Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2013/14:108 Användningen av kreditbetyg i riskhantering Prop. 2013/14:108 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 27 februari 2014 Fredrik Reinfeldt Lena Adelsohn Liljeroth (Finansdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Den 20 juni 2013 trädde Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 462/2013 av den 21 maj 2013 om ändring av förordning (EG) nr 1060/2009 om kreditvärderingsinstitut (ändringsförordningen) i kraft. Förordningen är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. När Europaparlamentet och rådet antog ändringsförordningen antog de samtidigt ett direktiv som innehåller regler som rör kreditvärdering: Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/14/EU av den 21 maj 2013 om ändring av direktiv 2003/41/EG om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut, direktiv 2009/65/EG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) och direktiv 2011/61/EU om förvaltare av alternativa investeringsfonder när det gäller alltför stor förlitan på kreditbetyg (ändringsdirektivet). Medlemsstaterna ska senast den 21 december 2014 ha genomfört ändringsdirektivet. I denna proposition föreslås att ändringsdirektivet genomförs i svensk rätt genom att det införs nya bestämmelser i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m., lagen (2004:46) om värdepappersfonder och lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder. I de föreslagna nya bestämmelserna anges att fondbolag och AIF-förvaltare inte ensidigt eller mekaniskt ska förlita sig på kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut för att bedöma kreditvärdigheten hos en värdepappersfonds respektive en alternativ investeringsfonds tillgångar. Vidare anges att Finansinspektionen ska övervaka lämpligheten i pensionsstiftelsers kreditvärderingsförfaranden och deras användning av kreditbetyg. I propositionen behandlas inte frågan om huruvida ändringsförordningen bör föranleda några ändringar i svensk rätt. Frågan om behovet av lagändringar med anledning av ändringsförordningen kommer att övervägas i ett annat sammanhang. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 21 december 2014. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 5 2 Lagtext 6 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. 6 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om värdepappersfonder 8 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder 9 3 Ärendet och dess beredning 10 4 Förordningen om kreditvärderingsinstitut samt tjänste-pensionsdirektivet, UCITS-direktivet och AIFM-direktivet 11 4.1 Bakgrund 11 4.1.1 Förordningen om kreditvärderingsinstitut 11 4.1.2 Tjänstepensionsdirektivet, UCITS-direktivet och AIFM-direktivet 12 4.2 Ändringsförordningen och ändringsdirektivet 12 4.2.1 Inledning 12 4.2.2 Ändringsförordningen 12 4.2.3 Ändringsdirektivet 13 5 Överväganden 15 5.1 Tjänstepensionsdirektivet - pensionsstiftelser och försäkringsföretags tjänstepensionsverksamhet 15 5.2 UCITS-direktivet - fondbolag och värdepappers-fonder 19 5.3 AIFM-direktivet - AIF-förvaltare och alternativa investeringsfonder 24 6 Ikraftträdande 27 7 Förslagens konsekvenser 28 7.1 Inledning 28 7.2 Förslagens syfte och alternativa lösningar 28 7.3 Berörda företag och andra aktörer 28 7.4 Konsekvenser för berörda företag 29 7.5 Konsekvenser för investerare 29 7.6 Konsekvenser för det allmänna 30 8 Författningskommentar 31 8.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. 31 8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:46) om värdepappersfonder 32 8.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder 33 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 462/2013 av den 21 maj 2013 om ändring av förordning (EG) nr 1060/2009 om kreditvärderingsinstitut 34 Bilaga 2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/14/EU av den 21 maj 2013 om ändring av direktiv 2003/41/EG om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut, direktiv 2009/65/EG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) och direktiv 2011/61/EU om förvaltare av alternativa investeringsfonder när det gäller alltför stor förlitan på kreditbetyg 67 Bilaga 3 Sammanfattning av promemorian Användningen av kreditbetyg i riskhantering 70 Bilaga 4 Promemorians lagförslag 71 Bilaga 5 Remissinstanser som har haft möjlighet att yttra sig eller yttrat sig över promemorians förslag 78 Bilaga 6 Lagrådets yttrande 79 Bilaga 7 Parallelluppställning över genomförandet av direktiv 2013/14/EU i svensk rätt 80 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 februari 2014 81 Rättsdatablad 82 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m., 2. lag om ändring i lagen (2004:46) om värdepappersfonder, 3. lag om ändring i lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. dels att 35 § ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 34 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 34 a § Finansinspektionens tillsyn över en pensionsstiftelse som avses i 34 § första stycket ska även omfatta lämpligheten i 1. stiftelsens kreditvärderingsförfaranden, och 2. stiftelsens användning av hänvisningar i placeringsriktlinjerna till kreditbetyg som har utfärdats av ett kreditvärderingsinstitut. 35 § Finansinspektionen får meddela de anmärkningar i fråga om en pensionsstiftelses förvaltning som inspektionen anser behövs. Finansinspektionen ska förelägga pensionsstiftelsen eller styrelsen att vidta rättelse, om inspektionen finner att 1. avvikelse skett från någon av de bestämmelser som anges i 34 § första stycket, eller 1. avvikelse skett från någon av de bestämmelser som anges i 34 § första stycket, 2. placeringsriktlinjerna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av stiftelsens förvaltning. 2. placeringsriktlinjerna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av stiftelsens förvaltning, eller 3. stiftelsen använder olämpliga kreditvärderingsförfaranden eller hänvisningar i placeringsriktlinjerna till kreditbetyg som har utfärdats av ett kreditvärderingsinstitut. Om Finansinspektionen bedömer att en stiftelse förvaltar medel som avsatts till stiftelsen för personer som anges i 9 a § första stycket på ett sådant sätt som innebär att dessa personers intressen hotas, får inspektionen besluta om att utse en särskild företrädare att sköta hela eller delar av driften av stiftelsen. Finansinspektionen får även begränsa pensionsstiftelsens förfoganderätt eller förbjuda stiftelsen att förfoga över sina tillgångar i Sverige, om det bedöms vara nödvändigt för att skydda de personer som anges i tredje stycket. Finansinspektionen får besluta hur pensionsstiftelsen ska förvaltas efter ett sådant beslut. I fråga om styrelsens skyldighet att lämna upplysningar och hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning och beträffande tillsynen i övrigt ska bestämmelserna i 14 kap. 5 §, 6 § andra stycket, 7 § 1, 13 § första stycket första meningen och andra stycket, 16 § samt 16 kap. 6, 12 och 25 §§ försäkringsrörelselagen (2010:2043) samt föreskrifter som meddelats med stöd av 14 kap. 18 § samma lag tillämpas på motsvarande sätt. Denna lag träder i kraft den 21 december 2014. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om värdepappersfonder Härigenom föreskrivs att 5 kap. 2 § lagen (2004:46) om värdepappersfonder ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. 2 § Ett fondbolag skall ha ett system för riskhantering som gör det möjligt för fondbolaget att vid varje tidpunkt kontrollera och bedöma den risk som är knuten till de positioner som tas i en värdepappersfond och hur positionerna påverkar fondens riskprofil. Om fondbolaget investerar i sådana derivatinstrument som avses i 12 § andra stycket, skall bolagets system för riskhantering även möjliggöra en exakt och oberoende bedömning av värdet på dessa derivatinstrument. Fondbolaget skall för varje värdepappersfond det förvaltar till Finansinspektionen regelbundet lämna information om riskhanteringen. Ett fondbolag ska ha ett system för riskhantering som gör det möjligt för fondbolaget att vid varje tidpunkt kontrollera och bedöma den risk som är knuten till de positioner som tas i en värdepappersfond och hur positionerna påverkar fondens riskprofil. Fondbolaget ska inte ensidigt eller mekaniskt förlita sig på kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut för att bedöma kreditvärdigheten hos fondens tillgångar. Om fondbolaget investerar i sådana derivatinstrument som avses i 12 § andra stycket, ska bolagets system för riskhantering även möjliggöra en exakt och oberoende bedömning av värdet på dessa derivatinstrument. Fondbolaget ska för varje värdepappersfond det förvaltar till Finansinspektionen regelbundet lämna information om riskhanteringen. Denna lag träder i kraft den 21 december 2014. 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder Härigenom föreskrivs att 8 kap. 4 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 kap. 4 § En AIF-förvaltare ska ha en riskhanteringsfunktion som är åtskild från förvaltarens operativa enheter. En AIF-förvaltare ska ha lämpliga riskhanteringssystem som kan identifiera, mäta, hantera och övervaka de risker som är relevanta för den alternativa investeringsfonden. Riskhanteringssystemen ska ses över regelbundet och minst en gång per år. En AIF-förvaltare ska ha lämpliga riskhanteringssystem som kan identifiera, mäta, hantera och övervaka de risker som är relevanta för den alternativa investeringsfonden. AIF-förvaltaren ska inte ensidigt eller mekaniskt förlita sig på kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut för att bedöma kreditvärdigheten hos fondens tillgångar. Riskhanteringssystemen ska ses över regelbundet och minst en gång per år. En AIF-förvaltares riskhanteringsfunktion ska särskilt 1. se till att det införs ett lämpligt och dokumenterat förfarande att tillämpas vid investeringar för den alternativa investeringsfondens räkning i syfte att säkerställa att sådana investeringar överensstämmer med fondens investeringsstrategi, mål och riskprofil, 2. säkerställa att riskerna i varje enskild placering och deras samlade effekt på fonden fortlöpande kan identifieras, mätas, hanteras och övervakas korrekt, samt 3. säkerställa att fondens riskprofil motsvarar dess investeringsstrategi och mål som de kommer till uttryck i fondbestämmelser, bolagsordning eller motsvarande regelverk. Denna lag träder i kraft den 21 december 2014. 3 Ärendet och dess beredning Den 21 maj 2013 utfärdades Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 462/2013 av den 21 maj 2013 om ändring av förordning (EG) nr 1060/2009 om kreditvärderingsinstitut (ändringsförordningen). Ändringsförordningen finns i bilaga 1. Samma dag utfärdades Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/14/EU av den 21 maj 2013 om ändring av direktiv 2003/41/EG om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut, direktiv 2009/65/EG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) och direktiv 2011/61/EU om förvaltare av alternativa investeringsfonder när det gäller alltför stor förlitan på kreditbetyg (ändringsdirektivet). Ändringsdirektivet finns i bilaga 2. Ändringsförordningen och ändringsdirektivet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 31 maj 2013. Förordningen är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater och ska tillämpas från och med den tjugonde dagen efter offentliggörandet. Medlemsstaterna är skyldiga att se till så att de bestämmelser i nationell rätt som är nödvändiga för att följa ändringsdirektivet träder i kraft senast den 21 december 2014. I promemorian Användningen av kreditbetyg i riskhantering (Ds 2013:76) föreslås att ändringsdirektivet genomförs i svensk rätt genom att det införs nya bestämmelser i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m., lagen (2004:46) om värdepappersfonder, försäkringsrörelselagen (2010:2043) och lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 3. Promemorians lagförslag finns i bilaga 4. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. I denna proposition behandlas promemorians förslag. En sammanställning över remissvaren finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr Fi2013/4132). I bilaga 7 finns en uppställning som visar vilka bestämmelser som genomför ändringsdirektivet i svensk rätt. Lagrådet Regeringen beslutade den 6 februari 2014 att inhämta Lagrådets yttrande. Lagrådsremissens lagförslag stämmer överens med propositionens lagförslag. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Lagrådet lämnade förslagen utan erinran. 4 Förordningen om kreditvärderingsinstitut samt tjänstepensionsdirektivet, UCITS-direktivet och AIFM-direktivet 4.1 Bakgrund 4.1.1 Förordningen om kreditvärderingsinstitut Ett kreditvärderingsinstitut är en juridisk person vars verksamhet inbegriper yrkesmässigt utfärdande av kreditbetyg (enligt definitionen i artikel 3.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1060/2009 av den 16 september 2009 om kreditvärderingsinstitut). Ett kreditbetyg är en bedömning av kreditvärdigheten hos t.ex. ett företag eller på ett finansiellt instrument. Kreditbetyg används av bl.a. investerare och finansiella företag för att fatta underbyggda investeringsbeslut och bestämma riskvikter. I samband med den finansiella kris som bröt ut hösten 2008 fick kreditvärderingsinstituten mycket kritik, inte minst för sin värdering av strukturerade finansiella instrument. Som en av flera åtgärder som därefter vidtogs på EU-nivå utfärdades hösten 2009 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1060/2009 av den 16 september 2009 om kreditvärderingsinstitut (förordningen om kreditvärderingsinstitut). Förordningen syftar till att bidra till bättre kvalitet på de kreditbetyg som utfärdas inom EU, vilket i sin tur ska bidra till att den inre marknaden fungerar friktionsfritt samtidigt som en hög skyddsnivå för investerare och konsumenter uppnås. Förordningen innehåller regler om registrering, hantering av intressekonflikter, organisations- och verksamhetskrav, kvalitetssäkring, rapportering och transparens. Förordningen om kreditvärderingsinstitut är bindande i sin helhet och direkt tillämplig i Sverige. Med anledning av förordningen infördes i Sverige kompletterande bestämmelser i lagen (2010:1010) om kreditvärderingsinstitut, som trädde i kraft den 7 september 2010 (se prop. 2009/10:217, bet. 2009/10:FiU31, rskr. 2009/10:373). I lagen angavs Finansinspektionen som behörig myndighet enligt förordningen om kreditvärderingsinstitut. Vidare innehöll lagen bestämmelser om inspektionens befogenheter och möjligheter att ingripa vid överträdelser av förordningen samt om inspektionens samarbete med behöriga myndigheter i andra länder inom EES. Det har därefter gjorts en genomgripande ändring i förordningen om kreditvärderingsinstitut. I maj 2011 utfärdades Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 513/2011 av den 11 maj 2011 om ändring i av förordning (EG) nr 1060/2009 om kreditvärderingsinstitut. Ändringarna innebar i huvudsak att tillsynen över kreditvärderingsinstitut flyttades över från nationella behöriga myndigheter till Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma). Därigenom övertog Esma också ansvaret för att utfärda och uppdatera olika riktlinjer och rapporter samt gavs möjligheten att föreslå tekniska standarder för tillsyn, t.ex. avseende vilken information som ska lämnas vid en ansökan om registrering eller certifiering. Med anledning av ändringarna i förordningen om kreditvärderingsinstitut gjordes flera ändringar i lagen om kreditvärderingsinstitut (se prop. 2011/12:40, bet. 2011/12:FiU13, rskr. 2011/12:116, SFS 2012:44). Förordningen om kreditvärderingsinstitut har därefter ändrats genom ändringsförordningen genom vilken ytterligare regler har införts i förordningen, se avsnitt 4.2.2. 4.1.2 Tjänstepensionsdirektivet, UCITS-direktivet och AIFM-direktivet Genom ändringsdirektivet har det gjorts ändringar i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut, Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Dessa tre direktiv är de sektorsdirektiv som reglerar tjänstepensionsinstitut, fondbolag och värdepappersfonder samt förvaltare av alternativa investeringsfonder (AIF-förvaltare). De brukar benämnas tjänstepensionsdirektivet, UCITS-direktivet och AIFM-direktivet. I de direktiven finns näringsrättslig reglering för sådana institut, förvaltare och fonder. I avsnitt 5 redogörs för hur direktiven har genomförts i svensk rätt. 4.2 Ändringsförordningen och ändringsdirektivet 4.2.1 Inledning Ändringsförordningen och ändringsdirektivet syftar båda till att minska en alltför stor förlitan på kreditbetyg inom EU (se skäl 9 i förordningen och skäl 2 i direktivet). 4.2.2 Ändringsförordningen Enligt ändringsförordningen ska finansiella företag såsom kreditinstitut, värdepappersbolag, försäkringsföretag, tjänstepensionsinstitut, fondbolag, AIF-förvaltare och centrala motparter göra sin egen kreditriskbedömning och de får inte ensidigt eller mekaniskt förlita sig på kreditbetyg vid bedömningen av en enhets eller ett finansiellt instruments kreditvärdighet (artikel 5a.1 i förordningen om kreditvärderingsinstitut). Vidare ska de behöriga myndigheter som svarar för tillsynen över dessa företag, med beaktande av arten, omfattningen och komplexiteten hos företagens verksamhet, övervaka att deras kreditriskbedömningsförfaranden är adekvata, bedöma användningen av hänvisningar till kreditbetyg i avtal och, när det är lämpligt, uppmana dem att motverka effekterna av sådana hänvisningar, i syfte att minska ensidig och mekanisk förlitan på kreditbetyg, i enlighet med specifik sektorslagstiftning (artikel 5a.2). Ändringsförordningen innehåller även flera andra nya eller ändrade regler avseende kreditvärderingsinstitut och kreditbetyg. Genom ändringsförordningen har det införts bl.a. regler om intressekonflikter (artikel 6a) samt om rätt till ersättning för investerare och emittenter som lidit skada till följd av att ett kreditvärderingsinstitut uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har åsidosatt sina skyldigheter enligt förordningen om kreditvärderingsinstitut (artikel 35a). En rätt till ersättning från ett kreditvärderingsinstitut kan föreligga oberoende av om ett avtalsförhållande föreligger och emittenten eller investeraren därmed kan grunda ett anspråk på ersättning från kreditvärderingsinstitutet på avtalsbrott. Vidare har det införts regler om kreditbetyg på statspapper (artikel 8a), information om strukturerade finansiella instrument (artikel 8b), skyldighet för en emittent att i vissa fall anlita fler än ett kreditvärderingsinstitut vid kreditvärdering av strukturerade finansiella instrument (artikel 8c) samt om utnyttjande av flera kreditvärderingsinstitut (artikel 8d). Genom ändringsförordningen har det även införts krav på regelbunden rotation av kreditvärderingsinstitut som utfärdar kreditbetyg på återvärdepapperiseringar (artikel 6b). De ändringar som genom ändringsdirektivet har gjorts i tjänstepensionsdirektivet, UCITS-direktivet och AIFM-direktivet innebär ändringar i sådan sektorslagstiftning som anges i ändringsförordningen. 4.2.3 Ändringsdirektivet Genom ändringsdirektivet har det i tjänstepensionsdirektivet (artikel 18.1a), UCITS-direktivet (artikel 51.1, 51.3a och 51.4) och AIFM-direktivet (artikel 15.2, 15.3a och 15.5) införts regler om kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut. Målsättningen med ändringsdirektivet är att minska tjänstepensionsinstituts, fondbolags och AIF-förvaltares alltför stora förlitan på kreditbetyg i samband med deras investeringar (jfr skäl 5 i ändringsdirektivet). Genom att kräva att tjänstepensionsinstitut, fondbolag och AIF-förvaltare ska undvika att ensidigt eller mekaniskt förlita sig på kreditbetyg eller att använda dem som den enda parametern vid kreditriskbedömning i samband med sina investeringar, ska investerarna skyddas genom att kvaliteten förbättras på de investeringar som görs i sådana institut samt i värdepappersfonder och alternativa investeringsfonder (skäl 2 i ändringsdirektivet). Det följer redan av ändringsförordningen att tjänstepensionsinstitut, fondbolag och AIF-förvaltare - i likhet med övriga finansiella företag som anges i artikel 4.1 i förordningen om kreditvärderingsinstitut - ska göra sin egen kreditriskbedömning och att de inte ensidigt eller mekaniskt får förlita sig på kreditbetyg vid bedömningen av en enhets eller ett finansiellt instruments kreditvärdighet (artikel 5a.1). Reglerna i ändringsdirektivet utgör ett komplement till reglerna i förordningen vilkas allmänna mål är att minska investerares alltför stora förlitan på kreditbetyg. Avsikten är att direktivet ska göra det lättare att förverkliga förordningens mål när det gäller tjänstepensionsinstitut, fondbolag och AIF-förvaltare (se skäl 4 i ändringsdirektivet). De regler som genom ändringsdirektivet har införts i tjänstepensionsdirektivet, UCITS-direktivet och AIFM-direktivet avser dels fondbolags och AIF-förvaltares användning av kreditbetyg i sin förvaltning av värdepappersfonder respektive alternativa investeringsfonder (artiklarna 2.1 och 3.1 i ändringsdirektivet), dels den behöriga myndighetens - i Sverige Finansinspektionens - övervakning av kreditvärderingsförfaranden och användning av hänvisningar till kreditbetyg i tjänstepensionsverksamhet och fondförvaltning (artiklarna 1, 2.2 och 3.2 i ändringsdirektivet). Den allmänna principen om att finansiella företag inte i alltför hög grad ska förlita sig på kreditbetyg ska integreras i riskhanteringsprocesser och i system hos tjänstepensionsinstitut, fondbolag och AIF-förvaltare samt anpassas till deras specifika förutsättningar (se skäl 2 i ändringsdirektivet). Genomförandet av ändringsdirektivet behandlas i avsnitt 5. I UCITS-direktivet och AIFM-direktivet har det genom ändringsdirektivet även gjorts tillägg när det gäller kommissionens befogenhet att anta delegerade akter i syfte att det också i de delegerade akterna ska införas regler som förhindrar att fondbolag och AIF-förvaltare ensidigt eller mekaniskt förlitar sig på kreditbetyg för att bedöma kreditvärdigheten hos värdepappersfonders respektive alternativa investeringsfonders tillgångar (artiklarna 2.3 och 3.3 i ändringsdirektivet). 5 Överväganden 5.1 Tjänstepensionsdirektivet - pensionsstiftelser och försäkringsföretags tjänstepensionsverksamhet Regeringens förslag: Finansinspektionen ska övervaka lämpligheten i pensionsstiftelsers kreditvärderingsförfaranden och deras användning av hänvisningar i placeringsriktlinjerna till kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut. Finansinspektionen ska förelägga pensionsstiftelsen eller styrelsen att vidta rättelse, om inspektionen finner att pensionsstiftelsen använder olämpliga kreditvärderingsförfaranden eller hänvisningar i placeringsriktlinjerna till kreditbetyg. Regeringens bedömning: De nya reglerna i tjänstepensionsdirektivet om tillsynsmyndigheternas övervakning av kreditvärderingsförfaranden och användning av kreditbetyg kräver inte någon lagstiftningsåtgärd när det gäller försäkringsföretags verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkring. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens såvitt avser pensionsstiftelser. Promemorians förslag avviker från regeringens genom att det i promemorian föreslås en ny, särskild bestämmelse i försäkringsrörelselagen om att Finansinspektionen ska övervaka lämpligheten i försäkringsföretags kreditvärderingsförfaranden i verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkring och deras användning i sådan verksamhet av kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut. Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm noterar att det genom promemorians förslag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043) inte tydligt framgår vilka möjligheter Finansinspektionen har att ingripa mot ett försäkringsföretag i sin övervakning av företagets kreditvärderingsförfarande och användning av kreditbetyg. Sveriges advokatsamfund anser att de föreslagna särskilda tillsynsbestämmelserna bör utgå. Enligt Advokatsamfundets uppfattning framstår det som oklart varför just denna typ av tillsyn behöver regleras särskilt. Finansinspektionen har redan tillsyn över samtliga bestämmelser i lag och föreskrifter (se t.ex. 10 kap. 1 § lagen [2004:46] om värdepappersfonder). Svenska försäkringsförmedlares förening anser att det är önskvärt att förslagen till ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. (tryggandelagen) och försäkringsrörelselagen ges en likalydande utformning, eftersom båda hänför sig till artikel 1 i ändringsdirektivet. Av skälen 2 och 5 i ändringsdirektivet framgår att avsikten är att minska ensidig och mekanisk förlitan på kreditbetyg. Enligt föreningen vore det lämpligt om det även av lagtexten framgår att företagen inte ensidigt eller mekaniskt ska förlita sig på kreditbetyg. Det skulle i så fall också bli tydligare för de företag som ska tillämpa lagarna och stämma bättre överens med hur ändringsdirektivet i övrigt föreslås bli genomfört i svensk rätt. Övriga remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att erinra mot det. Skälen för regeringens förslag och bedömning: I tjänstepensionsdirektivet avses med tjänstepensionsinstitut institut som förvaltar fonderade medel utifrån syftet att tillhandahålla tjänstepensionsförmåner. Tjänstepension erbjuds som ett led i ett anställningsförhållande och utgör ett komplement till den statliga pension som erhålls inom ramen för socialförsäkringssystemet. Vid genomförandet av tjänstepensionsdirektivet i svensk rätt gjordes bedömningen att understödsföreningar som bedriver tjänstepensionsverksamhet (tjänstepensionskassor) omfattades direkt av det direktivet (se prop. 2004/05:165). En reglering av tjänstepensionskassornas verksamhet infördes därför i lagen (1972:262) om understödsföreningar (UFL). För att tjänstepensionsdirektivet inte skulle ge upphov till någon snedvridning av konkurrensen genomförde Sverige den möjligheten som ges i artikel 4 i direktivet att tillämpa vissa delar av detta på tjänstepensionsverksamhet i ett försäkringsbolag. Tillämpliga delar av tjänstepensionsdirektivet är artiklarna 9-16 och 18-20. Tjänstepensionsverksamheten ska hållas åtskild från övrig verksamhet i livförsäkringsbolaget. Den 1 april 2011 trädde en ny försäkringsrörelselag (2010:2043, FRL) i kraft. Genom lagen (2010:2044) om införande av försäkringsrörelselagen (2010:2043) upphävdes UFL. En vid ikraftträdandet av FRL registrerad understödsförening får fortsätta att driva verksamhet enligt UFL till utgången av år 2014. Regeringen har dock nyligen överlämnat ett förslag till riksdagen om att övergångsperioden ska förlängas till utgången av år 2017 (prop. 2013/14:84). Tjänstepensionsdirektivet har i svensk rätt även genomförts i lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m. (tryggandelagen). De institut som omfattas av de särskilda regelverken i tryggandelagen och FRL är pensionsstiftelser och försäkringsföretag som meddelar försäkring avseende tjänstepension. Pensionsstiftelser som tryggar utfästelse om pension till färre än 100 personer är dock undantagna, men sådana stiftelser får själva välja att ändå tillämpa regelverket. Regelverket innebär bl.a. att det gäller särskilda verksamhetsvillkor och placeringsregler för de pensionsstiftelser som omfattas (se 9 a § tryggandelagen). Vidare gäller även särskilda placeringsregler i försäkringsföretagens tjänstepensionsverksamhet (se 6 kap. 20 § och 25 § andra stycket FRL). Genom artikel 1 i ändringsdirektivet har det införts en ny punkt 1a i artikel 18 i tjänstepensionsdirektivet. Den nya punkten har följande lydelse. Med beaktande av arten, omfattningen och komplexiteten hos de övervakade institutionerna, ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga myndigheterna övervakar lämpligheten i institutionernas kreditvärderingsförfaranden, utvärderar användningen av hänvisningar till kreditbetyg utfärdade av kreditvärderingsinstitut enligt definitionen i artikel 3.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1060/2009 av den 16 september 2009 om kreditvärderingsinstitut i deras placeringspolicy och i tillämpliga fall motverka effekterna av sådana hänvisningar, i syfte att minska ensidig och mekanisk förlitan på sådana kreditbetyg. Denna ändring i tjänstepensionsdirektivet bör - i likhet med motsvarande ändringar i UCITS-direktivet och AIFM-direktivet - ses tillsammans med nya artikel 5a.2 i förordningen om kreditvärderingsinstitut (se artikel 1.6 i ändringsförordningen). Enligt sistnämnda artikel ska nämligen behöriga sektorsmyndigheter som svarar för tillsynen över tjänstepensionsinstitut och andra finansiella företag som avses i artikel 4.1 första stycket i förordningen (bl.a. kreditinstitut, värdepappersbolag, försäkringsföretag, fondbolag, AIF-förvaltare och centrala motparter), med beaktande av arten, omfattningen och komplexiteten hos deras verksamhet, övervaka att deras kreditriskbedömningsförfaranden är adekvata, bedöma användningen av hänvisningar till kreditbetyg i avtal och, när det är lämpligt, uppmana dem att motverka effekterna av sådana hänvisningar, i syfte att minska ensidig och mekanisk förlitan på kreditbetyg, i enlighet med specifik sektorslagstiftning. Finansinspektionen ska enligt 34 § första stycket tryggandelagen utöva tillsynen över att de berörda pensionsstiftelserna förvaltas i enlighet med de bestämmelser om placering m.m. i den lagen som har sin grund i tjänstepensionsdirektivet samt i enlighet med föreskrifter som meddelats med stöd av någon av dessa bestämmelser. Det innebär att det är Finansinspektionen som är den behöriga myndigheten i Sverige för tillsyn över tjänstepensionsinstitut som avses i artikel 18.1a i tjänstepensionsdirektivet och således också den behöriga sektorsmyndighet som avses i nya artikel 5a.2 i förordningen om kreditvärderingsinstitut (se artikel 1.6 i ändringsförordningen). Den övervakning som Finansinspektionen ska utföra enligt nya artikel 18.1a i tjänstepensionsdirektivet ska ingå som en del i den tillsyn som inspektionen utövar över de berörda pensionsstiftelserna. Enligt promemorian framstår det därför som lämpligt att artikel 18.1a såvitt avser pensionsstiftelser genomförs i ett tillägg i tryggandelagen där det anges att Finansinspektionen även ska övervaka lämpligheten i berörda pensionsstiftelsers kreditvärderingsförfaranden och deras användning av hänvisningar i placeringsriktlinjerna till kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut. Eftersom det är fråga om den tillsyn som Finansinspektionen ska utöva över sådana pensionsstiftelser bör tillägget enligt promemorian tas in i en ny paragraf i anslutning till 34 § nämnda lag, som innehåller bestämmelser om tillsyn över sådana stiftelser. I 35 § samma lag regleras Finansinspektionens möjligheter att vidta åtgärder mot en sådan pensionsstiftelse. Finansinspektionen bör enligt promemorian få förelägga pensionsstiftelsen eller styrelsen att vidta rättelse, om inspektionen finner att pensionsstiftelsens kreditvärderingsförfaranden eller dess användning av hänvisningar i placeringsriktlinjerna till kreditbetyg inte är lämpliga. Sveriges advokatsamfund anser att de i promemorian föreslagna särskilda tillsynsbestämmelserna bör utgå med hänsyn till att Finansinspektionen redan har tillsyn över samtliga bestämmelser i lagar och andra föreskrifter som reglerar de berörda företagens verksamhet. Advokatsamfundet nämner som exempel tillsynsbestämmelsen i 10 kap. 1 § lagen om värdepappersfonder. Tillsynsbestämmelsen i tryggandelagen (34 §) är emellertid inte utformad på samma sätt som tillsynsbestämmelserna i FRL (14 kap. 2 §), lagen om värdepappersfonder och lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder (13 kap. 1 §). Detsamma gäller beträffande bestämmelsen om ingripande i tryggandelagen (35 §). Enligt 34 § tryggandelagen ska Finansinspektionen utöva tillsyn över att en pensionsstiftelse som omfattas av tjänstepensionsdirektivet förvaltas i enlighet med de paragrafer i samma lag som anges i den bestämmelsen samt i enlighet med föreskrifter som meddelats med stöd av någon av de angivna bestämmelserna. Av 35 § tryggandelagen följer att Finansinspektionen ska förelägga pensionsstiftelsen eller styrelsen att vidta rättelse bl.a. om avvikelse skett från någon av de bestämmelser som anges i 34 § första stycket. Finansinspektionens tillsyn omfattar således inte att en sådan pensionsstiftelse förvaltas i enlighet med andra författningar som reglerar verksamheten än de som anges i den lagen. För verksamheten i en pensionsstiftelse som omfattas av tjänstepensionsdirektivet gäller emellertid även förordningen om kreditvärderingsinstitut. Regeringen anser därför att det i tryggandelagen bör införas särskilda bestämmelser om tillsyn och ingripande. Beträffande Finansinspektionens övervakning av försäkringsföretags kreditvärderingsförfaranden och deras användning av kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut i verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkring instämmer regeringen med Advokatsamfundet. Nuvarande bestämmelser om tillsyn i FRL omfattar även sådan verksamhet. Av 14 kap. 2 § FRL följer att Finansinspektionen har tillsyn över försäkringsföretag. Tillsynen omfattar bl.a. att verksamheten drivs enligt den lagen och andra författningar som reglerar ett försäkringsföretags näringsverksamhet. Förordningen om kreditvärderingsinstitut är ett exempel på en författning som reglerar ett försäkringsföretags näringsverksamhet och Finansinspektionens tillsyn omfattar således även efterlevnaden av reglerna i den förordningen. Det är därför inte nödvändigt att införa en särskild bestämmelse i FRL om tillsyn över lämpligheten i försäkringsföretags kreditvärderingsförfaranden och deras användning av kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut. Enligt Kammarrätten i Stockholm framgår det inte tydligt vilka möjligheter Finansinspektionen har att ingripa mot ett försäkringsföretag i sin övervakning av företagets