Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2015/16:44 Genomförande av det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet Prop. 2015/16:44 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 5 november 2015 Stefan Löfven Helene Hellmark Knutsson (Utbildningsdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslår regeringen en ny generell lag om erkännande av yrkeskvalifikationer som gäller reglerade yrken i Sverige. Den nya lagen ersätter bestämmelser i ett antal författningar varigenom Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer tidigare har genomförts för vissa reglerade yrken. Den nya lagen syftar också till att genomföra delar av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU av den 20 november 2013 om ändring av direktivet 2005/36/EG om erkännande av yrkes-kvalifikationer och förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI-förordningen). Den konsoliderade versionen av de båda direktiven benämns yrkeskvalifikationsdirektivet. I de fall yrkeskvalifikationsdirektivet innehåller bestämmelser som endast avser ett eller ett begränsat antal yrken bedöms sådana bestäm-melser även fortsättningsvis genomföras i de författningar som gäller just dessa yrken. Det föreslås ändringar i lagen (1974:191) om bevaknings-företag, socialtjänstlagen (2001:453), lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård, patientsäkerhetslagen (2010:659), skollagen (2010:800), taxitrafiklagen (2012:211) och lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Det föreslås även en ny sekretessbestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 18 januari 2016. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 5 2 Lagförslag 6 2.1 Förslag till lag om erkännande av yrkeskvalifikationer 6 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag 12 2.3 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) 15 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård 17 2.5 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 23 2.6 Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659) 24 2.7 Förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800) 27 2.8 Förslag till lag om ändring i taxitrafiklagen (2012:211) 29 2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet 31 3 Ärendet och dess beredning 33 4 Politikens inriktning 34 5 En ny lag om erkännande av yrkeskvalifikationer 37 6 Lagens tillämpningsområde 46 7 Undantag från lagens tillämpningsområde 49 1. Yrken förknippade med anställning i offentlig tjänst och utövande av offentlig makt 49 2. Undantag för särskilda bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer och för advokatyrket 52 8 Uttryck i lagen 54 9 Tillfällig yrkesutövning 56 9.1 Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning, förhandsunderrättelse och förhandskontroll 56 9.2 Skollagens bestämmelser omfattar tillfällig yrkesutövning för lärare och förskollärare 63 9.3 Tillfällig yrkesutövning inom hälso- och sjukvården och veterinäryrket 66 9.4 Tillfällig yrkesutövning för taxiförare 69 10 Innebörden av ett erkännande av yrkeskvalifikationer 70 11 Etablering 73 11.1 Erkännande enligt den generella ordningen 73 11.2 Automatiskt erkännande vid samordnade krav på yrkeserfarenhet 74 11.3 Automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer vid samordning av minimikraven för utbildning 76 11.4 Automatiskt erkännande vid gemensamma utbildningsprinciper 78 12 Fortbildning för de hälso- och sjukvårdsyrken som omfattas av automatiskt erkännande och för veterinärer 80 13 Kunskaper i svenska språket 84 14 Yrkespraktik 89 15 Europeiskt yrkeskort 91 16 Underrättelser om förbud eller begränsning av enskilds yrkesutövning (varning) 94 17 Sekretess 100 18 Överklagande av beslut enligt den nya lagen 105 19 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 108 20 Konsekvenser av genomförandet av yrkeskvalifikationsdirektivet 109 21 Författningskommentar 113 21.1 Förslag till lag om erkännande av yrkeskvalifikationer 113 21.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag 128 21.3 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) 129 21.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård 130 21.5 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 136 21.6 Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659) 136 21.7 Förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800) 139 21.8 Förslag till lag om ändring i taxitrafiklagen (2012:211) 140 21.9 Förslag till lag om ändring i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet 142 Bilaga 1 EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer 144 Bilaga 2 EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2013/55/EU av den 20 november 2013 om ändring av direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer och förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI-förordningen) 310 Bilaga 3 Sammanfattning av betänkandet Yrkeskvalifikationsdirektivet - ett samlat genomförande (SOU 2014:19) 349 Bilaga 4 Betänkandets lagförslag 363 Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser avseende betänkandet Yrkeskvalifikationsdirektivet - ett samlat genomförande (SOU 2014:19) 385 Bilaga 6 Sammanfattning av remisspromemoria med förslag till ytterligare lagändringar om tillfällig yrkesutövning till följd av yrkeskvalifikationsdirektivet (U2014/02885/UH) 387 Bilaga 7 Remisspromemorians lagförslag 388 Bilaga 8 Förteckning över remissinstanser avseende remisspromemorian med förslag till ytterligare lagändringar om tillfällig yrkesutövning till följd av yrkeskvalifikationsdirektivet (U2014/02885/UH) 389 Bilaga 9 Lagrådsremissens lagförslag 390 Bilaga 10 Lagrådets yttrande 417 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 november 2015 425 Rättsdatablad 426 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om erkännande av yrkeskvalifikationer, 2. lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag, 3. lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453), 4. lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård, 5. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), 6. lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659), 7. lag om ändring i skollagen (2010:800), 8. lag om ändring i taxitrafiklagen (2012:211), 9. lag om ändring i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. 2 Lagförslag 2.1 Förslag till lag om erkännande av yrkeskvalifikationer Härigenom föreskrivs följande. Syfte och tillämpningsområde 1 § Genom denna lag genomförs allmänna bestämmelser i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU (yrkeskvalifikationsdirektivet). Särskilda bestämmelser som genomför delar av yrkeskvalifikationsdirektivet som endast rör vissa reglerade yrken finns i de författningar där utövandet av dessa yrken regleras. 2 § Denna lag innehåller bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och om erkännande av yrkeskvalifikationer för den som vill utöva ett reglerat yrke i Sverige, som anställd eller som egenföretagare, och som har förvärvat yrkeskvalifikationer eller fått dem erkända i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller i Schweiz. I 18 och 19 §§ finns även bestämmelser om 1. erkännande av yrkespraktik gjord i en annan stat inom EES eller i Schweiz, och 2. europeiskt yrkeskort för den som vill utöva ett reglerat yrke i någon annan stat inom EES eller i Schweiz. 3 § Denna lag gäller inte för den som vill utöva ett reglerat yrke som 1. innebär anställning i offentlig tjänst, eller 2. är förenat med offentlig maktutövning. 4 § Denna lag gäller inte för ett reglerat yrke om det i en annan lag eller författning finns särskilda bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer för det yrket och om de bestämmelserna grundar sig på andra bindande rättsakter antagna inom Europeiska unionen än yrkeskvalifikationsdirektivet. Denna lag gäller inte heller för advokatyrket. Bestämmelser som i fråga om det yrket genomför yrkeskvalifikationsdirektivet i tillämpliga delar finns i rättegångsbalken. Uttryck i lagen 5 § I denna lag avses med 1. yrkesutövare: den som vill utöva ett reglerat yrke i Sverige, som anställd eller som egenföretagare, och som har förvärvat yrkeskvalifikationer eller fått dem erkända i en annan stat inom EES eller i Schweiz, 2. reglerat yrke: yrkesverksamhet där det genom lag, förordning eller andra föreskrifter, direkt eller indirekt, krävs bestämda yrkeskvalifikationer för att få tillträde till eller utöva verksamheten eller någon form av denna eller använda en viss yrkestitel, 3. yrkeskvalifikationer: kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer, ett kompetensbevis eller yrkeserfarenhet, 4. bevis på formella kvalifikationer: ett examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis som antingen har utfärdats av en myndighet eller ett organ som har utsetts av en stat inom EES eller Schweiz och som avser en yrkesutbildning som huvudsakligen har ägt rum i någon av dessa stater eller som har utfärdats i en annan stat om innehavaren har tre års yrkeserfarenhet inom det berörda yrket i en stat inom EES eller i Schweiz och beviset har erkänts av den staten, 5. kompetensbevis: ett bevis som har utfärdats av en myndighet eller ett organ som har utsetts av en stat inom EES eller Schweiz och som avser a) en utbildning som inte utgör en del av ett examens- eller utbildningsbevis över en utbildning inom grundskolan, gymnasieskolan eller eftergymnasial utbildning, b) ett särskilt prov som inte föregås av någon utbildning, eller c) yrkesutövning i en stat inom EES eller i Schweiz på heltid under tre år i följd eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren, 6. yrkeserfarenhet: faktiskt och lagligt utövande av det berörda yrket i en stat inom EES eller i Schweiz, 7. reglerad utbildning: all utbildning som särskilt utformats för ett visst yrke och som omfattar en eller flera kurser som vid behov kompletteras genom sådan yrkesutbildning, provtjänstgöring eller yrkesutövning som har fastställts i författning eller som övervakas eller har godkänts av en myndighet, 8. yrkespraktik: en period med praktik som sker under handledning, förutsatt att den utgör ett villkor för tillträde till ett reglerat yrke, och som äger rum under eller efter en avslutad utbildning som leder till ett examensbevis, 9. europeiskt yrkeskort: ett elektroniskt bevis på antingen att innehavaren uppfyller alla villkor för att tillfälligt utöva yrket i en stat inom EES eller i Schweiz eller att innehavarens yrkeskvalifikationer har erkänts för etablering i en sådan stat, 10. automatiskt erkännande: erkännande av yrkeskvalifikationer utan bedömning av kvalifikationernas innehåll eller jämförelse med svenska kvalifikationer, 11. lagligen etablerad: som uppfyller alla krav för att utöva ett yrke och som stadigvarande utövar yrket som anställd eller egenföretagare, 12. gemensam utbildningsram: en uppsättning minimikrav för kunskaper, färdigheter och kompetenser som behövs för att utöva ett specifikt yrke och som gäller i flera stater inom EES samt, i förekommande fall, i Schweiz, och 13. gemensamt utbildningsprov: ett standardiserat lämplighetsprov som finns tillgängligt i flera stater inom EES samt, i förekommande fall, i Schweiz och är reserverat för innehavaren av en särskild yrkeskvalifikation. Tillfällig yrkesutövning i Sverige 6 § En yrkesutövare har rätt att tillfälligt utöva ett reglerat yrke i Sverige, om yrkesutövaren är lagligen etablerad i en annan stat inom EES eller i Schweiz för att där utöva samma yrke och yrket är reglerat i etableringsstaten. Om yrket inte är reglerat i den stat där yrkesutövaren är lagligen etablerad, förutsätter rätten att tillfälligt utöva ett reglerat yrke i Sverige att yrkesutövaren har utövat yrket i minst ett år i en eller flera andra stater inom EES eller i Schweiz under de tio år som föregår utövandet av yrket i Sverige. Yrkeserfarenhet enligt andra stycket får dock inte krävas som förutsättning för tillfällig yrkesutövning i Sverige, om utbildningen för yrket är reglerad i etableringsstaten. 7 § Tillfällig yrkesutövning enligt 6 § förutsätter, i de fall det särskilt föreskrivs, en förhandsunderrättelse från yrkesutövaren och en förhandskontroll av dennes yrkeskvalifikationer. Bestämmelser om förhandsunderrättelse, förhandskontroll, tillsyn och disciplinåtgärder vid tillfällig yrkesutövning finns i de författningar där utövandet av yrket regleras. Etablering i Sverige Innebörden av ett erkännande av yrkeskvalifikationer 8 § Ett erkännande av yrkeskvalifikationer i de fall som avses i 10-16 §§ ger yrkesutövaren rätt till tillträde till ett reglerat yrke i Sverige som yrkesutövaren är behörig att utöva i en annan stat inom EES eller i Schweiz och därmed rätt att utöva det yrket på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet. Ett erkännande enligt första stycket sker genom beslut om 1. erkännande av yrkeskvalifikationer, eller 2. utfärdande av ett europeiskt yrkeskort, förutsatt att Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter om yrkeskortet. Den generella ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer 9 § Bestämmelserna i 10 och 11 §§ om den generella ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer gäller för alla reglerade yrken som inte omfattas av någon annan ordning för erkännande enligt denna lag och för de yrkesutövare som inte uppfyller villkoren för någon annan ordning för erkännande enligt denna lag. 10 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas om yrkesutövaren innehar det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som krävs av en annan stat inom EES eller av Schweiz för tillträde till eller utövande av yrket inom dess territorium och yrket är reglerat i den staten. En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska även erkännas om yrkesutövaren 1. har ett eller flera kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer utfärdat av en annan stat inom EES eller av Schweiz och yrket inte är reglerat i den staten, och 2. på heltid i ett år eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren har utövat yrket i en annan stat inom EES eller i Schweiz och yrket inte är reglerat i den staten. Yrkeserfarenhet enligt andra stycket 2 får inte krävas som förutsättning för ett erkännande om beviset på formella kvalifikationer enligt andra stycket 1 avser en reglerad utbildning. 11 § Ett erkännande enligt 10 § förutsätter en bedömning av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer. Bedömningen kan, i de fall det särskilt föreskrivs, medföra att ett erkännande av yrkeskvalifikationerna villkoras, begränsas eller nekas. Automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet vid samordnade krav på yrkeserfarenhet 12 § Om ett yrke är reglerat endast genom att det ställs krav på kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art för tillträde till eller utövande av någon av de verksamheter som anges i bilaga IV till yrkeskvalifikationsdirektivet, ska en yrkesutövares yrkeserfarenhet som innebär utövande av verksamheten i en annan stat inom EES eller i Schweiz i enlighet med det som anges i artikel 17, 18 eller 19 i yrkeskvalifikationsdirektivet erkännas automatiskt. Automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer vid samordnade krav på utbildning 13 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom EES eller i Schweiz utöva yrkesverksamhet som apotekare, barnmorska, läkare, specialistläkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare eller specialisttandläkare, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till patientsäkerhetslagen (2010:659). 14 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom EES eller i Schweiz utöva yrkesverksamhet som veterinär, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Automatiskt erkännande vid gemensamma utbildningsprinciper 15 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas automatiskt om yrkesutövaren har ett bevis på yrkeskvalifikationer som har förvärvats på grundval av en gemensam utbildningsram som har fastställts i en delegerad akt och antagits av Europeiska kommissionen enligt artikel 49a i yrkeskvalifikationsdirektivet. Första stycket gäller endast om Sverige har infört den gemensamma utbildningsramen. 16 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas automatiskt om yrkeskvalifikationerna har godkänts i en annan stat inom EES eller i Schweiz vid ett gemensamt utbildningsprov vars innehåll har fastställts i en delegerad akt och antagits av Europeiska kommissionen enligt artikel 49b i yrkeskvalifikationsdirektivet. Första stycket gäller endast om det gemensamma utbildningsprovet anordnas även i Sverige. Kunskaper i svenska språket 17 § Vid bedömningen av om en yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas får yrkesutövarens kunskaper i svenska språket endast beaktas om kunskaperna utgör en del av yrkeskvalifikationerna. Kunskaper i svenska språket som inte utgör en del av yrkeskvalifikationerna får, om inte annat föreskrivs i de författningar där utövandet av yrket regleras, endast kontrolleras om det i det enskilda fallet finns allvarliga och konkreta tvivel om att en yrkesutövare har de kunskaper i svenska språket som är nödvändiga för yrket. En sådan kontroll får utföras först efter det att yrkeskvalifikationerna har erkänts. Yrkespraktik 18 § Om den som har förvärvat yrkeskvalifikationer i Sverige vill utöva ett reglerat yrke här i landet som kräver viss yrkespraktik, ska yrkespraktik gjord i en annan stat inom EES eller i Schweiz erkännas i Sverige om de förutsättningar för yrkespraktik är uppfyllda som anges i de författningar där yrket regleras. Europeiskt yrkeskort 19 § Den som är lagligen etablerad i Sverige och vill utöva ett reglerat yrke i någon annan stat inom EES eller i Schweiz har rätt att ansöka om ett europeiskt yrkeskort. Rätten att ansöka om ett europeiskt yrkeskort gäller även den som inte är lagligen etablerad i någon stat inom EES eller i Schweiz men som har förvärvat yrkeskvalifikationer i Sverige. Ett europeiskt yrkeskort ska utfärdas i de fall som anges i föreskrifter som meddelas i anslutning till denna lag. Första och andra stycket gäller endast om Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter som rör yrket i enlighet med artikel 4a i yrkeskvalifikationsdirektivet. Övriga bestämmelser Sekretess 20 § Bestämmelser om sekretess för uppgifter som hänför sig till ärenden om erkännande av yrkeskvalifikationer finns i 28 kap. 16 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Bemyndiganden 21 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. Beslutsförfarande och myndighetsuppgifter 22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om 1. förfarandet för beslut enligt denna lag, och 2. vilka myndigheter som utför de olika uppgifter som följer av yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:191) om bevakningsföretag dels att 3 b och 4 a §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 4 b §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 b § En enskild person som tillfälligt bedriver bevakningsverksamhet eller utbildning i Sverige har, utan hinder av 3 §, auktorisation för verksamheten om han eller hon En enskild person som tillfälligt bedriver bevakningsverksamhet eller utbildning i Sverige har, trots 3 §, auktorisation för verksam-heten om han eller hon 1. har gett in en fullständig förhandsanmälan, 2. uppfyller de villkor för aukto-risation av tillfällig verksamhet som gäller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, samt 2. uppfyller de villkor för till-fällig yrkesutövning som gäller enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, och 3. har underrättats skriftligen om att förutsättningarna enligt 1 och 2 är uppfyllda. Vad som nu har föreskrivits gäller dock endast den som 1. är behörig att bedriva bevakningsverksamhet eller utbildning i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz, eller 2. under minst två år av de senaste tio åren har bedrivit sådan verksamhet i den andra staten, om inte yrket är reglerat där. Regeringen får meddela före-skrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att ha auktorisation. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen med-dela föreskrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att ha auktorisation. 