Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2014/15:57 Nya administrativa sanktioner på finansmarknadsområdet Prop. 2014/15:57 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 29 januari 2015 Stefan Löfven Per Bolund (Finansdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Propositionen innehåller förslag till lagändringar som syftar till att genomföra vissa delar av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och värdepappersföretag och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (kapitaltäckningsdirektivet). De föreslagna lagändringarna innebär att det bl.a. införs administrativa sanktioner mot fysiska personer. I propositionen föreslås ändringar i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Därutöver föreslås vissa ändringar i ett antal andra lagar som avser rättelser av felaktiga hänvisningar. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj 2015. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar 5 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet 6 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse 7 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet 16 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden 17 2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism 26 2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster 27 2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag 29 3 Ärendet och dess beredning 30 4 Ingripandeåtgärder och sanktioner 31 4.1 Inledning 31 4.2 Regleringen i svensk rätt 33 4.2.1 Administrativa sanktioner mot institut 33 4.2.2 Administrativa sanktioner mot fysiska personer 34 4.3 Kapitaltäckningsutredningens betänkande 35 4.4 Lagändringar för att genomföra direktivets bestämmelser om överträdelser 36 4.5 Lagändringar för att genomföra direktivets bestämmelser om administrativa sanktioner 43 4.6 Omständigheter som ska vara styrande vid beslut om sanktioner 52 4.7 Hur sanktionerna ska beslutas 55 4.8 Preskription och verkställighet 63 4.9 Överklagande 64 5 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 66 6 Förslagets konsekvenser 66 7 Författningskommentar 67 7.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar 67 7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet 67 7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse 67 7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet 71 7.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden 72 7.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism 73 7.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster 74 7.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag 74 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG 75 Bilaga 2 Rättelse till Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG 174 Bilaga 3 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 175 Bilaga 4 Rättelse till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 512 Bilaga 5 Promemorians lagförslag 517 Bilaga 6 Förteckning över remissinstanserna 551 Bilaga 7 Lagrådsremissens lagförslag 552 Bilaga 8 Lagrådets yttrande 568 Bilaga 9 Parallelluppställning över genomförandet av direktiv 2013/36/EU (kapitaltäckningsdirektivet) i svensk rätt 573 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 januari 2015 574 Rättsdatablad 575 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, 2. lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, 3. lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 4. lag om ändring i lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, 5. lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, 6. lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, 7. lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster, 8. lag om ändring i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § Högsta förvaltningsdomstolen prövar 1. överklaganden av en kammarrätts beslut enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291), 2. överklaganden av andra beslut i förvaltningsärenden som enligt lag ska göras till domstolen, och 3. ansökningar om resning och återställande av försutten tid i andra fall än som anges i 8 §. I 17 kap. 2 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 17 kap. 5 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) finns bestämmelser om att begäran om förklaring av domstol att ett ärende onödigt uppehålls i vissa fall ska göras hos Högsta förvaltningsdomstolen. Högsta förvaltningsdomstolen prövar som första domstol om ett justitieråd i Högsta domstolen ska skiljas eller avstängas från sin anställning eller vara skyldig att genomgå läkarundersökning. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Den som i väsentlig utsträckning har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet får inte ägna sig åt verksamhet som är anmälningspliktig enligt 2 § första stycket. För en juridisk person gäller detta förbud den som har ett kvalificerat innehav av andelar i den juridiska personen eller ingår i dess ledning. Med ett kvalificerat innehav avses detsamma som i 1 kap. 5 § 14 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Med ett kvalificerat innehav avses detsamma som i 1 kap. 5 § 15 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. När ett finansiellt institut som anmält sin verksamhet enligt 2 § första stycket får kännedom om att förändringar har skett i den krets som anges i första stycket, ska institutet snarast anmäla förändringen till Finansinspektionen. Om en juridisk person har ett kvalificerat innehav i institutet, ska den juridiska personen snarast anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning till inspektionen. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015. 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse dels att nuvarande 15 kap. 1 a-1 c §§ ska betecknas 15 kap. 1 b-1 d §§, dels att 1 kap. 5 a §, 15 kap. 1 b, 1 c, 8, 9, 11, 14 och 18 §§ och 17 kap. 1 § ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast före 15 kap. 1§ ska lyda "Ingripanden mot kreditinstitut och vissa fysiska personer", dels att det ska införas sju nya paragrafer, 14 kap. 7 a §, 15 kap. 1 a, 8 a och 9 a-9 d §§, och närmast före 15 kap. 9 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 5 a § Vid bedömningen av om ett innehav utgör ett kvalificerat innehav enligt 5 § 14 ska följande bestämmelser i 4 kap. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument tillämpas: Vid bedömningen av om ett innehav utgör ett kvalificerat innehav enligt 5 § 15 ska följande bestämmelser i 4 kap. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument tillämpas: - 2 § första stycket 1 om depåbevis, - 4 § första stycket, andra stycket 1-8, samt tredje och femte styckena, om beräkning av innehavet, - 5 § andra stycket om beräkning av antalet aktier eller röstetal, - 12 § 1 och 2 om undantag för aktier som innehas för clearing och avveckling eller förvaltas för någon annans räkning, - 13 § om aktier som ingår i handelslager, - 14 § om aktier som innehas av marknadsgaranter, samt - 16 och 17 §§ om undantag för vissa moderföretag. Vid bedömningen ska också tillämpas föreskrifter - om aktier som innehas av marknadsgaranter, som har meddelats med stöd av 7 kap. 1 § 3 lagen om handel med finansiella instrument eller 23 kap. 15 § 1 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, och - om undantag för vissa moderföretag, som har meddelats med stöd av 7 kap. 1 § 4 lagen om handel med finansiella instrument. Det som föreskrivs om aktier i de bestämmelser som ska tillämpas enligt första och andra styckena ska också tillämpas för andra andelar i företag. Aktier eller andelar som ett värdepappersinstitut eller ett kreditinstitut som driver finansieringsrörelse innehar till följd av verksamhet enligt 2 kap. 1 § 6 lagen om värdepappersmarknaden ska dock inte beaktas vid bedömningen, under förutsättning att 1. rösträtten inte utnyttjas eller används på annat sätt för att ingripa i emittentens förvaltning, samt 2. aktierna eller andelarna avyttras inom ett år från förvärvet. Det som föreskrivs i fjärde stycket ska gälla också för aktier eller andelar som innehas under motsvarande förutsättningar av ett utländskt värdepappersföretag eller av ett utländskt kreditinstitut som driver finansieringsrörelse. 14 kap. 7 a § Finansinspektionen får utöver det som anges i 6 och 7 §§ besluta att en ägare som inte följer bestämmelserna i 1 eller 3 § ska betala en sanktionsavgift som bestäms i enlighet med 15 kap. 8-9 §§. 15 kap. 1 a § Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i ett kreditinstituts styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om kreditinstitutet 1. har fått tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse genom att lämna falska uppgifter eller på annat otillbörligt sätt, 2. i strid med 14 kap. 4 § första stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla sådana förvärv och avyttringar som avses där, 3. i strid med 14 kap. 4 § tredje stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla namnen på de ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i institutet samt storleken på innehaven, 4. inte uppfyller kraven i 6 kap. 1-4 a, 4 c eller 5 § eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 4, 5. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla kapitalbaskraven enligt artikel 92 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, i strid med artikel 99.1 i den förordningen, 6. låter bli att rapportera eller lämnar ofullständig eller felaktig information till Finansinspektionen när det gäller data som avses i artikel 101 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 7. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om en stor exponering i strid med artikel 394.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 8. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om likviditet i strid med artikel 415.1 och 415.2 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 9. låter bli att lämna uppgifter till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om sin bruttosoliditet i strid med artikel 430.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 10. vid upprepade tillfällen eller systematiskt låter bli att hålla likvida tillgångar i strid med artikel 412 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 11. utsätter sig för en exponering som överskrider gränserna enligt artikel 395 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 12. är exponerat för kreditrisken i en värdepapperiseringsposition utan att uppfylla villkoren i artikel 405 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 13. låter bli att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid med någon av artiklarna 431.1-431.3 och 451.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 14. gör betalningar till innehavare av instrument som ingår i institutets kapitalbas i strid med 8 kap. 3 och 4 §§ lagen (2014:966) om kapitalbuffertar eller artikel 28, 51 eller 63 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, när dessa artiklar förbjuder sådana betalningar till innehavare av instrument som ingår i kapitalbasen, 15. har befunnits ansvarigt för en allvarlig överträdelse av lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller 16. har tillåtit en styrelseledamot, verkställande direktören eller ersättare för någon av dem att åta sig ett sådant uppdrag i institutet eller kvarstå i institutet trots att kraven i 3 kap. 2 § första stycket 4 eller 5, 10 kap. 8 a-8 c §§, 12 kap. 6 a-6 c §§ eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 2 inte är uppfyllda. Om en sådan person som anges i första stycket omfattas av tillstånds- eller underrättelseskyldighet enligt 14 kap. 1 eller 3 § för förvärv eller avyttring av aktier eller andelar i institutet, ska första stycket 2 och 3 inte gälla för den personen i fråga om dessa aktier eller andelar. Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om institutets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen. Ingripande sker genom 1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre år och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett kreditinstitut, eller ersättare för någon av dem, eller 2. beslut om sanktionsavgift. 1 b § Vid valet av sanktion ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens art, överträdelsens konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar. Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om kreditinstitutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet och dessa åtgärder bedöms tillräckliga. Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om kreditinstitutet gör rättelse eller om den fysiska personen verkat för att institutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet eller den fysiska personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga. 1 c § Utöver det som anges i 1 a § ska i försvårande riktning beaktas om kreditinstitutet tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna. Utöver det som anges i 1 b § ska i försvårande riktning beaktas om kreditinstitutet eller den fysiska personen tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna. I förmildrande riktning ska beaktas om institutet 1. i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och 2. snabbt upphört med överträdelsen sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen. I förmildrande riktning ska beaktas om 1. institutet eller den fysiska personen i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och 2. institutet snabbt upphört med överträdelsen eller den fysiska personen snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen. 8 § Sanktionsavgiften ska fastställas till högst Sanktionsavgiften för ett kreditinstitut ska fastställas till högst 1. tio procent av kreditinstitutets omsättning närmast föregående räkenskapsår, 2. två gånger den vinst som erhållits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller 3. två gånger de kostnader som undvikits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa. 2. två gånger den vinst som institutet erhållit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller 3. två gånger de kostnader som institutet undvikit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa. Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Om överträdelsen har skett under institutets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas. Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven enligt 6 kap. 1 §. 8 a § Sanktionsavgiften för en fysisk person ska fastställas till högst 1. ett belopp som per den 17 juli 2013 i svenska kronor motsvarade fem miljoner euro, 2. två gånger den vinst som den fysiska personen erhållit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller 3. två gånger de kostnader som den fysiska personen undvikit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa. Avgiften tillfaller staten. 9 § När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 1 a och 1 b §§ samt till institutets finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som institutet erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits. När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 1 b och 1 c §§ samt till institutets eller den fysiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som institutet eller den fysiska personen erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits. Sanktionsföreläggande 9 a § Frågor om ingripanden mot fysiska personer för överträdelser enligt 1 a § tas upp av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande. Ett sanktionsföreläggande innebär att den fysiska personen föreläggs att inom en viss tid godkänna ett ingripande enligt 1 a § fjärde stycket som är bestämt till tid eller belopp. När föreläggandet har godkänts, gäller det som ett domstolsavgörande som fått laga kraft. Ett godkännande som görs efter den tid som angetts i föreläggandet är utan verkan. 9 b § Ett sanktionsföreläggande ska innehålla uppgift om 1. den fysiska person som föreläggandet avser, 2. överträdelsen och de omständigheter som behövs för att känneteckna den, 3. de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen, och 4. den sanktion som föreläggs personen. Föreläggandet ska också innehålla en upplysning om att ansökan om sanktion kan komma att ges in till domstol, om föreläggandet inte godkänns inom den tid som Finansinspektionen anger. 9 c § Om ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom angiven tid, får Finansinspektionen ansöka hos domstol om att sanktion ska beslutas. En sådan ansökan ska göras hos den förvaltningsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av Finansinspektionens beslut om ingripande mot kreditinstitutet för samma överträdelse. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 9 d § En sanktion för en överträdelse enligt 1 a § får beslutas bara om sanktionsföreläggande har delgetts den som sanktionen riktas mot inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum. 11 § Sanktionsavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. Sanktionsavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den fått laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkänts eller den längre tid som anges i beslutet eller föreläggandet. 14 § En sanktionsavgift eller förseningsavgift som påförts faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft. En sanktionsavgift eller förseningsavgift som påförts faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes. 18 § Om någon driver sådan rörelse som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, skall Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med rörelsen. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av rörelsen skall ske. I ett föreläggande som ställs till ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening skall Finansinspektionen upplysa om att rätten efter ansökan av inspektionen kan komma att besluta att bolaget eller föreningen skall gå i likvidation om föreläggandet inte följs. Om någon driver sådan rörelse som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med rörelsen. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av rörelsen ska ske. I ett föreläggande som ställs till ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening ska Finansinspektionen upplysa om att rätten efter ansökan av inspektionen kan komma att besluta att bolaget eller föreningen ska gå i likvidation om föreläggandet inte följs. Finansinspektionen får även ingripa mot den som driver rörelsen, genom beslut om sanktionsavgift enligt bestämmelserna i detta kapitel. Om det är osäkert om lagen är tillämplig på viss rörelse, får inspektionen förelägga den som driver rörelsen att lämna de upplysningar om rörelsen som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet. Vidare är den som är revisor i ett företag skyldig att på begäran av Finansinspektionen lämna sådana upplysningar om företagets rörelse som revisorn fått kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag. I fråga om utländska företag får ett föreläggande enligt denna paragraf riktas mot såväl företaget som den som här i landet är verksam för företagets räkning. 17 kap. 1 § Finansinspektionens beslut enligt 13 kap. 12 § och 15 kap. 18 § andra stycket får inte överklagas. Finansinspektionens beslut enligt 13 kap. 12 § och 15 kap. 9 a § och 18 § tredje stycket får inte överklagas. Finansinspektionens beslut som avses i 10 kap. 1 § andra stycket 1 får överklagas hos regeringen. Finansinspektionens beslut som avses i 10 kap. 1 § andra stycket 1 får överklagas till regeringen. Andra beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223). Andra beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223). Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Inspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse ska gälla omedelbart. 1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015. 2. Äldre föreskrifter gäller för överträdelser som ägt rum före ikraftträdandet. 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 § Den som i väsentlig utsträckning har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet får inte ha ett kvalificerat innehav i ett företag som driver inlåningsverksamhet eller ingå i företagets ledning. Med kvalificerat innehav avses detsamma som i 1 kap. 5 § 14 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Med kvalificerat innehav avses detsamma som i 1 kap. 5 § 15 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. När ett företag som driver inlåningsverksamhet får kännedom om att förändringar har skett i den krets som har ett kvalificerat innehav i företaget eller ingår i dess ledning, ska företaget snarast anmäla förändringen till Finansinspektionen. Om en juridisk person har ett kvalificerat innehav i företaget, ska den juridiska personen snarast anmäla ändringar av vilka som ingår i dess ledning till inspektionen. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015. 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden dels att nuvarande 25 kap. 1 a-1 c §§ ska betecknas 25 kap. 1 b-1 d §§, dels att 25 kap. 1 b, 1 c, 9, 10, 17, 25 och 28 §§ och 26 kap. 1 § ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast före 25 kap. 1 § ska lyda "Ingripanden mot svenska värdepappersinstitut, börser och svenska clearingorganisationer samt vissa fysiska personer", dels att det ska införas sju nya paragrafer, 24 kap. 8 a §, 25 kap. 1 a, 9 a och 10 a-10 d §§, och närmast före 25 kap. 10 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 24 kap. 8 a § Finansinspektionen får utöver det som anges i 7 och 8 §§ besluta att en ägare i ett värdepappersbolag som inte följer bestämmelserna i 1 eller 4 § ska betala en sanktionsavgift som bestäms i enlighet med 25 kap. 9-10 §§. 25 kap. 1 a § Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i ett värdepappersbolags styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om värdepappersbolaget 1. har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse genom att lämna falska uppgifter eller på annat otillbörligt sätt, 2. i strid med 24 kap. 5 § första stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla sådana förvärv och avyttringar som avses där, 3. i strid med 24 kap. 5 § tredje stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla namnen på de ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i företaget samt storleken på innehaven, 4. inte uppfyller kraven i 8 kap. 3-6, 8, 8 e, 9 eller 11 § eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 8 kap. 42 § 2, 4 och 6, 5. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla kapitalbaskraven enligt artikel 92 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, i strid med artikel 99.1 i den förordningen, 6. låter bli att rapportera eller lämnar ofullständig eller felaktig information till Finansinspektionen när det gäller data som avses i artikel 101 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 7. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om en stor exponering i strid med artikel 394.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 8. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om likviditet i strid med artikel 415.1 och 415.2 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 9. låter bli att lämna uppgifter till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om sin bruttosoliditet i strid med artikel 430.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 10. vid upprepade tillfällen eller systematiskt låter bli att hålla likvida tillgångar i strid med artikel 412 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 11. utsätter sig för en exponering som överskrider gränserna enligt artikel 395 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 12. är exponerat för kreditrisken i en värdepapperiseringsposition utan att uppfylla villkoren i artikel 405 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 13. låter bli att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid med någon av artiklarna 431.1-431.3 och 451.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 14. gör betalningar till innehavare av instrument som ingår i institutets kapitalbas i strid med 8 kap. 3 och 4 §§ lagen (2014:966) om kapitalbuffertar eller artikel 28, 51 eller 63 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, när dessa artiklar förbjuder sådana betalningar till innehavare av instrument som ingår i kapitalbasen, 15. har befunnits ansvarigt för en allvarlig överträdelse av lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller 16. har tillåtit en styrelseledamot, verkställande direktören eller ersättare för någon av dem att åta sig ett sådant uppdrag i bolaget eller kvarstå i bolaget trots att kraven i 3 kap. 1 § första stycket 5 eller 6 eller 8 kap. 8 b-8 d §§ eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. 12 § 2 inte är uppfyllda. Om en sådan person som anges i första stycket omfattas av tillstånds- eller underrättelseskyldighet enligt 24 kap. 1 eller 4 § för förvärv eller avyttring av aktier eller andelar i bolaget, ska första stycket 2 och 3 inte gälla för den personen i fråga om dessa aktier eller andelar. Ett ingripande enligt första stycket får ske endast om bolagets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen. Ingripande sker genom 1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett värdepappersbolag, eller ersättare för någon av dem, eller 2. beslut om sanktionsavgift. 1 b § Vid valet av sanktion ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens art, överträdelsens konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar. Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om företaget gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget och dessa åtgärder bedöms tillräckliga. Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om företaget gör rättelse eller om den fysiska personen verkat för att företaget gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget eller den fysiska personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga. 1 c § Utöver det som anges i 1 a § ska i försvårande riktning beaktas om företaget tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har förflutit mellan de olika överträdelserna. Utöver det som anges i 1 b § ska i försvårande riktning beaktas om företaget eller den fysiska personen tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har förflutit mellan de olika överträdelserna. I förmildrande riktning ska beaktas om företaget 1. i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och 2. snabbt upphört med överträdelsen sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen. I förmildrande riktning ska beaktas om 1. företaget eller den fysiska personen i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och 2. företaget snabbt upphört med överträdelsen eller den fysiska personen snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen. 9 § Sanktionsavgiften ska fastställas till högst Sanktionsavgiften för ett svenskt värdepappersinstitut, en börs eller en svensk clearingorganisation ska fastställas till högst 1. tio procent av företagets omsättning närmast föregående räkenskapsår, 2. två gånger den vinst som erhållits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller 3. två gånger de kostnader som undvikits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa. 2. två gånger den vinst som företaget erhållit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller 3. två gånger de kostnader som företaget undvikit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa. Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Om överträdelsen har skett under företagets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas. För värdepappersinstitut får avgiften inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven i 8 kap. 3 § denna lag eller 6 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. 9 a § Sanktionsavgiften för en fysisk person ska fastställas till högst 1. ett belopp som per den 17 juli 2013 i svenska kronor motsvarade fem miljoner euro, 2. två gånger den vinst som den fysiska personen erhållit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller 3. två gånger de kostnader som den fysiska personen undvikit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa. Avgiften tillfaller staten. 10 § När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 1 a och 1 b §§, samt till företagets finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som företaget erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits. När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 1 b och 1 c §§, samt till företagets eller den fysiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som företaget eller den fysiska personen erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits. Sanktionsföreläggande 10 a § Frågor om ingripanden mot fysiska personer för överträdelser enligt 1 a § tas upp av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande. Ett sanktionsföreläggande innebär att den fysiska personen föreläggs att inom en viss tid godkänna ett ingripande enligt 1 a § fjärde stycket som är bestämt till tid eller belopp. När föreläggandet har godkänts, gäller det som ett domstolsavgörande som fått laga kraft. Ett godkännande som görs efter den tid som angetts i föreläggandet är utan verkan. 10 b § Ett sanktionsföreläggande ska innehålla uppgift om 1. den fysiska person som föreläggandet avser, 2. överträdelsen och de omständigheter som behövs för att känneteckna den, 3. de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen, och 4. den sanktion som föreläggs personen. Föreläggandet ska också innehålla en upplysning om att ansökan om sanktion kan komma att ges in till domstol, om föreläggandet inte godkänns inom den tid som Finansinspektionen anger. 10 c § Om ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom angiven tid, får Finansinspektionen ansöka hos domstol om att sanktion ska beslutas. En sådan ansökan ska göras hos den förvaltningsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av Finansinspektionens beslut om ingripande mot värde- pappersbolaget för samma överträdelse. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 10 d § En sanktion för en överträdelse enligt 1 a § får beslutas bara om sanktionsföreläggande har delgetts den som sanktionen riktas mot inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum. 17 § Om någon driver sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, skall Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Detsamma gäller om någon i handel med finansiella instrument använder beteckningen börs utan att ha tillstånd att driva en reglerad marknad. Om någon driver sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Detsamma gäller om någon i handel med finansiella instrument använder beteckningen börs utan att ha tillstånd att driva en reglerad marknad. Om det är osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksamhet, får inspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet. Ett föreläggande enligt denna paragraf som avser ett utländskt företag får riktas mot såväl företaget som den som i Sverige är verksam för företagets räkning. Finansinspektionen får även ingripa mot någon som driver värdepappersrörelse utan att vara berättigad till det, genom beslut om sanktionsavgift enligt bestämmelserna i detta kapitel. 25 § En sanktionsavgift, särskild avgift, straffavgift eller förseningsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. En sanktionsavgift, särskild avgift, straffavgift eller förseningsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har fått laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkänts eller den längre tid som anges i beslutet eller föreläggandet. 28 § En sanktionsavgift, särskild avgift, straffavgift, eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft. En sanktionsavgift, särskild avgift, straffavgift, eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes. 26 kap. 1 § Finansinspektionens beslut enligt 23 kap. 11 § och 25 kap. 17 § andra stycket får inte överklagas. Andra beslut som Finansinspektionen meddelar enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223). Finansinspektionens beslut enligt 23 kap. 11 § och 25 kap. 10 a § och 17 § andra stycket får inte överklagas. Andra beslut som Finansinspektionen meddelar enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223). Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse skall gälla omedelbart. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse ska gälla omedelbart. 1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015. 2. Äldre föreskrifter gäller för överträdelser som ägt rum före ikraftträdandet. 2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism Härigenom föreskrivs att 6 kap. 5 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 kap. 5 § En verksamhetsutövare som har gjort anmälan enligt 3 § men som i väsentlig utsträckning har åsidosatt skyldigheter i näringsverksamhet eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet får av tillsynsmyndigheten föreläggas att vidta rättelse eller, om detta inte är möjligt, upphöra med verksamheten. Om verksamhetsutövaren är en juridisk person, gäller första stycket även den som har ett kvalificerat innehav av andelar i den juridiska personen eller ingår i dess ledning. Med ett kvalificerat innehav avses detsamma som i 1 kap. 5 § 14 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Med ett kvalificerat innehav avses detsamma som i 1 kap. 5 § 15 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015. 