Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.

Testa betasidan för Regeringskansliets rättsdatabaser

Söker du efter lagar och förordningar? Testa gärna betasidan för den nya webbplatsen för Regeringskansliets rättsdatabaser.

Klicka här för att komma dit

 
Post 2164 av 7191 träffar
Propositionsnummer · 2013/14:239 · Hämta Doc · Hämta Pdf
EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar - tillsyn och sanktioner Prop. 2013/14:239
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 239
Regeringens proposition 2013/14:239 EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar - tillsyn och sanktioner Prop. 2013/14:239 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 5 juni 2014 Fredrik Reinfeldt Beatrice Ask (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar får resenärer vissa rättigheter och transportörer vissa skyldigheter. Det handlar bl.a. om rätt till ersättning och information vid förseningar och krav på åtgärder för att underlätta resandet för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet. Bestämmelserna är direkt tillämpliga i Sverige. Medlemsstaterna ska utse tillsynsmyndigheter och fastställa sanktioner som ska gälla vid överträdelser av förordningarna. I propositionen föreslår regeringen bestämmelser om tillsyn och sanktioner. Bestämmelserna föreslås bli införda i en ny lag med kompletterande bestämmelser till passagerarförordningarna. I den nya lagen får dessutom regeringen uppgiften att utse bussterminaler där det ska finnas assistans för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet i enlighet med busspassagerarförordningen. Regeringen får överlämna uppgiften åt en statlig myndighet eller en regional kollektivtrafikmyndighet. Vidare föreslår regeringen ändringar i lagen om lufttransporter. Genom ändringarna införs sanktioner vid överträdelser av EU-rättsliga bestämmelser om prissättning. Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2015. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar 5 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. 7 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor 9 2.4 Förslag till lag om ändring i järnvägslagen (2004:519) 10 2.5 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486) 12 2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:510) om lufttransporter 13 2.7 Förslag till lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192) 16 2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik 17 2.9 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) 18 2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:1116) om information till passagerare m.m. 19 3 Ärendet och dess beredning 20 4 Tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna 21 5 Tillsyn och sanktioner 28 6 Befogenhet att utse bussterminaler 37 7 Ikraftträdande 38 8 Ekonomiska och andra konsekvenser 39 9 Författningskommentar 40 9.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar 40 9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. 45 9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor 46 9.4 Förslaget till lag om ändring i järnvägslagen (2004:519) 47 9.5 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486) 48 9.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:510) om lufttransporter 49 9.7 Övriga lagförslag med anknytning till tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna 51 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen) 52 Bilaga 2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (fartygspassagerarförordningen) 80 Bilaga 3 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (busspassagerarförordningen) 96 Bilaga 4 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008 av den 24 september 2008 om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen (omarbetning) 108 Bilaga 5 Sammanfattning av departementspromemorian Lag om resenärers rättigheter - kompletterande bestämmelser (Ds 2013:44) 126 Bilaga 6 Promemorians lagförslag 128 Bilaga 7 Förteckning över remissinstanser (promemorian) 145 Bilaga 8 Förteckning över remissinstanser (förslag till författningstext) 146 Bilaga 9 Lagrådsremissens lagförslag 147 Bilaga 10 Lagrådets yttrande 162 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 juni 2014 165 Rättsdatablad 166 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar, 2. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m., 3. lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor, 4. lag om ändring i järnvägslagen (2004:519), 5. lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486), 6. lag om ändring i lagen (2010:510) om lufttransporter, 7. lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192), 8. lag om ändring i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik, 9. lag om ändring i sjölagen (1994:1009), 10. lag om ändring i lagen (2006:1116) om information till passagerare m.m. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar Härigenom föreskrivs följande. Tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna 1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar 1. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen), 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (fartygspassagerarförordningen), och 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (busspassagerarförordningen). Tillsyn över att förordningarna följs 2 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att de skyldigheter som följer av tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna fullgörs. 3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för tillsyn enligt tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna. Sanktioner 4 § Skyldighet att lämna information föreskrivs för järnvägsföretag, biljettutfärdare, stationsförvaltare, researrangörer, transportörer, resebyråer, terminaloperatörer och hamnmyndigheter i 1. artiklarna 4, 8, 9.5, 18.1, 20, 22.3, 28.2 och 29 i tågpassagerarförordningen, 2. artiklarna 8.5, 9.2-9.4, 10, 12.3, 13.3, 16, 22 och 23 i fartygspassagerarförordningen, och 3. artiklarna 10.2, 10.5, 11.2-11.5, 13.2, 14.5, 20, 24 och 25 i busspassagerarförordningen. Om information inte lämnas enligt någon av de bestämmelser som anges i första stycket, ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av 29-36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen. 5 § Andra skyldigheter än att lämna information föreskrivs för järnvägsföretag, biljettutfärdare, stationsförvaltare, researrangörer, transportörer, resebyråer och terminaloperatörer i 1. artiklarna 9.1-9.4, 18.3-18.5, 19, 22.1, 23, 24, 27 och 28 i tågpassagerarförordningen, 2. artiklarna 4, 7-8.4, 9.1, 10-13.2, 15.4 och 24 i fartygspassagerarförordningen, och 3. artiklarna 4, 8, 9, 10.1, 10.3, 10.4, 11.1, 13-15, 17.3, 26 och 27 i busspassagerarförordningen. Den som inte fullgör en sådan skyldighet får åläggas att göra det. Åläggandet får förenas med vite. En talan om ett sådant åläggande väcks vid Marknadsdomstolen av Konsumentombudsmannen. I ett tillsynsärende om en skyldighet som avses i första stycket tillämpas 42-45 §§ marknadsföringslagen (2008:486) och det som i övrigt gäller enligt den lagen vid tillämpning av de bestämmelserna. 6 § I ett fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen meddela ett föreläggande om ett sådant åläggande som avses i 5 §. Bestämmelserna i 28 § marknadsföringslagen (2008:486) ska då tillämpas. 7 § Den myndighet som utövar tillsyn över fullgörandet av de skyldigheter som anges i artiklarna 10.1, 10.2, 10.4, 21 och 26 i tågpassagerarförordningen, artikel 14 i fartygspassagerarförordningen och artikel 16.1 i busspassagerarförordningen får meddela de förelägganden som behövs för att bestämmelserna ska följas. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Befogenhet att utse bussterminaler 8 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, en statlig myndighet eller de regionala kollektivtrafikmyndigheter som avses i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik får i det enskilda fallet besluta om att utse bussterminaler där assistans för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet ska tillhandahållas i enlighet med busspassagerarförordningen. Överklagande 9 § Tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande enligt 7 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller ett beslut av en statlig myndighet eller en regional kollektivtrafikmyndighet om att utse en bussterminal enligt 8 §. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt 1. konkurrenslagen (2008:579), 2. marknadsföringslagen (2008:486), 3. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, 4. lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, 5. lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer, 6. försäkringsavtalslagen (2005:104), 7. lagen (2005:590) om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., 8. lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, 9. lagen (2010:510) om lufttransporter, 10. lagen (1986:436) om näringsförbud, och 11. lagen (2010:1350) om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden. Bestämmelserna i 14-22 §§ tillämpas inte i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen, marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen, lagen om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., lagen om franchisegivares informationsskyldighet, lagen om lufttransporter, lagen om näringsförbud eller lagen om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden. I mål enligt marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen eller lagen om franchisegivares informationsskyldighet tillämpas inte heller 13 a §. I stället gäller rättegångsreglerna i dessa lagar. 10. lagen (1986:436) om näringsförbud, 11. lagen (2010:1350) om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden, och 12. lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar. Bestämmelserna i 14-22 §§ tillämpas inte i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen, marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen, lagen om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., lagen om franchisegivares informationsskyldighet, 13 eller 15 § lagen om lufttransporter, lagen om näringsförbud, lagen om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden eller 4 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar. I mål enligt marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen eller lagen om franchisegivares informationsskyldighet tillämpas inte heller 13 a §. I stället gäller rättegångsreglerna i dessa lagar. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1992:1672) om paketresor ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 § Skador som omfattas av bestämmelserna i sjölagen (1994:1009), rådets förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober 1997 om lufttrafikföretags skadeståndsansvar avseende lufttransport av passagerare och deras bagage, lagen (2010:510) om lufttransporter, järnvägstrafiklagen (1985:192) eller lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik ersätts enligt de bestämmelserna i stället för enligt denna lag. Arrangören är dock alltid skyldig att ersätta resenären för vad denne har rätt att fordra enligt de nämnda bestämmelserna. Vissa skador, som omfattas av andra bestämmelser, ersätts enligt de bestämmelserna i stället för enligt denna lag. Detta gäller skador som omfattas av bestämmelserna i 1. sjölagen (1994:1009), 2. rådets förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober 1997 om lufttrafikföretags skadeståndsansvar avseende lufttransport av passagerare och deras bagage, 3. lagen (2010:510) om lufttransporter, 4. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer, 5. järnvägstrafiklagen (1985:192), eller 6. lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik. Arrangören är dock alltid skyldig att ersätta resenären för vad denne har rätt att fordra enligt de nämnda bestämmelserna. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 2.4 Förslag till lag om ändring i järnvägslagen (2004:519) Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § och 8 kap. 11 § järnvägslagen (2004:519) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Särskilda bestämmelser om befordran av passagerare och gods finns i järnvägstrafiklagen (1985:192) och i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik. Särskilda bestämmelser om befordran av passagerare finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer. Dessutom finns särskilda bestämmelser om befordran av passagerare och gods i järnvägstrafiklagen (1985:192) och i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik. 8 kap. 11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för tillsyn, registrering och ärendehandläggning enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer, Kommissionens förordning (EG) nr 62/2006 av den 23 december 2005 om teknisk specifikation för driftskompatibilitet (TSD) avseende delsystemet "Telematikapplikationer för godstrafik" i det transeuropeiska järnvägssystemet för konventionella tåg och Kommissionens förordning (EG) nr 352/2009 av den 24 april 2009 om antagande av en gemensam säkerhetsmetod för riskvärdering och riskbedömning som avses i artikel 6.3 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/49/EG. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för tillsyn, registrering och ärendehandläggning enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt enligt kommissionens förordning (EG) nr 62/2006 av den 23 december 2005 om teknisk specifikation för driftskompatibilitet (TSD) avseende delsystemet "Telematikapplikationer för godstrafik" i det transeuropeiska järnvägssystemet för konventionella tåg och kommissionens förordning (EG) nr 352/2009 av den 24 april 2009 om antagande av en gemensam säkerhetsmetod för riskvärdering och riskbedömning som avses i artikel 6.3 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/49/EG. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 2.5 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486) Härigenom föreskrivs att 1 § marknadsföringslagen (2008:486) ska ha följande lydelse. Lydelse enligt SFS 2014:16 Föreslagen lydelse 1 § Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare. Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i - lagen (1992:1672) om paketresor, - tobakslagen (1993:581), - lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, - lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, - lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas, - lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, - lagen (1999:158) om investerarskydd, - lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, - lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, - prisinformationslagen (2004:347), - lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler, - försäkringsavtalslagen (2005:104), - lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, - lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, - lagen (2010:510) om lufttransporter, - radio- och tv-lagen (2010:696), - alkohollagen (2010:1622), - konsumentkreditlagen (2010:1846), - lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt, och - lagen (2013:1054) om marknadsföring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring. - lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt, - lagen (2013:1054) om marknadsföring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring, och - lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:510) om lufttransporter Härigenom föreskrivs att 14-17 §§ samt rubriken närmast före 14 § lagen (2010:510) om lufttransporter ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Bestämmelser i anledning av förordning (EG) nr 261/2004, förordning (EG) nr 2111/2005 och förordning (EG) nr 1107/2006 Bestämmelser med anledning av förordning (EG) nr 261/2004, förordning (EG) nr 2111/2005, förordning (EG) nr 1107/2006 och förordning (EG) nr 1008/2008 14 § Konsumentverket ska utöva tillsyn över Konsumentverket ska utöva tillsyn över att lufttrafikföretag, deras agenter, researrangörer och biljettförsäljare fullgör de skyldigheter som följer av 1. att lufttrafikföretag fullgör de skyldigheter som följer av förordning (EG) nr 261/2004, 1. förordning (EG) nr 261/2004, 2. att lufttrafikföretag, researrangörer och biljettförsäljare fullgör de skyldigheter som följer av artiklarna 11 och 12 i förordning (EG) nr 2111/2005, samt 2. artiklarna 11 och 12 i förordning (EG) nr 2111/2005, 3. att lufttrafikföretag, deras agenter och researrangörer fullgör de skyldigheter som följer av artiklarna 3 och 4 i förordning (EG) nr 1107/2006. 3. artiklarna 3 och 4 i förordning (EG) nr 1107/2006, och 4. artikel 23 i förordning (EG) nr 1008/2008. 15 § Ett åläggande att lämna föreskriven information får meddelas 1. ett lufttrafikföretag som inte lämnar information enligt artikel 14 i förordning (EG) nr 261/2004, 2. ett lufttrafikföretag, en researrangör eller en biljettförsäljare som inte lämnar information till passagerare enligt artikel 11 i förordning (EG) nr 2111/2005, och 3. ett lufttrafikföretag, dess agent eller en researrangör som inte lämnar information enligt artikel 4 i förordning (EG) nr 1107/2006. Talan om åläggande enligt första stycket väcks vid Marknadsdomstolen. En sådan talan får väckas av 1. Konsumentombudsmannen, 2. en näringsidkare som har ingått ett avtal som rör transport med lufttrafikföretaget, dess agent, researrangören eller biljettförsäljaren, och 3. en sammanslutning av konsumenter eller näringsidkare. I ett sådant mål gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (2008:486) som är tillämpliga i mål om åläggande att lämna information enligt 24 § den lagen. Skyldighet att lämna information föreskrivs för lufttrafikföretag, deras agenter, researrangörer och biljettförsäljare i 1. artikel 14 i förordning (EG) nr 261/2004, 2. artikel 11 i förordning (EG) nr 2111/2005, 3. artiklarna 4.3 och 4.4 i förordning (EG) nr 1107/2006, och 4. artikel 23.1 i förordning (EG) nr 1008/2008. Om information inte lämnas enligt någon av de bestämmelser som anges i första stycket, ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av 29-36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen. 16 § Ett lufttrafikföretag, dess agent eller en researrangör som vägrar personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet transport i strid med artiklarna 3 och 4 i förordningen (EG) nr 1107/2006 får åläggas att vid vite erbjuda transporterna i fråga. Talan om åläggande enligt första stycket väcks vid Marknadsdomstolen av Konsumentombudsmannen. Ett lufttrafikföretag, dess agent eller en researrangör som vägrar personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet transport i strid med artiklarna 3-4.2 i förordning (EG) nr 1107/2006 får åläggas att erbjuda transporterna i fråga. Åläggandet får förenas med vite. Ett lufttrafikföretag, dess agent eller en researrangör som erbjuder priser på ett diskriminerande sätt i strid med artikel 23.2 i förordning (EG) nr 1008/2008 får förbjudas att göra det. Förbudet får förenas med vite. Talan om åläggande enligt första stycket och förbud enligt andra stycket väcks vid Marknadsdomstolen av Konsumentombudsmannen. 17 § I fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen meddela föreläggande om sådant åläggande som avses i 15 §. För ett föreläggande enligt första stycket gäller vad som sägs i 28 § marknadsföringslagen (2008:486). I ett fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen meddela ett föreläggande om ett sådant åläggande eller förbud som avses i 16 §. Bestämmelserna i 28 § marknadsföringslagen (2008:486) ska då tillämpas. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 2.7 Förslag till lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192) Härigenom föreskrivs att det i järnvägstrafiklagen (1985:192) ska införas en ny paragraf, 1 kap. 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 a § Särskilda bestämmelser om befordran av passagerare finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik Härigenom föreskrivs att det i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik ska införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 a § Särskilda bestämmelser om befordran av passagerare finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 2.9 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) Härigenom föreskrivs att det i sjölagen (1994:1009) ska införas en ny paragraf, 15 kap. 