Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2013/14:197 Ändringar i utlänningslagen med anledning av den omarbetade Dublinförordningens ikraftträdande Prop. 2013/14:197 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 20 mars 2014 Fredrik Reinfeldt Beatrice Ask (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås bl.a. en ändring av bestämmelserna i utlänningslagen (2005:716) om när en asylansökan får avvisas. Den föreslagna ändringen innebär ett genomförande i svensk rätt av artikel 33.2 a i det omarbetade asylprocedurdirektivet, som medger att en asylansökan får nekas prövning om sökanden har status som alternativt skyddsbehövande i en annan EU-stat. En sådan ändring är nödvändig för att bestämmelserna om när en asylansökan får avvisas ska stämma överens med bestämmelserna om när ett beslut om överföring av en asylsökande kan fattas enligt den omarbetade Dublinförordningen. Förordningen är tillämplig från och med den 1 januari 2014. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2014. Propositionen bygger på en överenskommelse mellan regeringen och Miljöpartiet de gröna. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 3 2 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) 4 3 Ärendet och dess beredning 6 4 Det gemensamma europeiska asylsystemet 7 4.1 Den första etappen 7 4.2 Den andra etappen 9 5 Nu gällande ordning för asylansökningar från personer som har status som skyddsbehövande i en annan EU-stat 10 6 Asylansökningar från personer som har status som alternativt skyddsbehövande i en annan EU-stat efter den omarbetade Dublinförordningens ikraftträdande 11 7 Tillämpliga bestämmelser vid beslut om överföring enligt den omarbetade Dublinförordningen 13 8 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 13 9 Kostnader och andra konsekvenser 15 10 Författningskommentar 15 Bilaga 1 Det omarbetade asylprocedurdirektivet 18 Bilaga 2 Den omarbetade Dublinförordningen 54 Bilaga 3 Sammanfattning av utkastet till lagrådsremiss 83 Bilaga 4 Lagförslaget i utkastet till lagrådsremiss 84 Bilaga 5 Förteckning över remissinstanserna 86 Bilaga 6 Lagrådets yttrande 87 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 mars 2014 88 Rättsdatablad 89 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716). 2 Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs att 1 kap. 9 § och 5 kap. 1 b § utlänningslagen (2005:716) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 9 § Vad som föreskrivs om avvisning och utvisning i denna lag gäller i tillämpliga delar också för beslut om överföring enligt rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (Dublinförordningen). Det som föreskrivs om avvisning och utvisning i denna lag gäller i tillämpliga delar också för beslut om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning) (Dublinförordningen). 5 kap. 1 b § En asylansökan får avvisas om sökanden 1. i en annan EU-stat har förklarats vara flykting, 1. i en annan EU-stat har förklarats vara flykting eller alternativt skyddsbehövande, 2. i ett land som inte är en EU-stat har förklarats vara flykting eller har motsvarande skydd, om sökanden kommer att släppas in i det landet och där är skyddad mot förföljelse och mot att sändas vidare till ett annat land där han eller hon riskerar förföljelse, eller 3. kan sändas till ett land där han eller hon - inte riskerar att utsättas för förföljelse, - inte riskerar att utsättas för dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, - är skyddad mot att sändas vidare till ett land där han eller hon inte har motsvarande skydd, - har möjlighet att ansöka om skydd som flykting, och - har en sådan anknytning till det aktuella landet att det är rimligt för honom eller henne att resa dit. I fall som avses i första stycket 3 får dock ansökan inte avvisas om 1. sökanden har en make, ett barn eller en förälder som är bosatt i Sverige och sökanden inte har en lika nära familjeanknytning till det land dit verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan ske, eller 2. sökanden på grund av tidigare långvarig vistelse i Sverige med uppehållstillstånd eller uppehållsrätt har fått särskild anknytning hit och saknar sådan anknytning eller anknytning genom anhöriga i det land dit verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan ske. 1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2014. 2. För beslut om överföring enligt rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat gäller 1 kap. 9 § i sin äldre lydelse. 3. För asylansökningar på vilka rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat är tillämplig gäller 5 kap. 1 b § i sin äldre lydelse. 