Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2014/15:77 Genomförande av brottsofferdirektivet Prop. 2014/15:77 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 12 mars 2015 Stefan Löfven Peter Hultqvist (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I Sverige finns det ett starkt stöd och ett väl fungerande skydd för brottsoffer. EU har antagit ett direktiv som innebär att brottsoffers rättigheter i unionen stärks ytterligare. I propositionen föreslås de lagändringar som krävs för att genomföra brottsofferdirektivet. För att direktivet ska uppfyllas ändras reglerna om tolkning och översättning åt målsägande i brottmål. Om en målsägande inte behärskar svenska ska en tolk anlitas vid sammanträden inför rätten. Domstolen ska också på begäran översätta en handling eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att målsäganden ska kunna ta till vara sin rätt. Dessutom stärks rätten till information genom att målsäganden alltid kan begära att bli underrättad om tidpunkt och plats för sammanträden inför rätten. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 november 2015. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 3 2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 4 3 Ärendet och dess beredning 7 4 Brottsofferdirektivet 7 4.1 EU:s arbete med brottsoffers rättigheter 7 4.2 Direktivets syfte och innehåll 8 5 Genomförande av brottsofferdirektivet 10 5.1 Allmänt om hur direktivet bör genomföras i svensk rätt 10 5.2 Skärpta regler om tolkning för målsägande 14 5.3 Nya regler om målsägandes rätt till översättning 18 5.4 Rätt för målsägande att få information om tid och plats för sammanträden 20 6 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 22 7 Kostnader och andra konsekvenser 22 8 Författningskommentar 23 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU 27 Bilaga 2 Rättelse av Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU 44 Bilaga 3 Lagförslag i promemorian Genomförande av brottsofferdirektivet (Ds 2014:14) 45 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna 48 Bilaga 5 Lagrådets yttrande 49 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 2015 51 Rättsdatablad 52 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken. 2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 5 kap. 6 § och 33 kap. 9 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 20 kap. 15 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. 6 § Om en part, ett vittne eller någon annan som ska höras inför rätten inte behärskar svenska, får en tolk anlitas att biträda rätten. Om en misstänkt i ett brottmål inte behärskar svenska, ska en tolk anlitas vid sammanträden inför rätten. Rätten ska, om det är möjligt, förordna en tolk som är auktoriserad att biträda som tolk i målet. I annat fall ska en annan lämplig person förordnas. Om det vid domstolen finns en allmän tolk i det språk som det är fråga om, ska han eller hon anlitas. Om en part, ett vittne eller någon annan som ska höras inför rätten inte behärskar svenska, får rätten anlita en tolk. Om en misstänkt eller en målsägande i ett brottmål inte behärskar svenska, ska en tolk anlitas vid sammanträden inför rätten. Rätten ska, om det är möjligt, förordna en tolk som är auktoriserad att vara tolk i målet. I annat fall ska en annan lämplig person förordnas. Om det vid domstolen finns en allmän tolk i det språk som det är fråga om, ska han eller hon anlitas. Det som föreskrivs i första stycket om den som inte behärskar svenska gäller också den som till följd av en hörselnedsättning eller talsvårigheter behöver en tolk. Om det är lämpligt, får ett tekniskt hjälpmedel användas i stället för att en tolk anlitas. Det som föreskrivs i första stycket om den som inte behärskar svenska gäller också den som behöver en tolk till följd av en hörselnedsättning eller talsvårigheter. Om det är lämpligt, får ett tekniskt hjälpmedel användas i stället för att en tolk anlitas. Den som står i ett sådant förhållande till saken eller till en part att det kan anses minska hans eller hennes tillförlitlighet, får inte anlitas som tolk. Den som står i ett sådant förhållande till saken eller till en part att det kan anses minska hans eller hennes tillförlitlighet får inte anlitas som tolk. Bestämmelser om anställande av allmän tolk och om anlitande av tolk för den som har en hörselnedsättning eller talsvårigheter meddelas av regeringen. 20 kap. 15 a § En målsägande som har begärt det ska av rätten underrättas om tidpunkt och plats för sammanträden inför rätten. 33 kap. 9 § Rätten får vid behov översätta handlingar som kommer in till eller skickas ut från rätten. Rätten är skyldig att översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att den misstänkte ska kunna ta tillvara sin rätt. Översättningen får göras muntligen om det inte är olämpligt med hänsyn till vad handlingen eller målet rör eller någon annan omständighet. Rätten får vid behov översätta handlingar som kommer in till eller skickas ut från rätten. Rätten är skyldig att åt den misstänkte eller på begäran av en målsägande översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att den misstänkte eller målsäganden ska kunna ta tillvara sin rätt. Översättningen får göras muntligen om det inte är olämpligt med hänsyn till det som handlingen eller målet rör eller någon annan omständighet. Rätten är också skyldig att översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om handlingen ska sändas till någon som vistas i en annan stat och det finns anledning att anta att personen inte förstår språket i handlingen. Handlingen ska översättas till språket i den andra staten eller om myndigheten känner till att personen inte förstår detta språk, till ett annat språk som personen förstår. Rätten är också skyldig att översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om handlingen ska sändas till någon som vistas i en annan stat och det finns anledning att anta att personen inte förstår språket i handlingen. Handlingen ska översättas till språket i den andra staten eller, om myndigheten känner till att personen inte förstår detta språk, till ett annat språk som personen förstår. Den som biträtt med översättning har rätt till skälig ersättning, som betalas av staten. Den som utfört översättning har rätt till skälig ersättning, som betalas av staten. Första och tredje styckena ska tillämpas även i fråga om överföring från punktskrift till vanlig skrift eller omvänt. Om det är möjligt ska rätten anlita en översättare som är auktoriserad. I annat fall ska en annan lämplig person anlitas för att utföra översättningen. Denna lag träder i kraft den 1 november 2015. 3 Ärendet och dess beredning Den 25 oktober 2012 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem (brottsofferdirektivet). Direktivet trädde i kraft den 15 november 2012 och ska vara genomfört i svensk rätt senast den 16 november 2015. Direktivet finns i bilaga 1 och en rättelse som avser översättningen av artikel 23.3 finns i bilaga 2. Den 17 juni 2013 beslutade chefen för Justitiedepartementet att uppdra åt en utredare att biträda departementet med att ta fram ett underlag för bedömningen av vilka åtgärder som krävs för att Sverige ska leva upp till sina åtaganden enligt direktivet och lämna förslag till de författningsändringar som behövs för att genomföra direktivet. I maj 2014 överlämnades departementspromemorian Genomförande av brottsofferdirektivet (Ds 2014:14). Promemorians lagförslag finns i bilaga 3. Promemorian har remitterats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Efter påpekande från bl.a. Handikappförbunden har också Myndigheten för delaktighet beretts möjlighet att yttra sig över promemorian. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2014/3367/DOM). I denna proposition behandlar regeringen promemorians lagförslag. Lagrådet Regeringen beslutade den 5 februari 2015 att inhämta Lagrådets yttrande över ett lagförslag som är likalydande med propositionens lagförslag. Lagrådet har ansett att förhållandet mellan begreppen brottsoffer och målsägande bör övervägas ytterligare under lagstiftningsärendets fortsatta beredning. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Regeringens överväganden finns i avsnitt 5.1. 4 Brottsofferdirektivet 4.1 EU:s arbete med brottsoffers rättigheter I december 2010 uppmanades Europeiska kommissionen av rådet att, inom ramen för Stockholmsprogrammet, undersöka hur lagstiftningen för brottsoffer kunde förbättras och undersöka praktiska stödåtgärder till skydd för brottsoffer samt möjligheten att skapa ett övergripande rättsligt instrument för skydd av brottsoffer. Möjligheten för EU att lagstifta på området öppnades upp i och med att Lissabonfördraget trädde i kraft. Den 18 maj 2011 presenterade kommissionen ett åtgärdspaket för att stärka brottsoffers rättigheter i EU. Paketet bestod av tre delar, varav en del var förslaget om brottsofferdirektivet [KOM (2011) 275 slutlig]. Som ett komplement till kommissionens åtgärdspaket antog rådet den 10 juni 2011 en resolution för brottsoffers rättigheter, den s.k. Budapestfärdplanen. I resolutionen konstaterade rådet bl.a. att åtgärder bör vidtas på unionsnivå för att stärka brottsoffers rättigheter och skyddet av brottsoffer. 