Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2014/15:32 EU:s gränskodex Prop. 2014/15:32 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 11 december 2014 Stefan Löfven Morgan Johansson (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (gränskodexen) är direkt tillämplig i Sverige. I propositionen lämnas förslag till ändringar i utlänningslagen som motiveras av gränskodexen. Ändringarna består i att vissa bestämmelser om gränspassage i utlänningslagen upphävs och att andra kompletteras med hänvisningar till kodexen. Vidare föreslås att utlänningslagen kompletteras med en bestämmelse om skyldighet att lämna fingeravtryck i situationer som följer av gränskodexen. Propositionen innehåller också förslag på några andra ändringar av utlänningslagen. Dessa ändringar rör bl.a. bestämmelserna om s.k. uppskjuten invandringsprövning vid beviljande av uppehållstillstånd på grund av anknytning. Lagförslagen föreslås träda i kraft den 15 april 2015. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) 5 3 Ärendet och dess beredning 10 4 Gränskodexen 11 4.1 Bakgrund 11 4.1.1 Schengensamarbetets huvudsakliga innehåll 11 4.1.2 De huvudsakliga ändringarna i förhållande till tidigare regelverk 11 4.2 Det huvudsakliga innehållet i gränskodexen 12 4.2.1 Avd. I Allmänna bestämmelser 12 4.2.2 Avd. II Yttre gränser 12 4.2.3 Avd. III Inre gränser 12 4.2.4 Avd. IV Slutbestämmelser 13 4.3 2013 års ändringar av gränskodexen 13 5 Nationella bestämmelser om gränspassage för personer 14 6 Ändringar i utlänningslagen med anledning av gränskodexen 15 6.1 Förhållandet till utlänningslagens bestämmelser 15 6.1.1 Hänvisning till gränskodexen 15 6.1.2 Ändrad hänvisning i bestämmelsen om otillåtet passerande av yttre gräns 15 6.2 Inresevillkor och nekad inresa 16 6.2.1 Bestämmelserna i gränskodexen och utlänningslagen 16 6.2.2 Beslut om avvisning enligt utlänningslagen 18 6.2.3 Polismyndighetens beslut om avvisning får överklagas till en migrationsdomstol i vissa fall 19 6.3 In- och utresekontroller 20 6.3.1 Bestämmelserna i gränskodexen och utlänningslagen 20 6.3.2 Genomförandet av in- och utresekontroller 23 6.3.3 Tagande av fingeravtryck 25 6.4 Passage av inre gräns och kontroller inom territoriet 28 6.4.1 Bestämmelserna i gränskodexen och utlänningslagen 28 6.4.2 Kontroll under vistelsen i Sverige 29 7 Ändringar i utlänningslagens bestämmelser om uppehållstillstånd på grund av anknytning 30 7.1 Vissa ändringar i bestämmelsen om uppskjuten invandringsprövning 30 7.2 Hänvisningen i 5 kap. 3 a § utlänningslagen om uppehållstillstånd på grund av anknytning 34 8 Konsekvenser av förslagen 35 9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 36 10 Författningskommentar 37 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 41 Bilaga 2 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 81/2009 73 Bilaga 3 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 265/2010 76 Bilaga 4 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 610/2013 80 Bilaga 5 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1051/2013 98 Bilaga 6 Sammanfattning av departementspromemorian EU:s gränskodex (Ds 2011:28) 108 Bilaga 7 Promemorians lagförslag 109 Bilaga 8 Förteckning över remissinstanser 115 Bilaga 9 Lagrådsremissens lagförslag 116 Bilaga 10 Lagrådets yttrande 122 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 december 2014 124 Rättsdatablad 125 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716). 2 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 5 kap. 8 §, 9 kap. 1, 2 och 11 §§, 14 kap. 2 §, 16 kap. 9 §, 20 kap. 4 § och rubriken närmast före 9 kap. 1 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas två nya paragrafer, 1 kap. 16 § och 9 kap. 8 c §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 16 § Bestämmelser om gränspassage finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna). 5 kap. 8§ Ett uppehållstillstånd som ges en make enligt 3 § första stycket 1 skall vara tidsbegränsat vid första beslutstillfället, om makarna inte stadigvarande sammanbott utomlands. Detsamma gäller när uppehållstillstånd i ett sådant fall beviljas utlänningens barn. Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 3 a § första stycket 1 eller andra stycket skall vid första beslutstillfället vara tidsbegränsat. Ett uppehållstillstånd som beviljas en utlänning enligt 3 § första stycket 1 eller 3 a § första stycket 1 ska vara tidsbegränsat vid första beslutstillfället, såvida inte 1. utlänningen sammanbott utomlands med sin make eller sambo under en längre tid, eller 2. det på annat sätt står klart att förhållandet är väl etablerat. 9 kap. Kontroll i samband med inresa och utresa Kontroll av personer enligt kodexen om Schengengränserna Lydelse enligt 2014:655 Föreslagen lydelse 1 § Vid inresa eller utresa ska en utlänning överlämna sitt pass till Polismyndigheten. En utlänning ska också lämna Polismyndigheten de upplysningar och överlämna de handlingar som är av betydelse för bedömningen av hans eller hennes rätt att resa in i och vistas i Sverige. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten att överlämna pass. Tullverket och Kustbevakningen är skyldiga att hjälpa Polismyndigheten vid kontrollen av utlänningars inresa eller utresa enligt denna lag. Migrationsverket får efter överenskommelse med Polismyndigheten hjälpa till vid kontrollen. Kustbevakningen ska medverka i Polismyndighetens kontrollverksamhet genom att utöva kontroll av sjötrafiken. När inresekontrollen sköts av särskilt förordnade passkontrollanter, tulltjänstemän eller tjänstemän vid Kustbevakningen, ska pass och andra handlingar överlämnas till dem. Om Migrationsverket medverkar i kontroll vid inresa, ska pass och andra handlingar överlämnas till tjänstemannen vid Migrationsverket. Polismyndigheten ansvarar för kontroll av personer enligt kodexen om Schengengränserna. Tullverket och Kustbevakningen är skyldiga att hjälpa Polismyndigheten vid en sådan kontroll. Migrationsverket får efter överenskommelse med Polismyndigheten hjälpa till vid kontrollen. Kustbevakningen ska medverka i Polismyndighetens kontrollverksamhet genom att utöva kontroll av sjötrafiken. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § En polisman får i samband med inresekontroll kroppsvisitera en utlänning och därvid undersöka hans eller hennes bagage, handresgods, handväskor och liknande, i den utsträckning som det är nödvändigt för att ta reda på utlänningens identitet. Sådana undersökningar får också göras för att ta reda på en utlännings resväg till Sverige, om den är av betydelse för bedömningen av rätten att resa in i och vistas här i landet. En polisman får i samband med inresekontrollen även undersöka bagageutrymmen och övriga slutna utrymmen i bilar och andra transportmedel i syfte att förhindra att en utlänning reser in i Sverige i strid med bestämmelserna i denna lag eller i en författning som har utfärdats med stöd av denna lag. En polisman får i samband med inresekontroll enligt kodexen om Schengengränserna kroppsvisitera en utlänning och undersöka hans eller hennes bagage, handresgods, handväskor och liknande, i den utsträckning som det är nödvändigt för att ta reda på utlänningens identitet. Sådana undersökningar får också göras för att ta reda på en utlännings resväg till Sverige, om den är av betydelse för bedömningen av rätten att resa in i och vistas här i landet. En polisman får i samband med inresekontrollen även undersöka bagageutrymmen och övriga slutna utrymmen i bilar och andra transportmedel i syfte att förhindra att en utlänning reser in i Sverige i strid med bestämmelserna i kodexen om Schengengränserna. När inresekontrollen sköts av särskilt förordnade passkontrollanter, tulltjänstemän eller tjänstemän vid Kustbevakningen har de samma befogenheter som en polisman har enligt första stycket. Kroppsvisitation får inte göras mer ingående än vad som krävs med hänsyn till ändamålet med åtgärden. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara. Kroppsvisitation får inte göras mer ingående än vad som krävs med hänsyn till ändamålet med åtgärden. All den hänsyn som omständigheterna medger ska iakttas. Om möjligt ska ett vittne närvara. En kvinna får inte kroppsvisiteras av eller i närvaro av andra män än läkare eller legitimerade sjuksköterskor. Om en visitation innebär att enbart ett föremål som en kvinna har med sig undersöks, får visitationen dock genomföras och bevittnas av en man. Protokoll skall föras över en kroppsvisitation. I protokollet skall anges vad som har förekommit vid visitationen. Protokoll ska föras över en kroppsvisitation. I protokollet ska det anges vad som har förekommit vid visitationen. 8 c § Den som har en Schengenvisering är vid in- eller utresekontroll enligt artikel 7.3 i kodexen om Schengengränserna skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll av identiteten och av viseringens äkthet i enlighet med artikel 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen), i den ursprungliga lydelsen. Skyldighet att lämna fingeravtryck enligt första stycket gäller även för en utlänning som vid en sådan in- eller utresekontroll inte kan styrka sin identitet och som får kontrolleras i identifieringssyfte i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen. När en kontroll enligt första eller andra stycket har genomförts, ska de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det gäller också de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. 11 § En utlänning är skyldig att stanna kvar för utredning i samband med inresa eller utresa eller i samband med kallelse eller hämtning enligt 9 §, dock inte längre än nödvändigt och inte i något fall längre än sex timmar. Detta gäller inte om ett beslut har meddelats om förvar enligt 10 kap. 1 eller 2 §. En utlänning är skyldig att stanna kvar för utredning i samband med in- eller utresekontroll enligt kodexen om Schengengränserna eller i samband med kallelse eller hämtning enligt 9 §, dock inte längre än nödvändigt och inte i något fall längre än sex timmar. Detta gäller inte om ett beslut har meddelats om förvar enligt 10 kap. 1 eller 2 §. En polisman får hålla kvar en utlänning som vägrar att stanna kvar för utredning. Lydelse enligt SFS 2014:655 Föreslagen lydelse 14 kap. 2 § Polismyndighetens beslut om avvisning får överklagas till Migrationsverket. Polismyndighetens beslut om avvisning får överklagas till Migrationsverket. Om Polismyndighetens beslut om avvisning har fattats i samband med ett beslut om upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering överklagas dock avvisningsbeslutet till en migrationsdomstol. 16 kap. 9 § En migrationsdomstols beslut överklagas till Migrationsöverdomstolen. En migrationsdomstols beslut i mål om avvisning som i första instans prövats av Polismyndigheten får dock inte överklagas. En migrationsdomstols beslut överklagas till Migrationsöverdomstolen. En migrationsdomstols beslut i mål om avvisning som i första instans prövats av Polismyndigheten får dock inte överklagas i andra fall än de som avses i 14 kap. 2 § andra meningen. En migrationsdomstols beslut om förvar i annat fall än efter överklagande i förvarsfrågan, får överklagas särskilt till Migrationsöverdomstolen. En migrationsdomstols beslut om förvar i annat fall än efter överklagande i förvarsfrågan får överklagas särskilt till Migrationsöverdomstolen. Migrationsöverdomstolens beslut får inte överklagas. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 kap. 4 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms en utlänning som uppsåtligen på ett otillåtet sätt passerar en yttre gräns enligt Schengenkonventionen. Till böter eller fängelse i högst ett år döms en utlänning som uppsåtligen på ett otillåtet sätt passerar en yttre gräns enligt kodexen om Schengengränserna. Denna lag träder i kraft den 15 april 2015. 3 Ärendet och dess beredning Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antog den 15 mars 2006 förordning (EG) nr 562/2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (gränskodexen). Förordningen bifogas som bilaga 1. Gränskodexen har ändrats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 81/2009 av den 14 januari 2009 om ändring av förordning (EG) nr 562/2006 vad gäller användningen av informationssystemet för viseringar (VIS) enligt kodexen om Schengengränserna, bilaga 2, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) och genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 265/2010 av den 25 mars 2010 om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och av förordning (EG) nr 562/2006 vad gäller rörlighet för personer med visering för längre vistelse, bilaga 3. Inom Justitiedepartementet har utarbetats en departementspromemoria, EU:s gränskodex (Ds 2011:28), med förslag till hur den svenska regleringen om gränspassage bör anpassas till EU-förordningen. I promemorian lämnas också förslag till förtydliganden av bestämmelserna om uppskjuten invandringsprövning vid uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning. En sammanfattning av promemorian och dess lagförslag finns i bilagorna 6 och 7. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 8. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2011/5696/L7). Propositionen innehåller regeringens överväganden och förslag med anledning av gränskodexen och lagförslagen i promemorian om uppskjuten invandringsprövning. Promemorians förslag i fråga om 2 kap. 3-4 §§ och 8 kap. 1 § har behandlats i prop. 2013/14:82 och prop. 2013/14:83. Gränskodexen har även genomgått ändringar efter det att promorian (Ds 2011:28) remitterades. Europaparlamentet och rådet antog den 26 juni 2013 förordning (EU) nr 610/2013, bilaga 4, och den 22 oktober 2013 förordning (EU) nr 1051/2013, bilaga 5, om ändringar av gränskodexen. Ändringarna medför inte några närmare överväganden eller lagförslag i denna proposition. Lagrådet Regeringen beslutade den 6 november 2014 att inhämta Lagrådets yttrande över de förslag som finns i bilaga 9. Lagrådets yttrande finns i bilaga 10. Lagrådets synpunkter har behandlats i avsnitt 7.2. Regeringens lagförslag har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter. I förhållande till lagrådsremissen har vissa redaktionella och språkliga ändringar gjorts i lagtexten. 4 Gränskodexen 4.1 Bakgrund 4.1.1 Schengensamarbetets huvudsakliga innehåll Frankrike, Tyskland och Beneluxstaterna ingick år 1985 ett avtal om att successivt avveckla personkontrollerna vid de gemensamma gränserna och utveckla det polisiära och rättsliga samarbetet mellan staterna. Avtalet, som är ett separat mellanstatligt avtal utanför EU, ingicks i gränsorten Schengen i Luxemburg och benämns därför Schengenavtalet. År 1990 undertecknades tillämpningskonventionen till Schengenavtalet, kallad Schengenkonventionen, med bestämmelser om dels praktiska åtgärder för att genomföra avvecklingen av personkontrollerna vid de inre gränserna, dels andra samarbetsåtgärder. Sverige anslöt sig till konventionen i december 1996 och deltar sedan den 25 mars 2001 fullt ut i samarbetet. För närvarande deltar 22 av EU:s 28 medlemsstater i detta samarbete. Bulgarien, Cypern, Irland, Kroatien, Rumänien och Storbritannien deltar endast i begränsad omfattning. Vidare har Norge, Island, Schweiz och Liechtenstein anslutit sig till samarbetet. I samband med Amsterdamfördragets ikraftträdande den 1 maj 1999 införlivades Schengenregelverket avseende fri rörlighet för personer med EU-rätten. 