3 Ärendet och dess beredning Europaparlamentet och rådet antog den 26 juni 2013 direktivet 2013/32/EU om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning), det omarbetade asylprocedurdirektivet. Direktivet, som trädde i kraft den 19 juli 2013, ska vad avser merparten av bestämmelserna vara genomfört i medlemsstaterna senast den 20 juli 2015. Direktivet bifogas som bilaga 1. Den 26 juni 2013 antog också Europaparlamentet och rådet förordningen (EU) 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning), den omarbetade Dublinförordningen. Förordningen, som trädde i kraft den 19 juli 2013, ska tillämpas av medlemsstaterna sedan den 1 januari 2014. Förordningen bifogas som bilaga 2. Inom Justitiedepartementet upprättades i december 2013 ett utkast till lagrådsremiss Ändringar i utlänningslagen med anledning av den omarbetade Dublinförordningens ikraftträdande. En sammanfattning av utkastet till lagrådsremiss finns i bilaga 3. Lagförslagen i utkastet till lagrådsremiss finns i bilaga 4. Förslagen har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. En remissammanställning finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju2014/140/L7). Propositionen innehåller överväganden och förslag för att genomföra artikel 33.2 a i det omarbetade asylprocedurdirektivet. Därtill innehåller propositionen vissa överväganden och förslag med anledning av den omarbetade Dublinförordningen. Propositionen bygger på en överenskommelse mellan regeringen och Miljöpartiet de gröna. Lagrådet Regeringen beslutade den 6 mars 2014 att inhämta Lagrådets yttrande. Lagrådsremissens lagförslag stämmer överens med propositionens. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. 4 Det gemensamma europeiska asylsystemet 4.1 Den första etappen EU har sedan 1999 arbetat med att skapa ett gemensamt asylsystem som grundar sig på en fullständig tillämpning av 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning (Genèvekonventionen) och dess tilläggsprotokoll från den 31 januari 1967 (New York-protokollet). Den första etappen i det arbetet slutfördes genom antagandet av rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (skyddsgrundsdirektivet) och rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (asylprocedurdirektivet). År 2003 hade dessutom rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (nedan Dublinförordningen 343/2003) antagits. Under den första etappen av genomförandet av det gemensamma europeiska asylsystemet antogs också det s.k. mottagandedirektivet och den s.k. Eurodacförordningen. Skyddsgrundsdirektivet innehåller kriterierna för när en person ska anses vara i behov av internationellt skydd och bestämmelser om de rättigheter som följer med att internationellt skydd beviljas. I direktivet finns ett antal definitioner. Med internationellt skydd avses flyktingstatus och status som alternativt skyddsbehövande. Med flykting avses en tredjelandsmedborgare som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av det landets skydd, eller en statslös person som av samma skäl befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare hade sin vanliga vistelseort och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit och som inte omfattas av undantagsbestämmelserna i direktivets artikel 12. Med flyktingstatus avses en medlemsstats erkännande av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som flykting. Med person som uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande avses en tredjelandsmedborgare eller statslös person som inte uppfyller kraven för att betecknas som flykting, men där det finns grundad anledning att förmoda att den berörda personen, om han eller hon återsänds till sitt ursprungsland, eller, i fråga om en statslös person, till det land där han eller hon tidigare hade sin vanliga vistelseort, skulle utsättas för en verklig risk att lida allvarlig skada enligt artikel 15 och som inte omfattas av undantagen i artikel 17.1 och 17.2 och som inte kan, eller på grund av en sådan risk inte vill, begagna sig av det landets skydd. Med status som alternativt skyddsbehövande avses en medlemsstats erkännande av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person som en person som uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande. Med ansökan om internationellt skydd avses en ansökan om skydd som ges in till en medlemsstat av en tredjelandsmedborgare eller statslös person och där det finns skäl att anta att personen söker flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande och att denne inte uttryckligen ansöker om en annan typ av skydd som ligger utanför skyddsgrundsdirektivets