Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2014/15:51 EU-förordning om civilrättsliga skyddsåtgärder Prop. 2014/15:51 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 29 januari 2015 Stefan Löfven Morgan Johansson (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Europaparlamentets och rådets förordning om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor blev direkt tillämplig i EU:s medlemsstater den 11 januari 2015. Genom EU-förordningen införs regler om att kontaktförbudsliknande skyddsåtgärder som har meddelats i en medlemsstat ska erkännas och få effekt även i en annan medlemsstat, om den skyddsbehövande beger sig till den staten. Erkännandet ska inte kräva något särskilt förfarande. Regeringen föreslår i propositionen de kompletterande bestämmelser som behövs för att EU-förordningen ska kunna tillämpas i Sverige. Bestämmelser om behörig myndighet och behörig domstol föreslås. Inga svenska skyddsåtgärder bedöms falla inom EU-förordningens tillämpningsområde. Regeringen lämnar därför förslag till förfarande endast för åberopande av utländska skyddsåtgärder i Sverige. Bestämmelserna införs i en särskild lag med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen. Den nya lagen och en följdändring i offentlighets- och sekretesslagen föreslås träda i kraft den 1 maj 2015. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 3 2 Lagtext 4 2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor 4 2.2 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 5 3 Ärendet och dess beredning 6 4 EU-rättsakter och svenska regler om skyddsåtgärder 7 4.1 Ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder inom EU 7 4.2 Närmare om EU-förordningen 7 4.3 Svenska regler om skyddsåtgärder 9 5 Ömsesidigt erkännande av civilrättsliga skyddsåtgärder 11 5.1 Behovet av kompletterande bestämmelser till EU-förordningen 11 5.2 Tillämpningsområdet 14 5.3 Erkännande av en skyddsåtgärd 18 5.4 Verkan av ett erkännande 21 5.5 Domstolsprövning 26 5.5.1 Behörig domstol 26 5.5.2 Rättens prövning 27 5.6 Sekretess 28 6 Konsekvenser av förslagen 29 7 Ikraftträdande 30 8 Författningskommentar 30 8.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor 30 8.2 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 33 Bilaga 1 EU:s förordning om civilrättsliga skyddsåtgärder 34 Bilaga 2 Formulär för intyg 43 Bilaga 3 Sammanfattning av promemorian EU-förordning om civilrättsliga skyddsåtgärder (Ds 2014:35) 54 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna 55 Bilaga 5 Lagrådets yttrande 56 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 januari 2015 59 Rättsdatablad 60 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor, 2. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor Härigenom föreskrivs följande. 1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013 av den 12 juni 2013 om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor. 2 § Åklagaren på den ort där skyddsåtgärden helt eller huvudsakligen ska gälla är behörig myndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013, i den ursprungliga lydelsen. 3 § Behörig domstol enligt artikel 11 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013, i den ursprungliga lydelsen, är den tingsrätt där åklagaren ska föra talan i brottmål i allmänhet. Behörig domstol enligt artikel 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013, i den ursprungliga lydelsen, är Stockholms tingsrätt. Vid rättens prövning tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. 4 § Stockholms tingsrätt får för gemensam handläggning lämna över en ansökan enligt artikel 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013, i den ursprungliga lydelsen, till en annan tingsrätt om det vid den andra tingsrätten finns ett ärende som har nära samband med det förstnämnda ärendet och ett överlämnande kan ske utan avsevärd olägenhet för någon part. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015. 2.2 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs att 35 kap. 5 § och rubriken närmast före 35 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 35 kap. Kontaktförbud Kontaktförbud och andra skyddsåtgärder 5 § Sekretess gäller i ärende enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Sekretess gäller för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i ärende 1. enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud, eller 2. om en skyddsåtgärd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013 av den 12 juni 2013 om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor, i den ursprungliga lydelsen. Sekretessen gäller inte beslut i ärende. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015. 3 Ärendet och dess beredning Våren 2011 antog Europeiska kommissionen ett åtgärdspaket för att stärka brottsoffers rättigheter inom EU. En del av åtgärdspaketet bestod i ett förslag till förordning om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor. Den 12 juni 2013 antog Europaparlamentet och rådet förordning nr 606/2013 om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor. Förordningen är publicerad i Europeiska unionens officiella tidning (EUT L 181, 29.6.2013, s. 4) och finns i svensk lydelse i bilaga 1. Förordningen trädde i kraft den 19 juli 2013 och tillämpas sedan den 11 januari 2015. Den 2 september 2014 antog EU-kommissionen genomförandeförordning nr 939/2014 om fastställande av de intyg som avses i artiklarna 5 och 14 i förordningen om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor. Formulären har publicerats i Europeiska unionens officiella tidning (EUT L 263, 3.9.2014, s. 10) och finns i svensk lydelse i bilaga 2. Inom Justitiedepartementet har departementspromemorian EU-förordning om civilrättsliga skyddsåtgärder (Ds 2014:35) utarbetats. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats och ett remissmöte har hållits. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissvaren och anteckningar från remissmötet finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2014/6022/BIRS). Förordningen om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor kompletteras av Europarlamentets och rådets direktiv 2011/99/EU av den 13 december 2011 om den europeiska skyddsordern, vilket gäller för skyddsåtgärder beslutade i straffrättsliga frågor. Det straffrättsliga direktivets genomförande i svensk rätt bereds i annan ordning och har analyserats av en utredare som har redovisat sina slutsatser i promemorian Europeisk skyddsorder - Samarbete om skydd för hotade och förföljda personer inom EU (Ds 2014:3). Lagrådet Regeringen beslutade den 27 november 2014 att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslag som överensstämmer med lagförslagen i denna proposition. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Lagrådet lämnar inte några synpunkter på den föreslagna lagtexten. Lagrådet anser dock att den korta remisstiden i förhållande till ärendets komplexitet innebär att det grundlagsfästa beredningskravet har eftersatts. Därutöver efterlyser Lagrådet en redogörelse för andra medlemsstaters regleringar av vilka slags skyddsåtgärder som regleringen ska omfatta och ifrågasätter bedömningen att det inte behöver vidtas några lagstiftningsåtgärder för erkännande och verkställighet av utländska skyddsåtgärder. På grund av dessa brister anser Lagrådet att de remitterade förslagen inte kan läggas till grund för lagstiftning. Lagrådets synpunkter behandlas och bemöts i avsnitt 5.1, 5.2 och 5.4. 4 EU-rättsakter och svenska regler om skyddsåtgärder 4.1 Ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder inom EU Direktivet om den europeiska skyddsordern antogs i december 2011 efter ett medlemsstatsinitiativ om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder. Direktivet syftade ursprungligen till att utgöra ett heltäckande instrument om samarbete kring medlemsstaternas samtliga kontaktförbudsliknande beslut, oavsett i vilket sorts förfarande åtgärden var beslutad. Under förhandlingarna kom direktivets tillämpningsområde i relation till den rättsliga grunden att ifrågasättas. Mot den bakgrunden presenterade kommissionen i maj 2011 ett förslag till förordning om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor. I samband med detta begränsades förslaget till direktiv till att gälla enbart skyddsåtgärder beslutade i straffrättsliga frågor. Direktivet och förordningen kompletterar därmed varandra och syftar till att tillsammans bilda ett heltäckande system för ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder. Till skillnad från direktivet är förordningen direkt tillämplig i varje medlemsstat och behöver inte genomföras i nationell rätt. Detta hindrar inte att det införs kompletterande bestämmelser av verkställande karaktär. Medlemsstaterna är skyldiga att se till att förordningen kan tillämpas i praktiken och att den får ett effektivt genomslag. 4.2 Närmare om EU-förordningen Förordningen om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor är ett led i det fortgående arbetet inom EU med att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa där den fria rörligheten för personer säkerställs och möjligheten till rättslig prövning underlättas (skäl 1 i ingressen). I syfte att gradvis upprätta ett sådant område ska unionen besluta om åtgärder rörande samarbete i civilrättsliga frågor med gränsöverskridande verkan. Det rättsliga samarbetet i civilrättsliga frågor som har gränsöverskridande följder ska bygga på principen om ömsesidigt erkännande av domar och andra avgöranden (artikel 81.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). För att unionsmedborgare ska kunna utöva rätten att fritt röra sig inom unionen bör det i ett gemensamt rättsligt område utan inre gränser finnas bestämmelser som innebär att det skydd som ges en person i en medlemsstat genom ett beslut om skyddsåtgärder upprätthålls i varje annan medlemsstat till vilken denna person reser eller flyttar. Bestämmelser om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder behövs för att säkerställa att skyddsåtgärder meddelade i en medlemsstat snabbt och enkelt erkänns i en annan medlemsstat (skäl 3). Förordningen syftar till att fastställa regler för en enkel och snabb mekanism för erkännande av skyddsåtgärder som har meddelats i en medlemsstat i civilrättsliga frågor (artikel 1). De åtgärder som omfattas av tillämpningsområdet är beslut som ålägger en person som är orsak till fara skyldigheter i avsikt att skydda en annan person när den senare personens fysiska eller psykiska integritet kan vara i fara (artikel 3.1). I förordningen definieras dessa beslut som skyddsåtgärder. De skyldigheter som avses utgörs av förbud mot att beträda viss plats, förbud att ta kontakt och förbud mot att komma den skyddade personen närmare än ett visst avstånd. Förordningen ska säkerställa att det skydd som ges en fysisk person i en medlemsstat bibehålls och fortsätter att gälla i varje annan medlemsstat till vilken denna person reser eller flyttar (skäl 2). Förordningens tillämpningsområde omfattar skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor utfärdade av en rättslig eller annan myndighet som getts behörighet i frågor som omfattas av förordningens tillämpningsområde. Förordningen är bara tillämplig på fall där erkännande av en skyddsåtgärd begärs i en annan medlemsstat än den som har meddelat den (artikel 2). Vidare är förordningen endast tillämplig på skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor. De skyddsåtgärder som har meddelats i straffrättsliga frågor omfattas i stället av direktivet om den europeiska skyddsordern. Förordningen bygger på principen om ömsesidigt erkännande, och en skyddsåtgärd som har meddelats av en medlemsstat ska erkännas i övriga medlemsstater utan något särskilt förfarande och vara verkställbar utan krav på verkställbarhetsförklaring (artikel 4.1). Den skyddade person som vill åberopa en skyddsåtgärd i en annan medlemsstat än den i vilken skyddsåtgärden är utfärdad måste tillhandahålla den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten en kopia av beslutet om