid en finansiell kris. Samtidigt minskade bankernas avsättningar för att täcka risker för kreditförluster från 1,14 procent av totala utestående lån till 0,50 procent. År 2000 hade avsättningarna för förväntade förluster överstigit de realiserade förlusterna; år 2005 var situationen den omvända.
Bankernas stora utlåning till fastighetssektorn drev upp prisnivån där och ledde så småningom till en finansiell bubbla. Det därpå följande prisfallet på kommersiella fastigheter och bostäder inleddes mer än ett år innan den globala finanskrisen bröt ut. Likviditetsåtstramningen på den internationella bankmarknaden förvärrade problemen ytterligare.
I januari 2010 tillsatte den irländska regeringen en bankkommission med uppdrag att utreda den irländska bankkrisen och rapportera sina slutsatser till parlamentet. Två rapporter har hittills publicerats. Den irländska centralbankens chef överlämnade i maj 2010 en rapport till finansministern om bristerna i finansmarknadsregleringen och finansmarknadspolitiken 2003-2008. En kompletterande rapport om orsakerna till den irländska bankkrisen har utarbetats av bl.a. chefen för EFSF. Rapporterna visar på ett alltför stort risktagande, en undermålig styrning av bankerna och skadliga incitamentsstrukturer på flera olika nivåer i bankernas hierarkier.
Till det ökade risktagandet i den inhemska banksektorn bidrog också brister i regleringen av finansmarknaderna och i övervakningen av de finansiella institutionerna. Tillsynsmyndigheterna för banksektorn hade inte tillräckligt med kvalificerad personal, de vidtog inte tillräckligt många eller grundliga undersökningar och föreslog inte nödvändiga åtgärder i form av lagstiftning eller reglering. De grundläggande problemen i banksystemet bestod framför allt i avsaknad av effektiv styrning, stringenta system för kreditanalys och riskhantering på institutionell nivå. Än mer allvarligt är att det förekommit rena oegentligheter som myndigheterna inte upptäckte förrän efter det att stödåtgärder till banksektorn hade börjat genomföras i stor skala. Oegentligheterna gällde bl.a. fusk med rapportering, finansiella transaktioner i syfte att vilseleda myndigheter och externa revisorer och mycket stora privata lån till företagsledningen i t.ex. Anglo-Irish Bank (Anglo).
Analyser genomförda av den irländska centralbanken, EU-institutioner och IMF lyfter fram svagheter i det irländska finansiella systemet och påvisar brister i att sammanställa och dra slutsatser av de makrofinansiella riskerna i det irländska finansiella systemet. Den irländska regeringens stabiliseringsprogram handlar till stor del om att återställa den finansiella stabiliteten i banksektorn och inte minst om att stärka övervakningen och regleringen av de finansiella institutionerna.
4.4 Krisen
I september 2008 införde den irländska regeringen en bankgaranti för de sju största inhemska bankerna (Credit Institutions Financial Support Scheme) som täckte 100 procent av all existerande och ny skuldsättning hos bankerna. Motiveringen var att bankerna hade stora likviditets-problem. Redan i januari 2009 beslutade den irländska regeringen emellertid att nationalisera den tredje största banken, Anglo, när det stod klart att banken var insolvent. Anglo bedömdes vara den mest sårbara av de tre stora bankerna då den hade en stor andel tillgångar med osäkert värde. Även Irish Nationwide Building Society (INBS), ursprungligen en typ av medlemsägt bolåneinstitut som 2004 hade förvärvats av Den Danske Bank bedömdes vara insolvent och nationaliserades. Dessa två institutioner hade en mycket stor exponering mot byggsektorn. Andelen lån med säkerhet i kommersiella fastigheter och byggnationer i förhållande till den totala låneportföljen uppgick 2006 till omkring 75 procent för båda dessa institutioner.
Den heltäckande bankgarantin ersattes i december 2009 av ett nytt garantiåtagande, som täcker prioriterade fordringar med en löptid som understiger fem år. Åtgärderna för att återkapitalisera banksystemet och skapa förtroende på marknaderna har varit mer kostsamma än vad de ursprungliga analyserna gav vid handen. Under 2009 och 2010 tillfördes bankerna 45 miljarder euro i nytt kapital. Vidare etablerades en statlig s.k. bankakut - National Asset Management Agency (NAMA) - som har köpt tillgångar med osäkert värde från bankerna till 50 procent av bokfört värde. Den irländska regeringen har också fått mandat för mer drastiska åtgärder; bl.a. har innehavare av efterställda skuldebrev fått se sina fordringar omvandlade till aktiekapital med en nedskrivning av värdet med ca 20 procent. Aktieägarna har de facto fått sitt ägande reducerat i värde och utspätt i förhållande till staten, som inte bara nationaliserat Anglo och INBS utan också genom kapitaltillförsel blivit den största ägaren i de två största bankerna, Bank of Ireland och Allied Irish Banks.
