Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2014/15:64 Genomförande av offshoredirektivet Prop. 2014/15:64 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 5 mars 2015 Stefan Löfven Anna Johansson (Näringsdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I denna proposition lämnas förslag till genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/30/EU av den 12 juni 2013 om säkerhet för olje- och gasverksamhet till havs och om ändring av direktiv 2004/35/ EG (offshoredirektivet). Förslagen syftar till att genomföra direktivet i de delar som krävs av en medlemsstat som inte har prospektering eller utvinning av olja eller gas till havs inom sin jurisdiktion och inte planerar att ge tillstånd till detta. I propositionen föreslås att det införs en ny lag om rapportering av olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen. Vidare föreslås ändringar i lagen om kontinentalsockeln, i minerallagen och i offentlighets- och sekretesslagen. Bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 2015. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag om rapportering av olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen 5 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln 7 2.3 Förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45) 8 2.4 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 9 3 Ärendet och dess beredning 10 4 Offshoredirektivet 10 5 Nationella regler om prospektering och utvinning av olja och gas till havs 18 6 Förutsättningar för utvinning av olja och gas i svenska havsområden 20 6.1 Undersökning och utvinning 20 6.2 Geologiska förutsättningar 21 6.3 Risker för miljön 25 7 Genomförandet i svensk lagstiftning 28 7.1 Ett genomförande efter svenska förhållanden 28 7.2 Rapportering av olyckor utanför EU 30 7.2.1 Lag om rapportering av olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen 30 7.2.2 Skyldighet att rapportera om olyckor 31 7.2.3 Tillsyn och sanktioner 32 7.2.4 Överklagande 32 7.3 Ändring i lagen om kontinentalsockeln 33 7.4 Ändring i minerallagen 34 7.5 Ändring i offentlighets- och sekretesslagen 35 7.6 Ytterligare åtaganden som inte behöver genomföras genom lagstiftning 37 8 Ikraftträdande 38 9 Konsekvensutredning 39 10 Författningskommentar 44 10.1 Förslaget till lag om rapportering av olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen 44 10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln 46 10.3 Förslaget till lag om ändring i minerallagen (1991:45) 46 10.4 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 47 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/30/EU av den 12 juni 2013 49 Bilaga 2 Promemorians lagförslag 90 Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna 95 Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag 96 Bilaga 5 Lagrådets yttrande 101 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 2015 103 Rättsdatablad 104 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om rapportering av olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen, 2. lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, 3. lag om ändring i minerallagen (1991:45), 4. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om rapportering av olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen Härigenom föreskrivs följande. Lagens innehåll 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/30/EU av den 12 juni 2013 om säkerhet för olje- och gasverksamhet till havs och om ändring av direktiv 2004/35/EG. Bestämmelser med anledning av direktivets genomförande finns även i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, i minerallagen (1991:45) och i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Rapportering av olyckor 2 § Ett företag som är registrerat i Sverige ska på begäran av tillsynsmyndigheten rapportera om omständigheterna kring en allvarlig olycka som företaget, eller dess dotterföretag, har varit inblandat i vid olje- eller gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheten att rapportera om en allvarlig olycka. Tillsyn 3 § Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) utövar tillsyn över att denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen följs. 4 § Tillsynsmyndigheten får besluta de förelägganden som behövs för tillsynen. Ett föreläggande får förenas med vite. Överklagande 5 § Beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela tillstånd för annan än staten att genom geofysiska mätningar, borrning eller på annat sätt utforska kontinentalsockeln och att utvinna naturtillgångar från denna. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela tillstånd för annan än staten att genom geofysiska mätningar, borrning eller på annat sätt utforska kontinentalsockeln och att utvinna naturtillgångar från denna. Tillstånd får dock inte meddelas till olje- eller gasverksamhet. Ett tillstånd ska avse ett bestämt område och en viss tid. Ett tillstånd till geologisk lagring av koldioxid behöver dock inte bestämmas till en viss tid. Regeringen får meddela föreskrifter om att ett visst slag av verksamhet som avses i första stycket får bedrivas utan tillstånd. Regeringen får meddela föreskrifter om att ett visst slag av verksamhet som det får lämnas tillstånd till enligt första stycket får bedrivas utan tillstånd. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015. 2.3 Förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45) Härigenom föreskrivs att det i minerallagen (1991:45) ska införas en ny paragraf, 17 kap. 4 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 kap. 4 § Undersökningstillstånd och bearbetningskoncession får inte meddelas i fråga om olje- eller gasverksamhet till havs. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015. 2.4 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs att det i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska införas en ny paragraf, 32 kap. 8 a §, och närmast före 32 kap. 8 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 32 kap. Olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen 8 a § Sekretess gäller för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden som har lämnats till en myndighet i enlighet med lagen (2015:000) om rapportering av olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015. 3 Ärendet och dess beredning Den 20 april 2010 inträffade en olycka ombord på oljeplattformen Deepwater Horizon i Mexikanska golfen som ledde till att plattformen sjönk. Olyckan orsakade flera människors död och medförde stora ekologiska och ekonomiska skador. Med anledning av händelsen inledde Europeiska kommissionen under 2010 en översyn av olje- och gasverksamhet till havs i syfte att säkerställa säkerheten vid sådan verksamhet. Det fanns vid den tidpunkten ingen gemensam lagstiftning inom EU som särskilt avsåg sådan verksamhet. Europaparlamentet antog den 7 oktober 2010 en resolution om åtgärder kring oljeborrning och oljeutvinning i Europa. I resolutionen uppmanas kommissionen att bl.a. ta fram stränga EU-omfattande riktlinjer till förebyggande av olyckor vid oljeplattformar. Den 27 oktober 2011 presenterade kommissionen ett förslag till förordning för att förbättra säkerhet och miljöskydd vid olje- och gasutvinning till havs. Syftet med förordningen var att reducera riskerna för utvinningsrelaterade olyckor till havs och att begränsa följderna om en olycka trots allt skulle inträffa. Efter synpunkter från flera EU-medlemsländer under förhandlingarna ändrades formen för lagstiftningsakten till ett direktiv. Den 12 juni 2013 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/ 30/EU om säkerhet för olje- och gasverksamhet till havs och om ändring av direktiv 2004/35/EG, i det följande benämnt offshoredirektivet eller direktivet. Direktivet återges i bilaga 1. Näringsdepartementet har tagit fram en promemoria med förslag till genomförande av offshoredirektivet med i allt väsentligt samma innehåll som denna proposition. Promemorians lagförslag finns i bilaga 2. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Näringsdepartementet (dnr N2014/3829/ FÖF). Lagrådet Regeringen beslutade den 5 februari 2015 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets synpunkter, vilka behandlas i avsnitt 7.2.2, 7.3, 7.4 och 7.5. 4 Offshoredirektivet Direktivets syfte och tillämpningsområde Direktivet fastställer enligt artikel 1 minimikrav för att förebygga allvarliga olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs och för att begränsa konsekvenserna av sådana olyckor. Medlemsstater med havsområden som inte har någon olje- och gasverksamhet till havs inom sin jurisdiktion, och som inte planerar att ge licens för sådana verksamheter, är enligt artikel 41.3 endast skyldiga att genomföra de åtgärder som är nödvändiga för att följa artiklarna 20, 32 och 34 i direktivet. Dessa medlemsstater får inte ge licens för sådan verksamhet förrän de har genomfört återstående bestämmelser i direktivet. Medlemsstater som är inlandsstater är enligt artikel 41.4 skyldiga att genomföra endast de åtgärder som är nödvändiga för att följa artikel 20. Förslaget i denna proposition innebär att Sverige genomför endast de åtgärder som är nödvändiga för att följa artiklarna 20, 32 och 34 i direktivet. Medlemsstaterna ska enligt artikel 41 senast den 19 juli 2015 sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet. Offshoredirektivets förhållande till andra direktiv Offshoredirektivet påverkar enligt artikel 1 inte tillämpningen av unionsrätt gällande säkerhet och hälsa för arbetstagare på arbetsplatsen. Enligt artikeln påverkar offshoredirektivet inte heller tillämpningen av följande av Europaparlamentets och rådets direktiv: - direktiv 94/22/EG av den 30 maj 1994 om villkoren för beviljande och utnyttjande av tillstånd för prospektering efter samt undersökning och utvinning av kolväten, - direktiv 2001/42/EG av den 27 juni 2001 om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan, - direktiv 2003/4/EG av den 28 januari 2003 om allmänhetens tillgång till miljöinformation och om upphävande av rådets direktiv 90/313/EEG, - direktiv 2003/35/EG av den 26 maj 2003 om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön och om ändring, med avseende på allmänhetens deltagande och rätt till rättslig prövning, av rådets direktiv 85/337/EEG och 96/61/EG, - direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar), och - direktiv 2011/92/EU av den 13 december 2011 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt. Centrala begrepp Artikel 2 innehåller definitioner av bl.a. följande begrepp: Allvarlig fara: en situation som kan leda till en allvarlig olycka. Allvarlig olycka (med avseende på en anläggning eller ansluten infrastruktur): a) ett tillbud som orsakar en explosion, brand, förlust av kontroll över en brunn eller utsläpp av olja, gas eller farliga ämnen som orsakar eller sannolikt kan orsaka dödsfall eller allvarliga personskador, b) ett tillbud som leder till allvarliga skador på anläggningen eller ansluten infrastruktur och som orsakar, eller sannolikt kan orsaka, dödsfall eller allvarliga personskador, c) alla andra tillbud som leder till att minst fem personer som befinner sig på anläggningen till havs där farokällan finns, eller som utövar olje- och gasverksamhet till havs vid eller i anslutning till anläggningen eller ansluten infrastruktur, avlider eller skadas allvarligt, eller d) ett allvarligt miljötillbud som följer av de tillbud som avses i leden a, b och c. Anläggning: en stationär, fast eller mobil installation, eller en kombination av installationer som är permanent sammanlänkade genom broar, bryggor eller andra strukturer, vilken används för olje- och gasverksamhet till havs eller i samband med sådan verksamhet. Anläggningar omfattar mobila offshoreborrplattformar endast när de placeras i havsområden för borrning, produktion eller annan verksamhet med anknytning till olje- och gasverksamhet till havs. Ansluten infrastruktur: inom säkerhetsområdet eller inom ett näraliggande område längre bort från anläggningen, enligt medlemsstatens bedömning, a) alla brunnar samt tillhörande strukturer, kompletterande enheter och utrustning som är anslutna till anläggningen, b) anordningar på eller fästade vid anläggningens huvudstruktur, c) alla rörledningsanordningar som är anslutna till anläggningen. Brunnsverksamhet: varje verksamhet med anknytning till en brunn som skulle kunna resultera i oavsiktligt utsläpp av ämnen som kan leda till en allvarlig olycka, inbegripet borrning av hål, reparation eller anpassning av brunnar, upphörande av brunnsverksamheten och slutgiltig avveckling av en brunn. Enhet: en fysisk eller juridisk person eller en grupp av sådana personer. Kombinerad verksamhet: en verksamhet som utförs från en anläggning tillsammans med en eller flera andra anläggningar för syften som rör den eller de andra anläggningarna och som därmed i betydande grad påverkar säkerhetsriskerna för personer eller miljöskyddet vid en eller samtliga anläggningar. Licens: ett tillstånd för olje- och gasverksamhet till havs enligt direktiv 94/22/EG. Med tillstånd förstås enligt artikel 1.3 i nämnda direktiv varje lag eller annan författning, kontraktsbestämmelse eller annat instrument utfärdat i kraft därav genom vilket de behöriga myndigheterna i en medlemsstat bemyndigar en enhet, för dess egen del och på dess egen risk, den exklusiva rätten att prospektera, undersöka eller utvinna kolväten i ett geografiskt område. Licensinnehavare: innehavaren eller de gemensamma innehavarna av en licens. Licensmyndighet: den myndighet som ansvarar för beviljandet av tillstånd eller övervakning av utnyttjande av tillstånd i enlighet med direktiv 94/22/EG. Licensområde: det geografiska område som omfattas av licensen. Olje- och gasverksamhet till havs: all verksamhet som har koppling till en anläggning eller ansluten infrastruktur, inbegripet utformning, planering, konstruktion, drift och avveckling, med koppling till prospektering och produktion av olja eller gas men inte inbegripet transport av olja och gas från en kust till en annan. Produktion: utvinning till havs av olja och gas från de underjordiska skikten i licensområdet, inbegripet bearbetning av olja och gas till havs och transport av denna genom ansluten infrastruktur. Prospektering: borrning i ett prospekteringsområde och all relaterad olje- och gasverksamhet till havs som föregår produktionsrelaterad verksamhet. Till havs eller havsområde: belägen i en medlemsstats territorialhav, exklusiva ekonomiska zon eller på dess kontinentalsockel enligt Förenta nationernas havsrättskonvention. Verksamhetsutövare: en enhet som har utsetts av licensinnehavaren eller licensmyndigheten till att utföra olje- och gasverksamhet till havs, inbegripet planering och brunnsverksamhet eller förvaltning och kontroll av en produktionsanläggnings funktioner. Ägare: en enhet som har laglig rätt att kontrollera driften av en icke producerande anläggning. Allmänna principer för riskhantering Direktivet ställer i artikel 3 upp följande allmänna principer för riskhantering vid olje- och gasverksamhet till havs: - medlemsstaterna ska kräva att verksamhetsutövare ser till att alla lämpliga åtgärder vidtas för att förhindra allvarliga olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs, - medlemsstaterna ska säkerställa att verksamhetsutövare inte befrias från sina skyldigheter enligt direktivet genom det faktum att