Post 2079 av 7186 träffar
Genomförande av Seveso III-direktivet Prop. 2014/15:60
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 60
Regeringens proposition
2014/15:60
Genomförande av Seveso III-direktivet
Prop.
2014/15:60
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 26 februari 2015
Stefan Löfven
Morgan Johansson
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar i lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor. Vissa ändringar föreslås också i miljöbalken, lagen (2003:778) om skydd mot olyckor samt plan- och bygglagen (2010:900).
Genom lagändringarna genomförs det s.k. Seveso III-direktivet. Direktivets och lagstiftningens syfte är att förebygga allvarliga olycks-händelser inom den kemikaliehanterande industrin och att begränsa skadorna om sådana olyckor skulle inträffa.
Nu föreslagna ändringar innebär bl.a. att endast länsstyrelsen ska ha det operativa tillsynsansvaret över s.k. Sevesoverksamheter, något som i praktiken redan gäller i dag. Bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att få meddela föreskrifter om tillsynen föreslås bli mer generellt. Det ska vidare vara möjligt att ta ut särskilda avgifter för tillsynen. Genom ändringar i miljöbalken blir det tydligare för den berörda allmänheten, berörda organisationer och myndigheter när ett miljöprövningsärende avser en Sevesoverksamhet. Sevesoverksamheter föreslås vidare utgöra sådana farliga verksamheter som regleras i lagen om skydd mot olyckor, utan någon föregående prövning av länsstyrelsen. Härigenom kommer vissa strängare bestämmelser i lagen om skydd mot olyckor att undantagslöst gälla för Sevesoverksamheterna i förhållande till verksamhetsutövarna, berörda myndigheter och kommuner. I plan- och bygglagen föreslås tydlig-görande bestämmelser om detaljplanläggning som rör Sevesoverksam-heter och byggnadsverk i närheten av sådana verksamheter.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juni 2015.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 4
2 Lagtext 5
2.1 Förslag till lag om ändring i miljöbalken 5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor 9
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor 18
2.4 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900) 19
3 Ärendet och dess beredning 21
4 Bakgrund 22
4.1 Seveso II-direktivet 22
4.2 Industriolyckskonventionen 23
4.3 Genomförande av Seveso II-direktivet och Industriolyckskonventionen i svensk rätt 23
4.4 Sevesoverksamheter och -olyckor i Sverige 24
4.5 Seveso III-direktivet 26
5 Den lagtekniska lösningen 27
6 Den materiella regleringen 29
6.1 Sevesolagens tillämpningsområde 29
6.2 Definitioner 31
6.3 Anmälan 33
6.4 Återkallelse och omprövning av tillstånd enligt miljöbalken 37
6.5 Handlingsprogram 38
6.6 Säkerhetsrapport 42
6.7 Planering för räddningsinsatser 44
7 Markanvändning 48
7.1 Detaljplanekravet i plan- och bygglagen utökas med hänsyn till Seveso III-direktivet 48
7.2 Samråd och deltagande i beslutsfattande 54
8 Informationsskyldighet 61
8.1 Informationsgivning till allmänheten 61
8.2 Verksamhetsutövares samordningsansvar 64
8.3 Offentlighet och sekretess 65
8.4 Informationsgivning vid gränsöverskridande effekter 66
9 Upplysningar och andra åtgärder efter en allvarlig kemikalieolycka 67
9.1 Ansvar för verksamhetsutövare och myndigheter 67
9.2 Upplysningar som ska lämnas till EU 69
10 Tillsyn 70
10.1 Tillsynsansvar 70
10.2 Ökad samverkan och tillsynsvägledning 78
10.3 Tillsynsavgifter 80
10.4 Sanktioner 85
10.5 Driftförbud 88
10.6 Överklagande 89
11 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 90
12 Konsekvenser 92
13 Författningskommentar 96
13.1 Förslaget till lag om ändring i miljöbalken 96
13.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor 98
13.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor 102
13.4 Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900) 102
Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/08/EU av den 4 juli 2012 om åtgärder för att förebygga och begränsa faran för allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår och om ändring och senare upphävande av rådets direktiv 96/82/EG 105
Bilaga 2 Sammanfattning av betänkandet En översyn inom Sevesoområdet (SOU 2013:14) 142
Bilaga 3 Författningsförslag i SOU 2013:14 149
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna (SOU 2013:14) 154
Bilaga 5 Sammanfattning av betänkandet Genomförande av Seveso III-direktivet (SOU 2014:17) 155
Bilaga 6 Författningsförslag i SOU 2014:17 160
Bilaga 7 Förteckning över remissinstanserna (SOU 2014:17) 174
Bilaga 8 Lagrådsremissens lagförslag 175
Bilaga 9 Lagrådets yttrande 191
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 februari 2015 192
Rättsdatablad 193
1
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i miljöbalken,
2. lag om ändring i lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor,
3. lag om ändring i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor,
4. lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900).
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i miljöbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om miljöbalken
dels att 6 kap. 4 a § ska betecknas 6 kap. 4 b §,
dels att 6 kap. 9 §, 22 kap. 1 §, 24 kap. 7 § och 25 kap. 3 § miljöbalken ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas två nya paragrafer, 6 kap. 4 a § och 22 kap.
3 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 kap.
4 a §
Om ett samråd enligt 4 § avser en verksamhet eller åtgärd som omfattas av lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor, ska
1. samrådet även avse hur allvarliga kemikalieolyckor till följd av verksamheten eller åtgärden ska kunna förebyggas och begränsas, och
2. de uppgifter som lämnas före samrådet enligt 4 § tredje stycket innehålla en upplysning om att verksamheten eller åtgärden omfattas av den lagen.
9 §
Den myndighet som skall pröva en ansökan i ett mål eller ett ärende där det krävs en miljökonsekvens-beskrivning för en verksamhet eller åtgärd skall genom ett särskilt beslut eller i samband med avgörandet av målet eller ärendet ta ställning till om miljö-konsekvensbeskrivningen upp-fyller kraven i detta kapitel. Ett sådant ställningstagande får inte överklagas särskilt utan endast i samband med att avgörandet i målet eller ärendet överklagas.
Vid prövningen av ansökan skall myndigheten beakta innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden enligt 4, 6 och 8 §§.
Den myndighet som ska pröva en ansökan i ett mål eller ett ärende där det krävs en miljökonsekvens-beskrivning för en verksamhet eller åtgärd ska genom ett särskilt beslut eller i samband med avgörandet av målet eller ärendet ta ställning till om miljö-konsekvensbeskrivningen upp-fyller kraven i detta kapitel. Ett sådant ställningstagande får inte överklagas särskilt utan endast i samband med att avgörandet i målet eller ärendet överklagas.
Vid prövningen av ansökan ska myndigheten beakta innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden enligt 4, 4 a, 6 och 8 §§.
22 kap.
1 §
En ansökan i ett ansökningsmål ska vara skriftlig. Den ska innehålla
1. ritningar och tekniska beskrivningar med uppgifter om förhållandena på platsen, produktionsmängd eller annan liknande uppgift samt användningen av råvaror, andra insatsvaror och ämnen liksom energianvändning,
2. uppgifter om utsläppskällor, art och mängd av förutsebara utsläpp samt förslag till de åtgärder som kan behövas dels för att förebygga uppkomsten av avfall, dels för förberedelse för återanvändning, materialåter-vinning och annan återvinning av det avfall som anläggningen ger upphov till,
2. uppgifter om utsläppskällor, art och mängd av förutsebara utsläpp samt förslag till de åtgärder som kan behövas dels för att förebygga uppkomsten av avfall, dels för att förbereda för återanvändning, materialåter-vinning och annan återvinning av det avfall som anläggningen ger upphov till,
3. en miljökonsekvensbeskrivning när det krävs enligt 6 kap. och uppgift om det samråd som skett enligt 6 kap. 4 och 6 §§,
4. förslag till skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått samt de övriga uppgifter som behövs för att bedöma hur de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. följs,
5. förslag till övervakning och kontroll av verksamheten,
6. i fråga om tillstånd att anlägga, driva eller ändra en verksamhet, en säkerhetsrapport i de fall det finns skyldighet att upprätta en sådan enligt lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor,
6. det handlingsprogram och den säkerhetsrapport som krävs enligt lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor, om den verksamhet eller åtgärd som målet avser omfattas av den lagen,
7. en statusrapport när det krävs enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 10 kap. 21 § första stycket 5, och
8. en icke-teknisk sammanfattning av de uppgifter som anges i 1-7.
I mål om vattenverksamhet ska ansökan dessutom innehålla
1. uppgift om det finns fastigheter som berörs av vattenverksamheten eller ej och i förekommande fall namn och adress på ägarna och berörda innehavare av särskild rätt till fastigheterna, och
2. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder varje sakägare, om det inte på grund av verksamhetens omfattning bör anstå med sådana uppgifter.
I 7 kap. 4 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet finns det ytterligare bestämmelser om vad en ansökan i vissa fall ska innehålla i mål om vattenverksamhet.
3 a §
Om en kungörelse enligt 3 § avser en verksamhet eller åtgärd som omfattas av lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor, ska kungörelsen innehålla en upplysning om detta.
24 kap.
7 §
Ansökan om prövning som avses i 3-6 §§ får göras hos mark- och miljödomstol av Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Kammarkollegiet och läns-styrelsen. Om frågan ska prövas av någon annan myndighet än domstol eller av kommun, får den tas upp utan någon särskild fram-ställning. Frågor om omprövning enligt 5 § andra och tredje styckena får tas upp utan särskild ansökan.
Ansökan om prövning som avses i 3-6 §§ får göras hos mark- och miljödomstol av Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Kammarkollegiet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och länsstyrelsen. Om frågan ska prövas av någon annan myndighet än en domstol eller av en kommun, får den tas upp utan någon särskild framställning. Frågor om om-prövning enligt 5 § andra och tredje styckena får tas upp utan särskild ansökan.
En ansökan om sådan prövning som avses i första stycket får även göras av en kommun i den utsträckning kommunen har övertagit tillsynen med stöd av 26 kap. 3 § fjärde stycket. Har tillståndet meddelats av länsstyrelsen, görs ansökan hos länsstyrelsen.
25 kap.
3 §
I mål som gäller återkallelse, förbud mot fortsatt verksamhet eller omprövning enligt 24 kap. 3-6 §§ eller 7 kap. 15 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vatten-verksamhet ska Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Kammarkollegiet, länsstyrelsen och tillståndshavaren svara för sina kostnader vid mark- och miljödomstolen. I mål enligt 24 kap. 5 § som avser omprövning för att tillgodose allmänna intressen ska den myndighet som ansökte om omprövning dessutom svara för kostnader vid mark- och miljödomstolen som uppkommer för andra motparter än tillståndshavaren. Detta gäller dock inte omprövning enligt
24 kap. 5 § första stycket 11. Gäller ett mål enligt 24 kap. 5 § första stycket 10 omprövning för att förbättra en anläggnings säkerhet ska dock tillstånds-havaren i stället för Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Kammar kollegiet och länsstyrelsen svara för senast nämnda kostnader.
I mål som gäller återkallelse, förbud mot fortsatt verksamhet eller omprövning enligt 24 kap. 3-6 §§ eller 7 kap. 15 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vatten-verksamhet ska Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Kammarkollegiet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, länsstyrelsen och tillståndshavaren svara för sina kostnader vid mark- och miljödomstolen. I mål enligt 24 kap. 5 § som avser omprövning för att tillgodose allmänna intressen ska den myndighet som ansökte om omprövning dessutom svara för kostnader vid mark- och miljödomstolen som uppkommer för andra motparter än tillståndshavaren. Detta gäller dock inte omprövning enligt 24 kap. 5 § första stycket 11. Om ett mål enligt 24 kap. 5 § första stycket 10 gäller omprövning för att förbättra en anläggnings säkerhet, ska dock tillstånds-havaren svara för senast nämnda kostnader i stället för Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Kammar-kollegiet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och länsstyrelsen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2015.
2. Bestämmelsen i 22 kap. 3 a § tillämpas inte för mål och ärenden där en kungörelse enligt 22 kap. 3 § har utfärdats före lagens ikraftträdande.
3. Bestämmelsen i 22 kap. 1 § i den äldre lydelsen gäller fortfarande för mål och ärenden som har inletts hos den tillståndsprövande myndigheten före ikraftträdandet.
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor
dels att 11 och 16-17 §§ ska upphöra att gälla,
dels att 2-4, 7, 8, 10, 12-15, 18 och 25 §§ och rubrikerna närmast före 2, 12 och 13 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas fyra nya paragrafer, 12 a §, 13 a §, 14 a § och 18 a §, och närmast före 12 a och 18 a §§ nya rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Definitioner
Uttryck i lagen
2 §
I denna lag används följande uttryck med nedan angiven betydelse.
Allvarlig kemikalieolycka: olycka med ett eller flera farliga ämnen inblandade, t.ex. utsläpp, brand eller explosion, som orsakas av ett okontrollerat händelseförlopp i samband med driften av en verksamhet som omfattas av denna lag, och som medför allvarlig, omedelbar eller fördröjd, fara för människors hälsa, inom eller utanför verksamheten, eller för miljön.
Allvarlig kemikalieolycka: olycka med ett eller flera farliga ämnen inblandade, t.ex. utsläpp, brand eller en explosion, som orsakas av okontrollerade händelseförlopp i samband med driften vid en verksamhet som omfattas av denna lag, och som medför omedelbar eller fördröjd, allvarlig fara för människors hälsa eller miljön, inom eller utanför verksamheten.
Farliga ämnen: de ämnen, blandningar och beredningar som regeringen föreskriver och som förekommer som råvara eller som produkter, biprodukter, restprodukter och mellanprodukter, inbegripet sådana ämnen som rimligen kan bildas vid en olycka.
Verksamhet: hela det område som står under en verksamhetsutövares ledning eller kontroll eller flera verksamhetsutövares gemensamma ledning eller kontroll och där det finns farliga ämnen vid en eller flera anläggningar, inbegripet såväl det geografiska området som gemensamma eller därtill hörande infrastrukturer eller aktiviteter.
Anläggning: en teknisk enhet inom en verksamhet där farliga ämnen tillverkas, används, hanteras eller förvaras. Detta inbegriper all utrustning, alla konstruktioner, ledningar, maskiner, verktyg, särskilda industrijärnvägsspår, last-kajer, bryggor, pirar, magasin eller liknande anordningar, flytande eller fasta, som är nödvändiga för anläggningens drift.
Farliga ämnen: ämnen och blandningar som regeringen har meddelat föreskrifter om och som förekommer som råvara eller som produkter, biprodukter, restprodukter och mellanprodukter, inbegripet sådana ämnen som rimligen kan bildas vid en olycka.
Verksamhet: hela det område som står under en verksamhetsutövares ledning eller kontroll eller flera verksamhetsutövares gemensamma ledning eller kontroll och där det finns farliga ämnen vid en eller flera anläggningar, inbegripet såväl det geografiska området som gemensamma eller därtill hörande infrastrukturer eller aktiviteter.
Anläggning: teknisk enhet inom en verksamhet, antingen ovanför eller under marknivå, där farliga ämnen tillverkas, används, hanteras eller förvaras. Detta inbegriper all utrustning, alla konstruktioner, ledningar, maskiner, verktyg, enskilda industrijärnvägsspår, last-kajer, bryggor, pirar, magasin eller liknande anordningar, flytande eller fasta, som är nödvändiga för anläggningens drift.
Verksamhetsutövare: varje fysisk eller juridisk person som driver eller innehar en verksamhet eller anläggning eller som på annat sätt har rätt att fatta avgörande ekonomiska beslut om verksamhetens eller anläggningens tekniska drift. Om flera verksamheter med en gemensam ägare är samlokaliserade, skall dessa anses som en enda verksamhet och den gemensamma ägaren som verksamhetsutövare.
Verksamhetsutövare: varje fysisk eller juridisk person som driver eller innehar en verksamhet eller anläggning eller som på annat sätt har rätt att fatta avgörande ekonomiska eller andra beslut om verksamhetens eller anläggningens tekniska drift. Om flera verksamheter med en gemensam ägare är samlokaliserade, ska dessa anses som en enda verksamhet och den gemensamma ägaren som verksamhetsutövare.
Lager: förekomst av en viss mängd farliga ämnen för lagring, förvaring eller magasinering.
Lager: förekomst av en viss mängd farliga ämnen för magasinering, förvaring eller lagerhållning.
3 §
Denna lag tillämpas på verksam-heter där farliga ämnen före-kommer i mängder som motsvarar eller överstiger de mängder som regeringen föreskriver.
Denna lag tillämpas på verksam-heter där vissa farliga ämnen förekommer. Verksamheterna tillhör en lägre eller högre kravnivå, beroende på vilka farliga ämnen som avses och i vilken mängd de förekommer. Regeringen får med-dela föreskrifter om vilka farliga ämnen som avses och vilka mängder av dessa som krävs för att en verksamhet ska tillhöra den lägre eller högre kravnivån.
Med förekomst av farliga ämnen avses den faktiska eller möjliga förekomsten av sådana ämnen i en verksamhet eller den förekomst av sådana ämnen som skulle kunna uppstå vid en okontrollerad industriell kemisk process.
Med förekomst av farliga ämnen avses den faktiska eller förväntade förekomsten av sådana ämnen i en verksamhet eller den förekomst av sådana ämnen som rimligtvis kan förväntas uppstå vid en okontrollerad process eller vid en okontrollerad reaktion i ett lager.
4 §
Lagen tillämpas inte på
1. faror som har samband med joniserande strålning,
2. sådan hantering av farliga ämnen som omfattas av lagen (2006:263) om transport av farligt gods,
3. transport av farliga ämnen i rörledningar utanför de verksam-heter som omfattas av denna lag, eller
4. militär verksamhet.
1. faror som har samband med joniserande strålning som utgår från ämnen,
2. sådan hantering av farliga ämnen som omfattas av lagen (2006:263) om transport av farligt gods och som sker utanför verksamheten,
3. transport av farliga ämnen som sker som bulklast i fartyg när transporten sker i fartygets fasta tankar, eller farliga ämnen som används som drivmedel i fartyg, utanför de verksamheter som omfattas av denna lag,
4. transport av farliga ämnen i rörledningar utanför de verksam-heter som omfattas av denna lag, eller
5. militär verksamhet.
7 §
Verksamhetsutövaren skall för sådan verksamhet som omfattas av denna lag göra en skriftlig anmälan till tillsynsmyndigheten innan byggnadsarbetena påbörjas eller verksamheten tas i drift.
En anmälan skall innehålla
1. uppgifter om de farliga ämnen som förekommer eller kan förekomma inom en anläggning eller ett lager,
2. en redogörelse för driften vid anläggningen eller lagret, samt
3. en beskrivning av verksam-hetens omgivning.
Om verksamheten omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalken får regeringen föreskriva begränsningar av anmälnings-skyldigheten. Även i övrigt får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela närmare föreskrifter om vad anmälan skall innehålla.
Om väsentliga förändringar sker i verksamheten, skall verksamhets-utövaren anmäla detta till tillsynsmyndigheten.
För verksamhet som omfattas av denna lag ska verksamhets-utövaren ge in en skriftlig anmälan till länsstyrelsen i det län där verksamheten ligger.
En anmälningspliktig verk-samhet får påbörjas tidigast sex veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte länsstyrelsen beslutar något annat.
Om verksamheten omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalken får regeringen meddela föreskrifter om begränsningar av anmälnings-skyldigheten.
8 §
Verksamhetsutövaren skall ut-arbeta ett handlingsprogram för hur allvarliga kemikalieolyckor skall förebyggas.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vad handlingsprogrammet skall innehålla.
Verksamhetsutövaren ska utarbeta ett handlingsprogram för hur allvarliga kemikalieolyckor ska förebyggas. Handlingsprogrammet ska genomföras genom ett säkerhetsledningssystem.
Handlingsprogrammet ska ges in till länsstyrelsen i det län där verksamheten ligger.
10 §
Regeringen får meddela före-skrifter om att för vissa verksamheter skall en säkerhets-rapport upprättas.
En säkerhetsrapport skall innehålla
1. information om hur verksam-hetens driftsystem och organisa-tion har utformats för att före-bygga allvarliga kemikalieolyckor,
2. en beskrivning av verksam-hetens omgivning,
3. en beskrivning av anlägg-ningen och de farliga ämnen som förekommer eller kan förekomma där,
4. en identifiering och analys av olycksrisker, samt
5. uppgifter om förebyggande åtgärder för att förhindra och åtgärder för att begränsa följderna av en allvarlig kemikalieolycka.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vad säkerhetsrapporten skall innehålla samt föreskrifter om undantag från bestämmelserna i andra stycket.
För verksamheter som tillhör den högre kravnivån ska en säkerhetsrapport upprättas.
Säkerhetsrapporten ska ges in till länsstyrelsen i det län där verksamheten ligger.
Planer för interna räddningsinsatser
Plan för interna räddningsinsatser
12 §
Verksamhetsutövare vars verk-samhet omfattas av kravet på säkerhetsrapport skall i samråd med kommunen och de anställda samt annan personal som kan påverka säkerheten, upprätta en intern plan för räddningsinsatser. Denna plan skall fogas till säkerhetsrapporten.
Den interna planen skall förnyas vart tredje år eller när det annars finns anledning till det. Planen skall lämnas till tillsyns-myndigheten som skall granska den.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om planens innehåll.
Verksamhetsutövare vars verk-samhet tillhör den högre kravnivån ska i samråd med kommunen och de anställda samt annan personal som kan påverka säkerheten upprätta en intern plan för räddningsinsatser. Planen ska ges in till länsstyrelsen i det län där verksamheten ligger.
Vissa bemyndiganden
12 a §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad de dokument som anges i 7, 8, 10 och 12 §§ ska innehålla, när de ska uppdateras samt när och på vilket sätt de ska ges in till länsstyrelsen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också meddela föreskrifter om vilka åtgärder en verksamhets-utövare ska vidta i anslutning till den interna planen för räddnings-insatser.
Påverkan på omgivningen
Påverkan från omgivningen
13 §
I säkerhetsarbetet skall verksamhetsutövarna, utöver förhållandena vid den egna verksamheten, även ta hänsyn till andra faktorer i omgivningen som kan påverka säkerheten. Närheten till annan verksamhet som omfattas av lagen skall särskilt beaktas.
Vid utredningen av om det finns sådana faktorer som sägs i första stycket skall verksamhetsutövaren samråda med statliga och kommunala myndigheter, organi-sationer och enskilda som kan ha intresse i saken. Om det behövs för utredningen, får verksamhets-utövaren begära hjälp från tillsyns-myndigheten enligt 21 §.
Förekomsten av nämnda faktorer samt åtgärder som av den anledningen vidtagits eller planerats skall redovisas i anmälan enligt 7 § och i säkerhetsrapporten.
I säkerhetsarbetet ska verksamhetsutövaren, utöver förhållandena vid den egna verksamheten, även ta hänsyn till andra faktorer i omgivningen som kan påverka säkerheten. Närheten till annan verksamhet som omfattas av lagen ska särskilt beaktas.
Vid utredningen av om det finns faktorer som avses i första stycket ska verksamhetsutövaren samråda med statliga och kommunala myndigheter, organisationer och enskilda som kan ha intresse i saken. Om det behövs för utredningen, får verksamhets-utövaren begära hjälp från tillsyns-myndigheten enligt 21 §.
Dessa faktorer och åtgärder ska redovisas i anmälan och i säkerhetsrapporten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur samråd enligt andra stycket ska ske och om undantag från samrådsskyldigheten.
13 a §
Om utredningen enligt 13 § visar att två eller flera verksamheter kan påverka varandra ska de berörda verksamhetsutövarna utbyta lämplig information för att kunna beakta arten och omfattningen av den sammanlagda faran för en allvarlig kemikalieolycka i sina handlingsprogram, säkerhets-ledningssystem, säkerhets-rapporter och interna planer för räddningsinsatser.
De verksamhetsutövare som omfattas av första stycket ska gemensamt ta fram informationen och lämna den till den kommun eller de kommuner där verksamheterna ligger.
14 §
Kommunen skall se till att personer som löper risk att påverkas av en allvarlig kemikalie-olycka vid en verksamhet som omfattas av kravet på säkerhets-rapport informeras om vilka säkerhetsåtgärder som skall vidtas och hur man skall förfara vid en olycka. Detta gäller även i förhållande till personer i en annan kommun eller utomlands.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad informationen skall innehålla.
Verksamhetsutövaren skall svara för kostnaderna för den information som skall lämnas enligt första stycket.
Den kommun där en verksamhet ligger ska se till att allmänheten får tillgång till aktuell information om de verksamheter som omfattas av denna lag.
För verksamheter som tillhör den högre kravnivån ska informationen också innehålla uppgift om vilka säkerhetsåtgärder som ska vidtas och hur de personer som löper risk att påverkas ska handla vid en olycka. Detta gäller även i förhållande till personer i en annan kommun.
Verksamhetsutövaren ska svara för kostnaderna för den information som ska lämnas.
14 a §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den information som ska lämnas enligt 13 a och 14 §§ och om hur den ska spridas.
15 §
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, länsstyrelsen och kommunerna (tillsynsmyndig-heterna) ska, i enlighet med vad regeringen bestämmer, ha tillsyn över att denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen följs.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och länsstyrelsen (tillsynsmyndigheterna) ska ha tillsyn över att denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen följs.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillsyn enligt denna lag.
Länsstyrelsen och kommunerna ska ha tillsyn över verksamhet som omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalken i enlighet med den ansvarsfördelning för tillsynen av miljöfarlig verksamhet som följer av miljöbalken. Tillsyns-myndigheterna ska samordna tillsynen med den tillsyn som sker enligt miljöbalken.
För verksamhet som inte omfattas av andra stycket ska länsstyrelsen vara tillsyns-myndighet. Länsstyrelsen får över-låta åt en kommun att ha tillsynen om kommunen gjort framställning om det.
18 §
Tillsynsmyndigheterna skall utarbeta ett tillsynsprogram för varje verksamhet. För verksamheter som omfattas av kravet på säkerhetsrapport skall tillsynsprogrammet grunda sig på en analys och en planmässig bedömning av riskerna för allvarliga kemikalieolyckor i samband med verksamheten.
Länsstyrelsen ska besluta om en tillsynsplan för de verksamheter som omfattas av denna lag. Utifrån tillsynsplanen ska länsstyrelsen utarbeta ett tillsynsprogram för varje verksamhet.
Avgifter för tillsyn
18 a §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgift för myndigheters kostnader för tillsyn enligt denna lag.
Regeringen får meddela före-skrifter om att en myndighet får besluta att dess beslut om att ta ut avgifter enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag ska gälla omedelbart.
25 §
En kommuns beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen. Beslut som fattats av länsstyrelsen eller Myndigheten för samhällsskydd och beredskap får överklagas hos mark- och miljödomstol enligt 21 kap. 1 § andra stycket miljöbalken.
Beslut om tillsynsprogram får inte överklagas.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps eller länsstyrelsens beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas till mark- och miljödomstol enligt 21 kap. 1 § andra stycket miljöbalken.
Beslut om tillsynsplan och tillsynsprogram får inte överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 2015.
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (2003:778) om skydd mot olyckor ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
4 §
Vid en anläggning där verksamheten innebär fara för att en olycka ska orsaka allvarliga skador på människor eller miljön, är anläggningens ägare eller den som utövar verksamheten på anläggningen skyldig att i skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap med personal och egendom och i övrigt vidta nödvändiga åtgärder för att hindra eller begränsa sådana skador.
Den som utövar verksamheten är skyldig att analysera riskerna för sådana olyckor som anges i första stycket.
Första och andra styckena gäller även flygplatser som har meddelats drifttillstånd enligt 6 kap. 8 § första stycket luftfarts-lagen (2010:500).
Första och andra styckena gäller även flygplatser som har meddelats drifttillstånd enligt 6 kap. 8 § första stycket luftfarts-lagen (2010:500) och verksam-heter som omfattas av lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 2015.
2.4 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900)
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 2 § plan- och bygglagen (2010:900) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 kap.
2 §
Kommunen ska med en detaljplan pröva ett mark- eller vattenområdes lämplighet för bebyggelse och byggnadsverk samt reglera bebyggelsemiljöns utformning för
1. en ny sammanhållen bebyggelse, om det behövs med hänsyn till omfattningen av bygglovspliktiga byggnadsverk i bebyggelsen,
2. en bebyggelse som ska förändras eller bevaras, om regleringen behöver ske i ett sammanhang, och
3. ett nytt byggnadsverk som inte är ett vindkraftverk, om
a) byggnadsverket är en annan byggnad än en sådan som avses i
9 kap. 4 a § eller byggnadsverket kräver bygglov enligt 9 kap. eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 7 §, och
b) byggnadsverkets användning får betydande inverkan på omgivningen eller om det råder stor efterfrågan på området för bebyggande.
2. en bebyggelse som ska förändras eller bevaras, om regleringen behöver ske i ett sammanhang,
3. ett nytt byggnadsverk som inte är ett vindkraftverk, om byggnadsverket kräver bygglov eller är en annan byggnad än en sådan som avses i 9 kap. 4 a §, och
a) byggnadsverkets användning får betydande inverkan på omgivningen eller om det råder stor efterfrågan på området för bebyggande, eller
b) byggnadsverket placeras i närheten av en verksamhet som omfattas av lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor, och
4. en åtgärd som kräver bygglov vid nyetablering av en verksamhet som omfattas av lagen om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor.
Trots första stycket 3 krävs det ingen detaljplan om byggnadsverket kan prövas i samband med en prövning av ansökan om bygglov eller förhandsbesked och användningen av byggnadsverket inte kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2015.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för mål och ärenden som har påbörjats före ikraftträdandet och för mål och ärenden som avser överklagande av beslut om sådana mål och ärenden till dess att målet eller ärendet är slutligt avgjort.
3 Ärendet och dess beredning
En förstärkt nationell organisation för Sevesoverksamhet
Efter en stor industriolycka i Seveso i Italien 1976 inleddes ett arbete inom Europeiska gemenskapen för att ta fram gemensamma regler avseende förebyggande åtgärder och hanteringen av stora industri-olyckor. 1982 antogs direktivet om risker för storolyckor i vissa industriella verksamheter (85/501/EEG), det så kallade Sevesodirektivet. Rådets direktiv (96/82/EG) av den 9 december 1996 om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår, det så kallade Seveso II-direktivet, trädde i kraft den 3 februari 1997. Direktivet är en vidareutveckling av det ursprungliga Sevesodirektivet. Direktivet har genomförts i svensk rätt huvudsakligen genom lagen (1999:381) och förordningen (1999:382) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor samt i miljöbalken med tillhörande förordningar.
Regeringen gav 2011 en särskild utredare i uppdrag att presentera en reviderad lagstiftning med mål att lagstiftningen ska bli mer effektiv, ändamålsenlig och överblickbar (dir. 2011:72).
Uppdraget redovisades i betänkandet En översyn inom Sevesoområdet - förslag till en förstärkt organisation för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor (SOU 2013:14). En samman-fattning av betänkandet och dess lagförslag finns i bilaga 2 och 3.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remiss-instanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2015/24/SSK).
Utredningen kallas Översynsutredningen i följande avsnitt.
Seveso III-direktivet
Europaparlamentet och rådet antog den 4 juli 2012 direktiv 2012/18/EU om åtgärder för att förebygga och begränsa faran för allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår och om ändring och senare upphävande av rådets direktiv 96/82/EG. Direktivet, det så kallade Seveso III-direktivet, trädde ikraft den 13 augusti 2012 och ersätter Seveso II-direktivet som ska upphöra att gälla den 1 juni 2015. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa Seveso III-direktivet senast den 31 maj 2015 och tillämpa bestämmelserna från och med den 1 juni 2015. Direktivet i svensk lydelse finns i bilaga 1.
Regeringen gav 2013 en särskild utredare i uppdrag att bl.a. lämna förslag till hur Seveso III-direktivet ska genomföras i svensk rätt (dir. 2013:38).
Uppdraget redovisades i betänkandet Genomförande av Seveso III-direktivet (SOU 2014:17). En sammanfattning av betänkandet och dess lagförslag finns i bilaga 5 och 6.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remiss-instanserna finns i bilaga 7. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2015/39/SSK).
Utredningen kallas Seveso III-utredningen i följande avsnitt.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 29 januari 2015 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 8. Lagrådets yttrande finns i bilaga 9. Lagrådet har inte haft någon erinran mot lagförslagen. I förhållande till lagrådsremissen har vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts i lagtexten.
4 Bakgrund
4.1 Seveso II-direktivet
Inom industrin hanteras stora mängder kemikalier. Detta, i kombination med att de industriella processerna innehåller komplicerade system, gör att risken för allvarliga kemikalieolyckor är påtaglig, om inte en hög säkerhetsnivå kan upprätthållas. Syftet med Seveso II-direktivet är att förebygga allvarliga olyckshändelser inom den kemikaliehanterande industrin och att begränsa följderna av en olycka för människor och miljön. Det övergripande målet är att säkerställa höga skyddsnivåer inom EU. Generellt kan om detta direktiv sägas att kraven på såväl företag som myndigheter är högre och mer omfattande än i det tidigare Seveso-direktivet.
Direktivet ska tillämpas på alla verksamheter där farliga ämnen förekommer eller kan förekomma i viss omfattning. Vilka farliga ämnen som omfattas av direktivet och i vilka kvantiteter framgår av en bilaga till direktivet. Reglerna tillämpas på den verksamhet som har tillräckligt mycket av något ämne som är tillräckligt farligt. Med uttrycket verksamhet avses en viss verksamhet i dess helhet och det räcker att de farliga ämnena förekommer i verksamheten. Det behöver inte vara frågan om någon tillverkning, utan det räcker med att ämnet finns inom anläggningen.
Vissa områden såsom militär verksamhet, faror som har samband med joniserande strålning, transport av farliga ämnen, transporter av farliga ämnen i rörledningar, viss typ av gruvindustri och avfallsdeponier är undantagna från direktivets tillämpningsområde.
Direktivet innehåller skyldigheter för verksamhetsutövaren och medlemsstaterna. Verksamhetsutövarens skyldigheter är uppdelade i allmänna och särskilda skyldigheter beroende på vilka farliga ämnen som förekommer och i vilka mängder. Verksamheterna delas in i en lägre respektive en högre kravnivå. Ju större kvantiteter farliga ämnen, desto strängare bestämmelser. Driften av verksamheten kan förbjudas om de åtgärder som verksamhetsutövaren vidtagit för att förebygga och begränsa följderna av en kemisk olycka är uppenbart otillräckliga.
Då direktivet är ett så kallat minimidirektiv får medlemsstaterna behålla eller införa strängare regler än de i direktivet. Direktivet ändrades 2003 (Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/105/EG).
4.2 Industriolyckskonventionen
Konventionen om gränsöverskridande effekter av industriolyckor av den 17 mars 1992, den s.k. Industriolyckskonventionen, har utarbetats inom FN:s ekonomiska kommission för Europa. Industriolyckskonventionens syfte är att förebygga allvarliga olyckshändelser inom den kemikalie-hanterande industrin och att begränsa skadorna om sådana olyckor inträffar. När det gäller förebyggande åtgärder är Industriolycks-konventionen endast tillämplig på gränsöverskridande effekter.
Industriolyckskonventionens parter förbinder sig att vidta lämpliga åtgärder och att samarbeta inom ramen för konventionen för att skydda människor och miljö mot olyckor i verksamheter med hantering av farliga ämnen. Parterna åläggs att i möjligaste mån förebygga sådana olyckor, minska deras frekvens och svårighetsgrad, vidta beredskaps-åtgärder och räddningsinsatser inklusive åtgärder för att återställa förhållandena. Parterna ska även samarbeta för att utveckla och tillämpa riktlinjer och strategier för att minska riskerna för och konsekvenserna av industriolyckor.
Det land som har en verksamhet som gett upphov till en industriolycka eller där det kan befaras inträffa en industriolycka har enligt Industriolyckskonventionen en skyldighet att vidta åtgärder för att identifiera farliga verksamheter och säkerställa att berörda parter underrättas om sådan verksamhet. Parterna till Industriolycks-konventionen ska vidare vidta lämpliga åtgärder för att upprätthålla en ändamålsenlig beredskap och säkerställa att beredskapsåtgärder vidtas för att genomföra insatser omedelbart inom sitt verksamhetsområde.
Industriolyckskonventionen innehåller även bestämmelser om informationsutbyte och information till allmänheten, en skyldighet för parterna att se till att det finns ändamålsenliga alarmeringssystem, en skyldighet att säkerställa att räddningsinsatser snarast vidtas vid en industriolycka eller vid ett omedelbart hot om en sådan samt möjlighet att i händelse av en industriolycka begära bistånd av andra parter. Industriolyckskonventionen innehåller dessutom allmänna bestämmelser om samarbete i fråga om forskning och utveckling på området.
Bestämmelserna i Industriolyckskonventionen ska inte tillämpas på bl.a. kärntekniska olyckor och olyckor vid militära anläggningar.
4.3 Genomförande av Seveso II-direktivet och Industriolyckskonventionen i svensk rätt
Seveso II-direktivet och Industriolyckskonventionens tillämpningsområden sammanfaller till stor del med varandra. Industriolyckskonventionen är dock endast tillämplig vid gränsöverskridande effekter på det förebyggande området.
Seveso II-direktivet har ett vidare tillämpningsområde än Industri-olyckskonventionen då direktivets tröskelvärden när det gäller före-komsten av farliga ämnen är lägre än motsvarande tröskelvärden i Industriolyckskonventionen. Tröskelvärdena i konventionen motsvarar i huvudsak de tröskelvärden som gäller för den högre kravnivån enligt direktivet.
De krav som ställs på verksamhetsutövare och behöriga myndigheter i fråga om förebyggande åtgärder, lokalisering, räddningstjänstberedskap och information sammanfaller i huvudsak med varandra i Seveso II-direktivet och i Industriolyckskonventionen, men de krav som ställs i Seveso II-direktivet är som regel mer omfattande och mer preciserade än i Industriolyckskonventionen.
De svenska bestämmelserna på området återfinns i dag i huvudsak i lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor med tillhörande förordning (1999:382), fortsättningsvis kallade Sevesolagen och Sevesoförordningen, miljöbalken med tillhörande förordningar, samt arbetsmiljölagen (1977:1160). Det finns också myndighetsföreskrifter för Sevesoverksamheter, bl.a. meddelade av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Arbetsmiljöverket. Vidare finns bestämmelser av betydelse för säkerheten vid Sevesoverksamheter införda i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor med tillhörande förordning (2003:789) samt i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor med tillhörande förordning, (2010:1075). Plan- och bygglagens (2010:900) bestämmelser som handlar om planläggning av mark och vatten samt om byggande är av vikt när det gäller att uppfylla Seveso II-direktivets och Industriolyckskonventionens krav för nu aktuella verksamheters lokalisering och markanvändning.
4.4 Sevesoverksamheter och -olyckor i Sverige
De vanligaste branscherna med Sevesoverksamheter i Sverige är:
* verksamheter som har tillverkning av kemikalier och kemiska produkter,
* verksamheter för lagring av bränslen och kemiska produkter,
* verksamheter med stål- och metallframställning,
* verksamheter med massa-, pappers- och pappersvarutillverkning,
* verksamheter som står för el-, gas-, ång- och hetvattenförsörjning, samt
* verksamheter som gör kemisk, elektrolytisk eller termisk ytbehandling av metall.
I Sverige finns det cirka 380 Sevesoverksamheter (mars 2014 enligt uppgifter från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Seveso-verksamheterna finns representerade i landets samtliga 21 län. Fördelningen av antalet Sevesoverksamheter på högre respektive lägre kravnivå i de olika länen framgår av följande tabell.
Sevesoverksamheter i Sverige
Län Högre kravnivå Lägre kravnivå
Stockholm 11 19
Västerbotten 9 4
Norrbotten 14 4
Uppsala 3 7
Södermanland 5 1
Östergötland 17 12
Jönköping 3 12
Kronoberg 1 4
Kalmar 8 4
Gotland 1 1
Blekinge 6 2
Skåne 20 36
Halland 3 6
Västra Götaland 33 28
Värmland 7 3
Örebro 15 6
Västmanland 10 3
Dalarna 8 5
Gävleborg 15 8
Västernorrland 21 4
Jämtland - 1
Totalt 210 170
Sevesoolyckor i Sverige
Allvarliga olyckshändelser vid Sevesoanläggningar kan innebära svåra följder som dessutom kan sträcka sig över nationella gränser. Ett antal Sevesoolyckor har inträffat i Sverige men inga med katastrofala följder. Enligt uppgifter från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har andelen inrapporterade Sevesoolyckor ökat under senare år. Några generella slutsatser om varför andelen inrapporterade Sevesoolyckor har ökat kan inte göras då ökningen skulle kunna bero på att Sevesoverksamhetsutövarna blivit bättre på att rapportera till myndigheterna efter en inträffad Sevesoolycka. Det antas dock även finnas ett mörkertal av Sevesoolyckor som inte rapporteras till myndigheterna. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har i en rapport sammanställt händelser med farliga ämnen. Uppgifterna i rapporten har sin grund i verksamhetsutövares inrapporterade händelser enligt lagen om skydd mot olyckor och lagen om brandfarliga och explosiva varor under åren 2006-2010 (Händelser med farliga ämnen 2006-2010 - En sammanställning av verksamhetsutövares inrapport-erade händelser enligt LSO och LBE, publicerad i september 2012).
4.5 Seveso III-direktivet
Från EU:s utgångspunkter var en revidering av Seveso II-direktivet motiverad med hänsyn till den utveckling som skett inom EU-rätten såväl i frågor som rör kemikaliekontrollen som allmänhetens tillgång till miljöinformation genom deltagande i planering och beslut som rör miljön.
En rad EU-rättsakter har tillkommit på kemikaliekontroll- och miljöinformationsområdet efter det Seveso II-direktivet beslutades 1996. I fråga om kemikaliekontroll finns Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (eng. Reach) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 av den 16 december 2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, den så kallade CLP-förordningen (eng. CLP - Classification, Labelling and Packaging of substances and mixtures). De båda förordningarna har skärpt EU:s kemikalielagstiftning i syfte att öka skyddet för människors hälsa och miljön. Reach- och CLP-förordningarna utgör grundpelarna i EU:s kemikalielagstiftning och har samband med varandra. CLP-förordningen ålägger distributörer av ämnen och blandningar att klassificera dem efter farlighet. Ämnenas klassificering kan sedan ligga till grund för riskbegränsande åtgärder enligt Reach.
På miljöinformationsområdet finns Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG av den 27 juni 2001 om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan, Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG av den 28 januari 2003 om allmänhetens tillgång till miljöinformation och om upphävande av rådets direktiv 90/313/EEG, rådets beslut av den 17 februari 2005 (2005/370/EG) om ingående på Europeiska gemenskapens vägnar av konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (Århuskonventionen), Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/2/EG av den 14 mars 2007 om upprättande av en infrastruktur för rumslig information i Europeiska gemenskapen (Inspiredirektivet), Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU av den 13 december 2011 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt.
I december 2010 lämnade Europeiska kommissionen förslag till en revidering av Seveso II-direktivet som så småningom ledde fram till Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/18/EU om åtgärder för att förebygga och begränsa faran för allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår och om ändring och senare upphävande av rådets direktiv 96/82/EG, det så kallade Seveso III-direktivet. Direktivet antogs den
4 juli 2012 och trädde i kraft den 13 augusti 2012. Enligt artikel 32.1 i Seveso III-direktivet ska Seveso II-direktivet upphöra att gälla den 1 juni 2015. Medlemsstaterna ska se till att de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa Seveso III-direktivet träder i kraft senast den 31 maj 2015. De ska tillämpa bestämmelserna från och med den 1 juni 2015.
Den främsta förändringen mot det tidigare direktivet är en anpassning av klassificeringssystemet för farliga ämnen till CLP-förordningen. Direktivet innehåller också andra ändringar som rör definitioner, rapportering och tillsyn. Vidare innehåller Seveso III-direktivet nya eller ändrade bestämmelser om bl.a. information till allmänheten, offentligt samråd och deltagande i beslutsfattande, tillsyn, tillgång till information och rättslig prövning, allt i enlighet med den utveckling som skett av EU-rätten i dessa frågor. Direktivet är fortsatt ett minimidirektiv, vilket innebär att medlemsstaterna får behålla eller införa strängare regler än de i direktivet.
Hur påverkas antalet Sevesoverksamheter i Sverige med anledning av Seveso III-direktivet?
Antalet verksamheter som omfattas av Sevesolagstiftningen i Sverige varierar över tid även om inga ändringar av Sevesodirektivet sker. Seveso III-direktivet innehåller både fler kategorier och fler namngivna ämnen än Seveso II-direktivet. Förändringarna har sin grund i direktivets anpassning till CLP-förordningen. Enligt Seveso III-utredningen och uppgifter från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap bedöms antalet verksamheter på den lägre kravnivån att öka med cirka 32 verk-samheter, varav 20 är nya Sevesoverksamheter. De nya verksamheterna är verksamheter som hanterar tung eldningsolja och denna förändring är kopplad till en ändring i Seveso II-direktivet, som i enlighet med direktivets krav gäller i svensk rätt sedan den 14 februari 2014. Övriga förändringar hör samman med ändringar i Industriolyckskonventionens ämnesbilaga avseende gränsvärdena för brom, metanol och syre. Ändringarna bedöms medföra att tolv verksamheter kommer att gå från den högre kravnivån till den lägre kravnivån. Några ytterligare nya verksamheter enbart på grund av ändringarna i Seveso III-direktivet bedöms inte uppkomma.
5 Den lagtekniska lösningen
Regeringens bedömning: Nuvarande lagteknisk lösning bör bestå.
Seveso III-utredningens bedömning stämmer överens med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna kommenterar inte frågan. Länsstyrelsen i Västra Götalands län instämmer i utredningens bedömning i stort, men pekar på behovet av tydligare vägledning från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Havs- och vattenmyndigheten framhåller att det är viktigt att regelverken samverkar på ett konsekvent sätt samt att miljöprövningen, tillsynsvägledningen och miljö- och säkerhetstillsynen är organiserad så att en likartad och effektiv hantering kan genomföras över hela landet. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap anser att ändringarna i Sevesolagen är så pass omfattande att det behövs en ny lag. Svenska Petroleum och Biodrivmedel Institutet (SPBI) anser att det på ett principiellt plan är tveksamt att blanda miljö- och Sevesolagstiftningen på detta sätt, eftersom det enligt SPBI:s uppfattning inte ger den förbättringseffekt som avses. SPBI anser att den effektivitetsvinst nuvarande regelsystem syftade till inte alls har uppnåtts.