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 15 kap. 1 a § Särskilda bestämmelser om befordran av passagerare finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:1116) om information till passagerare m.m. Härigenom föreskrivs att det i lagen (2006:1116) om information till passagerare m.m. ska införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 a § Särskilda bestämmelser om ersättning och information till passagerare finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer och i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 3 Ärendet och dess beredning Inom EU har det bedrivits ett omfattande arbete med att stärka resenärers rättigheter. Tidigare har det antagits två förordningar på luftfartsområdet. Den ena är Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 (förordningen om nekad ombordstigning). Den andra är Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1107/2006 av den 5 juli 2006 om rättigheter i samband med flygresor för personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet. Sedan 2007 har det antagits ytterligare tre förordningar om resenärers rättigheter vid tåg-, fartygs- och busstransporter: - Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen), - Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (fartygspassagerarförordningen), och - Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (busspassagerarförordningen). Tågpassagerarförordningen tillämpas sedan den 3 december 2009, fartygspassagerarförordningen sedan den 18 december 2012 och busspassagerarförordningen sedan den 1 mars 2013. Förordningarna finns som bilaga 1-3. Regeringen utsåg genom förordningen (2012:772) om behöriga myndigheter för resenärers rättigheter Konsumentverket och Transportstyrelsen till tillsynsmyndigheter för tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna. De tre EU-förordningarna gör det nödvändigt att komplettera svensk lagstiftning i några avseenden. Det handlar i första hand om att sanktioner ska finnas att tillgå för det fall skyldigheterna enligt förordningarna inte följs. Förslag till sådana sanktioner lämnas i den inom Justitiedepartementet utarbetade departementspromemorian Lag om resenärers rättigheter - kompletterande bestämmelser (Ds 2013:44). I promemorian föreslås också bestämmelser om sanktioner som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008 av den 24 september 2008 om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen (omarbetning). Förordningen finns som bilaga 4. Vidare föreslås i promemorian en ändring av den sanktion som gäller vid överträdelser av informationsskyldigheter i tre andra EU-förordningar på luftfartens område. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 5. Promemorians lagförslag finns i bilaga 6. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 7. Det har också skett en kompletterande remittering av förslag till författningstext. En förteckning över remissinstanserna i den kompletterande remissbehandlingen finns i bilaga 8. Remissvaren finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju2013/4865/L3 och Ju2014/2716/L3). I promemorian finns också förslag som inte är nödvändiga för att uppfylla EU-rättens krav. Förslagen syftar till att möjliggöra förslagen i betänkandet Lag om resenärers rättigheter i lokal och regional kollektivtrafik (SOU 2009:81) genom att undanta viss tågtrafik från tillämpningen av vissa bestämmelser i tågpassagerarförordningen. Förslagen i promemorian kompletterar också betänkandets förslag. Regeringens avsikt var att lämna ett samlat förslag i de frågor som omfattas av betänkandet och promemorian. Mot bakgrund av att Europeiska kommissionen har inlett ett överträdelseärende mot Sverige angående bristande uppfyllelse av busspassagerarförordningen omfattar dock denna proposition endast de förslag som bedöms nödvändiga för att uppfylla förordningarnas krav. Regeringen avser att återkomma med förslag i övriga frågor. Lagrådet Regeringen beslutade den 15 maj 2014 att inhämta Lagrådets yttrande över de förslag som finns i bilaga 9. Lagrådets yttrande finns i bilaga 10. Lagrådet rekommenderar på en punkt att ytterligare överväganden görs och på en annan punkt att vissa frågor belyses ytterligare. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 4 och 5 samt i författningskommentaren. I förhållande till lagrådsremissens lagförslag görs dessutom ett par redaktionella ändringar. 4 Tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna Förordningarnas huvudsakliga innehåll Ett gemensamt syfte med tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna är att garantera resenärer vissa rättigheter. Förordningarna har stora inbördes likheter. Exempelvis innehåller alla tre förordningarna likartade bestämmelser om rätt till ersättning och information vid förseningar och inställda avgångar. En central del i förordningarna är de rättigheter som tillkommer personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet. Dessutom innehåller förordningarna skyldigheter för medlemsstaterna att tillhandahålla sanktioner vid överträdelser av förordningarnas bestämmelser och att utse tillsynsorgan. Förordningarna utgör tvingande minimiregleringar till resenärernas förmån, dvs. rättigheterna får inte begränsas eller åsidosättas genom avtal (artikel 6 i respektive förordning). Passagerarförordningarna innehåller några möjligheter till undantag när det gäller tillämpningsområdet. Regeringen avser att återkomma i frågan om undantag i samband med att regeringen lägger fram förslag i övriga frågor som omfattas av betänkandet och promemorian (se avsnitt 3). Tågpassagerarförordningen Tågpassagerarförordningen är tillämplig på alla tågresor och järnvägstjänster inom EU. Undantag görs dock för transporter som inte tillhandahålls med tillstånd enligt rådets direktiv 95/18/EG av den 19 juni 1995 om tillstånd för järnvägsföretag (direktivet har senare ersatts av direktiv 2012/34/EU). Det innebär bl.a. att järnvägsföretag som enbart tillhandahåller tjänster som avser persontrafik på lokal och regional fristående järnvägsinfrastruktur utan förbindelse med det allmänna nätet inte omfattas av förordningen. Delar av fördraget om internationell järnvägstrafik (COTIF) av den 9 maj 1980, i dess lydelse enligt ändringsprotokollet av den 3 juni 1999, har införlivats med tågpassagerarförordningen. Det gäller huvuddelen av de enhetliga rättsreglerna för avtal om internationell transport av resande på järnväg (CIV), vilka är intagna som bilaga 1 till förordningen. CIV ligger bl.a. till grund för förordningens bestämmelser om transportavtal, information och biljetter, som finns i andra kapitlet. Här finns också bestämmelser om bl.a. information om trafikutbud och reseinformation som ska lämnas till resenärer (artiklarna 7 och 8) och hur järnvägsföretag och biljettutfärdare ska tillhandahålla biljetter (artikel 9). I kapitel tre finns bestämmelser om skadeståndsansvar för järnvägsföretag om resenärer dör eller skadas eller om resgods går förlorat eller skadas (artikel 11). Med järnvägsföretag avses i förordningen ett företag som tillhandahåller dragkraft, dvs. fysiskt utför själva transporten, vid person- eller godstransporter (se artikel 3.1 och prop. 2003/04:123 s. 170). Regleringen bygger på de ansvarsbestämmelser som finns i CIV. Utgångspunkten är att ett järnvägsföretag ansvarar för dödsfall och skador som drabbar en resenär och för skada på eller förlust av handresgods som resenären medförde när han eller hon dog eller skadades. Härutöver innehåller förordningen kompletterande bestämmelser om bl.a. rätt till förskottsbetalning av ersättning till resenären eller dennes efterlevande (artikel 13), skyldighet för järnvägsföretaget att hjälpa en resenär som begär skadestånd från tredje part (artikel 14) och skyldighet för järnvägsföretag att ha en ansvarsförsäkring som täcker skadeståndsansvaret enligt förordningen (artikel 12). Dessutom finns en närliggande bestämmelse i kapitel fem som förbjuder en beloppsmässig begränsning vid skadeståndsskyldighet för förlust av eller skada på rörlighetshjälpmedel (artikel 25). Kapitel fyra innehåller bestämmelser om järnvägsföretagens ansvar vid förseningar, inställda avgångar och uteblivna anslutningar. Även i denna del bygger regleringen (artikel 15) på bestämmelserna i CIV. Huvudregeln är att ett järnvägsföretag är ansvarigt för skada som uppkommer på grund av att en tåginställelse, försening eller utebliven anslutning medför att en resa inte kan fortsätta samma dag. Ersättningen ska täcka rimliga kostnader för kost och logi samt kostnader för att underrätta personer som väntar på den resande. Dröjsmålsansvaret byggs sedan ut genom kompletterande bestämmelser om ersättning och ombokning vid befarade eller konstaterade förseningar (artiklarna 16 och 17). Vidare är järnvägsföretag och stationsförvaltare skyldiga att vid en försenad avgång eller ankomst hålla resenärerna informerade om situationen och förväntade avgångs- och ankomsttider samt, under vissa närmare beskrivna omständigheter, tillhandahålla olika former av assistans (artikel 18). Förordningens bestämmelser hindrar inte en resenär från att i enlighet med nationell lagstiftning begära ersättning för annan skada med anledning av en inställd eller försenad transporttjänst än sådan som täcks av förordningen (artikel 32.3 i bilaga 1). I kapitel fem finns särskilda bestämmelser som rör personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet. Dessa får som huvudregel inte nekas att boka eller köpa biljetter på grund av funktionsnedsättningen (eller den nedsatta rörligheten). Inte heller får det krävas att de åtföljs av en annan person. Det finns dock möjlighet att göra undantag, om det är nödvändigt för att uppfylla sådana icke-diskriminerande regler för befordran av personer med funktionsnedsättning som järnvägsföretag och stationsförvaltare enligt förordningen är skyldiga att fastställa. Reglerna ska tas fram i samarbete med organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning (artikel 19). Järnvägsföretag, biljettutfärdare och researrangörer ska på begäran informera personer med funktionsnedsättning om tillgänglighet m.m. (artikel 20). Vidare ska stationsförvaltare och järnvägsföretag tillhandahålla kostnadsfri assistans så att personer med funktionsnedsättning kan stiga på och av tåg samt byta till anslutande tåg (artiklarna 22 och 23). Järnvägsföretagen ska dessutom lämna assistans ombord på tågen. De närmare förutsättningarna och villkoren för assistansen anges i artikel 24, bl.a. att behovet av assistans ska ha meddelats 48 timmar i förväg. Även om detta inte har skett, måste järnvägsföretaget och stationsförvaltaren i rimlig utsträckning lämna den assistans som behövs för att personen i fråga ska kunna resa. Stationer, perronger, rullande materiel samt andra inrättningar ska anpassas så att de är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning i enlighet med de tekniska specifikationerna för driftskompatibilitet (TSD) för personer med nedsatt rörlighet (artikel 21). I kapitel sex behandlas frågor om säkerhet, klagomål och tjänstekvalitet. Järnvägsföretag, infrastrukturförvaltare och stationsförvaltare ska i samförstånd med de offentliga myndigheterna arbeta för att säkerställa resenärernas personliga säkerhet på järnvägsstationer och ombord på tågen (artikel 26). Järnvägsföretagen ska även inrätta ett system för att hantera klagomål från resenärerna (artikel 27), fastställa kvalitetsnormer för verksamheten och införa ett system för kvalitetsstyrning (artikel 28). I förordningens sjunde och åttonde kapitel finns bestämmelser om information och om kontroll av efterlevnaden av förordningens bestämmelser. Järnvägsföretag, stationsförvaltare och researrangörer ska, när de säljer biljetter, informera resenärerna om deras rättigheter enligt förordningen (artikel 29). Varje medlemsstat ska utse ett eller flera oberoende tillsynsorgan som ska ansvara för att förordningen följs (artikel 30). Medlemsstaterna ska även införa sanktioner vid överträdelser av bestämmelserna i förordningen (artikel 32). På grund av EU-rättens företräde tillämpas tågpassagerarförordningen i stället för motsvarande bestämmelser i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik och järnvägstrafiklagen (1985:192). Vidare innebär lagen om internationell järnvägstrafik att en äldre version av CIV tillämpas vid vissa internationella transporter som faller utanför tågpassagerarförordningens tillämpningsområde. Det är olika domstolar som ytterst har att uttolka innebörden av de olika versionerna av CIV; EU-domstolen i förhållande till tågpassagerarförordningen och Högsta domstolen i förhållande till lagen om internationell järnvägstrafik. Lagrådet anser att det finns skäl att i det fortsatta lagstiftningsarbetet något belysa den inskränkning av tillämpningsområdet för lagen om internationell järnvägstrafik som förordningen innebär och om tolkningen av de olika CIV-versionerna kan komma att utvecklas på skilda sätt. Frågorna har direkt koppling till Järnvägstrafikutredningens uppdrag. Utredningen föreslår i ett delbetänkande (SOU 2014:26) att Sverige ska tillträda den senaste versionen av COTIF (inklusive CIV) och de lagändringar som behövs vid ett tillträde. Det föreslås bl.a. ändringar i lagen om internationell järnvägstrafik för att lagen ska uppfylla kraven i COTIF och samtidigt beakta tågpassagerarförordningen. CIV föreslås bli gällande som svensk lag. I ett andra steg ska utredningen bl.a. göra en översyn av lagstiftningen om inrikes transporter och föreslå ändringar för att uppnå ett modernt regelverk (dir. 2013:79). Mot denna bakgrund är det lämpligt att en ytterligare belysning av de frågeställningar som Lagrådet lyfter fram sker i samband med att regeringen lägger fram förslag i anledning av Järnvägstrafikutredningens betänkanden. Fartygspassagerarförordningen Fartygspassagerarförordningen tillämpas, som huvudregel, på passagerartransporter till sjöss och på inre vattenvägar där ombordstigningshamnen är belägen inom en medlemsstats territorium. Förordningen tilllämpas även om landstigningshamnen är belägen inom en medlemsstats territorium och transporten genomförs av en transportör som är etablerad inom unionen. Vidare är förordningen med vissa undantag tillämplig på kryssningar där ombordstigningshamnen är belägen inom en medlemsstats territorium (artikel 2). Med kryssning avses en transport i nöjes- eller rekreationssyfte som innefattar bl.a. mer än två övernattningar ombord på fartyget. Vissa passagerartransporter undantas från förordningens tillämpningsområde, t.ex. sådana som sker med fartyg certifierade för högst 12 personer och andra utflykts- och sightseeingturer än kryssningar (artikel 2.2). Transportören måste utfärda en biljett eller annat färdbevis, om inte andra handlingar ger rätt till transport enligt nationell lagstiftning. De avtalsvillkor som tillämpas får inte vara diskriminerande med hänsyn till kundens nationalitet (artikel 4). Den som bär ansvar enligt förordningen undgår inte ansvaret genom att uppdra åt någon annan att utföra en skyldighet enligt förordningen, utan blir i sådant fall ansvarig för den utförande partens handlande. Dessutom bär den som uppdraget anförtros åt ansvar enligt förordningens bestämmelser (artikel 5). Kapitel två reglerar rättigheter för personer med funktionsnedsättning (eller nedsatt rörlighet). Transportörer, resebyråer och researrangörer får inte vägra att godkänna en bokning, utfärda en biljett eller tillåta ombordstigning med hänvisning till en persons funktionsnedsättning (artikel 7). Vissa undantag medges dock med hänvisning till säkerhetskrav eller fartygets eller infrastrukturens utformning (artikel 8.1). Transportören, resebyrån eller researrangören ska i sådana undantagsfall göra alla rimliga ansträngningar för att erbjuda ett godtagbart transportalternativ (artikel 8.2). Transportörerna och terminaloperatörerna är vidare skyldiga att, i samarbete med organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning, fastställa icke-diskriminerande villkor för tillgänglighet för befordran av personer med funktionsnedsättning (artikel 9) och ge kostnadsfri assistans till denna kategori av resenärer i hamnar och ombord på fartyg. Assistansens omfattning följer av bilagorna 2 och 3 till förordningen (artikel 10). En resenär måste dock uppfylla vissa krav för att ha rätt till assistans, bl.a. måste transportören eller terminaloperatören underrättas om behovet av assistans 48 timmar i förväg (artikel 11). Även om detta inte har skett, ska transportören och terminaloperatören göra alla rimliga ansträngningar för att resenären får den assistans som han eller hon behöver. Transportörerna, och i förekommande fall även terminaloperatörerna, är vidare skyldiga att inrätta ett utbildningsförfarande om funktionsnedsättningar och funktionshinder för sin personal (artikel 14). Transportörer och terminaloperatörer ansvarar för förlust av och skada på rörelsehjälpmedel, om förlusten eller skadan beror på fel eller försumlighet från deras respektive sida (artikel 15). Kapitel tre innehåller bestämmelser om skyldigheter för transportörer och terminaloperatörer vid störningar av resor. Transportören eller, i förekommande fall, terminaloperatören är vid en försenad eller inställd avgång skyldig att hålla resenärerna informerade om läget (artikel 16). Om transportören på skäliga grunder kan anta att en avgång kommer att ställas in eller försenas med mer än 90 minuter, är transportören dessutom skyldig att tillhandahålla olika former av assistans samt ombokning alternativt återbetalning av biljettpriset (artiklarna 17 och 18). Resenärerna har också, under vissa förutsättningar, rätt till en viss lägsta ersättning vid försenad ankomst till slutdestinationen (artikel 19). För rätten till assistans och ersättning gäller vissa undantag, bl.a. om förseningen beror på svåra väderförhållanden (artikel 20). Förordningens bestämmelser hindrar inte en resenär från att i enlighet med nationell lagstiftning begära skadestånd för förlust med anledning av en inställd eller försenad transporttjänst (artikel 21). I kapitel fyra finns allmänna bestämmelser om information och klagomål. Resenärerna har rätt att få adekvat reseinformation under hela resan (artikel 22). Vidare ska transportörerna, terminaloperatörerna och, i förekommande fall, hamnmyndigheterna se till att information om resenärernas rättigheter enligt förordningen görs tillgänglig. I båda fallen ska särskild vikt fästas vid behoven hos personer med funktionsnedsättning (artikel 23). Slutligen ska transportörerna och terminaloperatörerna inrätta en mekanism för hantering av klagomål avseende rättigheter och skyldigheter som följer av förordningen (artikel 24). Kapitel fem innehåller regler om efterlevnad och nationella tillsynsorgan. Varje medlemsstat ska utse ett eller flera oberoende organ med ansvar för att se till att förordningen följs vad gäller trafik till och från hamnar inom det egna territoriet (artikel 25). Medlemsstaterna får föreskriva att en resenär, som en första åtgärd, måste vända sig till transportören och att den nationella tillsynsmyndigheten ska utgöra överklagandeinstans. Medlemsstaterna ska också införa sanktioner vid överträdelser av bestämmelserna i förordningen (artikel 28). Busspassagerarförordningen Busspassagerarförordningens tillämpningsområde omfattar linjetrafik för icke specificerade passagerarkategorier med påstignings- eller avstigningsplats inom en medlemsstats territorium när transportsträckan enligt tidtabell är minst 250 km (artikel 2.1). Med linjetrafik avses persontransporter med buss vid regelbundna tider längs bestämda färdvägar, varvid resenärerna får stiga på och av vid i förväg bestämda hållplatser. Vissa av förordningens bestämmelser är dock tillämpliga även vid linjetrafik när transportsträckan understiger 250 km (artikel 2.2). Det gäller bl.a. rätten till transport för personer med funktionsnedsättning (eller nedsatt rörlighet), skyldigheten att utbilda personal om funktionsnedsättningar och funktionshinder, ansvaret för skada på rörlighetsutrustning och rätten till reseinformation. Busspassagerarförordningens tillämpningsområde omfattar också tillfällig trafik, om resenärens första påstigningsplats eller slutliga avstigningsplats ligger inom en medlemsstats territorium (artikel 2.3). Med tillfällig trafik avses trafik som inte utgör linjetrafik och som huvudsakligen kännetecknas av transport med buss av resenärsgrupper som har bildats på initiativ av kunden eller transportören. För sådan trafik gäller dock endast