Den realekonomiska nedgången i samband med finanskrisen hösten 2008, med negativ tillväxt 2008, 2009 och 2010, ledde till en kraftigt ökad arbetslöshet. Andelen arbetslösa steg från mindre än 5 procent i genomsnitt under 2000-2007 till 14,3 procent 2011. Detta bidrog till minskade skatteintäkter och än mer ansträngda offentliga finanser. Den ekonomiska nedgången och arbetslösheten minskade hushållens köpkraft och förstärkte den redan inledda nedgången i huspriserna.
I kombination med minskade intäkter och ökade kostnader i form av sociala transfereringar ledde de stora engångskostnaderna i form av stöd till banksektorn och bostadsfinansieringsinstitut samt de höga lånekostnaderna på finansmarknaderna till att den irländska budgeten gick från balans 2007 till ett underskott på över 30 procent av BNP 2010. Enligt Europeiska kommissionens och IMF:s prognoser kommer den irländska bruttostatsskulden att ha ökat från 25 procent av BNP 2007 till 105 procent vid slutet av 2011 och nå en topp på ca 118 procent 2013. Sedan krisen inleddes har Irlands kreditbetyg sänkts i flera steg av kreditvärderingsinstituten. Detta har också medfört en begränsning av lånemöjligheterna för de inhemska bankerna hos ECB, eftersom värdet hos de tillgångar bankerna ställt som säkerhet har sänkts. Den irländska centralbanken har därmed fått ta på sig en större roll i att tillhandahålla likviditet till de inhemska bankerna.
Den 21 november 2010 begärde Irlands regering internationellt finansiellt stöd efter en längre tids nedgång i ekonomin och kraftigt ökande svårigheter för den irländska staten att finansiera sig på marknaderna. Stora statliga kostnader för att kapitalisera den inhemska finanssektorn bidrog till att Irlands initialt låga statsskuld ökade mycket snabbt 2008-2010. Även kostnaderna för statsupplåningen steg kraftigt. I början av november 2010 hade de genomsnittliga räntekostnaderna för irländska statsobligationer med 3 års löptid mer än tredubblats jämfört med det första kvartalet 2010. Sådana räntenivåer bedömdes vara ohållbara. Den 28 november 2010 nåddes en överenskommelse mellan EU, Europeiska centralbanken (ECB), IMF och den irländska regeringen om ett finansiellt stödpaket, som sedan formellt godkändes av Ekofinrådet den 7 december och IMF:s styrelse den 16 december samma år. Även Storbritannien, Danmark och Sverige erbjöd den irländska regeringen finansiellt stöd. Det sammanlagda stödet uppgår till knappt 68 miljarder euro.
5 Irlands stabiliseringsprogram
Stabiliseringsprogrammet för Irland förhandlades fram mellan den irländska regeringen å ena sidan och kommissionen, IMF och ECB (den s.k. Trojkan) å andra sidan i slutet av november 2010. Förhandlingarna underlättades av att de baserades på en av regeringen tidigare framlagd plan för hur Irland skulle ta sig ur krisen. Programmet godkändes av Ekofinrådet den 28 november och av IMF:s styrelse den 16 december 2010. Det antogs i form av en budget av det irländska parlamentet den 26 januari 2011. Huvudpunkterna enligt programmet är att
* återställa den finansiella stabiliteten i banksektorn,
* konsolidera statsfinanserna, och
* säkerställa god konkurrenskraft och hållbar ekonomisk tillväxt.
5.1 Återställa den finansiella stabiliteten i banksektorn
Det irländska banksystemet behövde omstruktureras och bankernas kapitalbas förstärkas. Programmet syftar till att reducera banksektorn till en hållbar storlek i förhållande till BNP, skilja dåliga tillgångar från goda samt reducera beroendet av finansmarknaderna för bankernas finansiering. Kapitaltäckningen ska höjas. Dessa åtgärder ska återskapa förtroendet för bankerna på de finansiella marknaderna, så att bankerna kan erhålla marknadsfinansiering på rimliga villkor. I dagsläget är de irländska bankerna beroende av utlåningsfaciliteterna hos ECB och den irländska centralbanken (som i sin tur lånar hos ECB) samt av kapitaltillskott från staten. De två ledande institutionerna har emellertid sålt vissa tillgångar, t.ex. utländska dotterbolag, vilket bidragit till en omstrukturering och förstärkt kapitalbas. Vidare har vissa fordringar, såsom lån till byggsektorn, förts över till NAMA.
Samtliga banker avkrävs affärsplaner som visar deras uttryckliga åtagande att minska skuldsättningen och omstrukturera bankaktiviteterna med tydliga tidsbestämda mål. Den irländska centralbanken säkerställer att bankernas kapitalbas stärks för att nå en nivå på 12 procent i kärnkapital enligt den s.k. Basel III-överenskommelsen. Rigorösa stresstester genomförs tillsammans med IMF och ECB för att säkerställa att kapitaltäckningen på medellång sikt är tillräcklig. Efter en utvärdering av dessa tester kommer det regelmässiga minimikravet för kapitaltäckning att vara 10,5 procent. Genom det externa stödprogrammet har den irländska regeringen ca 35 miljarder euro till förfogande för ytterligare kapitalisering av bankerna.
