Post 2236 av 7194 träffar
Märkning av textilprodukter Prop. 2013/14:171
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 171
Regeringens proposition
2013/14:171
Märkning av textilprodukter
Prop.
2013/14:171
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 6 mars 2014
Jan Björklund
Birgitta Ohlsson
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Regeringen föreslår en lag som innehåller kompletterande bestämmelser till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1007/2011 om märkning av textilprodukter. EU-förordningen, som ersätter tre tidigare EU-direktiv om textilmärkning med huvudsakligen samma sakliga innehåll, syftar till att harmonisera benämningarna på textilfibrer samt hur etikettering och märkning av textilprodukter ska ske. På så sätt ska den inre marknaden fungera bättre och konsumenterna ges korrekt information. Genom lagen anpassas svensk rätt till EU-förordningen.
I den föreslagna lagen anges att marknadskontrollen i fråga om textilprodukter, dvs. tillsynen över att EU-förordningen om märkning av textilprodukter följs, ska utövas av den myndighet som regeringen bestämmer. Denna marknadskontrollmyndighet ska bl.a. få meddela de förelägganden och förbud som behövs för att regelverket ska följas. Den föreslagna lagen innehåller också bestämmelser om ersättning för provtagning och varuprover i vissa fall samt bestämmelser om tystnadsplikt och överklagande.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 augusti 2014.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 3
2 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning 4
3 Ärendet och dess beredning 6
4 EU:s textilmärkningsförordning 7
5 Ett kompletterande svenskt regelverk för märkning av textilprodukter 9
5.1 En ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning 9
5.2 Marknadskontroll 10
5.2.1 Ett nytt regelverk för tillsynen 10
5.2.2 Marknadskontrollmyndighet 11
5.2.3 Förelägganden och förbud i samband med marknadskontroll 12
5.2.4 Ersättning för kostnader 13
5.2.5 Tystnadsplikt och sekretess 14
5.3 Sanktioner 16
5.4 Överklagande 18
6 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 19
7 Konsekvenser 20
8 Författningskommentar 21
Bilaga 1 EU:s textilmärkningsförordning 26
Bilaga 2 EU-förordningen om marknadskontroll 90
Bilaga 3 Sammanfattning av departementspromemorian Märkning av textilprodukter (Ds 2013:29) 108
Bilaga 4 Promemorians lagförslag 109
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanserna 111
Bilaga 6 Lagrådets yttrande 112
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 2014 113
Rättsdatablad 114
1
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning.
2
Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1007/2011 av den 27 september 2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter och om upphävande av rådets direktiv 73/44/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/73/EG och 2008/121/EG (EU:s textilmärkningsförordning). Förordningen innehåller krav som ska vara uppfyllda för att en textilprodukt ska få tillhandahållas på marknaden.
Marknadskontrollmyndighet
2 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva marknadskontroll enligt EU:s textilmärkningsförordning och denna lag. Bestämmelser om marknadskontroll finns även i artiklarna 15-29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.
Förelägganden och förbud
3 § Marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att EU:s textilmärkningsförordning ska följas.
4 § Ett föreläggande eller förbud enligt 3 § eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.
Omedelbar verkställbarhet
5 § Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att beslut enligt 3 § och enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart.
Ekonomisk ersättning
6 § En ekonomisk aktör ska ersätta marknadskontrollmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prov, om det vid undersökningen visar sig att en lämnad uppgift om fibersammansättningen är oriktig i något väsentligt avseende.
Marknadskontrollmyndigheten ska ersätta en ekonomisk aktör för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det.
Tystnadsplikt
7 § Den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s textilmärkningsförordning och denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon då har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för första stycket.
Överklagande
8 § Marknadskontrollmyndighetens beslut enligt 3 och 6 §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2014, då lagen (1992:1231) om märkning av textilier ska upphöra att gälla.
2. Äldre föreskrifter gäller till och med den 9 november 2014 i fråga om textilprodukter som har släppts ut på marknaden före den 8 maj 2012.
3. Förelägganden och förbud som har meddelats enligt äldre föreskrifter ska fortfarande gälla.
3
Ärendet och dess beredning
Lagen (1992:1231) om märkning av textilier trädde i kraft i samband med att avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) trädde i kraft, den 1 januari 1994. Samma dag trädde förordningen (1993:696) om märkning av textilier i kraft. Därigenom, och genom Konsumentverkets föreskrifter om benämning av textilier, anpassades svensk rätt till tre EU-direktiv och två EU-rekommendationer om benämningar på textila fibrer och märkning av textilprodukter samt om metoder för kvantitativ analys av fiberblandningar. Direktiven och rekommendationerna har ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1007/2011 av den 27 september 2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter och om upphävande av rådets direktiv 73/44/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/73/EG och 2008/121/EG (EU:s textilmärkningsförordning). Förordningen trädde i kraft den 7 november 2011 och den tillämpas sedan den 8 maj 2012. Förordningen finns i bilaga 1.
Sedan den 1 januari 2010 gäller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter (EU-förordningen om marknadskontroll). Förordningen innehåller bestämmelser om ackreditering, marknadskontroll, kontroll av produkter från tredjeländer och CE-märkning. I vissa fall blir förordningen tillämplig i fråga om textilprodukter. Förordningen finns i bilaga 2.
Mot bakgrund av de nya EU-instrumenten på området togs det inom Regeringskansliet initiativ till en översyn av det svenska regelverket för att säkerställa dels att det inte överlappar EU-förordningarna, dels att kompletterande regler införs i de fall EU:s textilmärkningsförordning ger medlemsstaterna beslutanderätt eller där det finns behov av nationella föreskrifter. Resultatet av översynen redovisas i departementspromemorian Märkning av textilprodukter (Ds 2013:19). En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 3. Promemorians lagförslag finns i bilaga 4.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2013/3763/KO).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 13 februari 2014 att inhämta Lagrådets yttrande över ett lagförslag som överensstämmer med lagförslaget i denna proposition. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
4 EU:s textilmärkningsförordning
Genom EU:s textilmärkningsförordning slås de tre s.k. textildirektiven samman. Det är främst redaktionella skäl som ligger bakom förändringen; de tre direktiven är mycket tekniska till sitt innehåll och har på grund av senare ändringar blivit svåröverskådliga. För att undvika att medlemsstaterna måste införliva tekniska ändringar, med den administrativa belastning detta innebär, och för att göra det möjligt att snabbare anta nya benämningar på textilfibrer som börjar tillämpas samtidigt i hela unionen har en förordning bedömts vara den bästa regleringsformen (jfr skäl 1 och 2).
Kommissionen ges i förordningen befogenhet att anta delegerade akter för fastställande av tekniska kriterier och förfaranderegler för att tillåta avvikelser för fiberinnehåll, för att göra ändringar i vissa av bilagorna för att beakta den tekniska utvecklingen och för att införa nya benämningar på textilfibrer (artikel 21).
Nedan följer en redogörelse för de viktigaste bestämmelserna i förordningen.
Syfte, tillämpningsområde och definitioner
Förordningen reglerar vissa aspekter av etikettering och märkning av textilier, i synnerhet benämningar på textilfibrer (skäl 5). Syftet med förordningen är att den inre marknaden ska fungera bättre och att förbättra informationen till konsumenterna (artikel 1). Ett grundläggande krav är att textilprodukter får tillhandahållas på marknaden endast om de är etiketterade, märkta eller åtföljda av s.k. handelsdokument i enlighet med förordningen (artikel 4).