tillämpningsområde och som kan omfattas av en separat ansökan. Asylprocedurdirektivet innehåller bestämmelser om de förfaranden som ska tillämpas vid handläggningen av asylansökningar som lämnas in på medlemsstaternas territorium. Med asylansökan avses enligt direktivet en ansökan som görs av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person och som kan förstås som en begäran om internationellt skydd från en medlemsstat i enlighet med Genèvekonventionen (dvs. en ansökan om flyktingstatus). En ansökan om internationellt skydd antas vara en asylansökan, om inte personen i fråga uttryckligen begär en annan typ av skydd som det kan ansökas om separat. I de fall en medlemsstat tillämpar ett förfarande där asylansökningar prövas både som ansökningar om status som flykting och som ansökningar om status som alternativt skyddsbehövande är dock direktivets bestämmelser tillämpliga under hela förfarandet. Skyddsgrundsdirektivet och asylprocedurdirektivet genomfördes i svensk rätt i januari 2010. I 4 kap. 1 och 2 §§ utlänningslagen (2005:716), UtlL, finns definitioner av flykting respektive alternativt skyddsbehövande som motsvarar definitionerna i skyddsgrundsdirektivet. I 4 kap. 3 och 3 a §§ UtlL finns bestämmelser om flyktingstatusförklaring respektive alternativ skyddsstatusförklaring. Dublinförordningen 343/2003 har som syfte att på ett tydligt och praktiskt genomförbart sätt avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som lämnas in av en tredjelandsmedborgare till någon medlemsstat och garantera faktisk tillgång till förfarandena för fastställande av flyktingstatus utan att äventyra målet att asylansökningar ska behandlas snabbt. En huvudprincip i förordningen är att en asylansökan ska prövas av en enda medlemsstat. Förordningen innehåller därför olika kriterier för vilken medlemsstat som ska vara ansvarig för prövningen av en asylansökan. Med asylansökan avses enligt förordningen en ansökan som har getts in av en tredjelandsmedborgare och som kan anses som en ansökan om internationellt skydd av en medlemsstat i enlighet med Genèvekonventionen (dvs. en ansökan om flyktingstatus). En ansökan om internationellt skydd ska antas vara en asylansökan, om inte tredjelandsmedborgaren uttryckligen begär en annan typ av skydd, som kan sökas särskilt. 4.2 Den andra etappen Samtliga rättsakter inom det europeiska asylsystemet har omförhandlats och omarbetade versioner har antagits. Omarbetningen har syftat bl.a. till ökad harmonisering och till att flyktingar och alternativt skyddsbehövande i största möjliga utsträckning ska behandlas lika såväl vad gäller förfarandet vid fastställande av status som vad gäller innehållet i det internationella skyddet. Den 13 december 2011 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (omarbetning), det omarbetade skyddsgrundsdirektivet. Direktivet trädde i kraft den 9 januari 2012 och skulle vara genomfört i medlemsstaterna senast den 21 december 2013. Den 26 juni 2013 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning), det omarbetade asylprocedurdirektivet. Direktivet trädde i kraft den 19 juli 2013 och ska när det gäller merparten av bestämmelserna vara genomfört i medlemsstaterna senast den 20 juli 2015 och sin helhet senast den 20 juli 2018. Direktivets bestämmelser är tillämpliga på ansökningar om internationellt skydd enligt skyddsgrundsdirektivet som lämnas in på medlemsstaternas territorium, dvs. såväl på ansökningar om status som flykting som på ansökningar om status som alternativt skyddsbehövande. Den 26 juni 2013 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning), den omarbetade Dublinförordningen. Förordningen är tillämplig på ansökningar om internationellt skydd enligt skyddsgrundsdirektivet som lämnats in i en av medlemsstaterna av en tredjelandsmedborgare eller en statslös person, dvs. såväl på ansökningar om status som flykting som på ansökningar om status som alternativt skyddsbehövande. Den trädde i kraft den 19 juli 2013 och är direkt tillämplig i medlemsstaterna sedan den 1 januari 2014. Den 26 juni 2013 antogs också Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/33/EU om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd (omarbetning), det omarbetade mottagandedirektivet, och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa, den omarbetade Eurodacförordningen. 