4.2 Direktivets syfte och innehåll Syfte och definitioner Syftet med direktivet är enligt artikel 1 att säkerställa att brottsoffer får lämplig information, lämpligt stöd och skydd och kan medverka i straffrättsliga förfaranden. Vidare anges att medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer erkänns och att de behandlas på ett respektfullt, hänsynsfullt, individuellt, professionellt och icke-diskriminerande sätt. Det ska gälla vid alla kontakter med verksamheter för stöd till brottsoffer och verksamheter för s.k. reparativ rättvisa och behöriga myndigheter som är verksamma inom ramen för straffrättsliga förfaranden. Det framgår vidare att rättigheterna i direktivet ska gälla utan hänsyn till brottsoffrets uppehållsstatus. När brottsoffret är ett barn ska medlemsstaterna dessutom säkerställa att barnets bästa kommer i främsta rummet och att de bedöms individuellt. I artikel 2 finns definitioner av centrala begrepp, t.ex. vem som är att anse som brottsoffer, familjemedlem och barn i direktivets mening. Det anges också att med reparativ rättvisa avses alla processer som gör det möjligt för brottsoffer och förövare som samtyckt till det att tillsammans med en opartisk tredje part nå en lösning kring frågor som rör brottet. Medlemsstaterna ges också rätt att begränsa omfattningen av vissa definitioner i direktivet, t.ex. kretsen av familjemedlemmar som ska komma i åtnjutande av de rättigheter som fastställs i direktivet. Rätt till information och stöd I artikel 3 anges att medlemsstaterna ska säkerställa att det finns regler och förfaranden som syftar till att hjälpa brottsoffer att förstå och att bli förstådda vid kontakterna med behöriga myndigheter under det straffrättsliga förfarandet. Medlemsstaterna ska bl.a. säkerställa att både muntlig och skriftlig kommunikation med brottsoffer sker på ett enkelt och begripligt språk. Hänsyn ska vidare tas till brottsoffrets personliga egenskaper, bl.a. eventuella funktionsnedsättningar, som kan påverka förmågan att förstå och bli förstådd. Om det straffrättsliga förfarandet inte påverkas negativt ska brottsoffer vid den första kontakten med en behörig myndighet också ha rätt att åtföljas av en person som de själva har valt. Enligt artikel 4 ska medlemsstaterna se till att brottsoffer vid den första kontakten med en behörig myndighet utan onödigt dröjsmål får all information som behövs för att de ska kunna ta till vara sina rättigheter enligt direktivet. Information ska bl.a. ges i fråga om vilken typ av stöd som kan erhållas, förfarandet i samband med brottsanmälan, vilket skydd som kan erhållas och villkoren för det, rätt till tolkning och översättning samt tillgängliga verksamheter för reparativ rättvisa. I artikel 5 anges de rättigheter som brottsoffer ska tillförsäkras i samband med att de gör en brottsanmälan. Det handlar bl.a. om rätt att få en skriftlig bekräftelse av brottsanmälan, möjlighet att göra en anmälan på det språk som brottsoffret förstår eller att få nödvändigt språkligt stöd för att kunna göra anmälan och rätt till kostnadsfri översättning av brottsanmälan till ett språk som brottsoffret förstår. Artikel 6 reglerar brottsoffers rätt att erhålla information om det egna ärendet och brottsoffers rätt att på begäran få sådan information, Det kan avse information om bl.a. beslut att lägga ned eller avsluta brottsutredningar eller att inte åtala förövaren, när och var rättegången kommer att hållas och innebörden av anklagelserna mot förövaren, slutliga domstolsavgöranden och upplysningar om hur det straffrättsliga förfarandet fortskrider. Har brottsoffret önskat eller inte önskat få information följer vidare att ett sådant önskemål är bindande för den behöriga myndigheten om inte informationen måste tillhandahållas för att tillgodose brottsoffrets rätt till aktiv medverkan i det straffrättsliga förfarandet. Av artikeln följer dessutom att medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer ges möjlighet att utan onödigt dröjsmål underrättas om när den person som har frihetsberövats, åtalats eller dömts för ett brott i ett straffrättsligt ärende som rör brottsoffret försätts på fri fot eller har rymt samt om vilka skyddsåtgärder som kan utfärdas för brottsoffret om förövaren friges eller rymmer. Underrättelsen ska ske på begäran av brottsoffret åtminstone i de fall brottsoffret kan befinna sig i fara eller det finns en konstaterad risk för att de kan komma att skadas, om det inte finns en konstaterad risk för skada för förövaren till följd av underrättelsen. I artikel 7 behandlas brottsoffers rätt till tolkning och översättning under det straffrättsliga förfarandet. I artikel 8 regleras brottsoffers rätt till hjälp från stödverksamheter. Av artikeln följer att medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer efter behov får kostnadsfri och konfidentiell hjälp från stödverksamheter för brottsoffer såväl före som under och en lämplig tid efter straffrättsliga förfaranden. Det följer också att familjemedlemmar ska ha tillgång till stödverksamheter för brottsoffer efter behov och i enlighet med den skada de har lidit till följd av det brott som har begåtts mot brottsoffret. Stödverksamheterna får inrättas som offentliga eller icke-statliga organisationer och får organiseras antingen yrkesmässigt eller på frivillig grund. Möjligheten att få tillgång till stödverksamheter får enligt artikeln inte vara beroende av om brottsoffer formellt har anmält brottet till en behörig myndighet. I artikel 9 anges vilka minimikrav som direktivet ställer på den stödverksamhet som medlemsstaterna ska säkerställa finns. Stödverksamheterna ska bl.a. tillhandahålla upplysningar om brottskadeersättning och brottsoffrets roll i det straffrättsliga förfarandet, information och direkt hänvisning till relevanta specialiserade befintliga stödverksamheter, emotionellt och psykologiskt stöd samt rådgivning om ekonomiska frågor till följd av brottet och om risken för sekundär eller upprepad viktimisering. Rättigheter i samband med deltagande i straffrättsliga förfaranden I artikel 10 behandlas brottsoffers rätt att höras under det straffrättsliga förfarandet. Brottsoffers rättigheter i samband med beslut om att inte väcka åtal regleras i artikel 11. Enligt artikel 12 ska medlemsstaterna se till att brottsoffer får skydd och hjälp inom ramen för verksamheter för reparativ rättvisa. Artiklarna 13 och 14 reglerar brottsoffers rätt till rättshjälp och kostnadsersättning. Brottsoffers rätt att återfå beslagtagen egendom och rätt till skadestånd från den tilltalade regleras i artikel 15 respektive artikel 16. I artikel 17 anges de rättigheter som ska ges till brottsoffer som är bosatta i en annan medlemsstat än den där brottet begåtts. Rätt till skydd I artikel 18 anges att medlemsstaterna ska säkerställa att åtgärder finns för att skydda brottsoffer och deras familjemedlemmar från negativa följdverkningar av brottet. I artikel 19 regleras brottsoffers rätt att kunna undvika kontakt med förövaren under det straffrättsliga förfarandet. Artiklarna 20 respektive 21 reglerar rätten till skydd vid brottsutredningar och skydd av privatliv. Enligt artikel 22 ska medlemsstaterna säkerställa att det görs en individuell bedömning av brottsoffer för att fastställa eventuella specifika skyddsbehov och behov för att få del av särskilda åtgärder under de straffrättsliga förfarandenas gång. De specifika skyddsåtgärder som brottsoffer som har bedömts ha sådana behov ska ha rätt till behandlas i artikel 23. När det gäller barn stadgas i artikel 24 en skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att barn som har varit utsatta för brott erbjuds specifika skydds- och stödåtgärder, t.ex. att audiovisuella upptagningar alltid får göras när ett barn förhörs och att upptagningen får användas som bevisning i straffrättsliga förfaranden. Utbildning och samordnade insatser Artikel 25 uppställer krav på medlemsstaterna att se till att rättstillämpare får både allmän och specialiserad utbildning löpande i frågor som rör brottsoffer. I artikel 26 finns bestämmelser om samarbete mellan medlemsstaterna och samordning av insatser på brottsofferområdet. Slutbestämmelser Artiklarna 27-32 innehåller bestämmelser om bl.a. införlivande, tillhandahållande av information och statistik, kommissionens rapporteringsskyldighet till Europaparlamentet och rådet samt ikraftträdande. Direktivet ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 16 november 2015. 5 Genomförande av brottsofferdirektivet 5.1 Allmänt om hur direktivet bör genomföras i svensk rätt Regeringens bedömning: Det krävs ett fåtal lagändringar för att genomföra direktivet i svensk rätt eftersom de flesta åtagandena i direktivet uppfylls av gällande rätt. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna som har yttrat sig instämmer i eller har inga invändningar mot promemorians bedömning av i vilka delar det krävs lagändringar för att uppfylla åtagandena i direktivet. Några remissinstanser ifrågasätter promemorians bedömning att gällande rätt uppfyller vissa av skyldigheterna i direktivet. När det gäller definitionen av brottsoffer i direktivet anser bl.a. Rädda Barnen att definitionen ställer krav på en utvidgning av begreppet målsägande i svensk rätt så att det även omfattar barn som har bevittnat våld mot närstående. Hovrätten för Västra Sverige och Solna tingsrätt uttrycker tvivel i fråga om svensk rätt uppfyller direktivets krav på att videoinspelningar alltid får göras och användas som bevisning när ett barn som är brottsoffer förhörs. Ett antal remissinstanser, bl.a. Brottsofferjouren och Rädda Barnen, anser att målsägandes rätt till hjälp och stöd från stödverksamheter måste utökas för att uppnå direktivets krav. Några remissinstanser, bl.a. Barnombudsmannen och Diskrimineringsombudsmannen, anser att direktivets krav på fortbildning av rättstillämpare inte uppfylls i tillräcklig utsträckning av gällande ordning. Detsamma anser bl.a. Brottsoffermyndigheten när det gäller direktivets krav på målsägandens rätt till skydd. När det gäller det senare kravet påpekar Sveriges Kommuner och Landsting dessutom att det är oklart om gällande rätt uppfyller direktivets krav på att stödet ska vara kostnadsfritt. Ytterligare några remissinstanser anser att vissa åtaganden i direktivet som i och för sig uppfylls av gällande rätt bör regleras ytterligare. Det gäller i fråga om målsägandens rätt att åtföljas av en stödperson vid den första myndighetskontakten där bl.a. Handikappförbunden anser att den rätten bör regleras särskilt. Liknande synpunkter framförs av bl.a. Brottsofferjouren i fråga om målsägandens rätt att få negativa åtalsbeslut överprövade enligt direktivet. Skälen för regeringens bedömning: Ett direktiv är bindande för medlemsstaterna när det gäller det resultat som ska uppnås, men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Det innebär att medlemsstaterna inte är bundna av sådant som direktivets terminologi eller systematik om det avsedda resultatet kan uppnås på annat sätt. I promemorian görs bedömningen att en majoritet av åtagandena i direktivet uppfylls av gällande rätt. Det gäller bl.a. i fråga om direktivets krav i fråga om definitionerna, t.ex. när det gäller begreppet brottsoffer, men också i fråga om kraven på brottsoffers rätt att åtföljas av en stödperson vid första kontakten med en behörig myndighet, rätt att få negativa åtalsbeslut överprövade, rätt till audiovisuella inspelningar av förhör och rätt till skydd samt krav på utbildning av tjänstemän inom rättsväsendet i frågor som rör brottsoffer. Regeringen delar promemorians bedömning. Lagrådet har pekat på att det kan betvivlas att direktivets definition av brottsoffer överensstämmer helt med det svenska målsägandebegreppet. Lagrådet har vidare redovisat den beskrivning som under föredragningen getts av vilka överväganden som gjorts bl.a. när det gäller hur rättigheterna i direktivet tillförsäkras berörda personer i svensk rätt på annat sätt än genom införande av direktivets definition av brottsoffer i svensk lag. Lagrådet har konstaterat att dessa resonemang inte utvecklats närmare i lagrådsremissen och har ansett att förhållandet mellan begreppen brottsoffer och målsägande behöver övervägas ytterligare under lagstiftningsärendets fortsatta beredning. Regeringen gör med anledning av det följande överväganden. Rättigheterna i direktivet ska ges till brottsoffer. Med brottsoffer avses enligt artikel 2 en fysisk person som lidit skada eller ekonomisk förlust som en direkt följd av ett brott. Definitionen omfattar även familjemedlemmar till en person vars död är en direkt följd av ett brott och som har lidit skada av den personens död. Direktivet ställer inget krav på att definitionen som sådan ska införlivas i nationell rätt. Det direktivet kräver är i stället att de personer som omfattas av definitionen tillförsäkras de rättigheter som direktivet anger. I svensk rätt förekommer begreppet brottsoffer i vissa författningar, t.ex. i socialtjänstlagen. Det finns dock inte någon definition av begreppet. I författningar som reglerar det straffrättsliga förfarandet används i stället begreppet målsägande. Med målsägande avses enligt 20 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken (RB) den mot vilken ett brott är begånget eller som därav blivit förnärmad och lidit skada. Definitionen omfattar alla fysiska personer som lidit fysisk, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust som en direkt följd av ett brott. Som målsägande enligt definitionen anses dessutom exempelvis underhållsberättigade barn till den som har avlidit till följd av ett brott. När det gäller efterlevande som inte omfattas av definitionen i 20 kap. 8 § fjärde stycket RB, t.ex. efterlevande make, bröstarvingar, föräldrar eller syskon, gäller enligt 20 kap. 13 § RB att de har partiell ställning som målsägande och har rätt att ange ett brott och föra talan om brottet. Härigenom tillförsäkras även efterlevande till en avliden person som utsatts för ett brott samma rättigheter som den som har fått beteckningen målsägande enligt legaldefinitionen. Av direktivet följer vidare att räckvidden av vissa rättigheter kan begränsas till en viss krets av målsägande i enlighet med den roll de har i det nationella straffrättsliga systemet i fråga (skäl 20). Detta innebär att alla de personer som definitionen av begreppet brottsoffer i direktivet omfattar inte behöver ha alla rättigheter i direktivet. Det nationella förfarandet kan således vara begränsat på så vis att det endast medger att vissa personer, med hänsyn till den roll de har i det straffrättsliga systemet, har tillgång till rättigheten i fråga. Enligt direktivet medges sådana begränsningar i förhållande till bl.a. rätten till tolkning och översättning. När det gäller rätten till information om det egna ärendet gäller enligt artikel 6.1 att denna rätt inträder under det straffrättsliga förfarandet till följd av en anmälan om brott som har begåtts mot brottsoffret. I detta fall följer av reglerna om målsägande i RB att även efterlevande har denna rätt. I fråga om efterlevande medger direktivet vidare att denna krets, i förhållande till samtliga rättigheter i direktivet, kan begränsas med beaktande av de individuella omständigheterna i varje fall (artikel 2.2). Till detta kommer att vissa rättigheter som direktivet ger brottsoffer uppfylls av annan lagstiftning som inte är relaterad till målsägandebegreppet som sådant, t.ex. i socialtjänstlagen. Mot denna bakgrund anser regeringen, i likhet med vad som konstaterats i promemorian, att direktivets krav på vilka personer som ska tillförsäkras rättigheterna enligt direktivet uppfylls av gällande rätt. När det gäller de synpunkter som remissinstanserna för fram i fråga om de bedömningar som görs i promemorian i dessa delar gör regeringen följande överväganden. I direktivet uppställs inget krav på att personer som inte direkt berörs av ett brott, t.ex. bevittnar ett brott, ska omfattas av rättigheterna. Inte heller uppställs krav på att barn i sådana situationer ska omfattas av rättigheterna. I förhållande till direktivet saknas således skäl att utvidga det svenska målsägandebegreppet till vad bl.a. Rädda Barnen anför. I artikel 3.3 uppställs krav på att brottsoffer ska ha rätt att åtföljas av en stödperson vid den första kontakten med en behörig myndighet. Om kontakten sker genom ett förhör följer en sådan rätt av 23 kap. 10 § RB. Sker den första kontakten i samband med att ett brott anmäls finns inte något hinder mot att anmälaren tar med sig en person som stöd. Direktivets krav i detta avseende är således uppfyllt. När det gäller direktivets krav i artikel 11.1 på att brottsoffer ska ges rätt att få ett beslut om att inte väcka åtal överprövat tillämpas i svensk rätt ett system där en målsägande har möjlighet att få ett sådant beslut överprövat. Grunden för denna rätt regleras i 7 kap. 5 § RB där det anges att högre åklagare får överpröva beslut av lägre åklagare, t.ex. ett beslut om att inte väcka åtal. Någon ytterligare reglering för att uppfylla direktivets krav är inte nödvändig. När det gäller kravet i direktivet att audiovisuella upptagningar av förhör med barn alltid ska få göras och användas som bevisning i straffrättsliga förfaranden (artikel 24.1 a) kan konstateras att bestämmelser med motsvarande innehåll förekommer även i andra instrument som antagits inom ramen för samarbetet i EU. Det gäller bl.a. artikel 20 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, sexuell exploatering av barn och barnpornografi och artikel 15.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU om förebyggande och bekämpande av människohandel samt om skydd av dess offer. Vid genomförandet av dessa instrument har de svenska reglerna om förhör med barn, bl.a. 36 kap. 4 § RB, och möjligheten till videoinspelning av förhör och att åberopa videoinspelade förhör som bevisning, bl.a. 35 kap. 14 § RB, ansetts uppfylla de krav som ställs i fråga om audiovisuella förhör med barn och rätt att använda dessa förhör som bevisning, se t.ex. propositionen Stärkt skydd för barn mot sexuella övergrepp (prop. 2012/13:194 s. 14 f.). Regeringen gör samma bedömning i förhållande till det nu aktuella direktivet. Vad remissinstanserna anför i fråga om rätten till hjälp och stöd från stödverksamheter enligt artiklarna 8 och 9 samt rätten till skydd enligt artikel 18 utgör inte skäl för regeringen att göra någon annan bedömning än den som görs i promemorian i dessa delar, dvs. att gällande rätt tillsammans med det pågående utvecklingsarbetet på området uppfyller åtagandena i direktivet. Samma bedömning görs i fråga om direktivets krav på utbildning av rättstillämpare i brottsofferfrågor. När det gäller rätten till stöd enligt direktivet framför Sveriges Kommuner och Landsting att det är oklart om det stöd som tillhandahålls i Sverige i enlighet med artikel 8 i direktivet är kostnadsfritt. I denna del kan konstateras att det i artikel 8 hänvisas till att det ska finnas en rätt för målsägande till kostnadsfritt stöd efter deras behov. Skyldigheten att tillhandhålla stöd kostnadsfritt är således inte ovillkorlig utan det ges utrymme för en behovsprövning i det enskilda fallet. De stödinsatser som är aktuella i direktivet tillhandahålls i stor utsträckning av socialtjänsten och de ges i form av bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Biståndsprövningen är en individuell behovsprövning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Har en enskild bedömts ha behov av bistånd i form av stöd- och hjälpinsatser följer vidare av 8 kap. 1 § första stycket socialtjänstlagen att insatser av behandlingskaraktär inte ska vara förenade med kostnader, dvs. de ska vara kostnadsfria. Redan härigenom anser regeringen att gällande rätt uppfyller direktivets krav på att stöd ska kunna tillhandahållas kostnadsfritt. Till detta kommer att vissa delar av den stödverksamhet som i Sverige tillhandahålls av ideella organisationer och föreningar som arbetar för att stödja brottsoffer också är kostnadsfri. I promemorian görs bedömningen att det krävs ett fåtal lagändringar för att tillgodose direktivets krav i fråga om målsägandes rätt till tolkning och översättning samt målsägandes rätt till information om tid och plats för huvudförhandling. Regeringen gör samma bedömning. De närmare övervägandena i fråga om dessa lagändringar redovisas i avsnitt 5.2, 5.3 och 5.4. Regeringen kommer slutligen att inom direktivets genomförandetid göra sådana förordningsändringar m.m. som kan behövas för att i övrigt uppfylla direktivets krav. 5.2 Skärpta regler om tolkning för målsägande Regeringens förslag: Om en målsägande inte behärskar svenska ska en tolk anlitas vid sammanträden inför rätten. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. Promemorians förslag innebär att det utöver kravet på att tolk ska anlitas för en målsägande som inte behärskar svenska vid sammanträden inför rätten dessutom införs krav på att tolk ska anlitas för samtliga parter och personer som ska höras i rätten i samtliga mål och ärenden som omfattas av nuvarande reglering. Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig i frågan, bl.a. Solna tingsrätt, Domstolsverket och Brottsofferjouren, är positiva till eller framför inga invändningar mot promemorians förslag. Solna tingsrätt pekar på att promemorians förslag innebär att även underårigas vårdnadshavare som ska höras vid en huvudförhandling kommer att omfattas av kravet på tolk och anser att det bör klarläggas om det innebär en utökad undersökningsplikt för domstolarna. Länsstyrelsen i Östergötland föreslår att det bör införas ett krav på att endast auktoriserade tolkar ska anlitas av rätten. Rädda Barnen menar att det bör införas en rätt att få välja tolk, t.ex. en tolk av samma kön. Skälen för regeringens förslag Kretsen av personer som omfattas av rätten till tolk enligt direktivet Definitionen av brottsoffer i direktivet ryms som konstaterats i avsnitt 5.1 inom det svenska begreppet målsägande enligt definitionen i 20 kap. 8 § fjärde stycket RB. Definitionen omfattar alla målsägande, även de som inte har någon formell roll i det straffrättsliga förfarandet. För att uppfylla direktivets krav bör därför utgångspunkten vara att rättigheterna i direktivet ska tillkomma målsägandekretsen i vid bemärkelse, dvs. både målsägande som är part eller som bara ska höras och dessutom målsägande som inte intar en aktiv roll i det straffrättsliga förfarandet. Direktivet medger dock att räckvidden av vissa rättigheter begränsas till en viss krets av målsägande i enlighet med den roll som de har i det straffrättsliga systemet i fråga. Det framgår av skäl 20 i ingressen till direktivet och gäller bl.a. i fråga om rätten till tolkning i artikel 7.1. Möjligheten att begränsa kretsen av målsägande enligt artikel 7.1 behandlas också i skäl 34 i ingressen till direktivet som anger att behovet av tolkning kan variera beroende på specifika frågor, brottsoffrets roll i det straffrättsliga systemet i fråga och eventuella rättigheter, samt att tolkning i dessa fall bara behöver tillhandahållas i den mån det krävs för att brottsoffret ska kunna utöva sina rättigheter. Regeringen delar uppfattningen att rätten till tolkning under domstolsförfarandet, med hänsyn till att rättigheten får anses vara nära förknippad med en persons aktiva roll som part eller förhörsperson, bör tillkomma målsägande som är part eller som bara ska höras. Målsägandes rätt till tolkning i domstol Bestämmelser om tolkning i domstol finns i 5 kap. RB. Av 5 kap. 6 § första stycket RB följer att en tolk får anlitas att biträda rätten om part, vittne eller annan som ska höras inför rätten inte behärskar svenska. Bestämmelsen är tillämplig i både tvistemål och brottmål. Den tillämpas genom en hänvisning i 48 § lagen (1996:242) om domstolsärenden även vid handläggningen av ärenden. Bestämmelsen är fakultativ, dvs. den föreskriver en möjlighet att anlita en tolk. Omfattningen av tolkuppdraget varierar i förhållande till behovet. För vittnen och andra personer som ska höras anlitas tolk regelmässigt endast under förhöret medan tolkuppdraget för parter regelmässigt omfattar hela förhandlingen. Bestämmelsen anses även kunna tillämpas när det är fråga om mera informella kontakter mellan rätten och en person som inte behärskar svenska, se propositionen med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m.m. (prop. 1973:30 s. 71). Om en tolk inte har anlitats när det har behövts eller tolkningen har varit undermålig kan det utgöra rättegångsfel (jfr NJA 1974 s. 221). För misstänkta i brottmål finns en särskild bestämmelse i samma stycke som föreskriver att tolk ska anlitas vid sammanträden inför rätten om en misstänkt inte behärskar svenska. Bestämmelsen infördes 2013 för att uppfylla Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden, se propositionen Tolkning och översättning i brottmål (prop. 2012/13:132). Bestämmelsen är obligatorisk, dvs. den innebär en skyldighet för rätten att anlita tolk om en misstänkt eller tilltalad inte behärskar svenska. Rätten för en misstänkt att biträdas av tolk omfattar hela sammanträdet. För att uppfylla direktivets krav krävs att det finns en skyldighet för domstol att anlita tolk för en målsägande som inte behärskar svenska (artikel 7.1). I den nuvarande regleringen finns det endast en sådan skyldighet för misstänkta i brottmål (5 kap. 6 § första stycket andra meningen RB). För målsägande och övriga parter som inte är misstänkta samt för andra personer som ska höras inför rätten är regleringen som framgått fakultativ, dvs. den ger domstolen en möjlighet, men inte en skyldighet, att anlita en tolk (se 5 kap. 6 § första stycket första meningen RB). I realiteten anlitas dock regelmässigt en tolk för en målsägande som inte behärskar svenska. För att direktivets krav med säkerhet ska vara uppfyllda är det dock inte tillräckligt att målsägande i praktiken tillhandahålls tolkning i tillräcklig utsträckning. I stället bör det införas en skyldighet för domstol att anlita tolk för målsägande som inte behärskar svenska. Enligt direktivet gäller skyldigheten att tillhandahålla tolk endast om det har framställts en begäran från målsäganden om att tolk ska anlitas. Någon motsvarande begränsning finns inte i svensk rätt, varken för misstänkta eller för övriga personer som kan komma att biträdas av tolk i domstol. I promemorian görs bedömningen att det inte heller bör införas en sådan ordning i svensk rätt, framför allt för att det skulle innebära en inskränkning av rätten till tolk i förhållande till den praktiska tillämpningen av den nuvarande regleringen. Regeringen gör samma bedömning. Enligt regeringens uppfattning skulle dessutom domstolens möjlighet att inte anlita en tolk på grund av att målsäganden inte har begärt det vara starkt begränsad oavsett regleringens utformning. En tolk måste alltid anlitas för en målsägande som inte behärskar svenska, inte bara för att målsäganden ska anses ha kunnat ta till vara sin rätt utan också för att rätten ska kunna göra en riktig bedömning av det som sker vid förhandlingen. Införande av en sådan ordning skulle också kunna hamna i konflikt med kraven på att förhandlingen ska hållas på svenska och vara offentlig. Sammanfattningsvis bör någon begränsning motsvarande direktivets inte införas i svensk rätt i fråga om målsägandes rätt till tolkning. Rätten bör således gälla oberoende av om tolk har begärts eller inte. När det gäller omfattningen av tolkens uppdrag kräver direktivet att tolk ska anlitas när målsäganden hörs av rättsliga myndigheter och i samband med hans eller hennes aktiva medverkan vid domstolsförhandlingar. Promemorians förslag innebär att målsägandens rätt till tolkning ska gälla under hela den del av sammanträdet inför domstolen där målsäganden närvarar och att någon åtskillnad inte ska göras mellan målsägande som är part och målsägande som ska höras i bevissyfte. Regeringen instämmer i förslaget. En målsägande som är part har ett intresse av att förstå allt som sker vid en förhandling för att kunna ta till vara sin rätt och får därmed anses medverka aktivt i samband med hela förhandlingen. För en målsägande som endast ska höras i bevissyfte medger direktivet en begränsning av rätten att biträdas av tolk till enbart förhöret. En sådan begränsning skulle dock innebära en inskränkning i förhållande till den praktiska tillämpningen av nuvarande reglering om anlitande av tolk för målsägande. En målsägande som ska höras i bevissyfte kallas att närvara vid hela förhandlingen eller sammanträdet och inte bara vid den del av förhandlingen eller sammanträdet då förhöret ska ske (45 kap. 15 § första stycket och 47 kap. 12 § RB). Utgångspunkten i gällande rätt är således att även en målsägande som ska höras utan att själv föra talan är aktiv under hela huvudförhandlingen eller sammanträdet, i vart fall under den tid han eller hon närvarar vid förhandlingen. Regleringen beträffande målsägandes rätt till tolkning bör därför ges den utformningen att en tolk alltid ska anlitas vid sammanträden inför rätten. För att uppfylla direktivets krav behöver rätten till tolk endast omfatta målsägande. Promemorians förslag innebär dock att det för alla måltyper införs en skyldighet att anlita tolk för samtliga parter och övriga förhörspersoner som i dag omfattas av den fakultativa regleringen i 5 kap. 6 § första stycket RB i alla måltyper. Även om det förslag som