Förordningen ska tillämpas på textilprodukter som tillhandahålls inom EU (artikel 2.1). Med textilprodukt avses en produkt i obearbetat, halvbearbetat, bearbetat, halvförädlat, halvkonfektionerat eller konfektionerat tillstånd som uteslutande består av textilfibrer, oavsett vilket förfarande som använts för deras blandning eller sammansättning (artikel 3.1 a). Följande produkter ska behandlas på samma sätt som textilprodukter (artikel 2.2):
a) Produkter som består av minst 80 viktprocent textilfibrer.
b) Möbel-, paraply- och markistyg som består av minst 80 viktprocent textila inslag.
c) Textila inslag i
i) det övre skiktet i flerlagrade golvbeläggningar,
ii) madrassbeläggningar,
iii) beläggningar på campingartiklar,
förutsatt att dessa textila inslag utgör minst 80 viktprocent av dessa beläggningar.
d) Textilier som ingår i andra produkter som en väsentlig del i de fall deras sammansättning deklareras.
Förordningen gäller dock inte textilprodukter som levereras till personer som arbetar i hemmet eller till fristående företag som utför arbete med tillhandahållet material utan att detta överlåts mot betalning (artikel 2.3). Förordningen gäller inte heller skräddarsydda textilprodukter som tillverkas av skräddare som är egenföretagare (artikel 2.4).
Benämningar på textilfibrer och krav på etikettering och märkning
I förordningen finns regler om benämningar på textilfibrer och därtill hörande krav på etikettering och märkning. I bilaga I till förordningen finns en förteckning över benämningar på textilfibrer som ska användas (artikel 5.1).
En tillverkare eller en person som handlar på en tillverkares vägnar får ansöka hos kommissionen om att få en ny benämning på en textilfiber införd i förteckningen (artikel 6).
Endast textilprodukter som uteslutande består av ett fiberslag får etiketteras eller märkas som "100 %", "ren" eller "hel-" (artikel 7.1). En textilprodukt får etiketteras eller märkas med beteckningen "ny ull" om den uteslutande består av en ullfiber som aldrig tidigare ingått i en färdig vara och som tidigare inte genomgått någon annan än den för framställningen erforderliga spinn- eller filtningsprocessen eller någon fiberskadande behandling eller användning (artikel 8.1).
En textilprodukt som består av flera fiberslag ska etiketteras eller märkas med namn på och viktprocent för samtliga ingående fiberslag i fallande ordning (artikel 9.1).
Om produkten innehåller två eller flera textila inslag med olika textilfiberinnehåll, ska den vara försedd med en etikett eller märkning som anger textilfiberinnehållet i varje inslag (artikel 11.1).
Förekomsten av icke-textila delar av animaliskt ursprung i textilprodukter ska anges genom att frasen "Innehåller icke-textila delar av animaliskt ursprung" återges på etiketten eller märkningen (artikel 12). Kravet saknar motsvarighet i de tre textildirektiven.
Textilprodukter ska när de tillhandahålls på marknaden förses med etikett eller märkning som anger deras fibersammansättning. Etiketten och märkningen ska vara hållbar, lätt att läsa, synlig och åtkomlig samt, när en etikett används, ordentligt fastsatt (artikel 14.1). När produkterna levereras till ekonomiska aktörer inom leveranskedjan får etiketterna och märkningen ersättas av eller kompletteras med åtföljande handelsdokument (artikel 14.2).
Tillverkare som släpper ut en textilprodukt på marknaden ska se till att etiketten eller märkningen tillhandahålls och att informationen på den är korrekt. Om tillverkaren inte är etablerad i EU, åvilar denna skyldighet importören (artikel 15.1). En distributör ska likställas med tillverkare, om distributören släpper ut en produkt på marknaden i eget namn eller under eget varumärke, själv sätter fast etiketten eller ändrar innehållet på etiketten (artikel 15.2).
Distributörer som tillhandahåller en textilprodukt på marknaden ska se till att produkten är försedd med lämplig etikett eller märkning i enlighet med EU-förordningen (artikel 15.3). Tillverkare, importörer och distributörer ska se till att den information som ges när textilprodukterna tillhandahålls på marknaden inte kan förväxlas med de benämningar på textilfibrer och beskrivningar av fibersammansättningar som finns i bilaga I till förordningen (artikel 15.4).
Beskrivningen av textilfibersammansättningen ska vara lätt att läsa, synlig och klar samt anges med tryck som är enhetligt i fråga om storlek, stil och typsnitt i kataloger och annan reklam samt på förpackningar, etiketter och märkning. Denna information ska vara klart synlig för konsumenten före köpet, även när köpet sker på elektronisk väg (artikel 16.1).
Varumärken eller firmanamn får anges omedelbart före eller efter beskrivningen av textilfibersammansättningen. Om ett varumärke eller firmanamn innehåller en av de benämningar på textilfibrer som förtecknas i bilaga I till EU-förordningen eller en benämning som lätt kan förväxlas med en sådan benämning, ska emellertid varumärket eller namnet anges omedelbart före eller efter beskrivningen av textilfibersammansättningen (artikel 16.2). Etiketten eller märkningen ska tillhandahållas på det eller de officiella språken i den medlemsstat på vars territorium textilprodukten tillhandahålls konsumenten, om inte annat gäller i medlemsstaten (artikel 16.3).
Marknadskontroll
Marknadskontrollen av de produkter som omfattas av EU:s textilmärkningsförordning ska ske i enlighet med EU-förordningen om marknadskontroll och EU-direktivet om produktsäkerhet (skäl 14).
Marknadskontrollmyndigheterna ska kontrollera att textilprodukternas fibersammansättning överensstämmer med den information som lämnas (artikel 18). Kontrollen ska göras i enlighet med metoder som anges i bilaga VIII till EU:s textilmärkningsförordning (artikel 19.1).
Ikraftträdande
EU:s textilmärkningsförordning tillämpas sedan den 8 maj 2012 (artikel 28). Textildirektiven upphörde att gälla vid samma tidpunkt (artikel 27). Textilprodukter som överensstämmer med 2008 års textildirektiv och som släppts ut på marknaden före den 8 maj 2012 får dock fortsätta att tillhandahållas på marknaden till och med den 9 november 2014 (artikel 26).
Förordningen är bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater (artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).
5 Ett kompletterande svenskt regelverk
för märkning av textilprodukter
5.1 En ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning
Regeringens förslag: Den nuvarande lagen om märkning av textilier ersätts med en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås dock ett annat namn på lagen.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslaget om att en ny lag ska ersätta den nuvarande lagen om märkning av textilier utan invändning. Dock invänder Svensk Handel och Textilimportörerna mot innehållet i vissa artiklar i EU:s textilmärkningsförordning. Textilimportörerna anser vidare att det klart ska framgå av den svenska lagen att geografiskt ursprung eller kommersiellt ursprung/kommersiell avsändare inte ska behöva anges på textila produkter. Konsumentverket ser ett behov av att förtydliga vad som avses i en särskild artikel i EU:s textilmärkningsförordning där verket anser att innebörden är oklar.