Lika viktiga är åtgärderna för att stärka övervakningen av den finansiella sektorn i Irland. Den irländska regeringen har åtagit sig att öka budgeten och antalet kvalificerade analytiker hos den irländska finansinspektionen. Myndighetsledningen har bytts ut. Vidare har nya och högre standarder för värdering av risk och riskhantering samt företagsstyrning införts. En oberoende utvärdering ska göras av det nya systemet för tillsyn. En ny konkurslagstiftning för banker med ökade befogenheter för den irländska centralbanken förbereds.
5.2 Konsolidera statsfinanserna
När det stod klart vilka stora underliggande obalanser som rådde i den irländska ekonomin inledde landets regering en finanspolitisk konsolidering. Totalt uppgick de genomförda konsolideringsåtgärderna 2010 och 2011 till 6,2 procent av BNP (se tabell 1). Den svaga tillväxten och kostnaderna för att hantera bankkrisen ledde, trots den tidiga konsolideringen, till rekordstora underskott och kraftigt ökande statsskuld. Fortsatt konsolidering krävs för att inte statsskulden ska öka till helt ohanterliga nivåer. Budgeten för 2012 innehåller konsolideringsåtgärder på 2,8 procent av BNP. Ytterligare konsolidering ska genomföras 2013 och 2014, i enlighet med målen för EU:s underskottsförfarande. Målet är att nå ett budgetunderskott som är mindre än 3 procent av BNP 2015.
Åtgärdernas tyngdpunkt ligger på nedskärningar i offentliga utgifter, även om en tredjedel är intäktshöjande åtgärder, t.ex. en reduktion i avdragsrätt vad avser personlig inkomstskatt på ca 10 procent. Den minskade avdragsrätten kommer att öka den relativt låga andel av hushållen som betalar inkomstskatt. Pensionsåldern höjs från 65 till 66 år fr.o.m. 2013. Även institutionella reformer genomförs, inklusive införande av ett system med medelfristiga budgetramar och ett finanspolitiskt råd. I budgeten för 2012 anges bindande utgiftstak för löpande utgifter t.o.m. 2014 och för investeringar t.o.m. 2016.
En viktig bestämningsfaktor för hur stor konsolidering som krävs är behovet av ytterligare kapital till banksystemet. IMF:s bedömning är att det är osannolikt att det skulle krävas mer än de 35 miljarder euro som har avsatts för dylika åtgärder inom ramen för stabiliseringsprogrammet. Hur stor del av stödet som kommer att behöva användas beror på graden av deltagandet av privat sektor i omstruktureringen av banksektorn.
Tabell 1. Finanspolitisk konsolidering 2010-2012
(nettoeffekt i procent av BNP)
2010
2011
2012
Summa
Utgiftsminskning
2,6
2,6
1,4
6,4
Inkomstökning
0,0
1,0
1,4
2,4
Summa
2,6
3,6
2,8
8,8
Källa: IMF
5.3 Säkerställa konkurrenskraft och hållbar ekonomisk tillväxt
Viktigast för att säkerställa konkurrenskraft och tillväxt i Irland bedöms vara de åtgärder för att sanera banksektorn och att nå sunda offentliga finanser som beskrivits i avsnitt 5.1 och 5.2. Den irländska regeringen utvärderar också möjligheten till ytterligare ekonomiska reformer, inklusive en utvidgning av den nationella konkurrenslagstiftningen, processrättsliga reformer för att minska kostnaderna i samband med tvistlösning, begränsningar i kostnader för läkemedel, stärkta resurser för arbetsförmedling, tydligare fokus på tillväxtfrämjande vid infrastruktur-satsningar, effektivare avgiftsfinansiering av el, gas och vatten samt framtida privatiseringar av statliga tillgångar.
5.4 Genomförandet av stabiliseringsprogrammet
Allmänna val i Irland hölls den 25 februari 2011. De ledde till ett regeringsskifte. Den nya irländska regeringen är en koalitionsregering, bestående av de två partierna Fine Gael och Labour, med stor majoritet i parlamentet. Regeringen har arbetat målmedvetet med att genomföra stabiliseringsprogrammet. Fem kvartalsöversyner av programmets genomförande har hittills gjorts. Den senaste översynen ägde rum i januari 2012. Då konstaterade Trojkan att programmets åtgärder hittills har vidtagits planenligt eller i vissa avseenden snabbare än vad som anges i programmet. Budgetunderskottet för 2011 blev preliminärt 9,9 procent, dvs. klart under de 10,6 procent som programmet föreskriver. Banksystemet har stärkts och utväxlingen i bankernas balansräkningar har dragits ned väsentligt.
Det kraftfulla genomförandet av programmet har lett till att de internationella marknadernas förtroende för Irland har stärkts. Ett tecken på detta är att räntan på irländska statslån utvecklats mera förmånligt än räntorna för andra krisländer sedan i somras, som framgår av det följande diagrammet.
Diagram. Räntespread mot Tyskland, 10-årsobligationer
Vad gäller att reformera den finansiella sektorn har stora framsteg gjorts:
* Omstruktureringen av banksektorn har genomförts snabbare än förutsett enligt programmet. Sammanslagningarna av såväl AIB och EBS Building Society som Anglo och INBS har slutförts.
