Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.

Testa betasidan för Regeringskansliets rättsdatabaser

Söker du efter lagar och förordningar? Testa gärna betasidan för den nya webbplatsen för Regeringskansliets rättsdatabaser.

Klicka här för att komma dit

 
Post 2540 av 7152 träffar
Propositionsnummer · 2012/13:72 · Hämta Doc · Hämta Pdf
OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister Prop. 2012/13:72
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 72
Regeringens proposition 2012/13:72 OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister Prop. 2012/13:72 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 28 februari 2013 Jan Björklund Peter Norman (Finansdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Den 16 augusti 2012 trädde Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister i kraft. Genom ikraftträdandet är förordningen till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. Enligt förordningen ska medlemsstaterna senast den 17 februari 2013 underrätta EU-kommissionen om vilka sanktioner som har införts för överträdelser av bestämmelserna om bl.a. clearing- och rapporteringsskyldighet. Förordningen syftar till att minska riskerna i handeln med derivatkontrakt som handlas utanför reglerade marknader (OTC-derivat). Förordningen innehåller bl.a. regler om obligatorisk clearing via central motpart av OTC-derivat som förklarats lämpliga för clearing, krav på rapportering av derivatkontrakt till transaktionsregister samt auktorisation av centrala motparter och registrering av transaktionsregister. Vidare ger förordningen de nationella behöriga myndigheterna och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma) vissa befogenheter att vidta åtgärder. De behöriga myndigheterna ska ansvara för tillsynen över centrala motparter och för övervakningen av att clearing- och rapporteringsskyldigheten fullgörs. Esma ansvarar för tillsynen över transaktionsregister. I denna proposition föreslås en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Lagförslaget syftar till att anpassa svensk rätt till förordningen. I lagförslaget anges att Finansinspektionen är behörig myndighet i Sverige enligt förordningen. Det föreslås dessutom bestämmelser om Finansinspektionens övervaknings- och utredningsbefogenheter, samt möjligheter att besluta om sanktionsavgifter vid överträdelser av förordningen. Därutöver föreslås bestämmelser om Finansinspektionens samarbete med Esma och behöriga myndigheter i andra medlemsstater. I propositionen föreslås även att de bestämmelser i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden som reglerar verksamhet som bedrivs av centrala motparter upphävs i de delar som regleras i EU-förordningen men att bestämmelserna i den lagen fortfarande ska gälla i fråga om Finansinspektionens tillsyn och möjligheter att ingripa mot centrala motparter som överträder regler som gäller för deras verksamhet. I propositionen föreslås vidare en ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) för att sekretesskydda uppgifter om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som Finansinspektionen får i sin övervakning och kontroll enligt den nya lagen. Den nya lagen och ändringarna i lagen om värdepappersmarknaden och offentlighets- och sekretesslagen föreslås träda i kraft den 1 juni 2013. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 5 2 Lagtext 6 2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister 6 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden 9 2.3 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 13 3 Ärendet och dess beredning 14 4 EU-förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister 15 4.1 Bakgrund 15 4.2 EU-förordningens innehåll 15 4.2.1 Sammanfattning 15 4.2.2 Innehåll, tillämpningsområde och definitioner 16 4.2.3 Clearing, rapportering och riskbegränsning av OTC-derivat 16 4.2.4 Centrala motparter 17 4.2.5 Överenskommelser om samverkande system 19 4.2.6 Transaktionsregister 19 4.3 Det fortsatta arbetet inom EU 20 5 Kompletteringar till EU-förordningen 21 5.1 En ny lag 21 5.2 Behörig myndighet 21 5.3 Finansinspektionens befogenheter 22 5.3.1 Förordningens krav 22 5.3.2 Överväganden 23 5.4 Transaktionsregister 25 5.4.1 Medverkan av den behöriga myndigheten 25 5.4.2 Tillstånd vid inhämtande av uppgifter 25 5.4.3 Platsundersökningar 26 5.4.4 Verkställighet av Esmas beslut om avgifter och viten 28 5.5 Särskild avgift 29 5.5.1 Förordningens krav 29 5.5.2 Överväganden 29 5.6 Samarbete med andra behöriga myndigheter 33 5.6.1 Utbyte av information 33 5.6.2 Tillsynskollegium 35 5.7 Centrala motparter 38 5.8 Avgifter till Finansinspektionen 40 5.9 Överklagande 42 5.10 Ändring av direktiv 98/26/EG 42 6 Ändringar i offentlighets- och sekretesslagen 44 7 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 46 8 Förslagens konsekvenser 48 8.1 Gällande svenska regler och förslagets effekt på dessa 48 8.2 Förslagens syfte och alternativa lösningar 50 8.3 Kostnader och andra konsekvenser 50 9 Författningskommentar 52 9.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister 52 9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden 58 9.3 Förslaget till lag om ändring offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 59 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister 60 Bilaga 2 Sammanfattning av promemorian OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister 120 Bilaga 3 Promemorians lagförslag 121 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna 130 Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 131 Bilaga 6 Lagrådets yttrande 140 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 februari 2013 141 Rättsdatablad 142 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister, 2. lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, 3. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Inledande bestämmelser 1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i förordning (EU) nr 648/2012. Behörig myndighet 2 § Finansinspektionen är behörig myndighet enligt förordning (EU) nr 648/2012. 2 kap. Clearingskyldighet, rapporteringsskyldighet och riskbegränsning för OTC-derivat Särskild avgift 1 § Finansinspektionen ska besluta att en särskild avgift ska tas ut av den som åsidosätter sina skyldigheter enligt förordning (EU) nr 648/2012 genom att 1. inte överlämna OTC-derivat för clearing hos central motpart (artikel 4), 2. inte se till att uppgifter om derivatkontrakt rapporteras till transaktionsregister (artikel 9), 3. inte underrätta Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten och Finansinspektionen om positioner i OTC-derivat när dessa positioner överskrider relevanta tröskelvärden (artikel 10), eller 4. inte införa lämpliga förfaranden och system för att mäta, övervaka och begränsa operativa risker och kreditrisker (artikel 11). Den särskilda avgiften ska uppgå till lägst 5 000 kronor och högst 50 miljoner kronor. Särskild avgift tillfaller staten. 2 § En särskild avgift får bara tas ut om den som avgiften gäller, inom två år från det att överträdelsen ägde rum, har delgetts en upplysning om att frågan om särskild avgift har tagits upp av Finansinspektionen. 3 § Om överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller det annars finns särskilda skäl, får en särskild avgift efterges helt eller delvis. 4 § En särskild avgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om att ta ut avgiften har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. 5 § Om den särskilda avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 4 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. 6 § Ett beslut om särskild avgift får verkställas enligt utsökningsbalken, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 4 §. 7 § En särskild avgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet att ta ut avgiften vann laga kraft. 3 kap. Transaktionsregister Handräckning 1 § Finansinspektionen får begära handräckning av Kronofogdemyndigheten för att en kontroll på plats enligt artikel 63 i förordning (EU) nr 648/2012 ska kunna genomföras. Vid handräckning gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet eller avhysning. Om Finansinspektionen begär det, ska Kronofogdemyndigheten inte i förväg underrätta den hos vilken kontrollen ska genomföras. Verkställighet 2 § Kronofogdemyndigheten är ansvarig myndighet för äkthetskontroll enligt artikel 68 i förordning (EU) nr 648/2012. Beslut om avgifter eller viten enligt förordningen får verkställas enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har vunnit laga kraft, om inte något annat följer av förordningen. 4 kap. Gemensamma bestämmelser Tillsyn 1 § För tillsynen över att förordning (EU) nr 648/2012 följs får Finansinspektionen förelägga 1. ett företag eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar, eller annat, och 2. den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken att inställa sig till förhör på tid och plats som inspektionen bestämmer. Första stycket gäller inte i den utsträckning uppgiftslämnandet skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater. 2 § Finansinspektionen får också förelägga den som har åsidosatt sina skyldigheter enligt förordning (EU) nr 648/2012 att inom viss tid vidta en viss åtgärd för att komma till rätta med situationen eller upphöra med ett visst agerande. 3 § Ett föreläggande enligt denna lag får förenas med vite. Avgifter till Finansinspektionen 4 § Finansinspektionen får ta ut avgifter för prövning av ansökningar och anmälningar enligt förordning (EU) nr 648/2012. För Finansinspektionens övervakning enligt denna lag ska institut som står under inspektionens tillsyn betala en årlig avgift. Regeringen får meddela föreskrifter om avgifter enligt första och andra styckena. Överklagande 5 § Finansinspektionens beslut enligt denna lag och enligt förordning (EU) nr 648/2012 får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 6 § Finansinspektionen får bestämma att ett beslut ska gälla omedelbart, om annat inte följer av förordning (EU) nr 648/2012. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2013. 2. Särskild avgift får tas ut endast för överträdelser som har skett efter ikraftträdandet. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden dels att 20 kap. 5 § ska upphöra att gälla, dels att 1 kap. 1 och 5 §§, 20 kap. 3 § samt rubriken närmast före 20 kap. 3 § ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 § I denna lag finns bestämmelser om värdepappersmarknaden. I 2-11 kap. finns särskilda bestämmelser om värdepappersrörelse, i 12-18 kap. om börsverksamhet m.m. och i 19-21 kap. om clearingverksamhet. I 22-26 kap. finns vissa gemensamma bestämmelser. För sådan clearingverksamhet som avses i 5 § 6 b gäller endast följande bestämmelser i denna lag: - 1 kap. 11 och 12-14 §§ om tystnadsplikt, uppgiftsskyldighet, meddelandeförbud och ansvar, - 23 kap. 1 § första och andra styckena, 2 §, 4 § första stycket samt 7, 11, 12 och 14 §§ om tillsyn, - 25 kap. 1, 2, 6, 8-11, 17 samt 25-29 §§ om ingripanden, och - 26 kap. 1 § om överklagande. Ytterligare bestämmelser om sådan clearingverksamhet som avses i 5 § 6 b finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister och lagen (2013:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. 5 § I denna lag betyder 1. anknutet ombud: en fysisk eller juridisk person som har träffat avtal med ett svenskt värdepappersinstitut eller ett utländskt värdepappersföretag som hör hemma inom EES om att för bara detta instituts eller företags räkning a) marknadsföra investerings- eller sidotjänster, b) ta emot eller vidarebefordra instruktioner eller order avseende investeringstjänster eller finansiella instrument, c) placera finansiella instrument, eller d) tillhandahålla investeringsrådgivning till kund avseende dessa instrument eller tjänster, 2. behörig myndighet: i Sverige Finansinspektionen och i särskilt angivna fall Bolagsverket och i övrigt en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över utländska värdepappersföretag och företag som driver en reglerad marknad eller annan motsvarande marknad eller som har behörighet att utöva tillsyn över emittenter vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad, 3. börs: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd enligt denna lag att driva en eller flera reglerade marknader, 4. clearingdeltagare: den som får delta i clearingverksamheten hos en clearingorganisation, 5. clearingorganisation: ett före-tag som har fått tillstånd enligt 19 kap. att driva clearingverksamhet, 5. clearingorganisation: ett före-tag som har fått tillstånd enligt 19 kap. eller förordning (EU) nr 648/2012 att driva clearingverksamhet, 6. clearingverksamhet: fortlöpande verksamhet som består i att a) på clearingdeltagarnas vägnar göra avräkningar i fråga om deras förpliktelser att leverera finansiella instrument eller att betala i svensk eller utländsk valuta, b) genom att träda in som part eller som garant ta över ansvaret för att förpliktelserna fullgörs, eller b) träda in som motpart till både köpare och säljare av finansiella instrument, eller c) på annat väsentligt sätt ansvara för att förpliktelserna avvecklas genom överförande av likvid eller instrument, 7. direktivet om marknader för finansiella instrument: Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU, 8. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, 9. emittent: i fråga om aktier aktiebolaget och i fråga om annat finansiellt instrument utgivaren eller utfärdaren av instrumentet, 10. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt värdepappersföretags etablering av flera driftställen i Sverige ska anses som en enda filial, 11. genomförandeförordningen: kommissionens förordning (EG) nr 1287/2006 av den 10 augusti 2006 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG vad gäller dokumenteringsskyldigheter för värdepappersföretag, transaktionsrapportering, överblickbarhet på marknaden, upptagande av finansiella instrument till handel samt definitioner för tillämpning av det direktivet, 12. handelsplattform: ett multilateralt handelssystem (Multilateral Trading Facility, MTF) inom EES som drivs av ett värdepappersinstitut eller en börs och som sammanför ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man - inom systemet och i enlighet med icke skönsmässiga regler - så att detta leder till avslut, 13. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd att driva sådan verksamhet som avses i denna lag, 14. investeringstjänster och investeringsverksamheter: de tjänster och verksamheter som anges i 2 kap. 1 §, 15. kapitalbas: detsamma som i 3 kap. lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar, 16. koncern: detsamma som i 1 kap. 11 och 12 §§ aktiebolagslagen (2005:551), varvid det som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag, 17. kreditinstitut: bank, kreditmarknadsföretag och utländskt bank- eller kreditföretag som driver bank- eller finansieringsrörelse från filial i Sverige, 18. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet beräknat på det sätt som anges i 5 a § representerar 10 procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget, 19. professionell kund: en sådan kund som avses i 8 kap. 16 eller 17 §, 20. reglerad marknad: ett multilateralt system inom EES som sammanför eller möjliggör sammanförande av ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man - regelmässigt, inom systemet och i enlighet med icke skönsmässiga regler - så att detta leder till avslut, 21. sidotjänster: de tjänster som anges i 2 kap. 2 §, 22. sidoverksamheter: a) för ett värdepappersbolag de verksamheter som anges i 2 kap. 3 och 4 §§, b) för en börs de verksamheter som anges i 13 kap. 12 §, och c) för en clearingorganisation de verksamheter som anges i 20 kap. 7 §, 23. startkapital: detsamma som i 1 kap. 5 § 17 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 24. systematisk internhandlare: värdepappersinstitut som på ett organiserat, frekvent och systematiskt sätt handlar för egen räkning genom att utföra kundorder utanför en reglerad marknad eller en handelsplattform, 25. utländskt värdepappersföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva värdepappersrörelse, 26. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och som inte är ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse, 27. värdepappersinstitut: värdepappersbolag, svenska kreditinstitut som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och utländska företag som driver värdepappersrörelse från filial i Sverige, 28. värdepappersrörelse: verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla investeringstjänster eller utföra investeringsverksamhet, och 29. öppenhetsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU. 20 kap. Krav på säkerhet m.m. Krav på säkerhet 3 § En clearingorganisation som inträder som part i handeln eller garanterar förpliktelser skall se till att det vid clearingverksamheten ställs betryggande säkerhet för gjorda åtaganden och att sådan säkerhet vidmakthålls så länge åtagandet består. Vid annan clearingverksamhet skall clearingorganisationen se till att det ställs säkerhet för gjorda åtaganden i den utsträckning det behövs. En säkerhet skall anses betryggande, om det kan antas att åtagandet kan avvecklas utan att ytterligare kapital behöver skjutas till. En clearingorganisation ska se till att parterna ställer säkerhet för gjorda åtaganden i den utsträckning det behövs. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2013. 2. En clearingorganisation som vid ikraftträdandet har tillstånd att driva sådan clearingverksamhet som avses i 1 kap. 5 § 6 b får, om en ansökan om auktorisation enligt artikel 14 i förordning (EU) nr 648/2012 har getts in i enlighet med artikel 89.3 i samma förordning, fortsätta att driva denna verksamhet enligt äldre bestämmelser till dess att ansökan har prövats slutligt. Om auktorisation vägras, ska clearingorganisationen upphöra med verksamheten. 2.3 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs att 30 kap. 6 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 30 kap. 6 § Sekretess gäller i en statlig myndighets verksamhet som består i övervakning eller kontroll för sådan uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som på begäran har lämnats av någon som är skyldig att lämna uppgifter till myndigheten, om övervakningen eller kontrollen sker enligt 1. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument, 2. lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, 3. lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument, 4. lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, 5. lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument, 6. lagen (2006:451) om offent-liga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden, eller 6. lagen (2006:451) om offent-liga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden, 7. lagen (2012:735) med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning. 7. lagen (2012:735) med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning, eller 8. lagen (2013:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Om en uppgift som avses i första stycket rör den uppgiftsskyldige, gäller sekretessen endast om denne kan antas lida skada eller men om uppgiften röjs och sekretessen inte motverkar syftet med uppgiftsskyldigheten. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2013. 3 Ärendet och dess beredning Europaparlamentet och rådet antog den 4 juli 2012 förordning (EU) nr 648/2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Förordningen finns i bilaga 1. Förordningen trädde i kraft den 16 augusti 2012. En faktapromemoria om förslaget överlämnades till riksdagen i oktober 2010 (2010/11:FPM6). I promemorian OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (Ds 2012:39) föreslås en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. I promemorian föreslås också ändringar i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden och offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr Fi2012/3270). I denna proposition behandlas promemorians förslag. Lagrådet Regeringen beslutade den 31 januari 2013 att inhämta Lagrådets yttrande över de förslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Regeringen har i propositionen följt Lagrådets synpunkter. Lagrådets synpunkter behandlas i författningskommentaren. Dessutom har det i förhållande till lagrådsremissen gjorts några redaktionella ändringar i lagtexten. 4 EU-förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister 4.1 Bakgrund OTC-derivat är derivatkontrakt som handlas bilateralt mellan köpare och säljare vid sidan av reglerade marknader eller andra handelsplatser, vilket innebär att information om deras villkor och innehåll vanligtvis endast är tillgänglig för avtalsparterna. Bristande insyn i handeln med OTC-derivat och förekomsten av stora motpartsrisker som inte hade åtgärdats genom tillräckliga säkerheter, i kombination med en påtaglig koncentration av risker, anses ha bidragit till att förstärka finanskrisen och dess förlopp under hösten 2008. Europeiska kommissionen inledde därför under hösten 2008 ett arbete för att åtgärda de identifierade bristerna, i första skedet avseende handeln med kreditderivat. Detta arbete har sedan utsträckts till att omfatta all handel med derivatkontrakt. Kommissionen har rapporterat resultatet av sitt arbete i form av meddelanden den 3 juli och den 20 oktober 2009. Europeiska rådet begärde den 19 juni 2009 åtgärder bl.a. för att förbättra säkerheten i handeln med OTC-derivat. Ekofinrådet gjorde motsvarande uttalanden den 20 oktober och 2 december 2009. Vid toppmötet i Pittsburgh den 26 september 2009 enades G20 om att alla standardiserade OTC-derivat bör handlas på reglerade marknader eller, i tillämpliga fall, elektroniska handelsplattformar och clearas via centrala motparter senast i slutet av 2012 samt att uppgifter om handeln med alla OTC-derivat bör rapporteras till transaktionsregister. Efter samråd med branschen och medlemsstaterna, bl.a. genom två offentliga konsultationer somrarna 2009 och 2010, lade kommissionen fram ett förslag till förordning den 15 september 2010. Förslaget har sedan varit föremål för förhandlingar i rådet och Europaparlamentet och har delvis ändrats i förhållande till kommissionens ursprungliga förslag. Europaparlamentet och rådet kom i mars 2012 överens om ett kompromissförslag. Förordningen utfärdades den 4 juli och trädde i kraft den 16 augusti 2012. 