Skälen för regeringens förslag: Märkning av textilprodukter, som tidigare har reglerats i EU-direktiv vilka har genomförts i svensk rätt genom lagen om märkning av textilier samt förordningen om märkning av textilier och Konsumentverkets föreskrifter om benämningar på textilier, regleras numera i EU:s textilmärkningsförordning. Det svenska regelverket bör därför justeras och kompletterande nationella regler bör införas i de fall EU-förordningen ger medlemsstaterna beslutanderätt eller där det finns behov av nationella föreskrifter. Den kompletterande regleringen samlas lämpligen i en ny lag. Det bör av namnet på lagen framgå att den innehåller kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning. Den nuvarande lagen bör samtidigt upphöra att gälla.
EU:s textilmärkningsförordning är direkt tillämplig. Den gäller som lag i Sverige och det saknas möjlighet att i nationella regler avvika från vad som stadgas i EU-förordningen. Svensk Handels och Textilimportörernas invändningar mot delar av EU-förordningen och Konsumentverkets förfrågan om förtydligande kan således inte föranleda några kompletterande bestämmelser i den svenska lagen. Av samma skäl saknas det även utrymme för att, som hittills, bemyndiga regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur textilier ska märkas, hur textila fibrer får benämnas och beskrivas och vilka analysmetoder som ska användas vid provning och kontroll.
5.2 Marknadskontroll
5.2.1 Ett nytt regelverk för tillsynen
Regeringens förslag: "Tillsyn" ska ersättas av "marknadskontroll".
En upplysning om att det finns bestämmelser om marknadskontroll i EU-förordningen om marknadskontroll ska införas i den nya lagen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslagen utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: EU-förordningen om marknadskontroll tillämpas sedan den 1 januari 2010 på produkter som omfattas av harmoniserad EU-lagstiftning (artikel 15.1). Marknadskontroll är den verksamhet som bedrivs och de åtgärder som vidtas av myndigheterna för att se till att produkter överensstämmer med de krav som fastställs i gemenskapslagstiftningen och inte hotar hälsan, säkerheten eller andra aspekter av skyddet av allmänintresset (artikel 2.17).
I kapitel III i EU-förordningen om marknadskontroll anges en gemenskapsram för marknadskontroll som således är tillämplig på textilprodukter. I artiklarna 17-26 anges dels vilka skyldigheter medlemsstaterna har, dels vilka befogenheter som marknadskontrollmyndigheterna har. Vissa bestämmelser stadgar i sig en direkt befogenhet för marknadskontrollmyndigheterna och är därmed direkt tillämpbara för dessa (artiklarna 19 och 27-29). Andra bestämmelser reglerar befogenheter som kan följa av annan lagstiftning (se t.ex. artikel 21 rörande s.k. begränsande åtgärder).
Marknadskontrollmyndigheten ska göra lämpliga kontroller i tillräcklig omfattning genom granskning av dokument och, där så är lämpligt, fysisk undersökning av ett ändamålsenligt urval av produkter (artikel 19). Myndigheten har vidare befogenhet att kräva att en s.k. ekonomisk aktör tillhandahåller den dokumentation och information som behövs för marknadskontrollen. Myndigheten kan också kräva tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och ta provexemplar av produkterna.
Enligt EU:s textilmärkningsförordning ska marknadskontrollmyndigheten kontrollera att textilprodukternas fibersammansättning överensstämmer med den information som lämnas. Kontrollen ska ske i enlighet med EU-förordningen om marknadskontroll.
Med anledning av det sagda bör "tillsyn" i svensk lagstiftning ersättas av "marknadskontroll". Vidare bör en upplysning om att det finns bestämmelser om marknadskontroll i EU-förordningen om marknadskontroll införas i den nya lagen.
I 5 § andra punkten lagen om märkning av textilier finns ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om tillsynen. Den bestämmelsen överlappar EU-förordningen om marknadskontroll och bör därför inte föras över till den nya lagen.
5.2.2 Marknadskontrollmyndighet
Regeringens förslag: Marknadskontrollen ska utövas av den myndighet som regeringen bestämmer.
Regeringens bedömning: Konsumentverket bör utses till marknadskontrollmyndighet.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslaget utan invänd-ning.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: För att uppfylla de krav som ställs i EU-rätten ska Sverige utse en myndighet som ska utföra marknadskontrollen av textilprodukter. Konsumentverket, som i dag är tillsynsmyndighet, bedöms ha relevant kompetens att även fortsättningsvis ansvara för att övervaka att regelverket om märkning av textilprodukter följs. Konsumentverket bör därför utöva marknadskontroll enligt det nya regelverket. Detta bör lämpligen bestämmas i en förordning. I den nya lagen bör anges att marknadskontrollen ska utövas av den myndighet som regeringen bestämmer.
5.2.3 Förelägganden och förbud i samband med marknadskontroll
Regeringens förslag: Marknadskontrollmyndigheten ska få meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att EU:s textilmärkningsförordning ska följas.
Ett sådant föreläggande eller förbud ska som huvudregel förenas med vite. Detsamma gäller ett beslut om åtgärd enligt EU-förordningen om marknadskontroll.
Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att förelägganden, förbud och beslut ska gälla omedelbart.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslagen utan invändning.
Skälen för regeringens förslag
Allmänna krav på marknadskontrollen
Marknadskontrollmyndigheten ska enligt EU:s textilmärkningsförordning kontrollera att textilprodukternas fibersammansättning överensstämmer med den information som lämnas. Myndigheten ska ges de befogenheter som behövs för att utföra kontrollen. Vissa befogenheter tillerkänns marknadskontrollmyndigheten redan genom EU-förordningen om marknadskontroll (se avsnitt 5.2.1). Förordningen är dock inte uttömmande i detta avseende. I vissa fall krävs kompletterande lagstiftning för att reglera befogenheterna. Dessa fall behandlas nedan.
Förelägganden och förbud
Syftet med marknadskontrollen är att säkerställa att en vara som inte uppfyller EU-lagstiftningen dras tillbaka, förbjuds eller hindras från att tillhandahållas (artikel 16.2 i EU-förordningen om marknadskontroll). Därutöver ska medlemsstaterna på lämpligt sätt kontrollera att det vidtas rättelse (artikel 18.2 c). Marknadskontrollmyndigheten ska ges de befogenheter, resurser och kunskaper som krävs för att myndigheten ska kunna utföra sina uppgifter (artikel 18.3).
I EU-förordningen om marknadskontroll finns bestämmelser som reglerar användandet av s.k. begränsande åtgärder (artikel 21). En sådan åtgärd kan t.ex. syfta till att förbjuda tillhandahållandet av en produkt på marknaden. Varken i EU-förordningen om marknadskontroll eller i EU:s textilmärkningsförordning ställs det något uttryckligt krav på att marknadskontrollmyndigheten ska ges befogenheter att vidta begränsande åtgärder. För att säkerställa att endast textilprodukter som uppfyller kraven i EU:s textilmärkningsförordning tillhandahålls på marknaden krävs dock att marknadskontrollmyndigheten har möjlighet att förelägga ekonomiska aktörer att vidta begränsande åtgärder. Därför föreslås att marknadskontrollmyndigheten, på motsvarande sätt som enligt den nuvarande lagen, ska kunna besluta om de förelägganden och förbud som behövs för att förordningen ska följas.