Skälen för regeringens bedömning: I samband med genomförandet av Seveso II-direktivet och Industriolyckskonventionen i svensk rätt valdes en lagteknisk lösning som syftade till att hantera frågorna om hälsa, miljö och säkerhet i ett sammanhang. Vid valet beaktades att beröringspunkterna mellan miljö- och säkerhetsfrågor är många, även om säkerhetsfrågorna i begränsad omfattning är integrerade i miljö-lagstiftningen. Både miljö- och den säkerhetshöjande lagstiftningen har som gemensamt syfte att förhindra skador på människor och miljön. Miljö- och säkerhetsfrågor går ofta i varandra och kräver gemensamma överväganden och åtgärder. Det är därför en fördel om de kan lösas i ett sammanhang för att undvika motstridigheter. De huvudsakliga förändringarna i Seveso III-direktivet i förhållande till det tidigare direktivet är dels en anpassning till den nya EU-förordningen 1272/2008 om klassificering och förpackning av ämnen och blandningar, den s.k. CLP-förordningen, dels de ändringar som gjorts för att uppfylla kraven i FN:s konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (Århuskonventionen) och den EU-lagstiftning som följt på konventionen. Utvecklingen av Sevesodirektivet visar således att sambandet mellan miljö och säkerhet har kommit att stärkas än mer. De flesta remissinstanser har antingen inte uttalat sig eller ställt sig positiva till den befintliga lagtekniska lösningen. Länsstyrelsen i Västra Götalands län har pekat på behovet av tydligare vägledning från Myndigheten och samhällsskydd och beredskap.
Seveso III-direktivet ställer högre krav på tillsyn. Detta behandlas närmare i avsnitt 10. Som framgår i det avsnittet förutses Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps roll som central tillsynsmyndighet att behöva stärkas.
Svenska Petroleum och Biodrivmedel Institutet (SPBI) anser att den effektivitetsvinst nuvarande regelsystem syftade till inte alls har uppnåtts.
Regeringen konstaterar att ingen annan remissinstans har bedömt att systemet som sådant är felaktigt utan att det har fungerat väl, även om det finns behov av vissa tydliggöranden. Ett införande av ett helt nytt regelsystem för Sevesoverksamheter bedöms medföra både ett stort merarbete och kostnader för såväl verksamhetsutövare som tillsyns-myndigheter. Sammantaget finns det finns därför inte anledning att frångå den sedan 1999 gällande lagtekniska lösningen. Som framgår av de följande avsnitten föreslås dock ett antal förtydligande lagstiftnings-åtgärder.
Översynsutredningen och Seveso III-utredningen har sammantaget lagt fram ett relativt stort antal förslag till ändringar i Sevesolagen. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har bedömt att det på grund av de omfattande lagändringar som föreslagits både behövs en ny Sevesoförordning och en ny Sevesolag. Som framgår av följande avsnitt delar regeringen utredningarnas förslag i stort och föreslår följaktligen ett antal ändringar i Sevesolagen. Ändringarna är dock vare sig till antalet eller karaktären sådana, att en helt ny lag behövs.
6 Den materiella regleringen
6.1 Sevesolagens tillämpningsområde
Regeringens förslag: Av Sevesolagen ska det framgå att verksam-heterna tillhör en lägre eller en högre kravnivå.
De undantag från lagen som finns i dag bör kvarstå. Utöver nuvarande undantag ska lagen inte heller tillämpas på en transport som sker som bulklast i fartyg när transporten sker i fartygets fasta tankar eller på farliga ämnen som används som drivmedel i fartyg, utanför de verksamheter som omfattas av Sevesolagen.
Seveso III-utredningens förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt förslaget. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) stöder utredningens förslag till en ny formulering av undantag för transport av farligt gods och farliga ämnen. Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser att det bör övervägas om även avfallsdeponier ska vara undantagna. Om undantag inte sker efterfrågar länsstyrelsen mer utförliga skäl så att bättre vägledning i frågan kan tas fram. Kompetens Centrum Energetiska Material (KCEM) konstaterar att kraven i Sevesolagstiftningen är mer betungande än kraven i Industriolyckskonventionen, och att de har olika syften. KCEM anser att gruvor och dagbrott ska undantas på det sätt som anges i direktivet för att undvika onödiga kostnader för gruvnäringen.
Skälen för regeringens förslag: Artikel 2 i Seveso III-direktivet och artikel 4 i Seveso II-direktivet anger vilka typer av verksamheter som inte omfattas av direktivet. Artiklarna har i stort sett samma innehåll, men Seveso III-direktivet innehåller en del tydliggöranden. I Seveso II-direktivet undantas faror som har samband med joniserande strålning. Från Seveso III-direktivets tillämpningsområde undantas faror som är förknippade med joniserande strålning som utgår från ämnen. Vidare tydliggörs i direktivet att lagring av gas till havs under jord är undantaget från tillämpningsområdet, men att lagring av gas under jord på land, även i naturliga jordskikt, akviferer, salthåligheter och nedlagda gruvor samt kemisk och termisk bearbetning och lagring i anknytning till detta, där det förekommer farliga ämnen, omfattas av direktivet. Även sandmagasin i drift inklusive avfallsdammar, innehållande farliga ämnen, omfattas av direktivet.
Av 3 § Sevesolagen framgår på vilka verksamheter lagen ska tillämpas. Det är lämpligt att, i enlighet med vad Seveso III-utredningen föreslagit, i bestämmelsen tydliggöra att verksamheterna tillhör en lägre eller en högre kravnivå, beroende på vilka farliga ämnen som avses och i vilken mängd de förekommer. Den nu gällande lagtekniska definitionen av verksamheter på den högra kravnivån såsom verksamheter som omfattas av kravet på säkerhetsrapport ska därmed utmönstras.
Som nämnts i avsnitt 4.1 är Sevesodirektivet ett minimidirektiv. Det innebär att en medlemsstat har rätt att införa strängare regler än vad som följer av direktivet. Sverige har också valt att genomföra Industri-olyckskonventionen genom Sevesolagstiftningen. Både direktivet och konventionen syftar till att öka skyddet för människor och miljön avseende farliga kemikalieolyckor. Enligt 4 § Sevesolagen undantas följande verksamheter från lagens tillämpning: faror som har samband med joniserande strålning, sådan hantering av farliga ämnen som omfattas av lagen (2006:263) om transport av farligt gods, transport av farliga ämnen i rörledningar utanför de verksamheter som omfattas av lagen och militär verksamhet.
Skälen bakom nu angivna undantag angavs i samband med införandet av Sevesolagstiftningen 1999 och gäller alltjämt (se prop. 1998/99:64 s. 32-35). Seveso III-utredningen har endast föreslagit ytterligare ett undantag, vilket behandlas närmare nedan. Länsstyrelsen i Västra Götalands län är tveksam till om Sevesobestämmelserna är lämpliga för att hantera faror med avfallsdeponier och har efterlyst närmare vägledning. Kompetens Centrum Energetiska Material anser att gruvor och dagbrott ska undantas på det sätt som anges i direktivet för att undvika onödiga kostnader för gruvnäringen.
Regeringen är av uppfattningen att de undantag som finns i nuvarande Sevesolag är rimligt avvägda i förhållande till annan lagstiftning och bör behållas. Att den joniserande strålningen ska utgå från ett ämne bör emellertid tydliggöras i Sevesolagen, så att den står i samklang med direktivet. Vad avser förhållandet till lagen om transport av farligt gods föreslår Seveso III-utredningen ett förtydligande om att undantaget endast ska gälla för sådan transport som sker utanför Seveso-verksamhetens område. Härigenom undviks oklarheter i fråga om när lagen om transport av farligt gods ska anses vara tillämplig vid transporter som sker till och från en Sevesoverksamhet. Ett sådant förtydligande stöds av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Förtydligandet bör genomföras.
Transport av farliga ämnen som sker i form av bulklast i fartyg när transporten sker i fartygets fasta tankar omfattas inte av lagen om transport av farligt gods. Enligt direktivet är transporter av farliga ämnen undantagna direktivets bestämmelser. Seveso III-utredningen har därför föreslagit ett sådant tillägg i Sevesolagen. Ett liknande undantag finns i
2 § lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor. Om undan-taget inte fanns skulle alla fartyg och luftfartyg behöva tillstånd till hantering av brandfarliga varor enligt den lagen när de kommer in på svenskt territorialvatten eller luftrum. Sjötransporter omfattas i detta avseende bl.a. av regler i fartygssäkerhetslagen (2003:364). Även fartygs och luftfartygs drivmedel är undantaget från lagen om brandfarliga och explosiva varors tillämpningsområde. Seveso III-utredningen har föreslagit att ett motsvarande undantag förs in i Sevesolagen, dock inte för luftfartygs drivmedel. Eftersom lagen om transport av farligt gods inte är tillämplig på transporter som sker i bulklast skulle dessa transporter komma att omfattas av Sevesoregelverket. Med hänsyn till att direktivet undantar alla typer av transporter av farliga ämnen utanför en Sevesoverksamhet bedöms inte heller sådana ämnen som används som drivmedel i ett fartygs tank omfattas av Seveso III-direktivet. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot Seveso III-utredningens förslag. Regeringen delar utredningens uppfattning. I enlighet med direktivet bör det dock i lagen tydliggöras att undantaget avser hantering av farliga ämnen utanför en Sevesoverksamhet.
6.2 Definitioner
Regeringens förslag: Vissa förtydliganden ska göras av de i lag angivna definitionerna av vissa centrala begrepp.
Seveso III-utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft några invändningar mot förslaget. Skogsindustrierna anser att utredningens förslag till definition av verksamhetsutövare/verksamhet har blivit alltför vittgående. SveMin anser att föreslagna definitioner av verksamhet och verksamhetsutövare är otydliga och dåligt anpassade till verkliga förhållanden.
Skälen för regeringens förslag: Artiklarna 3 i Seveso III- respektive Seveso II-direktivet innehåller definitioner av vissa centrala begrepp. Genomförandet av Sevesodirektivet i svensk författning bör som utgångspunkt bygga på direktivets termer och begrepp. Det minskar risken för att föreskrifterna oavsiktligt kommer att avvika från direktivets innehåll och ökar möjligheterna för aktörerna på området att följa det svenska och det europeiska regelverket och förstå deras samspel. Vidare kan EU-domstolens avgöranden om hur direktivet ska tolkas ge direkt vägledning för tolkningen och tillämpningen av de svenska före-skrifterna, om språkbruket är likartat (jfr Ds 2000:1 s. 36). Även om direktivets språkbruk ska vara vägledande genomför Sevesolagen även Industriolyckskonventionen. Begreppen i Sevesodirektivet kan således inte föras in i Sevesolagen utan att ytterligare överväganden görs. De begrepp som i dag definieras i Sevesolagen behandlas i prop. 1998/99:64 s. 35-38. Det finns därför bara anledning att nu behandla de begrepp som på något sätt skiljer sig mellan Sevesodirektiven II och III.
I Seveso III-direktivets definition av anläggning görs ett tydliggörande tillägg om att det gäller "anläggning ovanför eller under marknivå". Regeringen är av uppfattningen att tillägget bör föras in i Sevesolagens definition av anläggning. Vidare byts "särskilda industrijärnvägsspår" mot det mer korrekta "enskilda industrijärnvägsspår".
Begreppet farliga ämnen omfattar i dag ämnen, blandningar och beredningar. Detta följer av artikel 3 i Seveso II-direktivet. I Seveso III-direktivet anges endast ämnen och blandningar. En ändring bör således genomföras i Sevesolagen.
Seveso III-utredningen har föreslagit ändringar i definitionerna av uttrycken verksamhet och verksamhetsutövare utifrån Seveso III-direktivet. Förslaget skiljer sig mot nuvarande definition på så sätt att en verksamhet ska vara hela det område som en eller flera verksamhetsutövare råder över (f.n. "står under en verksamhetsutövares ledning eller kontroll eller flera verksamhetsutövares gemensamma ledning eller kontroll") och där det finns farliga ämnen vid en eller flera anläggningar inklusive gemensamma eller därtill hörande infrastrukturer eller aktiviteter (f.n. "och där det finns farliga ämnen vid en eller flera anläggningar, inbegripet såväl det geografiska området som gemensamma eller därtill hörande infrastrukturer eller aktiviteter"). Uttrycket verksamhetsutövare definieras enligt förslaget som varje fysisk eller juridisk person som driver eller råder över en verksamhet eller anläggning eller varje person som på annat sätt har rätt att fatta avgörande ekonomiska beslut eller andra beslut om verksamhetens eller anläggningens tekniska drift. Om flera verksamheter med en gemensam ägare är samlokaliserade, ska dessa anses som en enda verksamhet och den gemensamma ägaren som verksamhetsutövare. Förslagen bygger på Seveso III-direktivet.
Regeringen konstaterar att den engelska språkversionen i Seveso II- och Seveso III-direktiven definierar uttrycket verksamhet som "the whole area under the control of an operator" respektive "the whole location under the control of an operator". Det faktum att uttrycket "hela det område som sorterar under en verksamhetsutövares ledning" i Seveso II har ersatts med "hela det område som en verksamhetsutövare råder över" i översättningen av Seveso III-direktivet bör inte föranleda någon ändring av nuvarande definition av verksamhet och verksamhetsutövare i Sevesolagen. Däremot bör ett tillägg i Sevesolagen göras om att även den som har rätt att fatta andra beslut än avgörande ekonomiska sådana ska anses vara verksamhetsutövare i lagens mening. Både de ekonomiska och de övriga aktuella besluten ska vara av avgörande karaktär. Det är alltså inte den civilrättsliga konstruktionen i fråga om vem som är verksamhetsutövare som är avgörande för vem som bär ansvaret utan som tidigare kan ett samlat ansvar utkrävas. I likhet med vad som gäller i fråga om miljöfarlig verksamhet är det den som har faktisk och rättslig möjlighet att ingripa i verksamheten som är att anse som verksamhetsutövare.
Begreppet allvarlig olyckshändelse i Seveso II- och III-direktiven har i Sevesolagstiftningen fått benämningen allvarlig kemikalieolycka för att på ett kortfattat och tydligt sätt beskriva vad det är fråga om. Sevesolagen har varit i kraft i 15 år utan att några tillämpningsproblem har uppstått i det avseendet. Det finns således ingen anledning att föra in begreppet allvarlig olyckshändelse i Sevesolagstiftningen.
Begreppen fara och risk definieras inte i Sevesolagen, trots att det finns definitioner i de båda direktiven. Begreppens betydelse ansågs vid tidpunkten för införandet av Sevesolagen vara tydliga och inte ha någon avgörande betydelse för lagens tolkning och betydelse (se prop. 1998/99:64 s. 36). Den bedömningen kvarstår.
Definitionen av lager i Seveso II-direktivet har i den svenska över-sättningen ändrats till lagring. I andra språkversioner används samma begrepp i Seveso II-direktivet och Seveso III-direktivet, t.ex. engelska storage och franska stockage. Någon betydelseskillnad är således inte avsedd. Med hänsyn till detta och då begreppet lager är inarbetat föreslås inte någon ändring i Sevesolagen.
Begreppen allmänheten och den berörda allmänheten är nya begrepp i Seveso III-direktivet. Regleringen i miljöbalken, lagen (2005:181) om miljöinformation hos vissa enskilda organ och plan- och bygglagen (2010:900) ger tillräcklig vägledning i fråga om vem som avses. Något behov av en särskild definition av dessa begrepp i Sevesolagen bedöms därför inte föreligga.
Tillsyn är enligt Seveso III-direktivet alla åtgärder, inklusive besök på plats, kontroller av interna åtgärder, system och rapporter och uppföljnings-dokument samt all nödvändig uppföljning som genomförs av den behöriga myndigheten eller för dess räkning för att kontrollera och främja verksam-hetens efterlevnad av kraven i direktivet. Definitionen får anses vara självskriven och det finns således inte skäl att i lagen införa någon särskild definition av begreppet tillsyn.
6.3 Anmälan
Regeringens förslag: Verksamhetsutövare vars verksamhet är tillståndspliktig enligt miljöbalken ska bifoga verksamhetens handlingsprogram i den ansökan som ska göras enligt miljöbalken.
En verksamhetsutövare av Sevesoverksamhet ska ge in en anmälan om verksamheten till länsstyrelsen i det län där verksamheten är belägen. Om verksamheten omfattas av tillståndsplikt enligt miljö-balken ska regeringen även fortsättningsvis genom föreskrifter kunna meddela begränsningar av anmälningsskyldigheten. En anmälnings-pliktig verksamhet får påbörjas tidigast sex veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte länsstyrelsen beslutar något annat.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska bemyndigas att föreskriva vad en anmälan ska innehålla, vilka förändringar som kräver en anmälan samt när och på vilket sätt den ska ges in till länsstyrelsen.
Seveso III-utredningens förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag. Utredningen har föreslagit att det av Sevesolagen ska framgå att anmälningsplikt inte gäller för verksamheter som tillhör den högre kravnivån. Utredningen har vidare föreslagit att en anmälan även ska göras vid väsentliga förändringar av verksamheten och att en anmälningspliktig verksamhet tidigast ska få påbörjas sex veckor efter det att anmälan gjorts, om inte länsstyrelsen bestämmer något annat.
Remissinstanserna: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap lämnar förslag på hur tillstånds- och anmälningsplikten kan samordnas ytterligare med övrig miljölagstiftning. Naturvårdsverket anser att ett samordnat anmälningsförfarande för verksamheter som omfattas av miljöprövningsförordningen och Sevesobestämmelserna skulle förenkla hanteringen för alla parter. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det är viktigt att tillsynsmyndigheten tidigt överväger om en väsentlig ändring vid en verksamhet på den högre kravnivån bör föranleda en tillstånds-prövning. Länsstyrelserna i Västernorrlands län och Västra Götalands län menar att det i nuvarande lagtext är otydligt i vilken utsträckning en anmälan enligt Sevesolagen ska prövas av tillsynsmyndigheten innan verksamheten får tas i drift. Svenska Petroleum och Biodrivmedel Institutet (SPBI) är av uppfattningen att utredarens förslag innebär en medveten överimplementering med syftet att få ett enklare system. SPBI anser att det är viktigt att veta när en ändring påverkar drift- eller miljötillstånd eller ej. Skogsindustrierna menar att Sevesolagen måste kompletteras med ett stycke om att sexveckorsfristen inte gäller för minskning av mängden farliga ämnen eller annan riskminskande åtgärd.
Skälen för regeringens förslag
Anmälan
En anmälan ska enligt artikel 6 i Seveso II-direktivet innehålla uppgifter om vilka farliga ämnen som ingår i verksamheten, uppgifter om den verksamhet som bedrivs och information om omgivningspåverkan. Vid väsentliga förändringar i verksamheten som har betydelse för de uppgifter som lämnats ska tillsynsmyndigheten informeras. I artikel 7 i Seveso III-direktivet utvidgas anmälningsplikten till att också omfatta information om närliggande verksamheter, oavsett om de omfattas av direktivet eller inte, när informationen behövs för att minska risken för så kallade dominoeffekter, dvs. påverkan på eller från omgivningen. Anmälan ska liksom tidigare lämnas till den behöriga myndigheten innan byggnadsarbetena påbörjas eller verksamheten tas i drift. Enligt direktivet ska även anmälan göras innan sådana ändringar görs, som leder till en ändring i förteckningen över farliga ämnen. Detta syftar på verksamhetens förteckning över farliga ämnen och avser tillfället när en verksamhet genom en sådan ändring kommer att omfattas av direktivet. I övriga fall ska anmälan lämnas inom ett år från det datum då direktivet börjar tillämpas på den berörda verksamheten. Detta ska inte gälla om verksamhetsutövaren redan har lämnat en anmälan till den behöriga myndigheten före den 1 juni 2015, om informationen i anmälan uppfyller kraven.
Verksamhetsutövarens skyldighet att ge in en anmälan till tillsyns-myndigheten behandlas i 7 § Sevesolagen. En skriftlig anmälan ska ske innan byggnadsarbetena påbörjas eller verksamheten tas i drift. Enligt nu nämnda bestämmelse ska en anmälan innehålla uppgifter om de farliga ämnen som förekommer eller kan förekomma, en redogörelse för driften, samt en beskrivning av verksamhetens omgivning. Närmare precisering av vad en anmälan ska innehålla framgår av 4 § Sevesoförordningen. Enligt denna ska anmälan bl.a. innehålla uppgifter om verksamhets-utövarens namn, verksamhetens adress, namn och befattning på den som ansvarar för verksamheten, samt mängd och fysikaliskt tillstånd för de farliga ämnen som förekommer.
Vad en anmälan ska innehålla regleras i dag alltså på såväl lag- som förordningsnivå, med föreskriftsrätt för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Seveso III-utredningen har föreslagit att bestämmelser om innehållet i en anmälan lämpligen samlas på förordningsnivå, med föreskriftsrätt för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Remissinstanserna har biträtt utredningens förslag. Regeringen bedömer att förslaget medför ökad tydlighet och större flexibilitet. Det bör därför genomföras.
I svensk rätt krävs inte någon anmälan enligt Sevesolagen för den verksamhet som omfattas av kravet på säkerhetsrapport, dvs. verksamhet som är indelad i den högre kravnivån, eftersom en sådan verksamhet samtidigt kräver tillstånd enligt miljöbalken. Därigenom har kravet på anmälan ansetts överflödigt för en verksamhet som samtidigt kräver tillstånd enligt miljöbalken. En anmälan enligt Sevesolagen ska således endast göras av verksamhetsutövare vars verksamheter omfattas av den lägre kravnivån. Det finns emellertid även Sevesoverksamheter, som är indelade i den lägre kravnivån, som på grund av sin årsproduktion av en viss kemisk produkt är tillståndspliktiga enligt miljöbalken. Seveso-direktivets bestämmelser utgår från en verksamhets innehav av vissa mängder farliga ämnen vid ett och samma tillfälle. Detta innebär att det inte går att fullt ut jämställa den systematik som enligt Sevesodirektivet gäller för Sevesoverksamheter med verksamheter som är tillstånds-pliktiga enligt miljöbalkens bestämmelser. De verksamheter som det här är fråga om uppgår för närvarande till cirka 110 av totalt 170 stycken i Sverige. Det är således en majoritet av nu aktuella verksamheter som omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalken. Inom ramen för en tillståndsprövning enligt miljöbalken finns det krav på vad ansökan ska innehålla (22 kap. 1 § miljöbalken). Av bestämmelsen framgår bl.a. att en säkerhetsrapport ska bifogas ansökan i de fall en sådan krävs enligt Sevesolagstiftningen. Som utvecklas i avsnitt 6.5 ingår handlings-programmet de facto i säkerhetsrapporten. När det gäller verksamheter som är indelade i den lägre kravnivån finns inget krav på en säkerhetsrapport. Däremot finns krav på handlingsprogram. Det bör därför läggas till en bestämmelse i 22 kap. 1 § miljöbalken om att handlingsprogrammet ska ingå i ansökan om tillstånd. Härigenom tillgodoses Sevesodirektivets krav på ett tydligare sätt vid den tillståndsprövning av Sevesoverksamheter som ska ske enligt miljöbalken.
Syftet med en anmälan är att åstadkomma ett så tydligt underlag som möjligt för tillsynsmyndigheten, men också för allmänheten, när det gäller en Sevesoverksamhet, och därigenom skapa goda förutsättningar för att kunna förebygga och begränsa följderna av en allvarlig kemikalieolycka. Det är samtidigt angeläget att regelverket är tydligt och att olika lagbestämmelser inte riskerar att skapa onödigt merarbete hos verksamhetsutövare och ansvariga myndigheter. På samma sätt som gäller i dag bör regeringen därför få föreskriva begränsningar av anmälningsskyldigheten om verksamheten omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalken.
Enligt artikel 7.2 a i Seveso III-direktivet ska anmälan ges in inom rimlig tid för nya verksamheter och på förhand när det är fråga om en ändring. Seveso III-utredningen har föreslagit att en anmälningspliktig verksamhet får påbörjas tidigast sex veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte länsstyrelsen bestämmer något annat. Denna tidsfrist gäller i dag för den anmälan som ska göras enligt 9 kap. 6 c § miljöbalken för verksamhet som är anmälningspliktig enligt balken. Remissinstanserna har inte invänt mot förslaget. Det bör därför införas.
Länsstyrelserna i Västernorrlands län och Västra Götalands län har efterfrågat förtydliganden avseende tillsynsmyndighetens hantering av anmälan.
En anmälan enligt Sevesolagen syftar till att tillsynsmyndigheten ska få ett nödvändigt underlag för att kunna bedöma om verksamheten uppfyller de krav som följer av regelverket. Sevesolagstiftningen ger grund för ett tillsynsförfarande, inte ett tillståndsförfarande. Det är således inte fråga om att med stöd av Sevesolagen med tillhörande föreskrifter ge ett tillståndsbeslut till verksamhetsutövaren. I tillsyns-uppgiften ligger samtidigt att säkerställa att de krav som ställs enligt Sevesoregelverket är uppfyllda. Om underlaget inte uppfyller kraven kan länsstyrelsen begära en komplettering, vid behov kombinerat med vite. Finns det sådana brister att verksamheten inte bör få starta eller fortsätta kan länsstyrelsen besluta om förbud. Närmare reglering av länsstyrelsernas ansvar bör ske på förordnings- och föreskriftsnivå.
Anmälan om ändringar i verksamheten
Enligt artikel 7.4 i Seveso III-direktivet ska verksamhetsutövaren underrätta den behöriga myndigheten på förhand vid vissa ändringar i verksamheten. Den behöriga myndigheten ska underrättas i fråga om förändringar som avser betydande ökning eller minskning av mängden, betydande ändring av arten eller den fysiska formen av det aktuella farliga ämnet, eller betydande förändringar av de processer ämnet används i, sådana ändringar av en verksamhet eller en anläggning som kan få betydande konsekvenser när det gäller faran för allvarliga olyckshändelser, vid definitiv nedläggning av verksamheten eller dess tagande ur drift, eller vid ändring av namn- och adressuppgifter. Artikeln motsvarar i stort artikel 6.4 i Seveso II-direktivet, men innehåller en beskrivning av fler situationer när en underrättelse ska ske. Den sistnämnda artikeln har uppfyllts genom sista stycket i den befintliga 7 § Sevesolagen av vilken det framgår att verksamhetsutövaren ska anmäla till tillsynsmyndigheten om väsentliga ändringar görs i verksamheten.
Direktivet använder begreppet underrätta (eng. inform) och inte anmäla (eng. notify). Ordvalet, som är detsamma i artikel 6.4 i Seveso II-direktivet, tyder på att direktiven här avser ett enklare förfarande. Vid genomförandet av Seveso II-direktivet infördes som nämnts ett krav på verksamhetsutövaren att anmäla till tillsynsmyndigheten om väsentliga förändringar sker i verksamheten. Informationen behöver dock inte lämnas i förväg, utan det räcker med att den lämnas så snart det kan ske i anslutning till förändringen (se prop. 1998/99:64 s. 60-61).
Utredningen har föreslagit att en skriftlig anmälan även ska göras vid väsentliga förändringar av verksamheten. Vilka dessa förändringar är ska enligt förslaget framgå av Sevesoförordningen. Utredningen har föreslagit att en väsentlig förändring får påbörjas tidigast sex veckor efter det att anmälan gjorts. Skogsindustrierna anser att sexveckorsfristen inte ska gälla för minskning av mängden farliga ämnen eller annan riskminskande åtgärd.
Regeringen konstaterar, liksom utredningen, att vilka förändringar som ska föranleda en ny anmälan bör anges på förordningsnivå. Frågan om tidsfrister och på vilket sätt en anmälan ska ske regleras också lämpligen på förordningsnivå. Därför bör regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om vad en anmälan ska innehålla, vilka förändringar som kräver en anmälan samt när och på vilket sätt en anmälan ska ges in till länsstyrelsen.
6.4 Återkallelse och omprövning av tillstånd enligt miljöbalken
Regeringens förslag: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ska få ansöka om återkallelse av tillstånd, dispens eller godkännande, förbud mot fortsatt verksamhet och omprövning av tillstånd meddelade med stöd av miljöbalkens bestämmelser.
Myndigheten ska svara för sina kostnader vid mark- och miljödomstolen i mål som gäller återkallelse, förbud mot fortsatt verksamhet eller omprövning. I mål som gäller omprövning för att förbättra en anläggnings säkerhet ska myndigheten inte svara för kostnader som uppkommer för andra motparter än tillståndshavaren.
Översynsutredningens förslag stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Svea hovrätt (Mark- och miljööverdomstolen), Växjö tingsrätt (mark- och miljödomstolen), länsstyrelserna i Dalarnas, Gotlands, Skåne, Södermanlands, Västerbottens och Östergötlands län stöder förslaget. Näringslivets regelnämnd och Skogsindustrierna avstyrker förslaget. Näringslivets regelnämnd anser att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap inte är en myndighet som kan göra en heltäckande bedömning av den miljöfarliga verksamheten. Enligt nämnden skulle det kunna vara effektivare om till exempel länsstyrelsen gjorde det i stället. Skogsindustrierna menar att möjlighet till ansökan om återkallelse och omprövning bör förbehållas de myndigheter som har ett mer övergripande ansvar inom miljöområdet och därmed har möjlighet att göra mer heltäckande bedömningar.
Skälen för regeringens förslag: Ett tillstånd enligt miljöbalken har rättskraft i alla frågor som prövats i domen eller beslutet. Samtidigt är tillstånden i vissa fall inte tidsbegränsade. Detta innebär sammantaget att en ändring av tillstånd eller villkor i princip endast kan åstadkommas genom en omprövning enligt 24 kap. miljöbalken. Enligt nu gällande bestämmelser i 24 kap. 7 § och 3-6 §§ miljöbalken får en ansökan om prövning i fråga om återkallelse av tillstånd, dispens eller godkännande, förbud mot fortsatt verksamhet och omprövning av tillstånd göras av Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Kammarkollegiet och länsstyrelsen. En sådan ansökan får också i vissa fall göras av en kommun.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är expertmyndighet inom säkerhetsområdet och den myndighet som ansvarar för att sammanställa information och erfarenheter från inträffade olyckor inom Sevesoverksamheterna. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap får därför anses ha en mycket god kunskap om de omständigheter som behöver beaktas för att bedöma vilka förhållanden som skulle kunna vara relevanta för att ompröva ett tillstånd för en Sevesoverksamhet. Av
22 kap. 6 § miljöbalken följer att Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Kammarkollegiet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och länsstyrelsen, när det behövs, ska föra talan i ett ansökningsmål för att tillvarata miljöintressen och andra allmänna intressen. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ansvarar enligt Sevesolagen för att ge tillsynsvägledning när det gäller miljöfarliga verksamheter som omfattas av den lagen.
Översynsutredningens förslag om att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ska ges möjlighet att bl.a. ansöka om återkallelse och omprövning av tillstånd enligt miljöbalken har uttryckligen biträtts av såväl domstolar som länsstyrelser. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap bör därför ges möjlighet att ansöka om prövning i fråga om återkallelse av tillstånd, dispens eller godkännande, förbud mot fortsatt verksamhet och omprövning av tillstånd meddelade med stöd av miljöbalkens bestämmelser. En sådan möjlighet för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ersätter eller förhindrar naturligtvis inte den möjlighet som redan finns för länsstyrelsen att göras en ansökan enligt gällande regelverk.
I 25 kap. miljöbalken behandlas rättegångskostnader och liknande kostnader. I mål som gäller återkallelse av tillstånd, dispens eller godkännande, förbud mot fortsatt verksamhet och omprövning av tillstånd enligt 24 kap. 3-6 §§ miljöbalken eller ändring i lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet ska, enligt 25 kap. 3 § miljöbalken, Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Kammarkollegiet, länsstyrelsen och den som har tillstånd till verksamheten svara för sina kostnader vid mark- och miljödomstolen. I mål som avser omprövning för att tillgodose allmänna intressen ska den myndighet som ansökt om prövningen dessutom ansvara för sådana kostnader som uppkommer för andra motparter än tillståndshavaren, med vissa i bestämmelsen angivna undantag. Med hänsyn till förslaget att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap bl.a. ska kunna ansöka om återkallelse och omprövning av tillstånd meddelade med stöd av miljöbalken bör myndigheten även omfattas av 25 kap. 3 § miljöbalken på samma sätt som ovan nämnda myndigheter.
6.5 Handlingsprogram
Regeringens förslag: Det ska även i fortsättningen framgå av Sevesolagen att verksamhetsutövarna ska ta fram ett handlings-program för hur allvarliga kemikalieolyckor ska förebyggas. Handlingsprogrammet ska genomföras genom ett säkerhets-ledningssystem. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vad handlingsprogrammet ska innehålla, när det ska uppdateras samt när och på vilket sätt det ska ges in till länsstyrelsen.
Seveso III-utredningens förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag. Utredningen har föreslagit att det av Sevesolagen ska framgå dels att det i handlingsprogrammet ska ingå ett säkerhets-ledningssystem, dels att handlingsprogrammet för verksamheter på den lägre kravnivån ska lämnas in till tillsynsmyndigheten senast sex veckor före det att verksamheten tas i drift.
Remissinstanserna: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap instämmer inte i utredningens förslag om att handlingsprogrammet ska innehålla uppgifter om och resultatet av samrådet. Myndigheten anser i stället att samrådet bör redovisas i anmälan för icke tillståndspliktiga verksamheter. Länsstyrelserna i Västernorrlands län och Västra Göta-lands län tycker att det är bra med den skärpning som införs för verksamheter på den lägre kravnivån. Länsstyrelserna menar att det är positivt att handlingsprogrammet ska ges in till länsstyrelsen och att det ska ses över och uppdateras vid behov eller minst vart femte år. De anser dock att Sevesolagen bör förtydligas så att det framgår att det uppdaterade handlingsprogrammet ska ges in till länsstyrelsen, samt att ett handlingsprogram också bör ingå i en anmälan för en verksamhet på den lägre kravnivån. Länsstyrelsen i Skåne län ser positivt på kravet på att verksamhetens handlingsprogram ska insändas till myndigheten i samband med anmälan, men noterar att det av förslaget inte framgår att den uppdaterade handlingsprogrammet ska lämnas in till länsstyrelsen. Svenska Petroleum och Biodrivmedel Institutet (SPBI) påpekar att policy och handlingsprogram är två skilda saker. SveMin noterar att, eftersom handlingsprogrammet ska ses över och vid behov uppdateras minst vart femte år, innebär det i praktiken att uppdateringen ska göras oftare för verksamheter på den högre kravnivån eftersom den interna planen för räddningsinsatser ska uppdateras minst vart tredje år. SveMin föreslår att detta förhållande förtydligas. Intresseföreningen för processäkerhet (IPS) anser att det borde finnas en rimlighetsbedömning när en förändring i förteckningen av farliga ämnen behöver göras. Leder det till en större fara som behöver beaktas eller kan det rent av så innebära en mindre fara. Att då lägga krav på företagen som inte har någon betydelse är inte rimligt.
Skälen för regeringens förslag
Handlingsprogram
Sevesoregelverket innehåller regler om krav på verksamhetsutövarna att ta fram en säkerhetspolicy för sina verksamheter (artikel 7 i Seveso II och artikel 8 i Seveso III). Detta krav genomfördes efter det att en analys av allvarliga olyckor visat att brister i ledningssystemen varit en bidragande orsak i mer än 85 procent av de rapporterade olyckorna. I svensk rätt används begreppet handlingsprogram i stället för säkerhets-policy. Svenska Petroleum och Biodrivmedel Institutet (SPBI) har påpekat att policy och handlingsprogram inte är två synonyma begrepp. SPBI framhåller att policy är ett styrande dokument i ett ledningssystem, där högsta ledningen i organisationen anger enligt vilka principer arbetet ska bedrivas efter, eller den viljeinriktning organisationen ska ha i en viss fråga, som t.ex. säkerhet, kvalitet eller miljö. Ett handlingsprogram eller ett säkerhetsledningssystem är ett verktyg för ledningen att säkerställa att anläggningen och verksamheten är säker med bl.a. beskrivning av organisering av ansvarsförhållanden och dokumentstyrning med styrande och redovisande dokument där regler, rutiner eller procedurer anger hur man skall arbeta inom verksamheten på ett för säkerheten ändamålsenligt sätt. Policyn utgör i det här sammanhanget endast ett av alla de övriga styrande dokument som finns.
Regeringen konstaterar att handlingsprogram är det uttryck som har använts i stället för säkerhetspolicy i svensk Sevesoreglering sedan dess införande 1999. Vad som ska ingå i ett handlingsprogram framgår av Sevesoförordningen och av de föreskrifter som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap meddelat på området. Den risk för oklarhet som SPBI tar upp bedöms därmed vara liten. Närmare vägledning finns att hämta hos såväl Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som hos länsstyrelsen. Även fortsättningsvis bör därför den svenska regleringen använda sig av uttrycket handlingsprogram i stället för säkerhetspolicy. För att förenkla den fortsatta läsningen används uttrycket handlingsprogram i stället för säkerhetspolicy också vid beskrivningen av innehållet i Sevesodirektiven.
Enligt 8 § Sevesolagen ska verksamhetsutövaren utarbeta ett handlingsprogram för hur allvarliga kemikalieolyckor ska förebyggas. Handlingsprogrammet ska kunna visas upp för tillsynsmyndigheten. Handlingsprogrammet ska, enligt Sevesoförordningen och därtill anslutande föreskrifter, innehålla de mål och allmänna handlings-principer som verksamhetsutövaren ställt upp för sin hantering av risker för allvarliga kemikalieolyckor, uppgift om säkerhetsorganisationen för verksamheten m.m.
Enligt Seveso II-direktivet gällde kravet på handlingsprogram endast verksamhetsutövare med verksamheter som är indelade i den lägre kravnivån. Då handlingsprogrammet utgör en del i säkerhetsrapporten har det dock rått ett de facto-krav även för verksamheter som omfattas av den högre kravnivån. Enligt Seveso III-direktivet ska alla Seveso-verksamheter ha ett handlingsprogram. För verksamheter indelade i den lägre kravnivån får skyldigheten att genomföra handlingsprogrammet uppfyllas med hjälp av andra lämpliga medel med beaktande av de principer som anges i direktivets bilaga III. En annan skillnad är att det i Seveso III-direktivet tydliggörs att handlingsprogrammet också ska visa ledningens roll och ansvar och åtagandet att kontinuerligt förbättra åtgärderna för att förebygga allvarliga olyckshändelser och säkerställa en hög skyddsnivå (artikel 8.1).
Handlingsprogrammet ska sändas till den behöriga myndigheten inom vissa tidsfrister förutsatt att nationell lagstiftning kräver det. Det föreligger alltså en valfrihet för medlemsstaten att införa sådana bestämmelser. Tidsfristen för nya verksamheter är inom en rimlig tid innan byggnadsarbetena påbörjas eller verksamheten tas i drift, eller innan de ändringar görs som leder till en ändring i förteckningen över farliga ämnen. I alla övriga fall är tidsfristen inom ett år från det datum då direktivet börjar tillämpas på den berörda verksamheten. Detta ska inte gälla om verksamhetsutövaren redan har utarbetat ett handlings-program och sänt det till den behöriga myndigheten före den 1 juni 2015, om informationen i anmälan uppfyller kraven i direktivet och informationen inte har ändrats.
Verksamhetsutövaren ska regelbundet, men minst vart femte år, se över och vid behov uppdatera handlingsprogrammet. När det krävs enligt nationell lagstiftning ska det uppdaterade handlingsprogrammet sändas till den behöriga myndigheten utan dröjsmål.
Säkerhetsledningssystem
I artikel 8.5 i Seveso III-direktivet tydliggörs att verksamhetens handlingsprogram ska genomföras genom ett säkerhetsledningssystem. Direktivets bilaga III anger närmare vad ett säkerhetsledningssystem ska omfatta. I Seveso II-direktivet finns också en bilaga III. I den används uttrycket säkerhetsorganisation. Sett till syfte och innehåll i de båda direktiven motsvarar emellertid uttrycken varandra.
Seveso III-utredningen har föreslagit att det i handlingsprogrammet ska ingå ett säkerhetsledningssystem och att det ska anges i Sevesolagen. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap menar att ett säkerhets-ledningssystem ofta är integrerat med andra ledningssystem. Myndigheten anser därför att det är tillräckligt om handlingsprogrammet innehåller en beskrivning av hur handlingsprogrammet genomförs i säkerhetsledningssystemet och att det närmare innehållet i ett säkerhets-ledningssystem bör regleras på förordningsnivå.
De uppgifter som enligt Seveso III-direktivet ska redovisas i säkerhets-ledningssystemet stämmer i stora delar överens med uppgifter i beskrivningen av säkerhetsorganisationen i Seveso II-direktivet. Vid beskrivningen av organisationen och personalen ska även de åtgärder som vidtagits för att öka medvetenheten om att det behövs ständiga förbättringar redovisas. Vid identifieringen av risker ska verksamhet som lagts ut på underleverantörer inräknas. När beslut om hur arbetet kan bedrivas under säkra förhållanden redovisas, ska även larmrutiner ingå. Hänsyn ska också tas till tillgänglig information om bästa praxis för övervakning och kontroll. Styrning och kontroll av de risker som är förknippade med stigande ålder på den utrustning som installerats i en verksamhet ska framgå. Vid resultatuppföljningen ska resultatindikatorer finnas. Bestämmelser om säkerhetsorganisationen finns i dag på förordnings- och föreskriftsnivå.
Regeringen konstaterar, i likhet med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, att ett säkerhetsledningssystem är ett medel för att uppnå de mål och handlingsprinciper verksamhetsutövaren satt upp. Det är också möjligt att integrera säkerhetsledningssystemet i andra ledningssystem som rör till exempel personalens hälsa, miljö eller kvalitet. Säkerhetsledningssystemet bör därför inte sägas ingå i handlingsprogrammet. Däremot är det lämpligt att i lagen tydliggöra att handlingsprogrammet ska genomföras genom ett säkerhetslednings-system. Det närmare innehållet i ett handlingsprogram och ett säkerhets-ledningssystem bestäms lämpligen även fortsatt på förordnings- och föreskriftsnivå.
För verksamheter som tillhör den lägre kravnivån får enligt direktivet kravet på ett handlingsprogram uppfyllas med hjälp av andra lämpliga medel, strukturer och förvaltningssystem, som står i proportion till faran för allvarliga kemikalieolyckor, och med beaktande av de principer som anges i direktivets bilaga III. För denna typ av verksamheter ställer således direktivet inget krav på att handlingsprogrammet ska genomföras genom ett säkerhetsledningssystem. Med hänsyn till de aktiviteter det är fråga om bedömer emellertid regeringen, i likhet med Seveso III-utredningen, att det bör finnas ett säkerhetsledningssystem även för dessa verksamheter. Den närmare omfattningen av ett sådant ledningssystem bör, som nämnts, bestämmas på förordnings- och föreskriftsnivå. Det är en fråga för verksamhetsutövaren och tillsynsansvariga myndigheter att säkerställa att det finns en fullgod säkerhetsorganisation inom verksamheten.
Regeringen har i avsnitt 6.3 redogjort för att handlingsprogrammet bör ingå i den ansökan om tillstånd som sker enligt miljöbalkens bestämmelser.
På samma sätt som föreslås beträffande anmälan bör, som framgår ovan, frågor om vad ett handlingsprogram ska innehålla, när det ska uppdateras, tidsfrister och former för inlämnande till länsstyrelsen behandlas på förordnings- eller föreskriftsnivå. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om vad ett handlingsprogram ska innehålla, vilka förändringar som kräver ett uppdaterat handlingsprogram samt när och på vilket sätt det ska ges in till länsstyrelsen.
6.6 Säkerhetsrapport
Regeringens förslag: Verksamhetsutövare vars verksamhet tillhör den högre kravnivån ska upprätta en säkerhetsrapport. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska bemyndigas att föreskriva om innehållet i en säkerhetsrapport, när den ska uppdateras samt när och på vilket sätt den ska lämnas in till länsstyrelsen.
Det ska inte vara möjligt att meddela undantag från kravet på säkerhetsrapport.
Seveso III-utredningens förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinsanser har instämt i utredningens förslag. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) menar att översikten över kraven blir tydligare. MSB anser vidare att det tidigt i lagen bör framgå till vilken myndighet den upprättade säkerhetsrapporten ska lämnas. Länsstyrelserna i Västernorrlands län och Västra Götalands län bedömer att det är viktigt att säkerhets-rapporten ses över och uppdateras innan en tillståndspliktig ändring sker eller en helt ny verksamhet tas i drift. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att utredningens förslag innebär en skärpning av kraven jämfört med direktivets formulering. Länsstyrelsen är av uppfattningen att det är olämpligt att skärpa kraven jämfört med direktivet utan att först bedöma nyttan av en sådan skärpning och vilka extrakostnader det medför för verksamhetsutövare och tillsynsmyndigheter. Svenska Petroleum och Biodrivmedel Institutet (SPBI) anser att det finns en risk för att antalet uppdateringar av säkerhetsrapporten kommer att öka. SPBI menar att ett krav på att uppdatera säkerhetsrapporten efter en allvarlig kemikalieolycka är ett bra förslag, då nya erfarenheter inhämtas i samband med dessa händelser.