vissa av förordningens bestämmelser, bl.a. bestämmelserna om biljetter och icke-diskriminerande avtalsvillkor, om andra utförande parter samt om ersättning och assistans i händelse av olyckor. Transportörerna ska utfärda biljetter, om inte andra handlingar ger rätt till transport, och ha avtalsvillkor som inte diskriminerar kunder beroende på nationalitet (artikel 4). Den som bär ansvar enligt förordningen kan inte undgå ansvaret genom att uppdra åt någon annan att utföra en skyldighet enligt förordningen. Detta leder i stället till att även den som uppdraget anförtros åt bär ansvar enligt förordningen (artikel 5). Förordningens andra kapitel reglerar ersättning och assistans vid olyckor. Resenärer ska, i enlighet med nationell lag, ha rätt till ersättning vid dödsfall och personskada i samband med en olycka som inträffar till följd av användning av en buss. Detsamma ska gälla om resgods förlorats eller skadats vid en sådan olycka (artikel 7). Vid olyckor ska transportörerna också tillhandahålla assistans med syfte att tillgodose resenärernas omedelbara praktiska behov (artikel 8). Förordningens tredje kapitel rymmer bestämmelser om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Transportörerna och terminaloperatörerna ska, i samråd med organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning, fastställa icke-diskriminerande villkor för tillgänglighet som gäller vid transport av personer med funktionsnedsättning. De ska också lämna information om villkoren i en form som lämpar sig för denna resenärskategori (artikel 11). Transportörer, resebyråer och researrangörer får inte, med vissa angivna undantag, vägra att tillhandahålla bokning eller biljett eller neka en person att stiga ombord på en buss med hänvisning till personens funktionsnedsättning (artiklarna 9 och 10). Undantag får göras endast om det krävs för att uppfylla gällande säkerhetskrav eller om bussens eller infrastrukturens utformning omöjliggör resa. Medlemsstaterna ska utse bussterminaler där särskild assistans ska tillhandahållas av transportörer och terminaloperatörer utan kostnad (artiklarna 12 och 13.1). Förordningen påverkar dock inte befintlig lagstiftning om tekniska krav på bussar, hållplatser eller terminaler (artikel 2.7). De närmare förutsättningarna och villkoren för assistansen anges i artikel 14, bl.a. ska behovet av assistans ha meddelats senast 36 timmar i förväg. Även om en sådan underrättelse inte har skett, ska transportören, terminaloperatören, resebyrån och researrangören i rimlig utsträckning lämna den assistans som behövs för att personen ska kunna resa. Transportörerna ska dessutom tillhandahålla kostnadsfri assistans ombord på bussarna (artikel 13.2). Transportörerna och, vid behov, terminaloperatörerna är också skyldiga att inrätta ett förfarande för utbildning av sin personal om funktionshinder och funktionsnedsättningar (artikel 16). I det fjärde kapitlet finns bestämmelser om resenärernas rättigheter vid inställda resor eller förseningar. Om det på skäliga grunder kan antas uppstå en försening av linjetrafik med mer än 120 minuter från en bemannad terminal eller att avgången kommer att ställas in, ska resenärerna få välja mellan fortsatt resa, ombokning eller återbetalning av biljettpriset. Detsamma gäller om avgången faktiskt ställs in eller försenas med mer än 120 minuter från en busshållplats (artikel 19). Förordningen hindrar inte att en resenär begär skadestånd i enlighet med nationell lagstiftning för skador med anledning av inställd eller försenad linjetrafik (artikel 22). Transportörerna eller terminaloperatörerna är vidare skyldiga att lämna information om förseningar och inställda avgångar samt alternativa anslutningar (artikel 20). Om en resa enligt tidtabell överstiger tre timmar och denna blir inställd eller avgången blir försenad med mer än 90 minuter från en bemannad terminal, ska transportören dessutom erbjuda resenärerna förtäring och, om det krävs, inkvartering. Vissa begränsningar och undantag gäller för dessa skyldigheter (artiklarna 21 och 23). Kapitel fem innehåller en skyldighet för transportörerna och terminaloperatörerna att lämna dels adekvat reseinformation, dels information om resenärernas rättigheter enligt förordningen (artiklarna 24 och 25). Vidare finns en skyldighet för transportörerna att inrätta en mekanism för hantering av klagomål avseende de rättigheter och skyldigheter som följer av förordningen (artiklarna 26 och 27). I det sjätte kapitlet åläggs medlemsstaterna att utse ett eller flera organ som ansvarar för att förordningen följs. Resenärer ska kunna lämna klagomål om överträdelser av förordningen till tillsynsmyndigheten. Medlemsstaterna får föreskriva att en resenär, som en första åtgärd, måste vända sig till transportören och att den nationella tillsynsmyndigheten i sådana fall ska utgöra överklagandeinstans (artikel 28). Medlemsstaterna ska också fastställa sanktioner vid överträdelser av bestämmelserna i förordningen (artikel 31). 5 Tillsyn och sanktioner Regeringens förslag: Det ska införas en ny lag med kompletterande bestämmelser till tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna. Den nya lagen ska bl.a. innehålla bestämmelser om tillsyn och sanktioner. Om information inte lämnas enligt vad som föreskrivs i tåg-, fartygs- eller busspassagerarförordningen, ska sanktioner i marknadsföringslagen användas. Detsamma ska gälla vid överträdelser av informationsskyldigheter enligt vissa EU-förordningar på luftfartens område. Det ska införas en särskild marknadsrättslig sanktion som gäller vid överträdelser av andra konsumentskyddande bestämmelser i passagerarförordningarna, bl.a. bestämmelserna om tillhandahållande av biljetter och bokningar och om assistans till resenärer med funktionsnedsättning. Sanktionen ska innebära att den som inte uppfyller sin skyldighet enligt någon av förordningarna ska kunna åläggas att göra det. Åläggandet ska få förenas med vite. Konsumentombudsmannen ska då ha samma utrednings- och tillsynsbefogenheter som står till buds när marknadsföringslagen är tillämplig. En särskild marknadsrättslig sanktion ska också gälla vid överträdelser av förbudet mot diskriminering vid tillgång till passagerar- och fraktpriser enligt EU-förordningen om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen. Ansvarig tillsynsmyndighet ska bemyndigas att meddela de förelägganden som behövs för efterlevnaden av bestämmelser av teknisk karaktär i tågpassagerarförordningen, bl.a. bestämmelserna om tillgänglighet för resenärer med funktionsnedsättning vid stationer och perronger och om åtgärder för att trygga resenärernas personliga säkerhet. Samma möjlighet för tillsynsmyndigheten ska finnas beträffande skyldigheterna enligt fartygs- och busspassagerarförordningarna att inrätta förfaranden för utbildning av personal om funktionsnedsättningar och funktionshinder. Ett föreläggande ska få förenas med vite. Ett beslut om föreläggande ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska bemyndigas att meddela föreskrifter om avgifter för tillsyn enligt fartygs- och busspassagerarförordningarna. Konsumentverkets nuvarande tillsynsansvar rörande EU-förordningen om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen ska framgå av lag. Det ska också framgå av lag att tillsynsmyndigheter för passagerarförordningarna utses av regeringen. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens (se promemorian s. 83 f., 107 f., 108 f., 110 f., 113 f., 117 f., 120 f. och 123 f.) I promemorian föreslås dock att tillsynsmyndigheten ska bemyndigas att återkalla ett tillstånd för järnvägsföretag att bedriva järnvägstrafik, om tillståndshavaren inte uppfyller sina skyldigheter enligt tågpassagerarförordningens bestämmelser om reseinformation och bokningssystem, tillgänglighet och resenärernas personliga säkerhet. Vidare finns några andra avvikelser i förhållande till regeringens förslag. Regeringen föreslår bl.a. att promemorians förslag ska kompletteras med ytterligare några bestämmelser som ska omfattas av en särskild marknadsrättslig sanktion och, till skillnad från promemorian, att Konsumentombudsmannen ska ha vissa utrednings- och tillsynsbefogenheter. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen. Transportstyrelsen anser att förslaget om återkallelse av tillstånd att bedriva järnvägstrafik strider mot EU-rätten. En kompletterande remittering av förslag till författningstext har gjorts till Marknadsdomstolen, Konsumentverket och Transportstyrelsen som i allt väsentligt tillstyrker eller inte har några invändningar mot förslagen. Skälen för regeringens förslag En ny lag med kompletterande bestämmelser Som framgår av avsnitt 4 ska medlemsstaterna ha sanktioner som gäller vid överträdelser av passagerarförordningarnas bestämmelser. I förordningarna anges att sanktionerna ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. Medlemsstaterna ska också utse ett eller flera organ som utövar tillsyn över att förordningarna följs och som kan vidta åtgärder för att säkerställa detta. Resenärerna ska även kunna rikta klagomål om överträdelser av förordningarna till tillsynsorganet eller till ett annat lämpligt organ. Som framgår av avsnitt 3 har regeringen uppfyllt skyldigheten att utse tillsynsorgan genom att i förordningen om behöriga myndigheter för resenärers rättigheter utse Konsumentverket och Transportstyrelsen till tillsynsmyndigheter för passagerarförordningarna. Det som återstår för att uppfylla passagerarförordningarnas krav är alltså att fastställa de sanktioner som ska gälla. Dessutom finns det anledning att införa några kompletterande bestämmelser om tillsynen. Bestämmelser om tillsyn och sanktioner som gäller tåg- och fartygspassagerarförordningarna skulle kunna tas in i de befintliga lagar som reglerar transportörers ansvar vid passagerartransporter, dvs. järnvägstrafiklagen och lagen om internationell järnvägstrafik respektive sjölagen (1994:1009). För bussresor finns dock ingen motsvarande lag där det är naturligt att införa sådana bestämmelser som gäller busspassagerarförordningen. Dessutom finns det skäl som talar för att bestämmelserna bör hållas samlade i en och samma lag. De tre förordningarna utgör delar av ett paket om resenärsrättigheter som innebär likartade rättigheter oavsett vilket av de tre trafikslagen som används. Det finns därför ett intresse av att resenärer kan ta del av bestämmelserna om tillsyn och sanktioner på ett samlat sätt, även om regleringen i första hand riktar sig till myndigheter. Regeringen anser det mot den bakgrunden lämpligt att bestämmelserna tas in i en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar. Kompletterande sanktioner till EU-förordningar på luftfartsområdet I det här sammanhanget är det lämpligt att också ta ställning till sanktioner i förhållande till vissa bestämmelser i förordningen om gemensamma regler för tillhandhållande av lufttrafik i gemenskapen. I artikel 23 i den förordningen finns bestämmelser om prisinformation och godkännande av pristillägg samt om förbud mot diskriminering vid tillgång till passagerarpriser och fraktpriser. På motsvarande sätt som enligt passagerarförordningarna är medlemsstaterna skyldiga att ha sanktioner vid överträdelser av bestämmelserna. Det finns vidare anledning att överväga den befintliga sanktion i lagen (2010:510) om lufttransporter som gäller vid överträdelser av informationsbestämmelser i tre andra EU-förordningar på luftfartens område. Det handlar om, för det första, artikel 14 i förordningen om nekad ombordstigning och, för det andra, artikel 11 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2111/2005 av den 14 december 2005 om upprättande av en gemenskapsförteckning över alla lufttrafikföretag som förbjudits att bedriva verksamhet inom gemenskapen och om information till flygpassagerare om vilket lufttrafikföretag som utför en viss flygning, samt om upphävande av artikel 9 i direktiv 2004/36/EG. Det handlar vidare om artikel 4 i förordningen om rättigheter i samband med flygresor för personer med funktionshinder och personer med nedsatt rörlighet. I dessa bestämmelser föreskrivs skyldigheter att lämna information om resenärers rätt till assistans och ersättning vid förseningar eller nekad ombordstigning, om vilket lufttrafikföretag som utför en flygning och om säkerhetsregler och eventuella begränsningar av transportmöjligheterna för personer med funktionsnedsättning. Marknadsföringslagen används vid skyldigheter att lämna information Som framgår av redogörelsen i avsnitt 4 innehåller tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna ett antal bestämmelser om skyldighet för transportörer, terminaloperatörer, hamnmyndigheter, stationsförvaltare, järnvägsföretag, biljettutfärdare, resebyråer och researrangörer att lämna information. Det handlar om information som resenärerna behöver för att kunna planera och genomföra en resa, information om resenärernas rättigheter enligt respektive förordning samt information om tjänsternas kvalitet. Konsumentverket har getts tillsynsansvar över dessa bestämmelser. Information av detta slag ryms inom begreppet marknadsföring enligt 3 § marknadsföringslagen (2008:486). Marknadsföringslagens sanktionssystem kan därför användas vid överträdelser av informationsbestämmelserna. Det innebär att en transportör m.fl. som låter bli att lämna informationen kan åläggas av Marknadsdomstolen att vid vite göra det genom ett s.k. informationsföreläggande (24 §). Talan kan väckas av Konsumentombudsmannen, en näringsidkare som berörs av marknadsföringen eller en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller löntagare (47 §). I ett fall som inte är av större vikt kan Konsumentombudsmannen meddela ett informationsföreläggande för godkännande av den berörda näringsidkaren (28 §). Som i andra fall när marknadsföringslagen tillämpas på informationskrav i annan lagstiftning bör det i den aktuella lagen anges att marknadsföringslagen ska tillämpas vid överträdelse av informationsbestämmelserna och att informationen är att betrakta som väsentlig vid tillämpningen av marknadsföringslagen. Det bör också framgå att bestämmelserna om marknadsstörningsavgift i marknadsföringslagen inte är tillämpliga vid överträdelser av förordningarnas informationskrav. Det är nämligen som huvudregel inte möjligt att ålägga en sådan avgift om en näringsidkare bryter mot kraven enligt en särskild lag. I 4 kap. 2 § lagen (2010:1065) om kollektivtrafik finns en skyldighet för kollektivtrafikföretag att lämna information om sitt trafikutbud till ett gemensamt system för trafikantinformation. Sanktioner mot överträdelser finns i 5 kap. 3 § i samma lag. Som konstateras i promemorian saknas det mot den bakgrunden skäl att införa någon ytterligare sanktion i förhållande till det motsvarande informationskravet i artikel 7 i tågpassagerarförordningen. Som framgått finns det i förordningen om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen en skyldighet att tillhandahålla prisinformation. I artikel 23.1 anges vilken prisinformation som ska lämnas. Slutligt pris ska anges med särredovisning av passagerar- respektive fraktpris, skatter och avgifter. Valfria pristillägg ska klart, öppet och otvetydigt anges i början av varje bokningsprocess och kunden ska aktivt markera sitt godkännande av sådana tillägg. Även denna information ryms inom begreppet marknadsföring, varför marknadsföringslagens sanktionssystem kan tillämpas på samma sätt som beträffande informationskraven i passagerarförordningarna. Kravet på att kunden aktivt ska godkänna eventuella pristillägg föranleder i sig inte någon ytterligare sanktion. En överträdelse av bestämmelsen skulle nämligen innebära negativ avtalsbindning, vilket strider mot god marknadsföringssed. Konsumentombudsmannen kan därför redan på den grunden ingripa med stöd av marknadsföringslagen. På luftfartens område finns tillämpliga sanktioner vid överträdelser av olika EU-rättsliga bestämmelser av konsumentskyddande karaktär samlade i lagen om lufttransporter. Det gäller bl.a. bestämmelser om skyldighet att tillhandahålla information. Av systematiska skäl bör därför prisinformationssanktionen införas i den lagen. När det gäller de tre andra EU-förordningarna på luftfartens område finns en särskild marknadsrättslig sanktion vid liknande informationskrav i 15 § lagen om lufttransporter. Bestämmelsen innebär i korthet att Marknadsdomstolen, efter talan av bl.a. Konsumentombudsmannen, får meddela ett åläggande att lämna föreskriven information. Marknadsföringslagens bestämmelser om bl.a. åläggande att lämna information ska tillämpas. Regeringen delar bedömningen i promemorian att marknadsföringslagen är tillämplig även i dessa fall och att lagen om lufttransporter bör ändras i linje med detta. Den särskilda marknadsrättsliga sanktionen bör alltså utgå och ersättas av en bestämmelse om att marknadsföringslagen ska tillämpas på samma sätt som beträffande de andra EU-rättsliga informationskraven. Det innebär inte någon försämring av sanktionsmöjligheten. En särskild marknadsrättslig sanktion används i andra fall Det finns vissa andra konsumenträttsliga bestämmelser i passagerarförordningarna beträffande vilka det saknas sanktioner i svensk rätt eller där befintliga sanktioner är otillräckliga. Till denna kategori hör skyldigheterna för transportörer m.fl. att utan diskriminering utfärda biljetter samt godkänna bokningar m.m., lämna assistans till resenärer med funktionsnedsättning (eller nedsatt rörlighet), fastställa icke-diskriminerande villkor för tillgänglighet för befordran av resenärer med funktionsnedsättning, inrätta en mekanism för hantering av klagomål samt, vad gäller fartygspassagerarförordningen, fastställa kvalitetsnormer för den assistans som erbjuds resenärer med funktionsnedsättning. Hit hör också skyldigheten för järnvägsföretag att inrätta normer för tjänstekvalitet och lämna rapport om mottagna klagomål. Slutligen finns också kraven enligt fartygs- och busspassagerarförordningarna att vid skador på rörlighetsutrustning tillhandahålla tillfälliga ersättningshjälpmedel. I flera fall ger dessa bestämmelser en rätt till enskilda som kan göras gällande mot transportören eller motsvarande, exempelvis genom krav på prisavdrag på grund av att tjänsten utförts på felaktigt sätt eller skadestånd på grund av att resenären orsakats kostnader. I vissa situationer som omfattas av förordningarnas bestämmelser kan en resenär också ha rätt till diskrimineringsersättning på grund av att resenären har diskriminerats i enlighet med diskrimineringslagen (2008:567). Bestämmelserna i förordningarna syftar dock också till att ge goda förutsättningar för resandet för hela resenärskollektivet, inbegripet personer som ännu inte ingått något avtal om resa. Det finns därför behov av att, utöver den möjlighet till individuella krav som kan finnas, införa sanktioner som skyddar dessa kollektiva rättigheter. Eftersom det är fråga om bestämmelser av konsumentskyddande karaktär har Konsumentverket getts tillsynsansvar även över dessa bestämmelser. I linje med det ligger det närmast till hands att använda marknadsrättsliga sanktioner vid överträdelser. Marknadsföringslagen är dock inte tillämplig på samtliga de rättigheter och skyldigheter av varierande slag som det är fråga om här. I promemorian föreslås att det med förebild i bl.a. 16 § lagen om lufttransporter ska införas en särskild marknadsrättlig sanktion vid överträdelser av bestämmelserna. Förslaget innebär att Marknadsdomstolen kan ålägga den part som underlåter att uppfylla sin skyldighet enligt respektive förordning att göra det vid äventyr av vite. Talan om ett sådant åläggande får väckas av Konsumentombudsmannen. Om det är fråga om ett fall som inte är av större vikt, ska Konsumentombudsmannen få meddela ett föreläggande om ett sådant åläggande. För dessa förelägganden ska vad som sägs i 28 § marknadsföringslagen gälla. Det innebär att ett föreläggande behöver godkännas av den berörda näringsidkaren omedelbart eller inom viss tid. Om så sker gäller föreläggandet som en lagakraftvunnen dom, i annat fall gäller det inte. För hanteringen av dessa mål och ärenden ska bestämmelser i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. gälla. Förslaget innebär att Konsumentverket får ett effektivt verktyg för sin tillsyn. Konsumentombudsmannen och Marknadsdomstolen får dessutom anses väl lämpade för att hantera överträdelser av aktuella bestämmelser. Någon synpunkt om att annan lagstiftning borde tillämpas i något av