Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2013/14:183 Lag om handel med timmer och trävaror Prop. 2013/14:183 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 13 mars 2014 Fredrik Reinfeldt Eskil Erlandsson (Landsbygdsdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslår regeringen en särskild lag med kompletterande bestämmelser till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010 om fastställande av skyldigheter för verksamhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror på marknaden (timmerförordningen). Lagen innehåller bestämmelser om den behöriga myndighetens kon- troll av att timmerförordningen följs. Den behöriga myndigheten har rätt att på begäran få upplysningar och ta del av handlingar och få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som har anknytning till verksamhet som innebär att släppa ut timmer och trävaror på marknaden. Vidare får den behöriga myndigheten meddela förelägganden och förbud samt besluta om att ta om hand timmer eller trävaror som uppenbart härrör från olaglig avverkning. Enligt den föreslagna lagen straffsanktioneras överträdelser av förbudet enligt timmerförordningen att släppa ut timmer eller trävaror som härrör från olaglig avverkning på marknaden. Straffskalan ska vara böter eller fängelse i högst sex månader. Om gärningarna är att anse som ringa ska det dock inte dömas till ansvar. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2014. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag om handel med timmer och trävaror 5 2.2 Förslag till lag om ändring i tullagen (2000:1281) 8 3 Ärendet och dess beredning 9 4 Gällande rätt 10 4.1 EU:s timmerförordning 10 4.2 Andra EU-förordningar och internationella åtaganden 11 4.3 Svensk rätt 12 5 Behovet av lagstiftning 14 6 Allmänna överväganden 14 7 Behörig myndighet 17 8 Kontroll 18 8.1 Den behöriga myndighetens uppgifter 18 8.2 Befogenheter i samband med kontroll 20 8.3 Omhändertagande av timmer och trävaror 23 8.4 Föreläggande, förbud och vite 27 8.5 Hjälp av Polismyndigheten 28 9 Sanktioner och förverkande 29 9.1 Sanktioner 29 9.2 Förverkande 40 10 Överklagande m.m. 41 11 Tullagen 43 12 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 45 13 Konsekvenser av regeringens förslag 45 13.1 Lagens syfte och alternativa lösningar 45 13.2 Vilka berörs av regleringen? 45 13.2.1 Verksamhetsutövare, handlare och övervakningsorganisationer 45 13.2.2 Behörig myndighet 47 13.2.3 Tullverket 48 13.2.4 Rättsväsendets myndigheter 48 14 Författningskommentar 49 14.1 Förslaget till lag om handel med timmer och trävaror 49 14.2 Förslaget till lag om ändring i tullagen (2000:1281) 53 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010 av den 20 oktober 2010 om fastställande av skyldigheter för verksamhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror på marknaden 54 Bilaga 2 EU-kommissionens genomförandeförordning (timmerförordning EU) nr 607/2012 av den 6 juli 2012 om detaljerade regler för systemet för tillbörlig aktsamhet och övervakningsorganisationer 65 Bilaga 3 EU-kommissionens delegerade förordning (EU) nr 363/2012 av den 23 februari 2012 om förafrandereglerna för erkännande och återkallande av erkännande av övervakningsorganisationer 68 Bilaga 4 Sammanfattning av Skogsstyrelsens meddelande 2012, nr 2, Uppdrag om nationella bestämmelser som kompletterar EU:s 73 Bilaga 5 Skogsstyrelsens författningsförslag 75 Bilaga 6 Förteckning över remissinstanserna (Skogsstyrelsens förslag) 79 Bilaga 7 Sammanfattning av promemorian 80 Bilaga 8 Promemorians författningsförslag 81 Bilaga 9 Förteckning över remissinstanserna (Promemorians förslag) 83 Bilaga 10 Lagrådsremissens lagförslag 84 Bilaga 11 Lagrådets yttrande 88 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 mars 2014 90 Rättsdatablad 91 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om handel med timmer och trävaror, 2. lag om ändring i tullagen (2000:1281). 1 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om handel med timmer och trävaror Härigenom föreskrivs följande. Inledande bestämmelser 1 § Denna lag kompletterar 1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010 av den 20 oktober 2010 om fastställande av skyldigheter för verksamhets- utövare som släpper ut timmer och trävaror på marknaden, och 2. förordningar som meddelats med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010. De ord och uttryck som används i denna lag har samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010. Behörig myndighet 2 § Den myndighet som regeringen bestämmer är behörig myndighet enligt de EU-förordningar som anges i 1 § och enligt denna lag. Kontroll 3 § Den behöriga myndigheten ska utöva kontroll av 1. att de EU-förordningar som anges i 1 § och de beslut som har med- delats med stöd av EU-förordningarna följs, och 2. att denna lag, de föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen och de beslut som meddelats med stöd av lagen följs. Den behöriga myndigheten ska också verka för att nämnda beslut och bestämmelser följs. 4 § Den behöriga myndigheten har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att 1. på begäran få upplysningar, ta del av handlingar och register, och 2. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som har an- knytning till den verksamhet kontrollen avser och där göra undersök- ningar och ta prover av timmer och trävaror som kan härröra från olagligt avverkat timmer. Rätten till tillträde gäller inte bostäder. 5 § Den behöriga myndigheten får i samband med kontroll av en verk- samhetsutövare besluta om att hos denne ta om hand timmer eller trä- varor som släppts ut på marknaden av verksamhetsutövaren om det är uppenbart att timret eller trävarorna härrör från olaglig avverkning. Ett sådant omhändertagande får vara i högst sex månader. Förelägganden och förbud 6 § Utöver vad som följer av de EU-förordningar som anges i 1 § får den behöriga myndigheten meddela de förelägganden och förbud som behövs för att 1. de EU-förordningar som anges i 1 § och de beslut som meddelats med stöd av EU-förordningarna ska följas, och 2. denna lag, de föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen och de beslut som meddelats med stöd av lagen ska följas. Vite 7 § Förelägganden eller förbud enligt de EU-förordningar som anges i 1 § eller enligt 6 § får förenas med vite. Den behöriga myndigheten får dock inte förelägga någon vid vite att medverka i en utredning av en gärning som kan leda till straff för honom eller henne. Hjälp av Polismyndigheten 8 § Polismyndigheten ska på begäran av den behöriga myndigheten lämna den hjälp som behövs för att 1. utöva kontrollen enligt 3 §, eller 2. verkställa ett beslut som meddelats med stöd av de EU-förordningar som anges i 1 § eller med stöd av denna lag. Hjälp enligt första stycket får begäras endast om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver användas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl. Straff 9 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot förbudet i artikel 4.1, jämförd med artikel 2, i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010 av den 20 oktober 2010, i den ursprungliga lydelsen, att släppa ut timmer från olaglig avverkning eller trävaror som härrör från sådant timmer på marknaden, om avverkningen skett i strid med bestämmelser i avverk-ningslandet i fråga om 1. tillstånd eller godkännande, 2. anmälan eller underrättelse till en myndighet eller föreskriven tids- frist efter sådan anmälan eller underrättelse, 3. villkor i ett tillstånd eller i ett beslut om godkännande, 4. områdesskydd till skydd för särskilda miljöer eller arter, eller 5. tillstånd eller förbud när det gäller export. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Om gärningen är belagd med samma eller strängare straff enligt brotts- balken eller enligt 29 kap. 2 b § miljöbalken, får inte dömas till ansvar enligt denna paragraf. 10 § Den som överträtt ett vitesföreläggande får inte dömas till ansvar enligt denna lag för den gärning som omfattas av föreläggandet. Förverkande 11 § Timmer och trävaror som varit föremål för brott enligt 9 § eller värdet därav samt utbyte av ett sådant brott ska förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. Överklagande m.m. 12 § Den behöriga myndigheten får bestämma att ett beslut av myndigheten enligt de EU-förordningar som anges i 1 § eller denna lag ska gälla omedelbart även om det överklagas. 13 § Beslut av den behöriga myndigheten enligt de EU-förordningar som anges i 1 § och denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2014. 2.2 Förslag till lag om ändring i tullagen (2000:1281) Härigenom föreskrivs att 11 kap. 6 § tullagen (2000:1281) ska ha följande lydelse Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 11 kap. 6 § Tullverket ska på begäran till- handahålla följande myndigheter uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör import eller export av varor: Arbetsmiljö- verket, Boverket, Elsäkerhets- verket, Havs- och vattenmyndig- heten, Statens jordbruksverk, Kemikalieinspektionen, Kommers- kollegium, Konsumentverket, Kronofogdemyndigheten, Livsme- delsverket, Läkemedelsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårdsverket, Post- och telestyrelsen, Myndig- heten för radio och tv, Sveriges riksbank, Skatteverket, Statens energimyndighet, Statistiska cen- tralbyrån, Styrelsen för ackredite- ring och teknisk kontroll och Transportstyrelsen. Tullverket ska vidare på begäran tillhandahålla Säkerhetspolisen uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör export av varor. Tullverket ska på begäran till- handahålla följande myndigheter uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör import eller export av varor: Arbetsmiljö- verket, Boverket, Elsäkerhets- verket, Havs- och vattenmyndig- heten, Statens jordbruksverk, Kemikalieinspektionen, Kommers- kollegium, Konsumentverket, Kronofogdemyndigheten, Livsme- delsverket, Läkemedelsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårdsverket, Post- och telestyrelsen, Myndig- heten för radio och tv, Sveriges riksbank, Skatteverket, Skogssty- relsen, Statens energimyndighet, Statistiska centralbyrån, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll och Transportstyrelsen. Tullverket ska vidare på begäran tillhandahålla Säkerhetspolisen uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör export av varor. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2014. 3 Ärendet och dess beredning EU-rätten I syfte att motverka olaglig avverkning och därtill kopplad handel antog Europaparlamentet och rådet förordning (EU) nr 995/2010 av den 20 oktober 2010 om fastställande av skyldigheter för verksamhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror på marknaden (EUT L 295, 12.11.2010, s. 23-34, Celex 32010R0995), nedan timmerförordningen. Förordningen finns som bilaga 1. Kompletterande bestämmelser till timmerförordningen finns i kom- missionens genomförandeförordning (EU) nr 607/2012 av den 6 juli 2012 om detaljerade regler för systemet för tillbörlig aktsamhet samt hur ofta och på vilket sätt de övervakningsorganisationer ska kontrolleras som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010 om fastställande av skyldigheter för verksamhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror på marknaden (EUT L 177, 7.7.2012, s. 16-18, Celex 32012R0607). Förordningen finns som bilaga 2. Vidare finns kompletterande bestämmelser till timmerförordningen i kommissionens delegerade förordning (EU) nr 363/2012 av den 23 februari 2012 om förfarandereglerna för erkännande och återkallande av erkännande av övervakningsorganisationer enligt Europaparlamentets och rådets för- ordning (EU) nr 995/2010 om fastställande av skyldigheter för verk- samhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror på marknaden (EUT L 115, 27.4.2012, s. 12-16, Celex 32012R0363). Förordningen finns som bilaga 3. Skogsstyrelsens meddelande 2012:2 I mars 2011 gav regeringen Skogsstyrelsen i uppdrag att utarbeta förslag om nationella bestämmelser som kompletterar timmerförordningen. I oktober 2011 inkom myndigheten med sitt förslag till Landsbygdsdepartementet (dnr L2011/2857/LB). Regeringen såg behov av att analysera vissa av förslagen om nationella bestämmelser som kompletterar timmerförordningen ytterligare och lämnade därför i mars 2012 ett kompletterande uppdrag till Skogsstyrelsen att efter samråd med Tullverket, Statens jordbruksverk, Kommerskollegium och Naturvårdsverket, utarbeta förslag till nationella bestämmelser som kompletterar timmerförordningen. I juni 2012 inkom myndigheten med meddelande 2012:2, Uppdrag om nationella bestämmelser som kompletterar timmerförordningen, till Landsbygdsdepartementet (dnr L2012/1696/LB). En sammanfattning av meddelandet finns i bilaga 4. Meddelandets lagförslag redovisas i bilaga 5. Meddelandet har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. En sammanställning av remissyttrandena finns hos Landsbygdsdepartementet (dnr L2013/1696/LB). Kompletterande promemoria Mot bakgrund av de synpunkter som kom in vid remissbehandlingen av Skogsstyrelsens meddelande 2012:2 bedömdes att ytterligare över- väganden borde göras bl.a. när det gäller frågan om sanktioner för överträdelser av timmerförordningens bestämmelser. En promemoria, Komplettering av Skogsstyrelsens meddelande 2012:2, Uppdrag om nationella bestämmelser som kompletterar EU:s timmerförordning (dnr L2013/3287/RS) har tagits fram inom regeringskansliet. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 7. Promemorians lagförslag finns i bilaga 8. Promemorians lagförslag har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 9. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Landsbygdsdepartementet (dnr L2013/3287/RS). Lagrådet Regeringen beslutade den 20 februari 2014 att inhämta Lagrådets yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 10. Lagrådets yttrande finns i bilaga 11. Regeringen har följt Lagrådets synpunkter med undantag av vad Lagrådet anfört om lagens rubrik och om utformningen av 3 § i lagen om handel med timmer och trävaror. Synpunkterna behandlas i avsnitt 6 och 10 samt författningskommentaren. Dessutom- har vissa språkliga ändringar gjorts i lagtexten. 4 Gällande rätt 4.1 EU:s timmerförordning Timmerförordningen syftar enligt artikel 1 till att fastställa skyldigheter för verksamhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror på den inre marknaden för första gången, liksom skyldigheter för handlare. Timmerförordningen anger att det är förbjudet att släppa ut timmer från olaglig avverkning eller trävaror som härrör från sådant timmer på unionsmarknaden. Förbudet gäller oavsett om den olagliga avverkningen skett inom EU eller i tredjeland. Verksamhetsutövare som släpper ut tim- mer och trävaror på marknaden ska visa tillbörlig aktsamhet genom att tillämpa ett aktsamhetssystem. Systemet syftar till att ge tillgång till information, riskbedömning och reducering av den risk som fastställts. Timmerförordningen anger vidare att handlare utmed hela leverans- kedjan ska kunna identifiera verksamhetsutövare eller handlare som har levererat timmer eller trävaror till dem, och vid behov de handlare till vilka de har levererat timmer eller trävaror. Timmer som omfattas av EU:s bestämmelser beträffande Forest Law Enforcement, Governance and Trade (FLEGT) och Convention on Inter- national Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora (CITES) ska anses vara lagligt avverkat enligt timmerförordningen (avsnitt 4.2). 4.2 Andra EU-förordningar och internationella åtaganden Handlingsplan för att motverka olaglig avverkning och därtill kopplad handel Europeiska unionens råd beslutade 2003 om en handlingsplan, Forest Law Enforcement, Governance and Trade (FLEGT). Handlingsplanen innehåller en rad åtgärder, bl.a. att främja handel med legalt avverkat virke genom särskilda avtal. Rådet beslutade 2005, i linje med detta, om ett system med samarbetsavtal med stora virkesexporterande länder (EU- FLEGT) för att reducera olaglig avverkning av skog och stoppa importen av olagligt avverkat virke till EU (rådets förordning (EG) nr 2173/2005 av den 20 december 2005 om upprättande av ett system med Flegtlicen- ser för import av timmer till Europeiska gemenskapen), FLEGT-förord- ningen. Sedan dess har EU förhandlat med ett antal exportländer för att sluta bilaterala partnerskapsavtal (Voluntary Partnership Agreements, VPA). Genom dessa partnerskapsavtal ska exporterande länder förbinda sig att vidta åtgärder och införa ett licenssystem för att garantera att exporterat virke är lagligt avverkat. EU ska å sin sida förbinda sig att, från partnerskapsländer, endast acceptera import av virke som åtföljs av licens som visar att virket är lagligt avverkat. Dessutom ska EU bistå partnerskapsländerna för att systemet ska fungera bl.a. genom att stödja utvecklingen av övervaknings- och spårsystem och utveckla system för att ta emot och hantera det licensierade virket inom EU. Hittills har sex avtal tecknats mellan EU och timmerexporterande länder (Kamerun, Centralafrikanska republiken, Kongo Brazzaville, Ghana, Liberia och Indonesien). Förhandlingar pågår med ytterligare nio länder i Afrika, Asien och Latinamerika. Timmer som används i trävaror som förtecknas i bilagorna II och III till FLEGT-förordningen är att anse som lagligt avverkat enligt timmer- förordningen under förutsättning att timret härrör från partnerländer som förtecknas i bilaga I till FLEGT-förordningen samt är förenliga med den förordningen och dess tillämpningsföreskrifter (artikel 3 timmerförordningen). Konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter Convention on International Trade in Endangered Species of Wild Fauna and Flora (CITES) etablerades 1973. Fram till den 9 oktober 2013 har 179 länder anslutit sig till konventionen. Konventionen består av ett regelverk med bilagor där arter som hotas av internationell handel finns angivna. För dessa arter gäller speciella regler vid handel där syftet är att arter inte ska utrotas på grund av handel. Omfattande organiserad brottslighet förekommer avseende internationell handel med hotade arter. Handeln utgör ett hot mot ett stort antal växt- och djurarter. Inrättandet av CITES syftade till att reglera denna handel och att möjliggöra en hållbar handel med hotade arter. Handel med de listade arterna är bara tillåten om den inte hindrar arter- nas möjlighet att överleva i det fria. Den som vill handla med de listade arterna måste söka tillstånd. I Sverige är Jordbruksverket administrativ och beslutande myndighet för CITES vilket innebär att det är Jordbruks- verket som fattar beslut och som utfärdar tillstånd, vilket måste sökas i förväg, för aktiviteter med de arter av djur och växter som är skyddade enligt CITES. Jordbruksverket samarbetar med Naturvårdsverket, som är vetenskaplig myndighet för CITES i Sverige. Den vetenskapliga myndig- heten ska bland annat bedöma om handeln minskar artens möjlighet att överleva. Inom EU har CITES införts genom en särskild lagstiftning. EU:s bestämmelser gäller fler arter och är strängare än CITES. Bestämmel- serna finns i rådets förordning (EG) nr (338/97) om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handel med dem (CITES-förordningen) samt i EU-kommissionens förordning om hur den förstnämnda förordningen ska tillämpas. Timmer från arter som anges i bilagorna A, B och C till CITES-förord- ningen samt är förenliga med den förordningen och dess tillämpnings- föreskrifter är att anse som lagligt avverkat enligt timmerförordningen (artikel 3). Således ska timmer som har tillstånd enligt CITES-förordningen anses som lagligt avverkat. 