* Kapitalförstärkningarna i banker och andra finansinstitut har genomförts.
* Regler för statens utövande av sin ägarroll i bankerna har fastställts.
* Ett ramverk för att minska utväxlingen i bankernas balansräkningar och minska deras beroende av marknadsupplåning har utformats.
* Ett antal åtgärder för att förstärka den finansiella tillsynen har vidtagits och ett förslag till ny tillsynslag har lagts fram.
* NAMA har avvecklat dåliga tillgångar i rask takt och har redan kommit halvvägs mot det mål som satts upp för 2013.
Till följd av dessa åtgärder har förtroendet för det irländska bankväsendet stärkts. Utflödet av inlåning från allmänheten har minskat, liksom bankernas beroende av likviditetslån från ECB. Det sistnämnda är dock fortfarande stort. De irländska bankerna är i stort sett utestängda från finansiering på den internationella interbankmarknaden.
Även budgetkonsolideringen har genomförts snabbare än vad programmet kräver. Såväl besparingarna på utgiftssidan som inkomsterna har överträffat målen. På inkomstsidan blev inkomsterna från mervärdesskatt mindre än beräknat, men det uppvägdes mer än väl av inkomsterna från inkomstskatt, företagsskatt och punktskatter. Ett finanspolitiskt råd också har inrättats.
Vidare har regeringen tagit steg mot att förbättra konkurrenskraften. En plan har upprättats för att reformera löneförhandlingarna. Åtgärder har vidtagits för att minska marginalerna på läkemedel. Det finns indikationer på att Irlands kostnadsnivå redan sänkts väsentligt. Det återstår dock mycket att göra inom ramen för programmet i fråga om att förbättra konkurrenskraften och återskapa stabiliteten och förtroendet i banksektorn.
5.5 Programmets välfärdseffekter
En viktig aspekt av stabiliseringsprogrammet är hur åtgärderna påverkar välfärden för olika grupper i samhället. Detta är något, som långivarna följer fortlöpande. På uppdrag av EU-kommissionen har Social Situation Observatory (SSO) utfört en studie av hur genomförda konsolideringsåtgärder 2009-2011 påverkat inkomster och inkomst-fördelning i Irland och fem andra länder; Estland, Grekland, Portugal, Spanien och Storbritannien. SSO fann att Irland var det land i gruppen där de negativa effekterna på hushållens disponibla inkomster var störst, totalt sett. Detta förklaras till stor del av att Irland genomfört konsolideringsåtgärderna snabbt. I exempelvis Grekland, där genomförandet av åtgärderna har fördröjts har effekterna på den disponibla inkomsten hittills varit över lag väsentligt mindre.
Om man ser till hur effekterna fördelar sig på olika inkomstgrupper, utmärker sig Irland för en betydligt mer progressiv fördelning än flertalet andra länder i gruppen. Minskningen av den disponibla inkomsten var ungefär hälften så stor (ca 6 procent av inkomsten) för den lägsta inkomstgruppen som för den högsta (ca 12 procent). Detta indikerar att den irländska regeringen vinnlägger sig om en socialt acceptabel fördelning av anpassningsbördan. Huvuddelen av pensionärerna tillhörde dem som fått vidkännas de minsta inkomstförlusterna. Det bör understrykas att vad som avses i studien är åtgärdernas omedelbara effekter, som inte säger något om följderna på lång sikt av programmets genomförande.
Att Irlands låginkomsttagare drabbats i lägre grad än andra grupper beror dels på åtgärdernas inriktning, med tonvikt på rationalisering och lönesänkningar i den statliga sektorn, dels på att landet har ett väl utvecklat socialt skyddsnät. Krisen har medfört en kraftig ökning av arbetslöshetsunderstöd och andra sociala bidrag. Vidare bör nämnas att en rad olika åtgärder och lagförslag har snabbutretts med målet att på ett bättre sätt hantera de mest skuldsatta hushållens problem. Bland annat har nya regler tagits fram om personlig konkurs.
6 Irlands ekonomiska läge
6.1 En exportledd återhämtning har inletts
Irlands ekonomiska läge har förbättrats under 2011. De makroekonomiska indikatorerna tyder på att en modest exportdriven återhämtning har inletts.