2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § lagen (2010:751) om betaltjänster ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 4 § I denna lag betyder 1. autogiro: en betaltjänst för debitering av en betalares betalkonto, där initiativet till en betalningstransaktion tas av betalningsmottagaren på grundval av betalarens samtycke till mottagaren, mottagarens betaltjänstleverantör eller betalarens egen betaltjänstleverantör, 2. bankdag: en dag på vilken en betaltjänstleverantör har öppet för verksamhet i den utsträckning som krävs för genomförande av en betalningstransaktion, 3. betalare: en fysisk eller juridisk person som är antingen betalkontoinnehavare och som godkänner en betalningsorder från detta betalkonto, eller en fysisk eller juridisk person som lämnar en betalningsorder, 4. betalkonto: ett konto som innehas i en eller flera betaltjänstanvändares namn och som är avsett för genomförandet av betalningstransaktioner, 5. betalningsinstitut: ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som har fått tillstånd att tillhandahålla betaltjänster enligt 2 kap., 6. betalningsinstrument: ett kontokort eller något annat personligt instrument eller en personlig rutin som används för att initiera en betalningsorder, 7. betalningsmottagare: en fysisk eller juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel vid en betalningstransaktion, 8. betalningsorder: varje instruktion som en betalare eller betalningsmottagare ger sin betaltjänstleverantör om att en betalningstransaktion ska genomföras, 9. betalningssystem: ett generellt betalsystem enligt 1 kap. 3 § andra stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 10. betalningstransaktion: insättning, uttag eller överföring av medel som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren, 11. betaltjänstanvändare: en fysisk eller juridisk person som utnyttjar en betaltjänst, 12. debitera: att medel dras från ett konto, 13. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt betalningsinstituts etablering av flera driftställen ska anses som en enda filial, 14. grupp: detsamma som i 1 kap. 7 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, 15. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd att driva sådan verksamhet som avses i denna lag, 16. konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet, 17. kreditera: att medel tillförs ett konto, 18. kvalificerat innehav: detsamma som i 1 kap. 5 § 14 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 18. kvalificerat innehav: detsamma som i 1 kap. 5 § 15 lagen om bank- och finansieringsrörelse, 19. medel: sedlar och mynt, kontotillgodohavanden samt elektroniska pengar enligt lagen (2011:755) om elektroniska pengar, 20. penningöverföring: en betaltjänst där medel tas emot från en betalare, utan att något betalkonto öppnas i betalarens eller betalningsmottagarens namn, uteslutande i syfte att överföra motsvarande belopp till en mottagare eller en annan betaltjänstleverantör som agerar på mottagarens vägnar, eller där dessa medel tas emot på mottagarens vägnar och ställs till mottagarens förfogande, 21. ramavtal: ett avtal om betaltjänster som reglerar genomförandet av kommande enskilda och successiva betalningstransaktioner och som kan innehålla skyldigheter och villkor för att öppna ett betalkonto, 22. referensväxelkurs: den växelkurs som ligger till grund för beräkningen av eventuell valutaväxling och görs tillgänglig av betaltjänstleverantören eller härrör från en offentligt tillgänglig källa, 23. referensräntesats: den räntesats som ligger till grund för beräkningen av eventuell tillämplig ränta och som härrör från en offentligt tillgänglig källa som kan kontrolleras av båda parterna i ett avtal om betaltjänster, 24. registrerad betaltjänstleverantör: en betaltjänstleverantör som undantagits från krav på tillstånd enligt 2 kap. 3 §, 25. startkapital: detsamma som i 1 kap. 5 § 17 lagen om bank- och finansieringsrörelse, 25. startkapital: detsamma som i 1 kap. 5 § 18 lagen om bank- och finansieringsrörelse, 26. unik identifikationskod: en kombination av bokstäver, siffror eller symboler som tillhandahållits av en betaltjänstleverantör, och som en betaltjänstanvändare ska uppge för att otvetydigt identifiera en annan betaltjänstanvändare eller dennes betalkonto, 27. valuteringsdag: den referenstidpunkt som används av en betaltjänstleverantör för att beräkna räntan på de medel som debiterats eller krediterats ett betalkonto. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015. 2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 3 § I fråga om europabolag och europakooperativ med sådant förvaltningsorgan som avses i artiklarna 39-42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag eller artiklarna 37-41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2010 av den 22 juli 2003 om stadga för de europeiska kooperativa föreningarna (SCE-föreningarna) tillämpas det som sägs i 6 kap. 9 och 11 §§ om styrelseledamot på ledamot i tillsynsorganet. I fråga om europabolag och europakooperativ med sådant förvaltningsorgan som avses i artiklarna 39-42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag eller artiklarna 37-41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2010 av den 22 juli 2003 om stadga för de europeiska kooperativa föreningarna (SCE-föreningarna) tillämpas det som sägs i 6 kap. 10 och 12 §§ om styrelseledamot på ledamot i tillsynsorganet. Att de bestämmelser som anges i första stycket ska tillämpas också på ledamot i ett europabolags eller ett europakooperativs lednings- eller förvaltningsorgan framgår av 16 § andra stycket och 22 § lagen (2004:575) om europabolag samt 21 § andra stycket och 26 § lagen (2006:595) om europakooperativ. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015. 3 Ärendet och dess beredning Europaparlamentet och rådet har antagit direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och värdepappersföretag och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (i det följande benämnt kapitaltäckningsdirektivet), se bilaga 1. Rättelse till kapitaltäckningsdirektivet finns i bilaga 2. Tillsammans med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (i det följande benämnd tillsynsförordningen) utgör direktivet ett införlivande på EU-nivå av de nya kapital- och likviditetsreglerna i den globala Basel 3-överenskommelsen. Förordningen, jämte rättelse till förordningen, finns som bilagorna 3 och 4. Under förhandlingarna av kapitaltäckningsdirektivet och tillsynsförordningen har en faktapromemoria upprättats och överlämnats till riksdagen (2010/11:FPM148). Regeringen beslutade den 19 april 2012 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag bl.a. att föreslå nödvändiga anpassningar av svensk lagstiftning till tillsynsförordningen samt att lämna förslag till hur kapitaltäckningsdirektivet ska genomföras i svensk rätt. Utredningen antog namnet Nya kapitaltäckningsregler (i det följande benämnd kapitaltäckningsutredningen). Utredningen har lämnat betänkandet Förstärkta kapitaltäckningsregler (SOU 2013:65). Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr Fi2013/3294). Kapitaltäckningsdirektivet har i svensk rätt genomförts i bl.a. lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag, lagen (2014:966) om kapitalbuffertar, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden (se prop. 2013/14:228). De nya lagreglerna, som trädde i kraft den 2 augusti 2014, innehåller inte några bestämmelser som genomför de regler i kapitaltäckningsdirektivet som innebär att administrativa sanktioner ska kunna utdömas mot fysiska personer. Kapitaltäckningsutredningens förslag om administrativa sanktioner mot fysiska personer och avsaknaden av förslag om att införa ett särskilt förfarande för handläggning av sanktionsärenden fick omfattande kritik av ett flertal remissinstanser. Regeringen bedömde därför att dessa frågor behövde analyseras ytterligare. Inom ramen för 2013 års värdepappersmarknadsutredning (Fi 2013:04) och 2012 års marknadsmissbruksutredning (Fi 2012:08) upprättade den särskilda utredaren i april 2014 en promemoria med namnet "Promemoria om sanktioner enligt CRD IV" med förslag om administrativa sanktioner mot fysiska personer. Promemorian har remissbehandlats. Promemorians lagförslag finns i bilaga 5. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr Fi2014/1356). I bilaga 9 finns en uppställning som visar vilka bestämmelser som genomför kapitaltäckningsdirektivet, i nu aktuella delar, i svensk rätt. Lagrådet Regeringen beslutade den 4 december 2014 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 7. Lagrådets yttrande finns i bilaga 8. Regeringen har i propositionen i allt väsentligt följt Lagrådets förslag och synpunkter utom såvitt avser införandet av en möjlighet till undanröjande av sanktionsföreläggande och utformningen av 15 kap. 1 c § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 25 kap. 1 c § lagen om värdepappersmarknaden. Lagrådets förslag och synpunkter behandlas i avsnitten 4.4, 4.7 och 4.9 och i författningskommentaren. I förhållande till lagrådsremissen har det dessutom gjorts några språkliga och redaktionella ändringar i lagtexten. Efter lagrådsföredragningen har förslag till ändringar lagts till i 2 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, 3 § lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, 1 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse, 6 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, 6 kap. 5 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, 1 kap. 4 § lagen (2010:751) om betaltjänster samt 1 kap. 3 § lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag. Ändringarna avser rättelser av felaktiga hänvisningar. De föreslagna ändringarna är författningstekniskt och även i övrigt av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. 4 Ingripandeåtgärder och sanktioner 4.1 Inledning Europaparlamentet och rådet antog den 26 juni 2013 förordning (EU) nr 575/2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012, förkortad tillsynsförordningen, samt direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG, förkortat kapitaltäckningsdirektivet. Detta innebär att Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut, förkortat 2006 års kreditinstitutsdirektiv, och Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/49/EG av den 14 juni 2006 om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut, förkortat 2006 års kapitalkravsdirektiv, upphörde att gälla den 1 januari 2014. Tillsynsförordningen tillämpas sedan den 1 januari 2014 och kapitaltäckningsdirektivet skulle vara genomfört senast samma dag. Genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet har behandlats i prop. 2013/14:228 Förstärkta kapitaltäckningsregler. Direktivets bestämmelser om administrativa sanktioner mot fysiska personer återstår dock att införliva med svensk rätt, och det är dessa som tas om hand i denna proposition. Kapitaltäckningsdirektivet innehåller bestämmelser för kreditinstitut om villkor för att starta verksamhet som kreditinstitut, etableringsfrihet inom EU och förhållandet till tredjeland. För värdepappersföretag återfinns motsvarande reglering i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG. Kapitaltäckningsdirektivet innehåller även bestämmelser för både kreditinstitut och värdepappersföretag om behöriga myndigheters metoder för att utöva tillsyn över instituten, bolagsstyrningsfrågor, krav på institutens riskhanteringssystem, sanktioner vid överträdelser av regelverket samt bestämmelser om kapitalbuffertar som i varierande grad innebär kapitalkrav utöver de som följer av tillsynsförordningen. Genom kapitaltäckningsdirektivet har det införts en rad nya bestämmelser som syftar till att säkerställa effektiva och proportionella sanktioner. Direktivet innehåller, förutom en minimilista på vilka sanktioner som ska finnas tillgängliga för de behöriga myndigheterna, regler om vilka som omfattas av sanktionerna, vilka kriterier som bör beaktas när myndigheterna beslutar i sanktionsärenden samt om sanktionsbeslut. De äldre direktiven från år 2006 innehöll utöver skyldigheten att i vissa situationer återkalla ett instituts tillstånd inga specifika regler om administrativa sanktioner. Kapitaltäckningsdirektivet ställer däremot krav på att medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning inför särskilda regler som gör det möjligt för de behöriga myndigheterna att vid överträdelser av tillsynsförordningen och kapitaltäckningsdirektivet vidta olika former av administrativa sanktioner, även mot fysiska personer. Dessa ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Kapitaltäckningsdirektivet är uppbyggt på så sätt att överträdelser som ska åtföljas av en sanktion har delats upp mellan två artiklar. I var och en av dessa artiklar finns en uppräkning av olika sanktioner som ska kunna utdömas för sådana överträdelser som omnämns i artikeln. Överträdelser som består i åsidosättande av reglerna för auktorisation och kraven som rör förvärv och avyttring av kvalificerade innehav i institut behandlas i artikel 66 i kapitaltäckningsdirektivet. I artikel 67 i kapitaltäckningsdirektivet behandlas bl.a. överträdelser som innebär att ett institut beviljats auktorisation på grundval av oriktiga uppgifter och åsidosättande av vissa underrättelseskyldigheter, rapporteringskrav, bestämmelser om stora exponeringar samt reglerna om offentliggörande av information. Sanktioner ska kunna drabba institut som begått en överträdelse, men även fysiska personer i institutets ledning som befunnits ansvariga för överträdelsen. Kapitaltäckningsdirektivet innehåller bestämmelser som anger hur höga administrativa sanktionsavgifter som de behöriga myndigheterna ska kunna besluta om för det fall att regelverket inte efterlevs. Direktivet ställer också krav på att behöriga myndigheter ges befogenhet att förbjuda fysiska personer att utöva vissa funktioner i institut, rätt att kräva att otillåtna ageranden upphör, möjlighet att besluta om förbud mot aktieägare att utöva sina rösträtter, och möjlighet att offentliggöra sanktionsbeslut. För att minska risken för en icke enhetlig tillämpning av sanktionerna finns det i direktivet även bestämmelser om vilka kriterier som ska beaktas vid ett sanktionsbeslut. Medlemsstaterna kan välja att inte tillämpa reglerna om administrativa sanktioner om överträdelserna i fråga är föremål för straffrättsliga sanktioner i nationell rätt. 4.2 Regleringen i svensk rätt 4.2.1 Administrativa sanktioner mot institut Bestämmelser om ingripanden och sanktioner gentemot kreditinstitut och värdepappersbolag finns framför allt i 15 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, förkortad LBF, respektive 25 kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, förkortad LVM. Bestämmelserna i de båda lagarna bygger på samma systematik. Avgörande för om Finansinspektionen ska ingripa är om ett institut har åsidosatt sina skyldigheter enligt respektive lag och andra författningar som reglerar institutets verksamhet (15 kap. 1 § LBF och 25 kap. 1 § LVM). Om överträdelsen är ringa eller ursäktlig, om institutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet och dessa åtgärder bedöms som tillräckliga, får Finansinspektionen avstå från att ingripa (15 kap. 1 a § andra stycket LBF och 25 kap. 1 a § andra stycket LVM). Finansinspektionen ska också kunna ingripa genom att utfärda ett föreläggande redan om det finns skäl att anta att det är sannolikt att institutet inom tolv månader kommer att bryta mot de regler som gäller för verksamheten (15 kap. 1 § tredje stycket LBF och 25 kap. 1 § tredje stycket LVM). När en överträdelse har skett har Finansinspektionen möjlighet att välja vilken åtgärd som är mest ändamålsenlig i det enskilda fallet (prop. 2002/03:139 s. 382). Valet av sanktion ska i första hand bero på hur allvarlig en överträdelse är. Vidare ska vid valet av sanktion särskild hänsyn tas till överträdelsens art, dess konkreta eller potentiella effekter på det finansiella systemet och eventuella skador som uppstått. Därutöver ska beaktas om institutet tidigare begått en överträdelse, om överträdelserna är likartade samt den tid som gått mellan överträdelserna. Vidare ska i förmildrande riktning beaktas om institutet i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete underlättat Finansinspektionens utredning och snabbt upphört med överträdelsen sedan den anmälts till eller påtalats av inspektionen (15 kap. 1 a och 1 b §§ LBF och 25 kap. 1 a och 1 b §§ LVM). Den allvarligaste formen av ingripande är återkallelse av tillståndet. Om det är tillräckligt kan Finansinspektionen emellertid välja den mindre ingripande åtgärden varning (15 kap. 3 § LBF och 25 kap. 5 § LVM). Vid överträdelser som inte är så allvarliga att tillståndet ska återkallas kan Finansinspektionen ingripa genom föreläggande att inom viss tid begränsa rörelsen i något avseende, minska riskerna i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen och med förbud att verkställa beslut. Därutöver har Finansinspektionen möjlighet att ingripa genom beslut om anmärkning. En anmärkning eller varning får förenas med en sanktionsavgift. Avsikten med sanktionsavgiften är att den ska tillföra en ekonomiskt omedelbart kännbar sanktion och ge Finansinspektionen möjlighet att gradera en överträdelse (prop. 2002/03:139 s. 387). Sanktionsavgiften ska fastställas till högst tio procent av institutets omsättning närmast föregående räkenskapsår, två gånger den vinst som erhållits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller två gånger de kostnader som undvikits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, och får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Vid fastställande av sanktionsavgiftens storlek ska, utöver de omständigheter som ska beaktas vid valet av sanktion, hänsyn även tas till institutets finansiella ställning och den vinst som institutet erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits. Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte kan uppfylla kapital- och likviditetskraven (15 kap. 8 och 9 §§ LBF och 25 kap. 9 och 10 §§ LVM). Denna begränsningsregel har införts för att förhindra att avgiftsuttaget får till följd att institutets tillstånd måste återkallas (se prop. 2002/03:139 s. 552). Finansinspektionen kan också besluta att institutet ska betala en förseningsavgift, se bl.a. 15 kap. 10 § LBF och 25 kap. 11 § LVM. Ingripandemöjligheter finns även i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag och i lagen (2014:966) om kapitalbuffertar. Bestämmelserna om ingripanden i LBF och LVM gäller även om ett institut överträder bestämmelserna i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat (se 7 kap. 1 §). 4.2.2 Administrativa sanktioner mot fysiska personer Om ett kreditinstitut eller värdepappersbolag begår en överträdelse, har Finansinspektionen inom ramen för tillsynen enligt lagarna på finansmarknadsområdet möjlighet att rikta vissa åtgärder direkt mot fysiska personer i företagets ledning. Finansinspektionen kan för det första förelägga en enskild person som, utan att vara berättigad till det, driver rörelse som omfattas av respektive lag, att upphöra med rörelsen. Ett sådant föreläggande får enligt 15 kap. 20 § LBF och 25 kap. 29 § LVM kombineras med vite. Övriga åtgärder som kan vidtas gentemot fysiska personer hör till stor del samman med den lednings- och ägarprövning som Finansinspektionen är skyldig att göra inför ett beslut om tillstånd att driva bank-, finansierings- eller värdepappersrörelse. Ledningsprövningen har begränsats till de personer som har det yttersta ansvaret för hur verksamheten drivs, närmare bestämt styrelseledamöter och verkställande direktör samt ersättare för dessa, dvs. suppleant för styrelseledamot samt vice verkställande direktör. Om någon som ingår i ett instituts styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller lagens krav på lämplighet kan Finansinspektionen, i stället för att återkalla institutets tillstånd, ingripa mot den enskilde styrelseledamoten eller den verkställande direktören genom att besluta att han eller hon inte längre får ha kvar sitt uppdrag. Finansinspektionen kan därutöver med stöd av 14 kap. 6 § LBF ingripa mot en person som innehar ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett kreditinstitut. Ett sådant ingripande kan ske om personen i fråga motverkar eller kan antas komma att motverka att kreditinstitutets verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i de författningar som reglerar institutets verksamhet. Finansinspektionen kan då besluta att ägaren vid stämman inte får rösta för fler aktier eller andelar än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat. Detsamma gäller bl.a. om innehavaren i väsentlig utsträckning åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. Finansinspektionen får även förelägga den som har ett kvalificerat innehav att avyttra så stor del av sina aktier eller andelar att innehavet därefter inte är kvalificerat. Motsvarande bestämmelser för värdepappersbolag finns i 24 kap. LVM. Administrativa sanktioner mot fysiska personer med anledning av deras agerande eller underlåtenhet att uppfylla skyldigheter på finansmarknadsområdet finns även i lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument (20-24 §§) och i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument (6 kap. 3 a-3 e §§). 4.3 Kapitaltäckningsutredningens betänkande Kapitaltäckningsutredningen har i sitt betänkande Förstärkta kapitaltäckningsregler (SOU 2013:65) föreslagit att beslutsordningen för sanktioner mot fysiska personer avseende ett instituts överträdelser ska vara densamma som för kreditinstitut. Utredningens förslag innebär därmed att Finansinspektionen bör ges rätt att rikta administrativa sanktioner mot institutets styrelseledamöter eller dess verkställande direktör samt ersättare för dessa, om personen eller personerna i fråga bär ansvaret för överträdelsen. Utredningen anser inte att det bör ställas upp något krav på uppsåt eller oaktsamhet från ledningspersonens sida för att denne ska kunna ställas till ansvar. Däremot görs bedömningen att sanktioner mot fysiska personer för ett instituts överträdelser endast ska kunna tillgripas i undantagsfall, om det föreligger "särskilda skäl", och att en sanktion som utgångspunkt bör rikta sig mot institutet. Vidare kommer utredningen fram till att den nuvarande strukturen i LBF och LVM för överträdelser och sanktioner kan behållas för såväl institut som fysiska personer samt att det saknas behov av att, i likhet med kapitaltäckningsdirektivets struktur, räkna upp vilka överträdelser som ska leda till olika slag av angivna sanktioner. I stället anser utredningen att Finansinspektionen ska ges tillgång till samtliga sanktioner och möjlighet att besluta om sanktioner för samtliga överträdelser som anges i artiklarna 66 och 67 i kapitaltäckningsdirektivet. Därutöver konstaterar utredningen att det saknas behov av att införa ett särskilt förfarande för handläggningen av sanktionsärenden samt att Finansinspektionen bör behålla rätten att vidta sanktioner mot finansiella institut och dess ledning. 4.4 Lagändringar för att genomföra direktivets bestämmelser om överträdelser Regeringens förslag: Finansinspektionen ges rätt att ingripa mot en enskild styrelseledamot eller verkställande direktör i ett institut, eller ersättare för någon av dem, för en överträdelse som institutet har gjort sig skyldigt till. De överträdelser som kan föranleda sanktioner mot personerna i fråga ska uttryckligen anges i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden. Finansinspektionen ska ingripa endast om överträdelsen som institutet har gjort sig skyldigt till är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har orsakat överträdelsen. För att undvika en konflikt med rätten att inte belasta sig själv införs en undantagsbestämmelse för vissa situationer då en styrelseledamot, verkställande direktör eller ersättare för någon av dem också är ägare i institutet. Regeringens bedömning: Den nuvarande ordningen i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden när det gäller överträdelser av och sanktioner mot juridiska personer bör behållas. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag innebär dock att lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden även ändras när det gäller överträdelser av och sanktioner mot juridiska personer. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen anser att utrymmet för sanktioner mot fysiska personer bör vara begränsat till rena undantagsfall. Denna uppfattning får enligt inspektionens mening stöd av direktivets allmänna utformning och uttalanden från kommissionen. Inspektionen anser därför att den beskrivning som ges i Kapitaltäckningsutredningens betänkande av situationer där en sanktion kan vara motiverad är bra och i linje med syftet med direktivbestämmelserna. Finansinspektionen anser också att det är angeläget att det tydliggörs att inspektionen bör inskränka sina tillsynsundersökningar och sanktionsprövningar när det gäller fysiska personer till situationer när det finns särskilda indikationer på att en viss person bär ett särskilt ansvar för regelöverträdelsen och det finns ett påtagligt allmänt intresse av att pröva sanktionsfrågan. Helsingborgs tingsrätt anser att det av tydlighetsskäl är lämpligt att utforma sanktionsbestämmelserna mot fysiska personer fristående från sanktionsbestämmelserna mot juridiska personer. Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet menar att det bör utredas om det behövs en uppräkning av överträdelser för fysiska personer. Fakulteten anför vidare att enligt dess uppfattning om direktivets innebörd bör fysiska personer bli föremål för sanktioner i endast ganska särpräglade undantagsfall. Dessutom menar fakulteten att en korrekt implementering av direktivet inte kräver att det används ett subjektivt rekvisit och förordar i stället att bestämmelsen utformas med endast objektiva rekvisit. Kommuninvest i Sverige AB framhåller att promemorians förslag uppfyller kravet på tydlighet och förutsägbarhet. Svenska Bankföreningen, med vilken Finansbolagens Förening och Svenska Fondhandlareföreningen instämmer, menar att en struktur med en uppräkning av överträdelserna i lagtexten ökar tydligheten och förutsägbarheten för den fysiska personen samt är ägnad att skapa tydlighet för Finansinspektionen om vad som kan konstituera en sanktion mot en fysisk person. Vidare menar föreningarna att gränsen för när en överträdelse ska anses vara allvarlig tydligt måste anges i lagtexten och dessutom att sanktioner mot enskilda endast bör komma i fråga när kreditinstitutets överträdelse är så allvarlig att grund för att återkalla tillståndet eller meddela varning föreligger och det samtidigt finns särskilda skäl att rikta en sanktion mot en enskild person. Finansbolagens Förening anför också att det av rättssäkerhetsskäl krävs en tydlig koppling mellan de specifika överträdelserna och de specifika sanktionerna. Sveriges advokatsamfund framhåller vikten av att överträdelserna anges uttryckligen och menar att andra överträdelser än dem i uppräkningen inte ska kunna läggas till grund för sanktioner mot enskilda personer. AB Svensk Exportkredit anser att frågan om vad som ska anses som en allvarlig överträdelse i lagbestämmelsens mening behöver klargöras. Finansförbundet, med vilket Tjänstemännens Centralorganisation instämmer, anför att likställighetsprincipen bland styrelseledamöter bör gälla, men att hänsyn bör tas till att arbetstagarledamöter representerar de anställda. Finansförbundet framhåller vidare att förslaget inte ska inkräkta på en sådan ledamots möjlighet att exempelvis konfidentiellt rådgöra med en förtroendevald eller anställd vid ett fackförbund eller juridiskt ombud, till exempel vad gäller överträdelser i förslagets mening. Skälen för regeringens förslag och bedömning Allmänna överväganden I artikel 67 i kapitaltäckningsdirektivet räknas det upp ett antal överträdelser som kan begås av institut. Överträdelserna kan bl.a. bestå i att institutet beviljats auktorisation på grundval av oriktiga uppgifter och att det åsidosatt vissa underrättelseskyldigheter, rapporteringskrav, bestämmelser om stora exponeringar och regler om offentliggörande av information. Överträdelserna enligt artikel 66 i kapitaltäckningsdirektivet består av tillhandahållande av tillståndspliktiga tjänster utan erforderligt tillstånd och anskaffande eller avyttring av ett kvalificerat ägande i ett institut utan att underrätta behörig myndighet om detta. När det gäller kapitaltäckningsdirektivets regler om överträdelser begångna av institut och överträdelser enligt artikel 66 så har dessa införlivats med svensk rätt (prop. 2013/14:228). Direktivet kräver emellertid att även vissa fysiska personer ska kunna hållas ansvariga för ett instituts överträdelser. Några sådana bestämmelser finns inte i gällande rätt. Vid utarbetandet av direktivförslaget var kommissionens avsikt att inrätta ett system där varken institut eller fysiska personer kan begå en överträdelse med vetskap om att de inte kommer löpa någon risk att drabbas av en sanktion personligen, dvs. det ska inte kunna gå att skydda sig bakom institutet eller tvärt om. Kommissionens avsikt har varit att fysiska personer framför allt ska påföras sanktioner i de fall de kan hållas ensamt ansvariga för en överträdelse (KOM [2010] 716 final, s. 13). Kapitaltäckningsdirektivet förutsätter inte att det regelmässigt döms ut sanktioner mot fysiska personer. Enligt regeringens mening bör det därmed vara tillräckligt att svensk rätt erbjuder en möjlighet att rikta sanktioner mot fysiska personer. Direktivet saknar närmare anvisningar om när ett ansvar för en fysisk person kan komma i fråga. Det bör således ankomma på tillämpande myndighet eller domstol att i varje enskilt fall ta ställning till om omständigheterna är sådana att de utgör skäl för att rikta en sanktion mot en fysisk person. Vid denna bedömning bör beaktas att rörelsereglerna i första hand riktas till institutet som sådant. Enligt regeringens mening bör utgångspunkten i svensk rätt därför vara att sanktioner i första hand bör riktas mot institutet och att sanktioner mot fysiska personer bör komma i fråga endast om institutets överträdelse är allvarlig. Bestämmelserna om överträdelser och sanktioner finns i dag i 15 kap. LBF och 25 kap. LVM. För att genomföra direktivets krav på att vissa fysiska personer ska kunna hållas ansvariga för institutets överträdelser bör det i svensk rätt införas en ny bestämmelse i LBF respektive LVM som ger Finansinspektionen en sådan ingripandemöjlighet. Strukturen i lagarna Regeringen har vid genomförandet av kapitaltäckningsdirektivets bestämmelser i fråga om överträdelser som begås av institut bedömt att det saknas behov av att, i likhet med direktivets struktur, i lag räkna upp vilka överträdelser som ska leda till vissa angivna sanktioner. Ett mer ändamålsenligt sätt att genomföra bestämmelserna i svensk rätt har i stället bedömts vara att Finansinspektionen ges tillgång till samtliga sanktioner, och möjlighet att besluta om sanktioner för samtliga överträdelser som anges i artiklarna 66 och 67 i kapitaltäckningsdirektivet. Ett sådant genomförande har bedömts vara mer i linje med den nuvarande strukturen i LBF och LVM samt uppfattningen att Finansinspektionens ingripandemöjligheter gentemot finansiella företag som utgångspunkt bör utformas enhetligt, såvida inte särskilda skäl talar mot det. Finansinspektionen har därför getts tillgång till samtliga sanktioner i direktivet, och möjlighet att i varje enskilt fall välja vilken av dessa sanktioner som ska gälla vid en överträdelse av reglerna som gäller för det finansiella institutet i fråga (prop. 2013/14:228 s. 231 f.). Kapitaltäckningsutredningens förslag om administrativa sanktioner mot fysiska personer, som utformats enligt nuvarande mönster för administrativa sanktioner mot institut i LBF och LVM, fick omfattande remisskritik. Kritiken bestod huvudsakligen i att bestämmelserna borde utformas på ett tydligt sätt för att tillgodose kraven på rättssäkerhet och förutsebarhet för den enskilde personen. Detta var, enligt kritiken, inte minst viktigt mot bakgrund av de allvarliga sanktioner som kan följa på överträdelserna. Enligt regeringens mening är det av vikt att bestämmelserna om sanktioner mot fysiska personer utformas på ett rättssäkert och förutsebart sätt. Det finns därför skäl att frångå den nuvarande strukturen i LBF och LVM för bestämmelserna om sanktioner riktade mot instituten och i stället uttryckligen ange de överträdelser för vilka sanktioner kan riktas mot fysiska personer. En sådan utformning skapar tydlighet och förutsebarhet för den enskilde, vilket inte minst är viktigt då bestämmelserna kan anses ha straffrättslig karaktär. Det kan också noteras att en struktur med en uttrycklig uppräkning i lagtexten av sådana överträdelser som kan begås av fysiska personer har valts i andra lagar på finansmarknadsområdet, t.ex. lagen (2012:735) med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning (se prop. 2011/12:175 s. 23). Anledningen härtill har varit att skapa tydlighet så att det står klart för både den enskilde och Finansinspektionen vari en överträdelse kan bestå och vad som kan bli följden av den. Regeringen anser därför att de överträdelser som enligt kapitaltäckningsdirektivet ska kunna föranleda sanktioner mot fysiska personer bör anges uttryckligen i lagtexten genom en uppräkning. Finansinspektionen bör, liksom i dag, som utgångspunkt ges möjlighet att i varje enskilt fall välja vilken eller vilka av sanktionerna som bör påföras vid en överträdelse av reglerna. Vad gäller överträdelser av och sanktioner mot juridiska personer anser regeringen att det saknas skäl att ändra den nuvarande ordningen i LBF och LVM. Personkretsen som kan träffas av sanktioner Enligt artikel 65.2 i kapitaltäckningsdirektivet ska ledamöter i ledningsorganet och andra fysiska personer som enligt nationell rätt är ansvariga för överträdelsen kunna bli föremål för sanktioner, om inte annat följer av de villkor som föreskrivs i nationell rätt. I artikel 3.1.7 anges att ett ledningsorgan är ett organ som utses enligt nationell lagstiftning och som har befogenhet att fastställa institutets strategi, mål och allmänna inriktning och som kontrollerar och övervakar ledningens beslutsfattande och de personer som i praktiken leder institutets verksamhet. Definitionen av ledningsorganet ska också ses i ljuset av direktivets begrepp "verkställande ledning". Med verkställande ledning avses enligt artikel 3.1.9 de fysiska personer som utövar verkställande funktioner i ett institut och som är ansvariga och kan ställas till svars inför ledningsorganet för den dagliga ledningen av institutet. Den i direktivet angivna personkretsen är beskriven på samma sätt som i bestämmelserna om ledningsprövning i övriga direktiv på finansmarknadsområdet, och det är därför enligt regeringens mening rimligt att utgå från att samma krets som ska omfattas av ledningsprövningen också ska kunna påföras sanktioner. Frågan om vilken personkrets som är föremål för ledningsprövning har behandlats i prop. 2013/14:228 s. 166 f. Där anges att enligt 8 kap. 27 och 29 §§ aktiebolagslagen (2005:551) ska den verkställande direktören utses av styrelsen och sköta den löpande förvaltningen enligt styrelsens riktlinjer och anvisningar. Den verkställande direktören är med andra ord underställd styrelsen. Med ledningsorgan avses således enligt regeringens bedömning primärt styrelsen. Emellertid är direktivet utformat för att tillämpas inom EU där medlemsstaterna har mycket skiftande bolagsrättsliga traditioner, vilket innebär att bestämmelserna om ledningsorgan i vissa fall får anses ta sikte på såväl styrelsen som den verkställande direktören. I enlighet med svensk lagstiftningstradition bör det därför i varje särskilt fall anges om det är styrelsen eller styrelsen och verkställande direktören som omfattas av respektive bestämmelse. Likaså avses med styrelsen respektive verkställande direktör inte ersättare för dessa såvida det inte särskilt anges, se t.ex. 3 kap. 2 § LBF. I svensk kontext bör således den personkrets som kan träffas av sanktioner utgöras av styrelsen, den verkställande direktören och ersättare för dessa. Finansförbundet och Tjänstemännens Centralorganisation anser att likställighetsprincipen bör gälla bland styrelseledamöter, vilket i detta sammanhang innebär att arbetstagarledamöter ska behandlas på samma sätt som övriga ledamöter. Regeringen instämmer i att likställighetsprincipen bör gälla på sedvanligt sätt. De båda organisationerna framhåller också att förslaget inte får inkräkta på en arbetstagarledamots möjlighet att exempelvis konfidentiellt rådgöra med en förtroendevald eller anställd vid ett fackförbund eller juridiskt ombud, till exempel vad gäller överträdelser i förslagets mening. Enligt regeringens mening innebär de regler som nu föreslås med anledning av direktivet inte någon förändring av vad som i dag gäller i dessa avseenden. Lagrådet påpekar att den föreslagna regleringen innebär att en styrelseledamot i ett kreditinstitut kan åläggas att betala en sanktionsavgift om han inte medverkar till att institutet anmäler att han har gjort ett förvärv av aktier som också kan medföra en sanktionsavgift för honom. Eftersom bestämmelsen om den först nämnda sanktionsavgiften fungerar som en påtryckning så att han ska lämna uppgifter som visar att han gjort sig skyldig till en överträdelse som kan föranleda sanktionsavgift, menar Lagrådet att regleringen inte är förenlig med Europakonventionens, och troligen inte heller unionsrättens, princip om rätt att inte belasta sig själv. För att undvika den situation som Lagrådet beskriver bör enligt regeringens mening ett undantag införas i 15 kap. 1 a § LBF och 25 kap. 1 a § LVM med innebörden att för det fall en styrelseledamot eller en verkställande direktör i institutet, eller en ersättare för någon av dem, dessutom är en sådan ägare av institutet som avses i 14 kap. 7 a § LBF och 24 kap. 8 a § LVM, ska punkterna 2 och 3 i 15 kap. 1 a § första stycket LBF och punkterna 2 och 3 i 25 kap. 1 a § första stycket LVM inte tillämpas på personen i fråga gällande det egna innehavet i institutet. Allvarliga överträdelser av institut ska kunna leda till ansvar för fysiska personer Svenska Bankföreningen, Finansbolagens Förening och Svenska Fondhandlareföreningen föreslår att det tydligt ska anges i lagtexten när en överträdelse ska anses allvarlig och att en förutsättning härför ska vara att en varning alternativt en återkallelse av tillståndet kan komma i fråga för institutet. Lagrådet anser att förutsättningarna för att ingripa mot fysiska personer bör förtydligas. För att understryka att det är instituten som står i fokus då sanktioner övervägs och att sanktioner mot fysiska personer endast bör komma i fråga i särskilda fall, bör det enligt regeringens mening krävas att institutets överträdelse är allvarlig för att sanktioner mot fysiska personer ska komma i fråga. De överträdelser som anges i 15 kap. 1 a § första stycket LBF och 25 kap. 1 a § första stycket LVM är av olika slag och kan enligt regeringens mening också bedömas ha olika grad av allvarlighet i sig även om var och en av dem kan föranleda ett ingripande. Typiskt sett bör t.ex. överträdelser som handlar om att tillstånd har erhållits på grundval av falska uppgifter (punkten 1) och att institutet utsatt sig för otillåtna exponeringar (punkten 11) anses allvarligare än t.ex. överträdelserna som handlar om att ha åsidosatt sin anmälningsskyldighet i fråga om kvalificerade innehav (punkterna 2 och 3). Att regelöverträdelserna som sådana kan variera i fråga om allvarlighet är något som bör kunna beaktas vid bedömningen av om ett ingripande bör ske mot en person som är verksam i det institut som gör sig skyldig till överträdelsen. Det ter sig allmänt betraktat som mer befogat med ett ingripande mot personer i ett instituts ledning vid sådana regelöverträdelser som kan medföra allvarliga konsekvenser för stabiliteten i institutet eller i det finansiella systemet som helhet. Detsamma gäller vid överträdelser som kan hota andra viktiga samhällsintressen, t.ex. bekämpningen av penningtvätt, eller där skyddet för enskilda konsumenter äventyrats på ett särskilt påtagligt sätt. Dock innebär kapitaltäckningsdirektivet att ingripanden mot ledningspersoner ska kunna ske i samtliga de fall av överträdelser som räknas upp i de nämnda lagrummen i LBF och LVM. Såsom Bankföreningen m.fl. föreslår skulle en överträdelse i och för sig kunna anses som allvarlig, och därmed aktualisera en sanktion mot en person i institutets ledning, om en varning eller en återkallelse av tillståndet kan komma i fråga för institutet. Ingripanden mot fysiska personer i ett instituts ledning bör således aktualiseras enbart i allvarliga fall. Enligt regeringens mening är det inte ändamålsenligt att i lagtexten ange närmare kriterier för en sådan allvarlighetsbedömning. Anledningen till detta är att det vid bedömningen bör kunna tas hänsyn till utvecklingen på området för att bestämmelserna ska fungera ändamålsenligt. Innebörden av allvarlighetsrekvisitet bör därför i stället framgå av den praxis som utbildas på området, varvid den praxis som redan i dag finns hos Finansinspektionen i fråga om när överträdelser bedöms allvarliga blir relevant. Det bör inte heller krävas att ett sanktionsbeslut har meddelats när det gäller institutet för att en sanktion mot en fysisk person ska kunna komma i fråga. Anledningen härtill är att det kan finnas situationer som i och för sig borde ha lett till ett sanktionsbeslut mot institutet men där något sådant inte har meddelats exempelvis på grund av att institutet har försatts i konkurs eller fått tillståndet återkallat innan överträdelsen upptäcktes. En sådan situation bör inte utesluta ett ingripande mot en fysisk person. En förutsättning för att sanktioner mot fysiska personer ska övervägas bör således vara att institutets överträdelse bedömts som allvarlig. Av detta följer att i en situation där en fysisk persons agerande i och för sig bedömts som mycket anmärkningsvärt men där institutets överträdelse samtidigt inte bedöms som tillräckligt graverande för att anses som allvarlig, kan en sanktion inte riktas mot den enskilde. Finansinspektionen anser det angeläget att det tydliggörs att inspektionen bör inskränka sina tillsynsundersökningar och sanktionsprövningar när det gäller fysiska personer till situationer när det finns särskilda indikationer på att en viss person bär ett särskilt ansvar för regelöverträdelsen och det finns ett påtagligt allmänt intresse av att pröva sanktionsfrågan. Som regeringen tidigare anfört bör utgångspunkten i svensk rätt vara att sanktioner i första hand bör riktas mot institutet och att sanktioner mot fysiska personer endast bör komma i fråga i vissa särskilt allvarliga fall. Trots denna utgångspunkt bör det som en naturlig del i en utredning av ett instituts överträdelse ingå att göra överväganden i fråga om huruvida någon fysisk person också bör hållas ansvarig. Hur ingående detta bör göras får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Subjektivt rekvisit som förutsättning för ansvar Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet menar att en korrekt implementering av direktivet inte kräver att det används ett subjektivt rekvisit och förordar i stället att bestämmelsen utformas med endast objektiva rekvisit. Artikel 67 i kapitaltäckningsdirektivet ställer visserligen inte upp något krav på att det införs ett subjektivt rekvisit som förutsättning för ansvar. Det finns dock enligt direktivet inget hinder för en medlemsstat att införa ett sådant villkor. För att förtydliga när det kan bli fråga om ansvar för en fysisk person avseende ett instituts överträdelse är det enligt regeringens mening lämpligt att införa ett subjektivt rekvisit för att ytterligare understryka att det bör vara fråga om särskilt allvarliga fall för att en sanktion ska kunna komma i fråga. Detta motiveras också av sanktionens straffrättsliga karaktär. Enligt grundläggande straffrättsliga principer bör det inte utdömas sanktioner av straffliknande karaktär utan att personen i fråga i något avseende har visat uppsåt eller oaktsamhet. Var den nedre gränsen för det subjektiva rekvisitet bör sättas beror på vilket handlande man vill ingripa mot, men även på det intrång och den olägenhet som det innebär för personen som blir föremål för sanktionen. Mot bakgrund av att sanktioner mot fysiska personer endast bör komma i fråga i särskilt allvarliga fall bör denna gräns sättas vid grov oaktsamhet. Detta innebär att det endast är en mer kvalificerad form av oaktsamhet som kan träffas av en sanktion. Exempel på sådan grov oaktsamhet kan vara att styrelsen eller verkställande direktören medvetet tagit en risk i fråga om riktigheten hos vissa uppgifter som lämnas till Finansinspektionen. Ett sådant medvetet risktagande kan det vara fråga om när styrelsen eller verkställande direktören underlåtit att se till att det finns en ändamålsenlig organisation på plats för rapportering eller informationslämnande, eller underlåtit att regelbundet följa upp hur organisationen fungerar. I många fall kan företagens rapporteringsskyldigheter vara tekniskt komplicerade och regleringen vara otydlig, vilket lämnar utrymme för tolkning. För att agerandet ska anses grovt oaktsamt i sådana fall bör det krävas att styrelsen eller verkställande direktören har fått tydliga indikationer på att det föreligger brister, exempelvis genom Finansinspektionens påpekande eller sanktion, och ändå underlåtit att vidta åtgärder. Det bör också anses grovt oaktsamt att underlåta att sätta sig in i innebörden av sådana regler om styrning och kontroll som har väsentlig betydelse för verksamheten. Regelverket lämnar många gånger utrymme för tolkningar och bedömningar. Så är exempelvis fallet när det i olika bestämmelser anges att institutet ska ha en "ändamålsenlig organisationsstruktur" eller att kontrollfunktionen ska ha "de resurser som krävs" eller att personalen ska ha "den kunskap som krävs". Om det i efterhand visar sig att styrelsen eller verkställande direktören gjorde en felaktig bedömning av vad som t.ex. var ändamålsenligt eller tillräckligt, bör det inte nödvändigtvis innebära att det har varit fråga om ett grovt oaktsamt beteende. Om de däremot fått påpekanden, antingen av det egna institutet eller av Finansinspektionen, och underlåtit att vidta åtgärder, bör det finnas utrymme att bedöma oaktsamheten som grov. 4.5 Lagändringar för att genomföra direktivets bestämmelser om administrativa sanktioner Regeringens förslag: Ett ingripande mot en styrelseledamot eller verkställande direktör i ett institut, eller en ersättare för någon av dem, ska ske genom beslut att personen i fråga under en tid av tre till tio år inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett institut, eller ersättare för någon av dem, eller genom beslut om sanktionsavgift. Det ska även vara möjligt att besluta om sanktionsavgift mot någon (en fysisk eller juridisk person) som anskaffar eller avyttrar ett kvalificerat ägande i ett institut utan att underrätta Finansinspektionen om detta. Ingripande genom beslut om sanktionsavgift får också göras mot den (en fysisk eller juridisk person) som driver rörelse eller verksamhet utan att vara berättigad till det. Sanktionsavgiften för en fysisk person ska som högst fastställas till ett belopp som per den 17 juni 2013 i svenska kronor motsvarade fem miljoner euro eller, i de fall beloppen kan beräknas, två gånger den vinst som personen erhållit eller två gånger de kostnader som personen undvikit till följd av regelöverträdelsen. Sanktionsavgiften ska tillfalla staten. Regeringens bedömning: Övriga sanktioner som enligt kapitaltäckningsdirektivet ska kunna vidtas ryms inom gällande rätt. Skyldigheten att publicera sanktionsbeslut bör genomföras genom föreskrifter på förordningsnivå. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag innebär dock att även strukturen för sanktioner mot juridiska personer i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden ändras. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen anser att det måste utvecklas i motiven hur ett beslut om att anmärka på en person förhåller sig till den prövning av den fysiska personens ansvar som ska göras för instituts överträdelse. Finansinspektionen efterfrågar också ett förtydligande om huruvida inspektionen vid en ledningsprövning är förhindrad att väga in ett tidigare meddelat beslut om förbud att utöva uppdrag för vilket tiden har löpt ut. Inspektionen ifrågasätter vidare om det är förenligt med kapitaltäckningsdirektivet och med den föreslagna lagtexten att ta en dagsbotsberäkning som utgångspunkt vid fastställande av sanktionsavgiftens storlek eftersom detta riskerar att leda till avsevärt lägre avgifter än vad som föreskrivs. Inspektionen pekar också på att det kan finnas situationer när en ledningsperson genom sitt agerande inte bara kan komma i fråga för en sanktion enligt rörelseregelverket utan även för ett straffrättsligt förfarande och önskar att det utvecklas i motiven hur en sådan situation bör hanteras. AB Svensk Exportkredit anser att det behöver klargöras hur sanktionsavgifternas storlek ska bestämmas. Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet anför att förslaget om att sanktionsavgifter ska beräknas med utgångspunkt i dagsbotssystemet varken har stöd i direktivet eller någon annanstans. Svenska Bankföreningen anser att lagtexten kan förtydligas så att det klart framgår att även summan av den vinst överträdelsen medför ska hänföras till personen i fråga samt att Riksåklagarens utfärdade riktlinjer för beräkningen av dagsbotsbelopp bör tjäna som utgångspunkt vid beräkning av sanktionsavgiften. Svensk Försäkring menar att sanktionsavgifterna för fysiska personer bör begränsas i likhet med vad som gjorts för juridiska personer så att en enskild inte riskerar att försättas i konkurs. Hänsyn bör även tas till eventuell skadeståndsskyldighet som personen kan åläggas gentemot företaget och avgiften bör stå i proportion till den sanktion som ålagts företaget. Svensk Försäkring anför vidare, med hänvisning till förbudet mot dubbel lagföring, att eftersom Finansinspektionen kan förena ett föreläggande eller förbud med sanktionsavgift, bör det i lagtexten klargöras att det inte är möjligt att i en sådan situation även kombinera den åtgärden med vite. Sveriges advokatsamfund menar att det bör klarläggas att de grunder för beräkning av sanktionsavgifternas storlek som anges i promemorian ska tillämpas vid beslut om sanktionsavgift. Helsingborgs tingsrätt är av uppfattningen att sanktionsavgifterna med all sannolikhet omfattas av bl.a. dubbelbestraffningsförbudet i Europakonventionen och att det närmare bör analyseras om de överträdelser som kan rendera sanktioner enligt kapitaltäckningsdirektivet eller tillsynsförordningen konkurrerar med andra anklagelser om brott. Förvaltningsrätten i Stockholm, med vilken Förvaltningsrätten i Göteborg instämmer, menar att såsom promemorians förslag ser ut skulle samma överträdelse kunna leda till både ett påförande av en administrativ sanktionsavgift och utdömande av en straffrättslig sanktion, varför frågan om otillåten dubbelbestraffning bör beaktas. Åklagarmyndigheten noterar att det kan finnas skäl att överväga om och i så fall i vilken utsträckning förbudet mot dubbla förfaranden kan aktualiseras och om det bör föranleda någon särskild åtgärd. Skälen för regeringens förslag och bedömning I artiklarna 66 och 67 i kapitaltäckningsdirektivet anges de sanktioner som ska kunna följa på de överträdelser som räknas upp i artiklarna. Sanktioner som anges i artikel 67 ska endast kunna beslutas mot fysiska personer som ingår i den personkrets som definierats i avsnitt 4.4, dvs. styrelseledamöter, verkställande direktör eller ersättare för någon av dem. Sanktionerna enligt artikel 66 kan däremot beslutas mot var och en som tillhandahåller tillståndspliktiga tjänster utan tillstånd eller anskaffar eller avyttrar ett kvalificerat ägande i ett institut utan att underrätta Finansinspektionen, således mot såväl fysiska som juridiska personer. Tillfälligt förbud att utöva uppdrag i institut Enligt artikel 67.2 d i kapitaltäckningsdirektivet ska medlemsstaterna se till att det finns en administrativ sanktion som inbegriper ett tillfälligt förbud för en ledamot i institutets ledningsorgan eller annan fysisk person som hålls ansvarig att utöva uppdrag i institut. Finansinspektionen har enligt gällande rätt möjlighet att återkalla ett tillstånd på grund av att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte uppfyller lagens krav på lämplighet. Som ett alternativ till återkallelse kan Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får delta i ledningen av företaget (15 kap. 2 § LBF och 25 kap. 4 § LVM). I dessa fall riktas sanktionerna mot institutet. För att direktivet ska genomföras korrekt måste det emellertid finnas en sanktion som kan riktas mot en fysisk person innebärande ett tillfälligt förbud för denne att utöva uppdrag i ett institut. Någon sådan sanktion finns inte i svensk rätt i dag. Den sanktion som kapitaltäckningsdirektivet föreskriver liknar i stor utsträckning ett näringsförbud enligt lagen (2014:836) om näringsförbud. Ett sådant förbud beslutas av allmän domstol och innebär att personen bl.a. inte får vara ledamot eller suppleant i styrelsen för ett aktiebolag och inte heller vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i aktiebolag. Mot denna bakgrund skulle det kunna hävdas att reglerna om näringsförbud innebär att den svenska lagstiftningen redan i dag uppfyller direktivets krav i fråga om den nu behandlade sanktionen. Näringsförbud kan meddelas på en rad grunder. Den grund som oftast torde bli aktuell för de fysiska personer som här är i fråga, innebär att personen måste ha gjort sig skyldig till brott för att näringsförbud ska kunna meddelas. Enligt regeringens mening bör inte en sådan förutsättning gälla i detta sammanhang. Enligt regeringens förslag (se avsnitt 4.7) bör ett beslut om sanktioner mot fysiska personer för ett instituts överträdelser kunna fattas av Finansinspektionen eller allmän förvaltningsdomstol om personen i fråga inte godkänner ett sanktionsföreläggande. Det är lämpligt att de sanktioner som kan bli aktuella behandlas i ett sammanhang. En bestämmelse om tillfälligt förbud att utöva uppdrag som styrelseledamot, verkställande direktör eller ersättare för någon av dem, bör därför införas i LBF och LVM. Direktivet ställer inte upp något krav på att det anges en viss tidsrymd för hur länge ett förbud ska kunna gälla. Enligt regeringens mening bör dock en sådan tidsrymd införas i lagtexten för att tillgodose kraven på förutsebarhet och rättssäkerhet. Med förebild i bestämmelserna om näringsförbud bör tidsrymden anges till mellan tre och tio år. När längden på förbudet bestäms bör hänsyn tas till de omständigheter som anges i förslagen till 15 kap. 1 b och 1 c §§ LBF respektive 25 kap. 1 b och 1 c §§ LVM. Sanktionsavgifter Kapitaltäckningsdirektivet ställer upp krav på att sanktionsavgifter ska kunna beslutas för överträdelser av såväl artikel 66 som 67 i direktivet. I svensk rätt finns sedan tidigare möjlighet att besluta om sanktionsavgift för ett institut för sådana överträdelser som anges i artikel 67 i kapitaltäckningsdirektivet. Det återstår dock att införa en möjlighet att besluta om sanktionsavgifter mot de fysiska personer som kan åläggas ansvar enligt artikeln. För de överträdelser som anges i artikel 66 i direktivet finns det i gällande rätt inte någon möjlighet att besluta om sanktionsavgifter för andra än institut. För att uppfylla direktivets krav krävs således att det införs en möjlighet att, för överträdelser av bestämmelserna i fråga, besluta om sanktionsavgifter även för fysiska personer. De sanktionsavgifter som ska kunna beslutas för fysiska personer enligt kapitaltäckningsdirektivet får uppgå till högst fem miljoner euro eller, i medlemsstater som inte har euro som valuta, motsvarande belopp i nationell valuta den 17 juli 2013, eller två gånger summan av den vinst som erhållits eller två gånger summan av de kostnader som undvikits till följd av överträdelsen om beloppen går att fastställa. Regeringen uttalade i prop. 2013/14:228 att det finns tre alternativa beräkningssätt för Finansinspektionen att fastställa sanktionsavgifternas storlek samt att det högsta beloppet enligt de alternativa beräkningarna utgör ett avgiftstak. Vidare uttalades att inspektionen har att beakta den ram som detta avgiftstak ställer upp samt att sanktionerna ska vara proportionella i förhållande till överträdelsen i fråga (s. 235 f.). Direktivet knyter sanktionsavgiftsbeloppet till eurons kurs ett visst angivet datum (den 17 juli 2013). Det innebär att den valutakurs som kommer att ligga till grund för omräkning mellan euro och svenska kronor inte kommer att förändras. I fråga om vilken valutakurs som bör tillämpas vid omräkningen har regeringen tidigare i prop. 2010/11:23 om ändring av insättningsgarantins täckningsbelopp bedömt att den s.k. mittkursen som dagligen fastställs av NASDAQ OMX Stockholm (Stockholmsbörsen) bör användas. Enligt regeringens bedömning kan det vara lämpligt att även i detta sammanhang använda mittkursen. Enligt mittkursen den 17 juli 2013 motsvarade 1 euro 8,6767 svenska kronor. Flera remissinstanser har synpunkter på hur beräkningen av sanktionsavgiftens storlek ska göras. Det i kapitaltäckningsdirektivet angivna beloppet om fem miljoner euro ska kunna tillämpas på samtliga regelöverträdelser i samtliga medlemsstater. Maximibeloppet är således dimensionerat för att vara en tillräcklig sanktion mot en fysisk person som blir föremål för en sanktionsavgift för en överträdelse i något av de största europeiska instituten. Att de största svenska instituten i dag är relativt små i jämförelse med de större europeiska bör avspeglas i storleken på de sanktionsavgifter som kan bli aktuella med anledning av svenska instituts överträdelser. I promemorian föreslås att utgångspunkten för sanktionsavgiftens bestämmande ska tas i Riksåklagarens riktlinjer för beräkning av dagsbotsbeloppet, varvid avgiften kan beräknas till omkring 15 procent av den enskildes årsinkomst. Det sägs samtidigt att detta inte bör ses som något maximibelopp. Finansinspektionen menar att ett användande av dagsbotssystemet i realiteten kan innebära ett avgiftstak som ligger väsentligt lägre än vad direktivet kräver. Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet framhåller att en beräkningsgrund som tar sin utgångspunkt i dagsbotssystemet inte har stöd i direktivet eller någon annanstans. Regeringen gör samma bedömning som de båda remissinstanserna. Även om det i och för sig finns möjlighet att justera det belopp som räknats fram med hjälp av ett dagsbotssystem, skulle en sådan beräkningsmodell innebära att sanktionsavgiften för svensk del i realiteten skulle uppgå till endast en bråkdel av vad direktivet kräver. En beräkningsgrund som bygger på dagsbotssystemet riskerar dessutom att sätta överträdelsens varaktighet och allvarlighet i bakgrunden vid bestämmandet av avgiftens storlek. Dagsbotssystemet är således inte anpassat för att användas för denna typ av avgifter eller avgifter som uppgår till höga belopp. Enligt regeringens mening är därför dagsbotssystemet inte lämpligt att använda i fråga om beräkning av sanktionsavgifter enligt kapitaltäckningsdirektivet. Enligt Svensk Försäkring bör sanktionsavgiften för fysiska personer begränsas i likhet med vad som gjorts för juridiska personer så att en enskild inte riskerar att försättas i konkurs. För juridiska personer gäller att sanktionsavgiften inte får sättas till ett så högt belopp att institutet därefter inte uppfyller lagreglerade krav på soliditet och likviditet (15 kap. 8 § tredje stycket LBF och 25 kap. 9 § tredje stycket LVM). Avsikten med detta är att förhindra att uttaget av sanktionsavgiften får till följd att institutets tillstånd måste återkallas. Några motsvarande hänsyn gör sig inte gällande för fysiska personer. Enligt regeringens mening finns det inte skäl att avseende bestämmandet av sanktionsavgiften införa några andra regler än de som nu föreslås. Svenska Bankföreningen, AB Svensk Exportkredit och Sveriges advokatsamfund efterfrågar i mera allmänna ordalag tydliga regler om hur sanktionsavgiften ska beräknas. Enligt 15 kap. 9 § LBF och 25 kap. 10 § LVM ska, när sanktionsavgiftens storlek fastställs för ett institut, särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 15 kap. 1 a och 1 b §§ LBF respektive 25 kap. 1 a och 1 b §§ LVM samt till institutets finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som erhållits till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits. Av 15 kap. 1 a § LBF respektive 25 kap. 1 a § LVM framgår vidare att hänsyn ska tas till hur allvarlig överträdelsen är, hur länge den pågått, överträdelsens art, dess konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar. Enligt 15 kap. 1 b § LBF respektive 25 kap. 1 b § LVM ska i försvårande riktning bl.a. beaktas om institutet tidigare begått en överträdelse. I förmildrande riktning ska enligt samma lagrum beaktas om institutet samarbetat med Finansinspektionen och snabbt upphört med sitt agerande (se avsnitt 4.6). Bestämmelserna behandlas i prop. 2013/14:228. Där uttalade regeringen att de omständigheter som anges i lagen är tillräckligt tydliga. Med en sådan systematik som återfinns i bestämmelserna skapas en exemplifierande vägledning för Finansinspektionen och domstolarna vid deras prövning av sanktionerna. Det går emellertid inte att reglera vilken relativ vikt som ska tillmätas olika omständigheter eller hur de ska vägas i det enskilda fallet, utan det blir en fråga som ankommer på tillämpande myndigheter eller domstol (a. prop. s. 239). Regeringen gör inom ramen för detta lagstiftningsärende ingen annan bedömning. Särskilt om sanktioner mot fysiska personer för instituts överträdelser Finansinspektionen anser att det i motiven måste utvecklas hur ett beslut om att anmärka på en person förhåller sig till en prövning av en fysisk persons ansvar för ett instituts överträdelse. För det fall Finansinspektionen anmärker på en ledningsperson i ett institut görs detta med stöd av 15 kap. 2 § LBF eller 25 kap. 4 § LVM. Det är då fråga om att kraven på ledningsfunktionen i institutet inte uppfylls. En sådan anmärkning riktas mot institutet och inte mot den enskilde personen, varför det följaktligen är institutet som kan bli föremål för sanktion. För den fysiska personen innebär beslutet inte annat än att denne (eller styrelsen som helhet) inte ansetts uppfylla kraven för det specifika institutets behov. Ett ingripande mot en fysisk person för ett kreditinstituts överträdelser, enligt vad som behandlats ovan, tar däremot sikte på dennes agerande i egenskap av ledningsperson. För att ansvar ska kunna åläggas krävs att förutsättningarna för det är uppfyllda och följaktligen är det den enskilde personen som blir föremål för sanktion. Ett sådant beslut innebär att personen inte får agera som ledningsperson under viss tid oberoende av det specifika institutet. Bestämmelserna kan ha ett överlappande tillämpningsområde på så sätt att om det finns förutsättningar för att ålägga en fysisk person en sanktion för ett instituts överträdelse skulle även ett ingripande mot institutet enligt 15 kap. 2 § LBF eller 25 kap. 4 § LVM kunna ske. Däremot kan förutsättningarna för en tillämpning av 15 kap. 2 § LBF föreligga utan att en sanktion kan riktas mot en fysisk person, vilket beror på att kraven för det senare ingripandet är högre ställda. Enligt regeringens mening bör det därför ankomma på Finansinspektionen att i det enskilda fallet avgöra med stöd av vilka bestämmelser det är lämpligt att ingripa mot ett visst agerande. Finansinspektionen efterfrågar vidare ett förtydligande av hur inspektionen vid en ledningsprövning ska förhålla sig till en person som tidigare fått ett förbud att utöva ledningsuppdrag mot sig, men där den tid som bestämts i ingripandebeslutet löpt ut. Inspektionen undrar om det finns ett hinder mot att väga in den sanktion som personen varit föremål för i bedömningen. I 3 kap. 2 § 4 LBF anges som en förutsättning för att beviljas tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse att ledningspersonerna har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av ett kreditinstitut och även i övrigt är lämpliga för en sådan uppgift (motsvarande bestämmelse för värdepappersbolag finns i 3 kap. 1 § första stycket 5 LVM). I tidigare förarbeten har kraven beskrivits som att de personer som ska ingå i ledningen bör ha ett tillräckligt kunnande på området eller i vart fall förmåga att skaffa sig sådan kunskap. Det bör vidare förutsättas finnas viss erfarenhet från näringsverksamhet eller något annat område av betydelse för uppgiften samt att personerna har de personliga egenskaper i fråga om omdömesgillhet som uppgiften kräver (prop. 1995/96:173 s. 85). Någon närmare vägledning för hur de personliga egenskaperna ska bedömas har inte getts i tidigare förarbeten. Enligt regeringens mening bör en helhetsbedömning av personen göras varvid även tidigare sanktionsbeslut bör vara en del av denna bedömning. Offentliga underrättelser I artikel 68 i kapitaltäckningsdirektivet ställs det upp krav på offentliggörande av behöriga myndigheters beslut om sanktioner med anledning av överträdelse av bestämmelser som genomför direktivet eller av vissa bestämmelser i tillsynsförordningen. Frågan om huruvida ett sådant offentliggörande är tillåtet enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL, har behandlats i prop. 2013/14:228 (s. 233 f.). Regeringen bedömde i det lagstiftningsärendet att bestämmelsen i OSL inte utgjorde hinder för Finansinspektionen att publicera besluten på det sätt som föreskrivs i kapitaltäckningsdirektivet. Kravet på offentliggörande av behöriga myndigheters beslut i artikel 68 i direktivet gäller även de beslut som meddelas med stöd av de regler som nu föreslås. Såsom regeringen framhöll i det tidigare lagstiftningsärendet gäller 30 kap. 5 § OSL inte för uppgifter i Finansinspektionens beslut och