4.3 Svensk rätt Skogsvårdslagen Skogsvårdslagen (1979:429) innehåller de centrala bestämmelserna om skogens skötsel, t.ex. om avverkning, föryngringsåtgärder och hänsyn till natur- och kulturmiljövårdens och rennäringens intressen samt om den enskildes skyldigheter i samband med detta. Lagen innehåller även be- stämmelser om tillsyn och om sanktioner vid överträdelser. I 14 § anges åtgärder på produktiv skogsmark som markens ägare är skyldig att underrätta Skogsstyrelsen om. Således anges i bestämmelsen; avverkning och uttag av skogsbränsle, dikning i samband med avverk- ning som inte kräver tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken, åtgärder för att tillgodose naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen i samband med avverkning, åtgärder för att tillgodose rennäringens intressen i samband med avverkning inom renskötselns året-runt-marker och åtgärder för att trygga återväxten av skogen. I 15 § anges att i fjällnära skog får avverk- ning inte ske utan Skogsstyrelsens tillstånd. I 17 och 18 §§ anges i vilka fall tillstånd till avverkning i fjällnära skog inte får ges. I 27 § anges att avverkning i ädellövbestånd enligt 23 § inte får ske utan Skogsstyrelsens tillstånd. Bestämmelserna i 35 § gäller tillsynsmyndigheten och anger att myn- digheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska följas. Av andra stycket framgår att ett föreläggande eller förbud får meddelas sedan det visat sig att myndighetens råd inte har följts. Föreläggande eller förbud får dock meddelas omedelbart i brådskande fall eller när det behövs för att bevara natur- eller kulturmiljövärden. Straffbestämmelser finns i 38 och 38 a §§. Genom dessa bestämmelser straffsanktioneras bl.a. överträdelser av skogsvårdslagens krav på underrättelse eller tillstånd vid avverkning. Påföljden är böter eller fängelse i högst sex månader. Miljöbalken Miljöbalken (1998:808) innehåller bl.a. bestämmelser om skydd av områden (7 kap.) och skydd för djur och växtarter (8 kap. miljöbalken). I 7 kap. miljöbalken finns bl.a. bestämmelser om naturreservat (4-8 §§), kulturreservat (9 §), naturminne (10 §), biotopsskyddsområde (11 §), vattenskyddsområde (21-22 §§) samt särskilt skyddade områden, s.k. Natura 2000 områden (27-29 b §§). Åtgärder som t.ex. avverkning på skogsmark som utgör ett nämnt skyddsområde kräver som regel tillstånd från den myndighet som beslutat om att bilda skyddsområdet, vilket normalt är länsstyrelsen, Skogsstyrelsen eller en kommunal myndighet. Med stöd av 8 kap. 1-2 och 4 §§ miljöbalken har artskyddsförord- ningen (2007:845) tillkommit. I denna förordning finns bestämmelser om fridlysning av djur- och växtarter (4-9 §§). Fridlysning innebär huvud- sakligen ett förbud att vidta åtgärder på mark där arten förekommer, som försämrar eller förstör förutsättningarna för dess bestånd. Åtgärder på skogsmark som innehåller fridlysta arter kräver normalt, enligt 14-15 §§ samma förordning, dispens. Det är länsstyrelsen som prövar frågor om sådan dispens. Enligt 12 kap. 6 § miljöbalken ska en verksamhet eller en åtgärd som inte omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt andra bestäm- melser i miljöbalken och som kan komma att väsentligt ändra natur- miljön anmälas för samråd hos den myndighet som utövar tillsynen. Den som har ansökt om tillstånd till eller underrättat Skogsstyrelsen om avverkning, uttag av skogsbränsle eller skyddsdikning enligt skogsvårds- lagens regler har uppfyllt eventuellt krav på samråd för åtgärden enligt miljöbalken. Vidare innehåller miljöbalken bestämmelser om straffsanktioner (29 kap.). För brott mot områdeskydd döms enligt 29 kap. 2 § miljö- balken till böter eller fängelse i högst två år. Den som hanterar växt eller produkt därav som omfattas av särskilt artskydd kan göra sig skyldig till artskyddsbrott enligt 29 kap. 2 b § miljöbalken. Straffskalan för art- skyddsbrott av normalgraden är böter eller fängelse i högst två år. För grovt artskyddsbrott är straffskalan fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Kulturmiljölagen Även kulturmiljölagen (1988:950) innehåller bestämmelser som medför att tillstånd kan krävas för att markägare ska få utföra åtgärder som t.ex. avverkning. I 2 kap. 6 § anges således att det är förbjudet att, utan till- stånd enligt detta kapitel, rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en forn- lämning. Av 2 kap. 12 § framgår att den som vill vidta en sådan åtgärd som avses i 2 kap. 6 § ska ansöka om tillstånd hos länsstyrelsen. Ägare av skogsmark kan således beröras av detta krav på tillstånd i samband med åtgärder som t.ex. avverkning. Den som uppsåtligen eller av oakt- samhet bryter mot bestämmelserna gör sig skyldig till fornminnesbrott (2 kap. 21 §). Straffskalan för fornminnesbrott av normalgraden är böter eller fängelse i högst sex månader. För grovt fornminnesbrott är straff- skalan fängelse i högst fyra år. För att brottet ska bedömas som grovt krävs att brottet varit uppsåtligt. 5 Behovet av lagstiftning I artikel 4.1 i timmerförordningen anges att det ska vara förbjudet att släppa ut timmer från olaglig avverkning eller trävaror som härrör från sådant timmer på marknaden. Vad som avses med utsläppande på mark- naden är definierat i artikel 2 i timmerförordningen. Med utsläppande på marknaden avses således leverans för första gången, oberoende av leve- ranssätt och försäljningsteknik, av timmer och trävaror på EU:s inre marknad för distribution eller användning i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller gratis. Det inbegriper också leverans genom distanskommunikation enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal. I artikel 4.2 ställs vidare krav på att verksamhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror på marknaden ska visa tillbörlig aktsamhet, och i detta syfte tillämpa ett system för tillbörlig aktsamhet utformat på det sätt som anges i artikel 6. Systemet ska omfatta åtgärder och förfaranden som ger tillgång till uppgifter och information om verksamhetsutövarens leveranser av timmer och trävaror. Bland annat ska handlingar eller andra uppgifter finnas som anger att timret och trävarorna stämmer överens med den tillämpliga lagstiftningen i avverkningslandet. En förordning är i enlighet med artikel 288 i fördraget om EU:s funktionssätt till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlems- staterna. Artiklarna 2, 4 och 6 är alltså direkt gällande rätt i Sverige. Timmerförordningen förutsätter dock kompletterande bestämmelser på nationell nivå i vissa avseenden. Det gäller bl.a. i fråga om behörig myn- dighets kontroll av olika aktörer och om sanktioner för överträdelser av timmerförordningens regler. Bestämmelser om kontroll som kan vara ingripande för den enskilde och bestämmelser om sanktioner kräver lag- form. 6 Allmänna överväganden Regeringens förslag: En ny lag införs med bestämmelser som ska komplettera timmerförordningen och förordningar som meddelats med stöd av den förordningen. Regeringens bedömning: Det finns inte behov av att i den nya lagen införa ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter som ska komplettera timmerförordningen och förordningar som meddelats med stöd av den förordningen. Skogsstyrelsens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för- slag. I Skogsstyrelsens författningsförslag finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de föreskrifter som behövs för att komplettera timmerförordningen och tillämpningsförordningar till den förordningen. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte några invänd- ningar eller har avstått från att yttra sig. Svensk Handel har tillstyrkt förslaget att införa en ny lag. Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Naturskyddsföreningen och WWF anser att det bör övervägas om det inte är lämpligare att den nationella lagstiftningen inarbetas i miljöbalken. Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen anför att timmerförordningen har en naturlig anknytning till miljöbalkens mål och tillämpnings- område och att närliggande frågor regleras i miljöbalken samt att lagstiftningen därmed skulle bli mer enhetlig och att gränsdragnings- frågor undviks. Naturskyddsföreningen anser att timmerförordningen i grunden handlar om miljöbrottslighet relaterad till skogsavverkningar. WWF anser att en del av de lagöverträdelser som kan bli aktuella i förhållande till timmerförordningen redan är reglerade i miljöbalken. När det gäller det av Skogsstyrelsen föreslagna bemyndigandet har ett par remissinstanser yttrat sig särskilt. Justitieombudsmannen anför att det bör övervägas om författningstexten ska arbetas om så att det framgår att bestämmelsen är en upplysning om regeringens rätt enligt 8 kap. 7 § regeringsformen att meddela verkställighetsföreskrifter och föreskrifter inom ramen för regeringens s.k. restkompetens eller om bestämmelsen helt kan utgå. Svensk Handel understryker vikten av att timmerförord- ningen genomförs på ett harmoniserat sätt och att Sverige inte inför nationella bestämmelser som går utöver kraven i timmerförordningen för att undvika ökad administrativ börda och kostnader för svenska företag. Skälen för regeringens förslag och bedömning En ny lag De centrala bestämmelserna i timmerförordningen är dels att det enligt artikel 4.1 är förbjudet för verksamhetsutövare att släppa ut timmer från olaglig avverkning eller trävaror som härrör från sådant timmer på mark- naden, dels en skyldighet enligt artikel 4.2 och artikel 6 för verksamhets- utövare att tillämpa ett system med förfaranden och åtgärder för att säkerställa att endast timmer och trävaror som härrör från lagliga avverk- ningar släpps ut på marknaden (visa tillbörlig aktsamhet). Bestämmel- serna i timmerförordningen avser att hindra att timmer och trävaror som härrör från olaglig avverkning får avsättning på marknaden. Syftet är att motverka att skog avverkas i strid mot gällande regler i avverknings- landet och att verka för ett hållbart skogsbruk genom en god och kontrol- lerad förvaltning av resursen skog. Enligt artikel 19 i timmerförordningen ska medlemsstaterna fastställa regler om de sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av bestäm- melserna i förordningen och vidta alla åtgärder som krävs för att se till att de genomförs. Dessa sanktioner ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Enligt 8 kap. 2 § första stycket p 2 regeringsformen ska föreskrifter meddelas genom lag om de avser förhållandet mellan enskilda och det allmänna under förutsättning att föreskrifterna gäller skyldigheter för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas person- liga eller ekonomiska förhållanden. De bestämmelser som ska komplettera timmerförordningen bör i huvudsak införas i lag. Några remissinstanser har framfört att de aktuella reglerna skulle kunna föras in i miljöbalken i stället för i en ny lag. Så som framförts av dessa remissinstanser kan överträdelser av bestämmelser i miljöbalken i samband med avverkning medföra att avverkningen är att anse som olaglig i timmerförordningens mening. Det gäller till exempel bestäm- melser om områdesskydd. Det finns emellertid ett flertal bestämmelser i annan nationell lagstiftning som, om de överträds i samband med avverkning av skog, kan leda till att avverkningen är att anse som olaglig enligt timmerförordningen. Det gäller till exempel bestämmelser i skogsvårdslagen (1979:429) om krav på tillstånd av myndighet eller underrättelse till myndighet (14-15 §§). Ett annat exempel är kravet på tillstånd för åtgärder vid avverkning som kan påverka fornminnen enligt 2 kap. 12 § kulturmiljölagen (1988:950). Även i brottsbalken finns be- stämmelser som kan medföra att avverkningen är att anse som olaglig enligt timmerförordningen. Det gäller exempelvis bestämmelser om stöld i 8 kap. 1 § brottsbalken. Relevanta bestämmelser i detta sammanhang finns således, förutom i miljöbalken, på flera olika håll i den nationella lagstiftningen. Gränsdragningsfrågor och frågor om brottskonkurrens kan till stor del lösas genom att bestämmelser görs uttryckligen subsidiära till annan lagstiftning. Härtill kommer att, i det fall avverkningen skett i ett annat land än Sverige, bedömningen av om timret är olagligt avverkat ska ske utifrån det landets bestämmelser (artikel 2 g i timmerförordningen). Sammantaget bedömer regeringen att de bestämmelser som ska komplettera timmerförordningen inte bör infogas i annan befintlig lagstiftning, utan lämpligen bör införas i en ny lag. Även om Lagrådet föredrar att det redan av lagens rubrik framgår att lagen kompletterar timmerförordningens bestämmelser stannar regeringen för en kortare rubrik utan den hänvisningen. Bemyndigande Så som Skogsstyrelsen konstaterat kan timmerförordningen och tillämp- ningsförordningarna till den förordningen behöva kompletteras med före- skrifter, inte enbart i en ny lag, utan även i förordning och myndighets- föreskrifter. Det kan exempelvis gälla kraven i artikel 5 där det anges att handlare ska spara information i fem år om vilka som har levererat timmer eller trävaror till dem och vilka handlaren själv levererat till. Ett tydliggörande av detta krav på spårbarhet i leveranskedjan kan behöva göras i nationella bestämmelser. Det kan också finnas ett behov av förtydliganden av kraven på systemet för tillbörlig aktsamhet enligt artikel 6 i timmerförordningen. Även t.ex. kravet för en övervaknings- organisation att enligt artikel 8.1 c underrätta behöriga myndigheter kan behöva kompletteras med verkställighetsföreskrifter. Det kan också finnas behov av att behörig myndighet utfärdar föreskrifter om tekniskt stöd, vägledning och information som avses artikel 13 i timmerförord- ningen. Föreskrifter av det ovan beskrivna slaget omfattas av regeringens kompetens enligt 8 kap. 7 § regeringsformen dvs. regeringens rätt att meddela verkställighetsföreskrifter och föreskrifter inom ramen för regeringens s.k. restkompetens. Vidare får regeringen enligt 8 kap. 11 § regeringsformen bemyndiga en myndighet under regeringen eller någon av riksdagens myndigheter att meddela sådana föreskrifter. Ett bemyn- digande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter av detta slag behöver därmed inte tas in i den nya lagen. Det bedöms inte heller vara nödvändigt att ta in en bestämmelse som upplyser om regeringens kompetens i detta avseende. 7 Behörig myndighet Regeringens förslag: Regeringen utser den myndighet som är behörig myndighet enligt de EU- bestämmelser som kompletteras av lagen och enligt denna lag. Skogsstyrelsens förslag: Överensstämmer i huvudsak med reger- ingens förslag. I Skogsstyrelsens förslag anges dock inte uttryckligen att en behörig myndighet ska utföra uppgifter enligt denna lag. Remissinstanserna: Remissinstanserna har lämnat förslaget utan invändningar eller avstått från att yttra sig. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 7 timmerförordningen ska varje medelemsstat utse en eller flera behöriga myndigheter som ska ansvara för tillämpningen av nämnda förordning. Vidare ska medlems- staterna enligt nämnda artikel senast den 3 juni 2013 ha informerat kommissionen om den eller de behörig myndigheter som utsetts av medlemsstaten. Genomförandet av timmerförordningen i denna del görs lämpligen i regeringsförordning med stöd av 8 kap. 7 § p 2 regerings- formen. En upplysningsbestämmelse om detta bör tas in i den nya lagen om handel med timmer och trävaror. Det ska här nämnas att det i dag anges i förordning (2009:1393) med instruktion för Skogsstyrelsen att myndigheten ska utföra de uppgifter som en behörig myndighet har enligt timmerförordningen (5 a §). 8 Kontroll 8.1 Den behöriga myndighetens uppgifter Regeringens förslag: Den behöriga myndigheten utövar kontroll av att timmerförordningen, förordningar som meddelats med stöd av timmerförordningen och de beslut som har meddelats med stöd av dessa EU-förordningar följs samt att den nya lagen och de föreskrifter som meddelats i anslutning till denna lag samt de beslut som meddelats med stöd av lagen följs. Den behöriga myndigheten ska vidare verka för att åtgärder vidtas mot överträdelser av de ovan nämnda bestämmelserna. Skogsstyrelsens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Remissinstanserna har i huvudsak lämnat för- slaget utan invändningar eller avstått från att yttra sig. Naturskydds-föreningen och WWF har tillstyrkt förslaget. Justitieombudsmannen anför att det av artikel 10 i timmerförordningen framgår att den behöriga myndigheten har rätt utföra kontroller för att fastställa om verksamhets- utövare uppfyller vissa krav och att det av bestämmelserna bör framgå att det är fråga om kontroll hos verksamhetsutövare, alltså de som släpper ut timmer eller trävaror på marknaden. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 10.1 i timmerförord- ningen ska den behöriga myndigheten utföra kontroller för att fastställa om verksamhetsutövaren uppfyller kraven i artiklarna 4 och 6 i nämnda förordning. I artikel 4 i timmerförordningen anges verksamhetsutövarnas huvudsakliga skyldigheter. Dessa innefattar enligt artikel 4.1 timmer- förordningen ett förbud att släppa ut timmer från olaglig avverkning eller trävaror som härrör från sådant timmer på marknaden. Vidare är verksamhetsutövaren enligt artikel 4.2 timmerförordningen skyldig att tillämpa ett system för tillbörlig aktsamhet som regleras närmare i artikel 6. Verksamhetsutövaren ska även upprätthålla och regelbundet utvärdera det system för tillbörlig aktsamhet som denne använder, om inte ett system för tillbörlig aktsamhet som inrättats av en övervakningsorganisation används. I artikel 10.2 anges övergripande hur den behöriga myndigheten ska utföra kontroller. Således anges i nämnda artikel bl.a. att kontrollerna ska utföras i enlighet med en riskbaserad plan som regelbundet ska ses över. I artikel 10.3 ges exempel på åtgärder som den behöriga myndigheten får vidta i samband med kontroll av verksamhetsutövare. I artikeln anges att kontroller får innefatta bland annat undersökning av system för tillbörlig aktsamhet, inbegripet riskbedömning och riskreducerande förfaranden samt undersökning av handlingar och register som styrker att systemet för tillbörlig aktsamhet och förfarandena fungerar. Behörig myndighet kan också göra stickprov som inbegriper granskningar i fält. Den behöriga myndigheten har vidare en skyldighet enligt timmer- förordningen att kontrollera övervakningsorganisationer, dvs. organisa- tioner som tillhandahåller system för tillbörlig aktsamhet för verksam- hetsutövare. I artikel 8.4 timmerförordningen anges således att den behöriga myndigheten regelbundet ska genomföra kontroller av att övervakningsorganisationerna utför de uppgifter och uppfyller de krav som ställs enligt artikel 8.1-2 i timmerförordningen. Övervaknings- organisationerna utses, efter ansökan, genom beslut om erkännande av kommissionen (artikel 8.3 i timmerförordningen). Om den behöriga myndigheten fastställer att en övervakningsorganisation inte längre utför sina uppgifter korrekt eller inte längre uppfyller kraven på en sådan organisation ska den behöriga myndigheten, enligt artikel 8.5 i timmerförordningen, utan dröjsmål rapportera detta till kommissionen som kan återkalla ett erkännande av övervakningsorganisationen. Som framgår ovan ska den behöriga myndigheten kontrollera att ett flertal bestämmelser i timmerförordningen följs. Enligt artikel 19 timmerförordningen är medlemsstaterna skyldiga att vidta alla de åtgärder som krävs för att se till att bestämmelserna i nämnda förordning genomförs. Regeringen anser därför att det i den nationella lagstiftningen bör anges vilken uppgift den behöriga myndigheten har och att det uttryckligen framgår att den innefattar, förutom kontroll av att timmerförordningens bestämmelser följs, kontroll av att de nationella bestämmelser som kompletterar timmerförordningen följs. Så som framgår av redogörelsen ovan så omfattar den behöriga myndighetens kontroll enligt timmerförordningen fler aktörer än verksamhetutövare. Med hänsyn till detta bör inte någon enskild aktör pekas ut i den nu föreslagna bestämmelsen. Regeringen anser även att det i det här sammanhanget bör slås fast i lagen att den behöriga myndigheten även är skyldig att verka för att regelverket följs. Detta innebär bl.a. att åtgärder ska vidtas mot överträdelser som den behöriga myndigheten uppmärksammar i sin verksamhet. Det kan också innebära att den behöriga myndigheten lämnar information om regelverkets innehåll. Den behöriga myndigheten kan vid överträdelser utnyttja exempelvis vitesinstrumentet eller andra instrument som är tillgängliga för att vidta åtgärder mot överträdelser. Lagen om handel med timmer och trävaror bör således innehålla en bestämmelse som ålägger den behöriga myndigheten att verka för att regelverket följs. Vidare vill regeringen i detta sammanhang peka på behovet av sam- verkan mellan behörig myndighet och Jordbruksverket när det gäller kontroll av import av trä och träprodukter som omfattas av bestämmel- serna i FLEGT-förordningen och CITES-förordningen. 8.2 Befogenheter i samband med kontroll Regeringens förslag: Den behöriga myndigheten har i den utsträck- ning det behövs för kontrollen rätt att - på begäran få upplysningar, ta del av handlingar och register, och - få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som har anknytning till verksamheten och där göra undersökningar och ta prover av timmer och trävaror som kan härröra från olagligt avverkat timmer. Rätten till tillträde gäller inte bostäder. Regeringens bedömning: Det finns inte behov av att införa en bestämmelse som ger kommissionen och företrädare för utländska myndigheter samma rättigheter som den behöriga myndigheten har i samband med kontroll. Vidare finns det inte behov av att införa ett bemyndigande som ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att meddela föreskrifter om att verksamhetsutövare och handlare ska lämna uppgifter om produktion, inköp, försäljning, import och export samt andra förhållanden av betydelse för timmerförordningen. Skogsstyrelsens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Skogsstyrelsen föreslår att rätten att få del av information och att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen ska omfatta även EU-kommissionen och inspektörer och experter som utsetts av EU-kommissionen samt företrädare för behöriga myndigheter i andra medlemsstater. Vidare anges inte uttryckligen i Skogsstyrelsens förslag att rätten att ta prover avser timmer och trävaror som kan härröra från olaglig avverkning. Skogsstyrelsens förslag innehåller också ett bemyndigande som ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att meddela föreskrifter om att verksamhetsutövare och handlare ska lämna uppgifter om produktion, inköp, försäljning, import och export samt andra förhållanden av betydelse för timmerförordningen. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat förslaget utan invändningar eller avstått från att yttra sig. Naturskyddsföreningen och WWF har tillstyrkt förslaget. Justitieombudsmannen konstaterar att den föreslagna bestämmelsen om rätt till information och tillträde ska gälla även för EU-kommissionen, vissa personer som utsetts av EU-kom- missionen och företrädare för behöriga myndigheter i andra medlems- stater och att skälet för detta anges vara regleringen om samarbete i artikel 12 timmerförordningen. Justitieombudsmannen anför vidare att det enligt den svenska regeringsformen gäller särskilda regler för överlåtelse av myndighetsutövning till utländska och internationella inrättningar. Justitieombudsmannen anser att timmerförordningens krav kan uppfyllas på annat sätt och att bestämmelsen ska utgå. Domstols- verket anser att det bör tydliggöras att rätten att göra undersökningar och ta prover avser timmer och trävaror som kan härröra från olaglig avverkning. Göteborgs tingsrätt påpekar att den som utsätts för kontroll- åtgärder enligt bestämmelsen och motsätter sig detta kan överklaga beslutet. Skogsindustrierna anser att Skogsstyrelsen redan har en upp- byggd och fungerande kontrollfunktion avseende illegal avverkning via de erfarna skogsvårdskonsulenterna och att någon ytterligare kontroll- funktion inte är nödvändig. Skogsindustrierna anser vidare att kontroll- frekvensen bör anpassas till riskanalysen och att kontrollerna främst bör inriktas på företag som inte är certifierade. Sveaskog och LRF Skogs- ägarna påpekar att kontroller och provtagning måste ske på ett sådant sätt att flödena inte fördröjs och att onödiga kostnader inte uppkommer. LRF Skogsägarna påpekar vidare att granskningsrutinerna ska baseras på riskbedömningar och att fysiska kontroller inte bör ske annat än vid misstanke om brott och endast undantagsvis genom stickprov. När det gäller det av Skogsstyrelsen föreslagna bemyndigandet an- gående föreskrifter om skyldighet för verksamhetsutövare och handlare att lämna uppgifter ifrågasätter Svensk Handel, Svenska Trädbränsle- föreningen och LRF Skogsägarna behovet av en sådan bestämmelse och anser att kravet går utöver vad som följer av timmerförordningen. LRF Skogsägarna anser vidare att en allmän inrapportering av uppgifter skulle medföra en stor administrativ börda för Skogsstyrelsen samt även en administrativ och ekonomisk börda för verksamhetsutövare och handlare. Svenska Trädbränsleföreningen anser att de aktuella uppgifterna, utom produktion, kan tas fram på begäran genom bestämmelsen om kontroll och att en uppgiftsskyldighet medför en omfattande och onödig pappers- exercis för myndigheter och företag. Svensk Handel anser att förslaget innebär en ökad administrativ börda för företagen. Skogsindustrierna anser att det är angeläget att uppgiftsskyldigheten avser kontroller och att den inte avser en löpande informationsskyldighet avseende affärsinfor-mation samt att en sådan skyldighet inte är förenlig med gällande kon-kurrenslagstiftning. Skälen för regeringens förslag och bedömning Möjlighet att genomföra kontroller För att kunna upprätthålla en effektiv kontroll är det viktigt att den behöriga myndigheten har befogenheter som gör det möjligt att genom-föra de kontroller och undersökningar som krävs för att säkerställa att timmerförordningen och de nationella regler som kompletterar timmer-förordningen följs. I regeringens skrivelse En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn (skr. 2009/10:79) redovisar regeringen generella bedömningar för hur en tillsynsreglering bör vara utformad. Bland annat anges att för att bli mer effektiv och rättssäker bör tillsynen vara tydligare och mer enhetlig. I likhet med vad som anges i nämnda skrivelse angående tillsyns-myndighet bör den myndighet som är behörig myndighet enligt timmerförordningen ha rätt att i den utsträckning som kontrollen fordrar få upplysningar och ta del av handlingar och register. Myndigheten bör också ha rätt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen och där göra erforderliga undersökningar och ta prover. Rätten till tillträde bör begränsas till områden, lokaler och andra utrymmen som har anknytning till verksamheten. I detta får anses ligga att kontrollmyndig- heten har rätt att få tillträde till utrymmen där det kan antas att det bedrivs en verksamhet som omfattas av kontrollen. En bestämmelse bör således införas i lagen som ger den behöriga myndigheten rätt att, för att utöva kontroll, ta del av information och att få tillträde till utrymmen på det sätt som beskrivs ovan. I bestämmelsen bör tydliggöras att rätten att ta prover omfattar timmer och trävaror som kan härröra från olagligt avverkat timmer. Kan det redan på annat sätt uteslutas att timret eller trävarorna inte härrör från olaglig avverkning bör inte finnas behov av provtagning. Proportionalitetsprincipen ska beaktas innan den behöriga myndig-heten vidtar åtgärder enligt bestämmelsen, dvs. begär upplysningar eller att ta del av handlingar och register. Principen ska således också beaktas innan den behöriga myndigheten begär tillträde till utrymmen, gör under-sökningar eller tar prover. Proportionalitetsprincipen innebär att den behöriga myndigheten ska göra en avvägning mellan myndighetens behov av att utföra åtgärden för att utöva kontroll och den enskildes intressen. Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare skyddad mot husrannsakan och liknande intrång. Skyddet mot husrannsakan kan enligt 2 kap. 20 § regeringsformen begränsas genom lag men för sådan lag gäl-ler de särskilda regler som anges i nämnda bestämmelse i regeringsformen. Detta innebär bl.a. att begränsningen får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle och aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamål som föranlett den. Av integritetsskäl bör därför särskilt noga prövas om ett kontrollorgans tillträdesrätt även ska inkludera bostäder. En sådan rätt bör endast ges om det är nödvändigt för att kunna bedriva en effektiv tillsyn (jfr regeringens skrivelse En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn). Behovet av att utöva kontroll i nu aktuella avseenden i privata bostäder bedöms vara litet och motiverar inte att den enskildes skydd mot intrång i bostaden inskränks. Bostäder bör således uttryckligen undantas från de utrymmen som den behöriga myndigheten har tillträde till för kontroll-verksamhet. Samarbete med EU-kommissionen och utländska myndigheter I artikel 12 timmerförordningen anges att behöriga myndigheter i med-lemsstaterna ska samarbeta med varandra och de administrativa myndigheterna i tredje länder. Vidare anges att behöriga myndigheter ska utbyta information med varandra samt med kommissionen om allvarliga brister som upptäcks vid kontroller och om de sanktioner som åläggs enligt timmerförordningen. Det samarbete som föreskrivs i nämnda artikel utgörs främst av informationsutbyte mellan behöriga myndigheter i medlemsstaterna och administrativa myndigheter i tredje land. För att utföra detta samarbete krävs inte att företrädare för kommissionen eller utländska myndigheter deltar vid kontroller som den behöriga myndigheten utför i Sverige. Regeringen delar därför Justitieombudsmannens uppfattning att det inte finns behov av en bestämmelse som ger dessa företrädare rätt att vid kontroll av verksamhet enligt timmerförordningen ta del av information och få tillträde till utrymmen på samma sätt som den nationella behöriga myndigheten. Uppgiftsskyldighet för verksamhetsutövare och handlare Skogsstyrelsens författningsförslag innehåller en bestämmelse med ett bemyndigande som ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att meddela föreskrifter om att verksamhetsutövare och handlare ska lämna uppgifter om produktion, inköp, försäljning, import och export samt andra förhållanden av betydelse för timmerförordningen. Artikel 5 i timmerförordningen innehåller bestämmelser om att handlare ska spara information i minst fem år som gör det möjligt att identifiera verksamhetsutövare eller handlare som har levererat timmer eller trävaror och vid behov de handlare till vilka de levererat timmer och trävaror. I den nämnda artikeln anges även att handlare på begäran ska lämna denna information till den behöriga myndigheten. Den aktuella informationen kan förutsättas innehålla uppgifter om inköp, försäljning, import och export som handlaren varit delaktig i. Vidare innehåller artikel 10 i timmerförordningen bestämmelser om kontroll av verksamhetsutövare. I artikeln anges att kontrollen bl.a. får innefatta undersökning av handlingar och register som styrker att syste-met för tillbörlig aktsamhet fungerar väl och att verksamhetsutövaren ska ge det bistånd som är nödvändigt för att genomföra kontrollen, bl.a. genom uppvisande av handlingar eller register (artikel 10.3-4). Även denna information får förutsättas innehålla uppgifter om inköp, försälj-ning, import och export som handlaren varit delaktig i, men också uppgifter om eventuell produktion med koppling till timmer eller trävaror som verksamhetsutövaren varit involverad i. De ovan beskrivna bestäm- melserna ger således den behöriga myndigheten möjlighet att vid begäran eller i samband med kontroll få uppgifter från handlare och verksamhets-utövare. Härtill kommer att det i den ovan föreslagna bestämmelsen anges att den behöriga myndigheten, i den utsträckning det behövs för kontrollen, har rätt att på begäran få upplysningar, ta del av handlingar och register. Regeringen bedömer att de nu beskrivna bestämmelserna ger den behöriga myndigheten rätt att få de uppgifter från handlare och verksamhetsutövare som krävs för ett genomförande av timmerförordningen. Vidare riskerar ytterligare bestämmelser om skyldighet att lämna uppgifter att, så som flera remissinstanser påpekat, öka den administra-tiva bördan för handlare och verksamhetsutövare. Ett bemyndigande av det slag som Skogsstyrelsen föreslagit bör därför inte tas in i den nya lagen. 8.3 Omhändertagande av timmer och trävaror Regeringens förslag: Den behöriga myndigheten får i samband med kontroll av en verksamhetsutövare besluta om att hos denne ta om hand timmer eller trävaror som släppts ut på marknaden av verksam-hetsutövaren om det är uppenbart att timret eller trävarorna härrör från olaglig avverkning. Ett sådant omhändertagande får vara i högst sex månader. Regeringens bedömning: Det finns inte tillräckliga skäl att införa en bestämmelse i den nya lagen som ger den behöriga myndigheten rätt besluta om att timmer och trävaror som omhändertagits av myn-digheten ska förstöras. Skogsstyrelsens förslag: Överensstämmer inte med regeringens för-slag. I Skogsstyrelsens förslag finns inte någon bestämmelse som preci-serar förutsättningar för att den behöriga myndigheten ska kunna besluta om att omhänderta timmer eller trävaror eller under hur lång tid ett sådant beslut får gälla. Vidare föreslår Skogsstyrelsen att timmer och trävaror, som tagits i beslag med stöd av artikel 10.5 i timmerförord-ningen, efter beslut av den behöriga myndigheten ska få förstöras på ägarens bekostnad. Remissinstanserna: Naturskyddsföreningen och WWF har tillstyrkt förslaget. Flera remissinstanser, Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, Domstolsverket och Åklagarmyndigheten har haft synpunkter på den föreslagna bestämmelsen om att den behöriga myndigheten ska få för-störa timmer och trävaror som den behöriga myndigheten tagit om hand. Justitieombudsmannen anför att timmerförordningen och den föreslagna lagbestämmelsen inte räcker som reglering avseende beslag av timmer och trävaror. Det måste enligt Justitieombudsmannen framgå vad som krävs för att myndigheten ska få besluta om beslag, hos vem beslag får göras och hur lång tid myndigheten har på sig att bestämma vad som ska hända med den i beslag tagna egendomen. Vidare bör enligt Justitieombudsmannen diskuteras om ägaren ska ha rätt till ersättning för egendomens värde om egendomen förstörs eller används som bränsle. Justitieombudsmannen föreslår också att en annan en annan term än beslag används i lagen eftersom det i detta sammanhang inte är fråga om en straffprocessuell åtgärd. Justitiekanslern anför att med beslag i bestämmelsens mening avses inte någon straffrättslig åtgärd utan ett omhändertagande som led i en kontrollåtgärd och att förslaget innebär att det införs ett administrativt tvångsmedel utan att grundläggande principer om behov, ändamål och proportionalitet beaktas. Justitiekanslern anser att det saknas analys av behovet av att den behöriga myndigheten ska få vidta åtgärderna och att det saknas bestämmelser som anger förutsättningarna för att den behöriga myndigheten ska få förstöra timret eller trävarorna på ägarens bekostnad. Domstolsverket anser att det är anmärkningsvärt att det i den föreslagna bestämmelsen inte preciseras vilka förutsättningar som ska vara upp-fyllda för beslut om sådan åtgärd. Vidare bör enligt Domstolsverket övervägas om inte ett annat begrepp än beslag bör användas eftersom det inte är än straffrättslig åtgärd utan snarare ett omhändertagande som ett led i en kontrollåtgärd. Åklagarmyndigheten konstaterar att det av den föreslagna bestämmelsen framgår att beslagtaget timmer och trävaror kan förstöras på ägarens bekostnad och anser att det direkt av lagtexten bör framgå att egendomen får förstöras för ändamål av allmänt intresse. Skälen för regeringens förslag och bedömning Omhändertagande av timmer och trävaror I artikel 10.5 timmerförordningen anges bl.a. att om det till följd av kontroll som den behöriga myndigheten gjort hos en verksamhetsutövare framkommer brister hos verksamhetsutövaren så får den behöriga myn-digheten, beroende på typ av brist, omgående vidta tillfälliga åtgärder. Med detta avses således beslut om tidbegränsade åtgärder som kan träda i kraft omedelbart. Som ett exempel på en sådan åtgärd anges i nämnda artikel i timmerförordningen beslag av timmer och trävaror. Det är således fråga om ett administrativt beslut om omhändertagande av varor som den behöriga myndigheten kan besluta om i samband med kontroll av verksamhetsutövaren. Bestämmelsen i artikel 10.5 i timmerförord-ningen är direkt tillämplig. Vid tillämpningen av bestämmelsen gäller principen om proportionalitet, dvs. åtgärden får vidtas endast om det som uppnås med åtgärden står i proportion till de ingrepp för den enskilde som åtgärden medför. Behov av att omhänderta timmer eller trävaror bedöms emellertid främst föreligga i samband med utredning av misstankar om brott enligt 9 § i den föreslagna lagen, dvs. att verksamhetsutövaren brutit mot förbudet att släppa ut timmer eller trävaror som härrör från sådant timmer på marknaden. I dessa fall kan beslut om beslag av egendomen fattas av polis och åklagare med stöd av bestämmelserna i 27 kap. rättegångs-balken. Det kan dock inte uteslutas att det kan uppkomma situationer då det finns behov av att den behöriga myndigheten omhändertar timmer och trävaror i samband med kontroll av verksamhetsutövare. Det kan exempelvis vara fallet då det finns en omedelbar risk att timret eller trävarorna i annat fall säljs eller på annat sätt undanskaffas. Ett omhän-dertagande av egendom kan emellertid vara ett allvarligt ingrepp för den enskilde. Regeringen delar därför den uppfattning som framförts av Justitieombudsmannen, Justitiekanslern och Domstolsverket att det i lagen bör preciseras hos vem och under vilka förutsättningar ett om-händertagande av timmer och trävaror får göras samt under hur lång tid ett sådant omhändertagande får vara. Vidare bör i lagtexten användas ett annat uttryck än beslag. Så som påpekats av Justitieombudsmannen och Domstolsverket är beslag ett uttryck som används för en straffprocessuell tvångsåtgärd enligt 27 kap. rättegångsbalken. I detta sammanhang är det, så som nämnt ovan, fråga om ett administrativt beslut om omhänder-tagande. Regeringen anser därför att uttrycket omhändertagande bör an-vändas i den nya lagen. Artikel 10 i timmerförordningen avser kontroll av verksamhetsutövare. För att undvika oklarhet bör det i lagen preciseras att det är hos verksamhetsutövare, i samband med kontroll av denne, som omhänder-tagande av timmer och trävaror får göras av den behöriga myndigheten. Så som nämnts ovan är omhändertagande av egendom ett allvarligt ingrepp för den enskilde och möjligheten att besluta om omhänder-tagande bör därför begränsas till fall där det står klart att det timmer eller trävara som tas om hand härrör från olaglig avverkning. Det ställs alltså mycket höga krav för att ett beslut om omhändertagande ska kunna fattas av den behöriga myndigheten. Vidare bör den tid som ett omhändertagande får vara preciseras till högst sex månader. Inom denna tid bör den behöriga myndigheten kontakta rättsvårdande myndigheter som polis eller åklagare, och dessa myndigheter ha möjlighet att vidta åtgärder, t.ex. besluta om beslag av föremålen med stöd av bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken. I detta sammanhang bör också framhållas att det i avsnitt 10 föreslås att ett beslut om omhändertagande ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol samt att den behöriga myndigheten ska få bestämma att dess beslut ska gälla omedelbart även om beslutet överklagas. Destruktion av timmer och trävaror I Skogsstyrelsens förslag finns en bestämmelse där det anges att den behöriga myndigheten får besluta att timmer och trävaror som tagits i beslag med stöd av artikel 10.5 i timmerförordningen ska förstöras på ägarens bekostnad. I författningskommentaren anges att ett sådant beslut kan vara nödvändigt exempelvis för att motverka uppkomst av yngel- härdar och insektshärjning i skog (Skogsstyrelsens Meddelande 2012:2, s. 57). Flera remissinstanser, Justitieombudsmannen, Justitiekanslern och Domstolsverket, har kritiserat bestämmelsen och anfört att det är en så pass ingripande åtgärd att det i lagen bör anges under vilka förutsättningar ett beslut om att förstöra egendom som omhändertagits får tas. I 29 § skogsvårdslagen (1979:429) finns ett bemyndigande för reger-ingen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om bekämpning av insektshärjning i skog och om utforsling eller lagring av virke och andra åtgärder som behövs för att motverka uppkomsten av yngelhärdar. Vidare finns enligt 5 § växtskyddslagen (1972:318) ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att besluta om bl.a. smittrening eller förstöring av växt eller växtprodukt för att bekämpa eller hindra spridning av växtskadegörare. Enligt regeringens bedömning krävs inte någon särskild bestämmelse i den nu föreslagna lagen som gör det möjligt att besluta om att förstöra timmer eller trävaror i syfte att bekämpa insektshärjning i skog, motverka yngelhärdar eller bekämpa och hindra spridning av växtskadegörare. Sådana bestämmelser finns, så som redovisas ovan, i annan lagstiftning. Vidare ska här nämnas att det i avsnitt 9.2 föreslås att det ska införas särskilda bestämmelser om förverkande av vara som varit föremål för brott enligt den nu föreslagna lagen. Sådana bestämmelser ger möjlighet att försälja förverkad egendom för statens räkning eller att förstöra (oskadliggöra) egendomen, se lag (1974:1066) om förfarande med för-verkad egendom och hittegods m.m. Ett sådant förfarande stämmer också väl med vad som anges i inledningen av timmerförordningen (p. 27). Härtill kan läggas att beslut om åtgärder som har sin grund i artikel 10.5 i timmerförordningen ska vara tillfälliga, dvs. tidsbegränsade. Detta krav på att åtgärden ska vara tillfällig är svårt att förena med ett beslut om destruktion av egendom. Sammantaget anser regeringen att det inte finns tillräckliga skäl för att i den nya lagen införa en bestämmelse om att den behöriga myndigheten ska få besluta om att förstöra timmer och trävaror som tagits om hand av myndigheten. 