Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.

Testa betasidan för Regeringskansliets rättsdatabaser

Söker du efter lagar och förordningar? Testa gärna betasidan för den nya webbplatsen för Regeringskansliets rättsdatabaser.

Klicka här för att komma dit

 
Post 2212 av 7152 träffar
Propositionsnummer · 2013/14:157 · Hämta Doc · Hämta Pdf
Misstänktas rätt till insyn vid frihetsberövanden Prop. 2013/14:157
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 157
Regeringens proposition 2013/14:157 Misstänktas rätt till insyn vid frihetsberövanden Prop. 2013/14:157 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 6 mars 2014 Jan Björklund Beatrice Ask (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen lämnar regeringen förslag som syftar till att öka rättssäkerheten och förutsebarheten för den som misstänks för brott. Regeringen föreslår bland annat att det ska finnas en ovillkorlig rätt för den som är frihetsberövad att ta del av de omständigheter som har betydelse för beslutet om anhållande. Att den som häktats har motsvarande rätt i förhållande till beslutet om häktning ska framgå av rättegångsbalken. Förslagen är en del av genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden. Förslagen föreslås träda i kraft den 1 juni 2014. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 3 2 Lagtext 4 2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 4 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:152) om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten 6 2.3 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 7 3 Ärendet och dess beredning 8 4 Europaparlamentets och rådets direktiv om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden 8 5 Huvuddragen i nuvarande ordning 12 6 Genomförande av direktivet om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden 16 6.1 Allmänt om hur direktivet ska genomföras i svensk rätt 16 6.2 Information som ska ges vid vissa frihetsberövanden på grund av misstanke om brott 18 6.3 Rätten att ta del av material vid frihetsberövande 20 7 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 26 8 Kostnader och andra konsekvenser 27 9 Författningskommentar 27 9.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 27 9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:152) om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten 28 9.3 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 29 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden 31 Bilaga 2 Sammanfattning av promemorian Genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (Ds 2013:18) 41 Bilaga 3 Författningsförslag i promemorian Genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (Ds 2013:18) 42 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna (Ds 2013:18) 48 Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 49 Bilaga 6 Lagrådets yttrande 53 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 2014 55 Rättsdatablad 56 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i rättegångsbalken, 2. lag om ändring i lagen (1989:152) om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten, 3. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 23 kap. 18 § ska ha följande lydelse, dels att det i balken ska införas en ny paragraf, 24 kap. 9 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 23 kap. 18 § Då förundersökningen kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet, skall han, då han hörs, underrättas om misstanken. Den misstänkte och hans försvarare har rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som har förekommit vid undersökningen. De har vidare rätt att ange den utredning de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt. Underrättelse härom skall lämnas eller sändas till den misstänkte och hans försvarare, varvid skäligt rådrum skall beredas dem. Åtal får inte beslutas, innan detta har skett. På begäran av den misstänkte eller hans försvarare skall förhör eller annan utredning äga rum, om detta kan antas vara av betydelse för undersökningen. Om en sådan begäran avslås, skall skälen för detta anges. Innan åklagaren beslutar i fråga om åtal, får han hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte eller hans försvarare, om detta kan antas vara till fördel för åtalsbeslutet eller för sakens fortsatta handläggning i övrigt. När förundersökningen har kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet, ska den misstänkte, då han eller hon hörs, underrättas om misstanken. Den misstänkte och hans eller hennes försvarare har rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av det som har förekommit vid undersökningen. De har vidare rätt att ange den utredning som de anser är önskvärd och i övrigt anföra det som de anser är nödvändigt. Underrättelse om detta ska lämnas eller sändas till den misstänkte och hans eller hennes försvarare, varvid de ska ges skäligt rådrum. Åtal får inte beslutas innan detta har skett. På begäran av den misstänkte eller hans eller hennes försvarare ska förhör eller annan utredning äga rum, om detta kan antas vara av betydelse för undersökningen. Om en sådan begäran avslås, ska skälen för detta anges. Innan åklagaren beslutar i fråga om åtal, får han eller hon hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte eller hans eller hennes försvarare, om detta kan antas vara till fördel för åtalsbeslutet eller för sakens fortsatta handläggning i övrigt. I fråga om rätten för den som anhålls eller häktas att ta del av det som har förekommit vid förundersökningen gäller även 24 kap. 9 a §. 24 kap. 9 a § Den som anhålls eller häktas har rätt att ta del av de omständigheter som ligger till grund för beslutet om anhållande eller häktning. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2014. 1.1 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:152) om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1989:152) om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten att 1 § ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Om en utlänning berövas friheten efter beslut av en myndighet, skall den som ansvarar för verkställigheten av beslutet på begäran av utlänningen utan dröjsmål underrätta hans hemlands konsulat om frihetsberövandet samt vidarebefordra meddelanden från honom till konsulatet. När en utlänning har berövats friheten skall han utan dröjsmål upplysas om sin rätt att begära att konsulatet skall underrättas om frihetsberövandet och om sina möjligheter att få meddelanden till konsulatet vidarebefordrade. Om en utlänning berövas friheten efter beslut av en myndighet, ska den som ansvarar för verkställigheten av beslutet på begäran av utlänningen utan dröjsmål underrätta hans eller hennes hemlands konsulat om frihetsberövandet och vidarebefordra meddelanden från honom eller henne till konsulatet. När en utlänning har berövats friheten ska han eller hon utan dröjsmål upplysas om sin rätt att begära att konsulatet ska underrättas om frihetsberövandet och om sina möjligheter att få meddelanden till konsulatet vidarebefordrade. Om en utlänning har berövats friheten med anledning av misstanke om brott, ska en sådan upplysning lämnas skriftligen på ett språk som han eller hon förstår. Han eller hon har rätt att behålla den skriftliga informationen så länge frihetsberövandet varar. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2014. 1.1 2.3 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) att 10 kap. 3 § ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 kap. 3 § Sekretess hindrar inte att en enskild eller en myndighet som är part i ett mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet och som på grund av sin partsställning har rätt till insyn i handläggningen, tar del av en handling eller annat material i målet eller ärendet. En sådan handling eller ett sådant material får dock inte lämnas ut till parten i den utsträckning det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. I sådana fall ska myndigheten på annat sätt lämna parten upplysning om vad materialet innehåller i den utsträckning det behövs för att parten ska kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen ska skydda. Sekretess hindrar aldrig att en part i mål eller ärende tar del av dom eller beslut i målet eller ärendet. Inte heller innebär sekretess begränsning i en parts rätt enligt rättegångsbalken att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller ärende. Sekretess hindrar aldrig att en part i ett mål eller ärende tar del av en dom eller ett beslut i målet eller ärendet. Inte heller innebär sekretess någon begränsning i en parts rätt enligt rättegångsbalken att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande i ett mål eller ärende. Om det i lag finns bestämmelser som avviker från första eller andra stycket gäller de bestämmelserna. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2014. 1 3 Ärendet och dess beredning Den 30 november 2009 antog Europeiska unionens råd en resolution om en färdplan för att stärka misstänkta eller åtalade personers processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden (EUT C 295, 4.12.2009, s. 1). Som ett led i den färdplanen antog Europaparlamentet och Europeiska unionens råd den 22 maj 2012 direktivet 2012/13/EU om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 1.6.2012, s. 1, Celex 32012L0013; direktivet). Direktivet innehåller minimiregler som ska garantera att en misstänkt informeras om sina processuella rättigheter och om anklagelsen som riktas mot honom eller henne. Det innehåller också minimiregler om rätten för en misstänkt att få tillgång till material som rör målet. Direktivet, som trädde i kraft den 21 juni 2012, ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 2 juni 2014. Direktivet bifogas som bilaga 1. I departementspromemorian Genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (Ds 2013:18; promemorian) görs en analys av vilka författningsändringar som ett genomförande av direktivet kan föranleda. Promemorians sammanfattning och författningsförslag finns i bilagorna 2 och 3. Promemorian har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju2013/2009/Å). I denna proposition behandlar regeringen de lagförslag i departementspromemorian som är föranledda av genomförandet av direktivet om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden. Lagrådet Regeringen beslutade den 16 januari 2014 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Regeringen återkommer till Lagrådets synpunkt i avsnitt 6.1. I förhållande till lagrådsremissens lagförslag har några språkliga ändringar gjorts. 