skyddsåtgärden och ett intyg som har utfärdats av den myndighet i ursprungsmedlemsstaten som har beslutat om skyddsåtgärden. Vid behov ska den skyddade personen även tillhandahålla en översättning av intyget, vilket den utfärdande myndigheten på begäran ska förse den skyddade personen med (artiklarna 4.2 och 5). Det närmare förfarandet vid verkställigheten regleras i den anmodade staten, men intygets rättsverkningar får inte gå utöver vad som följer av skyddsåtgärdens verkställbarhet och verkan av ett erkännande ska, oavsett om skyddsåtgärden har en längre varaktighet, begränsas till tolv månader från det att intyget utfärdades (artikel 4.3-4.5). Intyg får endast utfärdas om den som är orsak till fara har underrättats om skyddsåtgärden eller, om skyddsåtgärden har meddelats i dennes utevaro, delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling eller i enlighet med ursprungsmedlemsstatens lagstiftning på annat sätt har informerats om att förfarandet inletts. Om skyddsåtgärden har meddelats i ett förfarande som inte föreskriver att den person som är orsak till fara ska underrättas på förhand, får ett intyg endast utfärdas om denne hade rätt att överklaga skyddsåtgärden (artikel 6). Om det är nödvändigt för att en skyddsåtgärd ska kunna få effekt i den anmodade medlemsstaten, kan den behöriga myndigheten i denna stat justera sakuppgifterna i skyddsåtgärden. Detta förfarande ska regleras i den anmodade statens lagstiftning och den person som är orsak till fara ska underrättas om justeringen. En justering får överklagas av såväl den skyddade personen som den person som är orsak till fara (artikel 11). Däremot får en skyddsåtgärd aldrig omprövas i sak i den anmodade medlemsstaten (artikel 12). I vissa undantagssituationer får erkännande och verkställighet av en skyddsåtgärd vägras av en domstol i den anmodade medlemsstaten efter ansökan från den som är orsak till fara (artikel 13). Vidare kan erkännande eller verkställighet uppskjutas eller upphävas om någon liknande åtgärd vidtas med skyddsåtgärden i ursprungsmedlemsstaten (artikel 14). Ett intyg ska innehålla viss föreskriven information, däribland den utfärdande myndighetens kontaktuppgifter, uppgifter om den skyddade personen och personen som är orsak till fara samt alla nödvändiga uppgifter för verkställigheten (artikel 7). Den person som är orsak till fara ska underrättas om intyget och dess rättsverkningar i enlighet med ursprungsmedlemsstatens lagstiftning om personen bor där, eller, om denna person bor i ett annat land, genom rekommenderat brev med mottagningsbevis eller motsvarande. Den skyddade personens vistelseort och andra liknande uppgifter ska inte röjas, såvida inte röjandet är nödvändigt för verkställigheten av skyddsåtgärden (artikel 8). Både den skyddade personen och personen som är orsak till fara kan begära att skyddsåtgärden rättas eller återkallas av den utfärdande myndigheten. Detta kan även ske på den utfärdande myndighetens egna initiativ (artikel 9). Den utfärdande myndigheten ska även bistå den skyddade personen med information om bl.a. behöriga myndigheter i den anmodade medlemsstaten (artikel 10). I genomförandeförordningen om fastställande av de intyg som avses i artiklarna 5 och 14 i förordningen om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor finns de standardformulär som ska tillämpas för att utfärda ett intyg om en meddelad skyddsåtgärd respektive för att skjuta upp eller upphäva erkännande eller verkställighet. 4.3 Svenska regler om skyddsåtgärder De svenska reglerna om skyddsåtgärder av aktuellt slag finns framför allt i lagen (1988:688) om kontaktförbud. Förbud för en person att besöka eller på annat sätt ta kontakt med eller följa efter en annan person (kontaktförbud) får meddelas om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avser att skydda. Ett kontaktförbud får också avse förbud att uppehålla sig i en bostad som brukas gemensamt med en annan person (kontaktförbud avseende gemensam bostad) om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att begå brott mot en sammanboendes liv, hälsa, frihet eller frid. Om det kan antas att ett kontaktförbud inte är tillräckligt, får förbudet utvidgas till att avse förbud att uppehålla sig i närheten av en annan persons bostad eller arbetsplats eller annat ställe där den personen brukar vistas (utvidgat kontaktförbud). Den som har överträtt ett utvidgat kontaktförbud får meddelas förbud att uppehålla sig inom ett större område (särskilt utvidgat kontaktförbud). Ett särskilt utvidgat kontaktförbud ska som regel förenas med villkor om elektronisk övervakning. Den mot vilken förbudet gäller är skyldig att medverka till den elektroniska övervakningen. Ett kontaktförbud ska meddelas för viss tid och får meddelas för högst ett år och förlängas med högst ett år i taget. Kontaktförbud avseende gemensam bostad får meddelas för högst två månader och ett särskilt utvidgat kontaktförbud med villkor om elektronisk övervakning får meddelas för högst sex månader. Frågor om kontaktförbud tas upp på begäran av den som förbudet avses skydda eller när det annars finns anledning till det och ska handläggas skyndsamt. Frågan prövas av allmän åklagare på den ort där förbudet helt eller huvudsakligen ska gälla eller där den mot vilken förbudet avses gälla har sin hemvist eller mera varaktigt uppehåller sig. Är denna person misstänkt för brott som har betydelse för frågan om kontaktförbud, får frågan även prövas av den åklagare som är behörig att väcka åtal för brottet. Åklagaren får anlita biträde av polismyndighet för utredningen. Om ärendet gäller kontaktförbud avseende gemensam bostad eller särskilt utvidgat kontaktförbud, ska ett offentligt biträde förordnas för den som förbudet avses gälla. Åklagarens beslut ska på begäran av den som har ålagts kontaktförbud eller den som förbudet avses skydda överlämnas till tingsrätten för prövning. Omfattar ärendet beslut om kontaktförbud avseende gemensam bostad, ska överlämnandet ske utan dröjsmål. Vid avgörande av saken ska rätten bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän, precis som i brottmål. Är den mot vilken förbudet avses gälla misstänkt för brott som har betydelse för prövning av frågan om kontaktförbudet, får beslutet prövas i mål om åtal för brottet. Den som bryter mot ett kontaktförbud döms för överträdelse av kontaktförbud till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall ska inte dömas till ansvar. Den som har meddelats ett särskilt utvidgat kontaktförbud med villkor om elektronisk övervakning och som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet hindrar att den elektroniska övervakningen kommer till stånd eller kan fortgå döms för hindrande av elektronisk övervakning till påföljd enligt samma straffskala. En annan typ av skyddsåtgärder regleras i äktenskapsbalken. I ett mål om äktenskapsskillnad kan rätten på yrkande av någon av makarna förbjuda makarna att besöka varandra till dess att skillnadsfrågan har avgjorts genom en dom som har vunnit laga kraft (14 kap. 7 §). I och med att en dom på äktenskapsskillnad vinner laga kraft upphör besöksförbudet och någon möjlighet att förlänga förbudet efter den tidpunkten finns inte. Däremot ges rätten möjlighet att, om handläggningen av ett mål om äktenskapsskillnad har avslutats utan att det har beslutats vem av makarna som ska ha rätt att bo kvar i deras gemensamma bostad till dess att bodelning har skett, på ansökan av en av makarna förordna om kvarsittanderätt för en av dem (18 kap. 2 §). Rätten får också för samma tid förbjuda makarna att besöka varandra. Ett sådant förordnande om besöksförbud förutsätter att domstolen samtidigt beslutar om kvarsittanderätt. Rätten har även möjlighet att meddela interimistiska beslut i dessa frågor. Äktenskapsbalkens bestämmelser om besöksförbud är tillämpliga även vid upplösningen av registrerade partnerskap (2 kap. 3 § lagen [1994:1117] om registrerade partnerskap och 2 § lagen [2009:260] om upphävande av den lagen). Motsvarande bestämmelse om besöksförbud i samband med kvarsittanderätt finns även för sambor (28 § sambolagen [2003:376]). I mål om rätt att överta bostad får domstolen besluta om kvarsittanderätt och besöksförbud på motsvarande sätt som i 28 § (31 §). Överträds ett familjerättsligt besöksförbud, tillämpas straffbestämmelsen i lagen om kontaktförbud. 5 Ömsesidigt erkännande av civilrättsliga skyddsåtgärder 5.1 Behovet av kompletterande bestämmelser till EU-förordningen Regeringens förslag: En ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om civilrättsliga skyddsåtgärder införs. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissisinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag Det behövs kompletterande bestämmelser Förordningen och direktivet om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga respektive straffrättsliga frågor innebär att ett nytt område för internationellt rättsligt samarbete införs mellan EU:s medlemsstater. Sverige deltar inte heller i något annat internationellt samarbete kring skyddsåtgärder. I svensk rätt saknas därför bestämmelser som möjliggör att ett svenskt kontaktförbud får effekt i en annan stat. Det finns inte heller några bestämmelser som möjliggör att ett utländskt beslut om skyddsåtgärder får effekt i Sverige. Förordningen är direkt tillämplig i nationell rätt, vilket innebär att den varken ska eller får inkorporeras i eller transformeras till nationell rätt. Det kan dock behövas kompletterande bestämmelser på nationell nivå för att förordningen ska kunna tillämpas i den nationella rättsordningen. Förordningen innehåller bl.a. bestämmelser som kräver att medlemsstaterna utser behörig domstol samt en uppmaning om att nationellt reglera förfarandet för justering av en skyddsåtgärd (artiklarna 11.2 och 18.1 a). Det behövs alltså nationella föreskrifter av såväl administrativ som processuell natur. Bestämmelserna bör inte tas in i lagen med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden De föreskrifter som ska komplettera förordningen måste vara förenliga med förordningens lydelse. De måste även vara förenliga med förordningens syfte, vilket är att utgöra en enkel och snabb mekanism för erkännande av skyddsåtgärder som har meddelats i en medlemsstat i civilrättsliga frågor (artikel 1). Föreskrifterna måste dessutom stämma överens med den allmänna systematiken i bestämmelserna på det aktuella rättsområdet och med allmänna grundläggande gemenskapsrättsliga principer (jämför de förenade målen C-231/00, C-303/00 och C-451/00 Cooperativa Lattepiù arl m.fl. mot Azienda di Stato per gli interventi nel mercato agricolo (AIMA) m.fl. REG 2004, s. I-2906). Lagen (2014:912) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden träder i kraft den 10 januari 2015. Lagen ersätter en äldre lag på samma område och innehåller kompletterande bestämmelser till flera unionsrättsakter och andra internationella instrument på privaträttens område. I samband med den äldre lagens införande framhölls att det var önskvärt att de bestämmelser som kompletterar internationella instrument om domstols behörighet eller om erkännande och verkställighet av privaträttsliga avgöranden så långt som möjligt samlas i en lag då enhetliga regler om handläggningen ökar överskådligheten och underlättar för tillämparna (prop. 2005/06:48 s. 30). Även den nya lagen syftar till att samla sådana bestämmelser i en gemensam lag, eftersom regleringen på det sättet blir lättare att överblicka för rättstillämparna. Lagen har getts en sådan utformning att det ska vara möjligt att i framtiden låta den omfatta även andra internationella instrument (prop. 2013/14:219 s. 64). Det finns därför anledning att överväga om även de bestämmelser som krävs till komplettering av förordningen om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor bör föras in i denna reglering. Det regelverket består huvudsakligen av bestämmelser om förfarandet för erkännande och verkställighet av utländska avgöranden. Några sådana bestämmelser blir inte aktuella med anledning av den nu aktuella förordningen. Förordningen