Skälen för regeringens förslag
Säkerhetsrapporten enligt direktivet
Bestämmelserna om säkerhetsrapport i artikel 10 i Seveso III-direktivet stämmer i huvudsak överens med artikel 9 i Seveso II-direktivet. Säkerhetsrapporten ska endast upprättas av verksamheter som omfattas av den högre kravnivån. Säkerhetsrapporten ska bl.a. visa att ett handlingsprogram och ett säkerhetsledningssystem för att genomföra detsamma har införts i enlighet med direktivets bilaga III. Bilagan överensstämmer i huvudsak med bilaga II i Seveso II-direktivet. De skillnader som kan nämnas är att även närliggande anläggningar och andra verksamhetsplatser som faller utanför tillämpningsområdet för direktivet, men som skulle kunna vara en källa till eller öka risken för, eller följderna av, en allvarlig kemikalieolycka, ska identifieras vid beskrivningen av Sevesoverksamhetens omgivning. Vidare ska verksamhetsutövaren alltid se över säkerhetsrapporten efter en allvarlig olyckshändelse, och vid behov uppdatera rapporten. En uppdaterad säkerhetsrapport ska utan dröjsmål sändas till tillsynsmyndigheten. Vid beskrivningen av processerna i anläggningen ska hänsyn tas till uppgifter som finns att tillgå om bästa praxis. Vid beskrivningen av olycksrisker ska driftrelaterade orsaker, yttre orsaker och naturliga orsaker beaktas. Vidare ska vid beskrivningen av olycksrisker, tidigare olyckor med samma ämnen och processer beaktas. Bilagan inför ett krav på beskrivning av tekniska och icke-tekniska åtgärder för att minska konsekvenserna av en allvarlig kemikalieolycka.
En annan skillnad mellan de båda Sevesodirektiven är att Seveso III inte innehåller någon regel om att verksamhetsutövaren kan ställa samman säkerhetsrapporten med andra rapporter. Vidare finns det inte heller någon bestämmelse om att tillsynsmyndigheten ska kunna begränsa kraven på upplysningar i säkerhetsrapporterna.
Säkerhetsrapporten för nya verksamheter ska sändas till den behöriga myndigheten inom en rimlig tid innan byggnadsarbetena påbörjas eller verksamheten tas i drift, eller innan de ändringar görs som leder till en ändring i förteckningen över farliga ämnen, enligt artikel 10.3 a i Seveso III-direktivet.
Svensk rätt
För Sevesoverksamheter som omfattas av den högre kravnivån fordras att en säkerhetsrapport upprättas och lämnas till tillsynsmyndigheten. Säkerhetsrapporten beskriver säkerheten inom verksamheten och är en omfattande redovisning av drifts- och säkerhetsarrangemangen. Den upprättas för att visa att riskerna för allvarliga olyckor vid en verksamhet har klarlagts och att alla nödvändiga åtgärder har vidtagits för att förebygga sådana olyckor. I säkerhetsrapporten finns metoder redovisade som syftar till att det ska vara möjligt att kunna utvärdera hur de mål som verksamhetsutövaren ställt upp i handlingsprogrammet för förebyggande av allvarliga olyckshändelser följs.
Nu aktuella Sevesoverksamheter är vidare tillståndspliktiga enligt miljöbalken. Granskningen av säkerhetsrapporten görs i en integrerad miljö- och säkerhetsprövning, då en ansökan om tillstånd enligt miljö-balken ska innehålla en säkerhetsrapport. Möjligheten att begränsa kraven på upplysningar i säkerhetsrapporterna framgår i svensk rätt av 10 § Sevesolagen, enligt vilken regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna om säkerhetsrapporten. Det är fråga om situationer som anges i Seveso II-direktivets artikel 9.6, dvs. när tillsynsmyndigheten bedömer att fara för en allvarlig kemikalieolycka inte föreligger (se prop. 1998/99:64 s. 61). Enligt 11 § Sevesolagen ska säkerhetsrapporten förnyas minst vart femte år och lämnas till tillsynsmyndigheten.
Genom den integrerade miljö- och säkerhetsprövning som ska göras för Sevesoverksamheter som tillhör den högre kravnivån säkerställs att en säkerhetsrapport ingår i verksamhetsutövarens ansökan om tillstånd. I dag finns bestämmelser om vad en säkerhetsrapport ska innehålla i såväl Sevesolagen som Sevesoförordningen. Seveso III-utredningens förslag om att innehållsfrågor ska regleras i förordning har bemötts positivt av remissinstanserna. Regeringen instämmer i bedömningen att förslaget innebär ökad överskådlighet. Det bör därför genomföras. Det befintliga bemyndigandet till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför utvidgas till att även omfatta möjligheten att meddela föreskrifter om säkerhetsrapporten, t.ex. om vad den ska innehålla. Bemyndigandet bör av samma skäl som anförts i föregående avsnitt avse frågor om uppdatering av säkerhetsrapporten samt när och på vilket sätt den ska ges in till länsstyrelsen. Möjligheten att begränsa kraven på upplysningar i en säkerhetsrapport ska tas bort, då någon motsvarande möjlighet inte finns i Seveso III-direktivet.
6.7 Planering för räddningsinsatser
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vad den interna planen för räddningsinsatser ska innehålla, när den ska uppdateras, när och på vilket sätt den ska lämnas in till länsstyrelsen, samt om vilka åtgärder som verksamhetsutövaren bör vidta i anslutning till planen.
Seveso III-utredningens förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) anser att tidsintervallet vart tredje år för övning av den interna planen för räddningsinsats bör läggas in i Sevesolagen eftersom det är ett krav på verksamhetsutövarna som medför kostnader och då bemyndigandet inte är formulerat så att MSB kan föreskriva om övningsintervallet. Länsstyrelserna i Västernorrlands län och Västra Götalands län tillstyrker utredningens förslag om att det ska införas en tidsgräns på två år för när den externa planen ska vara färdigställd. Länsstyrelserna anser att det kan finnas ett behov av att definiera vad som är god tid, för att kommunen ska ha möjlighet att ta hänsyn till allmänhetens synpunkter vid upprättandet av de kommunala planerna. Länsstyrelserna menar vidare att det bör övervägas att ta bort texten "som skall granska den" i 12 § Sevesolagen, då länsstyrelsen även granskar handlingsprogram, anmälningar, säkerhetsrapporter m.m. som lämnas till länsstyrelsen utan att det i lagen står att detta ska göras. Stockholms kommun anser att tidsgränsen på två år för upprättande av extern plan för räddningsinsats är rimlig. Det är även positivt att ansvaret för verksamhetsutövaren enligt den interna planen för räddningsinsats breddas till att inte enbart avgränsa olyckor, utan även kontrollera dem. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) instämmer i utredningens förslag att kommunen ska upprätta en plan för räddningsinsatser inom två år från det att säkerhetsrapporten är färdigställd, samt att den ska övas. Intresseföreningen för processäkerhet (IPS) konstaterar att det i förslaget föreslås att kommunerna ska upprätta en plan för räddnings-insatserna inom två år efter att säkerhetsrapporten färdigställts. IPS anser att denna tid generellt är för lång och ska kortas. IPS föreslår att för en ny anläggning ska det ske senast inom två år, dock senast före idrifttagandet av anläggningen. För befintlig anläggning där en uppdaterad säkerhets-rapport lämnats ska tiden kortas till max ett år för upprättandet av en räddningsplan.
Skälen för regeringens förslag
Planer för räddningsinsatser
Bestämmelser om planer för räddningsinsatser finns i artikel 12 i Seveso III-direktivet. Artikeln stämmer i huvudsak överens med artikel 11 i Seveso II-direktivet. Planernas syfte är att avgränsa och kontrollera en allvarlig kemikalieolycka och att minimera följderna av en sådan olycka. Planerna ska också fungera som beslutsstöd och bidra till att viktiga åtgärder inte förbises. Det rör sig dels om interna planer som upprättas av verksamhetsutövaren och som främst gäller inom verksamheten, dels om externa planer som upprättas av kommunen och som gäller såväl inom som utom verksamheten.
För verksamheter på den högre kravnivån ska en intern plan för räddningsinsatser upprättas i samråd med kommunen och de anställda. Planen ska fogas till säkerhetsrapporten, enligt 12 § första stycket Sevesolagen. Säkerhetsrapporten är en del av underlaget för den fördjupade säkerhetsprövningen i samband med tillståndsprövningen enligt miljöbalken. Planen ska förnyas minst vart tredje år och lämnas in till tillsynsmyndigheten för granskning.
När det gäller externa planer för räddningsinsatser anger 1 kap. 3 § lagen (2003:778) om skydd mot olyckor att räddningstjänsten ska planeras och organiseras så att räddningsinsatserna kan påbörjas inom godtagbar tid och genomföras på ett effektivt sätt. Av 10 kap. 1 § lagen om skydd mot olyckor framgår att regeringen får, i de avseenden som behandlas i lagen, meddela ytterligare föreskrifter som rör skydd för liv och hälsa, miljö samt utbildning. Regeringen får överlåta åt en förvaltningsmyndighet eller en kommun att meddela ytterligare föreskrifter. De externa planerna för räddningsinsatser ska upprättas av den kommunala räddningstjänsten, på grundval av vad som redovisats i säkerhetsrapporten. Detta framgår av 3 kap. 6 § förordningen (2003:789) om skydd mot olyckor, enligt vilken bestämmelse kommunen ska upprätta en plan för räddningsinsatser för verksamheter som omfattas av kravet på säkerhetsrapport. Planen ska ha den omfattning som säkerheten för omgivningen kräver. Planen ska förnyas vart tredje år eller när det annars till följd av ändrade förhållanden finns anledning till det. Planen ska lämnas in till länsstyrelsen. I samband med att kommunen upprättar eller förnyar planen ska kommunen på lämpligt sätt ge allmänheten möjlighet att lämna synpunkter på denna. Enligt 3 kap. 6 a § samma förordning ska den som driver en verksamhet som omfattas av kravet på säkerhetsrapport förse kommunen med de upplysningar som kommunen behöver för att upprätta planen för räddningsinsatser. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap får, enligt 3 kap. 6 b § samma förordning, meddela föreskrifter som behövs för verkställigheten av 6 och 6 a §§. Såväl Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som Arbetsmiljö-verket har meddelat föreskrifter på området.
Enligt direktivet ska verksamhetsutövare på den högre kravnivån upprätta interna planer för räddningsinsatser och lämna underlag till berörd myndighet som har att upprätta en extern plan för räddningsinsatser. Planerna ska ha det innehåll som framgår av bilaga IV i direktivet. Bilagan stämmer i huvudsak överens med bilaga IV i Seveso II-direktivet. Skillnaden i Seveso III-direktivet är att det finns ett uttalat krav på att den berörda myndigheten ska upprätta den externa planen för räddningsinsatser inom två år från det att myndigheten fått informationen från verksamhetsutövaren (artikel 12.1 c). Vidare tydliggörs att mål-sättningen med planer för räddningsinsatser är att avgränsa och kontrollera olyckor så att följderna minimeras och de skador som uppkommer begränsas. I Seveso II-direktivet används begreppet "avgränsa och ingripa mot olyckor". Inom svensk räddningstjänst används uttrycken förebygga, hindra och begränsa olyckor. Enligt 3 kap. 6 § förordningen om skydd mot olyckor ska planen för räddningsinsatser ha den utformning som säkerheten för omgivningen kräver. Detta får anses motsvara direktivets målsättning.
I 12 § Sevesolagen anges uttryckligen att tillsynsmyndigheten ska granska planen för interna räddningsinsatser. En motsvarande skrivning finns inte i de paragrafer som behandlar anmälan, handlingsprogram eller säkerhetsrapport. Frågor om när och på vilket sätt ett dokument ska ges in till en myndighet och myndighetens hantering av detsamma behandlas lämpligen på förordnings- och föreskriftsnivå. Länsstyrelsernas i Västernorrlands län och Västergötlands län fråga om det finns ett behov av tillägget "som skall granska den" ska följaktligen omhändertas i förordnings- eller föreskriftsarbetet.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) anser att det av Sevesolagen bör framgå att verksamhetsutövaren ska öva den interna planen för räddningsinsatser. MSB anger att det i dag saknas ett bemyndigande för myndigheten att föreskriva om denna typ av åtgärder. Ett motsvarande tillägg föreslår Seveso III-utredningen i förordningen om skydd mot olyckor beträffande de externa planerna för räddnings-insatser.
Krav på att de interna och externa räddningsplanerna ska prövas med tidsintervall som inte överstiger tre år finns uttryckt i artikel 12.6 i Seveso III-direktivet. Motsvarande krav finns i artikel 11.4 i Seveso II-direktivet. Räddningsplanerna övas redan i dag för att se hur de åtgärder som planeras fungerar i praktiken. Det kan gälla begränsningsåtgärder, information, kommunikation, expertstöd m.m. Utifrån övningsresultatet utvärderas planens funktionalitet. En övning kan genomföras i olika former, alltifrån en skrivbordsövning till en fullskalig övning med flera aktörer inblandade. Det är viktigt att de räddningsplaner som tas fram för olika olycksscenarion också övas. Det utgör ett ansvar för verksamhets-utövaren. Denna typ av frågor regleras lämpligen på förordnings- och föreskriftsnivå. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför bemyndigas att meddela föreskrifter om de åtgärder som en verksamhetsutövare ska vidta för att den interna planen för räddningsinsatser ska kunna tillämpas.
I dag medger Sevesolagen att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om planens innehåll. Bemyndigandets utformning innebär en begränsning som kan försvåra en effektiv hantering. På samma sätt som då det gäller de dokument som har behandlats i föregående avsnitt, bör därför regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om den interna planen för räddningsinsatsers innehåll samt när och på vilket sätt den ska lämnas in och uppdateras.
Kravet att myndigheten ska upprätta den externa planen för räddningsinsatser inom två år från det att myndigheten fått nödvändig information från verksamhetsutövaren är som sagt ny. Seveso III-utredningen har föreslagit att kravet ska omhändertas genom ett tillägg i förordningen om skydd mot olyckor. Bland de remissinstanser som kommenterat denna fråga, tillstyrker bl.a. länsstyrelserna i Väster-norrlands län och Västra Götalands län samt Sveriges Kommuner och Landsting utredningens förslag. Intresseföreningen för processäkerhet (IPS) menar att tiden är för lång för befintliga verksam-heter och föreslår en differentierad lösning mellan befintliga och nya verksamheter.
Regeringen konstaterar att det i dag finns cirka 210 Seveso-verksamheter som omfattas av den högre kravnivån. Krav på extern plan för räddningsinsatser finns i lagen om skydd mot olyckor och kravet enligt Seveso II-direktivet har varit genomfört sedan 1999. Som framgår av avsnitt 4.5 bedöms antalet nya Sevesoverksamheter inte öka nämnvärt med anledning av det nya direktivet. Såväl direktivet som utredningens förslag får anses avse nya Sevesoverksamheter. Ett tydliggörande i frågan bör därför övervägas. Som utredningen funnit regleras frågan lämpligen på förordningsnivå.
Kravet att planen ska sättas i kraft av verksamhetsutövaren framgår redan av 2 kap. 1 § lagen om skydd mot olyckor där enskildas skyldighet att varna och tillkalla hjälp regleras. Vidare framgår av 2 kap. 4 § förordningen om skydd mot olyckor att verksamhetsutövaren omgående ska informera bl.a. kommunen om att en olycka har inträffat.
Allmänhetens möjligheter att lämna synpunkter på den externa planen för räddningsinsatser
Av artikel 12.5 i Seveso III-direktivet framgår att den berörda allmän-heten tidigt ska ges möjlighet att lämna synpunkter på den externa planen för räddningsinsatser, när planen fastställs eller ändras på ett väsentligt sätt. Den berörda allmänheten är densamma som anges i miljöbalken eller lagen (2005:181) om miljöinformation hos vissa enskilda organ. Vid behov kan närmare föreskrifter meddelas med stöd av 10 kap. 1 § lagen om skydd mot olyckor.
Enligt Seveso III-direktivet ska nya verksamhetsutövare fullgöra sina skyldigheter inom en rimlig tid. Då den interna planen är fogad till säkerhetsrapporten som ingår i ansökan om tillstånd behöver inte tidsförhållandet regleras särskilt. Tidsintervallet för uppdatering av kommunens plan för räddningsinsats kan på samma sätt som tidigare regleras i förordning. Därtill kommer tidsintervall för övning av planen.
7 Markanvändning
7.1 Detaljplanekravet i plan- och bygglagen utökas med hänsyn till Seveso III-direktivet
Regeringens förslag: Kravet på detaljplanläggning ska tydliggöras i plan- och bygglagen, när det gäller byggnadsverk som ska utgöra en del i en Sevesoverksamhet eller som ska byggas i närheten av en sådan verksamhet.
Seveso III-utredningen bedömde att plan- och bygglagen (2010:900) (PBL) behöver förtydligas när det gäller detaljplaner som rör Sevesoverksamheter. Eftersom regeringen föreslog ett sådant tydliggörande i prop. 2013/14:126 En enklare planprocess fann utredningen emellertid inte anledning att lämna ett eget förslag.
Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna har inte kommenterat frågan. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Boverket delar utredningens bedömning att PBL i sin nu gällande lydelse behöver förtydligas för att uppfylla kraven i Seveso III-direktivet. Länsstyrelsen i Blekinge län och Länsstyrelsen i Kalmar län påpekar vikten av att Boverket ges uppdraget att lämna vägledning till kommunerna bl.a. med avseende på säkerhetsavstånd mellan befintliga Sevesoverksamheter och bostäder och andra områden som används av allmänheten. Länsstyrelsen i Västra Götalands län anser att det är angeläget att de föreslagna ändringarna i PBL genomförs. Länsstyrelsen i Jönköpings län föreslår att Boverket, Naturvårdsverket och Myndigheten för samhällskydd och beredskap får i uppdrag att utarbeta riktlinjer för tillämpningen av miljöbalken samt plan- och bygglagen, som beaktar behovet av att på lång sikt upprätthålla tillbörliga säkerhetsavstånd mellan Sevesoverksamheter och annan markanvändning. Räddnings-tjänsten Syd anser att det i dag saknas tillräcklig vägledning kring hur reglerna om säkerhetsavstånd ska kunna uppfyllas. Räddningstjänsten Syd föreslår därför en bestämmelse om att kommunen ska definiera och upprätthålla säkerhetsavstånd. Räddningstjänsten Syd menar också att tydligt definierade säkerhetsavstånd skulle innebära en enklare, tydligare och därmed effektivare planprocess samt en ökad tydlighet och transparens gentemot allmänheten. Intresseföreningen för processäkerhet (IPS) är av uppfattningen att det är viktigt att skärpa möjligheterna för att behålla skyddsavstånd m.m. som fastställts. IPS erfarenhet är att kommuner allt för ofta "naggar i kanten" på beslutade skyddsavstånd, vilket efter en tid leder till skärpta restriktioner för företaget.
Skälen för regeringens förslag
Planering av markanvändning
Enligt artikel 13 i Seveso III-direktivet ska medlemsstaterna ha en lagstiftning som reglerar planeringen av markanvändning på ett sådant sätt att målen att förebygga allvarliga olyckshändelser och begränsa följderna av dem för människors hälsa och miljön beaktas. Artikeln täcker lokalisering såväl av nya verksamheter, som ändring av befintliga verksamheter, samt nya projekt som innefattar bl.a. transportleder, platser som används av allmänheten och bostadsområden i närheten av verksamheter, när lokaliseringen eller utbyggnaderna kan vara en källa till eller öka risken för allvarliga olyckshändelser eller förvärra följderna av dem. Enligt direktivet åligger det vidare medlemsstaterna att på lång sikt se till att upprätthålla tillbörliga säkerhetsavstånd mellan verksamheter som omfattas av direktivet och bostadsområden, byggnader och områden som används av allmänheten, rekreationsområden och, så långt som möjligt större trafikleder. Vidare ska medlemsstaternas planering i fråga om mark-användning vid behov genom tillbörliga säkerhetsavstånd eller andra relevanta åtgärder skydda naturområden som är av särskilt intresse eller är särskilt ömtåliga och som ligger nära verksamheter. Artikeln motsvarar i stort artikel 12 i Seveso II-direktivet.
I samband med genomförandet av Seveso II-direktivet vidtogs inga särskilda författningsändringar med anledning av artikel 12. Befintligt regelverk i form av främst miljöbalken och i den då gällande plan- och bygglagen (1987:10), ÄPBL, bedömdes vara tillräckligt för att uppfylla såväl direktivet som Industriolyckskonventionens krav avseende lokalisering och markanvändning. Sedan 1995 finns också allmänna råd för planering av arbetsområden med hänsyn till miljö, hälsa och säkerhet - Bättre plats för arbete (Boverkets allmänna råd 1995:5). De allmänna råden togs fram gemensamt av Boverket, Naturvårdsverket, Statens räddningsverk (numera Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) och Socialstyrelsen och det skedde delvis med anledning av det vid tidpunkten kommande Seveso II-direktivet. De allmänna råden är nu föremål för uppdatering. Denna typ av vägledning avseende planerings-frågor och säkerhet fyller en viktig funktion för såväl kommuner, länsstyrelser och byggherrar som för allmänheten.
I artikel 13.4 i Seveso III-direktivet tydliggörs att direktivets krav inte ska påverka tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG om bedömning av vissa planers och programs miljö-påverkan (SEA-direktivet) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (MKB-direktivet). Enligt artikeln får medlemsstaterna inrätta samordnande eller gemensamma förfaranden, bl.a. för att undvika dubbla bedömningar eller samråd. Sverige har genomfört SEA-direktivet och MKB-direktivet genom framför allt bestämmelser i 6 kap. miljöbalken, PBL, och förordningen (1998:905) om miljökonsekvens-beskrivningar (se prop. 2003/04:116 och prop. 2004/05:59).
Kravet på redovisning av särskilda miljö- och riskfaktorer infördes i ÄPBL år 1996. Översiktsplanen ska redovisa miljö- och riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om markanvändningen, t.ex. i fråga om sådana områden som kräver särskild uppmärksamhet. Riskfaktorer kunde i detta sammanhang avse skred eller översvämningar och sådant som utsläpp av farliga gaser och kemikalier vid olyckshändelser under transporter eller från anläggningar. ÄPBL kompletterades ytterligare i samband med risk- och sårbarhetsutredningens genomförande, då planeringen till skydd mot olyckor fick en mer framträdande plats (prop. 2006/07:122). Således infördes regler om att kommunen ska ta hänsyn till de boendes och övrigas hälsa och säkerhet vid lokalisering av bebyggelse till viss mark. Risken för olyckor, översvämning och erosion ska också beaktas. De grundläggande bestämmelserna i 2 kap. 3 § ÄPBL kompletterades. Det föreskrevs att bebyggelse skulle lokaliseras till mark som är lämplig för ändamålet med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa och säkerhet samt att länsstyrelsen under utställningstiden skulle avge ett granskningsyttrande över planförslaget och då bl.a. yttra sig i frågan om bebyggelsen blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas säkerhet eller risken för olyckor m.m.
Plan- och bygglagen
ÄPBL ersattes den 2 maj 2011 av plan- och bygglagen (2010:900), PBL. I 2 kap. PBL finns bestämmelser som rör allmänna och enskilda intressen som ger ramarna för lämplighetsprövningen. Enligt 2 kap. 5 § ska bebyggelse och byggnadsverk vid planläggning och i ärenden om bygglov eller förhandsbesked lokaliseras till sådan mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till bl.a. människors hälsa och säkerhet (punkt 1) och risken för olyckor, översvämning och erosion (punkt 5). Att det är fråga om säkerhet i ordets gängse mening klargjordes när begreppet säkerhet infördes i ÄPBL genom prop. 2006/07:122.
3 kap. PBL rör översiktsplanering. Varje kommun ska ha en aktuell översiktsplan som ska ange inriktningen för den långsiktiga utvecklingen och ge vägledning för beslut om hur mark- och vattenområden ska användas. När kommunen upprättar eller ändrar en översiktsplan ska samråd ske med bl.a. enskilda, myndigheter och länsstyrelsen. Syftet med samrådet är förutom att ge ett bra beslutsunderlag också att bereda möjlighet till insyn och påverkan. Vid samrådet ska länsstyrelsen verka särskilt för bl.a. att bebyggelse och byggnadsverk inte blir olämpliga med hänsyn till människors hälsa eller säkerhet eller till risken för bl.a. olyckor. Kommunen ska redovisa resultatet av samrådet i en samråds-redogörelse som ska ingå i planförslaget. Planförslaget ska ställas ut under minst två månader. Länsstyrelsen ska under utställningstiden avge ett granskningsyttrande som rör frågor om bl.a. människors hälsa och säkerhet samt risken för olyckor.
I en detaljplan får kommunen bestämma skyddsåtgärder för att motverka markföroreningar och olyckor (4 kap. 12 § 1 PBL). Ett krav är att åtgärderna är tillräckligt preciserade, ändamålsenliga och genom-förbara. Bestämmelserna följs upp i 5 kap. PBL där bl.a. frågor om samråd vid framtagandet av detaljplan regleras. Samrådet innefattar bl.a. kända sakägare, hyresgäster och andra boende som berörs. Även i fråga om detaljplan gäller att syftet med samrådet är att få fram ett så bra beslutsunderlag som möjligt och ge möjlighet till insyn och påverkan. Kommunen ska enligt 5 kap. 17 § PBL redovisa de synpunkter som kommit fram i samrådet samt de kommentarer och förslag som kommunen har med anledning av synpunkterna. Om genomförandet av planen kan antas medföra en betydande miljöpåverkan ska samrådsredovisningen uppfylla kraven i 6 kap. 16 § andra stycket miljöbalken. Det innebär bl.a. att det ska ha gjorts en miljöbedömning med en miljökonsekvensbeskrivning. När det gäller Sevesoverksamhet är syftet med en miljökonsekvensbeskrivning även att bedöma faktorer i verksamhetens omgivning som kan påverka säkerheten hos denna.
Länsstyrelsen ska, på samma sätt som i fråga om översiktsplan (3 kap. 10 § 5), verka för att en bebyggelse eller ett byggnadsverk inte blir olämplig med hänsyn till människors säkerhet eller hälsa eller till risken för olyckor, översvämning eller erosion (5 kap. 14 § 4 PBL). Under granskningstiden ska länsstyrelsen yttra sig över planförslaget, bl.a. om byggnader och byggnadsverk riskerar bli olämpliga med hänsyn till människors hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor, över-svämning eller erosion (5 kap. 22 § 5 PBL).
När länsstyrelsen har fått ett meddelande om att en kommun har antagit, ändrat eller upphävt en detaljplan eller områdesbestämmelser ska länsstyrelsen inom tre veckor besluta om den ska överpröva kommunens beslut eller inte. Länsstyrelsen ska överpröva kommunens beslut, om beslutet kan antas innebära att en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till bl.a. människors hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor.
Miljöbalken
I miljöbalken finns också bestämmelser kring markanvändning, se t.ex. lokaliseringsprincipen i 2 kap. 6 § miljöbalken och hushållnings-bestämmelserna om användning av mark och vatten i 3 och 4 kap. miljöbalken. Av 2 kap. 6 § miljöbalken följer att för en verksamhet eller en åtgärd som tar i anspråk ett visst mark- eller vattenområde ska det väljas en plats som är lämplig med hänsyn till att ändamålet ska kunna uppnås med minsta möjliga intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön. I 3 och 4 kap. miljöbalken anges riksintressen och områden i Sverige som är särskilt skyddade mot exploatering. Hushållnings-bestämmelserna är av grundläggande betydelse när konkurrerande intressen i fråga om markanvändningen gör sig gällande. Hushållnings-bestämmelserna ska beaktas både vid planläggning enligt PBL och vid prövning av enskilda verksamheter. För de planer och program vars genomförande kan antas medföra en betydande miljöpåverkan ska myndigheten eller kommunen göra en s.k. miljöbedömning av planen eller programmet (6 kap. 11 § miljöbalken). Detta gäller vid upprättande eller ändring av planen eller programmet. Syftet med miljöbedömningen är att integrera miljöaspekter i planen eller programmet så att en hållbar utveckling främjas.
Behövs det ny reglering avseende markplanering?
Det finns i markplaneringslagstiftningen ett flertal föreskrifter med syfte att förebygga olyckor. Seveso III-utredningen har konstaterat att det finns ett behov av tydligare reglering på markplaneringsområdet när det gäller Sevesoverksamheter och deras omgivning, och att det lämpligen sker enligt det förslag som regeringen lämnade i prop. 2013/14:126. Flera remissinstanser, som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Boverket, samt länsstyrelserna i Jönköpings län och Västra Götalands län delar utredningens förslag att PBL i sin nu gällande lydelse behöver förtydligas för att uppfylla kraven i Seveso III-direktivet. Regeringen instämmer i utredningens och remissinstansernas syn. Regeringen beslutade den 13 mars 2014 propositionen 2013/14:126 En enklare planprocess. I propositionen föreslog regeringen ändringar i PBL för att göra plan- och bygglovsprocessen enklare och effektivare. Ett av förslagen syftade till att begränsa kravet på att kommunen i vissa fall ska pröva ett mark- eller vattenområdes lämplighet för bebyggelse m.m. genom en detaljplan. Enligt förslaget skulle kravet på detaljplan endast avse åtgärder som kräver bygglov, om åtgärden innebär betydande miljöpåverkan respektive om det behövs med hänsyn till en befintlig eller planerad Sevesoverksamhet. Enligt förslaget fick kommunen dock kräva att bebyggelse m.m. skulle regleras i detaljplan i samma utsträckning som enligt gällande rätt.
Vid behandlingen i riksdagen ansåg civilutskottet att regeringens förslag om en enklare planprocess innebar att kravet på detaljplan skulle bli alltför begränsat och medföra en osäkerhet om när en detaljplan måste finnas. Utskottet föreslog därför att regeringens ändringsförslag i PBL i denna del skulle avslås (bet. 2013/14:CU31). Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag (rskr. 2013/14:366). Den reglering som Seveso III-utredningen och ett flertal remissinstanser ansett nödvändig beträffande Sevesoverksamheter i markplaneringen har således inte kommit till stånd. Det finns därför skäl att nu föra in ett tydliggörande i PBL avseende de aktuella verksamheterna. PBL bör således justeras, så att detaljplanekravet även omfattar nyetablering av Sevesoverksamheter respektive nybyggnad av byggnadsverk i närheten av sådana verksamheter. Därigenom anser regeringen att PBL kommer att vara förenlig med de krav som följer av Seveso III-direktivet.
Det ligger i sakens natur att en planerad Sevesoverksamhet på högre kravnivå som omfattar bygglovspliktiga åtgärder alltid kan antas medföra betydande miljöpåverkan, varigenom det redan enligt gällande rätt krävs att den planerade verksamheten ska prövas genom en detaljplan. En sådan bedömning är dock inte självklar då det gäller en Seveso-verksamhet på lägre kravnivå. För att säkerställa att kraven i Seveso III-direktivet uppfylls anser regeringen att PBL ska ange att det alltid behövs en detaljplan vid nyetablering av en Sevesoverksamhet, förutsatt att åtgärden kräver bygglov. Eftersom Sevesoverksamheterna i svensk rätt har sin grundläggande reglering i Sevesolagen anser regeringen att det är lämpligt att detaljplanekravet knyts till sådana verksamheter som omfattas av den lagen.
Med nyetablering avses både den situationen att en ny verksamhet etableras på en viss plats där den inte har funnits tidigare och den situationen att en befintlig verksamhet utökas på ett sådant sätt att den efter utökningen omfattas av Sevesolagen. Det saknar betydelse på vilket sätt som åtgärden kräver bygglov, t.ex. om det är fråga om en åtgärd som avser nybyggnad, tillbyggnad eller annan ändring än tillbyggnad som kräver bygglov. Åtgärder som kräver bygglov men som inte utgör nyetablering, t.ex. nybyggnad, tillbyggnad eller annan ändring än tillbyggnad av en befintlig Sevesoverksamhet bör däremot inte omfattas av kravet på detaljplan. Därigenom kan detaljplanekravet medverka till att nya Sevesoverksamheter lokaliseras till lämpliga platser, samtidigt som förändringar i befintliga Sevesoverksamheter inte behöver försvåras i onödan.
Regeringen anser att en detaljplan även behövs när det är fråga om förändringar i anslutning till en befintlig Sevesoverksamhet. För att säkerställa att regleringen i PBL uppfyller kraven i Seveso III-direktivet anser regeringen att det behöver framgå av PBL att det alltid ska upprättas en detaljplan när det är fråga om ett nytt byggnadsverk, om det placeras i närheten av en Sevesoverksamhet. Liksom tidigare bör det inte krävas någon detaljplan, om byggnadsverket kan prövas i samband med en prövning av ansökan om bygglov eller förhandsbesked. Detta förutsätter bl.a. att användningen av byggnadsverket inte kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.
Byggnadsverket bör anses vara placerat i närheten av en Sevesoverksamhet om byggnadsverket, eller de som uppehåller sig i ett sådant byggnadsverk som utgör en byggnad, kan komma att skadas vid en olycka som berör Sevesoverksamheten. Kravet på detaljplan bör alltså bero på arten av den tillkommande bebyggelsen och till de risker som är förknippade med den aktuella Sevesoverksamheten.
Det ligger i sakens natur att intresset av att reglera markanvändningen genom en detaljplan är större när det är frågan om ett sådant byggnadsverk som människor uppehåller sig på eller i och som därmed kan komma att påverkas i händelse av en olycka vid en närliggande Sevesoverksamhet. Om det är fråga om ett byggnadsverk som människor inte annat än undantagsvis uppehåller sig i eller på, t.ex. ett vindkraft-verk, en mur eller ett upplag, eller om det står klart att inga människor eller miljön kan komma att påverkas negativt i händelse av en olycka vid Sevesoverksamheten, finns vanligtvis inte heller något behov av att åtgärden ska regleras med en detaljplan.
Seveso III-direktivet innehåller även andra krav. Vid reglering av markanvändningen, liksom i förfarandena för genomförandet av en sådan reglering, är det enligt direktivet nödvändigt att på lång sikt upprätthålla lämpliga avstånd mellan å ena sidan de verksamheter som avses i direktivet och å andra sidan sådana platser som besöks av allmänheten, större transportvägar, rekreationsområden samt områden med särskilt intressant eller känslig natur m.m. så att inte riskerna för människor och miljön ökar. För åtgärder av sådan art är det enligt regeringens uppfattning inte rimligt att alltid ställa krav på detaljplan. Även för sådana åtgärder ställer emellertid PBL krav på riskhänsyn vid plan-läggning och i ärenden om bygglov eller förhandsbesked genom att bebyggelse och byggnadsverk ska lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till bl.a. människors hälsa och säkerhet samt risken för olyckor (jfr 2 kap. 5 § PBL).
Länsstyrelserna i Blekinge län, Jönköpings län och Kalmar län har påpekat vikten av att Boverket ges uppdraget att lämna vägledning till kommunerna bl.a. med avseende på säkerhetsavstånd mellan befintliga Sevesoverksamheter och bostäder och andra områden som används av allmänheten. Räddningstjänsten Syd anser att det i dag saknas tillräcklig vägledning kring hur reglerna om säkerhetsavstånd ska kunna uppfyllas. Räddningstjänsten Syd föreslår därför en bestämmelse om att kommunen ska definiera och upprätthålla säkerhetsavstånd. Räddningstjänsten Syd anser också att tydligt definierade säkerhetsavstånd skulle innebära en enklare, tydligare och därmed effektivare planprocess samt en ökad tydlighet och transparens gentemot allmänheten. Intresseföreningen för processäkerhet (IPS) menar att det är viktigt att skärpa möjligheterna för att behålla skyddsavstånd m.m. som fastställts. IPS erfarenhet är att kommuner allt för ofta "naggar i kanten" på beslutade skyddsavstånd, vilket efter en tid i stället leder till skärpta restriktioner för företaget.
Det går inte att ange ett generellt avstånd till en Sevesoverksamhet då detaljplanekravet inträder, utan frågan om en detaljplan behövs måste prövas utifrån förutsättningarna i det enskilda fallet. Vid denna prövning måste hänsyn tas till både vad det nya byggnadsverket ska användas till och de risker som är förknippade med Sevesoverksamheten i fråga. En bostad kan således kräva ett väsentligt större avstånd från en Seveso-verksamhet än t.ex. en lagerbyggnad. Behovet av att kunna förebygga och begränsa följderna av en olycka i en Sevesoverksamhet ska vara vägledande i bedömningen.
I Boverkets allmänna råd 1995:5, som nämnts ovan, finns vägledning bl.a. avseende frågan om säkerhetsavstånd vid olika typer av farlig verksamhet. De allmänna råden är föremål för översyn. Det finns därför inte skäl att i nuläget särskilt uppdra till Boverket att vidta åtgärder utöver det pågående arbetet. Det är emellertid angeläget att det olycks-förebyggande arbetet hos ansvariga kommuner upprätthålls och förstärks. Regeringen utgår från att de kommande allmänna råden även fortsatt ger tydlig vägledning till kommunerna bl.a. med avseende på säkerhets-avstånd mellan befintliga Sevesoverksamheter och bostäder och andra byggnader och områden som används av allmänheten. Regeringen avser att fortsatt följa frågan.
7.2 Samråd och deltagande i beslutsfattande
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om verksamhetsutövarens genomförande av det samråd som ska utföras enligt Sevesolagen.
Det ska införas ett tydliggörande i miljöbalken om att det samråd som ska utföras enligt balken, i de fall verksamheten eller åtgärden omfattas av Sevesolagen, också ska avse sådana frågor som följer av den lagen. Av miljöbalken ska det vidare framgå att uppgifts-skyldigheten före samrådet också innefattar en skyldighet att informera om att verksamheten eller åtgärden omfattas av Seveso-lagen, när så är fallet.
Vid kungörelse i tillståndsärenden enligt miljöbalken ska det framgå att verksamheten omfattas av Sevesolagen, när så är fallet.
Seveso III-utredningens förslag, när det gäller tydliggöranden i miljöbalken, stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag. Utredningen har vidare föreslagit att verksamhetsutövarna vid Sevesoverksamheter, som inte anses ha betydande miljöpåverkan enligt förordningen (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivningar, genom Sevesolagen ska åläggas att samråda med den allmänhet som kan antas bli berörd vid lokalisering av en ny verksamhet eller vid väsentliga förändringar i en verksamhet. Uppgifter om och resultatet av samrådet ska ingå i handlingsprogrammet.
Remissinstanserna: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap instämmer inte i förslaget om att handlingsprogrammet ska innehålla uppgifter om och resultatet av samrådet. Myndigheten anser i stället att samrådet bör redovisas i anmälan för icke tillståndspliktiga verksamheter. Länsstyrelserna i Västra Götalands län och Väster-norrlands län bedömer att det behöver förtydligas hur samråd enligt Sevesolagen och samråd enligt miljöbalken ska gälla. Länsstyrelserna efterfrågar vidare ett tydliggörande om vad samrådet ska omfatta. Länsstyrelsen i Jämtlands län bedömer att förslagen innebär ett förtydligande av Sevesoverksamheter vid samråd och tillståndsansökan och att det är mycket viktigt att samrådsunderlaget innehåller uppgift om att det gäller en Sevesoverksamhet. Länsstyrelsen i Östergötlands län är positiv till att allmänheten i ett tidigt skede informeras om att den planerade verksamheten omfattas av Sevesolagstiftningen. Länsstyrelsen anser dock att det nuvarande syftet med samrådet inte harmonierar med den föreslagna skrivningen att samrådet ska avse hur allvarliga kemikalieolyckor till följd av verksamheten ska kunna förebyggas och begränsas. Länsstyrelserna i Blekinge och Kalmar län anser att det bör tydliggöras om det föreslagna samrådsförfarandet ska avse allmänheten eller den berörda allmänheten, och föreslår ett bemyndigande att meddela närmare föreskrifter om genomförandet av samrådet, bl.a. med avseende på vem som ska bjudas in samt omfattningen av samrådet. Länsstyrelsen i Skåne län menar att det är önskvärt att det föreskrivs att samråd även ska ske med länsstyrelsen och tillsynsmyndigheten, i likhet med kravet på samråd enligt 6 kap. 4 § miljöbalken. Länsstyrelsen efterfrågar också tydliggörande om hur redogörelsen för samrådet ska hanteras av myndigheten. Kristianstads kommun och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) anser att det är bra att utredningen tydliggör att samrådet enligt miljöbalken, när det rör Sevesoverksamheter, även ska avse säkerhetsfrågor och att uppgifter om detta ska finnas med i uppgifterna för samrådet med allmänheten. Skogsindustrierna finner att det är ändamålsenligt att infoga samrådsfrågorna i säkerhetslednings-systemet och därmed ta bort handlingsprogrammet. Svenska Petroleum och Biodrivmedel Institutet (SPBI) konstaterar att det kommer att uppstå två olika samrådsförfaranden, dels ett för anläggningar som prövas enligt miljöbalkens bestämmelser, dels sådana för vilka samråd ska ske enligt Sevesolagen. SPBI anser att ett alternativt sätt borde vara att huvudregeln är att samråd alltid sker med stöd av Sevesolagstiftningen och att samrådet enligt 6 kap. miljöbalken begränsas till sådana säkerhets-aspekter som har betydelse för tillåtligheten och prövningen av den miljöfarliga verksamheten.
Skälen för regeringens förslag
Den berörda allmänhetens deltagande i beslutsfattande
Av artikel 13.5 i Seveso II-direktivet följer att allmänheten ska få möjlighet att yttra sig om planering av nya Sevesoverksamheter som tillhör den högre kravnivån, vissa förändringar av befintliga verksamheter och projekt kring befintliga verksamheter. Artikel 15 i Seveso III-direktivet utvidgar möjligheten till att avse alla Sevesoverksamheter, men tydliggör samtidigt att det är den berörda allmänheten som ska ha rätt att yttra sig. Med den berörda allmänheten avses enligt direktivet den allmänhet som påverkas eller som kan påverkas, eller som har intresse av beslut som fattas om någon av de frågor som anges i artikel 15.1 samt frivilligorganisationer som främjar miljöskydd och som uppfyller tillämpliga krav enligt nationell lagstiftning. Enligt artikel 15.1 ska den berörda allmänheten ges möjlighet att yttra sig över planering av ny verksamhet, vid betydande ändringar av verksamheten samt vid nya projekt kring verksamheten när lokaliseringen eller projektet kan öka risken för eller följderna av en allvarlig kemikalieolycka. Allmänheten ska underrättas på ett tidigt stadium i beslutsprocessen. Underrättelsen ska ske genom offentliga meddelanden eller på annat lämpligt sätt. Den berörda allmänheten ska få tillgång till inlämnat material och annan information som är relevant för beslutet i fråga. Den berörda allmänheten ska vidare beredas tillfälle att yttra sig innan ett beslut fattas och resultaten ska beaktas vid beslutsfattandet. Efter det att beslut fattats ska allmänheten ges tillgång till beslutet och de skäl det grundar sig på. Resultatet av genomfört samråd och en förklaring om hur det har beaktats ska framgå. Av direktivets artikel 23 följer att den berörda allmänhetens deltagande vid utarbetandet av projekt ska kunna prövas rättsligt.
Bestämmelserna om allmänhetens deltagande i beslutsprocessen för planer eller program finns i artikel 15.6 i Seveso III-direktivet. Det rör sig t.ex. om planer och program enligt plan- och bygglagen (2010:900), PBL. Direktivet omfattar inte de planer och program där deltagande från allmänheten regleras av SEA-direktivet. En förutsättning för att en plan eller ett program ska omfattas av bestämmelserna i SEA-direktivet är att planen eller programmet kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.
Den berörda allmänhetens deltagande i beslutsfattande i de fall Seveso III-direktivet tar upp säkerställs främst genom samrådsförfarande. Artikel 15 är uttryckligen kopplad till artikel 13 som behandlar frågor om markanvändning. Det samrådsförfarande som behandlas i direktivets artikel 13.3 avser statens ansvar att se till att berörda myndigheter inrättar lämpliga samrådsförfaranden för att se till att genomföra direktivets mål att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalielyckor. I artikel 15 tydliggörs när samråd ska ske med den berörda allmänheten. De samrådsförfaranden enligt svenskt regelverk som nu är av intresse finns i PBL, miljöbalken och Sevesolagen.
Samråd angående planer och program
Av 5 kap. 11 § PBL framgår att kommunen ska samråda om ett förslag till detaljplan med länsstyrelsen, lantmäterimyndigheten och de kommuner som berörs. Samråd ska ske med kända sakägare och kända bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs, vissa kända organisationer av hyresgäster samt myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget. Kretsen av intressenter beror på om planförslaget avser ett stort område eller ett mer begränsat område. Det är också av betydelse om förslaget innebär stora förändringar eller endast mindre justeringar av en plan som redan gäller. Samrådets omfattning och inriktning ska således anpassas till den planeringsuppgift som ska lösas vid varje tillfälle. Samrådet syftar till ett ömsesidigt utbyte av information och synpunkter under planarbetet (se prop. 1985/86:1, s. 136).
Bestämmelser om samråd för planer eller program finns även i 6 kap. 14 § miljöbalken. För de planer och program som omfattas av samrådsbestämmelsen gäller att miljökonsekvensbeskrivningen och förslaget till plan eller program ska göras tillgängliga för berörda kommuner och myndigheter samt allmänheten och att dessa ska ges skälig tid att yttra sig.
Samråd för Sevesoverksamheter enligt miljöbalken
Vid genomförandet av Seveso II-direktivet i svensk rätt samordnades säkerhetsprövningen med miljöprövningen. Därigenom tillämpas reglerna i miljöbalken om samråd, med bl.a. den allmänhet som kan antas bli berörd. Samrådet ska avse verksamhetens lokalisering, omfattning, utformning och miljöpåverkan samt miljökonsekvens-beskrivningens innehåll och utformning (se 6 kap. 4 § miljöbalken). En miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. miljöbalken ska bl.a. ingå i en ansökan om tillstånd att anlägga, driva eller ändra miljöfarliga verksamheter enligt 9 kap. miljöbalken. Även i sådana ärenden som tillåtlighetsprövas enligt 17 kap. miljöbalken ska en miljökonsekvens-beskrivning ingå.
Enligt 6 kap. 3 § miljöbalken ska en miljökonsekvensbeskrivning som avser en Sevesoverksamhet också identifiera och bedöma faktorer i verksamhetens omgivning som kan påverka säkerheten hos denna. Innan en ansökan görs och en miljökonsekvensbeskrivning upprättas ska den som avser att bedriva tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet ha ett samråd med länsstyrelsen, tillsynsmyndigheten och de enskilda som kan antas bli särskilt berörda om verksamheten kräver tillstånd eller beslut om tillåtlighet enligt miljöbalken eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av miljöbalken. I vissa fall ska detta samråd även ske med andra statliga myndigheter, kommuner, allmänhet och organisationer som kan antas bli berörda. Det material som tas fram för samrådet ska ge en överblick över den planerade verksamhetens eller åtgärdens lokalisering, omfattning och utformning och miljöpåverkan samt miljö-konsekvensbeskrivningens innehåll och utformning. Länsstyrelsen ska verka för att miljökonsekvensbeskrivningen får den inriktning och omfattning som behövs för tillståndsprövningen.