Vite
Tillsynsmyndigheten får, enligt det nuvarande regelverket för märkning av textilier, förena förelägganden och förbud med vite. För att marknadskontrollmyndighetens befogenhet att meddela sådana förelägganden och förbud och att besluta åtgärder enligt EU-förordningen om marknadskontroll ska kunna tillämpas effektivt i praktiken bör besluten förenas med vite. Endast om det av särskilda skäl är obehövligt ska beslut inte förenas med vite. Regeringen föreslår att en reglering med den innebörden tas in i den nya lagen.
Omedelbart verkställbara beslut
Om marknadskontrollmyndigheten konstaterat att det finns förutsättningar för ett föreläggande eller förbud, finns det ofta ett behov av att beslutet om åtgärden genast blir gällande. Detsamma gäller de beslut enligt EU-förordningen om marknadskontroll genom vilka marknadskontrollmyndigheten förelägger t.ex. en importör att lämna tillträde till lokaler eller att lämna upplysningar, handlingar, varuprover eller liknande. Det kan sålunda vara angeläget att handläggningen inte förhalas genom att behandlingen av ett överklagande inväntas.
Mot denna bakgrund bör det enligt den nya lagen vara möjligt för marknadskontrollmyndigheten att bestämma att dess beslut enligt såväl lagen som EU-förordningen om marknadskontroll ska gälla omedelbart. Möjligheten att vid överklagande begära inhibition enligt 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) minimerar risken att en ekonomisk aktör drabbas av skada på grund av ett felaktigt beslut.
5.2.4 Ersättning för kostnader
Regeringens förslag: En ekonomisk aktör ska ersätta marknadskontrollmyndighetens kostnader, om det vid kontroll visar sig att en lämnad uppgift om fibersammansättningen är oriktig i något väsentligt avseende. Aktören ska kunna få ersättning av marknadskontrollmyndigheten för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna ställer sig positiva till förslaget eller lämnar det utan invändning. Svensk Handel anser dock att det bör tydliggöras att ersättning till en ekonomisk aktör kan ges både i fall då en analys visat att inget fel är begånget och när otillräcklig märkning föreligger men särskilda skäl ändå kan åberopas.
Skälen för regeringens förslag: En näringsidkare som tillhandahåller textilier är enligt nuvarande reglering skyldig att kostnadsfritt lämna Konsumentverket de varuprov och liknande som behövs för tillsynen. Näringsidkaren är dessutom skyldig att betala Konsumentverkets kostnader för provtagning och undersökning av textilier, om det vid kontroll visar sig att en lämnad uppgift om innehållet av textila fibrer i något väsentligt avseende är oriktig (5 § lagen om märkning av textilier och 8 § förordningen om märkning av textilier). Det är lämpligt att motsvarande ordning gäller för näringsidkarens skyldigheter enligt den nya lagen.
Enligt 34 § första stycket produktsäkerhetslagen (2004:451) och 30 § lagen (2011:579) om leksakers säkerhet har näringsidkaren rätt till ersättning från tillsynsmyndigheten respektive marknadskontrollmyndigheten för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det. Det är främst i de fall där myndigheten i fråga inte har kunnat visa att varan inte uppfyller kraven enligt respektive lag som det kan bli aktuellt med ersättning (prop. 2010/11:65 s. 81). Skäl för ersättning kan vara att det krävts prov av en dyrbar vara eller att fler provexemplar har begärts in än som anses normalt (prop. 1988/89:23 s. 115).
I 1992 års lag om märkning av textilier saknar näringsidkaren motsvarande rätt till ersättning. En sådan rätt för ekonomiska aktörer bör införas i den nya lagen. En ekonomisk aktör bör ha rätt till ersättning om det finns särskilda skäl. Vid bedömningen av om det finns särskilda skäl bör det som uttalats i förarbetena till produktsäkerhetslagen och lagen om leksakers säkerhet tjäna till ledning. Regeringen bedömer inte att lagtexten i sig behöver förtydligas eller att ytterligare ledning för tillämpningen av bestämmelsen behöver ges.
5.2.5 Tystnadsplikt och sekretess
Regeringens förslag: Den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s textilmärkningsförordning och lagen med kompletterande bestämmelser till förordningen får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon då har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden.
Regeringens bedömning: Några kompletterande regler om offentlighet och sekretess behövs inte.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslaget och bedömningen utan invändning.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Tystnadsplikt
Det är förbjudet för myndigheter att röja eller utnyttja en sekretessbelagd uppgift (2 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen [2009:400]). Förbudet gäller också för en person som fått kännedom om uppgiften genom att för det allmännas räkning delta i en myndighets verksamhet på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten, på grund av tjänsteplikt eller på annan liknande grund.
Det förekommer att uppgifter som kommer fram vid marknadskontroll av produkter hanteras av en vidare krets personer än som omfattas av offentlighets- och sekretesslagen. Exempelvis kan marknadskontrollmyndigheten behöva konsultera teknisk expertis i frågor som rör fibersammansättningen i en textilprodukt. Ofta lär anlitade personer få en sådan anknytning till myndigheten att sekretess gäller. Emellertid kan det inte uteslutas att det i verksamheten deltar personer som inte har denna anknytning. Det bör därför införas en tystnadsplikt för den som i annan verksamhet än det allmännas befattat sig med uppgifter i ett ärende om märkning av textilprodukter (jfr 35 § produktsäkerhetslagen).
Sekretess hos myndigheter
I offentlighets- och sekretesslagen finns inte någon sekretessbestämmelse som särskilt tar sikte på den typ av tillsynsverksamhet som Konsumentverket ska bedriva i egenskap av marknadskontrollmyndighet i enlighet med regeringens bedömning ovan (se avsnitt 5.2.2).
Sekretess gäller, i den utsträckning regeringen meddelar föreskrifter om det, i en statlig myndighets verksamhet som består i tillsyn över näringslivet (30 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen). Sekretessen gäller bl.a. för uppgift om enskilds affärs- eller driftsförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs.
Sekretess gäller även för sådan uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten förfogar över på grund av ett avtal om detta med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation som riksdagen godkänt (30 kap. 24 § offentlighets- och sekretesslagen). Om sådan sekretess gäller får de sekretessbrytande bestämmelserna i 10 kap. 15-27 §§ och 28 § första stycket inte tillämpas i strid med avtalet. I begreppet avtal anses ingå bl.a. rättsakter som gäller till följd av Sveriges medlemskap i EU, dvs. förordningar och direktiv m.m. som utfärdas av EU:s institutioner. För att bestämmelsen ska bli tillämplig krävs att det aktuella avtalet eller rättsakten innehåller en klausul eller artikel om att uppgiften inte får lämnas vidare i det aktuella fallet. I artikel 19.5 i EU-förordningen om marknadskontroll anges att marknadskontrollmyndigheterna ska iaktta konfidentialitet när det är nödvändigt för att skydda affärshemligheter eller personuppgifter enligt nationell lagstiftning, dock i enlighet med kravet på att information enligt förordningen ska offentliggöras i så stor utsträckning som möjligt för att användarnas intressen i gemenskapen ska skyddas.