4 a § Den som hos ett auktoriserat bevakningsföretag tillfälligt arbetar i Sverige är, utan hinder av 4 §, godkänd för arbetet om han eller hon Den som hos ett auktoriserat bevakningsföretag tillfälligt arbetar i Sverige är, trots 4 §, godkänd för arbetet om han eller hon 1. har gett in en fullständig förhandsanmälan, 2. uppfyller de villkor för god-kännande vid tillfälligt arbete som gäller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, samt 2. uppfyller de villkor för till-fällig yrkesutövning som gäller enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, och 3. har underrättats skriftligen om att förutsättningarna enligt 1 och 2 är uppfyllda. Vad som nu har föreskrivits gäller dock endast den som 1. är behörig att arbeta i sådan verksamhet som omfattas av denna lag i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz, eller 2. under minst två år av de senaste tio åren har arbetat i sådan verksamhet i den andra staten, om inte yrket är reglerat där. Regeringen får meddela före-skrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att vara godkänd. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen med-dela föreskrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att vara godkänd. 4 b § Bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz finns i lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. 2.3 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (2001:453) dels att nuvarande 3 kap. 3 b § ska betecknas 3 kap. 3 c §, dels att 3 kap. 3 a § och den nya 3 kap. 3 c § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 3 kap. 3 b §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 3 a § Socialnämnden ska se till att det finns rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden inom socialtjänstens verksamhet rörande barn och ungdom. Socialnämnden ska använda handläggare som har avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på grundnivå i högskolan eller som har utländsk utbildning som erkänts enligt 3 b § andra stycket för utförande av sådana uppgifter inom social-tjänsten rörande barn och ungdom som innefattar Socialnämnden ska använda handläggare som har avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grund-nivå i högskolan för utförande av sådana uppgifter inom social-tjänsten rörande barn och ungdom som innefattar 1. bedömning av om utredning ska inledas, 2. utredning och bedömning av behovet av insatser eller andra åtgärder, eller 3. uppföljning av beslutade insatser. Socialnämnden ansvarar för att den handläggare som självständigt utför arbetsuppgifter som avses i andra stycket har tillräcklig erfarenhet för uppgiften. 3 b § Bestämmelser om tillfällig yrkes-utövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz finns i lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. 3 b § Socialnämnden får använda handläggare med utländsk utbildning för utförande av de uppgifter som anges i 3 a § andra stycket, om utbildningen ensam eller tillsammans med yrkeslivserfarenhet motsvarar svensk socionomexamen eller annan relevant examen på grundnivå i högskolan. 3 c § För utförande av de uppgifter som anges i 3 a § andra stycket, får socialnämnden även använda handläggare som har annan utländsk utbildning än sådan som avses i 3 b §, om utbildningen ensam eller tillsammans med yrkeslivserfarenhet motsvarar svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan. Den myndighet som regeringen bestämmer får i enskilda fall bedöma om kraven enligt första stycket är uppfyllda. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård dels att 3 kap. 9 § ska upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 3 kap. 9 § ska utgå, dels att 1 kap. 4 §, 3 kap. 1, 3, 4, 5 och 6 §§, 7 kap. 3 § och 8 kap. 9 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 3 kap. 1 a, 5 a och 6 a §§ och 7 kap. 16 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 4 § Med djurhälsopersonal avses i denna lag personer som utövar verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och som 1. har legitimation enligt 3 kap. 1 §, 1. har legitimation enligt 3 kap. 1 § eller enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen, 2. har godkännande enligt 3 kap. 5 eller 6 §, 3. enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. 9 § tillhandahåller tjänster inom yrket under ett tillfälligt besök i Sverige, eller 3. enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen tillfälligt utövar yrket i Sverige, eller 4. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 3 kap. 7 a § att utöva ett yrke inom djurens hälso- och sjukvård. 3 kap. 1 § Legitimation för yrket ska efter ansökan meddelas den som har avlagt 1. veterinärexamen i Sverige (yrkestitel veterinär), 2. examen i djuromvårdnad från högskoleutbildning på grundnivå enligt föreskrifter meddelade med stöd av andra stycket (yrkestitel djursjukskötare). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om legiti-mation för den som har avlagt examen i djuromvårdnad och för den som har genomgått utbildning utomlands. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om legiti-mation för den som har avlagt examen i djuromvårdnad och för den som har genomgått utbildning utomlands. När det gäller frågor som avses i 1 a § meddelar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskrifter med stöd av bemyndigandet i 21 § lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer. Legitimation får inte meddelas om förhållandena är sådana att legitimationen skulle ha återkallats enligt bestämmelserna i 6 kap. om sökanden varit legitimerad. 1 a § Bestämmelser om tillfällig yrkes-utövning och erkännande av yrkes-kvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska eko-nomiska samarbetsområdet (EES) eller i Schweiz och som omfattar yrkena veterinär och djursjukskötare finns i lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. 3 § Behörig att utöva yrke som veterinär är endast den som har 1. legitimation för yrket enligt 1 §, Behörig att utöva yrke som veterinär är endast den som 1. har legitimation för yrket enligt 1 § eller enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen, 2. rätt till sådan yrkesutövning enligt föreskrifter meddelade med stöd av 9 §, eller 2. tillfälligt utövar yrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, eller 3. ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva veterinäryrket. 3. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva veterinäryrket. 4 § En yrkestitel enligt 1 § (skyddad yrkestitel) får användas i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård endast av den som 1. enligt nämnda paragraf har legitimation för yrket, 1. enligt nämnda paragraf, eller enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen, har legitimation för yrket, 2. enligt föreskrifter meddelade med stöd av 9 § har rätt att utöva veterinäryrket, eller 2. tillfälligt utövar veterinäryrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, eller 3. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva yrke som veterinär eller djursjukskötare. Den som saknar behörighet att använda en skyddad yrkestitel får inte heller använda en titel som kan förväxlas med en sådan. 5 § Godkännande som hovslagare får meddelas efter ansökan. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande. När det gäller frågor som avses i 5 a § meddelar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskrifter med stöd av bemyndigandet i 21 § lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer. Beteckningen godkänd hovslagare får i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård användas endast av den som fått godkännande enligt första stycket. 5 a § Bestämmelser om tillfällig yrkes-utövning och erkännande av yrkes-kvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom EES eller i Schweiz och som omfattar godkända hovslagare finns i lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. 6 § Den som har legitimation enligt patientsäkerhetslagen (2010:659) får efter ansökan godkännas för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. vilka yrken som kan komma i fråga för godkännande enligt första stycket, och 2. vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även meddela föreskrifter om godkännande för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård för den som har genomgått utbildning utomlands eller har behörighet att utöva yrket i ett annat land. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även meddela föreskrifter om godkännande för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård för den som har genomgått utbildning utomlands eller har behörighet att utöva yrket i ett annat land. När det gäller frågor som avses i 6 a § meddelar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskrifter med stöd av bemyndigandet i 21 § lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer. Beteckningen godkänd för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård får i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård användas endast av den som fått godkännande enligt första stycket. 6 a § Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom EES eller i Schweiz och som omfattar de yrken som avses i 6 § finns i lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. 7 kap. 3 § Ansvarsnämnden är beslutför med ordföranden och minst fem andra ledamöter. Ordföranden får ensam fatta beslut 1. som innebär att ett ärende avgörs i sak, om det är uppenbart att ärendet inte kan leda till någon påföljd och om ärendet inte heller rör ansökan om att återfå legitimation eller annan behörighet, eller 2. som inte innefattar ett slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 6 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig indragning eller begränsning enligt 6 kap. 9 § eller om utdömande av vite enligt 11 § andra stycket i detta kapitel. 1. som innebär att ett ärende avgörs i sak, om det är uppenbart att ärendet inte kan leda till någon påföljd och om ärendet inte heller rör ansökan om att återfå legitimation eller annan behörighet, 2. som inte innefattar ett slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 6 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig indragning eller begränsning enligt 6 kap. 9 § eller om utdömande av vite enligt 11 § andra stycket i detta kapitel, eller 3. om underrättelse enligt 16 § i detta kapitel. Ärenden som har avgjorts av ordföranden ensam ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden. 16 § Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol beslutar om återkallelse av legitimation eller annan behörighet som avser en veterinär enligt 6 kap. 6 § eller begränsning av förskrivningsrätt enligt 6 kap. 8 §, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz om beslutet eller domen. Myndigheterna ska underrättas senast tre dagar efter den dag då beslutet eller domen har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndig-heterna i övriga stater inom EES och i Schweiz. Underrättelser enligt första stycket ska ske via informations-systemet för den inre marknaden (IMI). 8 kap. 9 § Beslut i frågor som avses i 6 kap. 5-10 §§ gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet. Beslut i frågor som avses i 6 kap. 5-10 §§ och 7 kap. 16 § gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet. Har en domstol efter överklagande beslutat om inhibition av ett beslut om prövotid, men därefter ändå fastställt beslutet, ska den tid under vilken beslutet varit inhiberat räknas av från prövotiden. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. 2.5 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs att det i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska införas en ny paragraf, 28 kap. 16 a §, och närmast före 28 kap. 16 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 28 kap. Erkännande av utländska yrkeskvalifikationer 16 a § Sekretess gäller för uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som hänför sig till ärende enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller inte beslut i ärendet. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. 2.6 Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659) Härigenom föreskrivs i fråga om patientsäkerhetslagen (2010:659) dels att 8 kap. 5 § ska upphöra att gälla, dels att 1 kap. 4 §, 4 kap. 8 och 9 §§, 9 kap. 4 § och 10 kap. 12 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 9 kap. 18 §, och närmast före 9 kap. 18 § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 4 § Med hälso- och sjukvårdspersonal avses i denna lag 1. den som har legitimation för ett yrke inom hälso- och sjukvården, 2. personal som är verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar och som medverkar i hälso- och sjukvård av patienter, 3. den som i annat fall vid hälso- och sjukvård av patienter biträder en legitimerad yrkesutövare, 4. apotekspersonal som tillverkar eller expedierar läkemedel eller lämnar råd och upplysningar, 5. personal vid Giftinformations-centralen som lämnar råd och upplysningar, 6. personal vid larmcentral och sjukvårdsrådgivning som för-medlar hjälp eller lämnar råd och upplysningar till vårdsökande, och 7. den som i annat fall enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag tillhandahåller tjänster inom ett yrke inom hälso- och sjukvården under ett tillfälligt besök i Sverige utan att ha svensk legitimation för yrket. 5. personal vid Giftinformations-centralen som lämnar råd och upplysningar, och 6. personal vid larmcentral och sjukvårdsrådgivning som för-medlar hjälp eller lämnar råd och upplysningar till vårdsökande. Vid tillämpningen av första stycket 1 och 3 jämställs med legitimerad yrkesutövare den som enligt särskilt förordnande har motsvarande behörighet. Regeringen får meddela föreskrifter om att andra grupper av yrkesutövare inom hälso- och sjukvården ska omfattas av lagen. 4 kap. 8 § En legitimerad läkare eller tandläkare som har gått igenom viss vidareutbildning ska efter ansökan få bevis om specialistkompetens. En läkare eller tandläkare får ange att han eller hon har specialistkompetens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon har sådan kompetens. Om inte annat särskilt föreskrivs, får en läkare eller tandläkare ange att han eller hon har specialistkompetens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon har ett bevis om specialistkompetens enligt första stycket. 9 § En sjuksköterska får använda en titel som motsvaras av en specialistsjuksköterskeexamen endast om han eller hon har avlagt en sådan examen. Om inte annat särskilt föreskrivs, får en sjuksköterska använda en titel som motsvaras av en specialistsjuksköterskeexamen endast om han eller hon har avlagt en sådan examen. 9 kap. 4 § Ordföranden får ensam fatta beslut 1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 8 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig återkallelse av legitimation eller behörighet enligt 8 kap. 6 §, 7 § andra stycket, 9 § eller 11 §, 2. om återkallelse på egen begäran av legitimation eller behörighet i fall när det inte finns hinder mot återkallelse, eller 3. om återkallelse av legitimation enligt 8 kap. 7 § tredje stycket när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning. 2. om återkallelse på egen begäran av legitimation eller behörighet i fall när det inte finns hinder mot återkallelse, 3. om återkallelse av legitimation enligt 8 kap. 7 § tredje stycket när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning, eller 4. om underrättelse enligt 18 §. Ärenden som har avgjorts enligt första stycket ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden. Informationsskyldighet 18 § Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol enligt 8 kap. beslutar om återkallelse av legitimation, prövotid eller om indragning eller begränsning av förskrivningsrätt, ska ansvars-nämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom Europeiska eko-nomiska samarbetsområdet (EES) och i Schweiz om beslutet eller domen. Myndigheterna ska under-rättas senast tre dagar efter den dag då beslutet eller domen har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz. Underrättelser enligt första stycket ska ske via informations-systemet för den inre marknaden (IMI). 10 kap. 12 § Beslut i frågor som avses i 8 kap. gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet. Beslut i frågor som avses i 8 kap. och 9 kap. 18 § gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. 2.7 Förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800) Härigenom föreskrivs i fråga om skollagen (2010:800) dels att 27 kap. 7 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 2 kap. 24 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 24 § Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol beslutar att återkalla en legitimation, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och i Schweiz om beslutet eller domen. Myndigheterna ska underrättas senast tre dagar efter den dag då det beslut eller den dom som underrättelsen avser har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz. Underrättelser enligt första stycket ska ske via informations-systemet för den inre marknaden (IMI). 27 kap. 7 § Ordföranden får ensam fatta beslut 1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 27 kap. 13 §, 2. om återkallelse på egen begäran av legitimation, eller 3. om återkallelse av legitimation när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning. 2. om återkallelse på egen begäran av legitimation, 3. om återkallelse av legitimation när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning, eller 4. om underrättelse enligt 2 kap. 24 §. Ärenden som har avgjorts enligt första stycket ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. 2.8 Förslag till lag om ändring i taxitrafiklagen (2012:211) Härigenom föreskrivs att 3 kap. 1 §, 4 kap. 16 § och 5 kap. 4 § taxitrafiklagen (2012:211) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 1 § En personbil eller en lätt lastbil får föras i taxitrafik endast av den som har en giltig taxiförarlegitimation. En personbil eller en lätt lastbil får föras i taxitrafik endast av den som 1. har en giltig taxiförarlegitimation, eller 2. tillfälligt utövar taxiföraryrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. 4 kap. 16 § Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att tillståndshavare bedriver verksam-heten i enlighet med denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Myndigheten utövar också tillsyn över att en innehavare av taxiförarlegiti-mation uppfyller de krav som gäller för legitimationen. Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att tillståndshavare bedriver verksam-heten i enlighet med denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Myndigheten utövar också tillsyn över att innehavare av taxiförarlegitimation och de tillfälliga yrkesutövare som avses i 3 kap. 1 § 2 uppfyller de krav som gäller för att få utöva yrket. 5 kap. 4 § Den som i strid mot 3 kap. 1 § uppsåtligen för ett fordon utan att inneha taxiförarlegitimation döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Till samma straff döms en tillståndshavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet i strid mot 3 kap. 1 § anlitar förare som saknar taxiförarlegitimation. Den som i strid mot 3 kap. 1 § uppsåtligen för ett fordon döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Till samma straff döms en tillståndshavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet i strid mot 3 kap. 1 § anlitar förare som saknar taxiförarlegitimation eller rätt att tillfälligt utöva taxiföraryrket. En förare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot villkor som har meddelats för taxiförarlegitimationen döms till böter. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. 2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska ha följande lydelse. Lydelse enligt SFS 2015:330 Föreslagen lydelse 3 § I denna lag avses med 1. vård: de åtgärder och produkter som omfattas av definitionerna i punkterna 2, 3 och 5-9, 2. hälso- och sjukvård: åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador samt sjuktransporter, 3. tandvård: åtgärder som avses i 1 § tandvårdslagen (1985:125), 4. hälso- och sjukvårdspersonal: läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, barnmorska eller farmaceut i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36/EG, eller en person som anses som hälso- och sjukvårdspersonal enligt den behandlande medlemsstatens lagstiftning, 4. hälso- och sjukvårdspersonal: läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, barnmorska eller farmaceut i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU, eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36/EG, eller en person som anses som hälso- och sjukvårdspersonal enligt den behandlande medlemsstatens lagstiftning, 5. läkemedel: sådana läkemedel som enligt läkemedelslagen (2015:315) är avsedda att tillföras människor, 6. andra varor: sådana varor som avses i 18 och 20 §§ lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m., 7. hjälpmedel: sådana hjälpmedel som avses i 3 b § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), 8. förbrukningsartiklar: sådana förbrukningsartiklar som avses i 3 d § hälso- och sjukvårdslagen, 9. övriga vårdprodukter: produkter som inte omfattas av definitionerna i punkterna 5-8 men som tillhandahålls vid hälso- och sjukvård eller tandvård och som en patient får vid vårdtillfället. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. 3 Ärendet och dess beredning Europeiska kommissionen samlade under hösten 2010 och våren 2011 in synpunkter dels i syfte att klargöra om de möjligheter som ges genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet) tillgodoses i medlemsstaterna, dels utreda förutsättningar för förbättringar av direktivet. Kommissionen presenterade därefter förslag och efterfrågade synpunkter i en s.k. grönbok (Europeiska kommissionens grönbok om modernisering av direktivet om erkännande av yrkeskvalifikationer; KOM[2011] 367 slutlig). Grönboken publicerades den 22 juni 2011. Grönboken remitterades av Utbildningsdepartementet den 29 juni 2011 och grönboken besvarades den 20 september 2011 (U2011/4016/UH). Med anledning av grönboken överlämnade regeringen den 8 juli 2011 en faktapromemoria till riksdagen (2010/11:FPM135). Kommissionen presenterade den 19 december 2011 ett förslag till ändring av direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer och förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI-förordningen). Med anledning av detta överlämnade regeringen den 23 januari 2012 ytterligare en faktapromemoria till riksdagen (2011/12:FPM94). Yrkeskvalifikationsdirektivet omförhandlades under 2012 och 2013 och ett ändringsdirektiv som moderniserar det ursprungliga direktivet antogs slutligen i december 2013. Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU om ändring av direktivet 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer och förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI-förordningen), nedan kallat ändringsdirektivet, ska vara genomfört den 18 januari 2016. Det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet finns i bilaga 1 och ändringsdirektivet finns i bilaga 2. Genom beslut den 23 maj 2013 bemyndigade regeringen chefen för Utbildningsdepartementet att ge en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag till hur det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet ska genomföras i svensk rätt och förvaltning (dir. 2013:59). Utredningen om genomförande av det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet (U 2013:03) lämnade sitt betänkande Yrkeskvalifikationsdirektivet - ett samlat genomförande (SOU 2014:19) den 11 april 2014. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 3 och betänkandets lagförslag finns i bilaga 4. Betänkandet har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Utbildningsdepartementet (U2014/02885/UH). Den 20 mars 2015 remitterades en promemoria som tagits fram inom Regeringskansliet med förslag till ytterligare lagändringar om tillfällig yrkesutövning till följd av yrkeskvalifikationsdirektivet (U2014/02885/UH). En sammanfattning av promemorian finns i bila-ga 6, promemorians lagförslag finns i bilaga 7 och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 8. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Utbildningsdepartementet (U2014/02885/UH). Lagrådet Regeringen beslutade den 20 augusti 2015 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 9. Lagrådets yttrande finns i bilaga 10. Lagrådets synpunkter behandlas och bemöts i avsnitt 5, 9, 13, 15 och 18 och i författningskommentaren. Bestämmelserna har i huvudsak utformats enligt Lagrådets förslag. I förhållande till lagrådsremissens förslag har även vissa redaktionella ändringar gjorts. 4 Politikens inriktning Allmänna utgångspunkter Syftet med yrkeskvalifikationsdirektivet är att underlätta för dem som vill utöva ett s.k. reglerat yrke i ett annat land än sitt hemland inom EU. När medlemsländerna ställer krav på viss kompetens för att få utföra viss verksamhet i landet innebär det i praktiken ett hinder för den fria rörligheten inom EU. Inskränkningar i den fria rörligheten kan rätt-färdigas t.ex. av folkhälsoskäl eller konsumentskydd, förutsatt att in-skränkningen inte diskriminerar och att den är proportionerlig i för-hållande till sitt syfte. Antalet yrkesregleringar i medlemsländerna är dock omfattande och en målsättning inom EU är därför att minska det totala antalet reglerade yrken och säkerställa att regleringarna har till-kommit av ett legitimt syfte. I förlängningen syftar direktivet till att öka rörligheten för personer och tjänster inom unionen och därigenom bidra till ökad sysselsättning och tillväxt inom EU. Som ett led i målsättningen att minska det totala antalet reglerade yrken i medlemsländerna följer av artikel 59 i yrkeskvalifikationsdirektivet att en översyn ska göras av reglerade yrken i respektive medlems-stat. EU-kommissionen har också genomfört en process, en s.k. ömse-sidig utvärdering, för att underlätta översynen. Regeringen delar mål-sättningen att minska det totala antalet reglerade yrken och värdesätter därför översynen och den ömsesidiga utvärderingen. Regeringen ser positivt på intentionerna med yrkeskvalifikationsdirektivet och de ansträngningar som görs för att underlätta rörligheten inom EU och förväntar sig positiva effekter av direktivets genomförande. Samtidigt som många är arbetslösa i EU finns det många lediga arbets-tillfällen. En större rörlighet på den inre marknaden kan bidra till att både minska arbetslösheten, förbättra matchningen på arbetsmarknaden och öka Europas tillväxt. Möjligheten för arbetstagare och egenföretagare att röra sig inom EU är enligt regeringen en nyckelfråga för att tillgodose tillgången på arbetskraft både för EU som helhet och för de enskilda medlemsstaterna. Yrkeskvalifikationsdirektivet ställer krav på medlemsstaterna att erkänna yrkeskvalifikationer från andra länder inom EU. Inom flera av de yrken som omfattas av direktivets bestämmelser råder det i Sverige i nuläget brist på arbetskraft. Regeringen anser att ett fungerande erkänn-ande av yrkeskvalifikationer kan underlätta för arbetsgivare att rekrytera behörig och kompetent personal. Sverige har också jämförelsevis få reg-lerade yrken och därmed ett stort intresse av att underlätta för svenska yrkesutövare som önskar utöva sitt yrke i andra länder inom EU. Det är viktigt att svensk utbildning och sådan yrkeskompetens som inhämtas i Sverige står sig väl också i ett europeiskt perspektiv. Rörligheten på arbetsmarknaden har lyfts fram som en nyckelfråga för Europas konkurrenskraft både i EU-kommissionens meddelande Europa 2020 - En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla (KOM[2010] 2020 slutlig) och i inremarknadsakten Tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för inre marknaden: Gemen-samma insatser för att skapa ny tillväxt (KOM[2011] 206 slutlig). Reger-ingen delar denna utgångspunkt och ser yrkeskvalifikationsdirektivet som ett sätt att stärka Europas konkurrenskraft. Genomförandet av yrkeskvalifikationsdirektivet i Sverige I och med genomförandet av det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet förväntas erkännandeprocessen bli enhetligare, enklare och snabbare. För att den inre marknaden ska fungera på ett ändamålsenligt sätt är det nödvändigt att det finns ett fungerande system för erkännande av yrkeskvalifikationer mellan länder. Regeringens förslag och bedöm-ningar i propositionen syftar till att för svenskt vidkommande åstad-komma detta. Hur bör yrkesreglering ske i Sverige? Av 2 kap. 17 § regeringsformen (RF) framgår att begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att skydda angelägna allmänna intressen. Vidare ska sådana föreskrifter som rör ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden som huvudregel meddelas genom lag enligt 8 kap. 2 § första stycket 2 RF. Sådana föreskrifter kan dock i enlighet med 8 kap. 3 och 10 §§ RF efter bemyndigande även meddelas av regeringen eller en förvaltningsmyndighet. De yrken som tidigare inte ansetts vara reglerade, men som utredningen (SOU 2014:19) identifierat som s.k. tillkommande yrken utmärker sig bl.a. genom den normnivå på vilken yrkesregleringen sker. I flera fall regleras yrkena genom att krav på bestämda yrkeskvalifikationer ställs i exempelvis myndighetsföreskrifter. Regeringen anser att det är viktigt att de bemyndiganden som föreskrifterna grundar sig på utformas med beaktande av konsekvenser utifrån yrkeskvalifikationsdirektivet. En utgångspunkt vid delegation av föreskriftsrätt är att grunden för normgivningen ska vara klar och otvetydig, så att det står klart vilket bemyndigande som utnyttjas när en förordning eller föreskrift har med-delats (jfr bet. 2012/13:KU10 s. 78). När regeringen eller en myndighet meddelar föreskrifter som förutsätter ett bemyndigande ska det inte råda någon tvekan om vilken grund föreskriftsrätten vilar på. Mot denna bak-grund anser regeringen att det kan finnas anledning att i framtiden göra en översyn av bemyndiganden och föreskrifter som innebär reglering av yrken. Yrken som omfattas av yrkeskvalifikationsdirektivet I artikel 3 i yrkeskvalifikationsdirektivet anges ett antal definitioner, däri-bland definitionen av ett reglerat yrke. Av denna definition framgår bl.a. att ett reglerat yrke är en eller flera former av yrkesverksamhet där det genom lagar och andra författningar direkt eller indirekt krävs bestämda yrkeskvalifikationer för tillträde till eller utövande av verksamheten eller någon form av denna. Den svenska regeringen har tidigare haft en relativt restriktiv hållning i fråga om vad som är att betrakta som reglerade yrken i direktivets mening. De yrken som Sverige har anmält till EU-kommissionen är de som skulle kunna kallas traditionella yrken, exempelvis ett antal vårdyrken, veterinär och lärare. Samtliga legitimationsyrken är anmälda, liksom de yrken där titlarna är skyddade. Därutöver har restriktivitet rått när det gäller vilka yrken som betraktats som reglerade. Utredningen om genomförande av det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet har i sitt betänkande (SOU 2014:19) bedömt att ett antal yrkesverksamheter som inte tidigare har ansetts falla inom direktivets definition bör utgöra reglerade yrkesverksamheter i direktivets mening. I ett mål där dom meddelats i oktober 2015 har EU-domstolen ansett att begreppet bestämda yrkeskvalifikationer i artikel 3 i direktivet inte avser alla former av kvalifikationer som intygas genom ett allmänt bevis på formella kvalifikationer, utan kvalifikationer som motsvarar ett bevis på sådana formella kvalifikationer som specifikt inrättats för att förbereda innehavaren för att utöva ett visst yrke (se dom Alain Brouillard mot Jury du concours de recrutement de référendaires près la Cour de cassation, État belge, C-298/14, EU:C:2015:652, punkt 38). Som anges i avsnitt 8 kommer regerigen bl.a. inom ramen för kommande förordningsarbete att ta ställning till vilka yrkesverksamheter som är att betrakta som reglerade i yrkeskvalifikationsdirektivets mening. Befintligt erkännande och relationen till den nya lagen I den nuvarande regleringen av vissa yrken som inte tidigare har ansetts vara reglerade förekommer bestämmelser eller ordningar som innebär att personer med utländsk utbildning eller utländska yrkeskvalifikationer kan ges rätt att utöva yrket. Sådana bestämmelser är i linje med yrkes-kvalifikationsdirektivets syfte, även om regleringen inte utformats i förhållande till direktivet. I den mån regeringen bedömer att yrket ska omfattas av direktivet är det dock viktigt att låta direktivets bestämmelser gälla fullt ut. Genom att yrket i fråga omfattas av den nya lag om erkänn-ande av yrkeskvalifikationer som föreslås i propositionen omfattas berörda myndigheter t.ex. av de tidsfrister som anges i direktivet och individen har möjlighet att överklaga beslut. Vissa utgångspunkter för reglering av yrken m.m. Regeringen delar uppfattningen att den övergripande inriktningen bör vara att minska antalet reglerade yrken (se ovan). I Sverige är närings-friheten inskriven i grundlagen och regeringen ser inga skäl för att ändra det faktum att Sverige har jämförelsevis få reglerade yrken. Särskilda krav för att utöva yrkesverksamhet ska endast ställas när det finns ange-lägna skäl för det, som t.ex. för att värna patientsäkerhet, konsumentskydd och säkerheten för allmänheten. Yrkesregleringar ska utformas på ett väl avvägt sätt så att regleringen blir så lite ingripande som möjligt och inte ger upphov till diskriminering utifrån vilket land yrkeskvalifikationerna inhämtats (dvs. i enlighet med inremarknadstestet i artikel 59.3). I sammanhanget kan det noteras att yrkeskvalifikationsdirektivet inte syftar till att reglera rätten att utöva vissa yrken. Syftet är i stället att - genom att reglera erkännandet av utländska yrkeskvalifikationer - jämställa yrkesutövare som har förvärvat sina kvalifikationer inom landet med de yrkesutövare som har likvärdiga utländska kvalifikationer. Av artikel 165 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) framgår bl.a. att unionen ska bidra till utvecklingen av en utbild-ning av god kvalitet genom att främja samarbetet mellan medlems-staterna och genom att vid behov stödja och komplettera deras insatser, samtidigt som unionen fullt ut ska respektera medlemsstaternas ansvar för undervisningens innehåll och utbildningssystemens organisation. Av punkt 4 i samma artikel framgår vidare att stimulansåtgärder som Europaparlamentet och rådet beslutar om för att bidra till de mål som anges i artikeln inte får omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas lagar eller andra författningar. Fördraget ger dock vissa möjligheter att styra medlemsstaternas utbildningskrav. Fördraget förutsätter att villkoren för att få utöva vissa yrken, bl.a. läkaryrket och liknande yrken, samordnas (artikel 53.2). Det innebär b.la. att yrkeskvalifikationsdirektivet i viss utsträckning omfattar utbildning när det gäller de yrken som omfattas av automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer vid samordnade minimi-krav för utbildning (se avsnitt 11.3). Regeringen anser dock att det är av vikt att värna att utbildningens innehåll och utbildningssystemets organi-sation fortsätter att vara en nationell angelägenhet. 5 En ny lag om erkännande av yrkeskvalifikationer Regeringens förslag: Yrkeskvalifikationsdirektivets grundläggande generella bestämmelser ska genomföras i svensk rätt genom en ny lag om erkännande av yrkeskvalifikationer. Lagen ska bl.a. ange de rätt-igheter som en yrkesutövare, som vill utöva ett reglerat yrke i Sverige, har i fråga om tillfällig yrkesutövning och om erkännande av yrkes-kvalifikationer. Gällande lagar som rör reglerade yrken ska anpassas till den generella regleringen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och dele-gerade akter som antas med stöd av direktivet. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag och bedömning. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Sveriges lant-bruksuniversitet (SLU) tillstyrker eller har inget att invända mot utredningens förslag om horisontell reglering. Detta gäller bl.a. Kom-merskollegium, Statens skolverk, Svenskt Näringsliv, Sveriges akade-mikers centralorganisation (Saco) och Sveriges kommuner och landsting. SLU anser att en horisontell förordning i många stycken blir för generell och svårtolkad och anser att det skulle vara en fördel om vissa delar fortfarande låg kvar inom respektive sektorsförfattning. Ett antal remissinstanser har synpunkter på den närmare anpassningen av gällande lagar som rör reglerade yrken. Boverket anser att det bör övervägas om ändringar även behöver göras i plan- och bygglagen (2010:900). Transportstyrelsen påpekar att bestämmelserna i taxitrafik-lagen (2012:211) om krav för att få taxiförarlegitimation bör ändras om taxichaufför ska betraktas som ett reglerat yrke. I den mån remissinstansernas synpunkter gällande den närmare anpass-ningen av sektorsförfattningar rör ett visst område i propositionen behandlas synpunkterna där. Skälen för regeringens förslag Ändringsdirektivet ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 18 januari 2016 och behöver därmed genomföras i svensk rätt. Regeringens överväganden kring hur genomförandet av yrkeskvalifikations-direktivet bör ske i Sverige redovisas nedan. Den nuvarande regleringstekniken Unionslagstiftningen om erkännande av yrkeskvalifikationer har hittills genomförts i svensk rätt genom sektorsspecifika författningar, dvs. i de författningar som rör respektive yrke. Det finns alltså ingen horisontell nationell reglering, dvs. ingen övergripande generell reglering som gäller samtliga reglerade yrken. Denna omständighet är sannolikt en naturlig följd av att harmoniseringen av erkännandet av yrkeskvalifikationer har skett gradvis genom genomförandet av ett stort antal sektorspecifika rättsakter sedan 1992, då Sverige undertecknade EES-avtalet. När det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet antogs 2005 fanns det således redan reglering i respektive sektorsförfattning på plats i svensk rätt. Det generella direktivet kunde därför i stora stycken genomföras genom justeringar i denna sektorsreglering. För- och nackdelar med den nuvarande regleringstekniken Det finns både för- och nackdelar med den regleringsteknik som hittills har använts. En av fördelarna är att de myndigheter som handlägger ärenden om erkännande av utländska yrkeskvalifikationer och den enskilde kan hitta de relevanta bestämmelserna om erkännande av utländska yrkeskvalifikationer i samma lagar och förordningar som de bestämmelser som gäller rent nationella ärenden om tillträde till ett reg-lerat yrke. Den regleringsteknik som hittills använts på området har medfört att genomförandet av direktivets generella bestämmelser, dvs. bestämmelser som gäller för samtliga reglerade yrken, har skett på olika sätt i de olika sektorerna. Exempelvis kan en och samma direktivbestämmelse ha genomförts på lagnivå i en sektor, på förordningsnivå i en annan sektor och genom myndighetsföreskrifter i en tredje sektor. Detta gäller t.ex. direktivets bestämmelse om lämplighetsprov som för advokater genomförs i rättegångsbalken, för besiktningstekniker i fordonsförord-ningen och för fastighetsmäklare i fastighetsmäklarinspektionens före-skrifter, se 8 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken (1942:740), 8 kap. 3 g § fordonsförordningen (2009:211) och 13 § Fastighetsmäklarinspektionens föreskrifter om registrering som fastighetsmäklare (KAMFS 2013:3). Några bestämmelser som noggrant har genomförts i vissa sektorer avspeglas inte alls i andra sektorers regelverk. Vidare har direktivtexten vid genomförandet tolkats på olika sätt inom olika sektorer, vilket innebär att den nationella regleringen också skiljer sig åt till sin ordalydelse trots att den grundar sig på samma unions-lagstiftning. Ett exempel på detta är reglerna för tillfälligt utövande inom legitimationsyrkena. Tillfälliga yrkesutövare inom djurens hälso- och sjukvård får verka utan legitimation. Inom hälso- och sjukvården gäller i stället att yrkesutövarnas förhandsunderrättelse automatiskt anses utgöra en ansökan om en tidsbegränsad legitimation. Omotiverade olikheter i sektorsregleringen är inte lämpliga och medför risk för olika tillämpning beroende på sektor. Detta bör därför enligt regeringens mening undvikas framöver. För de behöriga myndigheterna innebär den nuvarande regleringstekniken att de inte fullt ut kan dra nytta av varandras erfarenheter när det gäller den praktiska tillämpningen av i grunden samma unionslagstiftning. Det finns följaktligen en uppenbar risk för diskrepanser mellan sektorerna när det gäller införlivandet av de rättigheter som direktivet syftar till att ge yrkesutövare med utländsk utbildning eller yrkeserfarenhet. Enligt regeringens uppfattning kan olik-heter i den nationella regleringen därför försvåra utvecklingen av en en-hetlig praxis. Genom ändringsdirektivet införs ett antal möjligheter för kommissio-nen att genom att anta genomförandeakter och delegerade akter precisera för vilka yrken europeiskt yrkeskort respektive gemensamma utbild-ningsramar och utbildningsprov ska införas. I de delar genomförande-akter och delegerade akter ännu inte har antagits i fråga om dessa före-teelser går ändringsdirektivet i nuläget inte att genomföra sektoriellt. Sektorsreglering ersätts med horisontell reglering Det finns flera nackdelar förknippade med ett