promemorian för fram i praktiken torde tillämpas i stort redan i dag anser regeringen att det saknas tillräckligt underlag för att konstatera att en sådan reglering enbart skulle innebära en kodifiering av gällande praxis i förhållande till samtliga de situationer som omfattas av den nuvarande fakultativa regleringen. Mot denna bakgrund bör den utvidgning av förslaget som går utöver vad direktivet kräver inte genomföras. När det gäller förslaget från Länsstyrelsen i Östergötland om att införa ett krav på att endast auktoriserade tolkar ska få anlitas av rätten kan regeringen konstatera att det redan följer av 5 kap. 6 § andra stycket första meningen RB att rätten ska, om det är möjligt, förordna en tolk som är auktoriserad att biträda som tolk i målet. Kravet gäller för alla tolkuppdrag enligt bestämmelsen och även om kravet inte är absolut är det tydligt att utgångspunkten är att en auktoriserad tolk ska anlitas. Direktivet ställer inte heller upp några krav när det gäller kvaliteten på tolkningen. Det finns mot den bakgrunden inte någon anledning att skärpa den nuvarande regleringen. Samma sak gäller i fråga om Rädda Barnens förslag om att införa en rätt att få välja tolk, t.ex. en tolk av samma kön. Sammanfattningsvis föreslår således regeringen att en tolk ska anlitas vid ett sammanträde inför rätten om en målsägande inte behärskar svenska. Förslaget motsvarar vad som redan gäller för misstänktas rätt till tolkning. Målsägandes rätt till tolkning under förundersökningen För att uppfylla direktivets krav krävs också att det finns en skyldighet att anlita tolk för en målsägande som inte behärskar svenska när han eller hon utfrågas eller hörs under förundersökningen (artikel 7.1). Genom regeringens skärpta förslag beträffande målsägandes rätt till tolk under domstolsförfarandet kommer en motsvarande obligatorisk rätt till tolk under förundersökningen att gälla automatiskt enligt den nuvarande regleringen i 23 kap. 16 § första stycket RB som hänvisar till bestämmelsen om tolkning vid sammanträden inför rätten. Någon ändring av nuvarande lagstiftning är därför inte nödvändig i denna del. 5.3 Nya regler om målsägandes rätt till översättning Regeringens förslag: Rätten ska vara skyldig att på begäran av en målsägande översätta en handling i brottmål, eller de viktigaste delarna av den, om innehållet i handlingen är av väsentlig betydelse för att målsäganden ska kunna ta tillvara sin rätt. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att rätten till översättning ska begränsas till målsägande som är part eller som ska höras. Promemorians förslag innebär också en annan lagteknisk lösning. Remissinstanserna: En majoritet av de remissinstanser som yttrat sig i frågan är positiva till eller invänder inte mot förslaget. Sveriges advokatsamfund invänder mot att rätten till översättning för målsägande är beroende av att målsäganden har framställt en begäran om att få handlingen översatt. Helsingborgs tingsrätt och Hovrätten för Västra Sverige lämnar synpunkter på förslagets begränsning till målsägande som är part och målsägande som ska höras och anser att det kan ge upphov till tillämpningsproblem. Skälen för regeringens förslag Rätt till översättning under domstolsförfarandet För att uppfylla åtagandet i direktivet krävs att det finns en skyldighet för domstolen att på begäran av en målsägande översätta information som är av väsentlig betydelse för att målsäganden ska kunna ta till vara sin rätt (artikel 7.3). Enligt den nuvarande ordningen är det obligatoriskt för rätten att översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att en misstänkt ska kunna ta till vara sin rätt (33 kap. 9 § första stycket andra meningen RB). Det är även obligatoriskt för rätten att översätta en handling i ett brottmål, eller de viktigaste delarna av den, om handlingen ska skickas till någon som befinner sig i en annan stat och det finns anledning att anta att personen inte förstår språket i handlingen (33 kap. 9 § andra stycket RB). I andra fall är det inte obligatoriskt för rätten att översätta handlingar. I stället får rätten översätta handlingar vid behov (33 kap. 9 § första stycket första meningen). Någon skyldighet för rätten att på begäran av en målsägande översätta handlingar finns således inte. För att uppfylla direktivets krav behöver det därför införas nya kompletterande regler i detta avseende. I promemorian föreslås att skyldigheten att översätta handlingar ska begränsas till fall då målsäganden har framställt en begäran om att få handlingar översatta. Det innebär att ansvaret för att ta initiativ till en översättning faller på målsäganden och inte på rätten. Förslaget överensstämmer med det krav som uppställs i direktivet. Sveriges advokatsamfund har invänt mot förslaget och anser att rätten till översättning bör gälla oberoende av om målsägande har framställt en begäran om att få en handling översatt, eftersom en målsägande inte själv vet vilka handlingar som finns. Regeringen kan konstatera att ett system som innebär att domstolen självmant översätter alla handlingar som den tror att en målsägande kan komma att behöva riskerar att leda till att det straffrättsliga förfarandet förlängs i onödan. En sådan ordning skulle stå i strid med direktivet (artikel 7.8). Det skulle även bli ett mycket resurs- och kostnadskrävande system. En målsägande som har rättigheter att ta till vara i det straffrättsliga förfarandet kommer dessutom normalt ha hjälp av ett målsägandebiträde eller åklagaren att avgöra vilka handlingar som kan behöva översättas. Åklagaren har en långtgående skyldighet att ta till vara målsägandens rätt under det straffrättsliga förfarandet. Mot denna bakgrund saknas det skäl att gå längre än vad direktivet kräver på denna punkt. En annan fråga är vilka handlingar eller delar av handlingar som ska översättas. Direktivet kräver att skyldigheten omfattar handlingar med sådan information som är väsentlig för att målsäganden ska kunna utöva sina rättigheter. När det gäller domstolsförfarandet följer det av direktivet att beslut om att avsluta det straffrättsliga förfarandet och handlingar som innehåller information om tid och plats för huvudförhandling i målet är väsentliga för en målsägande som har framställt en begäran om att få sådan information (artikel 7.3 och 7.4). Utöver vad som framgår av direktivet finns det även andra handlingar som det kan finnas behov av att översätta under domstolsförfarandet för att en målsägande ska kunna utöva sina rättigheter. Vad som utgör väsentligt innehåll beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Det avgörande bör dock vara att innehållet i handlingen är av väsentlig betydelse för att målsäganden ska kunna utöva de rättigheter som följer med hans eller hennes roll i domstolsförfarandet. Ytterligare en fråga som har kommit upp under remissbehandlingen är om rätten till översättning ska omfatta alla i målsägandekretsen eller om den ska begränsas till målsägande som är part och målsägande som ska höras. Solna tingsrätt påpekar att även målsägande som inte har någon formell roll i det straffrättsliga förfarandet bör omfattas av rätten till översättning, i vart fall i fråga om en underrättelse om tid och plats för huvudförhandlingen. Regeringen kan konstatera att det följer av artikel 7.4 att de målsägande som har rätt till information om när och var rättegången kommer äga rum enligt artikel 6.1 b och som inte förstår den behöriga myndighetens språk, på begäran ska få en översättning av den information som de har rätt till. När det gäller rätten till information om tid och plats för rättegången enligt artikel 6.1 b konstateras i avsnitt 5.4 att den rätten tillkommer alla målsägande, dvs. även de målsägande som inte har någon formell roll i domstolsprocessen. Det innebär att rätten till översättning också bör ges alla i målsägandekretsen. I annat fall riskerar förslaget i denna del att inte uppfylla direktivets krav. Det kan dessutom finnas andra fall där en målsägande som inte har någon formell roll i förfarandet kan ha behov av att på begäran få handlingar översatta för att kunna ta ställning till om han eller hon har en rätt att ta till vara i det straffrättsliga förfarandet. För att uppfylla direktivets krav bör även dessa fall omfattas av regleringen. Utvidgningen innebär också att de tillämpningsproblem som Helsingborgs tingsrätt och Hovrätten för Västra Sverige pekar på undviks. Rätt till översättning under förundersökningen För att uppfylla direktivet krävs att det också finns en skyldighet för de myndigheter som bedriver förundersökningen att på begäran av målsäganden översätta handlingar som är av väsentlig betydelse för att ta till vara målsägandens rätt under förundersökningen. I och med att den nya regleringen om målsägandes rätt till översättning under domstolsförfarandet införs i 33 kap. 9 RB kommer en motsvarande rätt till översättning under förundersökningen genom hänvisningen i 23 kap. 16 § andra stycket RB att gälla automatiskt genom den hänvisning som finns där. Någon ändring av nuvarande lagstiftning är därför inte nödvändig för att tillgodose direktivets krav. Muntlig översättning En översättning behöver inte alltid vara skriftlig enligt direktivet. En muntlig översättning eller en sammanfattning av väsentliga handlingar får tillhandahållas i stället för en skriftlig översättning (artikel 7.6). Det gäller dock bara under förutsättning att en sådan muntlig översättning eller sammanfattning inte påverkar rätten till en rättvis rättegång. Enligt nuvarande ordning får en översättning enligt 33 kap. 9 § första stycket RB göras muntligen om det inte är olämpligt med hänsyn till vad handlingen eller målet rör eller någon annan omständighet (33 kap. 9 § första stycket tredje meningen RB). Regeringen anser att den nuvarande regleringen som ger en möjlighet till muntlig översättning är i överensstämmelse med direktivets möjlighet till undantag från skriftlig översättning. I och med att den nya regleringen om målsägandens rätt till översättning införs i en ny andra mening i första stycket kommer undantaget om muntlig översättning att gälla automatiskt. 