utgör därför inte ett hinder för ett offentliggörande i enlighet med artikel 68. Sekretessen i 30 kap. 4 § OSL gäller däremot för Finansinspektionens beslut. Bestämmelsen innebär en presumtion för att Finansinspektionen får offentliggöra uppgifter om åtgärder eller sanktioner, men att sekretess råder om det kan antas att den berörde lider skada om uppgifterna röjs. Direktivet förutsätter offentliggörande men tillåter att besluten publiceras anonymiserat bl.a. om ett offentliggörande av personuppgifter skulle vara oproportionellt eller om offentliggörandet skulle bedömas orsaka en oproportionell skada för berörda institut eller fysiska personer (artikel 68.2). Mot denna bakgrund gör regeringen även i detta lagstiftningsärende bedömningen att bestämmelserna om sekretess i 30 kap. 4 § OSL inte utgör hinder för att publicera besluten på det sätt som föreskrivs i direktivet. Kravet på offentliggörande av sanktioner som beslutas för enskilda och ett offentliggörande av besluten på myndighetens webbplats kommer att utgöra en behandling av personuppgifter enligt personuppgiftslagen. Artikel 62 i kapitaltäckningsdirektivet fastslår att all behandling av personuppgifter ska ske i enlighet med direktiv 95/46/EG (dataskyddsdirektivet) och, i förekommande fall, med förordning (EG) nr 45/2001. Artikel 68 i kapitaltäckningsdirektivet innehåller dock genom sitt påbud om att i vissa fall publicera besluten anonymt, mekanismer för att tillgodose skyddet för personuppgifter. Om det ändå anses föreligga skäl för att offentliggöra personuppgifter, ställs krav på att uppgifterna inte behålls på myndighetens webbplats under en längre tid än vad som är förenligt med dataskyddsdirektivet. Vad gäller Finansinspektionens skyldighet att omgående publicera sina beslut kan konstateras att inspektionen enligt förordningen (2014:993) om särskild tillsyn och kapitalbuffertar är ålagd att på sin webbplats tillhandahålla viss information med anknytning till kapitaltäckningsdirektivet. Enligt regeringens mening bör ett genomförande av artikel 68 i kapitaltäckningsdirektivet, avseende fysiska personer, på motsvarande sätt ske genom föreskrifter på förordningsnivå. Krav på att agerandet upphör Enligt artiklarna 66.2 b och 67.2 b i kapitaltäckningsdirektivet ska behörig myndighet kunna kräva att en fysisk eller juridisk person upphör med och inte upprepar det agerande som är föremål för sanktionen. Finansinspektionen har enligt gällande rätt möjlighet att förelägga någon som driver tillståndspliktig verksamhet utan erforderligt tillstånd att upphöra med verksamheten (15 kap. 18 § LBF och 25 kap. 17 § LVM). När det gäller de överträdelser som anges i artikel 67 är det i svensk rätt institutet som åläggs skyldigheter, varför en sanktion som innebär en skyldighet att upphöra med något bör riktas mot institutet i fråga och inte mot en enskild fysisk person. Enligt gällande rätt har Finansinspektionen möjlighet att vidta åtgärder för att institut ska upphöra med ett agerande genom föreläggande eller återkallelsebeslut med förbud att fortsätta rörelsen (15 kap. 4 § andra stycket LBF och 25 kap. 6 § andra stycket LVM). Finansinspektionens nuvarande möjligheter att kräva att ett visst agerande upphör täcker de situationer som anges i artiklarna 66 och 67 och uppfyller direktivets krav. Något behov av särskilda genomförandeåtgärder i svensk rätt finns det därmed inte. Förbud mot att utöva rösträtt I artikel 66.2 f i kapitaltäckningsdirektivet anges att behörig myndighet ska kunna besluta om förbud mot att utöva rösträtt för den eller de aktieägare som kan hållas ansvariga för en överträdelse. Avsikten är att sanktionen ska kunna riktas mot sådana aktieägare som kan hållas ansvariga för sådana överträdelser som avses i artikeln. Bestämmelsen bör därför uppfattas som att sanktioner ska kunna vidtas mot aktieägare som har ett så stort innehav i institutet att de kan komma att utöva inflytande i institutet. I andra fall saknas det anledning att ingripa mot aktieägare till följd av de överträdelser som anges i direktivet. Finansinspektionen har möjlighet att med stöd av 14 kap. 6 § LBF och 24 kap. 7 § LVM genom beslut om röstbegränsning ingripa mot den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett kreditinstitut respektive av aktier i ett värdepappersbolag. Bestämmelsen kan tillgripas om innehavaren motverkar eller kan antas motverka att institutets verksamhet drivs på ett sådant sätt som är förenligt med de krav som följer av de författningar som reglerar institutets verksamhet. Sanktionen kan tillgripas vid åsidosättande av bestämmelserna om krav på tillstånd för att förvärva kvalificerat innehav av aktier eller andelar i kreditinstitut respektive av aktier i ett värdepappersbolag, dvs. sådana överträdelser som omnämns i artikel 66.1 c och d i direktivet (14 kap. 6 § andra stycket LBF och 24 kap. 7 § andra stycket LVM). Vid överträdelser som består i att institutet utan tillstånd ägnar sig åt tillståndspliktig verksamhet, dvs. sådana överträdelser som anges i artikel 66.1 a och b, kan rösträtten suspenderas under förutsättning att Finansinspektionen anser att aktieägarna motverkar att institutets verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med de lagstadgade kraven. Ett sådant krav kan inte anses stå i strid med direktivet. I 14 kap. 10 § LBF och 24 kap. 11 § LVM regleras den situationen att ett institut har sådana nära förbindelser med någon annan som förhindrar en effektiv tillsyn av institutet. Även då har Finansinspektionen rätt att förelägga ägaren till de aktier eller andelar som medför att förbindelserna är nära, att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att så inte längre är fallet. Finansinspektionen får kombinera ett sådant beslut med ett förbud för ägaren att på stämman rösta för dessa aktier eller andelar. Möjligheten att suspendera ägarnas rösträtt kan inte tillämpas på samtliga aktier eller andelar, utan endast på det antal aktier eller på så många andelar som leder till att ägaren inte får rösta för fler aktier eller andelar än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat. Direktivet ställer emellertid inte upp krav på att ett förbud mot att utöva rösträtten omfattar samtliga rösträtter som tillkommer aktie- eller andelsägaren. Enligt regeringens mening uppfyller därmed svensk rätt direktivets krav på att behöriga myndigheter ska ha möjlighet att suspendera ägarnas rösträtt. Något behov av särskilda genomförandeåtgärder finns därmed inte. Dubbelprövningsförbudet Finansinspektionen, Svensk Försäkring, Helsingborgs tingsrätt, Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Göteborg och Åklagarmyndigheten lyfter fram problematiken kring hur sanktionerna enligt kapitaltäckningsdirektivet förhåller sig till svenska straffrättsliga bestämmelser och förbudet mot dubbel lagföring och straff. Förbudet mot dubbel lagföring och straff (dubbelprövningsförbudet) återfinns i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen och i EU:s rättighetsstadga. Europakonventionen med tilläggsprotokoll gäller som lag i Sverige enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. EU:s rättighetsstadga, som blev rättsligt bindande genom Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009, har samma rättsliga värde som fördragen och ingår således i EU:s primära regelverk. Detta innebär att dubbelprövningsförbudet är tillämpligt i svensk rätt och att rättstillämpande myndigheter är skyldiga att ta hänsyn till förbudet. Förbudet innebär enligt Europakonventionen att ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket denne redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat. EU:s rättighetsstadga har en bestämmelse med motsvarande innehåll med den skillnaden att förbudet gäller ett mer vidsträckt geografiskt område än vad som anges i Europakonventionen då det i stället för stat talas om Europeiska unionen. Stadgan riktar sig till medlemsstaterna endast när de tillämpar unionsrätten. Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen har funnit att det svenska systemet vid oriktiga uppgifter i skatteförfarandet med dubbla sanktioner (skattetillägg och brottspåföljd) i två olika förfaranden mot en och samma person är oförenligt med rätten enligt tilläggsprotokollet och EU:s rättighetsstadga att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning), när förfarandena grundas på samma oriktiga uppgifter (NJA 2013 s. 502 och HFD 2013 ref. 71). Det är enligt regeringens mening inte uteslutet att ett åsidosättande av vissa bestämmelser i förslaget till 15 kap. 1 a § LBF eller 25 kap. 1 a § LVM, vilka kan leda till att en fysisk person påförs en administrativ sanktion, även kan innebära att personen i fråga kan lagföras för brott. Det kan vidare antas att ett påförande av sanktion enligt den reglering som nu föreslås anses som en anklagelse för brott och straff i Europakonventionens mening. I en sådan situation aktualiseras konventionens dubbelprövningsförbud. Eftersom det här är fråga om tillämpning av EU-rätt aktualiseras dessutom förbudet i rättighetsstadgan. I de mycket få fall som det antas bli fråga om när det gäller administrativa sanktioner mot fysiska personer med anledning av instituts överträdelser, måste de myndigheter som hanterar ärendet, oavsett om det är Finansinspektionen eller rättsvårdande myndigheter, handlägga ärendet med hänsyn till dubbelprövningsförbudet. Beroende på den enskilda situationen kan en konsekvens av reglerna bli att en handläggning hos Finansinspektionen i vissa fall kan hindra en handläggning hos andra myndigheter eller tvärt om. Enligt regeringens mening krävs det inte att några särskilda regler kring handläggningen införs. I stället måste de befintliga reglerna om förbudet beaktas vid handläggningen av varje enskilt ärende med utgångspunkt i ärendets särskilda omständigheter. Det kan redan nu förutses att frågan om tillämpning av dubbelprövningsförbudet kommer att aktualiseras i flera kommande lagstiftningsärenden på finansmarknadsområdet, eftersom de avses inrymma införande av nya sanktionsbestämmelser med bakgrund i nya EU-rättsakter. Det kommer i de sammanhangen att finnas anledning att återkomma till denna fråga. 4.6 Omständigheter som ska vara styrande vid beslut om sanktioner Regeringens förslag: De omständigheter som enligt gällande rätt ligger till grund för valet av sanktion och för sanktionsavgiftens storlek för juridiska personer ska även gälla i fråga om sanktioner mot fysiska personer. I förmildrande riktning ska beaktas om personen snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag innebär dock att även strukturen för bestämmelserna om vilka omständigheter som ska vara styrande vid beslut om sanktioner för juridiska personer ändras i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansbolagens Förening menar dock att det inte är lämpligt att införa en bestämmelse som anger att det ska beaktas i vilken mån den fysiska eller juridiska personen har samarbetat med Finansinspektionen. Att beakta ett samarbete som sträcker sig utöver det som redan i dag stadgas i lag är svårt att förena med rätten för den som är föremål för utredningen att tillvarata sin rätt. Enligt föreningen är det viktigt att inte etablera en ordning som leder till att parter med motstående intressen felaktigt pekar ut varandra som ansvariga för de fel som har begåtts. Svenska Bankföreningen efterfrågar en analys av konsekvenserna av att det ska beaktas i vilken mån den fysiska eller juridiska personen har samarbetat med Finansinspektionen. AB Svensk Exportkredit ifrågasätter om det är förenligt med svenska straffrättsliga principer att vid fastställandet av sanktionsavgift ta hänsyn till om den som är föremål för sanktion har samarbetat med den som fattar beslut om sanktionen i fråga. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 70 i kapitaltäckningsdirektivet ska medlemsstaterna, när de fastställer typen av administrativa sanktioner och nivån på sanktionsavgifter, beakta alla relevanta omständigheter, såsom överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet, graden av ansvar hos den som gjort sig skyldig till överträdelsen, den finansiella ställningen för personen i fråga, omfattningen av de vinster som erhållits eller de förluster som undvikits, förluster för tredje parter orsakade av överträdelsen, vilja till samarbete med den behöriga myndigheten, tidigare överträdelser och överträdelsens eventuella konsekvenser för det finansiella systemet. Direktivet gör i detta avseende ingen skillnad på fysiska och juridiska personer i fråga om vilka omständigheter som ska beaktas vid val av sanktion och sanktionsavgiftens storlek. För ett fullständigt genomförande av artikel 70 krävs således att detsamma ska gälla i svensk rätt. I LBF och LVM har det införts bestämmelser om vilka omständigheter som ska vara styrande för beslut om sanktioner mot juridiska personer (15 kap. 1 a, 1 b och 9 §§ LBF respektive 25 kap. 1 a, 1 b och 10 §§ LVM; se prop. 2013/14:228 s. 237-242). När det gäller omständigheter hänförliga till själva överträdelsen, vilka i dag återfinns i 15 kap. 1 a § LBF respektive 25 kap. 1 a § LVM, behöver bestämmelserna justeras för att omständigheterna också ska omfatta fysiska personer. I likhet med vad som gäller för juridiska personer bör det vid val av sanktion tas hänsyn till överträdelsens allvarlighet och varaktighet. I enlighet med vad som följer av uttalanden i förarbetena till LBF och LVM bör det vid denna bedömning tillmätas vikt vid om det är fråga om överträdelser av regler som har till syfte att upprätthålla stabiliteten i institutet eller i det finansiella systemet som helhet (prop. 2002/03:139 s. 382). Sådana överträdelser bör även i framtiden leda till de mest ingripande sanktionsåtgärderna. En sådan tillämpning bör ta i beaktande vilka konkreta eller potentiella effekter en överträdelse har på det finansiella systemet (jfr artikel 70 h). Till mindre allvarliga överträdelser räknas bl.a. överträdelser som är mer av ordningskaraktär, såsom försenad rapportering. I fråga om varaktighet gäller att en överträdelse som pågått under lång tid är mer klandervärd än den som varat endast tillfälligt. Effekten får dock inte bli att det regelmässigt påförs en lindrigare sanktion än vad som annars hade varit fallet endast till följd av att överträdelsen upptäckts tidigt och därmed upphört. Vid bedömningen av gärningen bör det även beaktas den i artikel 70 e omnämnda omständigheten att tredje parter orsakats skada av överträdelsen. Så kan vara fallet om institutets kunder drabbas. Det kan även handla om att staten tvingats vidta åtgärder för att värna stabiliteten i det finansiella systemet eller för att skydda insättare. Slutligen bör det vid bedömningen tas hänsyn till graden av ansvar hos den som gjort sig skyldig till överträdelsen (artikel 70 b). Direktivet anger inga närmare anvisningar om vad som avses härmed. Enligt regeringens mening medför bestämmelsen en möjlighet för Finansinspektionen att i lindrande riktning beakta om en överträdelse beror på ett beteende som av särskilda omständigheter är att betrakta som mindre klandervärt än annars. När det gäller omständigheter som inte är hänförliga till själva överträdelsen, vilka i dag anges i 15 kap. 1 b § LBF och 25 kap. 1 b § LVM, behöver bestämmelserna kompletteras för att gälla också för fysiska personer. I likhet med vad som gäller för juridiska personer bör förekomsten av tidigare överträdelser ses som särskilt försvårande om en fysisk person fortsätter med eller upprepar en identisk eller liknande överträdelse som han eller hon tidigare gjort sig skyldig till. Även i andra fall bör det finnas utrymme för att beakta tidigare överträdelser. Enligt regeringens mening bör den tid som förflutit mellan olika överträdelser också tillmätas betydelse. I förmildrande riktning bör beaktas om en fysisk person i väsentlig utsträckning genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning. Finansinspektionen har redan i dag stöd i lag för att vid bestämmandet av sanktionsavgiftens storlek ta hänsyn till hur väl ett institut samarbetar med inspektionen under utredningen. En uttrycklig bestämmelse om det infördes nyligen i lag med avseende på juridiska personer (se prop. 2013/14:228 s. 241 f.). För att en fysisk person ska erhålla sanktionslindring på denna grund bör det enligt regeringens mening, och i likhet med vad som gäller för juridiska personer, vara fråga om ett samarbete av väsentlig betydelse. Att endast inställa sig till förhör och svara på frågor bör inte vara tillräckligt. Det bör för regelns tillämpning krävas att personen självmant för fram viktig information som Finansinspektionen inte själv redan förfogar över eller med lätthet kan få fram (jfr prop. 2001/02:167 s. 99). En bestämmelse av detta slag bör vidare kräva att det är företaget som genom ställföreträdare eller ombud anmäler överträdelsen. Det är alltså inte fråga om den situation då en enskild befattningshavare vid ett företag eller någon annan anmäler överträdelsen. Vidare bör krävas att personen när anmälan har gjorts eller uppgifter har lämnats snabbt har verkat för att överträdelsen ska upphöra. En sådan rättelse bör, för att den ska tillmätas betydelse, ske kort efter det att personen blivit uppmärksammad på överträdelsen. Bestämmelsen i fråga bör ta sikte på samtliga överträdelser i LBF och LVM som kan föranleda administrativa sanktioner för fysiska personer. Den bör dessutom enligt regeringens mening endast tillämpas i lindrande riktning och således inte få åberopas i syfte att skärpa en sanktion. Finansbolagens Förening, Svenska Bankföreningen och AB Svensk Exportkredit yttrar sig särskilt över frågan om en fysisk persons samarbetsvillighet gentemot Finansinspektionen och ifrågasätter om en sådan ordning är lämplig att införa och om den är förenlig med svensk rätt samt att konsekvenserna av en sådan reglering bör analyseras. Enligt regeringens mening bör en sådan reglering inte anses problematisk då ett samarbete bara får beaktas i förmildrande riktning. Regeringen delar inte Finansbolagens Förenings farhågor om att felaktiga anklagelser skulle bli en konsekvens av förslaget. I 15 kap. 9 § LBF och 25 kap. 10 § LVM anges de omständigheter som ska vara styrande för sanktionsavgiftens storlek. Även de bestämmelserna behöver justeras så att de också omfattar fysiska personer. På samma sätt som gäller för juridiska personer bör hänsyn tas till den fysiska personens finansiella ställning för att kunna besluta om tillräckligt avskräckande avgifter. Hänsyn bör tas till erhållna fördelar eller undvikna förluster. Avgiften bör exempelvis kunna höjas för att överstiga erhållna vinster eller sänkas med hänsyn till utdömda skadestånd. Liksom för juridiska personer bör sådana hänsyn dock bara påverka avgiftens storlek och inte valet av sanktion. Med en fysisk persons finansiella ställning avses enligt direktivet t.ex. personens årsinkomst. I årsinkomsten bör enligt regeringens mening såväl fast som rörlig ersättning och kapitalinkomster ingå. Har överträdelsen pågått under en längre tid bör även inkomster under hela denna tid beaktas. 4.7 Hur sanktionerna ska beslutas Regeringens förslag: Finansinspektionen ska genom sanktionsföreläggande pröva frågor om ingripanden mot ansvariga fysiska personer vid överträdelser från institutets sida. I lag anges vilka uppgifter ett sådant föreläggande ska innehålla. Om ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom utsatt tid, får Finansinspektionen ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om att sanktion ska beslutas. En sådan ansökan ska göras hos den förvaltningsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av Finansinspektionens beslut om ingripande mot institutet för samma överträdelse. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten. Regeringens bedömning: Finansinspektionen beslutar i dag om sanktioner mot den som driver verksamhet utan tillstånd och mot ägare som låter bli att till inspektionen anmäla ett förvärv eller en avyttring av ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut och ett svenskt värdepappersbolag. Den nuvarande ordningen bör behållas. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. Promemorians förslag innebär emellertid att prövningen av ingripanden mot fysiska personer vid överträdelser från institutets sida ska ske i allmän domstol (Stockholms tingsrätt). Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är i huvudsak positiva till promemorians förslag, men några invänder mot valet av domstol. I fråga om sanktionsbefogenhet och förslaget om sanktionsföreläggande anser Kommuninvest i Sverige AB att rättslig prövning ska ske vid domstol och inte vid Finansinspektionen samt att det, som en följd därav, inte heller är lämpligt att Finansinspektionen ska kunna utfärda sanktionsföreläggande. AB Svensk Exportkredit menar att tingsrätten i stället för Finansinspektionen alltid ska vara första instans i beslut om sanktionsavgifter. Beträffande valet av domstol framhåller bl.a. Sveriges riksbank, Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Göteborg, Ekobrottsmyndigheten, Riksgäldskontoret, Finansinspektionen, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, FAR, Fondbolagens förening och Kommuninvest i Sverige AB fördelarna med en sammanhållen domstolsprövning och ifrågasätter lämpligheten av att Finansinspektionen ska väcka talan mot fysiska personer i allmän domstol när överprövningen av sanktioner mot juridiska personer ska ske i allmän förvaltningsdomstol. Som skäl anförs bl.a. att en ordning där prövningen av en och samma överträdelse ska ske i olika domstolssystem innebär en risk för att domstolarna kommer till olika resultat och kan leda till utdragna rättsprocesser. Stockholms tingsrätt föreslår att de aktuella målen bör hanteras med förtur vid förvaltningsdomstol. Förvaltningsrätten i Stockholm framhåller, med hänsyn till att muntlighetsprincipen lyfts fram som ett skäl till att sanktioner mot fysiska personer ska handläggas i allmän domstol, att det även enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291) finns möjlighet till muntlig förhandling under vissa omständigheter samt att det också är möjligt att särskilt reglera en ovillkorlig rätt till muntlig förhandling på samma sätt som skett t.ex. i mål om företrädaransvar enligt skatteförfarandelagen (2011:1244). Några remissinstanser framhåller fördelarna med en prövning i allmän domstol. Helsingborgs tingsrätt pekar på sanktionernas straffrättsliga karaktär och de stora ekonomiska konsekvenser som kan bli aktuella för enskilda personer. Domstolsverket hänvisar till att processen i allmän domstol, förutom muntlighetsprincipen, präglas av omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna samt att sanktionsavgifterna kan avse mycket höga belopp och därför jämföras med en brottspåföljd. Finansbolagens Förening, Svenska Bankföreningen, Svensk Försäkring och Svenska Fondhandlareföreningen vidhåller sin tidigare framförda uppfattning om att en helt ny ordning för handläggning av sanktioner på finansmarknadsområdet bör övervägas. Liknande synpunkter framförs även av andra remissinstanser. Skälen för regeringens förslag och bedömning Beslutsordning Som tidigare nämnts innebär kapitaltäckningsdirektivet att administrativa sanktioner ska kunna vidtas inte bara mot institut utan även mot personer i institutets ledningsorgan. Enligt artikel 64 i kapitaltäckningsdirektivet ska behöriga myndigheter ges alla tillsynsbefogenheter som de behöver för att utföra sina uppgifter enligt direktivet och utövandet får ske direkt, i samarbete med eller genom delegering till andra myndigheter eller efter ansökan till behöriga rättsliga myndigheter, t.ex. domstol. Kapitaltäckningsdirektivet uppställer således inga krav på en viss utformning av förfarandet vid beslut om sanktioner utan medlemsstaterna kan själva välja beslutsordning i enlighet med respektive rättsordning. I dagsläget beslutar Finansinspektionen om ingripandeåtgärder och sanktioner på finansmarknadsområdet, både avseende institut och fysiska personer (se avsnitt 4.2 för en närmare redogörelse av de regler som gäller i dag). Även på andra områden förekommer att en förvaltningsmyndighet utreder misstänkta överträdelser och, som första instans, fattar beslut i ärenden om att påföra t.ex. sanktionsavgifter. Det är fallet i fråga om skattetillägg (49 kap. skatteförfarandelagen) och miljösanktionsavgifter (30 kap. 1-3 §§ miljöbalken) samt om sanktionsavgifter inom tullområdet (8 kap. 2-8 §§ tullagen [2000:1281]) och inom ramen för plan- och bygglagstiftningen (11 kap. 4-11 §§ plan- och bygglagen [2010:900]). Gemensamt för samtliga angivna områden är att sanktionsavgifterna bygger på strikt ansvar. Det är alltså fråga om regler som är relativt enkla att tillämpa och där beslutsfattandet är förhållandevis schabloniserat. I betänkandet Förstärkta kapitaltäckningsregler (SOU 2013:65) föreslogs att beslutsordningen för sanktioner mot fysiska personer för instituts överträdelser ska vara densamma som för kreditinstitut och att Finansinspektionen alltså bör ges rätt att rikta administrativa sanktioner mot ett kreditinstituts styrelseledamöter eller dess verkställande direktör samt ersättare för dessa, om personen eller personerna i fråga bär ansvaret för överträdelsen. Förslaget fick emellertid omfattande remisskritik, som huvudsakligen bestod i att det av rättssäkerhetsskäl borde vara domstol och inte Finansinspektionen som beslutar om utdömande av så betydande belopp som det kan bli fråga om (upp till motsvarande fem miljoner euro). Promemorian innehåller flera förslag i syfte att åstadkomma en enhetlig, rättssäker och effektiv reglering av sanktionerna för den enskilde och innebär bl.a. ett förfarande med prövning i domstol, för det fall ett sanktionsföreläggande från Finansinspektionen inte skulle godkännas. De bestämmelser som nu föreslås om sanktioner mot fysiska personer vid överträdelser av institut, skiljer sig väsentligt från tidigare bestämmelser om administrativa sanktioner som de flesta andra förbud och skyldigheter är förenade med. Vid genomförandet av dessa bestämmelser bör enligt regeringens mening ramarna för beslutsförfarandet sättas utifrån rättssäkerhetsaspekter och därutöver bör hänsyn tas till rådande rättstradition när det gäller vilka uppgifter som svenska förvaltningsmyndigheter normalt ansvarar för. Av uttalanden i andra lagstiftningsärenden framgår att det kan behövas en domstolsprövning i första instans, i stället för prövning av förvaltningsmyndighet, om det är aktuellt att göra bedömningar av framför allt subjektiva rekvisit eller om det är fråga om kännbara ingripanden mot fysiska personer samt att det kan finnas ett större utrymme för administrativt bestämda påföljder om påföljden träffar ett företag (prop. 2004/05:142 s. 47). Som ett led i arbetet med att tillgodose effektivitets- och rättssäkerhetskrav har regeringen dessutom angett riktlinjer för när sanktionsavgifter bör användas och hur de bör utformas (prop. 1981/82:142 s. 25 och skr. 2009/10:79). I dessa riktlinjer sägs bl.a. att det i vissa fall är lämpligt att överlämna prövningen om avgiftsskyldighet till de allmänna domstolarna, främst när avgiftsskyldigheten görs beroende av huruvida överträdelsen skett av uppsåt eller oaktsamhet och när reglerna är utformade på sådant sätt att det finns utrymme för betydande skönsmässiga bedömningar. Varken rådande rättssäkerhetskrav eller redovisade uttalanden i tidigare lagstiftningsärenden torde dock utgöra något absolut eller principiellt hinder mot att en förvaltningsmyndighet fattar beslut i sanktionsärenden som är att jämställa med en brottsanklagelse eller om det i prövningen ingår ställningstagande till subjektiva rekvisit. Höga sanktionsavgifter i sig eller ett stort utrymme för att fastställa storlek på sanktionsavgiften behöver inte heller utgöra något direkt hinder mot att en förvaltningsmyndighet får fatta sanktionsbeslut. Förekomsten av subjektiva rekvisit och bedömningar av dem, liksom ärendenas karaktär, är däremot av betydelse för frågan om huruvida det är lämpligt att låta förvaltningsmyndigheten fatta det första rättsligt bindande beslutet. Enligt regeringens bedömning kommer det att i överträdelseärendena sannolikt bli aktuellt att ta ställning till komplicerade händelseförlopp samt mer eller mindre omfattade utredningsmaterial och bevisning. Ett helt och hållet skriftligt förfarande hos en förvaltningsmyndighet kan då vara en nackdel för den enskilde. Eftersom det dessutom är fråga om att påföra höga sanktionsavgifter synes ett kontradiktoriskt förfarande i domstol vara mer lämpligt. En annan aspekt som enligt regeringens mening bör vägas in i lämplighetsbedömningen är om det kan finnas en risk, verklig eller upplevd, för konflikter mellan en förvaltningsmyndighets olika uppgifter. En myndighet kan, om lagstiftningen innehåller ett bemyndigande, upprätta kompletterande föreskrifter och riktlinjer som sedan används vid myndighetens tillsyn, utredande verksamhet och i rollen som beslutsfattare vid ett ingripande med sanktioner. För förtroendet för hela processen är det därför av vikt att det finns tydliga regler om att den utredande verksamheten och beslutsfattandet inte sammanblandas, och att det för alla också står klart att så inte sker. Sammantaget anser regeringen att det finns övervägande skäl som talar för att prövningen av sanktioner mot fysiska personer för ett instituts överträdelser bör ske i domstol och inte hos förvaltningsmyndighet. Kompetens och sakkunskap inom ett specialområde kan naturligtvis också påverka bedömningen av om det är lämpligt att låta en förvaltningsmyndighet fatta det första rättsligt bindande beslutet. Myndighetens beslutsfattande kan antas få större genomslag i den verksamhet som tillsynen avser och bli vägledande. En väl fungerande tillsyn av de finansiella marknaderna förutsätter dessutom en handläggnings- och beslutsordning som möjliggör en effektiv tillämpning av reglerna. Genom förfarandet måste åtgärder kunna vidtas inom rimlig tid efter att en regelöverträdelse har upptäckts, annars är sanktionerna inte effektiva. En ordning där Finansinspektionen alltid måste ansöka hos domstol för att få påförandet av en sanktion prövat kan riskera att försena ett beslut om sanktioner. Ett alternativ till angivna beslutsordningar är den modell som föreslås i promemorian där Finansinspektionen ges möjlighet att utfärda ett sanktionsföreläggande men, för det fall ett sådant inte godtas, måste ansöka hos domstol om att sanktion ska utdömas. I de fall ett sanktionsföreläggande godtas av den fysiska personen i fråga motverkas inte det angivna effektivitetssyftet. För den enskilde är skillnaden mellan ett bindande beslut och ett sanktionsföreläggande som inte godtas, att passivitet i det förra fallet innebär att beslutet blir gällande, och i det senare att en domstolsprövning måste ske. Regeringen anser att det genom ett förfarande med sanktionsföreläggande går att kombinera fördelarna med att kunna använda domstolarnas process för bevisföring med det snabbare förfarande som ett beslut av Finansinspektionen innebär. Den kompetens om finansmarknaden som finns hos Finansinspektionen kommer till sin rätt, och på samma sätt som när bindande beslut fattas kan inspektionen utforma rättsbildande praxis. En ordning med sanktionsföreläggande är därför att föredra när det gäller överträdelseärenden mot fysiska personer i företagens ledningsorgan. Därmed är prövning i domstol nödvändig enbart i de fall då ett sådant föreläggande inte godtas. Det beskrivna förfarandet med ett inledande sanktionsföreläggande finns dessutom redan i dag inom konkurrens- och arbetsmiljölagstiftningen (jfr 3 kap. 16 § konkurrenslagen [2008:579] och 8 kap. 6 a § arbetsmiljölagen [1977:1160]) och kan sägas utgöra ett mellanting av domstols- och förvaltningsmyndighetsbeslut. Mot bakgrund av vad som nu anförs anser regeringen vid en sammantagen bedömning att ingripanden mot fysiska personer för instituts överträdelser bör prövas av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande som, om det godkänns, blir att jämställa med en lagakraftvunnen dom. Finansinspektionen beslutar i dag om ingripande mot den som driver verksamhet utan tillstånd och mot ägare som underlåter att till inspektionen anmäla ett förvärv eller en avyttring av ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut, ett svenskt värdepappersinstitut, en börs eller en svensk clearingorganisation enligt 14 kap. 6 § och 15 kap. 18 § LBF samt 24 kap. 7 § och 25 kap. 17 § LVM. Enligt regeringens bedömning saknas skäl att ändra den beslutsordning som finns i gällande rätt och Finansinspektionen bör således även fortsättningsvis besluta om sanktioner i dessa fall. Förfarandet med sanktionsföreläggande och dess innehåll Ett sanktionsföreläggande måste innehålla vissa uppgifter för att kunna identifiera överträdelsen och avgränsa den mot andra förfaranden. I likhet med vad som gäller för ett strafföreläggande enligt 48 kap. 6 § rättegångsbalken bör föreläggandet innehålla uppgift om den fysiska person som föreläggandet avser, överträdelsen och de omständigheter som är nödvändiga för att känneteckna den, de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen samt den sanktion som