Samråd för verksamheter enligt Sevesolagen
Enligt 13 § Sevesolagen ska riskerna för påverkanseffekter beaktas och samråd ske. Bestämmelsen infördes för att till del genomföra artikel 8 i Seveso II-direktivet, men genom införandet av samrådsförfarandet kom även direktivets artikel 13.5 att behandlas. För att inte verksamhets-utövaren först skulle behöva lämna in en anmälan eller en säkerhets-rapport för att identifiera eventuella lokaliseringsrisker och sedan ytterligare en gång för att visa att riskerna beaktats i säkerhetsarbetet infördes bestämmelsen om att risker till följd av faktorer i omgivningen skulle beaktas och att samråd ska ske för att utröna sådana risker. Härigenom skulle verksamhetsutövaren endast behöva lämna in en anmälan eller säkerhetsrapport. Samrådets omfattning skulle vidare bedömas från fall till fall (jfr prop. 1998/99:64 s. 46-47). Vid utredningen av om det finns faktorer i omgivningen som kan påverka säkerheten ska således verksamhetsutövaren genomföra samråd med myndigheter, organisationer och enskilda som kan ha intresse i saken. Tillsynsmyndigheten får vid utredning av påverkanseffekter förelägga en verksamhetsutövare eller någon annan att lämna de uppgifter som behövs för utredningen, enligt 21 § Sevesolagen. Resultatet av samrådet och redovisningen av de eventuella åtgärder som vidtagits ska redovisas i anmälan och i säkerhetsrapporten.
Finns det behov av att införa ytterligare samrådsförfaranden för vissa Sevesoverksamheter?
Seveso III-utredningen har föreslagit en ny bestämmelse i Sevesolagen enligt vilken verksamhetsutövaren ska genomföra samråd med allmänheten vid lokalisering av nya verksamheter eller vid betydande ändring av en verksamhet som kan medföra betydande konsekvenser för faran för allvarliga kemikalieolyckor. Enligt utredningen ska det föreslagna samrådet endast omfatta de verksamheter som inte omfattas av 6 kap. miljöbalken eller granskningsförfarandet i PBL. Ett flertal länsstyrelser har efterfrågat tydliggöranden av förslagets innebörd.
Regeringen konstaterar att det finns ett antal samrådsförfaranden enligt olika regelverk som sammantaget ger en mycket god möjlighet för den berörda allmänheten att yttra sig enligt vad Seveso III-direktivet föreskriver. Utredningens förslag syftar till att säkerställa att samråd även ska genomföras av de verksamheter som inte omfattas av samråds-förfarande enligt miljöbalken och PBL. Detta bedöms vara undantagsfall, men det finns Sevesoverksamheter som varken omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt miljöbalken. Samrådsförfarandet i PBL bedöms inte heller fullt ut uppfylla direktivet när det gäller ändringar i pågående verksamhet. Det finns därför behov av ett reglerat samråds-förfarande för nu beskrivna situationer. Frågan är dock om det krävs en ny bestämmelse. Som nämnts ovan tar det samrådsförfarande som anges i 13 § Sevesolagen även sikte på frågan om en verksamhets lokalisering. Därtill ska samråd enligt nämnda bestämmelse ske under verksamhets-utövarens pågående säkerhetsarbete. I detta ligger sådana ändrings-åtgärder vid en verksamhet som kan påverka faran för allvarliga kemikalieolyckor. Den samrådskrets som anges i bestämmelsen omfattar bl.a. organisationer och enskilda som kan ha intresse i saken. Regeringen bedömer därför att den nu aktuella bestämmelsen är tillämplig även i de fall som utredningens förslag avser att omfatta. Som vissa länsstyrelser har efterlyst finns det emellertid behov av tydliggöranden avseende samrådets genomförande, men också dess närmare omfattning. Sådana tydliggöranden sker lämpligast på förordnings- och föreskriftsnivå. Bestämmelsen bör därför kompletteras med ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter på området.
Var ska ett genomfört samråd dokumenteras?
Enligt Seveso III-utredningen ska det samråd som utförts av en verksamhetsutövare med en verksamhet på den lägre kravnivån och resultatet av detta, dokumenteras av verksamhetsutövaren och ingå som en del av verksamhetsutövarens handlingsprogram. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap instämmer inte i utredningens förslag om att handlingsprogrammet ska innehålla uppgifter om och resultatet av samrådet. Myndigheten anser i stället att samrådet bör redovisas i anmälan för icke tillståndspliktiga verksamheter. Skogsindustrierna anser det vara ändamålsenligt att infoga samrådsfrågorna i säkerhetslednings-systemet och därmed ta bort handlingsprogrammet.
Eftersom Sevesodirektiven kräver att handlingsprogram upprättas finns det ingen möjlighet att avskaffa reglerna om detta. På samma sätt som 13 § Sevesolagen redan i dag ger uttryck för bör nödvändigt underlag för nu aktuella verksamheter redovisas i verksamhetens anmälan. De närmare formerna för detta bör tydliggöras på förordnings- och föreskriftsnivå.
Den berörda allmänhetens rätt till prövning
Av artikel 23 b i Seveso III-direktivet framgår att den berörda allmän-heten ska ha tillgång till prövningsförfaranden i miljökonsekvens-beskrivningsprocesser, i enlighet med artikel 11 i MKB-direktivet. Artikeln saknar motsvarighet i Seveso II-direktivet. Den berörda allmänheten definieras i artikel 3 i Seveso III-direktivet såsom den allmänhet som påverkas eller som kan påverkas, eller som har intresse av beslut som fattas om någon av de frågor som anges i artikel 15.1. Vidare ska frivilligorganisationer som främjar miljöskydd och som uppfyller tillämpliga krav enligt nationell lagstiftning med avseende på denna definition anses ha ett sådant intresse.
För svenskt vidkommande är det fråga om sakägare samt de miljöorganisationer som tillerkänts talerätt enligt vad som följer av 16 kap. 13 § miljöbalken. Då saken gäller markanvändning är det i första hand miljöbalken och PBL som är tillämpliga i dessa fall.
Av 2 kap. 6 § miljöbalken följer att för en verksamhet eller åtgärd som tar i anspråk ett mark- eller vattenområde ska det väljas en plats som är lämplig med hänsyn till att ändamålet ska kunna uppnås med minsta intrång och olägenhet för människors hälsa och miljön. Förutsättningarna för att enskilda ska kunna överklaga mål eller ärenden t.ex. om lokalisering enligt miljöbalken följer de gängse inom förvaltningsrätten, dvs. för talerätt krävs att beslutet är överklagbart, angår den klagande och har gått honom eller henne emot (16 kap. 12 § miljöbalken). Avgränsningen av denna krets är väsentligen gjord genom rättspraxis.
Utöver enskilda, har miljöorganisationer talerätt med avseende på beslut eller domar om tillstånd, godkännanden och dispenser samt en begränsad kategori av tillsynsbeslut, dock under förutsättning att organisationen i fråga möter vissa kriterier som framgår av 16 kap. 13 § miljöbalken. Kriterierna anger att det ska vara fråga om organisationer som enligt sina stadgar har till huvudsakligt ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen, inte är vinstdrivande, har bedrivit verksamhet i Sverige under minst tre år, och har minst 100 med-lemmar eller på annat sätt visar att verksamheten har allmänhetens stöd.
Både enskilda och miljöorganisationer kan överklaga tillstånd enligt miljöbalken. Det bör i sammanhanget betonas att en av de främsta frågorna vid en sådan prövning är lokaliseringsfrågan, dvs. den fråga som artikel 23 i Seveso III-direktivet är inriktad på, när det gäller tillgång till rättslig prövning.
Av 13 kap. 8 § PBL framgår att rätten att överklaga som huvudregel tilldelats samma krets som får överklaga enligt 22 § förvaltningslagen, dvs. den krets som också har rätt att överklaga enligt miljöbalken. Av 13 kap. 12 § PBL framgår vidare att en sådan ideell förening eller annan juridisk person som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken får överklaga ett beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan på grund av att planområdet får tas i anspråk för verksamheter eller åtgärder som anges i 4 kap. 34 § PBL, t.ex. industriändamål.
Seveso III-utredningen har funnit att artikel 23 b inte kräver någon ny lagstiftning, utan att artikeln får anses genomförd genom de bestämmelser som redovisats ovan. Remissinstanserna har inte anmält någon annan åsikt. Regeringen delar utredningens bedömning.
Tydliggöranden i miljöbalken
Seveso III-utredningen har föreslagit att det i miljöbalken ska tydliggöras att det samråd som ska ske i processen med att ta fram en miljökonsekvensbeskrivning, när det är fråga om en Sevesoverksamhet, även ska avse hur allvarliga kemikalieolyckor till följd av en verksamhet eller åtgärd ska kunna förebyggas och begränsas. För att allmänheten på ett tidigt stadium ska underrättas om att en planerad verksamhet omfattas av Sevesolagen har utredningen också föreslagit att detta bör framgå av de uppgifter som verksamhetsutövaren lämnar före samrådet. Utredningen har därför föreslagit ett tillägg om dessa frågor i 6 kap. 4 § andra och tredje styckena miljöbalken. Förslaget avser de Sevesoverksamheter som omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalken. Ingen remissinstans har vänt sig emot förslaget. Förslaget innebär en ökad tydlighet och bör därför genomföras. Utredningens förslag bör dock av redaktionella skäl omsättas i en ny paragraf, vilket även föranleder en följdändring i 6 kap. 9 § miljöbalken.
Vid en ansökan om tillstånd enligt miljöbalken kungörs ansökan genom domstolens försorg. För att öka informationen till allmänheten har Seveso III-utredningen föreslagit att kungörelsen, i förekommande fall, ska innehålla information om att verksamheten omfattas av Sevesolagen. Det gäller alla Sevesoverksamheter som kräver tillstånd enligt miljöbalken. Inga remissinstanser har vänt sig emot förslaget. Regeringen, som anser att det är viktigt att informationen till allmänheten blir så fullödig som möjligt, ansluter sig till utredningens förslag. För befintliga mål och ärenden krävs en övergångsbestämmelse, enligt vad som behandlas i avsnitt 11.
8 Informationsskyldighet
8.1 Informationsgivning till allmänheten
Regeringens förslag: Bestämmelsen i Sevesolagen om tillhanda-hållande av information ska anpassas till de krav som Seveso III-direktivet ställer. Ett bemyndigande i lagen ska medge att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar ytterligare föreskrifter på området.
Seveso III-utredningens förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Myndigheten för samhällskydd och beredskap (MSB) anser att det i lagen behöver förtydligas att information även ska lämnas till "alla byggnader och områden som kan användas av allmänheten, inklusive skolor och sjukhus". Länsstyrelsen i Västernorrlands län och länsstyrelsen i Västra Götalands län efterlyser ett förtydligande om att verksamhetsutövarna ska lämna uppgifterna till kommunen. Länsstyrelsen i Jämtlands län menar att det är mycket bra att informationen till allmänheten omfattar verksamheter på både högre och lägre nivå. Stockholms kommun anser att det är länsstyrelserna som ska ha huvudansvaret för information till allmänheten och att berörda verksamheter ska hålla ständig aktuell information på sina webbplatser. Kommunen anser vidare att det bör förtydligas om verksamhetsutövarens kostnadsansvar endast omfattar tryckning av informationsmaterial eller om det även kan innefatta exempelvis den arbetstid som räddnings-tjänsten behöver för att administrera och publicera informationen. Göteborgs kommun konstaterar att kommunen redan håller information för alla Sevesoverksamheter ständig tillgänglig för allmänheten, även på internet. Malmö kommun anser att det är positivt att det förtydligas vad för typ av information som ska hållas tillgänglig för allmänheten utan föregående begäran. Kristianstads kommun instämmer i utredningens förslag om att information om alla Sevesoanläggningar ska hållas tillgänglig för allmänheten och det även på internet. Enligt kommunen bör Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ge vägledning till kommunerna om hur detta kan ske. Räddningstjänsten Syd är av uppfattningen att ansvars- och kostnadsfördelning avseende information till allmänheten bör förtydligas. Räddningstjänsten Syd anser vidare att det bör förtydligas vilka kostnader som avses, om de innefattar såväl arbetskostnad för personal eller enbart distributionskostnad.
Skälen för regeringens förslag: Artikel 14 i Seveso III-direktivet behandlar frågan om informationsgivning till allmänheten. Artikeln motsvarar i stort artikel 13.1 i Seveso II-direktivet. Enligt artikel 14 gäller dock reglerna om information till allmänheten samtliga Seveso-verksamheter, såväl på den högre som på den lägre kravnivån. Andra nyheter är att alla verksamheter ska lämna information om den senaste tillsynen och att verksamhetsutövare på den högre nivån ska informera om eventuella gränsöverskridande effekter. Av bilaga V till Seveso III-direktivet framgår vilken information som ska lämnas. Informationen ska hållas löpande uppdaterad och även tillgängliggöras elektroniskt. Vid ändringar av anläggningen, verksamheten eller lagret ska informationen uppdateras. För verksamheter på den högre nivån ska alla personer som kan beröras av en allvarlig kemikalieolycka löpande få tydlig och begriplig information om säkerhetsåtgärder och om hur de förväntas agera om en sådan olycka inträffar.
Information ska också lämnas till alla byggnader och områden som används av allmänheten, inklusive skolor och sjukhus, och till alla närliggande Sevesoverksamheter som kan påverka varandra.
Information ska lämnas åtminstone vart femte år och uppdateras regelbundet. Vid ändringar av anläggningar, verksamheter och lager som kan medföra betydande konsekvenser för faran för allvarliga kemikalie-olyckor ska informationen uppdateras.
Sverige är sedan 2005 part till FN:s konvention om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (Århuskonventionen). Enligt konventionen ska allmänheten delta i beslut om vissa verksamheter som kan ha betydande påverkan på miljön. Vidare ska allmänheten kunna ha visst inflytande över utformningen av planer, program och författningar som har betydelse för miljön. Århuskonventionen är implementerad i EU genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG om allmänhetens miljöinformation (miljöinformationsdirektivet) och genom direktiv 2003/35/EG av den 26 maj 2003 om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön (direktivet om allmänhetens deltagande). Europaparlamentet och rådet har genom förordning (EG) nr 1367/2006 av den 6 september 2006 utfärdat bestämmelser om tillämpning av Århuskonventionen.
Utlämnande av uppgifter på begäran regleras i Sverige av tryckfrihetsförordningen och offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Huvudregeln är att en allmän handling är offentlig om inte annat är föreskrivet. Begränsningar av rätten att ta del av allmänna handlingar finns i offentlighets- och sekretesslagen.
Det svenska tillträdet till Århuskonventionen och miljöinformations-direktivet föranledde inte några ändringar i det svenska regelverket när det gäller tillgången till information som finns hos myndigheter. För sådana organ som inte omfattas av det svenska myndighetsbegreppet, men som utgör myndigheter i konventionens och miljöinformations-direktivets mening gäller sedan den 15 maj 2005 lagen (2005:181) om miljöinformation hos vissa enskilda organ (prop. 2004/05:65, bet. 2004/05:MJU11, rskr. 2004/05:193). Lagen gäller i fråga om enskilda organ som innehar eller förvarar miljöinformation som avser offentlig förvaltningsuppgift. Tryckfrihetsförordningens bestämmelser om för vilka syften allmänhetens rätt att ta del av allmänna handlingar får begränsas tillåter inte större sekretess än Århuskonventionen och miljöinformationsdirektivet. Seveso III-direktivets bestämmelser om utlämnande av uppgifter efter begäran föranleder därför ingen ändring i svensk rätt. Som Seveso III-utredningen funnit kan således bestämmelserna om vad som utgör en allmän handling tillämpas här.
Utöver sådan information som ska kunna tillhandahållas på begäran stadgar Sevesodirektivet även att viss information ska hållas tillgänglig utan en särskild begäran. Enligt Seveso II-direktivet skulle information om vilka säkerhetsåtgärder som ska vidtas och hur den enskilde ska agera vid en olycka lämnas till de personer som löper risk att påverkas av en allvarlig kemikalieolycka vid en verksamhet på den högre kravnivån. Enligt Sevesolagen ansvarar kommunen för att tillhandahålla allmän-heten information i enlighet med direktivet. Kommunens informations-ansvar gäller även i förhållande till personer i en annan kommun eller utomlands. Verksamhetsutövaren ansvarar för kostnaden för informationen.
Enligt Seveso III-direktivet ska allmänheten ges en viss information, i enlighet med bilaga V till direktivet, oavsett kravnivå. Vidare ska informationen göras tillgänglig elektroniskt. Som nämnts tog Seveso II-direktivet endast sikte på verksamheter på den högre kravnivån och innehöll inte något krav på elektronisk tillgänglighet.
Seveso III-utredningen har bedömt att nuvarande system i stort bör behållas och föreslagit ett tydliggörande om att kommunen även ska tillhandahålla informationen elektroniskt. Flertalet remissinsanser har inte haft någon erinran mot förslaget. Stockholms kommun och Räddningstjänst Syd anser att information om tillsyn bör genomföras av länsstyrelsen.
Regeringen delar utredningens uppfattning att kommunen är bäst lämpad att ha ansvar för att nu aktuell information sprids. Det mest ändamålsenliga är att kommunen även ser till att behövlig information publiceras på internet. Med hänsyn till den it-utveckling som skett sedan 1999 bedöms det stora flertalet kommuner, på samma sätt som Göteborgs kommun, redan i dag ha Sevesoinformationen tillgänglig på kommunens webbsida. Detta underlättar informationssökningen för allmänheten. Speciellt viktigt är det att informationen finns samlad på ett ställe om en allvarlig olycka inträffat och allmänheten snabbt behöver hitta informationen. Informationen ska vara tydlig och begriplig, i enlighet med vad som anges i bilaga V till Seveso III-direktivet. I enlighet med Seveso III-utredningens förslag bör övervägas att låta bilagan ingå som en bilaga till Sevesoförordningen. Vissa områden och anläggningar kan behöva särskilt anpassad information, till exempel i olika språkversioner. Det är en uppgift för berörda länsstyrelser, kommuner och verksamhetsutövare att gemensamt identifiera denna typ av behov. Det är verksamhetsutövaren som har ansvaret att lämna behövlig information till kommunen. Detta ansvar avser all nu aktuell information, även den som rör tillsyn. Det är kommunens ansvar att säkerställa att informationen motsvarar de behov som finns enligt Sevesoregelverket.
Kostnaden för informationen till allmänheten har ett direkt samband med den farliga verksamheten och bör därför även fortsättningsvis belasta verksamhetsutövaren. Om en verksamhetsutövare underlåter att ta fram informationen och/eller sprida denna bör kommunen som är ansvarig för informationen till allmänheten också kunna göra detta på verksamhetsutövarens bekostnad.
Enligt artikel 14.2 andra stycket i Seveso III-direktivet ska medlems-staterna se till att informationen lämnas åtminstone vart femte år samt ses över, och vid behov, uppdateras regelbundet. Det följer av den föreslagna bestämmelsen att informationen ska vara aktuell. Det är verksamhets-utövarens ansvar att se till att kommunen får den senast aktuella informationen.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap anser att den informationsgivning som ska ske från verksamhetsutövare med verksamheter på den högre kravnivån enligt artikel 14.2 andra stycket i Seveso III-direktivet också ska anges i lag. Enligt artikeln ska information lämnas till alla byggnader och områden som används av allmänheten, inklusive skolor och sjukhus, och till alla närliggande verksamheter som kan påverka varandra. Detta krav fanns inte i Seveso II-direktivet. Enligt regeringens uppfattning meddelas lämpligen detaljföreskrifter på detta område i förordning eller myndighets-föreskrifter. Ett bemyndigande som medger detta bör därför föras in i Sevesolagen.
8.2 Verksamhetsutövares samordningsansvar
Regeringens förslag: Verksamhetsutövare vars verksamheter kan påverka varandra ska utbyta lämplig information för att kunna beakta arten och omfattningen av verksamheternas sammanlagda faror för en allvarlig kemikalieolycka i sina handlingsprogram, säkerhetslednings-system, säkerhetsrapporter och interna planer för räddningsinsatser. Verksamhetsutövarna ska gemensamt ta fram informationen och lämna den till kommunen.
Seveso III-utredningen bedömde att det inte finns behov av nya lagstiftningsåtgärder med anledning av Seveso III-direktivets artikel 9 och har därför inte lämnat något förslag.
Remissinstanserna: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap anser att direktivets krav på att berörda verksamhetsutövare ska utbyta information med varandra behöver framgå av lag. Myndigheten anser även att kraven gällande verksamheternas samarbete för att ta fram och förse kommunen m.fl. med information behöver föras in i lagstiftningen.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 9.3 a i Seveso III-direktivet följer att verksamhetsutövare vid verksamheter som ligger nära varandra och där det därför finns en ökad risk för en allvarlig kemikalieolycka eller att följderna av en sådan olycka blir allvarligare, ska utbyta lämplig information med varandra. Detta ska göras för att bättre kunna beakta arten och omfattningen av verksamheternas samman-lagda faror för en allvarlig kemikalieolycka och det ska behandlas i verksamheternas respektive handlingsprogram, säkerhetsledningssystem, säkerhetsrapporter och interna planer för räddningsinsatser. Artikel 9.3 b anger att nu nämnda verksamhetsutövare ska samarbeta om att informera allmänheten och närliggande platser som inte omfattas av direktivet, samt om att lämna information till den myndighet som har ansvaret för att utarbeta externa planer för räddningsinsatser.
Vad som nu beskrivits, är säkerhetshöjande åtgärder som behöver vidtas av de berörda verksamhetsutövarna gemensamt. Åtagandet för verksamhetsutövarna bör därför tydligöras i Sevesolagen i enlighet med vad Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har föreslagit.
8.3 Offentlighet och sekretess
Regeringens bedömning: Seveso III-direktivets bestämmelser om sekretess kräver ingen lagändring.
Seveso III-utredningens bedömning stämmer överens med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Västra Götalands län tillstyrker utredningens bedömning då ett viktigt syfte med Sevesodirektivet handlar om att verksamhetsutövarna ska redovisa vilka risker och förebyggande åtgärder som finns och att information ska vara tillgänglig för allmänheten. Kompetens Centrum Energetiska Material (KCEM) har i princip inget att invända mot att allmänheten får relevant information men erinrar om att en stor del av informationen är belagd med sekretess t.ex. processens utformning och de kemikalier som ingår i processen. I vissa fall är denna information nödvändig för att bedöma säkerheten hos anläggningen. Därför kan det finnas behov av att ha information som kan offentliggöras till allmänheten och annan information som bara är tillgänglig för myndigheterna.
Skälen för regeringens bedömning: Seveso III-direktivet lägger stor vikt på öppenhet men har också avgränsande regler i fråga om när sekretess kan behöva råda. Enligt artikel 22 i Seveso III-direktivet fastställs sekretessen enligt regler baserade på artikel 4 i direktiv 2003/4/EG, miljöinformationsdirektivet. Tillgång till information i Seveso III-direktivet omfattar handling som en myndighet har. I Seveso II-direktivet behandlades frågan om sekretess i artikel 20. Den föranledde inga ändringar i svensk rätt.
Enligt artikel 22 i Seveso III-direktivet kan ett offentliggörande av fullständig information om säkerhetsrapporten och förteckningen över farliga ämnen vägras av en myndighet om verksamhetsutövaren har begärt att vissa delar av säkerhetsrapporten eller förteckningen över farliga ämnen inte ska avslöjas av de skäl som anges i artikel 4 i miljöinformationsdirektivet. Myndigheten får av samma skäl även besluta att vissa delar av rapporten eller förteckningen inte ska lämnas ut. I sådana fall ska verksamhetsutövaren, med myndighetens medgivande, förse myndigheten med en modifierad rapport eller förteckning där vissa delar har uteslutits.
Miljöinformationsdirektivet har genomförts i svensk rätt. Enligt
10 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska en avvägning göras mellan sekretessintresset och allmänhetens intresse av att få ta del av miljöinformation. Möjligheterna för ett organ, som enligt svensk definition är myndighet, att avslå en begäran om information ansågs motsvara bestämmelserna i direktivet.
Som KCEM har påpekat kan det finnas information som omfattas av sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen och som därför inte ska lämnas ut till allmänheten. Huvudregeln i Seveso III-direktivet är öppenhet, med de begränsningar som gäller enligt miljöinformations-direktivet. Det senare direktivet är genomfört i svensk rätt. Någon ytterligare lagstiftningsåtgärd behövs inte.
Enligt artikel 23 i Seveso III-direktivet ska det vara möjligt för en enskild att få en rättslig prövning vid avslag på en begäran att få ta del av en uppgift vid en myndighet. Möjligheten att överklaga ett beslut regleras i offentlighets- och sekretesslagen. Någon ytterligare rättslig reglering, för att genomföra direktivet, behövs inte heller i denna del.
8.4 Informationsgivning vid gränsöverskridande effekter
Regeringens förslag: Kommunen ska inte längre ha ansvar för att informera personer i ett angränsande land om den Sevesoverksamhet eller de Sevesoverksamheter som finns i kommunen.
Regeringens bedömning: Vilken statlig myndighet som bör ges ett ansvar på området bör bestämmas i förordning.
Seveso III-utredningens förslag stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinsanser har lämnat förslaget utan erinran. Myndigheten för samhällskydd och beredskap stöder utredningens förslag att ta bort uppgiften för en kommun att informera personer utomlands. Myndigheten uppger vidare att informationsansvaret i det andra landet åvilar det landets behöriga myndigheter, och att det dessutom regelmässigt sker ett informationsutbyte mellan berörda räddningstjänster vid en olycka som kan ha gränsöverskridande effekter.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Liksom i artikel 13.2 i Seveso II-direktivet ska medlemsstaterna enligt artikel 14.3 i Seveso III-direktivet lämna tillräcklig information till angränsande medlems-stater som löper risk att påverkas av gränsöverskridande återverkningar av en allvarlig olyckshändelse vid en verksamhet som tillhör den högre kravnivån. Skälet är att dessa ska kunna tillämpa direktivets bestämmelser om planer för räddningsinsatser och planering av markanvändning. Medlemsstaten ska, i förekommande fall, meddela den angränsande medlemsstaten att det inte utarbetats en extern plan för räddningsinsatser. Av bilagan V till Seveso III-direktivet framgår att även verksamhetsutövare, vars verksamhet tillhör den högre kravnivån, ska informera allmänheten om eventuella gränsöverskridande effekter som kan uppstå för en annan medlemsstat. Detta för att uppfylla kraven enligt Industriolyckskonventionen.
Som behandlats i avsnitt 8.1 är det kommunen som ansvarar för att förmedla informationen till allmänheten. Det ansvaret omfattar i dag även information till personer i utlandet. Seveso III-utredningen har föreslagit att denna skyldighet tas bort. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är central tillsynsmyndighet för Sevesolagstiftningen. Myndigheten är också behörig svensk myndighet för informations-lämning enligt Industriolyckskonventionen och ansvarig för att lämna information till EU-kommissionen. Det är lämpligare att ansvaret beträffande information som ska lämnas till utlandet läggs på central nivå, dvs. på en statlig myndighet. I dagsläget är Myndigheten för samhällsskydd och beredskap mest relevant för denna typ av uppgift. Som myndigheten påpekat sker den faktiska informationsgivningen till det andra landets befolkning sedan av det landets egna myndigheter. Vidare sker det regelmässigt ett informationsutbyte mellan berörda räddningstjänster vid en olycka som kan ha gränsöverskridande effekter. Den aktuella informationsuppgiften regleras lämpligen på förordnings-nivå. Kommunens skyldighet enligt nuvarande Sevesolag bör upphöra.
9 Upplysningar och andra åtgärder efter en allvarlig kemikalieolycka
9.1 Ansvar för verksamhetsutövare och myndigheter
Regeringens bedömning: Bestämmelserna i Seveso III-direktivet om upplysningar och andra åtgärder som verksamhetsutövarna och ansvariga myndigheter ska vidta efter en allvarlig kemikalieolycka föranleder ingen ändring i lag.
Seveso III-utredningens bedömning stämmer överens med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Länsstyrelserna i Västernorrlands län och Västra Götalands län anser att rapportering av olyckor finns i flera av de lagstiftningar som berör Sevesoområdet och upplevs av både verksamheter och myndigheter ofta som komplicerade och svår-överskådliga. Det är därför angeläget med en generell förenkling och ökad tydlighet i det här avseendet. Länsstyrelsen i Västra Götalands län menar att det är en brist att nuvarande Sevesolagstiftning saknar krav på rapportering till tillsynsmyndigheten av olyckor och incidenter. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att reglerna bör ändras så att även den myndighet som har tillsynsansvaret enligt Sevesolagen ska underrättas när en olycka har inträffat. Räddningstjänsten Syd konstaterar att skyldigheten att underrätta och informera vid olycka bör förenklas och samlas på ett ställe. Räddningstjänsten Syd delar inte utredningens beskrivning att detta främst regleras i 2 kap. 5 § lagen (2003:778) om skydd mot olyckor, och att nuvarande reglering är tillräcklig.
Skälen för regeringens bedömning
Upplysningsansvaret vid en allvarlig kemikalieolycka ligger både hos verksamhetsutövare och hos ansvarig myndighet.
Verksamhetsutövarens ansvar
I artikel 16 i Seveso III-direktivet finns bestämmelser om upplysningar som ska lämnas av verksamhetsutövaren och åtgärder som denne ska vidta efter en allvarlig kemikalieolycka. Enligt direktivet ska uppgifter lämnas för att bedöma följderna av olyckan också för egendom. I övrigt överensstämmer bestämmelserna med artikel 14.1 i Seveso II-direktivet.
Om en allvarlig olyckshändelse inträffar är det viktigt att verksamhets-utövaren omedelbart underrättar de behöriga myndigheterna och vidarebefordrar de uppgifter som behövs för att kunna bedöma följderna av olyckshändelsen. Dessa upplysningar samlas i en databank och används i det förebyggande arbetet och som stöd i olyckssituationer.
Enligt 2 kap. 5 § lagen om skydd mot olyckor ska verksamhets-utövaren underrätta länsstyrelsen, Polismyndigheten och kommunen vid utsläpp från en anläggning som omfattas av 2 kap. 4 § samma lag, om utsläppet påkallar särskilda åtgärder till skydd för allmänheten. Av avsnitt 9.2 framgår att regeringen nu föreslår att samtliga Seveso-verksamheter, utan föregående prövning, ska omfattas av 2 kap. 4 §. Enligt 2 kap. 4 § förordningen (2003:789) om skydd mot olyckor ska verksamhetsutövaren även informera Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Det är sedan den myndigheten som meddelar regeringen och andra berörda myndigheter.
Lagen om skydd mot olyckor syftar till att bereda människors liv och hälsa samt egendom och miljö ett tillfredsställande skydd mot olyckor. Det är också genom den lagen med tillhörande förordning som Sverige uppfyller upplysningskravet enligt Seveso II.
Regeringen kan konstatera att det enligt gällande rätt finns ett krav på en verksamhetsutövare att anmäla utsläpp av giftiga eller skadliga ämnen från en Sevesoverksamhet samt att vidta andra nödvändiga åtgärder. Anmälan ska ske till såväl länsstyrelsen som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som ansvarar för att föra informationen vidare till regeringen och berörda myndigheter. Som Seveso III-utredningen funnit får den befintliga regleringen därmed anses uppfylla direktivets krav. Vissa remissinstanser har efterfrågat förenkling och ökad tydlighet. De aktuella skyldigheterna finns visserligen i lag-stiftningen om skydd mot olyckor och inte i Sevesolagstiftningen. Lagstiftningen om skydd mot olyckor är emellertid central på området, och de aktörer som förekommer på Sevesoområdet måste av flera skäl ha goda kunskaper om det samlade innehållet i denna lagstiftning. Regeringen uppfattning är att det i detta lagstiftningsarbete saknas skäl att föreslå några ändringar när det gäller verksamhetsutövarens skyldighet att anmäla en olycka.
Myndighetens ansvar
Efter det att verksamhetsutövaren har informerat den behöriga myndigheten om att en olycka inträffat har även myndigheten ett ansvar. De berörda myndigheterna ska se till att räddningsinsatser vidtas. Olyckan ska analyseras i efterhand. Sådan information samlas i en databank. Bestämmelserna återfinns i artikel 17 i Seveso III-direktivet och överensstämmer till stor del med artikel 14.2 i Seveso II-direktivet. Ett ytterligare krav som har införts på den behöriga myndigheten är att informera de personer som sannolikt kommer att drabbas om den olycka som inträffat och om de åtgärder som vidtas för att begränsa dess följder.
Enligt 6 kap. 10 § lagen om skydd mot olyckor föreligger en skyldighet för räddningsorgan som utför en räddningsinsats att omedelbart underrätta berörd myndighet i annat land än Sverige.
I lagen om skydd mot olyckor finns vidare bestämmelser om vilka åtgärder som ska vidtas efter en allvarlig olyckshändelse. Det är staten eller en kommun som ska ansvara för räddningsinsatser. Enligt 4 kap. 10 § första stycket nämnda lag får regeringen besluta att en länsstyrelse eller annan statlig myndighet får ta över ansvaret för räddningstjänsten i en eller flera kommuner. Enligt 1 kap. 7 § nämnda lag ska kommunerna och de statliga myndigheter som ansvarar för räddningstjänst se till att allmänheten informeras om vilken förmåga att göra räddningsinsatser som finns. Dessutom ska de lämna upplysning om hur varning och information till allmänheten sker vid allvarliga olyckor. Även efterföljande åtgärder regleras i lagen. Enligt 3 kap. 10 § ska kommunen när en räddningsinsats är avslutad se till att olyckan undersöks för att bl.a. klarlägga hur insatsen har genomförts.
Enligt 1 § förordningen (2008:1002) med instruktion för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har myndigheten ansvar för bl.a. frågor om skydd mot olyckor i den utsträckning inte någon annan myndighet har ansvaret.
I enlighet med Seveso III-utredningens bedömning får direktivets bestämmelser om åtgärder som ska vidtas av den behöriga myndigheten efter en allvarlig olyckshändelse anses genomförda genom redan befintlig reglering.
9.2 Upplysningar som ska lämnas till EU
Regeringens förslag: Samtliga Sevesoverksamheter ska omfattas av kraven för farliga verksamheter enligt lagen om skydd mot olyckor utan krav på föregående beslut av länsstyrelsen.
Seveso III-utredningens förslag stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser, däribland Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, länsstyrelserna i Gotlands län, Hallands län, Jämtlands län, Jönköpings län, Skåne län, Uppsala län, Västernorrlands län, Västerbottens län, Västmanlands län och Västra Götalands län, Kristianstads kommun, Stockholms kommun samt Sveriges Kommuner och Landsting, instämmer i utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 15 i Seveso II-direktivet och artikel 18 i Seveso III-direktivet ska ett medlemsland snarast möjligt anmäla en inträffad allvarlig kemikalieolycka till kommissionen. En anmälan ska göras vid brand, explosion eller utsläpp till följd av en olyckshändelse av farliga ämnen i vissa kvantiteter. Dessutom krävs att olyckan får vissa följdverkningar. Om dessa kriterier är uppfyllda ska bl.a. uppgifter om när olyckan inträffade och platsen för olyckan lämnas.
Medlemsstaten ska informera kommissionen om resultatet av sin analys av olyckan och de rekommendationer som gjorts.
Bestämmelserna om att medlemsstaterna ska lämna information till kommissionen fanns redan i Seveso I-direktivet. Det har hela tiden varit Räddningsverket, sedermera Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som haft ansvaret att förmedla informationen till kommissionen. Denna uppgift regleras i förordningen (2003:789) om skydd mot olyckor.
Av 2 kap. 4 § förordningen om skydd mot olyckor följer att om en olycka som kan orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön inträffar vid en sådan anläggning som avses i 2 kap. 4 § lagen om skydd mot olyckor eller om en överhängande fara för en sådan olycka förelegat, ska anläggningens ägare eller verksamhetsutövaren på anläggningen omgående informera den kommun där anläggningen är belägen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Enligt 2 kap. 3 § förordningen om skydd mot olyckor är det länsstyrelsen, som efter samråd med kommunen, har att besluta vilka anläggningar som omfattas av ägarens eller verksamhetsutövarens skyldigheter enligt 2 kap. 4 § nu nämnda lag. Ett sådant särskilt beslut krävs inte för flygplatser som har meddelats enligt 6 kap. 8 § första stycket luftfartslagen (2010:500). Flygplatserna anses vara sådana anläggningar där verksamheten per se innebär en fara för att en olycka ska orsaka allvarliga skador på människor eller miljön.
Seveso III-utredningen har funnit att det faktum att en verksamhet omfattas av Sevesolagen talar för att det även är en farlig verksamhet enligt lagen om skydd mot olyckor. Utredningen har därför föreslagit att alla verksamheter som omfattas av Sevesolagen bör omfattas av 2 kap.
4 § lagen om skydd mot olyckor, utan krav på föregående beslut av länsstyrelsen. Flera av länsstyrelserna har tillstyrkt utredningens förslag och uppgett att det medför ett förenklat förfarande som sparar tid och resurser för såväl verksamhetsutövare som länsstyrelse. Genom utredningens förslag säkerställs också att den olycksrapportering som ska ske till kommissionen även fortsatt kan utföras på ett smidigt sätt. De företrädare för verksamhetsutövare, till vilka utredningen remitterats, har inte motsatt sig detta. Förslaget bör följaktligen genomföras.
10 Tillsyn
10.1 Tillsynsansvar
Regeringens förslag: Endast länsstyrelsen ska ha det operativa tillsynsansvaret för Sevesoverksamheter.
Alla verksamheter som omfattas av Sevesolagen ska ingå i en tillsynsplan. Länsstyrelsen ska besluta om planen. Program för rutinmässig tillsyn ska upprättas för alla verksamheter.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om tillsyn enligt Sevesolagen.
Översynsutredningens förslag om tillsynsansvar stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag. Utredningen har föreslagit att det i Sevesolagen ska förtydligas att det som sägs i 2 kap. miljöbalken om tillämpningen av balken och det kapitlet också ska gälla för tillämpningen av Sevesolagen.
Seveso III-utredningens förslag om tillsynsplan och tillsynsprogram stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, däribland Växjö tingsrätt (mark- och miljödomstolen), Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, länsstyrelserna i Jönköpings län, Skåne län, Uppsala län och Västmanlands län samt Sveriges Kommuner och Landsting är positiva till förslaget att länsstyrelsens möjlighet att överlåta Sevesotillsynen till kommunen tas bort. Svea hovrätt (Mark- och miljööverdomstolen) anser att tillsynsorganisationen bör samordnas bättre och att det bör vara samma myndigheter som har ansvaret för både tillsyn enligt Sevesolagstiftningen och miljötillsyn. Länsstyrelsen i Värmlands län, Helsingborgs kommun och Skellefteå kommun motsätter sig att möjligheten att överlåta Sevesotillsynen till kommunen ska tas bort.
Nacka tingsrätt (mark- och miljödomstolen) anser att förslaget till 15 § Sevesolagen bör formuleras så att tillsynen ska samordnas tidsmässigt om det är lämpligt och möjligt samt att tillsynsmyndigheterna ska samråda inför tillsynsbeslut. Om en längre gående samordning än så är avsedd menar domstolen att lagstiftningen riskerar att komma i konflikt med förvaltningsorganens självständighet enligt 12 kap. 2 § regerings-formen. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap stöder förslaget att arbetsmiljölagen ska finnas med i 15 § Sevesolagen. Länsstyrelserna i Blekinge och Kalmars län anser att tillsynssamordningen även ska inne-fatta tillsyn enligt lagen (2003:778) om skydd mot olyckor och lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att Sevesotillsynen och miljöbalkstillsynen ska bedrivas av samma länsstyrelse. Enligt länsstyrelsen bör den myndighet som bedriver Sevesotillsynen även tilldelas miljöbalkstillsynen. Så är inte fallet i dag avseende Sevesoverksamheter som inte är tillståndspliktiga eller där länsstyrelsen har överlåtit operativ tillsyn enligt miljöbalken till en kommun. Göteborgs kommun föreslår att länsstyrelsen får ett tydligt samordningsansvar och krav på att samordna sig med andra myndigheter som bedriver tillsyn med relevans för Sevesotillsynen. I samordningsansvaret bör ingå att bjuda in till tillsynsbesök. Karlshamns kommun stöder förslaget om samordning av Sevesotillsynen och tillsyn enligt miljöbalken och arbetsmiljölagen, men menar att samordningen eventuellt även borde omfatta tillsyn enligt lagen om skydd mot olyckor och lagen om brandfarliga och explosiva varor. Luleå kommun menar att samordningen av tillsynen även kan utvidgas till att omfatta den kommunala tillsyn som är tillämplig. Skogsindustrierna tillstyrker förslaget att det införs ett samordnings-ansvar mellan tillsyn enligt miljöbalken och arbetsmiljölagen. Svenska Petroleum och Biodrivmedel Institutet ser ingen fördel med förslaget om en samordnad tillsyn med miljöbalken och Sevesolagstiftningen.
Länsstyrelserna i Dalarnas, Gotlands, Norrbottens och Västra Götalands län, Kemikalieinspektionen och Helsingborgs kommun stöder Översynsutredningens förslag om att det som sägs i 2 kap. miljöbalken om tillämpningen av balken och det kapitlet också ska gälla för tillämpningen av Sevesolagen. Svea hovrätt (Mark- och miljööverdomstolen), Växjö tingsrätt (mark- och miljödomstolen) och Skogsindustrierna avstyrker förslaget. Svea hovrätt (Mark- och miljööverdomstolen) menar att förslaget skulle innebära en ändring i sak jämfört med nuvarande lagtext. Enligt domstolen gäller bestämmelserna i Sevesolagen respektive miljöbalken vid sidan av varandra och så länge det är samma myndighet som har tillsyn enligt båda lagstiftningarna kan krav på säkerhetshöjande åtgärder ställas med stöd av 2 kap. miljöbalken av myndigheten i dess egenskap av tillsynsmyndighet enligt miljöbalken. Utredningens förslag riskerar, enligt domstolen, att leda till en betydande oklarhet när det gäller hur långt en tillsynsmyndighet enligt Sevesolagen kan sträcka sin tillämpning av 2 kap. miljöbalken som i sig har ett mycket vidsträckt tillämpningsområde. Växjö tingsrätt (mark- och miljödomstolen) menar att bestämmelserna i Sevesolagen och miljöbalken gäller fullt ut vid sidan av varandra. Förslaget innebär därmed inget förtydligande, utan snarare en materiell ändring som skapar betydande oklarhet. Den enskilde verksamhetsutövaren kan härigenom få olika bedömningar från olika tillsynsmyndigheter av vilka skydds-åtgärder som kan krävas enligt 2 kap. miljöbalken.
Skälen för regeringens förslag
Tillsyn enligt direktivet
Bestämmelser om tillsyn finns i artikel 20 i Seveso III-direktivet. Artikeln har sin motsvarighet i artikel 18 i Seveso II-direktivet. De båda artiklarna skiljer sig åt i vissa avseenden. Inför utarbetandet av Seveso III-direktivet hade kommissionen uppmärksammat de skillnader som finns mellan medlemsländernas tillsynsmyndigheters sätt att planera och bedriva sin tillsyn för verksamheter, något som kan ge upphov till olika skyddsnivåer inom EU. För att uppnå en mer likartad tillsynsnivå inom EU innehåller Seveso III några nya grundläggande krav som medlems-staternas kontrollsystem måste uppfylla. För att kontrollera att direktivet följs ska tillsynen enligt vad som anges i artikel 20 genomföras efter en övergripande tillsynsplan för samtliga Sevesoverksamheter. Tillsyns-planen ska finnas på nationell, regional eller lokal nivå. Planen ska regelbundet ses över och vid behov uppdateras. Tillsynsplanen ska bl.a. innehålla en allmän utvärdering av relevanta säkerhetsaspekter, det geografiska område som tillsynplanen omfattar, en förteckning över de verksamheter som tillsynsplanen omfattar och bestämmelser om samarbete mellan olika tillsynsmyndigheter.
Tillsynen för respektive Sevesoverksamhet ska ske regelbundet och genomföras efter fastlagda rutiner i ett särskilt tillsynsprogram som närmare reglerar vad som gäller för tillsynen och de skilda tillsyns-objekten. Tillsynsprogrammet, som redan fanns i Seveso II-direktivet, ska utformas av den behöriga tillsynsmyndigheten på grundval av tillsynsplanen. Tillsynsbesök ska ske varje år för verksamheter på den högre kravnivån och vart tredje år för verksamheter på den lägre kravnivån, såvida inte tillsynsmyndigheten redan har utarbetat ett tillsynsprogram grundat på en systematisk bedömning av faran för en allvarlig kemikalieolycka vid de berörda verksamheterna. Utöver de rutinmässiga besöken ska tillsyn genomföras när det behövs, exempelvis efter olyckor och olyckstillbud samt efter allvarliga klagomål.
Enligt direktivet bör tillsynen, när det är möjligt och lämpligt, samordnas med tillsynen enligt annan unionslagstiftning.
Gällande tillsynsansvar
Den tillsyn som sker utifrån Sevesodirektivets krav görs i första hand enligt Sevesolagen, miljöbalken och arbetsmiljölagen. Även den tillsyn som sker med stöd av lagen om skydd mot olyckor och lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor har betydelse ur ett Sevesohänseende.
Enligt 15 § Sevesolagen ska Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, länsstyrelsen och kommunerna, i enlighet med vad regeringen bestämmer, ha tillsyn över att Sevesolagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av Sevesolagen följs. Länsstyrelsen och kommunerna ska ha tillsyn över verksamhet som omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalken i enlighet med den ansvarsfördelning för tillsynen av miljöfarlig verksamhet som följer av miljöbalken. Tillsynsmyndigheterna ska samordna tillsynen med den tillsyn som sker enligt miljöbalken. För sådan verksamhet som inte omfattas av tillstånds-plikt enligt miljöbalken ska länsstyrelsen vara tillsynsmyndighet. Länsstyrelsen får överlåta åt en kommun att ansvara för denna tillsyn, om kommunen gjort en framställning om det. Avsikten med denna ordning är att tillsynsorganisationen för den operativa Sevesotillsynen ska harmoniseras med vad som gäller i fråga om organisation av tillsynen enligt miljöbalken och skapa möjligheter till samordning mellan miljö- och säkerhetstillsynen. En förutsättning för att låta en kommun ta över ansvaret för Sevesotillsynen är att det inte är olämpligt med hänsyn till förutsättningarna för att tillsynen ska kunna utövas tillfredsställande (se prop. 1998/99:64 s. 63). Länsstyrelsen kan återta ett överlämnat tillsyns-ansvar från kommunen. I praktiken har emellertid länsstyrelsen så gott som uteslutande ansvarat för Sevesotillsynen.