dessa fall lämnas inte heller av remissinstanserna. Regeringens slutsats är därför att promemorians förslag bör följas. Det kan i detta sammanhang tilläggas att regeringen i ett tidigare lagstiftningsärende beträffande ändringar i diskrimineringslagen har bedömt att en ordning där både diskrimineringsersättning och annan typ av sanktion i vissa fall kan komma i fråga, inte står i strid med rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott enligt Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll och EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (prop. 2013/14:198 s. 53 f.). Utöver vad som föreslås i promemorian anser regeringen att en särskild marknadsrättslig sanktion även bör gälla vid överträdelse av busspassagerarförordningens bestämmelse om assistans vid olyckor (artikel 8). Skyldigheten att lämna assistans innefattar bl.a. tillhandahållande av mat, kläder och första hjälpen. Tillgodoseendet av sådana omedelbara praktiska behov rör resenärernas säkerhet vid inträffade olyckor. Det finns därför även i detta fall ett behov av att införa sanktioner som skyddar resenärernas kollektiva rättigheter. Detsamma gäller beträffande skyldigheten enligt fartygs- och busspassagerarförordningarna för transportörer och terminaloperatörer att tillhandahålla tillfälliga ersättningshjälpmedel i händelse av förlust av eller skada på rörlighetshjälpmedel (artikel 15.4 respektive 17.3). Också beträffande järnvägsföretagens skyldighet att organisera alternativ transport när en förbindelse måste avbrytas och att intyga förseningar (artiklarna 18.3-18.5 i tågpassagerarförordningen) kan lämpligen samma slags sanktion användas. En särskild marknadsrättslig sanktion är också aktuell vid överträdelser av det förbud mot diskriminering vid tillgång till passagerar- och fraktpriser som finns i artikel 23.2 i förordningen om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen. Förbudet innebär konkret att passagerare och resebyråer ska ha möjlighet att boka biljetter till samma pris oavsett från vilket land bokningen sker. Marknadsföringslagen är inte tillämplig i detta fall. Inte heller diskrimineringslagen omfattar samtliga situationer som är förbjudna enligt förordningen, t.ex. diskriminering på grund av lufttrafikföretagets etableringsort inom EU. Som föreslås i promemorian bör i stället en särskild marknadsrättslig sanktion av samma slag som nyss nämnts införas i lagen om lufttransporter. Med stöd av en sådan bestämmelse kan Marknadsdomstolen eller, i fall som inte är av större vikt, Konsumentombudsmannen vid vite förbjuda en näringsidkare att bryta mot diskrimineringsförbudet. Regeringen delar bedömningen i promemorian att det inte i övrigt behövs några ytterligare sanktioner till förordningarnas bestämmelser om skadeståndsansvar m.m. vid personskada och förlorat eller skadat resgods, om ersättning och assistans vid förseningar och om ersättning för rörlighetshjälpmedel eller annan särskild utrustning. I dessa fall kan en resenär vända sig till allmän domstol eller till Allmänna reklamationsnämnden (ARN) för att få sin rätt enligt respektive förordning. Vidare finns det redan sanktioner mot en transportör eller researrangör som i sina avtalsvillkor inskränker de rättigheter som en resenär har enligt tåg-, fartygs- eller busspassagerarförordningen. Som konstateras i promemorian kan bl.a. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen) användas för att vid vite förbjuda en näringsidkare att i framtiden använda ett avtalsvillkor som bedöms vara oskäligt. Exempel på oskäliga avtalsvillkor är sådana som avviker från tvingande regler, t.ex. en tvingande bestämmelse i någon av passagerarförordningarna. Vidare kan den civilrättsliga bestämmelsen i 36 § avtalslagen användas för att jämka eller lämna utan avseende ett avtalsvillkor som är oskäligt. Några ytterligare sanktioner vid avtalsvillkor som strider mot förordningarna behöver därför inte införas. Sanktioner vid Transportstyrelsens tillsyn Genom förordningen om behöriga myndigheter för resenärers rättigheter har Transportstyrelsen getts tillsynsansvaret över ett antal bestämmelser av teknisk karaktär i tågpassagerarförordningen. Det handlar om skyldigheten att använda ett datoriserat informations- och bokningssystem för järnvägstrafik (CIRSRT), skyldigheten att se till att stationer, perronger, rullande materiel och andra inrättningar är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning (eller nedsatt rörlighet) samt skyldigheten att vidta åtgärder för att trygga resenärernas personliga säkerhet (artiklarna 10.1, 10.2, 10.4, 21 och 26). Myndigheten har vidare getts tillsynsansvaret över bestämmelserna i fartygs- och busspassagerarförordningarna om skyldighet för transportörer (och terminaloperatörer) att inrätta ett förfarande för utbildning av sin personal om funktionsnedsättningar och funktionshinder (artikel 14 respektive 16). I samtliga nämnda fall behöver det finnas sanktioner att tillgå för att tillsynen ska bli effektiv. Transportstyrelsen är tillsynsmyndighet även enligt järnvägslagen (2004:519) (se 1 kap. 2 § järnvägsförordningen, 2004:526) och har befogenhet att meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, eller de föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen, ska följas. Sådana förelägganden eller förbud får förenas med vite. Transportstyrelsens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. (Se 8 kap. 4 § och 11 kap. 2 § järnvägslagen.) I promemorian föreslås att befogenheten i järnvägslagen ska utvidgas till att omfatta också de aktuella bestämmelserna i tågpassagerarförordningen. Vidare föreslås att Transportstyrelsen ska ges motsvarande sanktionsmöjlighet som finns i järnvägslagen när det gäller tillsynen över fartygs- och busspassagerarförordningarna. Sanktionssystemet i järnvägslagen ger Transportstyrelsen ett effektivt verktyg att komma till rätta med brister som uppdagas vid myndighetens tillsynsarbete enligt den lagen. Systemet är även väl lämpat för Transportstyrelsens tillsynsarbete enligt passagerarförordningarna. Myndigheten bör därför på motsvarande sätt som i järnvägslagen ges befogenhet att meddela de förelägganden som behövs för att bestämmelserna i passagerarförordningarna ska följas och ges möjlighet att förena sådana förelägganden med en vitessanktion. Ett beslut om föreläggande bör kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Av systematiska skäl är det lämpligt att myndighetens sanktionsmöjligheter finns samlade i den nya lagen med kompletterande bestämmelser till förordningarna. Lagrådet påpekar att det kan råda osäkerhet om huruvida det är tillsynsmyndighetens säte eller en eventuell regional eller lokal arbetsenhet som ska vara avgörande i forumfrågan beträffande överklagande av tillsynsmyndighetens beslut. Lagrådets påpekande föranleder ett tillägg i författningskommentaren till 9 § förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar (avsnitt 9.1). Som Transportstyrelsen anför är det inte lämpligt att, utöver möjligheten till vitesförelägganden, ge myndigheten rätt att återkalla ett tillstånd att bedriva järnvägstrafik, om skyldigheterna enligt tågpassagerarförordningen inte fullgörs. Förutsättningarna för att återkalla ett sådant tillstånd är harmoniserade genom EU-direktivet om inrättande av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde och en medlemsstat kan inte uppställa egna kriterier för återkallelse. Överträdelser av särskild lagstiftning som är tillämplig på transporter kan visserligen utgöra en omständighet som kan ligga till grund för ett beslut om återkallelse, men det är inte möjligt att föreskriva att återkallelse får ske enbart av det skälet att bestämmelser i tågpassagerarförordningen har överträtts. (Se artikel 24 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/34/EU av den 21 november 2012 om inrättande av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde.) I tågpassagerarförordningen finns också ett krav på järnvägsföretag att ha tillräcklig försäkring för att kunna infria sitt skadeståndsansvar gentemot resenärerna enligt förordningen (artikel 12). Transportstyrelsens tillsynsansvar omfattar även denna skyldighet. Försäkringskravet har direkt betydelse för beslut om tillstånd att bedriva järnvägstrafik enligt det nämnda EU-direktivet. Direktivet är genomfört genom bestämmelser i järnvägslagen, där det föreskrivs att ett järnvägsföretag ska ha en försäkring som täcker den skadeståndsskyldighet som kan uppkomma till följd av järnvägstrafik (3 kap. 2 § första stycket 4). Försäkringsskyldigheten är utformad på sådant sätt att den omfattar det krav på försäkring som ställs i artikel 12 i tågpassagerarförordningen. Transportstyrelsen har rätt att få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen och kan vid vite förelägga företaget att rätta till förhållandena. I sista hand kan Transportstyrelsen återkalla licensen, om förutsättningarna för denna inte längre är uppfyllda (se 8 kap. 3-5 §§ järnvägslagen). Som anförs i promemorian finns det mot denna bakgrund inget behov av ytterligare sanktion vid överträdelse av försäkringskravet. Bestämmelser om tillsyn För att uppmärksamma att det finns tillsynsmyndigheter för passagerarförordningarna är det lämpligt att det i lagen med kompletterande bestämmelser till förordningarna lämnas information om att regeringen utser sådana myndigheter. På grund av krav i EU-rätten behöver det dessutom finnas bestämmelser som säkerställer att Konsumentombudsmannen får tillgång till de uppgifter och handlingar som behövs för myndighetens tillsyn över efterlevnaden av bl.a. fartygs- och busspassagerarförordningarna. Kravet finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen ("förordningen om konsumentskyddssamarbete"), och gäller de i bilagan till förordningen uppräknade rättsakterna. För tillsynen över förordningarnas krav på information finns bestämmelser om utrednings- och tillsynsbefogenheter i marknadsföringslagen som är tillämpliga. När det gäller tillsynen över de andra konsumenträttsliga bestämmelserna i förordningarna, för vilka en särskild marknadsrättslig sanktion införs, krävs dock kompletterande utrednings- och tillsynsbefogenheter. För att få ett så enhetligt system som möjligt är det lämpligt att använda samma utrednings- och tillsynsbefogenheter som enligt marknadsföringslagen. Det kan ske genom att utrednings- och tillsynsbefogenheterna i marknadsföringslagen görs tillämpliga även i samband med Konsumentverkets tillsyn över andra konsumenträttsliga bestämmelser i passagerarförordningarna än krav på information. Konsumentverket utövar även tillsyn över att de skyldigheter som följer av artikel 23 i förordningen om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen följs. Detta framgår av 6 § förordningen (1994:1808) om behöriga myndigheter på den civila luftfartens område. Konsumentverkets övriga tillsynsansvar på luftfartens område anges i lagen om lufttransporter. Det framstår mot denna bakgrund som lämpligt att också tillsynsansvaret rörande artikel 23 i förordningen anges i den lagen. I likhet med den bedömning som görs i promemorian anser regeringen att det inte bör uppställas krav på att en resenär, som vill framföra klagomål till en myndighet med anledning av fartygs- eller busspassagerarförordningen, först ska behöva vända sig till den berörda transportören eller terminaloperatören (jfr artikel 25.3 i fartygspassagerarförordningen och artikel 28.3 i busspassagerarförordningen). I sammanhanget bör uppmärksammas att en prövning av Allmänna reklamationsnämnden förutsätter att det föreligger en tvist. Konsumenten ska därför normalt först ha vänt sig till näringsidkaren och denne ska ha motsatt sig konsumentens krav för att en prövning i nämnden ska bli aktuell. Vidare bör uppmärksammas att såväl fartygs- som busspassagerarförordningen föreskriver en reklamationsfrist under vilken ett klagomål ska framföras till transportören eller terminaloperatören (artikel 24.2 respektive 27). En resenär som vill begära ersättning med stöd av någon av förordningarna bör alltså beakta att reklamation ska ske. Avgifter för Transportstyrelsens tillsyn När det gäller Transportstyrelsens tillsyn aktualiseras frågan om avgifter. Riksdagen har beslutat att Transportstyrelsens verksamhet i fråga om ärendehandläggning, tillsyn och registerhållning i huvudsak ska finansieras med avgifter. I konsekvens med det infördes i 8 kap. 11 § järnvägslagen ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avgifter för den tillsyn som sker enligt bl.a. tågpassagerarförordningen (se prop. 2010/11:30). I enlighet med huvudprincipen om avgiftsfinansiering av Transportstyrelsens tillsynsverksamhet bör det införas en möjlighet att meddela föreskrifter om avgifter även för den tillsyn som Transportstyrelsen ska utöva enligt fartygs- och busspassagerarförordningarna. Det kan lämpligen ske genom ett bemyndigande motsvarande det i järnvägslagen. Bemyndigandet i järnvägslagen bör vidare, i den del det avser avgifter för den tillsyn som sker enligt tågpassagerarförordningen, flyttas till den nya lagen med kompletterande bestämmelser till tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna. Härigenom samlas bestämmelser om Transportstyrelsens tillsyn över förordningarna i en och samma lag. Sverige uppfyller kraven på lagstiftning vid bussolyckor Enligt artikel 7 i busspassagerarförordningen ska nationell lagstiftning ge resenärerna eller deras efterlevande rätt till ersättning vid dödsfall eller personskada på grund av en olycka som inträffar till följd av användning av en buss. Också rätt till ersättning för förlorat eller skadat resgods ska finnas vid sådana olyckor. Ersättningsbeloppen ska beräknas i enlighet med tillämplig nationell lag. Om den nationella lagen föreskriver ett maximibelopp för ersättning vid dödsfall och personskada eller vid förlorat eller skadat bagage, får beloppet i varje enskilt fall inte understiga 220 000 euro per resenär och 1 200 euro per kolli. I händelse av skada på rullstolar, annan rörlighetsutrustning eller hjälpmedel ska ersättningsbeloppet alltid uppgå till kostnaden för att ersätta eller reparera den förlorade eller skadade utrustningen. Regeringen delar promemorians bedömning att svensk lagstiftning uppfyller förordningens krav och att det därför saknas behov av ytterligare lagstiftning. Tillämpliga bestämmelser finns i skadeståndslagen (1972:207) och trafikskadelagen (1975:1410). 6 Befogenhet att utse bussterminaler Regeringens förslag: Uppgiften att utse bussterminaler där assistans för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet ska tillhandahållas i enlighet med busspassagerarförordningen ska överlämnas till regeringen. Regeringen ska i sin tur få överlämna uppgiften åt en regional kollektivtrafikmyndighet eller en statlig myndighet. Ett beslut av en regional kollektivtrafikmyndighet eller en statlig myndighet att utse en bussterminal ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens (se promemorian s. 129 f.). I promemorian föreslås dock inte något i fråga om överklagande av en regional kollektivtrafikmyndighets eller en statlig myndighets beslut att utse en bussterminal. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: Enligt busspassagerarförordningen ska medlemsstaterna utse bussterminaler där assistans för personer med funktionsnedsättning (eller nedsatt rörlighet) ska tillhandahållas (artikel 12). Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen, som ska tillhandahålla en förteckning över de utsedda bussterminalerna på internet. I lagen om kollektivtrafik ges den regionala kollektivtrafikmyndigheten ett övergripande ansvar att verka för att kollektivtrafiken i länet anpassas så att den är tillgänglig för alla resenärsgrupper. Den regionala kollektivtrafikmyndigheten ska i ett trafikförsörjningsprogram redovisa tidsbestämda mål och åtgärder för hur anpassning av kollektivtrafiken ska ske med hänsyn till behov hos personer med funktionsnedsättning. Vidare ska myndigheten definiera vilka bytespunkter och linjer som ska vara fullt tillgängliga för alla resenärer (2 kap. 10 §). Mot bakgrund av hur ansvaret för den regionala kollektivtrafiken är ordnat är det naturligt att de regionala kollektivtrafikmyndigheterna även utser de bussterminaler där assistans för personer med funktionsnedsättning ska tillhandahållas enligt busspassagerarförordningen. För att lagstiftningen ska vara flexibel är det dock lämpligt att, som föreslås i promemorian, uppgiften att utse bussterminalerna primärt läggs på regeringen. Regeringen bör sedan kunna delegera uppgiften till de regionala kollektivtrafikmyndigheterna eller en statlig myndighet. Som framgår medför ett beslut om att utse en bussterminal att transportörer och terminaloperatörer, inom sina respektive behörighetsområden, blir skyldiga att tillhandahålla närmare angiven assistans för personer med funktionsnedsättning. Ett sådant beslut av en regional kollektivtrafikmyndighet eller en statlig myndighet bör därför kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol av den transportör eller terminaloperatör som berörs av beslutet. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätten. 7 Ikraftträdande Regeringens förslag: Den föreslagna lagstiftningen ska träda i kraft den 1 januari 2015. Regeringens bedömning: Det behövs inga övergångsbestämmelser. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens utom så vitt avser datumet för ikraftträdande. I promemorian föreslås att lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2014 (se promemorian s. 131 f.). Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar mot det. Några remissinstanser, däribland Samtrafiken och Sveriges Kommuner och Landsting, anser att föreslagen tidpunkt för ikraftträdande ligger för nära i tiden. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Den föreslagna lagstiftningens syfte är att komplettera vissa EU-förordningar. De aktuella förordningarna har trätt i kraft och är tillämpliga i Sverige. Lagstiftningen bör därför träda i kraft så snart som möjligt. Detta bedöms kunna ske den 1 januari 2015. Det behövs inte några övergångsbestämmelser. 8 Ekonomiska och andra konsekvenser Regeringens bedömning: Förslagen innebär vissa mindre kostnadsökningar för Konsumentverket, Marknadsdomstolen och Transportstyrelsen. Dessa kommer dock inte bli större än att de ryms inom ramen för de nuvarande anslagen. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 133 f.). Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna lämnar bedömningen, såvitt avser de förslag som omfattas av propositionen, utan någon invändning. Regelrådet anser att konsekvensutredningen är bristfällig vad gäller promemorians förslag som helhet. Skälen för regeringens bedömning: Konsumentverkets tillsynsansvar påverkas inte genom förslagen. I tillägg till vad som gäller i dag får Konsumentombudsmannen möjlighet att ingripa mot överträdelser av tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna genom de föreslagna marknadsrättsliga sanktionsbestämmelserna. Dessutom tillkommer möjligheterna till marknadsrättsliga sanktioner vid överträdelser av förordningen om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen. Förslagen kan i någon mån medföra ökade kostnader för Konsumentverket och Marknadsdomstolen. Eventuella kostnadsökningar bedöms dock bli så begränsade att de kan rymmas inom ramen för befintliga anslag. Inte heller Transportstyrelsens tillsynsansvar påverkas av förslagen. För Transportstyrelsens del tillkommer möjligheterna att meddela de förelägganden som krävs för att vissa bestämmelser av teknisk karaktär i tågpassagerarförordningen ska efterlevas. Transportstyrelsen har redan motsvarande möjlighet vad gäller järnvägslagen och de föreskrifter eller villkor som meddelats med stöd av den lagen. Vidare får Transportstyrelsen möjlighet att meddela motsvarande föreläggande om en transportör eller terminaloperatör inte följer fartygs- eller busspassagerarförordningens krav på utbildning av personal. Förslagen kan alltså medföra visst merarbete för myndigheten. I likhet med Transportstyrelsen anser regeringen att utökningen av myndighetens uppdrag kan finansieras inom befintliga ramar. De ekonomiska effekterna av att Transportstyrelsens tillsyn avgiftsbeläggs bedöms endast vara marginella. Dessutom finns förslaget att regeringen, eller de regionala kollektivtrafikmyndigheter eller statliga myndigheter som regeringen bestämmer, ska få i uppgift att utse bussterminaler där assistans för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet ska tillhandahållas i enlighet med busspassagerarförordningen. Avsikten med förslaget är att de regionala kollektivtrafikmyndigheterna i första hand ska utföra uppgiften. Mot bakgrund av de uppgifter som de regionala kollektivtrafikmyndigheterna redan utför bedöms uppgiften att utse bussterminaler inte innebära några ytterligare kostnader. Förslagen bedöms endast marginellt påverka antalet ärenden i allmänna förvaltningsdomstolar. Förslagen påverkar inte antalet ärenden i allmänna domstolar eller ARN. Förslagen innebär inte heller kostnader för enskilda eller företag. 