Enligt 9 § första stycket offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) gäller sekretess i statliga myndigheters verksamhet som rör bl.a. tillsyn över näringslivet i den utsträckning som anges i bilagan till förordningen. Omfattningen av sekretessen hos nu berörda myndigheter anges på olika sätt. För tillsyn hos Konsumentverket och Konsumentombudsmannen gäller sekretess, om inte intresset av allmän kännedom om förhållande som rör människors hälsa, miljön eller redligheten i handeln eller ett liknande allmänintresse har sådan vikt att uppgifter bör lämnas ut (bilagan punkt 15). Denna bestämmelse är således inte begränsad till någon särskild tillsynsverksamhet hos myndigheten.
Någon lagändring eller förordningsändring med kompletterande regler om offentlighet och sekretess behövs inte med anledning av EU:s textilmärkningsförordning. Upplysningsvis bör det dock i lagen anges att offentlighets- och sekretesslagen tillämpas i det allmännas verksamhet.
5.3 Sanktioner
Regeringens bedömning: Någon straffsanktion bör inte införas i den nya lagen. Några särskilda bestämmelser om marknadsstörningsavgift enligt marknadsföringslagen behöver inte heller införas.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens bedömning beträffande frågan om behovet av en straffsanktion. I promemorian föreslås dels en bestämmelse om att en marknadsföringsåtgärd som strider mot EU:s textilmärkningsförordning kan medföra marknadsstörningsavgift enligt 29-36 §§ marknadsföringslagen (2008:486), dels en bestämmelse om att en marknadsstörningsavgift inte får åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har meddelats vid vite enligt den föreslagna lagen.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar bedömningen angående behovet av en straffsanktion utan invändning. Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) ifrågasätter att det i lagen införs bestämmelser om sanktioner enligt marknadsföringslagen. Konsumentverket föreslår ett tillägg i 29 § andra stycket marknadsföringslagen, motsvarande de hänvisningar som där görs till bl.a. alkohollagen (2010:1622) och radio- och tv-lagen (2010:696), för att tydliggöra att marknadsföringsåtgärder som strider mot EU:s textilmärkningsförordning kan medföra marknadsstörningsavgift.
Skälen för regeringens bedömning: Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot reglerna om märkning och om hur textila fibrer får benämnas och beskrivas ska dömas till böter (10 och 11 §§ förordningen om märkning av textilier). I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Det ska inte heller dömas till ansvar om gärningen är belagd med straff i brottsbalken, kan föranleda marknadsstörningsavgift enligt marknadsföringslagen eller omfattas av ett vitesföreläggande enligt marknadsföringslagen eller förordningen om märkning av textilier. Allmänt åtal för brott får väckas bara efter medgivande av Konsumentverket (12 § förordningen om märkning av textilier).
Vilseledande affärsmetoder, bl.a. tillhandahållandet av oriktig information som får konsumenter att fatta ett annat affärsbeslut än vad som annars skulle ha varit fallet, är otillåtna enligt EU-direktivet om otillbörliga affärsmetoder (se även skäl 19 i EU:s textilmärkningsförordning).
Direktivet om otillbörliga affärsmetoder är genomfört i Sverige huvudsakligen genom marknadsföringslagen. Där anges att marknadsföring ska stämma överens med god marknadsföringssed (5 §). Marknadsföringsåtgärder som strider mot annan lagstiftning, t.ex. en EU-förordning, anses även strida mot god marknadsföringssed enligt den s.k. lagstridighetsprincipen. Vidare får en näringsidkare vid marknadsföring inte använda sig av felaktiga påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i fråga om näringsidkarens egen eller någon annans näringsverksamhet, bl.a. när det gäller framställningar som rör produktens förekomst, art, mängd, kvalitet och andra utmärkande egenskaper (10 §).
En näringsidkare vars marknadsföring är otillbörlig får förbjudas att fortsätta med denna eller med någon annan liknande åtgärd (23 §). Ett förbud ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt (26 §).
En näringsidkare får enligt 29 § marknadsföringslagen åläggas att betala en särskild avgift (marknadsstörningsavgift) om näringsidkaren, eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar, uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot vissa av marknadsföringslagens regler eller vissa regler om marknadsföring i annan lagstiftning. Marknadsstörningsavgift kan t.ex. utdömas vid överträdelser av 10 § marknadsföringslagen. Bestämmelsen i 29 § marknadsföringslagen reglerar uttömmande i vilka fall marknadsstörningsavgift kan aktualiseras. En marknadsstörningsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett åläggande som har meddelats vid vite enligt marknadsföringslagen (30 §).
Vidare finns det i marknadsföringslagen bestämmelser om skadeståndsskyldighet och utplånande i anledning av bl.a. vilseledande framställningar (37 och 39 §§).
Konsumentombudsmannen får, förutom i fråga om skadestånd, väcka talan angående ovan nämnda sanktioner enligt marknadsföringslagen (41, 47, 48 och 49 §§).
Utöver marknadsföringslagens bestämmelser har, i enlighet med vad som föreslås i avsnitt 5.2.3, marknadskontrollmyndigheten möjligheter att meddela förelägganden och förbud vid vite i enlighet med den nya lagen. Det får anses att dessa sanktioner är tillräckliga för att säkerställa att lagen och EU:s textilmärkningsförordning följs. En straffsanktion är av dessa skäl inte nödvändig och krävs inte heller med hänsyn till överträdelsens allvar. Den nuvarande straffsanktionen, som alltså återfinns i 1993 års förordning, har såvitt känt heller aldrig kommit till användning. Straffbestämmelsen bör därför inte få någon motsvarighet i det nya kompletterande regelverket.
När det gäller frågan om det i den nya lagen bör införas bestämmelser om marknadsstörningsavgift gör regeringen följande bedömning. Promemorians förslag i denna del får uppfattas som en upplysningsbestämmelse om att en marknadsföringsåtgärd, som är vilseledande enligt 10 § marknadsföringslagen såvitt avser märkning eller etikettering av en textilprodukt, kan medföra marknadsstörningsavgift enligt 29 § marknadsföringslagen. Syftet med förslaget synes alltså inte vara att utvidga tillämpningsområdet för när marknadsstörningsavgift kan komma i fråga, vilket skulle förutsätta ett tillägg i 29 § marknadsföringslagen. Regeringen gör bedömningen att de föreslagna bestämmelserna i promemorian inte är nödvändiga och att de därför inte bör tas in i den nya lagen.
5.4 Överklagande
Regeringens förslag: Marknadskontrollmyndighetens beslut att meddela förelägganden och förbud och myndighetens beslut i fråga om ekonomisk ersättning får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna lämnar förslagen utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen om märkning av textilier får tillsynsmyndighetens beslut i enskilda fall enligt lagen eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen överklagas till allmän förvaltningsdomstol (6 §). Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Andra beslut som får överklagas gäller frågor som regleras i föreskrifter som har meddelats med stöd av ett bemyndigande i lagen, t.ex. beslut om att en näringsidkare ska betala kostnaden för en textilanalys.
I och med att EU:s textilmärkningsförordning började tillämpas den 8 maj 2012 regleras vissa frågor om åtgärder för marknadskontroll i EU-förordningen om marknadskontroll. Det gäller t.ex. en begäran om att få tillträde till en ekonomisk aktörs lokaler.