8.4 Föreläggande, förbud och vite Regeringens förslag: Den behöriga myndigheten ska kunna meddela de förelägganden och förbud som behövs för att bestämmelserna i timmerförordningen, förordningar som meddelats med stöd av timmerförordningen och de beslut som har meddelats med stöd av dessa EU-förordningar ska följas och för att lagen och de föreskrifter som meddelats i anslutning till denna lag samt de beslut som meddelats med stöd av lagen ska följas. Den behöriga myndigheten ska kunna förena sådana förelägganden och förbud med vite. Myndigheten får dock inte förelägga någon vid vite att medverka i en utredning av en gärning som kan leda till straff för honom eller henne. Skogsstyrelsens förslag: Överensstämmer i huvudsak med reger- ingens förslag. I Skogsstyrelsens förslag anges inte uttryckligen att den behöriga myndigheten inte får förelägga någon vid vite att medverka i en utredning av en gärning som kan leda till straff för honom eller henne. Remissinstanserna: Remissinstanserna har i huvudsak lämnat för- slaget utan invändningar eller avstått från att yttra sig. Naturskydds- föreningen och WWF har tillstyrkt förslaget. Justitieombudsmannen anför att det av Skogsstyrelsens förslag framgår att det är fråga om förelägganden och förbud som riktar sig till verksamhetsutövare och handlare och detta bör framgå av lagtexten. Skälen för regeringens förslag: En grundläggande förutsättning för att den behöriga myndigheten ska kunna säkerställa att timmerförordningen och de bestämmelser som kompletterar timmerförordningen följs är att myndigheten har möjlighet att vidta åtgärder vid bristande efterlevnad av regelverket. Enligt timmerförordningen finns det möjlighet för den behöriga myn- digheten att i samband med kontroll av verksamhetsutövare utfärda förelägganden om korrigerande åtgärder. Således anges i artikel 10.5 i timmerförordningen att den behöriga myndigheten får, om det vid kon- troller av verksamhetsutövare framkommer brister, utfärda förelägganden om korrigerande åtgärder som verksamhetsutövaren ska vidta. Vidare får den behöriga myndigheten, beroende på den typ av brist som upptäckts, omgående vidta tillfälliga åtgärder, vilka bland annat kan omfatta beslag av timmer och trävaror eller förbud att saluföra timmer och trävaror. Dessa bestämmelser i timmerförordningen ska tillämpas direkt av den behöriga myndigheten. Emellertid kan det även i andra situationer finnas ett behov av att den behöriga myndigheten har möjlighet att meddela förelägganden och förbud för att säkerställa att bestämmelserna följs. Den behöriga myndigheten kan t.ex. ha behov av att förelägga vid vite att få del av handlingar som är nödvändiga för kontrollen av verksamhetsutövarna. I timmerförordningen ställs inte krav på att handlarna ska kontrolleras, men däremot finns i artikel 5 en skyldighet för handlare att spara information i fem år om vem som levererat till dem och till vem leveranser skett och på begäran ge myndigheterna denna information. Den behöriga myndigheten bör även kunna förelägga handlare vid vite att få del av information om varifrån leveranser med timmer och träprodukter kommer och till vem de levererats. Vad gäller meddelandet av förbud kan behov av andra typer av förbud förekomma vid sidan av det i artikel 10.5 i timmerförordningen angivna förbudet att saluföra timmer och trävaror. Det kan exempelvis finnas behov av att förbjuda en viss typ av importverksamhet hos en eller flera verksamhetsutövare. Det kan också finnas behov av att förbjuda verksamhet hos en övervakningsorganisation som fått sitt erkännande återkallat av kommissionen enligt artikel 8.5 i timmerförordningen. Den behöriga myndigheten har vidare, så som redovisats ovan, en skyldighet enligt artikel 8 i timmerförordningen att kontrollera övervak-ningsorganisationer, dvs. organisationer som tillhandahåller system för tillbörlig aktsamhet för verksamhetsutövare. I artikel 8.4 timmerförord-ningen anges att den behöriga myndigheten regelbundet ska genomföra kontroller av att övervakningsorganisationerna utför de uppgifter och uppfyller de krav som ställs enligt artikel 8.1-2 timmerförordningen. För att fullgöra denna kontrolluppgift kan det finnas ett behov av att den behöriga myndigheten kan utfärda förelägganden mot övervakningsorga-nisationen, exempelvis om att lämna ut viss information eller uppgifter. Det bör således i den nya lagen införas en bestämmelse om att den behöriga myndigheten får utfärda de förelägganden och förbud som behövs för att regelverket ska följas. Det bör vidare vara möjligt att förena dessa förelägganden och förbud med vite. För att undvika en dubbelreglering med EU-rätten bör i bestämmelserna om förelägganden och förbud förtydligas att åtgärderna får vidtas utöver vad som följer av timmerförordningen. I bestämmelsen bör också klargöras att, i det fall den behöriga myndigheten har anledning att misstänka att någon begått en gärning som kan föranleda straff, myndigheten inte vid vite får förelägga den misstänkte att medverka i utredningen av den gärning som misstanken avser. Så som framgår av redogörelsen ovan så kan det finnas behov av att den behöriga myndigheten utfärdar förelägganden och förbud även mot andra aktörer än verksamhetsutövare och handlare. Med hänsyn till detta bör inte någon enskild aktör pekas ut i den nu föreslagna bestämmelsen. 8.5 Hjälp av Polismyndigheten Regeringens förslag: Polismyndigheten ska på begäran av behörig myndighet lämna den hjälp som behövs för att utföra kontrollen eller för att verkställa ett beslut som meddelats med stöd av de EU- förordningar som kompletteras av lagen och de beslut som meddelats med stöd av lagen. Hjälp av Polismyndigheten får begäras endast när det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att kontrollen inte kommer att kunna utföras utan att polismans särskilda befogenheter enligt polislagen behöver användas eller att det annars finns synnerliga skäl. Skogsstyrelsens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna har avstått från att yttra sig eller lämnat förslaget utan invändningar. Naturskyddsföreningen och WWF har tillstyrkt förslaget. Skälen för regeringens förslag: Polisen har en exklusiv rätt att an-vända våld och saken regleras bl.a. i 10 § polislagen (1984:387). Där föreskrivs bl.a. att polisen får använda våld i samband med att man biträder någon som i sin myndighetsutövning ska bereda sig tillträde till byggnad, rum eller område. Enligt föreskrifter i ett stort antal författ-ningar har polisen i olika sammanhang ålagts en skyldighet att bistå andra myndigheter med handräckning för att myndigheterna ska kunna fullgöra sina uppgifter. En grundläggande princip är då att en myndighet endast ska begära biträde av polisen om uppgiften inte kan lösas på annat sätt. För en effektiv kontroll krävs att den behöriga myndigheten kan fullgöra sina uppgifter. Om en aktör t.ex. vägrar den behöriga myndig-heten tillträde till sina lokaler vid kontroll kan myndigheten behöva begära hjälp av polismyndighet för att kunna genomföra kontrollen. En bestämmelse som ger den möjligheten bör därför införas i den nya lagen. 9 Sanktioner och förverkande 9.1 Sanktioner Regeringens förslag: Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot förbudet enligt timmerförordningen att släppa ut timmer från olaglig avverkning eller trävaror som härrör från sådant timmer på marknaden döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om avverkningen skett i strid med bestämmelser i avverkningslandet i fråga om 1. tillstånd eller godkännande, 2. anmälan eller underrättelse till myndighet eller föreskriven tidsfrist efter sådan anmälan eller underrättelse, 3. villkor i ett tillstånd eller i ett beslut om godkännande, 4. områdesskydd till skydd för särskilda miljöer eller arter, eller 5. tillstånd eller förbud när det gäller export. För brott som är ringa ska det inte dömas till ansvar. Om gärningen är belagd med samma eller strängare straff enligt brottsbalken eller miljöbalkens bestämmelser om artskyddsbrott, ska den inte medföra ansvar enligt den ovan redovisade bestämmelsen. Om ett vitesföreläggande eller vitesförbud har överträtts ska det inte dömas till ansvar enligt den föreslagna lagen för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet. Regeringens bedömning: Överträdelser av skyldigheten för verk-samhetsutövare att tillämpa ett sådant system för tillbörlig aktsamhet som anges i timmerförordningen samt av skyldigheten för handlare att spara viss information bör vara sanktionerade genom vite. Skogsstyrelsens förslag: Överensstämmer till viss del med reger-ingens förslag. När det gäller bestämmelsen om straffsanktioner för överträdelser av förbudet i artikel 4.1 i timmerförordningen innehåller Skogsstyrelsens förslag inte någon precisering i lagtexten av vilka bestämmelser i avverkningslandet som ska beaktas vid bedömningen av om avverkningen är att anse som olaglig. Vidare är straffskalan enligt Skogsstyrelsens förslag böter eller fängelse i högst två år för brott av normalgraden och fängelse i lägst sex månader och högst fyra år för grovt brott. Remissinstanserna: Ett par remissinstanser, Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden, tillstyrker den föreslagna straffbestämmelsen när det gäller överträdelser av förbudet i artikel 4.1 i timmerförordningen. Ett flertal remissinstanser har emellertid framfört synpunkter på förslaget. Domstolsverket och Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det inte av timmerförordningen tydligt framgår vilka handlingar som är att betrakta som olaglig avverkning av timmer vilket innebär att det kan bli svårt att avgöra när det är fråga om en överträdelse av förbudet att släppa ut timmer eller trävaror som härrör från olagligt avverkat timmer. Justitiekanslern anser att det saknas en analys om det är lämpligt att rekvisiten för den straffbara gärningen bestäms genom en (implicit) hänvisning till timmerförordningen. Det saknas också enligt Justitie-kanslern redovisade överväganden om artikel 2 (b) i timmerförordningen i sig är avfattad på ett sådant sätt att den där givna definitionen uppfyller de krav som bör ställas på en brottsbeskrivning. Justitiekanslern påpekar också att för det fall timrets ursprung är oklart och det i efterhand inte kan bevisas, med den styrka som krävs för att uppfylla det för brottmål gällande beviskravet, att varorna härrör från olaglig avverkning torde något straffansvar inte kunna utkrävas såsom bestämmelsen är utformad. Om avsikten är att straffbelägga underlåtelse att vidta åtgärder för att försäkra sig om att timmer eller trävaror med oklart ursprung inte härrör från olaglig avverkning borde straffbestämmelsen lämpligen komplet-teras med en kriminalisering av underlåtenhet att vidta sådana åtgärder. Riksantikvarieämbetet anser att det finns brister i redovisningen av vad som kan utgöra olaglig avverkning. Sveaskog anser att vite är tillräckligt som sanktion. Världsnaturfonden och Naturskyddsföreningen anser att kravet enligt artikel 4.2 på ett system för tillbörlig aktsamhet är ett centralt krav i timmerförordningen för verksamhetsutövare och att överträdelser ska kunna straffsanktioneras. Åklagarmyndigheten anser att det bör övervägas om det bör införas straffansvar även för handlare i senare led för att lagstiftningen inte ska få en alltför begränsad tillämpning. Hovrätten över Skåne och Blekinge saknar en analys av frågan om det behövs straffbestämmelser när det gäller handlare samt anser att det kan ifrågasättas om den av Skogsstyrelsen föreslagna möjligheten att förena förelägganden och förbud med vite utgör en effektiv sanktion som svarar mot de krav som uppställs i förordningen. Naturskyddsföreningen anser att överträdelser av timmerförordningens krav på spårbarhet bör leda till straffansvar. Promemorians förslag och bedömning: Överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. Promemorians förslag innehåller en bestämmelse om straffsanktioner för överträdelser av kravet enligt artikel 4.2 i timmerförordningen på att verksamhetsutövare ska tillämpa ett aktsamhetssystem. Vidare omfattar, enligt promemorians förslag, bestämmelsen om straff för överträdelser av utsläppsförbudet timmer och trävaror som härrör från avverkning som skett i strid med bestämmelser i avverkningslandet i fråga om villkor i ett beslut om undantag eller annat beslut om avverkning. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser ser positivt på prome-morians förslag, har inte något att invända mot förslaget eller har avstått från att yttra sig. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför att man på ett övergripande plan inte något att erinra mot förslaget i promemorian. Några remissinstanser har synpunkter när det gäller sanktionering av överträdelser av förbudet enligt timmerförordningen att släppa ut timmer från olaglig avverkning eller trävaror som härrör från sådant timmer på marknaden. Således anser Skogsstyrelsen, Jordbruksverket, Naturvårds-verket, Världsnaturfonden och Naturskyddsföreningen att straffskalan för överträdelser av timmerförordningen bör vara densamma som för över- trädelser av bestämmelserna om artskyddsbrott i miljöbalken eftersom bestämmelserna har ett likartat skyddsintresse och att preskriptionstiden för brottet annars blir för kort. Vidare anser Skogsstyrelsen, Jordbruks- verket, Världsnaturfonden och Naturskyddsföreningen att den föreslagna straffbestämmelsen, när det gäller överträdelser av utsläppsförbudet i timmerförordningen, är för snävt utformad och därmed inte täcker alla bestämmelser i avverkningslandet som anges i artikel 2 h) i timmer-förordningen. Sveaskog och Skogsindustrierna ser positivt på prome-morians förslag och anser att det leder till ökad förutsägbarhet och därmed ökad rättssäkerhet. Sveaskog och Skogsindustrierna motsätter sig emellertid att utebliven anmälan om avverkning ska straffsanktioneras och anser att det strider mot proportionalitetsprincipen och mot timmer-förordningens syfte. Några remissinstanser har haft synpunkter när det gäller sanktioner för överträdelser av kravet i artikel 4.2 i timmerförordningen på att verksam-hetsutövare ska tillämpa ett aktsamhetssystem. Skogsstyrelsen tillstyrker att straffsanktion införs för uppsåtliga överträdelser av skyldigheten att använda ett aktsamhetssystem men anser att straffskalan bör vara böter eller fängelse i två år eftersom det är jämförbart med vad som gäller vid artskyddsbrott enligt miljöbalken. Jordbruksverket anser att straffskalan bör vara fängelse i högst två år eftersom det överensstämmer med vad som gäller vid överträdelser av EU:s regler angående CITES och FLEGT. Naturvårdsverket anser att efterlevnad av timmerförordningens krav på att verksamhetsutövare ska använda ett aktsamhetssystem är av avgörande betydelse för att uppnå syftet med timmerförordningen och att sanktionerna därmed bör skärpas så att de motsvarar straffskalan för artskyddsbrott och grovt artskyddsbrott, dvs. fängelse i högst fyra år. Världsnaturfonden och Naturskyddsföreningen tillstyrker att överträ-delser av kravet på att verksamhetsutövare ska använda ett aktsamhets- system straffsanktioneras men anser att straffsanktioneringen bör omfatta hela artikel 6 i timmerförordningen och att straffskalan bör vara den- samma som för artskyddsbrott enligt miljöbalken. Åklagarmyndigheten förespråkar sanktioner genom viten och anför att sanktioner genom viten, som är framåtriktade och inte reaktioner på begångna fel, är väl lämpade för att förmå verksamhetsutövare att införa aktsamhetssystem på önskat sätt. Åklagarmyndigheten anför vidare att vitesförlägganden har den fördelen att det därigenom kan förtydligas för verksamhetsutövaren vilka åtgärder som ska vidtas för att ett godtagbart aktsamhetssystem ska anses föreligga. Kammarrätten i Jönköping anser att kriminalisering av över-trädelser av normer bör användas med försiktighet och ställer sig tvek-sam till om de redovisade skälen är tillräckliga för att motivera kriminali-sering av underlåtenhet att använda ett aktsamhetssystem. Vidare anser kammarrätten att vite framstår som den mest effektiva och lämpliga lösningen. Skogsindustrierna och Svensk handel motsätter sig förslaget och anser att underlåtenhet att tillämpa ett aktsamhetssystem bör sank-tioneras genom vite. Svensk handel tillstyrker bedömningen att överträdelser av skyldig-heten enligt artikel 5 i timmerförordningen för handlare att spara viss information bör vara sanktionerad genom vite. Naturskyddsföreningen och Jordbruksverket anser att överträdelser av skyldigheten enligt artikel 5 i timmerförordningen för handlare att spara viss information bör vara straffsanktionerad. Skälen för regeringens förslag och bedömning Skyddsintresse och behov av repressiv regel I artikel 4.1 i timmerförordningen anges att det ska vara förbjudet att släppa ut timmer från olaglig avverkning eller trävaror som härrör från sådant timmer på marknaden. Vad som avses med utsläppande på mark- naden är definierat i artikel 2 b). Med utsläppande på marknaden avses således leverans för första gången, oberoende av leveranssätt och försäljningsteknik, av timmer och trävaror på EU:s inre marknad för distribution eller användning i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller gratis. Det inbegriper också leverans genom distans- kommunikation enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distans- avtal. Förbudet omfattar således bl.a. försäljning. Det krävs emellertid inte att överlåtelse har skett för att det ska anses vara fråga om ett utsläppande på marknaden. Förbudet omfattar därmed exempelvis även innehav för försäljning, dvs. utbjudande till försäljning. I artikel 4.2 ställs vidare krav på att verksamhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror på marknaden ska visa tillbörlig aktsamhet, och i detta syfte tillämpa ett system för tillbörlig aktsamhet utformat på det sätt som anges i artikel 6. Systemet ska omfatta åtgärder och förfaranden som ger tillgång till uppgifter och information om verksamhetsutövarens leveranser av timmer och trävaror. Bland annat ska handlingar eller andra uppgifter, t.ex. från certifieringsorgan, finnas som anger att timret och trävarorna stämmer överens med den tillämpliga lagstiftningen i avverk-ningslandet. Skyldigheten att visa tillbörlig aktsamhet syftar till att minimera risken för att olagligt avverkat timmer eller trävaror som härrör från sådant timmer släpps ut på marknaden. Bestämmelserna i timmerförordningen avser att hindra att timmer och trävaror som härrör från olaglig avverkning får avsättning på marknaden. Syftet är att motverka att skog avverkas i strid mot gällande regler i avverkningslandet och att verka för hållbart skogsbruk genom en god och kontrollerad förvaltning av resursen skog. Skogen är globalt av stor betydelse genom de ekosystemtjänster den tillhandahåller. Begreppet ekosystemtjänster beskriver ekosystemens direkta och indirekta bidrag till människors välbefinnande. De mer synliga ekosystemtjänsterna, exempelvis produktion av livsmedel och timmer (varor), påverkar och är beroende av andra tjänster som jordmånsbildning samt närings- och vattenreglering. Produkter i form av timmer eller andra råvaror samt funktioner i form av skydd av klimatsystemet är exempel på ekosystemtjänster från skogen som är nödvändiga för människan. För att möjliggöra fortsatt leverans av ekosystemtjänster från skogen krävs att de skogliga ekosystemen är motståndskraftiga (resilienta) och robusta med bevarad biologisk mångfald. Olaglig avverkning av skog är ett stort problem globalt. Den utgör ett hot mot lokala samhällen som är beroende av skogen för att överleva. Vidare orsakar den samhällsekonomiska förluster genom uteblivna skatteintäkter. Olagliga avverkningar under-minerar även utveckling av det hållbara skogsbruket, inklusive lönsamheten för verksamhetsutövare som följer tillämplig lagstiftning. Olaglig avverkning kan dessutom leda till avskogning och hota den biologiska mångfalden och därmed riskera att utarma deras förmåga att leverera livsviktiga ekosystemtjänster. Intresset av ett hållbart skogsbruk genom en god och kontrollerad förvaltning av resursen skog är därmed mycket skyddsvärt. Enligt artikel 19 i förordningen ska medlemsstaterna fastställa regler om de sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av bestämmelserna i förordningen och vidta alla åtgärder som krävs för att se till att de genomförs. Dessa sanktioner ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Mot denna bakgrund finns det behov av att införa sanktioner som motverkar att olagligt avverkat timmer eller trävaror från sådant timmer släpps ut på marknaden. Val av sanktion Sanktioner genom vite är framåtsyftande i sin handlingsdirigerande funktion och syftar till att tvinga fram ett önskat agerande. Vitet är av den anledningen mindre lämpligt att använda som sanktion för över-trädelser av det förbud som avses i artikel 4.1 i timmerförordningen. En administrativ sanktionsavgift är en tillbakaverkande sanktion. Sanktionsavgiften är således handlingsdirigerande genom att verka avskräckande och vinsteliminerande. En sådan sanktion bör emellertid knyta an till enkla och lätt konstaterbara fakta. Ett inte obetydligt utredningsarbete kan komma att krävas för att exempelvis bedöma om timret eller trävarorna härrör från olaglig avverkning. Vidare bör inte ansvar för överträdelser av utsläppsförbudet komma i fråga utan en subjektiv prövning av den felande, dvs. om det förelegat uppsåt eller oaktsamhet hos den felande i förhållande till överträdelsen. Även denna bedömning kan kräva ett inte obetydligt utredningsarbete. Sanktions-avgift bedöms således vara ett mindre lämpligt alternativ vid över-trädelser av förbudet att släppa ut timmer eller trävaror som härrör från olaglig avverkning. Vidare bör vid valet av sanktion för överträdelser av nu aktuella bestämmelser beaktas att överträdelser av bestämmelser i skogsvårdslagen som är väsentliga för att upprätthålla den lagens skyddsintresse är straffsanktionerade. Det gäller exempelvis avverkning i strid med bestämmelser om krav på anmälningsskyldighet, tillstånd eller områdesskydd, se 38 § första stycket 2 och 38 a § första stycket 3 och 4 skogsvårdslagen. Timmerförordningen och skogsvårdslagen har, vilket utvecklas närmare nedan, likartat skyddsintresse. Detta talar för att även överträdelser mot bestämmelser som är väsentliga för att upprätthålla timmerförordningens skyddsintresse bör straffsanktioneras. Härtill kom-mer att gärningarna vid överträdelser av ovan nämnda bestämmelser i skogsvårdslagen och överträdelser av utsläppsförbudet i timmerförord-ningen är likartade i det avseendet att de avser hantering av olagligt avverkat timmer. Sammantaget leder detta till att övervägande skäl talar för att överträdelser av förbudet i timmerförordningen att släppa ut timmer eller trävaror som härrör från olaglig avverkning bör leda till straffansvar. När det gäller kravet enligt artikel 4.2 i timmerförordningen på att verksamhetsutövare ska tillämpa ett aktsamhetssystem hindrar inte vitets framåtsyftande funktion att det används som sanktion. Några remiss-instanser, Åklagarmyndigheten, Kammarrätten i Jönköping, Skogs-industrierna och Svensk handel, har också förespråkat att överträdelser av kravet för verksamhetsutövare att använda ett aktsamhetssystem sanktioners genom vite. Så som framhållits av Åklagarmyndigheten ger vitessanktionen möjlighet att i ett föreläggande vid vite precisera vilka brister i aktsamhetssystemet som verksamhetsutövaren måste åtgärda. Det ger också möjlighet att precisera inom