4.1.2 De huvudsakliga ändringarna i förhållande till tidigare regelverk Bestämmelserna i gränskodexen och dess bilagor består till stora delar av omarbetade bestämmelser från den gemensamma handboken som kommissionen tog fram med anledning av Schengensamarbetet och från delar av Schengenkonventionen. Gränskodexen upphäver även delar av Schengenkonventionen. Genom gränskodexen har införts ett gemensamt regelverk för passage av yttre gränser. Genom gränskodexen ska också säkerställas att det inte förekommer någon gränskontroll av personer när de passerar inre gränser i enlighet med artikel 26 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. I förhållande till tidigare regelverk infördes i gränskodexen ett nytt villkor för inresa för tredjelandsmedborgare nämligen att en tredjelands-medborgare inte får anses utgöra en risk för medlemsstaternas folkhälsa. En annan nyhet i gränskodexen är att resehandlingar för tredjelandsmedborgare ska stämplas vid inresa och utresa. Vidare är bestämmelserna rörande sjögränser något reviderade. 4.2 Det huvudsakliga innehållet i gränskodexen 4.2.1 Avd. I Allmänna bestämmelser I avdelning I anges syfte, principer och tillämpningsområde för gränsko-dexen. Där lämnas också definitioner av vissa begrepp som används i kodexen. Enligt artikel 1 ska ingen gränskontroll ske av personer vid passage av de inre gränserna mellan EU:s medlemsstater. Vidare anges att det ge-nom gränskodexen införs regler för gränskontroll av personers passage av EU-medlemsstaternas yttre gränser. I artikel 2 lämnas definitioner av bl.a. begreppen inre och yttre gränser, in- och utresekontroller samt gränskontroll. Av artikel 3 framgår att förordningen ska tillämpas på varje person som passerar medlemsstaternas inre eller yttre gränser, dock utan att det påverkar rättigheterna för personer som åtnjuter fri rörlighet enligt unionsrätten eller rättigheterna för flyktingar och personer som ansöker om internationellt skydd. 4.2.2 Avd. II Yttre gränser I artiklarna 4 och 5 regleras passage av yttre gränser och inresevillkor för tredjelandsmedborgare. Artiklarna 6-13 innehåller bestämmelser om kontroll av yttre gränser och om nekad inresa. Genom förordning (EG) nr 81/2009 har gjorts vissa tillägg till bestämmelserna om kontroll av yttre gränser i artikel 7.3 i gränskodexen. Tilläggen reglerar användning av informationssystemet för viseringar vid in- och utresekontroller enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informations-systemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen). Artiklarna 14-16 handlar om personal och resurser för gränskontroller, genomförande av kontroller och samarbete mellan medlemsstaterna. Artikel 17 rör medlemsstater som inte avskaffat gränskontroller vid de inre gränserna. Enligt artikeln kan medlemsstater som inte tillämpar artikel 20 om passage av inre gränser gemensamt kontrollera sina ge-mensamma landgränser och i detta syfte träffa bilaterala överenskom-melser. I artikel 18 hänvisas till de särskilda bestämmelser som finns i bilaga VI angående olika typer av gränser och de olika transportmedel som används för passage av de yttre gränserna. I artikel 19 hänvisas till de särskilda bestämmelser som finns i bilaga VII angående kontroller av vissa personkategorier, bl.a. gränsarbetare och sjömän. 4.2.3 Avd. III Inre gränser Artiklarna 20-22 innehåller bl.a. bestämmelser om avskaffande av gränskontroll vid de inre gränserna och om kontroller inom respektive medlemsstats territorium. Artiklarna 23-31 innehåller bestämmelser som i undantagsfall möjlig-gör för en medlemsstat att tillfälligt införa gränskontroll vid de inre grän-serna. I dessa artiklar regleras även förfarandet vid sådant införande av tillfällig gränskontroll. 4.2.4 Avd. IV Slutbestämmelser Artiklarna 32-33 innehåller bestämmelser om ändring av bilagorna och kommittéförfarande. I artikel 34 anges i vilka avseenden som medlemsstaterna ska göra anmälningar till kommissionen. Det gäller bl.a. förteckningar över gräns-övergångsställen och nationella myndigheter som ansvarar för gräns-kontroll. Artiklarna 37-38 innehåller bl.a. bestämmelser om meddelande till kommissionen och rapport till Europaparlamentet och rådet. Artikel 39 handlar om upphävanden av rättsakter m.m. till följd av ikraftträdandet av gränskodexen. Där anges också att hänvisningar till strukna artiklar och upphävda rättsakter ska tolkas som hänvisningar till gränskodexen. I artikel 40 anges att förordningen träder i kraft den 13 oktober 2006. Till gränskodexen finns fogat ett antal bilagor (I-VIII) som i huvudsak innehåller närmare anvisningar av betydelse för gränskontrollen. 4.3 2013 års ändringar av gränskodexen Under 2013 har två ändringar gjorts av gränskodexen. Den första antogs genom förordning (EU) nr 610/2013 och trädde ikraft den 19 juli 2013. Den innehåller ändringar i förtydligande syfte och vissa tillägg för att lösa praktiska problem i gränskontrollen. Ändringen innehåller bl.a. en precisering av artikel 12 i fråga om de åtgärder som får vidtas mot perso-ner som har passerat en gräns olagligt och som inte har rätt att vistas i landet. En sådan person får bli föremål för ett omhändertagande inför ett eventuellt återvändande. Vidare innehåller ändringsförordningen en rättslig grund för bilaterala överenskommelser mellan medlemsstater och deras grannländer om gemensamma gränskontroller av personer som passerar gränsen med fordon. Dessutom innefattar ändringsförordningen en anvisning om hur den tidsgräns för inresevillkor som anges i artikel 5 ska beräknas, krav på viss giltighetstid för resehandlingar, möjlighet att vid gränsövergångs-ställen inrätta särskilda köer för tredjelandsmedborgare som inte behöver ha visering samt möjlighet att göra undantag i fråga om inresa och utresa för räddningsmanskap, polis och brandkår. Den andra ändringen av gränskodexen antogs den 22 oktober 2013 genom förordning (EU) nr 1051/2013. Ändringen förtydligar och utvecklar bestämmelserna om tillfälligt återinförande av gränskontroller vid de inre gränserna om det förekommer allvarliga hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten. Dessutom innehåller ändringarna bestämmelser om återinförande av gränskontroll vid de inre gränserna i händelse av allvarliga brister i kontrollen av de yttre gränserna. 5 Nationella bestämmelser om gränspassage för personer I Sverige utförs gränskontrollen av Polismyndigheten, Tullverket och Kustbevakningen. Polismyndigheten har huvudansvaret för personkontroll i samband med inresa och utresa. Tullverket, Kustbevakningen och Migrationsverket bistår Polismyndigheten vid sådan kontroll. Kustbevakningen har dessutom i uppgift att på egen hand utöva personkontroll i samband med inresa och utresa som sker genom sjötrafik. Nationella bestämmelser om gränspassage för utlänningar finns främst i utlänningslagen (2005:716), förkortad UtlL, och utlänningsförordningen (2006:97), förkortad UtlF. I 1 kap. 5 och 6 §§ UtlL finns definitioner av begreppen inresa och utresa. Med inresa avses att en utlänning passerar in över gränsen för svenskt territorium och med utresa att en utlänning passerar ut över en sådan gräns. I 2 kap. UtlL anges villkor för att en utlänning ska få resa in, vistas och arbeta i Sverige. I 2 kap. 1 § UtlL föreskrivs att en utlänning vid inresa och vistelse i Sverige ska ha pass. I 2 kap. 3 § UtlL anges att en utlänning som reser in i Sverige som huvudregel ska ha visering. Grunder för att neka en utlänning inresa i Sverige finns i bestämmelserna om avvisning i 8 kap. UtlL. I 8 kap. 2 § UtlL finns de formella grunderna för avvisning, dvs. sådana grunder som har samband med den generella utlänningskontrollen. Enligt 8 kap. 2 § första stycket 5 UtlL får en utlänning avvisas om han eller hon inte uppfyller de krav för inresa som föreskrivs i artikel 5 i gränskodexen. I 8 kap. 3 § UtlL finns grunder för avvisning som har samband med den individuella utlänningskontrollen och omständigheter hänförliga till utlänningens person. I 8 kap. 17 § UtlL anges i vilka fall Migrationsverket respektive Polismyndigheten prövar frågan om avvisning. I 14 kap. 2 § UtlL anges att Polismyndighetens beslut om avvisning får överklagas till Migrationsverket. Enligt 14 kap. 3 § UtlL får Migrationsverkets beslut överklagas till en migrationsdomstol om beslutet innebär avvisning eller utvisning. Beslut om upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering överklagas till en migrationsdomstol enligt 14 kap 5 a § UtlL. 9 kap. UtlL innehåller bestämmelser om kontroll och tvångsåtgärder. I 9 kap. 1 och 2 §§ UtlL regleras vilka kontroller som får göras i samband med inresa och utresa och under vilka förutsättningar en kroppsvisitation får utföras. Kontroll av utlänningar under vistelse i Sverige regleras i 9 kap. 9 § UtlL. Bestämmelser om en utlännings skyldighet att stanna kvar för utredning i samband med inresa och utresa finns i 9 kap. 11 § UtlL. 20 kap. 4 § UtlL innehåller en straffbestämmelse om otillåtet passerande av en yttre gräns enligt Schengenkonventionen. Ytterligare bestämmelser om gränspassage finns i utlänningsförordningen. I 1 kap. 3 § UtlF finns definitioner av begreppen inre och yttre gräns. 2 kap. UtlF innehåller bestämmelser om resehandlingar. I 3 kap. UtlF finns bl.a. undantag från kravet på visering. I 6 kap. UtlF finns bl.a. bestämmelser om gränskontroll och passage av gräns. I 6 kap. 1 och 2 §§ UtlF finns bestämmelser om inresa och utresa över yttre gräns. Därefter följer bestämmelser om gränskontroll i 6 kap. 3-5 §§ UtlF. Av 6 kap. 5 § UtlF framgår att en inre gräns får passeras utan att någon kontroll äger rum. Om det är nödvändigt med hänsyn till allmän ordning eller rikets säkerhet kan dock kontroll under en begränsad tid få genomföras även vid en inre gräns. Bestämmelser om vilka krav på dokument som gäller för svenska medborgare vid gränspassage finns i passlagen (1978:302). 6 Ändringar i utlänningslagen med anledning av gränskodexen 6.1 Förhållandet till utlänningslagens bestämmelser 6.1.1 Hänvisning till gränskodexen Regeringens förslag: Det ska tas in en ny paragraf i utlänningslagen som upplyser om att det finns bestämmelser om gränspassage för personer i gränskodexen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans yttrar sig särskilt i denna del. Skälen för regeringens förslag: Gränskodexen innebär att det i Sverige gällande regelverket för bl.a. personkontroll i samband med gränspassage innefattar såväl svenska nationella bestämmelser som bestämmelser på EU-nivå. Det förhållandet bör tydliggöras. Merparten av de nationella bestämmelserna om gränspassage för personer finns i utlänningslagen och utlänningsförordningen. I utlänningslagen bör det tas in en bestämmelse som hänvisar till bestämmelserna i gränskodexen. Det är mot bakgrund av gränskodexens centrala karaktär och den systematik som används i utlänningslagen lämpligt att placera den nya bestämmelsen i lagens första kapitel. 6.1.2 Ändrad hänvisning i bestämmelsen om otillåtet passerande av yttre gräns Regeringens förslag: I utlänningslagens straffbestämmelse om otillåtet passerande av yttre gräns ska hänvisningen till Schengenkonventionen ersättas med en hänvisning till gränskodexen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans yttrar sig särskilt i denna del. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 4.3 i gränskodexen ska medlemsstaterna i enlighet med sin nationella lagstiftning införa sanktioner för passage utan tillstånd av de yttre gränserna utanför gränsövergångsställena och de fastställda tiderna för öppethållande. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. I svensk rätt finns en straffsanktion för otillåtet passerande av yttre gräns i 20 kap. 4 § UtlL. En utlänning som uppsåtligen på ett otillåtet sätt passerar en yttre gräns enligt Schengenkonventionen ska dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Bestämmelsen tillkom i samband med Sveriges anslutning till Schengensamarbetet (prop. 1999/2000:64). Eftersom passerande av yttre gräns numera regleras i gränskodexen bör hänvisningen i 20 kap. 4 § UtlL justeras. 6.2 Inresevillkor och nekad inresa 6.2.1 Bestämmelserna i gränskodexen och utlänningslagen Bestämmelser i gränskodexen om inresevillkor för tredjelandsmedborgare I artikel 5.1 i gränskodexen anges inresevillkor för tredjelandsmedborgare avseende planerade vistelser som inte varar mer än 90 dagar under en period på 180 dagar. För inresa i sådana fall krävs en giltig resehandling som tillåter passage av gränsen. Resehandlingen ska enligt huvudregeln vara giltig i minst tre månader efter planerat datum för utresan från medlemsstaternas territorium och måste ha utfärdats under den senaste tioårsperioden. Dessutom uppställs i vissa fall krav på giltig visering. Tredjelandsmedborgaren ska också kunna styrka syftet med och villkoren för den avsedda vistelsen. Vidare ska tillräckliga medel för uppehället finnas eller på laglig väg kunna anskaffas för planerad vistelse och återresa. En ytterligare förutsättning för inresa är att tredjelandsmedborgaren inte är registrerad i Schengens informationssystem (SIS) i syfte att nekas inresa. Vidare ställs krav på att tredjelandsmedborgaren inte utgör en risk för någon av medlemsstaternas allmänna ordning, inre säkerhet, folkhälsa eller internationella förbindelser. Bestämmelser i gränskodexen om nekad inresa Enligt artikel 13.1 i gränskodexen ska en tredjelandsmedborgare som inte uppfyller villkoren för inresa enligt artikel 5.1 som huvudregel nekas inresa till medlemsstaternas territorium. Bestämmelsen om nekad inresa ska dock inte påverka tillämpningen av de särskilda bestämmelserna om rätt till asyl och internationellt skydd eller utfärdande av viseringar för längre vistelser. I artikel 13.2 föreskrivs att inresa endast får nekas genom ett motiverat beslut med uppgift om de exakta skälen för nekad inresa. Beslutet ska fattas av den myndighet som är behörig enligt nationell lagstiftning och det ska ges omedelbar verkan. Beslutet ska lämnas med användande av ett standardformulär som utformats i enlighet med del B i bilaga V till gränskodexen. Av formuläret framgår att det ska göras en hänvisning till nationell lagstiftning för aktuellt fall av nekad inresa. Personer som nekats inresa ska ha rätt att överklaga beslutet i enlighet med nationell rätt. Närmare föreskrifter för nekad inresa finns i del A i bilagan. Bestämmelser i utlänningslagen om krav på pass och visering vid inresa I 2 kap. UtlL finns bestämmelser om villkoren för att en utlänning ska få resa in i samt vistas och arbeta i Sverige. Där anges bl.a. huvudregeln att en utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha pass och visering (2 kap. 1 och 3 §§ UtlL). Undantag från pass- och viseringskraven finns i 2 kap. UtlL samt 2 och 3 kap. UtlF. Undantagen omfattar bl.a. personer som har rätt till fri rörlighet enligt EU-rätten. Bestämmelser i utlänningslagen om avvisning I 8 kap. 2 § UtlL finns, som framgår ovan, de formella grunderna för avvisning av en utlänning, dvs. sådana grunder som har samband med den generella utlänningskontrollen. Enligt 8 kap. 2 § första stycket 5 UtlL får en utlänning avvisas om han eller hon inte uppfyller de krav för inresa som föreskrivs i artikel 5 i gränskodexen. Den avvisningsgrunden tillkom i samband med Sveriges anslutning till Schengensamarbetet. I det lagstiftningsärendet konstaterades att bestämmelserna i Schengenkonventionen avseende inresevillkor och de nationella bestämmelserna om avvisning i stora delar överensstämde. För att helt svara mot konventionens krav ansågs dock att en ny formell grund för avvisning, som motsvarade inresevillkoren i Schengenkonventionen, skulle införas (prop. 1999/2000:64 s. 70 f.). Hänvisningen till Schengenkonventionen har senare bytts ut mot en hänvisning till gränskodexen i lagen (2014:198) om ändring i utlänningslagen (2005:716). I lagstiftningsärendet om anslutning till Schengensamarbetet ansågs det vara förenligt med Schengenkonventionen att i den aktuella bestämmelsen behålla uttryckssättet att en utlänning får avvisas. Det anfördes att undantagen i konventionen medger för myndigheterna samma handlingsfrihet i det enskilda fallet som följer av utlänningslagens uttryckssätt. Bestämmelserna om inresevillkor och nekad inresa i artiklarna 5.1 och 13.1 i gränskodexen överensstämmer i allt väsentligt med regleringen i Schengenkonventionen. I 8 kap. 3 § UtlL finns grunder för avvisning av en utlänning som har samband med den individuella utlänningskontrollen. Paragrafen innehåller bestämmelser som gör det möjligt att avlägsna en person som på grund av bristande försörjning, kriminalitet eller någon annan omständighet hänförlig till utlänningens person inte anses önskvärd i landet. 