kreditvärderingsförfarande och användning av kreditbetyg. Av 16 kap. 1 § första stycket 1 FRL följer att Finansinspektionen ska ingripa bl.a. om ett försäkringsföretag har åsidosatt sina skyldigheter enligt den lagen eller andra författningar som reglerar företagets näringsverksamhet. Som nämns ovan är förordningen om kreditvärderingsinstitut ett exempel på en sådan författning. Av nya artikel 5a.1 i den förordningen följer att de tjänstepensionsinstitut och andra finansiella företag som avses i artikel 4.1 första stycket i samma förordning (bl.a. kreditinstitut, värdepappersbolag, försäkringsföretag, fondbolag, AIF-förvaltare och centrala motparter) ska göra sin egen kreditriskbedömning och inte ensidigt eller mekaniskt får förlita sig på kreditbetyg vid bedömningen av en enhets eller ett finansiellt instruments kreditvärdighet (se artikel 1.6 i ändringsförordningen). Om ett försäkringsföretag har åsidosatt dessa krav i förordningen, ska Finansinspektionen således ingripa. Enligt 16 kap. 2 § FRL sker ingripande genom bl.a. utfärdande av föreläggande att vidta rättelse inom viss tid, genom förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning. Om en överträdelse är allvarlig ska försäkringsföretagets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas. Med hänsyn till det anförda bör det enligt regeringens uppfattning framgå tillräckligt tydligt av FRL vilka möjligheter som Finansinspektionen har att ingripa mot ett försäkringsföretag i sin tillsyn över företagets kreditvärderingsförfarande och användning av kreditbetyg. I och med att det i propositionen inte föreslås någon ändring i FRL blir det inte längre aktuellt att, som Svenska försäkringsförmedlares förening föreslår, överväga att utforma förslagen om ändring i tryggandelagen och FRL likalydande. Föreningen anser även att det vore lämpligt att i tryggandelagen och FRL uttryckligen ange att berörda pensionsstiftelser och försäkringsföretag inte ensidigt eller mekaniskt ska förlita sig på kreditbetyg. Det skulle enligt föreningen i så fall också bli tydligare för dem som ska tillämpa lagarna och stämma bättre överens med hur ändringsdirektivet i övrigt föreslås bli genomfört i svensk rätt. Som konstaterats ovan följer det emellertid av nya artikel 5a i förordningen om kreditvärderingsinstitut att sådana pensionsstiftelser och försäkringsföretag ska göra sin egen kreditriskbedömning och inte ensidigt eller mekaniskt får förlita sig på kreditbetyg. En EU-förordning är direkt tillämplig och den varken ska eller får genomföras i nationell rätt. Några sådana tillägg i tryggandelagen och FRL som föreningen föreslår får därför inte göras. 5.2 UCITS-direktivet - fondbolag och värdepappersfonder Regeringens förslag: Fondbolag ska inte ensidigt eller mekaniskt förlita sig på kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut för att bedöma kreditvärdigheten hos en värdepappersfonds tillgångar. Regeringens bedömning: De nya reglerna i UCITS-direktivet om tillsynsmyndigheternas övervakning av fondbolags kreditvärderingsförfaranden och användning av kreditbetyg kräver inte någon lagstiftningsåtgärd. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens såvitt avser fondbolagens skyldigheter. Promemorians förslag avviker från regeringens genom att det i promemorian föreslås en ny, särskild bestämmelse i lagen om värdepappersfonder om att Finansinspektionen ska övervaka lämpligheten i fondbolags kreditvärderingsförfaranden och deras användning av kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut för att bedöma kreditvärdigheten hos en värdepappersfonds tillgångar. Remissinstanserna: Fondbolagens förening anser att det är oklart hur förslagen förhåller sig till ändringsförordningen och att den reglering av tillsyn av kreditvärderingsförfaranden som föreslås måste utvecklas ytterligare. Ändringsdirektivets utformning skulle kunna tolkas som att det just vid tillsyn i samband med kreditvärderingsförfaranden ska införas en proportionalitetsbedömning av fondernas komplexitet och omfattning, vilket i så fall bör framgå av lagen. Föreningen anser att det är positivt att det i promemorian poängteras att någon förändring i sak av regelverket inte är avsedd. Det kan dock därmed ifrågasättas om de ändringar som promemorian föreslår verkligen är nödvändiga. Det är också problematiskt att samma reglering går att återfinna i två bindande regelverk utan att någon skillnad i tolkningen eller omfattningen av regleringen är avsedd. En grundläggande princip för lagstiftningen inom EU är att någon dubbelreglering inte ska ske på nationell nivå av innehållet i en förordning. Om de krav som ställs i ändringsförordningen och i 5 kap. 2 § första meningen lagen om värdepappersfonders redan i dag är gällande torde Finansinspektionens tillsyn redan omfatta den verksamheten. Det följer redan av 10 kap. 1 § samma lag. Många av de områden Finansinspektionen utövar tillsyn över är angelägna och det är oklart varför just denna tillsyn ska behandlas separat. Eftersom inspektionens tillsyn över samtliga bestämmelser i lag och föreskrifter regleras i 10 kap. 1 § lagen om värdepappersfonder anser föreningen att föreslagna 10 kap. 1 b § bör utgå. I ändringsdirektivet har till de behöriga myndigheternas tillsyn knutits en proportionalitetsbedömning beroende på omfattningen och komplexiteten av fonderna vilken är ny vad gäller tillsyn. Det är tydligt att man tänkt att fondbolags kreditvärderingsförfaranden får variera beroende på fondernas komplexitet och omfattning, någonting som snarare enligt föreningen borde komma till uttryck vad gäller fondbolagets skyldigheter än i förhållande till tillsynen. Oavsett detta anser föreningen att det bör tydliggöras i förarbetena hur ändringsdirektivets hänvisning till fondernas omfattning och komplexitet ska bedömas. Sveriges advokatsamfund anser att de föreslagna särskilda tillsynsbestämmelserna bör utgå. Enligt Advokatsamfundets uppfattning framstår det som oklart varför just denna typ av tillsyn behöver regleras särskilt. Finansinspektionen har redan tillsyn över samtliga bestämmelser i lag och föreskrifter (se t.ex. 10 kap. 1 § lagen om värdepappersfonder). Svenska försäkringsförmedlares förening anser att om syftet med ändringsdirektivet endast är att poängtera vikten av lämplig hantering av kreditbetyg torde inte ett ändringsdirektiv behöva utfärdas, utan det skulle kunna framgå av riktlinjer från Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma) eller Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa). Enligt föreningen synes det därför som att avsikten är att införa en ny bestämmelse vilket då även torde innebära att det är fråga om en ändring i sak, dvs. ett tillägg till vad ett företag under tillsyn bör beakta. Det synes överflödigt att införa ändringar i lagtext om dessa inte avser ändringar i sak. Övriga remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att erinra mot det. Skälen för regeringens förslag och bedömning Fondbolags användning av kreditbetyg vid förvaltning av värdepappersfonder I UCITS-direktivet regleras fondbolag, värdepappersfonder och förvaringsinstitut för sådana fonder. Direktivet innehåller bl.a. krav på fondbolagens organisation, system och kapital. I direktivet finns även regler om exempelvis hur medel i värdepappersfonder får placeras samt den information som ska finnas för varje värdepappersfond. Reglerna i UCITS-direktivet har i svensk rätt genomförts i lagen (2004:46) om värdepappersfonder (se prop. 2002/03:150, jfr även prop. 2012/13:155). I lagen används för svenska förvaltare och fonder begreppen fondbolag och värdepappersfond för det som i UCITS-direktivet betecknas förvaltningsbolag respektive fondföretag. Terminologin i lagen avviker således från den i UCITS-direktivet i dessa avseenden. Genom artikel 2.1 i ändringsdirektivet har det införts en ny andra mening i artikel 51.1 första stycket i UCITS-direktivet. Därigenom har första stycket följande lydelse. Ett förvaltnings- eller investeringsbolag ska använda ett förfarande för riskhantering som gör det möjligt för det att vid varje tidpunkt kontrollera och bedöma den risk som är knuten till positionerna och deras bidrag till den allmänna riskprofilen för fondbolagets portfölj. Framför allt ska det inte ensidigt eller mekaniskt förlita sig på kreditbetyg som utfärdats av kreditvärderingsinstitut enligt definitionen i artikel 3.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1060/2009 av den 16 september 2009 om kreditvärderingsinstitut för att bedöma kreditvärdigheten hos fondföretags tillgångar. Fondbolagens förening anser att det är oklart hur förslagen i promemorian förhåller sig till ändringsförordningen. Föreningen saknar ett tydligt resonemang kring relationen mellan reglerna i förordningen och ändringsdirektivet samt vad som avses i de respektive regleringarna. Svenska försäkringsförmedlares förening anser att om syftet med ändringsdirektivet endast är att poängtera vikten av lämplig hantering av kreditbetyg torde inte ett ändringsdirektiv behöva utfärdas, utan det skulle kunna framgå av riktlinjer från Esma eller Eiopa. Enligt föreningen synes det därför som att avsikten är att införa en ny bestämmelse vilket då även torde innebära att det är fråga om en ändring i sak, dvs. ett tillägg till vad ett företag under tillsyn bör beakta. Ändringen i artikel 51.1 första stycket i UCITS-direktivet ska ses mot bakgrund av nya artikel 5a.1 i förordningen om kreditvärderingsinstitut (se artikel 1.6 i ändringsförordningen). Enligt sistnämnda artikel ska nämligen fondbolag - i likhet med övriga finansiella företag som anges i artikel 4.1 första stycket i förordningen - göra sin egen kreditriskbedömning och de får inte ensidigt eller mekaniskt förlita sig på kreditbetyg vid bedömningen av en enhets eller ett finansiellt instruments kreditvärdighet. Denna allmänna princip bör enligt skälen till ändringsdirektivet integreras i riskhanteringsprocesser och i system hos fondbolag när det gäller deras förvaltning av värdepappersfonder och anpassas till deras specifika förutsättningar (se skäl 2). I skälen anges vidare att åtgärderna i direktivet bör utgöra ett komplement till reglerna i förordningen om kreditvärderingsinstitut där det allmänna målet att minska investerares alltför stora förlitan på kreditbetyg fastställs samt att de bör göra det lättare att förverkliga det målet (se skäl 4). Reglerna i artikel 51.1 första stycket första meningen i UCITS-direktivet har i svensk rätt genomförts i 5 kap. 2 § första stycket lagen om värdepappersfonder (se prop. 2002/03:150 s. 313 samt notera att artikel 51.1 första stycket första meningen i 2009 års UCITS-direktiv motsvarar artikel 21.1 första meningen första ledet i 1985 års UCITS-direktiv, rådets direktiv 85/611/EEG av den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper [fondföretag]). I ändringsdirektivet har det endast gjorts en mindre ändring i artikel 51.1 första stycket första meningen. I detta sammanhang kan det noteras att i den svenskspråkiga versionen av direktivet är de två sista orden i första meningen efter ändringen "fondbolagets portfölj". I den engelska språkversionen anges emellertid "the portfolio of a UCITS", vilket med den terminologi som används i den svenska språkversionen av direktivet innebär "ett fondföretags portfölj". I 5 kap. 2 § första stycket lagen om värdepappersfonder är