Kommunerna har även, när det gäller Sevesoverksamheter, vissa tillsynsuppgifter enligt lagen om skydd mot olyckor och enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor.
Tillsynsansvar för verksamheter som tillhör den högre kravnivån
Om en miljöfarlig verksamhet omfattas av tillståndsplikt enligt 9 kap. 6 § miljöbalken ska den som utövar verksamheten varje år lämna in en miljörapport till den tillsynsmyndighet som utövar tillsynen över verksamheten. Detta gäller även den som förelagts att ansöka om tillstånd enligt 9 kap. 6 a § miljöbalken. I miljörapporten ska de åtgärder som har vidtagits för att uppfylla villkoren i ett tillståndsbeslut och resultaten av dessa åtgärder redovisas. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att en miljörapport ska innehålla en redovisning av verksamhetens miljöpåverkan även i annat avseende än vad som omfattas av villkoren i ett tillståndsbeslut. Redovisning av andra uppgifter som är relaterade till balkens tillämpningsområde och mål får också föreskrivas. Även om en verksamhet inte är tillståndspliktig får en föreskrift om skyldighet att lämna en miljörapport meddelas.
Ansvaret för tillsynen i fråga om miljöfarliga verksamheter enligt
9 kap. miljöbalken regleras i 2 kap. 20-33 §§ miljötillsynsförordningen (2011:13). Länsstyrelsen har som huvudregel ansvar för tillsynen i fråga om miljöfarliga verksamheter som omfattas av tillståndsplikt enligt bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (FMH-bilagan). Länsstyrelsen kan emellertid överlåta uppgiften att utöva denna tillsyn åt en kommunal nämnd i enlighet med bestämmelserna i 1 kap. 19 och 20 §§ miljötillsynsförordningen.
I 3 kap. miljötillsynsförordningen anges vilka myndigheter som inom sitt respektive vägledningsområde ska ge tillsynsvägledning i fråga om tillämpningen av miljöbalken, föreskrifter meddelade med stöd av miljöbalken och EU-förordningar. De tillsynsvägledande myndigheterna åläggs att aktivt medverka för samordning och samverkan i frågor om tillsynsvägledning. De tillsynsvägledande myndigheterna på statlig central nivå ska inom sitt vägledningsområde särskilt ge stöd till länsstyrelsernas tillsynsvägledning till kommunerna.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ansvarar för tillsyns-vägledning bl.a. i frågor om miljöfarliga verksamheter enligt 9 kap. miljöbalken i de fall frågorna regleras i Sevesolagen och Seveso-förordningen.
Länsstyrelsen ska ge tillsynsvägledning i länet. I länsstyrelsernas tillsynsvägledning ingår att ge kommunerna stöd för att utveckla tillsynen. Från länsstyrelsernas vägledningsområde undantas emellertid den tillsyn som utövas av Skogsstyrelsen och generalläkaren.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps tillsynsansvar
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är den centrala tillsynsmyndigheten för tillsyn och tillsynsvägledning för de områden som regleras i Sevesolagen, lagen om skydd mot olyckor, lagen om brandfarliga och explosiva varor och till viss del lagen (2006:263) om transport av farligt gods. Myndighetens arbete inom Sevesoområdet består av uppföljning, utvärdering, samordning och stöd till de operativa tillsynsmyndigheterna. Detta arbete sker bl.a. genom uppföljning av den operativa tillsynen som länsstyrelserna genomför och av hur väl Sevesoverksamheterna och kommunerna uppfyller sina skyldigheter. På grundval av de behov som uppmärksammats tar myndigheten fram utbildningar, konferenser och annat stöd. Myndigheten samverkar även med andra myndigheter som arbetar med Sevesofrågor. Vidare följer myndigheten utvecklingen när det gäller Sevesofrågor på EU-nivå och deltar i en arbetsgrupp inom OECD, där bl.a. erfarenheter från Sevesoområdet jämförs och diskuteras. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap deltar också i arbete inom ramen för Industriolycks-konventionen.
Länsstyrelsernas tillsynsansvar
Landets samtliga 21 länsstyrelser är i dag operativa tillsynsmyndigheter för tillsynen av Sevesoverksamheter. Vid de flesta länsstyrelser arbetar både miljöskyddsenheten och beredskapsenheten med Sevesofrågor. Även länsstyrelsernas miljöprövningsdelegationer berörs av Seveso-frågorna vid den integrerade miljö- och säkerhetsprövningen liksom länsstyrelsens planberedning vid det fysiska planeringsarbetet. Sedan den 1 juni 2012 är miljöprövningsdelegationerna koncentrerade till 12 läns-styrelser.
Enligt Översynsutredningen har många länsstyrelser organiserat sitt arbete på så sätt att vissa handläggare är specialiserade på Sevesofrågor och de utför på egen hand allt arbete utifrån Sevesolagen. De bistår även de handläggare som endast har enstaka tillsynsobjekt som omfattas av Sevesolagen och sådana handläggare som är under introduktion. Det finns även exempel på när två eller tre länsstyrelser har gått samman och anställt en person som utför tillsyn vid dessa läns samtliga Seveso-verksamheter. Enligt utredningen arbetar totalt ungefär 40 personer som särskilda Sevesohandläggare vid landets länsstyrelser. Ytterligare 20-30 personer arbetar med Sevesofrågor i mindre omfattning. I snitt finns det alltså drygt två handläggare per länsstyrelse med Sevesoerfarenhet och ytterligare knappt en och en halv med begränsad Sevesoerfarenhet. Enligt Översynsutredningen lägger de särskilda handläggarna i snitt cirka 30 arbetsdagar per år på Sevesofrågor, vilket motsvarar en arbetstid (heltid) om cirka 15 procent per person. Om man räknar in att delar av tiden även handläggs av de med begränsad Sevesokompetens blir siffran lägre.
Den operativa Sevesotillsynen består bl.a. av tillsynsbesök, granskning av säkerhetsrapporter, granskning av interna planer och handlings-program samt utarbetande av tillsynsprogram för Sevesoverksamheterna. Tillsynsprogrammen är normalt framtagna i samverkan med Arbetsmiljö-verket. Vidare utövar länsstyrelserna i vissa fall tillsyn enligt miljöbalken vid Sevesoverksamheterna.
Det varierar något mellan länsstyrelserna hur de bedriver och sam-ordnar sin miljöbalks- och Sevesotillsyn. Vissa länsstyrelser har särskilt utsedda Sevesohandläggare medan andra länsstyrelser har tillsyns-ansvaret organiserat på så sätt att den handläggare som ansvarar för tillsynen enligt miljöbalken, i de fall detta ansvar åligger länsstyrelsen, även ansvarar för Sevesotillsynen.
Arbetsmiljöverkets tillsynsansvar
Arbetsmiljöverket är central förvaltningsmyndighet för arbetsmiljö- och arbetstidsfrågor och har i uppdrag att se till att arbetsmiljö- och arbetstidslagstiftningar följs. Vidare har Arbetsmiljöverket i uppdrag att se till att tobakslagen (1993:581) samt i vissa avseenden miljöbalken följs.
Av såväl miljöbalken som Sevesolagen framgår att bestämmelserna i arbetsmiljölagen ska tillämpas vid frågor som avser skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete samt i sådana hänseenden i övrigt som huvudsakligen avser arbetsmiljön.
I 7 kap. arbetsmiljölagen beskrivs vad som ingår i Arbetsmiljöverkets tillsyn. Arbetsmiljöverkets tillsynsarbete har stöd i olika föreskrifter där föreskrifterna om systematiskt arbetsmiljöarbete (SAM) är en av hörnpelarna i regelverket. SAM ställer krav på att arbetsgivaren ska ta fram ett ledningssystem för arbetsmiljöarbetet och att denne ska ta ett eget ansvar för att leda och kontrollera sin verksamhet så att risker för hälsa och olycksfall undviks. Dessa bestämmelser preciseras vid behov i särskilda föreskrifter, exempelvis föreskrifter om förebyggande av allvarliga kemikalieolyckor, om kemiska arbetsmiljörisker, om arbete i explosionsfarlig miljö, om användning av trycksatta anordningar och om arbetsplatsens utformning.
Endast länsstyrelsen ska ha det operativa tillsynsansvaret enligt Sevesolagstiftningen
Av 15 § Sevesolagen följer att tillsynsorganisationen för den operativa tillsynen av Sevesolagen ska följa den organisation av tillsyn som gäller enligt miljöbalken såvitt avser verksamheter som är tillståndspliktiga enligt balken. Enligt samma bestämmelse har länsstyrelsen tillsyns-ansvaret för övriga verksamheter. Tillsynansvaret får dock överlåtas åt en kommun, om kommunen gjort en framställning om det. Som nämnts ovan är det länsstyrelsen som i praktiken har kommit att ansvara för Sevesotillsynen. Det finns inte heller någon överlåten Sevesotillsyn till en kommun. Sevesotillsynen utförs således av länsstyrelserna och Arbetsmiljöverket. Enligt Översynsutredningen samordnar myndig-heterna sin tillsyn och genomför regelmässigt gemensamma tillsyns-besök. Tillsynsprogrammen tas normalt fram i samverkan mellan länsstyrelsen och Arbetsmiljöverket.
Sevesotillsynen är i huvudsak inriktad på säkerhets- och systemtillsyn medan miljöbalkstillsynen har ett annat fokus. Enligt Översyns-utredningen är det inte vanligt förekommande att Sevesotillsyn och miljöbalkstillsyn utförs samtidigt. Detta gäller särskilt inte om miljö-balkstillsyns- och Sevesotillsynsansvaret är uppdelat mellan kommun och länsstyrelse. Sevesotillsynen sker enligt upprättade tillsynsprogram för varje verksamhet. Intervallen mellan tillsynsbesöken enligt Seveso-lagen beror på myndighetens riskbedömning av varje individuell Seveso-verksamhet. Vissa Sevesoverksamheter får tillsynsbesök varje år medan andra endast får tillsynsbesök inom en tre- till fyraårsperiod.
Översynsutredningen har funnit att den tillsyn som sker enligt Seveso-lagen behöver bli likvärdigare och effektivare. Utredningen har därför bl.a. föreslagit att länsstyrelsens möjlighet att överlåta tillsynsansvaret till en kommun bör avskaffas, då en sådan överlåtelse riskerar att ytterligare splittra upp tillsynsansvaret. Flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan instämmer i utredningens förslag. Regeringen, som anser att dagens reglering kan bidra till ökad otydlighet, ser inte anledning att göra någon annan bedömning än utredningen i denna del. Möjligheten till överlåtelse enligt den aktuella bestämmelsen ska därför utgå. I enlighet med den ordning som i praktiken gäller redan i dag ska endast länsstyrelsen ha det operativa tillsynsansvaret för Sevesoverksamheter.
Samordning av tillsyn
Av 15 § andra stycket Sevesolagen följer att tillsynsmyndigheterna ska samordna Sevesotillsynen med den tillsyn som sker enligt miljöbalken. Översynsutredningen har funnit att sådan samordning inte är särskilt vanligt förekommande. Utredningen har därför föreslagit att det i Sevesolagen ska tydliggöras att samordning av tillsyn enligt nämnda lag, miljöbalken och arbetsmiljölagen ska ske i den utsträckning det är lämpligt. Utredningen understryker att samordningen av tillsynen inte nödvändigtvis innebär att tillsyn måste ske samtidigt, men att det är av vikt att ansvariga tillsynsmyndigheter informerar varandra samt i möjligaste mån försäkrar sig om att en verksamhetsutövare inte får motstridiga besked. Nacka tingsrätt (mark- och miljödomstolen) anser att förslaget bör formuleras så att tillsynen ska samordnas tidsmässigt om det är lämpligt och möjligt samt att tillsynsmyndigheterna ska samråda inför tillsynsbeslut. Tingsrätten bedömer nämligen att en längre gående samordning än så riskerar att komma i konflikt med förvaltningsorganens självständighet enligt 12 kap. 2 § regeringsformen. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap stöder utredningens förslag att även arbetsmiljölagen ska nämnas i bestämmelsen.
Regeringen bedömer att utredningens förslag är ändamålsenligt. Genom förslaget skapas större frihet för tillsynsmyndigheterna att samordna tillsynsarbetet utifrån rådande omständigheter i ett enskilt fall. Då regeringen enligt 8 kap. 7 § 2 regeringsformen har kompetens att meddela föreskrifter på området bör frågan emellertid regleras i Seveso-förordningen.
Tillsynsplan och tillsynsprogram
I Seveso III-direktivet införs ett krav på att alla verksamheter ska omfattas av en tillsynsplan på antingen nationell, regional eller lokal nivå. Då det i Sverige är länsstyrelsen som är den behöriga myndigheten för den operativa tillsynen och därmed är den myndighet som genomför tillsynen av Sevesoverksamheter, är det lämpligen länsstyrelsen som för svenskt vidkommande bör utgöra den behöriga myndigheten, när det gäller att besluta om tillsynsplaner. Det blir då fråga om en tillsynsplan på regional nivå. Länsstyrelsens ansvar bör framgå av Sevesolagen.
Såväl Seveso II- som Seveso III-direktivet ställer krav på att program för rutinmässig tillsyn ska upprättas för alla verksamheter, så kallade tillsynsprogram. Till skillnad från Seveso II-direktivet gör Seveso III-direktivet ingen skillnad på hur dessa program ska utformas med hänsyn till om verksamheten tillhör den lägre eller högre kravnivån. I enlighet med Seveso III-utredningens förslag bör Sevesolagen anpassas efter detta förhållande.
Tillsynsmyndigheten ska löpande bedöma hur verksamheten följer lagstiftningens krav för att undvika allvarliga kemikalieolyckor, samt vilka åtgärder verksamhetsutövaren vidtar för att begränsa följderna av en sådan olycka. Efter en period av genomförd tillsyn, är det lämpligt att tillsynsmyndigheten omarbetar tillsynsprogrammet efter överväganden som grundar sig på en systematisk bedömning av hur verksamheten följer de ställda kraven. Om tillsynsmyndigheten bedömer att verksamhetsutövaren iakttar vad som gäller och erfarenheterna av tillsynen även i övrigt är goda, ska inte obligatoriska tillsynsbesök behöva göras med de intervaller som gäller som huvudregel enligt artikel 20.4 i direktivet, dvs. högst ett år för verksamheter som omfattas av den högre kravnivån och tre år för verksamheter för verksamheter som tillhör den lägre kravnivån. Se även vad som nämnts ovan om samordning av tillsyn.
Något krav på obligatoriska tillsynsbesök finns för närvarande inte i Sevesolagen, men Seveso III-direktivet ställer upp sådana krav (artikel 20.4). Tillsynsbesökens regelbundenhet vid ordinarie tillsyn samt möjlighet till förlängning av intervallen regleras lämpligen i Sevesoförordningen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 17 § Sevesolagen meddela föreskrifter om att tillsynsmyndigheterna ska lämna sådana uppgifter som behövs för att en central myndighet ska kunna fullgöra sitt samordnande, kontrollerande och uppföljande ansvar. Översynsutredningen har föreslagit att föreskriftsbemyndigandet ska få en mer generell räckvidd. Ingen remissinstans har invänt mot förslaget. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om tillsyn enligt Sevesolagen.
Tillämpning av 2 kap. miljöbalken vid tillsyn enligt Sevesolagen
Av 6 § andra stycket Sevesolagen framgår att allmänna hänsynsregler, som gäller för verksamhetsutövaren, finns i 2 kap. miljöbalken. Bestämmelsen är en upplysningsbestämmelse om de allmänna hänsynsreglerna i nämnda kapitel. Bestämmelserna i kapitlet omfattar bl.a. en bevisbörderegel, som innebär att det ankommer på den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet att visa att förpliktelserna som följer av 2 kap. iakttas. Det är således fall fråga om en omvänd bevisbörda. Enligt Översynsutredningen har det i praktiken uppkommit osäkerhet om vad som gäller för en tillsynsmyndighets möjligheter att tillämpa de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken, om tillsyns-myndigheten endast är tillsynsmyndighet enligt Sevesolagen och inte enligt miljöbalken. I vissa fall har konsekvensen blivit att den omvända bevisbörderegeln inte har tillämpats av tillsynsmyndigheten. På grund av bl.a. detta förhållande har Översynsutredningen föreslagit att det i Sevesolagen ska förtydligas, att det som sägs i 2 kap. miljöbalken om tillämpningen av balken och det kapitlet också ska gälla för tillämpningen av Sevesolagen. Några remissinstanser, bl.a. vissa länsstyrelser, har ställt sig positiva till förslaget, medan andra, t.ex. Svea hovrätt (Mark- och miljööverdomstolen), har avstyrkt det. Enligt Svea hovrätt riskerar utredningens förslag att leda till en betydande oklarhet om det genomförs. Sevesoverksamheter omfattas av både Sevesolagens och miljöbalkens bestämmelser, som således i tillämpliga delar gäller parallellt. Med hänsyn till remissinstansernas blandade inställning till utredningens förslag konstaterar regeringen att det i detta lagstiftnings-arbete saknas förutsättningar för att genomföra det. Det kan dock finnas anledning att i ett annat sammanhang återkomma till Seveso-lagstiftningens relation till de allmänna hänsynsreglerna i miljöbalken.
10.2 Ökad samverkan och tillsynsvägledning
Regeringens bedömning: Tillsynen på Sevesoområdet bör effektiviseras genom ökad samverkan mellan berörda länsstyrelser. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap bör fördjupa sin tillsynsvägledning.
Översynsutredningens förslag stämmer delvis överens med regeringens bedömning. Utredningen föreslog att tillsynsansvaret ska koncentreras till ett mindre antal länsstyrelser.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser som yttrat sig över förslaget om att koncentrera tillsynsansvaret är negativa. Dessa remissinstanser menar att förslaget innebär att Sevesotillsynen och miljöbalkstillsynen splittras samt att viktig lokalkännedom skulle gå förlorad. Bland dessa remissinstanser finns bl.a. Svea hovrätt (Mark- och miljööverdomstolen), Växjö tingsrätt (mark- och miljödomstolen), länsstyrelserna i Gotlands län, Gävleborgs län, Hallands län, Jämtlands län, Jönköpings län, Skåne län, Värmlands län, Västerbottens län, Västernorrlands län och Västmanlands län, Industriarbetsgivarna, SveMin, Skogsindustrierna samt Svenska Petroleum och Biodrivmedel Institutet. De remissinstanser som är positiva till förslaget är Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, länsstyrelserna i Kalmar län, Uppsala län och Örebro län, Arbetsmiljöverket, Statskontoret samt Sveriges Kommuner och Landsting.
I princip alla remissinstanser stöder utredningens förslag att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ska fördjupa sin Sevesotillsynsvägledning. Bland dessa kan nämnas Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, länsstyrelserna i Blekinge län, Dalarnas län, Jönköpings län, Kalmar län, Skåne län, Stockholms län, Uppsala län, Västerbottens län, Västernorrlands län och Västra Götalands län, samt Industriarbetsgivarna och SveMin. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ser ett stort behov av att utveckla uppföljning och utvärdering samt att ta fram metodstöd och på annat sätt inrikta och samordna Sevesotillsynen i landet. En sådan ambitionshöjning innebär samtidigt att myndigheten behöver ta mer resurser i anspråk för verksamheten på Sevesoområdet. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap behöver få tydliga direktiv och mandat för att förbättringen genom fördjupad Sevesotillsynsvägledning ska kunna förverkligas. Industriarbetsgivarna och Skogsindustrierna betonar vikten av att tillsynen inte sker enbart utifrån checklistor utan att tillsynsinsatserna anpassas efter behovet i varje enskilt fall.
Skälen för regeringens bedömning: För att nå en bättre effektivitet när det gäller tillsyn av Sevesoverksamheter har Översynsutredningen föreslagit att tillsynsansvaret ska koncentreras till ett begränsat antal länsstyrelser. Ett överförande av Sevesotillsynsansvaret till färre länsstyrelser skulle medföra att varje Sevesotillsynshandläggare får tillsynsansvar för fler Sevesoverksamheter, ansåg utredningen. Därigenom ges förutsättningar för ökade möjligheter att arbeta upp kompetens, erfarenhet och rutin. En ökad möjlighet till specialisering hos Sevesohandläggarna medför en mer effektiv, rättssäker och likartad tillsyn. Utredningen har till grund för förslaget bl.a. hänvisat till Utredningen om den statliga regionala förvaltningens betänkande Statens regionala förvaltning - förslag till en angelägen reform (SOU 2012:81), men också systemet med miljöprövningsdelegationer enligt förordningen (2011:1237) om miljöprövningsdelegationer. Dessa delegationer finns vid 12 länsstyrelser och ansvarar bl.a. för den tillståndsprövning av miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. 6 § miljöbalken som ska utföras av länsstyrelsen.
Förslagen i SOU 2012:81 har inte genomförts. Regeringen delar utredningens och vissa remissinstanser bedömning att det finns utrymme att öka kompetens, erfarenhet och rutin när det handlar om läns-styrelsernas Sevesotillsyn. Sevesotillsynen är en komplicerad verksamhet som ställer höga krav på de myndigheter som utför den. Seveso-verksamheterna är ojämnt fördelade över landet och antalet verksamheter i vissa län är litet. Detta innebär att antalet Sevesotillsynsbesök som utförs av vissa länsstyrelser blir begränsat. Regeringen bedömer att en utökad länsöverskridande samverkan mellan länsstyrelserna gällande Sevesotillsynen är ett sätt att öka kompetens, erfarenhet och rutin för att på så sätt åstadkomma en mer effektiv tillsynsverksamhet. Det finns redan i dag exempel på länsstyrelser som samverkar när det gäller Sevesotillsynen. Länsstyrelserna i Blekinge och Kalmar län är ett sådant exempel. Regeringen anser att fler länsstyrelser bör utveckla en sådan samverkan, och regeringen har därför för avsikt att uppdra åt länsstyrelserna att utarbeta en struktur för ökad samverkan inom Seveso-tillsynsområdet.
Regeringen menar vidare att en sådan utökad samverkan bör kompletteras av utökad tillsynsvägledning från Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps sida. Regeringen anser, i likhet med Översynsutredningen och flertalet remissinstanser, att det finns ett behov av att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap fördjupar sin Sevesotillsynsvägledning samt tar ett större ansvar när det gäller att utbilda Sevesohandläggare, samordna inblandade myndigheter och att utveckla myndighetsgemensamma metodstöd för Sevesotillsynen. Detta skulle bidra till en mer effektiv, enhetlig och samordnad Sevesotillsyn. Behoven av tillsynsvägledning kommer sannolikt också att öka med anledning av de ökade krav som Seveso III-direktivet innebär.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap bör också utvidga sin tillsynsvägledning till att inkludera metodstöd gällande uttag av Sevesotillsynsavgifter, enligt vad som utvecklas i avsnitt 10.3.
10.3 Tillsynsavgifter
Regeringens förslag: I Sevesolagen ska det införas en bestämmelse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgift för myndigheters kostnader för tillsyn enligt lagen.
Översynsutredningens förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag. Utredningens lagförslag omfattar även avgift för de kostnader som myndigheter har för prövning av Sevesoverksamheter.
Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna stöder förslaget att tillsynen ska vara avgiftsfinansierad och är i huvudsak positiva till utredningens övriga förslag. Länsstyrelsen i Västra Götalands län motsätter sig förslaget om att införa ett avgiftssystem för tillsynen. Vissa remissinstanser, bl.a. länsstyrelserna i Blekinge, Kalmar, Gävleborgs och Södermanlands län, menar att det finns en risk att de föreslagna avgiftsnivåerna skulle innebära en överfinansiering och att nivåerna behöver utredas ytterligare. Flera remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt (Mark- och miljööverdomstolen) samt länsstyrelserna i Dalarnas, Gotlands och Norrbottens län, anser att avgiftssystemet bör samordnas med motsvarande system enligt miljöbalken. De flesta remissinstanserna, bl.a. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och i princip samtliga länsstyrelser, betonar betydelsen av att avgiftsintäkterna återförs till tillsynsmyndigheterna. Industriarbetsgivarna avvisar helt förslaget till uttag av tillsynsavgifter innan en effektiv och väl fungerande Sevesotillsyn har uppnåtts. Svenska Petroleum och Biodrivmedel Institutet avstyrker utredningens förslag att införa särskilda avgifter för Sevesotillsynen. Institutet anser att tillsynsavgifter inte kan tas ut förrän tillsynen har förbättrats. Näringslivets Regelnämnd och Skogs-industrierna avstyrker båda förslagen att införa avgifter för Sevesotillsynen av flera skäl. Enligt organisationerna borde den pågående översynen och förväntade höjningen av avgifterna för tillsyn och prövning av miljöfarlig verksamhet leda till att Sevesotillsynen täcks av dessa avgifter. Enligt nämnden är införande av eller höjda avgifter inget som stärker svenska företags position internationellt och nämnden anser att det saknas en ordentlig kostnadsnyttokalkyl som inkluderar hur det ser ut i Sveriges konkurrentländer.
Skälen för regeringens förslag
Arbete med tillsyn och tillståndsprövning av Sevesoverksamheter på högre kravnivå finansieras i dag genom Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps förvaltningsanslag. Ersättning för tillsyn betalas av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap efter rekvisition ut till länsstyrelserna med 20 000 kr per verksamhet och år för verksamhet som tillhör den högre kravnivån enligt Sevesolagen. Tillståndsprövning av Sevesoverksamheter som omfattas av den högre kravnivån sker enligt miljöbalken. Ersättning för uppgifter i samband med den prövningen, som sker hos länsstyrelsernas miljöprövningsdelegationer eller i mark- och miljödomstol, uppgår till 25 000 kr per prövning. Ingen ersättning betalas ut för tillsyn och tillståndsprövning av verksamheter som omfattas av den lägre kravnivån enligt Sevesolagen. Gällande system för finansiering omfattar inte någon ersättning till kommuner som efter överlåtelse skulle kunna utföra Sevesotillsyn. Det finns inte heller någon möjlighet att ta ut några avgifter för Sevesotillsyn från Seveso-verksamheterna.
År 2012 betalade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ut sammanlagt 4 475 000 kr för Sevesoärenden, varav 4 100 000 kr avsåg ersättning för tillsyn av Sevesoverksamheter och 375 000 kr avsåg ersättning för tillståndsprövning av sådana verksamheter. År 2013 uppgick motsvarade utbetalningar till 4 630 000 kr varav 4 180 000 kr avsåg ersättning för tillsyn och 450 000 kr avsåg tillståndsprövning.
Arbetsmiljöverkets Sevesotillsyn utförs enligt Arbetsmiljöverkets föreskrifter och är skattefinansierad.
För prövning och tillsyn som sker enligt miljöbalken tas tillsyns-avgifter ut, i enlighet med principen att det är förorenaren som ska betala (eng. Polluter Pays Principle). I förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken regleras de avgifter som ska betalas för mark- och miljödomstolars och statliga förvaltnings-myndigheters kostnader för prövning och tillsyn enligt miljöbalken och bestämmelser meddelade med stöd av miljöbalken samt för förvaltningsmyndigheters kostnader i övrigt som rör sådan prövning och tillsyn. Avgift ska inte betalas för sådan handläggning som föranletts av att ett beslut enligt miljöbalken eller bestämmelser meddelade med stöd av miljöbalken överklagas. Avgifter för prövning och tillsyn ska betalas efter beslut av länsstyrelsen med de belopp som anges i förordningens bilaga. Av bilagan framgår att avgifternas storlek varierar beroende på om det handlar om verksamheter som frivilligt sökt tillstånd, verksamheter som förelagts att söka tillstånd samt för tillståndspliktiga verksamheter. I förteckningen är de tillståndspliktiga verksamheterna indelade i verksamhetsgrupper. Avgiftsbeloppen kan för de olika verksamheterna variera beroende av om det är länsstyrelsen eller annan som utövar tillsynen. Länsstyrelserna tar ut såväl fasta prövningsavgifter som fasta tillsynsavgifter när det gäller miljöfarliga verksamheter. De avgifter som tas ut inbetalas på sedvanligt sätt till staten och kommer således inte de enskilda länsstyrelserna till godo. De avgifter som i dag tas ut enligt förordningen om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken har, när det gäller tillsyn, en kostnadstäckningsgrad på cirka 60 procent.
Naturvårdsverket hade under 2008-2012 i uppdrag att föreslå ändringar i förordningen om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken. Uppdragen innebar bl.a. att Naturvårdsverket, när det gäller miljöfarliga verksamheter, skulle föreslå nya avgifter och en ny indelning av verksamheter i olika avgiftsnivåer. Föreslagna avgifter skulle så långt som möjligt motsvara de kostnader som prövningen och tillsynen är förenad med. Uppdragen redovisades under 2008-2012. Förslagen behandlas för närvarande i Regeringskansliet.
Sveriges Kommuner och Landsting har tagit fram underlag som stöd för kommunerna att beräkna taxor inom miljöbalkens område. Under-laget bygger på en risk- och erfarenhetsbedömning för miljötillsynen. En fast avgift används när tillsynsbehovet bedöms som stort och åter-kommande tillsyn sker samt där tillsynsbesök planeras för minst var tredje år. Tillsynsfrekvensen vid en fast årlig tillsynsavgift kan variera från år till år men ska motsvara den sammanlagda avgiften under en treårsperiod. I de fall tillsynen inte förväntas ske regelbundet tillämpas istället en timtaxa. Drygt en tredjedel av landets kommuner har beslutat att använda sig av Sveriges Kommuner och Landstings underlag för att beräkna taxa för miljöbalkstillsyn.
Översynsutredningen har föreslagit att samtliga Sevesoverksamheter ska betala en fast, årlig, Sevesotillsynsavgift. Utredningen har anfört att Sevesotillsynsavgifterna som huvudregel fullt ut ska täcka de kostnader som Sevesotillsynen beräknas kosta, det vill säga målsättningen är full kostnadstäckning. Sevesotillsynsavgiften ska enligt förslaget anpassas till verksamheternas bedömda risk, komplexitet och omfattning.
När föreskrifter om avgifter diskuteras måste alltid gränsdragningen mellan skatt och avgifter beaktas. Gränsen har betydelse eftersom riksdagen enligt regeringsformen inte får delegera beslutanderätten rörande skatt till regeringen eller underlydande myndigheter. Någon definition av begreppen skatt och avgift finns inte i regeringsformen. I lagstiftningen och rättstillämpningen har det i princip ansetts vara fråga om en avgift i de fall den motsvaras av en direkt motprestation från myndighetens sida till den som betalar avgiften. Avgiftsbegreppet har dock även ansetts kunna inbegripa vissa fall där vederlaget inte är individuellt bestämt utan utgör en s.k. kollektiv motprestation.
När det gäller avgiftskonstruktionen för tillsynsavgifter bör bl.a. beaktas att avgifterna ska motsvaras av en tydlig motprestation från tillsynsorganets sida, stödja syftet med tillsynen och ge incitament till avsedda beteenden hos tillsynsorganet och objektsansvariga samt vara enkla, lättbegripliga och förutsägbara för de objektsansvariga (SOU 2004:100 s. 99). Dessa kriterier bedöms kunna uppfyllas då det gäller avgifter för Sevesotillsynen.
Enligt Översynsutredningens förslag ska länsstyrelsen, i det enskilda fallet, med hänsyn till tillsynsbehovet eller annan särskild omständighet bl.a. kunna sätta ned eller efterskänka delar av avgiften. Vidare bör länsstyrelsen vid särskilt allvarliga händelser få ta ut en extra avgift för Sevesotillsyn. De extra avgifterna får under ett kalenderår inte överstiga Sevesoverksamhetens fasta, årliga Sevesotillsynsavgift. Utredningen har även föreslagit att länsstyrelserna bör få disponera Sevesotillsyns-avgiftsintäkterna, alternativt bör avgiftsintäkterna i varje län återföras till respektive länsstyrelse genom öronmärkta anslag.
Länsstyrelsernas Sevesotillsyn bör avgiftsbeläggas
Den ersättning för Sevesotillsyn som enligt dagens system betalas ut till länsstyrelserna via Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps anslag har varit oförändrad sedan Sevesolagen trädde i kraft år 1999. Detta har lett till att länsstyrelsernas resurser för att utföra tillsyns-verksamhet har minskat under årens lopp och ersättningen anses i dag på många håll som otillräcklig. Länsstyrelserna får dessutom endast ersättning vid Sevesotillsyn av verksamheter som omfattas av den högre kravnivån. Som Översynsutredningen funnit kan nuvarande ersättnings-system medföra en ojämn resursfördelning mellan de länsstyrelser som har tillsyn över många Sevesoverksamheter tillhörande den högre kravnivån och de länsstyrelser som har tillsyn över många Seveso-verksamheter som tillhör den lägre kravnivån. För de senare finns en risk för att de inte får tillräckligt med resurser för den Sevesotillsyn de utför. Flera länsstyrelser, även de som har tillsynsansvaret för många Seveso-verksamheter tillhörande den högre kravnivån, har pekat på att det är ett problem med bristande resurser.
I normalfallet bör offentlig tillsyn finansieras genom avgifter, men det kan också inom vissa områden vara mer lämpligt att låta tillsynen finansieras via skattemedel. De fall då det ansetts mer lämpligt att låta tillsynen finansieras via skatter är exempelvis då objektsansvarigas eller tillsynsorganens kostnader för att administrera ett avgiftsuttag bedöms som höga i relation till avgiften i övrigt (se bl.a. Finansutskottets betänkande 2009/10:FiU12 och regeringens skrivelse 2009/10:79 En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn).
Översynsutredningen har funnit att dagens system inte är av tillräcklig kvalitet och omfattning. Härtill ställer Seveso III-direktivet högre krav på tillsynens omfattning. Sevesoverksamheter hanterar farliga kemikalier i stor utsträckning och en väl fungerande tillsyn är av naturliga skäl av största vikt. En avgiftsbelagd Sevesotillsyn skulle vara i linje med det rådande systemet med avgifter för tillsyn enligt miljöbalken och med principen att det är förorenaren som ska betala de kostnader som denne orsakar - eng. Polluter Pays Principle. Ett system med fasta, årliga, tillsynsavgifter medför en större förutsägbarhet och säkerhet för de berörda verksamhetsutövarna och tillsynsmyndigheterna än ett system med timtaxor. Det är också enklare att administrera. Fasta avgifter överensstämmer även med länsstyrelsernas system med fasta schabloniserade årsavgifter när det gäller miljöbalkstillsynen och med kommunernas system för miljötillsynsavgifter i de fall de tar ut fasta avgifter vid verksamheter där regelbundet återkommande tillsyn sker.
Då även Sevesoverksamheter som tillhör den lägre kravnivån kan vara mycket komplexa och då tillsynen av dessa kräver specifik kompetens hos den enskilde handläggaren motiverar detta att avgifter också tas ut för Sevesotillsyn av verksamheter som tillhör den lägre kravnivån. Sammanfattningsvis är regeringen av uppfattningen att länsstyrelserna ska få ta ut avgift för tillsyn enligt lagen, och att detta ska gälla för samtliga Sevesoverksamheter. En ny bestämmelse om bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avgift för Sevesotillsyn bör därför föras in i Sevesolagen.
I dagsläget är det därmed cirka 380 verksamheter som enligt förslaget kommer att omfattas bestämmelsen om avgifter för Sevesotillsyn. För att bättre kunna följa upp länsstyrelsernas arbete med Sevesotillsyn bör länsstyrelserna årligen redovisa föregående kalenderårs avgiftsintäkter och samtliga kostnader, uppdelade på branscher, för Sevesotillsynen till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Vidare bör Myndigheten för samhällsskydd och beredskap årligen redovisa föregående kalenderårs samtliga kostnader för tillsynsvägledning. Länsstyrelsernas och Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps uppgifter bör sammanställas av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som ska göra en årlig uppföljning och redovisning till Regeringskansliet. En större utvärdering av det införda avgiftssystemet bör genomföras inom några år efter införandet. I denna utvärdering bör den inverkan som utarbetandet av tillsynsprogram för rutinmässig tillsyn kan ha kommit att ha på tillsynsverksamhetens omfattning analyseras, men också systemets utformning i övrigt. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap bör få i uppdrag att genomföra en sådan utvärdering.
Översynsutredningen har även föreslagit att det ska införas en möjlighet att meddela föreskrifter om avgift för de merkostnader som uppkommer vid den tillståndsprövning av Sevesoverksamheter som sker enligt miljöbalkens bestämmelser. Som nämnts ovan utbetalar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap i dag en ersättning till berörda miljöprövningsdelegationer vid länsstyrelserna och mark- och miljödomstolar vid prövning av verksamheter som tillhör den högre kravnivån. Även om säkerhetsaspekter ska ingå i den ordinarie tillståndsprövningen enligt miljöbalken, också för sådana verksamheter som inte är Sevesoverksamheter, har tillståndsprövningen av Sevesoverksamheter bedömts medföra ett merarbete för prövnings-myndigheten, bl.a. bestående i den granskning och bedömning som ska göras av säkerhetsrapporten. Tillståndsprövning av nu nämnda Sevesoverksamheter sker enbart enligt miljöbalken. Bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om avgift för myndigheters kostnader för bl.a. prövning enligt miljöbalken finns i nämnda balk. Det finns därför inte anledning att i Sevesolagen föra in ett särskilt föreskriftsbemyndigande på området.
10.4 Sanktioner
Regeringens bedömning: Nuvarande sanktionssystem är tillräckligt för att säkerställa att Sevesoregleringen följs.
Seveso III-utredningens förslag stämmer inte överens med regeringens bedömning. Utredningen föreslog ett införande av sanktionsavgifter vid av en verksamhetsutövare utebliven anmälan, för sent ingivet handlingsprogram eller för sent ingiven säkerhetsrapport.
Remissinstanserna: Svea hovrätt (Mark- och miljööverdomstolen) tillstyrker i princip att sanktionsavgifter införs på så sätt som föreslås, men anser att det finns flera brister och oklarheter i förslaget som kan leda till tillämpningssvårigheter. I dessa fall bör förslaget ses över och förtydligas. Med hänsyn till det summariska förfarandet bör sanktionsavgifter endast omfatta sådana överträdelser som är lätta att konstatera och där de objektiva förutsättningarna är otvetydiga. Åklagarmyndigheten ställer sig positiv till förslagen i betänkandet om införandet av sanktionsavgifter. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) instämmer inte i utredningens förslag. MSB anser att sanktionsavgifter kräver distinkta krav som kan kontrolleras på ett enkelt sätt och att regleringen av anmälan, handlingsprogram och säkerhets-rapport lämnar ett stort utrymmer för bedömning. MSB anser att ett föreläggande med eller utan vite är ett tillräckligt och lämpligare sanktionsmedel. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att förslaget förstärker länsstyrelsens roll i utövandet som tillsynsmyndighet. Länsstyrelsen i Kronobergs län delar utredningens uppfattning att sanktionsavgifter bör införas i Sevesolagen och anser att de av utredningen föreslagna beloppsnivåerna förefaller lämpliga. Länsstyrelsen i Skåne län anser att om sanktioner ska kopplas till utebliven anmälan av en ändring är det viktigt att det är tydligt vilken typ av ändring som avses. Länsstyrelsen anser vidare att det tydligare ska framgå vilket datum som ska gälla för uppdatering av säkerhetsrapport och handlingsprogram. Länsstyrelsen i Västernorrlands län och Länsstyrelsen i Västra Götalands län bedömer att det är rimligt att någon form av sanktionsbestämmelser införs i Sevesolagen. Båda länsstyrelserna anser dock att de föreslagna sanktionsavgifterna i den nya Sevesoförordningen behöver förtydligas. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser därtill att de föreslagna sanktionsavgifterna behöver samordnas med sanktionsavgifterna enligt miljöbalken. Länsstyrelsen i Örebro län anser att utredningens förslag till sanktionsavgifter kommer att leda till ökad regelefterlevnad och att de utvalda överträdelserna väl lämpar sig för sanktionsavgifter. Innovations- och kemiindustrierna i Sverige AB (IKEM) anser inte att det i nuläget är rimligt att införa sanktionsavgifter eftersom kvaliteten på tillsynen är så ojämn. Kompetens Centrum Energetiska Material (KCEM) anser att avgifter inte ska tas ut för ringa försummelse.
Skälen för regeringens bedömning
Till skillnad från tidigare Sevesodirektiv innehåller artikel 28 i Seveso III-direktivet krav på att medlemsstaterna ska fastställa sanktioner vid överträdelse av de nationella bestämmelser som antas i enlighet med direktivet. De sanktioner som fastställs ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Sanktioner kan utgöras av straff eller administrativa sanktioner i form av sanktionsavgifter eller viten.
Sanktioner utgör samhällets reaktion på att någon har gjort sig skyldig till ett rättsstridigt förfarande. Det faktum att tidigare Sevesodirektiv inte så tydligt ställt krav på sanktioner betyder emellertid inte att det inte redan enligt gällande regelverk finns diverse sanktioner som kan bli tillämpliga.
Straff
Sevesolagen innehåller inga straffstadganden. Det finns dock annan lagstiftning som kan bli aktuell att tillämpa också i fråga om Sevesoverksamheter. För de mest allvarliga fallen kan brottsbalkens bestämmelser om straff för allmänfarliga brott aktualiseras. Ett sådant brott är allmänfarlig vårdslöshet, som enligt 13 kap. 6 § brottsbalken omfattar den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller på annat sätt, vållar brand eller ofärd eller framkallar fara. Straffet här är böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt kan dömas till fängelse högst två år. Den som har framkallat fara för brand eller annan ofärd och som underlåter att göra vad som skäligen kan begäras av honom trots att han insett vad som skulle kunna komma att ske kan vidare enligt 13 kap. 10 § brottsbalken dömas för underlåtenhet att avvärja allmänfara till böter eller fängelse i högst ett år.
Utöver de allmänfarliga brotten kan också brotten mot liv och hälsa vara aktuella. Det skulle kunna röra sig om vållande till annans död och grovt vållande till annans död, 3 kap. 7 § brottsbalken, vållande till kroppsskada och grovt vållande till kroppsskada, 3 kap. 8 § brottsbalken samt framkallande av fara, 3 kap. 9 § brottsbalken. Även 3 kap. 10 § brottsbalken kan vara tillämplig. Bestämmelsen omfattar brott enligt 7-9 §§ som har begåtts genom att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen (1977:1160) ålegat honom till förebyggande av ohälsa eller olycksfall. I sådana fall döms i stället för arbetsmiljöbrott.
Även lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor, arbets-miljölagen och miljöbalken innehåller straffbestämmelser som kan bli tillämpliga när det gäller Sevesoverksamheter.
Lagen om brandfarliga och explosiva varor syftar till att hindra, förebygga och begränsa olyckor och skador på liv, hälsa, miljö eller egendom som kan uppkomma genom brand eller explosion orsakad av brandfarliga eller explosiva varor. Lagen ska även förebygga obehörigt förfarande med varorna. Lagen gäller hantering, överföring och import av brandfarliga och explosiva varor samt sådana förberedande åtgärder som behövs med hänsyn till brand- och explosionsrisken och konsekvenserna av en brand eller en explosion. Lagens 6 § innehåller ett aktsamhetskrav som innebär att den som hanterar, överför eller importerar brandfarliga eller explosiva varor ska vidta de åtgärder och de försiktighetsmått som behövs för att hindra, förebygga och begränsa olyckor och skador på liv, hälsa, miljö eller egendom som kan uppkomma genom brand eller explosion orsakad av varorna samt för att förebygga obehörigt förfarande med varorna. Den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet bryter mot 6 § döms enligt 28 § samma lag till böter eller fängelse i högst ett år.
I arbetsmiljölagen finns vid sidan av arbetsmiljöbrottet i brottsbalken i 8 kap. blankettstraffbud som anger vilka åsidosättanden av lagen som utgör straffbara gärningar. Det kan i detta sammanhang röra sig om t.ex. åsidosättande av föreskrifter, förelägganden eller förbud som har meddelats av Arbetsmiljöverket och avser att förebygga eller motverka faror och missförhållanden i arbetsmiljön.
Miljöbalken innehåller ett kapitel om straff, 29 kap., vilket förutom miljöbrott och grovt miljöbrott, omfattar gärningar som innebär otillåten förorening av omgivningen, också bl.a. sådant som miljöfarlig kemikaliehantering och olovlig kemikaliehantering liksom otillåten miljöverksamhet, en gärning som avser sådan verksamhet som bedrivs utan nödvändiga tillstånd. Straffskalan för brott enligt miljöbalken går från böter till fängelse sex år.
Vite
Enligt 20 § Sevesolagen får en tillsynsmyndighet meddela de före-lägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att säkerställa att Sevesolagstiftningen följs. Detsamma gäller för domar och beslut enligt miljöbalken. Av 22 § Sevesolagen framgår att beslut om föreläggande eller förbud enligt lagen får förenas med vite. Frågor om att döma ut vitet prövas av mark- och miljödomstol. Regler om vite finns i lagen (1985:206) om viten.
Finns det behov av att införa sanktionsavgifter i Sevesolagen?
Seveso III-utredningen har föreslagit införandet av sanktionsavgifter vid av en verksamhetsutövare utebliven anmälan, för sent ingivet handlings-program eller för sent ingiven säkerhetsrapport. Utredningen har pekat på att sanktionsavgifter i ökad utsträckning har kommit att användas i stället för straffrättsliga påföljder. Enligt utredningen förordas en sådan ordning ofta därför att den anses snabbare, mer smidig och effektiv än en ordinär straffrättslig hantering. Sanktionsavgifter finns bl.a. inom arbetsmiljö- och miljölagstiftningen. Seveso III-utredningens föreslagna ordning för sanktionsavgifter följer i huvudsak vad som gäller enligt miljöbalken.
