Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2013/14:212 Sveriges tillträde till överenskommelser inom FN om bekämpande av terrorism Prop. 2013/14:212 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 27 mars 2014 Fredrik Reinfeldt Beatrice Ask (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Regeringen föreslår att Sverige ska tillträda tre överenskommelser inom FN om bekämpande av terrorism: dels en konvention för bekämpande av nukleär terrorism, dels två protokoll som ändrar befintliga instrument om bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet respektive säkerheten för fasta plattformar på kontinentalsockeln. Överenskommelserna syftar till att förhindra användning av radioaktivt material för att begå allvarliga brott och att motverka brott där fartyg eller t.ex. oljeplattformar är måltavlor eller viktiga hjälpmedel för terroristaktioner. Överenskommelserna har trätt i kraft och undertecknats av Sverige. Regeringen föreslår även de lagändringar som krävs för att Sverige ska uppfylla åtagandena enligt överenskommelserna. Bland annat föreslås en utvidgad möjlighet för regeringen att lämna ett annat land tillstånd att borda ett svenskt fartyg utanför svenskt territorium. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2014. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:453) om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg 5 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet 7 3 Ärendet och dess beredning 8 4 Allmänna utgångspunkter 9 4.1 Genomförande av internationella överenskommelser i svensk rätt 9 4.2 Utgångspunkter för regeringens ställningstaganden 10 5 Den internationella konventionen för bekämpande av nukleär terrorism 11 5.1 Konventionens huvudsakliga innehåll 11 5.2 Svensk rätt uppfyller åtagandena i konventionen 11 5.3 Sveriges tillträde till konventionen 14 5.4 Tillägg i lagen om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet 15 6 Protokollet till SUA-konventionen och protokollet till plattformsprotokollet 17 6.1 Protokollens huvudsakliga innehåll 17 6.2 Svensk rätt uppfyller i huvudsak åtagandena i protokollen 18 6.3 Sveriges tillträde till protokollen 19 6.4 Genomförande av protokollet till SUA-konventionen i svensk rätt 20 6.4.1 Möjligheten att lämna tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg utvidgas 20 6.4.2 Statens skyldighet att ersätta skada vid ingripande mot fartyg 28 7 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 31 8 Ekonomiska konsekvenser 32 9 Författningskommentar 32 9.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:453) om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg 32 9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet 33 Bilaga 1 International Convention for the Suppression of Acts of Nuclear Terrorism 35 Bilaga 2 Internationell konvention för bekämpande av nukleär terrorism 51 Bilaga 3 Konvention för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet (på engelska och i svensk översättning) 65 Bilaga 4 Protokoll om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln (på engelska och i svensk översättning) 78 Bilaga 5 Protocol of 2005 to the Convention for the Suppression of Unlawful Acts against the Safety of Maritime Navigation 84 Bilaga 6 2005 års protokoll till konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet 104 Bilaga 7 Protocol of 2005 to the Protocol for the Suppression of Unlawful Acts against the Safety of Fixed Platforms Located on the Continental Shelf 127 Bilaga 8 2005 års protokoll till protokollet om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln 133 Bilaga 9 Sammanfattning av departementspromemorian Sveriges tillträde till överenskommelser inom FN om bekämpande av terrorism (Ds 2011:43) 139 Bilaga 10 Promemorians lagförslag 140 Bilaga 11 Förteckning över remissinstanserna 142 Bilaga 12 Lagrådsremissens lagförslag 143 Bilaga 13 Lagrådets yttrande 145 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 mars 2014 148 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen dels antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i lagen (1991:453) om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg, 2. lag om ändring i lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet, dels godkänner 3. Förenta nationernas konvention den 13 april 2005 för bekämpande av nukleär terrorism (avsnitt 5.3), 4. Förenta nationernas protokoll den 14 oktober 2005 till konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet (avsnitt 6.3), 5. Förenta nationernas protokoll den 14 oktober 2005 till protokollet om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln (avsnitt 6.3), 6. en förklaring enligt artikel 21.3 i protokollet till konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet av innebörden att Sverige kommer att tillämpa artikel 3ter i konventionen i enlighet med principerna i svensk strafflagstiftning om ansvarsfrihet i familjerelationer (avsnitt 6.3). 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:453) om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg Härigenom föreskrivs att lagen (1991:453) om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Efter framställning av annan stat får regeringen medge den staten att ingripa mot ett svenskt fartyg utanför svenskt territorium i enlighet med 1. Förenta nationernas konvention den 19 december 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, eller 1. Förenta nationernas konvention den 19 december 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, 2. tilläggsprotokollet mot människosmuggling land-, luft- och sjövägen till Förenta nationernas konvention den 15 november 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet. 2. tilläggsprotokollet mot människosmuggling land-, luft- och sjövägen till Förenta nationernas konvention den 15 november 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet, eller 3. Förenta nationernas konvention den 10 mars 1988 för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet med dess protokoll den 14 oktober 2005. Ett sådant medgivande får dock lämnas endast om det finns skälig anledning att anta att fartyget används för brottslighet som begås på den främmande statens territorium eller som är avsedd att fullbordas där eller som annars riktar sig mot den statens intressen samt att brottsligheten motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Regeringen får förena ett medgivande med de villkor som anses behövliga. För skada med anledning av ett medgivande enligt denna lag är staten ansvarig i enlighet med 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) utan den begränsning som föreskrivs i 3 kap. 7 § samma lag. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § Med särskilt allvarlig brottslighet avses i denna lag 1. mord, dråp, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, grovt olaga tvång, mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, sabotage och spridande av gift eller smitta, om syftet med gärningen är att injaga skräck i en befolkning eller en befolkningsgrupp eller att förmå en regering eller en internationell organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, 2. terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, grovt sabotage, kapning, sjö- eller luftfartssabotage och flygplatssabotage, 3. sådan brottslighet som avses i artikel 1 i den internationella konventionen den 17 december 1979 mot tagande av gisslan, artikel 7 i konventionen den 3 mars 1980 om fysiskt skydd av kärnämne samt artikel 2 i den internationella konventionen den 15 december 1997 om bekämpande av bombattentat av terrorister, 3. sådan brottslighet som avses i a) artikel 1 i den internationella konventionen den 17 december 1979 mot tagande av gisslan, b) artikel 7 i konventionen den 3 mars 1980 om fysiskt skydd av kärnämne, c) artikel 2 i den internationella konventionen den 15 december 1997 om bekämpande av bombattentat av terrorister, och d) artikel 2 i den internationella konventionen den 13 april 2005 för bekämpande av nukleär terrorism, 4. mord, dråp, misshandel, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, grov skadegörelse, mordbrand, grov mordbrand samt hot om sådana brott, om gärningen utförs mot sådana internationellt skyddade personer som avses i konventionen den 14 december 1973 om förebyggande och bestraffning av brott mot diplomater och andra internationellt skyddade personer, samt 5. brott enligt 3 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. 3 Ärendet och dess beredning År 1996 inrättades genom Förenta nationernas (FN) resolution 51/210 en ad hoc-kommitté med uppdrag att, som ett komplement till befintliga internationella överenskommelser, utarbeta bl.a. en internationell konvention för bekämpande av nukleär terrorism. I resolutionen uttalades bl.a. att det fanns behov av att förbättra det internationella samarbetet för att förhindra användning av nukleärt material i terroristsyfte och att utveckla ett ändamålsenligt rättsligt instrument. Den 13 april 2005 antogs den internationella konventionen för bekämpande av nukleär terrorism, som trädde i kraft den 7 juli 2007. Sverige undertecknade konventionen den 14 september 2005. Konventionen i den officiella engelska lydelsen tillsammans med en översättning till svenska finns i bilagorna 1 och 2. Med anledning av att ett italienskt kryssningsfartyg kapats 1985 inbjöd FN:s generalförsamling samma år Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) att undersöka problemet med terroristaktioner ombord på eller riktade mot fartyg och att föreslå lämpliga åtgärder. Som ett resultat av det arbetet antogs vid en internationell konferens i Rom den 1-10 mars 1988 en konvention för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet (SUA-konventionen) med ett tilläggsprotokoll om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln (plattformsprotokollet). SUA är en initialförkortning av konventionens engelska namn, Convention for the Suppression of Unlawful Acts against the Safety of Maritime Navigation. Konventionen och protokollet trädde i kraft den 1 mars 1992 och har ratificerats av Sverige (prop. 1989/90:130, bet. 1989/90:JuU33, rskr. 1989/90:286, SFS 1990:416, SÖ 1990:38 respektive 1990:39). Ändringar gjordes då i bl.a. vissa bestämmelser i 13 kap. brottsbalken. Konventionen och protokollet i dess officiella engelska lydelser tillsammans med översättningar till svenska finns i bilagorna 3 och 4. Efter händelserna i New York den 11 september 2001 uttryckte IMO:s församling i resolution A.924(22) att det var nödvändigt att se över bl.a. befintliga internationella rättsliga åtgärder och överväga lämpliga nya åtgärder för att förhindra och bekämpa terrorism som riktas mot fartyg. Vidare uttalades ett behov av att förbättra säkerheten ombord och i land för att minska risken för bl.a. passagerare, besättningar och hamnpersonal. Församlingen gav därför bl.a. organisationens juridiska kommitté i uppdrag att med hög prioritet se över SUA-konventionen och plattformsprotokollet för att bedöma om det fanns behov av att ändra instrumenten och med utgångspunkt i resultatet av en sådan översyn skyndsamt vidta lämpliga åtgärder. Vid en diplomatkonferens i London den 10-14 oktober 2005 antogs 2005 års protokoll till konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet (protokollet till SUA-konventionen) och 2005 års protokoll till protokollet om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln (protokollet till plattformsprotokollet). Dessa trädde i kraft den 28 juli 2010. Sverige undertecknade de båda protokollen den 14 februari 2006. Protokollen i dess officiella engelska lydelser tillsammans med översättningar till svenska finns i bilagorna 5-8. Den 27 mars 2008 beslutade chefen för Justitiedepartementet att en utredare skulle biträda departementet med att utarbeta en promemoria som behandlar frågan om Sveriges tillträde till och genomförandet i svensk rätt av de tre överenskommelserna från 2005 samt ett avtal som förhandlats fram inom Europarådet för att genomföra artikel 17 i FN:s konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen. Med utgångspunkt i utredarens analys utarbetades inom Justitiedepartementet promemorian Sveriges tillträde till överenskommelser inom FN om bekämpande av terrorism (Ds 2011:43) som behandlar de tre förstnämnda överenskommelserna. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 9. Promemorians lagförslag finns i bilaga 10. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 11. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju2011/9105/L5). Lagrådet Regeringen beslutade den 6 mars 2014 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 12. Lagrådets yttrande finns i bilaga 13. Lagrådet har inte haft några invändningar mot lagförslagen. Däremot har Lagrådet angett att skälen för respektive innebörden av förslagen i vissa avseenden bör utvecklas ytterligare. Synpunkter har även lämnats på själva utformningen av lagrådsremissen. Lagrådets yttrande behandlas i avsnitt 4.2, 5.4 och 6.4.2. I förhållande till lagrådsremissens lagförslag har en språklig ändring gjorts. 4 Allmänna utgångspunkter 4.1 Genomförande av internationella överenskommelser i svensk rätt Enligt 10 kap. 1 § regeringsformen (RF) är behörigheten att ingå internationella överenskommelser förbehållen regeringen. I vissa fall krävs emellertid att riksdagen godkänner överenskommelsen. Det gäller bl.a. om den förutsätter att en lag ändras eller upphävs eller att en ny lag stiftas eller om överenskommelsen är av större vikt (10 kap. 3 § RF). När regeringen ingår en internationell överenskommelse av offentligrättslig natur är det Sverige som stat som bär det folkrättsliga ansvaret för att förpliktelserna uppfylls i lagstiftning och rättstillämpning. Internationella överenskommelser med normativt innehåll blir i Sverige inte automatiskt en del av den nationella rätten, utan måste på något sätt införlivas med svensk rätt för att bli gällande inför svenska domstolar och myndigheter. En överenskommelse kan t.ex. införlivas genom transformering eller konstaterande av normharmoni. Transformering innebär att, i den utsträckning det anses behövligt, införa eller ändra svenska bestämmelser så att de överensstämmer med överenskommelsens krav. Konstateras i stället normharmoni, dvs. att svensk rätt redan överensstämmer med överenskommelsen, behövs inte några lagändringar. 4.2 Utgångspunkter för regeringens ställningstaganden Som framgår av avsnitt 3 har en utredare biträtt Justitiedepartementet med att analysera frågan om Sveriges tillträde till och genomförandet i svensk rätt av bl.a. den internationella konventionen för bekämpande av nukleär terrorism, protokollet till SUA-konventionen och protokollet till plattformsprotokollet. Med utgångspunkt i utredarens analys utarbetades inom Justitiedepartementet en promemoria som har remissbehandlats. I promemorian görs bedömningen att svensk rätt redan uppfyller konventionens krav och att några lagändringar därför inte är nödvändiga för ett tillträde. Däremot föreslås en ändring i lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet som motiveras av att Sverige blir part i konventionen. Inte heller ett tillträde till protokollet till plattformsprotokollet bedöms enligt promemorian kräva några lagstiftningsåtgärder. När det däremot gäller protokollet till SUA-konventionen är promemorians slutsats att lagen (1991:453) om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg behöver ändras för att Sverige ska leva upp till åtagandena. I de två följande avsnitten tar regeringen ställning till Sveriges tillträde till och genomförande av överenskommelserna. Vid dessa överväganden utgår regeringen från bedömningarna och förslagen i promemorian. Frågan om huruvida det finns anledning att avvika från slutsatserna i promemorian bedöms framför allt utifrån de synpunkter som remissinstanserna har lämnat. Lagrådet noterar att detta innebär att den som vill göra en självständig värdering av bl.a. i vilken utsträckning överenskommelserna kräver lagstiftning måste ta direkt del av det bakomliggande beredningsunderlaget men konstaterar samtidigt att såvitt gäller Lagrådet detta inte innebär några omedelbara problem. Däremot ifrågasätter Lagrådet om en på detta sätt utformad proposition till riksdagen med förslag om godkännande av internationella överenskommelser uppfyller de krav som bör ställas på ett sådant förslag. Utformningen av propositioner där internationella överenskommelser behandlas varierar utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Som framgår ovan krävs riksdagens godkännande om en överenskommelse förutsätter lagstiftningsåtgärder eller är av större vikt. Regeringens bedömningar och slutsatser i detta avseende framgår klart i det följande (se avsnitt 5.2, 5.3, 6.2 och 6.3). Skälen för regeringens ställningstaganden är tydliga även i de delar där lagförslag lämnas (se avsnitt 5.4, 6.4.1 och 6.4.2). Regeringens uppfattning är alltså att det underlag som genom denna proposition överlämnas till riksdagen väl uppfyller de krav som bör ställas på ett förslag som det nu aktuella. I sammanhanget kan tilläggas att propositionen har utformats med bl.a. prop. 2013/14:121 En effektivare kriminalisering av penningtvätt som förebild (se även prop. 2012/13:194 Stärkt skydd för barn mot sexuella övergrepp som dock avser genomförande av ett EU-direktiv). 5 Den internationella konventionen för bekämpande av nukleär terrorism 5.1 Konventionens huvudsakliga innehåll Konventionen består av en ingress och 28 artiklar. Nedan beskrivs kortfattat innehållet i konventionen. En mer utförlig redogörelse finns i avsnitt 4.1 i promemorian. - Definitioner av centrala begrepp i konventionen (artikel 1). - Handlingar som ska utgöra brott och bestämmelser som hör samman härmed (artiklarna 2, 3, 5 och 6). - Förebyggande av brott (artiklarna 7 och 8). - Domsrätt (artikel 9). - Åtgärder för att utreda en persons närvaro i ett land och för att säkerställa närvaro för åtal eller utlämning (artiklarna 10, del av, och 11). - Garanti för en rättvis behandling (artikel 12). - Utlämning och internationell rättslig hjälp i brottmål (artiklarna 13-16). - Överförande för utredning (artikel 17). - Hantering av radioaktivt material m.m. (artikel 18). - Underrättelser mellan staterna (artiklarna 10, del av, och 19). - Bestämmelser om hur förpliktelserna enligt konventionen ska fullgöras (artiklarna 4 och 20-22). - Tvistlösning (artikel 23). - Slutbestämmelser (artiklarna 24-28). Konventionen liknar till struktur och, vid sidan av kriminaliseringsbestämmelserna, innehåll bl.a. den internationella konventionen om bekämpande av bombattentat av terrorister (terroristbombningskonventionen, prop. 2000/01:86) och den internationella konventionen om bekämpande av finansiering av terrorism (prop. 2001/02:149). Liksom dessa två överenskommelser saknar konventionen för bekämpande av nukleär terrorism en uttrycklig definition av begreppet terrorism eller terroristdåd. Konventionens sakliga tillämpningsområde bestäms i stället genom att det anges vilka handlingar som ska utgöra brott. 5.2 Svensk rätt uppfyller åtagandena i konventionen Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller genom befintlig reglering åtagandena i konventionen. Sverige bör utse Rikspolisstyrelsen att vara ansvarig för att skicka och ta emot sådan information som avses i artikel 7 i konventionen. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna, bl.a. Hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Inspektionen för strategiska produkter, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Affärsverket svenska kraftnät, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, delar promemorians bedömning eller lämnar den utan invändning. Sveriges advokatsamfund anser dock att det finns flera gärningar där svensk rätt inte korresponderar med konventionens krav på kriminalisering, t.ex. i fråga om försök till brott. Enligt advokatsamfundet är det också i flera andra avseenden oklart om det kriminaliserade området enligt konventionen täcks av svensk rätt, bl.a. när det gäller hot att begå brott och medverkan till brott. Malmö tingsrätt ifrågasätter om svenska domsrättsregler uppfyller konventionens krav i artikel 9.1 c och 9.4 i förhållande till länder som inte har tillträtt konventionen. Datainspektionen yttrar sig över regleringen om informationsutbyte i artikel 7 och påpekar att det utöver polisen finns andra brottsbekämpande myndigheter vars registerlagstiftning också bör bedömas i syfte att skapa förutsättningar för en heltäckande genomgång av eventuella behov av författningsändringar. Vidare ifrågasätter Datainspektionen om artikelns krav på att den information som utbyts ska vara korrekt och verifierad alltid är uppfyllt i fråga om underrättelseuppgifter. Slutligen bör det enligt Datainspektionen säkerställas att den omständigheten att begreppet "bekämpa", som används i artikeln, inte förekommer i t.ex. polisdatalagen (2010:361) inte innebär tolkningssvårigheter när det gäller att bedöma om och när uppgifter kan komma att lämnas ut till andra konventionsstater. Rikspolisstyrelsen godtar att vara kontaktpunkt för informationsutbytet. Säkerhetspolisen har inte någon annan uppfattning men påpekar att frågan om behörig myndighet kan behöva utredas närmare med beaktande av polisorganisationskommitténs utredningsuppdrag och en eventuell ombildning av Säkerhetspolisen till en fristående myndighet. Strålsäkerhetsmyndigheten gör gällande att artikel 8 om förebyggande av brott, läst tillsammans med definitionerna i artikel 1, innebär att även transportmedel som används för att transportera kärnämne ska kunna klassas som skyddsobjekt enligt skyddslagen (2010:305). Skälen för regeringens bedömning: Som anges i avsnitt 4.2 utgår regeringen vid sina ställningstaganden från de bedömningar som görs i promemorian (se avsnitt 4.3 i promemorian). Frågan är om remissbehandlingen ger anledning att avvika från promemorians slutsatser. De synpunkter som inkommit avser bestämmelserna om kriminalisering, domsrätt och förebyggande av brott. Regeringen gör i dessa delar följande överväganden. Regleringen om vad som ska utgöra brott finns i artikel 2. Promemorians bedömning är att svensk lagstiftning genom vissa bestämmelser i brottsbalken och specialstraffrättsliga författningar motsvarar konventionens krav, vilket Sveriges advokatsamfund anser att det finns anledning att ifrågasätta. Enligt advokatsamfundet är konventionens bestämmelser om bl.a. hot och vissa osjälvständiga brottsformer inte tillräckligt belysta och analyserade. Advokatsamfundet menar också att de synes sträcka sig längre än kriminaliseringen enligt svensk rätt. Regeringen delar inte den uppfattningen. Vad advokatsamfundet anför föranleder därför inte någon annan bedömning än den som redovisas i promemorian. Övriga remissinstanser delar också den bedömningen eller lämnar den utan erinran. I artikel 9 regleras när konventionsstaterna ska kunna utöva domsrätt. Enligt Malmö tingsrätt gör det svenska kravet på dubbel straffbarhet i vissa fall att åtagandet i konventionen möjligen inte är uppfyllt, eftersom det inte kan uteslutas att handlingar som ska utgöra brott är straffria på gärningsorten, som inte behöver vara ett land som tillträtt konventionen. Bestämmelser om svensk domsrätt finns huvudsakligen i 2 kap. brottsbalken. Dessa regler är vidsträckta och generellt finns det goda möjligheter att ingripa även mot brott som har begåtts utomlands. Svensk domstol är behörig att döma bl.a. för brott som har begåtts av en svensk medborgare (2 kap. 2 § första stycket 1) eller en utlänning som finns i landet (2 kap. 2 § första stycket 2 och 3). I dessa fall krävs dock normalt att gärningen är straffbar även där den begicks (2 kap. 2 § andra stycket). Som konstateras i promemorian är utgångspunkten att detta krav, särskilt mot bakgrund av att konventionen förutsätter ett kvalificerande uppsåt hos gärningsmannen, är uppfyllt även i förhållande till länder som inte är parter i konventionen. Därtill finns möjlighet att, som också anges i promemorian, grunda domsrätt med stöd av 2 kap. 3 § som ger svensk domstol behörighet att döma i vissa uppräknade situationer utan hinder av eventuell straffrihet på gärningsorten. För motsvarande ställningstagande inför tillträdet till terroristbombningskonventionen, se prop. 2000/01:86 s. 26, bet. 2000/01:JuU27, rskr. 2000/01:282. Regeringen instämmer alltså i promemorians bedömning att svensk domsrätt föreligger i de fall konventionen kräver det. Konventionens bestämmelser om förebyggande av brott handlar om att parterna