4 Europaparlamentets och rådets direktiv om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden Den nämnda resolutionen om en färdplan för att stärka misstänkta eller tilltalade personers processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden antogs under det svenska ordförandeskapet. Färdplanen, som ska genomföras stegvis, omfattar åtgärder avseende rätten till översättning och tolkning (åtgärd A), rätten till information om rättigheter och information om anklagelsen (åtgärd B), rätten till juridisk rådgivning och rättshjälp (åtgärd C), rätten till kommunikation med släktingar, arbetsgivare och konsulära myndigheter (åtgärd D) samt särskilda skyddsåtgärder för utsatta misstänkta eller tilltalade personer (åtgärd E). Det aktuella direktivet rör åtgärd B i färdplanen. Direktivet fastställer gemensamma minimiregler när det gäller information om rättigheter och om anklagelsen till misstänkta personer i straffrättsliga förfaranden samt när det gäller vilket material dessa personer ska ha rätt att få tillgång till. Nedan följer en kort beskrivning av direktivets bestämmelser. Syfte Syftet med direktivet är enligt artikel 1 att fastställa bestämmelser om rätt för misstänkta eller tilltalade att få information om sina rättigheter vid straffrättsliga förfaranden och om anklagelsen mot dem. Direktivet fastställer även rätten för personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder att få information om sina rättigheter. Tillämpningsområde I artikel 2 anges direktivets tillämpningsområde. Direktivet ska vara tillämpligt från den tidpunkt då någon underrättas av en medlemsstats behöriga myndigheter om att han eller hon är misstänkt eller tilltalad för att ha begått ett brott fram till dess att förfarandena har avslutats. Med att ett förfarande har avslutats ska enligt direktivet förstås det slutliga avgörandet i frågan om den misstänkte eller tilltalade har begått brottet. Enligt artikel 2.2 undantas från direktivets tillämpningsområde förfaranden där det i en medlemsstat föreskrivs att en påföljd för mindre förseelser kan åläggas av en annan myndighet än en brottmålsdomstol och beslutet att ålägga en sådan påföljd kan överklagas till en brottmålsdomstol. Vid sådana förfaranden ska direktivet endast tillämpas på förfaranden vid brottmålsdomstolen efter ett sådant överklagande. Rätten att bli informerad om rättigheter I artikel 3 anges vilka processuella rättigheter som medlemsstaterna ska vara skyldiga att informera misstänkta eller tilltalade om. För att rättigheterna ska kunna utövas på ett effektivt sätt ska medlemsstaterna utan dröjsmål vara skyldiga att informera om hur dessa tillämpas enligt nationell rätt. Följande rättigheter räknas upp i direktivet: - Rätten till tillgång till försvarare. - Rätten till kostnadsfri juridisk rådgivning och villkoren för att erhålla sådan. - Rätten att bli underrättad om anklagelsen. - Rätten till tolkning och översättning. - Rätten att tiga. Enligt artikel 3.2 ska informationen tillhandahållas muntligen eller skriftligen, på ett enkelt och lättillgängligt språk, med beaktande av utsatta misstänktas eller tilltalades särskilda behov. I ingressen till direktivet förtydligas att särskild hänsyn bör tas till personer som bl.a. på grund av sin ungdom eller sitt psykiska eller fysiska tillstånd inte kan förstå innehållet i eller betydelsen av informationen (ingresspunkt 26). Rättighetsinformation i samband med frihetsberövanden Artikel 4 reglerar vilka processuella rättigheter den som anhålls eller häktas ska informeras skriftligen om. Den anhållne eller häktade ska ges tillfälle att läsa rättighetsinformationen och ska ha rätt att behålla den under hela frihetsberövandet. De processuella rättigheter som medlemsstaterna ska vara skyldiga att informera den anhållne eller häktade skriftligen om är dels de rättigheter som räknas upp i artikel 3, dels följande: - Rätten att få tillgång till material som rör målet. - Rätten att få konsulära myndigheter och en annan person underrättade. - Rätten att få tillgång till akut sjukvård. - Det högsta antal timmar eller dagar en misstänkt eller tilltalad kan hållas frihetsberövad innan han eller hon ställs inför en rättslig myndighet. Rättighetsinformationen ska även innehålla grundläggande information om eventuella möjligheter, enligt nationell rätt, att angripa anhållandets laglighet, få till stånd en förnyad prövning av häktningsbeslutet eller begära tillfällig frigivning. Rättighetsinformationen ska skrivas på ett enkelt och lättillgängligt språk som den misstänkte eller tilltalade förstår. Om rättighetsinformationen inte finns tillgänglig på lämpligt språk ska den misstänkte eller tilltalade underrättas om sina rättigheter muntligen på ett språk som han eller hon förstår. Skriftlig rättighetsinformation ska därefter utan onödigt dröjsmål ges till den misstänkte eller tilltalade på ett språk som han eller hon förstår. Av artikel 5 framgår att den som frihetsberövats som ett led i verkställigheten av en europeisk arresteringsorder utan dröjsmål ska erhålla skriftlig information, avfattad på ett enkelt och lättillgängligt språk, om sina rättigheter enligt den lagstiftning som genomför rambeslutet 2002/584/RIF om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, för Sveriges del lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Rätten att bli informerad om anklagelsen Enligt artikel 6 ska medlemsstaterna se till att misstänkta och tilltalade erhåller information om den brottsliga gärning som de är misstänkta eller anklagade för. Informationen, som ska tillhandahållas utan dröjsmål, ska vara så utförlig som krävs för att säkerställa ett rättvist förfarande och ett effektivt utövande av rätten till försvar. Den som anhållits eller häktats ska informeras om skälen till frihetsberövandet, inbegripet vilken brottslig gärning som han eller hon misstänks ha begått. Utförlig information om anklagelsen ska tillhandahållas senast när de sakförhållanden som ligger till grund för anklagelsen lämnas in till en domstol. Informationen ska innehålla uppgift om brottets art, brottsrubriceringen liksom det sätt på vilket den tilltalade varit delaktig i brottet. Om det krävs för att ett rättvist förfarande ska kunna säkerställas, ska den misstänkte eller tilltalade dessutom utan dröjsmål informeras om alla ändringar i den information som har tillhandahållits. Rätten att få tillgång till material som rör målet När en person anhålls eller häktas under något skede av ett straffrättsligt förfarande ska medlemsstaterna enligt artikel 7.1 se till att handlingar som rör det specifika målet, som är i de behöriga myndigheternas besittning och som är väsentliga för att i enlighet med nationell rätt effektivt kunna angripa anhållandets eller häktningsbeslutets laglighet, görs tillgängliga för frihetsberövade personer eller för deras försvarare. Enligt artikel 7.2 ska medlemsstaterna, för att garantera ett rättvist förfarande, säkerställa att misstänkta och tilltalade eller deras försvarare ges tillgång till all bevisning som är i behöriga myndigheters besittning, så att de kan förbereda sitt försvar. Sådant material ska enligt artikel 7.3 göras tillgängligt inom rimlig tid och senast när de sakförhållanden som ligger till grund för anklagelsen lämnas in till domstol för avgörande. Om de behöriga myndigheterna kommer i besittning av ytterligare bevisning ska också denna göras tillgänglig inom rimlig tid, så att den kan beaktas. Under förutsättning att det inte påverkar rätten till en rättvis rättegång, kan med undantag från vad som sägs i artikel 7.1 om sådant material som enligt direktivet ska göras tillgängligt för frihetsberövade personer tillgång till visst material under vissa förutsättningar vägras. Det kan enligt artikel 7.4 ske om ett tillgängliggörande av materialet kan innebära ett allvarligt hot mot en annan persons liv eller grundläggande rättigheter, om ett vägrat tillgängliggörande är nödvändigt för att skydda ett viktigt allmänintresse, t.ex. att en pågående utredning skulle kunna påverkas, eller om ett tillgängliggörande riskerar att allvarligt skada den inre säkerheten i den medlemsstat där det straffrättsliga förfarandet inleddes. Ett beslut att vägra tillgång till visst material i enlighet med det ovan angivna ska fattas av en rättslig myndighet eller åtminstone kunna bli föremål för rättslig prövning. Att ta del av sådant material som avses i artikel 7 ska vara kostnadsfritt. Det finns emellertid inget hinder mot att avgifter föreskrivs för kopior från ärendeakten eller för portokostnader för att skicka material till misstänkta och tilltalade eller deras försvarare. Kontroll och rättsmedel I artikel 8 anges att medlemsstaterna ska se till att det antecknas i enlighet med nationell rätt när information enligt artiklarna 3-6 i direktivet lämnas till misstänkta eller tilltalade. Medlemsstaterna ska också se till att misstänkta och tilltalade eller deras försvarare har rätt att, enligt förfarandena i nationell rätt, angripa en eventuell underlåtenhet eller vägran från de behöriga myndigheternas sida att tillhandahålla information i enlighet med direktivet. Det ställs emellertid inget krav på medlemsstaterna att ha ett specifikt förfarande för överklagande eller ett klagomålsförfarande inom ramen för vilket en sådan underlåtelse eller vägran kan angripas (ingresspunkt 36). Slutbestämmelser Artiklarna 9-14 innehåller bestämmelser om bl.a. utbildning, upprätthållande av skyddsnivå, införlivande, kommissionens rapporteringsskyldighet till Europaparlamentet och rådet samt ikraftträdande. Direktivet ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 2 juni 2014. 5 Huvuddragen i nuvarande ordning Information om vissa processuella rättigheter I artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) fastställs ett antal grundläggande rättigheter för enskilda under förundersökningar och vid handläggning av brottmål i domstol. Det gäller bl.a. rätten till en rättvis rättegång i artikel 6.1, rätten för den som blivit anklagad för brott att betraktas som oskyldig till dess att skulden lagligen fastställts i artikel 6.2 och rätten att få tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar i artikel 6.3 b. Sådana grundläggande rättigheter garanteras i ett svenskt förfarande under en förundersökning och vid handläggning av brottmål i domstol genom att den som misstänks för brott tillförsäkras ett antal i lagtext mer preciserade processuella rättigheter. Som exempel kan nämnas rätten för den som misstänks för brott att anlita försvarare (21 kap. 3 § RB) och att offentlig försvarare under vissa förutsättningar kan förordnas (21 kap. 3 a § RB), rätten att bli underrättad om misstanken (23 kap. 18 § RB), rätten till tolkning (5 kap. 6 § RB) och översättning (33 kap. 9 § RB) samt rätten att få insyn i det material som rör målet (23 kap. 18 § RB). Även om den som misstänks för brott kan göra gällande ett antal processuella rättigheter, så saknas det i allmänhet någon skyldighet för t.ex. polis och åklagare att aktivt upplysa den misstänkte om dessa rättigheter. Om den misstänkte undrar hur det förhåller sig ligger det emellertid i sakens natur att han eller hon bör upplysas om sina rättigheter. Rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 Europakonventionen upprätthålls annars inte. Vissa processuella rättigheter finns det emellertid en uttrycklig skyldighet att underrätta den misstänkte om även enligt gällande rätt. Enligt 12 § förundersökningskungörelsen (1947:948) (FUK) ska den som är skäligen misstänkt för brott, i samband med underrättelsen om misstanke, underrättas om att han eller hon redan under förundersökningen har rätt att anlita försvarare och att offentlig försvarare under vissa förutsättningar kan förordnas. Det finns vidare en uttrycklig skyldighet, enligt 1 § andra stycket lagen (1989:152) om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten, att upplysa en utlänning som har frihetsberövats om rätten att begära att hans eller hennes hemlands konsulat underrättas om frihetsberövandet och om möjligheterna att få meddelanden till konsulatet vidarebefordrade. Det kan också nämnas att 2 § häktesförordningen (2010:2011) som är tillämplig när någon är häktad, anhållen eller gripen på grund av misstanke om brott anger att varje intagen ska, i anslutning till att han eller hon tas in i förvaringslokal, informeras om verkställighetens innebörd på ett språk som han eller hon förstår. Vad som avses med den informationsskyldigheten tydliggörs i Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd för häkte, KVFS 2011:2 10 §, där det anges bl.a. att en intagen ska, i anslutning till att han eller hon tas in i häkte, informeras om de rättigheter och skyldigheter som han eller hon har samt om det inte är obehövligt med hänsyn till frihetsberövandets karaktär och varaktighet om häktets sjukvårdsverksamhet. Som framgår är informationsskyldigheten enligt häktesförordningen snarast inriktad på den information som kriminalvården tillhandahåller om verkställigheten och behandlingen av den intagne och inte på sådan information om processuella rättigheter som polisen ger i samband med ett frihetsberövande. Information om anklagelsen Då en förundersökning kommit så långt att någon skäligen kan misstänkas för brottet ska enligt 23 kap. 18 § RB den misstänkte i samband med att det hålls förhör med honom eller henne underrättas om misstanken. En sådan underrättelse bör innehålla så konkreta uppgifter som möjligt om vad misstanken omfattar, dvs. i princip vilken eller vilka gärningar som avses (JO 1989/90 s. 60 och Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång V, 2010, s. 134). Har den misstänkte gripits eller anhållits ska han eller hon