6.2.2 Beslut om avvisning enligt utlänningslagen Regeringens bedömning: Det behövs inte någon särskild lagbestämmelse som upplyser om att det som föreskrivs om avvisning i utlänningslagen även gäller i tillämpliga delar för beslut om nekad inresa. Promemorians förslag innebär att det i 1 kap. 9 a § UtlL ska tas in en ny bestämmelse som föreskriver att bestämmelserna om avvisning ska gälla i tillämpliga delar också för beslut om nekad inresa enligt gränskodexen. Remissinstanserna: Migrationsverket ifrågasätter vilken funktion 8 kap. 2 § 3 UtlL om förhållandet till de nordiska länderna fyller då Sverige numera är medlem i Europeiska unionen och operativt deltar i Schengensamarbetet. Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd (FARR) anser att bestämmelserna i 8 kap. 2 § UtlL står i strid med bestämmelserna i gränskodexen. Skälen för regeringens bedömning Beslut om avvisning vid nekad inresa Enligt artikel 13.1 i gränskodexen ska som framgår ovan en tredjelandsmedborgare som inte uppfyller kraven för inresa enligt artikel 5.1 nekas inresa. Ett beslut om nekad inresa ska meddelas i ett separat beslut med användande av det särskilda standardformuläret i bilaga V till gränskodexen. Begreppet nekad inresa förkommer inte i utlänningslagen. Enligt 8 kap. 2 § UtlL får en utlänning som inte uppfyller kraven i artikel 5 i gränskodexen avvisas. Enligt promemorian bör det tas in en ny bestämmelse i utlänningslagen som föreskriver att bestämmelser om avvisning ska gälla i tillämpliga delar vid beslut om nekad inresa. Syftet med förslaget är enligt promemorian att tydliggöra att reglerna om bl.a. förvar, överklagande och omedelbar verkställighet kan tillämpas när en tredjelandsmedborgare nekas inresa. Regeringen anser dock att någon sådan bestämmelse inte behövs. Eftersom ett separat beslut om avvisning blir aktuellt i ett sådant fall är reglerna om bl.a. förvar, överklagande och omedelbar verkställighet tillämpliga utan någon ytterligare reglering. Övrigt FARR anför att paragrafen upprepar bestämmelser om inresevillkor som redan finns reglerade i artiklarna 5.1 och 5.4 i gränskodexen. FARR anser att paragrafen därför måste skrivas om och göras tydligare. Gränskodexens bestämmelser om inresevillkor gäller enligt artikel 5.1 för tredjelandsmedborgare och för vistelser som inte varar mer än 90 dagar. Utlänningslagens bestämmelser om inresa har ett vidare tillämpningsområde, t.ex. innefattar de även villkor för vistelser som varar längre än 90 dagar. Den nuvarande utformningen av utlänningslagen är nödvändig för att kunna bibehålla ett sammanhållet och heltäckande regelverk som omfattar samtliga de villkor som är tillämpliga vid inresa. Regeringen delar därför inte FARR:s uppfattning. Migrationsverket ifrågasätter vilken funktion 8 kap. 2 § 3 UtlL fyller då Sverige är medlem i Europeiska unionen och deltar i Schengensamarbetet. I 8 kap. UtlL finns bestämmelser som saknar motsvarighet i gränskodexen bl.a. 8 kap. 2 § 3 som tillåter att inte bara svenska intressen beaktas utan även motsvarande intressen hos de övriga nordiska länderna. Denna bestämmelse är en följd av det nordiska samarbetet med det gemensamma nordiska passkontrollområdet och den nordiska passöverenskommelsen från år 1957. Enligt rådets beslut 2000/777/EG av den 1 december 2000 ska Schengenregelverket tillämpas i de fem nordiska länder som ingår i den nordiska passunionen. Regeringen kan i och för sig hålla med Migrationsverket om att förhållandet mellan de regler som hänger samman med den nordiska passunionen och Schengenreglerna skulle behöva ses över i syfte att ta reda på om det finns regler som bör mönstras ut till följd av att samtliga nordiska länder deltar i Schengensamarbetet. Tillräckligt beredningsunderlag för att gå vidare med den frågan i detta lagstiftningsärende finns emellertid inte. Analysen får göras i annat lämpligt sammanhang. 6.2.3 Polismyndighetens beslut om avvisning får överklagas till en migrationsdomstol i vissa fall Regeringens förslag: Polismyndighetens beslut om avvisning som fattats i samband med ett beslut om upphävande eller återkallelse av Schengenvisering ska överklagas till en migrationsdomstol i stället för till Migrationsverket. Promemorians förslag: Frågan behandlas inte i promemorian. Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen påtalar att det är ett problem att Polismyndighetens beslut om upphävande eller återkallande av Schengenvisering överklagas till Migrationsdomstolen i Göteborg, medan Polismyndighetens beslut om avvisning överklagas till Migrationsverket. Skälen för regeringens förslag: Rikspolisstyrelsen uppmärksammar i sitt remissvar ett forumproblem när det gäller överklagande av å ena sidan Polismyndighetens beslut om avvisning och å andra sidan myndighetens beslut om upphävande eller återkallelse av Schengenvisering. Efter tillkomsten av viseringskodexen kan Polismyndigheten upphäva eller återkalla en Schengenvisering vid yttre gräns, varefter utlänningen kan avvisas, eftersom kraven i gränskodexen för inresa inte längre är uppfyllda. Beslut om upphävande eller återkallelse av en visering överklagas till Migrationsdomstolen i Göteborg (14 kap. 5 a § UtlL och 7 f § förordningen [1977:937] om allmänna förvaltnings-domstolars behörighet m.m.). Polismyndighetens beslut om avvisning överklagas däremot till Migrationsverket (14 kap. 2 § UtlL). Rikspolisstyrelsen anser att regeringen bör se över reglerna och lämpligheten i att besluten i denna situation överklagas till två olika instanser. Regeringen delar Rikspolisstyrelsens uppfattning att det framstår som en mindre lyckad ordning att Polismyndighetens beslut om avvisning respektive upphävande och återkallelse av visering överklagas till skilda instanser. Det gäller åtminstone i de fall Polismyndigheten fattat de båda besluten i ett sammanhang. Regeringen anser att det ur ett rättssäkerhets- och effektivitetsperspektiv är lämpligast att beslut av aktuellt slag som fattats i samband med varandra i underinstans också överprövas tillsammans. Som framgår ovan överprövas Polismyndighetens avvisningsbeslut av Migrationsverket medan beslut om upphävande eller återkallelse av visering överprövas av Förvaltningsrätten i Göteborg i dess egenskap av migrationsdomstol. Enligt regeringens bedömning är den bästa lösningen att låta dessa ärenden följa den sedvanliga ordningen i migrationsprocessen, vilket innebär att den gemensamma prövningen i dessa fall bör göras av en migrationsdomstol. Regeringen föreslår därför att Polismyndighetens beslut om avvisning, i de fall det fattats i samband med ett beslut om upphävande eller återkallelse av Schengenvisering, ska överklagas till en migrationsdomstol. En bestämmelse om att Polismyndighetens beslut om avvisning, som fattats i samband med ett beslut om upphävande eller återkallelse av Schengenvisering, ska överklagas till en migrationsdomstol bör tas in i 14 kap. 2 § UtlL. Till följd av ett sådant tillägg behövs även en ändring av överklagandebestämmelsen i 16 kap. 9 § UtlL. Enligt den bestämmelsen får en migrationsdomstols beslut i mål om avvisning inte överklagas om målet i första instans prövats av Polismyndigheten. När nu Polismyndighetens avvisningsbeslut, enligt förslaget, inte längre ska överklagas till Migrationsverket utan till en migrationsdomstol bör nämnda bestämmelse ändras så att en migrationsdomstols beslut i sådana ärenden får överklagas till Migrationsöverdomstolen. I annat fall går klaganden miste om en överprövningsmöjlighet. 6.3 In- och utresekontroller 6.3.1 Bestämmelserna i gränskodexen och utlänningslagen Bestämmelser i gränskodexen om genomförande av in- och utresekontroller I artikel 7.1 i gränskodexen anges att gränstrafiken vid de yttre gränserna ska kontrolleras av gränskontrolltjänstemän. Artikel 2.13 innehåller en definition av gränskontrolltjänsteman. I artikel 7.1 anges vidare att kontrollerna ska utföras i enlighet med bestämmelserna i kapitel II (artiklarna 6-13). Det anges också att kontrollerna kan omfatta transportmedel och föremål som medförs av personer vid gränspassagen samt att nationell lagstiftning ska tillämpas vid all kroppsvisitation och genomsökning. Vid utförandet av gränskontrollen ska alla åtgärder som vidtas av gränskontrolltjänstemän vid deras tjänsteutövning stå i proportion till de syften som eftersträvas (artikel 6.1). I artikel 6.2 finns en bestämmelse som förbjuder diskriminering på grund av kön, ras eller etnisk tillhörighet, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. I artikel 7.2 anges att alla personer som passerar de yttre gränserna ska underkastas en minimikontroll för fastställande av identiteten genom uppvisande av resehandlingar. Vid behov ska kontrollen göras med hjälp av tekniska anordningar och sökning i relevanta databaser. Sökningen ska avse enbart information om stulna, förskingrade, borttappade och ogiltigförklarade handlingar. En minimikontroll är huvudregel beträffande personer som åtnjuter fri rörlighet enligt unionslagstiftningen. Artikel 7.3 reglerar kontroll av tredjelandsmedborgare vid inresa och utresa. Vid inresa ska det noggrant kontrolleras att tredjelandsmedborgarna uppfyller de villkor för inresa som gäller enligt artikel 5.1. Det anges närmare i artikel 7.3 hur kontrollen ska genomföras. Det föreskrivs bl.a. att resehandlingen ingående ska granskas i syfte att upptäcka tecken på förfalskning och att den i erforderliga fall åtföljs av en visering. I artikel 8 anges att in- och utresekontroller vid de yttre gränserna får förenklas vid exceptionella och oförutsedda omständigheter. Sådana omständigheter ska anses föreligga om oförutsebara händelser leder till en sådan trafikintensitet att väntetiden vid gränsövergångsstället blir alltför lång och alla resurser när det gäller personal, medel och organisation har uttömts. Inresekontroller ska i princip ges företräde framför utresekontroller. Artikel 10 behandlar påförande av in- och utresestämplar i tredjelandsmedborgares resehandlingar. Där anges huvudregeln att tredjelandsmedborgares resehandlingar systematiskt ska stämplas vid inresa och utresa. 2009 års ändringar av gränskodexen Som framgår av avsnitt 4.2.2 har i artikel 7.3 i gränskodexen, genom förordning (EG) nr 81/2009, lagts till bestämmelser om användning av informationssystemet för viseringar (VIS) vid in- och utresekontroll av tredjelandsmedborgare. Bestämmelser om upptagande av biometri (fingeravtryck och foto) finns i viseringskodexen. Enligt viseringskodexen ska biometri lämnas vid varje förstagångsansökan om visering och uppgifterna ska föras in i informationssystemet VIS. Viseringskodexen omfattar endast Schengenviseringar. Nationella viseringar enligt 3 kap. 4 § UtlL faller utanför och registreras inte i VIS. Behandlingen av de biometriska uppgifterna i informationssystemet VIS regleras i VIS-förordningen. VIS-förordningen har föranlett författningsändringar i bl.a. utlänningsförordningen och förordningen (2001:720) om behandling av personuppgifter i verksamhet enligt utlännings- och medborgarskapslagstiftningen. VIS-förordningen innehåller en s.k. broklausul, som medger att brottsbekämpande myndigheter och Europol ges tillgång till uppgifter i VIS för att förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott och andra grova brott. Villkoren för åtkomst till VIS i detta syfte har fastställts i rådets beslut 2008/633/RIF. Riksdagen har godkänt utkastet till rådsbeslut (prop. 2007/08:132, bet. 2007/08:Ju27, rskr. 2007/08:250). Inom Regeringskansliet (Justitiedepartementet) har promemorian Brottsbekämpande myndigheters tillgång till informationssystemet för viseringar (VIS), Ds 2011:27, tagits fram. Promemorian har remissbehandlats och bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Enligt den ändrade lydelsen av artikel 7.3 i gränskodexen ska den noggranna kontrollen vid inresa även omfatta verifikation av viseringsinnehavarens identitet och av viseringens äkthet genom sökning i VIS i enlighet med artikel 18 i VIS-förordningen. Av artikel 18 i VIS-förordningen framgår att de behöriga gränskontrollmyndigheterna ska kunna göra sökningar på grundval av viseringmärkets nummer i kombination med verifiering av viseringsinnehavarens fingeravtryck. Med verifiering avses enligt artikel 4.9 i VIS-förordningen förfarandet att jämföra en grupp av uppgifter mot en annan för att fastställa om en påstådd identitet är den riktiga ("one-to-one-check"). Vidare föreskrivs i artikel 18.2 i VIS-förordningen att under en period om högst tre år efter det att VIS tagits i drift, får sökningen göras på grundval av enbart viseringsmärkets nummer. Enligt de införda tilläggen till artikel 7.3 i gränskodexen får kontroll i enlighet med artikel 18 i VIS-förordningen även göras vid utresekontroll. Vidare föreskrivs att sökning får göras i syfte att identifiera personer som inte, eller inte längre, uppfyller villkoren för inresa till, vistelse i eller bosättning på medlemsstaternas territorium, artikel 20 i VIS-förordningen. Med identifiering avses enligt artikel 4.10 i VIS-förordningen förfarandet att fastställa en persons identitet genom sökning mot flera grupper av uppgifter ("one-to-many-check"). Bestämmelser i utlänningslagen och utlänningsförordningen om genomförande av in- och utresekontroller I 9 kap. 1 § UtlL föreskrivs bl.a. att en utlänning vid inresa eller utresa ska överlämna sitt pass till Polismyndigheten. Vidare regleras Tullverkets, Kustbevakningens och Migrationsverkets medverkan vid kontroll av utlänningars inresa och utresa. I 9 kap. 2 § UtlL anges vilka tvångsåtgärder som får vidtas i samband med inresekontroll. I paragrafen anges också hur sådana tvångsåtgärder ska utföras. Kroppsvisitation får inte göras mer ingående än vad som krävs med hänsyn till ändamålet med åtgärden och all den hänsyn som omständigheterna medger ska iakttas. Bagage, handresgods, handväskor och liknande får undersökas i den utsträckning som det är nödvändigt för att ta reda på en utlännings identitet eller för att ta reda på en utlännings resväg till Sverige, om den är av betydelse för bedömningen av rätten att resa in i och vistas här i landet. Enligt 9 kap. 8 § UtlL får Migrationsverket eller Polismyndigheten under vissa förutsättningar fotografera en utlänning och, om utlänningen fyllt 14 år, ta hans eller hennes fingeravtryck. Fotografi och fingeravtryck får tas om utlänningen inte kan styrka sin identitet när han eller hon kommer till Sverige, om utlänningen ansöker om uppehållstillstånd som flykting enligt 4 kap. 1 § UtlL eller som annan skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 eller 2 a § UtlL eller om det finns grund för att besluta om förvar. I 9 kap. 8 a och 8 b §§ UtlL finns bestämmelser om tagande av fotografi och fingeravtryck för lagring i och kontroll av uppehållstillståndskort. Enligt 9 kap. 11 § UtlL är en utlänning skyldig att stanna kvar för utredning i samband med inresa eller utresa, dock inte längre än nödvändigt och inte i något fall längre än sex timmar. I 6 kap. UtlF finns ytterligare regler om kontroll av utlänningar vid inresa eller utresa. I 6 kap. 3 § första stycket UtlF anges att utlänningar inte får resa in i eller ut från landet över en yttre gräns utan att kontrolleras. Kontrollen genomförs vid ett gränsövergångsställe om inte Polismyndigheten har beslutat om kontroll vid ett annat ställe. I 6 kap. 4 § UtlF anges att en anteckning om inresa eller utresa ska göras i passet. Sådan anteckning ska inte göras på id-kort eller i pass för EES-medborgare eller medborgare i Schweiz eller i pass för utlänning som har uppehållskort eller permanent uppehållskort. 