dels ska samarbeta för att bl.a. förebygga, bekämpa och utreda brott (artikel 7), dels ska anstränga sig för att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa skyddet av radioaktivt material (artikel 8). Regleringen i artikel 7 innebär bl.a. att konventionsstaterna ska kunna utbyta information med varandra. När det gäller Datainspektionens synpunkter kan regeringen konstatera att bestämmelser om informationsutbyte återfinns i ett flertal EU-instrument och internationella överenskommelser som Sverige redan är bundet av. Svensk rätt innehåller alltså sedan tidigare ett regelverk avseende inhämtande och vidarebefordran av information, däribland underrättelseuppgifter om så bedöms möjligt, i förhållande till andra länder. Dessa regler är relevanta även såvitt avser konventionen och återfinns i bl.a. personuppgiftslagen (1998:204), lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och polisdatalagen. Blir det fråga om informationsutbyte med andra brottsbekämpande myndigheter än polisen (som är kontaktpunkt, se nedan) kan även t.ex. lagen (2005:787) om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet och Kustbevakningsdatalagen (2012:145) vara tillämpliga. Mot den bakgrunden och då inte heller vad Datainspektionen i övrigt anför föranleder regeringen att göra en annan bedömning än den som redovisas i promemorian, bedöms svensk rätt stå i överensstämmelse med konventionens krav i denna del. I enlighet med promemorians bedömning bör kontaktpunkten för informationsutbytet (artikel 7.4) finnas inom polisen. De brott som konventionsstaterna ska förebygga och motverka kan ligga inom såväl polismyndigheternas som Säkerhetspolisens ansvarsområde. Information om sådana brott kan leda till att åtgärder i form av avspärrningar och utrymning av lokaler eller platser behöver vidtas. Sådana åtgärder ankommer på polismyndigheterna oavsett brottsrubricering. Rikspolisstyrelsen är dessutom kontaktpunkt för merparten av polisens internationella samarbete. Det bör därför vara Rikspolisstyrelsen som ska ansvara för att skicka och ta emot sådan information som avses i artikel 7. Frågan bör regleras i förordning. Den 1 januari 2015 kommer de 21 polismyndigheterna och Rikspolisstyrelsen att ombildas till en myndighet, Polismyndigheten (prop. 2012/13:1, utgiftsområde 4, s. 47 f., bet. 2012/13:JuU1, rskr. 2012/13:124). Uppgiften att vara kontaktpunkt bör då övergå till Polismyndigheten. I anslutning till bedömningen av artikel 8 om skydd av radioaktivt material har fråga uppkommit om transportmedel som används för att transportera kärnämne bör kunna klassas som skyddsobjekt, vilket Strålsäkerhetsmyndigheten anser. Regleringen om skyddsobjekt finns i skyddslagen som trädde i kraft den 1 juli 2010. Lagen medger att vissa transportmedel kan beslutas vara skyddsobjekt. Detta gäller militära fartyg och luftfartyg samt - vid bl.a. krig eller krigsfara - lok och järnvägsvagnar (5 § 1 och 6 § andra stycket). I förarbetena till lagen gjordes däremot bedömningen att det inte fanns skäl att införa en möjlighet att kunna besluta att civila eller militära fordon ska vara skyddsobjekt. Detsamma gällde andra typer av rörliga civila objekt, såsom de kärnavfallstransporter som sker med transportfartyget M/S Sigyn (prop. 2009/10:87 s. 45 f.). Enligt regeringen står sig dessa bedömningar fortfarande. En sådan möjlighet kan inte heller anses vara ett krav för att Sverige ska uppfylla åtagandet i konventionen. Något förslag till ändring i skyddslagen lämnas därför inte. Sammanfattningsvis görs bedömningen att vad som framkommit vid remissbehandlingen inte föranleder regeringen att frångå de ställningstaganden som görs i promemorian i fråga om hur svensk rätt överensstämmer med konventionens krav. Inte heller i övrigt finner regeringen anledning att göra en annan bedömning än den som redovisas där. Sverige uppfyller alltså genom befintlig reglering åtagandena. 5.3 Sveriges tillträde till konventionen Regeringens förslag: Riksdagen godkänner den internationella konventionen för bekämpande av nukleär terrorism. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna, förutom Sveriges advokatsamfund, invänder mot att Sverige tillträder konventionen. Advokatsamfundet är i och för sig positivt till ett tillträde om detta kan ske med bibehållande av den enskildes grundläggande rättigheter och allmänna rättssäkerhetskrav. Enligt advokatsamfundet saknas emellertid tillräckligt underlag för att bedöma frågan om ett tillträde till konventionen, varför förslaget inte kan tillstyrkas. Säkerhetspolisen ser positivt på att Sverige tillträder konventionen. Både Länsstyrelsen i Stockholms län och Länsstyrelsen i Skåne län framhåller att det är positivt att Sverige är delaktigt i arbetet med att utveckla regelverket för att bekämpa internationell terrorism. Skälen för regeringens förslag: Terrorism är ett av de allvarligaste hoten mot demokratin, det fria utövandet av mänskliga rättigheter samt den ekonomiska och sociala utvecklingen. Konventionen för bekämpande av nukleär terrorism är en fortsättning på det arbete som under många år har bedrivits inom FN i syfte att skapa ett starkt och heltäckande regelverk för att motverka, uppdaga och bestraffa internationell terrorism. Sverige har undertecknat konventionen och är part i övriga centrala internationella straffrättsliga överenskommelser inom terrorismbekämpningens område, utom Internationella civila luftfartsorganisationens (ICAO) konvention och protokoll om luftfartsterrorism från 2010. Frågan om tillträde till de senare instrumenten bereds inom Regeringskansliet. Konventionen utgör ett viktigt led i det internationella arbetet för att förhindra personer från att använda bl.a. nukleärt material i syfte att begå allvarliga brott. En okontrollerad detonation av en kärnladdning får förödande konsekvenser. Även ett mindre utsläpp av radioaktivt material kan få konsekvenser av mycket allvarligt slag. Som Länsstyrelsen i Skåne län anför är det angeläget att nukleärt material och ämnen som kan vålla allvarlig och omfattande skada inte hamnar i orätta händer. Detsamma gäller i fråga om kontrollen över t.ex. kärnladdningar och andra anordningar som sprider radioaktivt material eller släpper ut strålning. Sveriges advokatsamfund är i och för sig positivt till att Sverige tillträder konventionen men anser att det föreligger oklarheter i fråga om förhållandet mellan kriminaliseringskraven och svensk rätt samt att de rättssäkerhetsfrågor som sammanhänger därmed inte behandlats tillräckligt. I avsnitt 5.2 görs bedömningen att svensk rätt motsvarar de krav som konventionen ställer på nationell lagstiftning. Mot denna bakgrund och med hänsyn till vad som anförs ovan om vikten av att samarbeta internationellt inom det aktuella området, är det enligt regeringen både naturligt och angeläget att Sverige nu ansluter sig till konventionen. Riksdagens godkännande krävs eftersom konventionen får anses vara av sådan större vikt som avses i 10 kap. 3 § tredje stycket RF. 5.4 Tillägg i lagen om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet Regeringens förslag: Sådan brottslighet som avses i artikel 2 i konventionen för bekämpande av nukleär terrorism läggs till i uppräkningen i 2 § 3 lagen om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet. Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inte någon erinran mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: År 2010 ratificerade Sverige Europarådets konvention den 16 maj 2005 om förebyggande av terrorism. Genom att tillträda konventionen har Sverige åtagit sig att leva upp till kravet om att offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott ska vara straffbart. Åtagandena har genomförts framför allt genom lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet (prop. 2009/10:78, bet. 2009/10:JuU22, rskr. 2009/10:234). I Europarådskonventionen definieras terroristbrott genom en hänvisning till de brott som omfattas av elva internationella instrument inom terrorismbekämpningens område som anges i en bilaga till konventionen. I bilagan finns konventionen för bekämpande av nukleär terrorism upptagen. Eftersom Sverige inte är part i den konventionen har i ratifikationsinstrumentet intagits en förklaring om att konventionen för bekämpande av nukleär terrorism inte ska anses ingå i bilagan i förhållande till Sverige (prop. 2009/10:78 s. 24 f.). En sådan förklaring ska dock upphöra att gälla så snart instrumentet i fråga träder i kraft för den part som gjort förklaringen, vilket Europarådets generalsekreterare ska underrättas om (artikel 1.2 i Europarådskonventionen). I avsnitt 5.3 föreslås att Sverige ska tillträda konventionen för bekämpande av nukleär terrorism. Ett tillträde till konventionen medför att Sveriges förpliktelser enligt Europarådskonventionen utökas i enlighet med vad som redogörs för ovan. Frågan är om detta påkallar någon ändring i lagen om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet. I 2 § denna lag anges i fem punkter vad som avses med "särskilt allvarlig brottslighet". De brott som motsvarar åtagandena i konventionen för bekämpande av nukleär terrorism, och som redogörs för i avsnitt 4.3.1 i promemorian, täcks inte fullt ut av vad som enligt 2 § redan är att anse som särskilt allvarlig brottslighet. Regeringen föreslår därför att bestämmelsen kompletteras med sådan brottslighet som avses i artikel 2 i konventionen för bekämpande av nukleär terrorism. Detta bör lämpligen ske genom att en uttrycklig hänvisning till artikel 2 läggs till i uppräkningen i 2 § 3, som redan innehåller motsvarande hänvisningar till tre andra instrument i bilagan till Europarådskonventionen. Lagrådet har inte någon invändning i sak mot detta men finner anledning att framhålla att det inte framgår i vilken utsträckning brottslighet av det aktuella slaget är att anse som särskilt allvarlig redan enligt gällande lag. Enligt Lagrådet bör frågan om i vilken utsträckning den föreslagna lagändringen innebär en utvidgning av det straffbelagda området utvecklas ytterligare. Regeringen har svårt att se det omedelbara praktiska behovet av att, utöver vad som följer enligt ovan, ytterligare utveckla och redovisa hur tillägget av artikel 2 förhåller sig till de övriga punkterna i 2 §. Inte heller den valda lagstiftningstekniken, dvs. att hänvisa direkt till de olika konventionerna, ger anledning till en sådan mer utvecklad jämförelse. Någon motsvarande jämförelse gjordes inte heller i de ursprungliga förarbetena till lagen (jfr även prop. 2001/02:149). Det avgörande är i stället att de förfaranden som omfattas av åtagandet enligt artikel 2 verkligen täcks av den svenska regleringen om särskilt allvarlig brottslighet, vilket uppnås genom förslaget. Regeringen återkommer i författningskommentaren till den närmare innebörden av lagändringen. I enlighet med promemorians bedömning, som ingen remissinstans invänder mot, bör något motsvarande tillägg inte göras i lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall. 6 Protokollet till SUA-konventionen och protokollet till plattformsprotokollet 6.1 Protokollens huvudsakliga innehåll Protokollen består av en ingress och 24 respektive 13 artiklar. Nedan beskrivs kortfattat innehållet i dem. En mer utförlig redogörelse finns i avsnitt 5.1 respektive 5.2 i promemorian. Protokollet till SUA-konventionen - Definitioner av centrala begrepp i protokollet och konventionen (artiklarna 1 och 2). - Bestämmelser om hur förpliktelserna enligt konventionen ska fullgöras (artikel 3). - Handlingar som ska utgöra brott och bestämmelser som hör samman härmed (artiklarna 4, 5 och 7). - Domsrätt (artikel 6). - Överlämnande av misstänkta personer samt ingripande mot fartyg (artikel 8). - Garanti för en rättvis behandling (artikel 9). - Utlämning och internationell rättslig hjälp i brottmål (artiklarna 10 och 11). - Förebyggande av brott (artikel 12). - Underrättelser mellan staterna och berörda internationella organisationer (artiklarna 13 och 14). - Tolkning och tillämpning (artiklarna 15 och 16). - Slutbestämmelser (artiklarna 17-24). Den underliggande konventionen (1988 års konvention för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet, SUA-konventionen) och ändringsprotokollet ska mellan parterna i protokollet läsas och tolkas som ett enda instrument. De materiella bestämmelserna i konventionen (artiklarna 1-16), som de har ändrats genom protokollet, ska tillsammans med protokollets slutbestämmelser (artiklarna 17-24) och bilagan utgöra och kallas 2005 års konvention för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet (2005 års SUA-konvention), se artikel 15. Protokollet till plattformsprotokollet - Definitioner av centrala begrepp i protokollet (artikel 1). - Bestämmelser i konventionen som även ska gälla brott enligt plattformsprotokollet (artikel 2). - Handlingar som ska utgöra brott (artiklarna 3 och 4). - Domsrätt (artikel 5). - Tolkning och tillämpning (artiklarna 6 och 7). - Slutbestämmelser (artiklarna 8-13). Ändringarna i 1988 års protokoll om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln (plattformsprotokollet) är, med utgångspunkt i ändringsprotokollets omfattning, betydligt mer begränsade än ändringarna i konventionen. Denna skillnad är emellertid delvis skenbar. Flera av de ändringar som görs i konventionen gäller även för brott enligt plattformsprotokollet (artikel 2 i protokollet till plattformsprotokollet). Denna teknik har också använts i plattformsprotokollet i dess ursprungliga lydelse. Plattformsprotokollet och ändringsprotokollet ska mellan parterna i det senare protokollet läsas och tolkas som ett enda instrument. De materiella bestämmelserna i plattformsprotokollet (artiklarna 1-4), som de har ändrats genom ändringsprotokollet, ska tillsammans med ändringsprotokollets slutbestämmelser (artiklarna 8-13) utgöra och kallas 2005 års protokoll om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln (2005 års SUA-protokoll om fasta plattformar), se artikel 6. 6.2 Svensk rätt uppfyller i huvudsak åtagandena i protokollen Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller genom befintlig reglering åtagandena i protokollen med undantag för vissa bestämmelser om ingripande mot fartyg i protokollet till SUA-konventionen. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna delar promemorians bedömning eller lämnar den utan invändning. Skälen för regeringens bedömning: I detta avsnitt behandlas frågan i vilken utsträckning ett svenskt tillträde till protokollen föranleder lagstiftningsåtgärder, jfr avsnitt 4. De båda överenskommelserna har en så tydlig koppling till varandra att de behandlas i ett sammanhang. Protokollen innehåller bestämmelser som ändrar eller kompletterar befintlig reglering i SUA-konventionen och plattformsprotokollet. Framför allt rör det sig om att fler handlingar ska utgöra brott och att bestämmelserna om bl.a. domsrätt, utlämning, internationell rättslig hjälp och förebyggande av brott anpassas till detta. En helt ny bestämmelse är den i protokollet till SUA-konventionen om möjligheten för en konventionsstat att ingripa mot ett fartyg under en annan konventionsstats flagg (artikel 8.2). Denna artikel innehåller även en bestämmelse om skadeståndsansvar. Promemorians bedömning är att dessa bestämmelser, trots att viss relevant reglering redan finns, fordrar lagändringar. I övrigt bedöms Sverige leva upp till åtagandena i protokollen (se avsnitt 5.4 i promemorian). Samtliga remissinstanser ställer sig bakom dessa slutsatser. Även regeringen delar promemorians bedömning och anser alltså att svensk rätt, med undantag för vissa bestämmelser i artikel 8.2 i protokollet till SUA-konventionen som behandlas närmare i avsnitt 6.4, står i överensstämmelse med protokollen. De nya kriminaliseringsbestämmelserna kräver alltså inte några lagändringar. En artikel bör dock beröras närmare. Enligt artikel 3ter i SUA-konventionen, som införs genom artikel 4.6 i protokollet, ska det utgöra ett brott att rättsstridigt och uppsåtligen transportera en annan person ombord på ett fartyg med vetskap om att personen har begått en gärning som utgör brott enligt artikel 3, 3bis eller 3quater eller enligt någon av de överenskommelser som anges i bilagan, om avsikten är att hjälpa personen att undgå lagföring. Sverige har tillträtt samtliga instrument i bilagan. Som konstateras i promemorian torde bestämmelsen om skyddande av brottsling i 17 kap. 11 § brottsbalken väl motsvara kravet på kriminalisering i denna del. Den svenska bestämmelsen innehåller emellertid i femte stycket en regel som innebär att ansvar inte ska dömas ut om gärningen är att anse som ringa med hänsyn till gärningsmannens förhållande till den brottslige och övriga omständigheter. Något motsvarande undantag finns inte i artikel 3ter. Däremot får en konventionsstat, i samband med tillträdet till protokollet, förklara att den kommer att tillämpa artikeln i enlighet med principerna i dess strafflagstiftning om ansvarsfrihet i familjerelationer (artikel 21.3). Mot bakgrund av ansvarsfrihetsregeln i 17 kap. 11 § femte stycket brottsbalken bör Sverige utnyttja denna möjlighet (se avsnitt 6.3). 6.3 Sveriges tillträde till protokollen Regeringens förslag: Riksdagen godkänner 2005 års protokoll till konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet och 2005 års protokoll till protokollet om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln. Riksdagen godkänner en förklaring enligt artikel 21.3 i protokollet till konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet av innebörden att Sverige kommer att tillämpa artikel 3ter i konventionen i enlighet med principerna i svensk strafflagstiftning om ansvarsfrihet i familjerelationer. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna invänder mot att Sverige tillträder protokollen. Säkerhetspolisen och Länsstyrelsen i Stockholms län ser positivt på att Sverige tillträder dem. Transportstyrelsen välkomnar att ytterligare åtgärder vidtas för att stärka skyddet för passagerare, besättning och fartyg till sjöss och i land mot terroristattacker. Länsstyrelsen i Skåne län ställer sig positiv till att Sverige är delaktigt i arbetet med att utveckla regelverket för att bekämpa internationell terrorism och framhåller vikten av att hindra att nukleära föremål och ämnen transporteras eller härbärgeras ombord på fartyg eller används mot eller från fartyg eller fasta plattformar. Skälen för regeringens förslag: Som anges i avsnitt 5.3 är Sverige, med undantag för ICAO:s konvention och protokoll om luftfartsterrorism, part i samtliga centrala internationella straffrättsliga överenskommelser inom terrorismbekämpningens område, däribland SUA-konventionen och dess plattformsprotokoll. Sverige har undertecknat de nu aktuella protokollen från 2005. Dessa innebär att de handlingar som ska utgöra brott är väsentligt fler än enligt SUA-konventionen och plattformsprotokollet. Genom ändringsprotokollen står inte bara fartygs och fasta plattformars säkerhet i fokus. De nya bestämmelserna vidgar tillämpningsområdet och omfattar även gärningar där t.ex. fartyg används som brottsverktyg och som transportmedel i brottsliga syften. I likhet med vad som anförs i samband med förslaget om ett tillträde till konventionen för bekämpande av nukleär terrorism (avsnitt 5.3), är det viktigt att motverka att vapen och ämnen som kan vålla allvarlig och omfattande skada hamnar i orätta händer. Det är, som Länsstyrelsen i Skåne län ger uttryck för, lika angeläget att hindra att sådana vapen och ämnen transporteras på fartyg eller används mot eller från fartyg eller fasta plattformar. Det får därför anses vara en styrka att regelverket har vidareutvecklats och skapat möjlighet att ingripa även mot gärningar där fartyg eller fasta plattformar är måltavlor eller viktiga hjälpmedel för terroristaktioner. Ingen remissinstans invänder mot ett tillträde utan tvärtom välkomnar flera instanser att ytterligare åtgärder vidtas på området och att Sverige nu tillträder protokollen. De lagstiftningsåtgärder som krävs för att leva upp till åtagandena är förhållandevis begränsade (avsnitt 6.4). Mot denna bakgrund anser regeringen att Sverige ska tillträda protokollen. Riksdagens godkännande krävs eftersom de får anses vara av större vikt och, såvitt avser protokollet till SUA-konventionen, förutsätter lagändringar (10 kap. 3 § första stycket 1 och tredje stycket RF). Liksom i fråga om lagförslaget i avsnitt 6.4.1 aktualiseras en tillämpning av de särskilda majoritetskraven i 10 kap. 8 § andra stycket RF vid riksdagens godkännande av protokollet till SUA-konventionen (10 kap. 3 § andra stycket RF). En naturlig utgångspunkt vid tillträdet till överenskommelserna är att vara restriktiv när det gäller att utnyttja möjligheterna till reservationer. Av de skäl som anges i avsnitt 6.2 bör Sverige dock avge en förklaring av innebörden att artikel 3ter i konventionen kommer att tillämpas i enlighet med principerna i svensk strafflagstiftning om ansvarsfrihet i familjerelationer (artikel 21.3). 6.4 Genomförande av protokollet till SUA-konventionen i svensk rätt 6.4.1 Möjligheten att lämna tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg utvidgas Regeringens förslag: Efter framställning av en annan stat får regeringen medge den staten att ingripa mot ett svenskt fartyg utanför svenskt territorium i enlighet med konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet med dess protokoll från 2005. En bestämmelse om detta införs i lagen om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg. Regeringens bedömning: Sverige bör utse följande behöriga myndigheter: - Rikspolisstyrelsen, att ta emot och besvara framställningar om hjälp enligt artikel 8bis 4 i konventionen. - Kustbevakningen, att ta emot och besvara framställningar om bekräftelse på ett fartygs nationalitet enligt artikel 8bis 5 i konventionen. - Regeringskansliet (Justitiedepartementet), att ta emot och besvara framställningar om tillstånd till ingripande mot ett svenskt fartyg enligt artikel 8bis 5 i konventionen. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrar sig i denna del instämmer i promemorians förslag och bedömning eller lämnar dem utan invändning. Sveriges advokatsamfund anser att den föreslagna utvidgningen av möjligheten till ingripande mot fartyg kan vara av stor betydelse i vissa allvarliga situationer. Enligt Försvarsmakten är det av vikt att myndigheten orienteras om ett beslut att tillåta en annan stat att ingripa mot och borda ett svenskt fartyg. Rikspolisstyrelsen och Säkerhetspolisen har inte något att erinra mot att Rikspolisstyrelsen ska vara behörig myndighet att ta emot och besvara framställningar om hjälp. Kustbevakningen har ingen invändning mot att utses till behörig myndighet i fråga om att ta emot och besvara framställningar om bekräftelse på ett fartygs nationalitet. Skälen för regeringens förslag och bedömning Konventionens reglering om ingripande mot fartyg Den nya artikel 8bis i konventionen, som införs genom artikel 8.2 i protokollet, handlar om möjligheten att framför allt utanför en stats territorialhav ingripa mot en annan konventionsstats fartyg. En grundläggande förutsättning är att det finns skälig anledning att misstänka att ett brott enligt konventionen har begåtts, begås eller är på väg att begås. De situationer som regleras är dels en flaggstats begäran om hjälp från en annan konventionsstat för att förhindra eller bekämpa brott som involverar det egna landets fartyg (artikel 8bis 4), dels en konventionsstats framställning till flaggstaten om tillstånd att ingripa mot det landets fartyg, i första hand genom att borda det (artikel 8bis 5). I det senare fallet får den ingripande staten, förutom att borda, vidta lämpliga åtgärder med avseende på fartyget. Sådana åtgärder kan avse att stoppa och genomsöka fartyget, dess last och personer ombord samt att förhöra personer ombord för att avgöra om ett brott som anges i konventionen har begåtts, begås eller är på väg att begås (artikel 8bis 5 b). Till regleringen om ingripande är flera andra bestämmelser kopplade. Av artikel 8bis 6 framgår att flaggstaten, om bevis på brott enligt konventionen påträffas, får ge den ingripande staten tillstånd att vidta ytterligare åtgärder, nämligen att kvarhålla fartyget, last och personer ombord i avvaktan på vidare instruktioner från flaggstaten. Enligt artikel 8bis 7 får flaggstaten, i den utsträckning det är förenligt med de övriga bestämmelserna i konventionen, förena sitt tillstånd att ingripa med villkor. Av samma bestämmelse följer att inga ytterligare åtgärder från ingripandestatens sida får vidtas utan flaggstatens uttryckliga tillstånd, utom när det är nödvändigt för att avvärja en överhängande fara för människors liv eller om åtgärderna har stöd i relevanta bilaterala eller multilaterala överenskommelser. Havsrättskonventionen och ingripandelagen Den rätt som enskilda stater har att med straffprocessuella tvångsmedel ingripa mot fartyg styrs av folkrättsliga principer och framgår av bl.a. FN:s havsrättskonvention som Sverige har tillträtt (prop. 1995/96:140, bet. 1995/96:UU17, rskr. 1995/96:271, SÖ 2000:1). Regleringen omfattar t.ex. i vilken utsträckning en kuststat med stöd av sin nationella rättsordning kan vidta olika åtgärder i fråga om fartyg som för en annan stats flagg. Denna rätt påverkas av fartygets nationalitet, var det befinner sig vid tidpunkten för det tänkta ingripandet och vilka omständigheter som har föranlett ingripandet. Enligt folkrätten har en stat suveränitet över sitt land-, sjö- och luftterritorium. Sjöterritoriet, som omfattas av inre vatten innanför de s.k. baslinjerna och territorialhav utanför dessa, sträcker sig ut till territorialhavets yttre gräns (artikel 2.1 i havsrättskonventionen). Enligt havsrättskonventionen har en kuststat en nära nog oinskränkt jurisdiktion över utländska fartyg i dess hamnar och inre vatten. Befinner sig fartyget i kuststatens territorialhav är däremot utgångspunkten närmast den motsatta. Enligt artikel 17 i havsrättskonventionen bryts suveräniteten över territorialhavet av rätten för alla kategorier av fartyg till oskadlig genomfart av en stats territorialhav. Om det utländska fartyget däremot deltar i verksamhet som innefattar exempelvis hot om eller användning av våld mot kuststatens suveränitet eller övning eller bruk av vapen av alla slag, anses detta störa kuststatens lugn, ordning och säkerhet (artikel 19.2 i havsrättskonventionen). Kuststaten kan då i vissa fall ingripa mot fartyget och eventuellt gripa personer ombord på fartyget eller genomföra en undersökning i anledning av brottet. Den staten kan ingripa också på begäran av fartygets befälhavare eller flaggstatens myndigheter (artikel 27 i havsrättskonventionen). Området utanför en stats territorialhav kallas den exklusiva ekonomiska zonen. Av artikel 58 i havsrättskonventionen följer att inom detta område åtnjuter alla stater de friheter till bl.a. sjöfart som gäller för det fria havet. På det fria havet, dvs. den del av havet som ligger utanför territorialhavet eller den exklusiva ekonomiska zonen, har flaggstaten i princip exklusiv jurisdiktion när det gäller användning av straffprocessuella tvångsmedel (artikel 92 i havsrättskonventionen). En stat får dock borda och vidta ytterligare åtgärder beträffande ett fartyg på det fria havet i de fall det finns skälig anledning att misstänka att det används för sjöröveri, slavhandel eller s.k. otillåten utsändning. Samma sak gäller bl.a. om fartyget saknar eller förmodas sakna nationalitet (artikel 110 i havsrättskonventionen). Härutöver finns för svenskt vidkommande särskilda bestämmelser i lagen (1991:453) om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg (ingripandelagen). Denna lag tillkom i samband med att Sverige tillträdde FN:s konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen (narkotikabrottskonventionen) för att genomföra delar av artikel 17 i konventionen. Lagen har därefter ändrats för att möjliggöra också tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg vid misstanke om sådan brottslighet som omfattas av tilläggsprotokollet mot människosmuggling land-, luft- och sjövägen till FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (tilläggsprotokollet mot människosmuggling). Vid Sveriges tillträde till narkotikabrottskonventionen konstaterades att konventionen inte innebar någon skyldighet för en flaggstat att lämna tillstånd till annan stat att borda och genomsöka ett av dess fartyg vid misstanke om att det används vid olaglig narkotikahantering till havs. Vidare anfördes att det vid Sveriges kuster inte gjort sig gällande problem med fartyg som uppehåller sig på det fria havet och låter föra narkotika i land till kuststaten med mindre och snabbgående båtar. Svenskflaggade fartyg hade inte heller utnyttjats på ett sådant sätt. Det konstaterades dock att för många andra länder var problemen betydande. För dessa länder ansågs möjligheten att begära att få ingripa mot fartyg som för främmande flagg vara ett väsentligt framsteg för narkotikabrottsbekämpningen. Vidare framhöll departementschefen att, för att regleringen också i praktiken skulle få genomslag, det var nödvändigt att de länder som får en sådan begäran inte regelmässigt vägrar att lämna tillstånd. Det kunde antas att Sverige endast rent undantagsvis skulle få någon begäran. Detta uteslöt dock inte att det för konventionens allmänna genomslagskraft kunde vara av betydelse att Sverige genom en lagändring markerade den vikt som fästs vid konventionen även i det aktuella hänseendet. Departementschefen ansåg därför att det borde införas en lag som gav Sverige möjlighet att i särskilda fall bifalla en framställning om att få ingripa mot ett svenskt fartyg utanför svenskt territorium (prop. 1990/91:127 s. 34 f. och 43 f.) I samband med Sveriges tillträde till tilläggsprotokollet mot människosmuggling konstaterades att protokollet (artiklarna 7-9) i likhet med narkotikabrottskonventionen inte innebar någon skyldighet för en flaggstat att ge en annan stat tillstånd att ingripa mot ett av dess fartyg. Det anfördes vidare att Sverige inte i någon större utsträckning torde behöva begära tillstånd från annan stat att ingripa mot dess fartyg på grund av misstanke om att det utnyttjades för människosmuggling riktad mot Sverige. Det fanns inte heller någon information om att svenskflaggade fartyg utnyttjades för människosmuggling. Det kunde dock inte uteslutas att detta förhållande snabbt kunde förändras på grund av ändringar i brottsmönstren och att protokollets möjligheter till ingripande kunde komma att aktualiseras också för Sveriges del. Det ansågs därför angeläget att Sverige skulle kunna delta i det internationella samarbetet mot människosmuggling. Ingripandelagen kompletterades därför så att det blev möjligt för en annan stat att begära tillstånd att ingripa mot ett svenskt fartyg även i enlighet med tilläggsprotokollet mot människosmuggling. Samtidigt ändrades den begränsning med avseende på brottets svårhetsgrad som fanns i lagen - fängelse i mer än ett år - till fängelse i ett år eller mer (prop. 2004/05:138 s. 29 f.). Vilka möjligheter till ingripande mot fartyg bör införas med anledning av tillträdet till protokollet till SUA-konventionen? Bestämmelserna i artikel 8bis i konventionen har till stor del samma innehåll som motsvarande bestämmelser i narkotikabrottskonventionen och i tilläggsprotokollet mot människosmuggling. Regleringen är emellertid mer detaljerad och innehåller ytterligare förfaranderegler och bestämmelser om säkerhetsåtgärder. I likhet med narkotikabrottskonventionen och tilläggsprotokollet mot människosmuggling är utgångspunkten att parterna i största möjliga utsträckning ska samarbeta med varandra för att förebygga och bekämpa den brottslighet som omfattas av konventionen (artikel 8bis 1). Artikel 8bis innebär emellertid inte någon skyldighet för en part vare sig att begära en annan stats hjälp att vidta åtgärder med avseende på det egna landets fartyg eller att lämna annan stat sådan hjälp annat än inom ramen för de medel som står till buds. Artikeln föreskriver inte heller någon skyldighet för en part att ge en annan stat tillstånd att ingripa mot dess fartyg. Reglerna är alltså inte tvingande i dessa avseenden. Däremot innebär protokollet en skyldighet för en part att dels begära tillstånd för det fall staten vill genomföra ett ingripande mot ett annat lands fartyg, dels ha en ordning för att ta emot och besvara framställningar av det slag som omfattas av artikeln, dvs. om hjälp, bekräftelse av nationalitet och tillstånd att vidta lämpliga åtgärder. Med detta som utgångspunkt kan artikeln, för svenskt vidkommande, sägas ta sikte på följande fall. 1. Sverige begär annat lands hjälp att vidta åtgärder med avseende på svenskt fartyg (artikel 8bis 4). 2. Annat land begär svensk hjälp att vidta åtgärder med avseende på det landets fartyg (artikel 8bis 4). 3. Sverige begär annat lands tillstånd att ingripa mot (i första hand genom att borda) det landets fartyg (artikel 8bis 5). 4. Annat land begär svenskt tillstånd att ingripa mot (i första hand genom att borda) svenskt fartyg (artikel 8bis 5). Frågan är vilka möjligheter till hjälp eller ingripande mot fartyg som bör införas med anledning av protokollet. Vad först gäller artikel 8bis 4 (fall 1 och 2) föreskriver protokollet som framgår ovan inte någon skyldighet för parterna i den delen. När det gäller fall 2, dvs. att annat land begär svensk hjälp att vidta åtgärder med avseende på det landets fartyg, bör i enlighet med promemorians bedömning sådan hjälp i första hand kunna lämnas av polisen inom ramen för internationellt polisiärt samarbete. Inget hindrar att polisen samverkar med andra myndigheter, t.ex. Kustbevakningen eller Tullverket, när hjälpen lämnas. Avser begäran en åtgärd på svenskt territorialhav har Sverige även möjlighet att hjälpa till inom ramen för befintligt regelverk om internationell rättslig hjälp. Promemorians slutsats är att det inte bör införas någon ytterligare reglering med anledning av artikel 8bis 4. Ingen remissinstans invänder mot eller har något att erinra mot den slutsatsen. Något förslag i den delen bör därför inte lämnas. Vad därefter avser artikel 8bis 5, som reglerar en stats framställning till flaggstaten att få ingripa mot det landets fartyg, görs följande överväganden. Enligt bestämmelsen får den påkallande staten inte borda fartyget eller vidta sådana åtgärder som anges i punkt 5 b utan flaggstatens uttryckliga tillstånd. Vid genomförandet av narkotikabrottskonventionen och tilläggsprotokollet mot människosmuggling skapades inte någon ordning för att Sverige skulle kunna begära tillstånd att få borda och vidta andra åtgärder med avseende på ett annat lands fartyg i de situationer som överenskommelserna avsåg. I promemorian görs motsvarande bedömning med anledning av den nu aktuella konventionen och något förslag i den delen lämnas därför inte (fall 3). Ingen remissinstans invänder mot eller har något att erinra mot den bedömningen. Enligt regeringen saknas därför skäl att nu införa en sådan möjlighet. Beträffande det omvända fallet, dvs. möjligheten för Sverige att lämna ett annat land tillstånd att ingripa mot svenskt fartyg (fall 4), gör regeringen följande bedömning. Konventionen avser mycket allvarlig brottslighet. Enligt regeringen är det angeläget att Sverige i så stor utsträckning som möjligt kan delta i det internationella samarbetet mot terrorism. Även om det i dag inte finns någon information om att svenska fartyg används i samband med sådana brott som omfattas av konventionen anser regeringen, på motsvarande sätt som vid tillträdet till tilläggsprotokollet mot människosmuggling, att det inte kan uteslutas att ändringar i brottsmönstren kan innebära att det kan bli aktuellt att ingripa även mot svenska fartyg (jfr prop. 2004/05:138 s. 29 f.). Sverige bör därför, om det finns förutsättningar för det, kunna bifalla en begäran från en annan konventionsstat om att få ingripa mot ett svenskt fartyg. Ett medgivande att ingripa innebär ett undantag från Sveriges exklusiva jurisdiktion och kräver därför en uttrycklig lagbestämmelse. Gällande rätt ger inte någon sådan möjlighet, eftersom ingripandelagen endast är tillämplig vid misstanke om brott enligt narkotikabrottskonventionen och tilläggsprotokollet mot människosmuggling. I denna del förutsätts därför lagstiftningsåtgärder, se nedan. Som nämns ovan innebär åtagandet endast att det ska finnas en ordning för att kunna ta emot och hantera en framställning, inte att en sådan måste bifallas. Det föreskrivs inte heller någon skyldighet för staten att själv genomföra en bordning, för det fall tillstånd nekas. Bedömningen görs i det sammanhanget att artikel 8bis 5 c ii och iii, som innehåller bestämmelser om möjligheten för flaggstaten att själv eller tillsammans med den påkallande staten genomföra bordningen, inte kan tolkas som en skyldighet för flaggstaten att borda. Detta torde följa av att flaggstaten även kan neka tillstånd att borda och genomsöka fartyget (artikel 8bis 5 c iv). Flaggstaten kan alltså välja att bevilja tillstånd att borda eller på annat sätt ingripa mot fartyget, att verkställa åtgärden själv, att genomföra den tillsammans med den påkallande staten eller att avslå begäran. Artikel 8bis 5 d och e ger staterna möjlighet att efter särskilt meddelande härom till generalsekreteraren låta en annan konventionsstat ingripa mot ett fartyg under det meddelande landets flagg, antingen fyra timmar efter framställning härom, om svar med anledning av bordningsförfrågan inte lämnats, eller utan sådan föregående framställning. Dessa möjligheter bör inte utnyttjas. Sverige ska alltså i varje enskilt fall, efter framställning i enlighet med vad som framgår nedan, pröva om tillstånd ska lämnas. Ingripandelagen ska omfatta även SUA-konventionen med dess ändringsprotokoll Som utgångspunkt bör lagstiftningen om ingripande mot svenska fartyg så långt möjligt vara likalydande oberoende av vilket brott som ligger till grund för åtgärden. Förutsättningarna för ett sådant ingripande bör alltså vara desamma oavsett om grunden utgörs av misstanke om narkotikabrott, människosmuggling eller brott enligt SUA-konventionen. Skälet är bl.a. att ett fartyg kan nyttjas för handlingar som utgör brott enligt flera av de nu aktuella överenskommelserna. En enhetlig reglering bör därför vara ägnad att motverka tolknings- och tillämpningsproblem. Också förutsebarhet och andra rättssäkerhetsskäl kan anföras för en så långt möjligt enhetlig lagstiftning om ingripande mot svenska fartyg. Enligt ingripandelagen får ett medgivande lämnas endast om det finns skälig anledning att anta att fartyget används för brottslighet som begås på den främmande statens territorium eller som är avsedd att fullbordas där eller som annars riktar sig mot den statens intressen. Vidare förutsätts att brottsligheten motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Medgivandet får förenas med de villkor som anses behövliga. Som anfördes vid tillträdet till narkotikabrottskonventionen kan, om Sverige medger att en annan stat ingriper mot ett svenskt fartyg, knappast något annat komma i fråga än att ingripandet sker med stöd av de regler och i den ordning som föreskrivs i den främmande statens lagstiftning (prop. 1990/91:127 s. 44, även återgett i prop. 2004/05:138 s. 28). Ett tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg enligt artikel 8bis i SUA-konventionen skulle alltså innebära, som anges ovan, att Sverige medger ett undantag från sitt anspråk på exklusiv jurisdiktion som flaggstat. Detta bör kräva vissa preciserade förutsättningar och att brottsligheten är av allvarligt slag. De förutsättningar som anges i ingripandelagen framstår som lämpliga att uppställa också i fråga om den brottslighet som omfattas av SUA-konventionen. Enligt ingripandelagen prövas framställningar om ingripande av regeringen. De argument som anförts i tidigare lagstiftningsärenden till stöd för denna ordning får anses ha fortsatt giltighet (prop. 1990/91:127 s. 45 och prop. 2004/05:138 s. 32 f.). Regeringen bör alltså vara behörig myndighet i fråga om beslutanderätten även i det nu aktuella fallet. Då samma förutsättningar och beslutsordning bör gälla som vid ingripanden grundade på narkotikabrottskonventionen och tilläggsprotokollet mot människosmuggling föreslår regeringen att uppräkningen i första stycket ingripandelagen kompletteras så att lagen omfattar även SUA-konventionen med dess ändringsprotokoll. Att en annan stat kan ges rätt att ingripa mot ett svenskt fartyg innebär, enligt regeringens bedömning, en överlåtelse av svensk förvaltningsuppgift. Eftersom den förvaltningsuppgift som överlåts innefattar myndighetsutövning, aktualiseras en tillämpning av de särskilda majoritetskraven i 10 kap. 8 § andra stycket RF vid riksdagens beslut. Enligt ingripandelagen avser medgivandet ett ingripande "i enlighet med" den tillämpliga överenskommelsen. De förutsättningar och tillämpningsföreskrifter i övrigt, inklusive säkerhetsåtgärder, som där föreskrivs gäller alltså vid varje medgivande till ingripande mot ett svenskt fartyg. Som redogjorts för tidigare får den ingripande staten förutom att borda även vidta andra åtgärder med avseende på fartyget, såsom att genomsöka det och hålla förhör ombord. Vidare får, sedan bevis på brottslighet påträffats, fartyget, last och personer ombord kvarhållas. För de olika åtgärderna krävs emellertid tillstånd från flaggstaten. Bestämmelsen kan i och för sig uppfattas så att tillstånd ska lämnas i två steg. Bedömningen görs emellertid att det även finns utrymme för att ha ett samlat tillståndsgivande. En sådan ordning gäller redan i dag avseende de andra överenskommelserna. Mot denna bakgrund anser regeringen att, när beslut om bordning fattas, ställning även bör tas till vad den ingripande staten får lov att göra för det fall bevis påträffas vid bordningen, dvs. i fråga om att hålla kvar fartyget, last och personer ombord. Som huvudregel får inga ytterligare åtgärder från bordningsstatens sida vidtas utan flaggstatens uttryckliga tillstånd. Med tanke på den fortsatta hanteringen av ärendet (se nedan) bör Regeringskansliet (Justitiedepartementet) underrätta Åklagarmyndigheten om regeringens beslut. Som Försvarsmakten framför bör även den informeras härom. Det efterföljande förfarandet Leder en bordning till att bevis och misstänkta personer påträffas består den sista fasen i förfarandet av att avgöra vilket land som ska ta hand om utredningen och lagföringen. Enligt artikel 8bis 8 har flaggstaten rätt att i fråga om all bordning som sker enligt protokollet utöva domsrätt över ett kvarhållet fartyg, last eller andra föremål och personer ombord, inbegripet beslag, förverkande, frihetsberövande och åtal. Flaggstaten får dock, i enlighet med vad som följer av dess lagstiftning, medge att domsrätten utövas av en annan stat som har domsrätt enligt artikel 6 i konventionen. Sverige har alltså rätt att ta hand om utredning och lagföring efter utländsk bordning om detta inte avstås. Det innebär endast ett upprätthållande av flaggstatsprincipen. I praktiken är det fråga om att åklagare, utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, ska bedöma om en svensk förundersökning ska inledas, alternativt fortsätta, eller avslutas. Situationen kan vara sådan att det redan pågår en svensk förundersökning mot samma personer där resultatet av bordningen, t.ex. beslagtagen egendom, också bör föras in. Behöver misstänkta personer, bevis etc. överföras till Sverige får sedvanligt förfarande för internationellt straffrättsligt samarbete användas. Om däremot den andra staten tar hand om ärendet kan det bli aktuellt med överförande av lagföring. Enligt gällande regelverk hanteras åtgärder av detta slag av åklagare. De vidare instruktioner från flaggstaten om det efterföljande förfarandet som avses i artikel 8bis 6 bör alltså lämnas av åklagare. Behöriga myndigheter Enligt artikel 8bis 15 ska varje konventionsstat utse den myndighet eller, om så behövs, de myndigheter som ska ta emot och besvara framställningar om hjälp, bekräftelse av nationalitet och tillstånd att vidta lämpliga åtgärder. Enligt promemorian bör uppgiften att ta emot och besvara en inkommande begäran om hjälp (fall 2) ankomma på Rikspolisstyrelsen, vilket Rikspolisstyrelsen och Säkerhetspolisen inte invänder mot. Regeringen delar denna uppfattning. Rikspolisstyrelsen bör därför utses att vara behörig myndighet att ta emot och besvara framställningar om hjälp enligt artikel 8bis 4 i konventionen. Frågan bör regleras i förordning. Uppgiften att vara kontaktpunkt bör den 1 januari 2015 övergå till Polismyndigheten (se avsnitt 5.2). När det gäller uppgiften att ta emot och besvara framställningar om bekräftelse på ett fartygs nationalitet bör denna liksom i dag beträffande tilläggsprotokollet mot människosmuggling utföras av Kustbevakningen. Frågan bör regleras i förordning. Enligt de rutiner som redan gäller bör en sådan förfrågan, och i förekommande fall svaret, översändas till Regeringskansliet (Justitiedepartementet) som därigenom i ett tidigt skede informeras om ärendet och därmed kan förbereda sig på en eventuell senare framställning om bordning och genomsökning av fartyget (prop. 2004/05:138 s. 33). I det arbetet bör ingå att inhämta relevant information från berörda myndigheter. Som redan redogjorts för ska framställningar enligt ingripandelagen (fall 4) prövas av regeringen. Det bör, precis som beträffande de andra två överenskommelserna i lagen, ankomma på Regeringskansliet (Justitiedepartementet) att hantera en sådan framställning. Det kan noteras att en begäran om ingripande även kan framföras muntligen men ska då följas av en skriftlig bekräftelse från den begärande staten så snart det är möjligt (artikel 8bis 2). 6.4.2 Statens skyldighet att ersätta skada vid ingripande mot fartyg Regeringens förslag: I lagen om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg införs en bestämmelse som innebär att staten ska svara för skada med anledning av ett medgivande av regeringen enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen utan den begränsning som föreskrivs i 3 kap. 7 § samma lag. Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inte någon erinran mot promemorians förslag. Sveriges advokatsamfund framhåller betydelsen av den föreslagna skadeståndsregleringen vid felaktiga ingrepp men anser att flaggstaten måste bära ett skadeståndsansvar i fall där en felaktig myndighetsutövning består i att tillstånd till ingripande gjorts utan att det funnits stöd i utredningen. Skälen för regeringens förslag Konventionens reglering om skadeståndsansvar vid ingripande mot fartyg Genom artikel 8.2 i protokollet införs i konventionen även en bestämmelse om skadeståndsansvar (artikel 8bis 10 b). Utgångspunkten i bestämmelsen är att tillstånd att borda ett fartyg inte i sig utgör grund för skadeståndsskyldighet. Konventionsstaterna är emellertid ansvariga för varje skada, men eller förlust som de orsakat och som härrör från åtgärder som vidtagits enligt artikel 8bis. Skadeståndsansvaret omfattar två huvudgrupper av skadefall nämligen när motiven för de vidtagna åtgärderna visade sig vara ogrundade, förutsatt dock att fartyget inte har begått någon handling som rättfärdigar åtgärderna (artikel 8bis 10 b i), och när de vidtagna åtgärderna är olagliga eller går utöver vad som rimligen krävdes i ljuset av tillgänglig information för att genomföra bestämmelserna i artikeln (artikel 8bis 10 b ii). Staterna ska tillhandahålla effektiva rättsmedel med avseende på skadan, menet eller förlusten. Skadeståndsansvaret enligt bestämmelsen åvilar alltså parterna. Den pekar inte ut vare sig flaggstaten eller den ingripande staten som ansvarig för vissa skador eller för ingripandet som helhet, utan varje involverad stat svarar för de skador som de orsakat och som är hänförliga till den staten. Det innebär att bestämmelsen omfattar både felaktiga myndighetsbeslut och fel eller försummelser vid verkställandet av ett ingripande. Till den första kategorin kan hänföras beslut att ingripa som inte haft stöd i utredningen, exempelvis att det inte funnits skälig anledning att misstänka att fartyget var involverat i något relevant brott. Utgångspunkten här måste vara att flaggstaten bär ansvaret, dock under förutsättning att informationen från den begärande staten inte var felaktig eller bristfällig. Den andra kategorin av skadeståndsgrundande handlingar kan utgöras bl.a. av att en tjänsteman från den ingripande staten har använt våld mot en person utan att detta varit befogat eller har företagit husrannsakan utan grund. Det står således klart att både flaggstaten, dvs. Sverige, och den ingripande staten kan ådra sig skadeståndsansvar. Åtagandets betydelse för svenska förhållanden Den skyldighet att ersätta skada som nu är aktuell avser staters skadeståndsansvar. I svensk rätt finns bestämmelser om skadeståndsansvar för det allmänna i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). Enligt denna bestämmelse ansvarar staten för personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar, och för skada på grund av att någon annan kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Den senare bestämmelsen anger att den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ska ersätta den skada som kränkningen innebär. Som framgår av avsnitt 6.4.1 införs inte någon möjlighet för Sverige att kunna begära tillstånd att ingripa mot ett annat lands fartyg (fall 3). Något skadeståndsansvar i den delen är således inte aktuellt. Vad därefter gäller situationerna att Sverige begär hjälp från annat land att vidta åtgärder mot ett svensk fartyg (fall 1) respektive att Sverige på annat lands begäran vidtar åtgärder mot det landets fartyg (fall 2) anser regeringen att skadeståndslagens bestämmelse i 3 kap. 2 § täcker det skadeståndsansvar som protokollet omfattar i den delen. Beträffande det återstående fallet, att Sverige lämnar tillstånd till ett annat land att ingripa mot svenskt fartyg (fall 4), se förslaget till ändring i första stycket ingripandelagen, gör regeringen följande överväganden. Ett beslut om tillstånd att ingripa mot ett svenskt fartyg utgör myndighetsutövning. Fattas ett sådant beslut utan att tillräcklig grund förelegat kan sådant fel eller sådan försummelse som förutsätts för skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen vara för handen. Enligt 3 kap. 7 § samma lag får talan om ersättning enligt 2 § emellertid inte föras med anledning av beslut av bl.a. regeringen, om inte beslutet upphävts eller ändrats. I avsnitt 6.4.1 föreslås att tillståndsbeslut enligt artikel 8bis 5 ska fattas av regeringen. Utrymmet att upphäva eller ändra regeringens beslut i dessa fall bedöms vara mycket begränsat. Vid tvist om skadeståndsskyldighet på grund av ett felaktigt regeringsbeslut om ingripande mot svenskt fartyg medför således 3 kap. 7 § skadeståndslagen att den skadelidande inte kan väcka talan. Om så ändå sker ska sakprövningshindret beaktas ex officio av domstolen och talan således avvisas. Det innebär att något effektivt rättsmedel inte finns för skadeståndsanspråk mot staten på grund av felaktiga tillståndsbeslut och att Sverige därmed inte uppfyller konventionen i denna del. För att Sverige ska leva upp till åtagandet föreslås därför att det i ingripandelagen införs en bestämmelse som innebär att staten ska svara för skada med anledning av ett medgivande av regeringen enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen utan den begränsning som 3 kap. 7 § samma lag föreskriver. Lagrådet har inte någon invändning mot den bedömningen men anser att frågan om huruvida bestämmelsen ska omfatta också de andra i lagen reglerade fallen bör utvecklas närmare. Vad gäller den frågan kan det konstateras att tilläggsprotokollet mot människosmuggling (artikel 9.2) innehåller en liknande skadeståndsbestämmelse som den i SUA-konventionen, medan narkotikabrottskonventionen saknar sådan reglering. Som anges ovan bör lagstiftningen om ingripande mot svenska fartyg, bl.a. för att skapa förutsebarhet och motverka tillämpningsproblem, så långt möjligt vara likalydande oberoende av vilket brott som ligger till grund för åtgärden. Regeringens bedömning är därför att lagen även i denna del bör ha en enhetlig utformning och bestämmelsen i fråga alltså vara tillämplig i förhållande till samtliga tre överenskommelser som omfattas av lagen. En sådan ordning framstår som både rimlig och lämplig. När det sedan gäller skadeorsakande handlingar som vidtas av den ingripande statens tjänstemän görs följande bedömning. För att den svenska staten ska bli ansvarig krävs enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen att det rör sig om myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Ingripandet mot ett svenskt fartyg kommer att verkställas av en utländsk myndighet och en utländsk tjänsteman. Som framgår av avsnitt 6.4.1 är själva verkställandet underkastat den ingripande statens lagstiftning. Från den utgångspunkten kan det hävdas att ingripandet inte är en åtgärd vid myndighetsutövning i verksamhet för vilken den svenska staten svarar. När utländska tjänstemän ingriper i Sverige gäller enligt särskild lagstiftning - 13 § lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och 8 § lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar - bl.a. att den svenska staten, i vart fall primärt mot den skadelidande, bär skadeståndsansvaret för skador som orsakas av fel eller försummelse från dessa tjänstemäns sida. En sådan ordning har uppenbarligen inte ansetts kunna grundas direkt på 3 kap. 2 § skadeståndslagen utan krävt särskild reglering. Dock har bestämmelsen i skadeståndslagen ansetts vara tillämplig i fråga om skador vid myndighetsutövning genom svensk tjänstemans försorg utomlands. Med detta synsätt överfört på den nu aktuella situationen, dvs. att en utländsk tjänsteman med svenskt tillstånd ingriper mot ett svenskt fartyg utanför svenskt territorium, kan hävdas att den svenska staten inte svarar för fel eller försummelse direkt på grund av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Frågan är då om den svenska staten bör ha ett sådant ansvar. För en sådan ståndpunkt talar att ingripandet är helt avhängigt flaggstatens tillstånd och kan även ses som en åtgärd som utförs på flaggstatens vägnar; om den haft resurser skulle den ha ingripit själv. Sverige har emellertid endast begränsad möjlighet att utöva något praktiskt inflytande över de åtgärder som vidtas efter ett tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg. De utländska tjänstemännen lyder under den egna statens ordergivning och ingripandet är, som anges ovan, underkastat den ingripande statens lag. Det rimmar därför bäst med konventionsbestämmelsens ordalydelse, nämligen att var och en av staterna ska ansvara för skador som kan tillskrivas dem, att i en situation som den beskrivna anse att skadeståndsansvaret ska bäras av den ingripande staten. Då ansvaret innefattar också ett krav på adekvat kausalitet kan det med fog hävdas, från ett svenskt perspektiv, att sambandet mellan det svenska tillståndet och den ingripande, verkställande, statens felaktiga handlande är för uttunnat för att grunda ansvar. Enligt regeringen bör svenska staten alltså inte ha ett skadeståndsansvar i dessa situationer. 7 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag och bedömning: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2014. Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte. Promemorians förslag: Promemorian föreslår att lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2013. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna yttrar sig i denna del. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Lagändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt. Regeringen föreslår att detta sker den 1 juli 2014. Av grunderna för 5 § brottsbalkens promulgationslag följer att den ändrade bestämmelsen i lagen om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet inte får tillämpas så att den ges retroaktiv verkan till den tilltalades nackdel. När det gäller den nya skadeståndsbestämmelsen i ingripandelagen bör den tillämpas endast på skadefall som inträffar efter ikraftträdandet, vilket gäller enligt allmänna rättsgrundsatser (prop. 1972:5 s. 593). Några särskilda övergångsbestämmelser behövs alltså inte. 8 Ekonomiska konsekvenser Den föreslagna utvidgningen av regeringens möjlighet att lämna tillstånd till annan stat att ingripa mot svenskt fartyg utanför svenskt territorium bedöms inte medföra några ökade kostnader för staten. Detsamma gäller den nya bestämmelsen om skadeståndsansvar. Ändringen i lagen om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet innebär att det kriminaliserade området utökas något. De brottsbekämpande myndigheternas utredningar och mål med anledning av den föreslagna ändringen kan dock antas bli få. Förslaget bedöms därför inte medföra annat än möjligen marginella kostnadsökningar för rättsväsendet. Eventuella merkostnader ska finansieras inom myndigheternas befintliga anslag. 9 Författningskommentar 9.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:453) om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg Efter framställning av annan stat får regeringen medge den staten att ingripa mot ett svenskt fartyg utanför svenskt territorium i enlighet med 1. Förenta nationernas konvention den 19 december 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, 2. tilläggsprotokollet mot människosmuggling land-, luft- och sjövägen till Förenta nationernas konvention den 15 november 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet, eller 3. Förenta nationernas konvention den 10 mars 1988 för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet med dess protokoll den 14 oktober 2005. Ett sådant medgivande får dock lämnas endast om det finns skälig anledning att anta att fartyget används för brottslighet som begås på den främmande statens territorium eller som är avsedd att fullbordas där eller som annars riktar sig mot den statens intressen samt att brottsligheten motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Regeringen får förena ett medgivande med de villkor som anses behövliga. För skada med anledning av ett medgivande enligt denna lag är staten ansvarig i enlighet med 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) utan den begränsning som föreskrivs i 3 kap. 7 § samma lag. Lagen innehåller bestämmelser om att regeringen under vissa förutsättningar får tillåta en främmande stat att ingripa mot ett svenskt fartyg utanför svenskt territorium. I första stycket läggs konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet med dess protokoll från 2005 till i den tidigare uppräkningen av överenskommelser som omfattas av lagen. Tillägget innebär att ett annat land kan beviljas tillstånd att ingripa mot ett svenskt fartyg, t.ex. genom att borda och genomsöka det, om det finns skälig anledning att anta att fartyget används för sådan brottslighet mot sjöfartens säkerhet som omfattas av konventionen. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.1. Av det nya fjärde stycket framgår att skada med anledning av ett medgivande enligt lagen ska ersättas av staten i enlighet med 3 kap. 2 § skadeståndslagen utan den begränsning som föreskrivs i 3 kap. 7 § samma lag. Det innebär att regeringens beslut inte behöver ha upphävts eller ändrats för att talan om ersättning ska få föras. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.2 där också Lagrådets synpunkt behandlas. 9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet 2 § Med särskilt allvarlig brottslighet avses i denna lag 1. mord, dråp, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, grovt olaga tvång, mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, sabotage och spridande av gift eller smitta, om syftet med gärningen är att injaga skräck i en befolkning eller en befolkningsgrupp eller att förmå en regering eller en internationell organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, 2. terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, grovt sabotage, kapning, sjö- eller luftfartssabotage och flygplatssabotage, 3. sådan brottslighet som avses i a) artikel 1 i den internationella konventionen den 17 december 1979 mot tagande av gisslan, b) artikel 7 i konventionen den 3 mars 1980 om fysiskt skydd av kärnämne, c) artikel 2 i den internationella konventionen den 15 december 1997 om bekämpande av bombattentat av terrorister, och d) artikel 2 i den internationella konventionen den 13 april 2005 för bekämpande av nukleär terrorism, 4. mord, dråp, misshandel, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, grov skadegörelse, mordbrand, grov mordbrand samt hot om sådana brott, om gärningen utförs mot sådana internationellt skyddade personer som avses i konventionen den 14 december 1973 om förebyggande och bestraffning av brott mot diplomater och andra internationellt skyddade personer, samt 5. brott enligt 3 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall. Paragrafen anger vad som i lagen avses med särskilt allvarlig brottslighet. Det är i förhållande till sådan brottslighet det föreskrivs ett särskilt straffansvar för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning. I tredje punkten läggs artikel 2 i konventionen för bekämpande av nukleär terrorism till. Det innebär att straffansvaret enligt lagen ska vara tillämpligt även i förhållande till sådan brottslighet som avses i den artikeln. Enligt artikel 2 begår en person ett brott i konventionens mening om personen rättsstridigt och uppsåtligen samt med uppsåt att orsaka dödsfall eller allvarlig kroppsskada eller omfattande sak- eller miljöskada innehar radioaktivt material eller tillverkar eller innehar en anordning (artikel 2.1 a), eller på något sätt använder radioaktivt material eller en anordning, eller använder eller skadar en kärnteknisk anläggning på ett sätt som förorsakar utsläpp eller riskerar att förorsaka utsläpp av radioaktivt material (artikel 2.1 b). I sistnämnda fall föreligger även ett brott om uppsåtet varit att förmå en fysisk eller juridisk person, en internationell organisation eller en stat att utföra eller underlåta att utföra en handling. Enligt konventionen ska det också utgöra ett brott om personen hotar, under omständigheter som visar på allvaret i hotet, att begå ett sådant brott som anges i punkt 1 b (artikel 2.2 a), eller rättsstridigt och uppsåtligen tilltvingar sig radioaktivt material, en anordning eller kärnteknisk anläggning genom hot, under omständigheter som visar på allvaret i hotet, eller genom att använda våld (artikel 2.2 b). Dessa brott torde enligt svensk rätt motsvaras av bl.a. bestämmelser i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet och strålskyddslagen (1988:220) samt terroristbrott, olaga hot, rån, grovt rån och utpressning. Redaktionellt förtydligas punkten genom att artiklarna i bestämmelsen anges i fyra underpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 5.4 där också Lagrådets synpunkt behandlas. Internationell konvention för bekämpande av nukleär terrorism De stater som är parter i denna konvention, som beaktar ändamålen och grundsatserna i Förenta nationernas stadga om upprätthållande av internationell fred och säkerhet och främjande av grannsämja, vänskapliga förbindelser och samarbete mellan staterna, som erinrar om förklaringen i anledning av Förenta nationernas femtioårsdag den 24 oktober 1995, som erkänner alla staters rätt att utveckla och använda kärnenergi för fredliga syften och deras rättmätiga intressen i de möjliga fördelar som kan skapas av fredlig användning av kärnenergi, som beaktar konventionen om fysiskt skydd av kärnämne från 1980, som är djupt oroade över de tilltagande terrordåden i alla dess former och yttringar i hela världen, som erinrar om förklaringen om åtgärder för att undanröja internationell terrorism, bifogad generalförsamlingens resolution 49/60 av den 9 december 1994, i vilken, bland annat, Förenta nationernas medlemsstater högtidligen bekräftar sitt kategoriska fördömande av alla terrordåd, terrormetoder och terrormanipulationer såsom brottsliga och oförsvarliga, var de än begås och vem som än begår dem, inbegripet handlingar som äventyrar de vänskapliga relationerna mellan stater och folk samt hotar staternas territoriella integritet och säkerhet, som konstaterar att staterna i förklaringen även uppmanas att omedelbart se över räckvidden av de befintliga internationella rättsreglerna om förebyggande, bekämpande och undanröjande av terrorism i alla dess former och yttringar i syfte att säkerställa att det finns ett omfattande rättsligt ramverk som täcker frågans alla aspekter, som erinrar om generalförsamlingens resolution 51/210 av den 17 december 1996 och den förklaring till komplettering av 1994 års förklaring om åtgärder för att undanröja internationell terrorism, som bifogades resolutionen, som också erinrar om att, enligt generalförsamlingens resolution 51/210, en tillfällig kommitté inrättades för att utarbeta bland annat en internationell konvention för bekämpande av nukleär terrorism som komplement till anknytande befintliga internationella instrument, som konstaterar att nukleär terrorism kan resultera i ytterst allvarliga följder och kan utgöra ett hot mot internationell fred och säkerhet, som också konstaterar att befintliga multilaterala rättsregler inte på ett adekvat sätt riktar sig mot sådana attacker, som är övertygade om att det föreligger ett trängande behov av att öka det internationella samarbetet mellan stater när det gäller att utforma och vidta effektiva och praktiska åtgärder för att förebygga sådana terrordåd och för att lagföra och bestraffa förövarna, som konstaterar att staternas försvarsmakters verksamhet styrs av folkrättsliga regler som ligger utanför ramen för denna konvention och att det förhållandet att vissa gärningar inte omfattas av denna konvention inte innebär att på annat sätt olagliga handlingar godtas eller legitimeras eller att lagföring enligt annan lagstiftning är utesluten, har kommit överens om följande. Artikel 1 I denna konvention avses med 1. "radioaktivt material": kärnämne eller andra radioaktiva substanser som innehåller nuklider vilka genomgår spontan klyvning (en process som följs av utsläpp av en eller flera typer av joniserande strålning, såsom alfa-, beta- och neutronpartiklar samt gammastrålning) och som kan, på grund av deras radiologiska eller klyvbara egenskaper, orsaka dödsfall, allvarlig kroppsskada eller omfattande sak- eller miljöskada, 2. "kärnämne": plutonium, förutom sådant som har en isotopkoncentration som överstiger 80 procent med avseende på plutonium 238, uran 233, uran som anrikats med avseende på isotop 235 eller 233, uran som innehåller en blandning av isotoper som de förekommer i naturen i annan form än som malm eller malmrester, eller varje ämne som innehåller ett eller flera av nämnda ämnen; "uran som anrikats med avseende på isotop 235 eller 233" avser uran som innehåller isotop 235 eller 233, eller bådadera, i en sådan kvantitet att mängdförhållandet mellan summan av dessa isotoper och isotop 238 är större än förhållandet mellan isotopen 235 och isotop 238, som finns i naturen, 3. "kärnteknisk anläggning": a) kärnreaktorer, inbegripet reaktorer som installerats ombord på fartyg, fordon, luftfartyg eller rymdfarkoster för användning som energikälla för att driva fartyget, fordonet, luftfartyget eller rymdfarkosten eller för annat syfte, eller b) fabriker eller fortskaffningsmedel som används för att tillverka, förvara, bearbeta eller transportera radioaktivt material, 4. "anordning": a) kärnladdningar, eller b) anordningar som sprider radioaktivt material eller släpper ut strålning som kan, på grund av sina radiologiska egenskaper, orsaka dödsfall, allvarlig kroppsskada eller omfattande sak- eller miljöskada, 5. "statlig eller annan offentlig anläggning": permanent eller tillfällig anläggning eller transportmedel som används eller har tagits i besittning av företrädare för en stat, regeringsledamöter, den lagstiftande församlingen eller rättsväsendet eller av tjänstemän eller andra anställda hos en stat eller en annan offentlig myndighet eller ett offentligt organ eller av tjänstemän eller andra anställda hos en mellanstatlig organisation i samband med deras tjänsteutövning, och 6. "en stats försvarsmakt": en stats väpnade styrkor som är organiserade, utbildade och utrustade enligt statens nationella lagstiftning, huvudsakligen för nationellt försvar eller säkerhet samt personer som är verksamma till stöd för dessa väpnade styrkor och står under deras formella befäl, kontroll och ansvar. Artikel 2 1. En person begår ett brott i den mening som avses i denna konvention, om den personen rättsstridigt och uppsåtligen a) innehar radioaktivt material eller tillverkar eller innehar en anordning i) med uppsåt att orsaka dödsfall eller allvarlig kroppsskada, eller ii) med uppsåt att orsaka omfattande sak- eller miljöskada; b) på något sätt använder radioaktivt material eller en anordning, eller använder eller skadar en kärnteknisk anläggning på ett sätt som förorsakar utsläpp eller riskerar att förorsaka utsläpp av radioaktivt material i) med uppsåt att orsaka dödsfall eller allvarlig kroppsskada, ii) med uppsåt att orsaka omfattande sak- eller miljöskada, eller iii) med uppsåt att förmå en fysisk eller juridisk person, en internationell organisation eller en stat att utföra eller underlåta att utföra en handling. 2. En person begår även ett brott, om den personen a) hotar, under omständigheter som visar på allvaret i hotet, att begå ett sådant brott som anges i punkt 1 (b) i denna artikel, eller b) rättsstridigt och uppsåtligen tilltvingar sig radioaktivt material, en anordning eller kärnteknisk anläggning genom hot, under omständigheter som visar på allvaret i hotet, eller genom att använda våld. 3. En person begår även ett brott, om den personen försöker begå ett sådant brott som anges i punkt 1 i denna artikel. 4. En person begår även ett brott, om den personen a) medverkar till ett sådant brott som anges i punkt 1, 2 eller 3 i denna artikel, b) värvar eller instruerar andra att begå ett sådant brott som anges i punkt 1, 2 eller 3 i denna artikel, eller c) på annat sätt bidrar till att en grupp personer, som handlar med ett gemensamt syfte, begår ett eller flera sådana brott som anges i punkt 1, 2 eller 3 i denna artikel; ett sådant bidrag måste vara uppsåtligt och ske antingen i syfte att främja gruppens allmänna brottsliga verksamhet eller syfte eller i vetskap om gruppens avsikt att begå det eller de berörda brotten. Artikel 3 Denna konvention är inte tillämplig om brottet begås inom en enda stat, om den misstänkte och offren är medborgare i den staten, om den misstänkte påträffas inom den statens territorium och om ingen annan stat har en grund enligt artikel 9.1 eller 9.2 för att utöva domsrätt, bortsett från att bestämmelserna i artiklarna 7, 12 och 14-17 vid behov ska tillämpas i sådana fall. Artikel 4 1. Ingen bestämmelse i denna konvention ska inverka på andra rättigheter, skyldigheter och ansvar för stater och enskilda enligt folkrätten, särskilt ändamålen och grundsatserna i Förenta nationernas stadga och internationell humanitär rätt. 2. På sådan verksamhet av väpnade styrkor under en väpnad konflikt - med den innebörd som dessa termer har i internationell humanitär rätt - som regleras av sådan rätt är inte denna konvention tillämplig; den verksamhet som utövas av en stats försvarsmakt då denna fullgör sina officiella uppgifter är inte underkastad denna konvention i den utsträckning som verksamheten regleras av andra folkrättsliga regler. 3. Bestämmelserna i punkt 2 i denna artikel ska inte tolkas som att annars olagliga handlingar tolereras eller betraktas som rättsenliga eller utesluter lagföring enligt annan lagstiftning. 4. Denna konvention behandlar inte, och kan inte i något avseende tolkas som att den behandlar, frågan om lagligheten av en stats användning eller hot om användning av kärnvapen. Artikel 5 Varje konventionsstat ska vidta de åtgärder som fordras a) för att i sin nationella lagstiftning fastställa att de brott som anges i artikel 2 är brottsliga handlingar, och b) för att belägga dessa brott med lämpliga straff, varvid hänsyn ska tas till brottens allvarliga beskaffenhet. Artikel 6 Varje konventionsstat ska vidta de åtgärder, inbegripet i förekommande fall nationell lagstiftning, som fordras för att säkerställa att brottsliga handlingar inom denna konventions tillämpningsområde - särskilt om handlingarna är avsedda eller ägnade att framkalla skräck hos allmänheten, en grupp personer eller särskilda personer - inte under några omständigheter rättfärdigas av överväganden av politisk, filosofisk, ideologisk, rasmässig, etnisk, religiös eller annan liknande karaktär, utan bestraffas med straff som står i överensstämmelse med handlingarnas allvarliga beskaffenhet. Artikel 7 1. Konventionsstaterna ska samarbeta genom att a) vidta alla åtgärder som är möjliga, inbegripet anpassning av sin nationella lagstiftning om det behövs, för att förebygga och motverka förberedelser inom sina respektive territorier till förövande av sådana brott som anges i artikel 2 inom eller utom sina territorier, däribland åtgärder för att inom dessa territorier förhindra sådan illegal verksamhet av personer, grupper och organisationer varigenom dessa främjar, anstiftar, organiserar, uppsåtligen finansierar eller uppsåtligen tillhandahåller teknisk hjälp eller information eller deltar i förövandet av sådana brott, och b) utbyta korrekt och verifierad information i enlighet med sin nationella lagstiftning och på det sätt och enligt de villkor som denna uppställer och genom att samordna administrativa och andra åtgärder som vidtas där så är lämpligt för att upptäcka, förebygga, bekämpa och utreda sådana brottsliga handlingar som anges i artikel 2 och för att inleda straffrättsliga förfaranden mot personer som är misstänkta för att ha begått dessa brott; en konventionsstat ska särskilt vidta lämpliga åtgärder för att utan dröjsmål informera de andra stater som avses i artikel 9 såväl om förövandet av sådana brott som anges i artikel 2 som om förberedelser att begå sådana brott som kommit till dess kännedom och även informera, i förekommande fall, internationella organisationer. 2. Konventionsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder som är förenliga med sin nationella lagstiftning för att bevara den förtroliga karaktären hos den information som de mottar från en annan konventionsstat i förtroende med stöd av bestämmelserna i denna konvention eller genom att delta i verksamhet för att genomföra denna konvention. Om konventionsstaterna lämnar information i förtroende till internationella organisationer, ska åtgärder vidtas för att tillförsäkra att informationens konfidentialitet skyddas. 3. Konventionsstaterna är inte skyldiga enligt denna konvention att tillhandahålla information som de inte får lämna ut enligt nationell lagstiftning eller som skulle äventyra den berörda statens säkerhet eller det fysiska skyddet av kärnämnen. 4. Konventionsstaterna ska informera Förenta nationernas generalsekreterare om de behöriga myndigheter och kontaktpunkter som är ansvariga för att skicka och ta emot sådan information som avses i denna artikel. Förenta nationernas generalsekreterare ska vidarebefordra information om behöriga myndigheter och kontaktpunkter till alla konventionsstater och Internationella atomenergiorganet. Dessa myndigheter och kontaktpunkter måste vara ständigt nåbara. Artikel 8 För att förhindra brott enligt denna konvention ska konventionsstaterna anstränga sig särskilt för att - med beaktande av relevanta rekommendationer och ålägganden från Internationella atomenergiorganet - vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa skyddet av radioaktivt material. Artikel 9 1. Varje konventionsstat ska vidta de åtgärder som fordras för att den ska kunna utöva domsrätt beträffande de brott som anges i artikel 2 om a) brottet har begåtts inom den statens territorium, b) brottet har begåtts ombord på ett fartyg som förde den statens flagg eller ombord på ett luftfartyg som var registrerat enligt dess lagstiftning när brottet begicks, eller c) brottet har begåtts av en av den statens medborgare. 2. En konventionsstat får även fastställa att den har domsrätt beträffande varje sådant brott om a) brottet har begåtts mot en av den statens medborgare, b) brottet har begåtts mot en statlig eller annan offentlig anläggning som tillhör den staten utomlands, inbegripet en ambassad eller annan diplomatisk eller konsulär lokal som tillhör den staten, c) brottet har begåtts av en statslös person med hemvist inom den statens territorium, d) brottet har begåtts vid ett försök att tvinga den staten att vidta eller avstå från att vidta en handling, eller e) brottet har begåtts ombord på ett luftfartyg som den statens regering har under sin förvaltning. 3. Varje konventionsstat ska vid ratifikation, godtagande eller godkännande av eller anslutning till denna konvention, underrätta Förenta nationernas generalsekreterare om den domsrätt som staten har fastställt i sin nationella lagstiftning i enlighet med punkt 2 i denna artikel. Så snart en förändring görs ska den berörda konventionsstaten omedelbart underrätta generalsekreteraren. 4. Varje konventionsstat ska även vidta de åtgärder som fordras för att den ska kunna utöva domsrätt beträffande de brott som anges i artikel 2 i de fall då den misstänkte befinner sig inom statens territorium och staten inte utlämnar vederbörande till någon av de konventionsstater som har fastställt att de har domsrätt i enlighet med punkt 1 eller 2 i denna artikel. 5. Denna konvention utesluter inte att en konventionsstat utövar domsrätt i brottmål i enlighet med sin nationella lagstiftning. Artikel 10 1. När en konventionsstat har tagit emot information om att ett sådant brott som anges i artikel 2 har begåtts eller håller på att begås på den statens territorium eller att en person som har begått eller misstänks för att ha begått ett sådant brott kan befinna sig inom dess territorium, ska den berörda konventionsstaten vidta sådana åtgärder som kan fordras enligt dess nationella lagstiftning för att utreda de omständigheter som informationen avser. 2. Efter att ha övertygat sig om att omständigheterna motiverar det ska den konventionsstat inom vars territorium den som har begått brottet eller misstänks för detta befinner sig, vidta de enligt den nationella lagstiftningen lämpliga åtgärderna för att säkerställa den personens närvaro för åtal eller utlämning. 3. Den som är föremål för sådana åtgärder som avses i punkt 2 i denna artikel ska ha rätt att a) ofördröjligen sätta sig i förbindelse med närmaste behöriga företrädare för den stat i vilken personen är medborgare eller för den stat som annars är behörig att tillvarata den personens rättigheter eller, om personen är statslös, för den stat inom vars territorium personen har sitt hemvist, b) ta emot besök av en företrädare för den staten, och c) bli informerad om sina rättigheter enligt punkterna a och b. 4. De rättigheter som anges i punkt 3 i denna artikel ska utövas i enlighet med lagar och andra författningar i den stat inom vars territorium den som har begått brottet eller misstänks för det befinner sig, under förutsättning att dessa lagar och andra författningar gör det möjligt att fullt ut uppnå de syften som avses med de enligt punkt 3 tillerkända rättigheterna. 5. Bestämmelserna i punkterna 3 och 4 i denna artikel ska inte inverka på rätten för en konventionsstat med anspråk på domsrätt enligt artikel 9.1 c eller 9.2 c att anmoda Internationella Rödakorskommittén att sätta sig i förbindelse med och besöka den misstänkte. 6. Om en konventionsstat har tagit någon i förvar i enlighet med denna artikel ska den omedelbart, direkt eller via Förenta nationernas generalsekreterare, underrätta de konventionsstater som har fastställt att de har domsrätt enligt artikel 9.1 och 9.2 och, om den finner det lämpligt, alla andra berörda konventionsstater, om att personen har tagits i förvar och om de omständigheter som motiverar frihetsberövandet. Den stat som verkställer en utredning som avses i punkt 1 i denna artikel ska genast underrätta nämnda konventionsstater om utredningsresultatet och ange huruvida den avser att utöva domsrätt. Artikel 11 1. I de fall där artikel 9 är tillämplig ska den konventionsstat inom vars territorium den misstänkte befinner sig, om den inte utlämnar vederbörande, undantagslöst och oberoende av om brottet har begåtts inom dess territorium vara skyldig att utan onödigt dröjsmål genom förfaranden i enlighet med den statens lagstiftning överlämna ärendet till sina behöriga myndigheter för beslut i åtalsfrågan. Dessa myndigheter ska fatta beslut enligt samma regler som gäller i fråga om varje annat brott av allvarlig karaktär enligt lagstiftningen i den staten. 2. Om en konventionsstat enligt sin nationella lag har rätt att utlämna eller på annat sätt överföra en av sina medborgare endast på villkor att vederbörande återlämnas till den staten för att avtjäna det straff som ådömts till följd av den rättegång eller det förfarande för vilket utlämningen eller överförandet begärdes, och denna stat och den stat som begär utlämning är överens om detta alternativ och de andra villkor som de anser lämpliga, ska en sådan villkorad utlämning eller ett sådant överförande vara tillräckligt för att upphäva den skyldighet som anges i punkt 1 i denna artikel. Artikel 12 Den som tas i fängsligt förvar eller gentemot vilken andra åtgärder vidtas eller förfaranden genomförs med stöd av denna konvention ska garanteras en rättvis behandling som innefattar åtnjutande av alla rättigheter och garantier i enlighet med lagstiftningen i den stat inom vars territorium personen befinner sig och i enlighet med tillämpliga folkrättsliga bestämmelser, däribland principerna om de mänskliga rättigheterna. Artikel 13 1. De brott som anges i artikel 2 ska anses tillhöra de utlämningsbara brotten i varje utlämningsavtal som redan föreligger mellan några av konventionsstaterna före denna konventions ikraftträdande. Konventionsstaterna åtar sig att ta med sådana brott som utlämningsbara brott i varje utlämningsavtal som därefter kommer att ingås mellan dem. 2. Om en konventionsstat, som för utlämning ställer som villkor att ett utlämningsavtal ska föreligga, mottar en framställning om utlämning från en annan konventionsstat med vilken den inte har ingått sådant avtal, får den anmodade konventionsstaten, efter fritt val, betrakta denna konvention som laglig grund för utlämning för de brott som anges i artikel 2. För utlämning ska gälla de övriga villkor som föreskrivs i den anmodade statens lagstiftning. 3. Konventionsstater som för utlämning inte ställer som villkor att ett utlämningsavtal ska föreligga, ska sinsemellan betrakta de brott som anges i artikel 2 som utlämningsbara brott i enlighet med de villkor som uppställs i den anmodade statens lagstiftning. 4. Om så är nödvändigt ska för utlämning mellan konventionsstater de brott som anges i artikel 2 behandlas som om de begåtts inte endast på gärningsorten utan även inom territoriet för de stater som har fastställt att de har domsrätt enligt artikel 9.1 och 9.2. 5. Bestämmelserna i alla fördrag och avtal om utlämning mellan konventionsstater med avseende på brott som anges i artikel 2 ska anses vara ändrade mellan konventionsstaterna i den utsträckning som de är oförenliga med denna konvention. Artikel 14 1. Konventionsstaterna ska lämna varandra största möjliga bistånd i samband med utredningar, straffrättsliga förfaranden eller utlämningsförfaranden som inletts med anledning av brott som anges i artikel 2, inberäknat bistånd med tillhandahållande av bevismaterial som de förfogar över och som är nödvändigt för förfarandet. 2. Konventionsstaterna ska fullgöra sina skyldigheter enligt punkt 1 i denna artikel i överensstämmelse med de fördrag eller andra avtal om ömsesidig rättslig hjälp som kan finnas mellan dem. Saknas sådana fördrag eller avtal, ska konventionsstaterna bistå varandra i enlighet med sin nationella lagstiftning. Artikel 15 Inget av de brott som anges i artikel 2 ska med avseende på utlämning eller ömsesidig rättslig hjälp betraktas som ett politiskt brott, ett brott förknippat med ett politiskt brott eller ett brott inspirerat av politiska motiv. Följaktligen får en framställning om utlämning eller ömsesidig rättslig hjälp som grundar sig på ett sådant brott inte avslås endast av det skälet att framställningen avser ett politiskt brott, ett brott förknippat med ett politiskt brott eller som ett brott inspirerat av politiska motiv. Artikel 16 Ingen bestämmelse i denna konvention ska tolkas så att utlämningsskyldighet eller skyldighet att lämna ömsesidig rättslig hjälp uppkommer om den anmodade staten har grundad anledning att anta att en framställning om utlämning för brott som anges i artikel 2 eller om ömsesidig rättslig hjälp avseende sådant brott har gjorts i syfte att åtala eller straffa en person i anledning av dennas ras, trosbekännelse, nationalitet, etniska ursprung eller politiska uppfattning, eller att bifall till framställningen skulle vara till men för den personens ställning av något av dessa skäl. Artikel 17 1. En person som är i fängsligt förvar eller undergår verkställighet av en påföljd inom en konventionsstats territorium och vars närvaro i en annan konventionsstat begärs för vittnesmål, identifiering eller annan medverkan för att få fram bevis för utredning av eller åtal för brott enligt denna konvention, får överföras under förutsättning att a) personen frivilligt och välinformerad ger sitt samtycke, och b) båda staternas behöriga myndigheter ger sitt tillstånd, med förbehåll för sådana villkor som dessa stater kan anse vara lämpliga. 2. Vid tillämpningen av denna artikel gäller följande. a) Den stat till vilken personen överförs ska ha behörighet och skyldighet att hålla den överförda personen i fängsligt förvar, såvida inte den stat från vilken personen överfördes begär eller tillåter något annat. b) Den stat till vilken personen överförs ska ofördröjligen fullgöra sin skyldighet att återlämna personen till fängsligt förvar i den stat från vilken personen överfördes i enlighet med vad de båda staternas behöriga myndigheter i förväg eller på annat sätt kommit överens om. c) Den stat till vilken personen överförs får inte kräva att den stat varifrån personen överfördes inleder ett utlämningsförfarande för att personen ska återlämnas. d) Den överförda personen ska i fråga om verkställigheten av den påföljd som verkställs i den stat varifrån överförandet skedde tillgodoräknas den tid som tillbringas i fängsligt förvar i den stat till vilken personen överfördes. 3. Utan samtycke av den konventionsstat från vilken personen ska överföras i enlighet med denna artikel får inte den personen, oavsett hans eller hennes nationalitet, inom territoriet för den stat till vilken överförandet sker åtalas eller häktas eller bli föremål för någon annan frihetsberövande åtgärd med avseende på gärningar som begåtts eller domar som meddelats före personens avresa från territoriet för den stat från vilken han eller hon överfördes. Artikel 18 1. När radioaktivt material, anordningar eller kärntekniska anläggningar tas i beslag eller på annat sätt tas om hand efter att ett sådant brott som anges i artikel 2 har begåtts, ska den konventionsstat som har föremålen i sin besittning a) vidta åtgärder för att oskadliggöra det radioaktiva materialet, anordningen eller den kärntekniska anläggningen, b) tillförsäkra att alla kärnämnen förvaras i enlighet med Internationella atomenergiorganets säkerhetsföreskrifter, och c) ta hänsyn till rekommendationer som gäller fysiskt skydd samt hälso- och säkerhetsstandarder som publicerats av Internationella atomenergiorganet. 2. När rättsliga förfaranden med anledning av ett sådant brott som anges i artikel 2 har avslutats, eller dessförinnan om det krävs enligt folkrätten, ska, efter överläggningar (särskilt beträffande formerna för återlämnande och förvaring) med de berörda konventionsstaterna, allt radioaktivt material eller varje anordning eller kärnteknisk anläggning lämnas tillbaka till den konventionsstat till vilken det tillhör, till den konventionsstat i vilken den fysiska eller juridiska person som äger det radioaktiva materialet, anordningen eller den kärntekniska anläggningen är medborgare eller har sitt hemvist eller till den konventionsstat från vars territorium föremålen stals eller åtkoms på annat rättsstridigt sätt. 3. a) Om en konventionsstat på grund av nationell lag eller folkrätten är förbjuden att återlämna eller ta emot radioaktivt material, anordning eller kärnteknisk anläggning eller om de berörda konventionsstaterna, med beaktande av punkt 3 b i denna artikel, kommer överens om det, ska den konventionsstat som har det radioaktiva materialet, anordningarna eller de kärntekniska anläggningarna i sin besittning fortsätta att vidta de åtgärder som anges i punkt 1 i denna artikel; sådant radioaktivt material eller sådana anordningar eller kärntekniska anläggningar får bara användas för fredliga ändamål. b) Om den konventionsstat som har det radioaktiva materialet, anordningarna eller de kärntekniska anläggningarna i sin besittning inte lagligen kan ha det, ska denna stat tillse att föremålen så snart som möjligt överförs till en konventionsstat för vilken innehavet är lagligt och som, där så är lämpligt, i samråd med den första staten, har ställt garantier som svarar mot kraven enligt punkt 1 i denna artikel, i syfte att oskadliggöra föremålen; sådant radioaktivt material eller sådana anordningar eller kärntekniska anläggningar får bara användas för fredliga ändamål. 4. Om det radioaktiva material eller de anordningar eller kärntekniska anläggningar som avses i punkterna 1 och 2 i denna artikel inte tillhör någon av konventionsstaterna eller en medborgare eller någon som har hemvist i en konventionsstat eller inte stulits eller på annat sätt åtkommits olagligt från en konventionsstats territorium, eller om ingen stat är beredd att ta emot sådana föremål enligt punkt 3 i denna artikel, ska, med beaktande av punkt 3 b i denna artikel, ett särskilt beslut om hanteringen fattas efter överläggningar mellan de stater som är berörda och alla relevanta internationella organisationer. 5. För att iaktta vad som anges i punkterna 1-4 i denna artikel, får den konventionsstat som har det radioaktiva materialet, anordningen eller den kärntekniska anläggningen i sin besittning begära hjälp från och samarbete med andra konventionsstater, särskilt de berörda konventionsstaterna, och alla relevanta internationella organisationer, särskilt Internationella atomenergiorganet. Konventionsstaterna och de relevanta internationella organisationerna uppmanas att lämna största möjliga hjälp enligt denna punkt. 6. De konventionsstater som är inbegripna i bortskaffande eller kvarhållande av radioaktivt material, anordning eller kärnteknisk anläggning enligt denna artikel ska informera Internationella atomenergiorganets generaldirektör på vilket sätt sådana föremål bortskaffas eller hålls kvar. Internationella atomenergiorganets generaldirektör ska vidarebefordra informationen till de andra konventionsstaterna. 7. Inget i denna artikel påverkar de internationella bestämmelser som reglerar ansvar för radiologiska skador, eller andra folkrättsliga bestämmelser, i händelse av utsläpp i samband med ett sådant brott som avses i artikel 2. Artikel 19 Den konventionsstat där en misstänkt åtalas ska i enlighet med sin nationella lagstiftning eller sina tillämpliga förfaranden meddela slutresultatet av förfarandet till Förenta nationernas generalsekreterare, som ska vidarebefordra informationen till de övriga konventionsstaterna. Artikel 20 Konventionsstaterna ska samråda med varandra direkt eller genom Förenta nationernas generalsekreterare, med hjälp av internationella organisationer efter behov, för att tillförsäkra ett effektivt genomförande av denna konvention. Artikel 21 Konventionsstaterna ska fullgöra sina förpliktelser enligt denna konvention på ett sätt som är förenligt med principerna om staters suveräna likställdhet och territoriella integritet samt med principen om nonintervention. Artikel 22 Ingen bestämmelse i denna konvention tillåter en konventionsstat att inom en annan konventionsstats territorium utöva domsrätt och fullgöra uppgifter som är uteslutande förbehållna myndigheterna i den andra konventionsstaten enligt dess nationella lagstiftning. Artikel 23 1. Varje tvist mellan två eller flera konventionsstater angående tolkningen eller tillämpningen av denna konvention som inte kan lösas genom förhandlingar inom skälig tid, ska på begäran av någon av dem hänskjutas till skiljeförfarande. Om parterna inom sex månader efter det att begäran om skiljeförfarande framställts inte kan enas om utformningen av detta, kan endera parten hänskjuta tvisten till Internationella domstolen genom ansökan i enlighet med domstolens stadga. 2. Varje stat får vid undertecknande, ratifikation, godtagande eller godkännande av denna konvention eller vid anslutning till den förklara att den inte anser sig vara bunden av punkt 1 i denna artikel. De övriga konventionsstaterna blir inte bundna av punkt 1 gentemot en konventionsstat som har gjort ett sådant förbehåll. 3. En stat som har gjort ett förbehåll enligt punkt 2 i denna artikel får när som helst återta förbehållet genom en underrättelse till Förenta nationernas generalsekreterare. Artikel 24 1. Denna konvention ska stå öppen för undertecknande av alla stater från och med den 14 september 2005 till och med den 31 december 2006 i Förenta nationernas högkvarter i New York. 2. Denna konvention ska ratificeras, godtas eller godkännas. Ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrumenten ska deponeras hos Förenta nationernas generalsekreterare. 3. Denna konvention ska stå öppen för anslutning av alla stater. Anslutningsinstrumenten ska deponeras hos Förenta nationernas generalsekreterare. Artikel 25 1. Denna konvention träder i kraft den trettionde dagen efter den dag då det tjugoandra ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrumentet deponerades hos Förenta nationernas generalsekreterare. 2. För varje stat som ratificerar, godtar, godkänner eller ansluter sig till konventionen efter det att det tjugoandra ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrumentet har deponerats träder konventionen i kraft den trettionde dagen efter den dag då staten i fråga deponerade sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument. Artikel 26 1. En stat får föreslå ändringar av denna konvention. Ändringsförslaget ska ges in till depositarien, som omedelbart ska sända det till alla konventionsstater. 2. Om en majoritet av konventionsstaterna begär att depositarien sammankallar en konferens för att behandla ändringsförslagen, ska depositarien inbjuda alla konventionsstater att delta i en sådan konferens; denna får inte påbörjas tidigare än tre månader efter det att inbjudningarna har sänts ut. 3. Konferensen ska göra sitt yttersta för att ändringar ska antas enhälligt. Om inte detta är möjligt, ska ändringar antas med två tredjedels majoritet av alla konventionsstater. Alla ändringar som antas vid konferensen ska depositarien genast sända till alla konventionsstater. 4. De ändringar som har antagits enligt punkt 3 i denna artikel träder i kraft för varje konventionsstat som deponerar sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument den trettionde dagen efter den dag då två tredjedelar av konventionsstaterna deponerat relevant instrument. Därefter ska ändringen träda i kraft för en konventionsstat den trettionde dagen efter den dag då den staten deponerat sitt relevanta instrument. Artikel 27 1. En konventionsstat får säga upp denna konvention genom skriftlig underrättelse till Förenta nationernas generalsekreterare. 