det dock i likhet med i den engelska språkversionen av direktivet fondens portfölj som avses och inte fondbolagets. Ändringen i artikel 51.1 första stycket första meningen föranleder därför inte någon ändring i den bestämmelsen. Den nya andra meningen i artikel 51.1 första stycket i UCITS-direktivet inleds med "framför allt". Det torde innebära att det som anges där inte bör ses som något nytt, tillkommande krav utan endast som en poängtering av de krav som redan gäller i dag enligt första meningen. Ett fondbolag som ensidigt eller mekaniskt förlitar sig på kreditbetyg som utfärdats av kreditvärderingsinstitut uppfyller knappast kraven i första meningen. Det skulle i så fall innebära att tillägget av den andra meningen inte bör betraktas som någon ändring i sak i förhållande till det som gäller i dag beträffande fondbolags system för riskhantering utan enbart en poängtering av den risk som övertro på kreditbetyg innebär. Genom ändringsdirektivet har emellertid även artikel 51.4 i UCITS-direktivet ändrats på så sätt att det har införts ett nytt andra stycke (en motsvarande ändring har även gjorts i artikel 15.5 i AIFM-direktivet). Den ändringen avser kommissionens befogenhet att anta delegerade akter för att specificera kriterier för att bedöma lämpligheten i det förfarande för riskhantering som används av fondbolaget i enlighet med artikel 51.1 första stycket. Enligt det nya andra stycket i artikel 51.4 ska nämnda kriterier säkerställa att fondbolaget förhindras från att ensidigt eller mekaniskt förlita sig på kreditbetyg, som avses i artikel 51.1 första stycket, för att bedöma kreditvärdigheten hos fondens tillgångar. De allmänna skyldigheterna enligt nya artikel 5a.1 i förordningen om kreditvärderingsinstitut gäller, som nämns ovan, således fondbolag, AIF-förvaltare och alla andra finansiella företag som anges i artikel 4.1 första stycket i samma förordning. För att ytterligare tydliggöra denna allmänna skyldighet anges den även i artikel 51.1 första stycket andra meningen i UCITS-direktivet (och också i artikel 15.2 första stycket andra meningen i AIFM-direktivet). Detta har troligen gjorts främst för att klargöra att kommissionen får anta delegerade akter och i dessa, vid behov, ange detaljerade regler med krav på fondbolagens riskhanteringssystem särskilt såvitt avseende användningen av kreditbetyg som utfärdats av kreditvärderingsinstitut. Delegerade akter är bindande för berörda företag till skillnad från riktlinjer från Esma och Eiopa. Frågan är då hur ändringen i artikel 51.1 första stycket i UCITS-direktivet bör genomföras i svensk rätt. Enligt 13 kap. 1 § lagen om värdepappersfonder får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om det system för riskhantering som ett fondbolag ska ha enligt 5 kap. 2 § första och andra styckena samma lag. Finansinspektionen får enligt 18 § 21 förordningen (2013:588) om värdepappersfonder meddela föreskrifter om det system för riskhantering som ett fondbolag ska ha enligt 5 kap. 2 § första och andra styckena lagen om värdepappersfonder. Detta innebär att det med stöd av det bemyndigandet i och för sig skulle vara möjligt att i myndighetsföreskrifter genomföra reglerna i den nya andra meningen i artikel 51.1 första stycket. En lösning som framstår som både mer konsekvent och dessutom tydligare är emellertid om samtliga regler i artikel 51.1 första stycket genomförs enhetligt i lag. Det bör därför på motsvarande sätt som har gjorts i artikel 51.1 första stycket i UCITS-direktivet införas en ny andra mening i 5 kap. 2 § första stycket lagen om värdepappersfonder där det anges att fondbolag inte ensidigt eller mekaniskt ska förlita sig på kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut för att bedöma kreditvärdigheten hos en värdepappersfonds tillgångar. Övervakning av fondbolags användning av kreditbetyg Genom artikel 2.2 i ändringsdirektivet har det införts en ny punkt 3a i artikel 51 i UCITS-direktivet. Den nya punkten har följande lydelse. Med beaktande av arten, omfattningen och komplexiteten hos de övervakade fondbolagens verksamhet, ska de behöriga myndigheterna övervaka lämpligheten i förvaltnings- och investeringsbolagens kreditvärderingsförfaranden, utvärdera användningen av hänvisningar till kreditbetyg, som avses i punkt 1 första stycket, i fondbolagens placeringsinriktningar och i tillämpliga fall motverka effekterna av sådana hänvisningar, i syfte att minska ensidig och mekanisk förlitan på sådana kreditbetyg. När det gäller denna ändring i artikel 51 i UCITS-direktivet gör regeringen samma bedömning som beträffande motsvarande ändring i artikel 18 i tjänstepensionsdirektivet i fråga om tillsyn över försäkringsföretags kreditvärderingsförfaranden i verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkring, se avsnitt 5.1. Som Fondbolagens förening och Sveriges advokatsamfund framför omfattar Finansinspektionens tillsyn över fondbolag enligt 10 kap. 1 § lagen om värdepappersfonder att verksamheten drivs enligt bl.a. den lagen och andra författningar som reglerar fondbolags verksamhet. Även Finansinspektionens övervakning av lämpligheten i fondbolags kreditvärderingsförfaranden och deras användning av kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut för att bedöma kreditvärdigheten hos en värdepappersfonds tillgångar inbegrips således i den allmänna bestämmelsen om den tillsyn som inspektionen ska utöva över fondbolag enligt 10 kap. 1 §. Fondbolagens förening hänvisar till att i ändringsdirektivet har det till de behöriga myndigheternas tillsyn knutits en proportionalitetsbedömning beroende på omfattningen och komplexiteten av fonderna, vilken är ny vad gäller tillsyn. Det är enligt föreningen tydligt att man tänkt att fondbolags kreditvärderingsförfaranden får variera beroende på fondernas komplexitet och omfattning, men det är snarare något som borde komma till uttryck när det gäller fondbolagets skyldigheter än i förhållande till tillsynen. Oavsett detta anser föreningen att det bör tydliggöras i förarbetena hur ändringsdirektivets hänvisning till fondernas omfattning och komplexitet ska bedömas. Hur Finansinspektionen och motsvarande tillsynsmyndigheter i andra länder inom EES ska utföra sin tillsyn över fondbolags kreditvärderingsförfaranden är en fråga som bör behandlas närmare i Esma. I ändringsförordningen anges att Esma bör verka för en enhetlig tillsynspraxis på detta område (se skäl 3). Esma ska nämligen enligt artikel 8.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 av den 24 november 2010 om inrättande av en europeisk tillsynsmyndighet (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), om ändring av beslut nr 716/2009/EG och om upphävande av kommissionens beslut 2009/77/EG (Esma-förordningen) bl.a. bidra till en konsekvent tillämpning av rättsligt bindande EU-rättsakter, särskilt genom att bidra till en gemensam tillsynskultur. Vidare anges att Esma ska säkerställa konsekvent, ändamålsenlig och effektiv tillämpning av bl.a. UCITS-direktivet och AIFM-direktivet, förebygga tillsynsarbitrage samt säkerställa en verkningsfull och enhetlig tillsyn av finansmarknadsaktörer. I avvaktan på att det etableras en harmoniserad tillsynspraxis på detta område ankommer det i första hand på Finansinspektionen att inom sin tillsynsverksamhet göra bedömningen av hur fondernas art, omfattning och komplexitet bör påverka tillsynen. Enligt regeringens bedömning borde faktorer såsom andelen av fondernas tillgångar som är förenade med kreditrisk eller som har kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut kunna beaktas eller om placeringen i tillgångarna görs inom ramen för aktiv förvaltning eller enbart i syfte att följa ett visst index. 5.3 AIFM-direktivet - AIF-förvaltare och alternativa investeringsfonder Regeringens förslag: AIF-förvaltare ska inte ensidigt eller mekaniskt förlita sig på kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut för att bedöma kreditvärdigheten hos en alternativ investeringsfonds tillgångar. Regeringens bedömning: De nya reglerna i AIFM-direktivet om tillsynsmyndigheternas övervakning av AIF-förvaltares kreditvärderingsförfaranden och användning av kreditbetyg kräver inte någon lagstiftningsåtgärd. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens såvitt avser AIF-förvaltarnas skyldigheter. Promemorians förslag avviker från regeringens genom att det i promemorian föreslås en ny, särskild bestämmelse i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder om att Finansinspektionen ska övervaka lämpligheten i AIF-förvaltares kreditvärderingsförfaranden och deras användning av kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut för att bedöma kreditvärdigheten hos en alternativ investeringsfonds tillgångar. Remissinstanserna: Fondbolagens förening anser att det är oklart hur förslaget förhåller sig till ändringsförordningen, som är bindande för fondbolag och AIF-förvaltare. Sveriges advokatsamfund anser att de föreslagna särskilda tillsynsbestämmelserna bör utgå. Enligt Advokatsamfundets uppfattning framstår det som oklart varför just denna typ av tillsyn behöver regleras särskilt. Finansinspektionen har redan tillsyn över samtliga bestämmelser i lag och föreskrifter. Svenska försäkringsförmedlares förening anför liknande synpunkter som beträffande ändringarna som rör fondbolag och värdepappersfonder (se avsnitt 5.2). Svenska Riskkapitalföreningen (SVCA) instämmer med förslagen. Föreningen konstaterar att s.k. private equity-fonders verksamhet huvudsakligen består i att investera eget kapital i onoterade bolag. Detta innebär att sådana fonder vanligen inte exponeras mot den typ av kreditrisker som förekommer på den övriga finansmarknaden. Följaktligen använder sig sådana fonder av kreditbetyg i mycket liten utsträckning. Där kreditbetyg huvudsakligen kan förekomma är hos vissa typer av Private Equity-fonder med en särskild inriktning, t.ex. fonder som investerar i lån (s.k. debt funds). Övriga remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att erinra mot det. Skälen för regeringens förslag och bedömning AIF-förvaltares användning av kreditbetyg vid förvaltning av alternativa investeringsfonder I AIFM-direktivet regleras AIF-förvaltare, förvaltning och marknadsföring av alternativa investeringsfonder samt förvaringsinstitut för sådana fonder. Direktivet har stora likheter med UCITS-direktivet när det gäller de krav som ställs på fondförvaltarna, dvs. AIF-förvaltare respektive fondbolag. Till skillnad från UCITS-direktivet innehåller AIFM-direktivet inte någon egentlig fondreglering, exempelvis finns det inte några placeringsregler för alternativa investeringsfonder. I AIFM-direktivet finns det dock krav på den information som ska finnas för varje alternativ investeringsfond, vilket kan betraktas som en form av fondreglering. Reglerna i AIFM-direktivet har i svensk rätt genomförts i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder (se prop. 2012/13:155). I lagen används begreppet alternativ investeringsfond i stället för begreppet AIF-fond som används i den svenska språkversionen av AIFM-direktivet. Genom artikel 3.1 i ändringsdirektivet har det införts en ny andra mening i artikel 15.2 första stycket i AIFM-direktivet. Därigenom har första stycket följande lydelse. AIF-förvaltare ska införa lämpliga riskhanteringssystem för att på ett tillfredsställande sätt identifiera, mäta, hantera och övervaka alla risker som är relevanta för varje AIF-fonds investeringsstrategi och för vilka fonden är exponerad eller kan komma att exponeras. Framför allt ska AIF-förvaltare inte ensidigt eller mekaniskt förlita sig på kreditbetyg som utfärdats av kreditvärderingsinstitut enligt definitionen i artikel 3.