sektoriellt genomförande av direktivets generella bestämmelser. Enligt regeringens uppfattning är nackdelarna med den nuvarande regleringstekniken större än fördelarna. I syfte att säkerställa ett korrekt och enhetligt genomförande bör därför denna regleringsteknik överges i fråga om direktivets generella bestäm-melser. I motsats till vad SLU menar är nackdelar med en horisontell förordning anser regeringen att en sådan regleringsteknik sannolikt medför en mer likartad tolkning och tillämpning av de generella bestämmelserna. Direktivbestämmelser som är av generell karaktär och inte endast tar sikte på en viss sektor bör därför i stället genomföras genom sektors-övergripande, horisontella författningar. Genom en horisontell reglering, som är tillämplig på alla yrken som i direktivets mening är reglerade, säkerställs att direktivet genomförs även i fråga om yrken som kan komma att bli reglerade i framtiden och som då kommer att omfattas av den nya lagen. Som utvecklas närmare nedan, finns det dock anledning att genomföra vissa mer detaljbetonade bestämmelser som endast rör ett eller fåtal yrken i sektorslagstiftningen. Lagrådets synpunkter på författningsstrukturen Lagrådet har ansett att den nuvarande strukturen med enbart sektorsvis reglering är tydligare än den nya föreslagna strukturen och att tekniken med parallella regelverk gör regleringen svåröverskådlig och i vissa fall motsägelsefull. Vidare har Lagrådet ansett att de föreslagna principerna för vad som ska regleras i den horisontella lagen respektive i sektors-författningar inte har följts konsekvent. Lagrådet har även framfört att om lagstiftning sker i enlighet med föreslagna principer, bör det följas upp av en generell översyn när det gäller sambandet mellan den nya lagen och sektorsförfattningarna. Som angetts ovan ser regeringen ett antal nackdelar med det sektors-visa genomförandet och flera fördelar med att det ersätts av en horison-tell reglering. Härutöver kan följande tilläggas. Ett sektorsvis genomförande innebär att varje gång som ett nytt yrke regleras framöver behöver ett omfattande regelverk införas i de författ-ningar som rör det nya reglerade yrket. Om förutsättningarna för att utöva yrke ändras så att yrket inte längre anses utgöra ett reglerat yrke, innebär också ett sektoriellt genomförande att ett omfattande regelverk behöver upphävas i sektorslagstiftningen. Vid ett horisontellt genomförande blir en avreglering av ett yrke betyd-ligt enklare genom att den horisontella lagens bestämmelser helt enkelt inte längre kommer att gälla för yrket. Vidare innebär den horisontella lagen att de olika rättigheter, bl.a. i form av olika ordningar för erkännande, som direktivet ger yrkes-utövarna på ett överskådligt sätt samlas i en författning. Utöver dessa rättigheter innehåller direktivet även en mängd detaljerade bestämmelser som rör förfarandet i olika typer av ärenden enligt direktivet. Om de olika rättigheter och förfaranderegler som direktivet föreskriver skulle genomföras på ett fullständigt och korrekt sätt i varje sektor, skulle detta innebära att merparten av de bestämmelser som föreslås i den horison-tella lagen och avses anges i den horisontella förordningen skulle behöva upprepas i de författningar som rör varje sektor. Att tynga varje sektors-reglering genom att för varje sektor för sig upprepa ett så omfattande regelverk vore enligt regeringens mening en otymplig regleringsteknik. Ändringsdirektivet har också inneburit att de bestämmelser som behöver genomföras nationellt har blivit fler än tidigare. Exempelvis har det tillkommit nya ordningar för erkännande vid gemensamma utbild-ningsprinciper och gemensamma utbildningsprov, möjlighet att ansöka och erhålla ett euroepiskt yrkeskort och ett stort antal förfarande-bestämmelser kopplade till yrkeskortet. Detta innebär att en horisontell reglering, i stället för en upprepning i varje sektor, är mer angelägen än vid genomförande av det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet. Motsvarande behov av att i en horisontell lag samla direktivbestäm-melser som bara avser ett eller ett fåtal yrken föreligger däremot inte. I dessa fall skulle det i stället tynga den nya lagen om den innehöll detaljerade sektorsspecifika bestämmelser för olika reglerade yrken i olika frågor. Regeringen delar dock Lagrådets uppfattning att förhands-underrättelse och förhandskontroll vid tillfällig yrkesutövning är frågor som borde framgå redan av den horisontella lagen, även om mer detaljerade bestämmelser härom anges i sektorsförfattning för vissa yrken. Till följd av Lagrådets påpekande föreslår därför regeringen ett tillägg om förhandsunderrättelse och förhandskontroll i 7 § i lagförslaget. Med anledning av Lagrådets synpunkt att 17 § om språkkontroll på ett missvisande sätt ger intryck av att vara uttömmande, föreslår regeringen även ett tillägg i 17 § andra stycket som innebär att vad som anges där om språkkontroller gäller om inte annat föreskrivs. På motsvarande sätt som föreslås i föregående stycke framgår det av 13 och 14 §§ i lagförslaget, som rör automatiskt erkännande vid samordnade krav på utbildning, att det finns kompletterande bestämmelser om dessa ordningar i sektorsregleringen. Även om dessa ordningar endast rör vissa reglerade yrken, och mer detaljerade bestämmelser härom anges i sek-torsförfattning, är det av tydlighetsskäl viktigt att dessa ordningar fram-går redan av den nya lagen. När det gäller gemensamma utbildningsramar och gemensamma utbildningsprinciper i 15 och 16 §§ i förslaget till horisontell lag, är det för närvarande inte klart för vilka yrken dessa erkännandeordningar kommer att tillämpas. I dessa fall är det alltså inte ens möjligt att genomföra direktivet sektoriellt. Att samtliga ordningar för erkännande och övriga rättigheter som direktivet ger yrkesutövarna anges i den horisontella lagen är enligt rege-ringens mening till fördel för tillämparna. Både de behöriga myndig-heterna och yrkesutövarna kan därmed på ett samlat sätt få överblick över de grundläggande rättigheter som direktivet ger och hur dessa rättigheter förhåller sig till varandra. Ett exempel på detta är att en yrkesutövare som inte uppfyller villkoren för något automatiskt erkännande i stället har möjlighet att bli erkänd enligt den generella ord-ningen. Det kan också särskilt noteras att det bland den stora mängd remiss-instanser som yttrat sig över förslaget till horisontell reglering endast är en enda remissinstans som har haft synpunkter på den föreslagna struk-turen. Mot bakgrund av vad som angetts ovan anser regeringen att fördelarna med en horisontell reglering väger tyngre än de nackdelar som Lagrådet har uppmärksammat och att direktivet därmed bör genomföras i enlighet med den i lagrådsremissen föreslagna strukturen. Vidare menar rege-ringen att det för närvarande är för tidigt att ta ställning till behovet av en sådan översyn som Lagrådet föreslår. Regeringen avser dock att följa hur den nya strukturen kommer att fungera i praktiken och vid behov åter-komma i frågan. Reglering i lag eller förordning? Yrkeskvalifikationsdirektivet ger yrkesutövare med utländska yrkeskvalifikationer rätt att under vissa förutsättningar få sina kvalifikationer erkända och därmed möjlighet att arbeta och bedriva näringsverksamhet inom reglerade yrken. Direktivet reglerar däremot inte vilka kvalifika-tioner som krävs eller vilka andra krav som ska vara uppfyllda för att få utöva ett yrke i Sverige. Dessa krav finns redan i dag i de svenska författ-ningar som rör respektive reglerat yrke och får anses utgöra betungande bestämmelser för den enskilde. Regeringens uppfattning är att den reglering som anger vilka yrkes-kvalifikationer som krävs för att få utöva ett yrke och den rätt som direktivet ger den enskilde att få sina utländska kvalifikationer erkända ska betraktas i ett sammanhang, där rätten att få utländska kvalifikationer erkända utgör lättnader eller undantag i en huvudsakligen betungande reglering som förutsätter att vissa yrkeskvalifikationer krävs. Detta inne-bär att direktivets bestämmelser som riktar sig till den enskilde behöver genomföras i lag eller genom bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter på området (8 kap. 2 § första stycket 2 och 8 kap. 3 § första stycket regeringsformen). Ett antal bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter som innefattar bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer finns redan i dag i de författningar som reglerar respektive yrke. Detta innebär att de bestämmelser som rör enskilda troligen skulle kunna beslutas av regeringen med stöd av befintliga bemyndiganden. Någon fullständig inventering av befintliga bemyndig-anden för varje reglerat yrke har dock inte gjorts. Med tanke på yrkeskvalifikationsdirektivets breda tillämpningsområde anser dock regeringen att viss övergripande normgivning rörande de rättigheter för enskilda som direktivet ger, oavsett den möjlighet som nämns ovan, bör ske genom lag. Detta gäller såväl tillfällig yrkes-utövning och etablering enligt olika erkännandeordningar som språk-kontroller, yrkespraktik och yrkeskort. Mer detaljerade bestämmelser bör dock lämpligen meddelas i förordning med stöd av ett bemyndigande i den nya lagen för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. Sådana mer detal-jerade bestämmelser som meddelas med stöd av bemyndigandet bör kunna placeras antingen i en horisontell förordning eller i sektors-regleringen (se nedan om detaljbetonade bestämmelser som bara rör vissa sektorer). Vidare innehåller direktivet ett antal tämligen detaljerade bestämmelser om handläggning och förfarandet i övrigt i olika ärenden. Direktivet innehåller även bestämmelser som ålägger de behöriga myndigheterna vissa skyldigheter gentemot dels yrkesutövaren, dels de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater. I dessa delar bör direktivet kunna genomföras med stöd av regeringens restkompetens eller genom verk-ställighetsföreskrifter (8 kap. 7 § första stycket regeringsformen). Av tydlighetsskäl bör dock lagen innehålla en upplysningsbestämmelse om att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, kan meddela föreskrifter i dessa delar. Lagrådets synpunkter på bemyndigandet i den nya lagen Lagrådet har framfört att utgångspunkten för ett normgivningsbemyn-digande i lag normalt torde vara att det ger ett annat organ rätt att meddela föreskrifter avseende de frågor som regleras i lagen där bemyn-digandet ges. Lagrådet har vidare ifrågasatt om det är lämpligt att det i sektorsregleringen kommer att meddelas föreskrifter med stöd av bemyn-digandet i den nya lagen, och inte med stöd av bemyndiganden i sektors-lagstiftningen. Lagrådet har understrukit att det inte bör råda någon tvekan om vilken grund föreskriftsrätten vilar på. Lagrådet menar därför att utformningen av bemyndigandet i lagen bör övervägas ytterligare. Regeringen vill i detta sammanhang förtydliga att avsikten är att de olika frågor och rättigheter som direktivet reglerar också ska regleras i den nya lagen. Detta gäller såväl tillfällig yrkesutövning och etablering enligt olika erkännandeordningar som språkkontroller, yrkespraktik och yrkeskort. Dessa övergripande frågor innehåller dock vissa detaljer som inte anses lämpliga att reglera på lagnivå. Mer detaljerade föreskrifter i dessa frågor avses framför allt anges i den horisontella förordningen. I de fall som det inom ramen för en viss fråga finns vissa bestämmelser som endast träffar ett eller ett fåtal reglerade yrken, bedöms det dock vara mer ändamålsenligt att placera dessa bestämmelser i sektorsregleringen (se nedan om detaljbetonade bestämmelser som bara rör vissa sektorer). Detta innebär alltså att dessa detaljerade bestämmelser i sektorsregle-ringen inte kommer avse andra frågor än sådana som regleras i lagen. Följaktligen är inte heller bemyndigandet avsett att tillämpas på andra frågor än sådana som omfattas av lagen. Regeringen ser det inte som problematiskt att de föreskrifter som med-delas med stöd av bemyndigandet i den horisontella lagen kan placeras i olika förordningar. Av tydlighetsskäl vill regeringen också understryka att rätten att meddela bestämmelser som genomför yrkeskvalifikations-direktivet ska anses grundad på bemyndigandet i den horisontella lagen, oavsett i vilken förordning bestämmelserna placeras. Detaljbetonade bestämmelser som bara rör vissa sektorer och en ny sekretessbestämmelse Regeringens förslag innebär alltså att genomförandet av yrkeskvalifikationsdirektivet i huvudsak sker i en generell lag och en generell för-ordning. Detaljbetonade bestämmelser i direktivet som endast berör vissa reglerade yrken eller ett reglerat yrke bör dock enligt regeringen, i enlighet med vad SLU anför, lämpligen genomföras i respektive sektors-författning. Se t.ex. avsnitt 9.1 om möjlighet att för vissa yrken kräva förhandskontroll vid tillfälligt yrkesutövande. Av tydlighetsskäl bör den nya lagen upplysa om att särskilda bestäm-melser som genomför delar av yrkeskvalifikationsdirektivet som endast rör vissa reglerade yrken finns i de författningar där utövandet av dessa yrken regleras. Som framgått ovan avser detta alltså detaljbetonade be-stämmelser i vissa frågor som anges i den horisontella lagen. Vidare bör den nya sekretessbestämmelse som föreslås (se avsnitt 17) införas i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), och inte i den nya horisontella lagen. Följdändringar i sektorsförfattningar Införandet av en horisontell lag och förordning om erkännande av yrkes-kvalifikationer medför att sådana bestämmelser i sektorsförfattningarna som tidigare reglerat de aspekter av direktivet som föreslås ingå i den horisontella regleringen behöver upphävas. Dessa bestämmelser föreslås i stället ersättas med en hänvisning till den horisontella regleringen. Vidare kan bestämmelser i sektorsförfattning som både avser fall som kommer att omfattas av den nya horisontella regleringen och andra fall, behöva begränsas så att de inte längre avser de fall som omfattas av den nya regleringen. Som exempel kan nämnas bestämmelser som omfattar både utländska kvalifikationer som kommer regleras i den nya horisontella lagen och andra utländska kvalifikationer. I vissa sektorsförfattningar där det inte finns någon nuvarande reg-lering att upphäva kan det ändå av tydlighetsskäl finnas anledning att införa upplysningsbestämmelser om den nya lagen och de föreskrifter som meddelas med stöd av denna. En följdändring avser bestämmelser i socialtjänstlagen (2001:453) om socialtjänstens verksamhet rörande barn och ungdom. Regeringens förslag innebär bl.a. att det införs en hänvis-ning till bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande i den nya horisontella lagen. I två paragrafer föreslås även en ändring i för-tydligande syfte som innebär att handläggaren ska ha avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan. I samband med införandet av bestämmelserna om krav på viss behörighet för att utföra vissa arbetsuppgifter inom den sociala barn- och ungdomsvården anfördes i förarbetena (prop. 2012/13:175 s. 53 f.) att socialnämnden bör ha möjlighet att, förutom personer med socionomutbildning, även använda personer med annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan för att utföra arbetsuppgifterna. Av förbi-seende angavs inte ordet minst i lagtexten vid införandet av bestämmelserna (prop. 2012/13:175, bet. 2013/14:SoU2, rskr. 2013/14:130). Detta rättas nu till. Regeringen anser att vissa yrken som inte tidigare ansetts vara reglerade i direktivets bemärkelse utgör reglerade yrken. I fall dessa yrken ska omfattas av den nya lagen och förordningen uppstår behov av att anpassa respektive sektorsförfattningar exempelvis genom att införa hänvisningar till den horisontella regleringen. Boverket har ställt frågan om ytterligare ändringar i plan- och bygglagen (2010:900) är nödvändiga i fråga om ett antal av utredningen identifierade eventuellt tillkommande yrken. I plan- och bygglagen finns bestämmelser som innebär att utövare av vissa yrken som kräver certifiering kan verka i Sverige med en utländsk certifiering. Regeringen avser inte att ersätta den nuvarande ordningen och bedömer därför i likhet med utredningen att det inte finns något behov av ändringar på lagnivå för de aktuella yrkena. Transportstyrelsen påpekar att om taxichaufför utgör ett reglerat yrke bör taxitrafiklagen (2012:211) ändras så att det framgår att även en taxichaufför med kvalifikationer från en annan medlemsstat inom EES eller i Schweiz har möjlighet att få taxiförarlegitimation. Ändringar föreslås därför även i den lagen, se avsnitt 9.4. Eftersom det i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet hänvisas till det ursprungliga direktivet behöver lagen ändras så att den i stället hänvisar till direktivet i dess lydelse enligt ändringsdirektivet. De lagar som berörs av ovan beskrivna ändringar är lagen (1974:191) om bevakningsföretag, socialtjänstlagen (2001:453), lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård, patientsäkerhetslagen (2010:659), taxitrafiklagen (2012:211) och lagen (2013:513) om ersätt-ning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Vidare kommer ett antal följdändringar behöva göras i sektorsförfattningar på förordningsnivå och i myndighets-föreskrifter. Lagrådets synpunkter på föreslagna följdändringar Lagrådet har med anledning av föreslagna följdändringar i lagen (2009:302) om djurens hälso- och sjukvård och patientsäkerhetslagen (2010:659) framfört att det ur läsbarhetssynpunkt vore lämpligt om det direkt av vissa bestämmelser i dessa lagar kunde framgå att den som har fått sina yrkeskvalifikationer erkända enligt den horisontella lagen också tillhör den krets som kan erhålla legitimation eller godkännande. Rege-ringens avsikt har varit att göra följdändringar på ett sätt som passar in i den befintliga strukturen i sektorsregleringen. Förutsättningarna för legi-timation för hälso- och sjukvårdspersonal samt för legitimation för eller godkännande av djurhälsopersonal med utländsk utbildning regleras i dag inte i lag, utan på lägre normnivå, både när det gäller fall som omfattas av den nya horisontella lagen och fall där lagen inte är tillämp-lig. Detta upplägg har, såvitt känt, hittills inte medfört några tillämp-ningsproblem. Regeringen anser därför att det vare sig är lämpligt eller nödvändigt att i lag ange att just personal som erkänts enligt den hori-sontella lagen tillhör den krets som kan erhålla legitimation eller god-kännande. Till följd av Lagrådets påpekande bör dock de bestämmelser i lagen om djurens hälso- och sjukvård som anger vilka som avses med djurhälsopersonal, är behöriga att utöva veterinäryrket och har rätt att använda viss yrkestitel (1 kap. 4 § och 3 kap. 3 och 4 §§) förtydligas på så sätt att bestämmelserna inte bara gäller den som har legitimation som grundas på en svensk examen enligt 3 kap. 1 §, utan även legitimation enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen. Lagrådet har också påtalat att såväl bemyndigandet i den horisontella lagen som bemyndigandena i sektorslagstiftningen ger rätt att meddela föreskrifter med anledning av direktivet. Med hänsyn till de oklarheter som kan bli följden av den föreslagna regleringen av föreskriftsrätten bör förslagen enligt Lagrådet inte utan ytterligare överväganden läggas till grund för lagstiftning. En inventering av befintliga bemyndiganden i sektorsregleringen bör enligt Lagrådet göras för att klargöra vilken rätt att meddela föreskrifter som redan finns. Som har framgått ovan under rubrikerna Reglering i lag eller för-ordning? och Lagrådets synpunkter på bemyndigandet i den nya lagen är regeringens uppfattning att det är bemyndigandet i den horisontella lagen som ska användas när föreskrifter meddelas i de frågor som omfattas av lagen och som därmed genomför yrkeskvalifikationsdirektivet. Mot bakgrund av Lagrådets synpunkter bör dock de bemyndiganden i de sek-torslagar som behandlas i denna proposition justeras så att det tydligare framgår att föreskrifter i frågor som rör yrkeskvalifikationsdirektivet meddelas med stöd av bemyndigandet i den nya lagen. Detta medför att bestämmelserna i 3 kap. 1, 5 och 6 §§ lagen (2009:302) om djurens hälso- och sjukvård bör ändras så att det av dessa framgår att föreskrifter som avser frågor om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkes-kvalifikationer enligt den horisontella lagen meddelas med stöd av bemyndigandet i den horisontella lagen. Vidare bör det förtydligas att 3 b och 4 a §§ lagen (1974:191) om bevakningsföretag inte innehåller bemyndiganden som överlappar bemyndigandet i den horisontella lagen, utan upplysningsbestämmelser. Med hänsyn till att yrkeskvalifikationsdirektivet ska vara genomfört senast den 18 januari 2016 bedöms det inte som möjligt att inom ramen för denna proposition även inventera all sektorslagstiftning för att identifiera eventuella ytterligare bemyndiganden som skulle kunna användas för att meddela föreskrifter i samma frågor som bemyndigandet i den horisontella lagen. Regeringen avser dock att följa hur ordningen med det nya bemyndigandet kommer att fungera i praktiken och vid behov återkomma i fråga om behovet av att justera eventuella ytterligare bemyndiganden. 