6.3.2 Genomförandet av in- och utresekontroller Regeringens förslag: Bestämmelserna om skyldighet att överlämna pass och att lämna upplysningar och andra handlingar vid inresa ska tas bort. Hänvisningar till gränskodexen ska tas in i bestämmelserna om kroppsvisitation vid inresekontroll. Orden inresa eller utresa ska ersättas av in- eller utresekontroll i bestämmelsen om skyldighet att stanna kvar för utredning. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Promemorians förslag innehåller dock inte någon ändring i bestämmelsen om skyldighet för en utlänning att stanna kvar för utredning. Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen påpekar att det i 9 kap. 1 § första stycket UtlL anges att en utlänning ska lämna över sitt pass till den som utför en in- respektive utresekontroll, medan det i artikel 7.2 i gränskodexen endast anges att resehandlingar ska uppvisas. Rikspolisstyrelsen anför vidare att det finns ett behov av bestämmelser som ger en gränskontrolltjänsteman rätt att kontrollera de biometriska uppgifterna i en resehandling. Rikspolisstyrelsen tar vidare upp några frågor rörande kroppsvisitation och framför slutligen att det finns behov av att klargöra huruvida bestämmelsen i 9 kap. 11 § UtlL om skyldighet att stanna kvar för utredning gäller oberoende av om resan sker över en yttre eller inre gräns. Skälen för regeringens förslag: Gränskodexen anger hur in- och utresekontrollen av personer ska utföras. I vissa avseenden hänvisar gränskodexen till medlemsstaternas nationella lagstiftning. Sådana hänvisningar görs dels i definitionen av gränskontrolltjänsteman (artikel 2.13), dels i fråga om kroppsvisitering och genomsökning av transportmedel och föremål som medförs av personer vid gränspassagen (artikel 7.1). Skyldigheten enligt 9 kap. 1 § UtlL att överlämna pass och andra handlingar till Polismyndigheten och lämna upplysningar av betydelse för rätten till inresa och vistelse måste tas bort eftersom utlänningslagens bestämmelse i detta hänseende reglerar samma förhållanden som gränskodexen. Följaktligen bör 9 kap. 1 § UtlL ändras så att där endast anges att Polismyndigheten och i viss utsträckning Kustbevakningen, Tullverket och Migrationsverket utför kontroll av personer enligt gränskodexen. Vidare bör en hänvisning till gränskodexen föras in i 9 kap. 2 § UtlL som bl.a. behandlar kroppsvisitation vid inresekontroll, för att tydliggöra dels att det är inresekontroll enligt gränskodexen som avses, dels att passerande av gräns numera regleras i kodexen. När det gäller Rikspolisstyrelsens påpekande om att det i artikel 7.2 i gränskodexen anges att resehandlingar ska uppvisas vid gränskontrollen, innebär det inte någon begränsning i den enskildes skyldigheter mot vad som gäller idag. Tidigare användes uttrycket visa upp och skälet till att det uttrycket byttes ut mot överlämna i 9 kap. UtlL var att begreppet skulle överensstämma med det som används i passlagen (1978:302) (prop. 2010/11:123 s. 20). Enligt regeringens mening ingår det i gränskodexens uttryck "uppvisa" att utlänningen ska överlämna pass och andra handlingar till kontrollanten för närmare granskning. Rikspolisstyrelsen anför vidare att det finns behov av bestämmelser som ger en gränskontrolltjänsteman rätt att kontrollera de biometriska uppgifterna i en resehandling. I sammanhanget kan nämnas att en utredare har fått i uppdrag att bl. a. överväga ökade möjligheter till kontroll av biometri i pass i syfte att motverka att pass används på ett otillbörligt sätt (dnr Ju2014/2291/P). Regeringen lägger därför inte nu fram ett förslag till några sådana bestämmelser. Det kan dock finnas anledning att återkomma till frågan om skäl till det skulle framkomma. Rikspolisstyrelsen anför också att ett förtydligande behövs när det gäller möjligheten att utföra kroppsvisitation vid tillfällig kontroll vid inre gräns enligt artikel 23 i gränskodexen. Enligt regeringens uppfattning är dock den reglering som redan finns tillräcklig. Enligt artikel 23 får gränskontroll vid de inre gränserna i undantagsfall införas om det föreligger ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten. Enligt den föreslagna bestämmelsen i 9 kap. 2 § UtlL får en polisman "i samband med inresekontroll enligt kodexen om Schengengränserna" kroppsvisitera en utlänning. Enligt 1 kap. 5 § UtlL avses med begreppet "inresa" i utlänningslagen att en utlänning passerar in över gränsen för svenskt territorium. Av detta följer att 9 kap. 2 § UtlL är tillämplig även för det fall att en tillfällig kontroll införts vid inre gräns enligt artikel 23. Rikspolisstyrelsen anser vidare att det finns behov av en bestämmelse i utlänningslagen som ger Polismyndigheten rätt att kroppsvisitera utlänningar i samband med en utresekontroll. Beträffande kroppsvisitation vid utresa framgår av artikel 7.1 andra stycket i gränskodexen att all kroppsvisitering och genomsökning vid kontroll av gränstrafiken, ska ske enligt nationell lagstiftning. Gränskodexen ställer inget krav på kroppsvisitation vid utresa. Att det föreligger något så starkt behov av möjlighet till kroppsvisitation vid utresa så att det motiverar den typen av reglering har dock inte framkommit. Något sådant förslag bör därför inte läggas fram. Slutligen anför Rikspolisstyrelsen att det finns behov av att klargöra huruvida bestämmelsen i 9 kap. 11 § UtlL om skyldighet att stanna kvar för utredning gäller oberoende av om resan sker över en yttre eller inre gräns. Om bestämmelsen inte är tillämplig vid passering av inre gräns anser Rikspolisstyrelsen att inresa eller utresa bör ändras till in- eller utresekontroll. Skyldigheten att stanna kvar för utredning vid inresa eller utresa får anses vara en del i gränskontrollen. Enligt artikel 20 får de inre gränserna passeras överallt utan att någon in- eller utresekontroll genomförs. Gränskontroll vid inre gräns får införas vid allvarliga hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten enligt artikel 23 i gränskodexen. En utlänning får därför inte hållas kvar för utredning vid resa över en inre gräns om det inte beslutats om ett tillfälligt återinförande av gränskontrollen enligt artikel 23. Bestämmelsen bör mot den bakgrunden ändras på det sätt Rikspolisstyrelsen föreslår, dvs. genom att inresa eller utresa byts ut mot in- eller utresekontroll. 6.3.3 Tagande av fingeravtryck Regeringens förslag: Det ska införas en ny bestämmelse i utlänningslagen som innebär att en utlänning är skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll av identiteten och av en Schengenviserings äkthet genom sökning i informationssystemet för viseringar (VIS). Motsvarande skyldighet ska gälla för en utlänning som vid en sådan in- eller utresekontroll inte kan styrka sin identitet och som får kontrolleras mot VIS i identifieringssyfte. När en kontroll har genomförts ska de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det ska också gälla de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen anser att det finns behov av bestämmelser som ger rätt att fotografera och ta fingeravtryck av en utlänning vid en inre utlänningskontroll samt ett uttryckligt lagstöd för att ta fingeravtryck för kontroll av tillstånd för viseringsfria utlänningar. Datainspektionen välkomnar att det införs en bestämmelse som uttryckligen anger att inhämtade fingeravtryck och biometriska uppgifter ska förstöras omedelbart efter genomförd kontroll. Enligt inspektionens mening kan det behöva övervägas närmare om någon av de befintliga skadeståndsbestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) eller annan lagstiftning blir tillämplig om uppgifterna behandlas i strid med förstöringsskyldigheten eller om det finns behov av en särskild sådan bestämmelse. Sveriges advokatsamfund anser att det är otillfredsställande att det i gränskodexen saknas en gemensam reglering om upptagande och hantering av fingeravtryck och biometriska data och att detta i stället ska regleras i nationell rätt. Skälen för regeringens förslag Bakgrund Som framgår av avsnitt 6.3.1 innebär den ändrade lydelsen av artikel 7.3 i gränskodexen att den noggranna kontrollen av tredjelandsmedborgare som ska göras vid inresekontroll ska omfatta verifikation av viseringsinnehavares identitet och av viseringens äkthet mot uppgifter i VIS i enlighet med artikel 18 i VIS-förordningen. Även vid utresekontroll får sådan kontroll göras. Kontrollen innebär bl.a. att viseringsinnehavarens fingeravtryck kontrolleras mot fingeravtryck som har sparats i VIS när ansökan om visering gjordes. Vidare får enligt gränskodexen en tredjelandsmedborgares fingeravtryck i identifieringssyfte kontrolleras mot uppgifter som finns sparade i VIS i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen. Som framgår av avsnitt 6.3.1 är det endast Schengenviseringar som kan kontrolleras genom sökning i VIS. Eftersom det inte finns någon skyldighet att underrätta övriga Schengenstater om utfärdande av sådana nationella viseringar som avses i 3 kap. 4 § UtlL förs uppgifter om sådana viseringar inte in i VIS. Enligt 2 kap. 6 § första stycket regeringsformen (RF) är var och en skyddad gentemot det allmänna mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Att ta fingeravtryck är ett sådant kroppsligt ingrepp som omfattas av bestämmelsen. Skyddet enligt 2 kap. 6 § RF är inte absolut. Det får begränsas i lag bl.a. enligt 2 kap. 25 § RF som reglerar skyddet för utlänningars fri- och rättigheter. Genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna gäller Europakonventionen och vissa av dess tilläggsprotokoll som lag i Sverige. Av 2 kap. 19 § RF följer att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. Av artikel 8.1 i Europakonventionen framgår att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Denna rättighet inbegriper bl.a. en rätt till skydd mot att bli fotograferad (jfr Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl., 2012, s. 357). Likaså får det antas att tagande av fingeravtryck omfattas av skyddet enligt artikel 8.1. Enligt artikel 8.2 får en offentlig myndighet inte inskränka åtnjutande av rättigheterna enligt första punkten annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter. Motsvarande rätt till respekt för privat- och familjelivet, hemmet och korrespondensen gäller enligt artikel 7 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Nationella föreskrifter om fingeravtryck Bestämmelserna i gränskodexen gäller som lag i Sverige men innehållet i artikel 7.3 utgör inte tillräckligt rättsligt stöd för tagande av fingeravtryck utan det krävs ytterligare preciseringar i lag för att utföra den föreskrivna kontrollen mot VIS. Gränskodexen bör därför kompletteras med nationella regler om tagande av fingeravtryck. Den nuvarande bestämmelsen i 9 kap. 8 § UtlL om tagande av fingeravtryck täcker endast delvis de fall när fingeravtryck ska eller får tas enligt gränskodexen. Som nämns ovan finns i 9 kap. 8 a och 8 b §§ UtlL bestämmelser om bl.a. lämnande av fingeravtryck för kontroll av biometriska kännetecken sparade i uppehållstillståndskort. Utlänningslagen bör på motsvarande sätt kompletteras med en generellt utformad bestämmelse om skyldighet att lämna fingeravtryck i de situationer som följer av gränskodexen. För att tillförsäkra en ändamålsenlig tillämpning av gränskodexen och VIS-förordningen bör bestämmelsen omfatta såväl de situationer där gränskodexen anger att sökning i VIS med hjälp av upptagna fingeravtryck ska göras, som de situationer där det anges att en sådan sökning får göras. Eftersom bestämmelserna i gränskodexen inte tar sikte på annat än Schengenviseringar ska bestämmelsen utformas så att skyldigheten att lämna fingeravtryck enbart omfattar innehavare av Schengenvisering. Regeringen avser att följa frågan om det finns behov av att införa en sådan skyldighet även beträffande nationella viseringar. Varken gränskodexen eller VIS-förordningen innehåller några föreskrifter om hur fingeravtrycken ska hanteras efter det att kontrollen mot uppgifterna i VIS har genomförts. Fingeravtryck som tagits för kontroll av viseringen eller utlänningens identitet bör inte få användas för andra ändamål. När en kontroll har genomförts bör därför de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Detsamma gäller de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. Rikspolisstyrelsen anser att det finns behov av bestämmelser som ger en polisman rätt att fotografera och ta fingeravtryck av en utlänning vid en inre utlänningskontroll samt ett uttryckligt lagstöd för att ta fingeravtryck för kontroll av tillstånd för viseringsfria utlänningar. Vad först gäller frågan om fingeravtryck gör regeringen följande bedömning. Kontrollen av tredjelandsmedborgare enligt artikel 7.3 i gränskodexen bygger på att utnyttja de uppgifter som finns lagrade i VIS. Kontrollen innebär bl.a. att viseringsinnehavarens fingeravtryck kontrolleras mot fingeravtryck som har sparats i VIS när ansökan om visering gjordes. Några bestämmelser om att ta fingeravtryck för kontroll av viseringsfria utlänningar eller vid en inre utlänningskontroll finns inte i gränskodexen. Frågan har inte heller behandlats i beredningsunderlaget. Det går mot denna bakgrund inte att bedöma vilket behov av sådana åtgärder som kan finnas. Som framgår ovan har regeringen dessutom gett en utredare i uppdrag att överväga bl. a. ökade möjligheter till kontroll av de biometriska uppgifter som finns i pass (avsnitt 6.3.2). Regeringen lägger därför inte nu fram något förslag om ytterligare möjligheter för en polisman att ta fingeravtryck. Detsamma gäller frågan om rätten att fotografera en utlänning vid inre utlänningskontroll. Det kan dock finnas anledning att återkomma till dessa frågor i ett senare sammanhang om skäl till det skulle framkomma. När det gäller Datainspektionens påpekande om skadestånd för det fall uppgifter skulle behandlas i strid med den föreslagna bestämmelsen om förstöringsskyldighet är det tveksamt om personuppgiftslagen är tillämplig. Den skadeståndsbestämmelsen är formulerad på ett sådant sätt att den endast gäller vid behandling av personuppgifter i strid med bestämmelserna i personuppgiftslagen. Det återstår i stället att falla tillbaka på de allmänna bestämmelserna om skadestånd i skadeståndslagen (1972:207). En särskild utredare har mot denna bakgrund fått i uppdrag att överväga behovet av särskilda bestämmelser om skadestånd för det fall fingeravtryck och biometriska data som tagits vid in- eller utresekontrollen inte omedelbart förstörs (Dir. 2014:76, Ju2014:11). Sveriges advokatsamfund menar att det finns en risk för att fingeravtryck och biometriska data, som tas upp av andra stater än Sverige, används i andra syften än för kontroll vid gränspassage eftersom det lämnas fritt till medlemstaterna att själva reglera hanteringen på nationell nivå. Beroende på hur de nationella regleringarna är utformade kan sådana uppgifter även komma svenska myndigheter tillhanda. Även om gränskodexen inte innehåller några gemensamma regler såvitt avser upptagande och hantering av fingeravtryck eller andra biometriska uppgifter saknas det inte bestämmelser till skydd för de personuppgifter som är aktuella. Såväl VIS-förordningen som personuppgiftslagen innehåller sådana regler. Dessa regler ger enligt regeringens mening ett tillräckligt skydd mot att uppgifterna används på ett otillåtet sätt. 6.4 Passage av inre gräns och kontroller inom territoriet 6.4.1 Bestämmelserna i gränskodexen och