vilken tid dessa åtgärder ska ske. Denna möjlighet till precisering av vilka åtgärder som måste vidtas talar för att vitesanktionen är effektiv när det gäller att komma till rätta med brister i verksamhetsutövarens aktsamhetssystem, dvs. när systemet inte uppfyller de krav som ställs enligt artikel 6 i timmerförordningen. Även ett förbud att utöva viss verksamhet kan förenas med vite. Härtill kommer att vitesbeloppet ska fastställas till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom att följa det före- läggande som är förenat med vitet (3 § lagen (1986:205) om viten). Detta medför att vitessanktionen kan anpassas till olika verksamhetutövares förhållanden för att utgöra en effektiv sanktion. Sammantaget anser regeringen att överträdelser av kravet på att verksamhetsutövare ska ha ett aktsamhetssystem bör sanktioneras genom vite. Gränserna för det straffbara området I Skogsstyrelsens förslag var de straffbara gärningarna, när det gäller överträdelser av utsläppsförbudet i timmerförordningen, inte preciserade till vissa angivna förfaranden utan det straffbara området bestämdes implicit genom en hänvisning till artikel 4.1 i timmerförordningen. Denna artikel ska i sin tur läsas tillsammans med artikel 2 där det bl.a. hänvisas till tillämplig lagstiftning i avverkningslandet. Några remiss-instanser, bl.a. Justitiekanslern, Domstolsverket och Hovrätten över Skåne och Blekinge framförde invändningar mot bestämmelsen och ansåg att det inte av timmerförordningen tydligt framgår vilka handlingar som var att betrakta som olaglig avverkning. Justitiekanslern ifrågasatte lämpligheten av att implicit hänvisa till timmerförordningen och om artikel 2 b) i timmerförordningen är avfattad på ett sådant sätt att den uppfyller de krav som bör ställas på en brottsbeskrivning. Mot bakgrund av bl.a. den remisskritiken gör regeringen bedömningen att det i den nationella straffbestämmelsen bör närmare preciseras vilka bestämmelser i avverkningslandet som ska beaktas vid bedömningen av om avverkningen är att anse som olaglig. Detta på grund av de krav på tydlighet, förutsägbarhet och avgränsning som av rättsäkerhetsskäl bör ställas på en bestämmelse som innebär att ett visst handlingssätt krimi-naliseras. De flesta remissinstanser, däribland Justitiekanslern, Domstols-verket och Hovrätten över Skåne och Blekinge godtar de i promemorian föreslagna preciseringarna av straffbestämmelsen. Några remissinstanser, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket, Världsnaturfonden och Naturskydds-föreningen, anser dock att de i promemorian föreslagna preciseringarna av straffbestämmelsen är för snäva och medför att alla de situationer som avses i artikel 2 h) inte omfattas av bestämmelsen. Av det skäl som nämnts ovan måste i detta sammanhang ställas krav på bestämmelsens tydlighet och förutsägbarhet. Den diskrepans som kan föreligga mellan artikel 2 h) i timmerförordningen och de i promemorian i fem punkter beskrivna preciseringarna får av det skälet godtas. Det ska här tilläggas att i den mån överträdelser av förbudet i artikel 4.1 i timmerförordningen inte omfattas av straffsanktioner genom den föreslagna straffbestäm-melsen så finns möjlighet för den behöriga myndigheten att besluta om sanktioner genom exempelvis förbud, som kan förenas med vite, för hela eller delar av en verksamhetsutövares verksamhet. Regeringen anser där-för att det i den nationella straffbestämmelsen, på samma sätt som före-slås i promemorian, bör tydliggöras att ansvar förutsätter att avverkning skett i strid med bestämmelser i avverkningslandet inom följande om-råden. 1. Tillstånd eller godkännande: I Sverige görs, om tillstånd krävs för åtgärden, en ansökan till ansvarig myndighet som bedömer ansökan i relation till gällande regler för åtgärden. 2. Anmälan eller underrättelse till myndighet eller föreskriven tidsfrist efter sådan anmälan eller underrättelse: I Sverige krävs att markägaren gör en anmälan eller underrättelse till ansvarig myndighet om avverkning eller åtgärd som är kopplad till avverkning. I normalfallet gäller en tidsfrist mellan inlämnande av anmälan eller underrättelse och när åtgärden får påbörjas. Under denna tidsfrist har myndigheten möjlighet att granska anmälan eller underrättelsen och bedöma om åtgärden kom-mer att utföras enligt gällande bestämmelser. Om markägaren inte kontaktats av ansvarig myndighet inom tidsfristen kan åtgärden utföras i enlighet med anmälan eller underrättelsen. I de fall ansvarig myndighet bedömer att det föreligger risk för att den planerade åtgärden kommer att utföras i strid med gällande bestämmelser kontaktas markägaren för rådgivning. Markägaren kan också föreläggas att vidta särskilda åtgärder eller förbjudas att utföra åtgärden eller delar av denna. I andra länder kan naturligtvis detta förfarande se ut på annat sätt. Sveaskog och Skogsindustrierna anser, som det får uppfattas, att en utebliven anmälan eller underrättelse om avverkning inte ska medföra att avverkningen anses som olaglig i den nu aktuella bestämmelsens mening och anför att det strider mot proportionalitetsprincipen och mot timmer-förordningens syfte. Så som redogjorts för ovan finns nationella bestämmelser om underrättelse och anmälan om avverkning i skogsvårdslagen (1979:429) och de författningar som meddelats med stöd av den lagen. Dessa bestämmelser utgör en central del av det nationella systemet för att se till att bl.a. natur- och miljöhänsyn beaktas i samband med avverkning. Sådana hänsyn måste också anses vara en del av timmerförordningens syfte. Utebliven anmälan eller underrättelse om avverkning bör därmed medföra att avverkningen anses olaglig enligt den föreslagna bestämmelsen. Med hänsyn till syftet anser regeringen att en sådan reglering inte är oproportionerlig. 3. Villkor i ett tillstånd eller i ett beslut om godkännande: I Sverige kan ansvarig myndighet villkora tillstånd för en avverkning eller annan åtgärd kopplad till avverkning. Det innebär att myndighetens beslut om tillstånd för åtgärden innehåller krav på att åtgärden ska utföras på ett visst sätt. I andra länder kan sådana villkor även bestå av exempelvis krav på betalning för rätten att avverka eller betalning av andra avgifter som är kopplade till åtgärden. I promemorians förslag anges även, under denna punkt; villkor i ett undantag eller ett annat beslut om avverkning. Beslut om undantag bedöms emellertid omfattas av tillstånd eller beslut om godkännande och behöver således inte anges särskilt. Andra beslut om avverkning bedöms inte vara relevanta i detta sammanhang och bestämmelsen bör därför inte omfatta dessa. Någon ändring i sak i jämförelse med promemorians förslag är inte avsedd. 4. Områdesskydd till skydd för särskilda miljöer eller arter: I Sverige kan ansvarig myndighet fatta beslut om skydd för ett visst område för att bevara natur eller kulturmiljö. Ett sådant beslut innebär normalt att avverkning eller andra åtgärder som är kopplade till avverkning inte får utföras inom området eller ska utföras i enlighet med villkor i föreskrifter eller beslut. Detta förfarande och vilka typer av miljöer eller arter som är skyddade eller vilka åtgärder som är tillåtna inom aktuellt område kan naturligtvis variera mellan olika länder. 5. Tillstånd eller förbud när det gäller export av timmer och trävaror: I vissa länder kan det föreligga förbud för export av timmer eller trävaror, eller krav på särskilt tillstånd för export av timmer eller trävaror. Vid överträdelse av ett sådant förbud eller om export sker trots avsaknad av sådant tillstånd ska timret eller trävarorna anses härröra från olaglig avverkning. Även med en precisering av det ovan beskrivna slaget är det dock oundvikligt att nationella straffbestämmelser kommer att innehålla en hänvisning till bestämmelser i avverkningslandet. Det är en följd av timmerförordningens konstruktion. Detta innebär alltså att det ställs krav på verksamhetsutövaren att försäkra sig om att avverkningen skett i enlighet med lagstiftningen i avverkningslandet inom de områden som redovisas ovan. Enligt allmänna principer bör det inte vara möjligt att ingripa med straffsanktioner och vitespåföljd för samma förseelse. Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud bör därför inte dömas till straffansvar för överträdelser av det förbudet i artikel 4.1. Vilka kan träffas av en kriminalisering i Sverige? Timmerförordningens bestämmelser om verksamhetsutövare tar bl.a. sikte på importörer av timmer och trävaror. Timmerförordningen anger att det är förbjudet att släppa ut timmer från olaglig avverkning eller trävaror som härrör från sådant timmer på unionsmarknaden. Förbudet gäller oavsett om den olagliga avverkningen skett inom EU eller i tredje- land. Det innebär exempelvis att en verksamhetsutövare i Sverige som importerar timmer eller trävaror från tredje land kan göra sig skyldig till överträdelse av förbudet om timret eller trävarorna härrör från olaglig avverkning i det landet. Bedömningen av om avverkningen varit olaglig ska göras på grundval av lagstiftningen i avverkningslandet inom de fem områden som redovisas ovan. Den skogsägare i Sverige som avverkar sin egen skog och använder timret eller trävarorna i kommersiell verksamhet, dvs. släpper ut det på marknaden, kan också, så som nämnts ovan, komma att anses som verksamhetsutövare enligt timmerförordningen. I Sverige är det emeller-tid vanligt förekommande att skogsägare säljer stående skog. Försälj-ningen innefattar då en rätt för köparen att avverka skogen. Timmer-förordningen är enligt dess artikel 1 tillämplig på det timmer och de trävaror som anges i bilagan till förordningen. Stående skog, dvs. ännu icke avverkade träd, omfattas inte av bilagan och därmed inte heller av timmerförordningen. Det innebär att stående skog som säljs för att av-verkas inte anses ha släppts ut på marknaden i samband med den försälj-ningen. Ett utsläppande på marknaden anses i stället ske först efter det att träden har avverkats. Det innebär att om en ägare av skogsmark avtalar med ett företag om rätt att avverka och försälja det som avverkas blir det avverkande företaget verksamhetsutövare enligt timmerförordningen och därmed ansvarigt för att reglerna i förordningen följs. Dessa verksam-hetsutövare är när det gäller Sverige vanligtvis företag som har personal med specialkompetens för arbetet, kunskap om gällande regelverk, och resurser för att utföra avverkningen i enlighet med gällande regler. Dessa företag ansvarar således för att timmer eller trävaror som härrör från olaglig avverkning inte släpps ut på marknaden. I denna promemoria föreslås straffansvar för den som överträder förbudet att släppa ut timmer eller trävaror som härrör från olaglig avverkning. Straffansvaret riktar sig mot fysiska personer, dvs. i nu aktuellt sammanhang fysiska personer som, enskilt eller inom ramen för en juridisk persons verksamhet, släpper ut varor av nämnda slag på marknaden. För brott som begås i närings- verksamhet kan näringsidkare, vilket kan vara en juridisk person, åläggas ekonomiska sanktioner enligt bestämmelserna om företagsbot i 36 kap. brottsbalken. Straffskalan Som redogjorts för ovan avser förbudet att släppa ut timmer från olaglig avverkning eller trävaror som härrör från sådant timmer på marknaden att hindra att timmer och trävaror som härrör från olaglig avverkning får avsättning på marknaden. Syftet är att motverka att skog avverkas i strid mot gällande regler i avverkningslandet och att främja hållbart skogsbruk genom god och kontrollerad förvaltning av resursen skog. En sådan förvaltning syftar till ett hållbart skogsbruk som tillhandahåller timmer och andra produkter till marknaden. Förvaltningen syftar även till att bevara den biologiska mångfalden och ekosystemens funktioner samt att skydda klimatsystemet. Dessa syften överensstämmer med vad som anges i inledningen till skogsvårdslagen (1979:429) om att skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls (1 §). I bestämmelsen anges vidare att vid skötseln ska även hänsyn tas till andra allmänna intressen. Bestämmelsen innebär således bl.a. att, förutom god avkastning, hållbart skogsbruk och miljöhänsyn tillhör skogsvårdslagens syften. Av straffbestämmelser i skogsvårdslagen framgår att den som uppsåt-ligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelser i lagen kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Sådana brott kan exempelvis avse överträdelser av avverkningsförbud eller villkor i beslut som gäller avverkning av skog. Timmerförordningens och skogsvårdslagens lik-artade skyddsintresse och att det rör sig om liknande gärningar talar för att straffskalan för överträdelser av bestämmelserna i timmerförord-ningen bör vara densamma som straffskalan för brott mot skogsvårds-lagen. Några remissinstanser, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket, Natur-vårdsverket, Naturskyddsföreningen och Världsnaturfonden, anser emel-lertid att straffskalan bör vara densamma som för artskyddsbrott enligt 29 kap. 2 b § miljöbalken. Som argument framförs bl.a. att såväl timmer-förordningen som den nämnda bestämmelsen har miljön som skydds-intresse. Straffskalan för artskyddsbrott av normalgraden är böter eller fängelse i högst två år. För grovt artskyddsbrott är straffskalan fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Det artskydd som avses i den nämnda bestämmelsen i miljöbalken omfattar utvalda och särskilt skyddsvärda arter av djur och växter. De gärningar som utgör artskydds-brott kan därmed ha ett förhållandevis högt straffvärde, vilket också återspeglas i straffskalan för det brottet. Förbudet i artikel 4.1 i timmer-förordningen avser emellertid timmer eller trävaror som härrör från olaglig avverkning oavsett trädart. I det fall ett utsläppande på mark-naden i strid mot förbudet i artikel 4.1 i timmerförordningen avsett en särskilt skyddsvärd trädart är det en omständighet som skulle kunna göra förfarandet särskilt straffvärt. Denna situation bör emellertid inte lösas genom att straffskalan för brott mot utsläppsförbudet i timmerförord-ningen anpassas till vad som gäller för artskyddsbrott. Straffbestäm- melsen i timmerförordningen bör i stället göras subsidiär till bestäm- melsen om artskyddsbrott i miljöbalken. Det innebär att om gärningen är belagd med samma eller strängare straff enligt bestämmelsen om art- skyddsbrott så ska den bestämmelsen tillämpas. Vidare anser Skogs- styrelsen, Jordbruksverket och Världsnaturfonden att den i promemorian föreslagna straffskalan medför problem på så sätt att preskriptionstiden för brott blir endast två år vilket leder till svårigheter att lagföra brott innan det är preskriberat. Straffskalan bör emellertid bestämmas med hänsyn gärningarnas straffvärde och inte utifrån de rättsverkningar en viss straffskala kan medföra. Preskriptionstiden är därmed en omstän- dighet som inte bör beaktas vid bestämningen av straffskalan i detta fall. Av de skäl som anförts ovan anser regeringen, i likhet med vad som föreslagits i promemorian, att straffskalan för överträdelse av utsläpps- förbudet i timmerförordningen bör vara böter eller fängelse i högst sex månader. Brottskonkurrens Så som nämnts ovan avser förbudet i artikel 4.1 i timmerförordningen timmer eller trävaror som härrör från olaglig avverkning oavsett trädart. I det fall det är fråga om en sådan särskilt skyddsvärd trädart som omfattas av artskydd bör i stället miljöbalkens straffbestämmelser avseende artskyddsbrott i 29 kap. 2 b § vara tillämpliga. Straffskalan för artskyddsbrott av normalgraden är böter eller fängelse i högst två år. För grovt artskyddsbrott är straffskalan fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Den nu föreslagna straffbestämmelsen bör därmed uttryckligen göras subsidiär till miljöbalkens bestämmelse i 29 kap. 2 b § om artskyddsbrott. Det ska här noteras att den nämnda bestämmelsen i miljöbalken bl.a. omfattar innehav för försäljning och saluföring av artskyddade växter och produkter därav. Även andra konkurrenssituationer kan förekomma. Ett utsläppande på marknaden av olagligt avverkat timmer kan utgöra häleri enligt 9 kap. 6 § brottsbalken om den olagliga avverkningen är sådan att den utgör förbrott till häleri, dvs. exempelvis stöld enligt 8 kap 1 § brottsbalken. Straffskalan för häleri av normalgraden är fängelse i högst två år. För Är brottet grovt är straffskalan fängelse i lägst sex månader och högst fyra år medan den i ringa fall är böter eller fängelse sex månader, se häleriförseelse i 9 kap 7 § brottsbalken. Den nu föreslagna straffbestämmelsen bör därmed även göras subsidiär till brottsbalken. Andra konkurrenssituationer kan finnas i fall då en skogsägare av-verkar skog i strid mot bestämmelser i till exempel skogsvårdslagen eller miljöbalken. Det kan exempelvis vara fråga om underlåtelse att göra en sådan anmälan om avverkning som avses i 14 § skogsvårdslagen, vilket kan medföra ansvar enligt 38 a § 3 samma lag. I det fall skogsägaren även släpper ut det olagligt avverkade timret på marknaden kan ansvar även föreligga för överträdelse av förbudet i timmerförordningen mot att släppa ut olagligt avverkat timmer på marknaden (jfr 9 § i förslaget). Konkurrenssituationer av detta slag bör emellertid överlämnas till rättstillämpningen att lösa. Sanktion för överträdelse av skyldighet för handlare att spara information De som säljer och köper trävaror som redan har släppts ut på marknaden (handlare) ska enligt artikel 5 i timmerförordningen spara information om de verksamhetsutövare eller handlare de har köpt timmer eller trävaror från och till vilka handlare de har sålt timmer och trävaror till samt på begäran ge denna information till den behöriga myndigheten. Informationen ska göra det möjligt för den behöriga myndigheten att spåra varor och bedriva en effektiv kontroll av att verksamhetsutövarna följer bestämmelserna i timmerförordningen. Naturskyddsföreningen och Jordbruksverket anser att överträdelser av skyldigheten för handlare att spara information bör vara straffsanktio-nerad. Så som anförts i promemorian är syftet med bestämmelsen i första hand att möjliggöra kontroll av andra rättssubjekt, verksamhetsutövare, och bestämmelsen bedöms därmed inte ha direkt närhet till det skydds-intresse som redovisats ovan. Detta talar mot att överträdelser av bestäm-melsen straffsanktioneras. Vidare talar den möjlighet till precisering av vilka åtgärder som handlaren måste vidta för att komma till rätta med sina brister, som ett föreläggande vid vite ger, för att vitesanktionen är effektiv. Även ett förbud för handlaren att utöva viss verksamhet kan förenas med vite. Härtill kommer, så som nämnts ovan, att vitesbeloppet kan anpassas till olika adressaters förhållanden för att utgöra en effektiv sanktion. Regeringen anser därför att överträdelser av kraven enligt artikel 5 i timmerförordningen bör sanktioneras genom vite. 9.2 Förverkande Regeringens förslag: Timmer och trävaror som varit föremål för brott enligt den nu föreslagna lagen, eller värdet därav, samt utbyte av ett sådant brott ska förklaras förverkade om det inte är uppenbart oskäligt. Skogsstyrelsens förslag: Överensstämmer inte med regeringens för- slag. Skogsstyrelsens förslag innehåller inte någon särskild bestämmelse om förverkande. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte något att erinra mot förslaget eller har avstått från att yttra sig i frågan. Naturvårdsverket och Naturskyddsföreningen tillstyrker förslaget om förverkande. Världsnaturfonden tillstyrker förslaget om förverkande men anser att bestämmelsen behövs endast därför att straffskalan ger högst sex månaders fängelse och att vid högre straffsatser så skulle motsva-rande bestämmelser om förverkande gälla enligt brottsbalkens generella regler. Skälen för regeringens förslag: Om det finns misstankar om brott kan den behöriga myndigheten anmäla detta till polis eller åklagare för vidare utredning. I samband med en sådan utredning finns möjlighet att besluta om beslag av egendom med stöd av bestämmelser i 27 kap. rättegångs-balken. Inom ramen för ett straffrättsligt förfarande finns under vissa förut-sättningar möjligheter till förverkande. De grundläggande reglerna om förverkande finns i 36 kap. brottsbalken. Där regleras bl.a. under vilka förutsättningar som förverkande får beslutas och mot vem en talan om förverkande kan riktas. Enligt 1 § ska utbyte av brott förverkas om det inte är uppenbart oskäligt. Med uttrycket utbyte av brott avses såväl föremål som abstrakt vinning. Både konkret egendom som mottagits och det till penningbelopp uppskattade värdet av denna kan förverkas genom bestämmelsen. I 2 § finns regler om förverkande av egendom som an-vänts som hjälpmedel vid brott om det behövs för att förebygga brott eller annars finns särskilda skäl. Enligt andra stycket i denna paragraf får egendom som frambragts genom brott enligt brottsbalken samt egendom vars användande eller befattning med utgör sådant brott förklaras för- verkad. I 2 § tredje stycket anges att i stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat. För brott begångna av näringsidkare i utöv-ningen av näringsverksamhet finns en bestämmelse i 36 kap. 4 § brotts-balken som gör det möjligt att förverka värdet av ekonomiska fördelar som uppkommit för en näringsidkare om brottet varit begånget i utövningen av näringsverksamhet. Regler inom specialstraffrätten om förverkande kan helt eller delvis ersätta reglerna i 36 kap. brottsbalken. Reglerna i 36 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken är, med undantag för 2 § andra stycket, tillämpliga inom specialstraffrätten om det för brottet föreskrivs fängelse i mer än ett år. Bestämmelsen i 36 kap. 4 § brottsbalken är tillämplig även inom special-straffrätten förutsatt att brottet varit begånget i utövningen av närings- verksamhet. Straffskalan i de nu föreslagna straffbestämmelserna är böter eller fängelse i sex månader. Det krävs därför särskilda förverkande-bestämmelser i den nu föreslagna lagen om förverkande ska vara möjligt i andra fall än de som avses i 36 kap. 4 § brottsbalken. Det finns skäl för att utbyte av brott enligt lagen ska kunna förverkas. En sådan regel är avsedd att eliminera vinst till följd av brottslig verksamhet. Bestämmelsen i 36 kap. 4 § brottsbalken gäller endast brott som begåtts i utövningen av näringsverksamhet och är subsidiär till bestämmelser i specialstraffrätten men kan bli aktuell att tillämpa beträffande andra ekonomiska fördelar som kan ha uppkommit i näringsverksamheten än de som täcks av uttrycket utbyte av brott. Utan särskilda bestämmelser om förverkande skulle det vara möjligt för verksamhetsutövaren att släppa ut timmer och trävaror som härrör från olaglig avverkning trots att denne döms för brott enligt de föreslagna straffbestämmelserna. För att undvika att verksamhetsutövare gör förtjänst av brottslig verksamhet eller att olagligt avverkat timmer och trävaror fortsätter att omsättas på marknaden bör det införas särskilda bestämmelser om förverkande av vara som varit föremål för brott enligt den föreslagna lagen. Sådana bestämmelser ger vidare möjlighet att försälja förverkad egendom för statens räkning eller att förstöra (oskadliggöra) egendomen, se lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. Ett sådant förfarande stämmer också väl med vad som anges i inledningen av timmerförordningen (p. 27). Vidare bör värdet av det timmer och trävaror som varit föremål för brott enligt lagen kunna förverkas om det inte är möjligt att förverka själva varan. 