2. Uppsägningen träder i kraft ett år efter den dag då Förenta nationernas generalsekreterare tog emot underrättelsen. Artikel 28 Originalet till denna konvention, vars arabiska, kinesiska, engelska, franska, ryska och spanska texter är lika giltiga, ska deponeras hos Förenta nationernas generalsekreterare, som ska överlämna bestyrkta kopior till alla stater. TILL BEVIS HÄRPÅ har undertecknade, därtill vederbörligen bemyndigade av sina regeringar, undertecknat denna konvention, som öppnades för undertecknande i New York den 14 september 2005. Konvention för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet (på engelska och i svensk översättning) Protokoll om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln (på engelska och i svensk översättning) 2005 års protokoll till konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet Ingress DE STATER SOM ÄR PARTER i detta protokoll, SOM ÄR PARTER i konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet, antagen i Rom den 10 mars 1988, SOM ERKÄNNER att terroristhandlingar hotar internationell fred och säkerhet, SOM BEAKTAR resolution A.924(22) beslutad av Internationella sjöfartsorganisationens församling som efterfrågar en översyn av befintliga internationella rättsliga och tekniska åtgärder och övervägande av nya åtgärder för att förhindra och bekämpa terrorism mot fartyg och för att förbättra säkerheten ombord och i land och därigenom minska risken för passagerare, besättningar och hamnpersonal ombord på fartyg och i hamnområden och för fartyg och deras last, SOM ÄR MEDVETNA om förklaringen om åtgärder för att undanröja internationell terrorism, bifogad Förenta nationernas generalförsamlings resolution 49/60 av den 9 december 1994, i vilken, bland annat, Förenta nationernas medlemsstater högtidligen bekräftar sitt kategoriska fördömande av alla terrordåd, terrormetoder och terrormanipulationer såsom brottsliga och oförsvarliga, var de än begås och vem som än begår dem, inbegripet handlingar som äventyrar de vänskapliga relationerna mellan stater och folk samt hotar staternas territoriella integritet och säkerhet, SOM UPPMÄRKSAMMAR Förenta nationernas generalförsamlings resolution 51/210 av den 17 december 1996 och den förklaring till komplettering av 1994 års förklaring om åtgärder för att undanröja internationell terrorism som bifogades resolutionen, SOM ERINRAR om resolutionerna 1368 (2001) och 1373 (2001) av Förenta nationernas säkerhetsråd, som ger uttryck för en internationell vilja att bekämpa terrorism i alla dess former och yttringar och som tilldelar staterna uppgifter och ansvar samt beaktar det fortsatta hotet från terroristattacker, SOM OCKSÅ ERINRAR om Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1540 (2004), som erkänner det trängande behovet för alla stater att vidta ytterligare verkningsfulla åtgärder för att förhindra spridning av kärnvapen eller kemiska eller biologiska vapen och dessas spridningsanordningar, SOM VIDARE ERINRAR om konventionen om brott och vissa andra handlingar begångna ombord på luftfartyg, antagen i Tokyo den 14 september 1963, konventionen för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg, antagen i Haag den 16 december 1970, konventionen för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet, antagen i Montreal den 23 september 1971, konventionen för förebyggande och bestraffning av brott mot diplomater och andra internationellt skyddade personer, antagen av Förenta nationernas generalförsamling i New York den 14 december 1973, den internationella konventionen mot tagande av gisslan, antagen av Förenta nationernas generalförsamling i New York den 17 december 1979, konventionen om fysiskt skydd av kärnämne, antagen i Wien den 3 mars 1980, protokollet för bekämpande av våldsbrott på flygplatser som används för civil luftfart i internationell trafik, antaget i Montreal den 24 februari 1988, protokollet om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln, antaget i Rom den 10 mars 1988, konventionen om märkning av plastiska sprängämnen i detekteringssyfte, antagen i Montreal den 1 mars 1991, den internationella konventionen om bekämpande av bombattentat av terrorister, antagen av Förenta nationernas generalförsamling i New York den 15 december 1997, den internationella konventionen om bekämpande av finansiering av terrorism, antagen av Förenta nationernas generalförsamling i New York den 9 december 1999 och den internationella konventionen för bekämpande av nukleär terrorism, antagen av Förenta nationernas generalförsamling den 13 april 2005, SOM BEAKTAR betydelsen av Förenta nationernas havsrättskonvention, som antogs i Montego Bay den 10 december 1982, och på sedvänjan grundad internationell havsrätt, SOM TAR HÄNSYN till Förenta nationernas generalförsamlings resolution 59/46, som bekräftade att internationellt samarbete såväl som åtgärder av stater för att bekämpa terrorism måste utföras i överensstämmelse med principerna i Förenta nationernas stadga, folkrätten och tillämpliga internationella konventioner, och till Förenta nationernas generalförsamlings resolution 59/24, som uppmanade staterna att bli parter i konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet och dess protokoll, bjöd in staterna att delta i Internationella sjöfartsorganisationens juridiska kommittés översyn av de instrumenten för att förstärka medlen för att bekämpa sådana brott, inbegripet terroristhandlingar, och också uppmanade staterna att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa ett effektivt genomförande av instrumenten, särskilt genom lagstiftning där så är lämpligt som avser att tillförsäkra att det finns en lämplig ordning för att ingripa mot väpnade rån och terroristhandlingar till sjöss, SOM OCKSÅ TAR HÄNSYN till betydelsen av ändringarna av 1974 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss och internationella koden för sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar (ISPS), båda antagna av 2002 års konferens för de fördragsslutande regeringarna till den konventionen, som upprättar en ändamålsenlig internationell teknisk struktur som innefattar samarbete mellan regeringar, förvaltningsorgan, nationella och lokala myndigheter samt sjöfarts- och hamnnäringarna för att upptäcka säkerhetsrisker och vidta förebyggande åtgärder mot händelser som äventyrar säkerheten för fartyg eller hamnanordningar som används vid internationell handel, SOM DESSUTOM TAR HÄNSYN till Förenta nationernas generalförsamlings resolution 58/187, som åter fastslog att stater måste säkerställa att alla åtgärder som vidtas för att bekämpa terrorism överensstämmer med deras folkrättsliga åligganden, särskilt internationella mänskliga rättigheter samt flyktingrätt och humanitär rätt, SOM ANSER att det är nödvändigt att anta bestämmelser som kompletterar de bestämmelser som finns i konventionen för att bekämpa ytterligare former av våldshandlingar begångna av terrorister och som riktas mot den internationella sjöfartens säkerhet samt att förbättra bestämmelsernas effektivitet, HAR KOMMIT ÖVERENS OM följande. Artikel 1 I detta protokoll avses med 1. "konvention": konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet, antagen i Rom den 10 mars 1988, 2. "organisation": Internationella sjöfartsorganisationen (IMO), och 3. "generalsekreterare": organisationens generalsekreterare. Artikel 2 Artikel 1 i konventionen ska ha följande lydelse: Artikel 1 1. Vid tillämpning av denna konvention avses med a) "fartyg": alla slags farkoster som inte är permanent förankrade vid havsbottnen, innefattande bärplansbåtar och svävare, ubåtar och andra flytande farkoster, b) "transport": att påbörja, anordna eller utöva effektiv kontroll, inbegripet befogenhet att fatta beslut, över förflyttning av en person eller ett föremål, c) "allvarlig skada": i) allvarlig kroppsskada, ii) omfattande förstörelse av allmän plats, statlig eller annan offentlig anläggning, infrastrukturanläggning eller allmänt transportsystem, som resulterar i omfattande ekonomisk förlust, eller iii) betydande skada på miljön, inbegripet luft, mark, vatten eller växt- eller djurriket, d) "BCN-vapen": i) "biologiska vapen", som utgör 1) mikrobiella eller andra biologiska medel, eller toxiner oavsett ursprung eller framställningssätt, av sådana typer och i sådana mängder som inte har berättigande för profylaktiska ändamål, skyddsändamål eller andra fredliga ändamål, eller 2) vapen, utrustning eller spridningsanordningar avsedda att användas för sådana medel eller toxiner för fientliga ändamål eller i väpnad konflikt, ii) "kemiska vapen" som, i förening eller var för sig, utgör 1) giftiga kemikalier och deras utgångsämnen, utom när de är avsedda för A) industriella, jordbruks-, forsknings-, medicinska, farmaceutiska eller andra fredliga ändamål, B) skyddsändamål, nämligen sådana ändamål som direkt anknyter till skydd mot giftiga kemikalier och till skydd mot kemiska vapen, C) militära ändamål som inte är förbundna med användning av kemiska vapen och som inte är beroende av användningen av kemikaliers giftiga egenskaper som en metod för krigföring, eller D) åtgärder för upprätthållande av lag och ordning, inbegripet inhemsk kravallbekämpning, så länge som typerna och mängderna är förenlig med sådana ändamål, 2) ammunition och anordningar som är särskilt utformade för att förorsaka död eller annan skada till följd av de giftiga egenskaperna hos de giftiga kemikalier som anges i punkt ii 1 och som skulle komma att släppas ut genom användning av ammunitionen eller anordningarna, eller 3) varje utrustning som är speciellt utformad för användning i direkt anslutning till att ammunition och anordningar enligt punkt ii 2 brukas, iii) kärnvapen och andra kärnladdningar, e) "giftig kemikalie": varje kemikalie som genom sin kemiska inverkan på livsprocesserna kan förorsaka död, tillfällig funktionsnedsättning eller bestående skada på människor eller djur; detta innefattar alla sådana kemikalier, oavsett ursprung eller produktionsmetod och oavsett om de producerats i anläggningar, ammunition eller någon annanstans, f) "utgångsämne": varje kemisk reaktant som i något skede utgör del av tillverkningen, oavsett metod, av en giftig kemikalie; detta innefattar varje nyckelkomponent i ett kemiskt system av binär eller flerkomponenttyp, g) "organisation": Internationella sjöfartsorganisationen (IMO), och h) "generalsekreterare": organisationens generalsekreterare. 2. I denna konvention har begreppen a) "allmän plats", "statlig eller annan offentlig anläggning", "infrastrukturanläggning" och "allmänt transportsystem" samma betydelse som i den Internationella konventionen om bekämpande av bombattentat av terrorister, antagen i New York den 15 december 1997, och b) "atområbränsle" och "särskilt klyvbart material" samma betydelse som enligt Internationella atomenergiorganets (IAEA:s) stadgar, antagna i New York den 26 oktober 1956. Artikel 3 Följande text läggs till som artikel 2bis i konventionen: Artikel 2bis 1. Ingen bestämmelse i denna konvention ska inverka på andra rättigheter, skyldigheter och ansvar för stater och enskilda enligt folkrätten, särskilt ändamålen och grundsatserna i Förenta nationernas stadga och internationella mänskliga rättigheter samt flyktingrätt och humanitär rätt. 2. Denna konvention är inte tillämplig på sådan verksamhet av väpnade styrkor under en väpnad konflikt - med den innebörd som dessa termer har i internationell humanitär rätt - som regleras av sådan rätt, och på den verksamhet som utövas av en stats försvarsmakt då denna fullgör sina officiella uppgifter, i den utsträckning som verksamheten regleras av andra folkrättsliga regler. 3. Ingen bestämmelse i denna konvention ska inverka på de rättigheter, skyldigheter och det ansvar som enligt fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen, antaget i Washington, London och Moskva den 1 juli 1968, konventionen om förbud mot utveckling, framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen samt om deras förstöring, antagen i Washington, London och Moskva den 10 april 1972 eller konventionen om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt om deras förstöring, antagen i Paris den 13 januari 1993, tillkommer stater som är parter i sådana traktater. Artikel 4 1. Inledningen till artikel 3.1 i konventionen ersätts med följande text: En brottslig handling i den mening som avses i denna konvention begår den som rättsstridigt och uppsåtligen 2. Artikel 3.1 f i konventionen ersätts med följande text: f) meddelar uppgift som den personen vet är falsk och därigenom äventyrar ett fartygs säkra fart. 3. Artikel 3.1 g i konventionen upphävs. 4. Artikel 3.2 i konventionen ersätts med följande text: 2. En brottslig handling begår även den som hotar att begå något av de brott som anges i punkterna 1 b, c och e, om hotet är ägnat att äventyra ifrågavarande fartygs säkra fart och, om så krävs enligt bestämmelser i nationell lag, syftar till att förmå en fysisk eller juridisk person att utföra eller avstå från en handling. 5. Följande text läggs till som artikel 3bis i konventionen: Artikel 3bis 1. En brottslig handling i den mening som avses i denna konvention begår den som rättsstridigt och uppsåtligen a) när avsikten med handlingen, på grund av dess beskaffenhet eller sammanhang, är att injaga skräck i en befolkning eller att förmå en regering eller en internationell organisation att vidta eller avstå från att vidta en handling i) mot eller ombord på ett fartyg använder eller från ett fartyg avlossar eller frigör sprängämne, radioaktivt material eller BCN-vapen på ett sätt som orsakar eller som är ägnat att orsaka dödsfall eller allvarlig skada, ii) släpper ut olja, flytande naturgas eller andra farliga eller skadliga ämnen, som inte omfattas av punkt a i, från ett fartyg i sådan mängd eller koncentration att det orsakar eller är ägnad att orsaka dödsfall eller allvarlig skada, iii) använder ett fartyg på ett sätt som orsakar dödsfall eller allvarlig skada, eller iv) hotar, med eller utan villkor, om så krävs enligt bestämmelser i nationell lag, att begå ett sådant brott som anges i punkt a i, ii eller iii, eller b) ombord på ett fartyg transporterar i) sprängämne eller radioaktivt material, med vetskap om att det är avsett att användas för att orsaka, eller för hot om att orsaka, om så krävs enligt bestämmelser i nationell lag, dödsfall eller allvarlig skada med avsikten att injaga skräck i en befolkning eller att förmå en regering eller en internationell organisation att vidta eller avstå från att vidta en handling, ii) BCN-vapen, med vetskap om att det är ett BCN-vapen enligt definitionen i artikel 1, iii) atområbränsle, särskilt klyvbart material, eller utrustning eller material som är speciellt utformat eller anpassat för att förädla, använda eller tillverka särskilt klyvbart material, med vetskap om att det är avsett att användas i verksamhet med kärnladdning eller annan kärnteknisk verksamhet som inte omfattas av säkerhetsåtgärder i enlighet med ett avtal om fullständiga säkerhetsåtgärder med IAEA, eller iv) utrustning, material eller mjukvara eller närliggande teknik som påtagligt bidrar till utformning, tillverkning eller spridning av ett BCN-vapen, med avsikten att de ska användas för sådant syfte. 2. Det utgör inte ett brott i den mening som avses i denna konvention att transportera ett föremål eller material som omfattas av punkt 1 b iii eller, i den utsträckning det hänför sig till ett kärnvapen eller annan kärnladdning, punkt 1 b iv, om föremålet eller materialet transporteras till eller från territoriet till en stat som är part i fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen, eller annars transporteras under en sådan stats kontroll, när a) förflyttningen eller mottagandet, inbegripet när det sker inom en stat, av föremålet eller materialet inte strider mot en sådan stats skyldigheter enligt fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen, och b) om föremålet eller materialet är avsett för avfyrningssystemet för ett kärnvapen eller annan kärnladdning som hör till en stat som är part i fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen, innehavet av ett sådant vapen eller en sådan anordning inte strider mot den statens skyldigheter enligt det fördraget. 6. Följande text läggs till som artikel 3ter i konventionen: Artikel 3ter En person begår ett brott i den mening som avses i denna konvention, om den personen rättsstridigt och uppsåtligen transporterar en annan person ombord på ett fartyg med vetskap om att den personen har begått en gärning som utgör ett brott enligt artikel 3, 3bis eller 3quater eller enligt någon av de överenskommelser som anges i bilagan, och med uppsåt att hjälpa den personen att undgå lagföring. 7. Följande text läggs till som artikel 3quater i konventionen: Artikel 3quater En person begår även ett brott i den mening som avses i denna konvention, om den personen a) rättsstridigt och uppsåtligen skadar eller dödar en person i samband med något av de brott som anges i artikel 3.1, artikel 3bis eller artikel 3ter, b) försöker begå ett sådant brott som anges i artikel 3.1, artikel 3bis 1 a i, ii eller iii eller punkt a i denna artikel, c) medverkar till ett sådant brott som anges i artikel 3, artikel 3bis, artikel 3ter eller punkt a eller b i denna artikel, d) värvar eller instruerar andra att begå ett sådant brott som anges i artikel 3, artikel 3bis, artikel 3ter eller punkt a eller b i denna artikel, eller e) bidrar till att en grupp personer, som handlar med ett gemensamt syfte, begår ett eller flera sådana brott som anges i artikel 3, artikel 3bis, artikel 3ter eller punkt a eller b i denna artikel, under förutsättning att bidraget lämnas uppsåtligen och antingen i) i syfte att främja gruppens brottsliga verksamhet eller brottsliga syfte, om verksamheten eller syftet innefattar att begå sådant brott som anges i artikel 3, 3bis eller 3ter, eller ii) i vetskap om gruppens avsikt att begå ett sådant brott som anges i artikel 3, 3bis eller 3ter. Artikel 5 1. Artikel 5 i konventionen ersätts med följande text: Varje stat som är part ska belägga de brott som anges i artiklarna 3, 3bis, 3ter och 3quater med lämpliga straff och därvid beakta brottens allvarliga karaktär. 2. Följande text läggs till som artikel 5bis i konventionen: Artikel 5bis 1. Varje stat som är part ska i överensstämmelse med sina nationella rättsliga principer vidta de åtgärder som fordras för att möjliggöra att en juridisk person som befinner sig inom dess territorium eller är stiftad i enlighet med dess lagar ställs till ansvar när en person som är ansvarig för ledningen eller kontrollen av denna juridiska person i denna sin egenskap har begått ett brott som avses i denna konvention. Ansvarsskyldigheten kan vara av straffrättslig, civilrättslig eller administrativ natur. 2. Lagföringen ska genomföras utan att det ska inverka på det straffrättsliga ansvaret för de personer som har begått brotten. 3. Varje stat som är part ska särskilt tillse att juridiska personer som är skyldiga enligt punkt 1 underkastas effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga, civilrättsliga eller administrativa sanktioner. Påföljderna kan innefatta ekonomiska sanktioner. Artikel 6 1. Inledningen till artikel 6.1 i konventionen ersätts med följande text: 1. Varje stat som är part ska vidta sådana åtgärder som kan vara nödvändiga för att den ska kunna utöva sin domsrätt i fråga om de brott som anges i artiklarna 3, 3bis, 3ter och 3quater när brottet har begåtts 2. Artikel 6.3 i konventionen ersätts med följande text: 3. En stat som är part och som har infört i punkt 2 nämnd domsrätt ska underrätta generalsekreteraren. Om en sådan stat senare upphäver denna domsrätt, ska den underrätta generalsekreteraren. 3. Artikel 6.4 i konventionen ersätts med följande text: 4. Varje stat som är part ska vidta nödvändiga åtgärder för att kunna utöva sin domsrätt beträffande de i artiklarna 3, 3bis, 3ter och 3quater angivna brotten i de fall då den misstänkte uppehåller sig inom dess territorium och den inte utlämnar den misstänkte till någon av de stater som är parter och som har infört domsrätt i överensstämmelse med punkterna 1 och 2 i denna artikel. Artikel 7 Följande text läggs till som bilagan till konventionen: Bilaga 1. Konventionen för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg, antagen i Haag den 16 december 1970. 2. Konventionen för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet, antagen i Montreal den 23 september 1971. 3. Konventionen om förebyggande och bestraffning av brott mot diplomater och andra internationellt skyddade personer, antagen av Förenta nationernas generalförsamling i New York den 14 december 1973. 4. Internationell konvention mot tagande av gisslan, antagen av Förenta nationernas generalförsamling i New York den 17 december 1979. 5. Konvention om fysiskt skydd av kärnämne, antagen i Wien den 3 mars 1980. 6. Protokoll för bekämpande av våldsbrott på flygplatser som används för civil luftfart i internationell trafik, antaget i Montreal den 24 februari 1988. 7. Protokoll om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln, antaget i Rom den 10 mars 1988. 8. Internationell konvention om bekämpande av bombattentat av terrorister, antagen av Förenta nationernas generalförsamling i New York den 15 december 1997. 9. Internationell konvention om bekämpande av finansiering av terrorism, antagen av Förenta nationernas generalförsamling i New York den 9 december 1999. Artikel 8 1. Artikel 8.1 i konventionen ersätts med följande text: 1. Befälhavaren på ett fartyg som är registrerat i en stat som är part ("flaggstaten") får till myndigheterna i varje annan stat som är part (den "mottagande staten") överlämna en person som befälhavaren skäligen misstänker för att ha begått något av de i artikel 3, 3bis, 3ter eller 3quater nämnda brotten. 2. Följande text tas in som artikel 8bis i konventionen: Artikel 8bis 1. Stater som är parter ska samarbeta i största möjliga utsträckning, på ett sätt som överensstämmer med folkrätten, för att förebygga och bekämpa olagliga handlingar som omfattas av denna konvention och ska så skyndsamt som möjligt besvara framställningar enligt denna artikel. 2. Varje framställning enligt denna artikel bör, om möjligt, innehålla det misstänkta fartygets namn, IMO:s identifikationsnummer för fartyget, registreringshamnen, ursprungs- respektive ankomsthamn och all annan relevant information. Om en framställning framförs muntligen, ska den stat som gör framställningen bekräfta denna skriftligen så snart det är möjligt. Den stat till vilken en skriftlig eller muntlig framställning har riktats ska omedelbart bekräfta att den mottagit framställningen. 3. Stater som är parter ska beakta de faror och svårigheter som är förenade med att borda ett fartyg till sjöss och att genomsöka dess last samt överväga om andra lämpliga åtgärder som de berörda staterna kommit överens om kan genomföras säkrare i nästa angöringshamn eller på någon annan plats. 4. En stat som är part och som har skälig anledning att misstänka att ett sådant brott som anges i artikel 3, 3bis, 3ter eller 3quater har begåtts, begås eller är på väg att begås och som involverar ett fartyg som för dess flagg, får begära hjälp av andra stater som är parter för att förhindra eller bekämpa brottet. De stater som är parter och som tar emot en sådan begäran ska lämna den begärda hjälpen inom ramen för de medel som står till buds för dem. 5. Närhelst tjänstemän med uppgift att upprätthålla lag och ordning eller andra behöriga tjänstemän i en stat som är part (den "påkallande staten") upptäcker ett fartyg som för en annan stats flagg eller uppvisar en annan stats registreringsmärken (den "första staten") och som befinner sig till havs utanför en stats territorialhav och den påkallande staten har skälig anledning att misstänka att ett fartyg eller en person ombord på fartyget har varit, är eller är på väg att bli involverad i ett sådant brott som anges i artikel 3, 3bis, 3ter eller 3quater, och den påkallande staten vill borda fartyget a) ska den begära, i enlighet med punkterna 1 och 2, att den första staten bekräftar den åberopade nationaliteten, b) om nationaliteten bekräftas, ska den påkallande staten begära den första statens (i det följande benämnd "flaggstaten") tillstånd att borda fartyget och att vidta lämpliga åtgärder med avseende på fartyget, vilket kan omfatta att stoppa, borda och genomsöka fartyget, dess last och personer ombord samt att förhöra personer ombord för att avgöra om ett sådant brott som anges i artikel 3, 3bis, 3ter eller 3quater har begåtts, begås eller är på väg att begås, och c) flaggstaten ska antingen i) ge den påkallande staten tillstånd att borda fartyget och att vidta lämpliga åtgärder enligt punkt b, på de villkor som den kan ställa upp enligt punkt 7, ii) genomföra bordningen och genomsökningen med sina egna tjänstemän med uppgift att upprätthålla lag och ordning eller andra tjänstemän, iii) genomföra bordningen och genomsökningen tillsammans med den påkallande staten, på de villkor som den kan uppställa enligt punkt 7, eller iv) neka tillstånd att borda och genomsöka fartyget. Den påkallande staten får inte borda fartyget eller vidta sådana åtgärder som anges i punkt b utan flaggstatens uttryckliga tillstånd. d) När en stat som är part deponerar sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument, eller därefter, får den underrätta generalsekreteraren om att i fråga om fartyg som för dess flagg eller uppvisar dess registreringsmärken, får den påkallande staten tillåtelse att borda och genomsöka fartyget, dess last och personer ombord samt att förhöra personer ombord för att finna och granska dokumentation om dess nationalitet och avgöra om ett sådant brott som avses i artikel 3, 3bis, 3ter eller 3quater har begåtts, begås eller är på väg att begås, om inte den första staten har svarat inom fyra timmar efter att den bekräftat mottagandet av en begäran om bekräftelse av nationalitet. e) När en stat som är part deponerar sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument, eller därefter, får den underrätta generalsekreteraren om att i fråga om fartyg som för dess flagg eller uppvisar dess registreringsmärken, får den påkallande staten borda och genomsöka fartyget, dess last och personer ombord samt förhöra personerna ombord för att avgöra om ett sådant brott som anges i artikel 3, 3bis, 3ter eller 3quater har begåtts, begås eller är på väg att begås. De underrättelser som lämnas enligt denna punkt kan återkallas när som helst. 