enligt 24 kap. 9 § RB få besked om det brott som han eller hon är misstänkt för samt grunden för frihetsberövandet. Åklagaren ska vidare enligt 24 kap. 14 § RB vid en häktningsförhandling ange de omständigheter som häktningsyrkandet grundas på. När häktningsförhandlingen har avslutats ska rätten enligt 24 kap. 16 § RB omedelbart meddela beslut i häktningsfrågan. Att det av häktningsbeslutet ska framgå de skäl som beslutet grundas på följer av bestämmelserna i 30 kap. RB. Innan åklagaren beslutar i fråga om åtal ska den misstänkte enligt 23 kap. 18 § RB få tillfälle att ta del av utredningsmaterialet och få skäligt rådrum att ange vilken utredning han eller hon anser önskvärd eller nödvändig. Det följer dessutom av 23 kap. 21 § fjärde stycket RB att den misstänkte eller försvararen har rätt att få del av förundersökningsprotokollet så snart åtal har beslutats. Den enskildes rätt att få information om åtalet garanteras vidare genom domstolens skyldighet enligt 45 kap. 9 § RB att, under förutsättning att stämningsansökan inte avvisas, utfärda stämning. Om det under förundersökningen dyker upp nya brottsmisstankar eller om dessa ändras är polis och åklagare skyldiga att informera om sådana ändringar. Detta följer av skyldigheten att informera om brottsmisstanken (jfr JO 1981/82 s. 65). Att domstolen inte får döma över andra gärningar än sådana som åklagaren väckt åtal för, eller som enligt lag får upptas direkt av rätten, följer av 30 kap. 3 § RB. Kontroll och rättsmedel när det gäller tillhandahållandet av information om processuella rättigheter och om anklagelsen Det ska i förundersökningsprotokollet antecknas med angivande av tid och plats vilka åtgärder som vidtas under förundersökningen. Det ska vidare antecknas bl.a. att anhörig eller annan närstående har underrättats om ett frihetsberövande samt att den misstänkte har underrättats om att han eller hon är skäligen misstänkt för brott (20 § FUK). En misstänkt som anser att han eller hon inte rätteligen har underrättats om misstanke eller som exempelvis inte har upplysts om sin rätt till försvarare kan framföra sitt missnöje hos högre åklagare, jfr 7 kap. 5 § RB. Det finns självfallet också möjlighet för en enskild att vända sig till t.ex. JO med klagomål om att en brottsutredande myndighet inte på ett riktigt sätt fullgjort sina skyldigheter i dessa avseenden. Rätt att få tillgång till material som rör målet Så snart någon har underrättats om att han eller hon är skäligen misstänkt för brott inträder enligt 23 kap. 18 § RB en fortlöpande rätt för den misstänkte och hans eller hennes försvarare att, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som har förekommit vid förundersökningen. Det är förundersökningsledaren som avgör vilka uppgifter som kan lämnas till den misstänkte utan att utredningen riskerar att påverkas menligt. Den misstänkte och hans eller hennes försvarare ska enligt 23 kap. 18 § RB underrättas om sin rätt att ta del av vad som har förekommit vid undersökningen och få skäligt rådrum för att ange vilken utredning de anser vara nödvändig. En rätt att få kopior av förundersökningsmaterialet får den misstänkte först i samband med åtalsbeslutet. Detta regleras i 23 kap. 21 § fjärde stycket RB där det anges att den misstänkte eller försvararen har rätt att på begäran få en kopia av förundersökningsprotokollet så snart åtal har beslutats. Om en offentlig försvarare har förordnats ska ett förundersökningsprotokoll skickas till denne även utan någon särskild begäran. När en domstol tar del av utredningsmaterial under förundersökningsstadiet ser reglerna om den misstänktes rätt till insyn delvis annorlunda ut än när utredningsmaterialet hanteras enbart av en brottsutredande myndighet. Det finns t.ex. inga uttryckliga bestämmelser om kommunikation av handlingar som ges in till domstol vid häktningsförhandlingar under förundersökningsstadiet och det är inte uttryckligen reglerat vad domstolen får eller inte får ta hänsyn till vid sin prövning av häktningsfrågan. Rätten att ta del av det material som ligger till grund för en domstols avgörande anses emellertid även utan uttryckligt stöd vara en grundläggande rättighet (Thomas Bring och Christian Diesen, Förundersökning, 2009, s. 586 och SOU 2010:14 s. 300). Dessutom har Europadomstolen ansett det vara en kränkning av artikel 5.4 Europakonventionen att åklagare och domstol haft tillgång till aktmaterial som försvaret vägrats tillgång till; information som är väsentlig för häktningsfrågan måste i lämplig form göras tillgänglig för försvararen (Europadomstolens avgöranden den 13 februari 2001 i mål Garcia Alva mot Tyskland, no. 23541/94, Lietzow mot Tyskland, no. 24479/94, ECHR 2001-I, och Schöps mot Tyskland, no. 25116/94, ECHR 2001-I). En rätt till partsinsyn när det gäller handlingar som ligger till grund för ett häktningsbeslut kan alltså även härledas från Europakonventionen. Inte heller när åtal har väckts finns det några uttryckliga bestämmelser i rättegångsbalken vare sig om en tilltalads rätt till insyn i brottmålsprocessen eller om rätten att få del av processmaterial eller annat aktmaterial i ett mål eller ärende vid domstol. Däremot anses det följa av grunderna för rättegångsbalken att en tilltalad har en sådan rätt till insyn. Det följer således bl.a. av principerna om muntlighet och omedelbarhet. Därutöver finns det ett flertal bestämmelser som mer indirekt ger en rätt till partsinsyn. Exempelvis ska den som är tilltalad alltid kallas till en förhandling (45 kap. 13 och 15 §§ RB) och om en huvudförhandling har hållits får domen bara grundas på vad som har förekommit vid förhandlingen (30 kap. 2 § RB). Av betydelse för om en tilltalad har rätt till insyn i brottmålsprocessen är också principen om ett kontradiktoriskt förfarande som är en hörnsten i den rätt till en rättvis rättegång som framgår av Europakonventionen. Det kontradiktoriska förfarandet syftar till att båda parter ska få kännedom om allt material i processen. Europadomstolen har emellertid framhållit att principen inte är undantagslös och att undantag får göras om det finns motstående intressen av tillräcklig styrka, t.ex. nationell säkerhet, behovet av att skydda vittnen eller hemlighålla polisens spaningsmetoder. Om undantag görs måste försvarets intressen tillgodoses på annat lämpligt sätt (Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4:e uppl., 2012, s. 261). Sammanfattningsvis kan det konstateras att det finns en rätt till insyn för den tilltalade i brottmålsprocessen. Denna rätt till insyn kan härledas både från rättegångsbalken och från Europakonventionen. Att det finns en rätt enligt rättegångsbalken eller annars enligt allmänna rättsgrundsatser att ta del av utredningsmaterial utesluter inte att det kan finnas hinder mot att få ut vissa uppgifter. Det är inte ovanligt att det i förundersökningar förekommer uppgifter som omfattas av särskilda sekretessbestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) (OSL). Det kan vara fråga om t.ex. utrikessekretess (15 kap. 1 § OSL), försvarssekretess (15 kap. 2 § OSL), sekretess till skydd för underrättelseverksamhet (18 kap. 2 § OSL) och sekretess för skyddade personuppgifter (21 kap. 3 § OSL). Som anges ovan har Europadomstolen i sin praxis medgett att partsinsynen i vissa fall begränsas på grund av andra intressen. I svensk rätt regleras hur konflikten ska lösas mellan den rätt till insyn i ett mål eller ärende som en part kan ha enligt lag eller allmänna rättsgrundsatser och den sekretess som kan gälla enligt bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen i den s.k. kollisionsbestämmelsen i 10 kap. 3 § OSL. Enligt bestämmelsen hindrar sekretess inte att en part i ett mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet och som på grund av sin partsställning har rätt till insyn i handläggningen tar del av en handling eller annat material i målet eller ärendet. Sådant material får dock inte lämnas ut om det av hänsyn till något allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. Sekretess kan emellertid aldrig hindra att en part tar del av dom eller beslut i ärendet och det får inte heller på grund av sekretess göras någon begränsning i en parts rätt enligt rättegångsbalken att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller ärende. Prövning av begränsningar i den misstänktes insyn i förundersökningsmaterial Om en misstänkt under en pågående förundersökning begär att få ta del av utredningsmaterial är det förundersökningsledaren som prövar om uppgifter kan lämnas till den misstänkte utan men för utredningen. Ett beslut från förundersökningsledaren om att begränsa den misstänktes rätt till insyn kan inte överklagas enligt något särskilt förfarande i rättegångsbalken. Däremot torde det finnas en möjlighet för den misstänkte att begära s.k. överprövning hos högre åklagare enligt 7 kap. 5 § RB. Om det däremot är en tingsrätt som har beslutat att inte lämna ut en handling i ett brottmål eller i ett ärende under förundersökningsstadiet ska beslutet överklagas hos hovrätten. Då gäller enligt 6 kap. 10 § OSL bestämmelserna i rättegångsbalken om överklagande av beslut. Det krävs dock inte prövningstillstånd för att hovrätten ska pröva tingsrättens beslut. 6 Genomförande av direktivet om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden 6.1 Allmänt om hur direktivet ska genomföras i svensk rätt Regeringens bedömning: Det krävs ett fåtal lagändringar och ett antal förordningsändringar för att genomföra direktivet i svensk rätt. I övriga delar uppfyller gällande rätt åtagandena i direktivet. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En klar majoritet av remissinstanserna instämmer i eller har inga invändningar mot promemorians bedömning av i vilka delar det krävs lagändringar för att tillgodose direktivets krav. Ingen remissinstans invänder mot promemorians förslag att i förordning författningsreglera huvuddelen av de rättigheter misstänkta ska informeras om i ett förundersökningsförfarande. Flera remissinstanser har emellertid synpunkter på enskildheter i de föreslagna förordningsändringarna. Skälen för regeringens bedömning: Direktivet om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden är, liksom andra EU-direktiv, bindande för medlemsstaterna med avseende på de resultat som ska uppnås. I syfte att kartlägga vilka eventuella åtgärder som behöver vidtas för att Sverige ska uppfylla åtagandena i direktivet har promemorian Genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (Ds 2013:18) upprättats inom Regeringskansliet. I promemorian görs bedömningen att gällande rätt i flera delar uppfyller de krav som ställs i direktivet. Det gäller bl.a. i fråga om rätten till information om anklagelsen (artikel 6) och rätten att få tillgång till bevisning sedan åtal väckts (artiklarna 7.2 och 7.3). Regeringen gör inte någon annan bedömning än vad som görs i promemorian i dessa delar. För att tillgodose direktivets krav bör det emellertid som föreslås i promemorian regleras vilka processuella rättigheter en misstänkt ska informeras om och när det bör ske. Det finns inte något krav på att detta sker i lag. Regeringen avser därför i förordning meddela föreskrifter om sådana skyldigheter för myndigheterna. De synpunkter som remissinstanserna lämnat på promemorians förslag till förordningstext kommer att beaktas inom ramen för det arbetet. I promemorian görs vidare bedömningen att det krävs vissa lagändringar för att tillgodose direktivets krav. Regeringen delar den bedömningen. De närmare övervägandena i fråga om dessa lagändringar redovisas i avsnitten 6.2 och 6.3. Lagrådet har angett att Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen har konstaterat att förfarandet för uttagande av skattetillägg har ansetts vara straffrättsligt vid en tillämpning av vissa artiklar i Europakonventionen och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (NJA 2013 s. 502 och HFD 2013 ref. 71). Lagrådet har vidare uppgett att de bedömningar som gjordes före domstolarnas avgöranden inte utan vidare kan läggas till grund för ett ställningstagande till frågan om det nu aktuella direktivets tillämpningsområde. Enligt Lagrådet innebär avsaknaden av analys av det nya rättsläget att det inte finns tillräckligt underlag för att bedöma om förslagen fullt ut genomför direktivet. Det nu aktuella direktivet utgör åtgärd B i färdplanen för att stärka misstänkta eller tilltalade personers processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden. I samband med genomförandet av det direktiv som motsvarar åtgärd A i färdplanen (rätten till tolkning och översättning) uttalade regeringen att ingenting i det direktivets utformning tydde på att avsikten hade varit att direktivet skulle vara tillämpligt även på administrativa förfaranden. Mot den bakgrunden drog regeringen slutsatsen att direktivet inte kunde anses omfatta administrativa förfaranden såsom t.ex. körkortsingripanden och uttag av skattetillägg (prop. 2012/13:132 s. 15-16). Redan vid tiden för genomförandet av direktivet om tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden var rättsläget sådant att skattetillägg ansågs ha straffrättslig karaktär vid en tillämpning av vissa artiklar i Europakonventionen (NJA 2004 s. 510 I och II samt NJA 2010 s. 168 I och II.) De ovan nämnda avgörandena medför därmed inte att det finns anledning att nu göra en annan bedömning av tillämpningsområdet för det nu aktuella direktivet än den som gjordes i samband med genomförandet av direktivet om tolkning och översättning. 