innebär ett krav på att skyddsåtgärder som har meddelats i en medlemsstat erkänns i alla andra medlemsstater utan att några särskilda förfaranden behövs. De bestämmelser som krävs med anledning av förordningen kommer därför delvis vara av ett annat slag än de som finns i det samlade regelverket. Det finns därför skäl att avvika från den systematik som i normalfallet bör gälla och alltså inte infoga de nya bestämmelserna i lagen med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden. Bestämmelserna bör inte heller tas in i det befintliga regelverket om kontakt- och besöksförbud Med hänsyn till förordningens nära samband med frågor om kontaktförbud finns anledning att överväga om de nya bestämmelserna i stället kan föras in i det befintliga regelverket om kontakt- och besöksförbud. Regleringen om kontakt- och besöksförbud rör förutsättningar för och tillämpning av svenska beslut om kontakt- respektive besöksförbud. Förordningen innebär inte någon förändring av den regleringen och skapar inte heller någon ny typ av skyddsåtgärd som kräver andra förutsättningar för beslut. Förordningen reglerar endast ömsesidigt erkännande av redan meddelade nationella beslut om skyddsåtgärder i syfte att skapa en enkel och snabb mekanism för att ett beslut meddelat i en medlemsstat ska få effekt i övriga medlemsstater. De bestämmelser som krävs till komplettering av förordningen är alltså av en helt annan karaktär än kontakt- och besöksförbudsregleringen. Mot bakgrund därav är det inte lämpligt att i den regleringen föra in de nya bestämmelserna om ömsesidigt erkännande av beslut om skyddsåtgärder. Det är inte lämpligt med en gemensam reglering för de kompletterande bestämmelserna avseende förordningen och de bestämmelser som genomför direktivet om den europeiska skyddsordern Direktivet om den europeiska skyddsordern reglerar, liksom förordningen, ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder. Direktivet har utformats utifrån straffrättsliga förhållanden och till skillnad från förordningen bygger direktivet på att myndigheterna i de olika medlemsstaterna samverkar med varandra. I den utfärdande staten utfärdar den behöriga myndigheten en skyddsorder som översänds till den andra statens behöriga myndighet, som har att meddela beslut om verkställighet av skyddsordern om inte någon av de grunder som finns för att vägra verkställighet åberopas. Med hänsyn till de betydande skillnaderna mellan instrumenten när det gäller förfarandet, och med hänsyn till att direktivet till skillnad från förordningen måste genomföras i svensk rätt för att bli tillämpligt, framstår det inte heller som lämpligt med en gemensam reglering för de kompletterande bestämmelserna avseende förordningen och de bestämmelser som krävs till genomförande av direktivet. Bestämmelserna bör tas in i en ny lag Sammanfattningsvis konstaterar regeringen att de bestämmelser som behövs till komplettering av förordningen svårligen kan inordnas i något befintligt regelverk. Bestämmelserna bör i stället införas i en ny särskild lag. Lagen bör benämnas lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor. Beredningsunderlaget Lagrådet invänder mot att promemorians förslag remitterades med en förkortad remisstid. Lagrådet anför att ärendet inrymmer flera besvärliga frågor om hur förordningen ska förstås och menar att det starkt talar mot att remisstiden förkortas. Med hänsyn till att de föreslagna bestämmelserna ändå inte kommer att vara på plats i tid och de EU-rättsliga kraven därmed inte kan uppfyllas borde inte remisstiden ha satts så kort enligt Lagrådet. Regeringen delar uppfattningen att en sådan kort remisstid som i nu aktuellt ärende rent allmänt inte är en tillräckligt lång remisstid. Även om de EU-rättsliga krav som förordningen uppställer inte kommer att kunna uppfyllas i tid, måste dock konsekvenserna av förseningar vägas in, såväl för enskilda som för Sveriges intresse av att uppfylla sina EU-rättsliga förpliktelser. De kompletterande bestämmelser som krävs för att förordningen ska kunna tillämpas i Sverige bör därför inte fördröjas mer än vad som är absolut nödvändigt. Med hänsyn därtill har förslagen remitterats under en förkortad remisstid. För att kompensera för den korta remisstiden har ett remissmöte hållits. De mest berörda remissinstanserna har lämnat välmotiverade yttranden och med ett undantag har det inte framkommit något som tyder på att den korta remisstiden skulle ha medfört svårigheter för remissinstanserna att lämna sina yttranden i tid eller att de inte skulle ha hunnit sätta sig in i lagstiftningsärendets centrala frågor. Trots vad Lagrådet anför i denna del finner därför regeringen att den förkortade remisstiden har varit befogad och att det finns ett fullgott beredningsunderlag för regeringens förslag. 5.2 Tillämpningsområdet Regeringens bedömning: Inga svenska skyddsåtgärder omfattas av EU-förordningens tillämpningsområde. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna delar eller har inget att invända mot bedömningen. Ett par instanser ifrågasätter dock slutsatsen att inga svenska skyddsåtgärder omfattas av förordningens tillämpningsområde. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet efterlyser en djupare analys av unionsrättens förhållande till såväl kontaktförbud som familjerättsliga besöksförbud, och Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet ifrågasätter bedömningen att icke brottsrelaterade kontaktförbud faller utanför förordningens tillämpningsområde. Skälen för regeringens bedömning Allmänna utgångspunkter för bedömningen av om det finns svenska beslut som motsvarar de skyddsåtgärder som omfattas av förordningen För att fastställa förordningens tillämpningsområde för svensk del är det av central betydelse att klarlägga i vilken utsträckning det finns svenska beslut som motsvarar de skyddsåtgärder som omfattas av förordningen. De beslut som är av intresse vid en sådan bedömning är kontaktförbud meddelade enligt lagen om kontaktförbud och familjerättsliga besöksförbud enligt äktenskapsbalken och sambolagen. Förordningen gäller skyddsåtgärder som har meddelats i civilrättsliga frågor där beslutet innebär att en person som är orsak till fara åläggs skyldigheter i avsikt att skydda en annan person när den senare personens fysiska eller psykiska integritet kan vara utsatt för fara. De skyldigheter som avses utgörs av förbud mot att beträda viss plats, förbud mot att ta kontakt och förbud mot att komma den skyddade personen närmare än ett visst avstånd (artikel 3.1). Förordningen innebär inte någon skyldighet för medlemsstaterna att ändra sina nationella system så att skyddsåtgärder kan meddelas i civilrättsliga frågor eller att införa sådana åtgärder i civilrättsliga frågor för tillämpningen av förordningen (skäl 12). Begreppet civilrättsliga frågor ska ges en självständig tolkning i enlighet med unionsrättens principer och det är inte av avgörande betydelse om det är en civilrättslig, administrativ eller straffrättslig myndighet som har meddelat skyddsåtgärden (skäl 10). EU-domstolen har vid tolkningen av begreppet civilrättsliga frågor konstaterat att begreppet även kan omfatta åtgärder som enligt den nationella lagstiftningen faller under offentligrättslig reglering. Vidare har framhållits att begreppet ska tolkas mot bakgrund av dels den aktuella rättsaktens syften och systematik, dels de allmänna principer som framgår av de nationella rättssystemen som helhet betraktade (EU-domstolens domar av den 15 februari 2007 i mål C-292/05, Eirini Lechouritou m.fl. mot Dimosio tis Omospondiakis Dimokratias tis Germanias, REG 2007, s. I-01519, av den 27 november 2007 i mål C-435/06, C, REG 2007, s. I-10141, och av den 2 april 2009 i mål C-523/07, A, REG 2009, s. I-02805). Lagrådet efterlyser en redogörelse för andra medlemsstaters regleringar kring skyddsåtgärder bl.a. för att underlätta bedömningen av om några svenska skyddsåtgärder omfattas av förordningen. Frågan om vilka svenska skyddsåtgärder som faller under förordningens tillämpningsområde avgörs främst av förordningens definition av skyddsåtgärder i artikel 3 liksom av förordningens syfte och tillämpningsområde. Regeringen menar att en redogörelse för andra medlemsstaters regleringar inte påverkar den bedömningen och inte heller på något annat sätt skulle tillföra ärendet någonting i sak. Någon sådan redogörelse bedöms därför inte behövas. Kan svenska kontaktförbud i något fall anses som civilrättsliga i förordningens mening? Förbud för en person att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna person (kontaktförbud) får, enligt lagen om kontaktförbud, meddelas när det finns risk för att den mot vilken förbudet meddelas kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda (1 § lagen om kontaktförbud). Sådana kontaktförbud innefattar alltså en riskbedömning på samma sätt som i definitionen av en skyddsåtgärd enligt förordningen och motsvarar i allt väsentligt sådana skyldigheter som omfattas av förordningen. Någon motsvarighet till förbudet att komma den skyddade personen närmare än ett visst fastställt avstånd finns dock inte. Frågan är då om svenska kontaktförbud i något fall kan anses som civilrättsliga i förordningens mening. Syftet med ett kontaktförbud är att skydda en person mot brott och andra oönskade beteenden som ligger nära det straffbara området. Förfarandet inleds hos åklagare och är i huvudsak indispositivt. I sin utredning kan åklagaren, som har att tillämpa objektivitets- och hänsynsprincipen (23 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken), tillämpa vissa bestämmelser om förundersökning i rättegångsbalken och anlita biträde av polis. I övrigt tillämpas förvaltningsrättsliga regler på förfarandet hos åklagaren (13 § lagen om kontaktförbud). Åklagarens beslut får prövas av tingsrätt där samma regler som gäller i brottmål tillämpas i fråga om behörig domstol, rättens sammansättning och omröstning. Vid prövningen är, precis som i ett brottmål, legalitets- och proportionalitetsprinciperna vägledande. En fråga om kontaktförbud kan även under vissa förutsättningar prövas inom ramen för ett brottmål. Detta sammantaget leder till slutsatsen att kontaktförbud i svensk rätt närmast är att anse som offentligrättsliga beslut, som meddelas i ett närmast förvaltningsrättsligt förfarande med påtagligt straffrättsliga inslag. För den som åläggs ett kontaktförbud innebär beslutet dessutom en straffsanktionerad inskränkning i dennes grundlagsskyddade fri- och rättigheter. Beslutet registreras i belastningsregistret och den som bryter mot ett kontaktförbud kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Även den som hindrar att elektronisk övervakning kommer till stånd kan dömas för hindrande av elektronisk övervakning enligt samma straffskala. Överträdelse av kontaktförbud kan ingå bland de brottsliga gärningar som tillsammans kan medföra ansvar för fridskränkningsbrott eller olaga förföljelse enligt 4 kap. 4 a och 4 b §§ brottsbalken. Sett ur ett svenskt perspektiv står det således klart att kontaktförbud inte är att anse som beslut som har meddelats på civilrättslig grund. Som har redovisats under de allmänna utgångspunkterna ska frågan om kontaktförbud är att anse som civilrättsliga beslut enligt förordningen avgöras i enlighet med unionsrättens principer. Hur begreppet klassificeras i svensk rätt och vilken myndighet som har meddelat beslutet har inte en avgörande betydelse vid denna bedömning. Begreppet civilrättsliga frågor ska ses som ett självständigt begrepp som ska tolkas mot bakgrund av dels rättsaktens syften och systematik, dels de allmänna principer som framgår av de nationella rättssystemen som helhet betraktade. Förordningen och det straffrättsliga direktivet kompletterar varandra och syftar till att tillsammans bilda ett heltäckande system för överförande av skyddsåtgärder mellan unionens medlemsstater. Förordningen måste ses i denna kontext, där syfte och systematik definieras utifrån de två rättsakterna tillsammans. Begreppet civilrättsliga frågor ska alltså tolkas mot denna bakgrund, dvs. som en avgränsning mot direktivets begrepp straffrättsliga frågor. Bedömningen är också beroende av allmänna principer som kan härledas ur de nationella rättssystemen som helhet. Enligt svensk rätt bör, som anförts ovan, kontaktförbud enligt lagen om kontaktförbud betraktas som offentligrättsliga beslut med straffrättsliga inslag. Som Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet framhåller ska ett beslut inte anses falla utanför det unionsrättsliga begreppet civilrättsliga frågor enbart på grund av att det enligt nationell rätt omfattas av den offentliga rätten. Mot bakgrund av att avgränsningen mellan de båda rättsakterna beror på om beslutet är att anse som straffrättsligt eller civilrättsligt menar regeringen att beslutets karaktär enligt nationell rätt ändå får viss styrande effekt. Svenska kontaktförbud saknar tydliga civilrättsliga inslag och kan i den kontexten svårligen anses vara civilrättsliga beslut enligt unionsrätten. De svenska kontaktförbudens påtagligt straffrättsliga prägel måste få den konsekvensen att de snarare anses vara skyddsåtgärder meddelade i straffrättsliga frågor än skyddsåtgärder meddelade i civilrättsliga frågor. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet uttrycker en farhåga om att kontaktförbud som inte är brottsrelaterade faller utanför såväl förordningens som direktivets tillämpningsområde. Med icke brottsrelaterade kontaktförbud avser fakultetsstyrelsen sådana förbud som har meddelats enbart utifrån en risk för att den mot vilken förbudet avses gälla allvarligt kommer att trakassera den som förbudet avses skydda, dvs. situationer där det bedöms saknas risk för att brott begås mot den som förbudet avses skydda. Regeringen delar fakultetsstyrelsens uppfattning att ett sådant resultat vore olyckligt. Även Lagrådet uttrycker en sådan farhåga och pekar på att ett sådant resultat tycks stå i strid med intentionen om ett heltäckande system för ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder. Den fråga som nu är föremål för bedömning är om kontaktförbuden är att klassificera som civilrättsliga skyddsåtgärder. Som anförts ovan är ett kontaktförbud ett offentligrättsligt beslut meddelat i ett närmast förvaltningsrättsligt förfarande med påtagligt straffrättsliga inslag. Detta gäller oavsett vilka skäl som har motiverat kontaktförbudet i det enskilda fallet. Mot bakgrund därav menar regeringen att svenska kontaktförbud faller utanför förordningens tillämpningsområde, oavsett vilka skäl som har motiverat kontaktförbudet i det enskilda fallet. Frågan om vilka svenska åtgärder som omfattas av direktivets tillämpningsområde kommer att avgöras inom ramen för lagstiftningsärendet om genomförande av direktivet. Även om syftet med EU-regleringen är att skapa ett heltäckande system för skyddsåtgärder meddelade inom unionen, är det definitionerna i och tillämpningsområdet för respektive rättsakt som avgör vilka skyddsåtgärder som omfattas av respektive rättsakt. Lagrådet anför i anslutning till denna fråga att en mer omsorgsfull beredningsprocess skulle ha lett till att remissinstanserna gjort en bättre underbyggd bedömning av den här frågan och till att inte endast en remissinstans upptäckt problematiken. Trots den korta remisstiden kan regeringen konstatera att de närmast berörda remissinstanserna har avgett ingående yttranden över förslagen i promemorian. Att det bara är Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet som särskilt har lyft den här frågan behöver inte innebära att frågan inte har uppmärksammats av andra remissinstanser. Kan svenska familjerättsliga besöksförbud anses som skyddsåtgärder i förordningens mening? Familjerättsliga besöksförbud enligt äktenskapsbalken och sambolagen skiljer sig i flera avseenden från kontaktförbud enligt lagen om kontaktförbud. Till skillnad från ett kontaktförbud är familjerättsliga besöksförbud ömsesidiga; de omfattar båda makarna eller samborna. Vidare krävs det inte någon riskbedömning för att meddela ett familjerättsligt besöksförbud. Även om det inte finns någon ovillkorlig rätt att få ett beslut om besöksförbud, är det i normalfallet fullt tillräckligt att en make eller en sambo framställer ett yrkande om detta för att domstolen ska meddela ett sådant förbud (prop. 1986/87:1 s. 209 samt 2002/03:70 s. 61 och 63). I samband med införandet av den dåvarande lagen om besöksförbud ansåg departementschefen att bestämmelserna om familjerättsliga besöksförbud fortfarande hade en funktion att fylla vid sidan av den nya lagen, främst eftersom de bakomliggande behoven var så olika. Även om de familjerättsliga besöksförbuden i viss utsträckning har en preventiv funktion, svarar dessa närmast mot ett praktiskt behov av integritetsbetonad natur under den ofta ganska uppslitande övergångsperiod som kan föregå eller följa på den slutliga upplösningen av ett äktenskap eller samboskap. Kontaktförbud enligt lagen om kontaktförbud syftar främst till att hindra att någon begår brott mot eller allvarligt trakasserar en annan person (prop. 1987/88:137 s. 13 och prop. 2002/03:70 s. 61 och 63). Det råder ingen tvekan om att familjerättsliga besöksförbud är civilrättsliga i förordningens mening och att de motsvarar det förbud mot kontakt som utgör en av de skyldigheter som definierar en skyddsåtgärd enligt förordningen. De familjerättsliga besöksförbuden syftar visserligen till att undvika konfrontationer. Avsikten är dock att tillgodose generella integritetsbehov. Någon riskbedömning görs inte i det enskilda fallet och ett beslut om besöksförbud är, som framgått, ömsesidigt. Sådana beslut kan enligt regeringens mening inte sägas ålägga en person som är orsak till fara skyldigheter i avsikt att skydda en annan person. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet menar dock att det behövs viss flexibilitet vid bedömningen av dessa besöksförbud i en unionsrättslig kontext. Fakultetsnämnden menar att familjerättsliga besöksförbud även skulle kunna anses fylla en sådan skyddsfunktion som skyddsåtgärder enligt förordningen gör och att det skulle vara i den skyddsbehövande personens intresse. Regeringen anser dock, på de grunder som anförts ovan, att de familjerättsliga besöksförbuden trots allt saknar det uttryckliga skyddssyfte som förordningen föreskriver. De familjerättsliga besöksförbuden kan därför inte anses motsvara den typ av skyddsåtgärder som avses i förordningen och de faller därmed utanför förordningens tillämpningsområde. I svensk rätt tillgodoses situationer där ett uttalat skyddsbehov föreligger främst genom regleringen om kontaktförbud i lagen om kontaktförbud. Frågan om överförande av svenska skyddsåtgärder till andra medlemsstater kan bli aktuell inom ramen för det straffrättsliga direktivet och behandlas i promemorian Europeisk skyddsorder - Samarbete om skydd för hotade och förföljda personer inom EU (Ds 2014:3), vilken för närvarande bereds inom Regeringskansliet. Sammanfattning Med hänsyn till att varken kontaktförbud enligt lagen om kontaktförbud eller familjerättsliga besöksförbud kan anses utgöra sådana skyddsåtgärder som förordningen omfattar finns det inte några svenska skyddsåtgärder som faller under förordningens tillämpningsområde. Det blir därför inte aktuellt att utforma en ordning för utfärdande av svenska intyg enligt förordningen. De kompletterande bestämmelser som måste införas begränsas därför till att omfatta det förhållandet när en skyddsåtgärd har utfärdats i en annan medlemsstat. 5.3 Erkännande av en skyddsåtgärd Regeringens förslag: Åklagaren på den ort där skyddsåtgärden helt eller huvudsakligen ska gälla ska vara behörig myndighet enligt EU-förordningen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens, utom såtillvida att det i promemorian föreslås att regleringen tas in i förordning. Remissinstanserna: Flertalet remissisinstanser tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Åklagarmyndigheten avstyrker förslaget att åklagare utses till behörig myndighet. Åklagarmyndigheten och Svea hovrätt anför att det i vart fall bör överlåtas till Åklagarmyndigheten att ta ställning till vilka åklagare som ska vara behöriga enligt förordningen. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) anför att frågan bör handläggas vid en åklagarmyndighet som inte går att koppla till den skyddade personen. Datainspektionen anför att det i den nya lagen bör anges att förordningen (2006:937) om behandling av personuppgifter inom åklagarväsendet ska tillämpas på personuppgiftsbehandling enligt EU:s förordning. Skälen för regeringens förslag Allmän åklagare bör vara behörig myndighet enligt förordningen Mot bakgrund av den bedömning som görs i avsnitt 5.2, att det saknas svenska skyddsåtgärder som faller inom förordningens tillämpningsområde och att det därmed inte blir aktuellt att utfärda intyg avseende svenska skyddsåtgärder, saknas anledning att utpeka behörig myndighet för utfärdande av intyg. Det behöver dock utses en behörig myndighet inför vilken ett intyg kan åberopas och som är behörig att justera en skyddsåtgärd. Den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten ska enligt förordningen även vara behörig att hantera frågor om uppskjutande eller upphävande av verkan av erkännandet av skyddsåtgärden (artikel 14.2). Civilrättsliga frågor handläggs normalt i domstol enligt svensk rätt. Eftersom förordningen föreskriver att en skyddsåtgärd ska erkännas i övriga medlemsstater utan att något särskilt förfarande används, och att skyddsåtgärden ska vara verkställbar utan att det krävs någon verkställbarhetsförklaring, blir det inte fråga om någon egentlig prövning av om skyddsåtgärden ska erkännas. Erkännandet är i så motto automatiskt. Skyddsåtgärden kan visserligen behöva justeras för att få effekt i Sverige. En justering ska dock enbart avse sakuppgifter i beslutet om skyddsåtgärd, vilket typiskt sett avser den adress eller plats som den person som är orsak till fara inte får besöka. Justeringen innebär inte någon kvalificerad juridisk bedömning av omständigheterna i ärendet, vilket talar för att uppgiften inte nödvändigtvis behöver hanteras av en rättslig myndighet. Dessa omständigheter gör det mindre lämpligt att anvisa domstol som behörig myndighet för handläggning av dessa ärenden. En skyddsåtgärd enligt förordningen är ett beslut som ålägger en person som är orsak till fara förbud att besöka, ta kontakt med eller komma en annan person närmare än ett visst fastställt avstånd. Beslutet syftar till att skydda den senare personen från personen som är orsak till fara när den skyddade personens fysiska eller psykiska integritet är i fara. Regeringens uppfattning är att dessa skyddsåtgärder är kontaktförbudsliknande beslut, vilket är en beslutstyp som normalt handläggs av åklagare i Sverige. Åklagarmyndigheten anser att det inte har framkommit tillräckliga skäl för att göra avsteg från den ordning som anvisas för tillämpningen av övriga civilrättsliga förordningar och invänder dels att det inte ligger inom myndighetens kompetensområde att handlägga frågor av civilrättslig karaktär, dels att skillnaderna är stora mellan svenska kontaktförbud och de skyddsåtgärder som omfattas av förordningen. Regeringen menar dock att skillnaderna mellan skyddsåtgärder enligt förordningen och kontaktförbud är små och består huvudsakligen i att svenska kontaktförbud svårligen kan anses vara civilrättsliga. Det finns mot denna bakgrund fog för förslaget i promemorian att utse åklagare till behörig myndighet. En annan omständighet av betydelse i sammanhanget är att ett åberopande av en skyddsåtgärd kan aktualisera frågan om huruvida det finns behov av ett svenskt kontaktförbud. En fråga om kontaktförbud kan alltid tas upp av allmän åklagare när det finns anledning till det (7 § lagen om kontaktförbud). En sådan anledning skulle kunna vara att en utländsk skyddsåtgärd åberopas och att det skyddsbehov som föreligger i det konkreta ärendet föranleder behov av att meddela ett kontaktförbud. Med hänsyn till att det är åklagare som handlägger frågor om kontaktförbud talar samordningsskäl för att