utlänningslagen Bestämmelser i gränskodexen om passage av inre gräns, kontroller inom territoriet och om tillfälligt införande av gränskontroll I artikel 20 i gränskodexen anges att de inre gränserna får passeras överallt utan att någon in- eller utresekontroll genomförs. Bestämmelsen gäller alla personer oavsett nationalitet. Artikeln motsvarar den numera upphävda artikel 2.1 i Schengenkonventionen. Artikel 21 i gränskodexen handlar om befogenheter att utföra kontroller inom territoriet. I artikeln anges att avskaffandet av gränskontroll vid de inre gränserna inte ska påverka utövandet av polisiära befogenheter av de behöriga myndigheterna i enlighet med nationell lagstiftning. Det gäller i den mån utövandet av befogenheterna inte har samma verkan som in- och utresekontroller. Bestämmelsen gäller även för gränsområden. I bestämmelsen lämnas en exemplifierande uppräkning av fall där utövandet av polisiära befogenheter inte motsvarar sådana kontroller. De polisiära åtgärder som inte anses motsvara in- och utresekontroller är bl.a. sådana åtgärder som inte syftar till gränskontroll, sådana som syftar till att bekämpa gränsöverskridande brottslighet, sådana som utformas och utförs på ett sätt som klart skiljer sig från systematiska personkontroller vid de yttre gränserna och sådana som utförs som stickprovskontroller. En bestämmelse med liknade innebörd fanns tidigare i Schengenkonventionen (artikel 2.3). Den bestämmelsen var dock inte lika detaljerad och saknade exemplifiering. Enligt artikel 23 får gränskontroll vid de inre gränserna i undantagsfall införas om det föreligger ett allvarligt hot mot den allmänna ordningen eller den inre säkerheten. I artikeln regleras vilken varaktighet och omfattning den tillfälligt införda gränskontrollen av de inre gränserna får ha. En tillfälligt införd gränskontroll får förlängas i förnybara perioder om högst 30 dagar. I artiklarna 24-26 finns förfaranderegler för tillfälligt införande av gränskontroll vid de inre gränserna. Artikel 24 gäller förfarandet vid förutsebara fall. I sådana fall ska övriga medlemsstater och kommissionen meddelas så snart som möjligt. Upplysningar om skäl, omfattning, datum och varaktighet för det planerade införandet ska lämnas så snart de är tillgängliga. Den medlemsstat som planerar att tillfälligt införa gränskontroll ska samråda med övriga medlemsstater och kommissionen minst femton dagar före införandet. Artikel 25 reglerar förutsättningar och själva förfarandet vid brådskande fall. I artikel 26 finns bestämmelser om återinförande av gränskontroll vid exceptionella omständigheter som utgör en risk för det övergripande funktionssättet för områden utan inre gränskontroll. I artiklarna 27 och 29 finns bestämmelser om information och rapportering till Europaparlamentet, rådet och kommissionen för det fall att gränskontroll tillfälligt införs. Av artikel 28 framgår vilka bestämmelser i avdelning II som är tillämpliga när gränskontrollen införs. I artikel 30 finns bestämmelser om hur allmänheten ska informeras. Förutsättningarna för att tillfälligt införa inre gränskontroll motsvarar i stort vad som tidigare gällde enligt artikel 2.2 i Schengenkonventionen. Nationella bestämmelser I 9 kap. 9 § UtlL anges att en utlänning som vistas i Sverige är skyldig att på begäran av en polisman visa upp sitt pass eller andra handlingar som visar att han eller hon har rätt att uppehålla sig i landet. Utlänningen är också skyldig att efter kallelse av Migrationsverket eller Polismyndigheten inställa sig och lämna uppgifter om sin vistelse här. Skyldigheten för utlänningen att visa sitt pass innebär emellertid inte att han eller hon är tvungen att bära med sig passet under vistelsen i Sverige. Den som inte har sitt pass med sig får i stället uppmanas att senare inställa sig hos Polismyndigheten eller Migrationsverket för att visa upp passet. Övriga handlingar som utlänningen är skyldig att visa upp är exempelvis visering, arbetstillstånd och andra identitetshandlingar än pass. De nu angivna kontrollåtgärderna får, enligt 9 kap. 9 § tredje stycket UtlL, vidtas endast om det finns grundad anledning att anta att utlänningen saknar rätt att uppehålla sig här i landet eller om det annars finns särskild anledning till kontroll. Kontrollen syftar dels till att övervaka att utlänningar inte uppehåller sig här i landet utan de tillstånd som krävs, dels till att söka efter utlänningar som ska lämna landet enligt lagakraftvunna beslut om avvisning eller utvisning. Polismyndigheten har huvudansvaret för den kontrollen. 6.4.2 Kontroll under vistelsen i Sverige Regeringens bedömning: Bestämmelserna om kontroller inom medlemsstaternas territorium i artikel 21 i gränskodexen medför inte några författningsändringar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen anser att det finns behov av att utöka möjligheterna att genomföra kroppsvisitation till alla de situationer som faller in under artikel 21 i gränskodexen, dvs. sådana situationer som rör åtgärder som inte syftar till gränskontroll. För att möjliggöra kroppsvisitation även vid de gränsnära kontrollerna som beskrivs i artikel 21 i gränskodexen, anser Rikspolisstyrelsen att 9 kap. 2 § UtlL bör ändras så att "i samband med inresekontroll" ersätts med orden "i samband med inresa i Sverige". Skälen för regeringens bedömning: I gränskodexen anges att avskaffandet av gränskontroll vid de inre gränserna inte ska påverka medlemsstaternas rätt att bl.a. utöva polisiära befogenheter i enlighet med nationell lagstiftning, i den mån utövandet av dessa befogenheter inte har samma verkan som in- och utresekontroller. Motsvarande bestämmelser fanns tidigare i Schengenkonventionen. I artikel 21 i gränskodexen förtydligas att polisiära befogenheter som inte har samma verkan som in- och utresekontroller får utövas också i gränsområdena. Vidare exemplifieras när de polisiära befogenheterna inte får anses motsvara in- och utresekontroller. Den nationella regleringen i utlänningslagen i fråga om kontroll av utlänningar under vistelsen i Sverige bibehölls oförändrad i samband med Sveriges anslutning till Schengensamarbetet (prop. 1999/2000:64 s. 68 f). Regleringen i 9 kap. 9 § UtlL har inte genomgått några större förändringar sedan Sveriges anslutning till Schengensamarbetet. Regeringen gör alltjämt bedömningen att formerna för den inre utlänningskontrollen i Sverige är förenliga med de bestämmelser om passage av inre gränser och kontroller inom territoriet som numera återfinns i gränskodexen. När det gäller möjligheter till kroppsvisitation i gränsnära områden ser regeringen inte anledning att nu överväga den frågan. Det kan finnas anledning att följa utvecklingen vad gäller behovet av möjlighet till kroppsvisitation i gränsnära områden och vid behov återkomma till den frågan. Artikel 21 föranleder därför inte några författningsändringar. 7 Ändringar i utlänningslagens bestämmelser om uppehållstillstånd på grund av anknytning 7.1 Vissa ändringar i bestämmelsen om uppskjuten invandringsprövning Regeringens förslag: I bestämmelsen om uppskjuten invandringsprövning ska make ersättas med utlänning. Uttrycket stadigvarande sammanbott utomlands ska ersättas av uttrycket under en längre tid sammanbott utomlands. Det ska tydliggöras att längden på sammanboendet endast är en av de omständigheter som ska beaktas. Bestämmelsen om längden på uppehållstillståndet för utlänningens medföljande barn utgör en dubbelreglering och ska därför tas bort. Paragrafen ska dessutom struktureras om. Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. I promemorian föreslås dock en annan lagteknisk lösning av utformningen av 5 kap. 8 § UtlL. Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm välkomnar ett tydliggörande av 5 kap. 8 § UtlL men anser att uttrycket en längre tid är alltför diffust vilket kan medföra fortsatta tillämpningsproblem. Kammarrätten förordar i stället att den åsyftade tidsfristen om två år anges direkt i lagtexten. Kammarrätten anser att det i 5 kap. 8 § första stycket bör anges att "uppehållstillstånd ska vara tidsbegränsat vid första beslutstillfället, om utlänningen inte sammanbott med sin make eller sambo utomlands under minst två år eller det på annat sätt står klart att förhållandet är väl etablerat". Med denna formulering ges det utrymme för en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet där varaktigheten av sammanboendet utomlands inte ensamt avgör om förhållandet är att anse som väl etablerat, menar kammarrätten. Förvaltningsrätten i Stockholm anser att den föreslagna formuleringen av 5 kap. 8 § UtlL gör paragrafen svårtolkad. Det vore därför värdefullt om förhållandet mellan de nu föreslagna rekvisiten och bestämmelsen om fortsatt uppehållstillstånd i 5 kap. 16 § UtlL ytterligare förtydligades, enligt förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten i Malmö framhåller att det inte bör anges någon bestämd tidsfrist i lagen beträffande samboförhållanden eftersom ett sådant förhållande måste bedömas utifrån en helhet där tiden för sammanboendet enbart är en av flera omständigheter i bedömningen. Migrationsverket har vissa redaktionella synpunkter på den föreslagna lagtexten i 5 kap. 8 § UtlL. Verket påpekar vidare att 5 kap. 8 § andra stycket UtlL inte förefaller fylla någon funktion. Skälen för regeringens förslag Uppskjuten invandringsprövning för sambor som inte stadigvarande sammanbott utomlands Bestämmelser om uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning finns i 5 kap. UtlL. Huvudregeln vid uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning är att permanent uppehållstillstånd beviljas när en utlänning medges bosättning i Sverige. Detta gäller t.ex. vid anknytning till make eller sambo. När uppehållstillstånd beviljas vid familjeanknytning ska emellertid i vissa angivna fall s.k. uppskjuten invandringsprövning tillämpas. Sådan prövning innebär att ett tidsbegränsat uppehållstillstånd ges vid det första beslutstillfället och att ett fortsatt tillstånd som huvudregel ska beviljas endast om förhållandet mellan utlänningen och anknytningspersonen består efter en prövotid som normalt uppgår till två år. En viktig princip i fråga om uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning i svensk rätt är att samma förutsättningar bör gälla för makar, sambor och registrerade partners. Detta var också utgångspunkten när bestämmelserna om uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning i 5 kap. UtlL ändrades med anledning av genomförandet av rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (prop. 2005/06:72). Direktivet innebär inte något krav på rätt till familjeåterförening för sambor. Vid genomförandet av direktivet ansågs emellertid att sambor fortsatt skulle likställas med makar (a. prop. s. 32). Bestämmelserna om uppehållstillstånd i 5 kap. 3 § UtlL, som har utformats i syfte att tillgodose de krav som ställs i familjeåterföreningsdirektivet, omfattar därför också en utlänning som söker uppehållstillstånd på grund av anknytning till en sambo. Att författningsbestämmelser med anknytning till äktenskap och makar tillämpas på motsvarande sätt på tidigare registrerade partnerskap framgår av 3 kap. 1 § lagen (1997:1117) om registrerat partnerskap jämfört med 2 § lagen (2009:260) om upphävande av lagen (1994:117) om registrerat partnerskap. I samband med upphävandet av lagen om registrerat partnerskap gjordes lagstiftningen om äktenskap, på samma sätt som sedan tidigare gällde för samboförhållanden, könsneutral (jfr 1 kap. 1 § äktenskapsbalken respektive 1 § sambolagen [2003:376]). Ändringarna i samband med genomförandet av familjeåterföreningsdirektivet innebär att det inte längre i tillståndsgrunden i 5 kap. 3 § första stycket 1 UtlL uppställs något krav på att makarna eller samborna ska ha stadigvarande sammanbott utomlands. Detta krav placerades i stället i 5 kap. 8 § UtlL om uppskjuten invandringsprövning. Någon ändring i sak var inte avsedd (a. prop. s. 32 och 86 f.). Endast make omnämns dock särskilt i bestämmelsen. I propositionen anges vidare att personer som endast sammanbott under en kortare tid normalt sett inte är sambor i sambolagens (2003:376) mening varför dessa omfattas av 5 kap. 3 a § första stycket 1 UtlL, som gäller personer som avser att inleda ett samboförhållande (s.k. snabba anknytningar). Därvid framhålls att det av andra stycket i 5 kap. 8 § UtlL framgår att uppskjuten invandringsprövning ska gälla vid sådana förhållanden. Avsikten när ändringarna i 5 kap. UtlL gjordes med anledning av familjeåterföreningsdirektivet var således att bibehålla den principiella ordningen där samma förutsättningar gäller för makar och sambor vid prövning av uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning. Det har dock visat sig att ändringen i 5 kap. 8 § UtlL har medfört vissa tillämpningsproblem vid gränsdragningen mellan den som redan är sambo och den som avser att bli sambo. Det har gjorts gällande att även sambor som har sammanbott under en längre tidsperiod och som har gemensamma barn kan få sin ansökan om uppehållstillstånd prövad enligt bestämmelserna för s.k. snabba anknytningar. Det har vidare ansetts oklart om ändringen innebär att en sambo som beviljas uppehållstillstånd med stöd av bestämmelsen om familjeåterförening vid första beslutstillfället alltid ska ges ett permanent uppehållstillstånd. Ett sådant förfarande skulle i så fall medföra att sambor får en mer förmånlig ställning än makar. Därtill kommer att Migrationsöverdomstolen i ett avgörande (MIG 2008:30) har uttalat att familjeanknytning när sammanboendet endast skett i Sverige ska prövas enligt bestämmelserna om uppehållstillstånd för dem som avser att inleda ett samboförhållande (5 kap. 3 a § första stycket 1 UtlL) samt att det följer av 5 kap. 8 § UtlL att sådant uppehållstillstånd ska tidsbegränsas vid första beslutstillfället. Mot ovan angiven bakgrund bör bestämmelsen om uppskjuten invandringsprövning i 5 kap. 8 § UtlL justeras så att den uttryckligen även omfattar sambor. Vid uppskjuten invandringsprövning ska inte begreppet stadigvarande sammanbott användas Av förarbetena till utlänningslagen framgår inte närmare hur lång tid ett sammanboende utomlands ska ha varat för att man ska anse att förhållandet är väl etablerat och att det därmed finns förutsättningar för att direkt bevilja ett permanent uppehållstillstånd (jfr prop. 1999/2000:43). Av de riktlinjer som Migrationsverket tillämpar i fråga om uppskjuten invandringsprövning framgår att förutsättningen stadigvarande sammanbott utomlands i 5 kap. 8 § första stycket UtlL i regel anses uppfylld när den som söker uppehållstillstånd har sammanbott med anknytningspersonen utomlands under två år. Om parterna har ett gemensamt barn kan detta vara en omständighet som talar för att förhållandet är så etablerat att permanent uppehållstillstånd kan ges direkt även om sammanboendet inte varat i två år. Riktlinjerna i detta avseende sammanfaller således i princip med de förutsättningar som gäller för prövotidens längd enligt bestämmelsen om fortsatt uppehållstillstånd (5 kap. 16 § UtlL). Huvudregeln vid prövning av förutsättningarna för fortsatt uppehållstillstånd är nämligen att en utlänning som har familjeanknytning enligt 5 kap. 3 § första stycket 1 eller 2 b § eller 3 a § första stycket 1 eller andra stycket UtlL och som har haft tidsbegränsat uppehållstillstånd i två år får ges ett permanent uppehållstillstånd. Om det finns särskilda skäl får permanent uppehållstillstånd ges före tvåårsperiodens utgång. Ett sådant skäl kan enligt förarbetena vara att parterna har ett gemensamt barn (prop. 1999/2000:43 s. 51). Enligt legaldefinitionen av sambor i 1 § sambolagen (2003:376) avses med sambor två personer som stadigvarande bor tillsammans i ett parförhållande och har gemensamt hushåll. Av lagens förarbeten