6.2 Information som ska ges vid vissa frihetsberövanden på grund av misstanke om brott Regeringens förslag: En utlänning som frihetsberövas med anledning av misstanke om brott ska få skriftlig information om sin rätt att få sitt hemlands konsulat underrättat om frihetsberövandet. Informationen ska ges på ett språk som den misstänkte förstår och han eller hon ska ha rätt att behålla den skriftliga informationen så länge frihetsberövandet varar. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland Stockholms tingsrätt, Justitiekanslern, Rikspolisstyrelsen och Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, tillstyrker eller har inga invändningar mot promemorians förslag. Flera remissinstanser lämnar synpunkter som inte endast rör informationen om rätten att kontakta sitt hemlands konsulat, utan också andra mer övergripande frågor kopplade till den rättighetsinformation som ska ges vid vissa frihetsberövanden. Några remissinstanser, bl.a. Jönköpings tingsrätt, Åklagarmyndigheten och Kriminalvården, framhåller således vikten av att tydliggöra vem som ansvarar för att information ges till den frihetsberövade. Riksdagens ombudsmän (JO) anmärker att, eftersom ett frihetsberövande är ett allvarligt ingrepp i den personliga friheten, informationsskyldigheten bör omfatta även brottsmisstänkta som frihetsberövas genom ett gripande utan föregående anhållningsbeslut och den som kan misstänkas för brott och därför är skyldig att kvarstanna för förhör. Ekobrottsmyndigheten och Sveriges advokatsamfund påtalar att det bör förtydligas vid vilken tidpunkt informationen ska ges. Enligt Ekobrottsmyndigheten vore det av värde för den praktiska tillämpningen om det närmare klargörs om det normalt är tillräckligt att den skriftliga informationen lämnas över när den misstänkte förhörs enligt 24 kap. 8 § RB. Sveriges advokatsamfund anser att den i direktivet angivna tidpunkten "utan dröjsmål" är allt för oprecis och förordar i stället att det anges att rättigheterna ska tillhandahållas genast. Kammarrätten i Stockholm föreslår att det förtydligas dels att informationen också ska ges muntligen där det är särskilt påkallat t.ex. på grund av funktionshinder, dels att den som är föremål för misstanken ska ha möjlighet att behålla "den skriftliga" informationen. Skälen för regeringens förslag Information om rätten att underrätta konsulära myndigheter Direktivet föreskriver i artikel 4.2 b att den som anhålls eller häktas skriftligen ska informeras om sin rätt att enligt nationell rätt underrätta konsulära myndigheter. Enligt 1 § första stycket lagen (1989:152) om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten, har den utlänning som frihetsberövas rätt att utan dröjsmål underrätta sitt hemlands konsulat om frihetsberövandet och att vidarebefordra meddelanden från sig till konsulatet. I paragrafens andra stycke regleras att utlänningen utan dröjsmål ska upplysas om sin rätt att begära att konsulatet underrättas om frihetsberövandet och om sina möjligheter att få meddelanden till konsulatet vidarebefordrade. I denna del uppfyller gällande ordning direktivet såtillvida att det finns en uttrycklig skyldighet att upplysa den som anhålls eller häktas om rätten att kontakta sitt hemlands konsulat. Direktivet föreskriver emellertid också att upplysningen ska lämnas skriftligen på ett språk som den misstänkte förstår och att han eller hon ska ha rätt att behålla informationen under hela frihetsberövandet. Några sådana krav finns inte enligt gällande ordning och det bör därför enligt regeringen göras ett tillägg i regleringen med den innebörden. Då skyldigheten att upplysa den frihetsberövade om hans eller hennes rätt i detta avseende redan är reglerad i lag och då det är fråga om en sådan rätt till information som endast tillkommer utlänningar, är det enligt regeringen rimligt att detta tillägg regleras i den nämnda lagen och inte i förordning. Inom den aktuella lagens tillämpningsområde faller emellertid även en mängd andra frihetsberövanden än sådana som sker på grund av misstanke om brott, bl.a. sådana kortvariga frihetsberövanden som kan ske enligt t.ex. lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer (prop. 1988/89:74 s. 19-21). I många av dessa situationer är det inte rimligt att begära att den frihetsberövade skriftligen underrättas om sin rätt att kontakta sitt hemlands konsulat. Kravet på att den misstänkte ska informeras skriftligen på ett språk som han eller hon förstår och ha rätt att behålla informationen under hela frihetsberövandet bör därför endast gälla vid sådana frihetsberövanden som sker på grund av misstanke om brott. Den skriftliga informationen bör ingå i den rättighetsinformation som polis och åklagare enligt direktivet utan dröjsmål ska lämna till anhållna eller häktade. Närmare om informationsskyldigheten I promemorian föreslås att den skriftliga information som enligt direktivet ska ges i samband med att en misstänkt anhålls eller häktas ska tillhandahållas utan dröjsmål. Detta överensstämmer med regleringen i 1 § andra stycket lagen (1989:152) om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten enligt dess nuvarande lydelse. Några remissinstanser, bl.a. Ekobrottsmyndigheten och Sveriges advokatsamfund, efterfrågar emellertid tydligare riktlinjer för när informationen ska ges. Enligt regeringen är det dock inte möjligt att såsom Ekobrottsmyndigheten föreslår som allmän utgångspunkt konstatera att det är tillräckligt att den skriftliga informationen lämnas över när den misstänkte förhörs enligt 24 kap. 8 § RB. Enligt den bestämmelsen ska den misstänkte förhöras så snart som möjligt efter gripandet. Denna tidpunkt sammanfaller säkerligen i praktiken många gånger med tidpunkten för när information om rättigheter ska tillhandahållas, men om förhöret av någon anledning inte kan hållas omedelbart är det enligt regeringen inte förenligt med direktivets krav att vänta med att tillhandahålla rättighetsinformationen. Det är angeläget att den som har frihetsberövats snarast möjligt underrättas om sina rättigheter för att dessa ska kunna utövas på ett effektivt sätt. I linje med detta är det inte alltid nödvändigt att avvakta ett anhållningsbeslut innan sådan information lämnas till den frihetsberövade. Det kan emellertid möta praktiska svårigheter att i ett tidigare skede, t.ex. i samband med ett polisingripande, behöva tillhandahålla skriftlig rättighetsinformation. Direktivet kräver inte heller att skriftlig information ges i ett sådant tidigt skede. Något krav på skriftlighet innan anhållningsbeslutet fattats bör därför, trots JO:s påpekande, inte införas. När det gäller frågan om vem som ska ansvara för att rättighetsinformation ges till den som frihetsberövas konstaterar regeringen att den som verkställer ett frihetsberövande har ett särskilt ansvar för att ombesörja att den misstänkte informeras om sina rättigheter (JO beslut 2012-11-30, dnr 3577-2011). Om det i det enskilda fallet är den som griper den misstänkte eller den som håller förhöret med honom eller henne enligt 24 kap. 8 § RB som tillhandahåller informationen beror emellertid på omständigheterna i det enskilda fallet. De närmare rutinerna för detta bör utarbetas av de brottsutredande myndigheterna. Det bör i sammanhanget också erinras om att förundersökningsledaren enligt 1 a § andra stycket FUK har ett övergripande ansvar för att den misstänktes rättigheter tillvaratas. Enligt regeringen är det således alltid oavsett om det är fråga om ett anhållnings- eller häktningsbeslut de brottsutredande myndigheterna, och inte t.ex. domstolen eller Kriminalvården, som ansvarar för att den som frihetsberövats underrättas om sina processuella rättigheter. Kammarrätten i Stockholm föreslår att det särskilt förtydligas att informationen också ska ges muntligen i de fall det är särskilt påkallat t.ex. på grund av den frihetsberövades funktionshinder. Om den misstänkte inte kan ta del av den skriftliga informationen måste han eller hon självfallet också informeras muntligen om sina rättigheter. Enligt regeringen följer emellertid detta numera av 23 kap. 16 § andra stycket RB. 6.3 Rätten att ta del av material vid frihetsberövande Regeringens förslag: Det ska regleras i rättegångsbalken att den som anhålls eller häktas ska ha rätt att ta del av de omständigheter som ligger till grund för beslutet om anhållande eller häktning. Det ska anges i offentlighets- och sekretesslagen att sekretess inte innebär någon begränsning i denna rätt. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna, däribland Riksdagens ombudsmän (JO), Hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Domstolsverket, Ekobrottsmyndigheten och Säkerhetspolisen, tillstyrker eller har inga invändningar mot promemorians förslag. Helsingborgs tingsrätt och Åklagarmyndigheten ifrågasätter användningen av uttrycket omständigheter i lagtexten. Sveriges advokatsamfund anser att det inte är tillräckligt att denna rättighet enbart omfattar skriftliga handlingar utan att även fotografier och andra dokument måste omfattas. Det är enligt samfundet också, särskilt inför häktningsförhandling, avgörande att förhör och annat material som åklagaren hänför sig till skrivs ut omgående efter att bevisupptagningen slutförts så att bestämmelsen inte blir ett slag i luften. Två remissinstanser, Justitiekanslern och Tullverket, avstyrker promemorians förslag. Enligt Justitiekanslern framstår det som rimligt att förutsätta att artikel 7.1 i direktivet syftar till att säkerställa att medlemsstaterna vid straffrättsliga frihetsberövanden uppfyller de krav som följer av artikel 5.4 i Europakonventionen, och att direktivet i denna del i princip inte avser att ålägga medlemsstaterna några förpliktelser som går utöver de som följer av bestämmelsen i Europakonventionen. Eftersom den svenska regleringen får anses vara förenlig med artikel 5.4 i Europakonventionen torde det enligt Justitiekanslern inte finnas något behov av lagstiftning för att Sverige ska uppfylla sina förpliktelser enligt artikel 7.1 i direktivet. Tullverket anser att 23 kap. 18 § RB redan tillgodoser direktivets krav enligt artikel 7.1. Den misstänktes insynsrätt enligt allmänna rättsgrundsatser får dessutom anses gälla även vid användande av tvångsmedel under förundersökning. Den föreslagna bestämmelsen i 24 kap. 9 a § RB framstår därmed som obehövlig. Skälen för regeringens förslag Utgångspunkter Enligt direktivets artikel 7.1 ska den som anhålls eller häktas, eller dennes försvarare, få tillgång till sådana handlingar som rör det specifika målet, som är i behöriga myndigheters besittning och som är väsentliga för att i enlighet med nationell rätt effektivt kunna angripa ett beslut om anhållande eller häktning. Detta ska gälla oavsett i vilket skede under