Det är lämpligt att samma möjligheter till överklagande gäller även fortsättningsvis. Det bör i den nya lagen anges att marknadskontrollmyndighetens beslut om att meddela förelägganden och förbud och myndighetens beslut i fråga om ekonomisk ersättning ska få överklagas. Även beslut med stöd av EU-förordningen om marknadskontroll ska kunna överklagas. Detta bör, i enlighet med förvaltningslagens (1986:223) allmänna regler om överklagande, gälla sådana åtgärder som marknadskontrollmyndigheten vidtar enligt EU-förordningen, i den mån dessa innebär åligganden för ekonomiska aktörer. Det gäller t.ex. beslut om att förelägga en ekonomisk aktör att tillhandahålla viss information. Någon lagreglering om detta behövs inte (jfr prop. 2010/11:65 s. 84 och 114 f.).
Överklagande bör ske till allmän förvaltningsdomstol. Av 14 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar följer att ett beslut ska överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats. Prövningstillstånd bör krävas för överklagande till kammarrätten.
6 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringens förslag: Lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning ska träda i kraft den 1 augusti 2014, då den nuvarande lagen om märkning av textilier ska upphöra att gälla.
I fråga om textilprodukter som släppts ut på marknaden före den 8 maj 2012 ska äldre föreskrifter gälla till och med den 9 november 2014.
Förelägganden och förbud som har meddelats enligt äldre föreskrifter ska fortfarande gälla.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian förslås att den nya lagen ska träda i kraft den 1 november 2013.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslagen utan invändning.
Skälen för regeringens förslag: EU:s textilmärkningsförordning tillämpas sedan den 8 maj 2012. De tre EU-direktiven om textilmärkning upphörde att gälla med verkan från samma tidpunkt.
Lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning bör träda i kraft så snart som möjligt. Med hänsyn till den tid som de återstående leden i lagstiftningsprocessen kan väntas ta föreslås att så sker den 1 augusti 2014. Vid samma tidpunkt bör den nuvarande lagen om märkning av textilier upphöra att gälla. För tydlighets skull bör det anges att förelägganden och förbud som har meddelats med stöd av äldre föreskrifter även gäller efter det att dessa har upphävts.
Enligt EU:s textilmärkningsförordning får textilprodukter som överensstämmer med 2008 års textildirektiv och som släppts ut på marknaden före den 8 maj 2012 fortsätta att tillhandahållas på marknaden till och med den 9 november 2014, även om produkterna inte skulle uppfylla kraven enligt förordningen. Detta innebär att de bestämmelser som genomför de äldre direktiven bör fortsätta att gälla med avseende på de textilprodukter som släpptes ut på marknaden före den 8 maj 2012. Efter den 9 november 2014 ska dock EU:s textilmärkningsförordning tillämpas även på sådana tidigare utsläppta produkter. Därmed bör också lämpligen den nya lagen tillämpas fullt ut från den tidpunkten.
I avsnitt 5.3 anges att straffbestämmelsen i den nuvarande 10 § förordningen om märkning av textilier inte ska ersättas av någon motsvarande straffbestämmelse i det nya kompletterande regelverket. Av 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken framgår att straff ska bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när dom meddelas, ska den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller lindrigare straff.
7 Konsekvenser
Regeringens bedömning: Förslagen medför inte några ökade kostnader för företagen.
Förslagen bedöms inte heller medföra några ökade kostnader för förvaltningsmyndigheter, domstolar, kommuner eller landsting.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar bedömningen utan invändning. Svensk Handel anför dock att bestämmelsen i artikel 12 i EU:s textilmärkningsförordning, som rör angivandet av förekomsten av icke textila delar av animaliskt ursprung, är ny och kommer att leda till merkostnader för företagen. Konsumentverket påpekar att ett utökat engagemang från verkets sida inte ryms inom nuvarande medelstilldelning.
Skälen för regeringens bedömning: EU:s textilmärkningsförordning innehåller den reglering som tidigare fanns i de tre s.k. textildirektiven. Den innehåller därutöver bl.a. en mekanism för att nya benämningar på textilfibrer ska kunna antas snabbare och enklare. Förslagen i propositionen syftar till att anpassa det svenska regelverket till den nya EU-regleringen. I vissa fall krävs kompletterande regler. I andra fall bör nuvarande bestämmelser utmönstras, i den mån de reglerar samma sak som EU:s textilmärkningsförordning. Även det förhållandet att EU-förordningen om marknadskontroll ska tillämpas vid tillsynen över märkningen av textilprodukter kräver vissa anpassningar. Som Svensk Handel påpekar saknar artikel 12 i EU:s textilmärkningsförordning motsvarighet i de tre textildirektiven. Det är inte uteslutet att denna bestämmelse kan leda till merkostnader för företagen. Detta är dock en konsekvens av EU-förordningen, som är bindande och direkt tillämplig i samtliga medlemsstater sedan den 8 maj 2012, och inte av den föreslagna lagen.
Den nya lagen innebär i princip inte några förändringar av regelverket i materiellt hänseende. Kraven på märkning av textilprodukter förändras inte därigenom. Ändringarna bedöms således inte medföra några ökade kostnader för företag som följer det nu gällande regelverkets krav på märkning av textilprodukter.
Förslaget bedöms inte heller medföra några ökade kostnader för förvaltningsmyndigheter, domstolar, kommuner eller landsting.
8 Författningskommentar
Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1007/2011 av den 27 september 2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter och om upphävande av rådets direktiv 73/44/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/73/EG och 2008/121/EG (EU:s textilmärkningsförordning). Förordningen innehåller krav som ska vara uppfyllda för att en textilprodukt ska få tillhandahållas på marknaden.
I paragrafen anges att lagen kompletterar EU:s textilmärkningsförordning. Upplysningsvis anges det även att förordningen innehåller krav som måste vara uppfyllda för att textilprodukter ska få tillhandahållas inom EU. En redogörelse för förordningen finns i avsnitt 4. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.
Marknadskontrollmyndighet
2 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva marknadskontroll enligt EU:s textilmärkningsförordning och denna lag. Bestämmelser om marknadskontroll finns även i artiklarna 15-29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.
I paragrafen, som ansluter till artikel 18 och skäl 14 i EU:s textilmärkningsförordning, anges att en myndighet ska utöva marknadskontroll enligt EU-rätten och denna lag. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.1 och 5.2.2.
"Marknadskontroll" är enligt artikel 2.17 i EU-förordningen om marknadskontroll den verksamhet som bedrivs och de åtgärder som vidtas av en myndighet för att se till att produkter som har släppts ut på marknaden överensstämmer med krav som härrör från harmoniserad EU-rätt och inte hotar hälsan, säkerheten eller andra aspekter av skyddet av allmänintresset.
I paragrafen bemyndigas regeringen att bestämma vilken myndighet som ska utöva marknadskontroll avseende textilprodukter. Paragrafen innehåller också en upplysning om att det finns en allmän reglering av marknadskontroll i EU-förordningen om marknadskontroll, artiklarna 15-29.
Förelägganden och förbud
3 § Marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att EU:s textilmärkningsförordning ska följas.
I paragrafen ges marknadskontrollmyndigheten rätt att meddela de förelägganden och förbud som behövs för att EU:s textilmärkningsförordning ska följas. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.3.