Tabell 2. Ekonomiska nyckeldata 2008-2012
Procentuell volymförändring om inte annat anges
2009
2010
2011
2012*
2013*
BNP
-7,0
-0,4
0,9
0,5
2,0
Privat konsumtion
-6,9
-0,8
-2,8
-1,6
0,5
Offentlig konsumtion
-4,5
-3,8
-3,0
-1,9
-1,5
Bruttoinvesteringar
-28,7
-24,9
-14,0
-4,5
3,0
Total export
-4,2
6,3
4,2
2,8
3,8
Total import
-9,3
2,7
0,8
1,0
2,8
Bytesbalans (% av BNP)
-2,9
0,5
0,3
1,3
1,4
Offentligfinansiellt sparande ** (% av BNP)
-11,7
-11,5
-9,9
-8,6
-7,5
Primärt sparande** (% av BNP)
-9,7
-8,4
-6,6
-4,5
-1,9
Offentlig bruttoskuld (% av BNP)
65,2
92,5
105,4
113,7
118,4
Arbetslöshet (% av arbetskraften)
11,8
13,6
14,3
14,5
13,7
Inflation (årsgenomsnitt %)
-1,7
-1,6
1,2
1,6
1,2
Källa: IMF
* Prognos
** Exklusive kostnaderna för bankstöd
BNP minskade mindre än väntat 2010. År 2011 var tillväxten knappt 1 procent. Den förväntas sjunka något 2012. Den privata konsumtionen fortsätter att minska och har utvecklats svagare än väntat, men uppvägs av en stark ökning av exporten. Exportökningen förutses sakta in under 2012, men fortsätter att vara den drivande faktorn i ekonomin.
Arbetslösheten har stabiliserats men förväntas vara fortsatt hög under de närmaste åren. Inflationen är nu positiv, men förutses ligga kvar på en låg nivå. Det är främst energipriserna som driver upp den allmänna prisnivån, medan kärninflationen ligger nära noll. Bostadspriserna fortsätter att falla.
6.2 Instabiliteten i eurozonen gör framtiden osäker
Även om Irlands ekonomiska läge således förbättrats kvarstår betydande risker. De försämrade tillväxtutsikterna för EU som helhet försvårar landets återhämtning. Vid den fjärde programöversynen, som genom-fördes i november 2011, reviderades tillväxt- och exportprognoserna för Irland ned väsentligt för 2012. Vid programöversynen i januari 2012 reviderades prognosen ned ytterligare något. En svagare ekonomisk tillväxt i Irland medför en risk för att arbetslösheten biter sig fast. En ökad utvandring har dock minskat belastningen på det sociala skyddsnätet. Samtidigt inverkar förlusten av kvalificerad arbetskraft negativt på tillväxtutsikterna, särskilt på längre sikt.
En lägre tillväxt försvårar också budgetkonsolideringen och gör att det krävs större ansträngningar för att minska den stora statsskulden till en hållbar nivå. Enligt IMF:s senaste prognos vänder ökningen av statsskulden nedåt först 2014. Vidare medför turbulensen på de finansiella marknaderna att utsikterna för Irland att återgå till att till väsentlig del finansiera budgetunderskotten på marknaden 2013 mera osäkra. Även de irländska bankerna har svårt att få tillgång till marknadsfinansiering.
7 Irlands behov av externt stöd
De stora problemen i Irlands ekonomi innebär att Irland har ett fortsatt behov av externt finansiellt stöd. Irland har bidragit till finansieringen av programmet med 17,5 miljarder euro från statens likviditetsreserv och pensionssystemet. Det externa stödpaketet består av lån från IMF (ca EUR 22,5 mdr), EU genom EFSM (EUR 22,5 mdr), EFSF (EUR 17,7 mdr) samt bilaterala lån från Storbritannien (ca EUR 3,8 mdr), Danmark (EUR 0,4 mdr) och Sverige (EUR 0,6 mdr). Avtal har hittills slutits med IMF, EFSM, EFSF och Storbritannien. Utbetalningarna av stödet framgår av tabell 3.
Tabell 3. Utbetalningsschema externa stödlån till Irland (miljarder euro)
2011
2012
2013
Totalt
IMF
12,5
6,5
3,5
22,5
EFSM
13,9
8,6
0,0
22,5
EFSF
7,6
10,1
0,0
17,7
UK
0,9
2,0
0,9
3,8
SE
0,0
0,3
0,3
0,6
DK
0,0
0,2
0,2
0.4
Totalt
34,9
27,7
4,9
67,5
Källor: IMF, EU och EFSF
8 Villkoren för Sveriges utlåning till Irland
8.1 Ränta och återbetalningsvillkor
Företrädare för den svenska regeringen har under 2011 och 2012 tillsammans med företrädare för den danska regeringen förhandlat med företrädare för den irländska regeringen om villkoren för bilateral utlåning till Irland. Utgångspunkten för Sverige i förhandlingarna har varit att få till stånd ett avtal om utlåning med övergripande villkor som motsvarar övriga långivares med samma förmånsställning, dvs. Storbritannien, Danmark och EFSF (samt alla övriga innehavare av irländska statsobligationer). IMF och EFSM har ställning som prioriterade borgenärer och kan således få eventuella utestående fordringar reglerade före övriga långivare och innehavare av irländska statsobligationer.