uppdragstagarens åtgärder eller försummelser har lett eller bidragit till allvarliga olyckor, - vid en allvarlig olycka ska medlemsstaterna se till att verksamhetsutövarna vidtar alla lämpliga åtgärder för att begränsa dess effekter på människors hälsa och miljön, och - medlemsstaterna ska begära att verksamhetsutövarna ser till att olje- och gasverksamhet till havs utförs på grundval av en systematisk riskhantering, så att den kvarstående risken för att allvarliga olyckor drabbar människor, miljön och anläggningar till havs är godtagbar. Krav på vad medlemsstaterna ska ta hänsyn till vid tillståndsgivning Enligt artikel 4 ska medlemsstaterna bl.a. ta hänsyn till följande krav vid tillståndsprövning i fråga om olje- och gasverksamhet till havs: - att den sökande har förmåga att uppfylla kraven för verksamheter inom ramen för en sådan licens enligt vad som krävs i tillämpliga bestämmelser i unionsrätten, särskilt det nu aktuella direktivet, - risken och farorna avseende det berörda tillståndsområdet, - det aktuella stadiet i olje- och gasverksamheten till havs, och - sökandens ekonomiska förmåga att täcka skadeståndsansvar som kan uppstå som en följd av den aktuella verksamheten. Medlemsstaterna ska vidare se till att tillståndsmyndigheten inte beviljar något tillstånd om den inte anser att den sökande har styrkt att lämpliga åtgärder har vidtagits eller kommer att vidtas för att täcka skadeståndsansvar som kan uppstå som en följd av sökandens olje- och gasverksamhet till havs. Artikel 5 innehåller bl.a. bestämmelser om att allmänheten ska ha rätt att komma in med synpunkter på verksamhetens förväntade miljöeffekter innan beslut om att tillåta prospektering fattas. Medlemsstaterna ska utse en behörig myndighet Medlemsstaterna ska enligt artikel 8 utse en behörig myndighet med ansvar för en rad tillsynsfunktioner. I den behöriga myndighetens uppgifter ska bl.a. ingå att bedöma och godkänna de olika rapporter och anmälningar som en verksamhetsutövare enligt direktivet ska ge in till myndigheten, att kontrollera efterlevnaden av direktivet, inbegripet inspektioner, utredningar och verkställighetsåtgärder, och att samarbeta med behöriga myndigheter i andra medlemsländer. Den behöriga myndigheten ska vara oberoende och objektiv när den utför sina tillsynsfunktioner och oberoende av de funktioner i medlemsstaten som har en koppling till den ekonomiska utvecklingen av naturresurser till havs och licensieringen av olje- och gasverksamhet till havs i medlemsstaten samt uppbörd och hantering av intäkter från sådan verksamhet. Den behöriga myndighetens uppgifter Artikel 9 innehåller bestämmelser om den behöriga myndighetens uppgifter. Den behöriga myndigheten ska agera oberoende av strategier, regleringsbeslut eller andra aspekter som saknar koppling till dess uppgifter enligt direktivet. I myndighetens uppgifter ingår bl.a. att inrätta processer och förfaranden för bedömning av de olika dokument som en verksamhetsutövare eller ägare ska ge in till myndigheten enligt direktivet. Handlingar som verksamhetsutövare och ägare ska ge in till den behöriga myndigheten Enligt artikel 11 ska medlemsstaterna se till att verksamhetsutövaren eller ägaren lämnar in en rad olika dokument till den behöriga myndigheten. Skyldigheten att lämna in handlingar omfattar bl.a. företagsstrategi för förebyggande av allvarliga olyckor (artikel 19), rapport om allvarliga faror (artikel 12 och 13), intern insatsplan (artikel 14) och anmälan om brunnsverksamhet (artikel 15). Den behöriga myndighetens befogenheter Medlemsstaterna ska enligt artikel 18 se till att den behöriga myndigheten förbjuder drift eller inledande av verksamhet för en anläggning eller ansluten infrastruktur om de åtgärder som avser förebyggande eller begränsningar av konsekvenserna av allvarliga olyckor anses vara otillräckliga för att uppfylla kraven i direktivet. Enligt artikeln ska vidare den behöriga myndigheten bl.a. ges befogenhet att kräva förbättringar och vid behov förbjuda den fortsatta driften av en anläggning om exempelvis resultaten av en inspektion visar att kraven enligt direktivet inte är uppfyllda eller att det finns skäliga farhågor gällande säkerheten för verksamheten. Olje- och gasverksamhet till havs utanför unionen Enligt artikel 20 ska medlemsstaterna kräva att företag som är registrerade inom deras territorium och som själva eller genom dotterföretag bedriver olje- och gasverksamhet till havs utanför unionen som licensinnehavare eller verksamhetsutövare, på begäran rapporterar till dem om omständigheterna kring allvarliga olyckor som de har varit involverade i. I begäran om en rapport ska den berörda medlemsstaten i detalj ange vilka uppgifter som efterfrågas. Rapporterna ska vara föremål för utbyte i enlighet med artikel 27.1. Medlemsstater som varken har en behörig myndighet eller en kontaktpunkt ska lämna in de rapporter som de tar emot till kommissionen. Insyn och informationsutbyte Artikel 23 innehåller bestämmelser om verksamhetsutövare och ägares skyldighet att förse den behöriga myndigheten med upplysningar. Medlemsstaterna ska se till att dessa aktörer förser den behöriga myndigheten med de upplysningar som anges i bilaga IX. Skyldigheten avser bl.a. uppgifter om oavsiktliga utsläpp av olja, gas eller andra farliga ämnen, att en avgörande säkerhets- och miljökomponent inte fungerar och varje olycka med dödlig utgång. Enligt artikel 24 ska medlemsstaterna göra den information som avses i bilaga IX tillgänglig för allmänheten. Av artikel 25 följer att medlemsstaterna ska lämna in en årlig rapport till kommissionen med de uppgifter som anges i bilaga IX punkt 3. Skyldigheten omfattar bl.a. upplysningar om anläggningarnas antal, ålder och lokalisering samt antal och typ av inspektioner och utredningar som har genomförts. Medlemsstaterna ska även utse en myndighet som ska vara ansvarig för informationsutbyte i enlighet med artikel 23 och offentliggörande av information i enlighet med artikel 24. I artikel 25 anges också att kommissionen ska offentliggöra en årlig rapport som baseras på de uppgifter som medlemsstaterna har rapporterat in. Utredning efter en allvarlig olycka Artikel 26 innehåller bestämmelser om medlemsstaternas skyldighet att genomföra grundliga utredningar av allvarliga olyckor som inträffar inom deras jurisdiktion. Resultaten av utredningarna ska ställas till kommissionens förfogande. Medlemsstaterna ska göra en icke-konfidentiell version av resultaten tillgänglig för allmänheten. Samarbete mellan medlemsstaterna I artikel 27 finns bestämmelser om medlemsstaternas skyldigheter att samarbeta med varandra. Varje medlemsstat ska se till att dess behöriga myndighet regelbundet utbyter kunskap, information och erfarenheter med andra behöriga myndigheter, bl.a. genom Europeiska unionens grupp av myndigheter för olje- och gasverksamhet till havs (EUOAG), och att den deltar i samråd gällande tillämpningen av relevant nationell rätt och unionsrätt, med branschen, andra intressenter och kommissionen. Utbytet mellan medlemsstaterna ska särskilt avse hur åtgärderna för riskhantering fungerar, förebyggande av allvarliga olyckor, samt kontroll av efterlevnad och räddningsinsatser med avseende på olje- och gasverksamhet till havs inom och utanför unionen. Varje medlemsstat ska se till att dess behöriga myndighet deltar i fastställandet av tydliga gemensamma prioriteringar för utarbetandet av normer och riktlinjer för att fastställa och underlätta genomförande och en konsekvent tillämpning av bästa praxis vid olje- och gasverksamhet till havs. Beredskap och åtgärder vid nödsituationer Artikel 29 innehåller bestämmelser om s.k. externa insatsplaner. Medlemsstaterna ska utarbeta sådana planer som omfattar alla olje- och gasanläggningar till havs, eller ansluten infrastruktur, och potentiellt påverkade områden inom sina jurisdiktioner. Planerna ska utarbetas i samarbete med relevanta verksamhetsutövare och ägare och, i förekommande fall, licensinnehavare och den behöriga myndigheten. Externa insatsplaner ska utarbetas i överensstämmelse med bilaga VII och ställas till förfogande för kommissionen, andra potentiellt berörda medlemsstater och allmänheten. I bilaga VII anges bl.a. att insatsplanerna ska innehålla uppgift om vilka personer som får fatta beslut om att inleda räddningsförfaranden och som får leda den externa räddningsinsatsen. Räddningsinsatser Enligt artikel 30 ska medlemsstaterna se till att verksamhetsutövaren eller, där så är lämpligt, ägaren utan dröjsmål meddelar de berörda myndigheterna om allvarliga olyckor eller situationer där det finns en överhängande risk för en allvarlig olycka. Meddelandet ska beskriva omständigheterna, inklusive ursprung och eventuella följder för miljön, och de eventuella allvarliga konsekvenser som följer därav. Av artikeln följer vidare att medlemsstaterna ska se till att verksamhetsutövaren eller ägaren i händelse av en allvarlig olycka vidtar alla lämpliga åtgärder för att förhindra eskalering och begränsa dess konsekvenser. Gränsöverskridande följder Artikel 31 innehåller bestämmelser om gränsöverskridande följder av en olycka inom medlemsstater med olje- och gasverksamhet till havs inom sin jurisdiktion. Om en medlemsstat anser att en allvarlig fara i samband med planerad olje- och gasverksamhet till havs inom sin jurisdiktion sannolikt kommer att få betydande negativa konsekvenser för miljön i en annan medlemsstat ska den, innan verksamheten inleds, vidarebefordra relevant information till den potentiellt drabbade medlemsstaten och tillsammans med den medlemsstaten sträva efter att vidta åtgärder för att förebygga skador. Medlemsstater som anser sig vara potentiellt drabbade får alltid begära att den medlemsstat inom vars jurisdiktion olje- och gasverksamheten till havs ska äga rum vidarebefordrar all relevant information till dem. När det finns en risk för att förutsebara gränsöverskridande följder av allvarliga olyckor påverkar tredje land ska medlemsstaterna, på ömsesidig grund, delge tredje land information. Medlemsstaterna ska regelbundet testa sin beredskap för att effektivt hantera olyckor i samarbete med potentiellt drabbade medlemsstater, relevanta unionsbyråer och, på ömsesidig grund, potentiellt drabbade tredjeländer. Kommissionen får bidra till övningar som fokuserar på utprovning av gränsöverskridande mekanismer för nödsituationer. I händelse av en allvarlig olycka, eller ett omedelbart förestående hot om en sådan, som har eller kan ha gränsöverskridande följder, ska den medlemsstat inom vars jurisdiktion situationen inträffar, utan dröjsmål meddela kommissionen och de medlemsstater eller tredjeländer som kan påverkas av situationen och kontinuerligt tillhandahålla information av relevans för effektiva räddningsinsatser. I artikel 32 finns bestämmelser om att medlemsstater utan olje- och gasverksamhet till havs inom sin jurisdiktion ska utse en kontaktpunkt för utbyte av information med berörda angränsande medlemsstater. Sådana medlemsstater ska tillämpa artikel 29.4 och 29.7 för att säkerställa att det finns tillräcklig förmåga för räddningsinsatser om de skulle drabbas av en allvarlig olycka. Enligt artikel 29.4 ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att uppnå en hög nivå av kompatibilitet och samutnyttjande i fråga om räddningsutrustning och expertis mellan alla medlemsstater i en geografisk region, och där så är lämpligt längre bort. Vidare ska medlemsstaterna uppmuntra branschen att utveckla räddningsutrustning och upphandlade tjänster vilka är kompatibla och har möjlighet att samutnyttja i hela den geografiska regionen. Av artikel 29.7 följer att medlemsstaterna ska se till att behöriga myndigheter eller, i tillämpliga fall, kontaktpunkter utformar samarbetsscenarier för nödsituationer. Dessa scenarier ska regelbundet utvärderas och uppdateras när så krävs. I artikel 32 anges vidare att medlemsstater utan olje- och gasverksamhet till havs inom sin jurisdiktion ska samordna sin nationella insatsplanering inom den marina miljön med andra berörda medlemsstater i den utsträckning som krävs för att säkerställa så effektiva åtgärder som möjligt vid en allvarlig olycka. Om en medlemsstat utan olje- och gasverksamhet till havs inom sin jurisdiktion drabbas av en allvarlig olycka ska den enligt artikel 32 vidta alla lämpliga åtgärder i enlighet med den nationella insatsplaneringen och se till att den information som den kontrollerar och som finns tillgänglig inom dess jurisdiktion och som kan vara av relevans för en fullständig utredning av den allvarliga olyckan på begäran tillhandahålls eller görs tillgänglig för den medlemsstat som utför utredningen enligt artikel 26. Sanktioner I artikel 34 finns bestämmelser om sanktioner. Medlemsstaterna ska införa regler om sanktioner för överträdelser av nationella bestämmelser som har utfärdats enligt direktivet och ska vidta de åtgärder som krävs för att se till att dessa regler tillämpas. De sanktioner som fastställs ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska anmäla dessa bestämmelser till kommissionen senast den 19 juli 2015 och utan dröjsmål anmäla varje senare ändring av dem. Genomförande Medlemsstaterna ska enligt artikel 41 sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 19 juli 2015. Medlemsstater med havsområden som inte har någon olje- och gasverksamhet till havs inom sin jurisdiktion, och som inte planerar att ge licens för sådana verksamheter, ska meddela kommissionen detta och vara skyldiga att sätta i kraft endast de åtgärder som är nödvändiga för att följa artiklarna 20, 32 och 34 i direktivet. Dessa medlemsstater får inte ge licens för sådan verksamhet förrän de har genomfört återstående bestämmelser enligt direktivet och informerat kommissionen om detta. Medlemsstater som är inlandsstater är skyldiga att sätta i kraft endast de åtgärder som är nödvändiga för att följa artikel 20. Om inget företag som genomför verksamhet som omfattas av artikel 20 den 18 juli 2013 är registrerat i en medlemsstat som är inlandsstat eller en medlemsstat som inte har någon olje- och gasverksamhet till havs inom sin jurisdiktion, och som inte planerar att ge licens för sådana verksamheter, ska den medlemsstatens skyldighet att verkställa de åtgärder som är nödvändiga för att följa artikel 20 enbart gälla från och med tolv månader efter en senare registrering av ett sådant företag i den medlemsstaten eller senast den 19 juli 2015, beroende på vilket som infaller senare. 5 Nationella regler om prospektering och utvinning av olja och gas till havs Lagen om kontinentalsockeln Enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln tillkommer rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar staten (2 §). En kuststats kontinentalsockel omfattar havsbotten och dess underlag i områden under vatten som sträcker sig utanför dess territorialhav i hela den naturliga förlängningen av dess landterritorium till kontinentalrandens ytterkant. Enligt FN:s havsrättskonvention och dess föregångare har kuststaten tillerkänts suveräna rättigheter att utforska och utvinna naturtillgångar på sockeln, även på den del av sockeln som ligger utanför territorialgränsen. I Sverige definieras kontinentalsockeln som havsbotten och dess underlag från gränsen för allmänt vattenområde och utåt, så långt som regeringen bestämmer (1 §), dvs. på den svenska delen av sockeln på såväl allmänt vatten i havet som utanför territorialgränsen. Enligt 1 § kontinentalsockelförordningen (1966:315) äger kontinentalsockellagen tillämpning inom de havsområden utanför territorialgränsen som anges i förordningen (1992:1226) om Sveriges ekonomiska zon. Med kontinentalsockelns naturtillgångar avses i lagen mineraliska och andra icke levande naturtillgångar på havsbottnen och i dess underlag samt sådana levande organismer som i det utvecklingsskede, då de kan bli föremål för fångst, antingen är orörliga på havsbottnen eller därunder, eller oförmögna till rörelse annat än i ständig beröring med havsbottnen eller dess underlag (1 § andra stycket). Lagen gäller även för geologisk lagring av koldioxid och för undersökning inför utläggning och utläggning av undervattenskablar och rörledningar i vissa fall (2 b §). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela tillstånd för annan än staten att utforska eller utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln. Ett sådant tillstånd ska avse ett bestämt område och en viss tid. Regeringen kan vidare meddela föreskrifter om att ett visst slag av verksamhet får bedrivas utan tillstånd (3 §). Vid prövning av tillstånd att utforska eller utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln ska miljöbalken tillämpas (3 a §). Ett tillstånd ska förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt, t.ex. att skydda människors hälsa och miljön. Villkoren kan också avse krav på kartor över arbetena, provtagningar och rapportering av verksamheten (4 §). Tillstånd till eftersökande och utvinning av olja och naturgas bör i princip ges endast åt företag som besitter erforderliga ekonomiska och tekniska resurser samt är berett att göra en grundlig och väl planerad arbetsinsats. Viss hänsyn bör också kunna tas till det bidrag företaget lämnar till landets energiförsörjning. Innefattar tillståndet rätt att inrätta anläggning på sockeln för borrning eller utvinning bör anläggningens läge och huvudsakliga konstruktion anges i tillståndet eller i senare beslut i anslutning till att anläggningen ska inrättas. Se vidare prop. 1966:114 s. 52 f. Enligt kontinentalsockelförordningen meddelas tillstånd av regeringen (4 §) och, när det gäller tillstånd till sand-, grus- och stentäkt som i sin helhet är beläget inom allmänt vattenområde i havet, av Sveriges geologiska undersökning (5 §). Minerallagen Minerallagen (1991:45) gäller enligt 1 kap. 1 § undersökning och bearbetning av vissa i lagen angivna mineraliska ämnen, s.k. koncessionsmineral, på egen eller annans mark. Av bestämmelsen framgår att olja och gasformiga kolväten är koncessionsmineral. Enligt 1 kap. 2 § tillämpas lagen inte inom allmänt vattenområde i havet, där i stället lagen om kontinentalsockeln är tillämplig. Minerallagen gäller således, förutom på land, inom allmänt vattenområde i de stora insjöarna samt på enskilt vatten. Regler om gräns mellan enskilt och allmänt vatten återfinns i lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde. Gränsen mellan det enskilda och allmänna vattnet går enligt huvudregeln 300 meter från stranden av fastland eller ö som är minst 100 meter lång, eller till tremetersdjupkurvan, om denna ligger längre ut än 300 meter från stranden (2 § 1). Dessutom är allt vatten enskilt som endast har förbindelse med öppna havet över enskilt vatten, dvs. vatten inne i vikar som i och för sig kan ligga längre ifrån land eller ö än 300 meter och på ett större djup än tre meter, men där mynningen ut till öppet hav är så smal att den helt består av enskilt vatten (2 § 2). Den sistnämnda bestämmelsen gäller inte för delar av Bohusläns kust (Gullmarsfjorden-Hakefjorden), där allmänt vatten kan finnas även inne i de smala vikarna. På öst- och sydkusten, från gränsen mot Finland till Listerhuvud i Blekinge, är vidare allt vatten enskilt som har förbindelse till öppna havet endast genom ett sund eller liknande som är smalare än en kilometer (3 § första stycket). Denna regel gäller inte för friliggande öar, t.ex. Öland och Gotland, som ligger avskilda från fastlandet på en större bredd än en kilometer (3 § andra stycket). För Norrbottens och Kalmar län finns i lagen i detalj angivna sträckningar som reglerar var gränsen mellan allmänt och enskilt vatten går (4 §). Undersökning får enligt minerallagen utföras endast av den som har undersökningstillstånd och bearbetning av den som har bearbetningskoncession (1 kap. 4 §). Undersökning och bearbetning definieras i 1 kap. 3 §. Med undersökning avses arbete i syfte att påvisa en fyndighet av ett koncessionsmineral och att utröna fyndighetens sannolika ekonomiska värde och dess beskaffenhet i övrigt, i den mån sådant arbete innebär intrång i markägarens eller annan rättsinnehavares rätt. Med bearbetning avses utvinning och tillgodogörande av ett koncessionsmineral. Undersökningstillstånd och bearbetningskoncession beviljas av bergmästaren (8 kap. 1 §). Ett undersökningstillstånd ska enligt 2 kap. 2 § meddelas, om det finns anledning att anta att undersökning i området kan leda till fynd av koncessionsmineral. Enligt paragrafen får ett tillstånd att bedriva undersökning beträffande olja, gasformiga kolväten eller diamant endast beviljas den som visar att han eller hon är lämplig att bedriva sådan undersökning. Enligt 4 kap. 2 § minerallagen ska en bearbetningskoncession meddelas om en fyndighet som sannolikt kan tillgodogöras ekonomiskt har blivit påträffad och fyndighetens belägenhet och art inte gör det olämpligt att sökanden får den begärda koncessionen. Reglerna i 3 och 4 kap. miljöbalken ska då tillämpas. Om ett ärende om koncession avser en verksamhet som senare ska prövas även enligt miljöbalken eller andra lagar ska 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas endast vid den prövning som sker i koncessionsärendet. 6 Förutsättningar för utvinning av olja och gas i svenska havsområden 6.1 Undersökning och utvinning Prospektering Geologer och geofysiker använder olika undersökningsmetoder för att ta reda på hur berggrunden är uppbyggd. En geofysisk metod som används (s.k. seismik) bygger på att ljudvågor som sänds ned i berggrunden reflekteras i övergången mellan olika skikt. Mikrofoner vid havsytan fångar upp de reflekterade signalerna och ger data som används vid framtagande av kartor över berggrundens form och volym. Av de geologiska kartorna framgår det inte i detalj hur sammansättningen av bergarterna ser ut, men de utgör ett underlag för bedömning av om det finns förutsättningar för förekomst av olja eller gas. Sådana förutsättningar finns i porösa bergarter där olja och gas kan lagras i hålrummen mellan mineralkornen. De porösa bergarterna bör i sin tur vara täckta av en tät bergart som hindar oljan och gasen från att läcka ut. Provborrning, produktion och transport Förekomst av olja och gas kan enbart påvisas säkert genom att borra i berggrunden. Till havs sker borrning från specialbyggda fartyg eller borrplattformar. Under borrningsarbetet tas kontinuerligt prover av berggrunden som lämnar information om bergarternas sammansättning. Om olja eller gas påträffas tas det bl.a. prover på bergarternas täthet och hur lätt olja och gas kan transporteras. Brunnen testas sedan genom att den öppnas för olja eller gas. Genom att utföra många provborrningar kartläggs reservoarens utsträckning och tjocklek. Därefter kan man närmare beräkna hur mycket olja eller gas som kan utvinnas. För att producera olja eller gas behövs en permanent produktionsanläggning som är anpassad till förhållandena på platsen. För havsbaserad utvinning används oftast produktionsplattformar som förankras på havsbotten. Reservoaren blir uppborrad med en mängd produktionsbrunnar, oftast i solfjäderform ut från plattformen. Oljan och gasen pressas upp av trycket i brunnen eller pumpas upp. I syfte att förbättra utvinningen pumpas det ofta ner gas eller sjövatten i reservoaren under högt tryck. Som framgår nedan pågår också forskning i syfte att pumpa ner koldioxid för lagring och samtidigt förbättra utvinningen. Oljan transporteras bort i tankskepp eller via rörledningar. När tankskepp används behöver plattformen ha lagertankar som fylls på mellan lastningarna. Lastning och överföring av olja eller gas sker via lastbojar som är åtskilda från plattformen. Utvinning av olja och gas vid geologisk lagring av koldioxid Olika tekniker är under utveckling för att avskilja koldioxid från förbränningsanläggningar eller industriella processer för att sedan lagra den i berggrunden. Metoden syftar till att minska den globala uppvärmningen. Koldioxiden kan transporteras via rörledningar eller fartyg till den plats där koldioxiden ska pumpas ned (injekteras) i berggrunden. En etablerad metod för lagring av koldioxid innebär att koldioxiden injekteras i olje- eller gasförande berggrund. När detta görs trycks samtidigt den olja eller gas som eventuellt finns i berggrunden ut och tas om hand, vilket kan öka utvinningen från fyndigheten. Vid lämpliga geologiska förhållanden kan koldioxid också lagras i s.k. djupa akviferer som inte innehåller olja eller gas. Det är i första hand denna typ av geologisk lagring av koldioxid som det finns förutsättningar för inom svenskt jurisdiktion enligt Sveriges geologiska undersökning (SGU). Förutsättningar för sådan lagring bedöms finnas i en stor del av södra Östersjön. I samband med eventuella undersökningar eller lagring av koldioxid i dessa strukturer är det möjligt att påträffa olja eller gas. Sannolikheten för detta bedöms vara störst vid borrning på eller i direkt anslutning till ett fåtal mindre strukturella fällor i den allra sydligaste delen av Sveriges ekonomiska zon. Om det rör sig om mindre icke exploaterbara mängder kan dessa komma att återinjekteras i berggrunden. Undersökningsborrningar kan även medföra att det påträffas olja och gas som i samband med lagring av koldioxid kan vara ekonomiskt intressant för en verksamhetsutövare att utvinna. Den trycksänkning i reservoaren som uppstår vid sådan utvinning möjliggör effektivare lagring av koldioxid. 6.2 Geologiska förutsättningar SGU har genomfört en kunskapssammanställning, baserad på information från myndighetens arkiv, där bl.a. de geologiska förutsättningarna för förekomst av olja och gas inom svensk jurisdiktion i Östersjön beskrivs (Bedömning av olja och gas i berggrunden inom svenskt marint territorium och ekonomisk zon, främst Östersjön - en översikt, SGU-rapport 2014:26). Nedan följer en kortfattad översikt över förutsättningarna för olja och gas i havet inom svensk jurisdiktion. För mer detaljerad information kring geologiska förhållanden m.m. hänvisas till SGU:s rapport. Generella geologiska krav och förutsättningar Olja och gas bildas av döda mikroorganismer och växtrester som har avsatts på havsbotten i tjocka lager tillsammans med partiklar av sand, lera och kalk. Partiklarna omvandlas till fast berg, medan det organiska materialet under gynnsamma förhållanden med hög temperatur ombildas till kolväten. Olja och gas kan ansamlas i större mängd och påträffas där berggrunden är porös och permeabel. Den svenska berggrundens uppbyggnad medför att det finns begränsade förutsättningar för förekomst av olja och gas. Förutsättningarna i det svenska urberget bedöms vara i stort sett obefintliga. Det svenska fastlandet domineras helt av kristallina bergarter, medan svenska havsområden främst består av sedimentär berggrund. Den sedimentära berggrunden på kontinentalsockeln har ofta de grundläggande förutsättningarna för bildning och ackumulering av kolväten. Berggrunden kan dock även utgöra en betydelsefull naturresurs avseende kol, malmer, industrimineral och geotermisk energi. Bottenviken och Bottenhavet Berggrunden i Bottenviken och Bottenhavet är nästan enbart känd från geofysiska undersökningar. Den utgörs till största delen av sedimentära bergarter som är avsatta på ett äldre kristallint underlag. Området bedöms sakna förutsättningar för olja och gas. Öland, Gotland och södra Östersjön Kunskapen om berggrunden i denna del av Östersjön baserar sig på omfattande undersökningar. På Gotland och i havet öster och sydost om Gotland finns olja och gas i porösa revstrukturer bildade under ordovicisk tid. På Gotland utvanns olja ur dessa strukturer mellan 1974 och 1992. Pågående prospektering visar på fler oljeförande strukturer och det går inte att utesluta att olja och gas kan påträffas i det närmaste havsområdet utanför Gotland. De oljeförande revstrukturerna är lätta att identifiera vid seismiska undersökningar. Strukturerna är oftast ovala eller cirkelformade och avgränsas av täta bergarter. Volymerna av utvinningsbar olja i dessa revstrukturer är dock begränsade och utvinningen har varit av liten skala. I den undre kambriska lagerföljden i södra Östersjön finns sandstensintervall med hög porositet och genomsläpplighet. Berggrunden stupar svagt åt sydost samtidigt som lagrens sammanlagda tjocklek ökar i samma riktning. Det finns ett antal sandstensenheter, Viklau, När och Faludden, där förutsättningar för förekomst av olja och gas bedöms finnas. Sandstensintervallet överlagras av täta lager med lersten. Sandstenslagren stupar som nämnts åt söder och sydost vilket medför att kolväten bildade i djupare delar av berggrunden söder om svenskt kontinentalsockelområde långsamt rör sig uppåt mot svenskt område och fastnar på vägen i strukturella fällor, antingen i sandstenen eller i revstrukturer. På den baltiska sidan av Östersjön finns flera oljefyndigheter i kambriska sandstenslager. Information från dessa tillsammans med seismiska data och data från tidigare genomförda borrningar ger en generell bild av berggrundens uppbyggnad i området. De kambriska sandstensintervallen bedöms ha förutsättningar för olja och gas i framför allt de centrala södra delarna av svensk ekonomisk zon i Östersjön. Den kambriska sandstenen utgör samtidigt en potentiell kandidat för geologisk lagring av koldioxid. Preliminära kapacitetsberäkningar visar att det finns en mycket stor potential för lagring. Skåneområdet och södra Kattegatt I Kristianstadsområdet och i dess förlängning ut i Hanöbukten finns en uppemot 1 300 meter tjock sekvens med s.k. kretaceisk sedimentär berggrund dominerad av kalkbergarter, som överlagrar en tunn sekvens med leriga och finsandiga lager avsatta under trias och jura. Underst finns lokalt erosionsrester av kambrisk sandsten som överlagar urberget. Lagerföljden stupar svagt söderut och är som tjockast rakt öster om Simrishamn. Utanför Kullen i Skåne finns, vid gränsen mot dansk ekonomisk zon, tjocka lager med sedimentär berggrund. På danskt område har djupborrning skett som tillsammans med geofysiska undersökningar gjort det möjligt att kartlägga området relativt noggrant. Samtliga nu nämnda områden bedöms sakna förutsättningar för utvinning av olja och gas. Tidigare prospektering på svensk kontinentalsockel Fynd av olja i den svenska berggrunden uppmärksammades redan av Linné på 1700-talet i ordoviciska kalkstensrev i Dalarna. Ett flertal prospekteringskampanjer har genomförts i Sverige på land och till havs, men utvinningsbar olja har endast hittats i mindre skala på Gotland. SGU har fram till 1960-talet bedrivit viss prospekteringsverksamhet efter olja och gas, men har bedömt att förutsättningarna för utvinning inte är gynnsamma för svensk del. I slutet av 1969 bildades Svensk oljeprospektering AB (OPAB), där staten stod som ägare till hälften