4.2 EU-förordningens innehåll 4.2.1 Sammanfattning Det regelverk som den nya EU-förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister innehåller syftar till att öka transparensen på derivatmarknaden i syfte att identifiera och motverka motpartsriskerna på marknaden och därigenom säkerställa finansiell stabilitet. Förordningen innehåller krav på parterna vid handel med OTC-derivat samt regler om centrala motparter och transaktionsregister. Förordningen innebär ett krav på central clearing för alla standardiserade OTC-derivat. För OTC-derivat som inte clearas av central motpart ställs krav på ställande av säkerheter och effektiva processer för bekräftelser av gjorda affärer och förlikning mellan parterna i händelse av oenighet. I syfte att öka transparensen införs krav på rapportering av genomförda transaktioner i OTC-derivat till transaktionsregister. Ett transaktionsregister ska offentliggöra viss aggregerad information samt göra den information som bl.a. tillsynsmyndigheter och centralbanker behöver tillgänglig för dem. Tillsynen över transaktionsregistret ska utövas av Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma). Förordningen innehåller även regler om auktorisation och tillsyn av centrala motparter. Auktorisation och tillsyn av centrala motparter utförs av nationella behöriga myndigheter med inflytande av tillsynskollegier, i vilka ingår Esma och behöriga myndigheter i andra medlemsstater som bl.a. utövar tillsyn över de största clearingmedlemmarna. 4.2.2 Innehåll, tillämpningsområde och definitioner Förordningen ska tillämpas på centrala motparter och deras clearingmedlemmar, finansiella motparter, icke-finansiella motparter i vissa angivna fall och transaktionsregister samt handelsplatser i vissa angivna fall. Förordningen omfattar OTC-derivat som utgör finansiella instrument enligt direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID) (artikel 2.7 i förordningen). Kraven angående clearingskyldighet och rapportering till transaktionsregister gäller bl.a. för värdepappersbolag, kreditinstitut, försäkringsföretag, tjänstepensionsinstitut, fondbolag och förvaltare av alternativa investeringsfonder. Icke-finansiella företag omfattas av kravet på clearingskyldighet i den utsträckning som deras handel med OTC-derivat överskrider vissa tröskelvärden. Förordningen innehåller regler om överenskommelser om samverkande system mellan centrala motparter. Dessa regler gäller dock inte derivatkontrakt utan endast överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument som de definieras i MiFID. 4.2.3 Clearing, rapportering och riskbegränsning av OTC-derivat Överenskommelsen i G20 i september 2009 innebär att alla standardiserade OTC-derivat ska bli föremål för central clearing. Uttrycket standardiserade har sedermera kommit att avse OTC-derivat tillhörande en särskild kategori av OTC-derivat som förklarats vara lämpade för central clearing. Esma ska upprätta och föra ett register över de kategorier av OTC-derivat som är föremål för clearingskyldighet (artikel 6). Finansiella företag ska cleara samtliga OTC-derivat tillhörande en kategori OTC-derivat som av Esma förklarats vara föremål för clearingskyldighet via en central motpart (artikel 4). Icke-finansiella företag som handlar med OTC-derivat ska - om företagets positioner överskrider ett tröskelvärde för clearingskyldighet - underrätta Esma och den behöriga myndigheten. Om genomsnittspositionen överskrider den fastställda tröskeln under 30 arbetsdagar, ska företaget också cleara alla relevanta framtida OTC-kontrakt inom fyra månader från det att företaget började omfattas av clearingkravet (artikel 10). Vid beräkning av huruvida ett icke-finansiellt företag innehar derivatpositioner som överstiger tröskelvärdet för clearingskyldighet undantas derivatpositioner som företaget har ingått i syfte att minska risker som är direkt hänförliga till bolagets kommersiella verksamhet eller till verksamhet som avser finansförvaltning i företaget eller inom den företagsgrupp i vilken företaget ingår. För OTC-derivat som inte clearas av en central motpart ställs krav på bl.a. ställande av säkerheter och på effektiva processer för bekräftelser av gjorda affärer och förlikning mellan parterna i händelse av oenighet (artikel 11). Motparter och centrala motparter ska rapportera in uppgifter om derivatkontrakt som de har ingått och alla ändringar eller avslut till ett transaktionsregister (artikel 9). Rapporteringsskyldigheten kan delegeras vilket bl.a. innebär att icke-finansiella företag kan överlämna rapporteringen till ett finansiellt företag som utgör motpart i en viss derivattransaktion. En central motpart som auktoriserats för clearing av OTC-derivat av ett visst slag ska acceptera clearing av sådana derivatkontrakt utan diskriminering och oberoende av handelsplats (artikel 7). En handelsplats ska i sin tur på begäran av en central motpart bistå med transaktionsuppgifter på ett icke-diskriminerande och öppet sätt till alla centrala motparter som blivit auktoriserade att cleara OTC-derivat som handlas på dessa handelsplatser (artikel 8). Medlemsstaterna är skyldiga att fastställa regler om sanktioner vid överträdelser av bestämmelserna om clearing- och rapporteringsskyldighet och riskbegränsande åtgärder beträffande OTC-derivat (artikel 12). Sanktionerna ska åtminstone innebära administrativa avgifter. 4.2.4 Centrala motparter Ansvaret för auktorisation och tillsyn av centrala motparter ska åligga den behöriga myndigheten i den medlemsstat där en central motpart är etablerad. Även ett tillsynskollegium ska ha inflytande i auktorisationsprocessen. I tillsynskollegiet ingår Esma, behöriga myndigheter i andra medlemsstater som utövar tillsyn över bl.a. de största clearingmedlemmarna hos den centrala motparten samt berörda centralbanker. Om samtliga medlemmar i tillsynskollegiet är eniga om att auktorisation inte bör beviljas, ska den behöriga myndigheten i den medlemsstat där den centrala motparten är etablerad inte bevilja auktorisation (artikel 17.4). Om ett gemensamt yttrande inte kan uppnås genom överenskommelse och om en majoritet bestående av två tredjedelar av medlemmarna i tillsynskollegiet motsätter sig att auktorisation meddelas, får den behöriga myndigheten hänskjuta frågan till Esma för avgörande. I sådana fall ska den behöriga myndigheten meddela beslut i enlighet med Emas beslut. Auktorisationen ska gälla inom hela EU (artikel 14.2). I auktorisationen ska det anges vilka tjänster och verksamheter som den centrala motparten är auktoriserad för samt vilka klasser av finansiella instrument som omfattas av auktorisationen. Kraven på en central motpart avser bl.a. organisation, uppföranderegler och finansiella resurser. De organisatoriska kraven utgörs av bl.a. krav på styrelsens sammansättning (minst två tredjedelar, och inte färre än två, av ledamöterna ska vara oberoende), krav på en separat riskkommitté som ska rapportera direkt till styrelsen, krav beträffande ägare med kvalificerade innehav, arrangemang för att hantera intressekonflikter och krav som säkerställer att en central motpart kan fullgöra sina åtaganden även i en krissituation. Uppförandereglerna innebär bl.a. att en central motpart ska verka i clearingmedlemmarnas och deras kunders intressen. Det ställs villkor för deltagande i clearing som clearingmedlem och separata krav på separation av positioner och tillgångar på ett sådant sätt att kundernas tillgångar skyddas i händelse av clearingmedlemmens obestånd. Kraven på finansiella resurser utöver startkapital syftar till att säkerställa att verksamheten under alla omständigheter kan avvecklas på ett ordnat sätt. De tillkommande finansiella resurserna avser s.k. marginalsäkerheter som syftar till att begränsa motpartsrisker, en obeståndsfond som begränsar motpartsriskerna ytterligare och tillräckliga finansiella resurser som tillsammans med obeståndsfonden säkerställer att en central motpart under alla omständigheter kan motstå samtidiga fallissemang för de två största clearingmedlemmarna (i termer av ackumulerade positioner). En central motpart ska säkerställa att den, i händelse av en clearingmedlems obestånd, har rätt att likvidera medlemmens egna positioner och att överföra eller likvidera positioner som tillhör medlemmens kunder. Modeller och parametrar som en central motpart utnyttjar för att bestämma marginalkrav och andra krav som rör riskhantering ska regelbundet utsättas för stresstester och verifieras mot historiska data. En central motpart ska informera den behöriga myndigheten och Esma och ha fått tillstånd innan modeller och parametrar ändras. Centrala motparter i tredjeland kan godkännas att tillhandahålla clearingtjänster inom EU under vissa förutsättningar, bl.a. att kommissionen har fattat ett beslut om likvärdighet angående landets reglering och tillsyn och att Esma har upprättat ett ramverk för samarbete gällande utbyte av information och koordinerad tillsyn (artikel 25). Ett sådant godkännande av centrala motparter i tredjeland ges av Esma. Varje medlemsstat ska utse en behörig myndighet som ska svara för att uppgifterna enligt förordningen utförs när det gäller auktorisation och tillsyn av centrala motparter som är etablerade på deras territorium (artikel 22.1). Medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna har tillräckliga tillsyns- och utredningsbefogenheter för att fullgöra sina uppdrag samt att lämpliga administrativa åtgärder, i enlighet med nationell lagstiftning, kan vidtas eller införas mot ansvariga fysiska eller juridiska personer, om förordningens bestämmelser inte efterlevs (artikel 22.2 och 22.3). Dessa åtgärder ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. 4.2.5 Överenskommelser om samverkande system En central motpart får ingå en överenskommelse med en annan central motpart om att deras system ska samverka (artikel 51). En central motpart får neka till eller begränsa sådan samverkan enbart med hänvisning till behovet av att hantera de risker som en samverkansöverenskommelse kan innebära. Överenskommelser om samverkan ska godkännas enligt samma förfarande som gäller vid auktorisation som central motpart. Som villkor för godkännande gäller särskilda krav på riskhantering som bl.a. har till syfte att en central motpart ska stå emot konsekvenserna av om en annan central motpart som är sammanlänkad genom en överenskommelse om samverkande system är på obestånd. Kommissionen ska årligen ta fram en rapport som innehåller en utvärdering av potentiella systemrisker och ökade kostnader till följd av överenskommelser om samverkande system. 4.2.6 Transaktionsregister Enligt förordningen ska parterna och den centrala motparten rapportera ingångna derivatkontrakt till ett transaktionsregister (se artikel 9). Ett transaktionsregister ska vara en i EU etablerad juridisk person som uppfyller förordningens krav. Esma ska registrera och utöva tillsyn över transaktionsregister i samråd med behöriga myndigheter (jfr artikel 55.1 och artikel 71.2). Esma har befogenhet att - efter hörande av berörda parter (artikel 67) - besluta om avgifter och viten (artiklarna 65 och 66). Sådana beslut kan överprövas av EU-domstolen (artikel 69). Esma får för fullgörande av sitt uppdrag kräva in information, göra allmänna utredningar och inspektioner. Ett transaktionsregister i tredjeland får godkännas av Esma under förutsättning att (1) EU har ingått en internationell överenskommelse med landet i fråga gällande ömsesidig tillgång till och utbyte av information, (2) kommissionen har fattat beslut om att regelverket och tillsynen i landet är likvärdiga med regelverket och tillsynen i EU samt (3) det finns arrangemang mellan Esma och relevanta behöriga myndigheter i det tredjelandet som minst omfattar utbyte av information och koordination av tillsynen (artikel 77). Kraven på transaktionsregister gäller bl.a. verksamhetens tillförlitlighet samt informationens tillgänglighet och kvalitet. Informationen ska göras tillgänglig för bl.a. Esma, behöriga myndigheter och centralbanker. Information i aggregerad form ska offentliggöras. Ett transaktionsregister ska offentliggöra totala positioner per klass av derivat i de kontrakt som inrapporterats (artikel 81). Till dess att ett beslut om registrering eller godkännande av ett transaktionsregister enligt förordningen har fattats ska nationella regler om auktorisation, registrering och godkännande av transaktionsregister fortsätta att gälla och den behöriga myndigheten i den medlemsstat där transaktionsregistret är etablerat fortsätta att utöva tillsynen över detta (artikel 89.7). 4.3 Det fortsatta arbetet inom EU Medlemsstaterna ska senast den 17 februari 2013 underrätta kommissionen om de bestämmelser om sanktioner som gäller vid överträdelser av förordningen i enlighet med artikel 12. Kommissionen ska senast den 17 augusti 2015 göra en allmän utvärdering av förordningen (artikel 85.1). En rapport ska läggas fram till Europaparlamentet och rådet, eventuellt åtföljd av lämpliga förslag. Kommissionen ska exempelvis i samordning med Esma och relevanta sektorsmyndigheter bedöma vilken systemvikt icke-finansiella företags transaktioner med OTC-derivat har och i synnerhet vilken effekt förordningen får på icke-finansiella företags användning av OTC-derivat. Kommissionen ska också senast den 17 augusti 2014, efter samråd med Esma och den Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (European Insurance and Occupational Pension Authority, Eiopa), göra en utvärdering av de åtgärder som vidtagits av de centrala motparterna i syfte att ta fram tekniska lösningar för pensionsförvaltares ställande av tilläggssäkerheter (artikel 85.2). Esma ska, senast den 30 september 2014, överlämna rapporter till kommissionen i flera frågor som rör tillämpningen av förordningen. Esma ska ta fram en årlig sammanställning till Europaparlamentet, rådet och kommissionen över de sanktioner som meddelats av behöriga myndigheter. 5 Kompletteringar till EU-förordningen 5.1 En ny lag Regeringens förslag: En ny lag med de bestämmelser som är nödvändiga till följd av EU-förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister införs. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen erinran mot det. Skälen för regeringens förslag: En EU-förordning är direkt tillämplig i varje medlemsstat. En sådan rättsakt varken ska eller får inkorporeras i eller transformeras till nationell rätt. Några särskilda åtgärder för att införliva EU-förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister i svensk rätt får Sverige därför inte vidta. Som redogjorts för i avsnitt 4 förutsätter förordningen dock att vissa nationella regler införs. Det krävs att varje medlemsstat ska utse en behörig myndighet som ska svara för att uppgifterna enligt förordningen utförs. Vidare fordras att denna myndighet ges de befogenheter som den enligt förordningen ska ha, samt att medlemsstaterna inför sanktioner mot överträdelser av reglerna i förordningen. Mot bakgrund härav föreslås att en ny lag med de bestämmelser som är nödvändiga till följd av EU-förordningen införs. I lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden finns regler om clearingorganisationer som agerar central motpart. De bestämmelser i lagen om värdepappersmarknaden som reglerar den behöriga myndighetens befogenheter vid fullgörandet av sina uppgifter samt den behöriga myndighetens möjligheter att påföra sanktioner gentemot clearingorganisationer som agerar central motpart, ska kvarstå. Se avsnitt 5.7. 5.2 Behörig myndighet Regeringens förslag: Finansinspektionen ska vara behörig myndighet enligt EU-förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen erinran mot det. Finansinspektionen har efterfrågat att inspektionen utses till behörig myndighet genom en förordning för det fall de tekniska standarder som avses i EU-förordningen skulle träda i kraft före den förslagna lagen. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 10.5 i förordningen ska varje medlemsstat utse en behörig myndighet som ska utöva tillsyn över att icke-finansiella företag följer reglerna i förordningen. Enligt artikel 22 i förordningen ska varje medlemsstat även utse en behörig myndighet som ska utföra uppgifterna enligt förordningen när det gäller auktorisation och tillsyn av centrala motparter. Enligt förordningen ska Esma ansvara för tillsynen och registreringen av transaktionsregister men även de behöriga myndigheterna ska ha vissa befogenheter när det gäller tillsynen över transaktionsregister. Förordningen riktar sig till såväl finansiella företag som icke-finansiella företag under vissa i förordningen givna förutsättningar. Finansiella företag står under tillsyn av Finansinspektionen enligt flera olika lagar, bl.a. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. I Sverige ansvarar Finansinspektionen för tillsynen över företagen på finansmarknaden och ska enligt förordningen (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen arbeta bl.a. för ett stabilt och väl fungerande finansiellt system och följa och analysera utvecklingen inom sitt ansvarsområde. Finansinspektionen har kunnig personal med god insyn i finansmarknaden. Finansinspektionen har också ett internationellt kontaktnät med andra tillsynsmyndigheter. Finansinspektionen har även utsetts till behörig myndighet enligt flera tidigare EU-rättsakter på det finansiella området. Clearingorganisationer som bedriver clearingverksamhet som består i att agera central motpart står enligt gällande rätt under Finansinspektionens tillsyn enligt lagen om värdepappersmarknaden. Mot bakgrund av det anförda görs bedömningen att Finansinspektionen är den lämpligaste myndigheten att hantera tillämpning och övervakningen även avseende övriga regler i förordningen. Regeringen har genom en ändring i förordningen med instruktion för Finansinspektionen tills vidare utsett inspektionen till behörig myndighet enligt förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (SFS 2012:739). Detta var nödvändigt eftersom EU-förordningen trädde i kraft redan under 2012. Regeringen föreslår dock, för att hålla samman de bestämmelser som gäller Finansinspektionens befogenheter enligt förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister, att det i den föreslagna nya lagen anges att Finansinspektionen är behörig myndighet. Genom att Finansinspektionen utses som behörig myndighet får inspektionen de befogenheter som den behöriga myndigheten har direkt på grund av förordningen. Detta följer av att förordningen är direkt tillämplig i alla medlemsstater. Därmed fordras inga lagstiftningsåtgärder från svensk sida i dessa delar. Däremot krävs enligt förordningen att den behöriga myndigheten genom nationella lagstiftningsåtgärder ges vissa befogenheter för att kunna fullgöra efterlevnaden av förordningens bestämmelser. Dessa lagstiftningsåtgärder behandlas i avsnitten 5.3 och 5.4. 5.3 Finansinspektionens befogenheter 5.3.1 Förordningens krav Förordningen saknar bestämmelser om de befogenheter de nationella behöriga myndigheterna ska ha vid tillsynen över att bestämmelserna om clearing- och rapporteringsskyldighet samt riskbegränsande åtgärder följs. Enligt artikel 12 i förordningen ställs enbart krav på att det ska finnas sanktioner vid överträdelser av dessa bestämmelser. Enligt artikel 22.2 i förordningen ska varje medlemsstat se till att den behöriga myndigheten har tillräckliga tillsyns- och utredningsbefogenheter för att fullgöra sitt uppdrag när det gäller auktorisation och tillsyn över centrala motparter som är etablerade på deras territorium. 5.3.2 Överväganden Regeringens förslag: För tillsynen över att EU-förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister följs får Finansinspektionen förelägga ett företag eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat, och att den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken ska inställa sig till förhör. Föreläggandet får dock inte strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater. Finansinspektionen får också förelägga den som har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen att inom viss tid vidta en viss åtgärd för att komma till rätta med situationen eller upphöra med ett visst agerande. Ett föreläggande får förenas med vite. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorians förslag fanns det inte någon möjlighet för Finansinspektionen att förelägga den som åsidosatt sina skyldigheter enligt förordningen att vidta rättelse eller att förena ett föreläggande med vite. Remissinstanserna: Finansinspektionen och Sveriges riksbank anser att ett företag eller någon annan som inte följer en begäran om att tillhandahålla uppgifter eller handlingar ska kunna föreläggas vid vite att vidta rättelse. Riksbanken förutsätter att uppgiftsskyldigheten inte omfattar Riksbanken. FAR anser att även revisorer uttryckligen bör undantas från uppgiftsskyldigheten när uppgiftslämnandet skulle strida mot den lagstadgade tystnadsplikten för revisorer. Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande rätt följer Finansinspektionens befogenheter av de olika lagar som reglerar den berörda verksamheten, t.ex. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument och lagen (2004:46) om investeringsfonder. Utgångspunkten för Finansinspektionens befogenheter för tillsyn avseende bestämmelserna i EU-förordningen bör vara att de ska ligga i linje med det som sedan tidigare gäller i jämförbar lagstiftning, under förutsättning att detta är förenligt med förordningen och särskilda skäl inte talar emot det. I syfte att utöva tillsyn över såväl finansiella företag som icke-finansiella företag enligt bestämmelserna i förordningen om clearingskyldighet, rapporteringsskyldighet, riskbegränsande åtgärder och centrala motparter bör möjligheten att förelägga företag eller annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat, och att den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken ska ställa in sig till förhör utgöra tillräckliga befogenheter för Finansinspektionen. Finansinspektionen och Riksbanken efterfrågar en möjlighet för inspektionen att förelägga den som inte följer en begäran om att tillhandahålla uppgifter eller annat eller att inställa sig till förhör att göra rättelse och att ett sådant föreläggande ska kunna förenas med vite. Detta är en möjlighet som Finansinspektionen har enligt flera lagar på värdepappersmarknadsområdet (se t.ex. 6 kap. 1 a och 3 §§ lagen om handel med finansiella instrument samt 23 kap. 3 § och 25 kap. 29 § lagen om värdepappersmarknaden). Regeringen instämmer i synpunkterna från Finansinspektionen och Riksbanken att inspektionen bör få möjlighet att även förena en begäran enligt den föreslagna nya lagen med vite. Enligt 4 och 5 §§ lagen (2012:735) med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning har Finansinspektionen möjlighet att förelägga den som har åsidosatt sina skyldigheter enligt den EU-förordningen att inom viss tid vidta en viss åtgärd för att komma till rätta med situationen eller upphöra med ett visst agerande. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Regeringen anser att Finansinspektionen bör ha motsvarande möjlighet även enligt den föreslagna nya lagen. Finansinspektionens tillsynsbefogenheter bör framgå direkt av den nya lagen. I likhet med vad som anges i bl.a. 23 kap. 3 § andra stycket lagen om värdepappersmarknaden bör det anges att ett föreläggande inte får strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater. Advokater som avkrävs uppgifter kan alltså underlåta att lämna sådana, om det skulle kunna medföra straffrättsligt ansvar för brott mot tystnadsplikt. FAR anser att även revisorer uttryckligen bör undantas från uppgiftsskyldighet när uppgiftslämnande skulle strida mot den lagstadgade tystnadsplikten för revisorer. Bestämmelsen, som har sin motsvarighet i ett antal lagar på bl.a. det finansiella området, är inte avsedd att tolkas motsatsvis, dvs. den utesluter inte att även andra tystnadsplikter kan upprätthållas (jfr prop. 2011/12:175 s. 19 f.). Mot bakgrund av det anser regeringen att det inte finns tillräckliga skäl för att införa ett uttryckligt undantag även för revisorer. Det bör också i detta sammanhang påpekas att skyldigheten att inställa sig till förhör inte innebär någon skyldighet att yttra sig vid förhöret, oavsett tystnadsplikt (prop. 2004/05:142 s. 117 f.). Det faller sig naturligt att Riksbanken - som är en myndighet under riksdagen - inte bör omfattas av en uppgiftsskyldighet gentemot Finansinspektionen vid dess tillsyn över att bestämmelserna i EU-förordningen följs. Regeringen instämmer därför i Riksbankens synpunkt rörande uppgiftsskyldigheten. I sammanhanget kan noteras att Riksbanken har en skyldighet enligt 4 kap. 3 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank att i viktigare frågor som har samband med betalningssystemets stabilitet eller berör Finansinspektionens tillsynsverksamhet samråda med inspektionen samt vid ett sådant samråd lämna Finansinspektionen de uppgifter som behövs. Därtill kommer den skyldighet som följer för relevanta myndigheter av artikel 84 i EU-förordningen att utan onödigt dröjsmål förse varandra med den information som krävs för att de ska kunna utföra sina uppgifter enligt förordningen (se avsnitt 5.6.1). 5.4 Transaktionsregister 5.4.1 Medverkan av den behöriga myndigheten Regeringens bedömning: Finansinspektionen får, direkt på grund av artikel 63.5 och 63.6 i EU-förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister, vidta de åtgärder som föreskrivs där avseende transaktionsregister. Förordningen föranleder inte några lagstiftningsåtgärder i denna del. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen erinran mot den. Skälen för regeringens bedömning: Enligt förordningen svarar Esma för övervakning och tillsyn över transaktionsregister. Om Esma delegerar en utredningsuppgift eller utförandet av en platsundersökning till en behörig myndighet, så följer det av artikel 74 jämförd med artikel 63.6 i förordningen att den behöriga myndigheten har samma befogenheter som Esma i detta avseende. Av artikel 63.5 i förordningen följer även att om Esma begär bistånd av en behörig myndighet vid en platsundersökning har också de tjänstemän som är anställda vid, bemyndigade eller utsedda av den behöriga myndigheten de befogenheter som tillkommer Esma. En EU-förordning är direkt tillämplig i varje medlemsstat och varken ska eller får inkorporeras i eller transformeras till nationell rätt. Esmas eller de nationella myndigheternas befogenheter kan således inte begränsas i svensk lag utöver vad som följer av förordningen. Det innebär att artikel 63.5 och 63.6 i här berörda delar inte föranleder några lagstiftningsåtgärder. 5.4.2 Tillstånd vid inhämtande av uppgifter Regeringens bedömning: Det bör inte införas något krav på att Esma ska inhämta tillstånd från en domstol eller annan rättslig myndighet innan Esma begär in uppgifter av vissa juridiska personer. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har ingen erinran mot den. Skälen för regeringens bedömning: För att Esma ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt artikel 62 i förordningen får myndigheten begära information av vissa juridiska personer som anges i artikel 61.1 i förordningen, dvs. transaktionsregister, anknutna tredje parter och de tredje parter till vilka transaktionsregister gett i uppdrag att utföra operativa uppgifter eller verksamhet. Enligt artikel 62.1 i förordningen får Esma även genomföra utredningar av dessa juridiska personer. Utredningen kan bl.a. omfatta inhämtande av kopior på handlingar och uppgifter om tele- och datatrafik samt intervjuer med fysiska eller juridiska personer. Om en begäran om inhämtande av uppgifter om tele- och datatrafik kräver tillstånd av en rättslig myndighet enligt nationell rätt, ska Esma ansöka om ett sådant tillstånd (artikel 62.5). Esma får också ansöka om ett sådant tillstånd i förebyggande syfte. Det finns för närvarande ingen skyldighet för Finansinspektionen att begära tillstånd från en domstol eller annan rättslig myndighet innan Finansinspektionen begär in uppgifter om tele- och datatrafik. Detta gäller även för det fall Finansinspektionen begär in uppgifter från andra än de som står under Finansinspektionens tillsyn. Det finns därför inte skäl att föreskriva en annan ordning avseende Esma, som endast får begära uppgifter från en begränsad personkrets. Esmas möjlighet att begära in uppgifter begränsas också av det skydd som föreskrivs i artikel 60 i förordningen för sådan information och sådana handlingar som omfattas av rättsliga privilegier. Information och handlingar som omfattas av rättsliga privilegier torde t.ex. innefatta information eller handlingar som är sekretessbelagda enligt lag eller som åtnjuter skydd enligt tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. I den mån Esma ändå skulle komma att ta del av sådan information eller sådana handlingar får det förutsättas att informationen inte utnyttjas och att handlingarna återlämnas. De aktuella reglerna i förordningen motsvarar reglerna om inhämtande av uppgifter om tele- och datatrafik i Europaparlamentet och rådets förordning (EU) nr 513/2011 av den 11 maj 2011 om ändring av förordning (EG) nr 1060/2009 om kreditvärderingsinstitut. Mot bakgrund härav görs samma bedömning avseende reglerna i förordningen som beträffande reglerna om kreditvärderingsinstitut i förordningen om kreditvärderingsinstitut (se prop. 2011/12:40 s. 21 f.). 5.4.3 Platsundersökningar Regeringens förslag: Finansinspektionen får begära handräckning av Kronofogdemyndigheten för att en platsundersökning ska kunna genomföras. Regeringens bedömning: Det bör inte införas något krav på ett tillstånd från en domstol eller annan rättslig myndighet innan det sker en platsundersökning med eller utan handräckning av Kronofogdemyndigheten. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har ingen erinran mot dem. Sveriges advokatsamfund anser att det i förarbetena bör anges att advokatbyråer inte kan bli föremål för platsundersökningar i den mån det skulle innebära röjande av sådan information som omfattas av rättsligt skydd. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt artikel 63 i förordningen har Esma möjlighet att genomföra nödvändiga platsundersökningar hos de juridiska personer som anges i artikel 61.1 i förordningen. Tjänstemän och andra personer som Esma bemyndigat att genomföra en platsundersökning ska därvid få tillträde till alla företagslokaler och mark som tillhör den berörda juridiska personen. De har även befogenhet att försegla företagslokaler, räkenskaper och affärshandlingar så länge och i den omfattning det är nödvändigt för undersökningen. Esma är inte skyldig att i förväg underrätta det berörda företaget om en förestående undersökning, eftersom det kan spoliera syftet med undersökningen. De juridiska personer som anges i artikel 61.1 i förordningen är, enligt artikel 66, vid vite skyldiga att underkasta sig sådana undersökningar som Esma beordrat genom ett beslut. Innan Esma fattar ett beslut om att genomföra en platsundersökning, ska myndigheten samråda med den behöriga myndigheten i den medlemsstat där platsundersökningen ska genomföras. Den berörda behöriga myndigheten ska på begäran aktivt bistå Esma. För det fall ett företag motsätter sig en platsundersökning som beslutats av Esma ska den behöriga myndigheten enligt artikel 63.7 i förordningen lämna nödvändigt bistånd för att undersökningen ska kunna genomföras och vid behov begära handräckning av en verkställande myndighet. Enligt artikel 63.8 i förordningen ska även, om det enligt nationella bestämmelser krävs ett särskilt tillstånd från en rättslig myndighet för att genomföra en platsundersökning eller lämna sådan handräckning som följer av artikel 63.7 i förordningen, den behöriga myndigheten ansöka om ett sådant tillstånd. Ansökan om ett sådant tillstånd får också göras i förebyggande syfte. För att Sverige ska leva upp till sitt åliggande enligt artikel 63 i förordningen är det nödvändigt att införa en bestämmelse om att Finansinspektionen ska kunna begära handräckning av en verkställande myndighet för det fall någon motsätter sig en platsundersökning. Reglerna om platsundersökningar i förordningen motsvarar reglerna om platsundersökningar i artikel 23d i förordningen om kreditvärderingsinstitut. Samma ordning som gäller för kreditvärderingsinstitut bör gälla för transaktionsregister. Kronofogdemyndigheten bör således, i likhet med det som gäller enligt 3 § lagen (2010:1010) om kreditvärderingsinstitut, utses till den myndighet som ska lämna handräckning för att platsundersökningar ska kunna genomföras. Vid handräckning bör bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet eller avhysning gälla. Det innebär att utsökningsbalkens bestämmelser gäller i den mån de är tillämpliga. Kronofogdemyndigheten bör dock inte underrätta den hos vilken undersökningen ska genomföras innan verkställighet sker eftersom Esma, enligt förordningen, ska kunna genomföra platsundersökningar utan att i förväg meddela detta till det berörda företaget. Kronofogdemyndigheten har med stöd av reglerna i utsökningsbalken befogenhet att vidta behövliga tvångsåtgärder och myndigheten kan också vid behov begära biträde av polismyndigheten, 2 kap. 17 § utsökningsbalken och 3 kap. 3 § utsökningsförordningen (1981:981). Frågan är om det ska införas krav på ett tillstånd från en domstol eller annan rättslig myndighet innan det genomförs en platsundersökning eller innan handräckning lämnas vid en platsundersökning. Av artikel 63.9 i förordningen följer att en domstolsprövning i så fall ska avse äktheten i Esmas beslut samt användningen av tvångsåtgärder och att den inte får avse behovet av platsundersökning. Behovet av platsundersökning kan dock prövas av Europeiska unionens domstol enligt artikel 63.9. Med hänsyn till den begränsade prövning som kan ske i nationell domstol eller annan rättslig myndighet och då ett beslut om platsundersökning kan överklagas i annan ordning framstår det inte som motiverat att införa krav på en nationell prövning i domstol eller vid annan rättslig myndighet. Det finns i sammanhanget även skäl att peka på att Esmas möjlighet att begära platsundersökningar och därmed Finansinspektionens utrymme att begära handräckning är begränsad av det skydd som föreskrivs i artikel 60 i förordningen och som innebär att Esma inte får använda sig av några utredningsbefogenheter för att avkräva sådan information och sådana handlingar som omfattas av rättsliga privilegier. Av detta följer att några platsundersökningar inte får göras om detta skulle leda till röjandet av sådan information som omfattas av rättsligt skydd. Det kan t.ex. gälla platsundersökningar hos medieföretag. I dessa situationer gäller det skydd för tryck- och yttrandefriheten som följer av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Som Sveriges advokatsamfund har påpekat innebär detta också att advokatbyråer inte kan bli föremål för platsundersökningar i den mån det skulle innebära röjande av sådan information som omfattas av advokaters tystnadsplikt. 5.4.4 Verkställighet av Esmas beslut om avgifter och viten Regeringens förslag: Kronofogdemyndigheten anges som ansvarig myndighet för äkthetskontroll enligt artikel 68 i EU-förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Beslut om avgifter eller viten enligt förordningen får verkställas enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har vunnit laga kraft, om inte något annat följer av förordningen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen erinran mot det. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 68.4 i förordningen är beslut om avgifter och vite verkställbara. Verkställigheten ska följa nationella civilprocessrättsliga bestämmelser. Medlemsstaterna är enligt nämnda artikel skyldiga att utse en myndighet som ska pröva om ett beslut av Esma om avgift eller vite är äkta. Den prövning som ska göras enligt artikeln är mycket begränsad och en domstolsprövning framstår därför inte som befogad. Reglerna i artikel 68.4 i förordningen motsvarar reglerna i artikel 36d i förordningen om kreditvärderingsinstitut. Detta talar för att samma ordning för förordningen bör gälla som för Esmas beslut enligt förordningen om kreditvärderingsinstitut enligt 4 § lagen (2010:1010) om kreditvärderingsinstitut (se prop. 2011/12:40 s. 24 f.). Kronofogdemyndigheten har även i flera andra fall ansetts vara den lämpligaste myndigheten för att ta ställning till om ett utländskt avgörande kan verkställas här i landet, se t.ex. lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen och lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område liksom de överväganden som görs i prop. 2010/11:43 om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen. Vid Kronofogdemyndigheten finns således kompetens och viss vana vid likartade frågor. Kronofogdemyndigheten är också den myndighet som kommer att ansvara för den praktiska verkställigheten. Kronofogdemyndigheten bör därför utses till ansvarig myndighet även för äkthetskontroll enligt artikel 68.4 i förordningen. Esmas beslut om avgifter eller viten ska anses som en sådan utländsk exekutionstitel som är verkställbar i Sverige enligt 3 kap. 2 § utsökningsbalken. Tillämpningen av bestämmelsen föreslås följa de regler som gäller för verkställighet av en svensk dom som har vunnit laga kraft. Förordningens regler om verkställighet ska ha företräde i förhållande till utsökningsbalken, vilket får betydelse när det gäller uppskjuten verkställighet (jfr artikel 68.4). 5.5 Särskild avgift 5.5.1 Förordningens krav Enligt artikel 12.1 i förordningen ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner vid överträdelser av bestämmelserna om clearingskyldighet för OTC-derivat, rapporteringsskyldighet för derivatkontrakt och riskbegränsande åtgärder beträffande OTC-derivat som inte clearas av en central motpart. Medlemsstaterna ska vidare vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att dessa bestämmelser genomförs. Sanktionerna i fråga ska åtminstone innebära administrativa avgifter samt vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. Av artikel 12.2 i förordningen framgår det att behöriga myndigheter som är ansvariga för tillsynen över finansiella företag och icke-finansiella företag ska offentliggöra varje sanktion som har beslutats med anledning av överträdelser av reglerna i artiklarna 4, 5 och 7-11, såvida inte sådant offentliggörande skulle äventyra den finansiella marknaden eller orsaka oproportionerlig skada för de inblandade parterna. Offentliggörandet av en sanktion får enligt förordningen inte heller innebära att personuppgifter offentliggörs. Senast sex månader efter att förordningen har trätt i kraft ska medlemsstaterna underrätta kommissionen om vilka sanktionsbestämmelser som införts (artikel 12.2). 5.5.2 Överväganden Regeringens förslag: Finansinspektionen ska besluta om att ta ut en särskild avgift av den som åsidosätter sina skyldigheter enligt EU-förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister när det gäller clearing eller rapportering av derivatkontrakt eller införande av riskbegränsande åtgärder. Den särskilda avgiften ska uppgå till lägst 5 000 kronor och högst 50 miljoner kronor. Avgiften ska tillfalla staten. Om överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller om det annars finns särskilda skäl, får avgiften efterges helt eller delvis. En särskild avgift får bara tas ut om den som avgiften gäller, inom två år från det att överträdelsen ägde rum, har delgetts en upplysning om att frågan om särskild avgift har tagits upp av Finansinspektionen. En särskild avgift ska betalas inom 30 dagar efter det att beslutet vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. Om särskild avgift inte betalas inom denna tid, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Verkställighet får ske enligt utsökningsbalken. Särskild avgift ska falla bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet att ta ut avgiften vann laga kraft. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Sveriges advokatsamfund påpekar att förslaget ger Finansinspektionen vidsträckta möjligheter att diskretionärt fastställa avgiftsnivåerna och förordar att de närmare förutsättningarna för bestämmande av den särskilda avgiften bör framgå av den nya lagen. Advokatsamfundet anser att den nya lagen också bör innehålla skälighets- och proportionalitetsrekvisit. Skälen för regeringens förslag: Som redogjorts för i avsnitt 4.2.3 innehåller förordningen krav på att medlemsstaterna antar regler om sanktioner vid överträdelser av reglerna om clearingskyldighet, rapporteringsskyldighet och riskbegränsande åtgärder (artikel 12). De sanktioner som Finansinspektionen kan tillgripa mot finansiella företag enligt gällande rätt följer av flera olika lagar, bl.a. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Förordningen riktar sig i den del som avser clearing, rapportering och riskbegränsande åtgärder, som tidigare berörts, inte enbart till finansiella företag utan även till icke-finansiella företag under vissa förutsättningar. Icke-finansiella företag omfattas även av viss befintlig lagstiftning på finansmarknadsområdet, t.ex. bestämmelser om prospekt i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument och bestämmelser om information som emittenter ska lämna enligt lagen om värdepappersmarknaden. Utgångspunkten för Finansinspektionens befogenheter beträffande såväl finansiella som icke-finansiella företag, som föranleds av förordningen, bör därför vara att de ska ligga i linje med vad som redan gäller enligt lagstiftning på finansmarknadsområdet. En förutsättning är att det är förenligt med förordningen och att särskilda skäl inte talar emot det. En administrativ sanktion som blivit allt vanligare på finansmarknadsområdet är sanktionsavgifter som beslutas av Finansinspektionen. I 6 kap. 3 a § lagen om handel med finansiella instrument finns bestämmelser om att en särskild avgift ska tas ut av den som bryter mot vissa angivna bestämmelser i den lagen. Liknande bestämmelser finns i andra lagar som reglerar Finansinspektionens övervakning av de finansiella marknaderna (se 20-24 §§ lagen [2000:1087] om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument, 7 kap. 2 § lagen [2006:451] om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden och 25 kap. 19 § lagen om värdepappersmarknaden). Regleringen med en särskild avgift som tas ut av regelöverträdare har ansetts tillgodose unionsrättsliga krav på effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner (se prop. 2004/05:158 s. 142 f., prop. 2005/06:140 s. 140 ff. och prop. 2006/07:65 s. 226 ff.). Överträdelser i form av att ett finansiellt eller icke-finansiellt företag underlåter att cleara OTC-derivat via en central motpart trots att clearingskyldighet föreligger eller rapportera derivatkontrakt till transaktionsregister förutsätts bli förhållandevis lätta att pröva i flertalet fall. Prövningen av huruvida företagen vidtagit nödvändiga riskbegränsande åtgärder vid handeln med OTC-derivat som inte clearats av central motpart har skett, kan ställa krav på att Finansinspektionen utför en mer omfattande prövning i varje enskilt fall. För samtliga överträdelser gäller dock att de typiskt sett äventyrar stabiliteten på den finansiella marknaden. Inspektionen bör därför ges möjlighet att besluta om en särskild avgift vid alla dessa överträdelser. I ett sanktionssystem som bygger på ett mer eller mindre strikt ansvar bör det emellertid finnas möjlighet till eftergift. Om en överträdelse bedöms som ringa eller ursäktlig, bör avgiften således kunna efterges. Det bör också finnas en möjlighet att helt eller delvis efterge avgiften i andra situationer (se prop. 2004/05:158 s. 142 och där gjorda hänvisningar). Genom att lägga fast en vid ram för den särskilda avgiftens storlek ges utrymme för nyanserade bedömningar rörande avgiftens storlek i det enskilda fallet. Samtliga relevanta omständigheter bör vägas in vid bestämmandet av den särskilda avgiften. Med anledning av Advokatsamfundets önskemål om skälighets- och proportionalitetsrekvisit konstaterar regeringen att det följer av allmänna förvaltningsrättsliga principer att en sanktionsavgift måste vara proportionell i förhållande till överträdelsen (se prop. 2011/12:175 s. 25). En proportionalitetsbedömning torde även innefatta en skälighetsprövning. Vid prövningen av avgiftens storlek bör särskild hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är i det enskilda fallet. Eftersom såväl finansiella som icke-finansiella företag omfattas av regleringen, kan de företag som omfattas ha varierande storlek. Finansinspektionen bör därför även kunna väga in företagens ekonomiska förhållanden i bedömningen, främst för att undvika att sanktionen drabbar företag oproportionerligt hårt. Om det gäller en försenad rapportering till transaktionsregister, bör t.ex. hur lång tid rapporteringen är försenad kunna beaktas. Det är även rimligt att i mildrande riktning beakta om den som överträtt en bestämmelse själv anmält detta och visat beslutsamhet att komma tillrätta med bristande rutiner som leder till överträdelser. Med tanke på att många fall av överträdelser kan vara av mindre allvarlig karaktär bör det lägsta belopp med vilket särskild avgift kan tas ut bestämmas till 5 000 kronor, vilket stämmer överens med regleringen på närliggande rättsområden. Det högsta beloppet för den särskilda avgiften bör bestämmas så att den framstår som avskräckande även vid transaktioner som rör mycket stora värden. Finansinspektionen måste därför ha möjlighet att besluta om kraftfulla avgifter, vilket också fordras för att upprätthålla reglernas trovärdighet på marknaden. I flera av de lagar som rör Finansinspektionens tillsyn på finansmarknaden är den högsta sanktionsavgiften 50 miljoner kronor. Detta gäller t.ex. enligt 25 kap. 9 § lagen om värdepappersmarknaden och enligt 15 kap. 8 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Mot bakgrund av att derivatkontrakt kan röra mycket stora belopp och med hänsyn till syftet med förordningen - att begränsa riskerna med derivatkontrakt som handlas utanför reglerade marknader samt att öka transparensen på derivatmarknaden - är 50 miljoner kronor ett lämpligt högsta belopp med vilket särskild avgift kan tas ut. Detta belopp får vidare anses väl tillgodose förordningens krav på att de sanktioner som beslutas av medlemsstaterna ska vara avskräckande, även för de aktörer på de finansiella marknaderna som förfogar över mycket stora ekonomiska resurser (jfr prop. 2006/07:115 s. 508). För att skapa tydlighet bör i den nya lagen anges att en särskild avgift ska tas ut vid vissa i lagtexten preciserade överträdelser av förordningens bestämmelser. På så sätt står det klart för både företagen och Finansinspektionen både vari en överträdelse kan bestå och vad som blir följden av den. Artiklarna 7 och 8 i förordningen reglerar handelsplatsers tillträde till centrala motparter samt centrala motparters rätt att få tillgång till transaktionsuppgifter från handelsplatser. Bestämmelserna riktar sig således till centrala motparter och handelsplatser. Enligt 25 kap. 1 § lagen om värdepappersmarknaden ska Finansinspektionen ingripa mot värdepappersinstitut, börser och clearingorganisationer om de åsidosätter sina skyldigheter enligt den lagen, författningar som reglerar företagets verksamhet, företagets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar företagets verksamhet. Bestämmelsen omfattar därmed även skyldigheter enligt förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. För åsidosättande av skyldigheter enligt artiklarna 7 och 8 i förordningen följer därmed Finansinspektionens befogenheter att utöva tillsyn och meddela sanktioner av lagen om värdepappersmarknaden (25 kap. 1 §). Det följer av 17 § förvaltningslagen (1986:223) att Finansinspektionen ska ge den person som inspektionen överväger att ta ut en särskild avgift av tillfälle att yttra sig i ärendet innan beslut meddelas. Enligt 6 kap. 3 b § lagen om handel med finansiella instrument får beslut om att ta ut en särskild avgift bara meddelas om den som berörs har delgetts en upplysning om detta inom viss tid efter det att överträdelsen skett. På samma sätt bör en tidsfrist bestämmas i fråga om överträdelser av förordningens bestämmelser. Den tid som anges för de flesta fall av överträdelser enligt 6 kap. 3 a § lagen om handel med finansiella instrument - två år - framstår som väl avvägd. Beslut om att ta ut en särskild avgift för en överträdelse av förordningens bestämmelser bör således få meddelas endast om Finansinspektionen inom två år från det att överträdelsen ägde rum har delgett den berörda personen en upplysning om att frågan om särskild avgift har tagits upp av inspektionen. Beträffande verkställighet av särskild avgift bör motsvarande regler gälla som i fråga om verkställighet av särskild avgift enligt lagen om handel med finansiella instrument (6 kap. 3 d-3 e §§) och lagen om värdepappersmarknaden (25 kap. 25-28 §§). Särskild avgift ska således betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. Finansinspektionens beslut att påföra särskild avgift får då verkställas utan föregående dom eller utslag om avgiften inte har betalats inom denna tid. Om betalning inte sker inom föreskriven tid, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Särskild avgift som påförts faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet att ta ut avgiften vann laga kraft. Denna bestämmelse ska förstås som att det är fråga om preskription. Eftersom bestämmelsen är utformad på samma sätt som i lagen om handel med finansiella instrument och i lagen om värdepappersmarknaden bör, för att undvika missförstånd beträffande övriga bestämmelser, någon annan formulering av lagtexten inte användas här. När det gäller beslutets karaktär av exekutionsurkund är avsikten att den föreslagna bestämmelsen, om att verkställighet får ske enligt utsökningsbalken om avgiften inte betalas i tid, ska klargöra just detta (jfr prop. 2006/07:115 s. 645). Kravet i artikel 12.2 att sanktioner ska offentliggöras föranleder inte införandet av några särskilda regler i svensk lagstiftning. 5.6 Samarbete med andra behöriga myndigheter Medlemsstaternas behöriga myndigheter har enligt artikel 23 i förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister en allmän skyldighet att samarbeta med varandra, Esma och vid behov med Europeiska centralbankssystemet (i det följande benämnt ECBS). Enligt artikel 24 i förordningen ska den centrala motpartens behöriga myndighet eller annan myndighet utan onödigt dröjsmål underrätta Esma, tillsynskollegiet, berörda ECBS-medlemmar och andra berörda myndigheter om krissituationer som berör en central motpart, inklusive utvecklingar på finansmarknader, som kan inverka negativt på marknadens likviditet och det finansiella systemets stabilitet i någon av de medlemsstater där den centrala motparten eller någon av dess clearingmedlemmar är etablerad. 5.6.1 Utbyte av information Regeringens bedömning: Det informationsutbyte som EU-förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister föreskriver kan komma till stånd inom ramen för gällande svensk rätt. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Sveriges riksbank efterfrågar att det klargörs med stöd av vilka bestämmelser som Riksbanken och andra som kan beröras av förordningen får lämna information till svenska och utländska myndigheter och med stöd av vilka bestämmelser som Riksbanken m.fl. kan uppfylla den tystnadsplikt som följer av förordningen. Skälen för regeringens bedömning: De behöriga myndigheterna, Esma och andra relevanta myndigheter ska utan onödigt dröjsmål förse varandra med den information som krävs för att de ska kunna utföra sina uppgifter enligt förordningen (artikel 84.1). Behöriga myndigheter ska vidare lämna information till berörda ECBS-medlemmar om sådan information som är relevant för fullgörande av dessas uppdrag (artikel 84.3). Esma ska underrätta och samråda med den behöriga myndigheten före registreringen av transaktionsregister (artikel 57.1). Esma och den behöriga myndigheten ska utbyta all information som är nödvändig för registrering av transaktionsregistret samt för att kunna fullgöra sitt övervakningsuppdrag (artikel 57.2). Som huvudregel gäller tystnadsplikt och sekretess avseende information som utbyts mellan Esma, de behöriga myndigheterna och berörda centralbanker (artikel 83). Informationen får dock lämnas ut om det finns ett uttryckligt medgivande eller om så krävs med anledning av ett administrativt eller rättsligt förfarande. Av artikel 83 i förordningen följer tystnadsplikt för personer som på olika sätt är knutna till bl.a. den behöriga myndigheten. En motsvarande tystnadsplikt följer av 2 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) (i det följande benämnd OSL). Enligt den bestämmelsen gäller ett förbud mot att röja eller utnyttja sekretessbelagd uppgift både för myndigheten där uppgiften är sekretessbelagd och för personer som fått kännedom om uppgiften genom att för det allmännas räkning delta i myndighetens verksamhet på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten, tjänsteplikt eller annan liknande grund. Beträffande Finansinspektionens möjlighet att lämna ut uppgifter till utländska myndigheter kan det inledningsvis konstateras att det kan komma att handla om uppgifter som omfattas av sekretess enligt 30 kap. 4 eller 6 § OSL. En svensk myndighets möjlighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till en utländsk myndighet regleras i 8 kap. 3 § OSL. Uppgift som är sekretessbelagd enligt OSL får enligt bestämmelsen inte lämnas ut till utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation i andra fall än då utlämnandet sker i enlighet med föreskrift i lag eller förordning eller då uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten eller mellanfolkliga organisationen. En föreskrift i en EU-förordning är att jämställa med en föreskrift i lag eller förordning (jfr prop. 1998/99:18 s. 41 och prop. 1999/2000:126 s. 160 och 283). Bestämmelsen ger - som regeringen konstaterat i flera tidigare lagstiftningsärenden på finansmarknadsområdet - Finansinspektionen goda möjligheter att i sitt arbete lämna ut handlingar och uppgifter till behöriga utländska myndigheter (se bl.a. prop. 2011/12:40 s. 20, prop. 2009/10:217 s. 27 f. och prop. 2006/07:5 s. 350). Beträffande Finansinspektionens möjligheter att hämta in information och bibehålla eventuell sekretess gäller följande. Enligt 30 kap. 7 § första stycket första meningen OSL gäller sekretess hos en statlig myndighet i verksamhet som avser bl.a. tillsyn, övervakning och kontroll på finansmarknadsområdet, i den utsträckning riksdagen har godkänt avtal om detta med en annan stat eller en mellanfolklig organisation, för sådan uppgift om affärs- eller driftförhållanden och ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten har fått enligt avtalet. I begreppet avtal anses ingå bl.a. rättsakter som gäller till följd av Sveriges medlemskap i EU, dvs. anslutningsfördragen, förordningar och direktiv som utfärdas av EU:s institutioner (se bl.a. prop. 2006/07:110 s. 38 och 41 och RÅ 2007 ref. 45). Sekretess gäller därmed för information som Finansinspektionen tar emot och som inte får lämnas ut enligt förordningen. Riksbanken har efterfrågat att det klargörs med stöd av vilka bestämmelser som bl.a. Riksbanken får lämna information till svenska och utländska myndigheter och med stöd av vilka bestämmelser som Riksbanken m.fl. kan uppfylla den tystnadsplikt som följer av förordningen. Regeringen anser härvid att bedömningen ovan när det gäller möjligheten att lämna ut uppgifter samt hämta in uppgifter och bibehålla eventuell sekretess är giltig även beträffande andra myndigheter än Finansinspektionen i den mån de omfattas av kraven i förordningen. Sammantaget görs den bedömningen att det informationsutbyte som förordningen föreskriver kan komma till stånd inom ramen för gällande svensk rätt. Vidare görs bedömningen att det inte behövs någon bestämmelse i den nya lagen som reglerar informationsutbytet med andra behöriga eller relevanta myndigheter och med Esma. Att Finansinspektionen har en förpliktelse att samarbeta med dem följer redan av förordningen. För att Finansinspektionens övervakning enligt den nya lagen ska få samma sekretesskydd som annan övervakning på finansmarknadsområdet krävs dock en ändring i 30 kap. 6 § OSL. Denna fråga behandlas i avsnitt 6. 5.6.2 Tillsynskollegium Regeringens bedömning: Bestämmelserna om inrättande av och samarbete inom tillsynskollegiet i EU-förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister innebär inte att förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning förs över till utländska organ. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Finansinspektionen anser att regeringen bör lämna ett bemyndigande i en förordning för inspektionen att ingå internationella överenskommelser om att inrätta ett tillsynskollegium eller avge de yttranden som ges av kollegiet. Även Sveriges riksbank kommer att ingå i olika tillsynskollegier och Riksbanken efterfrågar en beskrivning av under vilka förutsättningar Riksbanken kan träffa sådana överenskommelser som förutsätts i förordningen. Skälen för regeringens bedömning Inrättande av tillsynskollegium Enligt artikel 18 i förordningen ska den centrala motpartens behöriga myndighet inrätta, förvalta och leda ett tillsynskollegium som ska främja fullgörandet av vissa uppgifter avseende centrala motparter. Kollegiet ska bestå av Esma, behöriga myndigheter samt centralbanker (artikel 18.2). Kollegiet ska sörja för fyra huvuduppgifter men utan att det påverkar de behöriga myndigheternas befogenheter enligt förordningen (artikel 18.4). Kollegiets huvuduppgifter består i att utarbeta ett yttrande om huruvida auktorisation ska meddelas i enlighet med artikel 19, ansvara för visst informationsutbyte enligt artikel 84, samordna programmen för tillsynsgranskning samt fastställa förfaranden och beredskapsplaner för vissa krissituationer men kan utöver det självmant ta på sig uppgifter om det finns en överenskommelse bland medlemmarna om det. Kollegiets inrättande och verksamhet ska baseras på en skriftlig överenskommelse mellan dess samtliga medlemmar (artikel 18.5). För att säkerställa att kollegierna fungerar på ett enhetligt och samstämmigt sätt i hela EU ska Esma utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn (artikel 18.6). Enligt 10 kap. 1 § regeringsformen är det regeringen som ingår internationella överenskommelser. Av 10 kap. 3 § regeringsformen följer att regeringen inte får ingå en för riket bindande internationell överenskommelse utan att riksdagen har godkänt denna bl.a. om överenskommelsen förutsätter att en lag ändras eller upphävs eller att en ny lag stiftas. Enligt 10 kap. 2 § regeringsformen får regeringen uppdra åt en förvaltningsmyndighet att ingå en internationell överenskommelse i en fråga där överenskommelsen inte kräver riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan. Mycket talar för att beslutanderätt har överlåtits till EU i sådan grad att en tillämpning av bestämmelserna i 10 kap. regeringsformen över huvud taget inte aktualiseras i detta fall. Under alla omständigheter bedöms de nu aktuella överenskommelserna vara sådana att de inte kräver riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan. I enlighet med Finansinspektionens önskemål om bemyndigande i en förordning har regeringen i förordningen (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen gett inspektionen ett bemyndigande när det gäller sådana internationella överenskommelser som följer av EU-förordningen. Riksbanken efterfrågar en beskrivning av under vilka förutsättningar Riksbanken kan ingå sådana internationella överenskommelser som förutsätts i förordningen. Regeringen konstaterar härvid att om det blir aktuellt för Riksbanken att ingå en sådan internationell överenskommelse som avses i 10 kap. 1 § regeringsformen får Riksbanken i det enskilda fallet göra en hemställan hos regeringen om att få ingå överenskommelsen. Gemensamt yttrande Esma ska underlätta för kollegiet att nå ett gemensamt yttrande i enlighet med dess allmänna samordningsfunktion i artikel 31 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 (artikel 19.2). Inom fyra månader efter mottagandet av en fullständig ansökan om auktorisation ska den behöriga myndigheten genomföra en riskbedömning av den centrala motparten och lämna en rapport om detta till kollegiet (artikel 19.1 i förordningen). Inom 30 kalenderdagar efter mottagandet och baserat på slutsatserna i den behöriga myndighetens rapport ska kollegiet nå fram till ett gemensamt yttrande i vilket det fastställs huruvida den ansökande centrala motparten uppfyller alla de krav som fastställs i förordningen. Om inget gemensamt yttrande kan nås inom 30 kalenderdagar, ska kollegiet anta ett majoritetsyttrande (artikel 19.1). Om samtliga medlemmar i kollegiet, med undantag för den behöriga myndigheten i den medlemsstat där den centrala motparten är etablerad, enas om att den centrala motparten inte bör beviljas auktorisation ska den behöriga myndigheten i den medlemsstat där den centrala motparten är etablerad inte bevilja auktorisation (artikel 17.4). Den behöriga myndigheten kan i ett sådant fall hänskjuta frågan till Esma för avgörande. Om kollegiet har nått fram till att gemensamt yttrande med innebörd att den centrala motparten ska beviljas auktorisation men den behöriga myndigheten inte instämmer i yttrandet ska dess beslut innehålla en fullständig motivering och en förklaring av eventuella väsentliga avvikelser från kollegiets yttrande (artikel 17.4). För det fall två tredjedelar av medlemmarna i kollegiet motsätter sig att auktorisation beviljas får den behöriga myndigheten hänskjuta frågan till Esma för avgörande. I sådana fall ska den behöriga myndigheten skjuta upp sitt beslut om auktorisation och invänta Esmas beslut och sedan fatta sitt beslut i enlighet med Esmas beslut. För det fall en central motpart vill utvidga sin verksamhet till tjänster som inte omfattas av den ursprungliga auktorisationen ska ansökningsprocessen följa ovanstående förfarande och yttrande inhämtas från kollegiet (artikel 15.1). Även en samverkansöverenskommelse mellan två centrala motparter ska godkännas av de behöriga myndigheterna genom samma förfarande som tillämpas vid ansökan om auktorisation (artikel 54). En central motpart ska regelbundet se över sina modeller och parametrar för att beräkna sina marginalsäkerhetskrav, bidrag till obeståndsfonden, krav på säkerheter och andra mekanismer för riskkontroll och de ska utsätta modellerna för stress- och utfallstester. Kollegiet ska lämna ett yttrande över de antagna modellerna och parametrarna (artikel 49). Om samtliga medlemmar i kollegiet - med undantag för myndigheten i den medlemsstat där den centrala motparten är etablerad - enas om ett gemensamt yttrande att den centrala motparten inte bör beviljas auktorisation, är det att betrakta som en internationell överenskommelse. Den behöriga myndigheten i den medlemsstat där den centrala motparten är etablerad ska i så fall inte bevilja auktorisation men kan välja att hänskjuta frågan till Esma för avgörande. Vare sig den internationella överenskommelsen eller Esmas beslut är dock direkt bindande för den centrala motparten utan det är först genom det nationella beslutet av den behöriga myndigheten som rättsverkningar för den centrala motparten uppkommer. Om yttrandet avser en central motpart med säte i Sverige, innebär överenskommelsen att Finansinspektionen åtar sig att fatta ett nationellt beslut vars innehåll motsvarar innehållet i överenskommelsen eller i Esmas beslut. Införlivandet av överenskommelsen eller beslutet sker när Finansinspektionen sedan fattar sitt nationella beslut. Den ordning för auktorisation av centrala motparter som gäller enligt förordningen innebär inte att förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning förs över till utländskt organ. Finansinspektionens beslut är på vanligt sätt bindande för dem som det riktar sig till och får överklagas till domstol (jfr prop. 2005/06:45 s. 115 f. och bet. 2005/06:FiU22 s. 12 f.). Om en domstol ändrar eller upphäver Finansinspektionens beslut påverkar detta inte utan vidare överenskommelsens eller beslutets innehåll eller giltighet utan endast det överklagade beslutet. Eftersom överenskommelsen ska mynna ut i ett överklagbart beslut ligger det alltså i sakens natur att överenskommelsen utformas på ett sådant sätt att en domstols framtida ställningstagande kan beaktas (jfr prop. 2006/07:5 s. 337 f.). Om kollegiet har nått fram till ett gemensamt yttrande med innebörd att den centrala motparten bör beviljas auktorisation, är den behöriga myndigheten inte skyldig att följa yttrandet. Den behöriga myndigheten blir således aldrig tvingad att auktorisera en central motpart om myndigheten gör bedömningen att förutsättningarna för auktorisation inte är uppfyllda även om kollegiet gjort bedömningen att de är det (artikel 17.4). Om något gemensamt yttrande inte uppnås För det fall medlemmarna i kollegiet inte kan enas om ett gemensamt yttrande inom 30 kalenderdagar efter mottagande av ansökan, ska kollegiet anta ett majoritetsyttrande inom samma tidsperiod (artikel 19.1 i förordningen). Om två tredjedelar av kollegiet har avgett ett negativt yttrande får den berörda behöriga myndigheten, med stöd av en majoritet om två tredjedelar av kollegiet, hänskjuta frågan till Esma för avgörande (artikel 17.4 i förordningen). Esmas beslut är inte direkt bindande för den centrala motparten. Det är först genom Finansinspektionens nationella beslut som rättsverkningar för den centrala motparten uppkommer. 