Seveso III-utredningen har, utifrån det system som finns enligt miljöbalken och arbetsmiljölagen, föreslagit att det i Sevesolagen införs sanktionsavgifter för tre situationer: om en anmälan inte görs enligt vad som gäller enligt 7 § Sevesolagen, om en säkerhetsrapport för verksamheter som redan omfattas av tillstånd enligt miljöbalken eller ett handlingsprogram enligt 8 § Sevesolagen inte ges in. Seveso III-utredningen har ansett att verksamhetsutövarens skyldigheter i dessa fall är otvetydiga, till skillnad från övriga skyldigheter för verksamhets-utövaren enligt Sevesolagstiftningen, där det finns utrymme för en bedömning i det enskilda fallet. Det skulle vara tillsynsmyndighetens uppgift att besluta om sanktionsavgift ska utgå. Den närmare ordningen för betalningen skulle enligt utredningsförslaget regleras genom föreskrifter från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
Seveso III-utredningen har bedömt att den befintliga straffreglering som, beroende på omständigheterna, kan bli tillämplig för en verksamhetsutövare är tillräcklig för att efterkomma direktivets krav. Remissinstanserna har inte anfört någon annan mening. Någon ytterligare straffreglering krävs således inte. När det gäller utredningens förslag om införande av sanktionsavgifter kan konstateras att förslaget avser tre särskilda situationer. I samtliga dessa situationer föreslår utredningen att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer i det enskilda fallet ska få besluta om andra ingivningstidpunkter. Ett antal remissinstanser, bl.a. Åklagarmyndigheten och länsstyrelserna i Gävleborgs län, Kronobergs län och Örebro län delar utredningens förslag. Svea hovrätt (Mark- och miljööverdomstolen), har emellertid ifrågasatt lämpligheten av införandet av sanktionsavgifter på sätt som utredningen föreslagit och pekat på behovet av ytterligare tydlig-göranden. Inte heller Myndigheten för samhällsskydd och beredskap delar utredningens förslag, utan anser att regleringen av anmälan, handlingsprogram och säkerhetsrapport lämnar ett stort utrymme för bedömning och att sanktionsavgifter kopplade till ingivandet av dessa dokument därför inte är lämpligt. Myndigheten anser att ett föreläggande med eller utan vite är ett tillräckligt och lämpligare sanktionsmedel.
Regeringen konstaterar att det alltsedan införandet av den särskilda Sevesolagstiftningen 1999 finns ett etablerat sanktionssystem enligt vad som har redovisats. Någon anmärkning om att systemet med vitesföreläggande skulle vara bristfälligt har inte förts fram från varken utredningen eller någon remissinstans. Det nu gällande sanktions-systemet bedöms uppfylla de krav som Seveso III-direktivet ställer. Ett sanktionsavgiftssystem skulle därtill kräva ytterligare handläggning vid berörda myndigheter. Med hänsyn till detta och till de invändningar som Svea hovrätt (Mark- och miljööverdomstolen) och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har fört fram ser regeringen inte skäl att införa ett system med sanktionsavgifter på sätt som utredningen har föreslagit. Befintliga sanktionsmöjligheter bedöms vara såväl effektiva, proportionella som avskräckande.
10.5 Driftförbud
Regeringens bedömning: Nuvarande bestämmelse i Sevesolagen om tillsynsmyndighetens befogenhet att meddela föreläggande och förbud behöver inte ändras.
Seveso III-utredningen har ansett att det av Sevesolagen ska framgå att allvarliga fall av underlåtenhet att vidta nödvändiga åtgärder som framkommit vid tillsynen ska beaktas vid bedömningen om förelägganden eller förbud ska meddelas. Utredningen har emellertid inte lämnat något författningsförslag.
Remissinstanserna har inte uttalat sig särskilt i denna del.
Skälen för regeringens bedömning: Artikel 19 i Seveso III-direktivet motsvarar artikel 17 i Seveso II-direktivet. Artiklarnas innehåll är i stort sett identiska. I artikel 19.1 i Seveso III-direktivet finns dock ett förtydligande tillägg om att allvarliga fall av underlåtenhet att vidta nödvändiga åtgärder som anges i tillsynsrapporten ska beaktas vid bedömningen om driftförbud ska meddelas.
Enligt 20 § Sevesolagen får en tillsynsmyndighet meddela de före-lägganden och förbud i ett enskilt fall som behövs för att säkerställa att lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen följs. Detsamma gäller för domar och beslut som meddelats med stöd av miljöbalken.
Det faktum att en verksamhetsutövares allvarliga fall av underlåtenhet att vidta nödvändiga åtgärder som anges i tillsynsrapporten ska beaktas vid bedömningen om ett driftförbud ska meddelas synes självklar och följer rimligen redan av gällande tillsynsrutiner. Någon ändring av Sevesolagen för att uppfylla direktivets krav bedöms inte vara nödvändig.
10.6 Överklagande
Regeringens förslag: Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps och länsstyrelsens beslut enligt Sevesolagen ska liksom i dag få överklagas till mark- och miljödomstolen.
Beslut om tillsynsplan och tillsynsprogram får inte överklagas.
Översynsutredningens och Seveso III-utredningens förslag stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot förslagen.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 19 om driftförbud i Seveso III-direktivet anges att ett beslut om driftstopp ska vara överklagbart. I övrigt överensstämmer bestämmelserna med artikel 17 i Seveso II-direktivet.
Enligt 20 § Sevesolagen får en tillsynsmyndighet meddela de före-lägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att säkerställa att Sevesolagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen följs. Detsamma gäller för domar och beslut enligt miljöbalken. Förelägganden och förbud får inte begränsa ett beslut eller en dom om tillstånd i ett ansökningsmål enligt miljöbalken som har rättskraft. Detta innebär att det är de i tillståndsbeslutet angivna villkoren som närmare beskriver vad som verksamhetsutövaren ska göra i olika avseenden. Beträffande sådana frågor som har prövats vid tillståndsgivningen kan i princip inga ytterligare krav ställas med hänvisning till de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken. Förelägganden kan komma i fråga endast om domen eller beslutet åsidosätts. Vad gäller sådana frågor som faller under lagens tillämpningsområde, men som inte varit föremål för en fördjupad säkerhetsprövning i samband med tillståndsprövningen enligt miljö-balken, kan tillsynsmyndigheten grunda beslut om föreläggande direkt på lagens regler.
Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får inte tillgripas, vilket framgår av 20 § tredje stycket Sevesolagen.
Enligt 22 § Sevesolagen får beslut om förelägganden eller förbud förenas med vite. Frågor om att döma ut vite prövas av mark- och miljödomstol. I 23 § Sevesolagen finns bestämmelser om verkställighet på den felandes bekostnad. Enligt 25 § första stycket Sevesolagen får en kommuns beslut enligt lagen eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen överklagas hos länsstyrelsen. Beslut som fattats av länsstyrelsen eller Myndigheten för samhällsskydd och beredskap får överklagas hos mark- och miljödomstol. Beslut om tillsynsprogram får inte överklagas. Skälet till detta är att det är ett myndighetsinternt dokument som inte innebär några särskilda förpliktelser för verksamhets-utövarna (se prop. 1998/99:64 s. 65). Tillsynsplanen har behandlats i avsnitt 10.1. Det är en övergripande plan utifrån vilken ansvarig läns-styrelse ska ta fram ett tillsynsprogram för varje Sevesoverksamhet inom länsstyrelsens ansvarsområde. På samma sätt som tillsynsprogrammet är tillsynsplanen ett dokument för den ansvariga länsstyrelsen. Regeringen delar därför Seveso III-utredningens förslag om att lagen ska kompletteras så att det tydligt framgår att inte heller beslut om tillsynsplan ska kunna överklagas. Som framgår i avsnitt 10.1 föreslår regeringen att det inte längre ska vara möjligt för en länsstyrelse att överlåta tillsynsansvaret enligt Sevesolagstiftningen till en kommun och att det är länsstyrelsen som ska ha ansvaret för den operativa tillsynen. Det uppkommer därmed inga överklagbara beslut avseende Sevesotillsyn hos en kommun. Överklagandebestämmelsen i Sevesolagen bör således ändras även i detta avseende.
Tillsynsavgifter har behandlats i avsnitt 10.3. Länsstyrelsens beslut om tillsynsavgifter är överklagbara. Om länsstyrelsen så beslutar bör dess beslut om tillsynsavgift gälla omedelbart, även om det överklagas. I enlighet med Översynsutredningens förslag bör ett föreskrifts-bemyndigande för regeringen införas för att möjliggöra detta.
11 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringens förslag: Lagförslagen ska träda i kraft den 1 juni 2015.
Lagen om ändring i miljöbalken ska innehålla övergångs-bestämmelser för mål och ärenden som är under handläggning enligt miljöbalkens bestämmelser vid lagens ikraftträdande och när kungörelse i ett ärende redan har skett. Lagen om ändring i plan- och bygglagen ska innehålla övergångsbestämmelser.
Regeringens bedömning: Nödvändiga övergångsbestämmelser om ingivande av diverse dokument för befintliga eller nya Seveso-verksamheter kommer att finnas i förordning.
Seveso III-utredningens förslag till övergångsbestämmelser i miljöbalken stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag. Utredningen har vidare föreslagit att det ska införas övergångs-bestämmelser i Sevesolagen som reglerar när en befintlig Seveso- verksamhet, eller en ny sådan verksamhet på grund av vissa angivna ändringar som verksamhetsutövaren inte råder över, ska ge in en anmälan, ett handlingsprogram, en säkerhetsrapport respektive en intern plan för räddningsinsatser till länsstyrelsen.
Remissinstanserna: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap anser att Seveso III-utredningens förslag till övergångsbestämmelser är svåröverskådliga och ofullständiga och därför bör omformuleras. Skogsindustrierna anser att när det gäller övergångsbestämmelsen avseende pågående prövningar bör det förtydligas att det är frågan om prövning av tillåtligheten som ska vara slutligt avgjord senast den 1 juni 2017. Att ange att målet ska vara slutligt avgjort kan leda till betydande bekymmer med hänsyn till att flertalet tillståndsprövningar av någon omfattning leder till att frågor sätts på prövotid. Avgörandet i tillstånds-delen avgörs då med en deldom och för ett slutligt avgörande av alla uppskjutna frågor kan det ta 5-10 år. Kravet på ingivande av säkerhets-rapport i vid lagens ikraftträdande pågående mål bör således endast avse mål där tillåtlighetsprövningen inte avgjorts före den 1 juni 2017.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: I artiklarna 7 (anmälan), 8 (handlingsprogram), 10 (säkerhetsrapport) och 12 (intern plan för räddningsinsatser) i Seveso III-direktivet finns övergångs-bestämmelser för befintliga Sevesoverksamheter. För befintliga verksam-heter som efter den 1 juni 2015 tillhör den högre kravnivån ska verksamhetsutövaren ha lämnat en uppdaterad säkerhetsrapport och en intern plan för räddningsinsatser till den behöriga myndigheten senast den 1 juni 2016. För övriga verksamheter ska en anmälan och ett handlingsprogram ha lämnats in till den behöriga myndigheten inom ett år, och en säkerhetsrapport respektive en intern plan för räddnings-insatser ha lämnats till nämnda myndighet inom två år, räknat från det datum som den berörda verksamheten kom att omfattas av Seveso-direktivet.
I de fall en verksamhetsutövare har gett in en anmälan, ett handlings-program, en säkerhetsrapport eller en intern plan för räddningsinsatser till den behöriga myndigheten före den 1 juni 2015 och om informationen i dokumenten uppfyller direktivets krav och inte har ändrats därefter, behöver verksamhetsutövaren inte lämna in någon ny dokumentation enligt nu angivna tidsfrister.
För verksamhetsutövare med verksamhet vars kravnivå ändrats eller som kommer att omfattas av Sevesodirektivet på grund av ändring av ett ämnes klassificering och detta inte beror på en ändring av verksamhetens anläggningar eller aktiviteter gäller följande. För en verksamhet som kommer att tillhöra den högre kravnivån ska en säkerhetsrapport ges in till den behöriga myndigheten senast två år efter den ändrade klassificeringen. För en verksamhet som kommer att tillhöra den lägre kravnivån ska en anmälan och ett handlingsprogram ges in till nämnda myndighet senast ett år efter den ändrade klassificeringen. Vad som nu sagts ska inte gälla om verksamhetsutövaren före den 1 juni 2015 har gett in en anmälan, ett handlingsprogram eller en säkerhetsrapport som uppfyller kraven enligt Sevesodirektivet, och dokumenten inte har ändrats.
Nu redovisade bestämmelser i direktivet kommer att behandlas i Sevesoförordningen.
En ansökan om tillstånd enligt miljöbalken för en Sevesoverksamhet som omfattas av den högre kravnivån ska i dag innehålla en säkerhets-rapport. Det är en processförutsättning. För de verksamheter där en sådan ansökan om tillstånd har getts in till länsstyrelsen eller mark- och miljödomstolen före lagens ikraftträdande, men ärendet eller målet ännu inte är slutligt avgjort när lagen träder i kraft, bör den ingivna säkerhetsrapporten av processekonomiska skäl fortfarande vara gällande. Detta bör framgå av en övergångsbestämmelse i miljöbalken.
Den föreslagna ändringen i miljöbalken om att en kungörelse ska inne-hålla upplysning om att en ansökan, när så är fallet, avser en Sevesoverksamhet, ska enbart avse de ärenden som ännu inte blivit föremål för kungörelse. Den nya regeln ska alltså inte gälla när kungörelse redan skett. En övergångsbestämmelse ska tydliggöra detta.
I förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900) ska det genom en övergångsbestämmelse tydliggöras att nu gällande föreskrifter fortfarande ska gälla för mål och ärenden som har påbörjats före ikraftträdandet. Det gäller även mål och ärenden som avser överklagande av beslut om sådana mål och ärenden till dess att målet eller ärendet är slutligt avgjort.
12 Konsekvenser
Konsekvenser för staten
De förändringar som föreslås i lagstiftningen kommer att innebära konsekvenser för berörda myndigheter. Merparten av förslagen är av sådant slag att kostnaderna bedöms kunna tas inom myndigheternas befintliga ekonomiska ramar. När det gäller tillsyn innehåller Seveso III-direktivet emellertid sådana höjda ambitionskrav att detta bedöms behöva leda till en ökad arbetsinsats och därmed ökade kostnader för länsstyrelserna, som utför den operativa Sevesotillsynen. Det finns samtidigt ett identifierat behov av kvalitetshöjning av den Sevesotillsyn som utförs i dag. De kostnadsökningar som uppstår vid länsstyrelserna med anledning av propositionens förslag bedöms inte kunna rymmas inom myndigheternas befintliga ekonomiska ramar. De ökade kostnader som uppstår vid länsstyrelserna genom de ökade krav som direktivet ger uttryck för samt det identifierade behovet av en kvalitetshöjning ska täckas genom att medel rekvireras från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Förslagen innebär bl.a. att ersättning också ska utgå för tillsyn av verksamheter som tillhör den lägre kravnivån.
Kraven på årliga tillsynsbesök innebär en påtaglig ökning när det gäller antalet tillsynsbesök i fråga om verksamheter som tillhör den högre kravnivån. Det torde här röra sig om minst fördubblade tillsynskostnader för berörda länsstyrelser. För verksamheter tillhörande den lägre kravnivån gäller att tillsynsbesöken kan beräknas öka med femtio procent och tillsynskostnaderna för myndigheterna kan antas öka med minst lika mycket. Tätare tillsynsbesök kan innebära att besöken i sig på sikt blir mindre tidskrävande genom att nya rutiner etableras hos företag och myndigheter, men samtidigt krävs det att protokoll eller motsvarande sätts upp av tillsynsmyndigheten för varje besök och att dessa kommuniceras med berörda företag. Förslaget att särskilda tillsyns-program för rutinmässig tillsyn ska upprättas för alla verksamheter kan på sikt innebära att antalet tillsynsbesök minskar och därmed myndighetens kostnad för tillsyn.
Det finns ett behov av ökad samverkan mellan länsstyrelserna för att bygga en högre kompetens inom Sevesotillsynen och som framgår av avsnitt 10.2 har regeringen för avsikt att uppdra åt länsstyrelserna att utforma en struktur för utökad samverkan inom Sevesotillsynen. En sådan samverkan bör kunna utformas på olika sätt, varför det är svårt att på förhand bedöma eventuella merkostnader för detta. Eventuella merkostnader bör dock kunna rymmas inom befintliga ekonomiska ramar.
Förslaget att handlingsprogrammet ska ges in till länsstyrelsen innebär en viss merkostnad för respektive länsstyrelse, men bedöms samtidigt innebära bättre förutsättningar för en effektivare och mer ändamålsenlig tillsyn. Den eventuella merkostnaden bedöms kunna rymmas inom befintliga ekonomiska ramar. Förslaget att Sevesoverksamheter ska omfattas av 2 kap. 4 § lagen (2003:778) om skydd mot olyckor utan beslut av länsstyrelsen innebär samtidigt minskade administrativa kostnader för länsstyrelserna.
Av samma skäl som angetts för länsstyrelserna medför direktivets bestämmelser om skärpt tillsyn att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, i sin egenskap av tillsynsvägledande myndighet, behöver fördjupa sin tillsynsvägledning avseende Sevesotillsyn. Ökade arbetsinsatser kommer framför allt att krävas inom de områden som handlar om samordning och samverkan med andra myndigheter, att ta fram myndighetsgemensamma metodstöd, att ta fram och genomföra utbildningar samt att följa upp och utvärdera länsstyrelsens tillsyn. I och med förslaget om Sevesotillsynsavgifter kommer Myndigheten för samhällsskydd och beredskap också att behöva utveckla sin tillsyns-vägledning till att inkludera frågor om avgiftsdebitering samt utveckla det uppföljningssystem och återrapporteringssystem som regeringen föreslår.
Regeringen anser att de ökade resurser som krävs för att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ska kunna fullgöra sina tillsyns-vägledande uppgifter inom Sevesoområdet ska finansieras genom myndighetens förvaltningsanslag.
Förslaget att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ska få i uppgift att ansöka om återkallelse och omprövning enligt 24 kap. 3-6 §§ miljöbalken kan antas stärka myndighetens ställning som part i ansökningsmål och innebär en ökad möjlighet för den att agera i de fall myndigheten uppmärksammar ett behov av återkallelse eller omprövning av en Sevesoverksamhets tillstånd, något som på sikt kan antas medföra säkrare Sevesoverksamheter. Förslaget kommer att innebära visst merarbete för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap när det gäller att ta emot och granska underlag som ett led i att bedöma om åter-kallelse eller omprövning krävs. Vid ett eventuellt omprövnings-förfarande påbörjat av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap kan kostnader uppstå när det gäller att ta fram underlag, liksom rättegångskostnader. Det bedöms emellertid endast i undantagsfall komma att bli aktuellt att initiera denna typ av ärenden från myndighetens sida. De ökade kostnader som förslaget i denna del innebär bör därför kunna rymmas inom myndighetens nuvarande ekonomiska ramar.
Den ökade omfattningen av tillsynen inom Sevesoområdet bedöms inte komma att leda till en större ökning av antalet överklagade tillsynsmål än att eventuella merkostnader för detta kan rymmas inom mark- och miljödomstolarnas befintliga ekonomiska ramar.
När kravet på detaljplan utvidgas till att även omfatta Seveso-verksamheter påverkas de statliga myndigheter som deltar i planprocessen. Även om antalet Sevesoverksamheter är begränsat kan det ändå antas leda till att det varje år krävs åtminstone någon eller några nya detaljplaner för sådana nya verksamheter eller för ny eller komplettering i befintlig bebyggelse i anslutning till en sådan verksamhet. I första hand får detta betydelse för länsstyrelsen, lantmäterimyndigheten och Trafikverket. För statens del bör den ökade kostnaden kunna hanteras inom ramen för befintliga anslag.
Konsekvenser för kommuner
Kommunen har redan enligt gällande regelverk ett ansvar för att till allmänheten förmedla tillräcklig information om Sevesoverksamheter som kan beröra dem särskilt, för den händelse att en allvarlig kemikalie-olycka inträffar. Av 14 § Sevesolagen följer att kostnaderna för den information som ska lämnas kan debiteras verksamhetsutövarna.
Den operativa Sevesotillsynen ska enbart utföras av länsstyrelserna, vilket hittills också varit fallet i praktiken. I dagsläget finns ingen överlåten Sevesotillsyn till någon kommun, varför förslaget avseende tillsyn inte bedöms få några konsekvenser för kommunerna.
Kommunens ansvar för den externa planen för räddningsinsatser följer sedan tidigare av lagen och förordningen om skydd mot olyckor. Som framgår av avsnitt 6.7 behöver ett förtydligande ske på förordningsnivå avseende de tidsfrister för färdigställande av nya och uppdaterade externa planer för räddningsinsatser som direktivet kräver.
Eftersom det är kommunen som svarar för planläggningen enligt PBL kan kommunen behöva göra fler detaljplaner när kravet på detaljplan utvidgas till att även omfatta Sevesoverksamheter. Antalet Seveso-verksamheter är emellertid begränsat och kommunen har möjlighet att ta ut en avgift för sina kostnader från den som har nytta av planläggningen. Den kommunala finansieringsprincipen aktualiseras därför inte.
Konsekvenser för enskilda och företag
Seveso III-direktivet medför vissa strängare krav för verksamhets-utövarna. Det gäller i fråga om samråd med allmänheten, framtagandet och uppdaterandet av vissa dokument och tillsyn.
Förslaget att samråd ska ske med allmänheten också i fråga om andra Sevesoverksamheter än sådana som faller under miljöbalkens föreskrifter om betydande miljöpåverkan innebär ett ökat inflytande för allmänheten. Förslaget innebär samtidigt i någon mån ökade kostnader för verksamhetsutövaren.
Det faktum att verksamhetsutövaren ska lämna in handlings-programmet till länsstyrelsen saknar betydelse från kostnadssynpunkt. De ökade kraven på säkerhetsledningssystem kan dock innebära en något ökad kostnad för vissa företag. Regeringen bedömer dock att det stora flertalet av företag det nu är fråga om redan har lednings- och säkerhetsledningssystem inom den befintliga organisationen som täcker även de nya kraven.
Införandet av en Sevesotillsynsavgift innebär att samtliga Seveso-verksamheter i Sverige påförs en kostnad som de tidigare inte haft. Förslaget är emellertid i överensstämmelse med den miljörättsliga principen att förorenaren ska betala de kostnader denne orsakar - eng. Polluter Pays Principle. Denna princip tillämpas redan inom miljöbalkens avgiftssystem. Möjligheterna för länsstyrelserna att kunna utföra en kvalitativ och likvärdig Sevesotillsyn kommer även att gynna Seveso-verksamhetsutövarna i form av en mer enhetlig Sevesotillsyn.
En fördubbling av antalet tillsynsbesök på den högre kravnivån jämfört med i dag förväntas, enligt Seveso III-utredningen, innebära åtminstone en fördubbling av företagens kostnader. På den lägre kravnivån gäller enligt Seveso III-direktivet ett tillsynsbesök vart tredje år. Med utgångs-punkt i antalet tillsynsbesök på den lägre kravnivån i dag kan kostnaderna för företagen förväntas öka med runt femtio procent. Om företagets verksamhet omfattar flera Sevesoverksamheter inom anläggningen på både den högre och lägre kravnivån kan, enligt utredningen, kostnaderna sammanlagt komma att trefaldigas under en treårsperiod jämfört med i dag.
Regeringen bedömer att verksamhetsutövarna också gynnas av en ökad tillsyn, då de har ett naturligt intresse av en säker hantering av verksamheten. Företagens kostnader kan också komma att minska något genom att möjligheten ges att förlänga tillsynsintervaller i vissa fall.
Det faktum att det införs en tillsynsavgift och dess storlek bedöms inte påverka en Sevesoverksamhets möjlighet att etablera sig på den svenska marknaden. Förslaget att avgifterna ska bestämmas med beaktande av Sevesoverksamheternas omfattning, komplexitet och bedömda risk, syftar bl.a. till att åstadkomma konkurrensneutralitet.
Förslaget att Sevesoverksamheter ska omfattas av 2 kap. 4 § lagen om skydd mot olyckor utan föregående beslut av länsstyrelsen innebär minskade administrativa kostnader för verksamhetsutövarna.
När kravet på detaljplan utvidgas till att även omfatta Seveso-verksamheter kan enskilda och företag komma att påverkas negativt. För verksamhetsutövaren kan kravet på detaljplan leda till ökade kostnader och att det tar längre tid att nyetablera en Sevesoverksamhet än vad som annars varit fallet, inte minst eftersom miljöbedömningen kring verksamheter som kan innebära risker för omgivningen kan bli omfattande. Många av de uppgifter som behövs inom ramen för planärendet är emellertid av sådant slag att de även kommer att behövas för det handlingsprogram som krävs enligt Sevesolagen. För verksamhetsutövaren kan kostnaderna för planarbetet i det enskilda fallet emellertid bli betydande. Likafullt får denna kostnad anses vara godtagbar mot bakgrund av de intressen som regleringen avser att tillgodose.
Även enskilda som önskar placera ett byggnadsverk i närheten av en Sevesoverksamhet kan påverkas negativt av det utvidgade kravet på detaljplan. I många fall kommer dessa konsekvenser att vara av samma slag som för verksamhetsutövare som etablerar en ny Sevesoverksamhet. Undantagsvis kan konsekvensen av det utvidgade kravet på detaljplan bli att det uppstår sådana kostnader för den enskilde att kostnaden inte kan anses motiverad i förhållande till den åtgärd som den enskilde önskar vidta, med den följden att det nya byggnadsverket inte kommer till stånd. Likafullt får en sådan konsekvens anses vara godtagbar i förhållande till de intressen som regleringen avser att tillgodose.
Planläggningen kan även ha positiva konsekvenser för enskilda och företag, bl.a. genom den s.k. byggrätt som en detaljplan vanligtvis medför.
Miljökonsekvenser
De åtgärder som regeringen föreslår i denna proposition syftar till att stärka strukturen för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor. Förslagen bedöms inte ha någon negativ miljö-påverkan.
13 Författningskommentar
13.1 Förslaget till lag om ändring i miljöbalken
6 kap.
4 a §
Paragrafen är ny. Den tydliggör vad samrådet enligt 4 § ska avse om det rör en verksamhet (s.k. Sevesoverksamhet) som omfattas av lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor (Sevesolagen). Om verksamheten eller åtgärden anses medföra sådan miljöpåverkan och omfattas av Seveso-lagen på det sättet att föreskrifterna om miljökonsekvensbeskrivning ska tillämpas, ska samrådet således även avse hur allvarliga kemikalie-olyckor till följd av verksamheten eller åtgärden ska kunna förebyggas och begränsas. Detta framgår av första punkten.
I andra punkten tydliggörs verksamhetsutövarens uppgiftsskyldighet före samrådet. Om den planerade verksamheten eller åtgärden innefattar en verksamhet som faller under 4 § och Sevesolagens tillämpning, är verksamhetsutövaren skyldig att lämna uppgift om detta. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.2.
9 §
Bestämmelsen justeras på så sätt att samråd enligt nya 4 a § också ska ingå i det beslutsunderlag som ska beaktas vid prövningen av en ansökan om tillstånd. I övrigt görs endast redaktionella ändringar. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.2.
22 kap.
1 §
Av punkten 6 följer att även handlingsprogrammet enligt 8 § Seveso-lagen ska ingå i en ansökan om tillstånd att anlägga, driva eller ändra en Sevesoverksamhet enligt miljöbalkens bestämmelser. Dessutom ska säkerhetsrapporten enligt 10 § Sevesolagen, enligt vad som gäller sedan tidigare, ingå i ansökan i de fall det rör sig om en verksamhet eller åtgärd som omfattas av den högre kravnivån enligt Sevesolagstiftningen. Övriga ändringar består endast av smärre språkliga justeringar. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.3.
3 a §
Paragrafen är ny. De obligatoriska uppgifter som en kungörelse ska inne-hålla kompletteras med krav på en upplysning om att verksamheten omfattas av Sevesolagen, när så är fallet. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.2.
24 kap.
7 §
Ändringen i första stycket innebär att även Myndigheten för samhällsskydd och beredskap får ansöka om sådan prövning hos en mark- och miljödomstol som avses i 3-6 §§. Övriga ändringar består endast av smärre språkliga justeringar. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.4.
25 kap.
3 §
Paragrafen reglerar fördelningen av kostnader i vissa typer av mål vid mark- och miljödomstolen. Genom ändringen i första och andra stycket har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap lagts till bland de uppräknade myndigheterna. Ändringen är en följd av ändringen i 24 kap. 7 §. Övriga ändringar består endast av smärre språkliga justeringar. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.4.
Övergångsbestämmelser
Genom övergångsbestämmelserna tydliggörs att ändringen i 22 kap. 1 § 6 inte påverkar de mål och ärenden som är under handläggning enligt miljöbalkens bestämmelser vid bestämmelsens ikraftträdande. Vidare framgår att den nya paragrafen, 22 kap. 3 a §, inte ska gälla när en kungörelse redan har skett i ett ärende. Övergångsbestämmelserna behandlas i avsnitt 11.
13.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor
2 §
Paragrafen innehåller definitioner av viktiga uttryck som används i lagen. Regeringens bemyndigande om att få föreskriva vilka ämnen som anses vara farliga ämnen enligt lagen har tydliggjorts och flyttats till 3 §. För att någon ska omfattas av uttrycket verksamhetsutövare krävs bl.a. att denne har rätt att fatta avgörande beslut - av ekonomisk art eller av annan natur - om den tekniska driften. Definitionerna behandlas i avsnitt 6.2.
3 §
Bemyndigandet för regeringen att genom föreskrifter ange såväl vilka farliga ämnen som mängden ämnen som ska gälla för lagens tillämplighet samlas och tydliggörs i bestämmelsen. Vidare klargörs att det finns två kravnivåer för de verksamheter som lagen reglerar, en högre och en lägre. Vilken kravnivå som en verksamhet tillhör bestäms av regeringen i förordning i enlighet med det nya bemyndigandet.
I andra stycket har ordet förväntade ersatt ordet möjliga i enlighet med definitionen i artikel 3 punkt 12 i Seveso III-direktivet. Någon ändring i sak är inte avsedd. Därtill tydliggörs att även okontrollerade reaktioner av ämnena i ett lager ska ingå vid bedömningen av förekomsten av farliga ämnen, i enlighet med Seveso III-direktivet. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.1.
4 §
I paragrafen anges undantagen från lagens tillämpningsområde. Ett nytt undantag har införts, enligt vilket viss transport av farliga ämnen som bulklast eller drivmedel i fartyg inte omfattas av lagen. I övrigt har vissa smärre justeringar av befintliga undantag gjorts. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.1.
7 §
I paragrafens första stycke klargörs till vilken länsstyrelse en anmälan ska ges in. Det befintliga andra stycket upphävs eftersom frågor som rör innehållet i en anmälan ska regleras i förordning. Genom bemyndigandet i 12 a § ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att meddela föreskrifter bl.a. om när en anmälan ska ges in. Därför utgår även delar av de föreskriftsbemyndiganden som finns i befintliga tredje stycket, liksom sista stycket. Det kommer således framgå av förordning när en anmälan om förändringar i en verksamhet ska ske.
Av ett nytt andra stycke framgår att en verksamhet får påbörjas tidigast sex veckor efter det att en anmälan har gjorts, om inte länsstyrelsen beslutar något annat. Länsstyrelsen kan i det enskilda fallet besluta att verksamheten får påbörjas tidigare eller att detta inte får ske förrän senare, allt beroende på vad som är nödvändigt för att länsstyrelsen i sin tillsynsuppgift ska kunna ta ställning till behovet av eventuella förelägganden om förebyggande åtgärder. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.3.
8 §
Av paragrafens första stycke framgår att samtliga verksamhetsutövare som omfattas av lagen ska ta fram ett handlingsprogram för hur allvarliga kemikalieolyckor ska förebyggas. Vidare tydliggörs att handlings-programmet ska genomföras genom ett säkerhetsledningssystem. I 12 a § bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om bl.a. innehållet i ett handlingsprogram. Därför utgår det föreskriftsbemyndigande som nu finns i paragrafens andra stycke.
I ett nytt andra stycke föreskrivs till vilken länsstyrelse handlings-programmet ska ges in. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.5.
10 §
Av bestämmelsen framgår att en säkerhetsrapport ska upprättas för verksamheter som tillhör den högre kravnivån. Att det finns verksam-heter som tillhör den högre respektive den lägre kravnivån framgår av
3 §. I bestämmelsen föreskrivs att en säkerhetsrapport ska ges in till den länsstyrelse inom vars län verksamheten är belägen. Andra stycket upphävs. I 12 a § regleras att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om bl.a. innehållet i en säkerhetsrapport.
Bemyndigandet i det befintliga sista stycket för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag från kraven på innehåll i en säkerhetsrapport tas bort, då Seveso III-direktivet inte medger sådana undantag. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.6.
11 §
Bestämmelsen upphävs. Delar av innehållet behandlas i 10 §. Genom bemyndigandet i 12 a § ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att föreskriva om såväl uppdatering som inlämning av säkerhetsrapport.
12 §
I första stycket har uttrycket "omfattas av kravet på säkerhetsrapport" ersatts med "tillhör den högre kravnivån", i enlighet med den reviderade 3 §. Övriga stycken i bestämmelsen upphävs. Genom bemyndigandet i 12 a § ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bl.a. möjlighet att föreskriva om vad den interna planen ska innehålla och när den ska uppdateras. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.6.
12 a §
Bestämmelsen är ny. I första stycket anges samlat de bemyndiganden som finns för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om innehållet i en anmälan, ett handlings-program, ett säkerhetsledningssystem, en säkerhetsrapport och en intern plan för räddningsinsatser, när och på vilket sätt dokumenten ska lämnas in och när de ska uppdateras.
Av andra stycket framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer dessutom får meddela föreskrifter om vilka åtgärder en verksamhetsutövare ska vidta i anslutning till den interna planen för räddningsinsatser (se 12 §). Det kan t.ex. röra sig om skyldigheter att öva en sådan plan. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 6.3 och 6.5-7.
13 §
Ändringarna i bestämmelsens första till tredje stycke är redaktionella. Genom det nya sista stycket ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att meddela föreskrifter om hur samråd enligt andra stycket ska ske och föreskriva om undantag från samrådsskyldigheten. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.2.
13 a §
Bestämmelsen är ny. Av första stycket följer att om två eller flera Sevesoverksamheter ligger så nära varandra att de kan påverka varandra ur ett olycksperspektiv ska de berörda verksamhetsutövarna utbyta lämplig information med varandra. Informationen ska sedan utgöra en del av underlaget för verksamheternas handlingsprogram, säkerhets-ledningssystem, säkerhetsrapporter och interna planer för räddnings-insatser. Det är verksamhetsutövarna som har att bedöma vilken information som är lämplig och som behöver utbytas med hänsyn till lagstiftningens övergripande syfte, nämligen att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor.
I andra stycket föreskrivs att de berörda verksamhetsutövarna gemensamt ska ta fram informationen och lämna den till den eller de kommuner där verksamheterna är belägna så att informationen därigenom kan bli tillgängliggjord för allmänheten, i enlighet med vad som följer av 14 §. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.2.
14 §
Enligt första stycket ska kommunen se till att allmänheten får tillgång till aktuell information om de Sevesoverksamheter som finns i kommunen. Informationsskyldigheten avser alla Sevesoverksamheter, oavsett krav-nivå. Av andra stycket framgår att information som rör säkerhetsåtgärder i händelse av en olycka ska lämnas för verksamheter som tillhör den högre kravnivån. Kommunens informationskrav ska inte längre omfatta utlandet. Föreskriftsbemyndigandet i det befintliga andra stycket har flyttats till en ny paragraf, se 14 a §. I tredje stycket regleras att verksamhetsutövaren ansvarar för de kostnader som uppkommer med anledning av informationen. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.1 och 8.4.
14 a §
Bestämmelsen, som är ny, anger ett föreskriftsbemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om den information som ska lämnas enligt 13 a och 14 §§. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 8.1.
15 §
Det lagstadgade kravet på att tillsyn som utförs enligt Sevesolagen och miljöbalken ska samordnas har tagits bort. Frågan om samordning regleras på förordningsnivå. Endast Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och länsstyrelsen ska ha tillsynsansvar enligt Sevesolagen. Befintliga andra och tredje stycket har följaktligen upphävts. I ett nytt andra stycke ges regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att meddela förskrifter om tillsyn enligt lagen. Föreskriftsbemyndigandet, som tidigare funnits i 17 §, ges en mer generell räckvidd. Bemyndigandet omfattar t.ex. tillsynsbesökens frekvens och omfattning, liksom tillsynsplanens och tillsynsprogrammets innehåll, se 18 §. Överväganden om tillsyn behandlas i avsnitt 10.
16 §
Bestämmelsen upphävs då det inte längre ska vara möjligt för en länsstyrelse att överlåta tillsynsansvaret till en kommun. Se avsnitt 10.1.
17 §
Bestämmelsen upphävs då föreskriftsbemyndigandet har flyttats till 15 § andra stycket. Se kommentar under 15 §.
18 §
I bestämmelsen har ett tillägg gjorts om att Sevesoverksamheterna ska omfattas av en tillsynsplan som beslutas av aktuell länsstyrelse. Utifrån tillsynsplanen ska länsstyrelsen för varje enskild verksamhet utarbeta ett särskilt tillsynsprogram. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.1.
18 a §
Bestämmelsen är ny. I första stycket införs en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avgifter för tillsyn av Sevesoverksamheter.
Av andra stycket framgår att regeringen får meddela föreskrifter om att en myndighet får besluta att dess beslut om att påföra en avgift enligt Sevesolagen eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen ska gälla omedelbart. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.3 och 10.6.
25 §
Eftersom kommunen inte längre kommer kunna utöva tillsyn enligt Sevesolagen justeras bestämmelsen till att endast omfatta beslut som fattats av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och av länsstyrelsen. I andra stycket har ett tillägg gjorts om att beslut om tillsynsplan inte får överklagas. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 10.6
13.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor
2 kap.
4 §
Genom tillägget i tredje stycket föreskrivs en skyldighet för samtliga som äger eller bedriver verksamhet under Sevesolagen att analysera riskerna för olyckor, i skälig omfattning hålla och bekosta beredskap med personal och egendom samt i övrigt vidta sådana nödvändiga åtgärder som följer av lagen. Skyldigheterna ska ses i ljuset av verksamhetens art och omfattning enligt den bedömning som görs enligt Seveso-lagstiftningen. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 9.2.
13.4 Förslaget till lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900)
4 kap.
2 §
Paragrafen, som innehåller bestämmelser om krav på reglering med detaljplan, har ändrats i syfte att förtydliga detaljplanekravet vid nybyggnad av byggnadsverk i närheten av Sevesoverksamheter respektive vid nyetablering av sådana verksamheter. Syftet är att före-bygga att allvarliga kemikalieolyckor ska drabba människor och miljön samt att begränsa följderna av sådana olyckor.
Första stycket 2 har ändrats endast redaktionellt till följd av införandet av en ny punkt 4. Även första stycket 3 a har ändrats redaktionellt. Bestämmelsen motsvaras av tidigare första stycket 3 b. Tidigare första stycket 3 a har i stället arbetats in i punktens inledning och lag-hänvisningen, att bygglov krävs enligt 9 kap. eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 7 §, har tagits bort för ökad läsbarhet. Att laghänvisningen tas bort medför ingen ändring i sak.
Bestämmelsen i första stycket 3 b är ny. Enligt bestämmelsen ska kommunen med en detaljplan pröva ett mark- eller vattenområdes lämplighet för bebyggelse och byggnadsverk samt reglera bebyggelse-miljöns utformning för byggnadsverk som kräver bygglov, om byggnadsverket placeras i närheten av en verksamhet som omfattas av Sevesolagen. Vindkraftverk och s.k. komplementbostadshus enligt 9 kap. 4 a § är undantagna. Byggnadsverket ska anses vara placerat i närheten av en Sevesoverksamhet om byggnadsverket, eller de som uppehåller sig i ett sådant byggnadsverk som utgör en byggnad, kan komma att skadas vid en olycka som berör Sevesoverksamheten. Detta innebär att avståndet till Sevesoverksamheten får stor betydelse för bedömningen. Vid denna bedömning ska hänsyn tas både till arten av den tillkommande bebyggelsen och till de risker som är förknippade med den aktuella Sevesoverksamheten. Bostadsbyggnader och andra byggnadsverk såsom skolor, sjukhus och industrier kan således kräva ett större avstånd till Sevesoverksamheten än viss annan bebyggelse. Kravet på detaljplan ska således prövas utifrån förutsättningarna i det enskilda fallet och beror följaktligen på arten av den tillkommande bebyggelsen och på de risker som är förknippade med den aktuella Sevesoverksamheten. Kravet på detaljplan enligt första stycket 3 b är oberoende av kraven i första stycket 3 a. Det är således ingen förutsättning att byggnadsverkets användning även ska få betydande inverkan på omgivningen eller att det ska råda stor efterfrågan på området för bebyggande för att byggnadsverket ska omfattas av kravet på detaljplan enligt denna punkt. Med "verksamhet" avses detsamma som enligt Sevesolagens definition i 2 §. Kravet på detaljplan gäller såväl Sevesoverksamheter på högre som lägre kravnivå enligt Sevesolagen och Sevesoförordningen.
Även bestämmelsen i första stycket 4 är ny. Enligt bestämmelsen ska kommunen med en detaljplan pröva ett mark- eller vattenområdes lämplighet för bebyggelse och byggnadsverk samt reglera bebyggelse-miljöns utformning för en åtgärd som kräver bygglov, vid nyetablering av en verksamhet som omfattas av Sevesolagen. Med nyetablering avses både den situationen att en ny verksamhet etableras på en viss plats där den inte har funnits tidigare och den situationen att en befintlig verksamhet utökas på ett sådant sätt att den efter utökningen omfattas av Sevesolagen. Det saknar betydelse på vilket sätt som åtgärden kräver bygglov, t.ex. om det är fråga om en åtgärd som avser nybyggnad, till-byggnad eller annan ändring än tillbyggnad.
Även i detta fall omfattar kravet på detaljplan såväl Seveso-verksamheter på högre som lägre kravnivå enligt Sevesolagen och Sevesoförordningen. Med "verksamhet" avses detsamma som enligt Sevesolagens definition i 2 §.
I andra stycket föreskrivs ett undantag från första stycket 3, nämligen för det fall byggnadsverket kan prövas i samband med en prövning av ansökan om bygglov eller förhandsbesked och användningen av byggnadsverket inte kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Genom ändringen i första stycket 3 b, som innebär att kravet på detaljplan även ska omfatta vissa byggnadsverk som placeras i närheten av en Sevesoverksamhet, utökas tillämpningsområdet för andra stycket. Även om ett byggnadsverk omfattas av kravet på detaljplan enligt första stycket 3 b kan det i vissa fall vara möjligt att avstå från planläggning och i stället pröva byggnadsverket i samband med en ansökan om bygglov eller förhandsbesked. Så kan bl.a. vara fallet om det är fråga om ett byggnadsverk som människor inte annat än undantagsvis uppehåller sig i eller på, t.ex. ett upplag eller en mur, eller om det står klart att inga människor eller miljön kan komma att påverkas negativt i händelse av en olycka vid Sevesoverksamheten. I sådana fall finns vanligtvis inte något behov av att pröva åtgärden genom planläggning. Om det finns skäl att anta att en olycka vid Sevesoverksamheten kan medföra risker för människors hälsa och säkerhet är det emellertid inte lämpligt att enbart pröva åtgärden i samband med en prövning av ansökan om bygglov eller förhandsbesked. Bestämmelsen behandlas i avsnitt 7.1.
Övergångsbestämmelsen
Enligt övergångsbestämmelsen gäller äldre föreskrifter fortfarande för mål och ärenden som har påbörjats före ikraftträdandet och för mål och ärenden som avser överklagande av beslut om sådana mål och ärenden till dess att målet eller ärendet är slutligt avgjort. Ett ärende bör anses ha påbörjats vid den tidpunkt då en ansökan om lov eller förhandsbesked eller en anmälan har inkommit till byggnadsnämnden. Övergångs-bestämmelserna behandlas i avsnitt 11.
Direktiv
Sammanfattning av betänkandet En översyn inom Sevesoområdet (SOU 2013:14)
Vi har haft i uppdrag att göra en översyn av lagen (1999:381) och förordningen (1999:382) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor, den s.k. Sevesolagstiftningen samt närliggande lagstiftning.
Sevesolagstiftningen tillämpas på sådana verksamheter där vissa farliga ämnen förekommer i en viss angiven mängd. I dag finns det 375 Sevesoverksamheter i Sverige. Vanliga branscher med Seveso-verksamheter i Sverige är verksamheter som har tillverkning av kemikalier och kemiska produkter, verksamheter för lagring av bränslen och kemiska produkter, verksamheter med stål- och metallframställning och verksamheter med massa-, pappers- och pappersvarutillverkning. Sevesoverksamheterna finns representerade i landets samtliga 21 län.
De områden som vi särskilt sett över är regleringen av tillsyn och tillståndsgivning av Sevesoverksamheter samt hur tillsynen utövas och fungerar i praktiken. Samordningen av Sevesotillsynen mellan länsstyrelserna och Arbetsmiljöverket har granskats och vi har lämnat förslag till hur samordningen mellan dessa myndigheter kan förbättras. Vi har även lämnat förslag till hur Myndigheten för samhällsskydd och beredskap kan fördjupa sin Sevesotillsynsvägledning. Vi har också analyserat om Sevesotillsynen och miljöbalkstillsynen alltid måste ske samtidigt och av samma myndighet. Vidare har vi tittat på om nuvarande system för finansiering av tillsyn och tillståndsprövning av Seveso-verksamheter är det mest ändamålsenliga. I de fall våra förslag innebär ökade kostnader jämfört med i dag har vi lämnat förslag till finansiering.
Våra förslag har som målsättning att leda till en mer effektiv, ändamålsenlig och överblickbar Sevesolagstiftning samt en organisation av Sevesotillsynen som är rättssäker, enhetlig och samordnad. Vårt förslag om Sevesotillsynsavgifter innebär att staten kommer att tillföras ca 17 miljoner kr per år i avgiftsintäkter. Sammantaget innebär våra förslag en förstärkt organisation för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor.
Nedan följer en sammanfattning av våra överväganden och förslag.