och privata aktörer till den andra halvan. OPAB, som numera är privatägt, är den aktör som har utfört flest marina undersökningar i svenska havsområden. Ett fåtal andra bolag har också utfört marina prospekteringsundersökningar. SGU och OPAB har gemensam tillgång till dokumentationen över den prospektering som utförts i Östersjön. Moderna analysmetoder av äldre undersökningsmaterial kan leda till större precision och säkerhet i bedömningarna jämfört med tidigare utförda analyser. Verksamhet i angränsande länders havsområden Havsbaserad olje- och gasverksamhet (offshoreverksamhet) bedrivs eller kan komma att bedrivas i ett antal av de länder vars kontinentalsockelområden gränsar mot svensk kontinentalsockel. Beroende på geologiska förutsättningar är huvuddelen av verksamheten förlagd till Nordsjön och nordöstra Atlanten och därmed inte i anslutning till svensk kontinentalsockel. Det förekommer däremot offshoreverksamhet också på närmare håll. I detta sammanhang används en linje mellan Hanstholm i Danmark och Lindesnäs i Norge som västlig gräns för de havsområden som bedöms ansluta till svensk kontinentalsockel. Förutsättningarna för och omfattningen av offshoreverksamhet liksom hanteringen av tillståndsgivning och tillsyn varierar mellan länderna. Danmark Danmark delas in i två regioner när det gäller prospektering och utvinning av olja och gas, såväl landbaserad som på kontinentalsockeln, dels ett västligt marint område som når ut i den centrala sänkan i Nordsjön och dess omgivningar, dels Danmark i övrigt med resterande delar av kontinentalsockelområdet. Inom det västra området innebär de geologiska förhållandena att det finns en god potential för olja och gas. Det är också inom detta område som huvuddelen av prospekteringsverksamheten och hittills all utvinning av olja och gas i Danmark skett. För övriga delar av Danmark och dansk kontinentalsockel bedöms potentialen för olja och gas vara lägre. Tyskland, Polen och Ryssland (Kaliningrad) I Tyskland hanteras prospektering och utvinning av olja och gas på delstatsnivå. I detta sammanhang är två delstater av intresse, Schleswig-Holstein och Mecklenburg-Vorpommern, som gränsar till Östersjön. I Schleswig-Holstein bedrivs offshoreverksamhet på den tyska delen av kontinentalsockeln i Nordsjön, men inte i Östersjön. Flera prospekteringslicenser har beviljats avseende havsområden i Östersjön inom Mecklenburg-Vorpommern. Polen har geologiska förutsättningar för olje- och gasutvinning både på land och i Östersjön och bedriver en aktiv petroleumverksamhet. Inom polskt kontinentalsockelområde finns ett antal kända potentiellt olje- och/ eller gasförande geologiska stukturer där det i dag sker eller planeras för utvinning. Flera av dessa olje- och gasförande strukturer ligger i direkt anslutning till svensk ekonomisk zon. Inom den ryska Kaliningradenklaven finns geologiska förutsättningar för olje- och gasutvinning både på land och i havet. På land har olje- och gasutvinning pågått sedan mitten av 1970-talet. Under 2004 påbörjades utvinning av olja från ett fält beläget på rysk kontinentalsockel. Enligt bedömningar har så mycket som 80 procent av de initiala reserverna i de producerande fälten nu utnyttjats och utsikterna att hitta nya fyndigheter i Östersjön är inte särskilt goda. Litauen, Lettland, Estland och Finland Inom Litauens kontinentalsockelområde finns ett antal potentiellt petroleumförande geologiska strukturer, identifierade under sovjettiden. Litauen har dock, bl.a. av miljöhänsyn, för närvarande inga planer på att öppna marina områden för prospektering och utvinning. Olja och gas utvinns på det lettiska fastlandet och prospekteras efter inom det lettiska kontinentalsockelområdet. Ett antal potentiellt olje- eller gasförande geologiska strukturer har identifierats inom Lettlands kontinentalsockelområde, i nära anslutning till det svenska. Då ingen utvinning av olja eller gas från lettisk kontinentalsockel hittills utförts saknas dock säkra uppgifter om vilka mängder och typer av kolväten dessa strukturer kan innehålla. Estland och Finland bedöms sakna geologiska förutsättningar för konventionell utvinning av olja och gas. 6.3 Risker för miljön Allmänt Oljeprospektering och oljeutvinning till havs har förekommit under flera årtionden och under mycket varierande förhållanden - från grunda tropiska områden till djupare nordligt belägna områden, t.ex. Nordostatlanten. Detta innebär att tekniken för såväl provborrningar som kommersiell utvinning är väl utvecklad. Kunskapen om miljökonsekvenserna av oljeproduktion till havs är också god. I takt med att tekniken utvecklats har också gränserna för vilka djup och under vilka klimatförhållanden som prospektering och utvinning är möjlig flyttats. Utvecklingen i Nordsjön, Nordostatlanten, Norska havet och Barents hav är ett tydligt exempel på denna trend. I dag svarar oljeutvinningen till havs för cirka 30 procent av den totala oljeproduktionen i världen. För naturgas är motsvarande siffra cirka 50 procent. Prospektering och utvinning av olja till havs liksom transporten av oljan från plattformarna via pipeline eller tankfartyg innebär risker för såväl operationella oljeutsläpp som utsläpp i samband med olika typer av olyckor. Utsläpp från plattformar kan avse förorenat borrkax, borrslam och produktionsvatten. Borrkax kallas det bergmaterial som lösgörs vid borrningen. Om borrkaxet dumpas på havsbottnen runt plattformarna medför detta en direkt fysisk påverkan på de bottenlevande organismerna i ett område ca 100 meter kring plattformen, vilket leder till att antalet arter minskar där. Borrslam, som kan vara vattenbaserat eller oljebaserat, tillsätts som smörjmedel för att upprätthålla ett så högt tryck i borrhålet att vatten från omkringliggande berglager inte tränger in och för att borrkaxet ska transporteras upp till ytan. Borrslammet återanvänds medan borrkaxet antingen släpps ut orenat i havet, renat från borrslam eller tas i land för ytterligare rening och deponering. Resultat från undersökningar i Nordsjön visar att oljeförorenat borrkax åtminstone tidigare utgjorde den största källan till förorening av bottnarna kring plattformarna. Produktionsvattnet är det vatten som naturligt finns i oljereservoaren samt det s.k. injektionsvattnet som används för att transportera oljan i reservoaren till borrhålet när oljan inte kan utvinnas under självtryck. Produktionsvattnet pumpas antingen tillbaka ner i formationen eller släpps efter rening ut i havet. Allteftersom mängden olja i reservoaren minskar ökar vattenmängden i oljan och de flesta äldre fält producerar därför betydligt mera vatten än olja. Produktionsvattnet kan innehålla en lång rad naturligt förekommande ämnen, inklusive naturligt förekommande radioaktiva ämnen, tungmetaller och andra miljögifter, och ett antal kemikalier som tillsatts vattnet. När oljereservoarerna blir äldre måste flera typer och större mängder kemikalier användas på grund av den ökande mängden vatten i oljan. Utsläppen av produktionsvatten utgör i dag den största föroreningskällan från oljeutvinningen till havs. Östersjön är särskilt känslig för sådana utsläpp där syrefattiga bottnar redan innebär problem för bl.a. fiskbestånd och halter av föroreningar som exempelvis dioxin förekommer. Avvecklingen av plattformar som tjänat ut utgör också ett potentiellt miljöproblem. Olyckor Olyckor i samband med oljeutvinning till havs sker oftast i form av s.k. utblåsningar (eng. blow-outs), vilket innebär att man tappar kontrollen över oljekällan till följd av övertryck i borrhålet. Normalt ska det finnas avstängningsventiler men om dessa av någon anledning inte fungerar så kan flödet bli okontrollerbart. Ett omfattande oljeutsläpp till havs på mer än 500 000 ton skedde i samband med en utblåsning av en oljekälla i Ixtocfältet utanför den mexikanska kusten 1977-78. Utsläppet som pågick under lång tid resulterade i mycket stora skador på räkfisket i regionen och i omfattande oljeförorening av stränder. I Nordsjön inträffade i april 1977 en större utblåsning från en norsk plattform i Ekofiskfältet. Totalt släpptes ca 40 000 ton olja ut under tio dagar. Tack vare fördelaktiga väderförhållanden och oljans egenskaper blev skadorna på den marina miljön relativt begränsade. Under 2010 exploderade oljeriggen Deepwater Horizon i Mexikanska golfen, där elva personer omkom. Först efter 87 dygn lyckades man täta läckan och 700 000 ton råolja hade då läckt ut. Vindarna höll under lång tid oljan borta från land och det varma vattnet i Mexikanska golfen var en fördel, men skadorna på den marina miljön blev ändå omfattande. Enligt världsstatistiken är sannolikheten för en omfattande olycka ungefär 1 på 13 000 borrningar. Eftersom statistiken huvudsakligen är baserad på borrningar i havsområden med svårare förhållanden (större djup och grövre sjö) än vad som normalt råder i havsområdena i Sveriges närhet kan man förutsätta att sannolikheten för en större olycka i vårt närområde är betydligt mindre. Det kan också noteras att risken för en utblåsning är liten, eftersom det inte råder övertryck i havsbottnen i Östersjön. Samtidigt måste man beakta att även ett mindre utsläpp i Östersjön, exempelvis under isförhållanden, kan vara mycket svårt att bekämpa effektivt. Konsekvenserna av ett utsläpp i kalla vatten är också större eftersom nedbrytningen av olja går långsammare än i varma vatten. I ett semiinneslutet innanhav som exempelvis Östersjön kan utsläpp av olja också antas få större konskevenser och medföra större risk för kustzonerna vilka är viktiga områden för ekosystemet som helhet. Möjligheterna att framgångsrikt bekämpa ett oljeutsläpp till sjöss beror till största delen på vilka fysikaliska och kemiska egenskaper oljan har, hur snabbt bekämpningsinsatsen kan påbörjas, vilken tillgång man har till lämplig utrustning och metodik, personalens utbildning och träning samt väderförhållandena på platsen. Egenskaper hos olika oljor Råoljor består av naturligt förekommande och av naturen skapade komplexa blandningar av organiska ämnen. När råolja utvinns ur källan består den av många tusen olika kemiska komponenter. Ingen råolja är den andra lik, utan dess fysikaliska egenskaper och kemiska sammansättning varierar från fyndighet till fyndighet och även mellan olika djup i samma källa. Så är exempelvis olja från Nordsjön relativt lätt och avdunstar snabbt, medan tunga råoljor är trögflytande, stelnar snabbt och dunstar obetydligt vid vanliga temperaturer. Destillerade oljor har mer väldefinierade egenskaper, eftersom de framställs genom destillering (raffinering) av råolja eller genom kemiska processer. Destillering innebär att råolja hettas upp och att de olika komponenterna skiljs åt (fraktioneras) efter sina respektive kokpunkter. Kemisk framställning av oljeliknande ämnen kan exempelvis ge vegetabiliska och syntetiska oljor. Typen av olja och dess kemiska sammansättning (andelen av olika typer av kolväten), tillsammans med yttre förhållanden såsom vatten- och lufttemperatur samt vågors energi, bestämmer hur oljan beter sig i miljön. Detta påverkar i sin tur möjligheterna att bekämpa ett oljeutsläpp till sjöss. Så förändras olja i vattnet När olja släpps ut i vattenmiljö påbörjas ett antal processer som på olika sätt förändrar oljans egenskaper. Förändringsprocesserna tar olika lång tid. På några timmar kan viskositeten (hur trögflytande oljan är) ändras till följd av exempelvis avdunstning, medan nedbrytningsprocesser kan pågå i flera år. Oljan breder ut sig, avdunstar, transporteras av strömmar och vindar, klumpar ihop sig samt avger små droppar till luften och vattenmassan. Alla oljor blir mer trögflytande när de kommer ut i vatten. De flyktiga komponenterna i oljan avdunstar. Avdunstningen är störst under de första timmarna efter ett utsläpp och sker snabbare vid högre vattentemperatur eller vid starkt solsken. Upp till en tredjedel av oljan kan avdunsta inom loppet av några timmar eller ett dygn. Det svenska oljeskadeskyddet Bestämmelser om räddningstjänst finns i lagen (2003:778) om skydd mot olyckor. Lagens syfte är att i hela landet bereda människors liv och hälsa samt egendom och miljö ett med hänsyn till de lokala förhållandena tillfredsställande och likvärdigt skydd mot olyckor. Med räddningstjänst avses de räddningsinsatser som staten eller kommunerna ska ansvara för vid olyckor och överhängande fara för olyckor för att hindra och begränsa skador på människor, egendom eller miljön. Staten eller en kommun ska ansvara för en räddningsinsats endast om detta är motiverat med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt (1 kap. 2 §). Ansvaret för räddningstjänsten är således fördelat mellan staten och kommunerna. I statens skyldigheter ingår fjällräddningstjänst, flygräddningstjänst, sjöräddningstjänst, efterforskning av försvunna personer i andra fall, miljöräddningstjänst till sjöss och räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen (4 kap.). I andra fall ansvarar kommunen för räddningstjänsten (3 kap. 7 §). Med miljöräddningstjänst till sjöss avses räddningstjänst när olja eller andra skadliga ämnen har kommit ut i vattnet eller det föreligger en överhängande fara för det. Statens ansvar för miljöräddningstjänst till sjöss omfattar Sveriges sjöterritorium och Sveriges ekonomiska zon, med undantag för vattendrag, kanaler, hamnar och andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren (4 kap. 5 §). Inom samma geografiska område ansvarar staten för efterforskning och räddning av människor som är eller kan befaras vara i sjönöd och för sjuktransporter från fartyg, dvs. sjöräddningstjänst (4 kap. 3 §). Enligt förordningen (2003:789) om skydd mot olyckor ansvarar Sjöfartsverket för sjöräddningstjänst och Kustbevakningen för miljöräddningstjänst till sjöss (4 kap. 8 och 12 §§). I Kustbevakningens uppgifter ingår också att ha beredskap för och på anmodan av räddningsledaren delta i sjöräddningstjänst och annan räddningstjänst och därigenom bidra till ökad sjösäkerhet, att människoliv kan räddas, att personskador begränsas och att konsekvenserna för egendom och miljö minskas. Kustbevakningen ska vidare medverka i internationellt samarbete för att utveckla bl.a. miljöräddningstjänst och samverka med andra myndigheter för att främja svenskt deltagande i internationellt samarbete inom sitt verksamhetsområde (11 och 15 §§ förordningen [2007:853] med instruktion för Kustbevakningen). Enligt 1 kap. 6 § lagen om skydd mot olyckor ska kommuner och statliga myndigheter som ansvarar för verksamhet enligt lagen samordna verksamheten samt samarbeta med varandra och andra som berörs. Bestämmelserna innebär bl.a. att såväl Kustbevakningen och Sjöfartsverket som andra statliga myndigheter som har ansvar för räddningstjänst ska samordna sin verksamhet, administrativt och operativt, och samarbeta med andra som berörs av räddningstjänsten. Att myndigheterna samordnar sitt arbete är i många fall en förutsättning för att verksamheten ska kunna vara effektiv. Samarbete och samordning ska ske såväl i planering och förberedelser som operativt. Samarbete ska även ske med andra som har uppgifter som berör räddningstjänstområdet (jfr prop. 1985/86:170 s. 65 och prop. 2002/03:119 s. 103). 7 Genomförandet i svensk lagstiftning 7.1 Ett genomförande efter svenska förhållanden Regeringens bedömning: Sverige bör, med stöd av artikel 41.3, genomföra artiklarna 20, 32 och 34 i offshoredirektivet. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna har instämt i promemorians bedömning eller har inte framfört några invändningar mot den. Världsnaturfonden WWF anser att det föreslagna genomförandet, vilket innebär att tillstånd till olje- och gasverksamhet till havs inte kommer att kunna tillåtas, också motiveras av Sveriges åtaganden enligt havsmiljödirektivet. Oljespill i samband med sådan verksamhet skulle enligt Världsnaturfonden kunna medföra att Sverige hålls ansvarigt för att inte leva upp till kravet i havsmiljödirektivet på god miljöstatus. Skälen för regeringens bedömning Utgångspunkter Enligt artikel 41.3 i offshoredirektivet är medlemsstater med havsområden som inte har någon olje- och gasverksamhet till havs inom sin jurisdiktion, och som inte planerar att ge licens för sådana verksamheter, skyldiga att sätta i kraft de åtgärder som är nödvändiga för att följa artiklarna 20, 32 och 34 i direktivet, men inte övriga bestämmelser. Om Sverige väljer ett sådant genomförande innebär det att prospektering och utvinning av olja och gas inte får bedrivas i havsområden inom landets jurisdiktion utan att direktivet i dess helhet är genomfört. Med havsområden inom landets jurisdiktion avses i detta sammanhang även de havsområden utanför territorialgränsen som anges i förordningen (1992:1226) om Sveriges ekonomiska zon. Överväganden Sveriges begränsade resurser av olja och gas i havet är främst lokaliserade till ett begränsat antal geologiska strukturer belägna öster och sydost om Gotland. Den 5 mars 2009 avslog regeringen en ansökan från Oljeprospektering AB om att söka efter olja och gas samt att genomföra provborrningar på den sydostligaste delen av svensk kontinentalsockel i Östersjön. Regeringen konstaterade i beslutet att den oljeutvinning som skulle kunna följa av provborrningarna inte var förenlig med skyddet av Östersjöns miljö, eftersom ett utsläpp av olja skulle kunna medföra förödande konsekvenser för miljötillståndet i havet. Även om säkerheten vid olje- och gasutvinning till havs har förbättrats sedan dess går det inte att bortse från risken att en allvarlig olycka inträffar. Det miljömässiga tillståndet i Östersjön är fortfarande mycket kritiskt och som Världsnaturfonden WWF påpekat har Sverige ett ansvar att verka för att havsmiljödirektivets mål om god miljöstatus uppnås. Det finns mot den bakgrunden inte några planer på att bevilja tillstånd för prospektering eller utvinning av olja eller gas i havet. Med hänsyn till att Sverige inte har någon olje- eller gasverksamhet till havs inom sin jurisdiktion och inte heller planerar att ge tillstånd till sådana verksamheter bör det svenska genomförandet, för att Sverige ska leva upp till sitt åtagande enligt offshoredirektivet, med stöd av artikel 41.3 avse endast artiklarna 20, 32 och 34. En redogörelse för vad åtagandena enligt dessa artiklar innebär för svensk del finns i de avsnitt som följer. 7.2 Rapportering av olyckor utanför EU 7.2.1 Lag om rapportering av olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen Regeringens förslag: Bestämmelser med anledning av offshoredirektivets artikel 20 om rapportering av olyckor och artikel 34 om sanktioner ska införas i en ny lag om rapportering av olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har haft några invändningar mot bedömningen. Skälen för regeringens förslag Direktivets krav I artikel 20 i offshoredirektivet finns bestämmelser om rapportering av omständigheter vid allvarliga olyckor vid olje- och gasverksamhet utanför EU. Medlemsstaterna ska kräva att företag som är registrerade inom deras territorium och som själva eller genom dotterföretag bedriver olje- och gasverksamhet till havs utanför unionen som licensinnehavare eller verksamhetsutövare, på begäran rapporterar till dem om omständigheterna kring allvarliga olyckor som de har varit involverade i. I begäran om en rapport ska den berörda medlemsstaten i detalj ange vilka uppgifter som efterfrågas. Rapporterna ska vara föremål för utbyte i enlighet med artikel 27.1. Medlemsstater som varken har en behörig myndighet eller en kontaktpunkt ska lämna in de rapporter som de tar emot till kommissionen. Behovet av en ny lag Svensk rätt innehåller inga bestämmelser som motsvarar kraven i artikel 20 i offshoredirektivet. Det är därför nödvändigt att införa sådana bestämmelser, vilket bör ske genom lagstiftning. Regeringen bedömer att det inte finns någon befintlig lag där de aktuella bestämmelserna passar in naturligt. Bestämmelserna bör därför införas i en ny lag. 7.2.2 Skyldighet att rapportera om olyckor Regeringens förslag: Ett företag som är registrerat i Sverige ska på begäran av tillsynsmyndigheten rapportera om omständigheterna kring en allvarlig olycka som företaget, eller dess dotterföretag, har varit inblandat i vid olje- eller gasverksamhet till havs utanför EU. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldigheten att rapportera om en allvarlig olycka. Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har haft några invändningar mot promemorians förslag. Skälen för regeringens förslag: I föregående avsnitt redovisas det fall då enligt artikel 20 i offshoredirektivet ett företag ska vara skyldigt att lämna en rapport om en allvarlig olycka vid olje- eller gasverksamhet till havs utanför EU. Syftet med artikeln är att berörda aktörer inom unionen ska kunna dra nytta av erfarenheter även från olyckor som inträffar utanför unionen. Vad som avses med att ett företag är registrerat i en medlemsstat framgår inte närmare av direktivet men det bör tolkas så att det är fråga om registrering som sker med anledning av bestämmelser i lag eller annan författning, exempelvis i samband med att ett företag bildas. Sådan registrering sker bl.a. hos Bolagsverket med anledning av bestämmelser i aktiebolagslagen (2005:551). Direktivet får vidare tolkas på så sätt att såväl juridiska personer som enskilda näringsidkare ska omfattas av skyldigheten att rapportera om en allvarlig olycka. Med hänsyn till den nära anknytning till medlemsstaten som uppställs genom kravet på att företaget ska vara registrerat inom dess territorium, och till synpunkter från Lagrådet, bör skyldigheten enligt lagen träffa företag som är registrerade i Sverige. Det bör preciseras i föreskrifter på lägre normnivå vilken registrering som avses. Även i fråga om vad en rapport närmare ska innehålla bör föreskrifter på lägre normnivå meddelas. Ett bemyndigande att meddela sådana föreskrifter bör därför införas i lagen. Det bemyndigande som föreslås avviker inte från hur bestämmelser av detta slag ofta utformas. Regeringen anser därför inte att det krävs en sådan precisering av författningstexten som Lagrådet har föreslagit. Med allvarlig olycka avses tillbud som t.ex. inneburit dödsfall, allvarlig personskada eller allvarlig miljöpåverkan. Avsikten är att uttrycket ska täcka det som omfattas av allvarlig olycka som det definieras i direktivets artikel 2 (se avsnitt 4). En rapport om en allvarlig olycka ska enligt artikel 20 vara föremål för utbyte i enlighet med artikel 27.1. Den myndighet som ska utses att vara tillsynsmyndighet, se nästa avsnitt, bör lämpligen också ges i uppgift att ansvara för utbytet av sådana rapporter, vilket bör ske i förordning. 7.2.3 Tillsyn och sanktioner Regeringens förslag: Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn över att lagen och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen följs. Tillsynsmyndigheten ska få besluta de förelägganden som behövs för tillsynen. Ett föreläggande ska få förenas med vite. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har haft några invändningar mot promemorians förslag. Skälen för regeringens förslag Direktivets krav Enligt artikel 34 i direktivet ska medlemsstaterna införa regler om sanktioner för överträdelser av nationella bestämmelser som har utfärdats enligt direktivet och ska vidta de åtgärder som krävs för att se till att dessa regler tillämpas. De sanktioner som fastställs ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska anmäla dessa bestämmelser till kommissionen senast den 19 juli 2015 och utan dröjsmål anmäla varje senare ändring av dem. Tillsyn och sanktioner Medlemsstaterna är skyldiga att införa bestämmelser om sanktioner för företag som inte följer bestämmelser med anledning av den aktuella artikeln. Ett system för tillsyn behöver därför inrättas och en tillsynsmyndighet utses. Tillsyn bör utövas över att de skyldigheter som följer av lagen eller av föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen följs. Myndighetens tillsyn bör främst vara att bedöma i vilka fall en rapport ska begäras in och kontrollera att skyldigheten att rapportera om omständigheterna vid en allvarlig olycka utanför EU följs. Regeringen anser att möjligheten att förena de förelägganden som behövs för att trygga att lagen och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen följs med vite, motsvarar de krav på sanktioner som följer av artikel 34. Tillsynsmyndighet En tillsynsmyndighet bör utses av regeringen och det bör framgå på förordningsnivå vilken denna myndighet är. Regeringens avsikt är att utse Kustbevakningen till tillsynsmyndighet enligt den nya lagen. 7.2.4 Överklagande Regeringens förslag: Beslut enligt lagen ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten. Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har kommenterat förslaget särskilt. Skälen för regeringens förslag: Direktivet innehåller inga bestämmelser om överklagande. Sedvanliga överklagandemöjligheter bör dock finnas. Tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande bör därför få överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätten. Regeringens avsikt är att Kustbevakningen ska utses till tillsynsmyndighet enligt lagen. De beslut som kan komma att överklagas kommer i så fall att fattas vid Kustbevakningens huvudkontor i Karlskrona. Med tillämpning av 14 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar skulle därmed Kustbevakningens beslut överklagas till Förvaltningsrätten i Växjö. 7.3 Ändring i lagen om kontinentalsockeln Regeringens förslag: Tillstånd ska inte få lämnas till olje- eller gasverksamhet. Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Promemorians förslag innebär att tillstånd till utforskning och utvinning av olja och gas endast ska få meddelas om det är förenligt med Sveriges åtaganden enligt offshoredirektivet. Remissinstanserna: Stockholms universitet har anfört att promemorians förslag innebär att regeringens kompetens definieras genom hänvisning till ett i huvudsak icke genomfört direktiv, som därmed i sig inte är tillämplig svensk rätt. Universitetet anser att bestämmelsen i stället bör utformas så att tillstånd avseende olja och gasformiga kolväten endast får meddelas efter det att offshoredirektivet genomförts i sin helhet. Skälen för regeringens förslag: Enligt 2 § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln tillkommer rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar staten. En förutsättning för att sådan utforskning och utvinning av olja eller gas som faller under direktivets tillämpningsområde får bedrivas av staten är till följd av åtagandena i offshoredirektivet att direktivet genomförs fullständigt. Detta följer av Sveriges bundenhet av EU-rätten och behöver inte framgå av lagen. Av 3 § första stycket kontinentalsockellagen följer att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela tillstånd för annan än staten att genom geofysiska mätningar, borrning eller på annat sätt utforska kontinentalsockeln och att utvinna naturtillgångar från denna. Det som nyss har sagts om statens rätt att bedriva olje- och gasverksamhet till havs innebär att regeringen inte heller får lämna tillstånd för annan än staten att bedriva sådan verksamhet. Av tydlighetsskäl och för att undvika att företag lägger ned arbete på ansökningar om tillstånd som inte kommer att kunna beviljas, bör regeringens begränsningar i detta avseende komma till uttryck i lagstiftningen. I linje med vad Stockholms universitet har anfört bör den föreslagna bestämmelsen inte innehålla någon hänvisning till direktivet. Bestämmelsen bör i stället utformas på så sätt att tillstånd inte får meddelas till olje- eller gasverksamhet, vilket motsvarar den verksamhet som inte får bedrivas till följd av det begränsade genomförandet av direktivet. Med olje- eller gasverksamhet avses utforskning och utvinning av olja eller gasformiga kolväten som bedrivs från fasta eller mobila plattformar. Det är sådan verksamhet som inte ska kunna tillåtas. Lagrådet har förordat att detta kommer till tydligt uttryck i lagtexten. Regeringen föreslår därför en formulering av lagtexten som använder uttrycket olje- eller gasverksamhet, vilket även återfinns i 2 § lagen om rapportering av olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen. Den närmare innebörden av uttrycket bör lämpligen preciseras i författningskommentaren. 7.4 Ändring i minerallagen Regeringens förslag: Undersökningstillstånd och bearbetningskoncession ska inte få meddelas i fråga om olje- eller gasverksamhet till havs. Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. Promemorians förslag innebär att regeringen ska få meddela föreskrifter om att undersökningsarbete eller bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet inte får bedrivas i fråga om olja och gasformiga kolväten i havet utan medgivande av regeringen. Remissinstanserna: Sveriges geologiska undersökning (SGU) anser att lagtexten bör ändras på så sätt att "i havet" ersätts med "inom svenska havsområden". SGU menar att förslaget annars kan uppfattas som att det är olja och gas i havsvatten som avses. Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 5 omfattar minerallagen (1991:45) undersökning och bearbetning av olja och gasformiga kolväten inom enskilt vatten, vilket kan utgöra olje- och gasverksamhet till havs i offshoredirektivets mening. För att Sverige över tiden ska uppfylla kraven för det begränsade genomförande som nu föreslås, bör det av minerallagen följa att undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession inte får lämnas i fråga om verksamhet som faller inom direktivets tillämpningsområde. Den nya bestämmelsen bör därför utformas så att tillstånd och koncession inte får meddelas i fråga om olje- eller gasverksamhet till havs. Beträffande innebörden av uttrycket olje- eller gasverksamhet och synpunkter från Lagrådet på utformningen av lagtexten hänvisas till avsnitt 7.3. I linje med vad SGU anfört framstår uttrycket "till havs" som lämpligt att använda i den nya bestämmelsen. 7.5 Ändring i offentlighets- och sekretesslagen Regeringens förslag: Sekretess ska gälla för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden som har lämnats till en myndighet i enlighet med lagen om rapportering av olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men. För uppgift i en allmän handling ska sekretessen gälla i högst femtio år. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har framfört några invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag Finns det ett behov av nya sekretessbestämmelser? Regeringens förslag innebär att en lag om rapportering av olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen införs. Enligt nämnda lag ska ett företag som är registrerat i Sverige på begäran från tillsynsmyndigheten rapportera om omständigheterna kring en allvarlig olycka som företaget, eller dess dotterföretag, har varit inblandat i vid olje- och gasverksamhet till havs utanför EU. Vidare ska regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om skyldigheten att rapportera om en allvarlig olycka. Med allvarlig olycka avses bl.a. tillbud som kan orsaka dödsfall eller allvarliga personskador. Även om det först i föreskrifter på lägre normnivå ska preciseras vilka uppgifter som en rapport ska innehålla, kan det förutses att känsliga uppgifter om enskilds hälsa och andra personliga förhållanden kan komma att lämnas med anledning av rapporteringsskyldigheten. Det kan t.ex. vara fråga om uppgifter om hälso- och sjukdomstillstånd som om de förekommit inom ramen för en vårdgivande myndighet typiskt sett skulle omfattas av sekretess. Även känsliga uppgifter av ekonomisk natur, t.ex. om det aktuella företagets affärs- eller driftsförhållanden, kan komma att lämnas. Det finns inga sekretessbestämmelser som fullt ut täcker uppgifter som kan komma att lämnas enligt den nya lagen. Enligt 30 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL, kan regeringen meddela föreskrifter om sekretess i fråga om en statlig myndighets verksamhet som består i bl.a. tillsyn med avseende på produktion, handel, transportverksamhet eller näringslivet i övrigt. Sekretessen omfattar dels uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, dels uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet. Tillsyn har i tryckfrihetsförordningen (TF) och OSL en vidare betydelse än inom förvaltningsrätten. Enligt förarbetena till den tidigare sekretesslagen (1980:100) åsyftas med tillsyn det område som vid tiden för den lagens införande beskrevs med ordet kontroll. Ordet tillsyn ska enligt dessa förarbeten inte ges en alltför snäv tolkning utan får anses omfatta alla de fall där en myndighet har en övervakande eller styrande funktion (prop. 1979/80:2 Del A s. 235). De uppgifter som enskilda kan komma att lämna till en myndighet enligt den nya lagen kan dock i vissa fall antas vara av sådan känslig natur att de i liknande situationer som regel brukar omfattas av ett starkare sekretesskydd än det som kan följa av föreskrifter meddelade med stöd av bestämmelsen i 30 kap. 23 §, vilken innehåller ett s.k. rakt skaderekvisit. Dessutom omfattar inte den sekretess som kan föreskrivas med stöd av den nämnda paragrafen alla de uppgifter av känslig natur som en rapport enligt den nya lagen kan komma att innehålla. Regeringens bedömning är därför att behovet av att införa ett sekretesskydd för de aktuella uppgifterna inte kan tillgodoses genom föreskrifter meddelade med stöd av 30 kap. 23 § OSL. Mot den bakgrunden bör en ny sekretessbestämmelse införas i OSL. Sekretessens föremål och räckvidd Rätten att ta del av allmänna handlingar får enligt 2 kap. 2 § första stycket TF begränsas bara om det behövs med hänsyn till vissa intressen, bl.a. rikets förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation, myndighets verksamhet för inspektion, kontroll och annan tillsyn samt skyddet för enskilds personliga och ekonomiska förhållanden. Föremålet för sekretessen i det nu aktuella fallet är uppgifter om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden. När det gäller sekretessens räckvidd bör uppgifter som lämnas med anledning av en myndighets begäran om en rapport om omständigheterna vid en allvarlig olycka enligt den nya lagen omfattas av skyddet. Det skyddet kan dock brytas om det är fråga om uppgifter om utsläpp i miljön som omfattas av den generella undantagsregeln från sekretessen i 10 kap. 5 § OSL. Sekretessens styrka När det övervägs att införa en ny sekretessbestämmelse i OSL ska det alltid göras en avvägning mellan sekretessintresset och insynsintresset (jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 75 f.). När skälen för att införa en sekretessbestämmelse anses väga tyngre än insynsintresset kommer avvägningen mellan skyddsintresset och allmänhetens intresse av insyn normalt till uttryck genom att sekretessbestämmelsen förses med ett skaderekvisit. Skaderekvisitet säkerställer att inte mer sekretess åstadkoms än vad som är nödvändigt för att skydda det intresse som föranlett bestämmelsen. Om insynsintresset anses väga tyngst införs en presumtion för offentlighet, vilket innebär att en uppgift som omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde får hemlighållas endast om det kan antas att en viss angiven skada inträffar om uppgiften lämnas ut, dvs. bestämmelsen är försedd med ett s.k. rakt skaderekvisit. I de fall sekretessintresset anses väga tyngst införs en presumtion för sekretess, dvs. ett omvänt skaderekvisit. Detta innebär att en uppgift som omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde inte får lämnas ut om det inte står klart att uppgiften kan lämnas ut utan att en viss i bestämmelsen angiven skada inträffar. Som framgår av avsnitt 7.2.2 är syftet med rapporteringsskyldigheten att unionen ska kunna dra nytta av erfarenheterna från en allvarlig olycka vid olje- eller gasverksamhet även utanför EU. Rapporter kommer därför att bli föremål för utbyte med andra medlemsstater. Rapporteringsskyldigheten följer av artikel 20 i direktivet, som dock inte ställer upp några närmare krav på vad en rapport enligt artikeln ska innehålla. Det kan förutses att uppgifter som enskilda lämnar till myndigheten går utöver det som skyldigheten enligt lagen kräver. Uppgifterna kan därför i viss mån sägas lämnade i förtroende. Sådana uppgifter omfattas normalt av sekretess med ett omvänt skaderekvisit. Den information som ska lämnas kan däremot vara av mer översiktlig natur. Insynsintresset i fråga om känsliga uppgifter av det slag som nämnts ovan får mot den bakgrunden anses vara begränsat. Den föreslagna sekretessbestämmelsen om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden bör därför förses med ett omvänt skaderekvisit. Det kan i sammanhanget påpekas att ett sådant sekretessskydd inte hindrar att man i allmänhet kan lämna ut avidentifierade uppgifter utan risk för att skada eller men uppkommer. Sekretesstiden När det gäller skyddet för enskildas personliga förhållanden är sekretesstiden i regel maximerad till femtio respektive sjuttio år (se prop. 1979/80:2 Del A s. 459 och 493 och som exempel 25 kap. 1 § respektive 29 kap. 8, 10, 11 och 12 a §§ OSL). Den kortare tiden brukar användas när det är fråga om arbetsrelaterad sekretess, vilket det också är fråga om i de situationer som kan bli aktuella här. Sekretesstiden bör därför vara 50 år för de aktuella uppgifterna. Bestämmelsens placering Bestämmelsen bör införas i OSL som en ny paragraf i 32 kap. om sekretess till skydd för enskild i verksamhet som rör annan tillsyn, granskning, övervakning, m.m., och då lämpligen efter 8 § som har rubriken "Räddningsinsatser, undersökningar av olyckor och tillsyn". Lagrådet har haft synpunkter i fråga om rubrik och, som ett alternativ, föreslagit att det i lagen införs en rubrik till den nu föreslagna paragrafen, vilket bör ske. 7.6 Ytterligare åtaganden som inte behöver genomföras genom lagstiftning Regeringens bedömning: Artikel 32 kräver inga lagstiftningsåtgärder. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har haft några invändningar mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Artikel 32 innehåller bestämmelser om gränsöverskridande beredskap och åtgärder vid nödsituationer i medlemsstater utan olje- och gasverksamhet till havs inom sin jurisdiktion. Sådana medlemsstater ska enligt artikel 32.1 utse en kontaktpunkt för utbyte av information med berörda angränsande medlemsstater och ska enligt artikel 32.2 tillämpa artikel 29.4 och 29.7 för att säkerställa att det finns tillräcklig förmåga för räddningsinsatser om de skulle drabbas av en allvarlig olycka. Medlemsstater utan olje- och gasverksamhet till havs inom sin jurisdiktion ska vidare enligt artikel 32.3 samordna sin nationella insatsplanering inom den marina miljön med andra berörda medlemsstater i den utsträckning som krävs för att säkerställa så effektiva åtgärder som möjligt vid en allvarlig olycka. Av artikel 32.4 följer att om en medlemsstat utan olje- och gasverksamhet till havs inom sin jurisdiktion drabbas av en allvarlig olycka ska den vidta alla lämpliga åtgärder i enlighet med den nationella insatsplanering som avses i artikel 32.3 och se till att den information som den kontrollerar och som finns tillgänglig inom dess jurisdiktion och som kan vara av relevans för en fullständig utredning av den allvarliga olyckan tillhandahålls eller görs tillgänglig på begäran för den medlemsstat som utför utredningen enligt artikel 26. Enligt artikel 29.4 ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att uppnå en hög nivå av kompatibilitet och samutnyttjande i fråga om räddningsutrustning och expertis mellan alla medlemsstater i en geografisk region och, där så är lämpligt, längre bort. Vidare ska medlemsstaterna enligt artikeln uppmuntra branschen att utveckla räddningsutrustning och upphandlade tjänster vilka är kompatibla och har möjlighet att samutnyttjas i hela den geografiska regionen. Av artikel 29.7 följer att medlemsstaterna ska se till att behöriga myndigheter eller, i tillämpliga fall, kontaktpunkter utformar samarbetsscenarier för nödsituationer. Dessa scenarier ska regelbundet utvärderas och uppdateras när så krävs. Enligt regeringens bedömning kräver inte genomförandet av artikel 32 några lagstiftningsåtgärder. Regeringens avsikt är att utse Kustbevakningen som ansvarig myndighet för de uppgifter som följer av artikeln. Detta kan ske genom ändring i Kustbevakningens instruktion. 8 Ikraftträdande Regeringens förslag: Lagen om rapportering av olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen och ändringarna i lagen om kontinentalsockeln, i minerallagen och i offentlighets- och sekretesslagen ska träda i kraft den 1 juli 2015. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har haft några invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 41 ska direktivet vara genomfört senast den 19 juli 2015, oavsett vilket sorts genomförande medlemsstaten väljer. Med anledning av detta bör de lagändringar som föreslås träda i kraft den 1 juli 2015. 9 Konsekvensutredning Sammanfattning Att Sverige väljer att utnyttja möjligheten till ett begränsat genomförande av offshoredirektivet innebär att havsbaserad prospektering och utvinning av olja och gas inte får bedrivas utan att direktivet i dess helhet är genomfört i svensk rätt. Någon sådan verksamhet förekommer dock inte i dag i havsområden under svensk jurisdiktion. Eftersom det inte finns några planer på att tillåta sådan verksamhet, även om det vore förenligt med direktivet, medför det genomförande som föreslås i avsnitt 7.1 i praktiken inga konsekvenser för den som vill prospektera efter olja och gas i Sveriges havsområden. Genomförandet kan däremot påverka möjligheten till geologisk lagring av koldioxid i vissa olje- och gasförande strukturer i Östersjön. Förslaget får konsekvenser för Kustbevakningen som enligt regeringens plan kommer att utföra vissa uppgifter med anledning av det begränsade genomförandet. Dessa uppgifter kommer dock kunna hanteras genom att Kustbevakningen tillförs medel från ett annat utgiftsområde än det som vanligtvis finansierar myndighetens verksamhet. Vid ett fullt genomförande har Sjöfartsverket bedömt den initiala kostnaden till närmare 500 miljoner kronor, vilket bara avser anskaffning av materiel. Ett sådant genomförande skulle även innebära ytterligare kostnader för Kustbevakningen, vilka dock är svåra att överblicka. Nulägesbeskrivning Enligt Europeiska kommissionens konsekvensanalys av förslaget till förordningen (sedermera offshoredirektivet) om säkerhet vid utvinning av olja och gas till havs (SEC[2011] 1293), är det svårt att generellt uttala sig om kostnader vid större olyckor i samband med utvinning. Kommissionen väljer ändå, trots stora variationer i kostnader, att inom ramen för konsekvensutredningen räkna med en medelkostnad på 50 miljoner euro vid ett större olyckstillbud. Kostnader för sanering och kompensation av förstörd miljö och för möjligheter till annat ekonomiskt nyttjande i samband med en större olycka uppskattas till 5-30 miljoner euro. Indirekta effekter som t.ex. effekter på oljepriset, för oljeindustrin och för trygghet i energiförsörjningssystemen är svåra att uppskatta, men kan bli betydande. Mot bakgrund av de olyckor med okontrollerade utsläpp av olja som redan har inträffat i Europa antar kommissionen att en större olycka statistiskt kan inträffa med 35 års intervall. Kommissionen menar i sin konsekvensutredning att fördelarna för samhället och miljön med att genomföra de åtgärder som föranleds av direktivet överväger de kostnader som uppstår för utvinningsindustrin. Reglerna i direktivet syftar till att säkerställa att regler för bästa praxis tillämpas på ett enhetligt sätt i hela EU och fastställer därför en serie minimikrav för såväl industri som nationella myndigheter. Detta gäller t.ex. miljöhänsyn, tillståndsförfarande, tillsyn och kontroll av verksamheten, kapacitetskrav för insatser vid utvinningsolyckor till havs, information till allmänheten, samarbete mellan länder och ansvarsskyldighet. Flera av direktivets bestämmelser om beredskap för insatser och insatser vid olyckor motsvaras av befintligt regelverk. Bestämmelserna i offshoredirektivet innebär ett tydliggörande av och ett långtgående ansvar för verksamhetsutövaren. Direktivet ställer också krav på ett fungerande samarbete mellan verksamhetsutövare och myndigheter. Sverige har inte någon egen utvinning men berörs ändå av en annan Östersjöstats eventuella utvinning. Länder med kust, men utan utvinning och utan planer på att lämna tillstånd för sådana verksamheter, har möjlighet att genomföra en begränsad del av direktivet. Europeiska kommissionen ska enligt direktivet informeras om hur det begränsade genomförandet är tänkt att tilllämpas. Det innebär, som framgår ovan, att artiklarna 20, 32 och 34 behöver genomföras i svensk rätt. Tillstånd för prospektering eller utvinning av olja och gas får inte ges utan att direktivet i sin helhet är genomfört. Direktivet i sin helhet är omfattande och genomförandetiden är relativt kort och också därför avser regeringen att använda sig av möjligheten till ett begränsat genomförande. Berörda organisationer, myndigheter och företag För att säkerställa en effektiv insatsplanering i syfte att förebygga och minimera en eventuell olycka i samband med utvinning av olja eller gas till havs krävs det att myndigheternas hjälporgan samverkar gemensamt med verksamhetsutövaren och ägaren för berörd utvinningsplattform. Den avgränsning som görs mellan verksamhetsutövarens ansvar och berörda myndigheters ansvar vid en olycka är också av betydelse för konsekvenserna och kostnaderna för samhället i stort och för enskilda verksamhetsutövare. Statens ansvar för sjöräddningstjänst och miljöräddningstjänst till sjöss samt efterforskning och räddning av människor omfattar Sveriges sjöterritorium och Sveriges ekonomiska zon, med undantag för vattendrag, kanaler, hamnar och andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren. Kommuner och statliga myndigheter som ansvarar för verksamhet ska samordna verksamheten och samarbeta med varandra och andra som berörs. Detta innebär att