5 Nu gällande ordning för asylansökningar från personer som har status som skyddsbehövande i en annan EU-stat En grundläggande princip i Dublinförordningen 343/2003 är att en asylansökan ska prövas av en enda medlemsstat (artikel 3.1). Enligt definitionen i artikel 2 c i förordningen avses med en asylansökan en ansökan som har getts in av en tredjelandsmedborgare och som kan anses som en ansökan om internationellt skydd i enlighet med Genèvekonventionen, dvs. flyktingstatus. En ansökan om internationellt skydd ska antas vara en asylansökan, om inte tredjelandsmedborgaren uttryckligen begär en annan typ av skydd, som kan sökas särskilt. Enligt definitionen i artikel 2 d i förordningen avses med en sökande eller en asylsökande en tredjelandsmedborgare som har gett in en asylansökan som ännu inte slutligt avgjorts. I Dublinförordningen 343/2003 finns kriterier för att avgöra vilken medlemsstat som ska vara ansvarig för att pröva en asylansökan. Om en medlemsstat befinns vara ansvarig enligt dessa kriterier ska den enligt artikel 16 i förordningen vara skyldig att a) överta en asylsökande som har gett in en ansökan i en annan medlemsstat, b) slutföra prövningen av asylansökan, c) återta en asylsökande vars ansökan är under prövning och som utan tillstånd befinner sig i en annan medlemsstat, d) återta en asylsökande som har återkallat en ansökan under prövning och gett in en asylansökan i en annan medlemsstat och e) återta en tredjelandsmedborgare vars asylansökan har avslagits och som utan tillstånd befinner sig i en annan medlemsstat. Om en medlemsstat utfärdar uppehållstillstånd till den asylsökande ska dessa skyldigheter överföras till den medlemsstaten. Om en person har ansökt om asyl och beviljats status som alternativt skyddsbehövande i en medlemsstat har han eller hon fått sin ansökan om asyl avslagen, eftersom definitionen av asylansökan har begränsats till att avse en ansökan om flyktingstatus enligt Genèvekonventionen. Eftersom man endast har rätt att få en asylansökan prövad av en medlemsstat ska den stat som bedömts vara ansvarig för prövningen återta en person som har fått sin ansökan avslagen och som sedan söker asyl på nytt i en annan medlemsstat. En medlemsstat är däremot inte skyldig att återta en person enligt Dublinförordningen 343/2003 om ansökan om asyl har bifallits, dvs. flyktingstatus har beviljats. För att åstadkomma att endast en medlemsstat prövar en asylansökan finns istället bestämmelser i asylprocedurdirektivet om att en medlemsstat inte behöver pröva en asylansökan om en annan medlemsstat redan har beviljat sökanden flyktingstatus (artikel 25). Av samma artikel i asylprocedurdirektivet framgår att medlemsstaterna inte behöver pröva en ansökan i de fall detta följer av Dublinförordningen 343/2003. Artikel 25 i asylprocedurdirektivet har genomförts i svensk rätt genom bestämmelser om när en asylansökan får avvisas. Enligt 5 kap. 1 b § UtlL får en asylansökan avvisas bl.a. om sökanden i en annan EU-stat har förklarats vara flykting. Av 5 kap. 1 c § andra stycket UtlL framgår att asylansökan ska avvisas vid beslut om överföring enligt Dublinförordningen 343/2003. Enligt nu gällande svensk rätt kan alltså en asylansökan från en person som beviljats status som flykting i en annan medlemsstat avvisas med stöd av 5 kap. 1 b § UtlL, medan en asylansökan från en person som beviljats status som alternativt skyddsbehövande i en annan medlemsstat kan avvisas med stöd av 5 kap. 1 c § UtlL vid beslut om överföring enligt Dublinförordningen. En person som har status som skyddsbehövande i en annan medlemsstat kan alltså nekas en sakprövning av asylansökan i Sverige. 6 Asylansökningar från personer som har status som alternativt skyddsbehövande i en annan EU-stat efter den omarbetade Dublinförordningens ikraftträdande Regeringens förslag: En asylansökan får avvisas om sökanden i en annan EU-stat har förklarats vara alternativt skyddsbehövande. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Förvaltningsrätten i Göteborg anför att begreppet "alternativt skyddsbehövande" inte motsvarar begreppsterminologin i asylprocedurdirektivet eller övrig relevant EU-lagstiftning och förordar att terminologin ses över, lämpligen i samband med en generell översyn av utlänningslagen. Skälen för regeringens förslag: Den omarbetade Dublinförordningen är tillämplig på ansökningar om internationellt skydd enligt det omarbetade skyddsgrundsdirektivet, vilket är en utvidgning i förhållande till Dublinförordningen 343/2003 som endast är tillämplig på ansökningar om flyktingstatus. Artikel 18 i den omarbetade Dublinförordningen anger vilka skyldigheter som den medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan har (motsvarar artikel 16 i Dublinförordningen 343/2003). I artikel 18.1 d anges att den ansvariga medlemsstaten ska återta en tredjelandsmedborgare eller en statslös person vars ansökan har avslagits och som lämnat