föreläggs personen. Några ytterligare krav på innehållet i föreläggandet behöver inte ställas. Vidare anser regeringen att ett föreläggande bör bli aktuellt först sedan omständigheterna kring överträdelsen har utretts av Finansinspektionen inom ramen för ett överträdelseärende och personen i fråga har fått möjlighet att ta del av utredningen i ärendet. Först vid den tidpunkten kan ställning tas till sanktionen och en bedömning göras av vilka konsekvenser en domstolsprövning skulle kunna innebära (jfr prop. 2007/08:135 s. 88). För att undvika att Finansinspektionen ansöker om sanktion hos domstol måste personen i fråga, inom den tid som inspektionen bestämmer, skriftligen godkänna ett ingripande som är bestämt till tid eller belopp. Om den som sanktionsföreläggandet riktas mot framför invändningar mot sanktionen eller om denne inte svarar inom utsatt tid, bör Finansinspektionen ta ställning till huruvida en ansökan om att sanktion ska beslutas bör ges in till domstol. Den som framför invändning mot sanktionen eller inte besvarar ett föreläggande kan därmed inte åläggas en sanktion utan att frågan prövats av domstol. Huvudregeln bör enligt regeringen vara att Finansinspektionen ska ansöka om sanktion hos domstol om förutsättningarna för detta föreligger. Det är dock möjligt att ett sakligt och relevant bestridande med anledning av ett utfärdat föreläggande skulle kunna leda till att saken kommer i en annan dager. Finansinspektionen bör i sådana fall bedöma om förutsättningarna för en sanktion fortfarande föreligger eller om en lindrigare form av ingripande bör komma i fråga och i så fall helt avstå från att ge in en ansökan till domstol alternativt utfärda ett nytt föreläggande med den lindrigare sanktionen. Ett godkännande efter den i sanktionsföreläggandet utsatta tiden bör enligt regeringens mening sakna verkan. Det finns i och för sig inget som hindrar Finansinspektionen från att utfärda ett nytt sanktionsföreläggande om personen i fråga inte har godkänt det första föreläggandet inom föreskriven tid. I så fall bör det emellertid inte vara fråga om någon ändring till annat slag av sanktion eller ändring av en sanktionsavgifts storlek, och det bör enligt regeringens mening endast komma i fråga i rena undantagssituationer. Rent formellt är Finansinspektionen inte bunden av den sanktion som angetts i ett föreläggande som inte har godkänts. Utgångspunkten bör dock vara att inspektionen vid tiden för föreläggandet gör en noggrann bedömning av vad som är en rimlig sanktion i det aktuella fallet. Den bedömningen borde normalt inte ändras för att föreläggandet inte godkänns. Den sanktion som Finansinspektionen ansöker om hos domstol bör således normalt vara densamma som angetts i föreläggandet. Lagrådet påpekar att det finns skäl att i detta hänseende skilja mellan ändringar till den enskildes förmån och ändringar till dennes nackdel. I förarbetena till reglerna om avgiftsföreläggande i 3 kap. konkurrenslagen anges att en grundläggande förutsättning för ett system med avgiftsföreläggande är att det tillgodoser rimliga krav på rättssäkerhet och det betonas att företag som väljer ett domstolsförfarande framför ett avgiftsföreläggande inte bör missgynnas genom att riskera att betala högre konkurrensskadeavgift än vad som skulle ha blivit fallet om ett föreläggande hade godkänts (se prop. 2007/08:135 s 88 f.). Lagrådet anser att samma princip bör gälla för de nu föreslagna sanktionsavgifterna. Regeringen delar Lagrådets bedömning i denna del. Även om Finansinspektionen inte formellt är förhindrad att i domstol ansöka om en strängare sanktion än den som angetts i sanktionsföreläggandet, anser regeringen att starka rättssäkerhetsskäl talar för att så inte bör ske. Ett godkänt föreläggande bör kunna verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser såsom en lagakraftvunnen dom. Val av domstol Finansinspektionens beslut om sanktioner vid överträdelser av de skyldigheter som följer av LBF och LVM överklagas enligt gällande rätt till allmän förvaltningsdomstol. Även enligt annan finansmarknadsrättslig lagstiftning överklagas Finansinspektionens beslut om ingripanden till allmän förvaltningsdomstol. En sådan instansordning gäller vanligtvis även utanför finansmarknadsområdet vid överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut om administrativa sanktioner. I promemorian föreslås att prövningen av sanktioner mot fysiska personer ska ske i allmän domstol. Det motiveras bl.a. med att processen i allmän domstol präglas av muntlighets-, omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna, vilket innebär att förfarandet i allmän domstol alltså kännetecknas av att processmaterialet ska läggas fram muntligen, att domen ska grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen och att huvudförhandlingen så långt som möjligt ska fortgå i ett sammanhang. Ett sådant förfarande är enligt promemorian viktigt då det i nu aktuella ärenden synes kunna bli aktuellt med muntlig bevisning och det är fysiska personer som är föremål för prövning. Som ytterligare skäl för en prövning i allmän domstol anförs i promemorian att de maximala sanktionsavgifterna är mycket höga och sanktionen bl.a. därför kan jämföras med en brottspåföljd. Hos remissinstanserna finns olika uppfattningar om vilken domstol, allmän domstol eller allmän förvaltningsdomstol, som är mest lämpad att pröva sanktioner mot fysiska personer. I valet mellan allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol gör regeringen följande bedömning. Regeringen anser att en prövning av ett och samma otillåtna agerande i både allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol bör undvikas. Ett sådant förfarande kan, förutom vissa handläggningsproblem, även komma att medföra att ett beslut om sanktioner mot den fysiska personen försenas, eftersom ett sådant beslut är beroende av huruvida institutet har gjort sig skyldigt till en allvarlig överträdelse eller inte. Ett förfarande som innebär en handläggning av frågorna i samma domstol torde dessutom minska risken för kompetenskonflikter som kan uppstå vid handläggning av likartade mål i olika domstolar samt ge bättre förutsättningar för att samtidigt eller i nära anslutning till varandra kunna pröva sanktioner mot fysiska och juridiska personer för samma överträdelse. Det synes visserligen förhållandevis sällan bli aktuellt med ansvar för fysiska personer för institutetens överträdelser men det är uppenbart att samordningsfördelar kan vinnas genom att båda sanktionsfrågorna prövas av samma domstol. Enligt regeringens bedömning innebär ett förfarande som medger en gemensam handläggning av frågorna en minskad risk för utdragna processer där olika domstolar kommer fram till olika resultat och en sådan ordning torde gynna rättssäkerheten och medföra processekonomiska fördelar, för såväl den enskilde som det allmänna. Historiskt har processordningen för förvaltningsdomstolar skilt sig från den i allmänna domstolar genom att den vanligtvis har varit en enpartsprocess. Sedan 1996 är dock även förvaltningsprocessen helt kontradiktorisk. Utrymmet för den s.k. muntlighetsprincipen är visserligen större i processerna vid allmän domstol än vid allmän förvaltningsdomstol, men utvecklingen har på senare tid medfört att förhandlingar i de båda domstolsslagen även i detta avseende har närmat sig varandra. Det finns i dag goda möjligheterna till muntlig förhandling även i allmän förvaltningsdomstol. Det är inte heller något främmande för allmän förvaltningsdomstol att pröva subjektiva rekvisit. En sådan prövning sker exempelvis i mål om företrädaransvar enligt skatteförfarandelagen. Regeringen anser således att de skäl som anförts i promemorian samt av vissa remissinstanser som stöd för att prövningen bör ske i allmän domstol inte har sådan tyngd att de överväger fördelarna med att låta prövningen ske i allmän förvaltningsdomstol. Vid en helhetsbedömning finner regeringen således att frågan om påförande av sanktioner för fysiska personer i företagens ledningsorgan bör prövas i allmän förvaltningsdomstol, i de fall ett sanktionsföreläggande inte har godkänts. Mot bakgrund av det som anförs ovan om fördelarna med en sammanhållen domstolsprocess anser regeringen vidare att ansökan bör ske hos den förvaltningsrätt där Finansinspektionens beslut om ingripande mot institutet för samma överträdelse kan överklagas, dvs. i dag Förvaltningsrätten i Stockholm. Regeringen delar den uppfattning som förs fram av ett stort antal remissinstanser att förutsättningar bör ges för att handläggningen av prövningen mot institutet och mot dess ledning för samma överträdelse bör kunna ske i ett sammanhang vid samma förvaltningsrätt. Genom att förlägga prövningen av sanktioner mot fysiska personer i institutens ledning till samma förvaltningsrätt som har att pröva institutets överträdelse tas även den kompetens tillvara som redan finns hos Förvaltningsrätten i Stockholm att pröva överträdelser av regelverket på finansmarknadsområdet. Handläggningen i domstol I promemorian hänvisas som skäl till varför prövningen av sanktioner mot fysiska personer bör ske i allmän domstol bl.a. till muntlighetsprincipen. Förvaltningsrätten i Stockholm påpekar med anledning av detta att det i allmän förvaltningsdomstol i måltyper av liknande karaktär, t.ex. i mål om företrädaransvar enligt skatteförfarandelagen, finns en reglerad rätt till muntlig förhandling. Regeringen bedömer att ett förfarande med muntlig förhandling många gånger kan gagna utredningen i ett mål och förbättra förutsättningarna för att ett beslut blir riktigt. Enligt 9 § tredje stycket förvaltningsprocesslagen ska muntlig förhandling hållas i kammarrätt och förvaltningsrätt, om enskild som för talan i målet begär det och förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar emot det. Gällande bestämmelser om muntlig förhandling i allmän förvaltningsdomstol, ger således redan i dag en generös rätt till muntlig förhandling. Regeringen anser därför inte att det är nödvändigt att föra in en ordning med en ovillkorlig rätt till muntlig förhandling liknande den som finns i mål om företrädaransvar, utan bedömer att befintliga möjligheter att begära muntlig förhandling tillgodoser högt ställda krav på rättssäkerhet. Stockholms tingsrätt föreslår att nu aktuella mål bör hanteras med förtur i förvaltningsdomstol. Regeringen kan dock konstatera att de måltyper som i allmän förvaltningsdomstol ska hanteras skyndsamt i princip avser olika typer av frihetsberövande (t.ex. lagen [1988:870] om vård av missbrukare i vissa fall, lagen [1990:52] med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen [1991:1128] om psykiatrisk tvångsvård och lagen [1991:1129] om rättspsykiatrisk vård). Regeringen finner inte skäl att föreslå en sådan ordning för nu aktuella mål. Enligt det förfarande som föreslås i denna proposition bör frågan om sanktioner för fysiska personer för instituts överträdelser prövas av allmän förvaltningsdomstol. Enligt LBF och LVM krävs utan undantag prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Regeringen anser att det inte finns skäl att göra någon annan bedömning beträffande mål om sanktioner för fysiska personer. Även i dessa fall bör det således gälla krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. 4.8 Preskription och verkställighet Regeringens förslag: En sanktion mot en fysisk person för ett instituts överträdelser får beslutas bara om den som sanktionen riktas mot har delgetts sanktionsföreläggande inom två år från det att överträdelsen ägde rum. Bestämmelserna om betalning och preskription i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden ska också omfatta godkända sanktionsförelägganden. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag innebär dock att en sanktion mot en fysisk person för ett instituts överträdelser får beslutas bara om den som sanktionen riktas mot har delgetts sanktionsföreläggande eller ansökan hos domstol inom två år från det att överträdelsen ägde rum. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Kammarrätten i Stockholm, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet och Finansinspektionen invänder att den föreslagna preskriptionsbestämmelsen kan utgöra ett incitament att dra ut på sanktionsärendet mot institutet. Finansinspektionen anser att det bör klargöras att den tidpunkt som ska utgöra utgångspunkt för preskriptionstiden är delgivningen av sanktionsföreläggandet. Skälen för regeringens förslag: Kapitaltäckningsdirektivet behandlar inte frågor om preskription och verkställighet. Enligt t.ex. 6 kap. 3 b § lagen om handel med finansiella instrument och 8 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning får beslut om att ta ut en särskild avgift eller sanktionsavgift bara meddelas om den berörda personen har delgetts en upplysning om detta inom viss tid efter det att överträdelsen skett. På motsvarande sätt bör en tidsfrist bestämmas i fråga om regelöverträdelser av LBF, LVM eller tillsynsförordningen, för sanktioner mot styrelseledamöter och verkställande direktör för ett instituts överträdelser. Den tid om två år som föreslås i promemorian och som även överensstämmer med vad som anges i de nämnda lagarna för vissa fall av överträdelser framstår enligt regeringen som väl avvägd. Den invändning som Kammarrätten i Stockholm, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet och Finansinspektionen gör om att tvåårsfristen kan förefalla något kort samt utgöra ett incitament att dra ut på sanktionsärendet mot institutet, är enligt regeringens mening inte längre lika relevant eftersom regeringens förslag innebär att båda sanktionsärendena ska prövas i allmän förvaltningsdomstol och det således finns goda möjligheter för att prövningen av den juridiska och fysiska personens ansvar kan göras samtidigt eller i nära anslutning till varandra. Regeringen delar Finansinspektionens uppfattning om att tidpunkten för när preskription inträder bör preciseras samt att den bör utgöras av tidpunkten för delgivningen av sanktionsföreläggandet. Beslut om sanktion för en överträdelse av LBF, LVM eller tillsynsförordningen bör således få meddelas bara om den berörda personen inom två år från det att överträdelsen ägde rum har delgetts sanktionsföreläggande. När det gäller frågor om betalning och verkställighet finns i LBF i dag bestämmelser om att en sanktionsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet samt att ett sådant beslut får verkställas utan föregående dom eller utslag (se 15 kap. 11 och 12 §§). Liknande bestämmelser finns i LVM (25 kap. 25 och 26 §§). Innebörden av dessa bestämmelser tillsammans med en föreskrift om verkställighet är att det inte krävs något domstolsavgörande för att driva in avgiften om den är obetald och förfallen till betalning (se 3 kap. 1 § första stycket 6 utsökningsbalken). Verkställighet får därmed ske enligt utsökningsbalkens bestämmelser. Vidare faller en sanktionsavgift som påförts bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft (15 kap. 14 § LBF och 25 kap. 28 § LVM). Enligt regeringens mening bör bestämmelserna om betalning och preskription i LBF och LVM även gälla för sanktioner mot fysiska personer i ledningen av ett kreditinstitut och värdepappersbolag. Dessa bestämmelser, som i dag omfattar beslut (inklusive allmän förvaltningsdomstols avgörande) behöver med anledning därav ändras så att det uttryckligen framgår att de även omfattar godkända sanktionsförelägganden. 4.9 Överklagande Regeringens förslag: Finansinspektionens beslut om sanktionsföreläggande får inte överklagas. Regeringens bedömning: Det finns inom ramen för gällande rätt möjlighet att undanröja ett godkänt sanktionsföreläggande enligt bestämmelserna om resning. Promemorians förslag avviker från regeringens förslag och bedömning eftersom det i promemorian föreslås att ett sanktionsföreläggande ska kunna undanröjas på motsvarande sätt som ett strafföreläggande enligt rättegångsbalkens regler. Remissinstanserna tillstyrker promemorians förslag eller har inget att invända mot det. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Finansinspektionen prövar frågor om sanktioner för fysiska personer för instituts överträdelser genom sanktionsföreläggande. Ett sådant beslut bör enligt regeringen inte kunna överklagas. En fråga som då uppkommer är hur man ska hantera godkända sanktionsärenden som visar sig vara felaktiga. Promemorians förslag innebär att ett sanktionsföreläggande ska kunna undanröjas på motsvarande sätt som ett strafföreläggande enligt rättegångsbalkens regler (59 kap. 6 § första stycket rättegångsbalken). Promemorians förslag bygger dock på att de överträdelseärenden, i vilka ett sanktionsföreläggande inte godtagits, prövas av allmän domstol. Med en modell där ansökan i stället görs hos allmän förvaltningsdomstol är en sådan ordning inte lämplig enligt regeringen. Regeringen gör däremot bedömningen att det enligt gällande rätt finns en möjlighet att undanröja sådana förelägganden genom beslut om resning. Förutsättningarna för att bevilja resning regleras i 37 b § förvaltningsprocesslagen. Av bestämmelsen följer att resning får beviljas om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. I förarbetena uttalas att resning kan begäras i en mängd olika fall, och att även t.ex. beslut som inte kan överklagas utan omedelbart vinner laga kraft ansetts kunna bli föremål för resning (prop. 1994/95:27 s. 165). Lagrådet gör dock bedömningen att det bör övervägas att införa en bestämmelse av det slag som föreslogs i promemorian. Anledningen till detta är att resningsinstitutet skiljer sig från modellen med undanröjande som ges i 59 kap. 6 § rättegångsbalken. En första skillnad är att resningsinstitutet inte torde ge möjligheter till undanröjande i alla de situationer där så skulle kunna ske med en tillämpning av promemorians förslag. En annan skillnad är att det vid tillämpning av resningsinstitutet torde kunna förekomma att den som sanktionen riktas mot får åläggas att betala en högre avgift, något som inte skulle bli fallet med den reglering som föreslogs i promemorian. Regeringen noterar de skillnader som Lagrådet påpekar. Regeringen konstaterar dock att det för de sanktionsförelägganden som i dag prövas av allmän förvaltningsdomstol, t.ex. avgiftsförelägganden på arbetsmiljöområdet, saknas en möjlighet till undanröjande. Ett införande av en sådan bestämmelse som föreslås i promemorian skulle således innebära att det införs ett nytt förfarande i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Regeringen gör vidare bedömningen att resningsinstitutet, för det fåtal fall det kan tänkas bli frågan om, får anses ge ett tillräckligt skydd för den fysiska personen. Vid en sammantagen bedömning finner regeringen att det inom ramen för detta lagstiftningsärende inte bör införas en möjlighet till undanröjande av sanktionsförelägganden. Genom att ett godkänt sanktionsföreläggande är slutligen avgjort av Finansinspektionen är det enligt 8 § 3 lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar kammarrätten som prövar resningsansökan. Kammarrättens beslut kan därefter överklagas till Högsta förvaltningsdomstolen där det krävs prövningstillstånd (33 och 35 §§ förvaltningsprocesslagen). 5 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 maj 2015. Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla för överträdelser som ägt rum före ikraftträdandet. Promemorians förslag behandlar inte frågan. Remissinstanserna tar inte upp frågan. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 162 i kapitaltäckningsdirektivet ska medlemsstaterna senast den 31 december 2013 anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet. Bestämmelserna ska tillämpas fr.o.m. den 1 januari 2014. Det har inte varit möjligt att genomföra direktivets samtliga bestämmelser i svensk rätt inom den i direktivet föreskrivna tidsfristen. Det är därför angeläget att ett fullständigt genomförande av direktivet kan ske så snart som möjligt. De nu föreslagna lagändringarna bör därför träda i kraft så snart det är möjligt, vilket bedöms vara den 1 maj 2015. Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla för överträdelser som ägt rum före ikraftträdandet. 6 Förslagets konsekvenser Av de nya reglerna i kapitaltäckningsdirektivet följer att administrativa sanktioner ska kunna beslutas mot fysiska personer. Genomförandet av direktivet i fråga om nya krav för beslut om sanktioner för fysiska personer medför ett visst merarbete för Finansinspektionen. Finansinspektionen har i enlighet med förslag i budgetpropositionerna för 2012 och 2014 tillförts ökade resurser bl.a. för att stärka arbetet med regelverken och utvidga tillsynen. Regeringen bedömer att merkostnaderna för Finansinspektionen med anledningen av tillämpningen av nu aktuella regler ska hanteras inom för myndigheten befintliga ramar. Eftersom Finansinspektionens beslut avseende fysiska personer i vissa fall kan överklagas samt att de nya reglerna även innebär att inspektionen i vissa fall kommer att ansöka om sanktioner direkt i domstol, kan reglerna komma att medföra en ökning av antalet mål hos allmän förvaltningsdomstol. Det bedöms dock endast röra sig om ett mindre antal mål. Domstolsverket bedömer att den ökade måltillströmningen kommer att kunna hanteras inom befintliga budgetramar. Regeringens bedömning är således att de budgetära konsekvenserna för domstolarna hanteras inom de befintliga budgetramarna. De förändrade sanktionsreglerna bedöms inte öka den administrativa bördan för instituten. Regelrådet bedömer att förslagen endast medför begränsade effekter för företag. 7 Författningskommentar 7.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar 2 § Andra stycket tas bort. Stycket innehåller en hänvisning till en äldre forumregel i LBF och försäkringsrörelselagen (2010:2043). Denna forumregel innebar att Högsta förvaltningsdomstolen skulle pröva dröjsmålstalan i vissa regeringsärenden. Forumregeln togs bort från LBF och försäkringsrörelselagen år 2013 (se prop. 2012/13:95). Av förbiseende gjordes inte denna följdändring i samband därmed. 7.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet 3 § Ändringen i andra stycket är en följd av att numreringen av punkterna i 1 kap. 5 § LBF har ändrats (se prop. 2013/14:228, SFS 2014:982). Av förbiseende gjordes inte denna följdändring i samband därmed. 7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse 1 kap. 5 a § Ändringen i första stycket är en följd av att numreringen av punkterna i 5 § har ändrats (se prop. 2013/14:228, SFS 2014:982). Av förbiseende gjordes inte denna följdändring i samband därmed. 14 kap. 7 a § Paragrafen genomför artikel 66.2 c-66.2 e i kapitaltäckningsdirektivet. Paragrafen är ny och avser den som förvärvar, ökar, avyttrar eller minskar ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett kreditinstitut utan att anmäla detta till Finansinspektionen. Bestämmelsen innebär att Finansinspektionens ingripandemöjligheter utvidgas i förhållande till den som inte fullgör sina skyldigheter att ansöka om tillstånd eller underrätta inspektionen om kvalificerade innehav. Förutom de ingripandemöjligheter som finns i 6 och 7 §§ får Finansinspektionen besluta om sanktionsavgifter för en ägare som inte följer bestämmelserna i 1 eller 3 §. Övervägandena finns i avsnitt 4.5. 15 kap. 1 a § Paragrafen genomför artiklarna 65.2, 67.1, 67.2 d, 67.2 f och 67.2 g i kapitaltäckningsdirektivet. Paragrafen är ny. Nuvarande 1 a § får en ny beteckning, 1 b §. I paragrafen anges när Finansinspektionen får vidta olika typer av ingripanden mot fysiska personer som ingår i ett kreditinstituts ledning. Med kreditinstitut avses i denna lag banker, kreditmarknadsbolag och kreditmarknadsföreningar. I första stycket definieras den personkrets som kan bli föremål för ingripande, nämligen en styrelseledamot i kreditinstitutet, kreditinstitutets verkställande direktör eller ersättare för någon av dem. I stycket görs även en uppräkning av de överträdelser som ska kunna föranleda ingripande. Uppräkningen motsvarar de överträdelser som anges i artikel 67.1 a-67.1 p i kapitaltäckningsdirektivet. I andra stycket behandlas situationen då en styrelseledamot eller verkställande direktör i kreditinstitutet, eller en ersättare för någon av dem, dessutom är en sådan ägare som avses i 14 kap. 7 a §. I en sådan situation ska punkterna 2 och 3 i första stycket inte gälla för den personen i fråga om det egna innehavet i institutet. Stycket införs på Lagrådets inrådan för att undvika situationer som innebär en kränkning av rätten i Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga att inte belasta sig själv. I tredje stycket anges vilka förutsättningar som gäller för ingripande enligt första stycket. Ett ingripande ska ske endast om kreditinstitutets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen. I fjärde stycket anges vilka ingripanden som kan bli aktuella för överträdelser enligt första stycket. Ingripande får ske dels genom beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre år och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett kreditinstitut, eller ersättare för någon av dem, dels genom beslut om sanktionsavgift. Dessa ingripanden får användas tillsammans eller var för sig. Finansinspektionen får utifrån förutsättningarna i varje enskilt fall avgöra vilken eller vilka ingripanden som bör komma i fråga. Övervägandena finns i avsnitten 4.4 och 4.5. 1 b § Paragrafen genomför artikel 70 a, 70 b, 70 e och 70 h i kapitaltäckningsdirektivet. Paragrafen ersätter nuvarande 1 b § som nu betecknas 1 c §. Paragrafen reglerar vilka hänsyn som ska tas vid valet av sanktion. Andra stycket ändras på så sätt att det, utöver kreditinstitut, också omfattar fysiska personer. Paragrafen behandlas närmare i författningskommentaren i prop. 2013/14:228 s. 311. Övervägandena finns i avsnitt 4.6. 1 c § Paragrafen genomför artikel 70 f och 70 g i kapitaltäckningsdirektivet. Paragrafen ersätter nuvarande 1 c § som nu betecknas 1 d §. Paragrafen anger hur ett antal olika faktorer som inte är hänförliga till själva överträdelsen ska inverka på valet av sanktion. Paragrafen ändras på så sätt att den, utöver kreditinstitut, också omfattar fysiska personer. Ändringen i andra stycket 2 innebär att det införs en möjlighet att beakta om den fysiska personen "snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra" sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen. Övriga ändringar i andra stycket är endast redaktionella. Paragrafen behandlas närmare i författningskommentaren i prop. 2013/14:228 s. 312. Paragrafen har justerats med beaktande av Lagrådets förslag. Lagrådet förordar emellertid att andra stycket utformas i form av tre alternativa punkter samt att passusen "sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen" tas bort. Avsikten med regleringen är dock att punkterna ska vara kumulativa (se prop. 2013/14:228 s. 241 f.). För att i förmildrande riktning kunna beakta omständigheterna i andra stycket ska institutet eller den fysiska personen såväl ha samarbetat med Finansinspektionen på föreskrivet sätt som vidtagit (institutet) eller verkat för (fysiska personen) snabb rättelse. Enligt regeringens mening bör stycket därför inte utformas med tre alternativa punkter. Av detta följer också att passusen "sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen" inte heller bör tas bort. Övervägandena finns i avsnitt 4.6. 8 § Paragrafen ändras på så sätt att det uttryckligen anges att den avser sanktionsavgifter för kreditinstitut. Förklaringen till det är att det införs en ny paragraf, 8 a §, som behandlar sanktionsavgifter för fysiska personer. 8 a § Paragrafen genomför artiklarna 66.2 d, 66.2 e, 67.2 f och 67.2 g i kapitaltäckningsdirektivet. Paragrafen är ny och anger storleken på den högsta sanktionsavgift som får fastställas för en fysisk person. Övervägandena finns i avsnitt 4.5. 9 § Paragrafen genomför artikel 70 c och 70 d i kapitaltäckningsdirektivet. Paragrafen reglerar vilka hänsyn som ska tas vid fastställandet av sanktionsavgiftens storlek. Paragrafen ändras på så sätt att den, utöver kreditinstitut, utvidgas till att omfatta också fysiska personer. Paragrafen behandlas närmare i författningskommentaren i prop. 2013/14:228 s. 313 f. Övervägandena finns i avsnitt 4.6. 9 a § Paragrafen är ny och reglerar förfarandet för beslut om sanktioner genom sanktionsföreläggande. Enligt första stycket ska ingripanden mot en styrelseledamot i kreditinstitutet, kreditinstitutets verkställande direktör eller ersättare för någon av dem, avseende institutets överträdelser enligt 1 a §, prövas av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande. I andra stycket anges att ett sanktionsföreläggande innebär att den som bedöms vara ansvarig för en överträdelse föreläggs att inom en viss tid godkänna ett ingripande enligt 1 a § tredje stycket 1 eller 2 som är bestämt till tid eller belopp. Av tredje stycket framgår att ett godkänt föreläggande gäller som en domstols lagakraftvunna avgörande. Ett godkänt sanktionsföreläggande såvitt avser sanktionsavgift kan därmed verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser. Övervägandena finns i avsnitt 4.7. 9 b § Paragrafen är ny och anger de uppgifter som ett sanktionsföreläggande ska innehålla. För att kunna identifiera en överträdelse och avgränsa den mot andra förfaranden måste ett sanktionsföreläggande innehålla vissa specifika uppgifter. Av första stycket framgår vilka uppgifter som ett sanktionsföreläggande ska innehålla. Bestämmelsen är uppbyggd på liknande sätt som 48 kap. 6 § rättegångsbalken, som avser strafföreläggande. Enligt andra stycket ska sanktionsföreläggandet även innehålla en upplysning om att en ansökan om sanktion kan komma att ges in till domstol, om personen i fråga inte godkänner föreläggandet inom den tid som Finansinspektionen anger. Övervägandena finns i avsnitt 4.7. 9 c § Paragrafen är ny och anger vad som gäller i fråga om domstolsprövning för det fall ett sanktionsföreläggande enligt 9 a § inte godkänts. Av första stycket framgår att Finansinspektionen får ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om att sanktionen ska beslutas. En sådan ansökan ska göras hos den förvaltningsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av Finansinspektionens eventuella beslut om ingripande mot kreditinstitutet för samma överträdelse. I andra stycket anges att det krävs prövningstillstånd för överklagande till kammarrätten. Övervägandena finns i avsnitt 4.7. 9 d § Paragrafen är ny och utgör en preskriptionsbestämmelse för sanktioner mot fysiska personer för kreditinstitutets överträdelser. Paragrafen innebär att en sanktion för en överträdelse enligt 1 a § får beslutas bara om sanktionsföreläggande har delgetts den som sanktionen riktas mot inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum. Övervägandena finns i avsnitt 4.8. 11 § Paragrafen ändras på så sätt att den utvidgas till att omfatta också sanktionsförelägganden. Övriga ändringar är endast språkliga. Övervägandena finns i avsnitt 4.8. 14 § Paragrafen ändras på så sätt att den utvidgas till att gälla även för sanktionsförelägganden. Övriga ändringar är endast språkliga. Övervägandena finns i avsnitt 4.8. 18 § Paragrafen genomför artikel 66.2 c-66.2 e i kapitaltäckningsdirektivet. Paragrafen avser Finansinspektionens möjligheter att ingripa mot den som driver tillståndspliktig verksamhet utan att vara berättigad till det. I det nya andra stycket utökas inspektionens möjligheter att ingripa genom en möjlighet att besluta om sanktionsavgift. Övriga ändringar är endast språkliga. Övervägandena finns i avsnitt 4.5. 17 kap. 1 § Ändringarna i första stycket innebär att en hänvisning till den nya bestämmelsen om sanktionsföreläggande i 15 kap. 9 a § införs. Hänvisningen till 15 kap. 18 § andra stycket ändras till 18 § tredje stycket, vilket endast är en följdändring. Övriga ändringar är endast språkliga. Övervägandena finns i avsnitt 4.9. 7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet 6 § Ändringen i andra stycket är en följd av att numreringen av punkterna i 1 kap. 5 § LBF har ändrats (se prop. 2013/14:228, SFS 2014:982). Av förbiseende gjordes inte denna följdändring i samband därmed. 7.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden 24 kap. 8 a § Paragrafen genomför artikel 66.2 c-66.2 e i kapitaltäckningsdirektivet. Paragrafen är ny och motsvarar 14 kap. 7 a § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen. 25 kap. 1 a § Paragrafen genomför artiklarna 65.2, 67.1, 67.2 d, 67.2 f och 67.2 g i kapitaltäckningsdirektivet. Paragrafen är ny. Nuvarande 1 a § får en ny beteckning, 1 b §. Ändringarna motsvarar den nya lydelsen av 15 kap. 1 a § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen. Paragrafen gäller endast fysiska personer i värdepappersbolag. 1 b § Paragrafen genomför artikel 70 a, 70 b, 70 e och 70 h i kapitaltäckningsdirektivet. Paragrafen ersätter nuvarande 1 b § som nu betecknas 1 c §. Ändringarna motsvarar ändringarna i 15 kap. 1 b § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen. 1 c § Paragrafen genomför artikel 70 f och 70 g i kapitaltäckningsdirektivet. Paragrafen ersätter nuvarande 1 c § som nu betecknas 1 d §. Ändringarna motsvarar ändringarna i 15 kap. 1 c § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen. 9 § Paragrafen ändras på så sätt att det uttryckligen anges att den avser sanktionsavgifter för ett svensk värdepappersinstitut, en börs eller en svensk clearingorganisation. Anledningen till detta är att det införs en ny paragraf, 9 a §, som behandlar sanktionsavgifter för fysiska personer. 