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1060/2009 av den 16 september 2009 om kreditvärderingsinstitut för att bedöma kreditvärdigheten hos AIF-fondernas tillgångar. Reglerna i artikel 15.2 första meningen i AIFM-direktivet har i svensk rätt genomförts i 8 kap. 4 § andra stycket lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder (se a. prop. s. 465 och 1032). Ändringen i artikel 15.2 i AIFM-direktivet bör på samma sätt som motsvarande ändring i artikel 51.1 första stycket i UCITS-direktivet genomföras i lag, och i anslutning till den bestämmelse som genomför artikeln i dess tidigare lydelse. Det bör därför införas en ny andra mening i 8 kap. 4 § andra stycket lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder där det anges att AIF-förvaltare inte ensidigt eller mekaniskt ska förlita sig på kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut för att bedöma kreditvärdigheten hos en alternativ investeringsfonds tillgångar. Fondbolagens förenings och Svenska försäkringsförmedlares förenings synpunkter om hur ändringsdirektivet och förslagen förhåller sig till ändringsförordningen behandlas i avsnitt 5.2. Övervakning av AIF-förvaltares användning av kreditbetyg Genom artikel 3.2 i ändringsdirektivet har det införts en ny punkt 3a i artikel 15 i AIFM-direktivet. Den nya punkten har följande lydelse. Med beaktande av arten, omfattningen och komplexiteten hos AIF-fondernas verksamhet, ska de behöriga myndigheterna övervaka lämpligheten i AIF-förvaltarnas kreditvärderingsförfaranden, utvärdera användningen av hänvisningar till kreditbetyg, som avses i punkt 2 första stycket, i AIF-fondernas investeringsstrategier och i tillämpliga fall motverka effekterna av sådana hänvisningar, i syfte att minska ensidig och mekanisk förlitan på sådana kreditbetyg. När det gäller denna ändring i artikel 15 i AIFM-direktivet gör regeringen samma bedömning som beträffande motsvarande ändringar i artikel 18 i tjänstepensionsdirektivet i fråga om tillsyn över försäkringsföretags kreditvärderingsförfaranden i verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkring och artikel 51 i UCITS-direktivet, se avsnitten 5.1 och 5.2. Som Sveriges advokatsamfund framför omfattar Finansinspektionens tillsyn över AIF-förvaltare enligt 13 kap. 1 § lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder att verksamheten drivs enligt bl.a. den lagen och andra författningar som reglerar AIF-förvaltares verksamhet. Även Finansinspektionens övervakning av lämpligheten i AIF-förvaltares kreditvärderingsförfaranden och deras användning av kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut för att bedöma kreditvärdigheten hos en alternativ investeringsfonds tillgångar inbegrips således i den allmänna bestämmelsen om den tillsyn som inspektionen ska utöva över AIF-förvaltare enligt 13 kap. 1 §. 6 Ikraftträdande Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 21 december 2014. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att erinra mot det. Skälen för regeringens förslag: Ändringsförordningen offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning (EUT) den 31 maj 2013. I artikel 2 i förordningen anges att den träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i EUT samt att den till alla delar är bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. Det innebär att förordningen trädde i kraft den 20 juni 2013. Enligt artikel 2 ska emellertid flera artiklar i förordningen börja tillämpas först vid senare tidpunkter. Från och med den 1 juni 2018 ska artikel 1.7a, 1.9, 1.10 och 1.11 i ändringsförordningen tillämpas med avseende på artikel 8d i förordningen om kreditvärderingsinstitut samt artikel 1.12 och 1.27 i ändringsförordningen tillämpas avseende på den bedömning som anges i artiklarna 4.3 b och 5.6 b andra stycket i förordningen om kreditvärderingsinstitut. Från och med den 21 juni 2014 ska artikel 1.8 i ändringsförordningen i förening med artikel 6a.1 a i förordningen om kreditvärderingsinstitut tillämpas med avseende på aktieägare eller delägare i kreditvärderingsinstitut som den 15 november 2011 innehade 5 procent eller mer av kapitalet i fler än ett kreditvärderingsinstitut. Artikel 1.15 i ändringsförordningen ska tillämpas från och med den 21 juni 2015. Några lagändringar till följd av ändringsförordningen föreslås inte i propositionen. I propositionen föreslås att ändringsdirektivet genomförs genom ändringar i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m., lagen (2004:46) om värdepappersfonder och lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder, se avsnitt 5. Enligt artikel 4 i direktivet ska medlemsstaterna ha infört nödvändiga ändringar i nationell rätt till följd av det senast den 21 december 2014. Lagändringarna bör därför träda i kraft den 21 december 2014. 7 Förslagens konsekvenser 7.1 Inledning Förslagen i propositionen syftar till att genomföra ändringsdirektivet i svensk rätt. Nedan redogörs för de konsekvenser som de förslagen bedöms medföra. De konsekvenser som följer direkt av ändringsförordningen behandlas emellertid inte i propositionen. 7.2 Förslagens syfte och alternativa lösningar Förslagen i propositionen innebär att ändringar görs i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m., lagen (2004:46) om värdepappersfonder och lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Enligt bedömningen i propositionen finns det inte några alternativa lösningar för att genomföra ändringsdirektivet i svensk rätt. De föreslagna nya bestämmelserna skulle visserligen kunna tas in i förordning eller myndighetsföreskrifter i stället för i lag. Det skulle emellertid inte innebära någon skillnad i sak för dem som berörs av dem. Däremot skulle det innebära en reglering som inte är lika konsekvent och tydlig som den som föreslås i propositionen. Senast den 21 december 2014 ska medlemsstaterna ha infört de bestämmelser som är nödvändiga för att genomföra ändringsdirektivet. Genom de föreslagna lagändringarna tillgodoses direktivets krav på genomförande i nationell rätt. Om Sverige inte genomför direktivet i rätt tid är det sannolikt att Europeiska kommissionen inleder ett förfarande om fördragsbrott. 7.3 Berörda företag och andra aktörer Förslagen i propositionen berör fondbolags och AIF-förvaltares användning av kreditbetyg utfärdade av kreditvärderingsinstitut i förvaltningen av värdepappersfonder respektive alternativa investeringsfonder, se avsnitten 5.2 och 5.3. Förslagen berör även Finansinspektionens tillsyn över sådana pensionsstiftelser och sådan tjänstepensionsverksamhet samt över fondbolags och AIF-förvaltares förvaltning av värdepappersfonder respektive alternativa investeringsfonder, se avsnitt 5. Enligt Finansinspektionens företagsregister finns det 74 pensionsstiftelser, 32 rikstäckande försäkringsbolag som tillhandahåller livförsäkringar och 9 rikstäckande försäkringsbolag som tillhandahåller unit-linked försäkringar samt 71 fondbolag som förvaltar sammanlagt 546 värdepappersfonder och 308 specialfonder. Lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder trädde i kraft den 22 juli 2013. Finansinspektionen har nyligen beslutat om tillstånd för två AIF-förvaltare. 7.4 Konsekvenser för berörda företag Regelrådet anser att de föreslagna reglerna är mycket otydliga och att det saknas en beskrivning av vad de föreslagna reglerna i praktiken kommer att innebära för berörda företag. Likaså saknas beräkningar av de eventuella administrativa kostnader som en sådan utökad kontroll kan leda till för berörda företag. I avsaknad av dessa uppgifter kan Regelrådet inte bedöma om förslaget uppnås på ett enkelt sätt och till en, relativt sett, låg administrativ kostnad för företag. Regelrådet avstyrker därför förslaget. De ändringar i lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m., lagen om värdepappersfonder och lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder som föreslås i propositionen bedöms inte innebära att det jämfört med i dag ställs upp några ytterligare krav på pensionsstiftelser som omfattas av tjänstepensionsdirektivet eller på fondbolag och AIF-förvaltare när det gäller deras riskhanteringssystem och användning av kreditbetyg när de beslutar om placeringen av medlen i de värdepappersfonder respektive alternativa investeringsfonder som de förvaltar, se avsnitt 5. De tillägg i reglerna om fondbolags och AIF-förvaltares riskhantering i UCITS-direktivet respektive AIFM-direktivet som har gjorts genom ändringsdirektivet, vilka föreslås bli genomförda i svensk rätt på så sätt att det införs motsvarande tillägg i bestämmelserna i lagen om värdepappersfonder och lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder, bedöms endast som en poängtering av de krav som redan gäller i dag i dessa avseenden i fondbolags och AIF-förvaltares verksamhet. Med hänsyn härtill torde dessa förslag enligt regeringens uppfattning inte innebära några ökade administrativa kostnader för berörda företag. Som framgår av avsnitt 7.2 måste ändringsdirektivet genomföras i svensk rätt. Enligt regeringens uppfattning torde det inte ha någon betydelse för eventuella administrativa kostnader för berörda företag i vilken form som de materiella reglerna i ändringsdirektivet genomförs i svensk rätt. Förslagen innebär inte att det ställs upp några ytterligare krav på pensionsstiftelser som omfattas av tjänstepensionsdirektivet (se 9 a § lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m.) eller på försäkringsföretags tjänstepensionsverksamhet. Förslagen bedöms inte heller i övrigt medföra några konsekvenser för sådana pensionsstiftelser eller för fondbolag och AIF-förvaltare. 7.5 Konsekvenser för investerare Förslagen i propositionen bedöms inte medföra några påtagliga konsekvenser för de företag som har satt av pengar i en pensionsstiftelse som omfattas av tjänstepensionsdirektivet eller för dem som har tjänstepension som tryggas av en sådan stiftelse eller som har tjänstepension hos ett försäkringsföretag. Inte heller för dem som äger andelar i värdepappersfonder eller i alternativa investeringsfonder bedöms förslagen medföra några påtagliga konsekvenser. Förslagen bedöms dock i viss mån kunna bidra till att förstärka investerarskyddet för fondsparare genom de uttryckliga krav som ställs på fondbolag och AIF-förvaltare att inte ensidigt förlita sig på kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut när de förvaltar värdepappersfonder respektive alternativa investeringsfonder. Även tydliggörandet av Finansinspektionens uppgift att övervaka användningen av kreditbetyg bedöms kunna bidra till ett förstärkt skydd både när det gäller de som har tjänstepensioner och de som investerar i värdepappersfonder eller alternativa investeringsfonder. 