in en ansökan i en annan medlemsstat eller som befinner sig i en annan medlemsstat utan uppehållstillstånd. Eftersom definitionen av en asylansökan i den omarbetade Dublinförordningen innefattar även en ansökan om status som alternativt skyddsbehövande, anses en ansökan inte ha avslagits om status som alternativt skyddsbehövande har beviljats. Detta innebär att återtagandeskyldigheten inte omfattar personer som beviljats status som flykting eller status som alternativt skyddsbehövande. Varken flyktingar eller alternativt skyddsbehövande kan alltså överföras enligt den omarbetade Dublinförordningen, som ska tillämpas från och med den 1 januari 2014. I artikel 33 i det omarbetade asylprocedurdirektivet finns bestämmelser om när en ansökan om internationellt skydd får nekas prövning. Denna artikel motsvarar i stort artikel 25 i det första asylprocedurdirektivet. Av artikel 33.2 a i det omarbetade asylprocedurdirektivet framgår att medlemsstaterna får neka att pröva en asylansökan om en annan medlemsstat har beviljat internationellt skydd (dvs. flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande). Detta innebär att bestämmelsen har anpassats till den omarbetade Dublinförordningen som innebär att personer som förklarats vara alternativt skyddsbehövande i en annan EU-stat inte kan överföras till den staten enligt förordningen. Som framgått ovan får en asylansökan avvisas enligt 5 kap. 1 b § UtlL bl.a. om sökanden i en annan EU-stat har förklarats vara flykting. Någon möjlighet att avvisa en asylansökan med hänvisning till att sökanden i en annan EU-stat har förklarats vara alternativt skyddsbehövande finns inte i svensk rätt. Enligt nuvarande ordning kan däremot en person som förklarats vara alternativt skyddsbehövande i en annan EU-stat överföras till den medlemsstaten med stöd av Dublinförordningen 343/2003, och asylansökan avvisas på den grunden. Sedan den omarbetade Dublinförordningen började tillämpas den 1 januari 2014 har denna möjlighet till överföring försvunnit. En grundläggande princip inom det gemensamma europeiska asylsystemet är att en asylansökan ska prövas endast en gång. Den som har förklarats vara alternativt skyddsbehövande i en annan medlemsstat har redan fått sin ansökan om internationellt skydd prövad och beviljad och bör därför inte få ytterligare en prövning av ansökan i Sverige. De svenska reglerna bör därför anpassas till det omarbetade asylprocedurdirektivet och den omarbetade Dublinförordningen på så sätt att det blir möjligt att avvisa en asylansökan när sökanden har förklarats vara alternativt skyddsbehövande i en annan EU-stat. En bestämmelse med den innebörden bör alltså föras in i utlänningslagen. Förvaltningsrätten i Göteborg anför att begreppet "alternativt skyddsbehövande" inte motsvarar begreppsterminologin i relevant EU-lagstiftning och att det kan finnas anledning att överväga valet mellan begreppet "alternativt skyddsbehövande" och "subsidiärt skyddsbehövande". Som förvaltningsrätten anför valdes begreppet "alternativt skyddsbehövande" vid genomförandet av det första skyddsgrundsdirektivet. Det är nu ett inarbetat begrepp i den svenska utlänningsrätten och dess användning bör inte orsaka några tolknings- eller tillämpningssvårigheter. Regeringen ser därför inte skäl att i detta sammanhang överväga ett byte av begrepp. Om ett annat begrepp ska införas istället för "alternativt skyddsbehövande" görs nödvändiga överväganden, som förvaltningsrätten också påpekat, lämpligen i samband med en begreppsmässig översyn av hela utlänningslagen. 7 Tillämpliga bestämmelser vid beslut om överföring enligt den omarbetade Dublinförordningen Regeringens förslag: Det som föreskrivs i utlänningslagen om avvisning och utvisning ska i tillämpliga delar också gälla för beslut om överföring enligt den omarbetade Dublinförordningen. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har något att invända mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt 1 kap. 9 § UtlL gäller vad som föreskrivs om avvisning och utvisning i lagen i tillämpliga delar också för beslut om överföring enligt Dublinförordningen 343/2003. I och med att den omarbetade Dublinförordningen har börjat tillämpas bör 1 kap. 9 § UtlL i stället hänvisa till den förordningen. 8 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Författningsförslagen ska träda i kraft den 1 augusti 2014. Äldre bestämmelser ska gälla för beslut om överföring enligt Dublinförordningen 343/2003 och för asylansökningar som den förordningen är tillämplig på. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer till viss del med regeringens. I utkastet till lagrådsremiss föreslås att författningsförslagen ska träda i kraft den 1 juli 2014. Remissinstanserna: Förvaltningsrätten i Göteborg anför att det, för att öka begripligheten och därmed förenkla tillämpningen av övergångsbestämmelserna, bör övervägas att uttryckligt ange den tidpunkt från och med vilken asylansökningar omfattas av den omarbetade Dublinförordningen. Förvaltningsrätten i Malmö anför att de i utkastet föreslagna övergångsbestämmelserna inte är tillräckligt tydliga i fråga om när den äldre lydelsen av bestämmelserna i 1 kap. 9 § och 5 kap. 1 b § UtlL ska tillämpas. Förvaltningsrätten föreslår att övergångsbestämmelserna kompletteras med vad som framgår av artikel 49 i den omarbetade Dublinförordningen om ikraftträdande och tillämplighet. Skälen för regeringens förslag: Eftersom de föreslagna lagändringarna föranleds av att den omarbetade Dublinförordningen är tillämplig från och med den 1 januari 2014 är det angeläget att författningsförslagen kan träda i kraft så snart som möjligt. Det föreslås därför att författningsförslagen ska träda i kraft den 1 augusti 2014. Enligt artikel 49 i den omarbetade Dublinförordningen ska förordningen tillämpas på ansökningar om internationellt skydd som lämnas in från och med den första dagen i den sjätte månaden efter dess ikraftträdande och ska från och med den dagen gälla alla framställningar om övertagande eller återtagande av sökande, oberoende av när ansökan gjordes. Vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som lämnas in före detta datum ska avgöras enligt kriterierna i Dublinförordningen 343/2003. För beslut om överföring enligt Dublinförordningen 343/2003 bör därför 1 kap. 9 § UtlL i sin äldre lydelse fortsatt vara tillämplig. En övergångsbestämmelse med denna innebörd bör därför införas. Eftersom ändringen i 5 kap. 1 b § UtlL hör samman med tillämpligheten av den omarbetade Dublinförordningen bör 5 kap. 1 b § UtlL i dess äldre lydelse alltjämt gälla för asylansökningar på vilka Dublinförordningen 343/2003 är tillämplig. En övergångsbestämmelse med denna innebörd bör därför införas. Förvaltningsrätten i Göteborg anför att det bör övervägas att uttryckligen ange den tidpunkt från och med vilken asylansökningar omfattas av den omarbetade Dublinförordningen och Förvaltningsrätten i Malmö föreslår att övergångsbestämmelserna kompletteras med vad som framgår av artikel 49 i den omarbetade Dublinförordningen om ikraftträdande och tillämplighet. Regeringen konstaterar att det i och för sig är en fördel om det direkt av en övergångsbestämmelse går att utläsa vilken lydelse av en paragraf som ska tillämpas vid en viss tidpunkt. Vilken lydelse av 1 kap. 9 § och 5 kap. 1 b § UtlL som ska vara tillämplig i det enskilda fallet måste dock göras helt avhängigt av vilken version av Dublinförordningen som är tillämplig. Detta styrs helt av tolkningen av artikel 49 i den omarbetade Dublinförordningen och det är inte lämpligt att fastslå en viss tolkning av artikeln på nationell nivå. Övergångsbestämmelsen i artikel 49 i den omarbetade Dublinförordningen är också utformad på ett sådant sätt att den inte kan tas in ordagrant i svensk lagtext. Den lämpligaste lösningen är därför enligt regeringen att hänvisa till tillämpligheten av Dublinförordningen 343/2003 i de aktuella övergångsbestämmelserna i utlänningslagen. 9 Kostnader och andra konsekvenser Regeringens bedömning: Förslagen i propositionen bedöms inte medföra några kostnader. Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har något att invända mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Förslagen i propositionen innebär att en asylansökan får avvisas på grund av att den sökande har status som alternativt skyddsbehövande i en annan EU-stat. Enligt nu gällande ordning kan i stället en sådan person överföras till den EU-stat som har beviljat status som alternativt skyddsbehövande enligt Dublinförordningen 343/2003 och asylansökan avvisas på den grunden. Därutöver innebär förslagen i propositionen endast att bestämmelserna om avvisning och utvisning i tillämpliga delar också ska gälla för beslut om överföring enligt den omarbetade Dublinförordningen. Förslagen innebär alltså inte några ändringar i sak och bedöms därför inte medföra några kostnader. 10 Författningskommentar 1 kap. 9 § Det som föreskrivs om avvisning och utvisning i denna lag gäller i tillämpliga delar också för beslut om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning) (Dublinförordningen). Av paragrafen följer att det som gäller för avvisning och utvisning i tillämpliga delar också gäller för beslut om överföring enligt Dublinförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7. Ändringen innebär att paragrafen hänvisar till den omarbetade Dublinförordningen istället för Dublinförordningen 343/2003. Bestämmelserna om avvisning och utvisning gäller därmed i tillämpliga delar för beslut om överföring enligt den omarbetade Dublinförordningen. 