6 Lagens tillämpningsområde Regeringens förslag: Den nya lagen ska innehålla bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och om erkännande av yrkeskvalifikationer för den som vill utöva ett reglerat yrke i Sverige, som anställd eller som egenföretagare, och som har förvärvat yrkeskvalifikationer eller fått dem erkända i en annan stat inom EES eller i Schweiz. Den nya lagen ska även innehålla vissa bestämmelser om erkännande av yrkespraktik gjord i en annan stat inom EES eller i Schweiz och om europeiskt yrkeskort för den som vill utöva ett reglerat yrke i någon annan stat inom EES eller i Schweiz. Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens lagförslag innehåller även vissa bestämmelser om yrkeskort som regeringen anser bör anges i förordning (se avsnitt 15). Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Socialstyrelsen påpekar att när det gäller yrken inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är det av stor vikt att regelverket anpassas även när det gäller tredjelandsutbildade som inte omfattas av yrkeskvalifikationsdirektivet. Även Universitets- och hög-skolerådet lyfter fram att ordningen för sökande med utbildning från tredjeland som inte omfattas av direktivet bör anpassas till den ordning som nu föreslås. Skälen för regeringens förslag Yrkeskvalifikationer förvärvade i en annan stat inom EES eller i Schweiz Av artikel 2 i yrkeskvalifikationsdirektivet framgår att direktivet gäller alla medborgare i en medlemsstat som vill utöva ett reglerat yrke i en annan medlemsstat än den där de har förvärvat sina yrkeskvalifikationer. För svenskt vidkommande behöver genomförandet av direktivet alltså avse EU-medborgare som har förvärvat sina yrkeskvalifikationer i en annan medlemsstat än Sverige. Det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet gäller också medborgare i EES-länderna Norge, Island och Lichtenstein samt medborgare i Schweiz. Detta följer av bilaga VII till EES-avtalet samt bilaga III till avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiziska Edsförbundet, å andra sidan, om fri rörlighet för personer. Eftersom dessa stater redan deltar i samarbetet om erkännande av yrkeskvalifikationer genom nu gällande avtal, får det endast anses vara en tidsfråga innan nämnda avtal även kommer att omfatta ändringsdirektivet. Därför bör den nya horisontella lagen utformas så att den även omfattar EES-länderna Norge, Island och Lichtenstein samt Schweiz. Vid genomförandet av det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet har det inom flertalet sektorer inte gjorts någon begränsning i fråga om krav på att yrkesutövaren ska ha visst medborgarskap, utan avgörande är var yrkeskvalifikationerna har förvärvats. En yrkesutövare med yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat inom EES eller i Schweiz omfattas således enligt gällande författningar, inom exempelvis hälso- och sjukvården och det offentliga skolväsendet, av rätten att få yrkeskvalifikationerna erkända, även om yrkesutövaren är tredjelandsmedborgare. Enligt regeringens mening saknas det skäl att begränsa den personkrets som enligt svensk rätt i dag omfattas av rätten att få sina yrkeskvalifikationer erkända. Den nya lagen bör därför, utöver vad direktivet kräver, även gälla tredjelandsmedborgare med yrkeskvalifikationer förvärvade i en annan stat inom EES eller i Schweiz. I skäl 1 till ändringsdirektivet påminns också medlemsstaterna om att vissa tredjelandmedborgare i enlighet med separata unionsrättsakter ska likabehandlas med EU-medborgare i fråga om erkännande av examens-bevis, utbildningsbevis och andra yrkeskvalifikationer. Ett exempel på en sådan unionsrättsakt är rådets direktiv 2009/50/EG av den 25 maj 2009 om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvali-ficerad anställning (det s.k. blåkortsdirektivet). Genom att inte begränsa den nya lagens tillämpningsområde till medborgarskap i en stat inom EES eller Schweiz, utan i stället utgå från var yrkeskvalifikationerna är förvärvade, säkerställs att Sverige uppfyller andra unionsrättsakters krav på likabehandling av tredjelandsmedborgare i fråga om erkännande av yrkeskvalifikationer. Yrkeskvalifikationer förvärvade i andra stater Socialstyrelsen framför att det är av stor vikt att regelverket, när det gäller yrken inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, anpassas även när det gäller tredjelandsutbildade som inte omfattas av yrkeskvalifikationsdirektivet. Universitets- och högskolerådet hävdar att det är angeläget att även en ordning för sökande med utbildning från tredjeland fastställs. Yrkeskvalifikationsdirektivet hindrar inte att medlemsstaterna natio-nellt erkänner tredjelandsmedborgares kvalifikationer som är förvärvade utanför EES och Schweiz, vilket också framgår av exempelvis skäl 10 till det ursprungliga direktivet. Regeringen anser dock att det inte är lämpligt att låta den nya lagen omfatta även tredjelandsmedborgare med kvalifikationer från tredjeland i andra fall än direktivet kräver, dvs. när sådana kvalifikationer har erkänts i en annan medlemsstat. En anledning att inte låta lagen generellt vara tillämplig på kvalifikationer från tredjeland är att direktivet innehåller bestämmelser som inte utan svårigheter kan överföras på yrkeskvalifikationer förvärvade i sådana länder. Exempelvis bygger direktivets princip om automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer på att vissa minimiregler för innehållet och längden på utbildningarna har harmoniserats inom EES och Schweiz, vilket inte är fallet i fråga om utbildningar från tredjeland. Direktivet kräver vidare att det finns en behörig myndighet för varje reglerat yrke i respektive medlemsstat. De behöriga myndigheterna ansvarar bl.a. för att erkänna yrkeskvalifikationer och är sammankopplade genom och kommunicerar med varandra i det s.k. Internal Market Information system (IMI). Inte heller i fråga om dessa förfaranden finns förutsättningar att inkludera länder utanför EES och Schweiz. Det är dock en prioriterad fråga för regeringen att validering och erkännande av yrkeskvalifikationer underlättas. En utredare inom Rege-ringskansliet (Utbildningsdepartementet, U 2014:G) har haft i uppdrag att kartlägga valideringsinsatser och bl.a. föreslå hur valideringssystem som är lättare för individen att överblicka ska utformas. Regeringen har även gett Arbetsförmedlingen ett särskilt uppdrag att utveckla metoderna för och omfattningen av validering av nyanlända invandrares kompetens (A2013/04879/IU). Frågan om validering är, generellt sett, viktig för re-geringen och det är angeläget att finna vägar så att förfaranden när det gäller detta område förenklas och samordnas. Frågan om validering be-reds för närvarande vidare inom Regeringskansliet. Sverige kan även ingå avtal om ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer, så kallade Mutual Recognition Agreements (MRA), bilateralt eller mutlilateralt med andra stater. Sverige är som medlem i EU part i ett antal frihandelsavtal som innehåller bestämmelser om processen för att ingå sådana avtal. Detta är en process som kräver en gedigen genomgång av likheter och skillnader mellan länderna när det gäller yrkeskvalifikationer. Några sådana avtal har ännu inte kommit till stånd. Anställda och egenföretagare Enligt artikel 2.1 gäller yrkeskvalifikationsdirektivet både den som vill utöva ett yrke som anställd och den som vill utföra sina tjänster i egen-skap av egenföretagare. Andra företag än enskilda firmor har dock inte några rättigheter enligt direktivet. Det är därmed den enskilde yrkes-utövaren som ges rättigheter, oavsett om han eller hon utövar ett reglerat yrke i Sverige som egenföretagare eller som anställd. Lagen föreslås därför gälla yrkesutövare oavsett om dessa är egenföretagare eller an-ställda. Yrkespraktik och yrkeskort Utöver rätten att under vissa förutsättningar få utöva ett yrke tillfälligt eller få yrkeskvalifikationer erkända i en mottagande stat, ger direktivet även vissa rättigheter i den stat där yrkeskvalifikationerna har förvärvats och i den stat där yrkesutövaren är lagligen etablerad. Artikel 55a innebär att den som efter att ha förvärvat sina yrkeskvalifikationer i sin ursprungsmedlemsstat, valt att genomföra sin yrkespraktik i en annan medlemsstat under vissa förutsättningar ska få praktiken erkänd i ursprungsmedlemsstaten (se avsnitt 14). Vidare har den som har förvärvat yrkeskvalifikationer eller är etablerad i en stat och vill utöva yrket i någon annan stat inom EES eller Schweiz under vissa förutsättningar rätt att begära att en behörig myndighet i ursprungsmedlemsstaten utfärdar ett yrkeskort (se avsnitt 15). Bestäm-melser om yrkeskort finns i artiklarna 4a-4e. För svenskt vidkommande innebär dessa artiklar att den nya lagen inte bara bör ge rättigheter till dem som har förvärvat yrkeskvalifikationer i en annan stat inom EES eller i Schweiz och vill utöva yrket i Sverige, utan även bör innehålla vissa bestämmelser om yrkespraktik och yrkes-kort för den som har förvärvat sina yrkeskvalifikationer eller är lagligen etablerad här i landet. 7 Undantag från lagens tillämpningsområde 1. Yrken förknippade med anställning i offentlig tjänst och utövande av offentlig makt Regeringens förslag: Den nya lagen ska inte gälla reglerade yrken som innebär anställning i offentlig tjänst eller reglerade yrken som är förenade med offentlig maktutövning. Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen begränsar undantaget från lagens tillämpningsområde till yrken förknippade med utövande av offentlig makt och gör en vidare tolkning av undantagets omfattning. Remissinstanserna: Ingen remissinstans motsätter sig att yrken förknippade med utövande av offentlig makt ska undantas från lagens tillämpningsområde. Det finns emellertid olika uppfattningar om hur begreppet offentlig makt ska tolkas och vilka yrken som därmed ska falla utanför lagens tillämpningsområde. Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps) hänvisar till EU-domstolens praxis och menar att det saknas skäl att undanta de yrken som utredningen undantagit med hänsyn till offentlig maktutövning. Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac), Länsstyrelsen i Stockholms län, Djurbranschens yrkesnämnd och Lärarnas riksförbund anser däremot att fler yrken bör undantas med hänvisning till att yrkesutövningen innefattar myndighetsutövning. Naturvetarna anser att det bör klargöras vilka yrken som ska anses vara förknippade med offentligt maktutövande. Skälen för regeringens förslag Undantag från fri rörlighet för arbetstagare och från fri etableringsrätt Den rättsliga grunden för yrkeskvalifikationsdirektivet utgörs av artiklar i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) som dels reg-lerar den fria rörligheten för arbetstagare, dels reglerar den fria etable-ringsrätten. När det gäller arbetstagare framgår av artikel 45.4 FEUF att reglerna om fri rörlighet för arbetstagare inte ska tillämpas på anställning i offentlig tjänst. På motsvarande sätt framgår av artikel 51 FEUF att fördragets regler om fri etableringsrätt inte ska omfatta verksamhet som är förenad med utövandet av offentlig makt. Detta innebär att inte heller yrkeskvalifikationsdirektivet omfattar anställning i offentlig tjänst eller verksamheter förenade med utövande av offentlig makt. Utredningens förslag till undantag från lagen om erkännande av yrkes-kvalifikationer begränsas till att endast avse utövande av offentlig makt. Sieps har dock påpekat att undantagen för offentlig tjänst respektive utövande av offentlig makt rör olika situationer. Med anledning av utredningens tolkning av begreppet utövande av offentlig makt samt de olika uppfattningar om begreppets innebörd som framförs av remissinstanserna finns det anledning att klargöra under vilka omständigheter yrkesregleringar kan undantas från lagens tillämp-ningsområde med hänvisning till anställning i offentlig tjänst och till utövande av offentlig makt. Utifrån EU-domstolens praxis står det till att börja med klart att dessa undantag från grundläggande rättigheter i fördraget ska tolkas snävt. Vidare är begreppen offentlig tjänst och utövande av offentlig makt unionsrättsliga begrepp som ska tolkas och tillämpas enhetligt inom unionen (se dom Europeiska kommissionen mot Konungariket Belgien, C-149/79, EU:C:1982:195, punkt 12). Nedan redogörs närmare för hur begreppen har tolkats i EU-domstolens praxis. Anställning i offentlig tjänst För att en medlemsstat ska kunna begränsa den fria rörligheten för arbetstagare med hänvisning till undantaget för anställning i offentlig tjänst i artikel 45.4 FEUF, krävs det enligt EU-domstolen betydligt mer än att den enskilde är anställd av en offentlig arbetsgivare. Enligt fast rätts-praxis ska en sådan anställning även innebära ett direkt eller indirekt deltagande i myndighetsutövning och arbetsuppgifter som har till syfte att skydda statens eller andra offentliga inrättningars allmänna intressen. Sådana tjänster förutsätter nämligen att innehavarna av dem är särskilt solidariska med staten och att det ömsesidiga förhållande av rättigheter och skyldigheter föreligger, vilket utgör grunden för ett medborgarskap (samma mål som nämns ovan, punkt 10). Domstolen har även fastställt att undantaget i artikel 45.4 FEUF endast kan åberopas om medlemslandet begränsat tillträdet till yrket till sina egna medborgare (se dom Giovanni Maria Sotgiu mot Deutsche Bundes-post, C-152/73, EU:C:1974:13, punkt 4 samt dom Europeiska kom-missionen mot Republiken Grekland, C-187/96, EU:C:1988:101, punkt 17). Domstolen kom 1999 till slutsatsen att anställning i offentlig tjänst inte omfattar anställningar hos en privatperson eller juridisk person, oavsett vilka uppgifter den anställde utför (se dom Europeiska kommissionen mot Italienska republiken, C-283/99, EU:C:2001:307, punkt 25). Tre år senare gjorde dock domstolen motsatt bedömning (se dom Albert Anker, Klaas Ras och Albertus Snoek mot Bundesrepublik Deutschland, C-47/02, EU:C:2003:516, punkt 62). I denna dom konstaterar domstolen att begreppet offentlig tjänst inte förutsätter att den enskilde är anställd av en offentlig arbetsgivare. Även anställda hos privaträttsliga arbetsgivare kan omfattas under förutsättning att den anställde, i de offentliga uppdrag som anförtrotts honom eller henne, representerar staten i syfte att skydda statens allmänna intressen. Utövande av offentlig makt Undantaget för verksamheter som är förenade med utövandet av offentlig makt har inte på samma sätt som undantaget för anställning i offentlig tjänst begränsats till att avse fall då yrket är förbehållet landets egna medborgare. Artikel 49 FEUF förbjuder alla inskränkningar som gör det mindre attraktivt att utöva etableringsfriheten och inte bara diskrimi-nerande sådana. Eftersom Artikel 51 FEUF utgör en allmän undantags-regel till principen om etableringsfrihet i artikel 49 FEUF, är inte heller undantagsregeln begränsad till diskriminerande åtgärder (se dom Euro-peiska kommissionen mot Portugisiska republiken, C-438/08, EU:C:2009:651, punkt 33). Undantaget för verksamheter förenade med utövande av offentlig makt avser verksamhet som "i sig själv är direkt och specifikt förenad med utövande av offentlig makt" (se dom Jean Reyners mot Belgiska staten, C-2/74, EU:C:1974:68, punkt 45). Att undanta ett yrke i dess helhet är godtagbart endast om verksamheten är så intimt förenad med utövandet av offentlig makt att verksamheten inte kan särskiljas från det normala yrkesutövandet (samma dom punkterna 45-47). En utförligare redo-görelse av vad EU-domstolen har tolkat in i begreppet utövande av offentlig makt återfinns i propositionen Genomförande av tjänstedirektivet (prop. 2008/09:187 s. 43 f.). Undantag från lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer Utifrån redogörelsen ovan delar regeringen Sieps uppfattning att undan-tagen för offentlig tjänst respektive utövande av offentlig makt rör olika situationer. Följaktligen bör både yrken förknippade med anställning i offentlig tjänst och yrken förknippade med offentlig maktutövning undantas från den nya lagens tillämpningsområde. När det gäller utövande av offentlig makt går det dock, mot bakgrund av praxis, inte att jämställa myndighetsutövning enligt svensk rätt med utövande av offentlig makt, enligt regeringens uppfattning. Det faktum att utövande av ett visst yrke innefattar myndighetsutövning kan visserligen indikera att yrket är förknippat med utövande av offentlig makt, men det kan enligt regeringens mening inte ensamt utgöra grunden för att undanta yrket. När tjänstedirektivet genomfördes i svensk rätt begränsades tillämp-ningsområdet med hjälp av det EU-rättsliga begreppet utövande av offentlig makt. Av 2 § punkt 8 lagen (2009:1079) om tjänster på den inre marknaden framgår att lagen inte ska tillämpas på tjänster som är förenade med offentlig maktutövning. EUF-fördragets undantag från den fria etableringsrätten bör därför även i lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer uttryckas med det EU-rättsliga begreppet offentlig maktutöv-ning. Frågan om undantag för anställning i offentlig tjänst aktualiserades inte vid införlivandet av tjänstedirektivet eftersom det direktivet inte berör den fria rörligheten för arbetstagare. När det gäller detta undantag är det viktigt att understryka att begreppet, enligt EU-domstolens praxis, har en juridisk innebörd som skiljer sig betydligt från dess språkliga betydelse. Regeringen har övervägt att i den svenska lagtexten försöka förenkla och uttolka praxis i denna del, men mot bakgrund av att EU-domstolens praxis är föränderlig och att den nu gällande praxisen på området kan komma att ändras har regeringen valt att avstå från detta. Av lagen bör alltså framgå att den inte ska tillämpas på reglerade yrken som innebär anställning i offentlig tjänst eller, med avseende på egenföretagare, reglerade yrken som är förenade med offentlig maktutövning. När bör en bedömning av undantagen göras? En bedömning av konsekvenserna av att det i författning anges bestäm-melser som rör rätten att utöva ett visst yrke bör göras i samband med att ett införande av bestämmelserna övervägs i sektorslagstiftningen. Detta gäller både frågan om den tilltänkta regleringen innebär ett införande av sådana bestämda yrkeskvalifikationer att yrket anses vara ett reglerat yrke och frågan om yrket ska regleras så att det undantas från EUF-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för arbetstagare eller fri etableringsrätt. Exempel på det senare skulle t.ex. kunna vara om man för utövande av yrket kräver svenskt medborgarskap som ett bevis för särskild lojalitet med svenska staten. Enligt artikel 59 i yrkeskvalifikationsdirektivet måste yrkesregleringar bl.a. vara icke-diskriminerande och motiveras av tvingande hänsyn till allmänintresset. 2. Undantag för särskilda bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer och för advokatyrket Regeringens förslag: Lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer ska inte gälla för ett reglerat yrke om det i en annan lag eller författning finns särskilda bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer för det yrket och om de bestämmelserna grundar sig på andra EU-rättsakter än yrkeskvalifikationsdirektivet. Lagen ska inte heller gälla i fråga om advokatyrket, men upplysa om att det i rättegångsbalken finns bestämmelser som genomför yrkeskvalifikationsdirektivet i fråga om det yrket. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Skälen för regeringens förslag Regler i andra EU-rättsakter Av artikel 2.