det straffrättsliga förfarandet som den misstänkte anhålls eller häktas. Direktivet medger inte till skillnad från vad som är fallet när det gäller rätt att ta del av bevisning sedan åtal väckts att den frihetsberövades rätt till insyn i det material som är väsentligt för att i enlighet med nationell rätt effektivt kunna angripa anhållandets eller häktningsbeslutets laglighet begränsas. Detta framgår motsatsvis av artikel 7.4. Rätten till insyn i det materialet är med andra ord ovillkorlig. En fråga som inställer sig är vad som avses med att handlingarna ska vara väsentliga för att effektivt kunna angripa ett beslut om anhållande eller häktning. Självfallet är det inte möjligt att effektivt kunna angripa ett sådant beslut om inte alla omständigheter som ligger till grund för beslutet är kända. Justitiekanslern invänder emellertid att det enligt gällande ordning inte är möjligt att, i den mening som avses i artikel 7.1 i direktivet och artikel 5.4 Europakonventionen, angripa lagligheten av ett anhållningsbeslut genom att hos domstol påkalla prövning av detta. En sådan prövning sker i stället per automatik vid den häktningsförhandling som måste äga rum inom en viss tidsfrist. Enligt Justitiekanslern uppfyller svensk rätt direktivets krav därför redan genom att den misstänkte vid häktningsförhandlingen har rätt att ta del av de omständigheter som ligger till grund för frihetsberövandet. Enligt regeringen är ett sådant synsätt svårförenligt med direktivets bakomliggande syften. Rätten att ta del av material i så god tid att ett effektivt utövande av rätten att få anhållandets eller häktningsbeslutets laglighet prövad syftar till att den som är frihetsberövad ska ges en reell möjlighet att kunna försvara sig mot de misstankar som åklagaren presenterar vid en häktningsförhandling (jfr ingresspunkt 30). Att sådant material särskilt i mål med omfattande utredningsmaterial presenteras först i samband med häktningsförhandlingen gör dock i praktiken detta svårt för den misstänkte och försvararen. Den bedömningen förändras inte av att anhållningsbeslutet ska prövas vid en häktningsförhandling oavsett om den misstänkte begär det eller inte. Regeringen instämmer i att den svenska regleringen uppfyller Europakonventionens krav på skyndsam handläggning. Däremot är det tveksamt om man av detta kan dra slutsatsen att direktivet i denna del inte avser att ålägga medlemsstaterna några förpliktelser som går utöver de som följer av bestämmelsen i Europakonventionen. Direktivet konkretiserar i några delar innehållet i Europakonventionen och Europadomstolens praxis. I andra delar går direktivet emellertid längre och tillhandahåller misstänkta nya rättigheter (jfr The Directive on the Right to Information, Steven Cras och Luca De Matteis, artikel i EU CRIM The European criminal law associations´ forum 2013/1). En sådan rättighet är rätten att ta del av material som ligger till grund för beslut om frihetsberövande. Mot denna bakgrund, och då det är en rimlig utgångspunkt att den som frihetsberövas under ett antal dagar har rätt att få närmare information om varför han eller hon har frihetsberövats, anser regeringen att direktivet rimligen bör tolkas som att den frihetsberövade och hans eller hennes försvarare även ska ha rätt att ta del av det material som ligger till grund för beslutet om anhållande. Enligt 23 kap. 18 § RB har en misstänkt rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som har förekommit vid förundersökningen. Det finns emellertid inte någon regel i rättegångsbalken som särskilt reglerar den rätt till insyn i utredningsmaterialet som en misstänkt eller tilltalad har i samband med ett frihetsberövande. Rätten till insyn i utredningsmaterialet för den som är frihetsberövad följer i stället av allmänna insynsregler under förundersökningen och vid handläggningen av brottmål i domstol och är därför beroende av i vilket skede förfarandet befinner sig. Av detta följer att rätten till insyn i utredningsmaterialet kan se olika ut beroende på om den som har frihetsberövats är anhållen eller häktad. Anhållande Det framgår av 24 kap. RB att den som anhålls måste vara åtminstone skäligen misstänkt för brott. Vid en sådan misstankegrad har den misstänkte hos brottsutredande myndighet en fortlöpande rätt till insyn i utredningsmaterialet enligt 23 kap. 18 § RB (se närmare avsnitt 5). Den misstänkte har emellertid i detta skede rätt till insyn endast om det inte är till men för utredningen att han eller hon tar del av visst utredningsmaterial. Det följer alltså inte av rättegångsbalken att den som anhålls har en rätt till insyn i sådant material som ligger till grund för anhållningsbeslutet. Mot bakgrund av att anhållningsbeslutet är ett provisoriskt beslut i avvaktan på domstols ställningstagande i häktningsfrågan torde någon sådan rätt inte heller följa av de grunder som rättegångsbalken vilar på. I vart fall kan det konstateras att den som anhålls i praktiken inte brukar ges någon sådan rätt. Regeringen delar alltså inte Tullverkets bedömning att gällande rätt innebär att den misstänktes insynsrätt enligt allmänna rättsgrundsatser generellt får anses gälla även vid användande av tvångsmedel under förundersökningen. För den som anhållits kan dessutom även om det i och för sig skulle finnas en rätt till insyn enligt rättegångsbalken partsinsynen begränsas enligt kollisionsbestämmelsen i 10 kap. 3 § OSL. Enligt 24 kap. 9 § RB och 10 kap. 3 § andra stycket första meningen OSL kan beslutet om anhållande aldrig hemlighållas för den misstänkte. Ett anhållningsbeslut är emellertid som framgår ovan inget slutligt beslut utan endast ett tillfälligt beslut i avvaktan på domstols beslut i häktningsfrågan. Mot den bakgrunden torde inte 10 kap. 3 § andra stycket andra meningen OSL hindra att de omständigheter som läggs till grund för beslutet om anhållande hemlighålls om det är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. Rätten för den som anhålls att ta del av det material som ligger till grund för anhållningsbeslutet är med andra ord inte ovillkorlig enligt nuvarande ordning. I denna del uppfyller alltså inte gällande rätt direktivet. För att få den svenska regleringen att överensstämma med direktivet bör det enligt regeringen regleras i rättegångsbalken att den som anhålls har en ovillkorlig rätt att ta del av de omständigheter som ligger till grund för beslutet om anhållande. Helsingborgs tingsrätt och Åklagarmyndigheten ifrågasätter om användningen av uttrycket omständigheter tillgodoser de krav som direktivet ställer. Som Åklagarmyndigheten pekar på är uttrycket omständigheter bättre anpassat till svensk lagstiftning än uttrycket handlingar som används i direktivet. Uttrycket omständigheter anger också på ett lämpligt sätt vad som avses. I insynsregeln i 23 kap. 18 § RB ges den misstänkte en rätt att ta del av vad som har förekommit vid undersökningen och enligt 10 kap. 3 § OSL innebär sekretess inte någon begränsning i parts rätt att få del av de omständigheter som läggs till grund för ett avgörande av mål eller ärende. I den senare bestämmelsen avses med uttrycket omständigheter processmaterialet (NJA 2008 s. 883). Även i detta sammanhang avses med användningen av detta uttryck process- eller utredningsmaterialet. När det gäller vilket utredningsmaterial som omfattas kan uttrycket jämföras med att åklagaren enligt 24 kap. 14 § andra stycket RB vid häktningsförhandlingen ska ange de omständigheter som häktningsyrkandet grundas på. Det är dessa omständigheter den frihetsberövade i möjligaste mån ska ha rätt att ta del av redan vid anhållningsbeslutet. Genom användande av uttrycket omständigheter vill regeringen också tydliggöra att bestämmelsen inte ger den misstänkte en rätt till kopior av utredningsmaterial. Hur den misstänkte ska få del av utredningsmaterialet får avgöras efter vad som är mest lämpligt i det enskilda fallet (se ovan nämnda rättsfall). Detta är enligt regeringen förenligt med direktivets krav på att materialet ska göras tillgängligt för den frihetsberövade. Den föreslagna regleringen ställer krav på åklagaren att precisera vilka omständigheter som han eller hon har lagt till grund för anhållningsbeslutet. Detta innebär inte nödvändigtvis att åklagaren behöver tillhandahålla allt utredningsmaterial som vid tidpunkten för anhållningsbeslutet talar mot den misstänkte. Däremot ska åklagaren, på begäran av den misstänkte, tillhandahålla sådant utredningsmaterial eller delar av utredningsmaterial som haft en direkt betydelse för beslutet om anhållande. Det kan emellertid finnas utredningsmaterial som förstärker misstankarna men där åklagaren bedömer att utredningen behöver kompletteras ytterligare innan materialet presenteras för den misstänkte. I den situationen och under förutsättning att åtal inte har väckts kan åklagaren om det är till men för utredningen att materialet görs tillgängligt för den misstänkte neka den misstänkte att ta del av utredningsmaterialet såvida det inte har legat till grund för beslutet att anhålla den misstänkte. Det ska med andra ord finnas annat utredningsmaterial som är tillräckligt för ett anhållningsbeslut. Däremot följer det av objektivitetsplikten att åklagaren i detta skede inte kan neka den misstänkte att ta del av sådant utredningsmaterial som talar till den misstänktes förmån (jfr 23 kap. 4 § RB). Samma slags överväganden måste göras av åklagaren redan i dag när han eller hon väljer vilket material som ska presenteras vid en häktningsförhandling. Skillnaden är emellertid att åklagaren måste vara beredd att på begäran från den misstänkte göra sådant material tillgängligt i ett något tidigare skede än vad som gäller enligt nuvarande ordning. Den omständigheten att anhållningsbeslutet är en provisorisk åtgärd i avvaktan på domstols beslut kan dock få betydelse på så sätt att t.ex. förhörutsagor inte har hunnit skrivas ut i samma stund som beslut om anhållande fattas. De handlingar som ska ingå i en s.k. häktningspromemoria färdigställs successivt och det kan inte begäras att sådana handlingar som inte är färdigställda ska lämnas till den misstänkte. Som Sveriges advokatsamfund påtalar är det dock angeläget att sådana handlingar snarast möjligt görs tillgängliga för den misstänkte och försvararen. För att syftet med direktivet ska uppfyllas bör dessutom polis och åklagare i den mån handlingar som ligger till grund för beslutet om frihetsberövande inte har hunnit färdigställas i möjligaste mån upplysa den misstänkte om innehållet i dessa handlingar. Även detta tydliggörs genom att uttrycket omständigheter används i bestämmelsen. För att den anhållne ska ha en ovillkorlig rätt att ta del av de omständigheter som ligger till grund för anhållningsbeslutet är det också nödvändigt att reglera hur insynsrätten enligt rättegångsbalken förhåller sig till eventuell sekretess. Genom den ändring i rättegångsbalken som föreslås kommer den som anhålls att ha rätt att ta del av de omständigheter som ligger till grund för beslutet om anhållande. För att rätten att ta del av detta material ska vara ovillkorlig bör det emellertid framgå av offentlighets- och sekretesslagen att denna insynsrätt inte heller kan begränsas på grund av sekretess. Ett sätt att åstadkomma detta är att ändra lydelsen i 10 kap. 3 § andra stycket andra meningen OSL så att det tydligt framgår att den inte endast omfattar slutliga avgöranden av mål eller ärenden. Genom att bestämmelsen i sig inte grundar någon rätt till insyn kan en sådan ändring göras utan att det ger några oönskade effekter i fråga om omfattningen av parters rätt till insyn. Exempelvis ger rättegångsbalken inte den misstänkte någon rätt att ta del av de omständigheter som ligger till grund för ett beslut om att lägga ned en förundersökning. Någon sådan insynsrätt kan knappast heller grundas på allmänna rättsgrundsatser eller i de allmänna rättssäkerhetskrav som kommer till uttryck i bl.a. Europakonventionen. Kollisionsbestämmelsen är därför över huvud taget inte tillämplig i sådana situationer. Samma sak gäller även i fråga om andra beslut som fattas av brottsutredande myndighet under en pågående förundersökning. Det