5.4 Rätt för målsägande att få information om tid och plats för sammanträden Regeringens förslag: En målsägande som har begärt det ska av rätten underrättas om tidpunkt och plats för sammanträden inför rätten. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. Promemorians förslag är begränsat till information om tidpunkt och plats för huvudförhandlingar. I promemorian föreslås även en annan lagteknisk lösning. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna ställer sig bakom promemorians förslag eller har ingen invändning mot det. Hovrätten för Västra Sverige anser att bestämmelsen bör avgränsas till målsägande som inte är part eller som inte ska höras eftersom målsägande som är part eller ska höras underrättas om tid och plats för huvudförhandlingen genom kallelsen till förhandlingen. Hovrätten för Västra Sverige och Solna tingsrätt lämnar synpunkter på promemorians förslag att placera bestämmelsen i 9 kap. 9 § RB. Skälen för regeringens förslag: Direktivet uppställer ett krav på att en målsägande som har begärt det ska underrättas om tid och plats för rättegången (artiklarna 6.1 och 6.1 b). Enligt den nuvarande ordningen underrättar domstolen en målsägande om tidpunkten för huvudförhandlingen om han eller hon har begärt att få sådan information. En sådan begäran framställs av målsäganden under förundersökningen när målsäganden i enlighet med vad som följer av 13 b § i förundersökningskungörelsen (1947:948) tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om tidpunkten för huvudförhandlingen. Domstolens underrättelseskyldighet följer av en överenskommelse mellan Riksåklagaren och Domstolsverket. Skyldigheten är således inte reglerad i lag eller någon annan författning. Även om den praktiska tillämpningen innebär att målsägande underrättas om tidpunkten för huvudförhandlingen i de fall de har begärt det bör det, för att uppfylla åtagandet i direktivet, införas en lagregel som slår fast domstolens underrättelseskyldighet. För att uppfylla direktivets krav bör regleringen även omfatta ett krav på att underrättelsen, förutom information om tidpunkt, även ska innehålla information om plats. Av direktivet följer vidare att underrättelsen ska avse rättegången. Enligt regeringens uppfattning bör därför även andra sammanträden inför rätten än huvudförhandlingar omfattas. Lagregleringen bör utformas i enlighet med det. En fråga som har kommit upp under remissbehandlingen är om bestämmelsen bör begränsas till att endast omfatta målsägande som inte är part eller som inte ska höras. Hovrätten för Västra Sverige anser att direktivets krav på information om tid och plats för huvudförhandlingen i fråga om målsägande som är part eller som ska höras uppfylls genom reglerna om kallelse till huvudförhandling. Direktivet kräver att alla målsägande som begär det ska ha rätt att bli underrättade om tid och plats för rättegången. Det är riktigt att kravet på vilken information som ska omfattas av underrättelsen i förhållande till målsägande som är part eller som ska höras uppfylls genom gällande regler om kallelse till förhandling. I direktivet finns dock specialregler som innebär att målsäganden också ska ha en rätt att avsäga sig rätten att bli underrättad eller när som helst återta en begäran om att bli underrättad (artikel 6.4). Någon sådan möjlighet för målsäganden att förfoga över kallelsen eller innehållet i denna finns av naturliga skäl inte. För att det ska bli tydligt att det finns en rätt till information för målsäganden som står fri från eventuell kallelse och som målsäganden kan förfoga över bör det därför införas en särskild regel om underrättelseskyldighet som gäller alla målsägande utan begränsning. Den nya regleringen bör dock inte innebära att domstolarna belastas med dubbelarbete. Kallas en målsägande till ett sammanträde bör underrättelseskyldigheten anses uppfylld genom kallelsen och någon särskild underrättelse bör då inte behöva skickas ut. En annan fråga är bestämmelsens placering i rättegångsbalken. I promemorian föreslås att bestämmelsen ska införas i 9 kap. 9 § RB för att uppfylla direktivets krav på att vara tillämplig i alla instanser. Kapitlet reglerar frågor om straff, vite och hämtning och paragrafen handlar om hur underåriga och deras vårdnadshavare ska kallas till ett sammanträde. Både Hovrätten för Västra Sverige och Solna tingsrätt invänder mot promemorians förslag till placering och pekar på att den nya bestämmelsen saknar samband med både paragrafen och kapitlet i fråga. Regeringen anser i likhet med Solna tingsrätt att det är lämpligare att placera bestämmelsen i 20 kap. RB som innehåller regler om bl.a. målsägande och deras rättigheter och också är tillämpligt i alla instanser. Det finns inte någon naturlig plats för den nya regeln i en befintlig bestämmelse i kapitlet. Den bör i stället införas i en ny paragraf. 6 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag och bedömning: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 november 2015. Det behövs inte några övergångsbestämmelser. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. Promemorian innehåller inte någon bedömning i fråga om övergångsbestämmelser. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig i denna del. Skälen för regeringens förslag och bedömning: I artikel 27 i brottsofferdirektivet anges att medlemstaterna senast den 16 november 2015 ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet. Regeringen föreslår därför att lagförslagen ska träda i kraft den 1 november 2015. När det gäller processrättslig lagstiftning är huvudregeln att nya regler blir omedelbart gällande. Det innebär att sådana regler ska tillämpas på varje processuell företeelse som inträffar efter det att regleringen har trätt i kraft. Det saknas skäl att frångå den huvudregeln i detta fall. Något behov av övergångsbestämmelser finns således inte. 7 Kostnader och andra konsekvenser Regeringens bedömning: Förslagen kan antas leda till ökad tydlighet och rättssäkerhet för enskilda som har utsatts för brott. Eventuella kostnadsökningar bör bli begränsade och ryms inom befintliga ramar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Solna tingsrätt, Domstolsverket och Rikspolisstyrelsen har yttrat sig i denna del. De pekar på att skyldigheten att anlita tolk och att översätta handlingar för domstolars och brottsutredande myndigheters del kan komma att leda till ökad arbetsbelastning och ökade kostnader. Skälen för regeringens bedömning: De förslag som regeringen lägger fram syftar till att förbättra rätten till tolkning och översättning i domstol för målsägande. De syftar också till att stärka målsägandes rätt till information om det egna ärendet. Förslagen kan antas leda till en ökad rättssäkerhet för enskilda som utsatts för brott. De kan också antas leda till att målsägande får en ökad förståelse för rättsprocessen och ett större förtroende för rättsväsendets myndigheter. Det kan inte uteslutas att antalet överklagade avgöranden i någon mån kommer att minska till följd av dessa förbättringar, vilket skulle leda till minskade kostnader för Sveriges Domstolar. När det i övrigt gäller de ekonomiska konsekvenserna kan regeringen konstatera att förslagen i huvudsak innebär att en redan i praktiken gällande ordning vid domstolar och brottsutredande myndigheter fastställs genom en lagreglering. Det gäller framför allt förslaget rörande tolkning. I fråga om översättning innebär förslaget en skyldighet att översätta handlingar i vissa fall om en målsägande har begärt det. Även översättning av handlingar förekommer dock redan i dag. Förslaget medger dessutom att översättning under vissa förutsättningar kan göras muntligen. Kravet på översättning kan därför till viss del komma att tillgodoses med hjälp av tolkar som ändå anlitas. När det gäller målsägandens rätt till information om tidpunkt och plats för huvudförhandlingen innebär förslaget en underrättelseskyldighet för domstolarna i vissa fall. Redan i dag föreligger dock denna skyldighet även om den inte är lagstadgad. Med hänsyn till reglerna om kallelse till huvudförhandling är vidare dess praktiska tillämpning begränsad. Förslaget i denna del bör därför inte leda till någon ytterligare arbetsbörda för domstolarna. Utifrån det underlag som finns gör regeringen sammanfattningsvis bedömningen att de ekonomiska konsekvenserna av förslagen om tolkning och översättning bör bli begränsade och att de ryms inom berörda myndigheters befintliga anslag. Det kan dock finnas anledning att följa frågan vidare. 