10 Överklagande m.m. Regeringens förslag: Beslut av en behörig myndighet som har fattats enligt de EU-förordningar som kompletteras av den nya lagen om handel med timmer och trävaror eller som har fattats enligt lagen ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten. Den behöriga myndigheten ska få bestämma att dess beslut ska gälla omedelbart även om beslutet överklagas. Skogsstyrelsens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens för-slag. Enligt skogsstyrelsen förslag ska beslut gälla omedelbart, om inte något annat beslutas. Vidare anges i Skogsstyrelsens förslag att det är en statlig myndighets beslut som får överklagas. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna har avstått från att yttra sig eller lämnat förslaget utan invändningar. Domstolsverket anser att det uttryckligen bör anges vilka beslut som får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Som exempel på vikten av detta framhåller Domstolsverket att den föreslagna lagen innehåller straffbestämmelser och att brottmål handläggs av och överklagas till de allmänna dom-stolarna och inte till allmän förvaltningsdomstol. Vidare ifrågasätter Domstolsverket om det verkligen finns behov av att beslut enligt huvud-regeln ska gälla omedelbart på det sätt som föreskrivs i förslaget, detta särskilt mot bakgrund av den långtgående rätt att kontrollera, vites-förelägga, förbjuda, beslagta och förstöra beslagtagen egendom som för-slaget ger. Skälen för regeringens förslag: Såväl timmerförordningen som den nya lag som ska komplettera timmerförordningen ger den behöriga myn- digheten möjlighet att fatta ett flertal olika beslut. Exempelvis är behörig myndighets beslut om föreläggande eller förbud samt beslut om att omhänderta timmer eller trävaror av sådan art att de måste kunna över-klagas till domstol. En möjlighet att överklaga den behöriga myndighetens beslut bör därför införas i den nya lagen om handel med timmer och trävaror. Med behörig myndighet avses den eller de myndigheter som utses av regeringen att utföra de uppgifter som en behörig myndighet har enligt timmerförordningen (avsnitt 7 ovan). Förvaltningsbeslut överklagas enligt huvudregeln i 22 a § förvaltningslagen (1986:223) till allmän förvaltningsdomstol. Detta bör gälla även i fråga om beslut som överklagas enligt den nya lagen. Lagrådet anser att forumfrågan bör uppmärksammas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Enligt regeringen bör emellertid inte någon särskild forumregel införas för överklagande av beslut enligt lagen om handel med timmer och trävaror utan i stället bör den allmänna forumregeln i 14 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar vara tillämplig, liksom vid överklagande enligt skogsvårdslagen. I myndigheter med hela landet som verksamhetsområde, vilket Skogsstyrelsen har, torde det vara den beslutande enhetens geografiska placering som avgör vilken domstol som blir behörig att pröva ett överklagande (RÅ 1995 ref. 20). Regeringen anser att prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätten. Bestämmelser om det bör föras in i lagen. Vidare innehåller den nya lagen om handel med timmer och trävaror, så som Domstolsverket pekat på, straffbestämmelser. Den innehåller också bestämmelser om förverkande i samband med brott. Frågor av detta slag handläggs emellertid inte av den behöriga myndigheten utan prövas av polis, åklagare och allmän domstol, i annan ordning, för vilken särskilda bestämmelser om överklagande av beslut och avgöranden gäller Med hänsyn till att den nu föreslagna bestämmelsen enbart omfattar beslut som fattats av den behöriga myndigheten bedöms behov av ytterligare preciseringar av vilka beslut som får överklagas enligt bestäm-melsen inte vara nödvändig. Härtill kommer, så som nämnts ovan, att såväl timmerförordningen som den nya lag som ska komplettera timmer- förordningen ger den behöriga myndigheten möjlighet att fatta ett flertal olika beslut. Detta gör det olämpligt att i den nya lagen inskränka möjligheten till överklagande till vissa beslut. Det bör i stället avgöras från fall till fall av rättstillämpningen om det är fråga om ett överklagbart beslut. Regeringen delar Domstolsverkets uppfattning att det inte är motiverat att den behöriga myndighetens beslut som huvudregel ska gälla omedel-bart. En bestämmelse om att den behöriga myndigheten får bestämma att dess beslut ska gälla omedelbart även om det överklagas bör emellertid föras in i lagen. Det finns annars en risk, exempelvis vid beslut om omhändertagande av varor eller beslut om försäljningsförbud, att varorna undanskaffas eller att försäljningsverksamheten fortsätter under tiden som det överklagade beslutet överprövas. 11 Tullagen Regeringens förslag: I tullagen införs en bestämmelse om att Tull-verket på begäran av Skogsstyrelsen ska lämna uppgifter som före-kommer hos Tullverket som rör import eller export av varor. Skogsstyrelsens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna har avstått från att yttra sig särskilt angående förslaget. Naturskyddsföreningen, LRF Skogsägarna och Världsnaturfonden har tillstyrkt förslaget. Svenska Trädbränsleföreningen anser att det är angeläget att de föreslagna förenklingarna i samarbetet mellan Tullverket och Skogsstyrelsen kan genomföras. Tullverket har inte någon invändning mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Som nämnts i avsnitt 7 anges det i förordningen med instruktion för Skogsstyrelsen att myndigheten ska utföra de uppgifter som en behörig myndighet har enligt timmerförord-ningen (5 a §). Ett samarbete mellan Tullverket och Skogsstyrelsen när det gäller utbyte av information är av betydelse för att Skogsstyrelsen på ett effektivt sätt ska kunna utföra den kontroll som krävs enligt timmerförordningen. Information från Tullverket kan exempelvis be-hövas för att kontrollen av verksamhetsutövare ska kunna göras på ett riskbaserat sätt (artikel 10.2 i timmerförordningen). Vidare kan sådan information behövas t.ex. för att kontrollera riktigheten av sådana upp-gifter från verksamhetsutövare och handlare angående leverantörer och varor, som dessa är skyldiga att bevara (artiklarna 5 och 6.1a i timmer-förordningen). Det kan exempelvis vara fråga om att Skogsstyrelsen behöver uppgifter om importen från ett visst land eller om importen inom en särskild produktkategori eller få information för att kunna spåra sär-skilda produkter eller importörer. Den reglering angående sekretess som finns idag försvårar ett utbyte av denna information mellan Tullverket och Skogsstyrelsen. Enligt 27 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) gäller sekretess för uppgift om enskildas personliga eller ekonomiska för-hållanden i myndighets verksamhet som avser skatt eller fastställande av underlag som avser bestämmande av skatt. Med skatt avses även tull enligt 27 kap. 1 § tredje stycket nämnda lag. Vidare anges i 27 kap. 2 § att sekretess gäller för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i annan verksamhet som avser tullkontroll och som inte omfattas av 27 kap 1 § samma lag. Av 27 kap. 3 § första stycket framgår att uppgifter hos Tullverket som omfattas av sekretess enligt 27 kap. 1 och 2 §§ nämnda lag endast får lämnas ut om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller men. När det gäller överföring av uppgifter mellan myndigheter finns emel-lertid möjlighet till undantag från sekretessen. Enligt den s.k. general-klausulen i 10 kap. 27 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen anges således att en sekretessbelagd uppgift får lämnas till en myndighet om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas ut har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda. Vidare framgår av 10 kap. 28 § första stycket att sekretess inte hindrar att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning. Av förarbetsuttalanden framgår att generalklausulen särskilt anses ge utrymme för informationsutbyte när det är fråga om myndigheter med samma sakliga behörighet men med skilda lokala kompetensområden eller myndigheter som har närbesläktade funktioner och som båda har rättslig befogenhet att direkt fordra in de utväxlade uppgifterna (prop. 1979/80:2, del A s. 326 f.). Tullverkets och Skogsstyrelsens verksamheter kan inte anses ha samband med varandra på det sätt som avses i detta förarbetsuttalande. Vidare bygger offentlighets- och sekretesslagen på att rutinmässigt informationsutbyte mellan myndigheter i regel ska vara författningsreglerat (nämnda prop.). Ett rutinmässigt informationsutbyte mellan Tullverket och Skogsstyrelsen bör således inte grunda sig på generalklausulen. Med hänsyn till detta och vad som redovistas ovan om behovet av informationsutbyte bör en bestämmelse införas som ger Skogsstyrelsen möjlighet till informationsutbyte med Tullverket utan hinder av sekretess. I 11 kap. 6 § tullagen (2000:1281) finns i dag en bestämmelse om överlämnande av uppgifter från Tullverket till vissa andra angivna myndigheter. Enligt denna bestämmelse ska Tullverket på begäran till-handahålla ett antal myndigheter uppgifter som förekommer hos Tull-verket och som rör import eller export av varor. Bestämmelsen innebär att Tullverket ska lämna ut uppgifter till dessa myndigheter utan att en föregående sekretessprövning görs. Införandet av bestämmelsen har motiverats med intresset av en effektiv tillsyn över de importerade pro-dukter som respektive myndighet ansvarar för (prop. 1999/2000:126 s. 134). Så som nämnts ovan behöver Skogsstyrelsen, för att på ett effektivt sätt fullgöra sina uppgifter som behörig myndighet enligt timmerförordningen, få tillgång till uppgifter från Tullverket som rör import och export av timmer och trävaror. Några avgörande skillnader mellan den tillsyn som bedrivs av de myndigheter som idag omfattas av bestämmelsen i 11 kap 6 § tullagen och den kontroll som ska bedrivas av Skogsstyrelsen som behörig myndighet enligt timmerförordningen finns inte. Den nämnda bestämmelsen i tullagen bör således ändras på det sättet att Skogsstyrelsen läggs till de myndigheter som anges i bestäm-melsen och som på begäran kan få tillgång till uppgifter som finns hos Tullverket rörande import och export av varor. Det är endast uppgifter som behövs för behörig myndighets kontrollverksamhet enligt timmer-förordningen som bör lämnas ut. 12 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Lagen om handel med timmer och trävaror samt lagen om ändring i tullagen ska träda i kraft den 1 augusti 2014. Skogsstyrelsens förslag: Innehåller inte något förslag till övergångsbestämmelser eller tidpunkt för i kraftträdande. Promemorians förslag: Innehåller inte något förslag till tidpunkt för i kraftträdanade eller övergångsbestämmelser. Skälen för regeringens förslag: Lagen om handel med timmer och trävaror ska komplettera unionslagstiftning. Timmerförordningen har trätt i kraft och ska tillämpas från den 3 mars 2013, med undantag av vissa artiklar som ska tillämpas från den 2 december 2010 (artikel 21). Timmerförordningen har således redan börjat tillämpas. Den svenska lagstiftningen på området bör därför träda i kraft så snart som möjligt. Det bedöms inte finnas något behov av övergångsbestämmelser. 13 Konsekvenser av regeringens förslag 13.1 Lagens syfte och alternativa lösningar Förslaget innehåller bl.a. bestämmelser om behörig myndighet, kontroll, förelägganden, förbud, vite, hjälp av polismyndigheten, straffbestämmel-ser och överklagande som kompletterar timmerförordningen. Medlems-staterna är enligt timmerförordningen skyldiga att fastställa regler om sanktioner och att vidta alla åtgärder som krävs för att se till att bestäm-melserna genomförs. En reglering är således nödvändig eftersom det annars finns risk att Europeiska kommissionen inleder överträdelse-förfarande mot Sverige. 13.2 Vilka berörs av regleringen? 13.2.1 Verksamhetsutövare, handlare och övervakningsorganisationer De företag och enskilda som berörs av regleringen är verksamhets-utövare, handlare och övervakningsorganisationer. Verksamhetsutövare Berörda verksamhetsutövare kan delas in i tre olika kategorier: Första kategorin verksamhetsutövare är ägare av skogsmark i Sverige som själva avverkar, eller har anlitat en entreprenör att avverka virke och därefter saluför virket på virkesmarknaden eller använder det i egen förädling för att senare saluföra den förädlade produkten på marknaden. Denna kategori beräknas uppgå till ca 10 000 skogsägare. Uppgiften bygger på statistik från avverkningsanmälningar under åren 2008-2011. Under dessa år gjordes i genomsnitt 60 000 anmälningar varav runt 26 000 var unika skogsägare, innebärande att de skogsägare som an-mälde flera gånger under samma år enbart räknas en gång. Virket från dessa 26 000 unika skogsägare var till 40 procent, beräknat som andel av den totalt avverkade volymen, avverkat av skogsägaren själv eller av en entreprenör som anlitats av denne, vilket ger ca 10 000 skogsägare inom denna kategori verksamhetsutövare. Andra kategorin verksamhetsutövare är köpare av stående skog (avverkningsrätter) i Sverige, som dessa köpare sedan avverkar eller anlitar en entreprenör för att avverka och därefter saluför på virkesmark- naden eller använder i egen förädling för att senare saluföra den förädlade produkten på marknaden. Denna kategori beräknas uppgå till ca 150 köpare. Uppgiften bygger på statistik från Skogsbrukets Data-central (SDC) under år 2011 där antalet unika köpare av leverans-formerna rotposter, leveransrotköp och avverkningsuppdrag har identi-fierats. Flertalet av dessa 150 köpare köper avverkningsrätter av flera skogsägare under ett år. Tredje kategorin verksamhetsutövare är importörer av timmer och trävaror som antingen saluför produkten på marknaden eller använder den i egen förädling för att därefter saluföra den förädlade produkten på marknaden. Kategorin har identifierats via Tullverkets tulldatasystem (TDS). Uppgifterna avser information som deklaranter lämnat avseende importerat timmer och trävaror till Sverige under 2012. Totala antalet unika importörer (deklarantnamn) var ca 4 000 och antalet leveranser ca 66 500. Handlare Handlare är en fysisk eller juridisk person som i samband med kom-mersiell verksamhet säljer eller köper timmer eller trävaror på den inre marknaden som redan släppts ut på marknaden. Totala antalet handlare har inte identifierats eftersom det saknas registerstatistik. Sannolikt är dessa dock betydligt fler än verksamhetsutövare eftersom de återfinns i flera led i leveranskedjan, från det att verksamhetsutövaren placerar produkten på inre marknaden till slutkund. Övervakningsorganisationer Övervakningsorganisationer tillhandahåller system för tillbörlig aktsam-het för verksamhetsutövare. Europeiska kommissionen erkänner över-vakningsorganisationerna. I dagsläget är det 28 organisationer som an-sökt om att vara övervakningsorganisation i ett eller flera länder inom EU. Bedömning av konsekvenser Regeringens förslag till lag om handel med timmer och trävaror inne-håller inga generella bestämmelser om uppgiftsskyldighet för verksam-hetsutövare och handlare. Bestämmelserna i lagen innehåller inte heller några krav eller skyldigheter för verksamhetsutövare, handlare och över-vakningsorganisationer utöver vad som anges i timmerförordningen. Konsekvenserna för verksamhetsutövare, handlare och övervaknings-organisationer av de i lagen föreslagna bestämmelserna bedöms därför vara ringa. 13.2.2 Behörig myndighet Skogsstyrelsen Som nämnts ovan, anges i dag i förordningen (2009:1393) med instruktion för Skogsstyrelsen att myndigheten ska utföra de uppgifter som en behörig myndighet har enligt timmerförordningen (5 a §). Det kan vid bedömningen av konsekvenserna förutsättas att det är Skogsstyrelsen som har att utföra de uppgifter som den behöriga myndigheten har. Uppgifterna för den behöriga myndigheten I den nya lagen om handel med timmer och trävaror anges att den behöriga myndigheten ska utöva kontroll av att de EU-förordningar som kompletteras av lagen och de beslut som har meddelats med stöd av EU- förordningarna följs, och att lagen, de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen och de beslut som meddelats med stöd av dessa bestäm-melser följs. Vidare anges i lagen att den behöriga myndigheten ska verka för att åtgärder vidtas mot överträdelser av dessa bestämmelser. Av artikel 10.1-2 i timmerförordningen framgår att den behöriga myndig-heten enligt plan på ett riskbaserat sätt ska utföra kontroller för att fastställa att verksamhetsutövare uppfyller kraven i artiklarna 4 och 6 i timmerförordningen. Kontroller får också utföras när den behöriga myndigheten förfogar över information om brister i verksamhets-utövarens aktsamhetssystem, inklusive väl underbyggda farhågor från tredje part, eller när myndigheten upptäcker brister i verksamhets-utövarnas genomförande av det system för tillbörlig verksamhet som de själva inrättat eller som inrättats av en övervakningsorganisation. Behörig myndighet ska också enligt artikel 8.4 i timmerförordningen kontrollera övervakningsorganisationer för att säkerställa att de utför sina uppgifter. Skogsstyrelsen har i dag en tillsynsverksamhet gentemot skogsägare i Sverige. När det gäller övriga verksamhetsutövare som redovisas ovan (avsnitt 12.2.1) samt övervakningsorganisationer har Skogsstyrelsen inte tidigare bedrivit någon kontrollverksamhet. Utöver vad som nämnts ovan innebär bestämmelserna i den nya lagen och timmerförordningen att den behöriga myndigheten har att utföra bl.a. följande uppgifter: utfärda förelägganden om korrigerande åtgärder och förbud, föra register över kontroller och korrigerande åtgärder inhämta information från handlare, utbyta av information med Europeiska kommissionen och andra behöriga myndigheter gällande kontrollverk-samheten, samarbeta med administrativa myndigheter i tredjeland, ta fram handläggarrutiner, it-system, samt att utbilda kontrollanter. Härtill kommer att ta fram informationsmaterial och att informera berörda intressenter, dvs. i första hand verksamhetsutövare. Bedömning av konsekvenser Bestämmelserna innebär en rad nya uppgifter för Skogsstyrelsen i egenskap av behörig myndighet och dessa uppgifter medför kostnader för myndigheten. Kostnaderna bedöms av myndigheten uppgå till samman-taget ca 10 miljoner kronor per år. Uppbyggnaden till full funktion ska hanteras inom befintliga anslag. Takten i uppbyggnaden kan komma att påverkas av i vilken utsträckning medel kan omfördelas. Skogsstyrelsen ska, tills systemet är i full funktion, i årsredovisningen redovisa vilka omprioriteringar som görs och när systemet förväntas vara fullt utbyggt. 13.2.3 Tullverket Den föreslagna ändringen i tullagen innebär att Tullverket på begäran ska tillhandahålla Skogsstyrelsen uppgifter som förekommer hos Tullverket som rör import eller export av varor som Skogsstyrelsen behöver för att genomföra kontroller i egenskap av behörig myndighet enligt timmer-förordningen. Det är endast uppgifter som behövs för den behöriga myndighetens kontrollverksamhet som ska lämnas ut. Den kostnads-ökning som denna uppgift innebär för Tullverket bedöms som mycket liten och ryms inom ramen för befintliga anslag. 