frågor om åberopande av en skyddsåtgärd och justering av densamma också hanteras av åklagare. Sådana samordningsvinster skulle gå förlorade om domstol, på sätt som gäller för familjerättsliga besöksförbud, skulle vara behörig myndighet. Åklagarmyndigheten ifrågasätter dock att det föreligger några samordningsvinster med hänvisning till att enbart innehållet i det intyg som åberopas sällan kommer att vara tillräckligt för ett ställningstagande i frågan om huruvida en kontaktförbudsutredning ska inledas. Frågor om kontaktförbud ska som anförts tas upp när det finns anledning till det. För att ett intyg om en meddelad skyddsåtgärd över huvud taget ska utfärdas i ursprungsmedlemsstaten i enlighet med förordningen krävs att den utfärdande myndigheten har bedömt att det finns ett reellt skyddsbehov och meddelat en skyddsåtgärd. Därutöver krävs att den skyddade personen har begärt att ett intyg utfärdas för att kunna åberopas i en annan EU-medlemsstat. Om en skyddsbehövande åberopar en utländsk skyddsåtgärd inför åklagaren kommer det därför, enligt regeringens mening, i normalfallet finnas anledning för åklagaren att överväga frågan om huruvida ett svenskt kontaktförbud bör meddelas. En rimlig utgångspunkt är att innehållet i intyget visserligen inte kommer att utgöra tillräckligt underlag för att ta ställning i frågan. Åklagaren kan dock komplettera beslutsunderlaget genom att inleda en kontaktförbudsutredning och kan för detta syfte, i enlighet med gällande rätt, anlita biträde av polismyndighet (9 § första stycket lagen om kontaktförbud). Mot denna bakgrund anser regeringen att det bör vara åklagare som handlägger ärenden om skyddsåtgärder enligt förordningen. Åklagarmyndigheten och Svea hovrätt anför att frågan om vilka åklagare inom åklagarväsendets organisation som ska vara behöriga att handlägga dessa nya ärenden bör överlåtas till Åklagarmyndigheten att avgöra, på samma sätt som gäller för andra EU-rättsakter om internationellt rättsligt samarbete (t.ex. arresteringsorderrambeslutet, prop. 2003/04:7 s. 102 f., och frysningsrambeslutet, prop. 2004/05:115 s. 40 f.). Denna ordning har också föreslagits för genomförande av direktivet om den europeiska skyddsordern (Ds 2014:3 s. 75 f.). Roks anför att det bör införas en ordning som omöjliggör för den person som är orsak till fara att dra några slutsatser om den skyddade personens vistelseort utifrån vilken åklagare som är behörig. Med hänsyn till det nära sambandet mellan åberopande av en civilrättslig skyddsåtgärd och ställningstaganden när det gäller meddelande av kontaktförbud talar dock enligt regeringens mening samordningsskäl för att samma åklagare som handlägger frågan om kontaktförbud bör utses att hantera frågan om åberopande av en utländsk skyddsåtgärd. Prövningen av frågor om kontaktförbud ankommer i första hand på åklagaren på den ort där förbudet helt eller huvudsakligen ska gälla eller där den mot vilken förbudet avses gälla har sin hemvist eller mera varaktigt uppehåller sig (8 § lagen om kontaktförbud). För att säkerställa en väl fungerande samordning av dessa två funktioner anser regeringen att det finns anledning att frångå den ordning som gäller i andra ärenden om internationellt rättsligt samarbete. Åklagaren på den ort där skyddsåtgärden helt eller huvudsakligen ska gälla bör därför vara behörig myndighet. Den frågeställning som Roks lyfter fram rör snarast behörig åklagare i ärenden om kontaktförbud och kan inte besvaras inom ramen för det här lagstiftningsärendet. Som framgått regleras denna fråga, när det gäller kontaktförbud, i lagen om kontaktförbud. Frågan bör även i det nu aktuella sammanhanget regleras i lag. Behandling av personuppgifter Frågan om behandling av personuppgifter vid förfarandet hos åklagaren regleras i förordningen (2006:937) om behandling av personuppgifter inom åklagarväsendet. Datainspektionen förespråkar att det införs en upplysningsbestämmelse i den nya lagen om att förordningen ska tillämpas även för nu aktuella ärenden. Förordningen om behandling av personuppgifter inom åklagarväsendet gäller vid behandling av personuppgifter i åklagarväsendets åklagarverksamhet (1 §). Uppgifter om den som kan misstänkas för brott och om andra personer får behandlas när det behövs för att en åklagare ska kunna utföra de uppgifter som enligt bestämmelser i rättegångsbalken eller annan författning ska eller får utföras av åklagare vid myndigheten (7 §). Någon begränsning till åklagarväsendets brottsbekämpande verksamhet finns inte. Även om det är bra med tydlighet menar regeringen att det redan av förordningen tydligt framgår vad som gäller och att någon upplysningsbestämmelse i den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning därför inte behövs. 5.4 Verkan av ett erkännande Regeringens bedömning: Skyddsåtgärderna får verkan i Sverige genom att lagen om kontaktförbud kan tillämpas samt genom skyldigheter för åklagare när det gäller registrering och dokumentation i ärenden om utländska skyddsåtgärder, vilket närmare anges i förordning. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser delar eller har inget att invända mot bedömningen. Åklagarmyndigheten ifrågasätter om den föreslagna ordningen uppfyller förordningens krav på att ett erkännande ska få effekt. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) framför liknande synpunkter. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet delar bedömningen i promemorian av hur en skyddsåtgärd ska ges effekt men efterlyser en djupare analys av hur förordningen förhåller sig till Bryssel II-förordningen. Skälen för regeringens bedömning Allmänna utgångspunkter Förordningen tar hänsyn till medlemsstaternas olika rättstraditioner och påverkar inte de nationella systemen för beslut om skyddsåtgärder (skäl 12). Förordningen innebär ingen skyldighet för medlemsstaterna att ändra sina nationella system så att skyddsåtgärder kan meddelas i civilrättsliga frågor eller att införa skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor för tillämpningen av förordningen. Skyddsåtgärder som meddelats i civilrättsliga frågor i ursprungsmedlemsstaten bör erkännas som skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor även i den anmodade medlemsstaten och en justering av skyddsåtgärden får inte leda till att skyddsåtgärdens art och civilrättsliga karaktär påverkas (skäl 14 och 20). Förordningen behandlar endast erkännande av skyddsåtgärden och reglerar inte förfarandena för genomförande eller verkställighet av skyddsåtgärden och omfattar inte heller eventuella sanktioner som kan komma att åläggas vid överträdelser av skyldigheter meddelade genom skyddsåtgärden (skäl 18). Dessa frågor har överlämnats åt lagstiftningen i den anmodade medlemsstaten (artikel 4.5 och skäl 18). I enlighet med unionsrättens allmänna principer, särskilt principen om ömsesidigt erkännande, måste medlemsstaterna dock se till att erkända skyddsåtgärder kan få effekt i den anmodade medlemsstaten. Nu aktuellt lagstiftningsärende syftar till att se till att förordningen kan tillämpas i praktiken och att den får ett effektivt genomslag i Sverige. Den djupare analys av hur förordningen förhåller sig till Bryssel II-förordningen som Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet efterlyser ligger vid sidan av denna fråga och kommer därför inte att behandlas närmare inom ramen för detta ärende. Verkställighet och sanktioner Sådana skyddsåtgärder meddelade i civilrättsliga frågor som förordningen omfattar förekommer inte i svensk rätt (jfr avsnitt 5.2). Något system för verkställighet av sådana åtgärder finns därmed inte. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet och Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet ifrågasätter dock med hänvisning till artikel 4 slutsatsen i promemorian att förordningen inte uppställer något krav på införande av ett system för verkställighet. Lagrådet instämmer i denna kritik och anför att det framstår som tvivelaktigt att bedömningen är förenlig med olika bestämmelser i förordningen och pekar särskilt på artikel 4.1 och 4.5. Som ovan framhållits behandlar förordningen endast erkännande av skyddsåtgärder. Den reglerar inte verkställighet av skyddsåtgärder och omfattar inte heller eventuella sanktioner vid överträdelser. Dessa frågor har uttryckligen överlämnats åt lagstiftningen i medlemsstaterna. Den omständigheten att det finns två EU-rättsakter som reglerar ömsesidigt erkännande av kontaktförbudsliknande beslut har sin grund i att medlemsstaterna har reglerat denna typ av beslut på olika sätt i sin nationella rätt. Vissa medlemsstater har låtit dessa frågor hanteras inom ramen för straffrätten medan andra har föreskrivit en civilrättslig ordning. Mot den bakgrunden framstår det som uppenbart att det i vissa medlemsstater redan finns en ordning för verkställighet av civilrättsliga skyddsåtgärder. För dessa medlemsstater blir det högst relevant att skapa ett system för att göra en skyddsåtgärd verkställbar utan något särskilt förfarande. Enligt regeringens mening måste formuleringen om verkställbarhet i artikel 4.1 läsas mot denna bakgrund. Artikel 4.5 är en lagvalsregel och kan inte förstås som ett krav på medlemsstaterna att införa system för verkställighet. Dessutom framgår det uttryckligen av bestämmelsen om att vägra erkännande eller verkställighet att det finns skillnader mellan medlemsstaternas system genom att det i bestämmelsen anges att vägran av verkställighet bara är aktuellt "i tillämpliga fall" (artikel 13.1). Regeringen anser således inte att det finns en skyldighet för medlemsstaterna att införa ett system för verkställighet av civilrättsliga skyddsåtgärder för att kunna tillämpa förordningen. Regeringen anser inte heller att det av något annat skäl är påkallat att införa ett sådant verkställighetssystem. En justering enligt förordningen får enbart avse sakuppgifter i beslutet (jfr avsnitt 5.3). Skyddsåtgärdens art och civilrättsliga karaktär får inte ändras. Regeringen menar därför att justeringsbestämmelsen inte kan tolkas som en möjlighet att omvandla en utländsk skyddsåtgärd till ett svenskt kontaktförbud eller besöksförbud för att på så sätt tillämpa svensk verkställighetsreglering på skyddsåtgärden. Med hänsyn till att någon verkställighetsreglering avseende utländska skyddsåtgärder inte finns enligt gällande rätt saknas också möjlighet att sanktionera en överträdelse av en erkänd skyddsåtgärd. Det kan dock även här konstateras att införande av helt nya regler enbart i syfte att ta om hand överträdelser av utländska skyddsåtgärder skulle gå utöver de krav förordningen ställer. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet påpekar att förordningen inte hindrar medlemsstaterna att gå utöver förordningens minimikrav och förespråkar att straffbestämmelsen om överträdelse av kontaktförbud görs tillämplig även på överträdelser av erkända civilrättsliga skyddsåtgärder. Regeringen menar dock att det kan ifrågasättas om inte en sådan tillämpning skulle stå i strid med legalitetsprincipen. I den medlemsstat där ett beslut om skyddsåtgärd meddelas hanteras beslutet i en civilrättslig kontext. Överträdelser av beslutet kan vara straffsanktionerat där, men det är också möjligt att en sådan överträdelse inte leder till någon sanktion eller att en sanktion t.ex. är av administrativ art. Vid meddelande av en skyddsåtgärd i den utfärdande medlemsstaten kommer det inte att vara känt var ett eventuellt utfärdat intyg om skyddsåtgärden kommer att åberopas av den skyddade personen. Därmed kommer det varken för den utfärdande myndigheten eller för den person som är orsak till fara vid meddelande av beslutet kunna förutses vilka konsekvenser beslutet ytterst kan få. Om ett intyg väl har utfärdats ska skyddsåtgärden automatiskt erkännas i den medlemsstat där intyget åberopas. Frågan om att vägra erkännande är begränsat till om skyddsåtgärden uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen i den staten eller om åtgärden är oförenlig med en annan dom och ska bara prövas om den person som är orsak till fara ansöker om det. Någon prövning av det lämpliga i att skyddsåtgärden erkänns i den staten får inte göras. Mot bakgrund av den bristande förutsebarheten, att erkännandet sker automatiskt och de begränsade möjligheterna att vägra erkännande anser regeringen att införande av straffansvar vid överträdelser av erkända skyddsåtgärder inte är vare sig proportionerligt eller lämpligt. Med hänsyn till att förordningen inte heller ställer krav på att överträdelser straffsanktioneras är regeringens mening att några straffsanktioner inte ska kopplas till erkända skyddsåtgärder. Effekten av en erkänd skyddsåtgärd Åklagarmyndigheten, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet och Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet ifrågasätter om Sverige lever upp till de krav som förordningen ställer utan att införa en ordning där erkända skyddsåtgärder verkställs och överträdelser straffsanktioneras. Roks framför att bristen på straffansvar vid överträdelser kan få till följd att kvinnor som kommer till Sverige med en utländsk skyddsåtgärd inte skyddas tillräckligt. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet tillstyrker dock den valda lösningen. Regeringen konstaterar inledningsvis att medlemsstaterna, i enlighet med unionsrättens allmänna principer, bör se till att erkända skyddsåtgärder får effekt i den anmodade medlemsstaten. Innebörden av att en åtgärd får effekt får förstås som att en erkänd skyddsåtgärd måste medföra någon slags praktisk verkan för den person som är orsak till fara. Enligt den ordning som nu föreslås ska översända skyddsåtgärder åberopas inför åklagare, som också är den instans som beslutar om eventuella justeringar. Åklagare har att på eget initiativ pröva frågan om ett svenskt kontaktförbud bör meddelas närhelst det finns anledning till det (7 § lagen om kontaktförbud). I förarbetena till den dåvarande besöksförbudslagen uttalades att åklagaren kan komma att uppmärksammas på frågan om förbud av andra än den som förbudet avser skydda och att åklagaren även bör ha utrymme för att på eget initiativ ta upp sådana frågor (prop. 1987/88:137 s. 26). För att ett intyg om en meddelad skyddsåtgärd ska utfärdas i ursprungsmedlemsstaten i enlighet med förordningen krävs att den utfärdande myndigheten har bedömt att det finns ett reellt skyddsbehov och meddelat en skyddsåtgärd samt att den skyddade personen också har begärt att ett intyg utfärdas. Om en skyddsbehövande åberopar en utländsk skyddsåtgärd enligt förordningen, kommer det därför i normalfallet finnas anledning att överväga frågan om huruvida ett svenskt kontaktförbud bör meddelas. Det finns mycket som talar för att ett sådant åberopande många gånger kommer att föranleda åklagaren att också inleda en utredning angående frågan om kontaktförbud. För att säkerställa att den skyddsbehövande får tillräckligt skydd i Sverige, trots att det inte införs något särskilt verkställighetssystem för den erkända skyddsåtgärden, övervägdes i promemorian att införa en skyldighet för åklagaren att alltid pröva frågan om kontaktförbud när en utländsk skyddsåtgärd åberopas. Införandet av en sådan skyldighet får stöd av Roks. En uttrycklig skyldighet för åklagaren att göra en sådan prövning finns dock inte beträffande några andra specifikt angivna situationer. En prövning av frågan om kontaktförbud ska enligt gällande rätt ske när det finns anledning till det. Ett åberopande av en utländsk skyddsåtgärd kan således, liksom andra omständigheter, ge åklagaren anledning att pröva frågan om kontaktförbud. Det saknas därför enligt regeringens mening skäl att särskilt reglera denna situation i lagen. Precis som i de situationer då åklagaren har uppmärksammats på skyddsbehovet av exempelvis en polisman eller en handläggare vid socialtjänsten fordras att den som förbudet avser att skydda inte har någon invändning mot att ett kontaktförbud meddelas. Vid prövningen kan det också finnas anledning för åklagaren att överväga om anhöriga till den skyddsbehövande, t.ex. dennes barn, också kan ha behov av ett kontaktförbud. Om det redan vid åberopandet av skyddsåtgärden står helt klart att det saknas förutsättningar för ett kontaktförbud, t.ex. därför att frågan redan prövats i ett svenskt kontaktförbudsärende, saknas normalt skäl att inleda en kontaktförbudsutredning. För det fall ett kontaktförbud bedöms inte behöva meddelas i samband med att den utländska skyddsåtgärden åberopas hos åklagaren kan en ny sådan prövning enligt 7 § lagen om kontaktförbud aktualiseras om en överträdelse av den erkända skyddsåtgärden misstänks ha begåtts. Åklagarens prövning av behovet av ett kontaktförbud påverkar inte frågan om skyddsåtgärdens erkännande. Genom att skyddsåtgärden har åberopats inför åklagaren är den erkänd och gäller i Sverige oavsett utfallet i kontaktförbudsfrågan. Utöver möjligheten att säkerställa den skyddsbehövandes behov av skydd genom att frågan om kontaktförbud utreds anser regeringen att åklagaren bör åläggas ytterligare uppgifter i syfte att säkerställa den utländska skyddsåtgärdens effekt i Sverige. Åklagaren bör, utöver registrering av den erkända skyddsåtgärden, även dokumentera misstänkta överträdelser. Om detta kan föreskrivas i förordning. Sammanfattning Genom valet av behörig myndighet kommer det underliggande skyddsbehov, som den utfärdande myndigheten i ursprungsmedlemsstaten har bedömt föreligger, omedelbart till åklagarens kännedom. Åberopandet av skyddsåtgärden kan föranleda åklagaren att inleda en kontaktförbudsutredning. Om så sker finns en befintlig ordning för att utreda skyddsbehovet och beakta invändningar och synpunkter från parterna. Regeringen menar alltså att ett åberopande av en skyddsåtgärd enligt förordningen får verkan i Sverige genom att åklagaren kan pröva frågan om kontaktförbud och därigenom säkerställa ett eventuellt skyddsbehov. Erkännandet av skyddsåtgärden manifesteras också genom registrering och dokumentation. Regeringen anser att denna ordning uppfyller de krav som förordningen uppställer. 5.5 Domstolsprövning 5.5.1 Behörig domstol Regeringens förslag: Den tingsrätt där behörig åklagare ska föra talan i brottmål i allmänhet ska vara behörig att pröva överklaganden av åklagarens beslut om justering av en skyddsåtgärd som åberopats i Sverige. Stockholms tingsrätt ska vara behörig att pröva ansökningar om vägran av erkännande av en skyddsåtgärd. Stockholms tingsrätt ska få lämna över en ansökan om vägran av erkännande till en annan tingsrätt om det vid den andra tingsrätten finns ett ärende som har nära samband med det förstnämnda ärendet och ett överlämnande kan ske utan avsevärd olägenhet för någon part. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissisinstanser tillstyrker eller har inget att invända mot förslagen. Stockholms tingsrätt pekar på att det kan finnas risker med att samla ärendetyper vid en domstol när stor osäkerhet råder om mängden ärenden. Skälen för regeringens förslag: Förordningen ålägger medlemsstaterna att utse domstolar till vilka en ansökan om att vägra erkännande och, i förekommande fall verkställighet, i enlighet med artikel 13 ska lämnas in (artikel 18.1a iv). Vidare får enligt förordningen ett beslut om justering överklagas i enlighet med förfarandet i den anmodade statens lagstiftning (artikel 11.5). Förordningen avser skyddsåtgärder som har meddelats i civilrättsliga frågor. En naturlig utgångspunkt när det gäller utseende av behörig domstol är därför att utgå från rättegångsbalkens forumregler för tvistemål. Som tidigare har framhållits kommer den information som framkommer i samband med ett åberopande av en utländsk skyddsåtgärd ofta föranleda åklagaren att på eget initiativ pröva frågan om huruvida även ett kontaktförbud bör meddelas. Om denna prövning resulterar i ett beslut om kontaktförbud, kan detta beslut överklagas till tingsrätten (14 § lagen om kontaktförbud). Det kan få till konsekvens att den behöriga domstolens prövning av ett överklagande av ett beslut om justering av en utländsk skyddsåtgärd sker parallellt med en domstolsprövning av det svenska kontaktförbudet avseende samma personer. Vid rättens prövning av ett beslut om kontaktförbud har åklagaren långtgående skyldigheter att föra talan för den som förbudet avses skydda (16 § lagen om kontaktförbud). Behörig domstol att pröva åklagarens beslut i fråga om kontaktförbud är i normalfallet den tingsrätt där den åklagare som har prövat frågan om kontaktförbud ska föra talan i brottmål i allmänhet (15 § lagen om kontaktförbud). Att utgå från rättegångsbalkens forumregler i tvistemål vid val av behörig domstol att pröva överklaganden av åklagarens beslut om justering riskerar därmed att medföra att rättens prövning av överklagandet sker vid en annan tingsrätt än den som prövar samma åklagares beslut om kontaktförbud. En sådan ordning är mindre lämplig. I stället bör den domstol som prövar åklagarens beslut i frågor om kontaktförbud även vara behörig att pröva beslut om justering som har meddelats av samma åklagare. Behörig domstol för överklagande av ett beslut om justering bör därför, liksom för beslut om kontaktförbud, vara den tingsrätt där behörig åklagare i normalfallet ska föra talan i brottmål i allmänhet. Skälen för att följa den ordning som gäller för kontaktförbudsärenden gör sig inte på samma sätt gällande i förhållande till en ansökan om vägran av erkännande enligt artikel 13. En sådan prövning som ska göras vid en ansökan om att vägra erkännande är rent civilrättslig och berör inte åklagaren direkt. Redan av den anledningen framstår det som tveksamt att knyta forumbestämmelsen till den domstol där behörig åklagare ska föra talan i brottmål i allmänhet. I de fall då inget beslut om justering finns skulle en sådan ordning dessutom medföra avsevärda svårigheter för den person som är orsak till fara att ta reda på till vilken tingsrätt en ansökan om vägran av erkännande ska ställas. Några lämpliga anknytningskriterier för att bestämma behörig domstol kan svårligen identifieras mot bakgrund av att parterna inte kan förväntas ha sådan anknytning till Sverige. Mot denna bakgrund framstår det som lämpligast att peka ut en domstol som behörig att pröva ansökningar om vägran av erkännande. Även om det, som Stockholms tingsrätt påpekar, råder viss osäkerhet om hur många ärenden den nya regleringen kommer att medföra, anser regeringen att det inte finns anledning att anta att den blir annat än av begränsad omfattning. Den föreslagna ordningen kommer därför att få en mycket begränsad påverkan på domstolens arbetsbörda. Då dessa ärenden oftast borde kunna avgöras på handlingarna gör sig inga särskilda geografiska hänsyn gällande. Stockholms tingsrätt bör därför utses att vara behörig domstol att pröva ansökningar om vägran av erkännande. Om det vid någon annan tingsrätt skulle pågå ett ärende om prövning av ett överklagande av ett beslut om justering av samma skyddsåtgärd eller en prövning av ett svenskt kontaktförbud mellan samma parter som i ärendet om vägran av erkännande, bör Stockholms tingsrätt ha möjlighet att lämna över ansökan om vägran av erkännande till den andra tingsrätten, under förutsättning att ett överlämnande kan ske utan avsevärd olägenhet för någon part. Bestämmelser om frister för överklagande av åklagarens beslut, vilken form överklagandet respektive ansökan ska ha och till vilken instans överklagande respektive ansökan ska ges in kan föreskrivas i förordning. 5.5.2 Rättens prövning Regeringens förslag: Vid rättens prövning tillämpas lagen om domstolsärenden. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har något att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Förordningen bygger på principen om ömsesidigt erkännande. Skyddsåtgärder får aldrig omprövas i sak i den anmodade medlemsstaten (artikel 12). Rätten ska alltså inte göra någon materiell prövning av de omständigheter eller överväganden som ligger bakom beslutet att meddela en skyddsåtgärd, varken vid en ansökan om vägran av erkännande eller vid ett överklagande av ett beslut om justering. Prövningen är av formellt slag och innefattar endast en kontroll av att det inte föreligger förutsättningar för att vägra erkännande av skyddsåtgärden respektive av att åklagarens justering av sakuppgifterna avseende skyddsåtgärden var riktig. Vid tingsrättens prövning av en ansökan om erkännande och verkställighet enligt 2012 års Bryssel I-förordning eller om erkännande, verkställbarhet och verkställighet enligt 2000 års Bryssel I-förordning, Brysselkonventionen eller Luganokonvention kommer som huvudregel lagen (1996:242) om domstolsärenden att tillämpas (5 och 11 §§ lagen [2014:912] med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden). Även för rättens prövning av åklagarens beslut om kontaktförbud gäller - med undantag för ett antal särbestämmelser - ärendelagen (21 § lagen om kontaktförbud). Dessutom föreslås ärendelagen i huvudsak gälla vid rättens prövning av en europeisk skyddsorder (Ds 2014:3 s. 114 f). Med hänsyn till det nära samband som föreligger mellan skyddsåtgärderna enligt förordningen och svenska kontaktförbud respektive skyddsåtgärder enligt direktivet om en europeisk skyddsorder finns starka skäl att låta ärendelagen gälla även vid rättens prövning enligt förordningen. Denna ordning bör gälla oavsett om saken gäller ett överklagande av åklagarens beslut om justering eller en ansökan om vägran av erkännande. Vid rättens prövning i ärenden om kontaktförbud tillämpas vissa särbestämmelser i förhållande till ärendelagen. Detta gäller, enligt lagen om kontaktförbud, främst möjligheten att muntligen begära rättens prövning (14 §), åklagarens skyldighet att föra talan för den skyddade personen (16 §), möjligheten till inhibition (17 §), rättens sammansättning (18 §) samt bestämmelserna om sammanträde (19 §) och rättegångskostnader (20 §). Dessa särbestämmelser är främst motiverade av kontaktförbudets särskilda karaktär och dess påtagligt straffrättsliga inslag (prop. 1987/88:137 s. 31-33). Med hänsyn till att rätten i ärenden om vägran av erkännande respektive prövning av åklagarens beslut om justering inte har att göra någon materiell prövning utan att det endast är fråga om en formell prövning föreligger inte samma skäl till särreglering som för ärenden om kontaktförbud. Någon anledning till att införa regler som avviker från ärendelagen föreligger därmed inte. 5.6 Sekretess Regeringens förslag: Sekretess ska gälla i ärende om en skyddsåtgärd enligt EU:s förordning om civilrättsliga skyddsåtgärder för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har något att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Sekretess gäller i kontaktförbudsärenden för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon denne närstående lider men om uppgiften röjs (35 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen [2009:400]). Sekretessen följer ärendet och gäller oberoende av vilken myndighet som hanterar frågan (prop. 1987/88:137 s. 38). Sekretessen gäller däremot inte för beslut i ärendet. Precis som i ärenden om kontaktförbud kommer det vid åberopande av en utländsk skyddsåtgärd enligt förordningen finnas uppgifter för vilka sekretess bör gälla. Bestämmelsen i 35 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen bör därför kompletteras med en föreskrift om att sekretessen även gäller i ett ärende enligt förordningen. Samma sekretess som vid ärenden enligt lagen om kontaktförbud kommer därmed att gälla under såväl åklagarens som rättens handläggning av ärenden enligt förordningen. Bestämmelsen är utformad med ett rakt skaderekvisit, vilket innebär att det föreligger en presumtion för offentlighet. 6 Konsekvenser av förslagen Regeringens bedömning: Förslagen bedöms inte medföra annat än marginellt ökade kostnader för rättsväsendets myndigheter. Kostnadsökningarna bedöms rymmas inom nuvarande anslagsramar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Domstolsverket anser att förslagen kan leda till ett ökat antal ärenden om kontaktförbud i domstol och framhåller att en ökad ärendemängd, även om den inledningsvis blir marginell, tillsammans med andra mindre resurskrävande reformer sammantaget kan medföra att ett resurstillskott blir nödvändigt. Stockholms tingsrätt pekar på att det kan finnas risker med att samla ärendetyper vid en domstol när stor osäkerhet råder om mängden ärenden. Ingen annan remissinstans invänder mot den bedömning som görs i promemorian. Skälen för regeringens bedömning: Ikraftträdandet av EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor innebär att en ny samarbetsform införs mellan EU:s medlemsstater. Genom de nya bestämmelser som kompletterar förordningen åläggs Åklagarmyndigheten och de allmänna domstolarna nya uppgifter. Det är inte möjligt att nu förutse hur många nya ärenden som kommer att behöva handläggas årligen vid myndigheterna. Det kan konstateras att förordningens ikraftträdande kommer att medföra en ökad ärendemängd, eftersom det är fråga om en ny samarbetsform, men denna ökning får antas bli av begränsad omfattning. Eftersom den typ av skyddsåtgärder som förordningen omfattar inte förekommer i Sverige kommer de svenska myndigheterna inte att belastas med de uppgifter som är förenade med att utfärda intyg enligt förordningen utan endast fungera som mottagande myndigheter när en skyddsbehövande vill åberopa sin utländska skyddsåtgärd i Sverige. De nya uppgifter som åläggs Åklagarmyndigheten och de allmänna domstolarna med anledning av förordningen är förhållandevis begränsade. Åklagarmyndighetens uppgifter begränsas till att ta emot ett åberopat intyg och vid behov justera det. Åklagarmyndigheten uppmärksammas även på frågan om huruvida ett svenskt kontaktförbud bör meddelas, vilket är en uppgift som åklagaren hade haft även utan förordningens regelverk. Rätten har att pröva ansökningar om att vägra erkänna en skyddsåtgärd samt att ompröva åklagarens beslut om justering i överklagade ärenden. Det är oklart hur stor del av de åberopade skyddsåtgärderna som kommer att föranleda överklaganden av beslut om justering eller ansökningar om att vägra erkännande, men en ökad ärendemängd är att vänta. Denna ökning får dock antas bli av begränsad omfattning. Vidare kommer ett antal åberopade skyddsåtgärder även föranleda åklagaren att meddela ett kontaktförbud enligt lagen om kontaktförbud, vilket som Domstolsverket pekar på även kan leda till ett ökat antal ärenden om kontaktförbud i domstol. I dessa situationer kommer rätten dock kunna dra nytta av en viss samordning av ärendena om de blir föremål för rättens prövning. Sammantaget görs bedömningen att de eventuella merkostnader som kan uppstå för de berörda myndigheterna med anledning av förordningen är så marginella att de kan finansieras inom befintliga anslag. 7 Ikraftträdande Regeringens förslag: De föreslagna bestämmelserna ska träda i kraft den 1 maj 2015. Promemorians förslag: I promemorian föreslås att bestämmelserna ska träda i kraft den 1 april 2015. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har något att invända mot förslaget i promemorian. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 22 ska förordningen tillämpas från och med den 11 januari 2015. Av samma artikel framgår att förordningen ska gälla för skyddsåtgärder som har meddelats denna dag eller senare, oberoende av när förfarandet har inletts. Bestämmelserna bör därför träda i kraft så snart som möjligt. Detta bedöms kunna ske den 1 maj 2015. 8 Författningskommentar 8.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor 1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013 av den 12 juni 2013 om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor. Paragrafen anger lagens innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 5.1. Av paragrafen framgår att lagen innehåller kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor. Rättsakten är direkt tillämplig i varje medlemsstat. Ytterligare kompletterande bestämmelser finns i förordning. 2 § Åklagaren på den ort där skyddsåtgärden helt eller huvudsakligen ska gälla är behörig myndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013, i den ursprungliga lydelsen. I paragrafen anvisas behörig myndighet. Övervägandena finns i avsnitt 5.3. Av paragrafen framgår att åklagaren på den ort där skyddsåtgärden helt eller huvudsakligen ska gälla är behörig myndighet enligt förordningen. Regleringen utformas med 8 § lagen (1988:688) om kontaktförbud som förebild och innebär att den åklagare som i första hand har att pröva frågor om kontaktförbud enligt lagen om kontaktförbud också är behörig myndighet enligt förordningen. Till skillnad från vad som gäller enligt lagen om kontaktförbud utsträcks behörigheten dock inte till åklagaren på den ort där den person som är orsak till fara har sin hemvist eller mera varaktigt uppehåller sig. Den behöriga myndigheten är bl.a. mottagare när en skyddad person åberopar en utländsk skyddsåtgärd i Sverige och ska, enligt artikel 11.1, vid behov justera skyddsåtgärden till svenska förhållanden. Myndigheten är vidare ansvarig för att skjuta upp eller upphäva verkan av erkännandet av skyddsåtgärden om åtgärden har skjutits upp eller upphävts i ursprungsmedlemsstaten. 3 § Behörig domstol enligt artikel 11 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013, i den ursprungliga lydelsen, är den tingsrätt där åklagaren ska föra talan i brottmål i allmänhet. Behörig domstol enligt artikel 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013, i den ursprungliga lydelsen, är Stockholms tingsrätt. Vid rättens prövning tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. I paragrafen anvisas behörig domstol samt tillämplig processlag. Övervägandena finns i avsnitten 5.5.1 och 5.5.2. I första stycket anges att behörig domstol enligt artikel 11 är den tingsrätt där åklagaren ska föra talan i brottmål i allmänhet. Ett överklagande av åklagarens beslut om att justera en skyddsåtgärd ska alltså göras vid den tingsrätt där åklagaren normalt för talan. Motsvarande regel gäller vid rättens prövning av kontaktförbud och tillträdesförbud (15 § lagen [1988:688] om kontaktförbud och 14 § lagen [2005:321] om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang). Om åklagaren normalt för talan vid flera tingsrätter, kan samtliga vara behöriga. Om flera tingsrätter är behöriga, är det, precis som vid rättens prövning av ett kontaktförbud, naturligt att åklagaren vidarebefordrar överklagandet till den domstol som med hänsyn till omständigheterna, t.ex. förbudets omfattning eller parternas hemvist, ligger närmast till hands för att pröva frågan (se prop. 1987/88:137 s. 48 f.). I andra stycket anges att behörig domstol enligt artikel 13 är Stockholms tingsrätt. Det är alltså Stockholms tingsrätt som är behörig att pröva ansökningar om vägran av erkännande. I tredje stycket föreskrivs att lagen om domstolsärenden ska tillämpas vid rättens prövning. Tillämpningen av ärendelagen innebär bl.a. att skillnad görs mellan handläggningen av en ansökan och handläggningen av ett överklagande. Tillämpningen av ärendelagen innebär vidare bl.a. att rätten normalt är domför med en lagfaren domare (3 §), att åklagaren har ställning som motpart vid ett överklagande av ett beslut om justering av en skyddsåtgärd (11 §), att förfarandet som huvudregel är skriftligt (13 §), att ärendet normalt inte får avgöras utan att den som är part har fått tillfälle att yttra sig över en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än parten (22 §), att de skäl som bestämt utgången normalt ska framgå av rättens beslut (28 §) samt att tingsrättens beslut får överklagas (36 §). 