innebär att det, i de fall det saknas en uttrycklig reglering som ger en misstänkt rätt att ta del av omständigheter som ligger till grund för ett beslut av en brottsutredande myndighet under en pågående förundersökning, normalt inte heller finns någon sådan insynsrätt. Sammanfattningsvis föreslås att rätten för den som anhålls att ta del av de omständigheter som ligger till grund för beslutet om anhållande inte ska kunna begränsas vare sig på grund av men för utredningen eller på grund av sekretess. Häktning Det finns inte några uttryckliga bestämmelser om kommunikation av handlingar som ges in till domstol vid häktningsförhandlingar. Att en misstänkt har rätt att ta del av det material som ligger till grund för en domstols avgörande är emellertid en sådan grundläggande princip att den har ansetts följa av grunderna för rättegångsbalken (Thomas Bring och Christian Diesen, Förundersökning, 2009, s. 586 och SOU 2010:14 s. 300). Denna rätt följer dessutom av artikel 5 Europakonventionen. Det är således ett krav vid frihetsberövande på grund av misstanke om brott att den misstänkte utan dröjsmål får frihetsberövandet prövat i ett kontradiktoriskt domstolsförfarande. Europadomstolen har ansett det vara en kränkning av artikel 5.4 att åklagare och domstol har haft tillgång till aktmaterial som försvaret vägrats tillgång till (Europadomstolens avgöranden den 13 februari 2001 i mål Garcia Alva mot Tyskland, no. 23541/94, Lietzow mot Tyskland, no. 24479/94, ECHR 2001-I, och Schöps mot Tyskland, no. 25116/94, ECHR 2001-I). En rätt till partsinsyn när det gäller handlingar som ligger till grund för ett häktningsbeslut kan alltså, utöver att denna rätt följer av grunderna för rättegångsbalken, också härledas från Europakonventionen (jfr även NJA 1983 C 7 och JO 1995/96 s. 29). I denna del uppfyller alltså gällande rätt direktivets krav. I förtydligande syfte bör det emellertid enligt regeringen uttryckligen anges att även den som häktas (och inte bara den som anhålls) har en ovillkorlig rätt att ta del av de omständigheter som ligger till grund för ett beslut om häktning. Den omständigheten att det uttryckligen regleras att den som häktas har rätt att ta del av de omständigheter som ligger till grund för beslutet om häktning innebär inte att den misstänktes rätt att ta del av processmaterial i förhållande till beslut om andra tvångsmedel under rättegången förändras. Inte heller innebär regleringen någon förändring i övrigt av partsinsynen i domstolsförfaranden. Nästa fråga är emellertid om denna rätt till insyn kan begränsas på grund av sekretess. Europadomstolen har i nämnda domar förklarat att utredningens behov i viss utsträckning kan tala för sekretess, men att information som är väsentlig för häktningsfrågan i lämplig form måste göras tillgänglig för försvararen. Som det redogörs för i avsnittet om anhållande regleras i svensk rätt frågan om en parts rätt till insyn kan begränsas på grund av sekretess i kollisionsbestämmelsen i 10 kap. 3 § OSL. Denna bestämmelse är tillämplig trots att rätten till insyn i det material som ligger till grund för beslut i häktningsfrågan enligt gällande ordning inte framgår uttryckligen av rättegångsbalken. Genom den ändring som föreslås i bestämmelsen andra stycket andra meningen som innebär att inte endast slutliga avgöranden omfattas tydliggörs att sekretess aldrig kan innebära begränsning i en parts rätt enligt rättegångsbalken att få del av de omständigheter som ligger till grund för ett häktningsbeslut. Den misstänktes rätt till insyn i de förhållanden som domstolen lägger till grund för ett beslut om häktning kommer alltså även fortsättningsvis att vara ovillkorlig. Bestämmelsens placering i rättegångsbalken I 23 kap. 18 § RB regleras vilken rätt till insyn i och inflytande över förundersökningen som en misstänkt har. Den föreslagna regleringen kompletterar den bestämmelsen genom att den ger den som anhålls eller häktas en mer omfattande rätt till insyn. Detta talar för att placera en sådan bestämmelse i 23 kap. RB. Bestämmelsen kommer emellertid att rikta sig både till brottsutredande myndigheter och till domstolar och den kommer att vara tillämplig även när en misstänkt frihetsberövas sedan förundersökningen avslutats och åtal väckts. Det är därför naturligare att placera den i 24 kap. RB som innehåller regler om anhållande och häktning. I 24 kap. 9 § RB anges att den som grips eller anhålls ska få besked om det brott som han eller hon är misstänkt för samt grunden för frihetsberövandet. Även den nu föreslagna bestämmelsen ger den frihetsberövade rättigheter och den bör därför placeras i en ny 24 kap. 9 a § RB. Mot bakgrund av den nära kopplingen till 23 kap. 18 § RB bör dock i den paragrafen tas in en hänvisning till den nya bestämmelsen. 7 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag och bedömning: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 juni 2014. Det behövs inte några övergångsbestämmelser. Promemorians förslag och bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig i denna del. Skälen för regeringens förslag och bedömning: I artikel 11 i direktivet om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden anges att medlemsstaterna senast den 2 juni 2014 ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet. Regeringen föreslår därför att författningsförslagen ska träda i kraft den 1 juni 2014. När det gäller processrättslig lagstiftning är huvudregeln att nya regler blir omedelbart gällande. Det innebär att sådana regler ska tillämpas på varje processuell företeelse som inträffar efter det att regleringen har trätt i kraft. Det finns inte anledning att här frångå denna huvudregel. Några övergångsbestämmelser behövs alltså inte. 8 Kostnader och andra konsekvenser Regeringens bedömning: De eventuella kostnadsökningar som författningsförslagen leder till bör rymmas inom befintliga anslag. För den enskilde som misstänks för brott kan förslagen väntas leda till ökad tydlighet och rättssäkerhet. Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har yttrat sig i denna del. Rikspolisstyrelsen och Säkerhetspolisen pekar på att en ökad informationsskyldighet kan komma att innebära en något ökad arbetsbelastning för de brottsutredande myndigheterna. Skälen för regeringens bedömning: Förslagen i propositionen innebär i huvudsak att en misstänkt ska ha rätt att få tillgång till sådant utredningsmaterial som ligger till grund för ett frihetsberövande. Detta kan komma att medföra en viss ökad arbetsbelastning för de brottsutredande myndigheterna. De eventuellt tillkommande kostnaderna för dessa myndigheter bedöms emellertid vara så marginella att de ryms inom ramen för befintliga anslag. Förslagen bör också leda till att handläggningen av förundersökningar och brottmål i domstol blir ännu mer förutsebar och rättssäker för den som misstänks för brott. 9 Författningskommentar 9.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 23 kap. 18 § När förundersökningen har kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet, ska den misstänkte, då han eller hon hörs, underrättas om misstanken. Den misstänkte och hans eller hennes försvarare har rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av det som har förekommit vid undersökningen. De har vidare rätt att ange den utredning som de anser är önskvärd och i övrigt anföra det som de anser är nödvändigt. Underrättelse om detta ska lämnas eller sändas till den misstänkte och hans eller hennes försvarare, varvid de ska ges skäligt rådrum. Åtal får inte beslutas innan detta har skett. På begäran av den misstänkte eller hans eller hennes försvarare ska förhör eller annan utredning äga rum, om detta kan antas vara av betydelse för undersökningen. Om en sådan begäran avslås, ska skälen för detta anges. Innan åklagaren beslutar i fråga om åtal, får han eller hon hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte eller hans eller hennes försvarare, om detta kan antas vara till fördel för åtalsbeslutet eller för sakens fortsatta handläggning i övrigt. I fråga om rätten för den som anhålls eller häktas att ta del av det som har förekommit vid förundersökningen gäller även 24 kap. 9 a §. Paragrafen innehåller regler om den misstänktes rätt till insyn i och inflytande över förundersökningen. Övervägandena finns i avsnitt 6.3. Huvudregeln om den misstänktes rätt att ta del av vad som har förekommit vid förundersökningen från och med att han eller hon har underrättats om skälig misstanke finns i första stycket. Eftersom 24 kap. 9 a § ger den som har frihetsberövats en mer omfattande rätt till insyn hänvisas i fjärde stycket till den bestämmelsen. Övriga ändringar är endast språkliga. 24 kap. 9 a § Den som anhålls eller häktas har rätt att ta del av de omständigheter som ligger till grund för beslutet om anhållande eller häktning. Paragrafen, som är ny, reglerar rätten till insyn för den som har frihetsberövats med anledning av misstanke om brott. Övervägandena finns i avsnitt 6.3. Av bestämmelsen framgår att den som anhålls eller häktas ska ha rätt att ta del av de omständigheter som ligger till grund för beslutet om anhållande eller häktning. Bestämmelsen ger den som har frihetsberövats en mer omfattande insynsrätt än 23 kap. 18 §. Rätten att ta del av de omständigheter som ligger till grund för ett beslut om anhållande eller häktning är ovillkorlig, dvs. insynen kan inte begränsas med hänsyn till utredningen. När det gäller beslut om häktning är det fråga om en kodifiering av gällande rätt. Att rätten till insyn inte heller kan begränsas på grund av sekretess framgår av 10 kap. 3 § andra stycket OSL. Innebörden av att den frihetsberövade ska ha rätt att ta del av de omständigheter som ligger till grund för beslutet om anhållande eller häktning är att han eller hon ska ha rätt att ta del av handlingar som är nödvändiga för att en effektiv prövning av beslutet ska kunna komma till stånd. Om sådana handlingar inte har hunnit färdigställas ska den misstänkte i möjligaste mån upplysas om innehållet i dessa. Om en misstänkt begär att få del av utredningsmaterial som legat till grund för ett anhållningsbeslut ska åklagaren alltså tillhandahålla sådant utredningsmaterial som legat till grund för beslutet och som vid tidpunkten för anhållningsbeslutet varit tillgängligt för åklagaren. I den mån utredningsmaterial, eller delar av utredningsmaterial, inte har haft någon betydelse för åklagarens anhållningsbeslut styrs den misstänktes insynsrätt av 23 kap. 18 §. Att utredningsmaterial ska göras tillgängligt för den misstänkte innebär inte att den misstänkte har rätt till en egen kopia av detta material. Utredningsmaterialet ska tillhandahållas på det sätt som bedöms mest lämpligt i det enskilda fallet. 9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:152) om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten 1 § Om en utlänning berövas friheten efter beslut av en myndighet, ska den som ansvarar för verkställigheten av beslutet på begäran av utlänningen utan dröjsmål underrätta hans eller hennes hemlands konsulat om frihetsberövandet och vidarebefordra meddelanden från honom eller henne till konsulatet. När en utlänning har berövats friheten ska han eller hon utan dröjsmål upplysas om sin rätt att begära att konsulatet ska underrättas om frihetsberövandet och om sina möjligheter att få meddelanden till konsulatet vidarebefordrade. Om en utlänning har berövats friheten med anledning av misstanke om brott, ska en sådan upplysning lämnas skriftligen på ett språk som han eller hon förstår. Han eller hon har rätt att behålla den skriftliga informationen så länge frihetsberövandet varar. Paragrafen innehåller regler om rätten för frihetsberövade utlänningar att underrätta sitt hemlands konsulat om frihetsberövandet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. Tillägget i paragrafens andra stycke innebär att en utlänning som har frihetsberövats på grund av misstanke om brott skriftligen ska underrättas om sin rätt att kontakta sitt hemlands konsulat. Den misstänkte ska få denna information på ett språk som han eller hon förstår. Han eller hon ska också ha rätt att behålla den skriftliga informationen så länge frihetsberövandet varar. Andra frihetsberövanden berörs inte av tillägget. Av det befintliga kravet på att en sådan upplysning ska lämnas utan dröjsmål får anses följa att då en misstänkt har gripits en sådan skriftlig underrättelse inte behöver lämnas förrän ett beslut om anhållande har fattats (jfr prop. 1988/89:74 s. 20). Om skriftlig rättighetsinformation inte finns tillgänglig på ett språk som den misstänkte förstår bör han eller hon muntligen upplysas om sin rätt att kontakta sitt hemlands konsulat. Skriftlig rättighetsinformation på ett språk som den misstänkte förstår bör därefter tillhandahållas så snart en sådan översättning finns tillgänglig. I förhållande till vissa länder gäller särskilda bestämmelser i fråga om underrättelseskyldighet som går längre än bestämmelserna i lagen (1989:152) om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten (se övergångsbestämmelserna till nämnda lag). Dessa särskilda bestämmelser innebär att i förhållande till de aktuella länderna ska underrättelse lämnas till den frihetsberövades hemlandskonsulat oavsett vad den frihetsberövade har för önskemål i den frågan. Den skriftliga informationen till den frihetsberövade bör utformas med beaktande av detta. Övriga ändringar är endast språkliga. 