8 Författningskommentar Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 5 kap 6 § Om en part, ett vittne eller någon annan som ska höras inför rätten inte behärskar svenska, får rätten anlita en tolk. Om en misstänkt eller en målsägande i ett brottmål inte behärskar svenska, ska en tolk anlitas vid sammanträden inför rätten. Rätten ska, om det är möjligt, förordna en tolk som är auktoriserad att vara tolk i målet. I annat fall ska en annan lämplig person förordnas. Om det vid domstolen finns en allmän tolk i det språk som det är fråga om, ska han eller hon anlitas. Det som föreskrivs i första stycket om den som inte behärskar svenska gäller också den som behöver en tolk till följd av en hörselnedsättning eller talsvårigheter. Om det är lämpligt, får ett tekniskt hjälpmedel användas i stället för att en tolk anlitas. Den som står i ett sådant förhållande till saken eller till en part att det kan anses minska hans eller hennes tillförlitlighet får inte anlitas som tolk. Bestämmelser om anställande av allmän tolk och om anlitande av tolk för den som har en hörselnedsättning eller talsvårigheter meddelas av regeringen. I paragrafen regleras förutsättningarna för att anlita tolk i domstol. Övervägandena finns i avsnitt 5.2. Ändringen genomför delvis artikel 7 i brottsofferdirektivet. I första stycket andra meningen införs en skyldighet för rätten att anlita tolk vid sammanträden inför rätten för en målsägande som inte behärskar svenska. Regleringen syftar till att tillförsäkra målsäganden en rättvis rättegång när det gäller möjligheten att ta till vara sina rättigheter och lämna sin utsaga på ett språk som han eller hon talar och förstår. Bestämmelsen är tillämplig vid alla sammanträden inför rätten. Tolkens uppgift är inte att bistå med tolkning endast under förhör med målsäganden utan under hela sammanträdet. Det krävs inte att en tolk anlitas i varje situation när målsäganden inte har svenska som modersmål. I vilka fall målsäganden inte ska anses behärska svenska får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. På samma sätt som gäller för en misstänkt är någon förändring i förhållande till hur tolkbehovet för målsägande hittills har bedömts inte avsedd. Den nya skyldigheten att anlita tolk för målsägande vid sammanträden i brottmål avser inte heller att medföra några förändringar av förutsättningarna att anlita tolk för de personer som omfattas av bestämmelsen i styckets första mening. Genom en hänvisning i 23 kap. 16 § till denna bestämmelse gäller motsvarande rätt till tolkning även under förundersökningen. Övriga ändringar i paragrafen är endast av språklig karaktär. 20 kap. 15 a § En målsägande som har begärt det ska av rätten underrättas om tidpunkt och plats för sammanträden inför rätten. Paragrafen är ny och reglerar målsägandens rätt till underrättelse om tidpunkt och plats för sammanträden inför rätten i vissa fall. Övervägandena finns i avsnitt 5.4. Ändringen genomför delvis artikel 6 i brottsofferdirektivet. Bestämmelsen innebär att det införs en skyldighet för domstolen att underrätta en målsägande som har begärt det om tid och plats för sammanträden inför rätten i målet. Begäran om att få information kan framställas av målsäganden under förundersökningen i samband med att han eller hon enligt 13 b § förundersökningskungörelsen (1947:948) tillfrågas om det finns önskemål att få sådan information. Domstolen får information om målsägandens begäran genom en anteckning i förundersökningsprotokollet eller på stämningsansökan. Målsäganden kan dock även vända sig direkt till domstolen med en begäran om att bli underrättad. Underrättelseskyldigheten omfattar alla sammanträden som är en följd av brottsanmälan. Skyldigheten gäller även sammanträden till följd av ett överklagande i överrätt. Regleringen gäller i förhållande till alla målsägande, dvs. även sådana målsägande som inte har någon formell roll som part eller som ska höras. Kallas en målsägande till huvudförhandlingen enligt 45 kap. 15 § eller 51 kap. 16 § behöver dock ingen separat underrättelse skickas. Underrättelsen medför inte någon skyldighet för målsäganden att närvara vid förhandlingen. Det utgår inte heller någon ersättning för kostnader för en eventuell närvaro till följd av underrättelsen. Har en målsägande förklarat att han eller hon inte vill bli underrättad eller återtar en målsägande sin begäran om att bli underrättad ska ingen separat underrättelse ske. Självklart kan en målsägande dock inte genom en sådan förklaring påverka om han eller hon ska kallas till förhandling. 33 kap. 9 § Rätten får vid behov översätta handlingar som kommer in till eller skickas ut från rätten. Rätten är skyldig att åt den misstänkte eller på begäran av en målsägande översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att den misstänkte eller målsäganden ska kunna ta tillvara sin rätt. Översättningen får göras muntligen om det inte är olämpligt med hänsyn till det som handlingen eller målet rör eller någon annan omständighet. Rätten är också skyldig att översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om handlingen ska sändas till någon som vistas i en annan stat och det finns anledning att anta att personen inte förstår språket i handlingen. Handlingen ska översättas till språket i den andra staten eller, om myndigheten känner till att personen inte förstår detta språk, till ett annat språk som personen förstår. Den som utfört översättning har rätt till skälig ersättning, som betalas av staten. Första och tredje styckena ska tillämpas även i fråga om överföring från punktskrift till vanlig skrift eller omvänt. Om det är möjligt ska rätten anlita en översättare som är auktoriserad. I annat fall ska en annan lämplig person anlitas för att utföra översättningen. Paragrafen reglerar översättning av handlingar i domstol. Övervägandena finns i avsnitt 5.3. Ändringen genomför delvis artikel 7 i brottsofferdirektivet. I första stycket andra meningen införs en obligatorisk regel om översättning av handlingar till målsägande i brottmål. Rätten är skyldig att på begäran av en målsägande översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att han eller hon ska kunna ta till vara sin rätt. Med målsägande avses alla målsägande oavsett vilken roll de har i det straffrättsliga förfarandet. Rättens skyldighet gäller endast om målsäganden har begärt att få handlingen eller del av den översatt. Det är således inte rätten som är ansvarig för att ta initiativ till en översättning. Med väsentlig betydelse avses, på samma sätt som gäller för översättning till en misstänkt, dels att handlingens innehåll ska ha väsentlig betydelse i målet, dels att översättningen i sig är väsentlig för att målsäganden ska kunna förstå handlingens innehåll. Om målsäganden kan tillgodogöra sig innehållet i handlingen på något annat sätt, t.ex. genom att det kan förmedlas till honom eller henne av en anhörig eller av målsägandebiträdet, är en översättning inte av väsentlig betydelse. Endast sådana handlingar som har getts in till rätten eller som har upprättats där omfattas av översättningsskyldigheten. Skyldigheten att översätta en handling omfattar inte handlingen i dess helhet utan endast de delar som är väsentliga för att målsäganden ska kunna tillvarata de rättigheter som tillkommer honom eller henne i domstolsförfarandet. Vilka handlingar eller delar av dem som ska översättas får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. I direktivet anges särskilt beslut om att avsluta det straffrättsliga förfarandet, t.ex. domar och slutliga beslut i målet, och underrättelser om tid och plats för huvudförhandlingen. För en målsägande som är part kan även andra handlingar, som t.ex. innehåller motpartens inställning till ett enskilt anspråk eller viss skriftlig bevisning, vara av sådan väsentlig betydelse i målet att de kan behöva översättas. Är målsäganden biträdd av ett målsägandebiträde torde behovet av en översättning av bevisning och annat material i målet vara mindre. Den nya skyldigheten för domstolen att på begäran av en målsägande översätta en handling eller del av den är inte avsedd att medföra några förändringar av rättens möjlighet att översätta handlingar i de fall som omfattas av bestämmelsen i styckets första mening. Även utan en begäran från målsäganden kan det därför finnas behov av att översätta handlingar i vissa fall. Möjligheten enligt första stycket sista meningen att göra översättningen muntligt gäller även den nya regleringen om översättning till målsägande. Genom hänvisningen i 23 kap. 16 § till denna bestämmelse gäller motsvarande rätt till översättning även under förundersökningen. Övriga ändringar i paragrafen är endast av språklig karaktär. Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU Rättelse av Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU Lagförslag i promemorian Genomförande av brottsofferdirektivet (Ds 2014:14) Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken att 5 kap. 6 §, 9 kap. 9 § och 33 kap. 9 § ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. 6 § Om en part, ett vittne eller någon annan som ska höras inför rätten inte behärskar svenska, får en tolk anlitas att biträda rätten. Om en misstänkt i ett brottmål inte behärskar svenska, ska en tolk anlitas vid sammanträden inför rätten. Om en part, ett vittne eller någon annan som ska höras inför rätten inte behärskar svenska, ska en tolk anlitas att biträda rätten. Rätten ska, om det är möjligt, förordna en tolk som är auktoriserad att biträda som tolk i målet. I annat fall ska en annan lämplig person förordnas. Om det vid domstolen finns en allmän tolk i det språk som det är fråga om, ska han eller hon anlitas. Det som föreskrivs i första stycket om den som inte behärskar svenska gäller också den som till följd av en hörselnedsättning eller talsvårigheter behöver en tolk. Om det är lämpligt, får ett tekniskt hjälpmedel användas i stället för att en tolk anlitas. Den som står i ett sådant förhållande till saken eller till en part att det kan anses minska hans eller hennes tillförlitlighet, får inte anlitas som tolk. Bestämmelser om anställande av allmän tolk och om anlitande av tolk för den som har en hörselnedsättning eller talsvårigheter meddelas av regeringen. 