För det svenska bilaterala avtalet gäller följande ränte- och återbetalningsvillkor. En rörlig ränta tillämpas och har bestämts till tremånadersräntan för interbanklån i euro (EURIBOR) med ett påslag om 1,0 procentenhet. Detta har bedömts täcka långivarens upplåningskostnader och kreditrisken. För de administrativa kostnaderna tas en avgift om 0,2 procent ut på varje utbetalat belopp av lånet. Avtalet föreskriver också en löftesprovision om 0,5 procent, som betalas tillbaka för lånebelopp, som utnyttjas inom viss tid. Låneavtalet innehåller en klausul som innebär att om långivaren i framtiden skulle få en högre upplåningskostnad än den ränta låntagaren betalar, ska räntan justeras upp i motsvarande mån. Den genomsnittliga löptiden för lånet är 7,5 år. Lånet ska betalas tillbaka kvartalsvis i lika stora poster som det har betalats ut och vara helt återbetalat 10,5 år efter den första utbetalningen. Varje utbetalning förutsätter att den närmast föregående programöversynen har godkänts av EU och IMF. Sveriges och övriga långivares räntevillkor framgår av tabell 4.
Tabell 4. Ränta för de olika komponenterna i det externa stödpaketet till Irland
Långivare
Typ
Referensränta
Tillägg - marginal
Genomsnittlig löptid
IMF
Rörlig
SDR-räntan
3,0-4,0 %*
7,5 år
EFSM
Fast
Upplåningskostnad
0,0%
högst 12,5 år
EFSF
Fast eller rörlig
Upplåningskostnad
0,0%
högst 15 år
UK
Fast
Genomsnittlig upplåningskostnad
0,0%
7,5 år
SE
Rörlig
EURIBOR, 3 mån
1,0%
7,5 år
DK
Rörlig
EURIBOR, 3 mån
1,0%
7,5 år
* Marginalen för ett IMF-lån för den delen av lånet som överstiger 300 procent av landets IMF-kvot är 3,0 procent de första tre åren och 4,0 procent därefter. För den delen av lånet som understiger 300 procent av IMF-kvoten är tilläggsmarginalen 1,0 procent. Irlands IMF-lån är 2321,8 procent av dess IMF-kvot. IMF håller på att ratificera en kvotöversyn där Irlands kvot skulle öka med ca 50 procent, vilket skulle innebära lägre genomsnittliga räntor.
8.2 Kreditrisk
Enligt 6 kap. 3 § första stycket budgetlagen (2011:203) får regeringen för det ändamål och intill det belopp som riksdagen har beslutat för ett eller flera budgetår besluta om utlåning som finansieras med lån i Riksgäldskontoret. För ett sådant lån ska enligt 4 § första stycket ränta eller avgift tas ut som motsvarar statens förväntade kostnad för lånet, om inte riksdagen har beslutat annat. Till den del inkomsterna från sådana räntor och avgifter motsvarar förväntade förluster ska de enligt 5 § första stycket föras till konton i Riksgäldskontoret. Konstaterade förluster ska täckas med medel från dessa konton. Enligt 7 kap. 3 § budgetlagen får utlåning för vilken den förväntade risken är låg finansieras med lån i Riksgäldskontoret. Med detta avses att lånet till helt övervägande del kan förväntas bli återbetalt. Som riktlinje gäller att kreditrisken kan betraktas som låg om den förväntade risken på goda grunder bedöms understiga 20 procent. Lånets löptid och motpartens kreditvärdighet ska vägas in vid bedömningen (prop. 2010/11:40 s. 150).
Att bedöma kreditrisken vid utlåning till en stat är betydligt svårare än när det gäller andra typer av låntagare. För det första är den makroekonomiska utvecklingen svår att förutse, vilket illustreras väl av den senaste finansiella och ekonomiska krisen. För det andra spelar politiska faktorer in. För det tredje är enskilda stater mer än någonsin beroende av den ekonomiska och politiska utvecklingen i deras omvärld till följd av den fortgående internationella integrationsprocessen. Svårigheterna är givetvis särskilt stora när det gäller en stat som befinner sig i en akut ekonomisk kris. I den nu aktuella situationen är den pågående krisen i euroområdet ytterligare en komplikation.
En given utgångspunkt vid bedömningen av kreditrisken är de betyg, som utdelas av de internationellt verksamma kreditvärderingsinstituten. De tre mest betydelsefulla är Moody's, Standard & Poor's och Fitch. Deras betyg på lån till Irland framgår av tabell 5. Som jämförelse visas motsvarande betyg för Island och Lettland vid tidpunkten för regeringsbesluten om undertecknande av lån från Sverige till Island respektive Lettland.
Tabell 5. Kreditbetyg för Irland, Island och Lettland
Irland
Island
Lettland
Moody's
Ba1
Baa1
Baa3
Standard & Poor's
BBB+
BBB-
BB
Fitch
BBB+
BBB-
BB+
Det kan noteras att två av instituten ger Irland högre betyg än vad Island och Lettland hade då besluten fattades, medan Moody's ger Irland ett lägre betyg. Samtidigt är kreditbetyget för Irland relativt lågt för att gälla ett utvecklat industriland. Risken är således inte negligerbar.
Riksgäldskontoret har inom ramen för sitt uppdrag att bistå regeringen med att utforma avtal om en kredit till Irland (Fi2010/5536) fått i uppgift att:
* upprätta en promemoria som kan utgöra underlag för en riskbedömning,
* beräkna förväntad administrationskostnad och föreslå ersättningsmodell för densamma, och
* redovisa modeller som återspeglar statens upplåningskostnad och därmed kan utgöra basen för räntesättningen.