framgår att det i uttrycket att stadigvarande bo tillsammans ligger att sammanboendet ska ha en viss varaktighet eller åtminstone vara tänkt att ha det. Om ett par bor tillsammans och har gemensamma barn kan man regelmässigt utgå från att ett samboförhållande föreligger. Ett riktmärke i svårbedömda fall kan enligt förarbetena vara att de har bott tillsammans i minst sex månader (prop. 2002/03:80 s. 27 f och 43 f). I 1 § sambolagen anges att definitionen av sambo ska tillämpas också när begreppet sambor används i andra författningar. Förutsättningarna för att tillämpa uppskjuten invandringsprövning enligt 5 kap. 8 § UtlL bör mot ovan angiven bakgrund förtydligas. För att undvika tillämpningssvårigheter bör ett annat begrepp än stadigvarande sammanbott utomlands användas för att ange i vilka situationer förfarandet med uppskjuten invandringsprövning för make eller sambo ska gälla. Det bör av lagtexten framgå att det som avses är sammanboende under en tid som motsvarar den tvååriga prövotid som anges i bestämmelsen om fortsatt uppehållstillstånd. En tänkbar lösning vore att i lagtexten ange en tidsfrist om två år, men på samma sätt som enligt nuvarande ordning bör bestämmelsen om uppskjuten invandringsprövning i 5 kap. 8 § UtlL formuleras så att den ger utrymme för en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Därför bör i stället uttrycket under en längre tid sammanbott utomlands användas. Det bör dessutom tydliggöras att varaktigheten av sammanboendet utomlands inte ensamt avgör om förhållandet är att anse som väl etablerat. Kammarrätten i Stockholm välkomnar ett tydliggörande av 5 kap. 8 § UtlL men anser att uttrycket en längre tid är alltför diffust och att det kan komma att leda till fortsatta tillämpningsproblem. Kammarrätten förordar i stället att den åsyftade tidsfristen om två år anges direkt i lagtexten. Också Förvaltningsrätten i Stockholm anser att den föreslagna formuleringen av 5 kap. 8 § UtlL gör paragrafen svårtolkad. Förvaltningsrätten i Malmö framhåller däremot att det inte bör anges någon bestämd tidsfrist i lagen, beträffande samboförhållanden, eftersom ett sådant förhållande måste bedömas utifrån en helhet, där tiden för sammanboendet enbart är en av flera omständigheter i bedömningen. Regeringen anser att uttrycket sammanbott utomlands en längre tid bör användas. Som anförts i departementspromemorian tydliggör en sådan utformning av bestämmelsen att tiden för samboendet är en bland flera omständigheter som ska beaktas i det enskilda fallet. Sammantaget föreslås alltså att det i 5 kap. 8 § första stycket UtlL anges att uppehållstillstånd ska tidsbegränsas vid första beslutstillfället, såvida inte (1) utlänningen sammanbott med sin make eller sambo under en längre tid utomlands, eller (2) det på annat sätt står klart att förhållandet är väl etablerat. Migrationsverket påpekar att 5 kap. 8 § andra stycket UtlL inte förefaller fylla någon funktion eftersom det redan följer av 5 kap. 3 § tredje stycket och av 3 a § andra stycket att ett medföljande ogift barn ska beviljas uppehållstillstånd för samma tid som föräldern. Regeringen delar Migrationsverkets bedömning att andra stycket i 5 kap. 8 § UtlL kan tas bort. 7.2 Hänvisningen i 5 kap. 3 a § utlänningslagen om uppehållstillstånd på grund av anknytning Regeringens bedömning: Det tas inte in en hänvisning till bestämmelserna om särskilda skäl mot att bevilja uppehållstillstånd som finns i bestämmelsen om när uppehållstillstånd får beviljas på grund av anknytning. Promemorians förslag innebär att det i 5 kap. 3 a § UtlL ska tas in en hänvisning till bestämmelserna i 5 kap. 17 § UtlL om särskilda skäl mot att bevilja uppehållstillstånd. Remissinstanserna: Migrationsverket välkomnar kompletteringen av 5 kap. 3 a § UtlL. Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd (FARR) menar att den föreslagna ändringen är onödig eftersom bestämmelsen i 5 kap. 17 § UtlL ger en möjlighet, inte en skyldighet, att bevilja uppehållstillstånd. Skälen för regeringens bedömning: I 5 kap. 17 § UtlL första stycket finns en bestämmelse om skäl mot att bevilja uppehållstillstånd i vissa fall. Bestämmelsen ska bl.a. tillämpas vid prövning av uppehållstillstånd på grund av anknytning enligt 5 kap. 3 a § UtlL och det ska särskilt beaktas om en sökande har gjort sig skyldig till brottslighet eller brottslighet i förening med annan misskötsamhet. Vidare anges att det vid prövningen enligt 5 kap. 3 a § första stycket 1 och andra stycket UtlL särskilt ska beaktas om utlänningen eller utlänningens barn kan antas bli utsatt för våld eller för annan allvarlig kränkning av sin frihet eller frid, om uppehållstillstånd skulle beviljas. I 5 kap. 17 § andra stycket UtlL finns bestämmelser om krav på medgivande av vårdnadhavare i vissa fall. Uppehållstillstånd får beviljas endast efter ett medgivande av den förälder till vilken anknytning inte åberopas, om den föräldern har del i vårdnaden av barnet. I 5 kap. 3 a § UtlL hänvisas endast till 5 kap. 17 § andra stycket UtlL. Eftersom även första stycket ska tillämpas vid prövningen enligt 5 kap. 3 a § UtlL föreslogs i lagrådsremissen att en hänvisning skulle göras till både första och andra stycket i 5 kap. 17 § UtlL. Lagrådet har ifrågasatt såväl behovet av en hänvisning som om det inte i så fall borde göras ytterligare hänvisningar. Mot bakgrund av detta samt den tekniska översyn av utlänningslagen som planeras har Lagrådet föreslagit att ändringen inte genomförs nu utan att den övervägs först i samband med en sådan övergripande teknisk översyn av lagen. Regeringen delar den uppfattningen och lägger därför inte fram något förslag i det här sammanhanget. 8 Konsekvenser av förslagen Regeringens bedömning: Förslagen i promemorian medför endast marginella kostnadsökningar som huvudsakligen ryms inom befintliga anslagsramar. De ökade kostnaderna för Kustbevakningen finansieras dels genom omfördelning inom utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap, dels genom omfördelning från utgiftsområde 8 Migration till utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap. Förslagen får inte några konsekvenser för jämställdheten eller småföretagandet. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna del. Skälen för regeringens bedömning: Anpassningen till bestämmelserna i gränskodexen innebär inte någon ändring av gällande ordning med undantag av förslaget i avsnitt 6.3.3 om skyldighet att lämna fingeravtryck vid in- och utresekontroll. Det förslaget innebär att en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket under vissa förutsättningar ska ta fingeravtryck i samband med in- eller utresekontroll enligt gränskodexen. Regeringen bedömer att kostnadsökningarna för dessa myndigheter, förutom Kustbevakningen, ryms inom befintliga anslagsramar. De ökade kostnaderna för Kustbevakningen, som har ett självständigt ansvar och självständiga befogenheter när det gäller kontrollen till sjöss, finansieras genom omfördelning inom utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap och genom omfördelning av medel år 2014 och de kommande två åren från utgiftsområde 8 Migration till utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap. Förslag angående finansiering av den ökade kostnaden för Kustbevakningen har lämnats i propositionen om vårändringsbudgeten för 2014 respektive i budgetpropositionen för 2015. Lagförslaget innehåller även en ändring i fråga om vilken instans som ska överpröva beslut om avvisning enligt 14 kap. 2 § UtlL (se avsnitt 6.2.3). Polismyndighetens beslut om avvisning som har fattats i samband med ett beslut om att upphäva eller återkalla en Schengenvisering ska överklagas till migrationsdomstol istället för till Migrationsverket. Den förändringen bedöms medföra endast en marginell kostnadsökning som ryms inom befintlig anslagsram. Övriga ändringar i utlänningslagen är i huvudsak förtydliganden av gällande rätt. De lagändringarna bedöms därför inte medföra några ökade kostnader för det allmänna. De författningsändringar som föreslås kan inte antas påverka jämställdheten. Inte heller kan förslagen antas påverka villkoren för småföretagandet. 9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: De föreslagna författningsändringarna ska träda i kraft den 15 april 2015. Regeringens bedömning: Det behövs inte några övergångsbestämmelser. Promemorians förslag och bedömning: I promemorian föreslås att lagändringarna ska träda ikraft den 1 juli 2012. Remissinstanserna: Ingen remissinstans yttrar sig särskilt i denna del. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Gränskodexen trädde i kraft den 13 oktober 2006. Ändringarna i gränskodexen om användning av VIS vid gränskontroll trädde i kraft i samband med att VIS togs i drift den 11 oktober 2011 (se avsnitt 6.3.1). Av artikel 18.2 i VIS-förordningen följer att systemet med verifiering av fingeravtryck ska börja användas först tre år senare. De föreslagna ändringarna bör träda i kraft i så nära anslutning till det datumet som möjligt. Lagändringarna bör därför träda i kraft den 15 april 2015. Det finns inte något behov av övergångsbestämmelser till lagändringarna. 10 Författningskommentar Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) 1 kap. 16 § Bestämmelser om gränspassage finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna). Paragrafen, som är ny, innehåller en hänvisning till bestämmelserna om gränspassage för personer i gränskodexen. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.1. 5 kap. 8 § Ett uppehållstillstånd som beviljas en utlänning enligt 3 § första stycket 1 eller 3 a § första stycket 1 ska vara tidsbegränsat vid första beslutstillfället, såvida inte 1. utlänningen sammanbott utomlands med sin make eller sambo under en längre tid, eller 2. det på annat sätt står klart att förhållandet är väl etablerat. Paragrafen reglerar i vilka fall ett uppehållstillstånd som beviljas på grund av familjeanknytning ska vara tidsbegränsat vid det första beslutstillfället. Övervägandena finns i avsnitt 7.1. Ändringarna i det som tidigare var paragrafens första stycke innebär att bestämmelsen om tidsbegränsat uppehållstillstånd även omfattar en sambo som beviljas uppehållstillstånd enligt 3 § första stycket 1 eller 3 a § första stycket 1. I fråga om de närmare förutsättningarna för att tillämpa bestämmelsen ersätts uttrycket "om makarna inte stadigvarande sammanbott utomlands" av "såvida inte (1) utlänningen sammanbott med sin make eller sambo under en längre tid utomlands, eller (2) det på annat sätt står klart att förhållandet är väl etablerat." Den ändrade lydelsen innebär att kravet på sammanboende utomlands inte längre är absolut. Har förhållandet inte etablerats genom sammanboende utomlands kan kravet undantagsvis efterges. Det gäller situationer där förhållandet ändå är så väl etablerat att det framstår som orimligt att inte bevilja permanent uppehållstillstånd. Det kan exempelvis gälla en sökande som under en legal vistelse i Sverige, t.ex. som studerande, har varit gift eller sambo med anknytningspersonen och där sökanden och anknytningspersonen har barn tillsammans. För att uppehållstillstånd ska kunna beviljas efter inresan måste dock sådana särskilda förutsättningar som anges i 18 § vara uppfyllda. Den tidigare andra meningen i första stycket tas bort eftersom vad som anges där redan följer av sista stycket i 3 §. Paragrafens andra stycke tas bort eftersom dess innehåll delvis inarbetats i paragrafens nya lydelse, delvis framgår av 3 a § andra stycket om uppehållstillstånd för utlänningens ogifta barn. Paragrafen ändras i övrigt endast redaktionellt. 9 kap. 1 § Polismyndigheten ansvarar för kontroll av personer enligt kodexen om Schengengränserna. Tullverket och Kustbevakningen är skyldiga att hjälpa Polismyndigheten vid en sådan kontroll. Migrationsverket får efter överenskommelse med Polismyndigheten hjälpa till vid kontrollen. Kustbevakningen ska medverka i Polismyndighetens kontrollverksamhet genom att utöva kontroll av sjötrafiken. Paragrafen reglerar vem som ansvarar för kontroll av personer enligt gränskodexen. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2. Ändringen innebär att paragrafen i fortsättningen endast reglerar vilka myndigheter som har behörighet att utföra gränskontroll enligt gränskodexen. 2 § En polisman får i samband med inresekontroll enligt kodexen om Schengengränserna kroppsvisitera en utlänning och undersöka hans eller hennes bagage, handresgods, handväskor och liknande, i den utsträckning som det är nödvändigt för att ta reda på utlänningens identitet. Sådana undersökningar får också göras för att ta reda på en utlännings resväg till Sverige, om den är av betydelse för bedömningen av rätten att resa in i och vistas här i landet. En polisman får i samband med inresekontrollen även undersöka bagageutrymmen och övriga slutna utrymmen i bilar och andra transportmedel i syfte att förhindra att en utlänning reser in i Sverige i strid med bestämmelserna i kodexen om Schengengränserna. När inresekontrollen sköts av särskilt förordnade passkontrollanter, tulltjänstemän eller tjänstemän vid Kustbevakningen har de samma befogenheter som en polisman har enligt första stycket. Kroppsvisitation får inte göras mer ingående än vad som krävs med hänsyn till ändamålet med åtgärden. All den hänsyn som omständigheterna medger ska iakttas. Om möjligt ska ett vittne närvara. En kvinna får inte kroppsvisiteras av eller i närvaro av andra män än läkare eller legitimerade sjuksköterskor. Om en visitation innebär att enbart ett föremål som en kvinna har med sig undersöks, får visitationen dock genomföras och bevittnas av en man. Protokoll ska föras över en kroppsvisitation. I protokollet ska det anges vad som har förekommit vid visitationen. Paragrafen innehåller bestämmelser om kroppsvisitation i samband med inresekontroll. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2. Genom ändringarna i första stycket hänvisas till gränskodexen i fråga om inresekontroll och passerande av yttre gräns. Enligt artikel 7.1 i gränskodexen ska gränstrafiken vid de yttre gränserna underkastas kontroll. Kontrollerna kan också omfatta transportmedel och föremål som medförs av personer vid gränspassagen. All kroppsvisitation och genomsökning ska emellertid ske enligt nationell lagstiftning. Övriga ändringar är endast redaktionella. 8 c § Den som har en Schengenvisering är vid in- eller utresekontroll enligt artikel 7.3 i kodexen om Schengengränserna skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll av identiteten och av viseringens äkthet i enlighet med artikel 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen), i den ursprungliga lydelsen. Skyldighet att lämna fingeravtryck enligt första stycket gäller även för en utlänning som vid en sådan in- eller utresekontroll inte kan styrka sin identitet och som får kontrolleras i identifieringssyfte i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen. När en kontroll enligt första eller andra stycket har genomförts, ska de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det gäller också de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om tagande av fingeravtryck i samband med in- eller utresekontroll enligt gränskodexen. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.3. Enligt första stycket är den som har en Schengenvisering vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 7.3 i gränskodexen skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket ta hans eller hennes fingeravtryck. In- eller utresekontroll enligt artikel 7.3 i gränskodexen avser endast sådana utlänningar som är tredjelandsmedborgare enligt artikel 2.6 i gränskodexen, dvs. varje person som inte är unionsmedborgare eller i övrigt åtnjuter fri rörlighet enligt unionslagstiftningen. Syftet med åtgärden ska vara att utföra kontroll av identiteten och av viseringens äkthet i enlighet med artikel 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen). Samtliga innehavare av en Schengenvisering, oavsett om viseringen har utfärdats av Sverige eller av en annan medlemsstat, omfattas av bestämmelsen. Innehavare av en nationell visering omfattas dock inte. Enligt andra stycket gäller motsvarande skyldighet att lämna fingeravtryck för en utlänning som vid en in- eller utresekontroll inte kan styrka sin identitet och som får kontrolleras i identifieringssyfte i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen. Enligt tredje stycket ska de fingeravtryck som tagits för kontroll enligt första eller andra stycket förstöras så fort kontrollen har slutförts. Detsamma gäller de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. 9 kap. 11 § En utlänning är skyldig att stanna kvar för utredning i samband med in- eller utresekontroll enligt kodexen om Schengengränserna eller i samband med kallelse eller hämtning enligt 9 §, dock inte längre än nödvändigt och inte i något fall längre än sex timmar. Detta gäller inte om ett beslut har meddelats om förvar enligt 10 kap. 1 eller 2 §. En polisman får hålla kvar en utlänning som vägrar att stanna kvar för utredning. Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet för en utlänning att stanna kvar för utredning. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2. Genom ändringen föreskrivs att en utlänning är skyldig att stanna kvar för utredning i samband med in- eller utresekontroll. När in- eller utresekontroll får göras och hur den ska gå till regleras i gränskodexen. Skyldigheten att stanna kvar för utredning gäller även i de fall gränskontroll vid inre gräns har återinförts enligt artikel 23 i gränskodexen. 14 kap. 2 § Polismyndighetens beslut om avvisning får överklagas till Migrationsverket. Om Polismyndighetens beslut om avvisning har fattats i samband med ett beslut om upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering överklagas dock avvisningsbeslutet till en migrationsdomstol. Paragrafen behandlar överklagande av Polismyndighetens beslut om avvisning. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.3. Genom den nya andra meningen föreskrivs att Polismyndighetens avvisningsbeslut i vissa fall får överklagas till en migrationsdomstol. För att avvisningsbeslutet ska få överklagas till en migrationsdomstol krävs att beslutet fattats i samband med ett beslut om upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering. Det krävs inte att även beslutet i viseringsfrågan överklagas. Uttrycket i samband med används för att det ska vara tydligt att bestämmelsen inte endast är tillämplig om besluten fattats samtidigt utan även när de fattats i anslutning till varandra. 16 kap. 9 § En migrationsdomstols beslut överklagas till Migrationsöverdomstolen. En migrationsdomstols beslut i mål om avvisning som i första instans prövats av Polismyndigheten får dock inte överklagas i andra fall än de som avses i 14 kap. 2 § andra meningen. En migrationsdomstols beslut om förvar i annat fall än efter överklagande i förvarsfrågan får överklagas särskilt till Migrationsöverdomstolen. Migrationsöverdomstolens beslut får inte överklagas. Paragrafen behandlar överklagande av en migrationsdomstols respektive Migrationsöverdomstolens beslut. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.3. För att klaganden inte ska gå miste om en överprövningsmöjlighet ändras första stycket så att en migrationsdomstols beslut i fall som avses i 14 kap. 2 § andra meningen, dvs. när Polismyndighetens beslut enligt den bestämmelsen får överklagas till en migrationsdomstol, även får överklagas till Migrationsöverdomstolen. 20 kap. 4 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms en utlänning som uppsåtligen på ett otillåtet sätt passerar en yttre gräns enligt kodexen om Schengengränserna. I paragrafen regleras straff för otillåtet passerande av yttre gräns. Övervägandena finns i avsnitt 6.1.2. Genom ändringen ersätts hänvisningen till Schengenkonventionen med en hänvisning till gränskodexen. Gränskodexens bestämmelser om otillåtet passerande av yttre gräns överensstämmer med motsvarande bestämmelser i Schengenkonventionen. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 81/2009 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 265/2010 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 610/2013 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1051/2013 Sammanfattning av departementspromemorian EU:s gränskodex (Ds 2011:28) I promemorian presenteras förslag till ändringar i utlänningslagstiftningen som syftar till att säkerställa en ändamålsenlig tillämpning av förordningen (EG) nr 562/2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna). I promemorian föreslås att vissa bestämmelser om gränspassage i utlänningslagen och utlänningsförordningen upphävs och att andra kompletteras med hänvisningar till kodexen. Vidare föreslås att utlänningslagen kompletteras med en bestämmelse om skyldighet att lämna fingeravtryck i de situationer som följer av gränskodexen. I promemorian lämnas också förslag på några andra ändringar av utlänningslagen. Dessa ändringar rör bl.a. bestämmelserna om s.k. uppskjuten invandringsprövning vid beviljande av uppehållstillstånd på grund av anknytning. Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2012. Promemorians lagförslag Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 2 kap. 3 och 4 §§, 5 kap. 3 a och 8 §§, 8 kap. 1 §, 9 kap. 1 och 2 §§, 20 kap. 4 § samt rubriken närmast före 9 kap. 1 § ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas tre nya paragrafer, 1 kap. 6 a och 9 a §§, 9 kap. 8 c § samt närmast före 1 kap. 6 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. Gränspassage 6 a § Bestämmelser om gränspassage finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) 9 a § Vad som föreskrivs om avvisning i denna lag gäller i tillämpliga delar också för beslut om nekad inresa enligt förordning (EG) nr 562/2006. 2 kap. 3 § En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha Schengenvisering eller nationell visering om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller ställning som varaktigt bosatt. En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige ska ha Schengenvisering eller nationell visering om han eller hon inte har uppehållstillstånd eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige. 4 § Uppehållstillstånd är ett tillstånd att vistas i Sverige under viss tid (tidsbegränsat uppehållstillstånd) eller utan tidsbegränsning (permanent uppehållstillstånd). Den som har uppehållstillstånd eller har ställning som varaktigt bosatt får, om villkoret i 1 § är uppfyllt, resa in i Sverige Uppehållstillstånd är ett tillstånd att vistas i Sverige under viss tid (tidsbegränsat uppehållstillstånd) eller utan tidsbegränsning (permanent uppehållstillstånd). Den som har uppehållstillstånd eller ställning som varaktigt bosatt i Sverige får, om villkoret i 1 § är uppfyllt, resa in i Sverige . . 5 kap. 3 a § Uppehållstillstånd får, om inte annat anges i 17 § andra stycket, ges till Uppehållstillstånd får, om inte annat följer av 17 § första eller andra stycket, ges till 1. en utlänning som har för avsikt att ingå äktenskap eller inleda ett samboförhållande med en person som är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, om förhållandet framstår som seriöst och inte särskilda skäl talar mot att tillstånd ges, 2. en utlänning som på något annat sätt än som avses i 3 § eller i denna paragraf är nära anhörig till någon som är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, om han eller hon har ingått i samma hushåll som den personen och det finns ett särskilt beroendeförhållande mellan släktingarna som fanns redan i hemlandet, 3. en utlänning som ska utöva umgänge, som inte är av begränsad omfattning, med ett i Sverige bosatt barn, och 4. en utlänning som har svenskt ursprung eller som har vistats i Sverige under lång tid med uppehållstillstånd. Om en utlänning har getts uppehållstillstånd enligt första stycket 1 ska uppehållstillstånd för samma tid också ges till utlänningens ogifta barn. När det finns synnerliga skäl får uppehållstillstånd också i andra fall än som avses i första och andra styckena beviljas en utlänning som 1. är adopterad i Sverige i vuxen ålder, 2. är anhörig till en utlänning, som är flykting eller annan skyddsbehövande, eller 3. på annat sätt har särskild anknytning till Sverige. 8 § Ett uppehållstillstånd som ges en make enligt 3 § första stycket 1 skall vara tidsbegränsat vid första beslutstillfället, om makarna inte stadigvarande sammanbott utomlands. Detsamma gäller när uppehållstillstånd i ett sådant fall beviljas utlänningens barn. Ett uppehållstillstånd som beviljas en utlänning enligt 3 § första stycket 1 eller 3 a § första stycket 1 ska vara tidsbegränsat vid första beslutstillfället om utlänningen inte sammanbott med sin make eller sambo under en längre tid utomlands och det inte heller på annat sätt står klart att förhållandet är väl etablerat. Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 3 a § första stycket 1 eller andra stycket skall vid första beslutstillfället vara tidsbegränsat. Första stycket gäller även när uppehållstillstånd enligt 3 § första stycket 2 b eller 3 a § andra stycket beviljas utlänningens barn. 8 kap. 1 § En utlänning får avvisas 1. om han eller hon saknar pass när det krävs pass för inresa eller vistelse i Sverige, 2. om han eller hon saknar visering, uppehållstillstånd eller något annat tillstånd som krävs för inresa, vistelse eller arbete i Sverige, 3. om det vid utlänningens ankomst till Sverige kommer fram att han eller hon tänker besöka något annat nordiskt land men saknar det tillstånd som krävs för inresa där, 4. om han eller hon vid inresan undviker att lämna begärda uppgifter, medvetet lämnar oriktiga uppgifter som är av betydelse för rätten att resa in i Sverige eller medvetet förtiger någon omständighet som är av betydelse för den rätten, 5. om han eller hon inte uppfyller de krav för inresa som föreskrivs i artikel 5 i Schengenkonventionen, eller 5. om han eller hon inte uppfyller de krav för inresa som föreskrivs i artikel 5 i förordning (EG) nr 562/2006, eller 6. om han eller hon har avvisats eller utvisats från en stat som ingår i Europeiska unionen eller från Island, Norge eller Schweiz och förhållandena är sådana som avses i 7 kap. 6 § eller beslutet om avvisning eller utvisning har grundats på att utlänningen inte har följt gällande bestämmelser om en utlännings inresa eller vistelse i den staten. En EES-medborgare får inte avvisas enligt första stycket 1, om han eller hon på annat sätt än genom innehav av pass kan styrka sin identitet. Detsamma skall gälla en EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EES-medborgare. En EES-medborgare får inte avvisas enligt första stycket 1, om han eller hon på annat sätt än genom innehav av pass kan styrka sin identitet. Detsamma ska gälla en EES-medborgares familjemedlem som inte själv är EES-medborgare. En EES-medborgare och hans eller hennes familjemedlem får inte avvisas enbart på den grunden att han eller hon inte uppfyller vad som sägs i artikel 5.1 c i Schengenkonventionen i fråga om tillräckliga medel för uppehälle. En EES-medborgare och hans eller hennes familjemedlem får inte avvisas enbart på den grunden att han eller hon inte uppfyller vad som föreskrivs i artikel 5.1 c i förordning (EG) nr 562/2006 i fråga om tillräckliga medel för uppehälle . 9 kap. Kontroll i samband med inresa och utresa Kontroll av personer enligt förordning (EG) nr 562/2006 1 § Vid inresa eller utresa ska en utlänning överlämna sitt pass till polismyndigheten. En utlänning ska också lämna polismyndigheten de upplysningar och överlämna de handlingar som är av betydelse för bedömningen av hans eller hennes rätt att resa in i och vistas i Sverige. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten att överlämna sitt pass. Tullverket och Kustbevakningen är skyldiga att hjälpa polismyndigheten vid kontrollen av utlänningars inresa eller utresa enligt denna lag. Migrationsverket får efter överenskommelse med polismyndigheten hjälpa till vid kontrollen. Kustbevakningen ska medverka i polismyndighetens kontrollverksamhet genom att utöva kontroll av sjötrafiken. Polismyndigheten ansvarar för kontroll av personer enligt förordning (EG) nr 562/2006. Tullverket och Kustbevakningen är skyldiga att hjälpa polismyndigheten vid sådan kontroll. Migrationsverket får efter överenskommelse med polismyndigheten hjälpa till vid kontrollen. Kustbevakningen ska medverka i polismyndighetens kontrollverksamhet genom att utöva kontroll av sjötrafiken. När inresekontrollen sköts av särskilt förordnade passkontrollanter, tulltjänstemän eller tjänstemän vid Kustbevakningen, ska pass och andra handlingar överlämnas till dem. Om Migrationsverket medverkar i kontroll vid inresa, skall pass och andra handlingar överlämnas till tjänstemannen vid Migrations-verket. 2 § En polisman får i samband med inresekontroll kroppsvisitera en utlänning och därvid undersöka hans eller hennes bagage, handresgods, handväskor och liknande, i den utsträckning som det är nödvändigt för att ta reda på utlänningens identitet. Sådana undersökningar får också göras för att ta reda på en utlännings resväg till Sverige, om den är av betydelse för bedömningen av rätten att resa in i och vistas här i landet. En polisman får i samband med inresekontrollen även undersöka bagageutrymmen och övriga slutna utrymmen i bilar och andra transportmedel i syfte att förhindra att en utlänning reser in i Sverige i strid med bestämmel-serna i denna lag eller i en författning som har utfärdats med stöd av denna lag. En polisman får i samband med inresekontroll enligt förordning (EG) nr 562/2006 kroppsvisitera en utlänning och därvid undersöka hans eller hennes bagage, handresgods, handväskor och liknande, i den utsträckning som det är nödvändigt för att ta reda på utlänningens identitet. Sådana undersökningar får också göras för att ta reda på en utlännings resväg till Sverige, om den är av betydelse för bedömningen av rätten att resa in i och vistas här i landet. En polisman får i samband med inresekontrollen även undersöka bagageutrymmen och övriga slutna utrymmen i bilar och andra transportmedel i syfte att förhindra att en utlänning reser in i Sverige i strid med bestämmel-serna i förordning (EG) nr 562/2006. När inresekontrollen sköts av särskilt förordnade passkontrollanter, tulltjänstemän eller tjänstemän vid Kustbevakningen har de samma befogenheter som en polisman har enligt första stycket. Kroppsvisitation får inte göras mer ingående än vad som krävs med hänsyn till ändamålet med åtgärden. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara. Kroppsvisitation får inte göras mer ingående än vad som krävs med hänsyn till ändamålet med åtgärden. All den hänsyn som omständigheterna medger ska iakttas. Om möjligt ska ett vittne närvara. En kvinna får inte kroppsvisiteras av eller i närvaro av andra män än läkare eller legitimerade sjuksköterskor. Om en visitation innebär att enbart ett föremål som en kvinna har med sig undersöks, får visitationen dock genomföras och bevittnas av en man. Protokoll skall föras över en kroppsvisitation. I protokollet skall anges vad som har förekommit vid visitationen. Protokoll ska föras över en kroppsvisitation. I protokollet ska anges vad som har förekommit vid visitationen. 