4 § Stockholms tingsrätt får för gemensam handläggning lämna över en ansökan enligt artikel 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013, i den ursprungliga lydelsen, till en annan tingsrätt om det vid den andra tingsrätten finns ett ärende som har nära samband med det förstnämnda ärendet och ett överlämnande kan ske utan avsevärd olägenhet för någon part. Paragrafen innehåller en bestämmelse om överlämnande av ärenden från Stockholms tingsrätt till andra tingsrätter. Övervägandena finns i avsnitt 5.5.1. Stockholms tingsrätt får för gemensam handläggning lämna över en ansökan om vägran av erkännande (artikel 13) till en annan tingsrätt om det vid den andra tingsrätten finns ett ärende som har nära samband med det förstnämnda ärendet. Ett ärende enligt artikel 13 kan ha ett nära samband med ett ärende om prövning av ett kontaktförbud mellan samma parter. Ett ärende enligt artikel 13 kan också ha ett nära samband med ett ärende avseende överklagande av beslut om justering av samma skyddsåtgärd som ansökan om vägran avser. En förutsättning för ett överlämnande är att detta inte medför avsevärda olägenheter för någon part. Regeln är fakultativ. Tingsrätten får i varje enskilt fall göra en bedömning av om ett överlämnande bör ske. Ett överlämnade ska syfta till att skapa ett mervärde, och bestämmelsen bör inte tillämpas slentrianmässigt. Vid rättens prövning av ett ärende om kontaktförbud tillämpas delvis andra processregler än vad som gäller för ärenden enligt artikel 13, för vilka lagen (1996:242) om domstolsärenden ska tillämpas (3 § tredje stycket). Vid prövning av ett ärende om kontaktförbud gäller vid sidan om ärendelagen vissa särregler om bl.a. rättens sammansättning, rätt till förhandling och rättegångskostnader (18-21 §§ lagen [1988:688] om kontaktförbud). Det följer av allmänna principer att särskilda processregler som gäller för det ena ärendet blir tillämpliga på den gemensamma handläggningen vid gemensam handläggning av ärendena. De processregler som gäller enligt lagen om kontaktförbud ska alltså tillämpas vid den gemensamma handläggningen. Bestämmelsen medger inga överlämnanden till Stockholms tingsrätt. 8.2 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 35 kap. Sekretess till skydd för enskild i verksamhet som syftar till att förebygga eller beivra brott, m.m. Kontaktförbud och andra skyddsåtgärder 5 § Sekretess gäller för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs och uppgiften förekommer i ärende 1. enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud, eller 2. om en skyddsåtgärd enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 606/2013 av den 12 juni 2013 om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor, i den ursprungliga lydelsen. Sekretessen gäller inte beslut i ärende. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. Paragrafen innehåller bestämmelser om att sekretess gäller i ärenden om kontaktförbud för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs. Sekretessen följer ärendet och gäller oberoende av vilken myndighet som hanterar frågan. Paragrafen är alltså tillämplig hos åklagaren men också hos polisen och domstol, om saken behandlas där. Genom ett tillägg i paragrafens första stycke införs en bestämmelse om att samma sekretess även gäller i ärende om en skyddsåtgärd enligt förordningen om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor. Övervägandena finns i avsnitt 5.6. EU:s förordning om civilrättsliga skyddsåtgärder Formulär för intyg Sammanfattning av promemorian EU-förordning om civilrättsliga skyddsåtgärder (Ds 2014:35) I promemorian lämnas förslag till kompletterande bestämmelser till Europaparlamentets och rådets förordning om ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor. Förordningen är direkt tillämplig i alla EU:s medlemsstater från den 11 januari 2015. För sin tillämpning i Sverige krävs vissa kompletterande bestämmelser. Genom förordningen införs regler för att en kontaktförbudsliknande skyddsåtgärd som har meddelats i en medlemsstat ska erkännas och få effekt i en annan medlemsstat om den skyddsbehövande beger sig till den staten. Erkännandet ska inte kräva något särskilt förfarande i den anmodade staten. I promemorian lämnas dels förslag till kompletterande bestämmelser i frågor som enligt förordningen ska regleras i nationell rätt, dels andra kompletterande bestämmelser som bedöms nödvändiga för att säkerställa en ändamålsenlig tillämpning. I promemorian görs bedömningen att inga svenska skyddsåtgärder omfattas av förordningens tillämpningsområde. Åklagare på den ort där skyddsåtgärden helt eller huvudsakligen ska gälla föreslås vara behörig myndighet. Den tingsrätt där behörig åklagare ska föra talan i brottmål i allmänhet föreslås vara behörig domstol vid ett överklagande av en åklagares beslut om justering av en skyddsåtgärd. Stockholms tingsrätt föreslås vara behörig domstol att pröva en ansökan om att ett erkännande av en skyddsåtgärd ska vägras. Vid rättens prövning föreslås att lagen (1996:242) om domstolsärenden ska tillämpas. Det föreslås att de nya bestämmelserna införs i en särskild lag och i en särskild förordning med kompletterande bestämmelser till förordningen. Författningsförslagen föreslås träda i kraft den 11 januari 2015. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttranden över promemorian EU-förordning om civilrättsliga skyddsåtgärder (Ds 2014:3) lämnats av Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Migrationsverket, Datainspektionen, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, Barnombudsmannen, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet, Sveriges advokatsamfund, Brottsofferjourernas Riksförbund och Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige. Malmö tingsrätt har avstått från att avge yttrande. Föreningen Kvinnors Nätverk och Stiftelsen Allmänna Barnhuset har beretts tillfälle att yttra sig, men har inte hörts av. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2014-12-04 Närvarande: F.d. justitieråden Severin Blomstrand och Annika Brickman samt justitierådet Johnny Herre. EU-förordning om civilrättsliga skyddsåtgärder Enligt en lagrådsremiss den 27 november 2014 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor, 2. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Karl Magnus Sjögren. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Ärendets beredning Enligt 7 kap. 2 § regeringsformen ska vid beredningen av regerings-ärenden behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter. Upplysningar och yttranden ska också i den omfattning som behövs inhämtas från kommuner. Även sammanslutningar och enskilda ska i den omfattning som behövs ges möjlighet att yttra sig. Om regeringsformens beredningskrav uppfylls och därmed förslaget till lag med tillhörande lagmotiv kommer myndigheter, organisationer och andra till del, kan förslaget bli allsidigt belyst och konsekvenserna av det så långt möjligt kända på förhand. Detta ökar i sin tur kvaliteten på beslutsfattandet till gagn för demokrati, rättssäkerhet och effektivitet (se bet. 2008/09:KU10 s. 63). Lagstiftningsärendets natur bestämmer här beredningskravets faktiska innehåll. Remisstiden bör vara så väl tilltagen att remissinstanserna ges en reell möjlighet att sätta sig in i förslaget, överväga det och avfatta ett remissvar. När tiden bestäms måste beaktas att många organisationer har beslutsordningar som är tidskrävande. Lagrådet noterar i detta avseende följande beträffande beredningen av det lagförslag som nu underställs Lagrådets granskning. Departementspromemorian angående EU-förordningen om civilrättsliga skyddsåtgärder remitterades den 2 oktober 2014 med en sista svarstid den 20 oktober. Ett remissmöte om promemorian hölls den 15 oktober. Lagrådsremissen beslutades den 27 november 2014. Remissinstanserna fick alltså mindre än tre veckor på sig att svara, vilket allmänt sett måste anses vara en långt ifrån tillräcklig tid. En instans avstod också från att yttra sig med uttrycklig hänvisning till den korta svarstiden. Ärendet inrymmer flera besvärliga frågor om hur EU-förordningen ska förstås. Detta talar starkt mot förkortad remisstid. I departementspromemorian nämns Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/99/EU av den 13 december 2011 om den europeiska skyddsordern, som gäller skyddsåtgärder beslutade i straffrättsliga frågor. Det sägs att direktivet och förordningen kompletterar varandra och tillsammans bildar ett heltäckande system för ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder. Förslag till hur direktivet ska genomföras i svensk rätt lämnas i departementspromemorian Ds 2014:3. Där görs bedömningen att kontaktförbud som meddelas enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud på grund av risk för att en person ska begå brott mot en annan person motsvarar sådana skyddsåtgärder som avses i direktivet. Kontaktförbud som inte meddelas på den grunden bedöms däremot falla utanför tillämpningsområdet. I det nu aktuella ärendet bedöms alla kontaktförbud falla utanför tillämpningsområdet för EU-förordningen om civilrättsliga skyddsåtgärder. Sammantaget betyder dessa bedömningar att varken direktivet eller förordningen skulle kunna tillämpas på vissa kontaktförbud, trots vad som sägs om ett heltäckande system för ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder. Detta nämns inte i departementspromemorian och att inte mer än en av remissinstanserna upptäckte det under den korta remisstiden är inte ägnat att förvåna. Som förklaring till den korta remisstiden har det under föredragningen hänvisats till att EU-förordningen ska tillämpas från och med den 11 januari 2015. Med tanke på att förordningen trädde i kraft redan den 19 juli 2013 borde det ha funnits tid att förbereda svensk lagstiftning i god tid före den dag då förordningen ska träda i tillämpning. Så som läget är nu kommer den svenska lagstiftningen inte att vara på plats i tid, trots den komprimerade beredningen. Enligt Lagrådets mening borde inte det grundlagsfästa beredningskravet ha eftersatts när de EU-rättsliga kraven ändå inte kan uppfyllas. Med en mer omsorgsfull beredningsprocess skulle också remissinstanserna kunna göra en samlad och bättre underbyggd bedömning av det heltäckande system för ömsesidigt erkännande av skyddsåtgärder som förordningen och direktivet är avsedda att åstadkomma och vilka svenska lagstiftningsåtgärder som behövs. Till det anförda kommer att det finns frågor i lagstiftningsärendet som inte har blivit tillräckligt belysta. Lagrådet saknar ett närmare resonemang om vilka slags skyddsåtgärder som regleringen ska omfatta och som svenska myndigheter ska hantera. För att det ska bli begripligt borde det lämnas en - åtminstone översiktlig - redogörelse för andra medlemsstaters regleringar i detta avseende. En sådan redogörelse skulle också göra det lättare att bedöma om några svenska skyddsåtgärder omfattas av förordningen. Den bedömning som görs i departementspromemorian har ifrågasatts av några remissinstanser. Bedömningen, som är formell till sin natur, innebär att svenska skyddsåtgärder inte kommer att erkännas utomlands, även om de materiellt sett liknar åtgärder som beskrivs i förordningen. Remissinstanser har också kritiserat bedömningen i promemorian att det inte behöver vidtas några lagstiftningsåtgärder i Sverige för erkännande och verkställighet av utländska skyddsåtgärder. Det framstår som tvivelaktigt att denna bedömning är förenlig med olika bestämmelser i förordningen, t.ex. artikel 4.1, som föreskriver att en skyddsåtgärd som en medlemsstat meddelat ska erkännas i övriga medlemsstater utan att något särskilt förfarande behöver användas och ska vara verkställbar utan att det krävs någon verkställighetsförklaring. Enligt artikel 4.5 ska också förfarandet för verkställighet av skyddsåtgärder regleras av den anmodade medlemsstatens lagstiftning. På grund av de anförda bristerna anser Lagrådet att de remitterade förslagen inte kan läggas till grund för lagstiftning. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 januari 2015 Närvarande: Statsministern S Löfven, ordförande, och statsråden Å Romson, Y Johansson, M Johansson, I Baylan, K Persson, S-E Bucht, H Hellmark Knutsson, I Lövin, Å Regnér, M Andersson, A Johansson, P Bolund, M Kaplan, M Damberg, A Bah Kuhnke, A Strandhäll, A Shekarabi, G Fridolin, G Wikström, A Hadzialic Föredragande: statsrådet M Johansson Regeringen beslutar proposition 2014/15:51 EU-förordning om civilrättsliga skyddsåtgärder Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om skyddsåtgärder i civilrättsliga frågor 32013R0606