5.7 Centrala motparter Regeringens förslag: Bestämmelserna om Finansinspektionens befogenheter för tillsyn över centrala motparter kvarstår oförändrade i lagen om värdepappersmarknaden. Bestämmelserna om verksamhet som bedrivs av centrala motparter upphävs i de delar som regleras i EU-förordningen. Regeringens bedömning: Finansinspektionen får inte upphäva auktorisationen för en central motpart på någon annan grund än någon av dem som anges i artikel 20 i EU-förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. Promemorians förslag innehöll dock en något avvikande definition av clearingverksamhet i 1 kap. 5 § 6 b lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Remissinstanserna: Finansinspektionen invänder mot den bedömning som gjordes i promemorian beträffande artikel 20.1 i förordningen och anser att inspektionen kan upphäva en auktorisation för en central motpart på andra grunder än de som anges i den artikeln. Finansinspektionen anser att en annan tolkning av bestämmelsen kraftigt skulle begränsa inspektionens ingripandemöjligheter jämfört med vad som gäller för andra företag som står under inspektionens tillsyn. Nasdaq OMX Stockholm AB anser att endast central motpartsclearing av derivatkontrakt enligt definitionen i artikel 2.5 i förordningen omfattas av förordningens tillämpningsområde och att det därför bör tydliggöras i lagen om värdepappersmarknaden att kraven i förordningen inte nödvändigtvis måste tillämpas på central motpartsclearing av andra instrument, dvs. instrument som inte omfattas av definitionen i artikel 2.5 i förordningen. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt artikel 22 i förordningen ska de behöriga myndigheterna svara för att uppgifterna enligt förordningen utförs när det gäller auktorisation och tillsyn över centrala motparter som är etablerade på deras territorium. Enligt artikel 22.3 i förordningen ska medlemsstaterna se till att lämpliga administrativa sanktioner, i enlighet med nationell lagstiftning, kan vidtas mot ansvariga fysiska eller juridiska personer, om förordningens bestämmelser inte har följts. Dessa åtgärder ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. Förordningen reglerar inte vilka befogenheter de behöriga myndigheterna ska ha. Av artikel 20.1 i förordningen följer att den behöriga myndigheten ska upphäva en central motparts auktorisation under vissa närmare angivna förutsättningar, t.ex. om den centrala motparten har erhållit auktorisation genom att lämna osanna uppgifter eller på något annat sätt använt otillbörliga metoder. Enligt artikel 20.5 i förordningen får upphävandet begränsas till viss tjänst, verksamhet eller klass av finansiellt instrument. Finansinspektionens befogenheter för tillsyn över centrala motparter följer enligt gällande rätt av 23 kap. lagen om värdepappersmarknaden. Finansinspektionens befogenheter att ingripa följer enligt gällande rätt av 25 kap. samma lag. Förordningen innebär en uttömmande näringsrättslig reglering av centrala motparter. I förordningen regleras dock inte vilka befogenheter som den behöriga myndigheten ska ha för sin tillsyn över centrala motparter. Något behov av att ändra Finansinspektionens befogenheter för tillsyn över centrala motparter föreligger således inte på grund av förordningen. Det har inte heller framkommit några andra skäl för att göra någon ändring i detta avseende. Bestämmelserna om Finansinspektionens befogenheter för tillsynen över centrala motparter bör därför kvarstå oförändrade i lagen om värdepappersmarknaden. Med anledning av Nasdaq OMX Stockholm AB:s påpekande om att det bör klargöras i lagen om värdepappersmarknaden att kraven i förordningen inte måste tillämpas i förhållande till central motpartsclearing av andra finansiella instrument än derivatkontrakt konstaterar regeringen följande. I artikel 1.1 i förordningen anges att det i förordningen föreskrivs krav för clearing och bilateral riskhantering för (OTC)-derivatkontrakt, rapporteringskrav för derivatkontrakt och enhetliga krav för centrala motparters och transaktionsregisters verksamhet. Bestämmelsen kan enligt regeringen inte förstås på annat sätt än att förordningen ska tillämpas på den verksamhet som bedrivs av centrala motparter oavsett om den avser sådana derivatkontrakt som anges i artikel 2.5 i förordningen eller andra slags finansiella instrument. Det anges även i artikel 1.3 i förordningen att reglerna i avdelning V i förordningen ska tillämpas endast på överlåtbara värdepapper och penningmarknadsinstrument, dvs. inte på derivatkontrakt. I avsnitt V finns regler om samverkansöverenskommelser mellan centrala motparter. Regeringen anser mot bakgrund av det anförda att det står klart att reglerna om centrala motparter i förordningen inte är tillämpliga enbart när det gäller central clearing av derivatkontrakt. Något klargörande avseende förordningens tillämpningsområde ska därmed inte föras in i lagen om värdepappersmarknaden. Finansinspektionen har invänt mot promemorians bedömning avseende reglerna om återkallelse av auktorisation i artikel 20.1 i förordningen. Motsvarande regler om återkallelse av auktorisation i andra rättsakter på finansmarknadsområdet har tidigare varit föremål för tolkning, bl.a. i förarbetena till lagen (2010:1010) om kreditvärderingsinstitut (prop. 2009/10:217 s. 21 f.). Regeringen fann i det lagstiftningsärendet att artikel 20 i förordning (EG) 1060/2009 om kreditvärderingsinstitut, som motsvarar artikel 20 i förordningen, bör tolkas på så sätt att den behöriga myndigheten endast kan besluta om återkallelse av auktorisation på de grunder som anges i artikel 20 i den förordningen. Mot bakgrund härav konstaterar regeringen att det inte framkommit skäl som föranleder någon annan bedömning när det gäller reglerna om återkallelse av auktorisation i artikel 20 i den nu aktuella förordningen. Finansinspektionen får därmed upphäva auktorisationen för en central motpart enbart om någon av de förutsättningar som anges i artikel 20 i förordningen är uppfyllda och enligt det förfarande som anges i artikel 20. I 25 kap. 4 och 5 §§ lagen om värdepappersmarknaden anges de grunder på vilka Finansinspektionen ska återkalla auktorisationen för en clearingorganisation. Eftersom upphävande av auktorisationen för en central motpart regleras uttömmande i förordningen, kan dessa bestämmelser inte gälla i det fallet. 5.8 Avgifter till Finansinspektionen Regeringens förslag: Finansinspektionen får ta ut avgifter för prövning av ansökningar om auktorisation och anmälningar enligt EU-förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. För Finansinspektionens övervakning enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister ska institut som står under inspektionens tillsyn betala en årlig avgift. Regeringen får meddela föreskrifter om avgifterna. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Finansbolagens Förening, Fondbolagens förening och Svenska Fondhandlareföreningen ifrågasätter att kostnaderna för övervakningen ska betalas enbart av de finansiella företagen. Skälen för regeringens förslag: Finansinspektionen kommer att få utökade arbetsuppgifter i och med att inspektionen utses som behörig myndighet enligt förordningen. Med nya arbetsuppgifter följer ökade kostnader, som kräver finansiering. Finansinspektionens verksamhet finansieras dels via anslag på statsbudgeten, dels via avgifter för prövning av ansökningar och anmälningar. De företag som står under tillsyn betalar avgifter till inspektionen enligt förordningen (2007:1135) om årliga avgifter för Finansinspektionens verksamhet. Sistnämnda avgifter ska vara proportionella mot de kostnader som inspektionen haft för tillsynen över respektive företagskategori. Dessa avgifter får inspektionen inte behålla utan de ska redovisas mot inkomsttitel på statsbudgeten. Avgifter som tas ut med stöd av förordning (2001:911) om avgifter för prövning av ärenden hos Finansinspektionen får inspektionen behålla. Den verksamhet som Finansinspektionen kommer att bedriva till följd av förordningen kommer att bestå dels i prövning av ansökningar och anmälningar, dels i övervakning och kontroll över att förordningens bestämmelser efterlevs. Ansökningar som ska prövas är sådana som rör beslut om auktorisation av centrala motparter och utvidgning av sådan enligt artiklarna 14 och 15 i förordningen. Anmälningar utgörs bl.a. av centrala motparters rapportering av förändringar avseende ledningen i företaget och fysiska och juridiska personers underrättelser om beslut om att förvärva, minska eller avyttra andelar i en central motpart (artikel 31 i förordningen). Dessa nya arbetsuppgifter är därför av det slaget att de delvis bör finansieras genom uttag av avgifter för prövning av ansökningar och anmälningar. Övrig finansiering ska ske inom befintliga ramar. Som Finansbolagens Förening, Fondbolagens förening och Svenska Fondhandlareföreningen har påpekat kommer Finansinspektionens tillsyn enligt lagen med kompletterande bestämmelser till förordningen inte enbart att avse institut som står under Finansinspektionens tillsyn, eftersom förordningen riktar sig till såväl finansiella som icke-finansiella företag. Bestämmelser om att de institut som står under inspektionens tillsyn ska betala årliga avgifter för att bekosta inspektionens övervakning finns exempelvis i 6 kap. 4 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument, 26 § lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument, 7 kap. 13 § lagen (2006:451) om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden och i 20 § lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument. Alla dessa lagar innehåller skyldigheter som riktar sig även till andra än de institut som står under inspektionens tillsyn. Detta är alltså den finansieringsmodell som sedan många år används beträffande Finansinspektionens övervakning. Det finns inte anledning att göra en annan bedömning avseende finansiering av övervakningen enligt förordningen. En bestämmelse med motsvarande innehåll som i nämnda lagar bör därför införas även i den föreslagna lagen. I lagen bör det även anges att Finansinspektionen har rätt att ta ut avgifter för prövning av ansökningar och anmälningar enligt förordningen. Regeringen bör få meddela föreskrifter om bägge slagen av avgifter. 5.9 Överklagande Regeringens förslag: Finansinspektionens beslut enligt den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid ett överklagande till kammarrätten. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen erinran mot det. Skälen för regeringens förslag: Enligt förordningen ska de behöriga myndigheterna, i enlighet med nationell rätt, kunna fatta beslut om sanktioner för överträdelser av förordningen. De förvaltningsbeslut som främst aktualiseras enligt den föreslagna nya lagen och lagen om värdepappersmarknaden är beslut om utredningsåtgärder och sanktioner vid överträdelse av förordningens bestämmelser. Sådana beslut bör få överklagas. Allmänt inom finansmarknadsområdet gäller att de beslut som Finansinspektionen meddelar får överklagas till allmän förvaltningsdomstol, med krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätt. Det har inte framkommit skäl att frångå den allmänna principen i detta lagstiftningsärende. De förvaltningsbeslut som Finansinspektionen meddelar med stöd av den föreslagna lagen bör därför få överklagas till allmän förvaltningsdomstol, med krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Vidare bör Finansinspektionen få bestämma att ett beslut ska gälla omedelbart, om inte annat följer av förordningen. Enligt gällande rätt får Finansinspektionens sammankalla styrelsen eller kalla till extra bolagsstämma i en clearingorganisation och besluta att någon som bedriver clearingverksamhet utan att ha rätt till det ska upphöra med den verksamheten (23 kap. 11 § och 25 kap. 17 § lagen om värdepappersmarknaden). Sådana beslut får inte överklagas (26 kap. 1 § första stycket lagen om värdepappersmarknaden). Detta bör gälla även beträffande centrala motparter som driver verksamhet enligt förordningen eller dem som driver sådan verksamhet utan att ha rätt till det enligt förordningen. 5.10 Ändring av direktiv 98/26/EG Regeringens bedömning: Den ändring i direktiv 98/26/EG som har gjorts genom förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister bör övervägas i ett annat sammanhang. Promemorian behandlade inte frågan. Remissinstanserna: Svenska Fondhandlareföreningen anser att artikel 87 i förordningen ger upphov till vissa tolkningsfrågor som bör föranleda utförlig behandling. Sveriges riksbank anser att det vore värdefullt om det framgår av förarbetena varför artikel 87 i förordningen inte föranleder någon ändring av svensk rätt. Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 87.1 i förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister ska ett nytt stycke läggas till i artikel 9.1 i direktiv 98/26/EG. Medlemsstaterna ska anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga till följd därav senast den 17 augusti 2014 (artikel 87.2). Enligt artikel 12 i förordningen är medlemsstaterna skyldiga att senast den 17 februari 2013 underrätta kommissionen om vilka bestämmelser i nationell rätt som är tillämpliga om finansiella och icke-finansiella företag inte uppfyller kraven i förordningen på att cleara OTC-derivat via en central motpart, rapportera derivatkontrakt till ett transaktionsregister och införa riskbegränsande åtgärder. Mot bakgrund härav finns det inte utrymme att behandla artikel 87 i förordningen i förevarande lagstiftningsärende. Den ändring i direktiv 98/26/EG som har gjorts genom förordningen bör därför övervägas i ett annat sammanhang. 6 Ändringar i offentlighets- och sekretesslagen Regeringens förslag: Sekretess ska gälla för sådana uppgifter om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som på begäran har lämnats i Finansinspektionens övervakning och kontroll enligt den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen erinran mot det. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 83.1 i förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister ska tystnadsplikt gälla för alla fysiska eller juridiska personer som arbetar eller har arbetat för den behöriga myndigheten. Konfidentiella uppgifter som omfattas av tystnadsplikt får enligt artikeln inte röjas till någon person eller myndighet, utom i fall som omfattas av straff- eller skatterättsliga förfaranden eller förordningen eller i form av sammandrag eller sammanställning som omöjliggör identifiering av enskilda centrala motparter, transaktionsregister eller annan person. Denna artikel har även behandlats i avsnitt 5.6.1. Bestämmelser om sekretess i Finansinspektionens verksamhet finns bl.a. i 30 kap. 4 och 6 §§ offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) (härefter benämnd OSL). I 30 kap. 4 § OSL regleras den sekretess som gäller i Finansinspektionens verksamhet som avser tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden eller försäkringsväsendet. I 30 kap. 6 § OSL regleras den sekretess som gäller för Finansinspektionens övervakning eller kontroll över finansmarknaderna enligt viss angiven lagstiftning, vilket har ansetts vara en från tillståndsgivningen och tillsynen skild verksamhet (se prop. 1984/85:157 s. 73). Bland den lagstiftning som anges i sistnämnda lagrum kan nämnas lagen om handel med finansiella instrument och lagen om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument. I likhet med bestämmelserna i de lagar som finns angivna i 30 kap. 6 § OSL riktar sig förordningens bestämmelser mot visst agerande på de finansiella marknaderna. Den verksamhet som med stöd av förordningen ska bedrivas av den behöriga myndigheten har karaktär av övervakning och kontroll, t.ex. när det gäller clearingskyldigheten enligt artikel 4 och rapporteringskravet enligt artikel 9. I avsnitt 5.3 föreslås att Finansinspektionen ska ha rätt att förelägga ett företag eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat. Finansinspektionen ska även ha befogenhet att hålla förhör med den som förväntas kunna lämna uppgifter. Den information som lämnas till Finansinspektionen kan innehålla känsliga uppgifter om t.ex. affärsmässiga förhållanden, vars offentliggörande kan leda till avsevärd ekonomisk skada för en enskild. Med hänsyn härtill och till förordningens krav på tystnadsplikt bör sekretess därför gälla i Finansinspektionens övervakande verksamhet. OSL bör kompletteras med en bestämmelse om detta. I likhet med vad som gäller enligt de lagar som anges i 30 kap. 6 § första stycket OSL bör uppgifter som har lämnats till Finansinspektionen och som rör den uppgiftsskyldige själv omfattas av sekretess endast om denne kan antas lida skada eller men om uppgiften röjs och sekretess inte motverkar syftet med uppgiftsskyldigheten. En hänvisning till den föreslagna nya lagen med kompletterande bestämmelser till förordningen bör tas in i 30 kap. 6 § första stycket OSL. När det gäller förhållandet mellan sekretess enligt 30 kap. 6 § första stycket OSL och skyddet för meddelarfriheten görs följande överväganden. I 30 kap. 30 § OSL finns de tystnadsplikter som enligt det aktuella kapitlet har företräde framför principen om meddelarfrihet, dvs. rätten enligt 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen att lämna uppgift i vilket ämne som helst för publicering i de medier som de båda grundlagarna omfattar. Denna frihet är inte begränsad när det gäller uppgifter i ett ärende enligt t.ex. lagen om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden (se prop. 2005/06:140 s. 87 f.). Det saknas anledning att behandla uppgifter i ärenden enligt den föreslagna nya lagen på annat sätt. Den föreslagna sekretessbestämmelsen bör således inte inskränka meddelarfriheten. I artikel 83.1 i förordningen preciseras inte vad som avses med "konfidentiella uppgifter". Detta måste därför vara något som lämnats till medlemsstaterna att definiera. Bestämmelserna i OSL bör anses tillräckliga för att uppfylla förordningens krav. 7 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister ska träda i kraft den 1 juni 2013. Särskild avgift får endast beslutas för överträdelser som har skett efter ikraftträdandet. En clearingorganisation som vid ikraftträdandet av den nya lagen har tillstånd att driva clearingverksamhet som central motpart enligt lagen om värdepappersmarknaden får, om en ansökan om auktorisation har getts in inom sex månader från och med dagen för ikraftträdandet av alla tekniska standarder för tillsyn som ska antas enligt förordningen, fortsätta att driva denna verksamhet enligt äldre bestämmelser i lagen om värdepappersmarknaden till dess att ansökan prövats slutligt. Om auktorisation vägras, ska clearingorganisationen upphöra med verksamheten. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Svensk Försäkring och Svenska Fondhandlareföreningen påpekar att det föreligger osäkerhet kring när bestämmelserna i förordningen träder i kraft och att sådan osäkerhet bör undvikas i framtida EU-rättsakter. Skälen för regeringens förslag: Förordningen trädde i kraft den 16 augusti 2012 och är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. De skyldigheter som gäller enligt de materiella bestämmelserna i förordningen följer av ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna i förordningen (artiklarna 89 och 91). Sverige är skyldigt att senast sex månader efter det att förordningen har trätt i kraft underrätta kommissionen om vilka bestämmelser i svensk rätt som är tillämpliga om finansiella och icke-finansiella företag inte uppfyller kraven i förordningen på att cleara OTC-derivat via en central motpart, rapportera derivatkontrakt till ett transaktionsregister och införa riskbegränsande åtgärder (artikel 12). De nya lagbestämmelser som föreslås i denna proposition bör därför träda i kraft snarast. Den tidigaste möjliga dagen för ikraftträdande är den 1 juni 2013. Enlig förordningen ska nationella regler om auktorisation och godkännande av en central motpart fortsätta att gälla och den behöriga myndigheten i den medlemsstat där den centrala motparten är etablerad fortsätta att utöva tillsyn över den centrala motparten, fram till dess att den behöriga myndigheten fattat beslut om auktorisation med stöd av förordningen (artikel 89.4). En övergångsbestämmelse bör därför införas i lagen om värdepappersmarknaden med innebörd att en clearingorganisation som har tillstånd att driva clearingverksamhet som central motpart enligt den lagen (1 kap. 5 § 6 b) får, om en ansökan om auktorisation har getts in inom sex månader från och med dagen för ikraftträdandet av alla tekniska standarder för tillsyn som ska antas enligt förordningen (artikel 14 respektive 89.3), fortsätta att driva denna verksamhet enligt äldre bestämmelser i den lagen till dess att Finansinspektionen prövat ansökan slutligt. Om auktorisation vägras, ska clearingorganisationen upphöra med verksamheten. Av 2 kap. 10 § regeringsformen följer ett förbud mot retroaktiv strafflagstiftning. Förbudet omfattar formellt inte administrativa sanktioner som är av straffliknande natur men enligt förarbetena skulle det emellertid innebära ett kringgående av förbudet att ge retroaktiv verkan åt administrativa sanktioner av uppenbart repressiv, straffliknande karaktär (prop. 1975/76:209 s. 125). Sanktioner som beslutas med stöd av den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister bör således endast få beslutas för överträdelser som har skett efter ikraftträdandet, vilket bör framgå av en övergångsbestämmelse. När det gäller Svensk Försäkrings och Svenska Fondhandlareföreningens påpekande avseende osäkerheten kring tidpunkten för förordningens ikraftträdande konstaterar regeringen att det saknas möjlighet för den svenska lagstiftaren att förtydliga förordningen i något avseende. Regeringen instämmer emellertid i och för sig med föreningarna att det är viktigt att EU-rättsakter är tydliga bl.a. när det gäller ikraftträdanderegler. 