Riksgäldskontoret har genomfört beräkningar baserade på två teoretiskt skilda ansatser; en som baseras på empiriska data för fallissemang och återvinningar, vilka tillsammans utgör den förväntade förlusten, och en där den förväntade förlusten härletts från omfattande marknadsdata, med avdrag för den så kallade riskpremien (vilken påverkas av likviditetsaspekter, osäkerhet på marknaden, allmän riskaversion, valuta, etc.). Eftersom Irlands kreditbetyg skiljer sig åt mellan olika kreditvärderingsinstitut har Riksgäldskontoret använt empiriska fallissemangsdata och marknadsdata från flera kreditbetygsklasser vid beräkningen av förväntad förlust.
Båda ansatserna har sina styrkor och svagheter. Den främsta svagheten med den första - teoretiskt mest renodlade - metoden är det mycket grunda empiriska dataunderlaget för fallissemang och återvinning för statslån. I det andra angreppssättet utgör den volatila och svårskattade riskpremien ett fundamentalt problem. Forskare och experter från välrenommerade finansiella organisationer har kommit fram till sinsemellan mycket olika skattningar av riskpremiekomponenten. Skattningar av den förväntade förlusten baserade på marknadsdata, reducerade för riskpremien, rör sig därmed inom mycket breda spann. Riksgäldskontoret har därför valt att grunda sitt förslag på den första ansatsen: förväntad förlust härledd från empiriska fallissemang- och återvinningsdata, men med en viss anpassning till den information som hämtats från marknadsdata.
Riksgäldskontoret har sammanställt data över historiska fallissemang och återvinningsgrader på grundval av Standard & Poor's och Moody's statistik under 1983-2010. Det statistiska underlaget är begränsat, eftersom antalet länder i det relevanta riskintervallet är litet och fallissemangen är ännu färre. Den historiska återvinningsgraden vid dessa landfallissemang har dessutom varierat mycket. Historiskt har återvinningsgraden varierat mellan 18 och 95 procent under den studerade perioden. I likhet med många forskare på området har Riksgäldskontoret därför valt att basera sina beräkningar på ett historiskt genomsnitt av återvinningsgraden för seniora icke-säkerställda företagsobligationer. Detta ger ett mycket större och mer stabilt urval. Med detta angreppssätt uppskattar Riksgäldskontoret att räntepåslaget för att täcka den förväntade förlusten på ett lån till Irland med en löptid på 7,5 år för närvarande uppgår till minst 0,95 procent.
I Sveriges låneavtal med Island och Lettland är räntepåslaget 2,75 procent. Ett mindre påslag för Irland motiveras av att Irlands kreditvärdighet sammantaget bedöms vara högre än vad den var för Island och Lettland när räntevillkoren för dem bestämdes. Dessutom föreslås att Irland ska betala löftesprovision samt avgifter som täcker Sveriges omkostnader för avtalets upprättande och hanteringen av lånet. Sådana avgifter togs inte ut av Island och Lettland, utan för dessa länder skulle räntemarginalen även täcka dessa kostnader. Vidare har lånet till Irland en kortare löptid än lånen till Island och Lettland.
EU har beslutat att underlätta Irlands och andra krisländers ansträngningar att bringa ned statskulden till en hållbar nivå genom att inte ta ut något räntepåslag på lån från EFSF och EFSM, efter att ursprungligen ha tagit ut höga påslag. Sedermera har även Storbritannien tagit bort räntepåslaget på sitt bilaterala lån till Irland. Regeringen anser det emellertid inte motiverat att bortse från kreditrisken vid prissättningen av lånet. Den nya budgetlagen föreskriver dessutom att Sverige ska ta betalt för förväntade kostnader, inklusive kreditrisken. Alternativt ska anslag anvisas som motsvarar detta belopp. Mot bakgrund av Riksgäldskontorets bedömning anser regeringen att ett räntepåslag på 1 procent bör tas ut på lån till Irland för att täcka kreditrisken. Eftersom EFSF:s upplåningskostnad stigit till följd av sänkt kreditvärdighet kommer sannolikt Irlands kostnad för lånet från Sverige inte att bli högre än vad Irland betalar till EFSF för jämförbara lån. Det är emellertid svårt att göra direkta jämförelser, eftersom EFSF lånar upp på mycket varierande löptider, vilket gör att den ränta som tas ut av Irland också varierar kraftigt. Det vägda genomsnittet av den ränta Irland betalar för hittills utbetalade lån från EFSF är 3,8 procent. Större delen av dessa lån har mycket lång räntebindningstid samt ett räntepåslag. Ett lån från Sverige med en räntebindningstid på tre månader i enlighet med låneavtalet skulle i dagsläget kosta Irland ca 1,9 procent.
9 Bemyndigande för Sveriges utlåning till Irland
Regeringens förslag: Regeringen bemyndigas att under 2012 besluta om ett lån till Irland på högst 600 000 000 euro.