9.3 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 10 kap. 3 § Sekretess hindrar inte att en enskild eller en myndighet som är part i ett mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet och som på grund av sin partsställning har rätt till insyn i handläggningen, tar del av en handling eller annat material i målet eller ärendet. En sådan handling eller ett sådant material får dock inte lämnas ut till parten i den utsträckning det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. I sådana fall ska myndigheten på annat sätt lämna parten upplysning om vad materialet innehåller i den utsträckning det behövs för att parten ska kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen ska skydda. Sekretess hindrar aldrig att en part i ett mål eller ärende tar del av en dom eller ett beslut i målet eller ärendet. Inte heller innebär sekretess någon begränsning i en parts rätt enligt rättegångsbalken att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande i ett mål eller ärende. Om det i lag finns bestämmelser som avviker från första eller andra stycket gäller de bestämmelserna. Paragrafen innehåller regler om vad som gäller när det råder sekretess för uppgifter som omfattas av parts insynsrätt enligt någon förfarandereglering eller som annars följer av praxis eller allmänna rättsgrundsatser. Övervägandena finns i avsnitt 6.3. Ändringen i paragrafens andra stycke innebär att inte endast slutliga avgöranden i mål eller ärenden omfattas av bestämmelsen. Även beslut under förundersökning och rättegång omfattas. Bestämmelsen ger dock inte i sig någon rätt till insyn i förfaranden enligt rättegångsbalken, utan rätten till insyn måste grunda sig på rättegångsbalken eller de principer som den vilar på. Genom den nya regleringen i 24 kap. 9 a § RB som anger att den som anhålls eller häktas har rätt att ta del av de omständigheter som ligger till grund för beslutet om anhållande eller häktning, införs en uttrycklig sådan rätt till insyn. Av nu aktuell bestämmelse kommer därmed att följa att rätten för den som har frihetsberövats att ta del av sådana omständigheter inte kommer att kunna begränsas på grund av sekretess. Övriga ändringar är endast språkliga. Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden Sammanfattning av promemorian Genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (Ds 2013:18) I promemorian lämnas förslag till genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden. I promemorian föreslås att den som är skäligen misstänkt för brott ska underrättas om vissa processuella rättigheter i samband med att han eller hon underrättas om misstanken. Förutom den rätt som enligt gällande ordning finns att bli underrättad om rätten till försvarare ska underrättelse lämnas om bl.a. rätten till insyn i utredningen och rätten att inte behöva yttra sig över misstanken. När en misstänkt har anhållits eller häktats ska sådan information lämnas skriftligen. Den skriftliga informationen vid frihetsberövanden ska även innehålla information om bl.a. rätten att få en anhörig underrättad om frihetsberövandet och rätten till hälso- och sjukvård. Att förundersökningsmyndigheter ska informera misstänkta om dessa rättigheter bör enligt promemorian huvudsakligen regleras i förundersökningskungörelsen (1947:948). Det föreslås också att det i rättegångsbalken ska regleras att den som anhålls eller häktas ska ha en ovillkorlig rätt att ta del av de omständigheter som ligger till grund för beslutet om frihetsberövande. Författningsändringarna föreslås träda i kraft den 1 juni 2014. Författningsförslag i promemorian Genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (Ds 2013:18) 1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 23 kap. 18 § ska ha följande lydelse, dels att det i balken ska införas en ny paragraf, 24 kap. 9 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 23 kap. 18 § Då förundersökningen kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet, skall han, då han hörs, underrättas om misstanken. Den misstänkte och hans försvarare har rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som har förekommit vid undersökningen. De har vidare rätt att ange den utredning de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt. Underrättelse härom skall lämnas eller sändas till den misstänkte och hans försvarare, varvid skäligt rådrum skall beredas dem. Åtal får inte beslutas, innan detta har skett. På begäran av den misstänkte eller hans försvarare skall förhör eller annan utredning äga rum, om detta kan antas vara av betydelse för undersökningen. Om en sådan begäran avslås, skall skälen för detta anges. Innan åklagaren beslutar i fråga om åtal, får han hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte eller hans försvarare, om detta kan antas vara till fördel för åtalsbeslutet eller för sakens fortsatta handläggning i övrigt. Då förundersökningen kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet, ska den misstänkte, då han eller hon hörs, underrättas om misstanken. Den misstänkte och hans eller hennes försvarare har rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som har förekommit vid undersökningen. De har vidare rätt att ange den utredning de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt. Underrättelse härom ska lämnas eller sändas till den misstänkte och försvararen, varvid skäligt rådrum ska beredas dem. Åtal får inte beslutas, innan detta har skett. På begäran av den misstänkte eller försvararen ska förhör eller annan utredning äga rum, om detta kan antas vara av betydelse för undersökningen. Om en sådan begäran avslås, ska skälen för detta anges. Innan åklagaren beslutar i fråga om åtal, får åklagaren hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte eller försvararen, om detta kan antas vara till fördel för åtalsbeslutet eller för sakens fortsatta handläggning i övrigt. I fråga om rätten för den som anhålls eller häktas att ta del av vad som har förekommit vid förundersökningen gäller även 24 kap. 9 a §. 24 kap. 9 a § Den som anhålls eller häktas har rätt att ta del av de omständigheter som ligger till grund för beslutet om anhållande eller häktning. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2014. 2 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) att 10 kap. 3 § ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 kap. 3 § Sekretess hindrar inte att en enskild eller en myndighet som är part i ett mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet och som på grund av sin partsställning har rätt till insyn i handläggningen, tar del av en handling eller annat material i målet eller ärendet. En sådan handling eller ett sådant material får dock inte lämnas ut till parten i den utsträckning det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. I sådana fall ska myndigheten på annat sätt lämna parten upplysning om vad materialet innehåller i den utsträckning det behövs för att parten ska kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen ska skydda. Sekretess hindrar aldrig att en part i mål eller ärende tar del av dom eller beslut i målet eller ärendet. Inte heller innebär sekretess begränsning i en parts rätt enligt rättegångsbalken att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller ärende. Sekretess hindrar aldrig att en part i mål eller ärende tar del av dom eller beslut i målet eller ärendet. Inte heller innebär sekretess begränsning i en parts rätt enligt rättegångsbalken att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande i mål eller ärende. Om det i lag finns bestämmelser som avviker från första eller andra stycket gäller de bestämmelserna. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2014. 3 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:152) om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1989:152) om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten att 1 § ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Om en utlänning berövas friheten efter beslut av en myndighet, skall den som ansvarar för verkställigheten av beslutet på begäran av utlänningen utan dröjsmål underrätta hans hemlands konsulat om frihetsberövandet samt vidarebefordra meddelanden från honom till konsulatet. När en utlänning har berövats friheten skall han utan dröjsmål upplysas om sin rätt att begära att konsulatet skall underrättas om frihetsberövandet och om sina möjligheter att få meddelanden till konsulatet vidarebefordrade. Om en utlänning berövas friheten efter beslut av en myndighet, ska den som ansvarar för verkställigheten av beslutet på begäran av utlänningen utan dröjsmål underrätta hans eller hennes hemlands konsulat om frihetsberövandet samt vidarebefordra meddelanden från honom eller henne till konsulatet. När en utlänning har berövats friheten ska han eller hon utan dröjsmål upplysas om sin rätt att begära att konsulatet ska underrättas om frihetsberövandet och om sina möjligheter att få meddelanden till konsulatet vidarebefordrade. Om en utlänning berövats friheten med anledning av misstanke om brott ska en sådan upplysning lämnas skriftligen på ett språk som han eller hon förstår. Han eller hon har rätt att behålla informationen så länge frihetsberövandet består. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2014. 4 Förslag till förordning om ändring i förundersökningskungörelsen (1947:948) Härigenom föreskrivs i fråga om förundersökningskungörelsen (1947:948) dels att nuvarande 12 a § ska betecknas 12 b §, dels att 12 § ska ha följande lydelse, dels att det i kungörelsen ska införas en ny paragraf, 12 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 12 § I samband med att den som skäligen misstänkes för brott underrättas om misstanken skall han erhålla underrättelse om att för brott misstänkt är berättigad att redan under förundersökningen anlita biträde av försvarare samt att under vissa förutsättningar offentlig försvarare kan förordnas. I samband med att den som skäligen misstänks för brott underrättas om misstanken ska han eller hon också underrättas om sin rätt att - anlita biträde av försvarare och att under vissa förutsättningar få en offentlig försvarare förordnad, - få information om förändringar av misstanken och ta del av utredningsmaterial i den utsträckning som följer av 23 kap. 18 § rättegångsbalken, - vid behov biträdas av tolk och få handlingar som är väsentliga för att kunna ta tillvara sin rätt översatta, och - inte behöva yttra sig över misstanken. Den misstänkte ska få informationen på ett språk som han eller hon förstår. Om det enligt 23 kap. 22 § rättegångsbalken inte har genomförts en förundersökning ska den misstänkte underrättas enligt första stycket senast när åtal väcks eller i samband med att en klagan om undanröjande av ett strafföreläggande eller ett föreläggande av ordningsbot ges in till domstol. 