5 kap. 1 b § En asylansökan får avvisas om sökanden 1. i en annan EU-stat har förklarats vara flykting eller alternativt skyddsbehövande, 2. i ett land som inte är en EU-stat har förklarats vara flykting eller har motsvarande skydd, om sökanden kommer att släppas in i det landet och där är skyddad mot förföljelse och mot att sändas vidare till ett annat land där han eller hon riskerar förföljelse, eller 3. kan sändas till ett land där han eller hon - inte riskerar att utsättas för förföljelse, - inte riskerar att utsättas för dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, - är skyddad mot att sändas vidare till ett land där han eller hon inte har motsvarande skydd, - har möjlighet att ansöka om skydd som flykting, och - har en sådan anknytning till det aktuella landet att det är rimligt för honom eller henne att resa dit. I fall som avses i första stycket 3 får dock ansökan inte avvisas om 1. sökanden har en make, ett barn eller en förälder som är bosatt i Sverige och sökanden inte har en lika nära familjeanknytning till det land dit verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan ske, eller 2. sökanden på grund av tidigare långvarig vistelse i Sverige med uppehållstillstånd eller uppehållsrätt har fått särskild anknytning hit och saknar sådan anknytning eller anknytning genom anhöriga i det land dit verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan ske. I paragrafen anges under vilka förutsättningar en asylansökan får avvisas därför att den ska prövas i ett annat land. Övervägandena finns i avsnitt 6. Paragrafen genomför artikel 33.2 a i det omarbetade asylprocedurdirektivet. Av ändringen i första stycket 1 framgår att en asylansökan får avvisas även när sökanden har förklarats vara alternativt skyddsbehövande i en annan EU-stat. Ändringen innebär att bestämmelsen anpassas efter den omarbetade Dublinförordningen. Hittills har i dessa fall avvisning av ansökan skett enligt 1 c § om överföring enligt Dublinförordningen 343/2003 har beslutats. Enligt den omarbetade Dublinförordningen kan överföring inte ske i de aktuella fallen. Övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2014. 2. För beslut om överföring enligt rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat gäller 1 kap. 9 § i sin äldre lydelse. 3. För asylansökningar på vilka rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat är tillämplig gäller 5 kap. 1 b § i sin äldre lydelse. Andra punkten innebär att 1 kap. 9 § ska tillämpas i sin äldre lydelse för beslut om överföring enligt Dublinförordningen 343/2003. Enligt artikel 49 i den omarbetade Dublinförordningen är det kriterierna i Dublinförordningen 343/2003 som avgör vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd om ansökan lämnats in före den första dagen i den sjätte månaden efter den omarbetade Dublinförordningens ikraftträdande. Den omarbetade Dublinförordningen ska tillämpas på ansökningar om internationellt skydd som lämnas in från och med detta datum och ska från och med det datumet gälla alla framställningar om övertagande eller återtagande av sökande, oberoende av när ansökan gjordes. Tredje punkten innebär att 5 kap. 1 b § ska tillämpas i sin äldre lydelse vad gäller asylansökningar på vilka Dublinförordningen 343/2003 är tillämplig. Vilka dessa fall är framgår av artikel 49 i den omarbetade Dublinförordningen. Det omarbetade asylprocedurdirektivet Den omarbetade Dublinförordningen Sammanfattning av utkastet till lagrådsremiss I utkastet till lagrådsremiss föreslås bl.a. en ändring av bestämmelserna i utlänningslagen (2005:716) om när en asylansökan får avvisas. Den föreslagna ändringen innebär ett genomförande i svensk rätt av artikel 33.2 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (omarbetning), det omarbetade asylprocedurdirektivet, som medger att en asylansökan får nekas prövning om sökanden har status som alternativt skyddsbehövande i en annan EU-stat. En sådan ändring är nödvändig för att bestämmelserna om när en asylansökan får avvisas ska stå i överenstämmelse med bestämmelserna om när ett beslut om överföring av en asylsökande kan fattas enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning), den omarbetade Dublinförordningen. Förordningen är tillämplig från och med den 1 januari 2014. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2014. Lagförslaget i utkastet till lagrådsremiss Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) att 1 kap. 9 § och 5 kap. 1 b § ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 9 § Vad som föreskrivs om avvisning och utvisning i denna lag gäller i tillämpliga delar också för beslut om överföring enligt rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (Dublinförordningen). Vad som föreskrivs om avvisning och utvisning i denna lag gäller i tillämpliga delar också för beslut om överföring enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning) (Dublinförordningen). 5 kap. 1 b § En asylansökan får avvisas om sökanden 1. i en annan EU-stat har förklarats vara flykting, 1. i en annan EU-stat har förklarats vara flykting eller alternativt skyddsbehövande, 2. i ett land som inte är en EU-stat har förklarats vara flykting eller har motsvarande skydd, om sökanden kommer att släppas in i det landet och där är skyddad mot förföljelse och mot att sändas vidare till ett annat land där han eller hon riskerar förföljelse, eller 3. kan sändas till ett land där han eller hon - inte riskerar att utsättas för förföljelse, - inte riskerar att utsättas för dödsstraff, kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, - är skyddad mot att sändas vidare till ett land där han eller hon inte har motsvarande skydd, - har möjlighet att ansöka om skydd som flykting, och - har en sådan anknytning till det aktuella landet att det är rimligt för honom eller henne att resa dit. I fall som avses i första stycket 3 får dock ansökan inte avvisas om 1. sökanden har en make, ett barn eller en förälder som är bosatt i Sverige och sökanden inte har en lika nära familjeanknytning till det land dit verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan ske, eller 2. sökanden på grund av tidigare långvarig vistelse i Sverige med uppehållstillstånd eller uppehållsrätt har fått särskild anknytning hit och saknar sådan anknytning eller anknytning genom anhöriga i det land dit verkställigheten av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut kan ske. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. 2. För beslut om överföring enligt rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat gäller 1 kap. 9 § i sin äldre lydelse. 3. För asylansökningar på vilka rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat är tillämplig gäller 5 kap. 1 b § i sin äldre lydelse. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttrande över utkast till lagrådsremissen Ändringar i utlänningslagen med anledning av den omarbetade Dublinförordningens ikraftträdande avgetts av Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Göteborg, Förvaltningsrätten i Malmö, Förvaltningsrätten i Luleå, Justitiekanslern, Domstolsverket, Migrationsverket, Uppsala universitet (Juridiska fakulteten), Barnombudsmannen, Sveriges advokatsamfund och UNHCR:s regionkontor för de baltiska och nordiska länderna. Följande instanser har inbjudits men avstått från att yttra sig: Riksdagens ombudsmän. Följande instanser har erbjudits att lämna yttrande men inte inkommit med något: Amnesty International, Flyktinggruppernas och asylkommittéernas riksråd (FARR), Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar och Svenska Röda Korset. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2014-03-12 Närvarande: F.d. justitieråden Torgny Håstad och Sten Heckscher samt justitierådet Göran Lambertz. Ändringar i utlänningslagen med anledning av den omarbetade Dublinförordningens ikraftträdande Enligt en lagrådsremiss den 6 mars 2014 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716). Förslaget har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Helena Tyni. Lagrådet lämnar förslaget utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 mars 2014 Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Bildt, Ask, Larsson, Erlandsson, Hägglund, Borg, Adelsohn Liljeroth, Ohlsson, Norman, Attefall, Engström, Ullenhag, Hatt, Ek, Lööf, Enström, Arnholm Föredragande: statsrådet Ask Regeringen beslutar proposition 2013/14:197 Ändringar i utlänningslagen med anledning av den omarbetade Dublinförordningens ikraftträdande. Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Utlänningslagen (2005:716) 32013L0032 Prop. 2013/14:197 Prop. 2013/14:197 4 3 1 Prop. 2013/14:197 Prop. 2013/14:197 Bilaga 1 Prop. 2013/14:197 Bilaga 1 Prop. 2013/14:197 Bilaga 2 Prop. 2013/14:197 Bilaga 2 Prop. 2013/14 Bilaga 4 Prop. 2013/14:197 Bilaga 3 Prop. 2013/14:197 Bilaga 4 Prop. 2013/14:197 Bilaga 4 Prop. 2013/14:197 Bilaga 5 Prop. 2013/14:197 Bilaga 6 Prop. 2013/14:197 Prop. 2013/14:197 89 89 89