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet framgår att om det i andra bindande rättsakter antagna av EU finns andra särskilda regler för erkännande av yrkeskvalifikationer ska motsvarande bestämmelser i yrkeskvalifikationsdirektivet inte gälla. Motsvarande begränsning ska därför införas i den nya lagens tillämpningsområde. Auktoriserad revisor är ett exempel på ett yrke som regleras på EU-nivå genom ett särdirektiv (Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG av den 17 maj 2006 om lagstadgad revision av årsbokslut och sammanställd redovisning och om ändring av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG samt om upphävande av rådets direktiv 84/253/EEG) och en EU-förordning (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 537/2014 av den 16 april 2014 om särskilda krav avseende lagstadgad revision av företag av allmänt intresse och om upphävande av kommissionens beslut 2005/909/EG) och där det också finns bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer inom ramen för den regleringen. Särskilt om advokatyrket I fråga om advokatyrket finns två särdirektiv som reglerar erkännande av yrkeskvalifikationer (Rådets direktiv 77/249/EEG av den 22 mars 1977 om underlättande för advokater att effektivt begagna sig av friheten att tillhandahålla tjänster och Europaparlamentets och rådets direktiv 98/5/EG av den 16 februari 1998 om underlättande av stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls). Yrkeskvalifikationsdirektivet påverkar inte tillämpningen av dessa direktiv. Yrkeskvalifikationsdirektivet är tillämpligt endast i den mån bestämmelser i särdirektiven saknas, vilket är fallet i fråga om erkännande av juristers yrkeskvalifikationer i syfte att omedelbart utöva yrket under yrkestiteln i den mottagande medlemsstaten (se skäl 42 till det ursprungliga yrkeskvalifikations- direktivet). Detta innebär att yrkeskvalifikationsdirektivet bara är tillämpligt i fråga om stadigvarande yrkesutövning i Sverige under den svenska advokattiteln, dvs. vid prövningen av en ansökan om inträde i Sveriges advokatsamfund. Bestämmelserna i yrkeskvalifikationsdirektivet om exempelvis tillfälligt tillhandahållande av tjänster och partiellt tillträde gäller således inte för advokater. Vidare kommer yrkeskort inte att införas för advokater, vilket framgår av skäl 4 till ändringsdirektivet. Enligt regeringens bedömning torde det inte heller inom överskådlig tid bli aktuellt med gemensamma utbildningsprinciper avseende advokatyrket. Mot denna bakgrund anser regeringen att yrkeskvalifikationsdirektivet är tillämpligt på yrket i så begränsad omfattning att de nya horisontella författningarna inte bör gälla i fråga om advokatyrket. För detta yrke bör således den sektoriella regleringstekniken bestå. Av lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer bör det därför framgå att lagen inte gäller advokatyrket. Bestämmelser på lagnivå när det gäller advokater finns i rättegångsbalken. Eftersom de bestämmelser som genomför yrkeskvalifikationsdirektivet i fråga om detta yrke redan finns i rättegångsbalken bör lagen även upplysa om att regleringen finns i denna balk. 8 Uttryck i lagen Regeringens förslag: De begrepp som definieras i yrkeskvalifikationsdirektivet ska definieras i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, i den mån begreppen förekommer i lagen. Ytterligare några centrala begrepp ska definieras. Utredningens förslag: Överensstämmer huvudsakligen med regeringens förslag. Regeringen föreslår dock ett antal justeringar och även ett par ytterligare definitioner. Vidare har utredningen en annan motivering till att begreppet behörig myndighet inte definieras i lagen. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inte något att invända mot förslaget. Kammarrätten i Sundsvall anser att det inte finns något som hindrar att direktivets definition av uttrycket tvingande hänsyn av allmänt intresse införs i lagen. Skälen för regeringens förslag I syfte att säkerställa ett korrekt genomförande av yrkeskvalifikationsdirektivet anser regeringen att samma begrepp som i direktivet i princip bör användas i den nya lagen. I vissa fall har utredningen föreslagit mindre språkliga anpassningar i definitionerna och att definitionerna renodlas jämfört med ordalydelsen i direktivet. Regeringen instämmer i majoriteten av dessa anpassningar men anser att några mindre justeringar behöver göras. Definitionen av begreppet bevis på formella kvalifikationer föreslås endast justeras språkligt jämfört med utredningens förslag. Vidare bör definitionen av begreppet reglerat yrke, liksom direktivets definition, ange att den avser yrkesverksamhet eller "någon form av denna". Med detta tillägg avses definitionen i lagen få samma innebörd som i direktivet och endast skilja sig från direktivets definition genom mindre språkliga anpassningar. Definitionen behandlas närmare nedan. Det saknas anledning att i den nya lagen definiera begrepp som till följd av uppdelningen av genomförandet på lag och förordning inte kommer att anges i lagen. Detta gäller begreppen livslångt lärande, tvingande hänsyn till allmänintresset, anpassningsperiod, lämplighetsprov och företagsledare. Inte heller bör behörig myndighet användas i den nya lagen, av de skäl som anges närmare nedan. Däremot bör vissa andra begrepp som är centrala i direktivet och i den nya lagen definieras för att underlätta förståelsen och läsningen av den nya lagen. Detta gäller dels begreppen europeiskt yrkeskort och lagligen etablerad, vilka har föreslagits av utredningen, dels begreppen yrkesutövare och automatiskt erkännande. Regeringen föreslår även en uttrycklig definition av begreppet kompetensbevis, vilket också innebär att definitionen av yrkeskvalifikationer förenklas något. I direktivet används begreppet tillfälligt tillhandahållande av tjänster för att beskriva rätten att tillfälligt utöva reglerade yrken i andra medlemsstater. Regeringen anser att tillfällig yrkesutövning på ett mer begripligt sätt speglar innebörden i den rätt som direktivet ger, vilket motiverar att i stället använda detta begrepp i den nya lagen. När det gäller begreppen reglerat yrke och behörig myndighet vill regeringen särskilt anföra följande. Begreppet reglerat yrke Eftersom innebörden och tolkningen av begreppet reglerat yrke är helt avgörande för huruvida ett yrke eller en yrkesverksamhet omfattas av direktivet och den nya lagen vill regeringen fästa särskild uppmärksamhet på följande. Av definitionen framgår att de krav som uppställs i nationell författning avser möjligheten att få utöva en yrkesverksamhet eller någon form av denna. Detta innebär enligt utredningens mening att det inte är möjligt att begränsa direktivets räckvidd till vad som skulle kunna benämnas traditionella yrken, exempelvis sjuksköterska och lärare. Enligt utredningen omfattas exempelvis yrkesverksamheter som kan utföras av olika yrkesgrupper. Även yrkesverksamheter som har karaktären av moment i arbetet, dvs. inte nödvändigtvis är vad yrkesutövaren ägnar hela sin arbetsdag åt, bedöms omfattas. En förutsättning är att det i nationell författning ställs krav på bestämda yrkeskvalifikationer för utövande av yrkesverksamheten. Definitionen i direktivet av reglerat yrke har inte ändrats, men mot bakgrund av ovan har utredningen funnit att ytterligare ett antal yrkesverksamheter som inte tidigare har ansetts utgöra reglerade yrken faller under definitionen. I ett mål där dom meddelats i oktober 2015 har EU-domstolen ansett att begreppet bestämda yrkeskvalifikationer i artikel 3 i direktivet inte avser alla former av kvalifikationer som intygas genom ett allmänt bevis på formella kvalifikationer, utan kvalifikationer som motsvarar ett bevis på sådana formella kvalifikationer som specifikt inrättats för att förbereda innehavaren för att utöva ett visst yrke (se dom Alain Brouillard mot Jury du concours de recrutement de référendaires près la Cour de cassation, État belge, C-298/14, EU:C:2015:652, punkt 38). Inom ramen för det fortsatta genomförandearbetet avser regeringen att överväga vilka yrkesverksamheter bör anses utgöra reglerade yrkesverksamheter och därmed omfattas av den horisontella regleringen. För de yrken som är att betrakta som reglerade yrken i direktivets mening avser regeringen att införa bestämmelser om bl.a. behöriga myndigheter på förordningsnivå. När det gäller taxiförare delar regeringen utredningens uppfattning att nuvarande reglering kring taxiföraryrket uppfyller definitionen av reglerat yrke i direktivet. Med anledning av detta föreslår regeringen förändringar på lagnivå, se avsnitt 9.4. Begreppet behörig myndighet Begreppet behörig myndighet definieras i direktivet som "varje myndighet eller organ som medlemsstaterna bemyndigat att utfärda eller ta emot utbildningsbevis och andra handlingar eller upplysningar, samt att ta emot ansökningar och fatta de beslut som avses i detta direktiv." Utredningen har tolkat definitionen så att den avser både myndigheter eller andra organ som har bemyndigats att utfärda bevis på formella kvalifikationer eller kompetensbevis och myndigheter som ansvarar för att erkänna yrkeskvalifikationer. Vidare har utredningen ansett att det inte finns skäl att återge definitionen i den nya lagen eftersom den riskerar att förvilla mer än den klargör. En tolkning av direktivets definition som innebär att en och samma myndighet, för att anses vara en behörig myndighet, ska ha både uppgiften att utfärda utbildningsbevis och ta emot ansökningar om erkännande skulle vara svårförenlig med uppgiftsfördelningen i Sverige där vissa myndigheter (framför allt universitet och högskolor) utfärdar utbildningsbevis, och andra myndigheter fattar beslut om erkännande (Socialstyrelsen, Jordbruksverket m.fl.). Det kan inte heller vara direktivets syfte att styra över hur myndighetsuppgifter ska fördelas nationellt, utan detta är något som regelmässigt överlåts åt medlemsstaterna själva att avgöra utifrån den myndighetsstruktur som finns i staten. Regeringen menar att definitionen i stället bör förstås så att begreppet kan avse antingen de myndigheter eller organ som medlemsstaterna bemyndigat att utfärda utbildningsbevis och andra handlingar eller de myndigheter eller organ som medlemsstaterna bemyndigat att ta emot utbildningsbevis och andra handlingar. Regeringens uppfattning är att det är vedertaget, inte minst bland tillämparna av direktivet, att det är de myndigheter och organ som tar emot ansökningar och därmed också fattar beslut om erkännande, som avses med behörig myndighet i Sverige. Eftersom dessa myndigheter inte behandlas i lagen, utan avses behandlas först i förordningen, saknas anledning att definiera begreppet behörig myndighet i lagen. Inom ramen för kommande förordningsarbete kommer regeringen att ta ställning till utredningens förslag om tillkommande reglerade yrken och behöriga myndigheter för dessa. 9 Tillfällig yrkesutövning 9.1 Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning, förhandsunderrättelse och förhandskontroll Regeringens förslag: Av den nya lagen ska det framgå att en yrkesutövare har rätt att tillfälligt utöva ett reglerat yrke i Sverige, om yrkesutövaren är lagligen etablerad i en annan stat inom EES eller i Schweiz för att där utöva samma yrke och yrket är reglerat i den staten. Om yrket inte är reglerat i den stat där yrkesutövaren är lagligen etablerad, ska denne ändå ha rätt att utöva ett reglerat yrke i Sverige förutsatt att yrkesutövaren har utövat yrket under minst ett år i en eller flera andra stater inom EES eller i Schweiz under de tio år som föregår utövandet av yrket i Sverige. Kravet på yrkeserfarenhet ska dock inte gälla om utbildningen för yrket är reglerad i etableringsstaten. I lagen ska även anges att tillfällig yrkesutövning, i de fall det särskilt föreskrivs, förutsätter förhandsunderrättelse och förhandskontroll samt att bestämmelser om förhandsunderrättelse, förhandskontroll, tillsyn och disciplinåtgärder vid tillfällig yrkesutövning finns i de författningar där utövandet av yrket regleras. Regeringens bedömning: Kravet att väktare, hälso- och sjukvårdspersonal, djurhälsopersonal och fastighetsmäklare ska underrätta den behöriga myndigheten om sin avsikt att tillfälligt utöva yrket i Sverige bör gälla även fortsättningsvis. Detsamma gäller den behöriga myndighetens rätt att på förhand kontrollera yrkeskvalifikationerna hos väktare och sådan hälso- och sjukvårdspersonal som inte omfattas av bestämmelserna om automatiskt erkännande. Regleringen avseende förhandsunderrättelse och förhandskontroll bör fortfarande göras i respektive sektorsförfattning. Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. Utredningen har föreslagit att förekommande krav på förhandsunderrättelse ska tas bort för djurhälsopersonal och fastighetsmäklare. I utredningens lagförslag anges inte att tillfällig yrkesutövning, i de fall det särskilt föreskrivs, förutsätter förhandsunderrättelse och förhandskontroll. Däremot föreslås ett bemyndigande att meddela föreskrifter om detta. Remissinstanserna: Kommerskollegium och Högskolan Kristianstad ser positivt på att skillnaden mellan tillfällig yrkesutövning och etablering tydligt framgår. Socialstyrelsen tillstyrker att det i den nya lagen tydliggörs att en yrkesutövare som tillfälligt utövar ett yrke i Sverige står under samma tillsyn och kan bli föremål för samma disciplinära åtgärder som andra utövare av yrket här i landet. Lärarnas ansvarsnämnd påtalar att yrkesutövare som tillfälligt utövar yrken i Sverige utan legitimation inte kan bli föremål för samma disciplinära åtgärder avseende yrkesutövningen som andra utövare av yrket här i landet. En majoritet av remissinstanserna har inte framfört några invändningar mot förslaget. Flera remissinstanser, däribland Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Privattandläkarna, Svenska audionomföreningen, TCO och Sveriges Tandläkarförbund är kritiska till att det ska vara möjligt att tillfälligt vara verksam i Sverige utan att ha en svensk legitimation. Folkhälsomyndigheten anser att samma krav ska gälla för tillfälliga tjänster som för tjänster som utförs under en längre tid. Rikspolisstyrelsen, Malmö högskola, Djurbranschens yrkesnämnd, Riksföreningen Anställda Inom Djursjukvården, Sveriges sjuksköterskeförening, Saco, Naturvetarna, Vårdförbundet, Akademikerförbundet SSR och Sveriges ingenjörer har påtalat vikten av att kunna fastställa vad som utgör tillfällig yrkesutövning respektive etablering. Statens jordbruksverk avstyrker förslaget att ta bort kravet på förhandsunderrättelse för djurhälsopersonal eftersom länsstyrelsernas kunskap om befintlig personal därmed minskar och deras kontroll försvåras. Även Sveriges lantbruksuniversitet avstyrker förslaget och anser på grund av risker för folkhälsa och djurskydd att krav på förhandsunderrättelse fortsatt måste gälla även legitimationsyrken inom djurhälsovården. Fastighetsmäklarinspektionen och Mäklarsamfundet avstyrker att kravet på förhandsunderrättelse tas bort för fastighetsmäklare eftersom detta bl.a. försvårar tillsynsåtgärder. Skälen för regeringens förslag och bedömning Direktivets bestämmelser Artiklarna 5 och 6 i yrkeskvalifikationsdirektivet ger aktiva yrkesutövare, både egenföretagare och anställda, en vidsträckt rätt att tillfälligt utöva sina yrken inom en annan stats territorium utan hinder av de krav på yrkeskvalifikationer som den staten annars ställer för utövande av yrket. Denna rätt gäller under förutsättning att yrkesutövaren är lagligen etablerad i en annan stat inom EES eller i Schweiz och därmed utövar samma reglerade yrke i den staten. Rätten gäller även om yrket inte är reglerat i etableringsstaten, men då förutsätts att yrkesutövaren har utövat yrket under minst ett år (tidigare två år enligt det ursprungliga direktivet) i en eller flera andra stater inom EES eller i Schweiz under de senaste tio åren eller att utbildningen för yrket är reglerad. Artikel 7 i direktivet ger emellertid staterna möjlighet att kräva att en yrkesutövare som har för avsikt att utnyttja rätten till tillfällig yrkesutövning ska underrätta den behöriga myndigheten i den mottagande staten. När det gäller yrken som har konsekvenser för folkhälsa eller säkerhet får den behöriga myndigheten dessutom göra en förhandskontroll av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer. Det gäller däremot inte de yrken som omfattas av ordningen för automatiskt erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning, se avsnitt 11.3. Den mottagande medlemsstaten har enligt artikel 7 också rätt att av tillfälliga yrkesutövare kräva t.ex. uppgift om försäkringsskydd och, för vissa yrkesgrupper, även andra dokument t.ex. bevis på att yrkesutövaren inte har dömts för något brott. Detta gäller även i de fall yrkesutövaren i fråga ansöker om yrkeskort (se avsnitt 15) för tillfällig yrkesutövning. I artikel 7 i yrkeskvalifikationsdirektivet finns också bestämmelser om vilken yrkestitel som ska användas vid tillfällig yrkesutövning. Enligt artikel 7.3 ska tillfällig yrkesutövning som huvudregel ske under den yrkestitel som används i yrkesutövarens etableringsstat. För de yrken som omfattas av ordningen för automatiskt erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning ska dock yrkesutövningen ske under den yrkestitel som används i den mottagande staten. Därutöver följer av artikel 7.4 sjätte stycket att tillfälliga yrkesutövare, vars kvalifikationer kontrollerats på förhand, ska tillhandahålla sina tjänster under den mottagande medlemsstatens yrkestitel. Av artikel 5.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet framgår bl.a. att tillfälliga yrkesutövare ska omfattas av de yrkesregler av yrkesmässig, yrkesrättslig eller administrativ art som har direkt samband med yrkeskvalifikationerna och av de disciplinära bestämmelser som tillämpas i den mottagande medlemsstaten på personer som utövar samma yrke i den medlemsstaten. Förhållandet mellan yrkeskvalifikationsdirektivet och tjänstedirektivet När det gäller artikel 5.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet konstaterar regeringen att även artikel 31 i tjänstedirektivet (direktiv 2006/123/EG om tjänster på den inre marknaden) reglerar värdmedlemsstatens tillsyn över tjänsteleverantörer som tillhandahåller tjänster tillfälligt i Sverige. Av denna artikel följer att värdmedlemsstaten ska utöva tillsyn över tillfälliga tjänsteleverantörer om tjänsten i fråga regleras med hänvisning till något av de fyra allmänintressena allmän ordning, allmän säkerhet, folkhälsa eller miljöskydd. Om tjänsten regleras med hänvisning till andra allmänintressen är det etableringsstaten som har tillsynsansvaret. Tjänstedirektivets regler ska emellertid enligt dess artikel 17.6 inte tillämpas på yrkesverksamma som enligt yrkeskvalifikationsdirektivet tillhandahåller sin verksamhet tillfälligt i en annan medlemsstat. Trots att tjänstedirektivet begränsar värdmedlemsstatens rätt att utöva tillsyn i de beskrivna fallen konstaterar regeringen att den mottagande medlemsstaten ska utöva tillsyn i enlighet med artikel 5.