7.6 Konsekvenser för det allmänna De förslag som lämnas i denna proposition bedöms inte ge några effekter på samhällsekonomin. Enligt Svenska försäkringsförmedlares förenings uppfattning synes förslaget medföra en ökad arbetsbörda för Finansinspektionen. Genom förslagen tydliggörs att Finansinspektionens tillsyn enligt lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m. även omfattar övervakningen av kreditvärderingsförfaranden och användningen av kreditbetyg i pensionsstiftelsers verksamhet. Finansinspektionens tillsyn enligt gällande bestämmelser i lagen om värdepappersfonder, försäkringsrörelselagen (2010:2043) och lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder omfattar kreditvärderingsförfaranden och användningen av kreditbetyg i försäkringsföretags tjänstepensionsverksamhet samt fondbolags och AIF-förvaltares fondförvaltning. Den arbetsbörda som detta kan medföra bedöms dock inte vara av sådan omfattning att den föranleder ett ökat behov av resurser för Finansinspektionen. Eventuella ökade kostnader för Finansinspektionen på grund härav ska hanteras inom för myndigheten befintliga budgetramar. Finansinspektionens beslut enligt lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m., lagen om värdepappersfonder, försäkringsrörelselagen och lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Enligt Kammarrättens i Stockholm uppfattning framstår det som sannolikt att Finansinspektionens utökade tillsynsansvar kommer att medföra ett ökat antal mål till främst Förvaltningsrätten i Stockholm och därmed även till Kammarrätten i Stockholm. Kammarrättens erfarenhet av mål från Finansinspektionen är dessutom att de i regel rör komplexa regelverk och innehåller tämligen vidlyftiga utredningar. Kammarrätten anser därför att domstolarna måste garanteras ekonomiska resurser för att täcka eventuella ökade kostnader. De lagändringar som föreslås bedöms emellertid inte medföra någon påtaglig ökning av antalet mål hos de allmänna förvaltningsdomstolarna. Eventuella budgetära konsekvenser för de allmänna förvaltningsdomstolarna hanteras därför inom de befintliga budgetramarna. Regeringen avser emellertid att följa hur måltillströmningen utvecklas hos de berörda domstolarna. I nuläget kan det inte förutses att de förslag som lämnas i propositionen medför några ytterligare konsekvenser för det allmänna. 8 Författningskommentar 8.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. 34 a § Paragrafen, som är ny, genomför artikel 18.1a i tjänstepensionsdirektivet (artikel 1 i ändringsdirektivet). Av 34 § följer att Finansinspektionen ska utöva tillsynen över att en sådan pensionsstiftelse som avses i 9 a § förvaltas i enlighet med de bestämmelser om placering m.m. i lagen som har sin grund i tjänstepensionsdirektivet (jfr prop. 2004/05:165 s. 246 och 251). Enligt förevarande paragraf ska Finansinspektionens tillsyn över en sådan pensionsstiftelse även omfatta lämpligheten i stiftelsens kreditvärderingsförfaranden och stiftelsens användning av hänvisningar i stiftelsens placeringsriktlinjer till kreditbetyg utfärdade av kreditvärderingsinstitut. Mot bakgrund av en synpunkt från Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet finns det anledning att framhålla att ordet kreditvärderingsinstitut enligt definitionen i artikel 3.1 b i förordningen om kreditvärderingsinstitut avser en juridisk person vars verksamhet inbegriper yrkesmässigt utfärdande av kreditbetyg. Med kreditbetyg avses enligt definitionen i artikel 3.1 a i förordningen en bedömning av kreditvärdigheten hos en enhet, en skuld eller finansiell förpliktelse eller ett finansiellt instrument, eller en emittent av en skuld eller finansiell förpliktelse eller ett finansiellt instrument, som genomförts med hjälp av ett etablerat och definierat rangordningssystem med olika betygskategorier. Avsikten är att begreppen i förordningen ska ha samma betydelse i denna paragraf. Med kreditvärderingsförfaranden avses de system, rutiner och metoder som en pensionsstiftelse använder för att bedöma kreditrisk och kreditvärdighet när det gäller de olika tillgångar såsom obligationer och andra finansiella instrument som en stiftelse placerar sina medel i. Tillsynen ska ske med beaktande av arten, omfattningen och komplexiteten hos pensionsstiftelserna (jfr avsnitt 5.1). Enligt regeringens uppfattning finns det inte behov av att, som Svensk Försäkring förordar, i paragrafen precisera syftet med Finansinspektionens tillsyn. Om Finansinspektionen finner att det är befogat, ska inspektionen vidta lämpliga åtgärder för att motverka effekterna av hänvisningar i placeringsriktlinjerna till kreditbetyg i syfte att minska ensidig och mekanisk förlitan på kreditbetyg hos de berörda pensionsstiftelserna. I ändringsförordningen förutsätts att Esma ska verka för en enhetlig tillsynspraxis på detta område (se skäl 3). I 35 § finns bestämmelser om Finansinspektionens möjligheter att vidta åtgärder mot en pensionsstiftelse. Övervägandena finns i avsnitt 5.1. 35 § I paragrafen regleras Finansinspektionens möjligheter att vidta åtgärder mot en pensionsstiftelse som ska tillämpa de regler i lagen som har sin grund i tjänstepensionsdirektivet (jfr prop. 2004/05:165 s. 251 f.). Finansinspektionen kan vid sin tillsyn enligt den nya 34 a § vidta alla de åtgärder som anges i paragrafen, om förutsättningarna för detta är uppfyllda. Enligt den nya punkten 3 i andra stycket får Finansinspektionen förelägga en pensionsstiftelse eller dess styrelse att vidta rättelse om inspektionen finner att stiftelsen använder olämpliga kreditvärderingsförfaranden eller hänvisningar i placeringsriktlinjerna till kreditbetyg. Syftet är att minska ensidig och mekanisk förlitan på kreditbetyg hos de berörda pensionsstiftelserna (jfr skälen 2 och 5 i ändringsdirektivet). Övervägandena finns i avsnitt 5.1. 8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:46) om värdepappersfonder 5 kap. 2 § Paragrafen innehåller bestämmelser om fondbolags riskhantering. Ändringen i första stycket genomför den nya lydelsen av artikel 51.1 första stycket i UCITS-direktivet (artikel 2.1 i ändringsdirektivet). Ett fondbolag ska ha ett system för riskhantering som gör det möjligt för fondbolaget att vid varje tidpunkt kontrollera och bedöma den risk som är knuten till de positioner som tas i en värdepappersfond och hur positionerna påverkar fondens riskprofil. Därigenom skapas en god riskhantering vid förvaltningen av värdepappersfonder. Genom den nya andra meningen som har införts anges nu uttryckligen att fondbolag inte ensidigt eller mekaniskt ska förlita sig på kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut för att bedöma kreditvärdigheten hos fondens tillgångar. Det bör dock inte innebära någon ändring i sak utan ses som en poängtering av vikten att ett fondbolags system för riskhantering faktiskt gör det möjligt för fondbolaget att kontrollera och bedöma den kreditrisk som är knuten till de positioner som tas i en värdepappersfond och hur positionerna påverkar fondens riskprofil. Svenska försäkringsförmedlares förening föreslår med hänvisning till att ett fondbolag kan förvalta flera värdepappersfonder att det i den nya andra meningen antingen borde anges att varje värdepappersfonds tillgångar omfattas eller att fonderna omnämns i obestämd form som i första meningen. Enligt regeringens uppfattning bör på motsvarande sätt som i slutledet i andra meningen bestämd form användas också i den nya andra meningen. Även om ett fondbolag förvaltar flera värdepappersfonder ska bolaget kontrollera och bedöma risk och kreditvärdighet för de tillgångar och positioner som ingår i den enskilda fonden. Med kreditvärderingsinstitut avses en juridisk person vars verksamhet inbegriper yrkesmässigt utfärdande av kreditbetyg (se definitionerna i artikel 3.1 a och 3.1 b i förordningen om kreditvärderingsinstitut). Det bör därmed vara tydligt vad som avses med dessa båda begrepp och det finns enligt regeringens uppfattning inte skäl för att som Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet föreslår ta in en hänvisning i paragrafen till definitionerna i förordningen om kreditvärderingsinstitut. Övervägandena finns i avsnitt 5.2. 8.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder 8 kap. 4 § Paragrafen innehåller bestämmelser om AIF-förvaltares riskhanteringssystem. Ändringen i andra stycket genomför den nya lydelsen av artikel 15.2 första stycket i AIFM-direktivet (artikel 3.1 i ändringsdirektivet). En AIF-förvaltare ska ha lämpliga riskhanteringssystem som kan identifiera, mäta, hantera och övervaka de risker som är relevanta för den alternativa investeringsfonden. De risker som avses är de risker som är relevanta för fondens investeringsstrategi och för vilka fonden är exponerad eller kan komma att exponeras. Genom den nya andra meningen som har införts anges nu uttryckligen att AIF-förvaltare inte ensidigt eller mekaniskt ska förlita sig på kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut för att bedöma kreditvärdigheten hos fondens tillgångar. Det bör dock inte innebära någon ändring i sak utan ses som en poängtering av vikten att en AIF-förvaltares riskhanteringssystem faktiskt kan identifiera, mäta, hantera och övervaka de kreditrisker som är relevanta för varje alternativ investeringsfond. Med kreditvärderingsinstitut avses en juridisk person vars verksamhet inbegriper yrkesmässigt utfärdande av kreditbetyg (se definitionerna i artikel 3.1 a och 3.1 b i förordningen om kreditvärderingsinstitut). Det bör därmed vara tydligt vad som avses med dessa båda begrepp och det finns enligt regeringens uppfattning inte skäl för att som Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet föreslår ta in en hänvisning i paragrafen till definitionerna i förordningen om kreditvärderingsinstitut. Detaljerade regler om en AIF-förvaltares riskhanteringsfunktion och riskhanteringssystem finns i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 231/2013 av den 19 december 2012 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU vad gäller undantag, allmänna verksamhetsvillkor, förvaringsinstitut, finansiell hävstång, öppenhet och tillsyn (se artiklarna 38-45). Övervägandena finns i avsnitt 5.3. Sammanfattning av promemorian Användningen av kreditbetyg i riskhantering Den 20 juni 2013 trädde Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 462/2013 av den 21 maj 2013 om ändring av förordning (EG) nr 1060/2009 om kreditvärderingsinstitut (ändringsförordningen) i kraft. Förordningen är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. När Europaparlamentet och rådet antog ändringsförordningen antog de samtidigt ett direktiv som innehåller regler som rör kreditvärdering: Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/14/EU av den 21 maj 2013 om ändring av direktiv 2003/41/EG om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut, direktiv 2009/65/EG om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) och direktiv 2011/61/EU om förvaltare av alternativa investeringsfonder när det gäller alltför stor förlitan på kreditbetyg (ändringsdirektivet). Medlemsstaterna ska senast den 21 december 2014 ha genomfört ändringsdirektivet. I denna promemoria föreslås att ändringsdirektivet genomförs i svensk rätt genom att det införs nya bestämmelser i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m., lagen (2004:46) om värdepappersfonder, försäkringsrörelselagen (2010:2043) och lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder. I de föreslagna nya bestämmelserna anges att fondbolag och AIF-förvaltare inte ensidigt eller mekaniskt ska förlita sig på kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut för att bedöma kreditvärdigheten hos en värdepappersfonds respektive en alternativ investeringsfonds tillgångar. Vidare anges att Finansinspektionen ska övervaka lämpligheten i pensionsstiftelsers, försäkringsföretags, fondbolags och AIF-förvaltares kreditvärderingsförfaranden och deras användning av kreditbetyg. I promemorian behandlas inte frågan om huruvida ändringsförordningen bör föranleda några ändringar i svensk rätt. Frågan om behovet av lagändringar med anledning av ändringsförordningen kommer att övervägas i ett annat sammanhang. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 21 december 2014. Promemorians lagförslag Förslag till lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. dels att 35 § ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 34 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 34 a § Finansinspektionens tillsyn över en pensionsstiftelse som avses i 34 § första stycket ska även omfatta lämpligheten i 1. stiftelsens kreditvärderingsförfaranden, och 2. stiftelsens användning av hänvisningar i placeringsriktlinjerna till kreditbetyg som har utfärdats av ett kreditvärderingsinstitut. 35 § Finansinspektionen får meddela de anmärkningar i fråga om en pensionsstiftelses förvaltning som inspektionen anser behövs. Finansinspektionen ska förelägga pensionsstiftelsen eller styrelsen att vidta rättelse, om inspektionen finner att 1. avvikelse skett från någon av de bestämmelser som anges i 34 § första stycket, eller 1. avvikelse skett från någon av de bestämmelser som anges i 34 § första stycket, 2. placeringsriktlinjerna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av stiftelsens förvaltning. 2. placeringsriktlinjerna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av stiftelsens förvaltning, eller 3. stiftelsens kreditvärderingsförfaranden eller dess användning av hänvisningar i placeringsriktlinjerna till kreditbetyg som har utfärdats av ett kreditvärderingsinstitut inte är lämpliga. Om Finansinspektionen bedömer att en stiftelse förvaltar medel som avsatts till stiftelsen för personer som anges i 9 a § första stycket på ett sådant sätt som innebär att dessa personers intressen hotas, får inspektionen besluta om att utse en särskild företrädare att sköta hela eller delar av driften av stiftelsen. Finansinspektionen får även begränsa pensionsstiftelsens förfoganderätt eller förbjuda stiftelsen att förfoga över sina tillgångar i Sverige, om det bedöms vara nödvändigt för att skydda de personer som anges i tredje stycket. Finansinspektionen får besluta hur pensionsstiftelsen ska förvaltas efter ett sådant beslut. I fråga om styrelsens skyldighet att lämna upplysningar och hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning och beträffande tillsynen i övrigt ska bestämmelserna i 14 kap. 5 §, 6 § andra stycket, 7 § 1, 13 § första stycket första meningen och andra stycket, 16 § samt 16 kap. 6, 12 och 25 §§ försäkringsrörelselagen (2010:2043) samt föreskrifter som meddelats med stöd av 14 kap. 18 § samma lag tillämpas på motsvarande sätt. Denna lag träder i kraft den 21 december 2014. Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om värdepappersfonder Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2004:46) om värdepappersfonder dels att 5 kap. 2 § ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 10 kap. 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. 2 § Ett fondbolag skall ha ett system för riskhantering som gör det möjligt för fondbolaget att vid varje tidpunkt kontrollera och bedöma den risk som är knuten till de positioner som tas i en värdepappersfond och hur positionerna påverkar fondens riskprofil. Om fondbolaget investerar i sådana derivatinstrument som avses i 12 § andra stycket, skall bolagets system för riskhantering även möjliggöra en exakt och oberoende bedömning av värdet på dessa derivatinstrument. Fondbolaget skall för varje värdepappersfond det förvaltar till Finansinspektionen regelbundet lämna information om riskhanteringen. Ett fondbolag ska ha ett system för riskhantering som gör det möjligt för fondbolaget att vid varje tidpunkt kontrollera och bedöma den risk som är knuten till de positioner som tas i en värdepappersfond och hur positionerna påverkar fondens riskprofil. Fondbolaget ska inte ensidigt eller mekaniskt förlita sig på kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut för att bedöma kreditvärdigheten hos fondens tillgångar. Om fondbolaget investerar i sådana derivatinstrument som avses i 12 § andra stycket, ska bolagets system för riskhantering även möjliggöra en exakt och oberoende bedömning av värdet på dessa derivatinstrument. Fondbolaget ska för varje värdepappersfond det förvaltar till Finansinspektionen regelbundet lämna information om riskhanteringen. 10 kap. 1 a § Finansinspektionen ska övervaka lämpligheten i fondbolags kreditvärderingsförfaranden och deras användning av kreditbetyg som avses i 5 kap. 2 § första stycket. Denna lag träder i kraft den 21 december 2014. Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043) Härigenom föreskrivs att det i försäkringsrörelselagen (2010:2043) ska införas en ny paragraf, 14 kap. 2 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14 kap. 2 a § Finansinspektionen ska i verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkring även övervaka lämpligheten i försäkringsföretagets kreditvärderingsförfaranden och dess användning av kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut. Denna lag träder i kraft den 21 december 2014. Förslag till lag om ändring i lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder dels att 8 kap. 4 § ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 13 kap. 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 kap. 4 § En AIF-förvaltare ska ha en riskhanteringsfunktion som är åtskild från förvaltarens operativa enheter. En AIF-förvaltare ska ha lämpliga riskhanteringssystem som kan identifiera, mäta, hantera och övervaka de risker som är relevanta för den alternativa investeringsfonden. Riskhanteringssystemen ska ses över regelbundet och minst en gång per år. En AIF-förvaltare ska ha lämpliga riskhanteringssystem som kan identifiera, mäta, hantera och övervaka de risker som är relevanta för den alternativa investeringsfonden. AIF-förvaltaren ska inte ensidigt eller mekaniskt förlita sig på kreditbetyg som har utfärdats av kreditvärderingsinstitut för att bedöma kreditvärdigheten hos fondens tillgångar. Riskhanteringssystemen ska ses över regelbundet och minst en gång per år. En AIF-förvaltares riskhanteringsfunktion ska särskilt 1. se till att det införs ett lämpligt och dokumenterat förfarande att tillämpas vid investeringar för den alternativa investeringsfondens räkning i syfte att säkerställa att sådana investeringar överensstämmer med fondens investeringsstrategi, mål och riskprofil, 2. säkerställa att riskerna i varje enskild placering och deras samlade effekt på fonden fortlöpande kan identifieras, mätas, hanteras och övervakas korrekt, samt 3. säkerställa att fondens riskprofil motsvarar dess investeringsstrategi och mål som de kommer till uttryck i fondbestämmelser, bolagsordning eller motsvarande regelverk. 13 kap. 1 a § För svenska AIF-förvaltare som har tillstånd enligt 3 kap. ska Finansinspektionen övervaka lämpligheten i förvaltarnas kreditvärderingsförfaranden och deras användning av kreditbetyg som avses i 8 kap. 4 § andra stycket. Denna lag träder i kraft den 21 december 2014. Remissinstanser som har haft möjlighet att yttra sig eller yttrat sig över promemorians förslag Sveriges riksbank, Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Stockholm, Konsumentverket, Arbetsgivarverket, Statens tjänstepensionsverk (SPV), Riksgäldskontoret, Finansinspektionen, Kammarkollegiet, Regelrådet, FAR SRS, Fondbolagens förening, Företagarna, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Konsumenternas Bank- och finansbyrå, Konsumenternas Försäkringsbyrå, Landsorganisationen i Sverige (LO), Stockholms Handelskammare, Svensk Försäkring, Svenska Bankföreningen, Svenska Riskkapitalföreningen (SVCA), Svenska försäkringsförmedlares förening, Svenskt Näringsliv, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Sveriges Kommuner och Landsting, Swedish Pension Fund Association (SPFA) och Tjänstemännens Centralorganisation (TCO). Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2014-02-13 Närvarande: F.d. justitieråden Leif Thorsson och Marianne Eliason samt justitierådet Gudmund Toijer. Användningen av kreditbetyg i riskhantering Enligt en lagrådsremiss den 6 februari 2014 (Finansdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m., 2. lag om ändring i lagen (2004:46) om värdepappersfonder, 3. lag om ändring i lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av departementssekreteraren Charlotta Hoegy, biträdd av ämnesrådet Henrik Lennefeldt. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Parallelluppställning över genomförandet av direktiv 2013/14/EU i svensk rätt Artikel i direktiv 2013/14/EU Svenska bestämmelser 1 34 a § lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. och 14 kap. 2 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) 2.1 5 kap. 2 § lagen (2004:46) om värdepappersfonder 2.2 10 kap. 1 § lagen om värdepappersfonder 2.3 - 3.1 8 kap. 4 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder. 3.2 13 kap. 1 § lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder 3.3 - 4 Ikraftträdandebestämmelserna till: - lagen om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. - lagen om ändring i lagen (2004:46) om värdepappersfonder - lagen om ändring i lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder 5 - 6 - Finansdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 februari 2014 Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Björklund, Ask, Larsson, Erlandsson, Hägglund, Billström, Adelsohn Liljeroth, Attefall, Kristersson, Elmsäter-Svärd, Hatt, Ek, Lööf, Svantesson Föredragande: statsrådet Adelsohn Liljeroth Regeringen beslutar proposition 2013/14:108 Användningen av kreditbetyg i riskhantering Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. 32013L0014 Lag om ändring i lagen (2004:46) om värdepappersfonder 32013L0014 Lag om ändring i lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder 32013L0014 Prop. 2013/14:108 Prop. 2013/14:108 4 3 1 Prop. 2013/14:108 Prop. 2013/14:108 Prop. 2013/14:108 Prop. 2013/14:108 Prop. 2013/14:108 Prop. 2013/14:108 10 9 1 Prop. 2013/14:108 Prop. 2013/14:108 14 13 1 Prop. 2013/14:108 Prop. 2013/14:108 26 25 1 Prop. 2013/14:108 Prop. 2013/14:108 Prop. 2013/14:108 Prop. 2013/14:108 26 27 1 Prop. 2013/14:108 Prop. 2013/14:108 32 33 1 Prop. 2013/14:108 Prop. 2013/14:108 Prop. 2013/14:108 Prop. 2013/14:108 Prop. 2013/14:108 Bilaga 1 Prop. 2013/14:108 Bilaga 1 66 65 1 Bilaga 1 Bilaga 1 Prop. 2013/14:108 Bilaga 2 Prop. 2013/14:108 Bilaga 2 68 69 1 Bilaga 2 Bilaga 2 Prop. 2013/14:108 Bilaga 3 Bilaga 3 70 71 1 Bilaga 3 Bilaga 3 Bilaga 3 Bilaga 3 Prop. 2013/14:108 Bilaga 4 Prop. 2013/14:108 Bilaga 4 76 77 1 Bilaga 4 Bilaga 4 Prop. 2013/14:108 Bilaga 5 Prop. 2013/14:108 Bilaga 5 78 79 1 Bilaga 5 Bilaga 5 Bilaga 6 Prop. 2013/14:108 Bilaga 6 80 79 1 Bilaga 6 Bilaga 6 Prop. 2013/14:108 Bilaga 7 Bilaga 7 80 81 1 Bilaga 7 Bilaga 7 Prop. 2013/14:108 Prop. 2013/14:108 82 81 1 Prop. 2013/14:108 Prop. 2013/14:108 Prop. 2013/14:108 82 83 1 Prop. 2013/14:108