8 Förslagens konsekvenser Förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister innebär konsekvenser för handeln med OTC-derivat för både finansiella och icke-finansiella företag, centrala motparter och transaktionsregister. Europeiska kommissionen har gjort en konsekvensanalys beträffande sitt förslag till förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. De förslag som lämnas i denna proposition har till syfte att anpassa svensk lagstiftning till förordningen. I detta avsnitt redogörs för de konsekvenser som förslagen i propositionen kan bedömas medföra. 8.1 Gällande svenska regler och förslagets effekt på dessa I gällande svensk rätt regleras clearingorganisationer i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden (19-21 kap.). Vissa kompletterande bestämmelser finns i Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2007:17) om verksamhet på marknadsplatser. I 20 kap. 3 och 5 §§ lagen om värdepappersmarknaden finns särskilda bestämmelser som reglerar clearingorganisationer som agerar central motpart. I svensk rätt finns i dag inte några regler om obligatorisk clearing av OTC-derivat eller om att transaktioner med derivatkontrakt ska rapporteras till transaktionsregister eller om transaktionsregister. Reglerna i förordningen kommer att bli direkt tillämpliga i medlemsstaterna. Således måste gällande svenska materiella bestämmelser avseende centrala motparter upphävas. Reglerna i förordningen om centrala motparter är betydligt mer omfattande och detaljerade jämfört med reglerna i lagen om värdepappersmarknaden. Därtill kommer förordningen, på flera områden, att kompletteras av ytterligare regler i form av bindande tekniska standarder. I dag är det Finansinspektionen som beslutar i frågor som rör tillstånd för clearingverksamhet i Sverige. Enligt förordningen kommer Finansinspektionen att få fatta sådana beslut enligt en särskild process i samverkan med ett tillsynskollegium och Esma (artikel 14). Genom förordningen införs krav på att minst två tredjedelar, och inte färre än två, av ledamöterna i styrelsen för en central motpart ska vara oberoende (artikel 27) och att en central motpart ska ha en riskkommitté som ska utgöras av oberoende styrelseledamöter och representanter för clearingmedlemmarna och kunder (artikel 28). I förordningen införs ett krav på ett minsta startkapital på 7,5 miljoner euro (artikel 16) och även krav på ytterligare kapital, bl.a. en s.k. obeståndsfond som ska finansieras med medel från clearingmedlemmarna (artikel 42). Förordningen kommer således att innebära krav på förändringar både när det gäller hur en central motpart organiserar sin verksamhet och vilka resurser som den måste ha tillgängliga. Genom kravet på en obeståndsfond kommer även clearingmedlemmarna att bli tvungna att skjuta till medel utöver de marginalsäkerheter som måste ställas för att få delta i clearingen. Finansinspektionen, Nasdaq OMX Stockholm AB och Svenska Fondhandlareföreningen påpekar att det saknas ett resonemang i promemorian om svensk rätt, och särskilt svensk insolvensrätt, är förenlig med och erbjuder adekvat stöd för reglerna i förordningen om separering och överförbarhet av kunders positioner och tillgångar. Nasdaq OMX Stockholm AB påpekar även att uttryckliga bestämmelser om separering och överföring bör föras in lag i syfte att uppfylla finansmarknadens krav på tydlighet och förutsebarhet. Sveriges riksbank har framfört önskemål om ytterligare klargörande kring hur svensk rätt förhåller sig till förordningens krav, t.ex. hur konkurslagen (1987:672) förhåller sig till artikel 53 i förordningen. Svenska Fondhandlareföreningen har vidare framfört önskemål om att skyddet för s.k. indirekta deltagare förstärks genom en ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden, att vissa oklarheter rörande skattekonsekvenserna för icke-finansiella företag när de ställer säkerheter genom äganderättsöverföring utreds, att pant- och återpantsättningsreglerna avseende finansiella instrument förtydligas och att genomförandet av direktiv 2002/47/EG om ställande av finansiell säkerhet granskas och att det görs en bedömning av om ytterligare förtydliganden av rättsläget med anledning av det direktivet krävs. Mot bakgrund av att centrala motparter bedöms få en viktig roll i den finansiella infrastrukturen till följd av förordningen anser Fondhandlareföreningen även att en analys av riskerna med en central motpart och vilka åtgärder som kan vidtas för att undvika att en central motpart fallerar bör genomföras. Nasdaq OMX Stockholm AB anser att svensk rätt förhindrar att vissa kategorier av clearingdeltagare tillskjuter medel till en central motparts obeståndsfond och att vissa lagändringar än nödvändiga för att svensk rätt inte ska stå i strid med förordningen. Även Svenska Fondhandlareföreningen anser att det bör analyseras om svensk rätt är förenlig med förordningen i detta avseende. Svensk Försäkring påpekar att ett antal klarlägganden avseende undantaget från clearingskyldighet i artikel 89 i förordningen skulle behöver göras i förarbetena. Mot bakgrund av att förordningen är direkt tillämplig i medlemsstaterna har regeringen inte någon möjlighet att specificera förordningens bestämmelser. Regeringen finner emellertid i likhet med remissinstanserna att det kan finnas skäl för att närmare analysera hur svensk insolvensrätt förhåller sig till vissa regler i förordningen. I förevarande lagstiftningsärende finns dock inte det utrymme som skulle krävas för en sådan analys utan det bör därför ske i ett annat sammanhang. 8.2 Förslagens syfte och alternativa lösningar Syftet med de förslag som lämnas i denna proposition är att anpassa svensk lagstiftning till förordningen. Förslagen innebär att en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister införs samt att vissa ändringar görs i lagen om värdepappersmarknaden och offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) (OSL). Finansinspektionens övervakning av efterlevnaden av bestämmelserna i förordningen ska finansieras av de företag som i huvudsak berörs av bestämmelserna och inte belasta statsfinanserna. Förordningen förutsätter att vissa nationella regler införs t.ex. om utseende av behörig myndighet och om sanktioner. Vidare förutsätter förordningen att medlemsstaterna kompletterar förordningen genom att ge den behöriga myndigheten erforderliga utrednings- och tillsynsbefogenheter. För att ge förordningen genomslag i svensk rätt krävs därför att Sverige inför regler i de relevanta avseendena. Eftersom den nya reglering som krävs har inslag av skyldigheter för enskilda och av ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden behövs lagstöd för sådana föreskrifter (jfr 8 kap. 2 § första stycket 2 och 3 § första stycket regeringsformen). Genom den föreslagna nya lagen och ändringarna i lagen om värdepappersmarknaden tillgodoses förordningens krav avseende kompletterande reglering i nationell rätt. För att samma sekretesskydd ska gälla på det område som omfattas av förordningen och den föreslagna nya lagen, som gäller beträffande Finansinspektionens övervakning av de finansiella marknaderna i dag, behöver en ändring göras i OSL. När det gäller alternativa lösningar begränsar sig förslaget i huvudsak till det som är nödvändigt med hänsyn till förordningen. Enligt bedömningen i denna proposition finns det inte några alternativa lösningar som skulle vara lämpliga när det gäller de åtgärder som är nödvändiga för att anpassa den svenska lagstiftningen till förordningen. Om Sverige inte gör nödvändiga anpassningar av svensk lagstiftning till förordningen är det sannolikt att Europeiska kommissionen inleder ett förfarande om fördragsbrott. När det gäller kostnader för övervakning är förslaget i enlighet med de principer som sedan länge gäller för finansiering av Finansinspektionens verksamhet och eventuella alternativa finansieringsmodeller bör inte övervägas i detta sammanhang. 8.3 Kostnader och andra konsekvenser Förslagen i denna proposition bedöms inte ge några omedelbara effekter på samhällsekonomin men förväntas bidra till ökad finansiell stabilitet genom krav på genomlysning och reducering av motpartsrisker vid handel med OTC-derivat. De potentiella vinsterna för samhället av ökad finansiell stabilitet är mycket stora. Förslaget innebär att Finansinspektionens tillsyn kommer att omfatta efterlevnaden av kraven i förordningen. Detta kommer att innebära en ökad arbetsbörda för Finansinspektionen och ett därtill kopplat behov av resurser. I sin tur innebär detta budgetära konsekvenser för Finansinspektionen. Hur stora resurser som Finansinspektionens verksamhet enligt den föreslagna nya lagen kommer att kräva är svårt att bedöma i nuläget. Regeringen har i budgetpropositionen för 2012 föreslagit och beräknat att Finansinspektionen under åren 2012 t.o.m. 2014 successivt ska tillföras ökade resurser via statens budget (prop. 2010/11:1 utg.omr. 02). Riksdagen har beslutat i enlighet med regeringens förslag (bet. 2010/11:FiU2, rskr. 2010/11:139). För sin övervakning enligt den nya lagen föreslås att Finansinspektionen ska ta ut en årlig avgift av företag under tillsyn. Avgiften redovisas mot inkomsttitel på statens budget. Finansinspektionens kostnader för denna verksamhet ska täckas av beslutade och beräknade resurstillskott. För att täcka kostnader som uppkommer för Finansinspektionens prövning av ansökningar och anmälningar enligt förordningen föreslås också att inspektionen, enligt de föreskrifter som regeringen meddelar, ska ges rätt att ta ut och disponera avgifter för prövningen av de ansökningarna. Av förordningen följer att Finansinspektionen ska samarbeta med andra tillsynsmyndigheter och med Esma. Eventuella ökade kostnader för Finansinspektionen med anledning härav ska rymmas inom befintliga budgetramar. Eftersom Finansinspektionens olika beslut kan komma att överklagas kan de nya lagregler som föreslås medföra en ökning av antalet mål hos allmän förvaltningsdomstol. Det bedöms dock endast bli fråga om ett fåtal beslut som kommer under prövning i domstol. Domstolsverket har påpekat att även om antalet mål inte kan förväntas öka i någon större omfattning med anledningen av förslaget kan ett flertal mindre resurskrävande reformer av aktuellt slag sammantaget medföra att ett resurstillskott till Sveriges Domstolar är nödvändigt. Regeringen anser att bedömningen i förevarande lagstiftningsärende bör avse enbart de eventuella ökade kostnader som kan uppkomma med anledning av de förslag som lämnas i denna proposition och att de budgetära konsekvenser som de kan medföra för domstolarna ska hanteras inom de befintliga budgetramarna. Förslaget innebär också att Kronofogdemyndigheten ges vissa nya arbetsuppgifter. Dessa får antas bli av begränsad omfattning och eventuella ökade kostnader för Kronofogdemyndigheten med anledning härav ska rymmas inom befintliga och beräknade budgetramar. I nuläget kan det inte förutses att de förslag som lämnas i propositionen medför några ytterligare konsekvenser för stat, kommuner, landsting, företag eller enskilda. 9 Författningskommentar 9.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister 1 kap. Inledande bestämmelser 1 § I paragrafen anges den EU-rättsakt som lagen kompletterar. Bestämmelsen klargör att termer och uttryck som används i lagen har samma betydelse som i förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Behörig myndighet 2 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.2. Paragrafen innebär att Finansinspektionen, för svenskt vidkommande, är den behöriga myndighet som avses i förordningen. 2 kap. Clearingskyldighet, rapporteringsskyldighet och riskbegränsning för OTC-derivat Särskild avgift 1 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.5. Genom paragrafen införs regler om särskild avgift. Härigenom tillgodoses det krav som ställs i artikel 12 i förordningen på att medlemsstaterna ska fastställa effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner för överträdelser av förordningens bestämmelser om clearing av OTC-derivat, rapportering av derivatkontrakt och riskbegränsning av OTC-derivat. I syfte att skapa tydlighet anges i paragrafen de olika situationer där uttag av särskild avgift kan aktualiseras. Avsikten är att alla typer av överträdelser som kan komma i fråga ska omfattas av uppräkningen. Paragrafen har utformats med förebild i bl.a. 20 och 21 §§ lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument. Av artikel 10.1 b och 1 c i förordningen följer clearingskyldighet för icke-finansiella företag som har tagit positioner i OTC-derivat som överskrider clearingtröskeln enligt artikel 10.3 i förordningen. Om ett sådant icke-finansiellt företag inte har uppfyllt clearingkravet i artikel 4 i förordningen har det således gjort sig skyldigt till en överträdelse av den artikeln. Särskild avgift ska då tas ut av företaget enligt första stycket 1. För att den särskilda avgiften ska kunna vara en effektiv, proportionerlig och avskräckande sanktion anges en vid ram inom vilken Finansinspektionen efter omständigheterna i det enskilda fallet kan göra en nyanserad bedömning i fråga om den särskilda avgiftens storlek. Vissa överträdelser kan vara av relativt sett mindre allvarlig art, varför den lägsta avgiften som får tas ut inte är högre än 5 000 kronor. De överträdelser som innebär ett åsidosättande av rapporteringsskyldigheten vid ett enstaka tillfälle och avseende ett derivatkontrakt med ett lågt värde bör föranleda en låg avgift. Andra slag av överträdelser kan vara av allvarlig art, varför Finansinspektionen bör ha möjlighet att besluta om att ta ut mycket stora särskilda avgifter. Åsidosättande av skyldigheten att överlämna OTC-derivat för clearing via en central motpart är en överträdelse av allvarlig art som bör kunna föranleda en högre särskild avgift. För att den särskilda avgiften ska framstå som avskräckande även för dem som förfogar över mycket stora ekonomiska resurser får avgiften högst bestämmas till 50 miljoner kronor. Detta vida intervall förekommer redan i dag bl.a. för straffavgifter enligt 25 kap. 9 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden och enligt 15 kap. 8 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Advokatsamfundet har förordat att de närmare förutsättningarna för bestämmande av särskild avgift bör framgå av förevarande lag. Som konstaterats ovan ska den särskilda avgiften bestämmas efter en nyanserad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet - både sådana omständigheter som hänför sig till överträdelsen i sig och till den som har gjort sig skyldig till överträdelsen. Enligt regeringens uppfattning innebär detta att det bör finnas en vid ram inom vilken den särskilda avgiften kan bestämmas. Härvid kan även konstateras att bestämmelserna om särskild avgift i förevarande lag är utformade på motsvarande sätt som i andra lagar på finansmarknadsområdet. Regeringen anser således inte att det finns skäl för att i förevarande lag ange de närmare förutsättningar för hur den särskilda avgiften ska bestämmas. Riksbanken har framfört att det framstår som oklart om huruvida det enbart är de förhållanden som är uppräknade i paragrafen som sanktioneras eller om även de preciseringar som finns i förordningen ska beaktas. Regeringen konstaterar härvid att de skyldigheter som gäller följer direkt av förordningen - inte av förevarande lag - och att de preciseringar som anges i förordningen därför ska beaktas vid bedömningen av om en särskild avgift ska tas ut. Riksbanken har även framfört att det bör framgå i förevarande lag att de åtgärder som Finansinspektionen har till sitt förfogande enligt t.ex. lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden även kan tillämpas gentemot institut och andra företag som omfattas av bestämmelserna i de lagarna om de åsidosätter sina skyldigheter enligt förordningen. Enligt paragrafen ska en särskild avgift tas ut av den som åsidosätter sina skyldigheter enligt förordningen. Möjligheten att ingripa med stöd av förevarande bestämmelser har inte någon inverkan på möjligheterna att ingripa med stöd av bestämmelser i andra lagar som är tillämpliga för ett institut eller annat företag. Mot bakgrund härav anser regeringen att det inte finns skäl för att i förevarande lag erinra om de övriga lagar som innehåller bestämmelser om ingripanden mot institut och övriga företag som omfattas av förordningen. 2 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.5. I paragrafen anges en tidsfrist inom vilken den som Finansinspektionen överväger att ta ut en särskild avgift av måste få en upplysning om att inspektionen har tagit upp frågan. Om någon sådan upplysning inte delges, får särskild avgift inte tas ut. Genom denna bestämmelse ges den enskilde samma möjligheter att ta tillvara sin rätt innan ett beslut meddelas om att ta ut en särskild avgift som enligt 6 kap. 3 b § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument och enligt 22 § lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument. 3 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.5. I paragrafen ges utrymme för Finansinspektionen att i fall som bedöms som ringa eller ursäktliga eller om det annars finns särskilda skäl, efterge en särskild avgift. Bestämmelsen motsvarar 6 kap. 3 c § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument och 23 § lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument. Bedömningen bör utgå från omfattningen av överträdelsen i det enskilda fallet. Om t.ex. rapportering av ett derivatkontrakt inte sker i rätt tid och detta beror på omständigheter som den rapporteringsskyldige inte rimligen kunnat råda över eller förutse kan överträdelsen anses vara ursäktlig. Det bör också beaktas om den som har gjort sig skyldig till en överträdelse har försökt att vidta rättelse och om detta varit möjligt. Med särskilda skäl avses främst förmildrande omständigheter i det enskilda fallet. 4 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.5. I paragrafen anges inom vilken tid en särskild avgift ska betalas. Utebliven betalning medför de konsekvenser som anges i 5-7 §§. 5-7 §§ Förslaget behandlas i avsnitt 5.5. I paragraferna finns bestämmelser som avser verkställighet av särskild avgift. De motsvarar vad som gäller beträffande verkställighet av särskild avgift enligt lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Av 3 kap. 1 § första stycket 6 utsökningsbalken följer att en förvaltningsmyndighets beslut får verkställas om det finns en särskild föreskrift om detta. För att Finansinspektionens beslut om särskild avgift ska kunna verkställas utan domstolsförfarande har en bestämmelse om detta införts (6 §). Enligt 4 § ska en särskild avgift betalas inom 30 dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. Om avgiften inte betalas i tid ska Finansinspektionen lämna den för indrivning (5 §). Om inte verkställighet har skett inom fem år från det att beslutet vunnit laga kraft faller den särskilda avgiften bort - dvs. fordran på särskild avgift preskriberas (7 §). 3 kap. Transaktionsregister Handräckning 1 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.4.3. I paragrafen finns bestämmelser om handräckning vid genomförande av platsundersökningar. Av artikel 63.1 i förordningen framgår att det endast är i de fall som Esma beslutat om en platsundersökning som olika företag är skyldiga att underkasta sig en sådan undersökning, i vilken handräckning kan komma i fråga. Även de platsundersökningar som Finansinspektionen utför på uppdrag av Esma omfattas av handräckningsreglerna i denna paragraf, vilket framgår av artikel 63.7 i förordningen. I andra stycket första meningen föreskrivs att bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet eller avhysning gäller vid handräckning. Av 2 kap. 17 § utsökningsbalken följer t.ex. vilka befogenheter förrättningsmannen har och av 3 kap. 3 § utsökningsförordningen (1981:981) framgår att Kronofogdemyndigheten också kan begära biträde av polismyndigheten under vissa förutsättningar. Enligt förordningen ska Esma kunna genomföra platsundersökningar utan att i förväg underrätta det berörda företaget. I andra stycket andra meningen har därför föreskrivits att Kronofogdemyndigheten, om Finansinspektionen begär det, inte ska underrätta den hos vilken kontrollen ska genomföras innan verkställighet sker. Bestämmelsen, avser att ge utrymme för att avvika från 16 kap. 11 § utsökningsbalken, där det anges att underrättelse ska ske om inte saken är brådskande. Bestämmelsen har dock utformats på ett sätt som möjliggör underrättelse i de fall det har bedömts att det saknas skäl att underlåta detta. Verkställighet 2 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.4.4. I paragrafens första stycke utses Kronofogdemyndigheten till ansvarig myndighet för äkthetskontroll av beslut om avgifter eller vite enligt artikel 68 i förordningen. Kronofogdemyndigheten ska pröva om beslutet är äkta. Efter ansökan av den som vill få verkställighet ska därefter Kronofogdemyndigheten kunna fatta beslut om verkställighet. I andra stycket anges att utsökningsbalkens regler ska gälla för verkställigheten. Bestämmelsen innebär att Esmas beslut om avgifter eller viten är en sådan utländsk exekutionstitel som är verkställbar i Sverige enligt 3 kap. 2 § utsökningsbalken. Esmas beslut om avgifter eller viten ska därvid likställas med en svensk lagakraftvunnen dom, om inte något annat följer av förordningen. När det gäller sådana undantag i förordningen bör särskilt noteras att denna innehåller regler om uppskjuten verkställighet (artikel 68.4 i förordningen). 