Ett beslut enligt paragrafen kan t.ex. utformas som ett förbud att tillhandahålla en viss textilprodukt på marknaden om den inte uppfyller etiketterings- och märkningskraven enligt EU:s textilmärkningsförordning eller som ett föreläggande att åtgärda bristande etikettering eller märkning så att kraven i förordningen uppfylls.
4 § Ett föreläggande eller förbud enligt 3 § eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.
I paragrafen finns en bestämmelse om att vissa beslut av marknadskontrollmyndigheten som huvudregel ska förenas med vite. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.3.
Med stöd av paragrafen är det möjligt att koppla ett vite till ett föreläggande eller förbud enligt 3 § eller till åtgärder som marknadskontrollmyndigheten vidtar med stöd av artikel 19 i EU-förordningen om marknadskontroll. En sådan åtgärd kan vara att begära tillträde till en ekonomisk aktörs lokaler eller att begära provexemplar av en produkt.
Huvudregeln är att ett beslut ska förenas med vite. Bestämmelsen ger dock marknadskontrollmyndigheten möjlighet att i det enskilda fallet avstå från detta, t.ex. när det står klart att en ekonomisk aktör kommer att följa det som föreläggs denne.
Omedelbar verkställbarhet
5 § Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att beslut enligt 3 § och enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart.
I paragrafen anges att marknadskontrollmyndigheten får bestämma att dess beslut enligt angivna bestämmelser i lagen och i EU-förordningen om marknadskontroll ska gälla omedelbart. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.3.
Om marknadskontrollmyndigheten konstaterar att det finns förutsättningar för ett föreläggande eller förbud, är det i regel ändamålsenligt att beslutet gäller omedelbart. Verkställigheten av ett beslut bör inte kunna förhalas i avvaktan på prövningen av ett överklagande. Detsamma gäller marknadskontrollmyndighetens beslut enligt artikel 19 i EU-förordningen om marknadskontroll, som ger myndigheten befogenhet att t.ex. ålägga en ekonomisk aktör att lämna vissa upplysningar och handlingar som behövs för marknadskontrollen.
Ekonomisk ersättning
6 § En ekonomisk aktör ska ersätta marknadskontrollmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prov, om det vid undersökningen visar sig att en lämnad uppgift om fibersammansättningen är oriktig i något väsentligt avseende.
Marknadskontrollmyndigheten ska ersätta en ekonomisk aktör för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det.
I paragrafen finns bestämmelser om ekonomisk ersättning. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.4.
Enligt första stycket är en ekonomisk aktör skyldig att ersätta marknadskontrollmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prov, om det vid kontroll visar sig att en lämnad uppgift om fibersammansättningen är oriktig i något väsentligt avseende. Varje oriktighet ger alltså inte upphov till ersättningsskyldighet. Det krävs att den lämnade uppgiften om fibersammansättningen varit oriktig i ett väsentligt avseende. Det är inte möjligt att generellt ange när så är fallet utan detta får avgöras i varje enskilt fall. Med "ekonomisk aktör" avses tillverkaren, importören, tillverkarens representant och distributören av en textilprodukt (artikel 3.2 i EU:s textilmärkningsförordning).
Huvudregeln är att ekonomiska aktörer är skyldiga att tillhandahålla varuprover och liknande kostnadsfritt. Enligt andra stycket kan dock en ekonomisk aktör ha rätt till ersättning från marknadskontrollmyndigheten för detta om det finns särskilda skäl. Bestämmelsen har utformats med 34 § första stycket produktsäkerhetslagen (2004:451) och 30 § lagen (2011:579) om leksakers säkerhet som förebilder. Särskilda skäl för ersättning kan vara t.ex. att den undersökta produkten varit dyrbar eller att fler provexemplar har infordrats än som kan anses normalt (se prop. 1988/89:23 s. 115, prop. 2003/04:121 s. 145 och prop. 2010/11:65 s. 81). Ersättningsskyldighet för marknadskontrollmyndigheten blir främst aktuell när myndigheten inte kunnat visa att den ekonomiska aktören lämnat en oriktig uppgift.
Tystnadsplikt
7 § Den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s textilmärkningsförordning och denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon då har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för första stycket.
I paragrafen finns bestämmelser om tystnadsplikt för den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s textilmärkningsförordning och denna lag i fråga om någons affärs- eller driftsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.5.
Det kan förekomma att uppgifter i ett ärende om marknadskontroll hanteras av personer utanför det allmännas verksamhet som inte omfattas av offentlighets- och sekretesslagen. Marknadskontrollmyndigheten kan behöva anlita tekniska experter som är verksamma vid externa laboratorier som drivs i privat regi. Tystnadsplikten innebär enligt första stycket att sådana personer inte får avslöja eller utnyttja vad de har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden. Den som bryter mot tystnadsplikten kan dömas för brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.
I andra stycket anges att offentlighets- och sekretesslagen tillämpas i fråga om den verksamhet som marknadskontrollmyndigheten bedriver, och inte första styckets regler om tystnadsplikt. För bl.a. uppgifter om enskildas affärs- eller driftsförhållanden som myndigheten får del av inom ramen för tillsyn i form av marknadskontroll gäller sålunda sekretess, om inte intresset av allmän kännedom om ett förhållande som rör människors hälsa, miljön eller redligheten i handeln eller ett liknande allmänintresse har sådan vikt att uppgiften bör lämnas ut. Se vidare 30 kap. 23 och 24 §§ offentlighets- och sekretesslagen, 9 § första stycket offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) samt bilagan punkten 15 till nämnda förordning om bl.a. tillsyn hos Konsumentverket (se avsnitt 5.2.2).
Överklagande
8 § Marknadskontrollmyndighetens beslut enligt 3 och 6 §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande av marknadskontrollmyndighetens beslut. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.
I första stycket anges vilka beslut enligt lagen som får överklagas. Överklagande kan enligt bestämmelsen ske av marknadskontrollmyndighetens beslut om föreläggande och förbud enligt 3 §. Däremot kan ett beslut enligt 4 § att förena föreläggandet eller förbudet med vite inte överklagas. Även beslut rörande ekonomisk ersättning enligt 6 § kan överklagas. Överklagande kan också ske av marknadskontrollmyndighetens beslut som grundar sig på befogenheter som anges i EU-förordningen om marknadskontroll och som innebär åligganden för ekonomiska aktörer, t.ex. ett beslut om att aktören ska tillhandahålla ett provexemplar. Sådana besluts överklagbarhet följer av allmänna förvaltningsrättsliga principer och förvaltningslagens (1986:223) allmänna regler om överklagande.
Överklagande ska ske till allmän förvaltningsdomstol. I andra stycket ställs krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2014, då lagen (1992:1231) om märkning av textilier ska upphöra att gälla.
2. Äldre föreskrifter gäller till och med den 9 november 2014 i fråga om textilprodukter som har släppts ut på marknaden före den 8 maj 2012.
3. Förelägganden och förbud som har meddelats enligt äldre föreskrifter ska fortfarande gälla.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser behandlas i avsnitt 6.
Enligt punkten 1 ska den nya lagen träda i kraft den 1 augusti 2014. Den ersätter då lagen om märkning av textilier.