6. När bevis på sådant handlande som anges i artikel 3, 3bis, 3ter eller 3quater har påträffats med anledning av bordning som genomförts enligt denna artikel, får flaggstaten ge tillstånd till den påkallande staten att hålla kvar fartyget, last och personer ombord i avvaktan på instruktioner från flaggstaten om hur den ska förfara. Den påkallande staten ska omedelbart underrätta flaggstaten om resultatet av bordning, genomsökning och kvarhållande som genomförts enligt denna artikel. Den påkallande staten ska också omedelbart informera flaggstaten om den påträffat bevis om olaglig verksamhet som inte omfattas av denna konvention. 7. Flaggstaten får, i den utsträckning det är förenligt med de övriga bestämmelserna i denna konvention, förena sitt tillstånd enligt punkt 5 eller 6 med villkor, inbegripet att få ytterligare information från den påkallande staten, och villkor som gäller ansvaret för och omfattningen av de åtgärder som ska vidtas. Inga ytterligare åtgärder får vidtas utan flaggstatens uttryckliga tillstånd, utom när det är nödvändigt för att avvärja en överhängande fara för människors liv eller om åtgärderna har stöd i relevanta bilaterala eller multilaterala överenskommelser. 8. Flaggstaten har i fråga om alla bordningar enligt denna artikel rätt att utöva domsrätt över ett kvarhållet fartyg, last eller andra föremål och personer ombord, inbegripet beslag, förverkande, frihetsberövande och åtal. Flaggstaten får dock, i enlighet med sina grundlagar och lagstiftning, medge att en annan stat som har domsrätt enligt artikel 6 utövar domsrätten. 9. När åtgärder som tillåtits enligt denna artikel utförs, ska användandet av våld undvikas utom när det är nödvändigt för att garantera säkerheten för tjänstemännen och personerna ombord eller om tjänstemännen hindras att utöva de åtgärder som omfattas av tillståndet. Våldsanvändningen enligt denna artikel får inte vara mer omfattande än som med hänsyn till omständigheterna är nödvändigt och försvarligt. 10. Säkerhetsåtgärder: a) När en stat som är part vidtar åtgärder mot ett fartyg enligt denna artikel ska den i) ta vederbörlig hänsyn till vikten av att inte äventyra säkerheten för människoliv till sjöss, ii) säkerställa att alla personer ombord behandlas på ett sätt som respekterar deras grundläggande mänskliga värdighet, och som står i överensstämmelse med tillämpliga folkrättsliga bestämmelser, inbegripet internationell humanitär rätt, iii) säkerställa att bordning och genomsökning enligt denna artikel utförs i enlighet med tillämpliga folkrättsliga regler, iv) ta vederbörlig hänsyn till säkerheten för fartyget och dess last, v) ta vederbörlig hänsyn till vikten av att inte störa flaggstatens kommersiella eller rättsliga intressen, vi) med tillgängliga medel säkerställa att alla åtgärder som vidtas med avseende på fartyget eller dess last under omständigheterna är miljömässigt hållbara, vii) säkerställa att de personer ombord mot vilka rättsliga förfaranden kan komma att inledas med anledning av något av de brott som anges i artikel 3, 3bis, 3ter eller 3quater oberoende av plats erbjuds det skydd som anges i artikel 10.2, viii) säkerställa att fartygets befälhavare underrättas om konventionsstatens avsikt att borda fartyget och erbjuds, eller har erbjudits, möjlighet att kontakta fartygets ägare och flaggstaten så snart som möjligt, och ix) vidta rimliga åtgärder för att undvika att ett fartyg kvarhålls eller försenas utan tillräcklig grund. b) Med utgångspunkten att tillstånd att borda ett fartyg inte i sig utgör grund för skadeståndsskyldighet, är stater som är parter ansvariga för all skada, men eller förlust som de orsakat och som härrör från åtgärder som vidtagits enligt denna artikel om i) motiven för åtgärderna visade sig vara ogrundade, förutsatt dock att fartyget inte begått någon handling som rättfärdigar de vidtagna åtgärderna, eller ii) åtgärderna är olagliga eller går utöver vad som rimligen krävdes i ljuset av den information som varit tillgänglig för att genomföra bestämmelserna i denna artikel. Stater som är parter ska tillhandahålla effektiva rättsmedel beträffande skadan, menet eller förlusten. c) Om en stat som är part vidtar åtgärder med avseende på ett fartyg i enlighet med denna konvention, ska den beakta kravet att inte inkräkta på eller påverka i) kuststaters rättigheter och skyldigheter och utövande av domsrätt enligt den internationella havsrätten, eller ii) flaggstatens rätt att utöva domsrätt och kontroll över administrativa, tekniska och sociala angelägenheter som berör fartyget. d) Alla åtgärder som vidtas med stöd av denna artikel ska genomföras av tjänstemän med uppgift att upprätthålla lag och ordning eller andra behöriga tjänstemän på örlogsfartyg eller militärt luftfartyg eller andra fartyg eller luftfartyg som bär tydliga märken som visar att de är i statens tjänst och vederbörligen bemyndigade utan hinder av artiklarna 2 och 2bis, bestämmelserna i denna artikel ska tillämpas. e) I denna artikel avses med "tjänstemän med uppgift att upprätthålla lag och ordning eller andra behöriga tjänstemän" uniformerad eller annars tydligt identifierbar personal vid brottsbekämpande eller annan statlig myndighet som är vederbörligen bemyndigad av sin regering. För de särskilda brottsbekämpande åtgärder som omfattas av denna konvention ska tjänstemän med uppgift att upprätthålla lag och ordning eller andra behöriga tjänstemän uppvisa av staten utfärdade tillbörliga identitetshandlingar som fartygets befälhavare ska ha möjlighet granska vid bordning. 11. Denna artikel är inte tillämplig på och begränsar inte bordning av fartyg som utförs av en stat som är part i enlighet med folkrätten till havs utanför en stats territorialhav, inbegripet bordning som grundas på besöksrätten, tillhandahållande av hjälp åt personer, fartyg och egendom i nöd eller fara, eller på bemyndigande från flaggstaten att vidta åtgärder för att upprätthålla lag och ordning eller annan åtgärd. 12. Stater som är parter uppmanas att utveckla grundläggande förfaranden för gemensamma insatser enligt denna artikel och att rådgöra, efter vad som är lämpligt, med andra stater som är parter i syfte att harmonisera sådana grundläggande förfaranden för genomförande av insatser. 13. Stater som är parter får träffa överenskommelser eller komma överens om ordningar sinsemellan för att underlätta sådana insatser för att upprätthålla lag och ordning som vidtas i enlighet med denna artikel. 14. Varje stat som är part ska vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att tjänstemän med uppgift att upprätthålla lag och ordning eller andra behöriga tjänstemän och sådana tjänstemän från andra stater som är parter och som handlar på deras uppdrag är bemyndigade att vidta åtgärder enligt denna artikel. 15. När en stat som är part deponerar sitt ratifikations-, godkännande-, godtagande- eller anslutningsinstrument, eller därefter, ska staten utse den myndighet eller, om så behövs, de myndigheter som ska ta emot och besvara framställningar om hjälp, bekräftelse av nationalitet och tillstånd att vidta lämpliga åtgärder. Generalsekreteraren ska underrättas om utpekandet och om kontaktuppgifter inom en månad från det att staten blev part och ska därefter underrätta alla andra stater som är parter inom en månad efter utpekandet. Varje stat som är part ansvarar för att genom generalsekreteraren lämna omedelbar underrättelse om varje ändring av utpekandet eller kontaktuppgifterna. Artikel 9 Artikel 10.2 ersätts med följande text: 2. Den som tas i fängsligt förvar eller gentemot vilken andra åtgärder vidtas eller förfaranden genomförs med stöd av denna konvention, ska garanteras en rättvis behandling som innefattar åtnjutandet av alla rättigheter och garantier i enlighet med lagstiftningen i den stat inom vars territorium personen befinner sig och i enlighet med tillämpliga folkrättsliga bestämmelser, däribland principerna om de mänskliga rättigheterna. Artikel 10 1. Artikel 11.1-11.4 ersätts med följande text: 1. De brott som anges i artiklarna 3, 3bis, 3ter och 3quater ska anses vara utlämningsbara enligt gällande utlämningsavtal mellan de stater som är parter. Stater som är parter åtar sig att uppta sådana brott bland de utlämningsbara brotten i varje framtida utlämningsavtal mellan dem. 2. Om en stat som är part, vilken gör utlämning beroende av förekomsten av ett avtal, mottar en utlämningsframställning från en annan stat som är part, med vilken den inte har något utlämningsavtal, kan den anmodade staten, om den så önskar, betrakta denna konvention som laglig grund för utlämning för de brott som anges i artiklarna 3, 3bis, 3ter och 3quater. För utlämning ska gälla de övriga villkor som föreskrivs i den anmodade statens lag. 3. Stater som är parter, vilka inte gör utlämning beroende av förekomsten av ett avtal, ska sinsemellan betrakta de brott som anges i artiklarna 3, 3bis, 3ter och 3quater som utlämningsbara, varvid dock de villkor som föreskrivs i den anmodade statens lag ska gälla. 4. Om så är nödvändigt, ska de brott som anges i artiklarna 3, 3bis, 3ter och 3quater i fråga om utlämning mellan stater som är parter behandlas som om de hade begåtts inte endast på den plats där de ägde rum utan även på en plats inom jurisdiktionsområdet för den stat som är part, vilken gör utlämningsframställningen. 2. Följande text läggs till som artikel 11bis i konventionen: Artikel 11bis Inget av de brott som anges i artikel 3, 3bis, 3ter eller 3quater ska med avseende på utlämning eller ömsesidig rättslig hjälp betraktas som ett politiskt brott, ett brott förknippat med ett politiskt brott eller ett brott inspirerat av politiska motiv. Följaktligen får en framställning om utlämning eller ömsesidig rättslig hjälp som grundar sig på ett sådant brott inte avslås endast av det skälet att framställningen avser ett politiskt brott, ett brott förknippat med ett politiskt brott eller ett brott inspirerat av politiska motiv. 3. Följande text läggs till som artikel 11ter i konventionen. Artikel 11ter Ingen bestämmelse i denna konvention ska tolkas så att utlämningsskyldighet eller skyldighet att lämna ömsesidig rättslig hjälp uppkommer om den anmodade staten har grundad anledning att anta att en framställning om utlämning för brott som anges i artikel 3, 3bis, 3ter eller 3quater eller om ömsesidig rättslig hjälp avseende sådant brott har gjorts i syfte att åtala eller straffa en person i anledning av dennas ras, trosbekännelse, nationalitet, etniska ursprung, politiska uppfattning eller kön, eller att bifall till framställningen skulle vara till men för den personens ställning av något av dessa skäl. Artikel 11 1. Artikel 12.1 i konventionen ersätts med följande text: 1. Stater som är parter ska lämna varandra största möjliga bistånd vid straffrättsliga förfaranden som inletts med anledning av brott som anges i artiklarna 3, 3bis, 3ter och 3quater, häri inbegripet tillhandahållande av bevismaterial som de förfogar över och som behövs vid förfarandet. 2. Följande text läggs till som artikel 12bis i konventionen: Artikel 12bis 1. En person som är i fängsligt förvar eller undergår verkställighet av en påföljd inom territoriet för en stat som är part och vars närvaro i en annan stat som är part begärs för identifiering, vittnesmål eller annan medverkan för att få fram bevisning för utredning av eller åtal för sådant brott som avses i artikel 3, 3bis, 3ter eller 3quater, får överföras under förutsättning att a) personen frivilligt och välinformerad ger sitt samtycke, och b) båda staternas behöriga myndigheter ger sitt tillstånd, med förbehåll för sådana villkor som dessa stater kan anse vara lämpliga. 2. Vid tillämpningen av denna artikel gäller att a) den stat till vilken personen överförs ska ha behörighet och skyldighet att hålla den överförda personen i fängsligt förvar, såvida inte den stat från vilken personen överförs begär eller tillåter något annat, b) den stat till vilken personen överförs ska ofördröjligen fullgöra sin skyldighet att återlämna personen till fängsligt förvar i den stat från vilken personen överfördes i enlighet med vad de båda staterna i förväg eller på annat sätt kommit överens om, c) den stat till vilken personen överförs får inte kräva att den stat varifrån personen överfördes inleder ett utlämningsförfarande för att personen ska återlämnas, och d) den överförda personen ska i fråga om verkställigheten av den påföljd som verkställs i den stat varifrån överförandet skedde tillgodoräknas den tid som tillbringas i fängsligt förvar i den stat till vilken personen överfördes. 3. Utan samtycke av den stat som är part från vilken personen ska överföras i enlighet med denna artikel, får inte den personen, oavsett personens nationalitet, inom territoriet för den stat till vilken överförandet sker åtalas eller häktas eller bli föremål för någon annan frihetsberövande åtgärd med avseende på gärningar som har begåtts eller domar som har meddelats före personens avresa från territoriet för den stat från vilken personen överfördes. Artikel 12 Artikel 13 i konventionen ersätts med följande text: 1. Stater som är parter ska samarbeta för att förhindra de brott som anges i artiklarna 3, 3bis, 3ter och 3quater, särskilt genom att a) vidta alla praktiskt möjliga åtgärder för att inom sina respektive territorier förhindra förberedelse till sådana brott inom eller utanför deras territorier, och b) utbyta upplysningar i enlighet med sin nationella lag samt samordna lämpliga administrativa och andra åtgärder i syfte att förhindra brott som anges i artiklarna 3, 3bis, 3ter och 3quater. 2. När ett fartygs resa har fördröjts eller avbrutits till följd av brott som anges i artikel 3, 3bis, 3ter eller 3quater, ska den stat som är part, inom vars territorium fartyget eller dess passagerare eller besättning befinner sig, ha skyldighet att vidta alla tänkbara ansträngningar för att undvika att fartyget, dess passagerare, besättning eller last otillbörligt kvarhålls eller försenas. Artikel 13 Artikel 14 i konventionen ersätts med följande text. Varje stat som är part, vilken har anledning att befara att ett brott som anges i artikel 3, 3bis, 3ter eller 3quater kommer att begås ska, i enlighet med sin nationella lag, så snabbt som möjligt lämna alla uppgifter av betydelse som den innehar till de stater som den förmodar skulle vara de stater som har infört domsrätt i överensstämmelse med artikel 6. Artikel 14 Artikel 15.3 i konventionen ersätts med följande text: 3. Uppgifter som har överlämnats enligt punkterna 1 och 2 ska av generalsekreteraren delges alla stater som är parter, medlemmar av organisationen, andra berörda stater och vederbörande internationella mellanstatliga organisationer. Artikel 15 Tolkning och tillämpning 1. Konventionen och detta protokoll ska, i förhållandet mellan parterna i detta protokoll, läsas och tolkas som ett enda instrument. 2. Artiklarna 1-16 i konventionen, som de har ändrats genom detta protokoll, ska tillsammans med artiklarna 17-24 i detta protokoll och bilagan till den, utgöra och kallas 2005 års konvention för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet (2005 års SUA-konvention). Artikel 16 Följande text läggs till som artikel 16bis i konventionen: Slutbestämmelser i 2005 års konvention för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet Slutbestämmelserna i 2005 års konvention för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet ska vara artiklarna 17-24 i 2005 års protokoll till konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet. Hänvisningar i denna konvention till stater som är parter ska förstås som hänvisningar till stater som är parter i det protokollet. Slutbestämmelser Artikel 17 Undertecknande, ratifikation, godtagande, godkännande och anslutning 1. Detta protokoll ska vara öppet för undertecknande i organisationens högkvarter från och med den 14 februari 2006 till och med den 13 februari 2007 och ska därefter förbli öppet för anslutning. 2. Stater kan uttrycka sitt samtycke att vara bundna av detta protokoll genom a) undertecknande utan förbehåll för ratifikation, godtagande eller godkännande, b) undertecknande som förutsätter ratifikation, godtagande eller godkännande, eller c) anslutning. 3. Ratifikation, godtagande, godkännande eller anslutning ska ske genom deponering av tillämpligt instrument hos generalsekreteraren. 4. Endast en stat som har undertecknat konventionen utan förbehåll för ratifikation, godtagande eller godkännande eller som har ratificerat, godtagit, godkänt eller anslutit sig till konventionen får bli part i detta protokoll. Artikel 18 Ikraftträdande 1. Detta protokoll träder i kraft nittio dagar efter den dag då tolv stater antingen har undertecknat det utan förbehåll för ratifikation, godtagande eller godkännande eller har deponerat ett ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument hos generalsekreteraren. 2. I förhållande till en stat som deponerar ett ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument avseende detta protokoll efter det att villkoren för ikraftträdande enligt punkt 1 har uppfyllts, träder ratifikationen, godtagandet, godkännandet eller anslutningen i kraft nittio dagar efter dagen för sådan deponering. Artikel 19 Uppsägning 1. Detta protokoll kan sägas upp av en stat som är part vid vilken tidpunkt som helst efter den dag då protokollet träder i kraft för den staten. 2. Uppsägning ska ske genom deponering av uppsägningsinstrument hos generalsekreteraren. 3. En uppsägning träder i kraft ett år, eller den längre period som anges i uppsägningsinstrumentet, efter det att generalsekreteraren mottagit uppsägningen. Artikel 20 Översyn och ändringar 1. En konferens kan sammankallas av organisationen i syfte att se över eller ändra detta protokoll. 2. Generalsekreteraren ska, i syfte att se över eller ändra detta protokoll, sammankalla en konferens med de stater som är parter i protokollet på begäran av en tredjedel av de stater som är parter eller av tio stater, beroende på vilket antal som är högst. 3. Ett ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument som deponeras efter dagen för ikraftträdandet av en ändring i detta protokoll ska anses avse det ändrade protokollet. Artikel 21 Förklaringar 1. Vid deponering av ett ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument kan en stat som är part, som inte är part i något av de fördrag som förtecknats i bilagan, förklara att vid tillämpningen av detta protokoll i förhållande till den staten, ska fördraget anses inte vara inkluderat i artikel 3ter. Förklaringen upphör att gälla så snart som fördraget träder i kraft för staten som är part, som ska underrätta generalsekreteraren om detta förhållande. 2. När en stat som är part upphör att vara part i något av de fördrag som förtecknats i bilagan, får den avge en sådan förklaring som avses i denna artikel i fråga om det fördraget. 3. Vid deponering av ett ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument, får en stat som är part förklara att den kommer att tillämpa bestämmelserna i artikel 3ter i enlighet med principerna i dess strafflagstiftning om ansvarsfrihet i familjerelationer. Artikel 22 Ändringar av bilagan 1. Bilagan får ändras genom tillägg av relevanta fördrag som a) är öppna för alla stater, b) har trätt i kraft, och c) minst tolv stater som är parter i detta protokoll har ratificerat, godtagit, godkänt eller anslutit sig till. 2. Efter att detta protokoll har trätt i kraft, får varje stat som är part föreslå en sådan ändring av bilagan. Varje förslag till ändring ska meddelas generalsekreteraren skriftligen. Generalsekreteraren ska vidarebefordra alla förslag som uppfyller kraven i punkt 1 till alla medlemmar i organisationen och efterfråga staternas samtycke till att ändringsförslaget antas. 3. Den föreslagna ändringen av bilagan ska anses vara antagen när fler än tolv stater som är parter samtyckt till den genom en skriftlig underrättelse till generalsekreteraren. 4. Den antagna ändringen av bilagan ska träda i kraft trettio dagar efter deponeringen hos generalsekreteraren av det tolfte ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrumentet avseende en sådan ändring för de stater som är parter och som deponerat ett sådant instrument. För varje stat som är part och som ratificerar, godtar eller godkänner ändringar efter att det tolfte instrumentet deponerats hos generalsekreteraren ska ändringen träda i kraft den trettionde dagen efter deponeringen av den statens ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrument. Artikel 23 Depositarie 1. Detta protokoll och alla ändringar som antagits enligt artiklarna 20 och 22 ska deponeras hos generalsekreteraren. 2. Generalsekreteraren ska a) underrätta alla stater som har undertecknat detta protokoll eller anslutit sig till protokollet om i) varje nytt undertecknande eller ny deponering av ett ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument och dagen för detta, ii) dagen för protokollets ikraftträdande, iii) deponering av uppsägningsinstrument avseende detta protokoll och dagen då det mottogs samt dagen då uppsägningen träder i kraft iv) varje underrättelse som föreskrivs i någon artikel i protokollet, v) varje förslag att ändra bilagan som lagts fram i enlighet med artikel 22.2, vi) varje ändring som ska anses ha antagits i enlighet med artikel 22.3, och vii) varje ändring som ratificerats, godtagits eller godkänts i enlighet med artikel 22.4 och dagen då ändringen träder i kraft, samt b) sända bestyrkta kopior av detta protokoll till alla stater som har undertecknat eller anslutit sig till protokollet. 3. Så snart detta protokoll träder i kraft ska generalsekreteraren sända en bestyrkt kopia av texten till Förenta nationernas generalsekreterare för registrering och publicering enligt artikel 102 i Förenta nationernas stadga. Artikel 24 Språk Detta protokoll upprättas i ett enda original på arabiska, kinesiska, engelska, franska, ryska och spanska, vilka texter är lika giltiga. UPPRÄTTAT I LONDON den 14 oktober 2005. TILL BEVIS HÄRPÅ har undertecknade, därtill vederbörligen befullmäktigade av sina regeringar, undertecknat detta protokoll. 2005 års protokoll till protokollet om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln DE STATER SOM ÄR PARTER i detta protokoll, SOM ÄR PARTER i protokollet om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln, antaget i Rom den 10 mars 1988, SOM ERKÄNNER att de skäl för vilka 2005 års protokoll till konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet utarbetades även gäller för fasta plattformar som är belägna på kontinentalsockeln, SOM BEAKTAR bestämmelserna i de protokollen, HAR KOMMIT ÖVERENS OM följande. Artikel 1 I detta protokoll avses med 1. "1988 års protokoll": protokollet om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln, antaget i Rom den 10 mars 1988, 2. "organisation": Internationella sjöfartsorganisationen, och 3. "generalsekreterare": organisationens generalsekreterare. Artikel 2 Artikel 1.1 i 1988 års protokoll ersätts med följande text: 1. Bestämmelserna i artiklarna 1.1 c, d, e, f, g och h, 1.2 a, 2bis, 5, 5bis och 7 samt 10-16, inklusive artiklarna 11bis, 11ter och 12bis i konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet, som den ändrats genom 2005 års protokoll till konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet, ska i tillämpliga delar gälla även brott som anges i artiklarna 2, 2bis och 2ter i detta protokoll, i de fall då sådana brott begås ombord på eller mot fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln. Artikel 3 1. Artikel 2.1 d i 1988 års protokoll ersätts med följande text: d) på en fast plattform placerar eller låter placera, oavsett på vilket sätt, en anordning eller ett ämne som är ägnat att förstöra plattformen eller äventyra dess säkerhet. 2. Artikel 2.1 e i 1988 års protokoll upphävs. 