Ansvaret för Sevesotillsynen måste koncentreras till färre länsstyrelser
Den operativa Sevesotillsynen utförs i dag av landets länsstyrelser. Antalet Sevesoverksamheter varierar mellan de olika länen och en inte obetydlig del av länsstyrelserna har tillsyn över ett begränsat antal Sevesoverksamheter. Arbetsmiljöverket utövar tillsyn vid Seveso-verksamheter utifrån sitt regelverk. Arbetsmiljöverket och länsstyrelserna samordnar i stor utsträckning sina Sevesotillsynsbesök. I vissa fall deltar även kommuner vid tillsynsbesöken när de har ansvar för tillsynen enligt miljöbalken och för att utöva tillsyn enligt lagen (2003:778) om skydd mot olyckor och lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor.
De brister som vi identifierat i dagens organisation av Sevesotillsynen avser huvudsakligen samordningen av Sevesotillsynen mellan läns-styrelserna och Arbetsmiljöverket. Vidare har det framkommit att kvaliteten på Sevesotillsynen och kompetensen hos de som utför Seveso-tillsynen i stor utsträckning skiljer sig åt mellan olika länsstyrelser.
Vi anser att länsstyrelsernas ansvar för Sevesotillsynen ska koncentreras till färre länsstyrelser än i dag. Koncentrationen av Seveso-tillsynsansvaret till färre länsstyrelser innebär att varje länsstyrelse får Sevesotillsynsansvaret för fler Sevesoverksamheter. Denna koncentration ger ökade möjligheter för ansvariga Sevesohandläggare att arbeta upp erforderlig kompetens, erfarenhet och rutin inom Sevesoområdet. Med större möjlighet till specialisering hos Sevesohandläggarna blir Seveso-tillsynen även effektivare, mer rättssäker och mer likartad över landet. Vidare förenklas möjligheterna till samordning av Sevesotillsynen mellan länsstyrelserna och Arbetsmiljöverket. Denna ordning gynnar även verksamhetsutövarna.
Vi föreslår därför att Sevesotillsynsansvaret förs över från landets 21 länsstyrelser till de länsstyrelser som har miljöprövningsdelegationer. En överflyttning av tillsynsansvaret till de länsstyrelser som har miljö-prövningsdelegationer medför effektivitets- och resursvinster då det blir samma myndighet som handlägger tillstånds- och tillsynsfrågor för mer-parten av Sevesoverksamheterna. Med denna ordning kan även kunskaper och erfarenheter från tillsyn av Sevesoverksamheter lättare beaktas när villkor som rör säkerhetsfrågor formuleras i tillstånds-prövningen för verksamheterna.
Utredningen om den statliga regionala förvaltningen (Fi 2009:07) har i betänkandet Statens regionala förvaltning - förslag till en angelägen reform (SOU 2012:81), lämnat förslag som innebär att antalet länsstyrelser ska bli elva stycken, vardera med en miljöprövnings-delegation. Utredningen om den statliga regionala förvaltningens förslag till geografisk indelning följer i princip den koncentration som redan gjorts av miljöprövningsdelegationerna till 12 länsstyrelser. Det enda undantaget är att länsstyrelsen i Hallands län i dag har en egen miljöprövningsdelegation. Enligt förslaget förs länsstyrelsen i Halland och därmed även miljöprövningsdelegationen till länsstyrelsen i Västra Götaland. Förslaget innebär vidare att varje länsstyrelse ska ha en sätesort samtidigt som varje länsstyrelse ska ha verksamhet vid ett antal lokalkontor. Enligt förslaget ska länsstyrelserna omfatta följande geografiska områden.
1. Norrbottens län med sätesort i Luleå
2. Västerbottens län med sätesort i Umeå
3. Jämtlands och Västernorrlands län med sätesort i Östersund
4. Dalarnas och Gävleborgs län med sätesort i Falun
5. Värmlands och Örebro län med sätesort i Örebro
6. Uppsala, Södermanlands och Västmanlands län med sätesort
i Uppsala
7. Stockholms och Gotlands län med sätesort i Stockholm
8. Västra Götalands och Hallands län med sätesort i Göteborg
9. Jönköpings och Östergötlands län med sätesort i Linköping
10. Kalmar och Kronobergs län med sätesort i Växjö
11. Skåne och Blekinge län med sätesort i Malmö
Vi anser att Utredningen om den statliga regionala förvaltningens (Fi 2009:07) ovan redovisade förslag till länsstyrelseorganisation är ändamålsenligt vid bedömningen av vilka länsstyrelser som i framtiden bör ansvara för Sevesotillsynen. Ett genomförande av förslaget innebär således att vårt förslag om koncentration av Sevesotillsynsansvaret kommer att kunna uppnås.
Som en följd av behovet att koncentrera Sevesotillsynsansvaret till färre länsstyrelser anser vi att den möjlighet som länsstyrelserna har i dag, nämligen att överlåta Sevesotillsynsansvaret till kommuner, motverkar det ovan redovisade förslaget till koncentration. Bibehållen möjlighet att överlåta Sevesotillsynen till kommuner skulle istället kunna leda till att ansvaret för Sevesotillsynen sprids ut på ännu fler aktörer än i dag. Vi föreslår därför att länsstyrelsernas möjlighet att överlåta Sevesotillsynen till kommuner tas bort.
Samtliga Sevesoverksamheter inom högre kravnivå ska tillstånds-prövas enligt miljöbalkens bestämmelser
Sevesoverksamheter kan vara A-, B-, C- och s.k. U-verksamheter. Mängden farliga ämnen anges i en bilaga till Sevesoförordningen och verksamheterna indelas efter denna bilaga i lägre eller högre kravnivå.
Vi har haft i uppdrag att analysera om det finns Sevesoverksamheter på högre kravnivå som, "oavsett miljöpåverkan", bör omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalken eller om tillståndsplikten enligt miljöbalkens bestämmelser kan tas bort. Vi har uppfattat att med begreppet "oavsett miljöpåverkan" avses sådana verksamheter som inte har så stor miljöpåverkan.
De verksamheter som eventuellt skulle kunna undantas från tillstånds-plikt är Sevesoverksamheter på högre kravnivå, som inte är tillstånds-pliktiga enligt miljöbalkens prövningsnivå A eller B, det vill säga C- och de s.k. U-verksamheterna på högre kravnivå. Det har visat sig att det i dagsläget endast finns ett tiotal sådana här Seveso-verksamheter i Sverige.
Vid en borttagen tillståndsplikt skulle ett särskilt system för gransk-ningen av dessa Sevesoverksamheters säkerhetsrapport samt kommuni-ceringen av resultatet av granskningen av säkerhetsrapporterna behöva inrättas. Att etablera ett helt eget system för specifikt denna typ av verk-samheter strider enligt vår uppfattning mot grundtankarna bakom den samordnade miljö- och säkerhetsprövningen av Sevesoverksamheterna. Ur ett säkerhetsperspektiv kan det inte heller bortses från att ett förändrat system skulle kunna innebära ett större risktagande och att miljö- och säkerhetsprövningen inte sker i den omfattning som är önskvärd. Myndigheters, organisationers och enskildas möjligheter att granska, få insyn och påverka beslutsunderlag i motsvarande omfattning som sker i dag skulle även äventyras. Såväl branschen som ett antal länsstyrelser som utredningen har samrått med är dessutom av uppfattningen att dessa verksamheter alltjämt ska tillståndsprövas.
Vid en proportionalitetsbedömning av de administrativa kostnaderna och eventuella besparingar som kan göras vid en borttagen tillståndsplikt ställt mot miljönyttan måste de omfattande konsekvenser som en olycka vid en Sevesoverksamhet skulle kunna medföra beaktas. De resursvinster som skulle kunna göras på grund av administrativa lättnader vid en borttagen tillståndsplikt är enligt vår bedömning högst marginella. Vi föreslår därför att den nuvarande tillståndsplikten enligt miljöbalken för de C- och s.k. U-verksamheterna på högre kravnivå enligt Seveso II direktivet som omfattas av förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydds bilaga, avdelning 4, ska bestå.
Avgifter införs för Sevesotillsynen
Den ersättning för Sevesotillsyn som enligt dagens system betalas ut till länsstyrelserna via anslag har varit oförändrad sedan Sevesolagen trädde i kraft år 1999. Detta har lett till att länsstyrelsernas resurser för att utföra Sevesotillsynsverksamhet har minskat under åren och ersättningen är i dag på många håll otillräcklig.
Dagens anslagsfinansiering av Sevesotillsynen, som bara är aktuell vid Sevesotillsyn av Sevesoverksamheter på högre kravnivå, är inte i linje med den internationellt vedertagna miljörättsliga principen att förorenaren ska betala de kostnader som denne orsakar - Polluter Pays Principle. Genom ett avgiftssystem som innebär kostnadstäckande avgifter för Sevesotillsyn av samtliga Sevesoverksamheter genomförs även inom Sevesolagstiftningen nu nämnda princip.
Med dagens finansieringssystem finns vidare uppenbara risker för att Sevesotillsynen prioriteras ned till förmån för andra uppgifter inom länsstyrelserna. Länsstyrelsernas bristande resurser påverkar bl.a. även deras förmåga att anställa och behålla personal med relevant kompetens. På sikt kan detta leda till mindre säkra Sevesoanläggningar. Även Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps arbete med bl.a. Seveso-tillsynsvägledning behöver tillförsäkras erforderliga resurser.
För att länsstyrelsernas Sevesotillsyn och Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps Sevesotillsynsvägledning ska tillföras nödvändiga resurser föreslår vi därför att länsstyrelsernas Sevesotillsyn avgiftsbeläggs och att avgifterna regleras i en särskild avgiftsförordning.
Storleken på Sevesotillsynsavgifterna har vi fastställt genom en bedömning av Sevesoverksamheternas komplexitet, omfattning och bedömda risk. Vi föreslår att de högsta årliga Sevesotillsynsavgifterna om 80 700 kr ska betalas av A-verksamheterna på den högre kravnivån. De lägsta Sevesotillsynsavgifterna om 13 500 kr ska C- och de s.k. U-verksamheterna på den lägre kravnivån betala.
Vårt förslag om Sevesotillsynsavgifter innebär att anslaget om ca fyra miljoner kr som årligen betalas ut via Myndigheten för samhällsskydd och beredskap kan tas bort. Detta medför således en besparing för staten med motsvarande belopp. Samtidigt kommer staten att få avgiftsintäkter motsvarande ca 17 miljoner kr per år.
Vi föreslår att länsstyrelserna ska få disponera Sevesotillsyns-avgiftsintäkterna, alternativt att avgiftsintäkterna i varje län återförs till respektive länsstyrelse genom öronmärkta anslag. Detta för att försäkra att varje länsstyrelse erhåller erforderlig finansiering av sina Seveso-tillsynsuppgifter. Vidare måste Myndigheten för samhällsskydd och beredskap tillförsäkras erforderliga resurser för att utföra sina arbets-uppgifter när det gäller Sevesotillsynsvägledning.
En framtida avgift för de merkostnader som uppkommer vid tillståndsprövning av Sevesoverksamheter
Flertalet tillståndspliktiga Sevesoverksamheter betalar i dag avgifter enligt förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken. De som inte betalar dessa avgifter är tiotalet tillståndspliktiga C- och s.k. U-verksamheter på högre kravnivå. Vidare finansieras tillståndsprövning av Sevesoverksamhet på den högre kravnivån delvis av samma anslag som tillsyn av Sevesoverksamheter på högre kravnivå.
Dagens anslagsfinansiering av Sevesotillståndsprövningen av Seveso-verksamheter på högre kravnivå är enligt vår bedömning inte det mest ändamålsenliga systemet för att finansiera de merkostnader som tillståndsprövning av Sevesoverksamheter medför jämfört med tillstånds-prövning av annan miljöfarlig verksamhet. Det nuvarande systemet är inte heller i linje med principen att det är förorenaren som ska betala de kostnader som dennes verksamhet orsakar - Polluter Pays Principle. Det anslagsbaserade systemet för finansiering av merkostnaderna vid tillståndsprövningen av Sevesoverksamheter bör därför ersättas med avgifter. Dessa avgifter tas lämpligast ut inom ramen för det nuvarande systemet med avgifter vid tillståndsprövning av miljöfarlig verksamhet, nämligen genom tidigare nämnd förordning om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.
Då det i dag inte går att göra några säkra bedömningar av hur mycket merkostnader som tillståndsprövning av Sevesoverksamheter medför jämfört med tillståndsprövning av annan miljöfarlig verksamhet föreslår vi att de myndigheter vid vilka särskilda Sevesoprövningskostnader uppkommer utvecklar ett system för löpande redovisning av arbetet med och kostnader för tillståndsprövning av Sevesoverksamheter. Dessa uppgifter kan sedan ligga till grund för att beräkna särskilda Seveso-tillståndsprövningsavgifter. Ett alternativ till detta skulle kunna vara att berörda myndigheter ges ett särskilt regeringsuppdrag, att för en begränsad tid, redovisa hur mycket merarbete och merkostnader tillståndsprövning av Sevesoverksamheter medför jämfört med tillstånds-prövning av annan miljöfarlig verksamhet. När kostnaderna hänförliga till den särskilda Sevesodelen av tillståndsprövningen kan särskiljas från den övriga miljöbalksprövningen är det vår bedömning att de särskilda kostnaderna för tillståndsprövning av Sevesoverksamheter ska belasta Sevesoverksamhetsutövaren. Det särskilda anslaget som utbetalas i dag kan då tas bort.
Tillståndspliktiga C- och s.k. U-verksamheter ska betala avgifter enligt förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken
Mot bakgrund av att vi föreslår att det tiotal Sevesoverksamheter som i dagsläget inte betalar några avgifter enligt förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken, det vill säga C- och de s.k. U-verksamheterna på högre kravnivå, alltjämt ska tillståndsprövas enligt miljöbalkens bestämmelser, föreslår vi att även dessa verksamheter ska betala sådana avgifter.
En rimlig avgift för dessa verksamheter, motsvarande samma kostnads-täckningsgrad som övriga avgifter för miljöfarlig verksamhet har i dag, det vill säga ca 60 procent, har vi bedömt uppgå till 20 000 kr.
Ökade krav på samordning av tillsyn och tillsynsrapporter
Vi föreslår att det i Sevesolagen föreskrivs att Sevesotillsynsmyndig-heterna ska samordna tillsynen med den tillsyn som sker enligt miljö-balken och arbetsmiljölagen i den utsträckning det är lämpligt. För att motverka att en Sevesoverksamhet efter en Sevesotillsyn får mot-stridiga tillsynsrapporter om flera tillsynsmyndigheter deltagit vid samma tillsynsbesök föreslår vi vidare att det i Sevesoförordningen förs in en bestämmelse med innebörd att länsstyrelsen ska samordna sin tillsynsrapport med övriga vid tillsynen deltagande myndigheters tillsynsrapporter innan de skickas till en verksamhetsutövare. Vi före-slår även att de samordnade tillsynsrapporterna ska vara Seveso-verksamheten till handa inom fyra månader efter avslutad tillsyn. Läns-styrelsen ska vara skyldig att inom en rimlig period efter det att verk-samhetsutövaren tagit emot tillsynsrapporten, säkerställa att verk-samhetsutövaren åtgärdar alla de brister som upptäckts.
Behov av fördjupad Sevesotillsynsvägledning från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap
Organisationen av Sevesotillsynen och hur denna utförs i praktiken skiftar mellan olika länsstyrelser. Detta får bl.a. till följd att verksamhets-utövare i olika län riskerar att behandlas olika.
För att uppnå en ökad likvärdighet och enhetlighet i Sevesotillsynen anser vi att konkret vägledning och nationellt enhetliga och allra helst myndighetsgemensamma metodstöd, bl.a. när det gäller riskbeskrivningar vid olika typer av anläggningar, vilka krav som ställs på utformning och hantering av riskanalyser, handledning för granskning av säkerhetsrapporter och tillsynsprogram, samordnad vägledning i specifika sakfrågor, sammanställningar av myndigheters tillsynspraxis och checklistor för Sevesotillsynen behöver tas fram av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Med anledning av vårt förslag om att Sevesotillsynen ska avgiftsbeläggas kommer Myndigheten för samhälls-skydd och beredskap även behöva utöva tillsynsvägledning när det gäller uttag av Sevesotillsynsavgifter. Förutom att ge stöd åt Sevesohand-läggare vid Sevesotillsynen ger enhetliga metodstöd även en ökad förut-sägbarhet och likvärdighet för de verksamheter som ska få tillsynsbesök.
Det finns således ett behov av att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap fördjupar sin Sevesotillsynsvägledning samt tar ett större an-svar när det gäller att utbilda Sevesohandläggare, samordna inblandade myndigheter och utveckla myndighetsgemensamma metodstöd för Sevesotillsynen.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps arbete inom Seveso-tillsynsvägledningsområdet kan finansieras av de Sevesotillsynsavgifter som vi föreslår.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ges möjlighet att ansöka om återkallelse och omprövning enligt 24 kap. 3-6 §§ miljöbalken
Att ett tillstånd enligt miljöbalken har rättskraft i alla frågor som prövats i domen eller beslutet, samtidigt som tillstånden i vissa fall inte är tidsbegränsade, innebär att en ändring av tillstånd eller villkor i princip endast kan åstadkommas genom en omprövning enligt 24 kap. miljö-balken alternativt genom ändrad lagstiftning. Enligt nu gällande bestämmelser får ansökan om återkallelse och omprövning göras av Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Kammarkollegiet och länsstyrelsen. En sådan ansökan får även i vissa fall göras av en kommun.
Eftersom Myndigheten för samhällsskydd och beredskap är expert-myndighet inom säkerhetsområdet och är den myndighet som ansvarar för att sammanställa information och erfarenheter från inträffade olyckor är det Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som måste anses ha bäst kunskap för att kunna bedöma vilka förhållanden som skulle vara relevanta att ompröva i ett tillstånd för en Sevesoverksamhet. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ansvarar dessutom för att ge tillsynsvägledning när det gäller miljöfarliga verksamheter som omfattas av Sevesolagen samt kan uppträda som part i ansökningsmål. Vi föreslår därför att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ges möjlighet att ansöka om återkallelse och omprövning av tillstånd meddelade med stöd av miljöbalkens bestämmelser.
Vi har bedömt att denna uppgift kan finansieras inom ramen för Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps befintliga anslag.
Sevesolagens bestämmelse om möjligheten att tillämpa de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken tydliggörs
I Sevesolagens 6 § andra stycke föreskrivs att allmänna hänsynsregler, som gäller för verksamhetsutövaren, finns i 2 kap. miljöbalken. I prak-tiken har det uppkommit osäkerhet om vad som gäller för en tillsyns-myndighets möjligheter att tillämpa de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken om tillsynsmyndigheten endast är tillsynsmyndighet enligt Sevesolagen och inte enligt miljöbalken.
Vi anser att de osäkerheter som uppstått i den praktiska tillämpningen måste åtgärdas då inte bara tillsynsmyndigheterna utan även Sevesoverk-samhetsutövarna har ett intresse av att veta vilka bestämmelser som är tillämpliga för dem. Vi föreslår därför att Sevesotillsynsmyndigheternas möjligheter att tillämpa 2 kap. miljöbalken förtydligas genom att andra stycket i 6 § Sevesolagen tas bort och en ny bestämmelse i Sevesolagen, 4 a §, införs.
Författningsförslag i SOU 2013:14
Förslag till lag om ändring i miljöbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om miljöbalken att 24 kap. 7 § och
25 kap. 3 § ska ha följande lydelse,
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
24 kap.
7 §
Ansökan om prövning som avses i 3-6 §§ får göras hos mark- och miljödomstol av Naturvårds-verket, Havs- och vatten-myndigheten, Kammarkollegiet och länsstyrelsen. Skall frågan prövas av någon annan myndighet än domstol eller av kommun, får den tas upp utan någon särskild framställning. Frågor om om-prövning enligt 5 § andra och tredje styckena får tas upp utan särskild ansökan.
Ansökan om prövning som avses i 3-6 §§ får göras hos mark- och miljödomstol av Naturvårds-verket, Havs- och vatten-myndigheten, Kammarkollegiet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och länsstyrelsen. Ska frågan prövas av någon annan myndighet än domstol eller av kommun, får den tas upp utan någon särskild framställning. Frågor om omprövning enligt 5 § andra och tredje styckena får tas upp utan särskild ansökan.
En ansökan om sådan prövning som avses i första stycket får även göras av en kommun i den utsträckning kommunen har övertagit tillsynen med stöd av 26 kap. 3 § fjärde stycket. Har tillståndet meddelats av länsstyrelsen, görs ansökan hos länsstyrelsen.
25 kap.
3 §
I mål som gäller återkallelse, förbud mot fortsatt verksamhet eller omprövning enligt 24 kap. 3-6 §§ eller 7 kap. 15 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vatten-verksamhet ska Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Kammarkollegiet, länsstyrelsen och tillståndshavaren svara för sina kostnader vid mark- och miljö-domstolen. I mål enligt 24 kap. 5 § som avser omprövning för att tillgodose allmänna intressen ska den myndighet som ansökte om omprövning dessutom svara för kostnader vid mark- och miljödomstolen som uppkommer för andra motparter än tillstånds-havaren. Detta gäller dock inte omprövning enligt 24 kap. 5 § första stycket 11.
Gäller ett mål enligt 24 kap. 5 § första stycket 10 omprövning för att förbättra en anläggnings säkerhet ska dock tillstånds-havaren i stället för Naturvårds-verket, Havs- och vatten-myndigheten, Kammarkollegiet och länsstyrelsen svara för senast nämnda kostnader.
I mål som gäller återkallelse, förbud mot fortsatt verksamhet eller omprövning enligt 24 kap. 3-6 §§ eller 7 kap. 15 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vatten-verksamhet ska Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Kammarkollegiet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, länsstyrelsen och tillståndshavaren svara för sina kostnader vid mark- och miljödomstolen. I mål enligt 24 kap. 5 § som avser omprövning för att tillgodose allmänna intressen ska den myndighet som ansökte om omprövning dessutom svara för kostnader vid mark- och miljödomstolen som uppkommer för andra motparter än tillstånds-havaren. Detta gäller dock inte omprövning enligt 24 kap. 5 § första stycket 11.
Gäller ett mål enligt 24 kap. 5 § första stycket 10 omprövning för att förbättra en anläggnings säkerhet ska dock tillstånds-havaren i stället för Naturvårds-verket, Havs- och vatten-myndigheten, Kammarkollegiet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och länsstyrelsen svara för senast nämnda kostnader.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.
Förslag till lag om ändring i lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor
dels att 16 § ska upphöra att gälla,
dels att 6, 15, 17 och 25 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas två nya paragrafer 4 a och 18 a §§,
dels att det närmast före 18 a § ska införas en ny rubrik, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 a §
Det som sägs i 2 kap. miljö-balken om tillämpningen av balken och det kapitlet ska gälla också för tillämpningen av denna lag.
6 §
En verksamhetsutövare skall förebygga riskerna för allvarliga kemikalieolyckor. I de fall en allvarlig kemikalieolycka har in-träffat är en verksamhetsutövare skyldig att begränsa följderna för människors hälsa och miljön.
Allmänna hänsynsregler, som gäller för verksamhetsutövaren, finns i 2 kap. miljöbalken.
En verksamhetsutövare ska förebygga riskerna för allvarliga kemikalieolyckor. I de fall en allvarlig kemikalieolycka har in-träffat är en verksamhetsutövare skyldig att begränsa följderna för människors hälsa och miljön.
15 §
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, länsstyrelsen och kommunerna (tillsynsmyndig-heterna) ska, i enlighet med vad regeringen bestämmer, ha tillsyn över att denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen följs.
Länsstyrelsen och kommunerna ska ha tillsyn över verksamhet som omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalken i enlighet med den ansvarsfördelning för tillsynen av miljöfarlig verksamhet som följer av miljöbalken. Tillsynsmyndig-heterna ska samordna tillsynen med den tillsyn som sker enligt miljöbalken.
För verksamhet som inte omfattas av andra stycket ska läns-styrelsen vara tillsynsmyndighet. Länsstyrelsen får överlåta åt en kommun att ha tillsynen om kommunen gjort framställning om det.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och länsstyrelsen (tillsynsmyndigheterna) ska, i enlighet med vad regeringen be-stämmer, ha tillsyn över att denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen följs.
Tillsynsmyndigheterna ska samordna tillsynen med den till-syn som sker enligt miljöbalken och arbetsmiljölagen (1977:1160) i den utsträckning det är lämpligt.
17 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att tillsynsmyndigheterna skall lämna sådana uppgifter som behövs för att en central tillsynsmyndighet skall kunna fullgöra sitt samordnande, kontrollerande och uppföljande ansvar.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om tillsyn enligt denna lag.
Avgifter för tillsyn
18 a §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgift för myndigheters kostnader för prövning och tillsyn enligt denna lag.
Regeringen får meddela före-skrifter om att en myndighet får bestämma att dess beslut om på-förande av avgifter enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag ska gälla omedelbart även om beslutet överklagas.
25 §
En kommuns beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen. Beslut som fattas av länsstyrelsen eller Myndigheten för samhälls-skydd och beredskap får över-klagas hos mark- och miljö-domstol enligt 21 kap. 1 § andra stycket miljöbalken.
Beslut om tillsynsprogram får inte överklagas.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps eller läns-styrelsens beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos mark- och miljö-domstol enligt 21 kap. 1 § andra
stycket miljöbalken.
Beslut om tillsynsprogram får
inte överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.
Förteckning över remissinstanserna (SOU 2013:14)
Svea hovrätt (mark- och miljööverdomstolen), Nacka tingsrätt (mark- och miljödomstolen), Växjö tingsrätt (mark- och miljödomstolen), Domstolsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Länsstyrelsen i Jönköpings län, Läns-styrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Västerbottens län, Läns-styrelsen i Västernorrlands län, Länsstyrelsen i Västmanlands län, Läns-styrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Läns-styrelsen i Östergötlands län, Socialstyrelsen, Statskontoret, Ekonomi-styrningsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen, Arbetsmiljöverket, Regelrådet, Tillväxtverket, Gotlands kommun, Gävles kommun, Göteborgs kommun, Halmstads kommun, Helsingborgs kommun, Jönköpings kommun, Karlshamns kommun, Karlstads kommun, Kiruna kommun, Luleå kommun, Malmö kommun, Norrköpings kommun, Oskarshamns kommun, Oxelösunds kommun, Skellefteå kommun, Skövde kommun, Stockholms kommun, Sundsvalls kommun, Södertälje kommun, Upplands-Väsby kommun, Uppsala kommun, Västerviks kommun, Västerås kommun, Växjö kommun, Ystads kommun, Örnsköldsviks kommun, Östersunds kommun, Industriarbetsgivarna, Föreningen för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige (SveMin), Intressentföreningen för process-säkerhet, Jernkontoret, Landsorganisationen i Sverige, Naturskydds-föreningen, Näringslivets Regelnämnd, Plast- & Kemi-företagen, Skogsindustrierna, Svenska Petroleum och Biodrivmedel Institutet, Sveriges Kommuner och Landsting och Djurgården-Lilla Värtans Miljöskyddsförening.
Sammanfattning av betänkandet Genomförande av Seveso III-direktivet (SOU 2014:17)
Inledning
Utredningen har fått i uppdrag att lämna förslag till hur svensk rätt ska genomföra bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/18/EU av den 4 juli 2012 om åtgärder för att förebygga och begränsa faran för allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår och om ändring och senare upphävande av rådets direktiv 96/82/EG. Direktivet kallas för Seveso III-direktivet, då dess föregångare från år 1996 benämns Seveso II-direktivet.
Lagtekniska frågor
Eftersom betänkandet från Utredningen om en effektiv Seveso-lagstiftning, SOU 2013:14, är under beredning i Regeringskansliet behandlar vi endast översiktligt de frågor som tas upp i den utredningen och som angår genomförandet av direktivet.
De huvudsakliga förändringarna i Seveso III-direktivet gentemot det tidigare direktivet är dels dess anpassning till den nya EU-förordningen nr 1272/2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, den s.k. CLP-förordningen, dels de ändringar som gjorts för att uppfylla kraven i Århuskonventionen och den EU-lagstiftning som följt på direktivet om allmänhetens rätt att göra sin stämma hörd. Kraven på information till allmänheten har skärpts och samråd med allmänheten är ett genomgående krav när markanvändningen förändras på ett sådant sätt att risken för allvarliga kemikalieolyckor avsevärt har ökat. Allmänheten ska också ha tillgång till rättslig prövning. Direktiven 2001/42/EG om bedömning av vissa planers och program miljöpåverkan, 2003/4/EG om allmänhetens tillgång till miljöinformation och 2011/92/EU om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt återspeglas i Seveso III-direktivets artiklar.
När Seveso II-direktivet skulle genomföras i Sverige valdes den lösningen, att det vid tillståndsprövningen enligt miljöbalken skulle ske en samlad miljö- och säkerhetsprövning. Följden av det har blivit att de nya bestämmelserna om allmänhetens deltagande och tillgång till rättslig prövning som rör Sevesoverksamheter som tillståndsprövas enligt miljöbalken redan har genomförts genom ändringar i miljöbalken i samband med att direktiven genomfördes i svensk rätt. Dock finns behov av några förtydliganden i miljöbalken och en komplettering om allmänhetens rätt att delta i besluten, något som vi återkommer till.
Vi har valt att komplettera Sevesolagen med elva nya paragrafer varav åtta rör sanktionsavgifter. Den indelning som råder i fråga om Sevesolagen är i huvudsak ändamålsenlig och det saknas därför anledning att utforma en ny lag. Däremot har vi valt att föreslå en ny Sevesoförordning. Anledningen till detta är att Seveso III-direktivet är omfattande och rikt på nya bestämmelser, visserligen inte särskilt nyskapande för svenskt vidkommande men en ny förordning gör ändå regelverket tydligare för tillämparna särskilt som vi i den nya förordningen har valt att där samlat beskriva verksamhetsutövarnas administrativa åtaganden i form av vad en anmälan ska innehålla och andra skyldigheter av det slaget. För att inte tynga förordningen med en rad detaljbestämmelser har vi också valt att till den nya förordningen, förutom en bilaga om farliga ämnen, foga ytterligare tre bilagor, vilka bilagor också är bilagor i Seveso III-förordningen. Erfarenheten under de senaste tio åren har visat att det är en fördel att man från svensk sida genomför EU-direktiv på ett så tydligt sätt att den valda ordningen framstår som odiskutabel. De krav som åvilar verksamhetsutövarna blir också lättare att överblicka.
Samråd med allmänheten förtydligas i miljöbalken och samrådsregler förs in i Sevesolagen
Genom den samlade miljö- och säkerhetsprövningen som ska ske vid tillståndsprövning enligt miljöbalken har den EU-reglering som finns om samråd och som återspeglas i Seveso III-direktivet, redan genomförts i svensk rätt. Emellertid har det framkommit behov av ytterligare förtydligande i fråga om vad som gäller för Sevesoverksamheter vid den prövningen.
För att således tydliggöra att samrådet enligt miljöbalken, i de fall verksamheten också rör Sevesolagen, även ska innefatta säker-hetsfrågor, föreslår vi att en hänvisning till Sevesolagen förs in i miljöbalkens regler om miljökonsekvensbeskrivningar.
För att allmänheten på ett tidigt stadium ska underrättas om att den planerade verksamheten omfattas av Sevesolagen, föreslår vi att detta ska framgå av de uppgifter som verksamhetsutövaren lämnar före samrådet, något som manifesterar den ökade öppenheten som direktivet avser ge uttryck för. För att öka informationen till allmänheten föreslår vi också att kungörelsen om den planerade verksamheten eller åtgärden ska innehålla information om att verksamheten omfattas av Sevesolagen.
För de Sevesoverksamheter som inte omfattas av krav på samråd enligt miljöbalken, föreslår vi att samrådsbestämmelser införs i Sevesolagen. Verksamhetsutövaren ska inbjuda till samrådsmöte genom annonsering. Vad som behandlas vid samrådet, och resultatet av det, ska ingå i företagets handlingsprogram.
Handlingsprogram för hur allvarliga kemikalieolyckor ska förebyggas
I Seveso III-direktivet finns det möjlighet för en medlemsstat att införa bestämmelser om att säkerhetspolicyn ska lämnas in till tillsyns-myndigheten. För svenskt vidkommande använder vi inte ordet säkerhetspolicy, utan har, som tidigare, benämningen handlingsprogram.
För att främja tillgången till miljöinformation föreslår vi att handlingsprogrammet för verksamheter på den lägre kravnivån ska lämnas in till länsstyrelsen. (För den högre kravnivån ingår handlings-programmet i säkerhetsrapporten). Handlingsprogrammet ska ges in senast sex veckor före det verksamheten tas i drift. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i det enskilda fallet besluta om kortare tid, om det finns särskilda skäl. Vi föreslår att handlings-programmet ska ses över och vid behov uppdateras minst vart femte år. Vi föreslår vidare att handlingsprogrammet ska innehålla uppgifter om ett säkerhetsledningssystem för verksamheten och att syftet ska vara att verksamhetsutövaren kontinuerligt förbättrar åtgärderna för att förebygga allvarliga kemikalieolyckor. Säkerhetssystemets uppbyggnad och utformning finns beskrivet i en bilaga till förordningen.
Slutligen föreslår vi att handlingsprogrammet som nämnts ska innehålla en redogörelse för det samråd som genomförts med allmänheten och resultatet av det.
Planer för räddningsinsatser
Vi föreslår att den uppdaterade interna planen för räddningsinsatser ska lämnas till länsstyrelsen.
Kommunen ska upprätta en plan för räddningsinsatser inom två år från det att säkerhetsrapporten är färdigställd. En nyhet i författnings-regleringen är att planen även ska övas. Allmänheten ska ges möjlighet att lämna synpunkter på planen i god tid så att möjlighet finns att ta hänsyn till synpunkterna.
Ändringar i verksamheten och ändringar i förteckningar över farliga ämnen
För att genomföra Seveso III-direktivets krav vid ändringar föreslår vi att två nya paragrafer ska införas i Sevesolagen. Vissa ändringar i verksamheten leder till att handlingsprogrammet och säkerhetsrapporten ska uppdateras och lämnas till länsstyrelsen. En annan typ av ändring rör farliga ämnen. Innan verksamheten ändras på ett sätt som föranleder en ändring i verksamhetsutövarens förteckning över farliga ämnen, ska handlingsprogrammet, säkerhetsrapporten och den interna planen för räddningsinsatser ges in till länsstyrelsen.
Säkerhetsrapport
Säkerhetsrapporten kan sägas vara en dokumentation över företagets samlade säkerhetsarbete och ingår som en del i miljöprövningen i samband med tillståndsprövning enligt miljöbalken. Därefter ska ske uppdateringar av säkerhetsrapporten. Vi föreslår att det av Sevesolagen ska framgå när en sådan uppdatering ska ske, nämligen efter fem år eller efter det en allvarlig kemikalieolycka har inträffat. Vi föreslår vidare att bestämmelser om vad en säkerhetsrapport ska innehålla samlas i Sevesoförordningen.
Planering av markanvändning
Liksom föregående direktiv finns bestämmelser om markanvändning där det mest väsentliga är att medlemsstaterna ska se till att det upprättshålls tillbörliga säkerhetsavstånd mellan Sevesoverksamheter och större trafikleder, bostadsområden och andra områden som används av allmän-heten. Vi har gjort den bedömningen att plan- och bygglagen (2010:900) visserligen ger utrymme för att införa och upprätthålla sådana regleringar, men att lagen borde bli tydligare i det avseendet. Emellertid har en beslutad lagrådsremiss om en enklare planprocess redan tagit hand om frågan, varför vi inte ser någon anledning att lämna något förslag i betänkandet.
Tillsyn
För att genomföra Seveso III-direktivets ökade krav på tillsyn föreslår vi att alla verksamheter ska ingå i en individuell och anpassad tillsynsplan som länsstyrelsen beslutar om. Vi föreslår vidare att krav på obligatoriska tillsynsbesök införs med möjlighet till anpassning efter vunna erfarenheter. I fråga om verksamhet på den högre kravnivån får det inte förflyta mer än ett år mellan tillsynsbesöken. För verksamheter på den lägre kravnivån får inte tidsutdräkten mellan besöken vara längre än tre år. Vi föreslår även bestämmelser om när tillsyn utöver den tillsyn som görs i enlighet med tillsynsprogrammet ska genomföras och hur tillsynen ska följas upp. Enligt vårt förslag ska resultatet av den ordinarie tillsynen enligt tillsynsprogrammet meddelas verksamhetsutövaren senast två månader efter tillsynsbesöket. Om tillsynen föranletts av särskilda orsaker som t.ex. allvarliga klagomål, föreslår vi att resultatet av tillsynen ska meddelas så snart det kan ske.
Information till allmänheten även på internet
Information för alla Sevesoverksamheter ska hållas ständigt tillgänglig för allmänheten och det även på internet. Vi föreslår att kommunen ska se till att allmänheten har tillräcklig information om Sevesoverksamheter i närheten av den och att, för den händelse en allvarlig kemikalieolycka inträffar, har den information som behövs för att begränsa skade-verkningarna. Även den informationen ska finnas på internet.
Sanktionsavgifter
Direktivet innehåller bestämmelser om att det ska finnas sanktioner i fråga om överträdelser av de krav som följer av bestämmelserna. Vi gör den bedömningen, att straffrätten, både den allmänna och special-straffrätten, innehåller en rad straffbud som täcker in det straffrättsliga området för Sevesoverksamheter i enlighet med den syn på användningen av straffrätt i samhället som är rådande, dvs. att straffrätten ska avse ett högst påtagligt skyddsbehov och i annat fall ska andra sanktioner väljas i form av administrativa förfaranden. Vi konstaterar att en form av sanktion som finns i Sevesolagen i dag är vite och därutöver föreslår vi att ett system med sanktionsavgifter införs i fråga om sådana överträdelser som regeringen föreskriver. Sanktionsavgiften ska vara mellan 1 000 och 100 000 kronor. I förordningen föreslår vi att åsidosättanden som utebliven anmälan, för sent ingiven säkerhetspolicy samt för sent ingiven säkerhetsrapport ska föranleda sanktionsavgift. Det är länsstyrelsen som efter hörande av verksamhetutövaren beslutar om sanktionsavgift. Beslutet kan överklagas till mark- och miljödomstolen.
Lagen (2003:778) om skydd mot olyckor
Utredningen har också fått i uppdrag att överväga om Seveso-verksamheter ska omfattas av kraven på farliga verksamheter enligt
2 kap. 4 § lagen (2003:778) om skydd mot olyckor, LSO, utan att det behövs ett beslut i frågan av länsstyrelsen. Vi föreslår att kravet om länsstyrelsens beslut ska slopas, vilket alltså innebär att LSO kommer att gälla undantagslöst.
Konsekvenser av förslaget
Den stora förändringen i fråga om åtgärder som kan påverka kostnaderna är den uttalade och kraftiga ambitionshöjning som direktivet ger uttryck för när det gäller tillsynen och tillsynsbesöken. Vi har lämnat förslag till hur direktivet ska genomföras i denna del i enlighet med bestämmelserna. Generellt ser vi framför oss en fördubbling av kostnaderna för länsstyrelserna och företagen jämfört med i dag och i vissa fall en tredubbling av kostnaderna, en kostnadsökning som främst rör företag med många Sevesoverksamheter inom anläggningen och länsstyrelser med ett större antal Sevesoverksamheter inom länet. Emellertid kan kostnaderna minska efter några år, då de nya rutinerna ska vara genomförda och väl etablerade hos företag och myndigheter och tillsynsmyndigheten har erfarit att verksamhet är väl fungerande från ett säkerhetsperspektiv. Förslag till finansiering av tillsynen har lämnats i betänkandet SOU 2013:14.
Samhällsekonomiskt kommer kraven på ökad tillsyn kunna medverka till att hanteringen av farliga ämnen i företagen görs säkrare och att potentiella risker därmed kan nedbringas.
Författningsförslag i SOU 2014:17
Förslag till lag om ändring i miljöbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om miljöbalken att 6 kap. 4 § och
22 kap. 3 § ska ha följande lydelse,
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 kap.
4 §
Den som avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd ska samråda
1. med länsstyrelsen, tillsynsmyndigheten och de enskilda som kan antas bli särskilt berörda, om verksamheten eller åtgärden kräver tillstånd eller beslut om tillåtlighet enligt denna balk eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken, eller
2. med dem som anges i 1 och med de övriga statliga myndigheter, de kommuner, den allmänhet och de organisationer som kan antas bli berörda, om
a) verksamheten eller åtgärden till följd av föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 a § ska antas medföra en betydande miljöpåverkan,
b) tillsynsmyndigheten har förelagt den som avser att bedriva verksamheten eller vidta åtgärden att ansöka om ett tillstånd som avses i 9 kap. 6 a §, eller
c) verksamheten eller åtgärden till följd av länsstyrelsens beslut enligt 5 § andra stycket ska antas medföra en betydande miljöpåverkan.
Samrådet ska genomföras i god tid och i behövlig omfattning innan en ansökan om tillstånd görs och den miljökonsekvensbeskrivning som krävs enligt 1 § upprättas. Samrådet ska avse verksamhetens eller åtgärdens lokalisering, omfattning, utformning och miljöpåverkan samt miljökonsekvensbeskrivningens innehåll och utformning.
Före samrådet ska den som avser att bedriva verksamheten eller vidta åtgärden lämna uppgifter om den planerade verksamhetens eller åtgärdens lokalisering, omfattning och utformning samt dess förutsedda miljöpåverkan. Uppgifterna ska lämnas till länsstyrelsen, tillsynsmyndigheten och de enskilda som särskilt berörs.
Samrådet ska genomföras i god tid och i behövlig omfattning innan en ansökan om tillstånd görs och den miljökonsekvensbeskrivning som krävs enligt 1 § upprättas. Samrådet ska avse verksamhetens eller åtgärdens lokalisering, omfattning, utformning och miljöpåverkan samt miljökonsekvensbeskrivningens innehåll och utformning. Om verksamheten omfattas av lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor, ska samrådet även avse hur allvarliga kemikalieolyckor till följd av verksamheten eller åtgärden ska kunna förebyggas och begränsas.
Före samrådet ska den som avser att bedriva verksamheten eller vidta åtgärden lämna uppgifter om den planerade verksamhetens eller åtgärdens lokalisering, omfattning och utformning liksom dess förutsedda miljöpåverkan samt uppgiften, när så är fallet, att verksamheten eller åtgärden omfattas av lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor. Uppgifterna ska lämnas till länsstyrelsen, tillsynsmyndigheten och de enskilda som särskilt berörs.
Det som sägs i första-tredje styckena gäller också ärenden för vilka en miljökonsekvensbeskrivning krävs enligt 1 § andra stycket.
22 kap.
3 §
Om en ansökan tas upp till prövning, skall mark- och miljödomstolen utfärda kungörelse. Kungörelsen skall innehålla
Om en ansökan tas upp till prövning, ska mark- och miljödomstolen utfärda kungörelse. Kungörelsen ska innehålla
1. en kortfattad redogörelse för ansökan och i mål om vattenverksamhet uppgift om de fastigheter som kan beröras,
1. en kortfattad redogörelse för ansökan och i mål om vattenverksamhet uppgift om de fastigheter som kan beröras,
2. upplysning om att verksamheten omfattas av lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor, när så är fallet,
2. en upplysning om innehållet i 7 §, om den inte kan lämnas på annat lämpligt sätt, samt en upplysning om innehållet i 10 och 19 §§,
3. sista tidpunkt för synpunkter enligt 10 §,
3. en upplysning om innehållet i 7 §, om den inte kan lämnas på annat lämpligt sätt, samt en upplysning om innehållet i 10 och 19 §§,
4. sista tidpunkt för synpunkter enligt 10 §,
4. ett tillkännagivande om att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna skall införas i alla, eller vissa namngivna ortstidningar och att de, om de inte särskilt skickas till en part, hålls tillgängliga hos den som förvarar akten, och
5. ett tillkännagivande om att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna ska införas i alla, eller vissa namngivna ortstidningar och att de, om de inte särskilt skickas till en part, hålls tillgängliga hos den som förvarar akten, och
5. namn och adress på aktförvararen.
6. namn och adress på aktförvararen.
Mark- och miljödomstolen skall förordna en eller flera personer att förvara ett exemplar av handlingarna i målet (aktförvarare).
Mark- och miljödomstolen ska förordna en eller flera personer att förvara ett exemplar av handlingarna i målet (aktförvarare).
Kungörelsen skall snarast införas i ortstidning. En utskrift av kungörelsen skall i mål om vattenverksamhet sändas till varje sakägare som har angetts i ansökningen eller som på annat sätt är känd för domstolen.
Kungörelsen ska snarast införas i ortstidning. En utskrift av kungörelsen ska i mål om vattenverksamhet sändas till varje sakägare som har angetts i ansökningen eller som på annat sätt är känd för domstolen.
Om ansökan berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter, behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, skall en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.
Om ansökan berör fast egendom som är samfälld för flera fastigheter, behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, ska en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2015.
2. Denna lag gäller inte om kungörelse har utfärdats före lagens ikraftträdande.
3. I fråga om mål eller ärende om tillstånd som inte är slutligt avgjort vid lagens ikraftträdande, ska en säkerhetsrapport som avses i 22 kap. 1 § 6 ges in, om målet eller ärendet inte är slutligt avgjort före den i juni 2017, och det krävs en sådan säkerhetsrapport eller en uppdatering av en redan ingiven säkerhetsrapport.
Förslag till lag om ändring i lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor
dels att 2-4, 7, 8, 11, 12, 14, 18, 20 och 25 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas elva nya paragrafer 11 a §, 11 b §, 14 a § och 22 a-h §§, samt närmast före 22 a § en rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §
I denna lag används följande uttryck med nedan angiven betydelse.
Allvarlig kemikalieolycka: olycka med ett eller flera farliga ämnen inblandade, t.ex. utsläpp, brand eller explosion, som orsakas av ett okontrollerat händelseförlopp i samband med driften av en verksamhet som omfattas av denna lag, och som medför allvarlig, omedelbar eller fördröjd, fara för människors hälsa, inom eller utanför verksamheten, eller för miljön.