9 a § Paragrafen är ny och motsvarar 15 kap. 8 a § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen. Paragrafen avser endast fysiska personer i värdepappersbolag. 10 § Ändringarna motsvarar ändringarna i 15 kap. 9 § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen. 10 a § Paragrafen är ny och motsvarar 15 kap. 9 a § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen. 10 b § Paragrafen är ny och motsvarar 15 kap. 9 b § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen. 10 c § Paragrafen är ny och motsvarar 15 kap. 9 c § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen. 10 d § Paragrafen är ny och motsvarar 15 kap. 9 d § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen. 17 § Paragrafens fjärde stycke är nytt och motsvarar ändringarna i 15 kap. 18 § andra stycket LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen. Fjärde stycket omfattar, till skillnad från första stycket, enbart någon som driver värdepappersrörelse. Övriga ändringar är endast språkliga. 25 § Ändringarna i paragrafen motsvarar ändringarna i 15 kap. 11 § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen. 28 § Ändringarna i paragrafen motsvarar ändringarna i 15 kap. 14 § LBF. Se författningskommentaren till den bestämmelsen. 26 kap. 1 § Ändringen i första stycket innebär att en hänvisning till den nya bestämmelsen om sanktionsföreläggande i 25 kap. 10 a § införs. Övriga ändringar är endast språkliga. 7.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism 6 kap. 5 § Ändringen i tredje stycket är en följd av att numreringen av punkterna i 1 kap. 5 § LBF har ändrats (se prop. 2013/14:228, SFS 2014:982). Av förbiseende gjordes inte denna följdändring i samband därmed. 7.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster 1 kap. 4 § Ändringarna i punkterna 18 och 25 är en följd av att numreringen av punkterna i 1 kap. 5 § LBF har ändrats (se prop. 2013/14:228, SFS 2014:982). Av förbiseende gjordes inte denna följdändring i samband därmed. 7.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag 1 kap. 3 § Ändringen är en följd av att hänvisningen i paragrafen till 6 kap. 9 och 11 §§ rätteligen ska vara till 6 kap. 10 och 12 §§ (se prop. 2013/14:228). Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG Rättelse till Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 Rättelse till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 Promemorians lagförslag Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2004:297) om bank och finansieringsrörelse dels att 1 kap. 5 §, 14 kap. 6 §, 15 kap. 1-5, 7-9, 11-14, 18 §§ och 17 kap. 1 § samt rubriken före 15 kap. 7, 11 och 18 §§ ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska föras in sex nya paragrafer, 15 kap. 6, 9 a-d och 14 a §§, samt en ny rubrik närmast före 15 kap. 5, 9 a och 14 a §§, av följande lydelse. 1 kap. Inledande bestämmelser Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Övriga definitioner 5 § I denna lag betyder 1. anknutet företag: ett svenskt eller utländskt företag vars huvudsakliga verksamhet består i att äga eller förvalta fast egendom, tillhandahålla datatjänster eller driva annan liknande verksamhet som har samband med den huvudsakliga verksamheten i ett eller flera kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländska företag, 2. bank: bankaktiebolag, sparbank och medlemsbank, 3. bankaktiebolag: ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva bankrörelse, 4. behörig myndighet: en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över utländska kreditinstitut, 5. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, 6. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt kreditinstituts etablering av flera driftställen ska anses som en enda filial, 7. finansiellt institut: ett företag som inte är kreditinstitut, värdepappersbolag eller motsvarande utländskt företag och vars huvudsakliga verksamhet är att a) förvärva eller inneha aktier eller andelar, b) driva värdepappersrörelse utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, eller c) driva en eller flera av de verksamheter som anges i 7 kap. 1 § andra stycket 2-10, 12 och 15 utan att vara tillståndspliktigt enligt 2 kap. 1 §, 8. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd till rörelse som avses i denna lag, 9. kapitalbas: detsamma som i 3 kap. lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar, 9. kapitalbas: detsamma som avses i artikel 72 i kreditinstitutsförordningen, 10. kreditinstitut: bank och kreditmarknadsföretag, 11. kreditinstitutsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG, 12. kreditinstitutsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU)nr 648/2012, 11. kreditmarknadsbolag: ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse, 13. kreditmarknadsbolag: ett aktiebolag som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse, 12. kreditmarknadsförening: en ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse, 14. kreditmarknadsförening: en ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse, 13. kreditmarknadsföretag: kreditmarknadsbolag och kreditmarknadsförening, 15. kreditmarknadsföretag: kreditmarknadsbolag och kreditmarknadsförening, 14. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet beräknat på det sätt som anges i 5 a § representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget, 16. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet beräknat på det sätt som anges i 5 a § representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget, 15. medlemsbank: en ekonomisk förening som avses i lagen (1995:1570) om medlemsbanker, 17. medlemsbank: en ekonomisk förening som avses i lagen (1995:1570) om medlemsbanker, 16. sparbank: ett företag som avses i sparbankslagen (1987:619), 18. sparbank: ett företag som avses i sparbankslagen (1987:619), 17. startkapital: det kapital som definieras i artikel 57 a och b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (omarbetning), senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU, 19. startkapital: det kapital som för kreditinstitut avses i artikel 4.51 i kreditinstitutsförordningen, 18. utländskt bankföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva bankrörelse, 20. utländskt bankföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva bankrörelse, 19. utländskt kreditföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva finansieringsrörelse, och 21. utländskt kreditföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva finansieringsrörelse, och 20. utländskt kreditinstitut: ett utländskt bankföretag och ett utländskt kreditföretag. 22. utländskt kreditinstitut: ett utländskt bankföretag och ett utländskt kreditföretag. 14 kap. Särskilt om prövningen av ägares lämplighet 6 § Finansinspektionen får besluta att den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett kreditinstitut vid stämman inte får företräda fler aktier eller andelar än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat 1. om innehavaren motverkar eller kan antas komma att motverka att kreditinstitutets verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar institutets verksamhet, 2. om innehavaren i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet, 3. om innehavaren är ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 9 kap. 13 § lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, eller 3. om innehavaren är ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 3 kap. 5 § lagen (2014:000) om tillsyn över kredit- och värdepappersinstitut respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, eller 4. om det finns skäl att anta att innehavet har samband med eller kan öka risken för a) penningtvätt enligt 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. Om den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar inte har ansökt om tillstånd till ett förvärv som avses i 1 §, får Finansinspektionen besluta att innehavaren vid stämman inte får företräda aktierna eller andelarna till den del de omfattas av ett krav på tillstånd. Om någon i strid med ett beslut av Finansinspektionen har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar, får innehavaren inte företräda aktierna eller andelarna vid stämman till den del innehavet står i strid med beslutet. 15 kap. Ingripanden Ingripande mot kreditinstitut 1 § Om ett kreditinstitut har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar institutets verksamhet, skall Finansinspektionen ingripa. Ingripande sker genom utfärdande av föreläggande att inom viss tid begränsa rörelsen i något avseende, minska riskerna i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen, förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig skall kreditinstitutets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas. Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om institutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet och dessa åtgärder bedöms tillräckliga. Finansinspektionen ska ingripa mot ett kreditinstitut, om 1. institutet har fått tillstånd genom att lämna falska uppgifter eller på annat otillbörligt sätt, 2. institutet i strid mot 14 kap. 4 § första stycket underlåter att anmäla sådana förvärv och avyttringar som avses i paragrafen, 3. institutet i strid mot 14 kap. 4 § tredje stycket underlåter att till Finansinspektionen anmäla namnen på de ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i institutet samt storleken på innehaven, 4. institutet inte uppfyller kraven i 6 kap. 1-4 a och 5 §§, 5. institutet underlåter att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla kapitalbaskraven enligt artikel 92 i kreditinstitutsförordningen i strid mot artikel 99.1 första stycket i den förordningen, 6. institutet underlåter att rapportera eller lämnar ofullständig eller felaktig information till Finansinspektionen när det gäller data om kapitalkraven i strid mot kraven i artikel 101 i kreditinstitutsförordningen, 7. institutet underlåter att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om en stor exponering i strid mot artikel 394.1 i kreditinstitutsförordningen, 8. institutet underlåter att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om likviditet i strid mot artikel 451.1 och 2 i kreditinstitutsförordningen, 9. institutet underlåter att lämna uppgifter till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om sin bruttosoliditet i strid mot artikel 430.1 i kreditinstitutsförordningen, 10. institutet vid upprepade tillfällen eller systematiskt underlåter att hålla likvida tillgångar i strid mot artikel 412 i kreditinstitutsförordningen, 11. institutet utsätter sig för en exponering som överskrider gränserna enligt artikel 395 i kreditinstitutsförordningen, 12. institutet är exponerat för kreditrisken i en värdepapperiseringsposition utan att uppfylla villkoren i artikel 405 i kreditinstitutsförordningen, 13. institutet underlåter att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid mot artikel 431.1-3 eller 451.1 i kreditinstitutsförordningen, 14. institutet gör betalningar till innehavare av instrument som ingår i institutets kapitalbas i strid mot 8 kap. lagen (2014:XX) om kapitalbuffertar eller i fall där artikel 26, 48 eller 60 i kreditinstitutsförordningen förbjuder sådana betalningar till innehavare av instrument som ingår i kapitalbasen, 15. institutet har befunnits ansvarigt för en allvarlig överträdelse av lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, 16. institutets styrelse, en styrelseledamot, verkställande direktören eller en ersättare för någon av dem inte uppfyller kraven i 3 kap. 2 § 4 eller 14 kap. 2 §, eller 17. i annat fall än som avses i 1-16 har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar institutets verksamhet. Ingripande sker genom 1. föreläggande att inom viss tid begränsa rörelsen i något avseende, minska riskerna i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen, förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning, 2. meddelande om en varning, 3. beslut om att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får vara det, 4. beslut om sanktionsavgift, eller 5. återkallelse av tillstånd. Ingripande enligt andra stycket 3 får ske bara om inspektionen först beslutat att anmärka på personen eller styrelsen och om erforderliga åtgärder inte vidtagits sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har gått. Finansinspektionen får vid ingripande enligt andra stycket 3 förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess institutet utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör. Finansinspektionen ska även ingripa genom att utfärda ett föreläggande i enlighet med andra stycket 1 om ett kreditinstitut inom tolv månader sannolikt inte längre kommer att uppfylla sina skyldigheter enligt denna lag eller andra författningar som reglerar institutets verksamhet. Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om institutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet och dessa åtgärder bedöms tillräckliga. 2 § Om någon som ingår i ett kreditinstituts styrelse eller är dess verkställande direktör inte uppfyller de krav som anges i 3 kap. 2 § 4, skall Finansinspektionen återkalla institutets tillstånd. Det får dock ske bara om inspektionen först beslutat att anmärka på att personen ingår i styrelsen eller är verkställande direktör och om han eller hon, sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har gått, fortfarande finns kvar i styrelsen eller som verkställande direktör. I stället för att återkalla tillståndet, får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får vara det. Finansinspektionen får då förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess institutet utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör. Finansinspektionen ska återkalla ett kreditinstituts tillstånd om institutet 1. inte har anmälts för registrering inom föreskriven tid eller anmälan har avskrivits eller avslagits genom ett beslut som har vunnit laga kraft, 2. inte inom ett år från det tillstånd beviljades har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser, 3. har förklarat sig avstå från tillståndet, 4. har överlåtit hela sin rörelse, 5. under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit sådan rörelse som tillståndet avser, eller 6. försatts i konkurs eller beslut har fattats om att institutet skall träda i tvångslikvidation. I fall som avses i första stycket 2 och 5 får i stället varning och sanktionsavgift meddelas, om det är tillräckligt. 3 § Finansinspektionen skall återkalla ett kreditinstituts tillstånd om institutet 1. inte har anmälts för registrering inom föreskriven tid eller anmälan har avskrivits eller avslagits genom ett beslut som har vunnit laga kraft, 2. inte inom ett år från det tillstånd beviljades har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser, 3. har förklarat sig avstå från tillståndet, 4. har överlåtit hela sin rörelse, 5. under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit sådan rörelse som tillståndet avser, eller 6. försatts i konkurs eller om beslut fattats om att institutet skall träda i tvångslikvidation. I fall som avses i första stycket 2 och 5 får i stället varning meddelas om det är tillräckligt. Om tillståndet återkallas får Finansinspektionen bestämma hur avvecklingen av rörelsen ska ske. Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta rörelsen. 4 § Om tillståndet återkallas får Finansinspektionen bestämma hur avvecklingen av rörelsen skall ske. Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta rörelsen. Har Finansinspektionen av en behörig myndighet underrättats om att ett svenskt kreditinstitut överträtt föreskrifter som gäller i det landet för sådana institut, ska inspektionen utan dröjsmål vidta de åtgärder som anges i 1-3 §§ mot institutet, om det föreligger någon omständighet som avses där. Inspektionen ska utan dröjsmål underrätta den behöriga myndigheten om vilka åtgärder som vidtas. Ingripande mot annan än kreditinstitut 5 § Har Finansinspektionen av en behörig myndighet underrättats om att ett svenskt kreditinstitut överträtt föreskrifter som gäller i det landet för sådana institut, skall inspektionen vidta de åtgärder som anges i 1-4 §§ mot institutet, om det föreligger någon omständighet som avses där. Inspektionen skall underrätta den behöriga myndigheten om vilka åtgärder som vidtas. Finansinspektionen ska ingripa om någon 1. driver sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, 2. förvärvar, direkt eller indirekt, ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut eller ökar, direkt eller indirekt, ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut som leder till att andelen rösträtter eller andelen kapitalinnehav når eller överskrider de tröskelvärden som anges i 14 kap. 1 § eller så att kreditinstitutet blir ett dotterföretag, utan att skriftligen underrätta Finansinspektionen i rätt tid, eller trots att inspektionen motsatt sig förändringen, 3. avyttrar, direkt eller indirekt, ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut eller minskar ett kvalificerat innehav så att andelen rösträtter eller kapitalinnehavet understiger de tröskelvärden som anges i 14 kap. 1 § eller så att kreditinstitutet upphör att vara dess dotterbolag, utan att Finansinspektionen skriftligen underrättas i rätt tid. Ingripande sker genom 1. utfärdande av ett föreläggande att inom viss tid vidta en viss åtgärd för att komma till rätta med situationen eller upphöra med ett visst agerande, 2. meddelande om en varning, 3. beslut om sanktionsavgift, eller 4. förbud att utöva rösträtten för de aktieägare som är ansvariga för överträdelsen. 6 § I de fall som avses i 1 § 1-16 ska ingripande ske även mot någon som ingår i ett kreditinstituts styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om denne uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har fattat ett beslut, eller underlåtit att fatta beslut, som har lett till överträdelsen i fråga och överträdelsen är allvarlig. Ingripande sker genom 1. beslut att personen i fråga under viss tid, lägst tre och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett kreditinstitut, eller 2. beslut om sanktionsavgift. Straffavgift Bestämmande av sanktioner och sanktionsavgifter 7 § Om ett kreditinstitut har meddelats beslut om anmärkning eller varning enligt 1 §, får Finansinspektionen besluta att institutet ska betala en straffavgift. Avgiften tillfaller staten. Ett ingripande enligt denna lag, liksom en sanktionsavgifts storlek, ska bestämmas efter överträdelsens sanktionsvärde. Vid bedömningen av sanktionsvärdet ska alla relevanta omständigheter beaktas, såsom 1. överträdelsens svårhetsgrad och hur länge den har pågått, 2. den fysiska eller juridiska personens grad av ansvar, 3. den finansiella ställningen för den fysiska eller juridiska personen, baserat på årlig inkomst respektive årlig omsättning, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt, 4. hur stor vinst eller undviken förlust som den fysiska eller juridiska personens överträdelse har medfört, i den mån de kan bestämmas, 5. förluster för tredje parter orsakade av överträdelsen, 6. i vilken mån den fysiska eller juridiska personen har samarbetat med Finansinspektionen, 7. tidigare överträdelser av den fysiska eller juridiska personen, och 8. överträdelsens eventuella konsekvenser för det finansiella systemet. 8 § Straffavgiften skall fastställas till lägst femtusen kronor och högst femtio miljoner kronor. Avgiften får inte överstiga tio procent av kreditinstitutets omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under institutets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas. Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven enligt 6 kap. 1 §. För en överträdelse som anges i 1, 2, 4 eller 5 § ska sanktionsavgiften för en juridisk person bestämmas till högst 1. tio procent av företagets omsättning närmast föregående räkenskapsår, eller 2. två gånger summan av den vinst överträdelsen medfört eller två gånger summan av de kostnader som undvikits till följd av regelöverträdelsen, i de fall beloppen kan fastställas. Sanktionsavgiften enligt första stycket får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven enligt 6 kap. 1 §. Avgiften tillfaller staten. 9 § När straffavgiftens storlek fastställs, skall särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträdelsen har pågått. För en överträdelse som anges i 6 § ska sanktionsavgiften för en fysisk person bestämmas till högst 1. ett belopp som per den 17 juli 2013 i svenska kronor motsvarar fem miljoner euro, eller 2. två gånger summan av den vinst överträdelsen medfört eller två gånger summan av de kostnader som personen i fråga undvikit till följd av överträdelsen, i de fall beloppen kan fastställas. Avgiften tillfaller staten. Beslut om sanktioner och sanktionsföreläggande 9 a § Finansinspektionen beslutar om sanktioner enligt 1, 2, 4 och 5 §§. Finansinspektionen prövar genom sanktionsföreläggande frågor om sanktioner för fysiska personer enligt 6 §. Ett sanktionsföreläggande innebär att personen i fråga föreläggs att godkänna förläggandet omedelbart eller inom viss tid. När föreläggandet har godkänts, gäller det som domstols lagakraftvunna avgörande. Ett godkännande som görs efter det att den tid som angetts i föreläggandet har gått ut är utan verkan. 9 b § Ett sanktionsföreläggande ska innehålla uppgift om 1. den fysiska person som föreläggandet avser, 2. överträdelsen och de omständigheter som är nödvändiga för att känneteckna den, 3. de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen, och 4. den sanktion eller avgift som föreläggs personen. Föreläggandet ska också innehålla en upplysning om att talan om sanktioner kan väckas, om personen i fråga inte godkänner föreläggandet inom den tid som Finansinspektionen anger. 9 c § Om ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom utsatt tid, ska Finansinspektionen hos Stockholms tingsrätt väcka talan om att sanktion ska beslutas. I fråga om sådan talan tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om åtal för brott för vilket det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter. 9 d § Ett sanktionsföreläggande som har godkänts ska efter klagan undanröjas under de förutsättningar som anges i 59 kap. 6 § första stycket rättegångsbalken. Vad som där sägs om strafföreläggande och den misstänkte gäller i stället sanktionsföreläggande respektive fysisk person. Den som vill klaga ska göra det skriftligen hos Stockholms tingsrätt inom ett år från det att föreläggandet godkändes. I mål om klagan på ett sanktionsföreläggande är Finansinspektionen motpart. Har ett sanktionsföreläggande undanröjts, får den som det riktats mot inte därefter åläggas skyldighet att betala en högre avgift för samma överträdelse. Verkställighet av beslut om straffavgift och förseningsavgift Verkställighet av beslut om sanktionsavgift och förseningsavgift 11 § Straffavgiften eller förseningsavgiften skall betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. Sanktionsavgiften eller förseningsavgiften skall betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. 12 § Finansinspektionens beslut att påföra straffavgift eller förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag om avgiften inte har betalts inom den tid som anges i 11 §. Beslut att påföra sanktionsavgift eller förseningsavgift får verkställas utan föregående dom eller utslag om avgiften inte har betalts inom den tid som anges i 11 §. 13 § Om straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 11 §, skall Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Om sanktionsavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 11 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. 14 § En straffavgift eller förseningsavgift som påförts faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft. En sanktionsavgift eller förseningsavgift som påförts faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft. Preskription 14 a § En sanktion enligt 6 § får beslutas bara om sanktionsföreläggande eller stämningsansökan har delgetts den som sanktionen riktas mot inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum. Ingripande mot den som saknar tillstånd Särskilt om ingripande mot den som saknar tillstånd 18 § Om någon driver sådan rörelse som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, skall Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med rörelsen. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av rörelsen skall ske. I ett föreläggande som ställs till ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening skall Finansinspektionen upplysa om att rätten efter ansökan av inspektionen kan komma att besluta att bolaget eller föreningen skall gå i likvidation om föreläggandet inte följs. Om Finansinspektionen med stöd av 5 § andra stycket 1 har förelagt någon som bedriver verksamhet utan tillstånd att upphöra med rörelsen får inspektionen besluta hur avvecklingen av rörelsen ska ske. I ett föreläggande som ställs till ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening ska Finansinspektionen upplysa om att rätten efter ansökan av inspektionen kan komma att besluta att bolaget eller föreningen ska gå i likvidation om föreläggandet inte följs. Om det är osäkert om lagen är tillämplig på viss rörelse, får inspektionen förelägga den som driver rörelsen att lämna de upplysningar om rörelsen som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet. Vidare är den som är revisor i ett företag skyldig att på begäran av Finansinspektionen lämna sådana upplysningar om företagets rörelse som revisorn fått kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag. I fråga om utländska företag får ett föreläggande enligt denna paragraf riktas mot såväl företaget som den som här i landet är verksam för företagets räkning. 17 kap. Överklagande 1 § Finansinspektionens beslut enligt 13 kap. 12 § och 15 kap. 18 § andra stycket samt beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223) får inte överklagas. Detsamma gäller inspektionens beslut att överlämna ett ärende till regeringen för prövning. Finansinspektionens beslut enligt 13 kap. 12 §, 15 kap. 9 a § andra stycket och 18 § andra stycket samt beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223) får inte överklagas. Detsamma gäller inspektionens beslut att överlämna ett ärende till regeringen för prövning. Andra beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Inspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse skall gälla omedelbart. Inspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse ska gälla omedelbart. 1. Denna lag träder i kraft den X Y ZZZZ. 2. Sanktionsavgift får tas ut endast för överträdelser som har skett efter ikraftträdandet. Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden dels att 25 kap. 9 och 10 §§ ska upphöra att gälla, dels att 1 kap. 5 §, 24 kap. 7 §, 25 kap. 1, 2-8, 15-17, 25-28 §§ och 26 kap. 1 § samt rubriken före 25 kap. 25 § ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska föras in nio nya bestämmelser, 25 kap. 1 a-h och 28 a §§ samt ny rubrik närmast före 25 kap. 1 g, 2, 5 och 28 a §§, av följande lydelse. 1 kap. Allmänna bestämmelser Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Övriga definitioner 5 § I denna lag betyder 1. anknutet ombud: en fysisk eller juridisk person som har träffat avtal med ett svenskt värdepappersinstitut eller ett utländskt värdepappersföretag som hör hemma inom EES om att för bara detta instituts eller företags räkning a) marknadsföra investerings- eller sidotjänster, b) ta emot eller vidarebefordra instruktioner eller order avseende investeringstjänster eller finansiella instrument, c) placera finansiella instrument, eller d) tillhandahålla investeringsrådgivning till kund avseende dessa instrument eller tjänster, 2. behörig myndighet: i Sverige Finansinspektionen och i särskilt angivna fall Bolagsverket och i övrigt en utländsk myndighet som har behörighet att utöva tillsyn över utländska värdepappersföretag och företag som driver en reglerad marknad eller annan motsvarande marknad eller som har behörighet att utöva tillsyn över emittenter vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad, 3. börs: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd enligt denna lag att driva en eller flera reglerade marknader, 4. clearingdeltagare: den som får delta i clearingverksamheten hos en clearingorganisation, 5. clearingorganisation: ett företag som har fått tillstånd enligt 19 kap. eller förordning (EU) nr 648/2012 att driva clearingverksamhet, 6. clearingverksamhet: fortlöpande verksamhet som består i att a) på clearingdeltagarnas vägnar göra avräkningar i fråga om deras förpliktelser att leverera finansiella instrument eller att betala i svensk eller utländsk valuta, b) träda in som motpart till både köpare och säljare av finansiella instrument, eller c) på annat väsentligt sätt ansvara för att förpliktelserna avvecklas genom överförande av likvid eller instrument, 7. direktivet om marknader för finansiella instrument: Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU, 8. EES: Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, 9. emittent: i fråga om aktier aktiebolaget och i fråga om annat finansiellt instrument utgivaren eller utfärdaren av instrumentet, 10. filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt värdepappersföretags etablering av flera driftställen i Sverige ska anses som en enda filial, 11. genomförandeförordningen: kommissionens förordning (EG) nr 1287/ 2006 av den 10 augusti 2006 om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG vad gäller dokumenteringsskyldigheter för värdepappersföretag, transaktionsrapportering, överblickbarhet på marknaden, upptagande av finansiella instrument till handel samt definitioner för tillämpning av det direktivet, 12. handelsplattform: ett multilateralt handelssystem (Multilateral Trading Facility, MTF) inom EES som drivs av ett värdepappersinstitut eller en börs och som sammanför ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man - inom systemet och i enlighet med icke skönsmässiga regler - så att detta leder till avslut, 13. hemland: det land där ett företag har fått tillstånd att driva sådan verksamhet som avses i denna lag, 14. investeringstjänster och investeringsverksamheter: de tjänster och verksamheter som anges i 2 kap. 1 §, 15. kapitalbas: detsamma som i 3 kap. lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar, 15. kapitalbas: detsamma som avses i artikel 72 i kreditinstitutsförordningen, 16. koncern: detsamma som i 1 kap. 11 och 12 §§ aktiebolagslagen (2005:551), varvid det som sägs om moderbolag tillämpas även på andra juridiska personer än aktiebolag, 17. kreditinstitut: bank, kreditmarknadsföretag och utländskt bank- eller kreditföretag som driver bank- eller finansieringsrörelse från filial i Sverige, 18. kreditinstitutsförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU)nr 648/2012, 18. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet beräknat på det sätt som anges i 5 a § representerar 10 procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget, 19. kvalificerat innehav: ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, om innehavet beräknat på det sätt som anges i 5 a § representerar 10 procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget, 19. professionell kund: en sådan kund som avses i 8 kap. 16 eller 17 §, 20. professionell kund: en sådan kund som avses i 8 kap. 16 eller 17 §, 20. reglerad marknad: ett multilateralt system inom EES som sammanför eller möjliggör sammanförande av ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man - regelmässigt, inom systemet och i enlighet med icke skönsmässiga regler - så att detta leder till avslut, 21. reglerad marknad: ett multilateralt system inom EES som sammanför eller möjliggör sammanförande av ett flertal köp- och säljintressen i finansiella instrument från tredje man - regelmässigt, inom systemet och i enlighet med icke skönsmässiga regler - så att detta leder till avslut, 21. sidotjänster: de tjänster som anges i 2 kap. 2 §, 22. sidotjänster: de tjänster som anges i 2 kap. 2 §, 22. sidoverksamheter: a) för ett värdepappersbolag de verksamheter som anges i 2 kap. 3 och 4 §§, b) för en börs de verksamheter som anges i 13 kap. 12 §, och c) för en clearingorganisation de verksamheter som anges i 20 kap. 7 §, 23. sidoverksamheter: a) för ett värdepappersbolag de verksamheter som anges i 2 kap. 3 och 4 §§, b) för en börs de verksamheter som anges i 13 kap. 12 §, och c) för en clearingorganisation de verksamheter som anges i 20 kap. 7 §, 23. startkapital: detsamma som i 1 kap. 5 § 17 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 24. startkapital: det kapital som för värdepappersföretag avses i artikel 4.51 i kreditinstitutsförordningen, 24. systematisk internhandlare: värdepappersinstitut som på ett organiserat, frekvent och systematiskt sätt handlar för egen räkning genom att utföra kundorder utanför en reglerad marknad eller en handelsplattform, 25. systematisk internhandlare: värdepappersinstitut som på ett organiserat, frekvent och systematiskt sätt handlar för egen räkning genom att utföra kundorder utanför en reglerad marknad eller en handelsplattform, 25. utländskt värdepappersföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva värdepappersrörelse, 26. utländskt värdepappersföretag: ett utländskt företag som i hemlandet har tillstånd att driva värdepappersrörelse, 26. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och som inte är ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse, 27. värdepappersbolag: ett svenskt aktiebolag som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och som inte är ett bankaktiebolag eller ett kreditmarknadsbolag enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse, 27. värdepappersinstitut: värdepappersbolag, svenska kreditinstitut som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och utländska företag som driver värdepappersrörelse från filial i Sverige, 28. värdepappersinstitut: värdepappersbolag, svenska kreditinstitut som har fått tillstånd enligt denna lag att driva värdepappersrörelse och utländska företag som driver värdepappersrörelse från filial i Sverige, 28. värdepappersrörelse: verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla investeringstjänster eller utföra investeringsverksamhet, och 29. värdepappersrörelse: verksamhet som består i att yrkesmässigt tillhandahålla investeringstjänster eller utföra investeringsverksamhet, och 29. öppenhetsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/ EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU. 30. öppenhetsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/ EG av den 15 december 2004 om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/78/EU. 24 kap. Särskilt om prövning av ägares lämplighet 7 § Finansinspektionen får besluta att ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar vid stämman inte får företräda fler aktier eller andelar än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat 1. om ägaren motverkar eller kan antas komma att motverka att värdepappersbolagets, börsens eller clearingorganisationens verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet, 2. om ägaren i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller i andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet, 3. om ägaren, när det är fråga om ett värdepappersbolag, är ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 9 kap. 13 § lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, eller 3. om ägaren, när det är fråga om ett värdepappersbolag, är ett finansiellt holdingföretag eller ett blandat finansiellt holdingföretag och dess ledning inte uppfyller de krav som ställs på ledningen i ett sådant företag enligt 3 kap. 5 § lagen (2014:000) om tillsyn över kredit- och värdepappersinstitut respektive 5 kap. 16 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, eller 4. om det finns skäl att anta att innehavet har samband med eller kan öka risken för a) penningtvätt enligt 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. Om den som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar inte har ansökt om tillstånd till ett förvärv som avses i 1 §, får Finansinspektionen besluta att innehavaren vid stämman inte får företräda aktierna eller andelarna till den del de omfattas av ett krav på tillstånd. Om någon i strid med ett beslut av Finansinspektionen har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar, får innehavaren inte företräda aktierna eller andelarna vid stämman till den del innehavet står i strid med beslutet. 25 kap. Ingripanden Ingripande mot svenska värdepappersinstitut, börser och svenska clearingorganisationer 1 § Om ett svenskt värdepappersinstitut, en börs eller en svensk clearingorganisation har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar företagets verksamhet, företagets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar företagets verksamhet, skall Finansinspektionen ingripa. Finansinspektionen skall då utfärda ett föreläggande att inom viss tid begränsa rörelsen i något avseende, minska riskerna i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen, ett förbud att verkställa beslut eller en anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig, skall företagets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, varning meddelas. Finansinspektionen ska ingripa mot ett svenskt värdepappersinstitut, om 1. institutet har fått tillstånd genom att lämna falska uppgifter eller på annat otillbörligt sätt, 2. institutet i strid mot 24 kap. 5 § första stycket underlåter att anmäla sådana förvärv och avyttringar som avses i paragrafen, 3. institutet i strid mot 24 kap. 5 § tredje stycket underlåter att till Finansinspektionen anmäla namnen på de ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i institutet samt storleken på innehaven, 4. institutet inte uppfyller kraven i 8 kap. 3-9 §§, 5. institutet underlåter att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla kapitalbaskraven enligt artikel 92 i kreditinstitutsförordningen i strid mot artikel 99.1 första stycket i den förordningen, 6. institutet underlåter att rapportera eller lämnar ofullständig eller felaktig information till Finansinspektionen när det gäller data om kapitalkraven i strid mot kraven i artikel 101 i kreditinstitutsförordningen, 7. institutet underlåter att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om en stor exponering i strid mot artikel 394.1 i kreditinstitutsförordningen, 8. institutet underlåter att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om likviditet i strid mot artikel 451.1 och 2 i kreditinstitutsförordningen, 9. institutet underlåter att lämna uppgifter till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om sin bruttosoliditet i strid mot artikel 430.1 i kreditinstitutsförordningen, 10. institutet underlåter vid upprepade tillfällen eller systematiskt att hålla likvida tillgångar i strid mot artikel 412 i kreditinstitutsförordningen, 11. institutet utsätter sig för en exponering som överskrider gränserna enligt artikel 395 i kreditinstitutsförordningen, 12. institutet är exponerat för kreditrisken i en värdepapperiseringsposition utan att uppfylla villkoren i artikel 405 i kreditinstitutsförordningen, 13. institutet underlåter att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid mot artikel 431.1-3 eller 451.1 i kreditinstitutsförordningen, 14. institutet gör betalningar till innehavare av instrument som ingår i institutets kapitalbas i strid mot 8 kap. lagen (2014:XX) om kapitalbuffertar eller i fall där artikel 26, 48 eller 60 i kreditinstitutsförordningen förbjuder sådana betalningar till innehavare av instrument som ingår i kapitalbasen, 15. institutet har befunnits ansvarigt för en allvarlig överträdelse av lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller 16. institutets styrelse, en styrelseledamot, verkställande direktören eller en ersättare för någon av dem inte uppfyller kraven i 3 kap. 2 § 4 eller 14 kap. 2 §. Ingripande sker genom 1. föreläggande att inom viss tid begränsa rörelsen i något avseende, minska riskerna i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen, förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning, 2. meddelande om en varning, 3. beslut om att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får vara det, 4. beslut om sanktionsavgift, eller 5. återkallelse av tillstånd. Ingripande enligt andra stycket 3 får ske bara om inspektionen först beslutat att anmärka på personen eller styrelsen och om erforderliga åtgärder inte vidtagits sedan en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har gått. Vid ingripande enligt andra stycket 3 får inspektionen förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess företaget har utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör. Finansinspektionen ska även ingripa genom att utfärda ett föreläggande i enlighet med andra stycket 1 om ett värdepappersinstitut inom tolv månader sannolikt inte längre kommer att uppfylla sina skyldigheter enligt denna lag eller andra författningar som reglerar institutets verksamhet. 1 a § Om ett svenskt värdepappersinstitut, i annat fall än som avses i 1 §, en börs, eller en svensk clearingorganisation har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar företagets verksamhet, företagets bolagsordning, stadgar eller reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar företagets verksamhet, ska Finansinspektionen ingripa. Ingripande sker genom 1. föreläggande att inom viss tid begränsa rörelsen i något avseende, minska riskerna i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen, förbud att verkställa beslut eller genom anmärkning, 2. meddelande om en varning, 3. beslut om att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får vara det, 4. beslut om sanktionsavgift, eller 5. återkallelse av tillstånd. Ingripande enligt andra stycket 3 får ske bara om inspektionen först har beslutat att påtala för företaget att personen inte uppfyller kraven, och han eller hon finns kvar i styrelsen eller som verkställande direktör efter det att en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har gått ut. Vid ingripande enligt andra stycket 3 får inspektionen förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess företaget har utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör. 1 b § Finansinspektionen får avstå från ingripande enligt 1 eller 1 a § om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om företaget gör rättelse eller om något annat organ har vidtagit åtgärder mot företaget som bedöms tillräckliga. 1 c § Finansinspektionen ska återkalla ett svenskt värdepappersinstituts, en börs eller en svensk clearingorganisations tillstånd om 1. företaget inte inom ett år från det att tillstånd beviljades har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser, 2. företaget har förklarat sig avstå från tillståndet 3. företaget under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit sådan rörelse som tillståndet avser, eller 4. när det är fråga om svenska aktiebolag som har beviljats tillstånd att driva en reglerad marknad eller clearingverksamhet, bolagets egna kapital understiger två tredjedelar av det registrerade aktiekapitalet och bristen inte har täckts inom tre månader från det att den blev känd för bolaget. I de fall som avses i första stycket 1, 3 och 4 får i stället varning och sanktionsavgift meddelas om det är tillräckligt. Vid tillämpningen av första stycket 4 ska det egna kapitalet beräknas enligt 25 kap. 14 § aktiebolagslagen (2005:551). Om ett värdepappersinstituts eller en börs tillstånd återkallas, ska Finansinspektionen underrätta Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten. 1 d § Finansinspektionen får förelägga ett svenskt värdepappersinstitut att upphöra med verksamhet som innefattar handel med finansiella instrument på en marknad, om det med hänsyn till reglerna för eller tillsynen över marknaden framstår som uppenbart olämpligt att institutet bedriver handel där. 1 e § Om tillståndet återkallas får Finansinspektionen besluta om hur avvecklingen av rörelsen ska ske. Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta rörelsen. 1 f § Om en behörig myndighet i ett annat land underrättat Finansinspektionen om att ett värdepappersbolag överträtt föreskrifter som gäller i det landet för bolaget, ska inspektionen utan dröjsmål vidta de åtgärder som anges i 1 och 1 a §§ mot bolaget, om det föreligger någon omständighet som avses där. Inspektionen ska utan dröjsmål underrätta den behöriga myndigheten om vilka åtgärder som vidtas. Ingripande mot den som driver verksamhet utan tillstånd, mot ägare och mot fysiska personer 1 g § Finansinspektionen ska ingripa om någon 1. driver sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, 2. förvärvar, direkt eller indirekt, ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut eller ökar, direkt eller indirekt, ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut som leder till att andelen rösträtter eller andelen kapitalinnehav når eller överskrider de tröskelvärden som anges i 24 kap. 1 § eller så att kreditinstitutet blir ett dotterföretag, utan att skriftligen underrätta Finansinspektionen i rätt tid, eller trots att inspektionen motsatt sig förändringen, 3. avyttrar, direkt eller indirekt, ett kvalificerat innehav i ett kreditinstitut eller minskar ett kvalificerat innehav så att andelen rösträtter eller kapitalinnehavet understiger de tröskelvärden som anges i 24 kap. 1 § eller så att kreditinstitutet upphör att vara dess dotterbolag, utan att Finansinspektionen skriftligen underrättas i rätt tid. Ingripande sker genom 1. utfärdande av ett föreläggande att inom viss tid vidta en viss åtgärd för att komma till rätta med situationen eller upphöra med ett visst agerande, 2. meddelande om en varning, 3. beslut om sanktionsavgift, eller 4. förbud att utöva rösträtten för de aktieägare som är ansvariga för överträdelsen. 1 h § I de fall som avses i 1 § ska ingripande ske även mot någon som ingår i ett värdepappersinstituts styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om denne av uppsåt eller grov oaktsamhet har fattat ett beslut, eller underlåtit att fatta beslut, som har lett till överträdelsen i fråga och överträdelsen är allvarlig. Ingripande sker genom 1. beslut att personen i fråga under viss tid, lägst tre och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett värdepappersinstitut, eller 2. beslut om sanktionsavgift. Bestämmande av sanktioner och sanktionsavgifter 2 § Finansinspektionen får avstå från ingripande enligt 1 § om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om företaget gör rättelse eller om något annat organ har vidtagit åtgärder mot företaget som bedöms tillräckliga. Ett ingripande enligt denna lag, liksom en sanktionsavgifts storlek, ska bestämmas efter överträdelsens sanktionsvärde. Vid bedömningen av sanktionsvärdet ska alla relevanta omständigheter beaktas, såsom 1. överträdelsens svårhetsgrad och hur länge den har pågått, 2. den fysiska eller juridiska personens grad av ansvar, 3. den finansiella ställningen för den fysiska eller juridiska personen, baserat på årlig inkomst respektive årlig omsättning, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt, 4. hur stor vinst eller undviken förlust som överträdelsen har medfört, i den mån beloppen kan bestämmas, 5. förluster för tredje parter orsakade av överträdelsen, 6. i vilken mån den fysiska eller juridiska personen har samarbetat med Finansinspektionen, 7. tidigare överträdelser av den fysiska eller juridiska personen, och 8. överträdelsens eventuella konsekvenser för det finansiella systemet. 3 § Finansinspektionen får förelägga ett svenskt värdepappersinstitut att upphöra med verksamhet som innefattar handel med finansiella instrument på en marknad, om det med hänsyn till reglerna för eller tillsynen över marknaden framstår som uppenbart olämpligt att institutet bedriver handel där. För en överträdelse som anges i 1 eller 1 g § ska sanktionsavgiften för en juridisk person bestämmas till högst 1. tio procent av företagets omsättning närmast föregående räkenskapsår, eller 2. två gånger summan av den vinst överträdelsen medfört eller två gånger summan av de kostnader som undvikits till följd av regelöverträdelsen, i de fall beloppen kan fastställas. Sanktionsavgiften enligt första stycket får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. För en överträdelse som anges i 1 a eller 1 c § ska sanktionsavgiften bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst 50 miljoner kronor. Avgiften enligt tredje stycket får inte överstiga tio procent av företagets omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under företagets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas. För värdepappersinstitut får avgiften inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven i 8 kap. 3 § denna lag eller 6 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Avgiften tillfaller staten. 4 § Om någon som ingår i ett värdepappersbolags, en börs eller en svensk clearingorganisations styrelse eller är verkställande direktör inte uppfyller de krav som anges i 3 kap. 1 § första stycket 5, 12 kap. 2 § 4 och 19 kap. 3 § 4, skall Finansinspektionen återkalla företagets tillstånd. Detta får dock ske bara om inspektionen först har beslutat att påtala för företaget att personen inte uppfyller kraven, och han eller hon finns kvar i styrelsen eller som verkställande direktör efter det att en av inspektionen bestämd tid om högst tre månader har gått ut. I stället för att återkalla tillståndet, får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot eller verkställande direktör inte längre får vara det. Inspektionen får då förordna en ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess företaget har utsett en ny styrelseledamot eller verkställande direktör. Det som sägs i första och andra styckena om verkställande direktör skall tillämpas även på en ställföreträdare för verkställande direktör. För en överträdelse som anges i 1 h § ska sanktionsavgiften för en fysisk person bestämmas till högst 1. ett belopp som per den 17 juli 2013 i svenska kronor motsvarar fem miljoner euro eller 2. två gånger summan av den vinst överträdelsen medfört eller två gånger summan av de kostnader som personen i fråga undvikit till följd av överträdelsen, i de fall beloppen kan fastställas. Avgiften tillfaller staten. Beslut om sanktioner och sanktionsföreläggande 5 § Finansinspektionen skall återkalla ett svenskt värdepappersinstituts, en börs eller en svensk clearingorganisations tillstånd om 1. företaget har fått tillståndet genom att lämna falska uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt, 2. företaget inte inom ett år från det att tillstånd beviljades har börjat driva sådan rörelse som tillståndet avser, 3. företaget har förklarat sig avstå från tillståndet 4. företaget under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit sådan rörelse som tillståndet avser, eller 5. när det är fråga om svenska aktiebolag som har beviljats tillstånd att driva en reglerad marknad eller clearingverksamhet, bolagets egna kapital understiger två tredjedelar av det registrerade aktiekapitalet och bristen inte har täckts inom tre månader från det att den blev känd för bolaget. I de fall som avses i första stycket 1, 2, 4 och 5 får i stället varning meddelas om det är tillräckligt. Vid tillämpningen av första stycket 5 skall det egna kapitalet beräknas enligt 25 kap. 14 § aktiebolagslagen (2005:551). Om ett värdepappersinstituts eller en börs tillstånd återkallas, ska Finansinspektionen underrätta Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten. Finansinspektionen beslutar om sanktioner enligt 1, 1 a, 1 c, 1 d, 1 f och 1 g §§. Finansinspektionen prövar genom sanktionsföreläggande frågor om sanktioner för fysiska personer enligt 1 h §. Ett sanktionsföreläggande innebär att personen i fråga föreläggs att godkänna förläggandet omedelbart eller inom viss tid. När föreläggandet har godkänts, gäller det som domstols lagakraftvunna avgörande. Ett godkännande som görs efter det att den tid som angetts i föreläggandet har gått ut är utan verkan. 6 § Om tillståndet återkallas får Finansinspektionen besluta om hur avvecklingen av rörelsen skall ske. Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta rörelsen. Ett sanktionsföreläggande ska innehålla uppgift om 1. den fysiska person som föreläggandet avser, 2. överträdelsen och de omständigheter som är nödvändiga för att känneteckna den, 3. de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen, och 4. den sanktion eller avgift som föreläggs personen. Föreläggandet ska också innehålla en upplysning om att talan om sanktioner kan väckas, om personen i fråga inte godkänner föreläggandet inom den tid som Finansinspektionen anger. 7 § Om en behörig myndighet i ett annat land underrättat Finansinspektionen om att ett värdepappersbolag överträtt föreskrifter som gäller i det landet för bolaget, skall inspektionen vidta de åtgärder som anges i 1, 2 och 4-6 §§ mot bolaget, om det föreligger någon omständighet som avses där. Inspektionen skall underrätta den behöriga myndigheten om vilka åtgärder som vidtas. Om ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom utsatt tid, ska Finansinspektionen hos Stockholms tingsrätt väcka talan om att sanktion ska beslutas. I fråga om sådan talan tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om åtal för brott för vilket det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter. 8 § Om ett svenskt värdepappersinstitut, en börs eller en svensk clearingorganisation har meddelats beslut om anmärkning eller varning enligt 1 § eller varning enligt 5 § första stycket 1 och 5 jämfört med andra stycket, får Finansinspektionen besluta att företaget skall betala en straffavgift. Avgiften tillfaller staten. Ett sanktionsföreläggande som har godkänts ska efter klagan undanröjas under de förutsättningar som anges i 59 kap. 6 § första stycket rättegångsbalken. Vad som där sägs om strafföreläggande och den misstänkte gäller i stället sanktionsföreläggande respektive fysisk person. Den som vill klaga ska göra det skriftligen hos Stockholms tingsrätt inom ett år från det att föreläggandet godkändes. I mål om klagan på ett avgiftsföreläggande är Finansinspektionen motpart. Har ett sanktionsföreläggande undanröjts, får den som det riktats mot inte därefter åläggas skyldighet att betala en högre avgift för samma överträdelse. 15 § Om ett utländskt företag som hör hemma utanför EES och som driver värdepappersrörelse från filial i Sverige åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag eller andra författningar som reglerar företagets verksamhet i Sverige, gäller 1 och 2 §§. Om ett utländskt företag som hör hemma utanför EES och som driver värdepappersrörelse från filial i Sverige åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag eller andra författningar som reglerar företagets verksamhet i Sverige, gäller 1-1 b §§. Om insättningar hos filialen omfattas av garanti till följd av ett beslut enligt 3 § andra stycket lagen (1995:1571) om insättningsgaranti eller investerarskydd till följd av ett beslut enligt 5 § lagen (1999:158) om investerarskydd och värdepappersföretaget inte fullgör sina skyldigheter enligt de lagarna får Finansinspektionen förelägga värdepappersföretaget att vidta rättelse. Ett sådant föreläggande får bara meddelas om tillstånd till filialetablering inte skulle ha meddelats utan ett beslut enligt lagarna. Ett föreläggande skall innehålla upplysning om att filialtillståndet återkallas om föreläggandet inte följs. Har värdepappersföretaget inte vidtagit rättelse inom ett år från föreläggandet, får inspektionen återkalla tillståndet. Om insättningar hos filialen omfattas av garanti till följd av ett beslut enligt 3 § andra stycket lagen (1995:1571) om insättningsgaranti eller investerarskydd till följd av ett beslut enligt 5 § lagen (1999:158) om investerarskydd och värdepappersföretaget inte fullgör sina skyldigheter enligt de lagarna får Finansinspektionen förelägga värdepappersföretaget att vidta rättelse. Ett sådant föreläggande får bara meddelas om tillstånd till filialetablering inte skulle ha meddelats utan ett beslut enligt lagarna. Ett föreläggande ska innehålla upplysning om att filialtillståndet återkallas om föreläggandet inte följs. Har värdepappersföretaget inte vidtagit rättelse inom ett år från föreläggandet, får inspektionen återkalla tillståndet. Om filialtillståndet återkallas tillämpas 6 §. Om filialtillståndet återkallas tillämpas 1 e §. Finansinspektionen skall underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland om de åtgärder som har vidtagits med stöd av denna paragraf. Finansinspektionen ska underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland om de åtgärder som har vidtagits med stöd av denna paragraf. Ingripande mot utländska företag som driver en reglerad marknad eller clearingverksamhet 16 § Om ett utländskt företag som har tillstånd att driva en reglerad marknad eller clearingverksamhet från filial i Sverige har överträtt en bestämmelse i denna lag eller andra författningar som reglerar företagets verksamhet i Sverige, gäller 1 och 2 §§. Om ett utländskt företag som har tillstånd att driva en reglerad marknad eller clearingverksamhet från filial i Sverige har överträtt en bestämmelse i denna lag eller andra författningar som reglerar företagets verksamhet i Sverige, gäller 1 a och 1 b §§. Om ett utländskt företag som driver en reglerad marknad i ett annat land inom EES när det vidtar åtgärder i Sverige för att underlätta för deltagare på distans att få tillträde till den reglerade marknaden, överträder denna lag eller en föreskrift som meddelats med stöd av lagen, skall det som sägs i 13 § om utländska värdepappersföretag gälla även för företaget. Ingripande mot den som saknar tillstånd m.m. 17 § Om någon driver sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, skall Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Detsamma gäller om någon i handel med finansiella instrument använder beteckningen börs utan att ha tillstånd att driva en reglerad marknad. Om någon i handel med finansiella instrument använder beteckningen börs utan att ha tillstånd att driva en reglerad marknad ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Om det är osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksamhet, får inspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet. Ett föreläggande enligt denna paragraf som avser ett utländskt företag får riktas mot såväl företaget som den som i Sverige är verksam för företagets räkning. Verkställighet av beslut om särskild avgift, straffavgift och förseningsavgift Verkställighet av beslut om särskild avgift, straffavgift, sanktionsavgift och förseningsavgift 25 § En särskild avgift, straffavgift eller förseningsavgift skall betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. En särskild avgift, straffavgift sanktionsavgift eller förseningsavgift skall betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. 26 § Finansinspektionens beslut om särskild avgift, straffavgift eller förseningsavgift får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 25 §. Finansinspektionens beslut om särskild avgift, straffavgift, sanktionsavgift eller förseningsavgift får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 25 §. 27 § Om den särskilda avgiften, straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 25 §, skall Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Om den särskilda avgiften, straffavgiften, sanktionsavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 25 §, skall Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. 28 § En särskild avgift, straffavgift eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft. En särskild avgift, straffavgift, sanktionsavgift eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft. Preskription 28 a § En sanktion enligt 1 h § får beslutas bara om sanktionsföreläggande eller stämningsansökan har delgetts den som sanktionen riktas mot inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum. 26 kap. Överklagande 1 § Finansinspektionens beslut enligt 23 kap. 11 § och 25 kap. 17 § andra stycket får inte överklagas. Finansinspektionens beslut enligt 23 kap. 11 §, 25 kap. 5 § andra stycket och 17 § andra stycket får inte överklagas. Andra beslut som Finansinspektionen meddelar enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223). Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse skall gälla omedelbart. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse ska gälla omedelbart. 1. Denna lag träder i kraft den X Y ZZZZ. 2. Sanktionsavgift får tas ut endast för överträdelser som har skett efter ikraftträdandet. Förteckning över remissinstanserna Riksdagens ombudsmän, Sveriges riksbank, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Göteborg, Justitiekanslern, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, AB Svensk Exportkredit, Datainspektionen, Exportkreditnämnden, Riksgäldskontoret, Finansinspektionen, Kronofogden, Arbetsgivarverket, Första AP-fonden, Andra AP-fonden, Tredje AP-fonden, Fjärde AP-fonden, Sjätte AP-fonden, Sjunde AP-fonden, Konkurrensverket, Svenska Skeppshypotekskassan, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Regelrådet, FAR, Företagarna, Finansbolagens Förening, Fondbolagens förening, Sparbankernas Riksförbund, Svenska Bankföreningen, Svensk Försäkring, Svenskt Näringsliv, Svenska Fondhandlareföreningen, Svenska Riskkapitalföreningen, Sveriges advokatsamfund, NASDAQ OMX Stockholm AB, Nordic Growth Market NGM AB, AktieTorget AB, Kollegiet för svensk bolagsstyrning, Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation (BAO), Finansförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Sveriges Kommuner och Landsting samt Kommuninvest i Sverige AB. Lagrådsremissens lagförslag Regeringen har följande förslag till lagtext. Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse dels att nuvarande 15 kap. 1 a-1 c §§ ska betecknas 15 kap. 1 b-1 d §§, dels att 15 kap. 1 b och 1 c, 8, 9, 11, 14 och 18 §§ och 17 kap. 1 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas sju nya paragrafer, 14 kap. 7 a §, 15 kap. 1 a, 8 a och 9 a-9 d §§, och närmast före 15 kap. 9 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 14 kap. 7 a § Finansinspektionen får utöver det som anges i 6 och 7 §§ besluta att en ägare som inte följer bestämmelserna i 1 eller 3 § ska betala en sanktionsavgift som bestäms i enlighet med 15 kap. 8-9 §§. 15 kap. 1 a § Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i ett kreditinstituts styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om kreditinstitutet 1. har fått tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse genom att lämna falska uppgifter eller på annat otillbörligt sätt, 2. i strid med 14 kap. 4 § första stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla sådana förvärv och avyttringar som avses där, 3. i strid med 14 kap. 4 § tredje stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla namnen på de ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i institutet samt storleken på innehaven, 4. inte uppfyller kraven i 6 kap. 1-4 a, 4 c eller 5 § eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 4, 5. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla kapitalbaskraven enligt artikel 92 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, i strid med artikel 99.1 första stycket i den förordningen, 6. låter bli att rapportera eller lämnar ofullständig eller felaktig information till Finansinspektionen när det gäller data som avses i artikel 101 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 7. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om en stor exponering i strid med artikel 394.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 8. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om likviditet i strid med artikel 415.1 och 415.2 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 9. låter bli att lämna uppgifter till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om sin bruttosoliditet i strid med artikel 430.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 10. vid upprepade tillfällen eller systematiskt låter bli att hålla likvida tillgångar i strid med artikel 412 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 11. utsätter sig för en exponering som överskrider gränserna enligt artikel 395 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 12. är exponerat för kreditrisken i en värdepapperiseringsposition utan att uppfylla villkoren i artikel 405 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 13. låter bli att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid med någon av artiklarna 431.1-431.3 och 451.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 14. gör betalningar till innehavare av instrument som ingår i institutets kapitalbas i strid med 8 kap. 3 och 4 §§ lagen (2014:966) om kapitalbuffertar eller artikel 28, 51 eller 63 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, när dessa artiklar förbjuder sådana betalningar till innehavare av instrument som ingår i kapitalbasen, 15. har befunnits ansvarigt för en allvarlig överträdelse av lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller 16. har tillåtit en styrelseledamot, verkställande direktören eller ersättare för någon av dem att åta sig ett sådant uppdrag i institutet eller kvarstå i institutet trots att kraven i 3 kap. 2 § 4 eller 5, 10 kap. 8 a-8 c §§, 12 kap. 6 a-6 c §§ eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 1 § 2 inte är uppfyllda. Ett ingripande enligt första stycket ska ske endast om institutets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen. Ingripande sker genom 1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre år och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett kreditinstitut, eller ersättare för någon av dem, eller 2. beslut om sanktionsavgift. 1 b § Vid valet av sanktion ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens art, överträdelsens konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar. Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om kreditinstitutet gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet och dessa åtgärder bedöms tillräckliga. Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om kreditinstitutet eller den fysiska personen gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet eller den fysiska personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga. 1 c § Utöver det som anges i 1 a § ska i försvårande riktning beaktas om kreditinstitutet tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna. I förmildrande riktning ska beaktas om institutet Utöver det som anges i 1 b § ska i försvårande riktning beaktas om kreditinstitutet eller den fysiska personen tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna. I förmildrande riktning ska beaktas om institutet eller den fysiska personen 1. i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och 2. snabbt upphört med överträdelsen sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen. 2. snabbt upphört med överträdelsen eller snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen. 8 § Sanktionsavgiften ska fastställas till högst Sanktionsavgiften för ett kreditinstitut ska fastställas till högst 1. tio procent av kreditinstitutets omsättning närmast föregående räkenskapsår, 2. två gånger den vinst som erhållits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller 3. två gånger de kostnader som undvikits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa. Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Om överträdelsen har skett under institutets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas. Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven enligt 6 kap. 1 §. 8 a § Sanktionsavgiften för en fysisk person ska fastställas till högst 1. ett belopp som per den 17 juli 2013 i svenska kronor motsvarade fem miljoner euro, 2. två gånger den vinst som den fysiska personen erhållit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller 3. två gånger de kostnader som undvikits för den fysiska personen till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa. Avgiften tillfaller staten. 9 § När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 1 a och 1 b §§ samt till institutets finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som institutet erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits. När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 1 b och 1 c §§ samt till institutets eller den fysiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som institutet eller den fysiska personen erhållit till följd av regelöver- trädelsen eller de kostnader som undvikits. Sanktionsföreläggande 9 a § Frågor om ingripanden mot fysiska personer för överträdelser enligt 1 a § prövas av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande. Ett sanktionsföreläggande innebär att personen i fråga föreläggs att inom en viss tid godkänna ett ingripande enligt 1 a § tredje stycket 1 eller 2 som är bestämt till tid eller belopp. När föreläggandet har godkänts, gäller det som ett domstolsavgörande som fått laga kraft. Ett godkännande som görs efter det att den tid som angetts i föreläggandet har gått ut är utan verkan. 9 b § Ett sanktionsföreläggande ska innehålla uppgift om 1. den fysiska person som föreläggandet avser, 2. överträdelsen och de omständigheter som är nödvändiga för att känneteckna den, 3. de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen, och 4. den sanktion som föreläggs personen. Föreläggandet ska också innehålla en upplysning om att ansökan om sanktion kan komma att ges in till domstol, om föreläggandet inte godkänns inom den tid som Finansinspektionen anger. 9 c § Om ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom angiven tid, får Finansinspektionen ansöka hos domstol om att sanktion ska beslutas. En sådan ansökan ska göras hos den förvaltningsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av Finansinspektionens beslut om ingripande mot kreditinstitutet för samma överträdelse. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 9 d § En sanktion för en överträdelse enligt 1 a § får beslutas bara om sanktionsföreläggande har delgetts den som sanktionen riktas mot inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum. 11 § Sanktionsavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. Sanktionsavgiften eller förseningsavgiften ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den fått laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkänts eller den längre tid som anges i beslutet eller föreläggandet. 14 § En sanktionsavgift eller förseningsavgift som påförts faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft. En sanktionsavgift eller förseningsavgift som påförts faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes. 18 § Om någon driver sådan rörelse som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, skall Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med rörelsen. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av rörelsen skall ske. I ett föreläggande som ställs till ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening skall Finansinspektionen upplysa om att rätten efter ansökan av inspektionen kan komma att besluta att bolaget eller föreningen skall gå i likvidation om föreläggandet inte följs. Om någon driver sådan rörelse som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med rörelsen. Inspektionen får besluta hur avvecklingen av rörelsen ska ske. I ett föreläggande som ställs till ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening ska Finansinspektionen upplysa om att rätten efter ansökan av inspektionen kan komma att besluta att bolaget eller föreningen ska gå i likvidation om föreläggandet inte följs. Finansinspektionen får även ingripa mot den som driver rörelsen, genom beslut om sanktionsavgift enligt bestämmelserna i detta kapitel. Om det är osäkert om lagen är tillämplig på viss rörelse, får inspektionen förelägga den som driver rörelsen att lämna de upplysningar om rörelsen som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet. Vidare är den som är revisor i ett företag skyldig att på begäran av Finansinspektionen lämna sådana upplysningar om företagets rörelse som revisorn fått kännedom om vid fullgörandet av sitt uppdrag. I fråga om utländska företag får ett föreläggande enligt denna paragraf riktas mot såväl företaget som den som här i landet är verksam för företagets räkning. 17 kap. 1 § Finansinspektionens beslut enligt 13 kap. 12 § och 15 kap. 18 § andra stycket får inte överklagas. Finansinspektionens beslut enligt 13 kap. 12 § och 15 kap. 9 a § och 18 § tredje stycket får inte överklagas. Finansinspektionens beslut som avses i 10 kap. 1 § andra stycket 1 får överklagas hos regeringen. Finansinspektionens beslut som avses i 10 kap. 1 § andra stycket 1 får överklagas till regeringen. Andra beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223). Andra beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223). Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Inspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse ska gälla omedelbart. 1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015. 2. Äldre föreskrifter gäller för överträdelser som inträffat före ikraftträdandet. Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden dels att nuvarande 25 kap. 1 a-1 c §§ ska betecknas 25 kap. 1 b-1 d §§, dels att 25 kap. 1 b och 1 c, 9, 10, 17, 25 och 28 §§ och 26 kap. 1 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas sju nya paragrafer, 24 kap. 8 a §, 25 kap. 1 a, 9 a och 10 a-10 d §§, och närmast före 25 kap. 10 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 24 kap. 8 a § Finansinspektionen får utöver det som anges i 7 och 8 §§ besluta att en ägare i ett värdepappersbolag som inte följer bestämmelserna i 1 eller 4 § ska betala en sanktionsavgift som bestäms i enlighet med 25 kap. 9-10 §§. 25 kap. 1 a § Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i ett värdepappersbolags styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om värdepappersbolaget 1. har fått tillstånd att driva värdepappersrörelse genom att lämna falska uppgifter eller på annat otillbörligt sätt, 2. i strid med 24 kap. 5 § första stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla sådana förvärv och avyttringar som avses i paragrafen, 3. i strid med 24 kap. 5 § tredje stycket låter bli att till Finansinspektionen anmäla namnen på de ägare som har ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i företaget samt storleken på innehaven, 4. inte uppfyller kraven i 8 kap. 3-6, 8, 8 e, 9 eller 11 § eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 8 kap. 2, 4 och 6 §§, 5. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om efterlevnaden av skyldigheten att uppfylla kapitalbaskraven enligt artikel 92 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, i strid med artikel 99.1 i den förordningen, 6. låter bli att rapportera eller lämnar ofullständig eller felaktig information till Finansinspektionen när det gäller data som avses i artikel 101 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 7. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om en stor exponering i strid med artikel 394.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 8. låter bli att lämna information till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om likviditet i strid med artikel 415.1 och 415.2 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 9. låter bli att lämna uppgifter till Finansinspektionen eller lämnar ofullständig eller felaktig information om sin bruttosoliditet i strid med artikel 430.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 10. vid upprepade tillfällen eller systematiskt låter bli att hålla likvida tillgångar i strid med artikel 412 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 11. utsätter sig för en exponering som överskrider gränserna enligt artikel 395 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 12. är exponerat för kreditrisken i en värdepapperiseringsposition utan att uppfylla villkoren i artikel 405 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 13. låter bli att lämna information eller lämnar ofullständig eller felaktig information i strid med någon av artiklarna 431.1-431.3 och 451.1 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, 14. gör betalningar till innehavare av instrument som ingår i institutets kapitalbas i strid med 8 kap. 3 och 4 §§ lagen (2014:966) om kapitalbuffertar eller artikel 28, 51 eller 63 i förordning (EU) nr 575/2013, i den ursprungliga lydelsen, när dessa artiklar förbjuder sådana betalningar till innehavare av instrument som ingår i kapitalbasen, 15. har befunnits ansvarigt för en allvarlig överträdelse av lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller 16. har tillåtit en styrelseledamot, verkställande direktören eller ersättare för någon av dem att åta sig ett sådant uppdrag i bolaget eller kvarstå i bolaget trots att kraven i 3 kap. 1 § 5 eller 6 eller 8 kap. 8 b-8 d §§ eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. 12 § 2. Ett ingripande enligt första stycket ska ske endast om bolagets överträdelse är allvarlig och personen i fråga uppsåtligen eller av grov oaktsamhet orsakat överträdelsen. Ingripande sker genom 1. beslut att personen i fråga under en viss tid, lägst tre och högst tio år, inte får vara styrelseledamot eller verkställande direktör i ett värdepappersbolag, eller ersättare för någon av dem, eller 2. beslut om sanktionsavgift. 1 b § Vid valet av sanktion ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Särskild hänsyn ska tas till överträdelsens art, överträdelsens konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, skador som uppstått och graden av ansvar. Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om företaget gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget och dessa åtgärder bedöms tillräckliga. Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om företaget eller den fysiska personen gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget eller den fysiska personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga. 1 c § Utöver det som anges i 1 a § ska i försvårande riktning beaktas om företaget tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har förflutit mellan de olika överträdelserna. I förmildrande riktning ska beaktas om företaget Utöver det som anges i 1 b § ska i försvårande riktning beaktas om företaget eller den fysiska personen tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning bör särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har förflutit mellan de olika överträdelserna. I förmildrande riktning ska beaktas om företaget eller den fysiska personen 1. i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och 2. snabbt upphört med överträdelsen sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen. 2. snabbt upphört med överträdelsen eller snabbt verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen. 9 § Sanktionsavgiften ska fastställas till högst Sanktionsavgiften för ett svenskt värdepappersinstitut, en börs eller en svensk clearingorganisation ska fastställas till högst 1. tio procent av företagets omsättning närmast föregående räkenskapsår, 2. två gånger den vinst som erhållits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller 3. två gånger de kostnader som undvikits till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa. Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Om överträdelsen har skett under företagets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas. För värdepappersinstitut får avgiften inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven i 8 kap. 3 § denna lag eller 6 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. 9 a § Sanktionsavgiften för en fysisk person ska fastställas till högst 1. ett belopp som per den 17 juli 2013 i svenska kronor motsvarade fem miljoner euro, 2. två gånger den vinst som den fysiska personen erhållit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller 3. två gånger de kostnader som undvikits för den fysiska personen till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa. Avgiften tillfaller staten. 10 § När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 1 a och 1 b §§, samt till företagets finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som företaget erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits. När sanktionsavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 1 b och 1 c §§, samt till företagets eller den fysiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som företaget eller den fysiska personen erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som undvikits. Sanktionsföreläggande 10 a § Frågor om ingripanden mot fysiska personer för överträdelser enligt 1 a § prövas av Finansinspektionen genom sanktionsföreläggande. Ett sanktionsföreläggande innebär att personen i fråga föreläggs att inom en viss tid godkänna ett ingripande enligt 1 a § tredje stycket 1 eller 2 som är bestämt till tid eller belopp. När föreläggandet har godkänts, gäller det som ett domstolsavgörande som fått laga kraft. Ett godkännande som görs efter det att den tid som angetts i föreläggandet har gått ut är utan verkan. 10 b § Ett sanktionsföreläggande ska innehålla uppgift om 1. den fysiska person som föreläggandet avser, 2. överträdelsen och de omständigheter som är nödvändiga för att känneteckna den, 3. de bestämmelser som är tillämpliga på överträdelsen, och 4. den sanktion som föreläggs personen. Föreläggandet ska också innehålla en upplysning om att ansökan om sanktion kan komma att ges in till domstol, om föreläggandet inte godkänns inom den tid som Finansinspektionen anger. 10 c § Om ett sanktionsföreläggande inte har godkänts inom angiven tid, får Finansinspektionen ansöka hos domstol om att sanktion ska beslutas. En sådan ansökan ska göras hos den förvaltningsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av Finansinspektionens beslut om ingripande mot värde- pappersbolaget för samma överträdelse. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 10 d § En sanktion för en överträdelse enligt 1 a § får beslutas bara om sanktionsföreläggande har delgetts den som sanktionen riktas mot inom två år från den tidpunkt då överträdelsen ägde rum. 17 § Om någon driver sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, skall Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Detsamma gäller om någon i handel med finansiella instrument använder beteckningen börs utan att ha tillstånd att driva en reglerad marknad. Om någon driver sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Detsamma gäller om någon i handel med finansiella instrument använder beteckningen börs utan att ha tillstånd att driva en reglerad marknad. Om det är osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksamhet, får inspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet. Ett föreläggande enligt denna paragraf som avser ett utländskt företag får riktas mot såväl företaget som den som i Sverige är verksam för företagets räkning. Finansinspektionen får även ingripa mot någon som driver värdepappersrörelse utan att vara berättigad till det, genom beslut om sanktionsavgift enligt bestämmelserna i detta kapitel. 25 § En sanktionsavgift, särskild avgift, straffavgift eller förseningsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. En sanktionsavgift, särskild avgift, straffavgift eller förseningsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar efter det att beslutet om den har fått laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkänts eller den längre tid som anges i beslutet eller föreläggandet. 28 § En sanktionsavgift, särskild avgift, straffavgift, eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft. En sanktionsavgift, särskild avgift, straffavgift, eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkändes. 26 kap. 1 § Finansinspektionens beslut enligt 23 kap. 11 § och 25 kap. 17 § andra stycket får inte överklagas. Andra beslut som Finansinspektionen meddelar enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223). Finansinspektionens beslut enligt 23 kap. 11 § och 25 kap. 10 a § och 17 § andra stycket får inte överklagas. Andra beslut som Finansinspektionen meddelar enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223). Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse skall gälla omedelbart. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse ska gälla omedelbart. 1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2015. 2. Äldre föreskrifter gäller för överträdelser som inträffat före ikraftträdandet. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2014-12-17 Närvarande: F.d. justitieråden Severin Blomstrand och Annika Brickman samt justitierådet Johnny Herre. Nya administrativa sanktioner på finansmarknadsområdet Enligt en lagrådsremiss den 4 december 2014 (Finansdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansierings-rörelse, 2. lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Rebecca Appelgren och Fredrik van Kesbeeck Andersson. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Förslaget till lag om ändring i lagen om bank- och finansieringsrörelse 14 kap. 7 a § Genom paragrafen införs en ny sanktion för den som utan Finansinspektionens tillstånd förvärvar eller på visst sätt ökar ett kvalificerat innehav av aktier eller andelar i ett kreditinstitut och för den som avyttrar eller minskar ett sådant innehav utan att först underrätta Finansinspektionen. Utöver de nu gällande möjligheterna till ingripande - förbud att vid stämman företräda fler aktier eller andelar än som motsvarar ett innehav som inte är kvalificerat och föreläggande att avyttra så stor del av aktierna eller andelarna att innehavet därefter inte är kvalificerat - ska Finansinspektionen få besluta om en sanktionsavgift enligt bestämmelserna i 15 kap. 8-9 §§. I 15 kap. 1 a § föreslås nya bestämmelser om att Finansinspektionen ska ingripa mot någon som ingår i ett kreditinstituts styrelse eller är dess verkställande direktör, eller ersättare för någon av dem, om kreditinstitutet begått någon av de överträdelser som räknas upp i paragrafen. Ett ingripande kan ske bl.a. genom beslut om sanktionsavgift. En av de uppräknade överträdelserna är att i strid med 14 kap. 4 § första stycket låta bli att till Finansinspektionen anmäla sådana förvärv och avyttringar som avses där (punkt 2). En annan överträdelse är att i strid med 14 kap. 4 § tredje stycket låta bli att till Finansinspektionen anmäla namnen på de ägare som har kvalificerat innehav av aktier eller andelar i institutet samt storleken på innehavet (punkt 3). Under föredragningen har bekräftats att den föreslagna regleringen innebär exempelvis att samma person kan åläggas sanktionsavgift dels för att han har skaffat sig ett kvalificerat innehav av aktier i ett kreditinstitut utan Finansinspektionens tillstånd, dels för att han i egenskap av styrelseledamot i institutet medverkat till att institutet inte har anmält förvärvet till inspektionen. I artikel 6 i Europakonventionen finns regler om rätt till en rättvis rättegång. I kravet på en rättvis rättegång ingår att den som är misstänkt för brott inte ska behöva bidra till utredningen eller bevisningen i målet genom att göra medgivanden eller tillhandahålla belastande material. Denna rätt att inte belasta sig själv får anses ingå även i unionsrätten (jfr artiklarna 47 och 52.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna samt EU-domstolens dom i mål 374/87, Orkem). Den föreslagna regleringen innebär alltså att en styrelseledamot i ett kreditinstitut kan åläggas att betala en sanktionsavgift, om han inte medverkar till att institutet anmäler att han har gjort ett förvärv av aktier som också kan medföra en sanktionsavgift för honom. Bestämmelsen om den först nämnda sanktionsavgiften fungerar därmed som en påtryckning så att han ska lämna uppgifter som visar att han har gjort sig skyldig till en överträdelse som kan föranleda sanktionsavgift. Om överträdelsen vore straffbelagd, skulle detta inte vara förenligt med den nu nämnda rätten att inte belasta sig själv. Sanktionsavgifter av det nu aktuella slaget är formellt inte straff, men de har tydliga straffrättsliga drag. Vid tillämpningen av Europakonventionen behandlas sådana sanktionsavgifter på samma sätt som straff i många avseenden när det gäller grundläggande straffrättsliga principer. Det kan knappast råda något tvivel om att den föreslagna regleringen är oförenlig med Europakonventionens princip om rätt att inte belasta sig själv. Möjligen är det mer osäkert om den EU-rättsliga bedömningen blir densamma när det är fråga om en sanktionsavgift och inte ett straff. Mycket talar emellertid för att de sanktionsavgifter som det nu är fråga om ska behandlas som straff även vid tillämpningen av EU:s stadga (jfr Högsta domstolens resonemang om skattetillägg i NJA 2013 s. 502). Regleringen utgör ett genomförande av bestämmelser i kapitaltäckningsdirektivet. Ingenting tyder på att problemet har uppmärksammats under förhandlingarna om direktivet. För den svenska lagstiftaren uppkommer nu frågan om direktivet ska genomföras i den här delen trots att det kan ifrågasättas om det är förenligt med rätten till en rättvis rättegång. Frågan bör övervägas under den fortsatta beredningen. 15 kap. 1 a § Enligt 15 kap. 1 a § i det remitterade förslaget ska Finansinspektionen ingripa mot styrelseledamöter, verkställande direktörer eller ersättare för dessa om ett kreditinstitut har begått någon av ett antal uppräknade regelöverträdelser. Genom paragrafen genomförs delar av artiklarna 66 och 67 i kapitaltäckningsdirektivet. Ett ingripande ska göras om överträdelsen är allvarlig och personen i fråga har orsakat den med uppsåt eller av grov oaktsamhet. Författningskommentaren ger ingen ytterligare ledning för hur bestämmelsen ska tillämpas. I allmänmotiveringen betonas att direktivet inte förutsätter att det regelmässigt döms ut sanktioner mot fysiska personer. Det är enligt regeringens mening tillräckligt att svensk rätt erbjuder en möjlighet att rikta sanktioner mot fysiska personer. Den myndighet eller domstol som har att tillämpa reglerna bör beakta att rörelsereglerna i första hand ska riktas till institutet som sådant. Utgångspunkten bör vara att sanktioner i första hand ska riktas mot institutet och sanktioner mot fysiska personer komma i fråga bara i vissa särskilt allvarliga fall. Det har emellertid inte ansetts ändamålsenligt att i lagtexten ange när en överträdelse kan anses tillräckligt allvarlig för att ett ingripande mot en fysisk person skulle aktualiseras. Det kan heller inte uteslutas att en överträdelse som i och för sig inte kan föranleda en varning eller en återkallelse av tillstånd för institutet ändå är tillräckligt allvarlig för att sanktioner mot fysiska personer kan komma i fråga (s. 28 och 31). Om institutets överträdelse anses som allvarlig, framstår utrymmet för att underlåta sanktioner mot fysiska personer som ytterst begränsat. Mot bakgrund av vad som sägs i allmänmotiveringen och med hänsyn till de drakoniska sanktionerna anser Lagrådet att förutsättningarna för att ingripa enligt lagen mot fysiska personer bör förtydligas. 15 kap. 1 c § Enligt förslaget ska i förmildrande riktning beaktas bl.a. om institutet eller den fysiska personen snabbt har upphört med överträdelsen eller snabbt har verkat för att överträdelsen ska upphöra, sedan den anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen. Vid föredragningen har upplysts att avsikten är att vad som ska beaktas i fråga om institutet är om detta snabbt har upphört med överträdelsen och i fråga om den fysiska personen om han eller hon snabbt har verkat för att överträdelsen ska upphöra. Något skäl för att begränsa den förmildrande effekten till åtgärder som vidtas efter det att en överträdelse har anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen har inte redovisats. Lagrådet förordar därför att paragrafens andra stycke ges följande utformning. I förmildrande riktning ska beaktas om 1. institutet eller den fysiska personen i väsentlig mån genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, 2. institutet snabbt har upphört med överträdelsen, eller 3. den fysiska personen snabbt har verkat för att överträdelsen ska upphöra. 15 kap. 9 a § I förslagets 15 kap. 9 a § tredje stycket föreskrivs att ett godkänt sanktionsföreläggande gäller som ett domstolsavgörande som har fått laga kraft. Den föreslagna regleringen om sanktionsförelägganden har sin motsvarighet i bl.a. reglerna om avgiftsföreläggande i 3 kap. konkurrenslagen (2008:579). Till skillnad från de remitterade lagförslagen innehåller emellertid konkurrenslagen bestämmelser om undanröjande av ett godkänt föreläggande, se 3 kap. 19 § konkurrenslagen. I motiven till den paragrafen (prop. 2007/08:135 s. 89) anfördes att när ett avgiftsföreläggande tillkommit på ett felaktigt sätt eller under felaktiga premisser borde det kunna undanröjas under samma förutsättningar som gäller beträffande strafförelägganden enligt 59 kap. 6 § rättegångsbalken. Det innebär att föreläggandet kan undanröjas, om godkännandet av strafföreläggandet inte kan anses som en giltig viljeförklaring, om det vid ärendets handläggning har förekommit ett sådant fel att föreläggandet bör anses ogiltigt eller om föreläggandet av annan anledning inte överensstämmer med lag. Enligt 59 kap. 6 § andra stycket rättegångsbalken gäller att, om ett föreläggande har undanröjts, får för samma gärning inte dömas till eller föreläggas hårdare straff. I 3 kap. 19 § tredje stycket konkurrenslagen ges en motsvarande regel om att, om avgiftsföreläggandet undanröjts, får företaget inte därefter åläggas skyldighet att betala en högre konkurrensskadeavgift för samma överträdelse. I den promemoria som ligger till grund för lagrådsremissen föreslogs en paragraf med ett innehåll som motsvarade 3 kap. 19 § konkurrenslagen. Någon sådan reglering föreslås inte i lagrådsremissen. I avsnitt 4.9 motiveras det med att promemorians förslag bygger på att de överträdelseärenden i vilka ett sanktionsföreläggande inte godtagits prövas av allmän domstol och att den föreslagna ordningen enligt regeringen inte är lämplig med en modell där ansökan i stället görs hos allmän förvaltningsdomstol. Regeringen gör däremot bedömningen att det enligt gällande rätt med stöd av 37 b § förvaltningsprocesslagen finns en möjlighet att undanröja sådana förelägganden genom beslut om resning. Resningsinstitutet skiljer sig emellertid från en reglering som bygger på den modell som ges i 59 kap. 6 § rättegångsbalken. En första skillnad är att resningsinstitutet inte torde ge möjligheter till undanröjande i alla de situationer där så skulle kunna ske med en tillämpning av promemorians förslag. En annan skillnad är att det vid tillämpning av resningsinstitutet torde kunna förekomma att den som sanktionen riktas mot får åläggas att betala en högre avgift, något som inte skulle bli fallet med den reglering som föreslogs i promemorian (jfr Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken, version oktober 2014, t.o.m. supplement 77, kommentaren till 59 kap. 6 §). Enligt Lagrådets mening bör det i den fortsatta beredningen övervägas att införa en bestämmelse av det slag som föreslogs i promemorian. 15 kap. 9 c § Beträffande förfarandet med sanktionsföreläggande och dess innehåll anges i remissen, s. 49 f., bl.a. följande. Rent formellt är Finansinspektionen inte bunden av den sanktion som angetts i ett sanktionsföreläggande som inte har godkänts. Utgångspunkten bör dock vara att inspektionen vid tiden för föreläggandet har gjort en noggrann bedömning av vad som är en rimlig sanktion i det aktuella fallet. Den bedömningen bör normalt inte ändras för att föreläggandet inte godkänns och den sanktion som Finansinspektionen ansöker om hos domstol bör således normalt vara densamma som angetts i föreläggandet. Enligt Lagrådets mening finns det skäl att i detta hänseende skilja mellan ändringar till den enskildes förmån och ändringar till dennes nackdel. I det förra fallet saknas skäl att inta en restriktiv hållning. Detsamma gäller emellertid inte för ändringar i skärpande riktning om föreläggandet inte godkänns. I förarbetena till reglerna om avgiftsföreläggande i 3 kap. konkurrenslagen (2008:579) anges att en grundläggande förutsättning för ett system med avgiftsföreläggande är att det tillgodoser rimliga krav på rättssäkerhet. Det betonas här att företag som väljer ett domstolsförfarande framför ett avgiftsföreläggande inte bör missgynnas genom att riskera att betala högre konkurrensskadeavgift än vad som skulle ha blivit fallet om ett föreläggande hade godkänts (se prop. 2007/08:135 s. 88 f.). Lagrådet anser att samma princip bör gälla för de nu föreslagna sanktionsavgifterna. Även om Finansinspektionen inte skulle vara formellt förhindrad att i domstolen yrka en strängare sanktion än den som inspektionen har satt ut i sanktionsföreläggandet, talar starka rättssäkerhetsskäl för att så inte sker. Under den fortsatta beredningen bör det närmare utvecklas hur regleringen är tänkt att tillämpas. Förslaget till lag om ändring i lagen om värdepappersmarknaden De föreslagna ändringarna i lagen om värdepappersmarknaden har genomgående samma innehåll och utformning som de föreslagna ändringarna i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Vad Lagrådet har anfört i fråga om lagen om ändring i lagen om bank- och finansieringsrörelse gäller mutatis mutandis angående lagen om ändring i lagen om värdepappersmarknaden. Parallelluppställning över genomförandet av direktiv 2013/36/EU (kapitaltäckningsdirektivet) i svensk rätt Artikel i kapitaltäckningsdirektivet Svenska bestämmelser Artikel 65.2 15 kap. 1 a § LBF, 25 kap. 1 a § LVM Artikel 66.2 a Förordning Artikel 66.2 c 14 kap. 7 a §, 15 kap. 18 § LBF, 24 kap. 8 a §, 25 kap. 17 § LVM Artikel 66.2 d och e 14 kap. 7 a §, 15 kap. 8 a och 18 §§ LBF, 24 kap. 8 a §, 25 kap. 9 a och 17 §§ LVM Artikel 67.1 a-p 15 kap. 1 a § LBF, 25 kap. 1 a § LVM Artikel 67.2 a Förordning Artikel 67.2 d 15 kap. 1 a § LBF, 25 kap. 1 a § LVM Artikel 67.2 f och g 15 kap. 1 a och 8 a §§ LBF, 25 kap. 1 a och 9 a §§ LVM Artikel 68 Förordning Artikel 70 a och b 15 kap. 1 b § LBF, 25 kap. 1 b § LVM Artikel 70 c och d 15 kap. 9 § LBF, 25 kap. 10 § LVM Artikel 70 e 15 kap. 1 b § LBF, 25 kap. 1 b § LVM Artikel 70 f och g 15 kap. 1 c § LBF, 25 kap. 1 c § LVM Artikel 70 h 15 kap. 1 b § LBF, 25 kap. 1 b § LVM Finansdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 januari 2015 Närvarande: Statsministern S Löfven, ordförande, och statsråden Å Romson, Y Johansson, M Johansson, I Baylan, K Persson, S-E Bucht, H Hellmark Knutsson, I Lövin, Å Regnér, M Andersson, A Johansson, P Bolund, M Kaplan, M Damberg, A Bah Kuhnke, A Strandhäll, A Shekarabi, G Fridolin, G Wikström, A Hadzialic Föredragande: statsrådet Bolund Regeringen beslutar proposition Nya administrativa sanktioner på finansmarknadsområdet Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Lag (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse 32013L0036 Lag (2007:528) om värdepappersmarknaden 32013L0036