13.2.4 Rättsväsendets myndigheter Den föreslagna bestämmelsen om straffansvar i lagen om handel med timmer och trävaror innebär nya brott för polis, åklagare och allmänna domstolar att hantera. Antalet anmälningar och överträdelser av bestäm-melserna i den nya lagen och timmerförordningen kommer sannolikt att bli få. De aktuella bestämmelserna antas således medföra en mycket liten belastning på polis, åklagare och domstolar och rättsväsendets myndig-heter i övrigt. Kostnaderna ska bäras av de berörda myndigheterna inom ramen för oförändrade anslag. När det gäller konsekvenserna för de allmänna förvaltningsdomstolarna bedöms det i första hand vara beslut av den behöriga myndigheten om föreläggande och förbud samt beslut om att omhänderta timmer eller trävaror som kan komma att överklagas. De allmänna förvaltningsdomstolarna kan även komma att pröva ansökningar om utdömande av vite. Antalet överklaganden och ansökningar av detta slag antas dock bli begränsat. Kostnaderna ska därför likaledes kunna bäras av domstolarna inom ramen för oförändrade anslag. 14 Författningskommentar 14.1 Förslaget till lag om handel med timmer och trävaror Inledande bestämmelser 1 § I paragrafens första stycke anges de EU-förordningar som kompletteras av lagen. Med förordningar som meddelas med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010, dvs. timmerförordningen, avses både genomförandeakter och delegeradeakter. Paragrafens andra stycke innehåller ett förtydligande av att de begrepp som används i lagen har samma betydelse som i timmerförordningen. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 6. Behörig myndighet 2 § Paragrafen innehåller en upplysning om att regeringen utser den statliga förvaltningsmyndighet som är behörig myndighet enligt de EU-förordningar som avses i 1 § och denna lag. Denna kompetens har regeringen genom 8 kap. 7 § 2 regeringsformen, dvs. den s.k. restkompetensen. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 7. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Kontroll 3 § I paragrafens första stycke, klargörs att den behöriga myndigheten har till uppgift att utöva kontroll av att de EU-förordningar som anges i 1 § och de beslut som har meddelats med stöd av EU-förordningarna följs, och att lagen om handel med timmer och trävaror, de föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen och de beslut som meddelats med stöd av lagen följs. I paragrafens andra stycke, föreskrivs en skyldighet för den behöriga myndigheten att också verka för att regelverket följs. Detta innebär bl.a. att åtgärder ska vidtas mot överträdelser som den behöriga myndigheten uppmärksammar i sin verksamhet. Det kan också innebära att den behöriga myndigheten lämnar information om regelverkets innehåll. Den behöriga myndigheten kan vid överträdelser utnyttja exempelvis vitesinstrumentet eller andra instrument som är tillgängliga för att vidta åtgärder mot överträdelser. Paragrafen har kommenterats i avsnitt 8.1. Paragrafen har delvis utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 4 § I paragrafens första stycke anges vilka befogenheter som den behöriga myndigheten har. Den behöriga myndigheten kan enligt paragrafen i den utsträckning det behövs för kontrollen, enligt punkten 1, begära att få upplysningar och ta del av handlingar och register. Enligt punkten 2 har myndigheten även rätt till tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som har anknytning till den verksamhet kontrollen avser och där göra undersökningar och ta prover. Tillträdesrätten vid kontroll hos en verksamhetsutövare omfattar därmed exempelvis även lagerlokaler där timmer eller trävaror förvaras. Proportionalitetsprincipen ska beaktas när myndigheten tillämpar bestämmelsen. I paragrafens andra stycke anges att den behöriga myndighetens rätt till tillträde inte omfattar bostäder. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 8.2. 5 § I paragrafen anges att den behöriga myndigheten i samband med kontroll av verksamhetsutövare får besluta om att hos verksamhetsutövaren ta om hand timmer eller trävaror som verksamhetsutövaren släpper ut på marknaden om det är uppenbart att timret eller trävarorna härrör från olaglig avverkning. Egendomen ska således finnas i verksamhetsutöva-rens besittning för att ett omhändertagande ska kunna ske. Det ska vidare stå klart att det är fråga om olagligt avverkat timmer eller trävaror som härrör från sådan avverkning. Den behöriga myndigheten kan med stöd av 12 § bestämma att beslutet att omhänderta timret eller trävarorna ska gälla omedelbart även om det överklagas. Detta innebär att myndigheten kan ta om hand timret eller trävarorna direkt på plats när kontrollen ut-förs om förutsättningarna för ett omhändertagande är uppfyllda. Bestäm-melsen bör tillämpas med viss försiktighet. Ett omhändertagande kan t.ex. vara aktuellt när det finns fog att anta att timret eller trävarorna annars säljs eller på annat sätt undanskaffas. Åtgärden måste naturligtvis vara proportionell i förhållande till lagstiftningens syfte. I paragrafen anges vidare att den behöriga myndighetens beslut om omhändertagande ska var tidsbegränsat och att det får gälla för en tid om högst sex månader. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 8.3. Förelägganden och förbud 6 § Paragrafen ger den behöriga myndigheten rätt att meddela förelägganden och förbud. Med stöd av bestämmelsen kan förelägganden och förbud riktas mot enskilda för att de ska följa regelverket. Den behöriga myndig-heten ges i paragrafen befogenhet att besluta om förelägganden och förbud utöver vad som följer av de EU-förordningar som kompletteras av lagen. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 8.4. Vite 7 § I bestämmelsens första stycke föreskrivs att ett föreläggande eller förbud som meddelats av den behöriga myndigheten enligt 6 § eller enligt de EU-förordningar som anges i 1 § får förenas med vite. Genom bestäm- melsen är det således möjligt att koppla vite till exempelvis ett förbud för en verksamhetsutövare att saluföra timmer eller trävaror. I andra stycket klargörs att om den behöriga myndigheten har anled-ning att misstänka att någon begått en gärning som kan föranleda straff får myndigheten inte vid vite förelägga den misstänkte att medverka i utredningen av den gärning som misstanken avser. Allmänna bestämmelser om vite finns i lagen (1986:206) om viten. Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt 8.4. Hjälp av polismyndighet 8 § Paragrafen, har behandlats i avsnitt 8.5, innehåller bestämmelser om biträde av polismyndighet. I bestämmelsens första stycke anges att polis-myndigheten på begäran av den behöriga myndigheten ska lämna den hjälp som behövs för kontrollen enligt 3 § eller för att verkställa ett beslut som meddelats med stöd av de EU-förordningar som kompletteras av lagen eller beslut som meddelats med stöd av denna lag. I andra stycket klargörs att biträde av polismyndigheten får begäras endast i sådana situationer där det finns ett verkligt behov av en polis-mans särskilda befogenhet att använda våld. Den behöriga myndigheten kan t.ex. begära biträde av polismyndighet när en verksamhetsutövare tidigare satt sig till motvärn eller förklarat sig vägra tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som används för verksamheten. Biträde av polismyndigheten ska vidare kunna begäras i andra fall där det finns synnerliga skäl. Det kan exempelvis röra sig om situationer där det finns en överhängande risk för att exempelvis handlingar eller annat material kommer att förstöras och man inte kan avvakta med att verkställigheten löses på annat sätt. Straff 9 § Paragrafen innehåller bestämmelser om straff. Enligt första stycket döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbudet att släppa ut timmer från olaglig avverkning eller trävaror som härrör från sådant timmer på marknaden till böter eller fängelse i högst sex månader. Varje fysisk person som släpper ut timmer eller trävaror på marknaden är att anse som verksamhetsutövare enligt artikel 2 c) i timmerförordningen. Med utsläppande på marknaden avses, enligt artikel 2 b) i timmer-förordningen, leverans för första gången, oberoende av leveranssätt och försäljningsteknik, av timmer och trävaror på EU:s inre marknad för distribution eller användning i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller gratis. Det inbegriper också leverans genom distans-kommunikation enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distans-avtal. Det straffbara området omfattar således bl.a. försäljning. Det krävs emellertid inte att överlåtelse har skett för att det ska anses vara fråga om ett utsläppande på marknaden. Det straffbara området omfattar därmed exempelvis även innehav för försäljning, dvs. utbjudande till försäljning. Straffansvar inträder om utsläppandet på marknaden av det olagligt avverkade timret eller trävarorna som härrör från sådant timmer varit uppsåtlig eller skett av oaktsamhet. Bedömningen av om avverkningen är olaglig ska göras i förhållande till bestämmelserna i avverkningslandet. I första stycket preciseras i fem punkter vilka bestämmelser i avverknings-landets rättsordning som är relevanta vid denna bedömning. Där anges således bestämmelser i fråga om punkten 1 tillstånd eller godkännande, punkten 2 anmälan eller underrättelse till myndighet eller föreskriven tidsfrist efter sådan anmälan eller underrättelse, punkten 3 villkor i ett tillstånd eller i ett beslut om godkännande, punkten 4 områdesskydd till skydd för särskilda miljöer eller arter, eller punkten 5 tillstånd eller förbud när det gäller export (se avsnitt 9.1, s 34-36). Endast om avverkningen skett i strid mot bestämmelse i avverknings-landet som kan hänföras till bestämmelser av det slag som anges i någon av de fem punkterna är avverkningen att anse som olaglig i paragrafens mening. I subjektivt hänseende krävs täckning av det förhållandet att det varit fråga om avverkning som skett i strid mot någon av de bestäm-melser som avses i p. 1-5. Det krävs att avverkningen är att anse som olaglig i paragrafens mening för att verksamhetsutövaren ska kunna dömas till ansvar. I andra stycket anges att i ringa fall ska det inte dömas till ansvar. En gärning är att anse som ringa om den är att anse som obetydlig i för-hållande till bestämmelsens skyddsintresse. Det kan exempelvis vara fråga en enstaka försäljning av mindre värde av timmer eller trävaror som härrör från olaglig avverkning. Det kan också vara fråga om att den överträdelse av avverkningslandets bestämmelser som medför att timret ska anses vara olagligt avverkat är att anse som obetydlig. Enligt tredje stycket är bestämmelsen subsidiär till brottsbalkens bestämmelser. Ett utsläppande på marknaden av olagligt avverkat timmer kan exempelvis utgöra häleri enligt 9 kap. 6 § brottsbalken i det fall den olagliga avverkningen är sådan att den utgör förbrott till häleri, t.ex. stöld enligt 8 kap. 1 § brottsbalken. Vidare är bestämmelsen subsidiär till miljöbalkens bestämmelser om artskyddsbrott i 29 kap. 2 b §. I det fall timret eller trävarorna härrör från en trädart som omfattas av artskydd ska det således inte dömas till ansvar enligt denna paragraf. Genom bestämmelsen genomförs artikel 19 i timmerförordningen. Den har behandlats i avsnitt 9.1. 10 § I bestämmelsen anges att den som överträtt ett vitesföreläggande eller vitesförbud inte får dömas till straffansvar för den gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet. Den felande ska således inte drabbas av dubbla sanktioner för samma gärning. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 9.1. Förverkande 11 § Bestämmelsen innebär en möjlighet att förverka sådant timmer och sådana varor som varit föremål för brott enligt 9 §, värdet därav eller utbyte av sådant brott. En proportionalitetsbedömning ska göras i varje enskilt fall av förverkande. I det fall det är uppenbart oskäligt får förverkande inte ske. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 9.2. Överklagande m.m. 12 § Av paragrafen, som kommenterats i avsnitt 10, framgår att den behöriga myndigheten får bestämma att ett beslut av myndigheten ska gälla omedelbart även om det överklagas. Den behöriga myndigheten kan med stöd av paragrafen exempelvis bestämma att ett beslut att omhänderta timmer eller trävaror enligt 5 § ska gälla omedelbart även om det överklagas. Se även kommentaren till 5 §. 13 § I paragrafen anges att beslut av en behörig myndighet som har meddelats med stöd av en EU-förordning som kompletteras av lagen eller som har meddelats med stöd av lagen för överklagas till allmän förvaltnings-domstol. Regeringen utser den eller de statliga förvaltningsmyndigheter som ska utföra de uppgifter som enligt de EU-förordningar som avses i 1 § och denna lag ankommer på en behörig myndighet. Vidare anges i paragrafen att prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammar-rätten. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 10. 14.2 Förslaget till lag om ändring i tullagen (2000:1281) 11 kap. 6 § Ändringen i paragrafen, som har kommenterats i avsnitt 11, innebär att Skogsstyrelsen förs in som en av de myndigheter som räknas upp i 11 kap. 6 § tullagen (2000:1281). I paragrafen finns en reglering av Tullverkets uppgiftsskyldighet gentemot vissa angivna myndigheter. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010 av den 20 oktober 2010 om fastställande av skyldigheter för verksamhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror på marknaden EU-kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 607/2012 av den 6 juli 2012 om detaljerade regler för systemet för tillbörlig aktsamhet och övervakningsorganisationer EU-kommissionens delegerade förordning (EU) nr 363/2012 av den 23 februari 2012 om förfarandereglerna för erkännande och återkallande av erkännande av övervakningsorganisationer Sammanfattning av Skogsstyrelsens meddelande 2012, nr 2, Uppdrag om nationella bestämmelser som kompletterar EU:s timmerförordning Uppdraget Skogsstyrelsen har fått i uppdrag från regeringen att, efter samråd med Tullverket, Statens jordbruksverk, Kommerskollegium och Naturvårds- verket, utarbeta förslag till nationella bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010 om fast- ställande av skyldigheter för verksamhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror på marknaden (timmerförordningen). I uppdraget ingår att närmare beskriva vad som avses med begreppet släppa ut på marknaden, vilka överträdelser som ska anses medföra att timmer avverkat i Sverige och i utlandet ska anses vara olagligt avverkat samt hur och vem som ska konstatera detta. Vidare ska utredas vilka överträdelser som redan är straffbelagda eller sanktionerade på annat sätt och som ska medföra att timmer anses olagligt avverkat samt om det finns behov av att införa straff eller annan sanktion för överträdelser av bestämmelser i EU- förordningen. Slutligen ska utredas vilka befintliga bestämmelser om omhändertagande och förverkande som kan vara tillämpliga på olagligt avverkat timmer. Förslaget ska innehålla nödvändiga författningsbestäm- melser samt en konsekvensutredning enligt förordning (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning, inklusive en kostnadsberäkning för genomförandet. I juni 2012 inkom myndigheten med meddelande 2012:2, Uppdrag om nationella bestämmelser som kompletterar timmerförordningen, till Landsbygdsdepartementet (dnr L2012/1696/LB). Överväganden och förslag I meddelandet lämnar Skogsstyrelsen förslag till författningstext i form av en lag om handel med timmer och trävaror. Förslaget innehåller bestämmelser om bland annat uppgiftsskyldighet för verksamhets- utövare, kontroller, föreläggande, förbud, vite, beslag och straffbestäm- melser. Avseende kontroller redogörs för vad och vilka som ska kontrolleras samt vilka befogenheter som ska finnas i samband med kontroller. Kontroller ska ske när utsläppande på marknaden görs. Detta innebär att importörer av timmer eller trävaror blir verksamhetsutövare och omfattas av timmerförordningen när de levererar på inre marknaden för första gången samt när timret eller trävarorna fysiskt finns inom EU och är klarerade i tullen och görs tillgängliga för distribution eller användning i en kommersiell verksamhet. Ägare av skogsmark i Sverige blir verksamhetsutövare och omfattas därmed av timmerförordningen, i samband med att de själva eller via en entreprenör, avverkar virke, som antingen säljs vidare vid bilväg eller används i egen kommersiell verksamhet. I de fall en ägare av skogsmark avtalar med en köpare om en rätt att avverka dennes skog blir köparen verksamhetsutövare och omfattas av timmerförordningen. Förbudet i timmerförordningen mot att släppa ut timmer från olaglig avverkning eller trävaror som härrör från sådant timmer på marknaden förutsätter att avverkningen strider mot gällande lagstiftning i avverk- ningslandet. För avverkningar i Sverige innebär detta överträdelser av de delar i skogsvårdslagen och miljöbalken som direkt relaterar till avverk- ning. Det kan också innefatta att inte rätta sig efter ett föreläggande eller bryta mot ett förbud som beslutats av myndighet. I de ekonomiska konsekvenserna identifieras de aktörer som direkt berörs av förslaget till lag om handel med timmer och trävaror. Aktörerna är verksamhetsutövare, handlare, behörig myndighet och övervaknings- organisationer. Verksamhetsutövare kan delas in i tre kategorier. Första kategorin är runt 10 000 ägare av skogsmark i Sverige. Andra kategorin är runt 150 första köpare av stående svensk skog som ska avverkas. Antalet unika enskilda skogsägare som säljer rätten att avverka till dessa 150 köpare uppgår till runt 16 000 stycken. Tredje kategorin är runt 7 600 importörer av timmer och trävaror till Sverige. En kostnadsberäkning för genomförandet av timmerförordningen av- seende behörig myndighet har genomförts. Största årliga kostnadsposter är kontroll av övervakningsorganisationer (1,5 miljoner kronor), impor- törer (8,6 miljoner kronor), skogsägare och köpare av avverkad svensk skog (6,4 miljoner kronor). Sammantaget beräknas de totala kostnaderna för behörig myndighet uppgå till 21,3 miljoner kronor per år. Skogsstyrelsens författningsförslag 1.1 Förslag till lag om handel med timmer och trävaror Härigenom föreskrivs följande. Inledande bestämmelser 1 § Denna lag kompletterar 1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010 av den 20 oktober 2010 om fastställande av skyldigheter för verksamhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror på marknaden. 2. Kommissionens delegerade förordning (EU) nr 363/2012 av den 23 februari 2012 om förfarandereglerna för erkännande och återkallande av erkännande av övervakningsorganisationer enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010 om fastställande av skyldigheter för verksamhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror på marknaden. 3. Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr XX/2012 av den XX 2012 om detaljerade regler för systemet för tillbörlig aktsamhet samt hur ofta och på vilket sätt de övervakningsorganisationer ska kontrolleras som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010 om fastställande av skyldigheter för verksamhetsutövare som släpper ut timmer och trävaror på marknaden. Begreppen som används i denna lag har samma betydelse som i de EU- förordningar som faller inom lagens tillämpningsområde. 2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fråga om EU-förordningarna om utsläppande på marknaden av timmer och trävaror meddela föreskrifter som behövs för komplettering av förordningarna. Uppgiftsskyldighet 3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att en verksamhetsutövare eller en handlare som tar befattning med timmer eller trävaror som omfattas av EU- förordningarna om utsläppande på marknaden av timmer och trävaror ska lämna uppgifter om 1. produktion, inköp, försäljning, import och export, 2. andra förhållanden av betydelse för tillämpningen av EU- förordningarna. Behörig myndighet 4 § Regeringen utser behörig myndighet enligt EU-förordningarna. Kontroll 5 § Kontroll av efterlevnaden av denna lag, de föreskrifter och beslut som meddelats med stöd av lagen, de EU-förordningar som kompletteras av lagen samt de beslut som har meddelats med stöd av EU- förordningarna utövas av behörig myndighet. 6 § Behörig myndighet ska verka för att åtgärder vidtas mot överträdelser av lagen, av de föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen eller av de EU-förordningar eller beslut som meddelats med stöd av EU-förordningarna som kompletteras av lagen. 7 § Behörig myndighet har i den utsträckning det behövs för kontrollen rätt att 1. på begäran få upplysningar, ta del av handlingar och register, samt 2. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som har anknytning till verksamheten och där göra undersökningar och ta prover. Rätten till tillträde gäller inte bostäder. 