8 c § Den som innehar en visering är vid inrese- eller utresekontroll enligt artikel 7.3 i förordning (EG) nr 562/2006 skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket ta hans eller hennes fingeravtryck, för kontroll av identiteten och av viseringens äkthet i enlighet med artikel 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen). Skyldighet att lämna fingeravtryck enligt första stycket gäller även för en utlänning som vid sådan inrese- eller utresekontroll inte kan styrka sin identitet och som får kontrolleras i identifieringssyfte i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen. När en kontroll enligt första eller andra stycket har genomförts, ska de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det gäller också de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. 20 kap. 4 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms en utlänning som uppsåtligen på ett otillåtet sätt passerar en yttre gräns enligt Schengenkonventionen. Till böter eller fängelse i högst ett år döms en utlänning som uppsåtligen på ett otillåtet sätt passerar en yttre gräns enligt förordning (EG) nr 562/2006. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2012. Förteckning över remissinstanser Följande myndigheter och organisationer har anmodats respektive erbjudits att lämna synpunkter på departementspromemorian EU:s gränskodex (Ds 2011:28). Riksdagens ombudsmän, Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Malmö, Justitiekanslern, Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen, Migrationsverket, Kustbevakningen, Tullverket, Datainspektionen, Sjöfartsverket, Transportstyrelsen, Ambassaden Bangkok, Ambassaden Damaskus, Ambassaden Moskva, Barnombudsmannen, Juridiska fakulteten vid Stockholm universitet, Diskrimineringsombudsmannen, Sveriges advokatsamfund, Amnesty International, Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd - FARR, Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar, Rädda Barnen, Svenska Röda Korset och UNHCR (regionkontoret norden/baltikum). Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 5 kap. 3 a och 8 §§, 9 kap. 1, 2 och 11 §§, 14 kap. 2 §, 16 kap. 9 §, 20 kap. 4 § och rubriken närmast före 9 kap. 1 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas två nya paragrafer, 1 kap. 16 § och 9 kap. 8 c §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 16 § Bestämmelser om gränspassage finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 av den 15 mars 2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna). 5 kap. 3a § Uppehållstillstånd får, om inte annat anges i 17 § andra stycket, ges till 1. en utlänning som har för avsikt att ingå äktenskap eller inleda ett samboförhållande med en person som är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, om förhållandet framstår som seriöst och inte särskilda skäl talar mot att tillstånd ges, 2. en utlänning som på något annat sätt än som avses i 3 § eller i denna paragraf är nära anhörig till någon som är bosatt eller som har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, om han eller hon har ingått i samma hushåll som den personen och det finns ett särskilt beroendeförhållande mellan släktingarna som fanns redan i hemlandet, Uppehållstillstånd får, om inte annat följer av 17 § första eller andra stycket, beviljas 1. en utlänning som har för avsikt att ingå äktenskap eller inleda ett samboförhållande med en person som är bosatt eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, om förhållandet framstår som seriöst och inte särskilda skäl talar mot att tillstånd beviljas, 2. en utlänning som på något annat sätt än som avses i 3 § eller i denna paragraf är nära anhörig till någon som är bosatt eller har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige, om han eller hon har ingått i samma hushåll som den personen och det finns ett särskilt beroendeförhållande mellan släktingarna som fanns redan i hemlandet, 3. en utlänning som är förälder till och vårdnadshavare för samt sammanbor med ett barn som är bosatt i Sverige, 4. en utlänning som ska utöva umgänge, som inte är av begränsad omfattning, med ett barn som är bosatt i Sverige, och 4. en utlänning som ska utöva umgänge som inte är av begränsad omfattning med ett barn som är bosatt i Sverige, och 5. en utlänning som har svenskt ursprung eller som har vistats i Sverige under lång tid med uppehållstillstånd. Om en utlänning har getts uppehållstillstånd enligt första stycket 1 ska uppehållstillstånd för samma tid också ges till utlänningens ogifta barn. Om en utlänning har beviljats uppehållstillstånd enligt första stycket 1 ska uppehållstillstånd för samma tid också beviljas utlänningens ogifta barn. När det finns synnerliga skäl får uppehållstillstånd också i andra fall än som avses i första och andra styckena beviljas en utlänning som 1. är adopterad i Sverige i vuxen ålder, 2. är anhörig till en utlänning som är flykting eller annan skyddsbehövande, eller 3. på annat sätt har särskild anknytning till Sverige. Ett uppehållstillstånd som ges en make enligt 3 § första stycket 1 skall vara tidsbegränsat vid första beslutstillfället, om makarna inte stadigvarande sammanbott utomlands. Detsamma gäller när uppehållstillstånd i ett sådant fall beviljas utlänningens barn. Ett uppehållstillstånd som beviljas enligt 3 a § första stycket 1 eller andra stycket skall vid första beslutstillfället vara tidsbegränsat. 8§ Ett uppehållstillstånd som beviljas en utlänning enligt 3 § första stycket 1 eller 3 a § första stycket 1 ska vara tidsbegränsat vid första beslutstillfället, såvida inte 1. utlänningen sammanbott med sin make eller sambo under en längre tid utomlands, eller 2. det på annat sätt står klart att förhållandet är väl etablerat. 9 kap. Kontroll i samband med inresa och utresa Kontroll av personer enligt kodexen om Schengengränserna Lydelse enligt SFS 2014:655 Föreslagen lydelse Vid inresa eller utresa ska en utlänning överlämna sitt pass till Polismyndigheten. En utlänning ska också lämna Polismyndigheten de upplysningar och överlämna de handlingar som är av betydelse för bedömningen av hans eller hennes rätt att resa in i och vistas i Sverige. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten att överlämna pass. Tullverket och Kustbevakningen är skyldiga att hjälpa Polismyndigheten vid kontrollen av utlänningars inresa eller utresa enligt denna lag. Migrationsverket får efter överenskommelse med Polismyndigheten hjälpa till vid kontrollen. Kustbevakningen ska medverka i Polismyndighetens kontrollverksamhet genom att utöva kontroll av sjötrafiken. När inresekontrollen sköts av särskilt förordnade passkontrollanter, tulltjänstemän eller tjänstemän vid Kustbevakningen, ska pass och andra handlingar överlämnas till dem. Om Migrationsverket medverkar i kontroll vid inresa, ska pass och andra handlingar överlämnas till tjänstemannen vid Migrationsverket. 1 § Polismyndigheten ansvarar för kontroll av personer enligt kodexen om Schengengränserna. Tullverket och Kustbevakningen är skyldiga att hjälpa Polismyndigheten vid en sådan kontroll. Migrationsverket får efter överenskommelse med Polismyndigheten hjälpa till vid kontrollen. Kustbevakningen ska medverka i Polismyndighetens kontrollverksamhet genom att utöva kontroll av sjötrafiken. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse En polisman får i samband med inresekontroll kroppsvisitera en utlänning och därvid undersöka hans eller hennes bagage, handresgods, handväskor och liknande, i den utsträckning som det är nödvändigt för att ta reda på utlänningens identitet. Sådana undersökningar får också göras för att ta reda på en utlännings resväg till Sverige, om den är av betydelse för bedömningen av rätten att resa in i och vistas här i landet. En polisman får i samband med inresekontrollen även undersöka bagageutrymmen och övriga slutna utrymmen i bilar och andra transportmedel i syfte att förhindra att en utlänning reser in i Sverige i strid med bestämmelserna i denna lag eller i en författning som har utfärdats med stöd av denna lag. 2 § En polisman får i samband med inresekontroll enligt kodexen om Schengengränserna kroppsvisitera en utlänning och undersöka hans eller hennes bagage, handresgods, handväskor och liknande, i den utsträckning som det är nödvändigt för att ta reda på utlänningens identitet. Sådana undersökningar får också göras för att ta reda på en utlännings resväg till Sverige, om den är av betydelse för bedömningen av rätten att resa in i och vistas här i landet. En polisman får i samband med inresekontrollen även undersöka bagageutrymmen och övriga slutna utrymmen i bilar och andra transportmedel i syfte att förhindra att en utlänning reser in i Sverige i strid med bestämmelserna i kodexen om Schengengränserna. När inresekontrollen sköts av särskilt förordnade passkontrollanter, tulltjänstemän eller tjänstemän vid Kustbevakningen har de samma befogenheter som en polisman har enligt första stycket. Kroppsvisitation får inte göras mer ingående än vad som krävs med hänsyn till ändamålet med åtgärden. All den hänsyn som omständigheterna medger skall iakttas. Om möjligt skall ett vittne närvara. Kroppsvisitation får inte göras mer ingående än vad som krävs med hänsyn till ändamålet med åtgärden. All den hänsyn som omständigheterna medger ska iakttas. Om möjligt ska ett vittne närvara. En kvinna får inte kroppsvisiteras av eller i närvaro av andra män än läkare eller legitimerade sjuksköterskor. Om en visitation innebär att enbart ett föremål som en kvinna har med sig undersöks, får visitationen dock genomföras och bevittnas av en man. Protokoll skall föras över en kroppsvisitation. i protokollet skall anges vad som har förekommit vid visitationen Protokoll ska föras över en kroppsvisitation. I protokollet ska det anges vad som har förekommit vid visitationen. 8 c § Den som har en Schengenvisering är vid in- eller utresekontroll enligt artikel 7.3 i kodexen om Schengengränserna skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll av identiteten och av viseringens äkthet i enlighet med artikel 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen), i den ursprungliga lydelsen. Skyldighet att lämna fingeravtryck enligt första stycket gäller även för en utlänning som vid en sådan in- eller utresekontroll inte kan styrka sin identitet och som får kontrolleras i identifieringssyfte i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen. När en kontroll enligt första eller andra stycket har genomförts, ska de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det gäller också de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. 11 § En utlänning är skyldig att stanna kvar för utredning i samband med inresa eller utresa eller i samband med kallelse eller hämtning enligt 9 §, dock inte längre än nödvändigt och inte i något fall längre än sex timmar. Detta gäller inte om ett beslut har meddelats om förvar enligt 10 kap. 1 eller 2 §. En utlänning är skyldig att stanna kvar för utredning i samband med in- eller utresekontroll enligt kodexen om Schengengränserna eller i samband med kallelse eller hämtning enligt 9 §, dock inte längre än nödvändigt och inte i något fall längre än sex timmar. Detta gäller inte om ett beslut har meddelats om förvar enligt 10 kap. 1 eller 2 §. En polisman får hålla kvar en utlänning som vägrar att stanna kvar för utredning. Lydelse enligt SFS 2014:655 Föreslagen lydelse 14 kap. 2 § Polismyndighetens beslut om avvisning får överklagas till Migrationsverket. Polismyndighetens beslut om avvisning får överklagas till Migrationsverket. Om Polismyndighetens beslut om avvisning har fattats i samband med ett beslut om upphävande eller återkallelse av en Schengenvisering, överklagas dock avvisningsbeslutet till en migrationsdomstol. 16 kap. 9 § En migrationsdomstols beslut överklagas till Migrationsöverdomstolen. En migrationsdomstols beslut i mål om avvisning som i första instans prövats av Polismyndigheten får dock inte överklagas. En migrationsdomstols beslut överklagas till Migrationsöverdomstolen. En migrationsdomstols beslut i mål om avvisning som i första instans prövats av Polismyndigheten får dock inte överklagas, i andra fall än de som avses i 14 kap. 2 § andra meningen. En migrationsdomstols beslut om förvar i annat fall än efter överklagande i förvarsfrågan, får överklagas särskilt till Migrationsöverdomstolen. En migrationsdomstols beslut om förvar i annat fall än efter överklagande i förvarsfrågan får överklagas särskilt till Migrationsöverdomstolen. Migrationsöverdomstolens beslut får inte överklagas. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 kap. 4 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms en utlänning som uppsåtligen på ett otillåtet sätt passerar en yttre gräns enligt Schengenkonventionen. Till böter eller fängelse i högst ett år döms en utlänning som uppsåtligen på ett otillåtet sätt passerar en yttre gräns enligt kodexen om Schengengränserna. Denna lag träder i kraft den 15 april 2015. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2014-11-14 Närvarande: F.d. justitieråden Severin Blomstrand och Annika Brickman samt justitierådet Johnny Herre. EU:s gränskodex Enligt en lagrådsremiss den 6 november 2014 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716). Förslaget har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Magnus Bygdemark. Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet: 5 kap. 3 a § I paragrafen finns bestämmelser om uppehållstillstånd på grund av anknytning. Inledningsvis görs i paragrafen en reservation för vad som anges i 17 § andra stycket, som föreskriver att uppehållstillstånd enligt 3 § första stycket 2 eller 3 och 3 a § andra stycket får beviljas endast efter medgivande också av den förälder till vilken anknytning inte åberopas, om den föräldern har del i vårdnaden av barnet. I remissen föreslås en hänvisning också till 17 § första stycket. Där föreskrivs i första meningen att vissa förhållanden ska beaktas sär-skilt vid prövningen av en ansökan om uppehållstillstånd enligt 5 kap., utom i fall som avses i 1, 2, 3 och 4 §§. I styckets andra mening anges förhållanden som ska beaktas särskilt vid prövning av uppehållstillstånd enligt 3 a § första stycket 1 och andra stycket. I 17 § finns dessutom ett tredje stycke, enligt vilket uppehållstillstånd inte ska meddelas en person med ställning som varaktigt bosatt i en annan EU-stat, eller hans eller hennes anhöriga, om personen utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Den föreslagna hänvisningen till 17 § första stycket görs enligt remissen i förtydligande syfte. Emellertid gäller första meningen i stycket också vid tillämpningen av andra bestämmelser i kapitlet utan att det i dessa görs någon motsvarande hänvisning. En hänvisning framstår inte heller som särskilt angelägen. Stycket är utformat så att det framgår hur bestämmelsen ska tillämpas. Paragrafens andra stycke, som den nuvarande hänvisningen avser, har utformats på ett annat sätt än första stycket. Andra stycket föreskriver ett uttryckligt hinder mot att bevilja uppehållstillstånd. Att hänvisa till en sådan bestämmelse är mer motiverat än att hänvisa till första stycket, som bara anger att vissa omständigheter ska beaktas. För övrigt förefaller det inkonsekvent att inte också hänvisa till 17 § tredje stycket. Under föredragningen har upplysts att det planeras en allmän översyn av bestämmelsernas utformning. Lagrådet föreslår att den före-slagna ändringen inte genomförs nu utan övervägs i samband med denna översyn. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 december 2014 Närvarande: Statsministern S Löfven, ordförande, och statsråden, M Wallström, M Johansson, M Kaplan, I Lövin, I Baylan, K Persson, S-E Bucht, P Hultqvist, H Hellmark Knutsson, Å Regnér, M Andersson, A Ygeman, A Johansson, P Bolund, M Damberg, A Bah kuhnke, A Strandhäll, G Fridolin, G Wikström, A Hadzialic Föredragande: statsrådet M Johansson ___________________ Regeringen beslutar proposition 2014/15:32 EU:s gränskodex. Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Utlänningslagen 32006R0562 (2005:716)