12 a § Den som anhålls eller häktas ska få skriftlig information om de rättigheter som anges i 12 § och om sin rätt - att enligt 24 kap. 21 a § rättegångsbalken få en anhörig eller annan nära person underrättad om frihetsberövandet, - till hälso- och sjukvård enligt 5 kap. 1 § häkteslagen (2010:611), och - att inom den tid som sägs i 24 kap. rättegångsbalken få ett anhållningsbeslut prövat vid en häktningsförhandling och frågan om häktning omprövad av domstol. Den anhållne eller häktade ska få informationen på ett språk som han eller hon förstår och ha rätt att behålla den så länge frihetsberövandet består. Denna förordning träder i kraft den 1 juni 2014 Förteckning över remissinstanserna (Ds 2013:18) Remissinstanser vid remiss av promemorian Genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (Ds 2013:18) Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Riksdagens ombudsmän, Hovrätten för Västra Sverige, Helsingborgs tingsrätt, Jönköpings tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Umeå tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Justitiekanslern, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Säkerhetspolisen, Kriminalvården, Kustbevakningen, Tullverket, Skatteverket, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Juridiska fakulteten vid Örebro universitet och Sveriges advokatsamfund. Centrum för rättvisa har inbjudits att lämna synpunkter men har avstått från att yttra sig. Lagrådsremissens lagförslag 1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 23 kap. 18 § ska ha följande lydelse, dels att det i balken ska införas en ny paragraf, 24 kap. 9 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 23 kap. 18 § Då förundersökningen kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet, skall han, då han hörs, underrättas om misstanken. Den misstänkte och hans försvarare har rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som har förekommit vid undersökningen. De har vidare rätt att ange den utredning de anser önskvärd och i övrigt anföra vad de anser nödvändigt. Underrättelse härom skall lämnas eller sändas till den misstänkte och hans försvarare, varvid skäligt rådrum skall beredas dem. Åtal får inte beslutas, innan detta har skett. På begäran av den misstänkte eller hans försvarare skall förhör eller annan utredning äga rum, om detta kan antas vara av betydelse för undersökningen. Om en sådan begäran avslås, skall skälen för detta anges. Innan åklagaren beslutar i fråga om åtal, får han hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte eller hans försvarare, om detta kan antas vara till fördel för åtalsbeslutet eller för sakens fortsatta handläggning i övrigt. När förundersökningen kommit så långt att någon skäligen misstänks för brottet, ska den misstänkte, då han eller hon hörs, underrättas om misstanken. Den misstänkte och hans eller hennes försvarare har rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av vad som har förekommit vid undersökningen. De har vidare rätt att ange den utredning som de anser är önskvärd och i övrigt anföra vad de anser är nödvändigt. Underrättelse om detta ska lämnas eller sändas till den misstänkte och hans eller hennes försvarare, varvid de ska ges skäligt rådrum. Åtal får inte beslutas innan detta har skett. På begäran av den misstänkte eller hans eller hennes försvarare ska förhör eller annan utredning äga rum, om detta kan antas vara av betydelse för undersökningen. Om en sådan begäran avslås, ska skälen för detta anges. Innan åklagaren beslutar i fråga om åtal, får han eller hon hålla ett särskilt sammanträde med den misstänkte eller hans eller hennes försvarare, om detta kan antas vara till fördel för åtalsbeslutet eller för sakens fortsatta handläggning i övrigt. I fråga om rätten för den som anhålls eller häktas att ta del av vad som har förekommit vid förundersökningen gäller även 24 kap. 9 a §. 24 kap. 9 a § Den som anhålls eller häktas har rätt att ta del av de omständigheter som ligger till grund för beslutet om anhållande eller häktning. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2014. 2 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:152) om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1989:152) om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten att 1 § ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Om en utlänning berövas friheten efter beslut av en myndighet, skall den som ansvarar för verkställigheten av beslutet på begäran av utlänningen utan dröjsmål underrätta hans hemlands konsulat om frihetsberövandet samt vidarebefordra meddelanden från honom till konsulatet. När en utlänning har berövats friheten skall han utan dröjsmål upplysas om sin rätt att begära att konsulatet skall underrättas om frihetsberövandet och om sina möjligheter att få meddelanden till konsulatet vidarebefordrade. Om en utlänning berövas friheten efter beslut av en myndighet, ska den som ansvarar för verkställigheten av beslutet på begäran av utlänningen utan dröjsmål underrätta hans eller hennes hemlands konsulat om frihetsberövandet och vidarebefordra meddelanden från honom eller henne till konsulatet. När en utlänning har berövats friheten ska han eller hon utan dröjsmål upplysas om sin rätt att begära att konsulatet ska underrättas om frihetsberövandet och om sina möjligheter att få meddelanden till konsulatet vidarebefordrade. Om en utlänning har berövats friheten med anledning av misstanke om brott, ska en sådan upplysning lämnas skriftligen på ett språk som han eller hon förstår. Han eller hon har rätt att behålla den skriftliga informationen så länge frihetsberövandet varar. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2014. 3 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) att 10 kap. 3 § ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 kap. 3 § Sekretess hindrar inte att en enskild eller en myndighet som är part i ett mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet och som på grund av sin partsställning har rätt till insyn i handläggningen, tar del av en handling eller annat material i målet eller ärendet. En sådan handling eller ett sådant material får dock inte lämnas ut till parten i den utsträckning det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. I sådana fall ska myndigheten på annat sätt lämna parten upplysning om vad materialet innehåller i den utsträckning det behövs för att parten ska kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen ska skydda. Sekretess hindrar aldrig att en part i mål eller ärende tar del av dom eller beslut i målet eller ärendet. Inte heller innebär sekretess begränsning i en parts rätt enligt rättegångsbalken att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande av mål eller ärende. Sekretess hindrar aldrig att en part i ett mål eller ärende tar del av en dom eller ett beslut i målet eller ärendet. Inte heller innebär sekretess någon begränsning i en parts rätt enligt rättegångsbalken att få del av alla omständigheter som läggs till grund för avgörande i ett mål eller ärende. Om det i lag finns bestämmelser som avviker från första eller andra stycket gäller de bestämmelserna. Denna lag träder i kraft den 1 juni 2014. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2014-01-24 Närvarande: F.d. justitierådet Leif Thorsson samt justitieråden Gudmund Toijer och Olle Stenman. Misstänktas rätt till insyn vid frihetsberövanden Enligt en lagrådsremiss den 16 januari 2014 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i rättegångsbalken, 2. lag om ändring i lagen (1989:152) om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten, 3. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige David Oredsson. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Det remitterade förslaget avses genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till infor-mation vid straffrättsliga förfaranden. Förslagen är begränsade till situationer där den misstänkte har berövats friheten eftersom det har ansetts att svenska straffprocessuella regler i andra situationer uppfyller direktivets krav på information. Direktivet utgör åtgärd B i färdplanen för att stärka misstänkta eller tilltalade personers processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden. Åtgärd A om översättning och tolkning behandlades i prop. 2012/13:132, som överlämnades den 21 mars 2013. Regeringen uttalar bl.a. att det där aktuella direktivet bör tolkas utifrån vedertagna definitioner inom straffrätten och i överensstämmelse med hur svensk rätt på området är uppbyggd. Det finns enligt propositionen (s. 14 ff.) inte något i direktivets utformning som tyder på att avsikten har varit att dess tillämpningsområde i samtliga avseenden ska överensstämma med tillämpningsområdet för Europakonventionens bestämmelser. Vidare redovisas regeringens slutsats att direktivet inte kan anses omfatta administrativa förfaranden där det kan fattas beslut om åtgärder som kan följa av ett brott, t.ex. körkortsingripanden och uttag av skattetillägg. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2013 s. 502 den 11 juni 2013 konstaterat bl.a. att förfarandet för uttagande av skattetillägg har ansetts vara straffrättsligt vid en tillämpning av Europakonventionens artikel 6 om rätten till en rättvis rättegång och artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet om rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger. Bedömningen blev densamma beträffande bestämmelsen i artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, när det gäller rätten att inte bli dömd eller straffad två gånger för samma brott. Högsta domstolen pekade också på sambandet mellan Europakonventionen och fördraget om Europeiska unionen. Enligt artikel 6.3 i fördraget ska de grundläggande rättigheterna såsom de garanteras i Europakonventionen och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner ingå i unionsrätten som allmänna principer. Högsta förvaltningsdomstolen har gjort motsvarande bedömningar i dom den 29 oktober 2013 (HFD 2013 ref. 71). Av artikel 53 i rättighetsstadgan framgår att stadgan inte får tolkas som att den inskränker eller inkräktar på de mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som följer av bl.a. Europakonventionen. Rättighetsstadgan riktar sig med beaktande av subsidiaritetsprincipen till unionens institutioner och medlemsstaterna när de tillämpar unionsrätten (artikel 51). Det nu aktuella direktivet från år 2012 bör tolkas mot den bakgrunden (artikel 10). Det kan konstateras också att direktivet har införts med hänvisning till artikel 6 i Europakonventionen och de motsvarande bestämmelserna i stadgan, artiklarna 47 och 48 (se direktivet, skäl 5, 14 och 42). Det sagda innebär att de bedömningar som gjordes före domstolarnas avgöranden inte utan vidare kan läggas till grund för ett ställningstagande till frågan om det nu aktuella direktivets tillämpningsområde. Den föreliggande remissen innehåller inte någon analys av det nya rättsläget, varför det inte finns tillräckligt underlag för att bedöma om förslagen fullt ut genomför direktivet. Lagrådet har emellertid inte några invändningar mot de nu föreslagna lagändringarna i och för sig. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 2014 Närvarande: Statsråden Björklund, ordförande, Ask, Larsson, Erlandsson, Hägglund, Björling, Ohlsson, Norman, Attefall, Engström, Kristersson, Elmsäter-Svärd, Ullenhag, Hatt, Arnholm, Svantesson Föredragande: statsrådet Ask Regeringen beslutar proposition Misstänktas rätt till insyn vid frihetsberövanden Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Lag om ändring i rättegångsbalken 32010L0064 Lag om ändring i lagen (1989:152) om underrättelseskyldighet m.m. när utlänningar är berövade friheten 32010L0064 Lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 32010L0064 Prop. 2013/14:157 Prop. 2013/14:157 2 55 1 Prop. 2013/14:157 Bilaga 1 Prop. 2013/14:157 Bilaga 1 Prop. 2013/14:157 Bilaga 2 Prop. 2013/14:157 Bilaga 3 Prop. 2013/14:157 Bilaga 3 Prop. 2013/14:157 Bilaga 4 Prop. 2013/14:157 Bilaga 5 Prop. 2013/14:157 Bilaga 5 Prop. 2013/14:157 Bilaga 6 Prop. 2013/14:157 Bilaga 6 Prop. 2013/14:157 Prop. 2013/14:157