9 Författningskommentar 9.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar Tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna 1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar 1. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen), 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (fartygspassagerarförordningen), och 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (busspassagerarförordningen). I paragrafen anges att lagens bestämmelser kompletterar tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna. Lagen gäller alltså när någon av förordningarna är tillämplig. Tillämpningsområdet för förordningarna framgår av artikel 2 i respektive förordning. Förordningarnas innehåll beskrivs i avsnitt 4 medan frågor om lagens innehåll behandlas i avsnitt 5 och 6. Tillsyn över att förordningarna följs 2 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att de skyldigheter som följer av tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna fullgörs. I paragrafen informeras om att regeringen utser den eller de myndigheter som ska utöva tillsyn över att tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna följs. Att en eller flera tillsynsmyndigheter ska utses framgår av artikel 30 i tågpassagerarförordningen, artikel 25 i fartygspassagerarförordningen och artikel 28 i busspassagerarförordningen. Av förordningarna framgår även vad tillsynen ska omfatta. Tillsynen är framför allt inriktad på att säkerställa att bl.a. transportörer uppfyller de skyldigheter gentemot resenärerna som följer av respektive förordning. 3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för tillsyn enligt tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna. I paragrafen bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om avgifter för tillsyn enligt tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna. Regeringen ges även möjlighet att i sin tur bemyndiga en myndighet att meddela sådana föreskrifter. Övervägandena finns i avsnitt 5. I 2 § informeras om att regeringen bestämmer vilka myndigheter som utövar tillsyn över att tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna följs. I 8 kap. 11 § järnvägslagen (2004:519) finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avgifter för den tillsyn som sker enligt tågpassagerarförordningen. Det bemyndigandet flyttas till förevarande paragraf. I paragrafen införs också ett likadant bemyndigande i fråga om föreskrifter om avgifter för tillsyn enligt fartygs- och busspassagerarförordningarna. Sanktioner 4 § Skyldighet att lämna information föreskrivs för järnvägsföretag, biljettutfärdare, stationsförvaltare, researrangörer, transportörer, resebyråer, terminaloperatörer och hamnmyndigheter i 1. artiklarna 4, 8, 9.5, 18.1, 20, 22.3, 28.2 och 29 i tågpassagerarförordningen, 2. artiklarna 8.5, 9.2-9.4, 10, 12.3, 13.3, 16, 22 och 23 i fartygspassagerarförordningen, och 3. artiklarna 10.2, 10.5, 11.2-11.5, 13.2, 14.5, 20, 24 och 25 i busspassagerarförordningen. Om information inte lämnas enligt någon av de bestämmelser som anges i första stycket, ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av 29-36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen. Paragrafen innebär att sanktionssystemet i marknadsföringslagen ska tillämpas om information inte lämnas enligt vissa artiklar i de tre passagerarförordningarna. Övervägandena finns i avsnitt 5. Tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna innehåller bestämmelser om skyldighet att lämna information i vissa fall, bl.a. information om förseningar, resevillkor, tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet och de rättigheter som resenärerna har enligt förordningarna. Om den som ansvarar för att lämna informationen underlåter detta eller lämnar den på ett oklart, obegripligt, tvetydigt eller annat olämpligt sätt, utgör det normalt vilseledande marknadsföring enligt 10 § marknadsföringslagen. Enligt förevarande paragraf tillämpas marknadsföringslagens sanktionssystem i dessa fall. Informationen är väsentlig i marknadsföringslagens mening. Det saknar betydelse om skyldigheten att tillhandahålla informationen infaller före, under eller efter försäljningen eller det att tjänsten utförts (se 3 § marknadsföringslagen). Bestämmelsen är alltså tillämplig på information som enligt förordningarna ska lämnas inför eller vid ingåendet av transportavtalet men även på information som ska lämnas inför, under eller efter resan. Den ansvariga näringsidkaren kan, om övriga förutsättningar enligt marknadsföringslagen är uppfyllda, åläggas att lämna informationen vid äventyr av vite, ett s.k. informationsföreläggande (24 och 26 §§ marknadsföringslagen). En talan om åläggande väcks vid Marknadsdomstolen och får väckas av bl.a. Konsumentombudsmannen. I ett fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen meddela ett informationsföreläggande för godkännande av den berörda näringsidkaren (28 § marknadsföringslagen). Marknadsföringslagens bestämmelser om marknadsstörningsavgift ska inte tillämpas i de fall som omfattas av paragrafen. Motsvarande undantag finns i bl.a. 13 § lagen (2010:510) om lufttransporter. 5 § Andra skyldigheter än att lämna information föreskrivs för järnvägsföretag, biljettutfärdare, stationsförvaltare, researrangörer, transportörer, resebyråer och terminaloperatörer i 1. artiklarna 9.1-9.4, 18.3-18.5, 19, 22.1, 23, 24, 27 och 28 i tågpassagerarförordningen, 2. artiklarna 4, 7-8.4, 9.1, 10-13.2, 15.4 och 24 i fartygspassagerarförordningen, och 3. artiklarna 4, 8, 9, 10.1, 10.3, 10.4, 11.1, 13-15, 17.3, 26 och 27 i busspassagerarförordningen. Den som inte fullgör en sådan skyldighet får åläggas att göra det. Åläggandet får förenas med vite. En talan om ett sådant åläggande väcks vid Marknadsdomstolen av Konsumentombudsmannen. I ett tillsynsärende om en skyldighet som avses i första stycket tillämpas 42-45 §§ marknadsföringslagen (2008:486) och det som i övrigt gäller enligt den lagen vid tillämpning av de bestämmelserna. Genom paragrafen införs en särskild marknadsrättslig sanktion vid överträdelser av vissa konsumenträttsliga bestämmelser i passagerarförordningarna som inte avser information. Dessutom ges Konsumentombudsmannen vissa utrednings- och tillsynsbefogenheter. Övervägandena finns i avsnitt 5. I tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna finns bestämmelser som innebär en rad skyldigheter för järnvägsföretag m.fl. som är av konsumenträttslig karaktär. Det handlar bl.a. om skyldighet att utan diskriminering utfärda biljetter samt godkänna bokningar, lämna assistans till resenärer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet och inrätta mekanismer för hantering av klagomål. I första stycket anges de bestämmelser i passagerarförordningarna där dessa skyldigheter återfinns. Enligt andra stycket kan den som inte uppfyller nämnda skyldigheter åläggas att göra det. Åläggandet får förenas med vite. Liknande bestämmelser finns i bl.a. 3 och 4 §§ lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (avtalsvillkorslagen) och 16 § lagen (2010:510) om lufttransporter. Ett åläggande kan riktas till det järnvägsföretag eller den biljettutfärdare, stationsförvaltare, researrangör, transportör, resebyrå eller terminaloperatör som enligt respektive passagerarförordning är skyldig att vidta den aktuella åtgärden. Ett åläggande kommer i regel innebära att det berörda företaget i framtiden måste rätta sig efter bestämmelsen i aktuellt avseende för att undvika att ett vite döms ut. Syftet med bestämmelsen är främst att skydda resenärerna som kollektiv mot att ansvariga företag underlåter att uppfylla sina skyldigheter enligt passagerarförordningarna. Vitessanktionen kan endast användas vid framtida överträdelser och inte för att kompensera resenärer som lidit skada. En resenär som vill få kompensation har - för det fall den som kravet riktas mot inte godtar resenärens krav - i stället att göra en anmälan till Allmänna reklamationsnämnden alternativt väcka talan vid allmän domstol. En talan om ett åläggande enligt andra stycket väcks vid Marknadsdomstolen. Lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. tillämpas på det förfarandet. Konsumentombudsmannen är ensam behörig att väcka talan. Enligt tredje stycket tillämpas 42-45 §§ marknadsföringslagen i ett tillsynsärende om en skyldighet som avses i första stycket. Det innebär att Konsumentombudsmannen har vissa i de bestämmelserna närmare angivna utrednings- och tillsynsbefogenheter. Vidare ska också andra bestämmelser i marknadsföringslagen som är aktuella vid en tillämpning av 42-45 §§ gälla. Det handlar bl.a. om de processuella bestämmelserna i 49, 51 och 57 §§ om utdömande av vite, överklagande och rättens sammansättning. 6 § I ett fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen meddela ett föreläggande om ett sådant åläggande som avses i 5 §. Bestämmelserna i 28 § marknadsföringslagen (2008:486) ska då tillämpas. Genom paragrafen införs en möjlighet för Konsumentombudsmannen att meddela förelägganden i frågor som omfattas av 5 §. Övervägandena finns i avsnitt 5. Konsumentombudsmannen har möjlighet att, i fall som inte är av större vikt, meddela förelägganden om sådana ålägganden som avses i 5 §. Bestämmelsen är utformad med 28 § marknadsföringslagen som förebild. Den är, på samma sätt som 28 § marknadsföringslagen, begränsad till fall som inte är av större vikt, dvs. klara fall som inte har principiellt intresse eller rör åtgärder av stor praktisk räckvidd (jfr prop. 1970:57 s. 84 f.). Ett föreläggande ska förenas med vite och näringsidkaren måste godkänna föreläggandet inom viss tid. Om föreläggandet godkänns inom denna tid, gäller det som en lagakraftvunnen dom. Detta innebär bl.a. att Marknadsdomstolen inte kan pröva frågan på nytt så länge inte förhållandena ändrats, se 53 § marknadsföringslagen. Ett godkännande som sker efter den utsatta tiden är dock utan verkan. Skulle en näringsidkare vilja godkänna ett föreläggande efter tidens utgång, måste alltså ett nytt föreläggande utfärdas. 7 § Den myndighet som utövar tillsyn över fullgörandet av de skyldigheter som anges i artiklarna 10.1, 10.2, 10.4, 21 och 26 i tågpassagerarförordningen, artikel 14 i fartygspassagerarförordningen och artikel 16.1 i busspassagerarförordningen får meddela de förelägganden som behövs för att bestämmelserna ska följas. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Paragrafen reglerar tillsynsmyndighetens befogenheter att meddela de förelägganden som behövs för att passagerarförordningarnas bestämmelser av teknisk karaktär och om skyldighet att införa förfaranden för utbildning om funktionsnedsättningar m.m. ska uppfyllas. Övervägandena finns i avsnitt 5. I 2 § informeras om att regeringen bestämmer vilken myndighet som utövar tillsyn över att berörda aktörer fullgör de skyldigheter som följer av bl.a. artiklarna 10.1, 10.2, 10.4, 21 och 26 i tågpassagerarförordningen, artikel 14 i fartygspassagerarförordningen och artikel 16.1 i busspassagerarförordningen. Nämnda artiklar i tågpassagerarförordningen föreskriver skyldighet för järnvägsföretag m.fl. att använda ett datoriserat informations- och bokningssystem för järnvägstrafik (CIRSRT), att se till att stationer, perronger, rullande materiel och andra inrättningar är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning (eller nedsatt rörlighet) samt att vidta åtgärder för att trygga resenärernas personliga säkerhet. De angivna artiklarna i fartygs- och busspassagerarförordningarna föreskriver en skyldighet för transportörer och, i förekommande fall, terminaloperatörer att inrätta förfaranden för utbildning om funktionshinder och funktionsnedsättningar. Enligt första stycket får den myndighet som utsetts att utöva tillsyn över att dessa skyldigheter följs meddela förelägganden för att säkerställa efterlevnaden. Det innebär exempelvis en möjlighet att inom ramen för vad som föreskrivs i de EU-harmoniserade tekniska specifikationerna för driftskompatabilitet (TSD) förelägga en stationsförvaltare eller ett järnvägsföretag att, i samband med en ombyggnation av en station eller vid inköp av nya järnvägsvagnar, göra de anpassningar för personer med funktionsnedsättning som krävs enligt specifikationerna. Att ett föreläggande får förenas med vite framgår av andra stycket. Bestämmelser om överklagande av tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande finns i 9 §. För vitesförelägganden gäller i övrigt bestämmelserna i lagen (1985:206) om viten. Frågor om utdömande av viten prövas i förevarande fall av allmän förvaltningsdomstol på ansökan av den myndighet som har utfärdat vitesföreläggandet, dvs. tillsynsmyndigheten. Befogenhet att utse bussterminaler 8 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, en statlig myndighet eller de regionala kollektivtrafikmyndigheter som avses i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik får i det enskilda fallet besluta om att utse bussterminaler där assistans för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet ska tillhandahållas i enlighet med busspassagerarförordningen. I paragrafen ges regeringen befogenhet att utse de bussterminaler där assistans till personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet ska tillhandahållas i enlighet med busspassagerarförordningen. Regeringen ges även möjlighet att delegera uppgiften till en statlig myndighet eller till de regionala kollektivtrafikmyndigheterna. Övervägandena finns i avsnitt 6. Skyldigheten att utse bussterminaler där assistans ska tillhandahållas framgår av artikel 12 i busspassagerarförordningen. Vad som avses med regionala kollektivtrafikmyndigheter och hur de kan vara organiserade framgår av lagen om kollektivtrafik. Bestämmelser om överklagande av en statlig myndighets eller en regional kollektivtrafikmyndighets beslut att utse bussterminaler finns i 9 §. Överklagande 9 § Tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande enligt 7 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller ett beslut av en statlig myndighet eller en regional kollektivtrafikmyndighet om att utse en bussterminal enligt 8 §. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Av paragrafen framgår att vissa beslut enligt 7 och 8 §§ får överklagas. Övervägandena finns i avsnitt 5 och 6. Enligt första stycket får tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande enligt 7 § och en statlig myndighets eller en regional kollektivtrafikmyndighets beslut om att utse en bussterminal enligt 8 § överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Ett beslut av regeringen om att utse en bussterminal enligt 8 § kan däremot inte överklagas. Den allmänna forumregeln i 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar är tillämplig när tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande enligt 7 § eller en statlig myndighets eller en regional kollektivtrafikmyndighets beslut om att utse en bussterminal enligt 8 § överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Enligt 14 § andra stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar ska överklagandet prövas av den förvaltningsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats. Transportstyrelsen är enligt nuvarande ordning den tillsynsmyndighet som avses i 7 §. I myndigheter med hela landet som verksamhetsområde anses forumregeln enligt praxis innebära att det är den beslutande enhetens geografiska placering som avgör var beslutet ska anses fattat (RÅ 1995 ref. 20). I förevarande fall torde det alltså vara den beslutande enhetens geografiska placering som avgör vilken domstol som blir behörig att pröva ett överklagande (jfr prop. 2008/09:31 s. 65). Uppräkningen av beslut som får överklagas är inte uttömmande. Bestämmelser om överklagande av beslut enligt 4 och 5 §§ finns i marknadsföringslagen respektive lagen om marknadsdomstol m.m. (se vidare kommentarerna till de paragraferna). Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten enligt andra stycket. 9.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. 1 § Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt 1. konkurrenslagen (2008:579), 2. marknadsföringslagen (2008:486), 3. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, 4. lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, 5. lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer, 6. försäkringsavtalslagen (2005:104), 7. lagen (2005:590) om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., 8. lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, 9. lagen (2010:510) om lufttransporter, 10. lagen (1986:436) om näringsförbud, 11. lagen (2010:1350) om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden, och 12. lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar. Bestämmelserna i 14-22 §§ tillämpas inte i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen, marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen, lagen om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., lagen om franchisegivares informationsskyldighet, 13 eller 15 § lagen om lufttransporter, lagen om näringsförbud, lagen om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden eller 4 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar. I mål enligt marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen eller lagen om franchisegivares informationsskyldighet tillämpas inte heller 13 a §. I stället gäller rättegångsreglerna i dessa lagar. Paragrafen innehåller en förteckning över de mål och ärenden som handläggs vid Marknadsdomstolen samt en reglering av i vilka fall lagens rättegångsregler ska tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 5. Ändringen i första stycket innebär att lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar läggs till i förteckningen över de lagar enligt vilka Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden. Mål och ärenden enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar handläggs av Marknadsdomstolen i enlighet med övriga bestämmelser i lagen om marknadsdomstol m.m. Genom en ändring i andra stycket undantas dock 4 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar från tillämpningen av rättegångsreglerna i 14-22 §§ i förevarande lag. Dessutom förtydligas att undantaget beträffande lagen om lufttransporter avser 13 och 15 §§ i den lagen. I dessa fall tillämpas i stället marknadsföringslagens rättegångsregler. 9.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor 18 § Vissa skador, som omfattas av andra bestämmelser, ersätts enligt de bestämmelserna i stället för enligt denna lag. Detta gäller skador som omfattas av bestämmelserna i 1. sjölagen (1994:1009), 2. rådets förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober 1997 om lufttrafikföretags skadeståndsansvar avseende lufttransport av passagerare och deras bagage, 3. lagen (2010:510) om lufttransporter, 4. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer, 5. järnvägstrafiklagen (1985:192), eller 6. lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik. Arrangören är dock alltid skyldig att ersätta resenären för vad denne har rätt att fordra enligt de nämnda bestämmelserna. Av paragrafen framgår att paketreselagen inte ska tillämpas vid vissa skador som omfattas av annan lagstiftning. Genom en ändring i första stycket läggs tågpassagerarförordningen till i den förteckning över lagstiftning som ska tillämpas i stället för paketreselagen. Det innebär att skador som omfattas av bestämmelser i förordningen ersätts enligt de bestämmelserna i stället för enligt paketreselagen. Övriga ändringar i stycket är redaktionella. Ändringen är föranledd av att delar av fördraget om internationell järnvägstrafik, COTIF, har införlivats i svensk rätt genom tågpassagerarförordningen. Det gäller bl.a. bestämmelser om skadeståndsskyldighet enligt de enhetliga rättsreglerna för avtal om internationell transport av resande på järnväg (CIV, bihang A till fördraget), vilka är intagna som bilaga 1 till förordningen. Bestämmelserna i CIV reglerar förutsättningarna för skadestånd och skadeståndets storlek samt vem som bär det slutliga ansvaret för skadan. Paketreselagen fortsätter dock att gälla i fråga om skador som inte regleras i CIV. Av det nya andra stycket, som enligt hittillsvarande lydelse utgör paragrafens sista mening, följer att arrangörens primära ansvar gentemot resenären även omfattar skadestånd enligt CIV. Resenären kan alltså alltid vända sig till arrangören för att få det skadestånd som han eller hon har rätt till enligt de aktuella bestämmelserna i CIV. Det finns dock inte något hinder mot att resenären i stället riktar sitt anspråk mot den som bär det slutliga ansvaret (se prop. 1992/93:95 s. 94 f.). 