9 kap. 9 § Bestämmelser i denna balk om att den som skall kallas till ett sammanträde skall föreläggas vite i vissa fall gäller inte den som är under femton år. Vite skall inte heller föreläggas om den som skall kallas fyllt femton men inte arton år och det finns anledning att anta att han eller hon inte kan infinna sig utan medverkan av vårdnadshavare eller annan som svarar för hans eller hennes vård och fostran. Bestämmelser i denna balk om att den som ska kallas till ett sammanträde ska föreläggas vite i vissa fall gäller inte den som är under femton år. Vite ska inte heller föreläggas om den som ska kallas fyllt femton men inte arton år och det finns anledning att anta att han eller hon inte kan infinna sig utan medverkan av vårdnadshavare eller annan som svarar för hans eller hennes vård och fostran. Den omständigheten att något vite inte har förelagts hindrar inte att den unge kallas på nytt eller att i övrigt sådana åtgärder vidtas vid den fortsatta handläggningen av målet som skulle ha kunnat komma i fråga om vite hade förelagts. Har den som skall kallas till ett sammanträde inte fyllt arton år, skall vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran under-rättas om kallelsen, om det inte finns särskilda skäl mot det. Om den som skall kallas är tilltalad gäller i stället bestämmelserna om underrättelse i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Har den som ska kallas till ett sammanträde inte fyllt arton år, ska vårdnadshavare eller annan som svarar för den unges vård och fostran underrättas om kallelsen, om det inte finns särskilda skäl mot det. Om den som ska kallas är tilltalad gäller i stället bestämmelserna om underrättelse i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Målsägande som har begärt det ska underrättas om tidpunkt och plats för huvudförhandling i målet. 33 kap. 9 § Rätten får vid behov översätta handlingar som kommer in till eller skickas ut från rätten. Rätten är skyldig att översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att den misstänkte ska kunna ta tillvara sin rätt. Översättningen får göras muntligen om det inte är olämpligt med hänsyn till vad handlingen eller målet rör eller någon annan omständighet. Rätten får vid behov översätta handlingar som kommer in till eller skickas ut från rätten. Rätten är skyldig att översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att den misstänkte ska kunna ta tillvara sin rätt. Rätten är också skyldig att på begäran av målsägande som är part eller ska höras i ett brottmål översätta en handling eller de viktigaste delarna av den, om en översättning är av väsentlig betydelse för att målsäganden ska kunna ta tillvara sin rätt. Översättningen får göras muntligen om det inte är olämpligt med hänsyn till vad handlingen eller målet rör eller någon annan omständighet. Rätten är också skyldig att översätta en handling i ett brottmål eller de viktigaste delarna av den, om handlingen ska sändas till någon som vistas i en annan stat och det finns anledning att anta att personen inte förstår språket i handlingen. Handlingen ska översättas till språket i den andra staten eller om myndigheten känner till att personen inte förstår detta språk, till ett annat språk som personen förstår. Den som biträtt med översättning har rätt till skälig ersättning, som betalas av staten. Första och tredje styckena ska tillämpas även i fråga om överföring från punktskrift till vanlig skrift eller omvänt. Om det är möjligt ska rätten anlita en översättare som är auktoriserad. I annat fall ska en annan lämplig person anlitas för att utföra översättningen. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttranden över promemorian Genomförande av brottsofferdirektivet (Ds 2014:14) inkommit från Riksdagens ombudsmän, Göta hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Kammarrätten i Stockholm, Solna tingsrätt, Falu tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt, Förvaltningsrätten i Malmö, Justitiekanslern, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvården, Brottsoffermyndigheten, Migrationsverket, Socialstyrelsen, Barnombudsmannen, Kammarkollegiet, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Östergötland, Juridiska institutionen vid Umeå universitet, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, Myndigheten för radio och tv, Diskrimineringsombudsmannen, Malmö kommun, Trollhättans kommun, Landstinget i Uppsala län, Landstinget i Värmland, Jämtlands läns landsting, Brottsofferjouren, Handikappförbunden, Nationellt centrum för kvinnofrid, Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Rättstolkarna, Rädda Barnen, Svenska journalistförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Kommuner och Landsting, Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund och Tidningsutgivarna. Yttranden har också inkommit från Myndigheten för delaktighet, Riksorganisationen för Barn, Unga och Vuxna med utvecklingsstörning, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa och verksamma medlare i medlingsverksamheten i Göteborgs stad. Umeå kommun, Pajala kommun, Föreningen för Auktoriserade Translatorer, Sveriges Facköversättarförening, Stiftelsen Tryggare Sverige och Utgivarna har beretts tillfälle att yttra sig men har avstått från att göra det. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2015-02-12 Närvarande: F.d. justitieråden Severin Blomstrand och Annika Brickman samt justitierådet Johnny Herre. Genomförande av brottsofferdirektivet Enligt en lagrådsremiss den 5 februari 2015 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i rättegångsbalken. Förslaget har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Linda Billung. Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet: Begreppet brottsoffer I remissen föreslås de lagändringar som krävs för att EU-direktivet om brottsoffer ska genomföras i svensk rätt. Grundläggande för regleringen i direktivet är begreppet "brottsoffer". Enligt remissen (s. 11) motsvaras definitionen av brottsoffer i direktivet av det svenska begreppet målsägande i enlighet med definitionen i 20 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken. Remissens lagförslag innebär att bestämmelser i direktivet om brottsoffer införs i rättegångsbalken så att de ska gälla för målsägande. Emellertid kan det betvivlas att direktivets definition av brottsoffer överensstämmer helt med rättegångsbalkens definition av målsägande. I direktivets artikel 2 definieras brottsoffer så att därmed avses bl.a. familjemedlemmar till en person vars död var en direkt följd av brott, och som har lidit skada av den personens död. Som familjemedlemmar räknas bl.a. släktingar i rakt upp- eller nedstigande led, syskon och personer som är beroende av brottsoffret. Enligt 20 kap. 8 § fjärde stycket är målsägande den mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada. Var gränserna för begreppet målsägande går är inte odiskutabelt i alla delar. Men det får anses osannolikt att alla kategorier av familjemedlemmar som anges i direktivet också omfattas av begreppet målsägande. Under föredragningen har hänvisats till artikel 2.2 i direktivet, som föreskriver att medlemsstaterna får fastställa förfaranden dels för att begränsa antalet familjemedlemmar som kan komma i åtnjutande av rättigheter som fastställs i direktivet, med beaktande av de individuella omständigheterna i varje fall, dels för att fastställa vilka familje-medlemmar som har företräde när det gäller utövande av de rättigheter som fastställs i direktivet. Denna direktivbestämmelse kan inte läsas så att den tillåter att den nationella lagen innehåller en allmän definition av begreppet brottsoffer som är snävare än definitionen i direktivet. I remissen - och mer utförligt i den underliggande departementspro-memorian - förs ett resonemang om skäl 20 i direktivets ingress. Det är inte lätt att förstå räckvidden av vad som står där. Tanken tycks vara att brottsoffrens rättigheter enligt direktivet ska kunna begränsas i nationell rätt när det i direktivet hänvisas till brottsoffrets roll i det straffrättsliga systemet i fråga. Sådana hänvisningar finns i de direktivbestämmelser (artikel 7.1 och 7.3) som föreslås genomförda i 5 kap. 6 § och i 33 kap. 9 §, däremot inte i den direktivbestämmelse (artikel 6.1) som förslås genomförd i 20 kap. 15 a §. Detta förhållande har inte behandlats i remissen. I samband med föredragningen har också anförts följande. Direktivet i denna del motsvaras bl.a. av definitionen i 20 kap. 8 § rättegångsbalken, men också av 20 kap. 13 §. Dessutom kan de rättigheter som direktivet ger brottsoffer uppfyllas av annan lagstiftning som inte är relaterad till målsägandebegreppet, t.ex. i socialtjänstlagen. Mot den bakgrunden har det bedömts att någon definition av brottsoffer inte behöver införas på grund av direktivet och inte heller är lämplig. Det räcker att rättigheterna finns. Vad som sålunda har anförts har inte utvecklats i remissen. Det går inte att - utan en fullständig analys - avgöra om direktivet i de nu aktuella delarna kan genomföras på detta sätt. Frågan om förhållandet mellan begreppen brottsoffer och målsägande behöver övervägas ytterligare under lagstiftningsärendets fortsatta beredning. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 2015 Närvarande: Statsministern S Löfven, ordförande, och statsråden Å Romson, Y Johansson, I Baylan, S-E Bucht, P Hultqvist, H Hellmark Knutsson, M Andersson, A Johansson, P Bolund, M Kaplan, M Damberg, A Bah Kuhnke, A Strandhäll, A Shekarabi, G Fridolin, G Wikström, A Hadzialic Föredragande: statsrådet P Hultqvist Regeringen beslutar proposition 2014/15:77 Genomförande av brottsofferdirektivet Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Lag om ändring i rättegångsbalken Celex 32012L0029