Allvarlig kemikalieolycka: olycka med ett eller flera farliga ämnen inblandade, t.ex. utsläpp, brand eller en explosion, som orsakas av okontrollerade händelseförlopp i samband med driften vid en verksamhet som omfattas av denna lag, och som medför omedelbar eller fördröjd, allvarlig fara för människors hälsa eller miljön, inom eller utanför verksamheten.
Farliga ämnen: de ämnen, blandningar och beredningar som regeringen föreskriver och som förekommer som råvara eller som produkter, biprodukter, restprodukter och mellanprodukter, inbegripet sådana ämnen som rimligen kan bildas vid en olycka.
Verksamhet: hela det område
som står under en verksamhetsutövares ledning eller kontroll eller flera verksamhetsutövares ledning eller kontroll och där det finns farliga ämnen vid en eller flera anläggningar, inbegripet såväl det geografiska området som gemen-
samma eller därtill hörande infra-strukturer eller aktiviteter.
Anläggning: en teknisk enhet inom en verksamhet där farliga ämnen tillverkas, används, hanteras eller förvaras. Detta inbegriper all utrustning, alla konstruktioner, ledningar, maskiner, verktyg, särskilda industrijärnvägsspår, lastkajer, bryggor, pirar, magasin eller liknande anordningar, flytande eller fasta, som är nödvändiga för anläggningens drift.
Farliga ämnen: de ämnen, blandningar och beredningar som regeringen föreskriver och som förekommer som råvara eller som produkter, biprodukter, restprodukter och mellanprodukter, inbegripet sådana ämnen som rimligen kan bildas vid en olycka.
Verksamhet: hela det område
som en eller flera verksamhetsutövare råder över och där det finns farliga ämnen vid en eller flera anläggningar, inklusive gemen-samma eller därtill hörande infrastrukturer eller aktiviteter.
Anläggning: en teknisk enhet inom en verksamhet, antingen ovanför eller under marknivå, där farliga ämnen tillverkas, används, hanteras eller förvaras. Detta inbegriper all utrustning, alla konstruktioner, ledningar, maskiner, verktyg, särskilda industrijärnvägs-spår, lastkajer, bryggor, pirar, magasin eller liknande anordningar, flytande eller fasta, som är nödvändiga för anläggningens drift.
Verksamhetsutövare: varje fysisk eller juridisk person som driver eller innehar en verksamhet eller anläggning eller som på annat sätt har rätt att fatta avgörande ekonomiska beslut om verksamhetens eller anläggningens tekniska drift. Om flera verksamheter med en gemensam ägare är samlokaliserade, skall dessa anses som en enda verksamhet och den gemensamma ägaren som verksamhetsutövare.
Verksamhetsutövare: varje fysisk eller juridisk person som driver eller råder över en verksamhet eller anläggning eller som på annat sätt har rätt att fatta avgörande ekonomiska beslut eller andra beslut om verksamhetens eller anläggningens tekniska drift. Om flera verksamheter med en gemensam ägare är samlokaliserade, ska dessa anses som en enda verksamhet och den gemensamma ägaren som verksamhetsutövare.
Lager: förekomst av en viss mängd farliga ämnen för lagring, förvaring eller magasinering.
Lager: förekomst av en viss mängd farliga ämnen för magasinering, förvaring eller lagerhållning.
3§
Denna lag tillämpas på verksamheter där farliga ämnen förekommer i mängder som motsvarar eller överstiger de mängder som regeringen föreskriver.
Verksamheterna enligt första stycket är indelade i två kravnivåer, lägre eller högre, beroende på vilka farliga ämnen som avses och i vilken mängd de förekommer.
Med förekomst av farliga ämnen avses den faktiska eller möjliga förekomsten av sådana ämnen i en verksamhet eller den förekomst av sådana ämnen som skulle kunna uppstå vid en okontrollerad industriell kemisk process.
Med förekomst av farliga ämnen avses den faktiska eller förväntade förekomsten av sådana ämnen i en verksamhet eller den förekomst av sådana ämnen som skulle kunna uppstå vid en okontrollerad industriell kemisk process.
4 §
Lagen tillämpas inte på
Lagen tillämpas inte på
1. faror som har samband med joniserande strålning,
1. faror som har samband med joniserande strålning som utgår från ämnen,
2. sådan hantering av farliga ämnen som omfattas av lagen (2006:263) om transport av farligt gods,
2. sådan hantering av farliga ämnen som omfattas av lagen (2006:263) om transport av farligt gods, utanför verksamheten,
3. sådan transport som sker i form av bulklast i fartyg när transporten sker i fartygets fasta tankar eller som drivmedel i fartyg.
3. transport av farliga ämnen i rörledningar utanför de verksamheter som omfattas av denna lag, eller
4. transport av farliga ämnen i rörledningar utanför de verksamheter som omfattas av denna lag, eller
4. militär verksamhet.
5. militär verksamhet.
7 §
Verksamhetsutövaren skall för sådan verksamhet som omfattas av denna lag göra en skriftlig anmälan till tillsynsmyndigheten innan byggnadsarbetena påbörjas eller verksamheten tas i drift.
Verksamhetsutövaren ska för sådan verksamhet som omfattas av denna lag göra en skriftlig anmälan till länsstyrelsen innan byggnads-arbetena påbörjas eller verksam-heten tas i drift eller väsentliga förändringar av verksamheten görs. En anmälningspliktig verksamhet får påbörjas tidigast sex veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte länsstyrelsen bestämmer något annat.
Trots vad som sägs i första stycket gäller anmälningsplikten inte för verksamheter som omfattas av kravet på säkerhetsrapport enligt 10 §.
En anmälan skall innehålla
1. uppgifter om de farliga ämnen som förekommer eller kan förekomma inom en anläggning eller ett lager,
2. en redogörelse för driften vid anläggningen eller lagret, samt
3. en beskrivning av verksamhetens omgivning.
Om verksamheten omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalken får regeringen föreskriva begränsningar av anmälningsskyldigheten. Även i övrigt får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela närmare föreskrifter om vad anmälan skall innehålla.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva vad en anmälan ska innehålla.
Om väsentliga förändringar sker i verksamheten, skall verksamhets-utövaren anmäla detta till tillsyns-myndigheten.
8 §
Verksamhetsutövaren skall ut-arbeta ett handlingsprogram för hur allvarliga kemikalieolyckor skall förebyggas.
Verksamhetsutövaren ska utarbeta ett handlingsprogram för hur allvarliga kemikalieolyckor ska förebyggas. I handlingsprogrammet ska ingå ett säkerhetslednings-system.
Handlingsprogrammet för verk-samheter på den lägre kravnivån ska ges in till länsstyrelsen senast sex veckor före det verksamheten tas i drift. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i det enskilda fallet besluta om kortare tid, om det finns särskilda skäl.
Handlingsprogrammet ska ses över och vid behov uppdateras minst vart femte år.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vad handlingsprogrammet skall innehålla.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vad handlingsprogrammet ska innehålla.
10 §
Regeringen får meddela föreskrifter om att för vissa verksamheter skall en säkerhetsrapport upprättas.
En säkerhetsrapport skall innehålla
1. information om hur verksamhetens driftsystem och organisation har utformats för att förebygga allvarliga kemikalieolyckor,
2. en beskrivning av verksamhetens omgivning,
3. en beskrivning av anläggningen och de farliga ämnen som förekommer eller kan förekomma där,
4. en identifiering och analys av olycksrisker, samt
5. uppgifter om förebyggande åtgärder för att förhindra och åtgärder för att begränsa följderna av en allvarlig kemikalieolycka.
För verksamheter på den högre kravnivån ska en säkerhetsrapport upprättas.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vad säkerhetsrapporten skall innehålla samt föreskrifter om undantag från bestämmelserna i andra stycket.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om säkerhetsrapporten och vad den ska innehålla.
11 §
Säkerhetsrapporten skall förnyas vart femte år eller tidigare, om det finns särskilda skäl. Säkerhets-rapporten skall lämnas till tillsynsmyndigheten.
Säkerhetsrapporten ska uppdateras vart femte år eller tidigare, om det finns särskilda skäl. Efter en allvarlig kemikalieolycka ska säkerhetsrapporten uppdateras.
En säkerhetsrapport enligt första stycket ska lämnas till länsstyrelsen.
11 a §
Innan en sådan ändring vidtas av anläggningar, lager, verksamheter eller åtgärder som kan medföra betydande konsekvenser för faran för allvarliga olyckshändelser, ska handlingsprogrammet och säkerhetsrapporten uppdateras och lämnas in till länsstyrelsen.
Sådana åtgärder som sägs i första stycket krävs också när en verksamhet på lägre kravnivå blir en verksamhet på högre kravnivå eller en verksamhet på högre kravnivå blir en verksamhet på lägre kravnivå.
11 b §
Innan verksamheten ändras på ett sätt som föranleder en ändring i verksamhetsutövarens förteckning över farliga ämnen ska handlingsprogrammet, säkerhetsrapporten och den interna planen för räddningsinsatser ges in till länsstyrelsen.
12 §
Verksamhetsutövare vars verksamhet omfattas av kravet på säkerhetsrapport skall i samråd med kommunen och de anställda samt annan personal som kan påverka säkerheten, upprätta en intern plan för räddningsinsatser. Denna plan skall fogas till säkerhetsrapporten.
Verksamhetsutövare vars verksamheter är på den högre krav nivån ska i samråd med kommunen och de anställda samt annan personal som kan påverka säkerheten, upprätta en intern plan för räddningsinsatser. Denna plan ska fogas till säkerhetsrapporten.
Den interna planen skall förnyas vart tredje år eller när det annars finns anledning till det. Planen skall lämnas till tillsynsmyndigheten som skall granska den.
Den interna planen ska uppdateras vart tredje år eller när det annars finns anledning till det. Planen ska lämnas till länsstyrelsen som ska granska den.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om planens innehåll.
14 §
Kommunen skall se till att personer som löper risk att påverkas av en allvarlig kemikalieolycka vid en verksamhet som omfattas av kravet på säkerhetsrapport informeras om vilka säkerhetsåtgärder som skall vidtas och hur man skall förfara vid en olycka. Detta gäller även i förhållande till personer i en annan kommun eller utomlands.
Kommunen ska se till att allmänheten har tillräcklig information om sådana verksamheter som kan föranleda en allvarlig kemikalieolycka. För verksamheter på den högre kravnivån ska informationen också innefatta vilka säkerhetsåtgärder som ska vidtas och hur de personer som löper risk att påverkas ska handla vid en olycka. Detta gäller även i förhållande till personer i en annan kommun.
Den information som avses i första stycket ska också vara tillgänglig genom internet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad informationen skall innehålla.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om informationen.
Verksamhetsutövaren skall svara
för kostnaderna för den information
som skall lämnas enligt första
stycket.
Verksamhetsutövaren ska svara för kostnaderna för den information som ska lämnas.
14 a §
Verksamhetsutövaren ska genomföra samråd med allmänheten vid lokalisering av nya verksamheter eller vid betydande ändring av en verksamhet som kan medföra betydande konsekvenser för faran för allvarliga kemikalieolyckor.
Verksamhetsutövaren ska genom annonsering i ortstidning eller på annat lämpligt sätt inbjuda till samråd. Inbjudan ska ske i god tid. Samrådet ska avse den planerade verksamheten, dess lokalisering, omfattning och utformning.
Vad som sägs i första och andra stycket gäller inte för de verksamheter som omfattas av krav på samråd i 6 kap. 4 § 2. miljöbalken.
18 §
Tillsynsmyndigheterna skall utarbeta ett tillsynsprogram för varje verksamhet. För verksamheter som omfattas av kravet på säkerhetsrapport skall tillsynsprogrammet grunda sig på en analys och en planmässig bedömning av riskerna för allvarliga kemikalieolyckor i samband med verksamheten.
Länsstyrelsen ska besluta om en tillsynsplan för de verksamheter som omfattas av denna lag. Utifrån tillsynsplanen ska länsstyrelsen utarbeta ett tillsynsprogram för varje verksamhet.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vad en tillsynsplan och ett tillsynsprogram ska innehålla.
Sanktionsavgifter
22 a §
Regeringen får föreskriva att en sanktionsavgift ska tas ut om en överträdelse har skett av denna lag eller en föreskrift som har meddelats med stöd av lagen. Avgiften ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.
Avgiftens storlek ska framgå av föreskrifterna. Avgiften ska uppgå till minst 1 000 kronor och högst 100 000 kronor. När avgiftens stor-lek bestäms, ska hänsyn tas till över-trädelsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.
22 b §
Sanktionsavgiften ska påföras den som var verksamhetsutövare när överträdelsen skedde.
Avgift ska inte tas ut om överträdelsen har föranlett straff eller avgift enligt annan lagstiftning. Om ett vitesföreläggande har överträtts, ska inte sanktionsavgift tas ut för en överträdelse som omfattas av vitesföreläggandet.
Inte heller ska avgift tas ut om en sanktionsavgift framstår som oskälig med hänsyn till egen allvarlig sjukdom eller annan omständighet utanför den avgiftsskyldiges kontroll och det har inneburit synnerliga svårigheter att iaktta den föreskrivna förpliktelsen.
22 c §
Länsstyrelsen beslutar om sanktionsavgift.
Innan länsstyrelsen beslutar om avgift, ska den som anspråket riktas mot ges tillfälle att yttra sig.
Ett beslut att ta ut en sanktionsavgift ska delges den avgiftsskyldige.
22 d §
En sanktionsavgift ska betalas senast trettio dagar efter det att beslutet att ta ut avgiften enligt 2 c § tredje stycket, om tillsynsmyndigheten i beslutet inte har bestämt en senare tidpunkt.
Beslut om sanktionsavgift får efter sista betalningsdagen verkställas som en dom som har vunnit laga kraft.
22 e §
Sanktionsavgiften ska tillfalla staten.
22 f §
Sanktionsavgift får inte beslutas, om den som anspråket riktas mot inte inom fem år från det att förutsättningarna att meddela beslutet har inträffat, har getts tillfälle att yttra sig.
En beslutad sanktionsavgift faller bort, om det inte har verkställts inom tio år från det att beslutet vann laga kraft.
22 g §
Sanktionsavgiften ska återbetalas, om betalningsansvaret har upphört genom dom eller beslut som har vunnit laga kraft.
Ränta på sanktionsavgiften som återbetalas enligt första stycket lämnas enligt 5 § räntelagen (1975:635) för tiden från den dag avgiften betalades till och med den dag avgiften återbetalas.
22 h §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter i fråga om den ordning som sanktionsavgifter ska betalas.
25 §
En kommuns beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen. Beslut som fattats av länsstyrelsen eller Myndigheten för samhällsskydd och beredskap får överklagas hos mark- och miljödomstol enligt 21 kap. 1 § andra stycket miljöbalken.
Beslut om tillsynsprogram får inte överklagas.
Beslut om tillsynsplan och tillsynsprogram får inte överklagas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2015.
2. För nya verksamheter på den högre kravnivån ska en säkerhetsrapport enligt denna lag vara upprättad senast den 31 maj 2017.
3. För verksamheter som efter den 31 maj 2015 omfattas av denna lag, utan att verksamhetens indelning på lägre eller högre kravnivå har ändrats gäller att
a) för verksamheter på högre kravnivå ska verksamhetsutövaren ha lämnat en uppdaterad säkerhetsrapport till länsstyrelsen senast den 31 maj 2016, om inte verksamhetsutövaren dessförinnan har lämnat en säkerhetsrapport som uppfyller kraven som följer av denna lag,
b) för verksamheter på lägre kravnivån ska verksamhetsutövaren ha lämnat en uppdaterad anmälan och ett handlingsprogram till länsstyrelsen senast den 31 maj 2016, om inte verksamhetsutövaren dessförinnan har lämnat en uppdaterad anmälan och ett handlingsprogram som uppfyller kraven som följer av denna lag.
4. Verksamhetsutövaren ska ge in ett handlingsprogram till länsstyrelsen senast den 31 maj 2016, om verksamheten är på den lägre kravnivån och anmälan har skett, utan att verksamheten har tagits i drift, när lagen träder i kraft.
5. Om ett ämnes klassificering eller kravnivå har ändrats, och ändringen inte hänför sig till ändring av verksamheten, ska verksamhetsutövaren till länsstyrelsen ha lämnat,
a) för verksamheter som kommer att omfattas av den högre kravnivån, en säkerhetsrapport senast den 31 maj 2017, om inte verksamhetsutövaren dessförinnan har gett in en säkerhetsrapport som uppfyller kraven som följer av denna lag,
b) för verksamheter som kommer att omfattas av den lägre kravnivån, en anmälan och ett handlingsprogram senast den 31 maj 2016, om inte verksamhetsutövaren dessförinnan har gett in en anmälan som uppfyller kraven som följer av denna lag.
6. Den interna planen för räddningsinsatser ska ges in till länsstyrelsen
a) för befintlig verksamhet senast den 31 maj 2016, om inte verksamhetsutövaren dessförinnan har lämnat en sådan plan som uppfyller kraven enligt denna lag,
b) för annan verksamhet senast den 31 maj 2017, om inte verksamhetsutövaren dessförinnan har lämnat en sådan plan som uppfyller kraven enligt denna lag.
Förslag till lag om ändring i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2003:778) om skydd mot olyckor att 2 kap. 4 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
4 §
Vid en anläggning där verksamheten innebär fara för att en olycka ska orsaka allvarliga skador på människor eller miljön, är anläggningens ägare eller den som utövar verksamheten på anläggningen skyldig att i skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap med personal och egendom och i övrigt vidta nödvändiga åtgärder för att hindra eller begränsa sådana skador.
Den som utövar verksamheten är skyldig att analysera riskerna för sådana olyckor som anges i första stycket.
Första och andra styckena gäller även flygplatser som har meddelats drifttillstånd enligt 6 kap. 8 § första stycket luftfartslagen (2010:500).
Första och andra styckena gäller även flygplatser som har meddelats drifttillstånd enligt 6 kap. 8 § första stycket luftfartslagen (2010:500) och verksam-heter som omfattas av lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 2015.
Förteckning över remissinstanserna (SOU 2014:17)
Svea hovrätt (Mark- och miljööverdomstolen), Nacka tingsrätt (mark- och miljödomstolen), Växjö tingsrätt (mark- och miljödomstolen), Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Boverket, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Läns-styrelsen i Jönköpings län, Länsstyrelsen i Kalmar län, Länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Södermanlands län, Länsstyrelsen i Uppsala län, Länsstyrelsen i Värmlands län, Läns-styrelsen i Västerbottens län, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Läns-styrelsen i Västmanlands län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Örebro län, Länsstyrelsen i Östergötlands län, Social-styrelsen, Folkhälsomyndigheten, Statskontoret, Ekonomistyrnings-verket, Havs- och vattenmyndigheten, Naturvårdsverket, Kemikalie-inspektionen, Arbetsmiljöverket, Regelrådet, Tillväxtverket, Gävle kommun, Göteborgs kommun, Helsingborgs kommun, Jönköpings kommun, Karlshamns kommun, Kiruna kommun, Kristianstads kommun, Köpings kommun, Luleå kommun, Malmö kommun, Norrköpings kommun, Oskarshamns kommun, Perstorps kommun, Skellefteå kommun, Skövde kommun, Stenungsunds kommun, Stockholms kommun, Sundsvalls kommun, Södertälje kommun, Trollhättans kommun, Upplands Väsby kommun, Uppsala kommun, Västerås kommun, Växjö kommun, Ystads kommun, Örnsköldsviks kommun, Östersunds kommun, Industriarbetsgivarna, Intressent-föreningen för processäkerhet, Jernkontoret, Landsorganisationen i Sverige, Naturskyddsföreningen, Näringslivets Regelnämnd, Plast- & Kemiföretagen, Skogsindustrierna, Svenska Petroleum och Biodrivmedel Institutet, Sveriges Kommuner och Landsting, Svenskt Näringsliv, Tjänstemännens Centralorganisation, Innovations- och kemiindustrierna i Sverige AB (IKEM), Kompetenscentrum Energetiska Material (KCEM), Räddningstjänsten Syd och Föreningen för gruvor, mineral- och metallproducenter i Sverige (SveMin)
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om ändring i miljöbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om miljöbalken
dels att 6 kap. 4 a § ska betecknas 6 kap. 4 b §,
dels att 6 kap. 9 §, 22 kap. 1 §, 24 kap. 7 § och 25 kap. 3 § miljöbalken ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas två nya paragrafer, 6 kap. 4 a § och 22 kap.
3 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 kap.
4 a §
Om ett samråd enligt 4 § avser en verksamhet eller åtgärd som omfattas av lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor, ska
1. samrådet även avse hur all-varliga kemikalieolyckor till följd av verksamheten eller åtgärden ska kunna förebyggas och begränsas, och
2. de uppgifter som lämnas före samrådet enligt 4 § tredje stycket innehålla en upplysning om att verksamheten eller åtgärden om-fattas av den lagen.
9 §
Den myndighet som skall pröva en ansökan i ett mål eller ett ärende där det krävs en miljökonsekvens-beskrivning för en verksamhet eller åtgärd skall genom ett särskilt beslut eller i samband med avgörandet av målet eller ärendet ta ställning till om miljö-konsekvensbeskrivningen upp-fyller kraven i detta kapitel. Ett sådant ställningstagande får inte överklagas särskilt utan endast i samband med att avgörandet i målet eller ärendet överklagas.
Vid prövningen av ansökan skall myndigheten beakta innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden enligt 4, 6 och 8 §§.
Den myndighet som ska pröva en ansökan i ett mål eller ett ärende där det krävs en miljökonsekvens-beskrivning för en verksamhet eller åtgärd ska genom ett särskilt beslut eller i samband med avgörandet av målet eller ärendet ta ställning till om miljö-konsekvensbeskrivningen upp-fyller kraven i detta kapitel. Ett sådant ställningstagande får inte överklagas särskilt utan endast i samband med att avgörandet i målet eller ärendet överklagas.
Vid prövningen av ansökan ska myndigheten beakta innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden enligt 4, 4 a, 6 och 8 §§.
22 kap.
1 §
En ansökan i ett ansökningsmål ska vara skriftlig. Den ska innehålla
1. ritningar och tekniska beskrivningar med uppgifter om för-hållandena på platsen, produktionsmängd eller annan liknande uppgift samt användningen av råvaror, andra insatsvaror och ämnen liksom energianvändning,
2. uppgifter om utsläppskällor, art och mängd av förutsebara utsläpp samt förslag till de åtgärder som kan behövas dels för att förebygga uppkomsten av avfall, dels för förberedelse för återanvändning, materialåter-vinning och annan återvinning av det avfall som anläggningen ger upphov till,
2. uppgifter om utsläppskällor, art och mängd av förutsebara utsläpp samt förslag till de åtgärder som kan behövas dels för att förebygga uppkomsten av avfall, dels för att förbereda för återanvändning, materialåter-vinning och annan återvinning av det avfall som anläggningen ger upphov till,
3. en miljökonsekvensbeskrivning när det krävs enligt 6 kap. och uppgift om det samråd som skett enligt 6 kap. 4 och 6 §§,
4. förslag till skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått samt de övriga uppgifter som behövs för att bedöma hur de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. följs,
5. förslag till övervakning och kontroll av verksamheten,
6. i fråga om tillstånd att anlägga, driva eller ändra en verksamhet, en säkerhetsrapport i de fall det finns skyldighet att upprätta en sådan enligt lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor,
6. det handlingsprogram och den säkerhetsrapport som krävs enligt lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor, om den verksamhet eller åtgärd som målet avser omfattas av den lagen,
7. en statusrapport när det krävs enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 10 kap. 21 § första stycket 5, och
8. en icke-teknisk sammanfattning av de uppgifter som anges i 1-7.
I mål om vattenverksamhet ska ansökan dessutom innehålla
1. uppgift om det finns fastigheter som berörs av vattenverksamheten eller ej och i förekommande fall namn och adress på ägarna och berörda innehavare av särskild rätt till fastigheterna, och
2. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder varje sakägare, om det inte på grund av verksamhetens omfattning bör anstå med sådana uppgifter.
I 7 kap. 4 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet finns det ytterligare bestämmelser om vad en ansökan i vissa fall ska innehålla i mål om vattenverksamhet.
3 a §
Om en kungörelse enligt 3 § avser en verksamhet eller åtgärd som omfattas av lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor, ska kungörelsen innehålla en upplysning om detta.
24 kap.
7 §
Ansökan om prövning som avses i 3-6 §§ får göras hos mark- och miljödomstol av Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Kammarkollegiet och läns-styrelsen. Om frågan ska prövas av någon annan myndighet än domstol eller av kommun, får den tas upp utan någon särskild framställning. Frågor om omprövning enligt 5 § andra och tredje styckena får tas upp utan särskild ansökan.
Ansökan om prövning som avses i 3-6 §§ får göras hos mark- och miljödomstol av Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Kammarkollegiet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och länsstyrelsen. Om frågan ska prövas av någon annan myndighet än en domstol eller av en kommun, får den tas upp utan någon särskild framställning. Frågor om omprövning enligt 5 § andra och tredje styckena får tas upp utan särskild ansökan.
En ansökan om sådan prövning som avses i första stycket får även göras av en kommun i den utsträckning kommunen har övertagit tillsynen med stöd av 26 kap. 3 § fjärde stycket. Har tillståndet meddelats av länsstyrelsen, görs ansökan hos länsstyrelsen.
25 kap.
3 §
I mål som gäller återkallelse, förbud mot fortsatt verksamhet eller omprövning enligt 24 kap. 3-6 §§ eller 7 kap. 15 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vatten-verksamhet ska Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Kammarkollegiet, länsstyrelsen och tillståndshavaren svara för sina kostnader vid mark- och miljödomstolen. I mål enligt 24 kap. 5 § som avser omprövning för att tillgodose allmänna intressen ska den myndighet som ansökte om omprövning dessutom svara för kostnader vid mark- och miljödomstolen som uppkommer för andra motparter än tillstånds-havaren. Detta gäller dock inte omprövning enligt 24 kap. 5 § första stycket 11. Gäller ett mål enligt 24 kap. 5 § första stycket 10 omprövning för att förbättra en anläggnings säkerhet ska dock tillståndshavaren i stället för Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Kammar-kollegiet och länsstyrelsen svara för senast nämnda kostnader.
I mål som gäller återkallelse, förbud mot fortsatt verksamhet eller omprövning enligt 24 kap. 3-6 §§ eller 7 kap. 15 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vatten-verksamhet ska Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Kammarkollegiet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, länsstyrelsen och tillståndshavaren svara för sina kostnader vid mark- och miljödomstolen. I mål enligt 24 kap. 5 § som avser omprövning för att tillgodose allmänna intressen ska den myndighet som ansökte om omprövning dessutom svara för kostnader vid mark- och miljödomstolen som uppkommer för andra motparter än tillstånds-havaren. Detta gäller dock inte omprövning enligt 24 kap. 5 § första stycket 11. Om ett mål enligt 24 kap. 5 § första stycket 10 gäller omprövning för att förbättra en anläggnings säkerhet, ska dock tillståndshavaren svara för senast nämnda kostnader i stället för Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Kammar-kollegiet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och länsstyrelsen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2015.
2. Bestämmelsen i 22 kap. 3 a § tillämpas inte för mål och ärenden där en kungörelse enligt 22 kap. 3 § har utfärdats före lagens ikraftträdande.
3. Bestämmelsen i 22 kap. 1 § i den äldre lydelsen gäller fortfarande för mål och ärenden som har inletts hos den tillståndsprövande myndigheten före ikraftträdandet.
Förslag till lag om ändring i lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor
dels att 11 och 16-17 §§ ska upphöra att gälla,
dels att 2-4, 7, 8, 10, 12-15, 18 och 25 §§ och rubrikerna närmast före 2, 12 och 13 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas fyra nya paragrafer, 12 a §, 13 a §, 14 a § och 18 a §, och närmast före 12 a och 18 a §§ nya rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Definitioner
Uttryck i lagen
2 §
I denna lag används följande uttryck med nedan angiven betydelse.
Allvarlig kemikalieolycka: olycka med ett eller flera farliga ämnen inblandade, t.ex. utsläpp, brand eller explosion, som orsakas av ett okontrollerat händelseförlopp i samband med driften av en verksamhet som omfattas av denna lag, och som medför allvarlig, omedelbar eller fördröjd, fara för människors hälsa, inom eller utanför verksamheten, eller för miljön.
Allvarlig kemikalieolycka: olycka med ett eller flera farliga ämnen inblandade, t.ex. utsläpp, brand eller en explosion, som orsakas av okontrollerade händelseförlopp i samband med driften vid en verksamhet som omfattas av denna lag, och som medför omedelbar eller fördröjd, allvarlig fara för människors hälsa eller miljön, inom eller utanför verksamheten.
Farliga ämnen: de ämnen, bland-ningar och beredningar som regeringen föreskriver och som förekommer som råvara eller som produkter, biprodukter, restprodukter och mellanprodukter, inbegripet sådana ämnen som rimligen kan bildas vid en olycka.
Verksamhet: hela det område som står under en verksamhetsutövares ledning eller kontroll eller flera verksamhetsutövares gemensamma ledning eller kontroll och där det finns farliga ämnen vid en eller flera anläggningar, inbegripet såväl det geografiska området som gemensamma eller därtill hörande infra-strukturer eller aktiviteter.
Anläggning: en teknisk enhet inom en verksamhet där farliga ämnen tillverkas, används, hanteras eller förvaras. Detta inbegriper all utrustning, alla konstruktioner, ledningar, maskiner, verktyg, särskilda industrijärnvägsspår, last-kajer, bryggor, pirar, magasin eller liknande anordningar, flytande eller fasta, som är nödvändiga för anläggningens drift.
Farliga ämnen: ämnen och bland-ningar som regeringen har meddelat föreskrifter om och som förekommer som råvara eller som produkter, biprodukter, restprodukter och mellanprodukter, inbegripet sådana ämnen som rimligen kan bildas vid en olycka.
Verksamhet: hela det område som står under en verksamhetsutövares ledning eller kontroll eller flera verksamhetsutövares gemensamma ledning eller kontroll och där det finns farliga ämnen vid en eller flera anläggningar, inbegripet såväl det geografiska området som gemen-samma eller därtill hörande infrastrukturer eller aktiviteter.
Anläggning: teknisk enhet inom en verksamhet, antingen ovanför eller under marknivå, där farliga ämnen tillverkas, används, hanteras eller förvaras. Detta inbegriper all utrustning, alla konstruktioner, ledningar, maskiner, verktyg, enskilda industrijärnvägsspår, last-kajer, bryggor, pirar, magasin eller liknande anordningar, flytande eller fasta, som är nödvändiga för anläggningens drift.
Verksamhetsutövare: varje fysisk eller juridisk person som driver eller innehar en verksamhet eller anläggning eller som på annat sätt har rätt att fatta avgörande ekonomiska beslut om verksam-hetens eller anläggningens tekniska drift. Om flera verksamheter med en gemensam ägare är samlokaliserade, skall dessa anses som en enda verksamhet och den gemensamma ägaren som verksamhetsutövare.
Verksamhetsutövare: varje fysisk eller juridisk person som driver eller innehar en verksamhet eller anläggning eller som på annat sätt har rätt att fatta avgörande ekonomiska eller andra beslut om verksamhetens eller anläggningens tekniska drift. Om flera verksam-heter med en gemensam ägare är samlokaliserade, ska dessa anses som en enda verksamhet och den gemensamma ägaren som verksamhetsutövare.
Lager: förekomst av en viss mängd farliga ämnen för lagring, förvaring eller magasinering.
Lager: förekomst av en viss mängd farliga ämnen för magasinering, förvaring eller lagerhållning.
3 §
Denna lag tillämpas på verksam-heter där farliga ämnen före-kommer i mängder som motsvarar eller överstiger de mängder som regeringen föreskriver.
Denna lag tillämpas på verksam-heter där vissa farliga ämnen förekommer. Verksamheterna till-hör en lägre eller högre kravnivå, beroende på vilka farliga ämnen som avses och i vilken mängd de förekommer. Regeringen får med-dela föreskrifter om vilka farliga ämnen som avses och vilka mängder av dessa som krävs för att en verksamhet ska tillhöra den lägre eller högre kravnivån.
Med förekomst av farliga ämnen avses den faktiska eller möjliga förekomsten av sådana ämnen i en verksamhet eller den förekomst av sådana ämnen som skulle kunna uppstå vid en okontrollerad industriell kemisk process.
Med förekomst av farliga ämnen avses den faktiska eller förväntade förekomsten av sådana ämnen i en verksamhet eller den förekomst av sådana ämnen som rimligtvis kan förväntas uppstå vid en okontrollerad process eller vid en okontrollerad reaktion i ett lager.
4 §
Lagen tillämpas inte på
1. faror som har samband med joniserande strålning,
2. sådan hantering av farliga ämnen som omfattas av lagen (2006:263) om transport av farligt gods,
3. transport av farliga ämnen i rörledningar utanför de verksam-heter som omfattas av denna lag, eller
4. militär verksamhet.
1. faror som har samband med joniserande strålning som utgår från ämnen,
2. sådan hantering av farliga ämnen som omfattas av lagen (2006:263) om transport av farligt gods och som sker utanför verksamheten,
3. transport av farliga ämnen som sker som bulklast i fartyg när transporten sker i fartygets fasta tankar, eller farliga ämnen som används som drivmedel i fartyg, utanför de verksamheter som omfattas av denna lag,
4. transport av farliga ämnen i rörledningar utanför de verksam-heter som omfattas av denna lag, eller
5. militär verksamhet.
7 §
Verksamhetsutövaren skall för sådan verksamhet som omfattas av denna lag göra en skriftlig anmälan till tillsynsmyndigheten innan byggnadsarbetena påbörjas eller verksamheten tas i drift.
En anmälan skall innehålla
1. uppgifter om de farliga ämnen som förekommer eller kan förekomma inom en anläggning eller ett lager,
2. en redogörelse för driften vid anläggningen eller lagret, samt
3. en beskrivning av verksam-hetens omgivning.
Om verksamheten omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalken får regeringen föreskriva begränsningar av anmälnings-skyldigheten. Även i övrigt får regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddela närmare föreskrifter om vad anmälan skall innehålla.
Om väsentliga förändringar sker i verksamheten, skall verksamhets-utövaren anmäla detta till tillsynsmyndigheten.
För verksamhet som omfattas av denna lag ska verksamhets-utövaren ge in en skriftlig anmälan till länsstyrelsen i det län där verksamheten ligger.
En anmälningspliktig verk-samhet får påbörjas tidigast sex veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte länsstyrelsen beslutar något annat.
Om verksamheten omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalken får regeringen meddela föreskrifter om begränsningar av anmälnings-skyldigheten.
8 §
Verksamhetsutövaren skall ut-arbeta ett handlingsprogram för hur allvarliga kemikalieolyckor skall förebyggas.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vad handlingsprogrammet skall innehålla.
Verksamhetsutövaren ska utarbeta ett handlingsprogram för hur allvarliga kemikalieolyckor ska förebyggas. Handlingsprogrammet ska genomföras genom ett säkerhetsledningssystem.
Handlingsprogrammet ska ges in till länsstyrelsen i det län där verksamheten ligger.
10 §
Regeringen får meddela före-skrifter om att för vissa verksamheter skall en säkerhets-rapport upprättas.
En säkerhetsrapport skall innehålla
1. information om hur verksam-hetens driftsystem och organisa-tion har utformats för att före-bygga allvarliga kemikalieolyckor,
2. en beskrivning av verksam-hetens omgivning,
3. en beskrivning av anlägg-ningen och de farliga ämnen som förekommer eller kan förekomma där,
4. en identifiering och analys av olycksrisker, samt
5. uppgifter om förebyggande åtgärder för att förhindra och åtgärder för att begränsa följderna av en allvarlig kemikalieolycka.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om vad säkerhetsrapporten skall innehålla samt föreskrifter om undantag från bestämmelserna i andra stycket.
För verksamheter som tillhör den högre kravnivån ska en säkerhetsrapport upprättas.
Säkerhetsrapporten ska ges in till länsstyrelsen i det län där verksamheten ligger.
Planer för interna räddningsinsatser
Plan för interna räddningsinsatser
12 §
Verksamhetsutövare vars verk-samhet omfattas av kravet på säkerhetsrapport skall i samråd med kommunen och de anställda samt annan personal som kan påverka säkerheten, upprätta en intern plan för räddningsinsatser. Denna plan skall fogas till säkerhetsrapporten.
Den interna planen skall förnyas vart tredje år eller när det annars finns anledning till det. Planen skall lämnas till tillsyns-myndigheten som skall granska den.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om planens innehåll.
Verksamhetsutövare vars verk-samhet tillhör den högre kravnivån ska i samråd med kommunen och de anställda samt annan personal som kan påverka säkerheten upprätta en intern plan för räddningsinsatser. Planen ska ges in till länsstyrelsen i det län där verksamheten ligger.
Vissa bemyndiganden
12 a §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad de dokument som anges i 7, 8, 10 och 12 §§ ska innehålla, när de ska uppdateras samt när och på vilket sätt de ska ges in till länsstyrelsen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också meddela föreskrifter om vilka åtgärder en verksamhets-utövare ska vidta i anslutning till den interna planen för räddningsinsatser.
Påverkan på omgivningen
Påverkan från omgivningen
13 §
I säkerhetsarbetet skall verksamhetsutövarna, utöver förhållandena vid den egna verksamheten, även ta hänsyn till andra faktorer i omgivningen som kan påverka säkerheten. Närheten till annan verksamhet som omfattas av lagen skall särskilt beaktas.
Vid utredningen av om det finns sådana faktorer som sägs i första stycket skall verksamhetsutövaren samråda med statliga och kommunala myndigheter, organisationer och enskilda som kan ha intresse i saken. Om det behövs för utredningen, får verksamhetsutövaren begära hjälp från tillsynsmyndigheten enligt
21 §.
Förekomsten av nämnda faktorer samt åtgärder som av den anledningen vidtagits eller planerats skall redovisas i anmälan enligt 7 § och i säkerhetsrapporten.
I säkerhetsarbetet ska verksamhetsutövaren, utöver förhållandena vid den egna verksamheten, även ta hänsyn till andra faktorer i omgivningen som kan påverka säkerheten. Närheten till annan verksamhet som omfattas av lagen ska särskilt beaktas.
Vid utredningen av om det finns faktorer som avses i första stycket ska verksamhetsutövaren samråda med statliga och kommunala myndigheter, organisationer och enskilda som kan ha intresse i saken. Om det behövs för utredningen, får verksamhets-utövaren begära hjälp från tillsynsmyndigheten enligt 21 §.
Sådana faktorer och åtgärder som av den anledningen vidtagits eller planerats ska redovisas i anmälan och i säkerhetsrapporten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur samråd enligt andra stycket ska ske och om undantag från samrådsskyldigheten.
13 a §
Om utredningen enligt 13 § visar att två eller flera verksamheter kan påverka varandra ska de berörda verksamhetsutövarna utbyta lämplig information för att kunna beakta arten och omfattningen av den sammanlagda faran för en allvarlig kemikalieolycka i sina handlingsprogram, säkerhets-ledningssystem, säkerhets-rapporter och interna planer för räddningsinsatser.
De verksamhetsutövare som omfattas av första stycket ska gemensamt ta fram informationen och lämna den till den kommun eller de kommuner där verksamheterna ligger.
14 §
Kommunen skall se till att personer som löper risk att påverkas av en allvarlig kemikalieolycka vid en verksamhet som omfattas av kravet på säkerhetsrapport informeras om vilka säkerhetsåtgärder som skall vidtas och hur man skall förfara vid en olycka. Detta gäller även i förhållande till personer i en annan kommun eller utomlands.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad informationen skall innehålla.
Verksamhetsutövaren skall svara för kostnaderna för den information som skall lämnas enligt första stycket.
Den kommun där en verksamhet ligger ska se till att allmänheten får tillgång till aktuell information om de verksamheter som omfattas av denna lag.
För verksamheter som tillhör den högre kravnivån ska informationen också innehålla uppgift om vilka säkerhetsåtgärder som ska vidtas och hur de personer som löper risk att påverkas ska handla vid en olycka. Detta gäller även i förhållande till personer i en annan kommun.
Verksamhetsutövaren ska svara för kostnaderna för den information som ska lämnas.
14 a §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den information som ska lämnas enligt 13 a och 14 §§ och om hur den ska spridas.
15 §
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, länsstyrelsen och kommunerna (tillsynsmyndig-heterna) ska, i enlighet med vad regeringen bestämmer, ha tillsyn över att denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen följs.
Länsstyrelsen och kommunerna ska ha tillsyn över verksamhet som omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalken i enlighet med den ansvarsfördelning för tillsynen av miljöfarlig verksamhet som följer av miljöbalken. Tillsyns-myndigheterna ska samordna tillsynen med den tillsyn som sker enligt miljöbalken.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och länsstyrelsen (tillsynsmyndigheterna) ska ha tillsyn över att denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen följs.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillsyn enligt denna lag.
För verksamhet som inte omfattas av andra stycket ska länsstyrelsen vara tillsyns-myndighet. Länsstyrelsen får över-låta åt en kommun att ha tillsynen om kommunen gjort framställning om det.
18 §
Tillsynsmyndigheterna skall utarbeta ett tillsynsprogram för varje verksamhet. För verksamheter som omfattas av kravet på säkerhetsrapport skall tillsynsprogrammet grunda sig på en analys och en planmässig bedömning av riskerna för allvarliga kemikalieolyckor i samband med verksamheten.
Länsstyrelsen ska besluta om en tillsynsplan för de verksamheter som omfattas av denna lag. Utifrån tillsynsplanen ska länsstyrelsen utarbeta ett tillsynsprogram för varje verksamhet.
Avgifter för tillsyn
18 a §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgift för myndigheters kostnader för tillsyn enligt denna lag.
Regeringen får meddela före-skrifter om att en myndighet får besluta att dess beslut om att ta ut avgifter enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag ska gälla omedelbart.
25 §
En kommuns beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen. Beslut som fattats av länsstyrelsen eller Myndigheten för samhällsskydd och beredskap får överklagas hos mark- och miljödomstol enligt 21 kap. 1 § andra stycket miljöbalken.
Beslut om tillsynsprogram får inte överklagas.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps eller länsstyrelsens beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas till mark- och miljödomstol enligt 21 kap. 1 § andra stycket miljöbalken.
Beslut om tillsynsplan och tillsynsprogram får inte överklagas.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 2015.
Förslag till lag om ändring i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (2003:778) om skydd mot olyckor ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
4 §
Vid en anläggning där verksamheten innebär fara för att en olycka ska orsaka allvarliga skador på människor eller miljön, är anläggningens ägare eller den som utövar verksamheten på anläggningen skyldig att i skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap med personal och egendom och i övrigt vidta nödvändiga åtgärder för att hindra eller begränsa sådana skador.
Den som utövar verksamheten är skyldig att analysera riskerna för sådana olyckor som anges i första stycket.
Första och andra styckena gäller även flygplatser som har meddelats drifttillstånd enligt 6 kap. 8 § första stycket luftfartslagen (2010:500).
Första och andra styckena gäller även flygplatser som har meddelats drifttillstånd enligt 6 kap. 8 § första stycket luftfartslagen (2010:500) och verksamheter som omfattas av lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor.
Denna lag träder i kraft den 1 juni 2015.
Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900)
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 2 § plan- och bygglagen (2010:900) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 kap.
2 §
Kommunen ska med en detaljplan pröva ett mark- eller vattenområdes lämplighet för bebyggelse och byggnadsverk samt reglera bebyggelsemiljöns utformning för
1. en ny sammanhållen bebyggelse, om det behövs med hänsyn till omfattningen av bygglovspliktiga byggnadsverk i bebyggelsen,
2. en bebyggelse som ska förändras eller bevaras, om regleringen behöver ske i ett sammanhang, och
3. ett nytt byggnadsverk som inte är ett vindkraftverk, om
a) byggnadsverket är en annan byggnad än en sådan som avses i
9 kap. 4 a § eller byggnadsverket kräver bygglov enligt 9 kap. eller föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 7 §, och
b) byggnadsverkets användning får betydande inverkan på omgivningen eller om det råder stor efterfrågan på området för bebyggande.
2. en bebyggelse som ska för-ändras eller bevaras, om regleringen behöver ske i ett sammanhang,
3. ett nytt byggnadsverk som inte är ett vindkraftverk, om byggnads-verket kräver bygglov eller är en annan byggnad än en sådan som avses i 9 kap. 4 a §, och
a) byggnadsverkets användning får betydande inverkan på omgivningen eller om det råder stor efterfrågan på området för bebyggande, eller
b) byggnadsverket placeras i närheten av en verksamhet som omfattas av lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor, och
4. en åtgärd som kräver bygglov vid nyetablering av en verksamhet som omfattas av lagen om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor.
Trots första stycket 3 krävs det ingen detaljplan om byggnadsverket kan prövas i samband med en prövning av ansökan om bygglov eller förhandsbesked och användningen av byggnadsverket inte kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2015.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för mål och ärenden som har inletts före ikraftträdandet och för mål och ärenden som avser överklagande av beslut om sådana mål och ärenden till dess att målet eller ärendet är slutligt avgjort
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2015-02-04
Närvarande: F.d. justitierådet Lennart Hamberg samt justitieråden Kristina Ståhl och Agneta Bäcklund.
Genomförande av Seveso III-direktivet
Enligt en lagrådsremiss den 29 januari 2015 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i miljöbalken,
2. lag om ändring i lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga
och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor,
3. lag om ändring i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor,
4. lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av ämnesrådet Mikael
Andersson.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 februari 2015
Närvarande: Statsministern S Löfven, ordförande, och statsråden Å Romson, M Wallström, M Johansson, I Baylan, K Persson, P Hultqvist, H Hellmark Knutsson, I Lövin, A Johansson, P Bolund, M Kaplan, A Strandhäll, G Fridolin, A Hadzialic
Föredragande: statsrådet M Johansson
Regeringen beslutar proposition Genomförande av Seveso III-direktivet
Rättsdatablad
Författningsrubrik
Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande
Celexnummer för bakomliggande EU-regler
Lag om ändring i miljöbalken
32012L0018
Lag om ändring i lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalie-olyckor
2, 3, 7, 12 a, 13, 14 a, 15 och 18 a §§
32012L0018
Lag om ändring i lagen (2003:773) om skydd mot olyckor
32012L0018
Lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:900)
32012L0018