9.4 Förslaget till lag om ändring i järnvägslagen (2004:519) 1 kap. Allmänna bestämmelser Lagens tillämpningsområde 2 § Särskilda bestämmelser om befordran av passagerare finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer. Dessutom finns särskilda bestämmelser om befordran av passagerare och gods i järnvägstrafiklagen (1985:192) och i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik. I paragrafen lämnas upplysning om viss till järnvägslagen angränsande lagstiftning. Genom ett tillägg erinras om att särskilda bestämmelser om transport av passagerare även finns i tågpassagerarförordningen. Bestämmelserna i förordningen omfattar inte bara passagerare utan också deras resgods. 8 kap. Tillsyn m.m. Bemyndigande 11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för tillsyn, registrering och ärendehandläggning enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt enligt kommissionens förordning (EG) nr 62/2006 av den 23 december 2005 om teknisk specifikation för driftskompatibilitet (TSD) avseende delsystemet "Telematikapplikationer för godstrafik" i det transeuropeiska järnvägssystemet för konventionella tåg och kommissionens förordning (EG) nr 352/2009 av den 24 april 2009 om antagande av en gemensam säkerhetsmetod för riskvärdering och riskbedömning som avses i artikel 6.3 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/49/EG. Paragrafen innehåller bemyndiganden. Den ändras på så sätt att bemyndigandet att meddela föreskrifter om avgifter för tillsyn enligt tågpassagerarförordningen lyfts ut från paragrafen. Bemyndigandet flyttas till den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar (se den föreslagna 3 § i den lagen). I övrigt görs en redaktionell ändring. Övervägandena finns i avsnitt 5. 9.5 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486) 1 § Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare. Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i - lagen (1992:1672) om paketresor, - tobakslagen (1993:581), - lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, - lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, - lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas, - lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, - lagen (1999:158) om investerarskydd, - lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, - lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, - prisinformationslagen (2004:347), - lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler, - försäkringsavtalslagen (2005:104), - lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, - lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, - lagen (2010:510) om lufttransporter, - radio- och tv-lagen (2010:696), - alkohollagen (2010:1622), - konsumentkreditlagen (2010:1846), - lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt, - lagen (2013:1054) om marknadsföring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring, och - lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar. I paragrafen finns bl.a. en lista över lagar som innehåller bestämmelser om marknadsföring. Listan kompletteras med lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar. 9.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:510) om lufttransporter Bestämmelser med anledning av förordning (EG) nr 261/2004, förordning (EG) nr 2111/2005, förordning (EG) nr 1107/2006 och förordning (EG) nr 1008/2008 14 § Konsumentverket ska utöva tillsyn över att lufttrafikföretag, deras agenter, researrangörer och biljettförsäljare fullgör de skyldigheter som följer av 1. förordning (EG) nr 261/2004, 2. artiklarna 11 och 12 i förordning (EG) nr 2111/2005, 3. artiklarna 3 och 4 i förordning (EG) nr 1107/2006, och 4. artikel 23 i förordning (EG) nr 1008/2008. I paragrafen ges Konsumentverket befogenhet att utöva tillsyn över att vissa EU-förordningar följs. Övervägandena finns i avsnitt 5. Det framgår av 6 § förordningen (1994:1808) om behöriga myndigheter på den civila luftfartens område att Konsumentverket har tillsynsansvar över att artikel 23 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008 av den 24 september 2008 om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen följs. Genom en ny punkt 4 flyttas denna reglering till lagen. Övriga ändringar är redaktionella. Artikel 23 innehåller bestämmelser om vilken prisinformation som ska lämnas till kunden, hur prisinformationen ska lämnas samt ett krav på att kunden aktivt ska markera sitt godkännande av eventuella pristillägg. I 15 och 16 §§ regleras vilka sanktioner som kan användas vid överträdelser av artikeln. 15 § Skyldighet att lämna information föreskrivs för lufttrafikföretag, deras agenter, researrangörer och biljettförsäljare i 1. artikel 14 i förordning (EG) nr 261/2004, 2. artikel 11 i förordning (EG) nr 2111/2005, 3. artiklarna 4.3 och 4.4 i förordning (EG) nr 1107/2006, och 4. artikel 23.1 i förordning (EG) nr 1008/2008. Om information inte lämnas enligt någon av de bestämmelser som anges i första stycket, ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av 29-36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen. I paragrafen föreskrivs en sanktion för det fall information inte lämnas i enlighet med vissa EU-förordningar. Övervägandena finns i avsnitt 5. Av de aktuella bestämmelserna i EU-förordningarna följer en skyldighet att informera passagerarna om deras rättigheter, om vilket eller vilka lufttrafikföretag som utför flygningen, om de säkerhetsregler och begränsningar som tillämpas på transport av personer med funktionsnedsättning (eller nedsatt rörlighet) samt om skälen till att en person med funktionsnedsättning vägrats resa. Enligt hittillsvarande ordning gäller att en särskild marknadsrättslig sanktion ska tillämpas vid underlåtenhet att lämna den information som anges i respektive EU-förordning. Enligt denna kan bl.a. ett lufttrafikföretag åläggas att lämna den aktuella informationen. Ändringen innebär att den sanktionen upphävs. I stället anges att marknadsföringslagen, med undantag av lagens bestämmelser om marknadsstörningsavgift, ska tillämpas i dessa fall. Beträffande förordning (EG) nr 1107/2006 förtydligas vilka delar av artikel 4 som innehåller krav på information. Vidare utvidgas paragrafens tillämpningsområde till att även omfatta information enligt artikel 23.1 i förordning (EG) nr 1008/2008. Av den artikeln följer att slutligt pris ska anges med särredovisning av passagerar- respektive fraktpris, skatter och avgifter. Valfria pristillägg ska klart, öppet och otvetydigt anges i början av varje bokningsprocess. I paragrafen anges också att den information som avses i förordningarna ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen. Motsvarande gäller enligt den föreslagna 4 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar. För en närmare beskrivning av innebörden hänvisas därför till kommentaren till den paragrafen. 16 § Ett lufttrafikföretag, dess agent eller en researrangör som vägrar personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet transport i strid med artiklarna 3-4.2 i förordning (EG) nr 1107/2006 får åläggas att erbjuda transporterna i fråga. Åläggandet får förenas med vite. Ett lufttrafikföretag, dess agent eller en researrangör som erbjuder priser på ett diskriminerande sätt i strid med artikel 23.2 i förordning (EG) nr 1008/2008 får förbjudas att göra det. Förbudet får förenas med vite. Talan om åläggande enligt första stycket och förbud enligt andra stycket väcks vid Marknadsdomstolen av Konsumentombudsmannen. I paragrafen föreskrivs en särskild marknadsrättslig sanktion vid överträdelser av vissa konsumenträttsliga bestämmelser i två EU-förordningar. Övervägandena finns i avsnitt 5. Ändringarna i första stycket är redaktionella. Beträffande EU-förordningen förtydligas vilka delar av artikel 4 som innehåller bestämmelser om förbud mot att vägra transport. Andra stycket innehåller enligt hittillsvarande lydelse en bestämmelse om att talan enligt första stycket väcks vid Marknadsdomstolen av Konsumentombudsmannen. Den bestämmelsen flyttas till tredje stycket. Andra stycket innehåller i stället en ny bestämmelse som innebär att ett lufttrafikföretag, dess agent eller en researrangör som bryter mot diskrimineringsförbudet i artikel 23.2 i förordning (EG) nr 1008/2008 kan vid vite förbjudas att göra det. Enligt artikel 23.2 i EU-förordningen ska tillgång till passagerar- och fraktpriser ges utan någon diskriminering på grundval av kunders nationalitet eller bosättningsort eller på grundval av lufttrafikföretagsombudets eller annan biljettförsäljares etableringsort inom gemenskapen. Av tredje stycket, som är nytt, framgår att talan enligt första eller andra stycket väcks vid Marknadsdomstolen av Konsumentombudsmannen. Bestämmelsen, som enligt hittillsvarande ordning finns i andra stycket, ändras så att den även omfattar en talan om förbud enligt det nya andra stycket. Lagen om marknadsdomstol m.m. tillämpas på förfarandet (jfr kommentaren till förslaget om ändring i lagen om marknadsdomstol m.m.). 17 § I ett fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen meddela ett föreläggande om ett sådant åläggande eller förbud som avses i 16 §. Bestämmelserna i 28 § marknadsföringslagen (2008:486) ska då tillämpas. I paragrafen ges Konsumentombudsmannen möjlighet att i fall som inte är av större vikt meddela marknadsrättsliga sanktioner. Övervägandena finns i avsnitt 5. Paragrafen hänvisar enligt sin hittillsvarande lydelse till vissa marknadsrättsliga sanktioner i 15 §. Sistnämnda paragraf ges ett annat innehåll och innebär nu att marknadsföringslagen ska tillämpas. I förevarande paragraf hänvisas i stället till 16 §. Det innebär att Konsumentombudsmannen får meddela föreläggande om sådant åläggande att erbjuda personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet transport som avses i 16 § första stycket. Vidare ges Konsumentombudsmannen samma möjlighet när det gäller sådant förbud mot diskriminering vid tillgång till passagerar- och fraktpriser som avses i 16 § andra stycket. Bestämmelsen är, på samma sätt som 28 § marknadsföringslagen, begränsad till fall som inte är av större vikt, dvs. klara fall som inte har principiellt intresse eller rör åtgärder av stor praktisk räckvidd (jfr prop. 1970:57 s. 84 f.). Bestämmelserna i 28 § marknadsföringslagen ska tillämpas på ett föreläggande enligt förevarande paragraf. Den närmare innebörden av detta framgår av kommentaren till förslaget till 6 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar. 9.7 Övriga lagförslag med anknytning till tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna Tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna är i vissa fall tillämpliga i stället för lagar på området. Av EU-rätten följer att domstolar och andra myndigheter i medlemsstaterna är skyldiga att tillämpa förordningarna med företräde framför nationell rätt. Några särskilda bestämmelser om detta krävs inte. För att underlätta tillämpningen kompletteras dock de berörda lagarna med paragrafer som hänvisar till respektive EU-förordning. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (fartygspassagerarförordningen) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (busspassagerarförordningen) Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008 av den 24 september 2008 om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen (omarbetning) Sammanfattning av departementspromemorian Lag om resenärers rättigheter - kompletterande bestämmelser (Ds 2013:44) Promemorian behandlar i huvudsak frågor som rör tre EU-förordningar om resenärsrättigheter: tågpassagerarförordningen, (EG) nr 1371/2007, fartygspassagerarförordningen, (EU) nr 1177/2010, och busspassagerarförordningen, (EU) nr 181/2011. Det lämnas förslag till hur förordningarnas tillämpningsområden bör avgränsas i förhållande till det förslag till lag om resenärers rättigheter i lokal och regional kollektivtrafik som har lämnats av Utredningen om en ny kollektivtrafiklag (SOU 2009:81). Också andra frågor om förordningarnas tillämpning i Sverige behandlas. Det föreslås också lagbestämmelser som kompletterar förordningarna i vissa avseenden. Merparten av bestämmelserna föreslås bli införda i en ny lag om resenärers rättigheter. Avsikten är att lagen också ska reglera de frågor som omfattas av lagförslaget i SOU 2009:81. När det gäller förordningarnas tillämpningsområden föreslås en avgränsning som möjliggör att lokal och regional trafik med tåg och buss kan omfattas av en nationell trafikslagsövergripande lagstiftning. Förslaget kompletterar lagförslaget i SOU 2009:81. Den enskilda transportsträckans längd föreslås bli styrande för om transporten ska anses regional eller mer långväga. I princip ska transporter som är kortare än 100 km regleras av den nationella trafikslagsövergripande lagstiftningen medan längre transporter ska regleras av tåg- och busspassagerarförordningarna. För att skapa utrymme för den nationella lagstiftningen föreslås ett undantag från merparten av bestämmelserna i tågpassagerarförordningen vid inrikes transporter som är kortare än 100 km. Vidare föreslås att merparten av busspassagerarförordningens bestämmelser ska gälla också vid inrikes transporter som är 100 km eller längre. Något motsvarande undantag från fartygspassagerarförordningen föreslås inte. Det innebär att lokala och regionala fartygstransporter inte ska omfattas av den nationella trafikslagsövergripande lagstiftningen utan av fartygspassagerarförordningen. Tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna ger möjlighet till vissa andra undantag. Bl.a. kan medlemsstaterna fördröja tillämpningen av stora delar av förordningarna på inrikes trafik. Promemorians förslag är att ingen av dessa andra undantagsmöjligheter ska utnyttjas. EU:s medlemsstater är skyldiga att ha sanktioner som gäller vid överträdelser av tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna. Samma krav gäller vid överträdelser av vissa konsumenträttsliga bestämmelser i EU-förordningen om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen. Även ett krav på information om passagerarrättigheter i den EU-rättsliga Atenförordningen behöver sanktioneras. I promemorian föreslås att marknadsföringslagens sanktionsbestämmelser ska tillämpas om den informationsskyldighet som anges i förordningarna inte uppfylls. Vidare föreslås en särskild marknadsrättslig sanktion vid överträdelser av andra bestämmelser i EU-förordningarna som är av konsumenträttslig karaktär. Det föreslås också bemyndiganden för Transportstyrelsen att besluta om sanktioner i vissa fall. Härutöver föreslås en bestämmelse om reklamation för att skydda resenärer vid transporter som omfattas av tågpassagerarförordningen. Om det i transportavtalet ställs krav på att reklamation ska ske inom en viss tid, får denna tid inte understiga två månader från den dag transporttjänsten utfördes eller borde ha utförts. Det föreslås också en skyldighet för transportörer inom tåg-, fartygs-, buss-, tunnelbane- och spårvagnstrafik att ha riktlinjer avseende resenärernas möjligheter att skaffa biljetter. Riktlinjerna ska innehålla en redovisning av samtliga de villkor som gäller för en resenärs tillgång till biljetter. Överläggning om riktlinjerna ska ske med Konsumentverket och organisationer som företräder resenärsintressen och transportörerna ska tillhandahålla allmänheten information om innehållet i sina riktlinjer. Konsumentverket ska även utöva tillsyn över att transportörer har riktlinjer med föreskrivet innehåll och att information om innehållet tillhandahålls allmänheten. Om en transportör inte fullgör dessa skyldigheter, ska marknadsrättsliga sanktioner kunna användas. Promemorians lagförslag Förslag till lag om resenärers rättigheter (vissa paragrafer) Härigenom föreskrivs följande. EU-rättsliga bestämmelser om resenärers rättigheter 1 § Bestämmelser om resenärers rättigheter finns i 1. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004, och 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004. Artiklarna 7, 8, 10.1, 10.4, 15-18 och 22-24 i förordning (EG) nr 1371/2007 ska inte tillämpas på inrikes tågresor och järnvägstjänster där transporten enligt tidtabell 1. tar mindre än 60 minuter och är kortare än 150 km, eller 2. är kortare än 100 km. I den utsträckning en fråga regleras av någon av de förordningar som anges i första stycket, tillämpas inte svensk lag. Utvidgad tillämpning av busspassagerarförordningen 2 § Utöver vad som anges i förordning (EU) nr 181/2011 ska vad som sägs i artiklarna 3, 4.1, 5, 6, 8, 10.2-10.5, 11, 13-16.1 a, 17.3 och 19-23 i den förordningen gälla vid transporter med buss i linjetrafik för icke specificerade passagerarkategorier, om påstigningsplatsen eller avstigningsplatsen är belägen i Sverige och transporten enligt tidtabell tar 80 minuter eller mer och är 100 km eller längre. Tillsyn över att förordningarna följs 3 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att de skyldigheter som följer av förordning (EG) nr 1371/2007, förordning (EU) nr 1177/2010 och förordning (EU) nr 181/2011 fullgörs. Reklamation vid tågtransporter 4 § Om det i ett avtal om en transport som omfattas av artiklarna 15-18 i förordning (EG) nr 1371/2007 uppställs krav på att den som vill åberopa en försening, utebliven anslutning eller inställd avgång ska anmäla detta inom viss tid (reklamation), får tiden inte understiga två månader från den dag transporttjänsten utfördes eller borde ha utförts. Om ett meddelande om reklamation har lämnats in för befordran med post eller avsänts på annat ändamålsenligt sätt, anses reklamation ha skett när detta gjordes. Riktlinjer för tillgång till biljetter 5 § En transportör som yrkesmässigt tillhandahåller allmänheten persontransporter enligt offentliggjord tidtabell med tåg, fartyg, buss, tunnelbanetåg eller spårvagn ska ha riktlinjer avseende resenärernas tillgång till biljetter. De riktlinjer som avses i första stycket ska innehålla en redovisning av 1. de förutsättningar som en resenär har att boka en biljett, 2. det eller de sätt, inklusive betalningssätt, som en resenär kan använda sig av för att köpa en biljett, 3. vilket eller vilka sätt att distribuera en biljett som erbjuds en resenär, 4. de eventuella andra villkor som gäller för en resenärs tillgång till biljetter, och 5. de särskilda åtgärder som transportören har vidtagit för att underlätta tillgången till biljetter för resenärer i olika åldersgrupper och för resenärer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet. 6 § Innan en transportör antar eller ändrar riktlinjer som avses i 5 § ska överläggning ske med Konsumentverket och organisationer som företräder resenärerna. Transportören ska beakta de synpunkter som Konsumentverket och resenärsorganisationerna lämnar. Konsumentverket ska leda överläggningar enligt första stycket och bestämma vilka resenärsorganisationer som ska få tillfälle att delta. Konsumentverket får vid behov kalla till nya överläggningar om en transportörs riktlinjer. 7 § En transportör som enligt 5 § första stycket är skyldig att ha riktlinjer ska tillhandahålla allmänheten information om innehållet i riktlinjerna. 