8 § Bestämmelserna i 7 § gäller också för 1. Europeiska kommissionen och för inspektörer och experter som utsetts av kommissionen och 2. företrädare för behöriga myndigheter i andra medlemsstater inom Europeiska Unionen, om kontrollen utövas eller åtgärderna utförs tillsammans med företrädare för en svensk behörig myndighet. Förelägganden och förbud 9 § Utöver vad som följer av de EU-förordningar som kompletteras av lagen får behörig myndighet meddela de förelägganden eller förbud som behövs för att lagen, de föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen, de EU-förordningar som kompletteras av lagen och de beslut som meddelats med stöd av EU-förordningarna ska följas. Vite 10 § Förelägganden eller förbud enligt 9 § eller enligt de EU-förordningar som kompletteras av lagen får förenas med vite. Beslag 11 § Bestämmelse om beslag finns i artikel 10.5 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010. Om behörig myndighet fattat beslut om beslag av timmer eller trävaror med stöd av artikel 10.5 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010 får behörig myndighet besluta om att på ägarens bekostnad förstöra timret eller trävarorna. Hjälp av polismyndighet 12 § Polismyndigheten ska på begäran av behörig myndighet lämna den hjälp som behövs för utövande av kontroll eller verkställighet av beslut enligt denna lag, de föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen, de EU-förordningar som kompletteras av lagen eller de beslut som meddelats med stöd av EU-förordningarna. Hjälp enligt första stycket får endast lämnas om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl. Straffbestämmelser 13 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet släpper ut timmer från olaglig avverkning eller trävaror som härrör från sådant timmer på marknaden i strid med artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010. Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om det har utgjort led i en brottslighet som utförts systematiskt och under lång tid, i stor omfattning eller i vinstsyfte. 14 § Om en gärning som avses i 13 § är att anse som ringa, döms inte till ansvar. Om ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud har överträtts, döms inte till ansvar enligt denna lag för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet. Överklagande 15 § En statlig myndighets beslut enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen får överklagas hos allmän förvaltnings- domstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 16 § Beslut enligt denna lag, enligt de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller enligt de EU-förordningar som kompletteras av lagen ska gälla omedelbart, om inte något annat beslutas. ---- Denna lag träder i kraft den 3 mars 2013. 1.2 Förslag till ändring i tullagen (2000:1281) 11 kap. 6 § Tullverket ska på begäran tillhandahålla följande myndigheter uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör import eller export av varor: Arbetsmiljöverket, Boverket, Elsäkerhetsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Statens jordbruksverk, Kemikalieinspektionen, Kommerskollegium, Konsumentverket, Kronofogdemyndigheten, Livs- medelsverket, Läkemedelsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårdsverket, Post- och telestyrelsen, Myndigheten för radio och tv, Sveriges riksbank, Skatteverket, Skogsstyrelsen, Statistiska centralbyrån, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll och Transportstyrelsen. Tullverket ska vidare på begäran tillhandahålla Säkerhetspolisen upp- gifter som förekommer hos Tullverket som rör export av varor. 1.3 Förslag till ändring i offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) Bilagan X. utredning och tillsyn enligt lagen (2013:XX) om handel med timmer och trävaror. Sekretessen gäller inte beslut i ärenden. Förteckning över remissinstanserna (Skogsstyrelsens förslag) Efter remiss har yttrande över Skogsstyrelsens förslag, Meddelande 2012 nr 2, Uppdrag om nationella bestämmelser som kompletterar EU:s timmerförordning inkommit från; Justitieombudsmannen, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Göteborgs tingsrätt, Kammarrätten i Jönköping, Förvaltningsrätten i Jönköping, Justitiekanslern, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Datainspektionen, Kommers- kollegium, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Lunds universitet, Statens jordbruksverk, Sveriges lantbruksuniversitet, Statens energimyndighet, Riksantikvarieämbetet, LRF Skogsägarna, Naturskyddsföreningen, Skogsindustrierna, Sveaskog Förvaltning AB, Svebio, Svensk Handel, Svenska Trädbränsleföreningen, Tullverket, Världsnaturfonden. Följande remissinstanser har beretts tillfälle att yttra sig men har avstått eller har meddelat att de inte har några synpunkter: Uppsala universitet, Regelrådet, Statistiska centralbyrån, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Skatteverket, Naturvårdsverket, Statskontoret, Ekonomistyrningsverket, Umeå universitet. Följande remissinstanser har inte besvarat remissen: Bergvik Skog AB, Facket för Skogs-trä och grafisk bransch, Fortum, Svenska handels- kammaren, IKEA of Sweden, Jordägarförbundet, Mellanskog, Nepcon, Näringslivets regelnämnd, Skogforsk, Skogsnäringens IT-företag SDC, Svenska FSC, Svenska PEFC, Svenskt Näringsliv, Södra skogsägarna, Tarkett, Trä- och möbelföretagen, VMF Nord. Sammanfattning av promemorian I promemorian föreslås att det i den lag som ska komplettera timmerförordningen införs en straffbestämmelse som innebär att den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot förbudet enligt timmerförord- ningen att släppa ut timmer från olaglig avverkning eller trävaror som härrör från sådant timmer på marknaden döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om avverkningen skett i strid med bestämmelser i avverkningslandet i fråga om 1. tillstånd eller godkännande, 2. anmälan eller underrättelse till myndighet eller föreskriven tidsfrist efter sådan anmälan eller underrättelse, 3. villkor i ett tillstånd eller i ett beslut om godkännande eller undantag eller ett annat beslut om avverkning, 4. områdesskydd till skydd för särskilda miljöer eller arter, eller 5. tillstånd eller förbud när det gäller export. Enligt förslaget är straffbestämmelsen subsidiär till brottsbalkens bestämmelser samt miljöbalkens bestäm- melser om artskyddsbrott. I promemorian föreslås vidare att det i samma lag införs en straff- bestämmelse som innebär att den som med uppsåt eller av oaktsamhet släpper ut timmer eller trävaror på marknaden utan att tillämpa ett sådant system för tillbörlig aktsamhet som anges i timmerförordningen döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Förslaget innehåller också bestämmelser om att ringa brott inte ska leda till ansvar samt att, för det fall, vitesföreläggande eller vitesförbud har överträtts det inte får dömas till ansvar enligt lagen för en gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet. I promemorian föreslås även att timmer och trävaror som varit föremål för brott enligt den nu föreslagna lagen, eller värdet därav, samt utbyte av sådant brott, ska förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt. Promemorians författningsförslag Författningsförslag Härigenom föreskrivs ändringar i det förslag till lag om handel med timmer och trävaror som finns redovisat i Skogsstyrelsens meddelande 2012:2. Lydelse enligt Skogsstyrelsens meddelande 2012:2 Föreslagen lydelse Straffbestämmelser 13 § Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet släpper ut timmer från olaglig avverkning eller trävaror som härrör från sådant timmer på marknaden i strid med artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010. Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om det har utgjort led i en brottslighet som utförts systematiskt och under lång tid, i stor omfattning eller i vinstsyfte. Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot förbudet i artikel 4.1 jämförd med artikel 2 i Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010 att släppa ut timmer från olaglig avverkning eller trävaror som härrör från sådant timmer på marknaden, om avverkningen skett i strid med bestämmelser i avverkningslandet i fråga om 1. tillstånd eller godkännande, 2. anmälan eller underrättelse till myndighet eller föreskriven tidsfrist efter sådan anmälan eller underrättelse, 3. villkor i ett tillstånd eller i ett beslut om godkännande eller undantag eller ett annat beslut om avverkning, 4. områdesskydd till skydd för särskilda miljöer eller arter, eller 5. tillstånd eller förbud när det gäller export. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Om gärningen är belagd med samma eller strängare straff enligt brottsbalken eller enligt 29 kap. 2 b § miljöbalken, ska den inte medföra ansvar enligt denna paragraf. 14 § Om en gärning som avses i 13 § är att anse som ringa, döms inte till ansvar. Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet släpper ut timmer eller trävaror på marknaden utan att tillämpa ett sådant system för tillbörlig aktsamhet som anges i artikel 6.1 a)-b) i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. 14 a § Den som överträtt ett vitesföre- läggande får inte dömas till ansvar enligt denna lag för den gärning som omfattas av föreläggandet. Förverkande 14 b § Timmer och trävaror som varit föremål för brott enligt 13 § eller värdet därav samt utbyte av sådant brott ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Förteckning över remissinstanserna (Promemorians förslag) Efter remiss har yttrande över promemorians förslag inkommit från: Hovrätten över Skåne och Blekinge, Kammarrätten i Jönköping, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Statens jordbruksverk, Natur- vårdsverket, Riksantikvarieämbetet, LRF Skogsägarna, Naturskydds- föreningen, Skogsindustrierna, Sveaskog, Svebio, Svensk Handel, Världsnaturfonden och Skogsstyrelsen. Följande remissinstanser har beretts tillfälle att yttra sig men har avstått eller har meddelat att de inte har några synpunkter: Justitie- ombudsmannen, Göteborgs tingsrätt, Förvaltningsrätten i Jönköping, Justitiekanslern, Domstolsverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Västra Götaland, Länssty- relsen i Norrbottens län, Tullverket, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Regelrådet. Följande remissinstanser har inte besvarat remissen: Bergvik Skog AB, Svenska Handelskammarförbundet, IKEA of Sweden, Nepcon och Trä- och möbelföretagen. Lagrådsremissens lagförslag 1 Förslag till lag om handel med timmer och trävaror Härigenom föreskrivs följande. Inledande bestämmelser 1 § Denna lag kompletterar 1. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010 av den 20 oktober 2010 om fastställande av skyldigheter för verksamhets- utövare som släpper ut timmer och trävaror på marknaden, och 2. tillämpningsförordningar till Europaparlamentets och rådets förord-ning (EU) nr 995/2010. De ord och uttryck som används i denna lag har samma betydelse som i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010. Behörig myndighet 2 § Regeringen utser den eller de myndigheter som ska utföra de upp- gifter som en behörig myndighet har enligt de EU-förordningar som anges i 1 § och enligt denna lag. Kontroll 3 § Den behöriga myndigheten utövar kontroll av 1. att de EU-förordningar som anges i 1 § och de beslut som har med- delats med stöd av EU-förordningarna följs, och 2. att denna lag, de föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen och de beslut som meddelats med stöd av lagen följs. 4 § Den behöriga myndigheten ska verka för att åtgärder vidtas mot överträdelser av 1. de EU-förordningar som anges i 1 § och de beslut som har meddelats med stöd av EU-förordningarna, och 2. denna lag, de föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen och de beslut som meddelats med stöd av lagen. 5 § Den behöriga myndigheten har i den utsträckning som behövs för kontrollen rätt att 1. på begäran få upplysningar, ta del av handlingar och register, och 2. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som har an- knytning till den verksamhet kontrollen avser och där göra undersök- ningar och ta prover av timmer och trävaror som kan härröra från olagligt avverkat timmer. Rätten till tillträde gäller inte bostäder. 6 § Den behöriga myndigheten får i samband med kontroll av en verk- samhetsutövare besluta om att hos denne ta om hand timmer eller trä- varor som släppts ut på marknaden av verksamhetsutövaren om det är uppenbart att timret eller trävarorna härrör från olaglig avverkning. Den behöriga myndighetens beslut om omhändertagande får gälla högst sex månader. Förelägganden och förbud 7 § Utöver vad som följer av de EU-förordningar som anges i 1 § får den behöriga myndigheten meddela de förelägganden och förbud som behövs för att 1. de EU-förordningar som anges i 1 § och de beslut som meddelats med stöd av EU-förordningarna ska följas, och 2. denna lag, de föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen och de beslut som meddelats med stöd av lagen ska följas. Vite 8 § Förelägganden eller förbud enligt de EU-förordningar som anges i 1 § eller enligt 7 § får förenas med vite. Den behöriga myndigheten får dock inte förelägga någon vid vite att medverka i en utredning av en gärning som kan leda till straff för honom eller henne. Hjälp av Polismyndigheten 9 § Polismyndigheten ska på begäran av den behöriga myndigheten lämna den hjälp som behövs för att 1. utöva kontrollen enligt 3 §, eller 2. verkställa ett beslut som meddelats med stöd av de EU-förordningar som anges i 1 § eller med stöd av denna lag. Hjälp enligt första stycket får begäras endast om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver användas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl. Straffbestämmelser 10 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot förbudet i artikel 4.1, jämförd med artikel 2, i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 995/2010 av den 20 oktober 2010, i den ursprungliga lydelsen, att släppa ut timmer från olaglig avverkning eller trävaror som härrör från sådant timmer på marknaden, om avverkningen skett i strid med bestämmelser i avverkningslandet i fråga om 1. tillstånd eller godkännande, 2. anmälan eller underrättelse till en myndighet eller föreskriven tids- frist efter sådan anmälan eller underrättelse, 3. villkor i ett tillstånd eller i ett beslut om godkännande, 4. områdesskydd till skydd för särskilda miljöer eller arter, eller 5. tillstånd eller förbud när det gäller export. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar. Om gärningen är belagd med samma eller strängare straff enligt brotts- balken eller enligt 29 kap. 2 b § miljöbalken, får inte dömas till ansvar enligt denna paragraf. 11 § Den som överträtt ett vitesföreläggande får det inte dömas till ansvar enligt denna lag för den gärning som omfattas av föreläggandet. Förverkande 12 § Timmer och trävaror som varit föremål för brott enligt 10 § eller värdet därav samt utbyte av ett sådant brott ska förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt. Överklagande m.m. 13 § En behörig myndighet får bestämma att ett beslut av myndigheten enligt de EU-förordningar som anges i 1 § eller denna lag ska gälla omedelbart även om det överklagas. 14 § Beslut av en behörig myndighet enligt de EU-förordningar som anges i 1 § och denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2014. 2 Förslag till lag om ändring i tullagen (2000:1281) Härigenom föreskrivs att 11 kap. 6 § tullagen (2000:1281) ska ha följande lydelse Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 11 kap. 6 § Tullverket ska på begäran till- handahålla följande myndigheter uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör import eller export av varor: Arbetsmiljö- verket, Boverket, Elsäkerhets- verket, Havs- och vattenmyndig- heten, Statens jordbruksverk, Kemikalieinspektionen, Kommers- kollegium, Konsumentverket, Kronofogdemyndigheten, Livsme- delsverket, Läkemedelsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårdsverket, Post- och telestyrelsen, Myndig- heten för radio och tv, Sveriges riksbank, Skatteverket, Statens energimyndighet, Statistiska cen- tralbyrån, Styrelsen för ackredite- ring och teknisk kontroll och Transportstyrelsen. Tullverket ska vidare på begäran tillhandahålla Säkerhetspolisen uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör export av varor. Tullverket ska på begäran till- handahålla följande myndigheter uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör import eller export av varor: Arbetsmiljö- verket, Boverket, Elsäkerhets- verket, Havs- och vattenmyndig- heten, Statens jordbruksverk, Kemikalieinspektionen, Kommers- kollegium, Konsumentverket, Kronofogdemyndigheten, Livsme- delsverket, Läkemedelsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårdsverket, Post- och telestyrelsen, Myndig- heten för radio och tv, Sveriges riksbank, Skatteverket, Skogssty- relsen, Statens energimyndighet, Statistiska centralbyrån, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll och Transportstyrelsen. Tullverket ska vidare på begäran tillhandahålla Säkerhetspolisen uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör export av varor. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2014. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2014-03-04 Närvarande: F.d. justitieråden Dag Victor och Per Virdesten samt justitierådet Olle Stenman. Lag om handel med timmer och trävaror Enligt en lagrådsremiss den 20 februari 2014 (Landsbygdsdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om handel med timmer och trävaror, 2. lag om ändring i tullagen (2000:1281). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Jonas Härkönen, biträdd av kanslirådet Karin Tormalm. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Förslaget till lag om handel med timmer och trävaror Rubriken Lagrådet noterar att rubriken till ett med det nu aktuella lagförslaget likartat lagförslag som lades fram i en nyligen behandlad lagrådsremiss (Märkning av textilprodukter) benämnts "lag med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning". Lagrådet, som lämnade detta förslag utan erinran, anser att den i det ärendet använda rubrikutformningen är att föredra framför den i detta förslag. 2 - 4 §§ I 2 § finns under rubriken Behörig myndighet en föreskrift om att sådan myndighet utses av regeringen medan den behöriga myndighetens grundläggande uppgifter regleras i 3 - 4 §§ under rubriken Kontroll. Lagrådet noterar att det i 2 § uttryckligen anges att uppgifterna som behörig myndighet kan fördelas mellan olika myndigheter medan uppgifterna enligt 3 - 4 §§ anges ankomma på "den behöriga myndigheten" (jfr den annorlunda formuleringen i förslagets 13 - 14 §§). Enligt Lagrådet saknas det anledning att i lagtexten särskilt reglera frågan om en eventuell fördelning av uppgifterna för en behörig myndighet mellan flera myndigheter. Enligt Lagrådet bör det vidare inte anges något om den behöriga myndighetens uppgifter i 2 §. Regleringen av denna fråga i 3 och 4 §§ ligger dessutom enligt Lagrådets uppfattning så nära varandra att de med fördel kan behandlas i en paragraf. De rubricerade paragraferna kan förslagsvis ersättas av två paragrafer av följande lydelse: Behörig myndighet 2 § Den myndighet som regeringen bestämmer är behörig myndighet enligt de EU-förordningar som anges i 1 § och enligt denna lag. Kontroll 3 § Den behöriga myndigheten ska kontrollera och verka för efterlevnaden av 1. de EU-förordningar som anges i 1 § och de beslut som har meddelats med stöd av EU-förordningarna, och 2. denna lag, de föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen och de beslut som meddelats med stöd av lagen. 6 § Enligt förslaget ska den behöriga myndigheten under vissa förhållanden kunna omhänderta timmer eller trävaror hos en verksamhetsutövare. Av remissen och vad som upplysts under föredragningen framgår att ett sådant omhändertagande närmast är att uppfatta som en provisorisk åtgärd i avvaktan på åtgärder genom rättsväsendets försorg. Det torde mot den bakgrunden i allmänhet saknas anledning att särskilt ange en "giltighetstid" i ett beslut om omhändertagande. Den föreslagna tidsramen för ett omhändertagande får också antas vara absolut i den meningen att ett sådant aldrig får vara längre än sex månader. Lagrådet förordar mot den bakgrunden att den andra meningen i paragrafen formuleras på förslagsvis följande sätt: Ett sådant omhändertagande får vara i högst sex månader. 13 och 14 §§ I enlighet med vad som Lagrådet förordat beträffande 2 - 4 §§ bör uttrycket "en behörig myndighet" bytas ut mot "den behöriga myndigheten. Lagrådet finner vidare anledning att i anslutning till 14 § erinra om vad Lagrådet anförde angående frågan om forum för överklagande (under 11 §) i sitt yttrande den 18 februari 2014 över remissen om Ny lag om virkesmätning. Förslaget till lag om ändring i tullagen Lagrådet lämnar förslaget utan erinran. Landsbygdsdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 mars 2014 Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Björklund, Bildt, Ask, Erlandsson, Hägglund, Borg, Billström, Adelsohn Liljeroth, Björling, Ohlsson, Norman, Attefall, Engström, Kristersson, Elmsäter-Svärd, Ullenhag, Ek, Lööf, Svantesson Föredragande: statsrådet Erlandsson Regeringen beslutar proposition 2013/14:183 Lag om handel med timmer och trävaror Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Lag om handel med timmer och trävaror 32010R0995 Prop. 2013/14: Prop. 2013/14: 2 3 1 Prop. 2013/14:183 Prop. 2013/14:183 Prop. 2013/14:183 Bilaga 1 Prop. 2013/14:183 Bilaga 1 Prop. 2013/14:183 Bilaga 2 Prop. 2013/14:183 Bilaga 2 Prop. 2013/14:183 Bilaga 3 Prop. 2013/14:183 Bilaga 3 Prop. 2013/14:183 Bilaga 4 Prop. 2013/14:183 Bilaga 4 Prop. 2013/14:183 Bilaga 5 Prop. 2013/14:183 Bilaga 5 Prop. 2013/14:183 Bilaga 6 Prop. 2013/14:183 Bilaga 6 Prop. 2013/14:183 Bilaga 7 Prop. 2013/14:183 Bilaga 7 Prop. 2013/14:183 Bilaga 8 Prop. 2013/14:183 Bilaga 8 Prop. 2013/14:183 Bilaga 9 Prop. 2013/14:183 Bilaga 9 Prop. 2013/14:183 Bilaga 10 Prop. 2013/14:183 Bilaga 10 Prop. 2013/14:183 Bilaga 10 Prop. 2013/14:183 Bilaga 10 Prop. 2013/14:183 Bilaga 11 Prop. 2013/14:183 Bilaga 11 Prop. 2013/14:183 Prop. 2013/14:183 Prop. 2013/14:183 Prop. 2013/14:183