Skälen för regeringens förslag: Sverige bidrar i dag till internationellt samordnade krisinsatser genom medlemskapet i EU och mellanstatliga organisationer, såsom IMF. Regeringen har tidigare redogjort för sin inställning till bilateralt stöd i form av utlåning, senast i budgetpropositionen för 2012 (prop. 2011/12:1 utg.omr. 2). Som en liten och öppen ekonomi är Sverige känsligt för finansiell instabilitet i Europa och i synnerhet i vår närmaste omgivning. Regeringen anser alltjämt att Sverige, vid behov av kompletterande stöd, även bör lämna kredit till annan stat som befinner sig i en särskilt svår situation och med vilken Sverige har nära ekonomiska och politiska förbindelser. En förutsättning för svenskt stöd är vidare att andra bilaterala långivare deltar i stödpaketet. Mot denna bakgrund har Sverige tidigare erbjudit krediter till Island och Lettland (prop. 2008/09:106, bet. 2008/09:FiU34, rskr. 2008/09:177, prop. 2009/10:1 utg.omr. 2, bet. 2009/10:FiU2, rskr. 2009/10:163).
Irland är svårt drabbat av den finansiella krisen. Det är därför befogat att Sverige bidrar med bilateralt stöd i form av utlåning för att hjälpa landet. Irland har tydliga finansiella kopplingar till många av de största ekonomierna i Europa och resten av världen. Risken för att en finansiell oro i Irland sprider sig är stor, framför allt genom den europeiska banksektorns exponering mot Irland och portföljinvesteringar i Irland från flera EU-länder. Regeringen gör bedömningen att en situation där Irland inte får tillräckligt med finansiellt stöd för att klara sina betalningar och komma till rätta med sin finansiella och ekonomiska kris skulle medföra en ökad risk även för andra mindre euroländer och för Sverige.
Företrädare för den svenska regeringen har under 2011 tillsammans med företrädare för den danska regeringen förhandlat med företrädare för den irländska regeringen om förutsättningarna för bilaterala krediter till Irland. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 8.1 och 8.2 är det en grannlaga uppgift att bedöma risken för utlåning av aktuellt slag, så att den tillsammans med bl.a. upplåningskostnader avspeglas i den ränta låntagaren ska betala för lånet.
Mot bakgrund av vad som anförts i fråga om riskerna för utlåningen har regeringen gjort bedömningen att ett lån till Irland med största sannolikhet kan förväntas bli återbetalt, och att det därmed finns förutsättningar för att finansiera utlåningen med lån i Riksgäldskontoret samt att räntepåslaget bör bestämmas till 1 procent. Förhandlingarna har resulterat i ett kreditavtal med villkor som enligt regeringens bedömning är väl lämpade att stödja Irland i den besvärliga ekonomiska situation som landet befinner sig i. Kreditavtalet bidrar enligt regeringens bedömning också till att stärka den finansiella stabiliteten i Europa.
Utlåning till Irland som finansieras med lån i Riksgäldskontoret förutsätter enligt 6 kap. 3 § budgetlagen ett bemyndigande från riksdagen. Regeringen har den 22 mars 2012 beslutat att underteckna avtalet som innehåller ett förbehåll om att lånet ska godkännas av riksdagen. Mot denna bakgrund föreslås att riksdagen bemyndigar regeringen att under 2012 besluta om ett lån till Irland på högst 600 000 000 euro.
10 Ekonomiska konsekvenser
Utlåningens statsfinansiella konsekvenser för Sverige är att den påverkar statens budgetsaldo och bruttoskuld (statsskulden och den s.k. Maastrichtskulden) men inte nettoskulden och det finansiella sparandet, eftersom lånet samtidigt utgör en fordran för staten. Eventuella kreditförluster reducerar det finansiella sparandet. Räntenettot påverkas, eftersom utlåningsräntan är högre än statens upplåningsränta.
Räntan på det svenska lånet till Irland innehåller en marginal över EURIBOR för att täcka kreditrisken. För den administrativa kostnaden tas en separat avgift ut. För att säkerställa att Sverige inte ska belastas av en negativ räntedifferens innehåller låneavtalet också en klausul som innebär att om Sverige i framtiden skulle få en högre upplåningskostnad än den ränta Irland betalar, ska den sistnämnda räntan justeras i motsvarande mån.
Låneavtal
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 2012
Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Björklund, Bildt, Ask, Larsson, Hägglund, Borg, Sabuni, Billström, Adelsohn Liljeroth, Björling, Ohlsson, Attefall, Kristersson, Elmsäter-Svärd, Hatt, Ek, Lööf
Föredragande: statsrådet Borg
Regeringen beslutar proposition 2011/12:119 Utlåning till Irland
Prop. 2011/12:119
Prop. 2011/12:119
12
13
1
Prop. 2011/12:119
Prop. 2011/12:119
Prop. 2011/12:119
Bilaga
Prop. 2011/12:119
Bilaga
46
47
48
Prop. 2011/12:119
Bilaga 1
Prop. 2011/12:119
Bilaga 1
Prop. 2011/12:119
Prop. 2011/12:119
48
48
48
Prop. 2011/12:119
Prop. 2011/12:119