8 § Konsumentverket ska utöva tillsyn över att transportörer fullgör de skyldigheter som följer av 5 och 7 §§. Sanktioner 9 § Om information inte lämnas enligt 7 § eller enligt 1. artikel 4, 8, 9.5, 18.1, 20, 22.3 eller 29 i förordning (EG) nr 1371/2007, 2. artikel 8.5, 9.2, 9.3, 9.4, 10, 12.3, 13.3, 16, 22 eller 23 i förordning (EU) nr 1177/2010, 3. artikel 11.2, 11.3, 11.4, 11.5, 14.5, 20, 24 eller 25 i förordning (EU) nr 181/2011, eller 4. artikel 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 392/2009 av den 23 april 2009 om transportörens skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag för 29-36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen. 10 § Ett järnvägsföretag, en biljettutfärdare, en stationsförvaltare, en researrangör, en transportör, en resebyrå eller en terminaloperatör som inte uppfyller de skyldigheter som följer av 5 § eller av 1. artikel 9.1, 9.2, 9.3, 9.4, 19, 22.1, 23, 24, 27 eller 28 i förordning (EG) nr 1371/2007, 2. artikel 4, 7, 8.1, 8.2, 8.3, 8.4, 9.1, 10, 11, 12, 13.1, 13.2 eller 24 i förordning (EU) nr 1177/2010, eller 3. artikel 4, 9, 10, 11.1, 13, 14, 15, 26 eller 27 i förordning (EU) nr 181/2011, i annat avseende än vad som avses i 9 §, får vid vite åläggas att göra detta. Talan om åläggande enligt första stycket väcks vid Marknadsdomstolen av Konsumentombudsmannen. 11 § I ett fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen meddela föreläggande om sådant åläggande som avses i 10 §. För ett föreläggande enligt första stycket gäller vad som sägs i 28 § marknadsföringslagen (2008:486). 12 § Den myndighet som utövar tillsyn över att de skyldigheter som följer av artikel 14 i förordning (EU) nr 1177/2010 och artikel 16.1 i förordning (EU) nr 181/2011 fullgörs, får meddela de förelägganden som behövs för att bestämmelserna ska efterlevas. Förelägganden enligt första stycket får förenas med vite. Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna paragraf får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Fullt tillgängliga bussterminaler 13 § Regeringen ska utse bussterminaler där assistans för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet ska tillhandahållas i enlighet med förordning (EU) nr 181/2011. Regeringen får överlåta åt en statlig myndighet eller de regionala kollektivtrafikmyndigheter som avses i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik att utse bussterminaler enligt första stycket. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. 2. Bestämmelsen i 4 § om reklamation vid tågtransporter gäller inte för transporter där transportavtalet ingåtts före lagens ikraftträdande. 3. Skyldigheterna enligt 5 och 7 §§ att ha riktlinjer respektive att tillhandahålla information om innehållet i riktlinjerna gäller först från och med den 1 juli 2015. Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt 1. konkurrenslagen (2008:579), 2. marknadsföringslagen (2008:486), 3. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, 4. lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, 5. lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer, 6. försäkringsavtalslagen (2005:104), 7. lagen (2005:590) om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., 8. lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, 9. lagen (2010:510) om lufttransporter, 10. lagen (1986:436) om näringsförbud, och 11. lagen (2010:1350) om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden. Bestämmelserna i 14-22 §§ tillämpas inte i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen, marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen, lagen om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., lagen om franchisegivares informationsskyldighet, lagen om lufttransporter, lagen om näringsförbud eller lagen om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden. I mål enligt marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen eller lagen om franchisegivares informationsskyldighet tilllämpas inte heller 13 a §. I stället gäller rättegångsreglerna i dessa lagar. 10. lagen (1986:436) om näringsförbud, 11. lagen (2010:1350) om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden, och 12. lagen (2014:000) om resenärers rättigheter. Bestämmelserna i 14-22 §§ tillämpas inte i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen, marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen, lagen om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., lagen om franchisegivares informationsskyldighet, 13 eller 15 § lagen om lufttransporter, lagen om näringsförbud, lagen om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden eller 9 § lagen om resenärers rättigheter. I mål enligt marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen eller lagen om franchisegivares informationsskyldighet tilllämpas inte heller 13 a §. I stället gäller rättegångsreglerna i dessa lagar. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. Förslag till lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192) Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § järnvägstrafiklagen (1985:192) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 § Denna lag tillämpas på järnvägstrafik på bana inom Sverige eller på svensk tågfärja. Vad som föreskrivs om järnväg i 1 kap., 2 kap. 2-5 §§ och 5 kap. tillämpas också på tunnelbana och spårväg. Av 2 kap. 4 § och 3 kap. 1 § följer att vissa bestämmelser i lagen tillämpas även på befordran med annat transportmedel än som anges i första stycket. I fall som avses i 2 kap. 4 § kan därvid bestämmelser i lagen tillämpas på befordran även utom Sverige. Enligt 2 kap. 1 §, 3 kap. 1 § och 4 kap. 1 § skall lagen i vissa fall inte tillämpas på befordran i trafik med utlandet. Av 2 kap. 4 § och 3 kap. 1 § följer att vissa bestämmelser i lagen tillämpas även på befordran med annat transportmedel än som anges i första stycket. I fall som avses i 2 kap. 4 § kan därvid bestämmelser i lagen tillämpas på befordran även utom Sverige. Enligt 2 kap. 1 §, 3 kap. 1 § och 4 kap. 1 § ska lagen i vissa fall inte tillämpas på befordran i trafik med utlandet. Lagen tillämpas inte på brevbefordran med järnväg. Lagen tillämpas inte i den utsträckning en fråga regleras av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. Förslag till lag om ändring i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag tillämpas på sådan internationell järnvägsbefordran som avses i det i bilaga 1 intagna fördraget den 9 maj 1980 om internationell järnvägstrafik (COTIF) ändrat enligt det protokoll den 20 december 1990 som är intaget i bilaga 6 till denna lag. Lagen tillämpas inte i den utsträckning en fråga regleras av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1992:1672) om paketresor ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 § Skador som omfattas av bestämmelserna i sjölagen (1994:1009), rådets förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober 1997 om lufttrafikföretags skadeståndsansvar avseende lufttransport av passagerare och deras bagage, lagen (2010:510) om lufttransporter, järnvägstrafiklagen (1985:192) eller lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik ersätts enligt de bestämmelserna i stället för enligt denna lag. Arrangören är dock alltid skyldig att ersätta resenären för vad denne har rätt att fordra enligt de nämnda bestämmelserna. Skador som omfattas av bestämmelserna i - sjölagen (1994:1009), - rådets förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober 1997 om lufttrafikföretags skadeståndsansvar avseende lufttransport av passagerare och deras bagage, - lagen (2010:510) om lufttransporter, - Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer, - järnvägstrafiklagen (1985:192), eller - lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik ersätts enligt de bestämmelserna i stället för enligt denna lag. Arrangören är dock alltid skyldig att ersätta resenären för vad denne har rätt att fordra enligt de nämnda bestämmelserna. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) Härigenom föreskrivs att 15 kap. 2 § sjölagen (1994:1009) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 15 kap. 2 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte i den mån befordringen är underkastad ett gällande internationellt fördrag om befordran med annat transportmedel. Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte i den utsträckning en fråga regleras av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004. Bestämmelserna tillämpas inte heller i den utsträckning befordringen är underkastad ett gällande internationellt fördrag om befordran med annat transportmedel. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. Förslag till lag om ändring i järnvägslagen (2004:519) Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § och 8 kap. 4 och 5 §§ järnvägslagen (2004:519) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Särskilda bestämmelser om befordran av passagerare och gods finns i järnvägstrafiklagen (1985:192) och i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik. Särskilda bestämmelser om transport av passagerare finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer. Särskilda bestämmelser om transport av passagerare och gods finns även i järnvägstrafiklagen (1985:192) och i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik. 8 kap. 4 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag eller de föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen ska efterlevas. Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att artikel 10.1, 10.2, 10.4, 21 eller 26 i förordning (EG) nr 1371/2007 eller denna lag eller de föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen ska efterlevas. Förelägganden och förbud får förenas med vite. Har någon ålagts att betala konkurrensskadeavgift enligt 3 kap. 5 § konkurrenslagen (2008:579) eller dömts att betala vite enligt 6 kap. 2 § samma lag, får vite enligt denna lag inte dömas ut för samma förfarande. Om någon har ålagts att betala konkurrensskadeavgift enligt 3 kap. 5 § konkurrenslagen (2008:579) eller dömts att betala vite enligt 6 kap. 2 § samma lag, får vite enligt denna lag inte dömas ut för samma förfarande. 5 § Tillsynsmyndigheten får återkalla ett tillstånd om 1. förutsättningarna för tillståndet inte längre uppfylls, 2. tillståndshavaren inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, eller 2. tillståndshavaren inte fullgör sina skyldigheter enligt artikel 10.1, 10.2, 10.4, 21 eller 26 i förordning (EG) nr 1371/2007, denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, eller 3. tillståndshavaren under minst sex månader inte använder en licens enligt 3 kap. 2 § eller under minst ett år inte använder ett annat tillstånd enligt 3 kap. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:1116) om information till passagerare m.m. Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (2006:1116) om information till passagerare m.m. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag gäller för den som utför transporter av passagerare i linjetrafik med buss eller som utför motsvarande trafik med tåg, tunnelbana eller spårvagn (transportör). Begreppet linjetrafik har samma innebörd som i 1 kap. 5 § 1 i yrkestrafiklagen (2012:210). I de fall då trafiken organiseras av en regional kollektivtrafikmyndighet enligt lagen (2010:1065) om kollektivtrafik gäller lagens bestämmelser om transportör i stället beträffande myndigheten, även om denne inte själv utför trafiken. Lagen gäller inte för den som utför trafik med museijärnvägsfordon eller liknande trafik. Lagen tillämpas inte i den utsträckning en fråga regleras av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer eller Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486) Härigenom föreskrivs att 1 § marknadsföringslagen (2008:486) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare. Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i - lagen (1992:1672) om paketresor, - tobakslagen (1993:581), - lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, - lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, - lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas, - lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, - lagen (1999:158) om investerarskydd, - lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, - lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, - prisinformationslagen (2004:347), - distans- och hemförsäljningslagen (2005:59), - försäkringsavtalslagen (2005:104), - lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, - lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, - lagen (2010:510) om lufttransporter, - radio- och tv-lagen (2010:696), - alkohollagen (2010:1622), - konsumentkreditlagen (2010:1846), och - lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt. - konsumentkreditlagen (2010:1846), - lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt, och - lagen (2014:000) om resenärers rättigheter. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:510) om lufttransporter Härigenom föreskrivs att 14-17 §§ samt rubriken närmast före 14 § lagen (2010:510) om lufttransporter ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Bestämmelser i anledning av förordning (EG) nr 261/2004, förordning (EG) nr 2111/2005 och förordning (EG) nr 1107/2006 Bestämmelser i anledning av förordning (EG) nr 261/2004, förordning (EG) nr 2111/2005, förordning (EG) nr 1107/2006 och förordning (EG) nr 1008/2008 14 § Konsumentverket ska utöva tillsyn över 1. att lufttrafikföretag fullgör de skyldigheter som följer av förordning (EG) nr 261/2004, 2. att lufttrafikföretag, researrangörer och biljettförsäljare fullgör de skyldigheter som följer av artiklarna 11 och 12 i förordning (EG) nr 2111/2005, samt 2. att lufttrafikföretag, researrangörer och biljettförsäljare fullgör de skyldigheter som följer av artiklarna 11 och 12 i förordning (EG) nr 2111/2005, 3. att lufttrafikföretag, deras agenter och researrangörer fullgör de skyldigheter som följer av artiklarna 3 och 4 i förordning (EG) nr 1107/2006. 3. att lufttrafikföretag, deras agenter och researrangörer fullgör de skyldigheter som följer av artiklarna 3 och 4 i förordning (EG) nr 1107/2006, samt 4. att lufttrafikföretag, deras agenter och researrangörer fullgör de skyldigheter som följer av artikel 23 i förordning (EG) nr 1008/2008. 15 § Ett åläggande att lämna föreskriven information får meddelas 1. ett lufttrafikföretag som inte lämnar information enligt artikel 14 i förordning (EG) nr 261/2004, 2. ett lufttrafikföretag, en researrangör eller en biljettförsäljare som inte lämnar information till passagerare enligt artikel 11 i förordning (EG) nr 2111/2005, och 3. ett lufttrafikföretag, dess agent eller en researrangör som inte lämnar information enligt artikel 4 i förordning (EG) nr 1107/2006. Talan om åläggande enligt första stycket väcks vid Marknadsdomstolen. En sådan talan får väckas av 1. Konsumentombudsmannen, 2. en näringsidkare som har ingått ett avtal som rör transport med lufttrafikföretaget, dess agent, researrangören eller biljettförsäljaren, och 3. en sammanslutning av konsumenter eller näringsidkare. I ett sådant mål gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (2008:486) som är tillämpliga i mål om åläggande att lämna information enligt 24 § den lagen. Om information inte lämnas enligt - artikel 14 i förordning (EG) nr 261/2004, - artikel 11 i förordning (EG) nr 2111/2005, - artikel 4 i förordning (EG) nr 1107/2006, eller - artikel 23.1 i förordning (EG) nr 1008/2008 ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29-36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen. 16 § Ett lufttrafikföretag, dess agent eller en researrangör som vägrar personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet transport i strid med artiklarna 3 och 4 i förordningen (EG) nr 1107/2006 får åläggas att vid vite erbjuda transporterna i fråga. Talan om åläggande enligt första stycket väcks vid Marknadsdomstolen av Konsumentombudsmannen. Ett lufttrafikföretag, dess agent eller en researrangör som vägrar personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet transport i strid med artiklarna 3 och 4 i förordning (EG) nr 1107/2006 får vid vite åläggas att erbjuda transporterna i fråga. Ett lufttrafikföretag, dess agent eller en researrangör som lämnar prisinformation på ett diskriminerande sätt i strid med artikel 23.2 i förordning (EG) nr 1008/2008 får vid vite förbjudas att göra detta. Talan om åläggande enligt första stycket och förbud enligt andra stycket väcks vid Marknadsdomstolen av Konsumentombudsmannen. 17 § I fall som inte är av större vikt får Konsumentombuds-mannen meddela föreläggande om sådant åläggande som avses i 15 §. I ett fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen meddela föreläggande om sådant åläggande eller förbud som avses i 16 §. För ett föreläggande enligt första stycket gäller vad som sägs i 28 § marknadsföringslagen (2008:486). Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. Förteckning över remissinstanser (promemorian) Efter remiss har yttranden över promemorian lämnats av Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Marknadsdomstolen, Domstolsverket, Myndigheten för handikappolitisk samordning, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Lunds tekniska högskola, Boverket, Trafikverket, Trafikanalys, Sjöfartsverket, Transportstyrelsen, Diskrimineringsombudsmannen, Konsumentverket med Konsumentombudsmannen, Konkurrensverket, Allmänna reklamationsnämnden, Regelrådet, Branschföreningen Tågoperatörerna Handikappförbunden, Hörselskadades Riksförbund, Jernhusen AB, Jönköpings Länstrafik, LO, Regionförbundet Södra Småland, Resenärsforum, Riksfärdtjänsten i Sverige AB, Samtrafiken i Sverige AB, SJ AB, Skånetrafiken, Storstockholms lokaltrafik, Svensk Kollektivtrafik, Svenska Bussbranschens Riksförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Kommuner och Landsting, Sveriges Redareförening, SWEREF Skärgårdsredarna, Synskadades Riksförbund, TCO, Värmlandstrafik samt Västtrafik. Elöverkänsligas Riksförbund, Keolis Sverige AB, Lika Unika, Nätverket unga för tillgänglighet (NUFT), SEKO Trafik, Svenska Taxiförbundet, Svenska Transportarbetareförbundet, Svenska Tågkompaniet AB, Svenska Färdtjänstförening, Swebus Express AB samt Veolia Transport Sverige AB har beretts tillfälle att avge yttrande men har avstått från att yttra sig. Yttrande har dessutom avgetts av Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder (DHR). Förteckning över remissinstanser (förslag till författningstext) Efter remiss har yttranden över förslag till författningstext lämnats av Marknadsdomstolen, Konsumentverket och Transportstyrelsen. Lagrådsremissens lagförslag 1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar Härigenom föreskrivs följande. Tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna 1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar 1. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen), 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (fartygspassagerarförordningen), och 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (busspassagerarförordningen). Tillsyn över att förordningarna följs 2 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att de skyldigheter som följer av tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna fullgörs. 3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för tillsyn enligt tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna. Sanktioner 4 § Skyldighet att lämna information föreskrivs för järnvägsföretag, biljettutfärdare, stationsförvaltare, researrangörer, transportörer, resebyråer, terminaloperatörer och hamnmyndigheter i 1. artiklarna 4, 8, 9.5, 18.1, 20, 22.3, 28.2 och 29 i tågpassagerarförordningen, 2. artiklarna 8.5, 9.2-9.4, 10, 12.3, 13.3, 16, 22 och 23 i fartygspassagerarförordningen, och 3. artiklarna 10.2, 10.5, 11.2-11.5, 13.2, 14.5, 20, 24 och 25 i busspassagerarförordningen. Om information inte lämnas enligt någon av de bestämmelser som anges i första stycket, ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av 29-36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen. 5 § Andra skyldigheter än att lämna information föreskrivs för järnvägsföretag, biljettutfärdare, stationsförvaltare, researrangörer, transportörer, resebyråer och terminaloperatörer i 1. artiklarna 9.1-9.4, 18.3-18.5, 19, 22.1, 23, 24, 27 och 28 i tågpassagerarförordningen, 2. artiklarna 4, 7-8.4, 9.1, 10-13.2, 15.4 och 24 i fartygspassagerarförordningen, och 3. artiklarna 4, 8, 9, 10.1, 10.3, 10.4, 11.1, 13-15, 17.3, 26 och 27 i busspassagerarförordningen. Den som inte fullgör en sådan annan skyldighet som avses i första stycket får åläggas att göra det. Åläggandet får förenas med vite. En talan om ett sådant åläggande väcks vid Marknadsdomstolen av Konsumentombudsmannen. I samband med ålägganden enligt andra stycket tillämpas 42-45 §§ marknadsföringslagen (2008:486) och det som i övrigt gäller enligt den lagen vid tillämpning av de bestämmelserna. 