4 kap. Gemensamma bestämmelser Tillsyn 1 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.3. Genom paragrafens första stycke får Finansinspektionen möjlighet att förelägga såväl finansiella företag som andra företag och fysiska personer att tillhandahålla t.ex. olika handlingar. I andra stycket tydliggörs att ett föreläggande inte får beslutas om uppgiftslämnandet skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater. Med uttrycket "uppgiftslämnande" avses samtliga upplysningar som Finansinspektionen får begära att någon lämnar, dvs. såväl uppgifter och handlingar som annat. Bestämmelsen är inte avsedd att tolkas motsatsvis, dvs. den utesluter inte att även andra tystnadsplikter kan upprätthållas. Paragrafen har utformats efter förebild av 3 § lagen (2012:735) med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning. 2 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.3.2. Enligt paragrafen får Finansinspektionen, utöver vad som följer av 1 §, meddela de förelägganden som behövs för att se till att förordningen följs. Detta innebär att inspektionen kan ingripa genom att förelägga den som brutit mot förordningens bestämmelser att inom viss tid göra rättelse, antingen genom att vidta vissa åtgärder eller genom att upphöra med ett visst agerande. Paragrafen har utformats efter förebild av 4 § lagen (2012:735) med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning. 3 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.3.2. Enligt paragrafen har Finansinspektionen möjlighet att förena ett föreläggande med vite. Finansinspektionen har dock inte rätt att besluta om utdömande av vite, utan får enligt allmänna bestämmelser ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om att vitet ska dömas ut. Allmänna bestämmelser om vite finns i lagen (1985:206) om viten. Paragrafen har utformats efter förebild av 5 § lagen (2012:735) med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning. Avgifter till Finansinspektionen 4 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.8. Paragrafen innehåller bestämmelser om sådana avgifter som Finansinspektionen får ta ut med anledning av förordningen. Bestämmelsen omfattar såväl avgifter av engångskaraktär som årliga avgifter. I första stycket ges Finansinspektionen rätt att ta ut avgifter för prövning av sådana ansökningar och anmälningar som ett företag eller någon annan ska göra enligt förordningen. Det kan t.ex. röra sig om ansökan om auktorisation som central motpart enligt artikel 17 i förordningen. I andra stycket regleras skyldigheten att betala årliga avgifter till Finansinspektionen. Den krets av företag som ska betala avgifterna är de företag som står under Finansinspektionens tillsyn. Fondbolagens förening har framfört att det i bestämmelsen bör anges att det är fråga om avgifter för inspektionens övervakning enligt EU-förordningen och inte enligt förevarande lag. Regeringen konstaterar härvid att Finansinspektionens övervakning, som ska bekostas genom uttag av årliga avgifter från de institut som står under inspektionens tillsyn, grundas på den behörighet och de befogenheter som framgår av lagen. Det finns därför inte skäl att införa en hänvisning till förordningen i bestämmelsen. I tredje stycket bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om avgifterna enligt första och andra styckena. Föreskrifter om sådant avgiftsuttag kommer att finnas i förordningen (2001:911) om avgifter för prövning av ärenden hos Finansinspektionen samt i förordningen (2007:1135) om årliga avgifter för finansiering av Finansinspektionens verksamhet. Överklagande 5 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.9. Enligt första stycket får Finansinspektionens beslut enligt lagen och enligt förordningen överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Enligt andra stycket krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. 6 § Av paragrafen följer att Finansinspektionen får, i den mån inte annat följer av förordningen, bestämma att ett beslut ska gälla omedelbart. Detta kan främst komma i fråga när det är av vikt att ett agerande stoppas eller att rättelse görs med omedelbar verkan. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Förslaget behandlas i avsnitt 7. 9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden 1 kap. 1 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.7. Paragrafen innehåller en beskrivning av lagens tillämpningsområde. Enligt tredje stycket, som är nytt, ska de där angivna bestämmelserna i lagen tillämpas i fråga om clearingorganisationer som bedriver clearingverksamhet som central motpart. Beträffande centrala motparter ska således bestämmelserna i lagen som rör tystnadsplikt för anställd och uppdragstagare hos en central motpart, uppgiftsskyldighet vid en förundersökning eller i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål och meddelandeförbud vid sådana förfaranden och därtill hörande ansvarsbestämmelse, Finansinspektionens tillsyns- och ingripandebefogenheter, avgifter till och bemyndiganden för inspektionen, verkställighet av straff- och förseningsavgifter samt överklagande gälla. Finansinspektionen har påpekat att 23 kap. 13 § enbart rör emittenter och därför inte bör tillämpas på centrala motparter samt att det saknas hänvisningar till bestämmelserna i 1 kap. 11-13 §§ i den i promemorian föreslagna lydelsen. Med anledning av Finansinspektionens synpunkter har några av hänvisningarna i tredje stycket justerats. Förordningen innehåller materiella bestämmelser avseende centrala motparter. Eftersom förordningen är bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna får de materiella bestämmelserna i förordningen ingen motsvarighet i svensk rätt. Det nya fjärde stycket innehåller en upplysning om vilka ytterligare bestämmelser som finns för clearingverksamhet som central motpart. Efter påpekande från Domstolsverket har det införts en hänvisning till EU-förordningen. 5 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.7. Paragrafen innehåller ett antal definitioner. Definitionen i punkten 5 av clearingorganisation omfattar företag som fått tillstånd att driva clearingverksamhet enligt 19 kap. i denna lag eller enligt förordningen. Definitionen i punkten 6 av clearingverksamhet överensstämmer i fråga om led b i sak med definitionen av en central motpart i artikel 2.1 i förordningen. Finansinspektionen har framfört att man anser att den föreslagna definitionen i 1 kap. 5 § 6 b inte är fullständig. Mot bakgrund härav och i syfte att göra bestämmelsen tydligare har det gjorts en mindre justering i definitionen så att det nu uttryckligen anges att det är fråga om verksamhet som innebär att träda in som motpart till både köpare och säljare av finansiella instrument. Av 1 § tredje stycket följer vilka bestämmelser i denna lag som ska tillämpas i fråga om clearingorganisationer som är centrala motparter. 20 kap. 3 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.7. Reglerna i förordningen är direkt tillämpliga när förordningen har trätt i kraft. Gällande materiella bestämmelser avseende centrala motparter ska upphävas. Bestämmelsen om ställande av säkerhet, som har justerats redaktionellt, kvarstår och är tillämplig enbart för andra clearingorganisationer än centrala motparter. Säkerhet får ställas antingen av parterna själva eller av någon annan för parternas räkning. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Förslaget behandlas i avsnitt 7. Punkten 1 anger när lagen träder i kraft. Enligt punkten 2, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, får en clearingorganisation som vid ikraftträdandet har tillstånd att driva sådan clearingverksamhet som avses i 1 kap. 5 § 6 b fortsätta att driva denna verksamhet enligt äldre bestämmelser till dess att ansökan har prövats slutligt, om en ansökan om auktorisation enligt artikel 14 i förordningen har getts in i enlighet med artikel 89.3. Enligt artikel 89.3 ska ansökan om auktorisation ske inom sex månader från och med dagen för ikraftträdandet av alla tekniska standarder för tillsyn enligt artiklarna 16, 25, 26, 29, 34, 41, 42, 44, 45, 47 och 49 i förordningen. Om auktorisation enligt förordningen vägras, ska clearingorganisationen upphöra med sådan clearingverksamhet. Om tillstånd för en clearingorganisation återkallas får Finansinspektionen enligt 25 kap. 6 § besluta om hur avvecklingen av rörelsen ska ske. På motsvarande sätt bör Finansinspektionen besluta om hur denna verksamhet ska avvecklas om auktorisation enligt förordningen vägras. 9.3 Förslaget till lag om ändring offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 30 kap. 6 § Förslaget behandlas i avsnitt 6. I paragrafen regleras sekretess för uppgifter i bl.a. Finansinspektionens verksamhet. I första stycket har en hänvisning till den nya lagen med kompletterande bestämmelser till förordningen lagts till. Detta innebär att sekretess gäller i Finansinspektionens tillsyn enligt den lagen. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister Sammanfattning av promemorian OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister Den 16 augusti 2012 trädde Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister i kraft. Genom ikraftträdandet är förordningen är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. Medlemsstaterna har sex månader på sig, från och med att förordningen trädde i kraft, att underrätta kommissionen om vilka sanktioner man infört för överträdelser av bestämmelserna om bl.a. clearing- och rapporteringsskyldighet. Förordningen syftar till att minska riskerna i handeln med derivatkontrakt som handlas utanför reglerade marknader (OTC-derivat). Förordningen innehåller bl.a. regler om obligatorisk clearing via central motpart av OTC-derivat som förklarats lämpliga för clearing, krav på rapportering av derivatkontrakt till transaktionsregister samt auktorisation av centrala motparter och registrering av transaktionsregister. Vidare ger förordningen de nationella behöriga myndigheterna och Esma vissa befogenheter att vidta åtgärder. De behöriga myndigheterna ska ansvara för tillsynen över centrala motparter och för övervakningen av att clearing- och rapporteringsskyldigheten fullgörs. Esma ansvarar för tillsynen över transaktionsregister. I denna promemoria föreslås bl.a. en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. I den nya lagen anges att Finansinspektionen är behörig myndighet i Sverige enligt förordningen. Det införs dessutom bestämmelser om Finansinspektionens utrednings- och tillsynsbefogenheter, liksom om Finansinspektionens samarbete med Esma och behöriga myndigheter i andra medlemsstater. Enligt gällande rätt regleras clearingorganisationer som agerar central motpart i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. I denna promemoria föreslås att bestämmelserna om behörig myndighet och utrednings- och tillsynsbefogenheter avseende centrala motparter kvarstår. Vidare föreslås en ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) för att sekretesskydda uppgifter om enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som Finansinspektionen får i sin övervakning och kontroll enligt den nya lagen. Utöver regleringen i förordningen, den nya lagen och lagen om värdepappersmarknaden kommer ytterligare bestämmelser att följa av delegerade akter och s.k. tekniska standarder för tillsyn eller genomförande antagna av kommissionen. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 maj 2013. Promemorians lagförslag Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Inledande bestämmelser 1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i förordning (EU) nr 648/2012. Behörig myndighet 2 § Finansinspektionen är behörig myndighet enligt förordning (EU) nr 648/2012. 2 kap. Clearingskyldighet, rapporteringsskyldighet och riskbegränsning för OTC-derivat Särskild avgift 1 § Finansinspektionen ska besluta att en särskild avgift ska tas ut av den som åsidosätter sina skyldigheter enligt förordning (EU) nr 648/2012 genom att 1. inte överlämna OTC-derivat för clearing hos central motpart (artikel 4), 2. inte se till att uppgifter om OTC-derivat rapporteras till transaktionsregister (artikel 9), 3. inte underrätta Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten och Finansinspektionen om positioner i OTC-derivat när dessa positioner överskrider relevanta tröskelvärden (artikel 10), eller 4. inte införa lämpliga förfaranden och system för att mäta, övervaka och begränsa operativa risker och kreditrisker (artikel 11). Den särskilda avgiften ska uppgå till lägst 5 000 kronor och högst 50 miljoner kronor. Särskild avgift tillfaller staten. 2 § En särskild avgift får bara tas ut om den som avgiften gäller, inom två år från det att överträdelsen ägde rum, har delgetts en upplysning om att frågan om särskild avgift har tagits upp av Finansinspektionen. 3 § Om överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller det annars finns särskilda skäl, får en särskild avgift efterges helt eller delvis. 4 § En särskild avgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om att ta ut avgiften har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. 5 § Om den särskilda avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 4 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. 6 § Ett beslut om särskild avgift får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 4 §. 7 § En särskild avgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft. 3 kap. Transaktionsregister Handräckning 1 § Finansinspektionen får begära handräckning av Kronofogdemyndigheten för att en kontroll på plats ska kunna genomföras enligt artikel 63 i förordning (EU) nr 648/2012. Vid handräckning gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet eller avhysning. Om Finansinspektionen begär det, ska Kronofogdemyndigheten inte i förväg underrätta den hos vilken kontrollen ska genomföras. Verkställighet 2 § Kronofogdemyndigheten är ansvarig myndighet för äkthetskontroll av beslut enligt artikel 68 i förordning (EU) nr 648/2012. Beslut om avgifter eller viten enligt förordningen får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser på samma sätt som en svensk dom som har vunnit laga kraft, om inte något annat följer av förordningen. 4 kap. Gemensamma bestämmelser Tillsyn 1 § För tillsynen över att bestämmelserna i förordning (EU) nr 648/2012 följs får Finansinspektionen förelägga 1. ett företag eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar, eller annat, och 2. den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken att inställa sig till förhör på tid och plats som inspektionen bestämmer. Första stycket gäller inte i den utsträckning uppgiftslämnandet skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater. Avgifter till Finansinspektionen 2 § Finansinspektionen får ta ut avgifter för prövning av ansökningar och anmälningar enligt förordning (EU) nr 648/2012. För att bekosta Finansinspektionens övervakning enligt denna lag ska de institut som står under inspektionens tillsyn betala årliga avgifter. Regeringen får meddela föreskrifter om avgifter enligt första och andra styckena. Överklagande m.m. 3 § Finansinspektionens beslut enligt denna lag och enligt förordning (EU) nr 648/2012 får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 4 § Finansinspektionen får bestämma att ett beslut ska gälla omedelbart, om annat inte följer av förordning (EU) nr 648/2012. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2013. 2. Särskild avgift får tas ut endast för överträdelser som har skett efter ikraftträdandet. Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden dels att 20 kap. 5 § ska upphöra att gälla dels att 1 kap. 1 och 5 §§ och 20 kap. 3 § samt rubriken närmast före 20 kap. 3 § ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 § I denna lag finns bestämmelser om värdepappersmarknaden. I 2-11 kap. finns särskilda bestämmelser om värdepappersrörelse, i 12-18 kap. om börsverksamhet m.m. och i 19-21 kap. om clearingverksamhet. I 22-26 kap. finns vissa gemensamma bestämmelser. För sådan clearingverksamhet som avses i 5 § 6 b gäller följande bestämmelser i denna lag: - 23 kap. 1 § första och andra styckena, 2 §, 4 § första stycket, 7 § och 11-14 §§, - 25 kap. 1, 2, 6, 8-11, 17 samt 25-29 §§, och - 26 kap. 1 §. Ytterligare bestämmelser om sådan clearingverksamhet som avses i 5 § 6 b finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. 5 § I denna lag betyder 1. anknutet ombud: en fysisk eller juridisk person som har träffat avtal med ett svenskt värdepappersinstitut eller ett utländskt värdepappersföretag som hör hemma inom EES om att för bara detta instituts eller företags räkning a) marknadsföra investerings- eller sidotjänster, b) ta emot eller vidarebefordra instruktioner eller order avseende investeringstjänster eller finansiella instrument, c) placera finansiella instrument, eller d) tillhandahålla investeringsrådgivning till kund avseende dessa instrument eller tjänster, 2. behörig myndighet: i Sverige Finansinspektionen och i särskilt angivna fall Bolagsverket och i övrigt en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över utländska värdepappersföretag och företag som driver en reglerad marknad eller annan motsvarande marknad eller som har behörighet att utöva tillsyn över emittenter vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad, 3. börs: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd enligt denna lag att driva en eller flera reglerade marknader, 4. clearingdeltagare: den som får delta i clearingverksamheten hos en clearingorganisation, 5. clearingorganisation: ett före-tag som har fått tillstånd enligt 19 kap. att driva clearingverksamhet, 5. clearingorganisation: ett före-tag som har fått tillstånd enligt 19 kap. eller förordning (EU) nr 648/2012 att driva clearingverksamhet, 6. clearingverksamhet: fort-löpande verksamhet som består i att a) på clearingdeltagarnas vägnar göra avräkningar i fråga om deras förpliktelser att leverera finansiella instrument eller att betala i svensk eller utländsk valuta, b) genom att träda in som part eller som garant ta över ansvaret för att förpliktelserna fullgörs, eller c) på annat väsentligt sätt ansvara för att förpliktelserna avvecklas genom överförande av likvid eller instrument, 6. clearingverksamhet: fort-löpande verksamhet som består i att a) på clearingdeltagarnas vägnar göra avräkningar i fråga om deras förpliktelser att leverera finansiella instrument eller att betala i svensk eller utländsk valuta, b) genom att träda in som part, eller c) på annat väsentligt sätt ansvara för att förpliktelserna avvecklas genom överförande av likvid eller instrument, 7. direktivet om marknader för finansiella instrument: Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU, 8. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, 9. emittent: i fråga om aktier aktiebolaget och i fråga om annat finansiellt instrument utgivaren eller utfärdaren av instrumentet, 10. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt värdepappersföretags etablering av flera driftställen i Sverige ska anses som en enda filial, 11. genomförandeförordningen: kommissionens förordning (EG) nr 1287/2006 av den 10 augusti 2006 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG vad gäller dokumenteringsskyldigheter för värdepappersföretag, transaktionsrapportering, överblickbarhet på marknaden, upptagande av finansiella instrument till handel samt definitioner för tillämpning av det direktivet, 12. handelsplattform: ett multilateralt handelssystem (Multilateral Trading Facility, MTF) inom EES som drivs av ett värdepappersinstitut eller en börs och som sammanför ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man - inom systemet och i enlighet med icke skönsmässiga regler - så att detta leder till avslut, 13. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd att driva sådan verksamhet som avses i denna lag, 14. investeringstjänster och investeringsverksamheter: de tjänster och verksamheter som anges i 2 kap. 1 §, 15. kapitalbas: detsamma som i 3 kap. lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar, 16. koncern: detsamma som i 1 kap. 11 och 12 §§ aktiebolagslagen (2005:551), varvid det som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag, 17. kreditinstitut: bank, kreditmarknadsföretag och utländskt bank- eller kreditföretag som driver bank- eller finansieringsrörelse från filial i Sverige, 18. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet beräknat på det sätt som anges i 5 a § representerar 10 procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget, 19. professionell kund: en sådan kund som avses i 8 kap. 16 eller 17 §, 20. reglerad marknad: ett multilateralt system inom EES som sammanför eller möjliggör sammanförande av ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man - regelmässigt, inom systemet och i enlighet med icke skönsmässiga regler - så att detta leder till avslut, 21. sidotjänster: de tjänster som anges i 2 kap. 2 §, 22. sidoverksamheter: a) för ett värdepappersbolag de verksamheter som anges i 2 kap. 3 och 4 §§, b) för en börs de verksamheter som anges i 13 kap. 12 §, och c) för en clearingorganisation de verksamheter som anges i 20 kap. 7 §, 23. startkapital: detsamma som i 1 kap. 5 § 17 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 24. systematisk internhandlare: värdepappersinstitut som på ett organiserat, frekvent och systematiskt sätt handlar för egen räkning genom att utföra kundorder utanför en reglerad marknad eller en handelsplattform, 25. utländskt värdepappersföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva värdepappersrörelse, 26. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och som inte är ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse, 27. värdepappersinstitut: värdepappersbolag, svenska kreditinstitut som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och utländska företag som driver värdepappersrörelse från filial i Sverige, 28. värdepappersrörelse: verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla investeringstjänster eller utföra investeringsverksamhet, och 29. öppenhetsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU. 20 kap. Krav på säkerhet m.m. Krav på säkerhet 3 § En clearingorganisation som inträder som part i handeln eller garanterar förpliktelser skall se till att det vid clearingverksamheten ställs betryggande säkerhet för gjorda åtaganden och att sådan säkerhet vidmakthålls så länge åtagandet består. Vid annan clearingverksamhet skall clearingorganisationen se till att det ställs säkerhet för gjorda åtaganden i den utsträckning det behövs. En säkerhet skall anses betryggande, om det kan antas att åtagandet kan avvecklas utan att ytterligare kapital behöver skjutas till. En clearingorganisation ska se till att det ställs säkerhet för gjorda åtaganden i den utsträckning det behövs. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2013. 2. En clearingorganisation som vid ikraftträdandet av denna lag har tillstånd att driva sådan clearingverksamhet som avses i 1 kap. 5 § 6 b lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden får, om en ansökan om auktorisation enligt artikel 14 i förordning (EU) nr 648/2012 har getts in i enlighet med artikel 89.3 i samma förordning, fortsätta med denna verksamhet till dess att ansökan har prövats slutligt. Under denna tid gäller äldre bestämmelser i lagen om värdepappersmarknaden. En clearingorganisation ska upphöra med sin verksamhet enligt första stycket, om det beslut som meddelats med anledning av ansökan innebär att auktorisation enligt förordning (EU) nr 648/2012 vägrats. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs att 30 kap. 6 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 30 kap. 6 § Sekretess gäller i en statlig myndighets verksamhet som består i övervakning eller kontroll för sådan uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som på begäran har lämnats av någon som är skyldig att lämna uppgifter till myndigheten, om övervakningen eller kontrollen sker enligt 1. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument, 2. lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, 3. lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument, 4. lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, 5. lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument, eller 5. lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument, 6. lagen (2006:451) om offent-liga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden. 6. lagen (2006:451) om offent-liga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden, eller 7. lagen (2013:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Om en uppgift som avses i första stycket rör den uppgiftsskyldige, gäller sekretessen endast om denne kan antas lida skada eller men om uppgiften röjs och sekretessen inte motverkar syftet med uppgiftsskyldigheten. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2013. Förteckning över remissinstanserna Sveriges riksbank, Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Stockholm, Justitiekanslern, Domstolsverket, Konsumentverket, Revisorsnämnden, Riksgäldskontoret, Finansinspektionen, Kronofogdemyndigheten, Konkurrensverket, Bolagsverket, Regelrådet, Juridiska Fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Aktietorget AB, Bankgirocentralen BGC AB, Burgundy AB, Euroclear Sweden AB, FAR SRS, Finansbolagens Förening, Finansförbundet, Fondbolagens förening, Föreningen för god sed på värdepappersmarknaden, Företagarna, Konsumenternas Bank- och finansbyrå, Landsorganisationen (LO), Nasdaq OMX Stockholm AB, Nordic Growth Market NGM AB, Näringslivets Regelnämnd (NNR), Stockholms Handelskammare, Svensk Försäkring, Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen, Svenska Journalistförbundet, Svenskt Näringsliv, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Sveriges Finansanalytikers Förening, Sveriges Kommuner och Landsting, Tidningsutgivarna (TU), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och TriOptima AB. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Inledande bestämmelser 1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i förordning (EU) nr 648/2012. Behörig myndighet 2 § Finansinspektionen är behörig myndighet enligt förordning (EU) nr 648/2012. 2 kap. Clearingskyldighet, rapporteringsskyldighet och riskbegränsning för OTC-derivat Särskild avgift 1 § Finansinspektionen ska besluta att en särskild avgift ska tas ut av den som åsidosätter sina skyldigheter enligt förordning (EU) nr 648/2012 genom att 1. inte överlämna OTC-derivat för clearing hos central motpart (artikel 4), 2. inte se till att uppgifter om OTC-derivat rapporteras till transaktionsregister (artikel 9), 3. inte underrätta Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten och Finansinspektionen om positioner i OTC-derivat när dessa positioner överskrider relevanta tröskelvärden (artikel 10), eller 4. inte införa lämpliga förfaranden och system för att mäta, övervaka och begränsa operativa risker och kreditrisker (artikel 11). Den särskilda avgiften ska uppgå till lägst 5 000 kronor och högst 50 miljoner kronor. Särskild avgift tillfaller staten. 2 § En särskild avgift får bara tas ut om den som avgiften gäller, inom två år från det att överträdelsen ägde rum, har delgetts en upplysning om att frågan om särskild avgift har tagits upp av Finansinspektionen. 3 § Om överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller det annars finns särskilda skäl, får en särskild avgift efterges helt eller delvis. 4 § En särskild avgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om att ta ut avgiften har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. 5 § Om den särskilda avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 4 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. 6 § Ett beslut om särskild avgift får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 4 §. 7 § En särskild avgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft. 3 kap. Transaktionsregister Handräckning 1 § Finansinspektionen får begära handräckning av Kronofogdemyndigheten för att en kontroll på plats ska kunna genomföras enligt artikel 63 i förordning (EU) nr 648/2012. Vid handräckning gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet eller avhysning. Om Finansinspektionen begär det, ska Kronofogdemyndigheten inte i förväg underrätta den hos vilken kontrollen ska genomföras. Verkställighet 2 § Kronofogdemyndigheten är ansvarig myndighet för äkthetskontroll av beslut enligt artikel 68 i förordning (EU) nr 648/2012. Beslut om avgifter eller viten enligt förordningen får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser på samma sätt som en svensk dom som har vunnit laga kraft, om inte något annat följer av förordningen. 4 kap. Gemensamma bestämmelser Tillsyn 1 § För tillsynen över att bestämmelserna i förordning (EU) nr 648/2012 följs får Finansinspektionen förelägga 1. ett företag eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar, eller annat, och 2. den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken att inställa sig till förhör på tid och plats som inspektionen bestämmer. Första stycket gäller inte i den utsträckning uppgiftslämnandet skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater. 2 § Finansinspektionen får också förelägga den som har åsidosatt sina skyldigheter enligt förordning (EU) nr 648/2012 att inom viss tid vidta en viss åtgärd för att komma till rätta med situationen eller upphöra med ett visst agerande. 3 § Ett beslut om föreläggande enligt denna lag får förenas med vite. Avgifter till Finansinspektionen 4 § Finansinspektionen får ta ut avgifter för prövning av ansökningar och anmälningar enligt förordning (EU) nr 648/2012. För att bekosta Finansinspektionens övervakning enligt denna lag ska de institut som står under inspektionens tillsyn betala årliga avgifter. Regeringen får meddela föreskrifter om avgifter enligt första och andra styckena. Överklagande 5 § Finansinspektionens beslut enligt denna lag och enligt förordning (EU) nr 648/2012 får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 6 § Finansinspektionen får bestämma att ett beslut ska gälla omedelbart, om annat inte följer av förordning (EU) nr 648/2012. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2013. 2. Särskild avgift får tas ut endast för överträdelser som har skett efter ikraftträdandet. Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden dels att 20 kap. 5 § ska upphöra att gälla dels att 1 kap. 1 och 5 §§ och 20 kap. 3 § samt rubriken närmast före 20 kap. 3 § ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 § I denna lag finns bestämmelser om värdepappersmarknaden. I 2-11 kap. finns särskilda bestämmelser om värdepappersrörelse, i 12-18 kap. om börsverksamhet m.m. och i 19-21 kap. om clearingverksamhet. I 22-26 kap. finns vissa gemensamma bestämmelser. För sådan clearingverksamhet som avses i 5 § 6 b gäller endast följande bestämmelser i denna lag: - 1 kap. 11 och 12-14 §§ om tystnadsplikt, uppgiftsskyldighet, meddelandeförbud och ansvar, - 23 kap. 1 § första och andra styckena, 2 §, 4 § första stycket samt 7, 11, 12 och 14 §§ om tillsyn, - 25 kap. 1, 2, 6, 8-11, 17 samt 25-29 §§ om ingripanden, och - 26 kap. 1 § om överklagande. Ytterligare bestämmelser om sådan clearingverksamhet som avses i 5 § 6 b finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister och lagen (2013:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. 5 § I denna lag betyder 1. anknutet ombud: en fysisk eller juridisk person som har träffat avtal med ett svenskt värdepappersinstitut eller ett utländskt värdepappersföretag som hör hemma inom EES om att för bara detta instituts eller företags räkning a) marknadsföra investerings- eller sidotjänster, b) ta emot eller vidarebefordra instruktioner eller order avseende investeringstjänster eller finansiella instrument, c) placera finansiella instrument, eller d) tillhandahålla investeringsrådgivning till kund avseende dessa instrument eller tjänster, 2. behörig myndighet: i Sverige Finansinspektionen och i särskilt angivna fall Bolagsverket och i övrigt en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över utländska värdepappersföretag och företag som driver en reglerad marknad eller annan motsvarande marknad eller som har behörighet att utöva tillsyn över emittenter vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad, 3. börs: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd enligt denna lag att driva en eller flera reglerade marknader, 4. clearingdeltagare: den som får delta i clearingverksamheten hos en clearingorganisation, 5. clearingorganisation: ett före-tag som har fått tillstånd enligt 19 kap. att driva clearingverksamhet, 5. clearingorganisation: ett före-tag som har fått tillstånd enligt 19 kap. eller förordning (EU) nr 648/2012 att driva clearingverksamhet, 6. clearingverksamhet: fortlöpande verksamhet som består i att a) på clearingdeltagarnas vägnar göra avräkningar i fråga om deras förpliktelser att leverera finansiella instrument eller att betala i svensk eller utländsk valuta, b) genom att träda in som part eller som garant ta över ansvaret för att förpliktelserna fullgörs, eller b) genom att träda in som motpart till både köpare och säljare av finansiella instrument, eller c) på annat väsentligt sätt ansvara för att förpliktelserna avvecklas genom överförande av likvid eller instrument, 7. direktivet om marknader för finansiella instrument: Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU, 8. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, 9. emittent: i fråga om aktier aktiebolaget och i fråga om annat finansiellt instrument utgivaren eller utfärdaren av instrumentet, 10. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt värdepappersföretags etablering av flera driftställen i Sverige ska anses som en enda filial, 11. genomförandeförordningen: kommissionens förordning (EG) nr 1287/2006 av den 10 augusti 2006 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG vad gäller dokumenteringsskyldigheter för värdepappersföretag, transaktionsrapportering, överblickbarhet på marknaden, upptagande av finansiella instrument till handel samt definitioner för tillämpning av det direktivet, 12. handelsplattform: ett multilateralt handelssystem (Multilateral Trading Facility, MTF) inom EES som drivs av ett värdepappersinstitut eller en börs och som sammanför ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man - inom systemet och i enlighet med icke skönsmässiga regler - så att detta leder till avslut, 13. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd att driva sådan verksamhet som avses i denna lag, 14. investeringstjänster och investeringsverksamheter: de tjänster och verksamheter som anges i 2 kap. 1 §, 15. kapitalbas: detsamma som i 3 kap. lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar, 16. koncern: detsamma som i 1 kap. 11 och 12 §§ aktiebolagslagen (2005:551), varvid det som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag, 17. kreditinstitut: bank, kreditmarknadsföretag och utländskt bank- eller kreditföretag som driver bank- eller finansieringsrörelse från filial i Sverige, 18. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet beräknat på det sätt som anges i 5 a § representerar 10 procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget, 19. professionell kund: en sådan kund som avses i 8 kap. 16 eller 17 §, 20. reglerad marknad: ett multilateralt system inom EES som sammanför eller möjliggör sammanförande av ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man - regelmässigt, inom systemet och i enlighet med icke skönsmässiga regler - så att detta leder till avslut, 21. sidotjänster: de tjänster som anges i 2 kap. 2 §, 22. sidoverksamheter: a) för ett värdepappersbolag de verksamheter som anges i 2 kap. 3 och 4 §§, b) för en börs de verksamheter som anges i 13 kap. 12 §, och c) för en clearingorganisation de verksamheter som anges i 20 kap. 7 §, 23. startkapital: detsamma som i 1 kap. 5 § 17 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 24. systematisk internhandlare: värdepappersinstitut som på ett organiserat, frekvent och systematiskt sätt handlar för egen räkning genom att utföra kundorder utanför en reglerad marknad eller en handelsplattform, 25. utländskt värdepappersföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva värdepappersrörelse, 26. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och som inte är ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse, 27. värdepappersinstitut: värdepappersbolag, svenska kreditinstitut som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och utländska företag som driver värdepappersrörelse från filial i Sverige, 28. värdepappersrörelse: verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla investeringstjänster eller utföra investeringsverksamhet, och 29. öppenhetsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU. 20 kap. Krav på säkerhet m.m. Krav på säkerhet 3 § En clearingorganisation som inträder som part i handeln eller garanterar förpliktelser skall se till att det vid clearingverksamheten ställs betryggande säkerhet för gjorda åtaganden och att sådan säkerhet vidmakthålls så länge åtagandet består. Vid annan clearingverksamhet skall clearingorganisationen se till att det ställs säkerhet för gjorda åtaganden i den utsträckning det behövs. En säkerhet skall anses betryggande, om det kan antas att åtagandet kan avvecklas utan att ytterligare kapital behöver skjutas till. En clearingorganisation ska se till att det ställs säkerhet för gjorda åtaganden i den utsträckning det behövs. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2013. 2. En clearingorganisation som vid ikraftträdandet har tillstånd att driva sådan clearingverksamhet som avses i 1 kap. 5 § 6 b får, om en ansökan om auktorisation enligt artikel 14 i förordning (EU) nr 648/2012 har getts in i enlighet med artikel 89.3 i samma förordning, fortsätta med denna verksamhet till dess att ansökan har prövats slutligt. En clearingorganisation ska upphöra med denna verksamhet, om det beslut som meddelats med anledning av ansökan innebär att auktorisation enligt förordning (EU) nr 648/2012 vägrats. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs att 30 kap. 6 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 30 kap. 6 § Sekretess gäller i en statlig myndighets verksamhet som består i övervakning eller kontroll för sådan uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som på begäran har lämnats av någon som är skyldig att lämna uppgifter till myndigheten, om övervakningen eller kontrollen sker enligt 1. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument, 2. lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, 3. lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument, 4. lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, 5. lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument, 6. lagen (2006:451) om offent-liga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden, eller 6. lagen (2006:451) om offent-liga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden, 7. lagen (2012:735) med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning. 7. lagen (2012:735) med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning, eller 8. lagen (2013:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Om en uppgift som avses i första stycket rör den uppgiftsskyldige, gäller sekretessen endast om denne kan antas lida skada eller men om uppgiften röjs och sekretessen inte motverkar syftet med uppgiftsskyldigheten. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2013. LAGRÅDET Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2013-02-15 Närvarande: F.d. justitieråden Bo Svensson och Severin Blomstrand samt justitierådet Margit Knutsson. OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister Enligt en lagrådsremiss den 31 januari 2013 (Finansdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister, 2. lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, 3. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av departementssekreteraren Frida Olin och ämnesrådet Henrik Lennefeldt. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden Övergångsbestämmelser Lagrådet föreslår att punkt 2 av övergångsbestämmelserna ges följande lydelse: 2. En clearingorganisation som vid ikraftträdandet har tillstånd att driva sådan clearingverksamhet som avses i 1 kap. 5 § 6 b får, om en ansökan om auktorisation enligt artikel 14 i förordning (EU) nr 648/2012 har getts in i enlighet med artikel 89.3 i samma förordning, fortsätta att driva denna verksamhet enligt äldre bestämmelser till dess att ansökan har prövats slutligt. Om auktorisation vägras, ska clearingorganisationen upphöra med verksamheten. Frågan när och hur clearingorganisationen ska upphöra med verksamheten om auktorisation vägras, bör besvaras i den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet. Övriga lagförslag Lagrådet lämnar övriga lagförslag utan erinran. Finansdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 februari 2013 Närvarande: Statsråden Björklund, ordförande, Larsson, Hägglund, Carlsson, Billström, Adelsohn Liljeroth, Ohlsson, Norman, Kristersson, Elmsäter-Svärd, Ek, Arnholm Föredragande: statsrådet Norman Regeringen beslutar proposition 2012/13:72 OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister 4 kap. 4 § 32012R0648 Prop. 2012/13:72 Prop. 2012/13:xx 58 57 1 Prop. 2012/13:72 Prop. 2012/13:72 Prop. 2012/13:xx Prop. 2012/13:xx Prop. 2012/13:72 Prop. 2012/13:72 Prop. 2012/13:72 Prop. 2012/13:72 Prop. 2012/13:xx Prop. 2012/13:72 Prop. 2012/13:72 Prop. 2012/13:xx Prop. 2012/13:72 Prop. 2012/13:72 Prop. 2012/13:72 Prop. 2012/13:72 Prop. 2012/13:72 Bilaga 1 Prop. 2012/13:72 Bilaga 1 118 117 1 Prop. 2012/13:xx Bilaga 1 Prop. 2012/13:xx Bilaga 1 Prop. 2012/13:72 Bilaga 2 Prop. 2012/13:xx Bilaga 2 120 119 1 Prop. 2012/13:72 Bilaga 3 Prop. 2012/13:72 Bilaga 3 122 121 1 Prop. 2012/13:72 Bilaga 3 Prop. 2012/13:72 Bilaga 3 126 127 1 Prop. 2012/13:72 Bilaga 3 Prop. 2012/13:72 Bilaga 3 Prop. 2012/13:xx Bilaga 3 Prop. 2012/13:xx Bilaga 3 Prop. 2012/13:72 Bilaga 4 Prop. 2012/13:72 Bilaga 4 134 135 1 Prop. 2012/13:xx Bilaga 4 Prop. 2012/13:xx Bilaga 4 Prop. 2012/13:72 Bilaga 5 Prop. 2012/13:72 Bilaga 5 Prop. 2012/13:72 Bilaga 5 Prop. 2012/13:72 Bilaga 5 Prop. 2012/13:72 Bilaga 5 Prop. 2012/13:72 Bilaga 5 136 139 1 Prop. 2012/13:72 Bilaga 6 Prop. 2012/13:xx Bilaga 6 140 137 1 Prop. 2012/13:xx Bilaga 6 Prop. 2012/13:xx Bilaga 6 Prop. 2012/13:72 Bilaga 6 Prop. 2012/13:72 140 141 1 Prop. 2012/13:72 Prop. 2012/13:72 142 141 1 Prop. 2012/13:xx Prop. 2012/13:xx