I punkten 2 anges att äldre föreskrifter ska gälla för vissa textilprodukter till och med den 9 november 2014. De textilprodukter som omfattas är sådana som har släppts ut på marknaden före den 8 maj 2012. Den nuvarande lagen om märkning av textilier ska således tillämpas fram till och med den 9 november 2014 vad gäller textilprodukter som släpptes ut på marknaden innan EU:s textilmärkningsförordning trädde i kraft den 8 maj 2012. Detta avspeglar övergångsregleringen i EU-förordningen. Från och med den 10 november 2014 gäller den nya lagen, i likhet med EU-förordningen, i fråga om samtliga textilprodukter som har släppts ut på marknaden.
Enligt punkten 3 ska förelägganden och förbud som har meddelats enligt äldre föreskrifter gälla även efter det att den nya lagen har trätt i kraft och den nuvarande upphört att gälla.
EU:s textilmärkningsförordning
EU-förordningen om marknadskontroll
Sammanfattning av departementspromemorian Märkning av textilprodukter (Ds 2013:29)
Promemorian innehåller förslag till en ny lag om märkning av textilprodukter och en kompletterande ny förordning. Förslagen syftar till att anpassa svensk rätt till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1007/2011 om märkning av textilprodukter. EU-förordningen, som ersätter tre tidigare EU-direktiv om textilmärkning med i allt väsentligt samma sakliga innehåll, tillämpas sedan den 8 maj 2012.
Det följer av EU-förordningen att textilprodukter får tillhandahållas på marknaden endast på vissa villkor. Syftet med förordningen är att harmonisera benämningarna på textilfibrer samt etikettering och märkning av textilprodukter.
Den nya lagen kompletterar EU-förordningen och anger att marknadskontrollen i fråga om textilprodukter, dvs. tillsynen över att EU-förordningen om märkning av textilprodukter följs, ska utövas av den myndighet som regeringen bestämmer. Denna marknadskontrollmyndighet ska bl.a. få meddela de förelägganden och förbud som behövs för att regelverket ska följas. Den föreslagna lagen innehåller också bl.a. bestämmelser om ersättning för provtagning och varuprover i vissa fall samt bestämmelser om tystnadsplikt och överklagande.
I den nya förordningen utses Konsumentverket till marknadskontrollmyndighet. Det föreslås att lagen och förordningen ska träda i kraft den 1 november 2013. Äldre författningar om märkning av textilier ska samtidigt upphöra att gälla.
Förslagen innebär i allt väsentligt inte någon saklig förändring av regelverket.
Promemorians lagförslag
Förslag till lag om märkning av textilprodukter
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1007/2011 av den 27 september 2011 om benämningar på textilfibrer och därtill hörande etikettering och märkning av fibersammansättningen i textilprodukter och om upphävande av rådets direktiv 73/44/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 96/73/EG och 2008/121/EG. Förordningen innehåller krav som ska vara uppfyllda för att en textilprodukt ska få tillhandahållas på marknaden.
Definitioner
2 § Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i förordning (EU) nr 1007/2011.
Marknadskontroll
Marknadskontrollmyndighet
3 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva marknadskontroll enligt förordning (EU) nr 1007/2011 och denna lag.
Bestämmelser om marknadskontroll finns även i artiklarna 15-29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.
Förelägganden och förbud
4 § Marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att förordning (EU) nr 1007/2011 och denna lag ska följas.
5 § Ett föreläggande eller förbud enligt 4 § eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.
Omedelbar verkställbarhet
6 § Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att beslut enligt 4 § och enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart.
Ekonomisk ersättning
7 § En ekonomisk aktör ska ersätta marknadskontrollmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prov, om det vid kontroll visar sig att en lämnad uppgift om innehållet av textila fibrer i något väsentligt avseende är oriktig.
Marknadskontrollmyndigheten ska ersätta en ekonomisk aktör för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det.
Tystnadsplikt
8 § Den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för första stycket.
Sanktioner enligt marknadsföringslagen
9 § En marknadsföringsåtgärd som strider mot förordning (EU) nr 1007/2011 kan medföra marknadsstörningsavgift enligt 29-36 §§ marknadsföringslagen (2008:486).
10 § En marknadsstörningsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har meddelats vid vite enligt denna lag.
Överklagande
11 § Marknadskontrollmyndighetens beslut i enskilda fall enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 november 2013, då lagen (1992:1231) om märkning av textilier ska upphöra att gälla.
2. Äldre föreskrifter gäller dock till och med den 9 november 2014 i fråga om textilprodukter som har släppts ut på marknaden före den 8 maj 2012.
3. Förelägganden och förbud som har meddelats enligt äldre föreskrifter ska fortfarande gälla.
Förteckning över remissinstanserna
Efter remiss har yttranden över promemorian lämnats av Hovrätten för Nedre Norrland, Kammarrätten i Göteborg, Förvaltningsrätten i Karlstad, Marknadsdomstolen, Konsumentverket, Allmänna reklamationsnämnden, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac), Kommerskollegium, Tullverket, Konkurrensverket, Konsumentvägledarnas förening, Svensk Handel, Sveriges Kommuner och Landsting, TEKO (Sveriges Textil och Modeföretag) och Textilimportörerna.
Regelrådet, Agenturföretagen, Företagarna, FöretagarFörbundet, Konsumentföreningen Stockholm, Modebutikerna, Näringslivets Regelnämnd (NNR), Stockholm Modecenter, Svenska Tekoindustriföreningen, Svenskt Näringsliv och Sveriges Konsumenter har avstått från att lämna yttrande.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2014-02-19
Närvarande: F.d. justitieråden Dag Victor och Per Virdesten samt justitierådet Olle Stenman.
Märkning av textilprodukter
Enligt en lagrådsremiss den 13 februari 2014 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Mikael Pauli.
Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 2014
Närvarande: Statsrådet Björklund, ordförande, och statsråden Ask, Larsson, Erlandsson, Hägglund, Björling, Ohlsson, Norman, Attefall, Engström, Kristersson, Elmsäter-Svärd, Ullenhag, Hatt, Arnholm, Svantesson
Föredragande: statsrådet Ohlsson
Regeringen beslutar proposition 2013/14:171 Märkning av textilprodukter
Rättsdatablad
Författningsrubrik
Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande
Celexnummer för bakomliggande EU-regler
Lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning
32011R1007
32008R0765
2
1
1
Prop. 2013/14:171
Prop. 2013/14:171
2
3
1
Prop. 2013/14:171
20
19
1
Prop. 2013/14:171
20
19
1
88
89
1
Prop. 2013/14:171
Bilaga 1
Prop. 2013/14:171
Bilaga 1
Prop. 2013/14:171
Bilaga 2
Prop 2014/15:xx
Bilaga 2
106
107
1
Prop. 2013/14:171
Bilaga 2
Prop. 2013/14:171
Bilaga 2
Prop. 2013/14:171
Bilaga 3
Bilaga 3
108
107
1
Prop. 2013/14:171
Bilaga 4
Prop. 2013/14:171
Bilaga 4
110
109
1
Bilaga 4
Bilaga 4
Bilaga 5
Prop. 2013/14:171
Bilaga 5
114
113
1
Prop. 2013/14:171
Bilaga 6
Bilaga 6
Prop. 2013/14:171
Prop. 2013/14:171