6 § I ett fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen meddela ett föreläggande om ett sådant åläggande som avses i 5 §. Bestämmelserna i 28 § marknadsföringslagen (2008:486) ska då tillämpas. 7 § Den myndighet som utövar tillsyn över fullgörandet av de skyldigheter som anges i artiklarna 10.1, 10.2, 10.4, 21 och 26 i tågpassagerarförordningen, artikel 14 i fartygspassagerarförordningen och artikel 16.1 i busspassagerarförordningen får meddela de förelägganden som behövs för att bestämmelserna ska följas. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Befogenhet att utse bussterminaler 8 § Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, en statlig myndighet eller de regionala kollektivtrafikmyndigheter som avses i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik får i det enskilda fallet besluta om att utse bussterminaler där assistans för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet ska tillhandahållas i enlighet med busspassagerarförordningen. Överklagande 9 § Tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande enligt 7 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detsamma gäller ett beslut av en statlig myndighet eller en regional kollektivtrafikmyndighet om att utse en bussterminal enligt 8 §. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 2 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt 1. konkurrenslagen (2008:579), 2. marknadsföringslagen (2008:486), 3. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, 4. lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, 5. lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer, 6. försäkringsavtalslagen (2005:104), 7. lagen (2005:590) om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., 8. lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, 9. lagen (2010:510) om lufttransporter, 10. lagen (1986:436) om näringsförbud, och 11. lagen (2010:1350) om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden. Bestämmelserna i 14-22 §§ tillämpas inte i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen, marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen, lagen om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., lagen om franchisegivares informationsskyldighet, lagen om lufttransporter, lagen om näringsförbud eller lagen om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden. I mål enligt marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen eller lagen om franchisegivares informationsskyldighet tillämpas inte heller 13 a §. I stället gäller rättegångsreglerna i dessa lagar. 10. lagen (1986:436) om näringsförbud, 11. lagen (2010:1350) om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden, och 12. lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar. Bestämmelserna i 14-22 §§ tillämpas inte i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen, marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen, lagen om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., lagen om franchisegivares informationsskyldighet, 13 eller 15 § lagen om lufttransporter, lagen om näringsförbud, lagen om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden eller 4 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar. I mål enligt marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen eller lagen om franchisegivares informationsskyldighet tillämpas inte heller 13 a §. I stället gäller rättegångsreglerna i dessa lagar. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 3 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1992:1672) om paketresor ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 § Skador som omfattas av bestämmelserna i sjölagen (1994:1009), rådets förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober 1997 om lufttrafikföretags skadeståndsansvar avseende lufttransport av passagerare och deras bagage, lagen (2010:510) om lufttransporter, järnvägstrafiklagen (1985:192) eller lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik ersätts enligt de bestämmelserna i stället för enligt denna lag. Arrangören är dock alltid skyldig att ersätta resenären för vad denne har rätt att fordra enligt de nämnda bestämmelserna. Vissa skador, som omfattas av andra bestämmelser, ersätts enligt de bestämmelserna i stället för enligt denna lag. Detta gäller skador som omfattas av bestämmelserna i 1. sjölagen (1994:1009), 2. rådets förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober 1997 om lufttrafikföretags skadeståndsansvar avseende lufttransport av passagerare och deras bagage, 3. lagen (2010:510) om lufttransporter, 4. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer, 5. järnvägstrafiklagen (1985:192), eller 6. lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik. Arrangören är dock alltid skyldig att ersätta resenären för vad denne har rätt att fordra enligt de nämnda bestämmelserna. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 4 Förslag till lag om ändring i järnvägslagen (2004:519) Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § och 8 kap. 11 § järnvägslagen (2004:519) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Särskilda bestämmelser om befordran av passagerare och gods finns i järnvägstrafiklagen (1985:192) och i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik. Särskilda bestämmelser om befordran av passagerare finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer. Dessutom finns särskilda bestämmelser om befordran av passagerare och gods i järnvägstrafiklagen (1985:192) och i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik. 8 kap. 11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för tillsyn, registrering och ärendehandläggning enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer, Kommissionens förordning (EG) nr 62/2006 av den 23 december 2005 om teknisk specifikation för driftskompatibilitet (TSD) avseende delsystemet "Telematikapplikationer för godstrafik" i det transeuropeiska järnvägssystemet för konventionella tåg och Kommissionens förordning (EG) nr 352/2009 av den 24 april 2009 om antagande av en gemensam säkerhetsmetod för riskvärdering och riskbedömning som avses i artikel 6.3 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/49/EG. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för tillsyn, registrering och ärendehandläggning enligt denna lag, enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt enligt kommissionens förordning (EG) nr 62/2006 av den 23 december 2005 om teknisk specifikation för driftskompatibilitet (TSD) avseende delsystemet "Telematikapplikationer för godstrafik" i det transeuropeiska järnvägssystemet för konventionella tåg och kommissionens förordning (EG) nr 352/2009 av den 24 april 2009 om antagande av en gemensam säkerhetsmetod för riskvärdering och riskbedömning som avses i artikel 6.3 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/49/EG. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 5 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486) Härigenom föreskrivs att 1 § marknadsföringslagen (2008:486) ska ha följande lydelse. Lydelse enligt SFS 2014:16 Föreslagen lydelse 1 § Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare. Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i - lagen (1992:1672) om paketresor, - tobakslagen (1993:581), - lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, - lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, - lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas, - lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, - lagen (1999:158) om investerarskydd, - lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, - lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, - prisinformationslagen (2004:347), - lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler, - försäkringsavtalslagen (2005:104), - lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, - lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, - lagen (2010:510) om lufttransporter, - radio- och tv-lagen (2010:696), - alkohollagen (2010:1622), - konsumentkreditlagen (2010:1846), - lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt, och - lagen (2013:1054) om marknadsföring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring. - lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt, - lagen (2013:1054) om marknadsföring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring, och - lagen (2014:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 6 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:510) om lufttransporter Härigenom föreskrivs att 14-17 §§ samt rubriken närmast före 14 § lagen (2010:510) om lufttransporter ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Bestämmelser i anledning av förordning (EG) nr 261/2004, förordning (EG) nr 2111/2005 och förordning (EG) nr 1107/2006 Bestämmelser med anledning av förordning (EG) nr 261/2004, förordning (EG) nr 2111/2005, förordning (EG) nr 1107/2006 och förordning (EG) nr 1008/2008 14 § Konsumentverket ska utöva tillsyn över Konsumentverket ska utöva tillsyn över att lufttrafikföretag, deras agenter, researrangörer och biljettförsäljare fullgör de skyldigheter som följer av 1. att lufttrafikföretag fullgör de skyldigheter som följer av förordning (EG) nr 261/2004, 1. förordning (EG) nr 261/2004, 2. att lufttrafikföretag, researrangörer och biljettförsäljare fullgör de skyldigheter som följer av artiklarna 11 och 12 i förordning (EG) nr 2111/2005, samt 2. artiklarna 11 och 12 i förordning (EG) nr 2111/2005, 3. att lufttrafikföretag, deras agenter och researrangörer fullgör de skyldigheter som följer av artiklarna 3 och 4 i förordning (EG) nr 1107/2006. 3. artiklarna 3 och 4 i förordning (EG) nr 1107/2006, och 4. artikel 23 i förordning (EG) nr 1008/2008. 15 § Ett åläggande att lämna föreskriven information får meddelas 1. ett lufttrafikföretag som inte lämnar information enligt artikel 14 i förordning (EG) nr 261/2004, 2. ett lufttrafikföretag, en researrangör eller en biljettförsäljare som inte lämnar information till passagerare enligt artikel 11 i förordning (EG) nr 2111/2005, och 3. ett lufttrafikföretag, dess agent eller en researrangör som inte lämnar information enligt artikel 4 i förordning (EG) nr 1107/2006. Talan om åläggande enligt första stycket väcks vid Marknadsdomstolen. En sådan talan får väckas av 1. Konsumentombudsmannen, 2. en näringsidkare som har ingått ett avtal som rör transport med lufttrafikföretaget, dess agent, researrangören eller biljettförsäljaren, och 3. en sammanslutning av konsumenter eller näringsidkare. I ett sådant mål gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (2008:486) som är tillämpliga i mål om åläggande att lämna information enligt 24 § den lagen. Skyldighet att lämna information föreskrivs för lufttrafikföretag, deras agenter, researrangörer och biljettförsäljare i 1. artikel 14 i förordning (EG) nr 261/2004, 2. artikel 11 i förordning (EG) nr 2111/2005, 3. artiklarna 4.3 och 4.4 i förordning (EG) nr 1107/2006, och 4. artikel 23.1 i förordning (EG) nr 1008/2008. Om information inte lämnas enligt någon av de bestämmelser som anges i första stycket, ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av 29-36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen. 16 § Ett lufttrafikföretag, dess agent eller en researrangör som vägrar personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet transport i strid med artiklarna 3 och 4 i förordningen (EG) nr 1107/2006 får åläggas att vid vite erbjuda transporterna i fråga. Talan om åläggande enligt första stycket väcks vid Marknadsdomstolen av Konsumentombudsmannen. Ett lufttrafikföretag, dess agent eller en researrangör som vägrar personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet transport i strid med artiklarna 3-4.2 i förordning (EG) nr 1107/2006 får åläggas att erbjuda transporterna i fråga. Åläggandet får förenas med vite. Ett lufttrafikföretag, dess agent eller en researrangör som erbjuder priser på ett diskriminerande sätt i strid med artikel 23.2 i förordning (EG) nr 1008/2008 får förbjudas att göra det. Förbudet får förenas med vite. Talan om åläggande enligt första stycket och förbud enligt andra stycket väcks vid Marknadsdomstolen av Konsumentombudsmannen. 17 § I fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen meddela föreläggande om sådant åläggande som avses i 15 §. För ett föreläggande enligt första stycket gäller vad som sägs i 28 § marknadsföringslagen (2008:486). I ett fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen meddela ett föreläggande om ett sådant åläggande eller förbud som avses i 16 §. Bestämmelserna i 28 § marknadsföringslagen (2008:486) ska då tillämpas. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 7 Förslag till lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192) Härigenom föreskrivs att det i järnvägstrafiklagen (1985:192) ska införas en ny paragraf, 1 kap. 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 a § Särskilda bestämmelser om befordran av passagerare finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 8 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik Härigenom föreskrivs att det i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik ska införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 a § Särskilda bestämmelser om befordran av passagerare finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 9 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) Härigenom föreskrivs att det i sjölagen (1994:1009) ska införas en ny paragraf, 15 kap. 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 15 kap. 1 a § Särskilda bestämmelser om befordran av passagerare finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. 10 Förslag till lag om ändring i lagen (2006:1116) om information till passagerare m.m. Härigenom föreskrivs att det i lagen (2006:1116) om information till passagerare m.m. ska införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 a § Särskilda bestämmelser om ersättning och information till passagerare finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer och i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2014-05-22 Närvarande: F.d. justitierådet Leif Thorsson samt justitieråden Gudmund Toijer och Olle Stenman. EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar - tillsyn och sanktioner Enligt en lagrådsremiss den 15 maj 2014 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar, 2. lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m., 3. lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor, 4. lag om ändring i järnvägslagen (2004:519), 5. lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486), 6. lag om ändring i lagen (2010:510) om lufttransporter, 7. lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192), 8. lag om ändring i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik, 9. lag om ändring i sjölagen (1994:1009), 10. lag om ändring i lagen (2006:1116) om information till passagerare m.m. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Fredrik Zanetti. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar 9 § Enligt paragrafen ska tillsynsmyndighetens beslut om föreläggande enligt 7 § få överklagas till förvaltningsdomstol. Den allmänna forumregeln i 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar blir då tilllämplig. Osäkerhet kan råda om huruvida det är tillsynsmyndighetens säte eller en eventuell regional eller lokal arbetsenhet som ska vara avgörande i forumfrågan. Frågan bör uppmärksammas i det fortsatta lagstiftningsarbetet (jfr Lagrådets yttrande den 31 januari 2014 angående En ny organisation för polisen, prop. 2013/14:110 s. 1374 ff. på s. 1381 f.). Förslaget till lag om ändring i lagen om paketresor 18 § Av paragrafen framgår det att lagen om paketresor i vissa fall får vika för andra regelverk, när skador ska ersättas. Sedan tidigare gäller att bl.a. lagen om internationell järnvägstrafik har företräde, något som i den föreslagna lydelsen framgår av punkten 6 i första styckets andra mening. Enligt den nya lydelsen ska det framgå att ersättningsreglerna också i tågpassagerarförordningen gäller framför lagen om paketresor. Den ändrade lydelsen av 18 § motiveras enligt författningskommentaren av att fördraget om internationell järnvägstrafik (COTIF) till en del har införlivats i svensk rätt genom förordningen. Uttalandet syftar på bihang A till fördraget som innehåller enhetliga rättsregler för avtal om internationell transport av resande på järnväg (CIV i 1999 års reviderade version). Däri finns det bestämmelser om bl.a. skadestånd. Bihanget utgör nu bilaga 1 till tågpassagerarförordningen och är därigenom unionsrätt. CIV införlivas emellertid inte i svensk rätt enbart genom EU-förordningen, eftersom (den franska lydelsen av) CIV i en äldre version sedan tidigare gäller som svensk lag enligt lagen om internationell järnvägstrafik. Detta innebär inte någon invändning i och för sig mot att såväl den lagen som tågpassagerarförordningen tas upp i 18 § som undantag från lagen om paketresor. Tvärtom framstår detta som följdriktigt, eftersom reglerna i CIV alltså parallellt gäller i Sverige enligt två skilda rättsliga grunder och i två olika versioner. Det bör dock uppmärksammas att den dubbla bindningen till CIV kan påverka tillämpningen av reglerna. EU-förordningen får betydelse för tågresor och järnvägstjänster inom EES (jfr Ds 2013:44 s. 40) och det blir ytterst en fråga för EU-domstolen att uttolka CIV:s rätta innebörd vid resor inom unionen. CIV kommer däremot att tillämpas med stöd av lagen om internationell järnvägstrafik i förhållande till andra stater än EES-stater som är bundna av fördraget om internationell järnvägstrafik och med de särskilda regler som då gäller för verkställighet av utländska domar (se 4 § och följande i lagen om internationell järnvägstrafik). Det framstår därför som påkallat att i lagen om internationell järnvägstrafik - på det sätt som föreslås i remissen (1 a §) - införa en särskild hänvisning till tågpassagerarförordningen. I själva verket synes förordningen innebära en ganska avsevärd inskränkning av tillämpningsområdet för lagen om internationell järnvägstrafik vid internationell järnvägsbefordran av resande och resgods, ett förhållande som skulle kunna lyftas fram tydligare i en kommande propositionstext. (Jfr också 2 kap. 1 § järnvägstrafiklagen som reglerar den lagens tillämpningsområde i förhållande till fördraget om internationell järnvägstrafik vid befordran av resande.) Enligt Lagrådets mening kan det finnas skäl att något belysa dessa frågeställningar - och det tänkbara i att tolkningen av de olika CIV-versionerna kan komma att utvecklas på skilda sätt - under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Förslaget till lag om ändring i lagen om internationell järnvägstrafik 1 a § I paragrafen finns det en upplysning om att ersättningsreglerna i tågpassagerarförordningen har företräde framför dem i lagen om internationell järnvägstrafik. Lagrådet hänvisar till vad som har anförts i anslutning till 18 § i förslaget till lag om ändring i lagen om paketresor. Övriga lagförslag Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 juni 2014 Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Björklund, Ask, Larsson, Erlandsson, Hägglund, Borg, Adelsohn Liljeroth, Norman, Attefall, Engström, Kristersson, Ullenhag, Hatt, Ek, Lööf, Enström, Arnholm, Svantesson Föredragande: statsrådet Ask Regeringen beslutar proposition EU: s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar - tillsyn och sanktioner Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Lag med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar 3 § 32007R1371 32010R1177 32011R0181 Lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor 32007R1371 Lag om ändring i järnvägslagen (2004:519) 8 kap. 11 § Lag om ändring i lagen (2010:510) om lufttransporter 32004R0261 32005R2111 32006R1107 32008R1008 Prop. 2013/14:xx Prop. 2013/14:xx 2 165 1 Prop. 2013/14:239 Prop. 2013/14:239 Prop. 2013/14:239 Bilaga 1 Prop. 2013/14:239 Bilaga 1 Prop. 2013/14:239 Bilaga 2 Prop. 2013/14:239 Bilaga 2 Prop. 2013/14:239 Bilaga 3 Prop. 2013/14:239 Bilaga 3 Prop. 2013/14:239 Bilaga 4 Prop. 2013/14:239 Bilaga 4 Prop. 2013/14:239 Bilaga 5 Prop. 2013/14:239 Bilaga 5 Prop. 2013/14:239 Bilaga 6 Prop. 2013/14:239 Bilaga 6 Bilaga 6 Bilaga 6 Bilaga 7 Prop. 2013/14:239 Bilaga 7 Prop. 2013/14:239 Bilaga 8 Prop. 2013/14:239 Bilaga 9 Prop. 2013/14:239 Bilaga 9 Bilaga 9 Prop. 2013/14:239 Bilaga 10 Prop. 2013/14:239 Bilaga 10 Prop. 2013/14:239 Prop. 2013/14:239