3. Artikel 2.2 i 1988 års protokoll ersätts med följande text: 2. En brottslig handling begår även den som hotar att begå något av de brott som anges i punkt 1 b och c, om hotet är ägnat att äventyra den fasta plattformens säkerhet och, om så krävs enligt bestämmelserna i nationell lag, syftar till att förmå en fysisk eller juridisk person att utföra eller avstå från en handling. Artikel 4 1. Följande text läggs till som artikel 2bis: Artikel 2bis En brottslig handling i den mening som avses i detta protokoll begår den som rättsstridigt och uppsåtligen, när avsikten med handlingen på grund av dess beskaffenhet eller sammanhang är att injaga skräck i en befolkning eller att förmå en regering eller en internationell organisation att vidta eller avstå från att vidta en handling a) mot eller ombord på en fast plattform använder eller från en plattform avlossar eller frigör sprängämne, radioaktivt material eller BCN-vapen på ett sätt som orsakar eller som är ägnat att orsaka dödsfall eller allvarlig skada, b) släpper ut olja, flytande naturgas eller andra farliga eller skadliga ämnen, som inte omfattas av punkt a, från en fast plattform i sådan mängd eller koncentration att det orsakar eller är ägnad att orsaka dödsfall eller allvarlig skada, eller c) hotar, med eller utan villkor, om så krävs enligt bestämmelser i nationell lag, att begå ett sådant brott som anges i punkt a eller b. 2. Följande text läggs till som artikel 2ter: Artikel 2ter En brottslig handling i den mening som avses i detta protokoll begår även den som a) rättsstridigt och uppsåtligen skadar eller dödar en person i samband med något av de brott som anges i artikel 2.1 eller artikel 2bis, b) försöker begå ett sådant brott som anges i artikel 2.1, artikel 2bis a eller b eller punkt a i denna artikel, c) medverkar till ett sådant brott som anges i artikel 2, artikel 2bis eller punkt a eller b i denna artikel, d) värvar eller instruerar andra att begå ett sådant brott som anges i artikel 2, artikel 2bis eller punkt a eller b i denna artikel, eller e) bidrar till att en grupp personer, som handlar med ett gemensamt syfte, begår ett eller flera av de brott som anges i artikel 2, artikel 2bis eller punkt a eller b i denna artikel, under förutsättning att bidraget lämnas uppsåtligen och antingen i) i syfte att främja gruppens brottsliga verksamhet eller brottsliga syfte, om verksamheten eller syftet innefattar att begå ett sådant brott som anges i artikel 2 eller 2bis, eller ii) i vetskap om gruppens avsikt att begå ett sådant brott som anges i artikel 2 eller 2bis. Artikel 5 1. Artikel 3.1 i 1988 års protokoll ersätts med följande text: 1. Varje stat som är part ska vidta sådana åtgärder som kan vara nödvändiga för att den ska kunna utöva sin domsrätt i fråga om de brott som anges i artiklarna 2, 2bis och 2ter när brottet har begåtts a) mot eller ombord på en fast plattform medan den är belägen på den statens kontinentalsockel, eller b) av en medborgare i den staten. 2. Artikel 3.3 i 1988 års protokoll ersätts med följande text: 3. En stat som är part, vilken har infört i punkt 2 nämnd domsrätt, ska underrätta generalsekreteraren. Om en sådan stat senare upphäver denna domsrätt, ska den underrätta generalsekreteraren. 3. Artikel 3.4 i 1988 års protokoll ersätts med följande text: 4. Varje stat som är part ska vidta nödvändiga åtgärder för att kunna utöva sin domsrätt beträffande de i artiklarna 2, 2bis och 2ter angivna brotten i de fall då den misstänkte uppehåller sig inom dess territorium och den inte utlämnar den misstänkte till någon av de stater som är parter och som har infört domsrätt i enlighet med punkterna 1 och 2. Artikel 6 Tolkning och tillämpning 1. 1988 års protokoll och detta protokoll ska, i förhållandet mellan parterna i detta protokoll, läsas och tolkas som ett enda instrument. 2. Artiklarna 1-4 i 1988 års protokoll, som de har ändrats genom detta protokoll ska, tillsammans med artiklarna 8-13 i detta protokoll, utgöra och kallas 2005 års protokoll om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln (2005 års SUA-protokoll om fasta plattformar). Artikel 7 Följande text läggs till som artikel 4bis i protokollet: Slutbestämmelser i 2005 års protokoll om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln Slutbestämmelserna i 2005 års protokoll om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln ska vara artiklarna 8-13 i 2005 års protokoll till protokollet om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln. Hänvisningar i detta protokoll till stater som är parter ska förstås som hänvisningar till stater som är parter i 2005 års protokoll. Slutbestämmelser Artikel 8 Undertecknande, ratifikation, godtagande, godkännande och anslutning 1. Detta protokoll ska vara öppet för undertecknande i organisationens högkvarter från och med den 14 februari 2006 till och med den 13 februari 2007 och ska därefter förbli öppet för anslutning. 2. Stater kan uttrycka sitt samtycke att vara bundna av detta protokoll genom a) undertecknande utan förbehåll för ratifikation, godtagande eller godkännande, b) undertecknande som förutsätter ratifikation, godtagande eller godkännande, eller c) anslutning. 3. Ratifikation, godtagande, godkännande eller anslutning ska ske genom deponering av tillämpligt instrument hos generalsekreteraren. 4. Endast en stat som har undertecknat 1988 års protokoll utan förbehåll för ratifikation, godtagande eller godkännande eller som har ratificerat, godtagit, godkänt eller anslutit sig till 1988 års protokoll får bli part i detta protokoll. Artikel 9 Ikraftträdande 1. Detta protokoll träder i kraft nittio dagar efter den dag då tre stater antingen har undertecknat det utan förbehåll för ratifikation, godtagande eller godkännande eller har deponerat ett ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument hos generalsekreteraren. Dock träder detta protokoll inte i kraft innan 2005 års protokoll till konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet har trätt i kraft. 2. I förhållande till en stat som deponerar ett ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument avseende detta protokoll efter det att villkoren för ikraftträdande enligt punkt 1 har uppfyllts, träder ratifikationen, godtagandet, godkännandet eller anslutningen i kraft nittio dagar efter dagen för sådan deponering. Artikel 10 Uppsägning 1. Detta protokoll kan sägas upp av en stat som är part vid vilken tidpunkt som helst efter den dag då protokollet träder i kraft för den staten. 2. Uppsägning ska ske genom deponering av uppsägningsinstrument hos generalsekreteraren. 3. En uppsägning träder i kraft ett år, eller den längre period som anges i uppsägningsinstrumentet, efter det att generalsekreteraren mottagit uppsägningen. Artikel 11 Översyn och ändringar 1. En konferens kan sammankallas av organisationen i syfte att se över eller ändra detta protokoll. 2. Generalsekreteraren ska, i syfte att se över eller ändra detta protokoll, sammankalla en konferens med de stater som är parter i protokollet på begäran av en tredjedel av de stater som är parter eller av fem stater, beroende på vilket antal som är högst. 3. Ett ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument som deponeras efter dagen för ikraftträdandet av en ändring i detta protokoll ska anses avse det ändrade protokollet. Artikel 12 Depositarie 1. Detta protokoll och alla ändringar som antagits enligt artikel 11 ska deponeras hos generalsekreteraren. 2. Generalsekreteraren ska a) underrätta alla stater som har undertecknat detta protokoll eller anslutit sig till protokollet om i) varje nytt undertecknande eller ny deponering av ett ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument och dagen för detta, ii) dagen för protokollets ikraftträdande, iii) deponering av uppsägningsinstrument avseende detta protokoll och dagen då det mottogs samt dagen då uppsägningen träder i kraft, och iv) varje underrättelse som föreskrivs i någon artikel i protokollet, samt b) sända bestyrkta kopior av detta protokoll till alla stater som har undertecknat eller anslutit sig till protokollet. 3. Så snart detta protokoll träder i kraft ska generalsekreteraren sända en bestyrkt kopia av texten till Förenta nationernas generalsekreterare för registrering och publicering enligt artikel 102 i Förenta nationernas stadga. Artikel 13 Språk Detta protokoll upprättas i ett enda original på arabiska, kinesiska, engelska, franska, ryska och spanska, vilka texter är lika giltiga. UPPRÄTTAT I LONDON den 14 oktober 2005. TILL BEVIS HÄRPÅ har undertecknade, därtill vederbörligen befullmäktigade av sina regeringar, undertecknat detta protokoll. Sammanfattning av departementspromemorian Sveriges tillträde till överenskommelser inom FN om bekämpande av terrorism (Ds 2011:43) I promemorian föreslås att Sverige ska tillträda * den internationella konventionen för bekämpande av nukleär terrorism, * 2005 års protokoll till konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet (protokollet till SUA-konventionen), och * 2005 års protokoll till SUA-konventionens protokoll om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln (protokollet till plattformsprotokollet). Bestämmelserna i konventionen för bekämpande av nukleär terrorism bedöms inte kräva några lagändringar. Däremot lämnas förslag till en ändring i lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet, som innebär att straffansvaret enligt denna lag ska vara tillämpligt även i förhållande till sådan brottslighet som avses i artikel 2 i konventionen. Som en följd av förslaget att Sverige ska tillträda protokollet till SUA-konventionen föreslås tillägg i lagen (1991:453) om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg. De kompletterande bestämmelserna innebär dels att en annan stat ska kunna få tillstånd att borda ett svenskt fartyg utanför svenskt territorium i enlighet med konventionen och dess protokoll, dels att svenska staten under vissa förutsättningar ska svara för skada i samband med sådana tillstånd. Bestämmelserna i protokollet till plattformsprotokollet bedöms inte kräva några lagändringar. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2013. Promemorians lagförslag 1 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:453) om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg Härigenom föreskrivs att lagen (1991:453) om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Efter framställning av annan stat får regeringen medge den staten att ingripa mot ett svenskt fartyg utanför svenskt territorium i enlighet med 1. Förenta nationernas konvention den 19 december 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, eller 1. Förenta nationernas konvention den 19 december 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, 2. tilläggsprotokollet mot människosmuggling land-, luft- och sjövägen till Förenta nationernas konvention den 15 november 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet. 2. tilläggsprotokollet mot människosmuggling land-, luft- och sjövägen till Förenta nationernas konvention den 15 november 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet, eller 3. Förenta nationernas konvention den 10 mars 1988 för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet med dess protokoll den 14 oktober 2005. Ett sådant medgivande får dock lämnas endast om det finns skälig anledning att anta att fartyget används för brottslighet som begås på den främmande statens territorium eller som är avsedd att fullbordas där eller som annars riktar sig mot den statens intressen samt att brottsligheten motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Regeringen får förena ett medgivande med de villkor som anses behövliga. För skada med anledning av beslut enligt denna lag är staten ansvarig i enlighet med 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) utan den begränsning som föreskrivs i 3 kap. 7 § samma lag. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013. 2 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § Med särskilt allvarlig brottslighet avses i denna lag 1. mord, dråp, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, grovt olaga tvång, mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, sabotage och spridande av gift eller smitta, om syftet med gärningen är att injaga skräck i en befolkning eller en befolkningsgrupp eller att förmå en regering eller en internationell organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, 2. terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, grovt sabotage, kapning, sjö- eller luftfartssabotage och flygplatssabotage, 3. sådan brottslighet som avses i artikel 1 i den internationella konventionen den 17 december 1979 mot tagande av gisslan, artikel 7 i konventionen den 3 mars 1980 om fysiskt skydd av kärnämne samt artikel 2 i den internationella konventionen den 15 december 1997 om bekämpande av bombattentat av terrorister, 3. sådan brottslighet som avses i artikel 1 i den internationella konventionen den 17 december 1979 mot tagande av gisslan, artikel 7 i konventionen den 3 mars 1980 om fysiskt skydd av kärnämne, artikel 2 i den internationella konventionen den 15 december 1997 om bekämpande av bombattentat av terrorister samt artikel 2 i den internationella konventionen den 13 april 2005 för bekämpande av nukleär terrorism, 4. mord, dråp, misshandel, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, grov skadegörelse, mordbrand, grov mordbrand samt hot om sådana brott, om gärningen utförs mot sådana internationellt skyddade personer som avses i konventionen den 14 december 1973 om förebyggande och bestraffning av brott mot diplomater och andra internationellt skyddade personer, samt 5. brott enligt 3 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013. Förteckning över remissinstanserna Yttrande över promemorian har avgetts av Hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, Kriminalvården, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Migrationsverket, Datainspektionen, Inspektionen för strategiska produkter, Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Kustbevakningen, Totalförsvarets forskningsinstitut, Statskontoret, Tullverket, Strålsäkerhetsmyndigheten, Sjöfartsverket, Transportstyrelsen, Affärsverket svenska kraftnät, Uppsala universitet (Juridiska fakultetsnämnden), Lunds universitet (Juridiska fakultetsstyrelsen), Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län, Sveriges advokatsamfund och Sveriges domareförbund. Riksdagens ombudsmän har avstått från att yttra sig. Svar har inte inkommit från Sveriges redareförening, Amnesty International, Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen och Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter. Lagrådsremissens lagförslag Regeringen har följande förslag till lagtext. 1 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:453) om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg Härigenom föreskrivs att lagen (1991:453) om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Efter framställning av annan stat får regeringen medge den staten att ingripa mot ett svenskt fartyg utanför svenskt territorium i enlighet med 1. Förenta nationernas konvention den 19 december 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, eller 1. Förenta nationernas konvention den 19 december 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, 2. tilläggsprotokollet mot människosmuggling land-, luft- och sjövägen till Förenta nationernas konvention den 15 november 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet. 2. tilläggsprotokollet mot människosmuggling land-, luft- och sjövägen till Förenta nationernas konvention den 15 november 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet, eller 3. Förenta nationernas konvention den 10 mars 1988 för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet med dess protokoll den 14 oktober 2005. Ett sådant medgivande får dock lämnas endast om det finns skälig anledning att anta att fartyget används för brottslighet som begås på den främmande statens territorium eller som är avsedd att fullbordas där eller som annars riktar sig mot den statens intressen samt att brottsligheten motsvarar brott för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Regeringen får förena ett medgivande med de villkor som anses behövliga. För skada med anledning av beslut enligt denna lag är staten ansvarig i enlighet med 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) utan den begränsning som föreskrivs i 3 kap. 7 § samma lag. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. 2 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § Med särskilt allvarlig brottslighet avses i denna lag 1. mord, dråp, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, grovt olaga tvång, mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, sabotage och spridande av gift eller smitta, om syftet med gärningen är att injaga skräck i en befolkning eller en befolkningsgrupp eller att förmå en regering eller en internationell organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd, 2. terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, grovt sabotage, kapning, sjö- eller luftfartssabotage och flygplatssabotage, 3. sådan brottslighet som avses i artikel 1 i den internationella konventionen den 17 december 1979 mot tagande av gisslan, artikel 7 i konventionen den 3 mars 1980 om fysiskt skydd av kärnämne samt artikel 2 i den internationella konventionen den 15 december 1997 om bekämpande av bombattentat av terrorister, 3. sådan brottslighet som avses i a) artikel 1 i den internationella konventionen den 17 december 1979 mot tagande av gisslan, b) artikel 7 i konventionen den 3 mars 1980 om fysiskt skydd av kärnämne, c) artikel 2 i den internationella konventionen den 15 december 1997 om bekämpande av bombattentat av terrorister, och d) artikel 2 i den internationella konventionen den 13 april 2005 för bekämpande av nukleär terrorism, 4. mord, dråp, misshandel, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, grov skadegörelse, mordbrand, grov mordbrand samt hot om sådana brott, om gärningen utförs mot sådana internationellt skyddade personer som avses i konventionen den 14 december 1973 om förebyggande och bestraffning av brott mot diplomater och andra internationellt skyddade personer, samt 5. brott enligt 3 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2014-03-13 Närvarande: F.d. justitieråden Dag Victor och Per Virdesten samt justitierådet Olle Stenman. Sveriges tillträde till överenskommelser inom FN om bekämpande av terrorism Enligt en lagrådsremiss den 6 mars 2014 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i lagen (1991:453) om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg, 2. lag om ändring i lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Eva Marie Hellstrand. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Allmänt Enligt 8 kap. 20 § regeringsformen är Lagrådets uppgift att avge ytt-randen över lagförslag. Vad regeringen beslutat om är också att inhämta Lagrådets yttrande över de i ingressen angivna lagförslagen. Bakgrunden till lagförslagen är emellertid att regeringen avser att föreslå att riksdagen ska godkänna tre överenskommelser inom FN om bekämpande av terrorism. I remissen återspeglas detta inte bara genom att det finns särskilda avsnitt angående godkännandena utan också i att tillträdet till de tre överenskommelserna är vad som anges som primärt när det gäller remissens huvudsakliga innehåll. Remissens innehåll avviker emellertid från vad som är normalt när det gäller förslag om att riksdagen ska godkänna internationella överenskommelser. I sådana förslag brukar regeringen redovisa en fyllig genomgång av överenskommelsernas innehåll och en analys av i vad mån det behövs någon lagstiftning för att Sverige ska kunna tillträda överenskommelserna. I detta hänseende är den nu framlagda remissen påfallande kortfattad. I allt väsentligt hänvisar regeringen i stället till den bakomliggande promemorian, som utarbetats med utgångspunkt i en analys som gjorts av en särskilt utsedd utredare, och de bedömningar som gjordes i promemorian. Vad som kommenteras särskilt i remissen, och då i flera fall påfallande kortfattat, är endast sådana synpunkter som kommit fram vid remissbehandlingen av promemorian. Detta innebär att det för den som vill göra en självständig värdering av frågorna om godkännande och i vilken utsträckning de aktuella överenskommelserna kräver lagstiftning inte kan utgå från vad som står i remissen utan dessutom måste ta direkt del av det bakomliggande beredningsunderlaget. Såvitt gäller Lagrådet innebär detta inte några omedelbara problem då beredningsunderlaget regelmässigt bifogas de överlämnade remisserna. Inom ramen för en sedvanlig lagrådsgranskning finns det normalt inte heller utrymme för någon närmare självständig analys av om överenskommelserna kräver andra lagstiftningsåtgärder än de som regeringen föreslår. Frågan vilket underlag som regeringen bör överlämna till riksdagen när det gäller förslag om att godkänna internationella överenskommelser är inte något som det direkt ankommer på Lagrådet att yttra sig om. Lagrådet vill emellertid ifrågasätta om en på samma sätt som den nu överlämnade remissen utformad proposition till riksdagen med förslag om godkännande av internationella överenskommelser uppfyller de krav som bör ställas på ett sådant förslag. Förslaget till lag om ändring i lagen om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg I lagen finns bestämmelser om att regeringen får medge annan stat att ingripa mot ett svenskt fartyg utanför svenskt territorium. Enligt förslaget utvidgas den möjligheten genom hänvisning till ytterligare en internationell överenskommelse. Dessutom föreslås, med hänvisning till regleringen i denna överenskommelse, en särskild skadeståndsregel enligt vilken staten är ansvarig i enlighet med 3 kap. 2 § skadeståndslagen för skada med anledning av ett sådant medgivande utan den begränsning som föreskrivs i 3 kap. 7 § samma lag. Enligt den senare bestämmelsen får talan om ersättning inte föras med anledning av bl.a. beslut av regeringen om inte beslutet upphävts eller ändrats. Lagrådet har inte någon invändning mot bedömningen i remissen av det behov av lagändring som följer av den aktuella överenskommelsen. Lagrådet finner emellertid anledning att stryka under att ett avsteg från den, i flera sammanhang omdiskuterade, regleringen i 3 kap 7 § skadeståndslagen framstår som ett också från principiella utgångspunkter viktigt ställningstagande. Lagrådet finner mot den bakgrunden anledning att anmärka att det föreslagna fjärde stycket föreslås omfatta inte endast fall enligt den aktuella överenskommelsen utan också de andra i lagen reglerade fallen utan närmare motivering än att detta "får anses vara såväl lämpligt som rimligt". Enligt Lagrådet bör frågan utvecklas närmare innan riksdagen föreläggs ett förslag i den delen. Förslaget till lag om ändring i lagen om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet 2 § Som framgår av lagens rubrik finns i lagen bestämmelser om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet. Förslaget i remissen innebär att sådan brottslighet som avses i artikel 2 i den internationella konventionen för bekämpande av nukleär terrorism läggs till bland den brottslighet som enligt lagen är att anse som särskilt allvarlig. Lagrådet har inte någon invändning i sak mot detta. Lagrådet finner emellertid anledning att framhålla att det av remissen inte framgår i vilken utsträckning brottslighet av det aktuella slaget är att anse som särskilt allvarlig redan enligt gällande lag och i vilken utsträckning förslaget innebär en vidgad kriminalisering. Att detta inte utvecklats synes ha ett visst samband med vad som inledningsvis anfördes under Allmänt. I remissen redovisas således inte någon analys av förhållandet mellan den angivna artikeln och svensk lag utan den som vill ta del av en sådan måste gå till den bakomliggande promemorian (s. 36 ff). Enligt Lagrådet bör frågan om i vilken utsträckning den föreslagna lagändringen innebär en utvidgning av det straffbelagda området utvecklas ytterligare innan förslaget läggs till grund för lagstiftning. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 mars 2014 Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Björklund, Ask, Larsson, Erlandsson, Borg, Billström, Adelsohn Liljeroth, Ohlsson, Norman, Attefall, Engström, Kristersson, Elmsäter-Svärd, Ullenhag, Hatt, Lööf, Enström, Svantesson Föredragande: statsrådet Ask Regeringen beslutar proposition 2013/14:212 Sveriges tillträde till överenskommelser inom FN om bekämpande av terrorism Prop. 2013/14:212 Prop. 2013/14:212 2 141 1 Prop. 2013/14:212 Bilaga 1 Prop. 2013/14:212 Bilaga 1 Prop. 2013/14:212 Bilaga 2 Prop. 2013/14:212 Bilaga 2 Prop. 2013/14:212 Bilaga 3 Prop. 2013/14:212 Bilaga 3 Prop. 2013/14:212 Bilaga 4 Prop. 2013/14:212 Bilaga 4 Prop. 2013/14:212 Bilaga 5 Prop. 2013/14:212 Bilaga 5 Prop. 2013/14:212 Bilaga 6 Prop. 2013/14:212 Bilaga 6 Prop. 2013/14:212 Bilaga 7 Prop. 2013/14:212 Bilaga 7 Prop. 2013/14:212 Bilaga 8 Prop. 2013/14:212 Bilaga 8 Prop. 2013/14:xx Bilaga 9 Prop. 2013/14:212 Bilaga 9 Prop. 2013/14:212 Bilaga 10 Prop. 2013/14:212 Bilaga 10 Prop. 2013/14:212 Bilaga 11 Prop. 2013/14:xx Bilaga 11 Prop. 2013/14:212 Bilaga 12 Prop. 2013/14:212 Bilaga 12 Prop. 2013/14:212 Bilaga 13 Prop. 2013/14:212 Bilaga 13 Prop. 2013/14:212 Prop. 2013/14:xx