Kustbevakningen, Sjöfartsverket och andra aktörer som har ansvar för räddningstjänst ska samordna sina verksamheter, administrativt och operativt, och samarbeta med andra aktörer som berörs av räddningstjänsten. Flera av direktivets bestämmelser om beredskap och insatser vid olyckor motsvaras av befintligt regelverk om räddningstjänst och uppgifter för Kustbevakningen och Sjöfartsverket. Offshoredirektivet innehåller även särskilda bestämmelser som rör företag registrerade i Sverige som bedriver olje- och gasverksamhet utanför EU. Konsekvenser för miljön Utsläpp av olja i den marina miljön kan orsaka allvarliga skador. Främst är det den marina miljön med sitt växt- och djurliv som skadas men även stränder kan förstöras. Oljeutsläpp kan också få ekonomiska konsekvenser för marina och kustnära affärsverksamheter. Olyckor i samband med oljeutvinning till havs sker oftast i form av utblåsningar, vilket innebär att man tappar kontrollen över oljekällan och att oljan flödar fritt. Sådana olyckor har inte inträffat i Östersjön och risken för en sådan olycka bedöms, med hänsyn till de geologiska förhållandena i området, som liten. Östersjön är dock ett särskilt känsligt ekosystem som är påverkat av multipla stressfaktorer som t.ex. fisketryck, klimat samt närings- och föroreningstillförsel. Ytterligare stressfaktorer som utsläpp av olja och andra föroreningar från offshoreverksamhet kan få konsekvenser på ett redan stressat ekosystem. De speciella ekologiska och fysiska förhållandena i Östersjön, t.ex. bräckt vatten, låg vattentemperatur, låg vattenomsättning och litet medeldjup, medför att även små utsläpp av olja kan få betydande miljöeffekter. Fullständigt genomförande Sjöfartsverket har gjort bedömningen att myndighetens system för sjö- och flygräddningstjänst behöver anpassas för att hantera större olyckor i samband med havsbaserad utvinning. För närvarande är systemet anpassat för hantering av fartygsrelaterade olyckor. Teknisk infrastruktur för gemensam inrapportering och kunskapsspridning behöver också tas fram. Vidare behövs sannolikt ytterligare en helikopterbas anläggas och en större helikoptertyp anskaffas till en initial kostnad om uppskattningsvis 455 miljoner kronor, med en årlig driftkostnad om cirka 55 miljoner kronor. Utökade avtal mellan Sjöfartsverket och Kustbevakningen behöver träffas avseende att hålla fartyg och besättningar i ständig beredskap. Kustbevakningen har svårt att alls uttala sig om kostnader för tillståndsgivning, miljöräddningstjänst till sjöss m.m. då dessa är beroende av hur ansvaret fördelas mellan staten och verksamhetsutövaren. Det är svårt att överblicka kostnaderna för direktivets fullständiga genomförande och exempelvis Kustbevakningen menar att det krävs omfattande analyser för att kunna ta fram en kostnadsbild. Tillkommande kostnader som kan förutses redan i dag är deltagande i övningar samt registerhållning och resursförteckningar. En stor del av kostnaderna kan komma att hamna på exploatörerna i samband med tillståndsgivningen. En anpassning av utrustning så att den blir kompatibel med den som myndigheter och andra aktörer har för bekämpning kan kunna ingå som ett krav på exploatören. Verksamhetsutövaren kan också få kostnader för att utarbeta beredskapsplaner i samverkan med ansvarig räddningstjänstmyndighet, dvs. Kustbevakningen, och kan komma att få stå för delar av kostnader som uppstår vid genomförande av övningar. En fullständig analys av följderna vid ett fullt genomförande av offshoredirektivet förutsätter därför att ett förslag till ett sådant genomförande tas fram. Först då är det möjligt att göra en bedömning av kostnader och administrativa bördor. Genomförande enligt artikel 41.3 Sjöfartsverket har inte identifierat några tillkommande kostnader med anledning av ett genomförande enligt artikel 41.3 (se avsnitt 7.1). Det bedrivs vare sig prospektering eller utvinning av olja eller gas i svenska havsområden för närvarande. Ingen pågående offshoreverksamhet påverkas därför av ett sådant genomförande av direktivet. Kustbevakningen har pekat på kostnader som uppstår vid utförande av arbetsuppgifter, t.ex. administration, bilaterala kontakter, deltagande i möten, sammantaget understigande en miljon kronor. Genomförandet av artikel 20 får konsekvenser för företag som träffas av skyldigheten att rapportera om allvarliga olyckor vid olje- och gasverksamhet utanför EU. Det finns enligt uppgifter från Statistiska centralbyrån drygt 50 företag i Sverige som är verksamma inom området olje- och gasutvinning till havs. Företagen utför exempelvis arbeten inom områdena prospektering, uppförande av borriggar på plats, provborrning och uthyrning av bostadsplattformar. Företagen inom branschen har mycket få anställda. Sex av företagen har fem till nio anställda, tolv företag har en till fyra anställda och 37 företag saknar anställd personal. Av de 54 företagen är 24 knutna till en större koncern och 13 av dessa företag har registrerat dotterbolag i utlandet. Det är svårt att få fram uppgifter om huruvida dotterbolagen är verksamma i tredje land eller enbart inom EU. Minst 13 av företagen kan komma att beröras av skyldigheterna enligt artikel 20, då de kan ha verksamhet i tredje land. Förslaget innebär att den närmare avgränsningen av vilken krets av företag som träffas av regleringen kommer att bestämmas i föreskrifter på lägre normnivå. Det står klart att förslaget kan komma att innebära en ökad administrativ börda för de företag som berörs, liksom för tillsynsmyndigheten enligt den i avsnitt 7.2.1 föreslagna lagen, om en olycka skulle inträffa. Mängden av och detaljeringsgraden på den information som myndigheten kan komma att begära in från företaget är exempelvis beroende på faktorer som olyckans omfattning och varaktighet. Är det fråga om en stor okontrollerad olycka kan myndigheten behöva omfattande information från verksamhetsutövaren. Därför är det svårt att uttala sig om den administrativa bördan, särskilt som det inte går att förutsäga när och var en olycka kan komma att inträffa. Regleringen bedöms inte medföra några övriga tillkommande kostnader eller föranleda förändringar av pågående verksamhet. Mot bakgrund av att det endast är begränsade områden i Östersjön som kan komma i fråga för utvinning och att det är fråga om stora och långsiktiga investeringar berörs relativt få företag av regleringen. Det är även möjligt att avtal eller liknande ingås med verksamhetsutövare eller innehavare av licens i angränsande land med utvinning. Det bedrivs som redan nämnts vare sig prospektering eller utvinning av olja eller gas i svenska havsområden i Östersjön. Flera av företagen verksamma i branschen är knutna till stora kapitalstarka koncerner, trots att de i dagsläget har få anställda eller inga alls. Särskild hänsyn bedöms därför inte behöva tas till små företag till följd av förslaget. Ovan beskrivna tillkommande uppgifter för Kustbevakningen kommer att kunna hanteras genom att myndigheten tillförs medel från annat utgiftsområde än det som vanligtvis finansierar dess verksamhet. Tillkommande uppgifter för förvaltningsdomstol i fråga om handläggning av ett överklagat beslut om föreläggande enligt den nya lagen bedöms inte få några budgetära konsekvenser. Förslaget i de föregående avsnitten bedöms inte påverka brottsligheten, det brottsförebyggande arbetet, sysselsättningen, den offentliga servicen i olika delar av landet, jämställdheten mellan kvinnor och män eller möjligheten att nå de integrationspolitiska målen. Den föreslagna regleringen överensstämmer med det begränsade genomförande som Sverige får tilllämpa och går inte utöver de skyldigheter som följer av direktivet. Särskilda informationsinsatser eller särskilda hänsyn i samband med ikraftträdandet av bestämmelserna bedöms inte nödvändiga då en begränsad krets berörs av reglerna. På sikt kan valet av genomförande även påverka förutsättningarna till geologisk lagring av koldioxid i Östersjön. De djupa akviferer som potentiellt kan vara lämpliga för geologisk lagring i södra Östersjön kan även innehålla strukturella fällor med olja och gas som då kan behöva utvinnas för att möjliggöra lagring. Tekniken för geologisk lagring av koldioxid är dock fortfarande på utvecklingsstadiet och sådan verksamhet bedöms därför inte vara aktuell inom de närmaste tio åren. 10 Författningskommentar 10.1 Förslaget till lag om rapportering av olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen Lagens innehåll 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/30/EU av den 12 juni 2013 om säkerhet för olje- och gasverksamhet till havs och om ändring av direktiv 2004/35/EG. Bestämmelser med anledning av direktivets genomförande finns även i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, i minerallagen (1991:45) och i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). I paragrafen anges lagens innehåll. Som framgår av bestämmelsen är bakgrunden till lagen det s.k. offshoredirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.1. Rapportering av olyckor 2 § Ett företag som är registrerat i Sverige ska på begäran av tillsynsmyndigheten rapportera om omständigheterna kring en allvarlig olycka som företaget, eller dess dotterföretag, har varit inblandat i vid olje- eller gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheten att rapportera om en allvarlig olycka. I paragrafen finns bestämmelser med anledning av artikel 20 i offshoredirektivet. Syftet med artikeln är att EU ska dra nytta av erfarenheterna från en allvarlig olycka utanför unionen för att säkerheten vid olje- och gasverksamhet till havs inom unionen ska kunna förbättras. Av första stycket, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, följer att ett företag som är registrerat i Sverige ska vara skyldigt att på begäran av tillsynsmyndigheten rapportera om omständigheterna kring en allvarlig olycka som företaget, eller dess dotterföretag, har varit inblandat i vid olje- eller gasverksamhet till havs utanför EU. Med olje- och gasverksamhet avses utforskning och utvinning av olja eller gasformiga kolväten som bedrivs på fasta eller mobila plattformar. Med allvarlig olycka avses tillbud som t.ex. inneburit dödsfall, allvarlig personskada eller allvarlig miljöpåverkan. Även tillbud på anläggningar som är anslutna till en plattform träffas av bestämmelsen. För att skyldigheten att lämna en rapport om en allvarlig olycka ska uppkomma krävs det att företaget är registrerat i Sverige. Härmed avses registrering i enlighet med bestämmelser i lag eller annan författning, se vidare nedan. Med företag avses även enskilda näringsidkare. I det fall verksamheten där olyckan inträffat bedrivs av ett dotterföretag krävs inte att även dotterföretaget är registrerat i Sverige. Såväl det företag som har tillstånd att bedriva den aktuella olje- och gasverksamheten som det företag som faktiskt utför verksamheten kan vara skyldigt att rapportera enligt bestämmelsen. Tillsynsmyndigheten avgör i vilka fall en rapport ska begäras in. I andra stycket finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldigheten att rapportera om en allvarlig olycka. Sådana föreskrifter kan avse t.ex. vilken registrering som ska medföra att rapporteringsskyldighet föreligger och vad en rapport ska innehålla. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.2. Tillsyn 3 § Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) utövar tillsyn över att denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen följs. I paragrafen anges att den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn över att lagen och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen följs. Det ska således framgå av förordning vilken myndighet som är tillsynsmyndighet. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.3. 4 § Tillsynsmyndigheten får besluta de förelägganden som behövs för tillsynen. Ett föreläggande får förenas med vite. Av paragrafen framgår att tillsynsmyndigheten får besluta de förelägganden som behövs för tillsynen samt att ett föreläggande får förenas med vite. Bestämmelser om bl.a. vitets storlek finns i lagen (1985:206) om viten. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.3. Överklagande 5 § Beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. I paragrafens första stycke anges att beslut enligt lagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Av andra stycket framgår att prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Övervägandena, som bl.a. omfattar frågan om till vilken förvaltningsdomstol ett beslut kan överklagas, finns i avsnitt 7.2.4. Ikraftträdandebestämmelse Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015. Övervägandena finns i avsnitt 8. 10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln 3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela tillstånd för annan än staten att genom geofysiska mätningar, borrning eller på annat sätt utforska kontinentalsockeln och att utvinna naturtillgångar från denna. Tillstånd får dock inte meddelas till olje- eller gasverksamhet. Ett tillstånd ska avse ett bestämt område och en viss tid. Ett tillstånd till geologisk lagring av koldioxid behöver dock inte bestämmas till en viss tid. Regeringen får meddela föreskrifter om att ett visst slag av verksamhet som det får lämnas tillstånd till enligt första stycket får bedrivas utan tillstånd. Paragrafen har ändrats med hänsyn till att offshoredirektivet inte har genomförts fullt ut i svensk rätt. Ändringen i första stycket, som har utformats efter synpunkter från Lagrådet, innebär att tillstånd inte får lämnas till olje- eller gasverksamhet inom de vatten som omfattas av lagen. Med olje- eller gasverksamhet avses i paragrafen utforskning och utvinning av olja eller gasformiga kolväten som bedrivs på fasta eller mobila plattformar. Inom vilka vatten lagen är tillämplig framgår av 1 §. Tredje stycket har ändrats så att det av bestämmelsen uttryckligen framgår att rätten att meddela föreskrifter avser sådan verksamhet som regeringen får lämna tillstånd till enligt första stycket. Övervägandena finns i avsnitt 7.3. Ikraftträdandebestämmelse Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015. Övervägandena finns i avsnitt 8. 10.3 Förslaget till lag om ändring i minerallagen (1991:45) 17 kap. 4 § Undersökningstillstånd och bearbetningskoncession får inte meddelas i fråga om olje- eller gasverksamhet till havs. Paragrafen har tillkommit till följd av att offshoredirektivet inte har genomförts fullt ut i svensk rätt. Bestämmelsen, som har utformats efter synpunkter från Lagrådet, innebär att undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession inte får meddelas till olje- eller gasverksamhet till havs. Med olje- eller gasverksamhet till havs avses i paragrafen undersökning och bearbetning av olja eller gasformiga kolväten som bedrivs på fasta eller mobila plattformar inom de havsområden som omfattas av minerallagens tillämpningsområde. Av 1 kap. 2 § följer att lagen gäller på enskilt vatten i havet. Gränsen mellan enskilt vatten och allmänt vattenområde bestäms genom lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde. Övervägandena finns i avsnitt 7.4. Ikraftträdandebestämmelse Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015. Övervägandena finns i avsnitt 8. 10.4 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 32 kap. Olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen 8 a § Sekretess gäller för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden som har lämnats till en myndighet i enlighet med lagen (2015:000) om rapportering av olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år. Paragrafen har tillkommit med anledning av lagen om rapportering av olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen. Enligt första stycket gäller sekretess för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden som har lämnats till en myndighet i enlighet med nyss nämnda lag, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men. Ekonomiska förhållanden omfattar t.ex. uppgifter om företagets produktions- och driftsförhållanden. Personliga förhållanden innefattar bl.a. namn och kontaktuppgifter avseende enskilda fysiska personer (prop. 1975/76:160 s. 109, 1979/80:2 Del A s. 84 och 2003/04:93 s. 45 samt RÅ 1994 not. 516). Begreppet innefattar vidare uppgifter om t.ex. den enskildes hälsa. Uppgifter som en enskild lämnar om sitt agerande i en viss situation får också anses vara hänförliga till hans eller hennes personliga förhållanden. Likaså det faktum att det är en viss person som har lämnat vissa uppgifter. För att en enskild ska lida skada eller men om uppgifter om personliga förhållanden lämnas ut krävs att uppgifterna kan kopplas till en viss individ. Det innebär att man i allmänhet kan lämna ut avidentifierade uppgifter utan risk för att skada eller men uppkommer. I enstaka fall kan det dock tänkas att en avidentifiering inte är tillräcklig för att hindra att sambandet mellan uppgiften och individen spåras. Huruvida en sådan risk föreligger får bedömas efter omständigheterna i det enskilda fallet (prop. 1979/80:2 Del A s. 84). Uppgifter som lämnas till den aktuella myndigheten och som indirekt kan avslöja en uppgiftslämnares identitet, kan exempelvis vara uppgifter om olycksförloppet, om att viss utrustning inte fungerat eller om andras agerande, som bara en viss person eller befattningshavare kan ha iakttagit. Även sådana uppgifter kan således omfattas av sekretessen om de kan röja den enskildes identitet. Sekretessen ska enligt andra stycket gälla i högst femtio år. Övervägandena finns i avsnitt 7.5. Ikraftträdandebestämmelse Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015. Övervägandena finns i avsnitt 8. Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/30/EU av den 12 juni 2013 Promemorians lagförslag Lagtext Promemorian innehåller följande förslag till lagtext. Förslag till lag med vissa bestämmelser om olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen Härigenom föreskrivs följande. Lagens innehåll 1 § Denna lag innehåller bestämmelser till genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/30/EU av den 12 juni 2013 om säkerhet för olje- och gasverksamhet till havs och om ändring av direktiv 2004/35/EG, i den ursprungliga lydelsen. Bestämmelser med anledning av genomförande av direktivet finns även i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, i minerallagen (1991:45) och i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Rapportering av olyckor 2 § Ett svenskt företag ska på begäran från tillsynsmyndigheten rapportera om omständigheterna kring en allvarlig olycka som företaget självt eller genom ett dotterföretag har varit inblandat i vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheten att rapportera om en allvarlig olycka. Tillsyn 3 § Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn (tillsynsmyndigheten) över att denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen följs. 4 § Tillsynsmyndigheten får besluta de förelägganden som behövs för tillsynen. Ett föreläggande får förenas med vite. Överklagande 5 § Beslut om föreläggande enligt 4 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015. Förslag till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela tillstånd för annan än staten att genom geofysiska mätningar, borrning eller på annat sätt utforska kontinentalsockeln och att utvinna naturtillgångar från denna. Ett tillstånd ska avse ett bestämt område och en viss tid. Ett tillstånd till geologisk lagring av koldioxid behöver dock inte bestämmas till en viss tid. Regeringen får meddela föreskrifter om att ett visst slag av verksamhet som avses i första stycket får bedrivas utan tillstånd. Regeringen får meddela föreskrifter om att ett visst slag av verksamhet som avses i första stycket får bedrivas utan tillstånd. Sådana föreskrifter får inte avse utforskning och utvinning av olja och gasformiga kolväten. Ett tillstånd enligt första stycket avseende olja och gasformiga kol-väten får endast meddelas om det är förenligt med Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/30/EU av den 12 juni 2013 om säkerhet för olje- och gasverksamhet till havs och om ändring av direktiv 2004/35/EG, i den ursprungliga lydelsen. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015. Förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45) Härigenom föreskrivs att det i minerallagen (1991:45) ska införas en ny paragraf, 17 kap. 4 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 kap. 4 § Regeringen får meddela föreskrifter om att undersökningsarbete eller bearbetning och därmed sammanhängande verksamhet inte får bedrivas i fråga om olja och gasformiga kolväten i havet utan medgivande av regeringen. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs att det i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska införas en ny paragraf, 32 kap. 8 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 32 kap. 8 a § Sekretess gäller för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden som har lämnats till en myndighet i enlighet med lagen (2014:000) med vissa bestämmelser om olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015. Förteckning över remissinstanserna Kammarrätten i Göteborg, Vänersborgs tingsrätt (Mark- och miljödomstolen), Bolagsverket, Domstolsverket, Försvarsmakten, Havs- och vattenmyndigheten, Kemikalieinspektionen, Kommerskollegium, Kustbevakningen, Lantmäteriet, Länsstyrelsen i Blekinge län, Länsstyrelsen i Gotlands län, Länsstyrelsen (tillika vattenmyndighet) i Kalmar län, Länsstyrelsen i Hallands län, Länsstyrelsen (tillika vattenmyndighet) i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Skåne län, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårdsverket, Region Gotland, Region Skåne, Regionförbundet Södra Småland, Sjöfartsverket, Skatteverket, Statens energimyndighet, Statistiska centralbyrån, Statskontoret, Sveriges geologiska undersökning, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, Transportstyrelsen, Västra Götalandsregionen, Kungliga Tekniska Högskolan, Lunds universitet, Stockholms universitet, Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala universitet, Blekinge Tekniska Högskola, Kristianstads kommun, Simrishamn kommun, Karlskrona kommun, Malmö stad, Elforsk, Fiskekommunerna, Greenpeace Sverige, Havsmiljöinstitutet, IVL Svenska Miljöinstitutet, Lantbrukarnas Riksförbund, Regelrådet, Sjöfartsforum, Sjöräddningssällskapet, Svensk Energi, Svenska Naturskyddsföreningen, Svenskt Näringsliv, Svenska Petroleum och Biodrivmedel Institutet, Sveriges Kommuner och Landsting, Teknikföretagen och Världsnaturfonden i Sverige. Lagrådsremissens lagförslag Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. Förslag till lag om rapportering av olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen Härigenom föreskrivs följande. Lagens innehåll 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/30/EU av den 12 juni 2013 om säkerhet för olje- och gasverksamhet till havs och om ändring av direktiv 2004/35/EG. Bestämmelser med anledning av direktivets genomförande finns även i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, i minerallagen (1991:45) och i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Rapportering av olyckor 2 § Ett svenskt företag ska på begäran av tillsynsmyndigheten rapportera om omständigheterna kring en allvarlig olycka som företaget, eller dess dotterföretag, har varit inblandat i vid olje- eller gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheten att rapportera om en allvarlig olycka. Tillsyn 3 § Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) utövar tillsyn över att denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen följs. 4 § Tillsynsmyndigheten får besluta de förelägganden som behövs för tillsynen. Ett föreläggande får förenas med vite. Överklagande 5 § Beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015. Förslag till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela tillstånd för annan än staten att genom geofysiska mätningar, borrning eller på annat sätt utforska kontinentalsockeln och att utvinna naturtillgångar från denna. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela tillstånd för annan än staten att genom geofysiska mätningar, borrning eller på annat sätt utforska kontinentalsockeln och att utvinna naturtillgångar från denna. Tillstånd får dock inte meddelas till utforskning och utvinning av olja eller gasformiga kolväten som kan leda till att en allvarlig olycka inträffar. Ett tillstånd ska avse ett bestämt område och en viss tid. Ett tillstånd till geologisk lagring av koldioxid behöver dock inte bestämmas till en viss tid. Regeringen får meddela föreskrifter om att ett visst slag av verksamhet som avses i första stycket får bedrivas utan tillstånd. Regeringen får meddela föreskrifter om att ett visst slag av verksamhet som det får lämnas tillstånd till enligt första stycket får bedrivas utan tillstånd. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015. Förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45) Härigenom föreskrivs att det i minerallagen (1991:45) ska införas en ny paragraf, 17 kap. 4 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 kap. 4 § Undersökningstillstånd och bearbetningskoncession får inte meddelas för verksamhet som avser olja eller gasformiga kolväten till havs, om verksamheten kan leda till att en allvarlig olycka inträffar. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs att det i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska införas en ny paragraf, 32 kap. 8 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 32 kap. 8 a § Sekretess gäller för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden som har lämnats till en myndighet i enlighet med lagen (2015:000) om rapportering av olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2015-02-13 Närvarande: F.d. justitieråden Severin Blomstrand och Annika Brickman samt justitierådet Johnny Herre. Genomförande av offshoredirektivet Enligt en lagrådsremiss den 5 februari 2015 (Näringsdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om rapportering av olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen, 2. lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln, 3. lag om ändring i minerallagen (1991:45), 4. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Carl Winnberg. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Förslaget till lag om rapportering av olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen 2 § I paragrafen, som syftar till att genomföra artikel 20 i direktivet 2013/ 30/EU, föreskrivs en rapporteringsskyldighet för ett "svenskt företag" som har varit inblandat i en allvarlig olycka. Begreppet "svenskt företag" framstår i detta sammanhang som alltför oprecist. I direktivbestämmelsen anges att rapporteringsskyldigheten ska gälla "företag som är registrerade" i en medlemsstat. Enligt remissen är det också detta som avses med uttycket i det svenska lagförslaget. Lagrådet föreslår därför att paragrafen inleds med orden "Ett företag som är registrerat i Sverige ska på begäran ...". Av författningskommentaren till bestämmelsen framgår att avsikten är att föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska precisera vilken registrering av företag som ska medföra en rapporteringsskyldighet. Detta bör komma till tydligare uttryck i lagtexten. I paragrafens andra stycke bör därför anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken registrering som avses. Därmed preciseras vilka registrerade företag som träffas av rapporteringsskyldigheten. Förslaget till lag om ändring i lagen 1966:314 om kontinentalsockeln 3 § Enligt den nu gällande lydelsen av paragrafens första stycke får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer lämna tillstånd för annan än staten att genom geofysiska mätningar, borrning eller på annat sätt utforska kontinentalsockeln och att utvinna naturtillgångar från den. Det remitterade förslaget innebär att sådant tillstånd dock inte får lämnas för "utforskning och utvinning av olja eller gasformiga kolväten som kan leda till att en allvarlig olycka inträffar". Av författningskommentaren - men inte av lagtexten - framgår att den nya bestämmelsen tar sikte på risken för allvarliga olyckor på sådana fasta och mobila plattformar med anslutna anläggningar som omfattas av direktivet. Med allvarlig olycka avses i direktivet tillbud som orsakar t.ex. dödsfall, allvarlig personskada eller allvarlig miljöpåverkan. Lagrådet konstaterar att det är svårt att föreställa sig någon mänsklig verksamhet som inte kan leda till en olycka som förorsakar t.ex. en allvarlig personskada. Vid föredragningen har emellertid upplysts att avsikten är att sådan utforskning eller utvinning av olja eller gas som bedrivs från fasta eller mobila plattformar aldrig ska tillåtas. Lagrådet förordar att detta kommer till tydligt uttryck i lagtexten. Eftersom avsikten är att tillståndsprövningen av andra sätt att utforska kontinentalsockeln eller utvinna naturtillgångar från den inte ska bli mer restriktiv behövs då inget krav på att allvarliga olyckor ska kunna uteslutas. Förslaget till lag om ändring i minerallagen (1991:45) 17 kap. 4 § Förslaget föranleder synpunkter motsvarande dem som redovisats ovan i fråga om förslaget till lag om ändring i kontinentalsockellagen. Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen 32 kap. 8 a § Rubriken till 32 kap. 8 § anger att paragrafen gäller "Räddningsinsatser, undersökningar av olyckor och tillsyn". Den nu föreslagna paragrafen, 32 kap. 8 a §, gäller uppgifter som har lämnats i enlighet med den föreslagna lagen om rapportering av olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen. Eftersom paragrafen placeras i direkt anslutning till 32 kap. 8 § kommer rubriken till den paragrafen att omfatta också den nu föreslagna paragrafen. Det finns därför skäl antingen att ändra den nuvarande rubriken så att den också speglar innehållet i 32 kap. 8 a § eller att införa en rubrik till också den nu föreslagna paragrafen. Näringsdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 2015 Närvarande: Statsministern S Löfven, ordförande, och statsråden Å Romson, Y Johansson, M Johansson, K Persson, S-E Bucht, P Hultqvist, H Hellmark Knutsson, I Lövin, Å Regnér, M Andersson, A Ygeman, A Johansson, P Bolund, M Kaplan, A Bah Kuhnke, A Strandhäll, A Shekarabi, G Wikström, A Hadzialic Föredragande: statsrådet Johansson Regeringen beslutar proposition 2014/15:64 Genomförande av offshoredirektivet Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler lag om rapportering av olyckor vid olje- och gasverksamhet till havs utanför Europeiska unionen 2 § 32013L0030 lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln 3 § 32013L0030