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet (dvs. yrkesregler av yrkesmässig, yrkesrättslig eller administrativ art som har direkt samband med yrkeskvalifikationerna) över yrkesutövare som omfattas av yrkeskvalifikationsdirektivet. Tillfällig yrkesutövning Flera remissinstanser är kritiska till att det ska vara möjligt att tillfälligt vara verksam inom ett yrke utan att ha svensk legitimation. Regeringen kan konstatera att det följer av EUF-fördraget och EU-domstolens praxis att det inom EU-rätten görs en åtskillnad mellan tillfälligt tillhandahållande av tjänster och den s.k. etableringsfriheten. Generellt sett har medlemsstaterna större möjlighet att ställa krav på företag från andra länder om de avser att etablera sig än vad som är fallet om de endast tillfälligt avser att erbjuda sina tjänster. Denna åtskillnad återspeglas även i yrkeskvalifikationsdirektivet. Grundregeln i direktivet är alltså att medlemsstaterna vid etablering kan kräva ett nationellt godkännande av yrkesutövaren, medan det vid tillfällig yrkesutövning endast krävs att yrkesutövaren lagligen utövar samma yrke i sitt ursprungsland. Direktivet ger inte möjlighet att kräva att utländska yrkesutövare som tillfälligt utövar sitt yrke i Sverige ska ha en svensk legitimation eller liknande. Regeringen kan därmed konstatera att det inte finns något stöd för att begränsa tillfälliga yrkesutövare genom att ställa krav på svensk legitimation eller motsvarande. Den nya lagen bör innehålla en bestämmelse som genomför den rätt som direktivet ger i fråga om tillfällig yrkesutövning. Följaktligen bör också den sektorsreglering som står i strid med direktivets rätt till tillfällig yrkesutövning ändras. Detta utvecklas nedan, se avsnitt 9.3 och 9.4. Tillsyn och disciplinära åtgärder När det gäller artikel 5.3 i direktivet, som medför att tillfälliga yrkesutövare ska omfattas av samma tillsyn och disciplinära åtgärder som yrkesutövare i den mottagande medlemsstaten, påtalar Lärarnas ansvarsnämnd att yrkesutövare som tillfälligt utövar yrken i Sverige utan legitimation inte kan bli föremål för samma disciplinära åtgärder avseende yrkesutövningen som andra utövare av yrket här i landet. Regeringen konstaterar i likhet med Lärarnas ansvarsnämnd att de åtgärder som inom vissa sektorer kan vidtas mot utövare av reglerade yrken är kopplade till innehavet av legitimation och därmed inte kan vidtas mot tillfälliga yrkesutövare. Denna ordning får anses förenlig med direktivet, då vitsen med direktivets bestämmelser om tillfällig yrkesutövning är just att legitimation eller liknande i den mottagande staten inte ska behövas för att få utöva yrket. Regeringen anser att det inte finns skäl att skapa disciplinära åtgärder enbart för tillfälliga yrkesutövare, som därmed inte skulle vara samma åtgärder som kan vidtas mot andra utövare av yrket. Regeringen kan dock konstatera att det inom de aktuella sektorerna finns tillsynsmekanismer som omfattar tillfälliga yrkesutövare. Exempelvis anges i 26 kap. skollagen (2010:800) att tillsyn är en granskning som har till syfte att kontrollera om verksamheten som granskas uppfyller krav som ställs i lagar och andra föreskrifter. Även om tillsynen i första hand avser själva verksamheten och inte enskilda lärare, är dessa ändå en del av den verksamhet som granskas och är följaktligen föremål för tillsyn. Det gäller både tillfälliga yrkesutövare och lärare med svensk legitimation. Liknande konstruktioner finns även inom andra områden. Regeringen kan således konstatera att tillfälliga yrkesutövare omfattas av samma tillsyn som andra yrkesutövare och att det därmed inte finns skäl för några författningsändringar i fråga om tillsyn och disciplinära åtgärder i fråga om befintliga reglerade yrken. När det gäller taxiförare, som är ett tillkommande reglerat yrke, behöver dock en tillsynsbestämmelse som omfattar tillfälliga yrkesutövare införas i taxitrafiklagen (2012:211), se avsnitt 9.4. Eftersom direktivet inte reglerar vilka tillsyns- eller disciplinbestämmelser som ska finnas, är det inte heller aktuellt att införa några materiella bestämmelser härom i den nya lagen. Av tydlighetsskäl föreslås dock att den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer bör innehålla en upplysningsbestämmelse om att bestämmelser om tillsyn och disciplinåtgärder som omfattar tillfällig yrkesutövning finns i de författningar där utövandet av yrket regleras. Tillfällig yrkesutövning eller etablering? Ett flertal remissinstanser har uppmärksammat att det finns behov av att klargöra var gränsen går mellan tillfällig yrkesutövning och etablering. För en enskild yrkesutövare som avser att utöva sitt yrke i Sverige är det av avgörande betydelse om utövandet av yrket klassas som tillfällig yrkesutövning eller etablering. I det förra fallet kan yrkesutövaren i många fall utöva yrket direkt utan att kontakta svenska myndigheter medan det i det senare fallet krävs en ansökan om erkännande av utländska kvalifikationer och ett beslut från den behöriga myndigheten innan utövandet kan påbörjas. Flera remissinstanser har föreslagit att det bör införas tidsgränser enligt vilka allt utövande som överstiger tre månader ska betraktas som etablering. EU-domstolen har i ett flertal fall uttalat sig i frågan om vilka faktorer som ska bedömas när man har att avgöra om fördragets regler om frihet att tillhandahålla tjänster eller reglerna om den fria etableringsrätten ska tillämpas. Bestämmelsen i artikel 5.2 i yrkeskvalifikationsdirektivet kodifierar delar av denna praxis (se dom Reinhard Gebhard mot Consiglio dell'Ordine degli Avvocati e Procuratori di Milano, C-55/94, EU:C:1995:411, punkt 27). Enligt artikel 5.2 ska direktivets regler om tillhandahållande av tjänster endast tillämpas om tjänstetillhandahållaren tillfälligt och temporärt utövar yrket i den mottagande medlemsstaten. Huruvida tillhandahållandet av tjänsten är temporärt och tillfälligt ska, enligt den aktuella artikeln, bedömas från fall till fall, i synnerhet på grundval av tjänstens varaktighet, frekvens, periodicitet och kontinuitet. När det gäller befintlig praxis rörande fri rörlighet för tjänster och företagsetablering kan regeringen konstatera att det inte är självklart i vilken utstäckning den är tillämplig på de förhållanden som regleras genom yrkeskvalifikationsdirektivet. Direktivet är tillämpligt på yrkesutövare som vill utöva ett yrke som anställd eller som egen företagare medan fördragets regler om fri rörlighet för tjänster och etablering endast är tillämpliga på företag och inte på enskilda som uppbär lön som anställd i mottagarlandet (se dom Petersen mot Finanzamt Ludwigshafen, C-544/11, EU:C:2013:124, punkt 31 samt dom Ritter-Coulais mot Finanzamt Germersheim, C-152/03, EU:C:2006:123 punkt 19). För de senare är det fördragets regler om fri rörlighet för arbetstagare som är tillämpliga. Av detta följer att det i EU-domstolens praxis rörande fri rörlighet för tjänster och etablering saknas domar som kan ge ledning när det gäller att avgöra om en person som är anställd i annat land ska anses erbjuda en tjänst eller ska anses ha etablerat sig. Än så länge har, såvitt regeringen känner till, EU-domstolen inte heller uttalat sig rörande hur yrkeskvalifikationsdirektivet ska tolkas i detta avseende. I avsaknad av sådana uttalanden är det regeringens uppfattning att det är EU-domstolens praxis rörande fri rörlighet för tjänster och företagsetablering som bör vara vägledande även vid bedömningen av om en enskild yrkesutövare som är anställd i Sverige inom ramen för yrkeskvalifikationsdirektivets bestämmelser ska anses tillfälligt utföra tjänster eller anses vara etablerad. Skälet för detta är att det är denna praxis som varit vägledande vid utformningen av artikel 5 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Om så inte skulle vara fallet skulle det dessutom innebära att yrkesutövare som kommer till Sverige för att utöva ett yrke som anställd skulle bedömas på andra grunder än yrkesutövare som kommer hit som egna företagare. Ett sådant scenario är inte önskvärt. Det kan också konstateras att EU-domstolens praxis rörande fri rörlighet för tjänster och etablering inte alltid kan appliceras på ett anställningsförhållande. Det finns t.ex. inget rättsfall som berör längden på ett anställningskontrakt eller vilken betydelse som ska läggas vid att det rör sig om en praktiktjänst, tillfällig anställning eller en tillsvidareanställning. EU-domstolen har även konstaterat att bestämmelserna i fördraget inte ger någon ledning när det gäller att rent abstrakt bestämma efter vilken tid eller över vilken frekvens som tillhandahållandet av en tjänst eller en viss typ av tjänster i en annan medlemsstat inte längre kan anses som tillhandahållandet av en tjänst (dom Schnitzer, C-215/01, EU:C:2003:662, punkt 31). Begreppet tjänster i fördragets mening kan till och med omfatta tjänster som tillandahålls under flera år (samma dom punkt 30). Dessutom har domstolen konstaterat att längden på perioden under vilken en tjänst tillhandahålls i ett annat land inte i sig kan vara avgörande för att fastställa om det är fördragets regler om fri rörlighet för tjänster eller etablering som ska tillämpas (se dom Kommission mot Portugal, C-171/02, EU:C:2004:270, punkt 27). I linje med dessa avgöranden följer dessutom uttryckligen av artikel 5.2 andra stycket i yrkeskvalifikationsdirektivet att bedömningen av om tillhandahållandet av tjänsten är temporärt och tillfälligt ska bedömas från fall till fall. Det är därför inte möjligt att tillmötesgå de aktuella remissinstansernas önskemål om fastställande av en gräns mellan tillfällig yrkesutövning och etablering. Det finns däremot anledning att beröra delar av EU-domstolens praxis som kan vara vägledande för beslut i enskilda fall. Till att börja med står det klart att i de fall en medborgare från ett annat land stadigvarande bosätter sig i Sverige i syfte att tillhandahålla tjänster där under en obestämd tidsperiod, är fördragets regler om fri rörlighet för tjänster inte tillämpliga (se dom Udo Steymann mot Staatssecretaris van Justitie, C-196/87, EU:C:1988:475, punkt 17). Enligt regeringens uppfattning skulle en tolkning av fallet rimligen kunna innebära att yrkesutövare som erhåller en tillsvidareanställning i Sverige ska anses ha etablerat sig i landet. Motsatsvis bör en rimlig utgångspunkt vara att en yrkesutövare med en tidsbegränsad anställning ska anses tillfälligt utöva sitt yrke. Som Saco påpekat förekommer det dock på varandra följande tidsbegränsade anställningar under lång tid hos en och samma arbetsgivare, vilket får tas i beaktande i enskilda fall. När det gäller yrkesutövare som hyrs ut av bemanningsföretag etablerade i andra länder har EU-domstolen fastställt att det rör sig om tjänster i fördragets mening (se dom Webb, C-279/80, EU:C:1981:314, punkt 9). När det gäller bemanningsföretag avser regeringen att särskilt följa utvecklingen av EU-domstolens praxis. Även i övriga situationer blir det slutligen EU-domstolen som i sin uttolkning av EU-rätten får ge ledning i fråga om vad som utgör tillfällig yrkesutövning respektive etablering. Sammanfattningsvis konstaterar regeringen att det inte entydigt går att dra en gräns mellan tillfällig yrkesutövning och etablering. Det finns därför skäl att noga följa den framtida tillämpningen av yrkeskvalifikationsdirektivet bestämmelser om tillfällig yrkesutövning. Förhandsunderrättelse och förhandskontroll För väktare och hälso- och sjukvårdspersonal som inte omfattas av automatiskt erkännande har Sverige sedan tidigare valt att utnyttja den möjlighet till förhandskontroll som direktivet ger, vilket minskar risken för att yrkesutövare som har otillräckliga kvalifikationer utövar yrkena inom landet. Bestämmelserna finns i patientsäkerhetslagen (2010:659) respektive lagen (1974:191) om bevakningsföretag och i de föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa lagar. Enligt regeringens bedömning bör dessa möjligheter till förhandskontroll bestå, i syfte att värna den allmänna säkerheten och patientsäkerheten. För att de behöriga myndigheterna ska kunna utföra en förhandskontroll behöver de få vetskap om att en yrkesutövare har för avsikt att tillfälligt utöva yrket i Sverige. Skyldigheten att på förhand underrätta den behöriga myndigheten om sin avsikt bör således kvarstå i fråga om väktare och hälso- och sjukvårdspersonal som omfattas av förhandskontroll. Krav på förhandsunderrättelse finns, förutom för väktare och hälso- och sjukvårdspersonal, även för djurhälsopersonal och fastighetsmäklare. Statens jordbruksverk och Sveriges lantbruksuniversitet framhåller att kravet på förhandsunderrättelse inom djurens hälso- och sjukvård bör gälla fortsatt. Fastighetsmäklarinspektionen och Mäklarsamfundet anser att förhandsunderrättelse även fortsatt bör gälla fastighetsmäklare. Regeringen ser inte anledning att ändra den nuvarande ordningen med förhandsunderrättelser för dessa yrken och delar därför bedömningen att kravet att djurhälsopersonal och fastighetsmäklare ska underrätta den behöriga myndigheten om sin avsikt att tillfälligt utöva yrket i Sverige bör gälla även fortsättningsvis. I lagrådsremissen har det föreslagits att regleringen om förhandskontroll och förhandsunderrättelse, som inte är generell utan avser vissa specifika yrken, alltjämt bör finnas i respektive sektorsförfattning som i fråga om dessa yrken kompletterar den nya lagens bestämmelse om tillfällig yrkesutövning. Lagrådet har dock ifrågasatt om det inte av 6 § i den nya lagen, där tillfällig yrkesutövning regleras, borde framgå att en ordning för förhandsunderrättelse eller förhandskontroll tillämpas vid tillfällig yrkesutövning i de fall det särskilt föreskrivs. Regeringen föreslår med anledning av Lagrådets synpunkt ett sådant tillägg i lagen, men föreslår att tillägget placeras i 7 §. Reglering av mer detaljbetonade sektorsspecifika bestämmelser om förhandsunderrättelse och förhandskontroll bedöms kunna ske med stöd av bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet (se avsnitt 5). 9.2 Skollagens bestämmelser omfattar tillfällig yrkesutövning för lärare och förskollärare Regeringens bedömning: Rätten att tillfälligt utöva lärar- och för-skolläraryrket i Sverige framgår av skollagens nuvarande bestämmelser om undantag från kravet på legitimation. Skollagen behöver därför inte ändras i detta avseende. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning i det avseendet att rätten att tillfälligt utöva lärar- och förskolläraryrket bör framgå av skollagen. Regeringen anser att sådana bestämmelser redan finns i skollagen medan utredningen föreslår att 2 kap. 13 § skollagen ändras så att det framgår att undervisning även får bedrivas av den som tillfälligt utövar lärar- eller förskolläraryrket i Sverige i enlighet med den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. Remissinstanserna: Statens skolverk anser att de tillfälliga anställningarna bör begränsas till det som står i skollagen om möjligheten att bedriva undervisning högst ett läsår i taget. Skolverket avstyrker därför utredningens förslag om ett förtydligande i skollagen om möjligheten för den som tillfälligt tillhandahåller tjänster att bedriva undervisning. Skälen för regeringens bedömning Utgångspunkter för tillfällig yrkesutövning i skolan Som framgår i avsnitt 9.1 ovan, innebär direktivet att en yrkesutövare som är lagligen etablerad i en annan stat inom EES eller i Schweiz och därmed utövar samma reglerade yrke i den staten har rätt att utöva yrket tillfälligt i Sverige. Rätten gäller även om yrket inte är reglerat i etableringsstaten, men då förutsätts att yrkesutövaren har utövat yrket under minst ett år i en eller flera andra stater inom EES eller i Schweiz under de senaste tio åren. Den nya horisontella lagen föreslås, som nämns ovan, innehålla bestämmelser som tydliggör rätten till tillfällig yrkesutövning i Sverige. Den nya lagen kommer att gälla för samtliga reglerade yrken i Sverige, alltså även för lärare och förskollärare. För att uppfylla direktivet är regeringens utgångspunkt att krav på svensk lärarlegitimation inte kan ställas i fråga om tillfälliga yrkesutövare. Lärare och förskollärare med yrkeskvalifikationer från EES eller Schweiz som är etablerade i sitt hemland ska alltså tillfälligt kunna undervisa i svenska skolor utan att hindras av de krav på legitimation som annars gäller. Skollagens bestämmelser om legitimation, behörighet och anställning Enligt grundprincipen i 2 kap. 13 § skollagen (2010:800) får endast den som har legitimation som lärare eller förskollärare och är behörig för viss undervisning bedriva undervisningen. Vissa undantag då en lärare eller förskollärare ändå får bedriva undervisning finns dock bl.a. i 2 kap. 17 och 18 §§ skollagen. I 2 kap. 17 § anges att lärare som inte uppfyller kraven i 13 § trots det får bedriva annan undervisning på ett främmande språk än språkundervisning, om de har en utländsk lärarutbildning som motsvarar en svensk lärarexamen och kompetens att undervisa på det främmande språket. En sådan lärare får även bedriva undervisning i fritidshem om läraren har en svensk eller utländsk högskoleutbildning som är avsedd för arbete som fritidspedagog eller motsvarande och undervisning i fristående skolor och fristående fritidshem med särskild pedagogisk inriktning. Vidare får förskollärare som inte uppfyller kraven i 2 kap. 13 § trots det bedriva undervisning i fristående förskolor med särskild pedagogisk inriktning. I 2 kap. 18 § anges att om det inte finns någon att tillgå inom huvudmannens organisation som uppfyller kraven enligt 2 kap. 13 § eller om det finns något annat särskilt skäl med hänsyn till eleverna eller barnen, får en annan lärare eller förskollärare bedriva undervisningen. En sådan lärare eller förskollärare ska vara lämplig att bedriva undervisningen och i så stor utsträckning som möjligt ha en utbildning som motsvarar den utbildning som är behörighetsgivande Enligt 2 kap. 20 § första stycket skollagen får endast den som har legitimation anställas som lärare eller förskollärare i skolväsendet utan tidsbegränsning. Vidare följer det av 2 kap. 21 § skollagen att olegitimerade lärare som ska användas för att bedriva undervisning enligt 2 kap. 18 § får anställas för högst ett år i sänder. Skollagens bestämmelser medger tillfällig yrkesutövning Utredningen har föreslagit en ändring i skollagen för att tydliggöra rätten till tillfällig yrkesutövning för lärare och förskollärare. Statens skolverk avstyrker förslaget i sitt remissvar och anser att de tillfälliga anställningarna bör begränsas till det som står i skollagen om möjligheten att bedriva undervisning högst ett läsår i taget. Regeringen delar bedömningen att skollagen inte behöver ändras. Däremot anser inte regeringen att skollagens bestämmelser innebär begränsningar att utöva yrket tillfälligt i förhållande till vad direktivet kräver. Som angetts ovan, får endast den som har legitimation anställas som lärare eller förskollärare i skolväsendet utan tidsbegränsning. Vid tidsbegränsade anställningar, som är den anställningsform som bör vara aktuell för tillfälliga yrkesutövare, finns det dock inte något som hindrar en arbetsgivare att välja att anställa en lärare utan svensk lärarlegitimation. Detta eftersom det inte framgår av 2 kap. 21 § att en legitimerad lärare ska prioriteras framför en olegitimerad. Däremot ställs det i 2 kap. 18 § vissa krav som gäller för att huvudmannen ska få använda läraren eller förskolläraren i undervisning. Dessa gäller oavsett i vilken stat yrkeskvalifikationerna är förvärvade. Som redogjorts för ovan, är ett första krav för att använda en olegitimerad lärare eller förskollärare att det inte finns någon att tillgå inom huvudmannens organisation som uppfyller kraven enligt 2 kap. 13 § (dvs. legitimation) eller att det finns något annat särskilt skäl med hänsyn till eleverna eller barnen. Om det inte finns legitimerade och behöriga lärare inom huvudmannens organisation utgör inte 2 kap. 18 § något hinder mot att använda en tillfällig lärare eller förskollärare. När det gäller kravet på lämplighet är utgångspunkten att huvudmannen redan vid anställningen har bedömt att den tillfälliga läraren är lämplig för uppgiften. Lärare och förskollärare som är etablerade i sitt hemland får även anses uppfylla kravet på att den som anställs tillfälligt i så stor utsträckning som möjligt ska ha en utbildning som motsvarar den utbildning som är behörighetsgivande. En lärare eller förskollärare som har rätt att tillfälligt utöva sitt yrke i Sverige kan givetvis också ansöka om erkännande i syfte att få en svensk legitimation. Även bestämmelserna i 2 kap. 17 § skollagen kan i vissa fall ge tillfälliga yrkesutövare möjlighet att bedriva undervisning om läraren har en utländsk högskoleutbildning som motsvarar en svensk lärarexamen, men bestämmelsen är begränsad till vissa specifika typer av undervisning. Sammantaget finns det inga formella hinder mot att anställa en lärare eller förskollärare från EES eller Schweiz som avser att tillfälligt utöva sitt yrke i Sverige. Om huvudmannen väljer att anställa en sådan lärare eller förskollärare finns det, om förutsättningarna enligt 2 kap. 17 eller 18 §§ är uppfyllda, inte heller något som hindrar arbetsgivaren från att använda denne i undervisning. Enligt regeringens bedömning framgår rätten att tillfälligt utöva lärar- och förskolläraryrket i Sverige alltså av skollagens nuvarande bestämmelser om undantag från kravet på legitimation. Mot bakgrund av vad som beskrivits ovan anser regeringen därför att det för att uppfylla direktivets krav inte behövs någon ändring i skollagen vad avser lärare och förskollärare som har för avsikt att tillfälligt utöva respektive yrke i Sverige. Bedömningen att tillfälliga lärare och förskollärare omfattas av undantagen från legitimationskravet i skollagen innebär att de även i övrigt kommer omfattas av samma bestämmelser i skollagen som andra lärare och förskollärare som får bedriva undervisning enligt dessa bestämmelser. 9.3 Tillfällig yrkesutövning inom hälso- och sjukvården och veterinäryrket Regeringens förslag: Patientsäkerhetslagen ska ändras så att det möjliggörs för tillfälliga yrkesutövare att använda svenska yrkestitlar i de fall detta följer av direktivet. Patientsäkerhetslagen ska även ändras så att tillfälliga yrkesutövare inte anges som en särskild grupp av hälso- och sjukvårdspersonal. Regeringens bedömning: Systemet med tidsbegränsade legitima-tioner vid tillfällig yrkesutövning inom hälso- och sjukvården bör övergångsvis behållas. Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag och bedömning. Utredningens förslag omfattar inte sådana lagändringar som möjliggör för tillfälliga yrkesutövare som förhandskontrolleras att utöva yrket under svensk yrkestitel eller för läkare, tandläkare och sjuksköterskor att tillfälligt utöva yrket i Sverige under svensk specialisttitel. Utredningens förslag innebär vidare, till skillnad från regeringens, att systemet med tidsbegränsade legitimationer vid tillfällig yrkesutövning inom hälso- och sjukvården avvecklas. Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. I promemorian föreslås att regeringen ska få meddela föreskrifter om vilken yrkestitel som ska användas av den som har rätt att tillfälligt utöva yrket i Sverige. Förslaget innebär vidare att läkare, tandläkare och sjuksköterskor ska ha rätt att använda en specialisttitel även i de fall det framgår av särskilda föreskrifter. I promemorian föreslås också, till skillnad från i regeringens förslag, ett ytterligare bemyndigande. Remissinstanserna: När det gäller utredningens förslag är flera remissinstanser, däribland Sveriges lantbruksuniversitet, Privattandläkarna, Svenska audionomföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation och Sveriges Tandläkarförbund, kritiska till att det ska vara möjligt att tillfälligt vara verksam i Sverige utan att ha en svensk legitimation. Folkhälsomyndigheten anser att samma krav ska gälla för tillfälliga tjänster som för tjänster som görs under en längre tid. SRAT och Sveriges Läkarförbund förordar den nuvarande lösningen med tidsbegränsad legitimation för tillfälliga yrkesutövare inom hälso- och sjukvården. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) och Lärarnas ansvarsnämnd påtalar att yrkesutövare som tillfälligt utövar yrken i Sverige utan legitimation inte kan bli föremål för samma disciplinära åtgärder avseende yrkesutövningen som andra utövare av yrket här i landet. När det gäller promemorians förslag tillstyrker Sveriges läkarförbund, Sveriges Tandläkarförbund och Sveriges Kommuner och Landsting de föreslagna ändringarna i patientsäkerhetslagen. Kommerskollegium har inga invändningar mot de ändringar som föreslås. Vårdförbundet accepterar att regleringen genomförs genom föreskrifter av regeringen. Socialstyrelsen avstyrker förslagen i denna del. Det föreslagna bemyndigandet torde inte vara nödvändigt om de svenska bestämmelserna om förhandskontroll behålls. Myndigheten anser att det bör anges direkt i 4 kap. 8 § patientsäkerhetslagen att yrkestiteln får användas även av den som har rätt att tillfälligt tillhandahålla tjänster inom yrket, alternativt att det inte behöver göras någon ändring i paragrafen om möjligheten att utfärda tidsbegränsade bevis om specialistkompetens behålls under en övergångstid. I fråga om specialistsjuksköterskor anför Socialstyrelsen att det kan ifrågasättas om det är nödvändigt att använda sig av möjligheten till förhandskontroll av denna grupp. Även Svensk sjuksköterskeförening avstyrker förslagen i promemorian. Skälen för regeringens förslag och bedömning Användande av titlar Enligt artikel 7.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet ska tillfällig yrkesutövning som huvudregel ske under den yrkestitel som används i yrkesutövarens etableringsstat. För de yrken som omfattas av bestämmelserna om samordning av minimikraven för utbildning ska dock yrkesutövningen ske under den yrkestitel som används i den mottagande staten. Utredningen har föreslagit ett tillägg i 4 kap. 5 § patientsäkerhetslagen (2010:659) med innebörd att yrkestitlarna apotekare, barnmorska, läkare, sjuksköterska och tandläkare får användas av den som har rätt att tillfälligt utöva yrket i Sverige. Till följd av regeringens bedömning att systemet med tidsbegränsade legitimationer för tillfälliga utövare av reglerade yrken på hälso- och sjukvårdsområdet övergångsvis ska behållas (se nedan) behöver dock paragrafen i nuläget inte ändras. Det följer av dess nuvarande lydelse att den som har legitimation för yrket får använda yrkestiteln. Bestämmelsen gäller samtliga legitimationsyrken på hälso- och sjukvårdsområdet. Därutöver följer av artikel 7.4 sjätte stycket i yrkeskvalifikationsdirektivet att tillfälliga yrkesutövare, vars kvalifikationer har kontrollerats på förhand, ska tillhandahålla sina tjänster under den mottagande medlemsstatens yrkestitel. Utredningens förslag innefattade inte användande av yrkestitlar för personer vars kvalifikationer kan förhandskontrolleras. I syfte att genomföra artikel 7.4 i direktivet på ett korrekt sätt föreslogs i promemorian ett nytt bemyndigande med innebörd att regeringen får meddela föreskrifter om vilken yrkestitel som ska användas av den som har rätt att tillfälligt utöva yrket i Sverige. Regeringen anser dock att sådana föreskrifter bör meddelas med stöd av det bemyndigande som föreslås i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, se avsnitt 5. Vidare bör, med stöd av det bemyndigande som föreslås i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer (se avsnitt 5), särskilda föreskrifter meddelas om vilka specialisttitlar som ska användas av tillfälliga yrkesutövare enligt vad som följer av artikel 7.3 och 7.4 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Följaktligen bör det framgå av 4 kap. 8 § patientsäkerhetslagen att läkares och tandläkares specialisttitlar får användas även i de fall det särskilt föreskrivs. Enligt 4 kap. 9 § patientsäkerhetslagen får en sjuksköterska använda en titel som motsvaras av en specialistsjuksköterskeexamen endast om han eller hon har avlagt en sådan examen. Av förarbetena (prop. 2009/10:210 s. 204) framgår att med examen enligt bestämmelsen avses en specialistsjuksköterskeexamen enligt högskoleförordningen (1993:100). Särskilda föreskrifter bör kunna meddelas om rätten att använda en skyddad specialisttitel för sjuksköterskor som inte har en sådan examen. Även dessa föreskrifter bör meddelas med stöd av det bemyndigande som föreslås i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. Även av 4 kap. 9 § patientsäkerhetslagen bör det därför framgå att rätten att använda titeln specialistsjuksköterska inte är begränsad till de fall som avses i den paragrafen, utan får användas även i de fall det särskilt föreskrivs. Läkares, tandläkares och sjuksköterskors specialisttitlar får anses utgöra yrkestitlar enligt direktivet. Enligt 4 kap. 8 § patientsäkerhetslagen ska en legitimerad läkare eller tandläkare som har gått igenom viss vidareutbildning efter ansökan få bevis om specialistkompetens. En läkare eller tandläkare får ange att han eller hon har specialistkompetens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon har sådan kompetens. Enligt 10 § samma kapitel prövar Socialstyrelsen ansökningar om bevis om specialistkompetens. Regeringen delar Socialstyrelsens bedömning att bestämmelsen bör förtydligas på så sätt att det framgår att en specialisttitel endast får användas av den som har ett bevis om specialistkompetens. Det följer av 3 kap. 4 § första stycket 2 lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård (2009:302) och föreskrifter meddelande med stöd av den lagen, att den som tillfälligt utövar veterinäryrket i Sverige i enlighet med direktivet får använda sig av den svenska titeln. I enlighet med vad som anförts i avsnitt 5 bör dock en följdändring göras så att bestämmelsen anpassas till att tillfälligt utövande nu ska regleras i den horisontella lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. Tidsbegränsade legitimationer inom hälso- och sjukvården behålls Flera remissinstanser anser att systemet med tidsbegränsade legitimationer inom hälso- och sjukvården även fortsatt bör finnas kvar för tillfälliga yrkesutövare. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) anför att tillfälliga yrkesutövare inom hälso- och sjukvården inte kommer att kunna stå under samma tillsyn och vara föremål för samma disciplinära åtgärder som yrkesutövare med legitimation. För att sådana åtgärder ska kunna vidtas menar HSAN att det krävs ändringar i patientsäkerhetslagen eller att systemet med tidsbegränsade legitimationer behålls. När det gäller yrken inom hälso- och sjukvården bedömer regeringen att systemet med tidsbegränsade legitimationer vid tillfällig yrkesutövning ska behållas övergångsvis. Skälen för att behålla systemet är att de tidsbegränsade legitimationerna i nuläget är det enda sättet att säkerställa att tillfälliga yrkesutövare står under samma tillsyn som etablerade yrkesutövare. Eftersom åtgärder som begränsar yrkesutövandet är kopplade till innehavet av en legitimation kan sådana åtgärder vidtas även mot tillfälliga yrkesutövare. Detta skulle i nuläget inte vara möjligt utan tidsbegränsade legitimationer. Eftersom det rör yrken som vid felaktigt utförande kan medföra allvarliga konsekvenser för liv och hälsa bedömer regeringen att systemet med tidsbegränsade legitimationer bör behållas övergångsvis. Regeringen vill dock understryka att det krävs förändringar i systemet med de tidsbegränsade legitimationerna för att så långt som möjligt uppfylla direktivets krav på fri rörlighet för tillfälliga yrkesutövare. En förutsättning är att en sådan yrkesutövare inte ska behöva vänta på att få en tidsbegränsad legitimation. Om en yrkesutövare har sådana yrkeskvalifikationer som omfattas av ordningen för automatiskt erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning (se avsnitt 11.3) ska en tidsbegränsad legitimation utfärdas direkt när en förhandsunderrättelse lämnats in. Någon prövning av yrkeskvalifikationerna får inte göras i de fallen. För övriga yrkesutövare som tillfälligt önskar utöva ett reglerat yrke på hälso- och sjukvårdsområdet ska den tidsbegränsade legitimationen utfärdas omedelbart efter att en förhandskontroll har skett i vederbörlig ordning. Regeringen bedömer att det kan krävas förordningsändringar för att säkerställa att tidsbegränsade legitimationer utfärdas utan minsta dröjsmål. Regeringen bedömer också att Socialstyrelsen kan behöva se över sina rutiner och föreskrifter i detta avseende. Det är även viktigt att betona att de tidsbegränsade legitimationerna inom hälso- och sjukvården ska behållas endast övergångsvis. Det är regeringens avsikt att utreda hur systemet kan avvecklas. Utredningen har föreslagit en ändring i 4 kap. 4 § patientsäkerhetslagen som slår fast att yrkesutövning får ske om en yrkesutövare med stöd av den nya lagen tillfälligt utövar ett yrke inom hälso- och sjukvården i Sverige. Till följd av regeringens bedömning att systemet med tidsbegränsade legitimationer för tillfälliga utövare som omfattas av den lagen ska behållas övergångsvis behöver dock paragrafen inte ändras eftersom det redan följer av dess nuvarande lydelse att den som har legitimation för yrket får utöva yrket. I 1 kap. 4 § patientsäkerhetslagen anges vilka grupper som betraktas som hälso- och sjukvårdspersonal. Att systemet med tidsbegränsade legitimationer för tillfälliga utövare behålls övergångsvis innebär att tillfälliga yrkesutövare inte behöver listas särskilt eftersom de omfattas av den grupp som anges i första stycket 1, dvs. den som har legitimation för ett yrke inom hälso- och sjukvården. Detta innebär att sjunde punkten 1 kap. 4 § första stycket patientsäkerhetslagen, som gäller tillfälliga yrkesutövare, inte behövs och därmed kan tas bort. 9.4 Tillfällig yrkesutövning för taxiförare Regeringens förslag: Taxitrafiklagen ska ändras så att rätten till tillfällig yrkesutövning för taxiförare framgår. I lagen ska det även göras följdändringar som innebär att tillsyn ska utövas över tillfälliga yrkesutövare och att den som har rätt att utöva yrket tillfälligt, eller anlitar en sådan yrkesutövare, inte kan dömas för brott mot 5 kap. 4 § taxitrafiklagen. Utredningens förslag: Utredningen anser att taxiförare utgör ett reglerat yrke enligt definitionen i yrkeskvalifikationsdirektivet. Utredningen har föreslagit en bestämmelse i förordning om rätten att tillfälligt utöva taxiföraryrket och en generell bestämmelse om tillsyn över tillfälliga yrkesutövare i den nya lagen om yrkeskvalifikationer. Remissinstanserna: Transportstyrelsen menar att det krävs ändringar i taxitrafiklagen (2012:211) om taxiförare tillfälligt ska kunna vara verksamma i Sverige utan legitimation. Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar utredningens uppfattning att nuvarande reglering kring taxiyrket uppfyller definitionen av reglerat yrke i yrkeskvalifikationsdirektivet. Mot bakgrund av detta gör även regeringen samma bedömning som Transportstyrelsen och föreslår därför att taxitrafiklagen ändras så att rätten till tillfällig yrkesutövning framgår. Som framgår ovan kan medlemsstaterna, när det är fråga om etablering, kräva ett nationellt godkännande vilket inte är möjligt i fråga om tillfälligt yrkesutövande. När det gäller taxiförare innebär detta exempelvis att det inte är möjligt att ställa vandelskrav på taxiförare som tillfälligt utövar yrket i Sverige. Dock är det en förutsättning att en yrkesutövare som tillfälligt vill utöva yrket i Sverige lagligen utövar samma yrke i sitt ursprungsland. Artikel 5.3 i direktivet innebär att tillfälliga yrkesutövare ska omfattas av samma tillsynsbestämmelser som de personer som utövar samma yrke i medlemsstaten. Taxitrafiklagens tillsynsparagraf behöver därför kompletteras med en bestämmelse om att tillsynsmyndigheten även utövar tillsyn över att tillfälliga yrkesutövare uppfyller de krav som gäller för att få utöva yrket. Till följd av att det införs en rätt att utöva yrket tillfälligt i Sverige, behöver också en följdändring göras i lagen som innebär att den som har rätt att utöva yrket tillfälligt, eller anlitar en sådan yrkesutövare, inte kan dömas för brott mot 5 kap. 4 § taxitrafiklagen. 10 Innebörden av ett erkännande av yrkeskvalifikationer Regeringens förslag: I den nya lagen ska det anges att ett erkännande av yrkeskvalifikationer enligt lagens olika ordningar för erkännande ger yrkesutövaren rätt till tillträde till ett reglerat yrke som yrkesutövaren är behörig att utöva i en annan stat inom EES eller i Schweiz. Vidare ska det framgå att denna rätt innebär en rätt att utöva det yrket i Sverige på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet. Ett erkännande av utländska yrkeskvalifikationer ska ske genom beslut om erkännande eller genom beslut om utfärdande av ett europeiskt yrkeskort. Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag. Utredningen har dock föreslagit att innebörden av ett erkännande delvis upprepas i de bestämmelser där de olika erkännandeordningarna anges. Remissinstanserna: Socialstyrelsen, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Institutet för språk och folkminnen, Sveriges läkarförbund, Svenska barnmorskeförbundet och Vårdförbundet tillstyrker förslaget. Kommerskollegium anser, till skillnad från utredningen, att prövningen av yrkeskvalifikationerna, språket och vandel tillsammans utgör ett "tillstånd att få utöva ett reglerat yrke" och att den enskilde ska erhålla ett beslut som innefattar alla dessa delar inom de tre månader som anges i artikel 51.2 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Transportstyrelsen lyfter frågan om hur gränsen dras mellan vad som är krav på yrkeskvalifikationer och vad som är andra krav. Övriga remissinstanser lämnar förslaget utan erinran. Skälen för regeringens förslag Direktivet reglerar erkännande av yrkeskvalifikationer, inte andra villkor Syftet med yrkeskvalifikationsdirektivet är att, genom att reglera erkännandet av utländska yrkeskvalifikationer, jämställa yrkesutövare som har förvärvat sina kvalifikationer i ett land med de yrkesutövare som har likvärdiga utländska kvalifikationer. Syftet är inte att generellt reglera rätten att utöva yrken. I direktivet används genomgående formuleringen att ett erkännande av yrkeskvalifikationer ska ge yrkesutövaren tillträde till yrket och rätt att utöva det på samma villkor som gäller för landets egna medborgare (se artikel 4.1, 13.1, 21.1, 21.3, 49a.1 och 49b.1 i yrkeskvalifikationsdirektivet). Under förutsättning att yrkesregleringen klarar det s.k. inremarknadstestet (se artikel 59.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet) har medlemsstaterna alltjämt rätt att själva bestämma inte bara vilka yrken de ska reglera och vilka krav på yrkeskvalifikationer som ska ställas, utan även om det ska ställas andra krav än sådana som rör yrkeskvalifikationer för att få utöva yrket. Detta kan exempelvis gälla krav på tillstånd, legitimation, auktorisation, god vandel eller viss ålder. För många av de reglerade yrkena i Sverige finns också sådana andra krav, t.ex. rörande vandel. Det är alltså inte alltid tillräckligt att sökandens yrkeskvalifikationer erkänns som likvärdiga, utan för att få utöva yrket kan även andra krav behöva vara uppfyllda. Detsamma gäller för den som har beviljats ett yrkeskort som gäller för etablering i Sverige. Det som ömsesidigt ska erkännas enligt direktivet är dock endast kvalifikationerna, vilket anges i yrkeskvalifikationsdirektivet och även föreslås anges i den nya lagen. Som tydliggjorts ovan ska ett erkännande av yrkeskvalifikationer ge yrkesutövaren tillträde till yrket och rätt att utöva det på samma villkor som gäller för landets egna medborgare. Enligt regeringens mening är rätten att utöva yrket det första steget som uppnås genom erkännandet av yrkeskvalifikationer. För tillträde till yrket kan det dock även uppställas andra krav, t.ex. rörande vandel. Genom att yrkesutövaren har fått sina yrkeskvalifikationer erkända ställs personen, som nästa steg, inför dessa krav på samma villkor som landets egna medborgare. Hur bedömningen av om övriga krav är uppfyllda ska ske regleras inte i direktivet, förutom i ett avseende. Genom ändringsdirektivet införs nämligen uttryckliga regler om medlemsländernas möjlighet att göra språkkontroller (se avsnitt 13). Sådana kontroller av om eventuella språkkrav är uppfyllda får endast ske efter det att ett beslut om erkännande av yrkeskvalifikationer eller beslut om utfärdande av yrkeskort har fattats (se artikel 53.3 andra stycket i yrkeskvalifikationsdirektivet). Dock ska en sådan kontroll göras före det att tillträde till ett yrke beviljas (jfr skäl 26 till ändringsdirektivet). För att sådana språkkontroller över huvud taget ska kunna ske behöver det därför enligt regeringens uppfattning göras en klar åtskillnad mellan erkännandet av kvalifikationerna och prövningen av om övriga förutsättningar för tillträde till yrket är uppfyllda. Utan en sådan uppdelning av förfarandet kan språkkontroller aldrig genomföras på ett sätt som står i överensstämmelse med direktivet. Mot denna bakgrund är det, trots vad Kommerskollegium har anfört, regeringens uppfattning att prövningen av sökandens yrkeskvalifikationer ska utgöra en fristående del av den prövning som ska göras av en behörig myndighet i ett ärende som avser tillträde till ett reglerat yrke i Sverige på grundval av utländska kvalifikationer. Vidare är det regeringens uppfattning att den tidsfrist om tre månader som föreskrivs i artikel 51.3 avser prövningen av yrkeskvalifikationerna - tidsfristen är dock en fråga som avses regleras i förordning. När ett beslut om att de utländska kvalifikationerna motsvarar det som krävs av yrkesutövare med svenska kvalifikationer har fattats, ska den sökande därefter i alla avseenden behandlas som en sökande med svenska kvalifikationer. I de fall det ställs ytterligare krav för tillträde till ett yrke ska denna prövning alltså ske enligt det förfarande som gäller för sökande med svenska kvalifikationer, dvs. enligt respektive sektorsförfattning. Detsamma gäller den slutliga handläggningen av ett legitimations- eller auktorisationsärende. Det faktum att det tydliggörs att prövningen av yrkeskvalifikationer utgör en fristående del av prövningen i legitimationsärenden och liknande innebär dock inte någon ändring av myndigheternas möjligheter att ta ut avgifter för dessa ärenden. Som framgår av avsnitt 20 avser dock regeringen att se över frågan om avgifter för myndighetsuppgifter som följer av yrkeskvalifikationsdirektivet. Ett erkännande avser tillträde till jämförbar verksamhet Enligt artikel 4.2 i direktivet förutsätter tillämpningen av bestämmelserna om erkännande av yrkeskvalifikationer att det rör sig om jämförbara verksamheter. Rätten till tillträde till ett svenskt yrke är därmed beroende av om det yrke som har utövats i hemlandet är jämförbart med det svenska yrket. Det är alltså inte avgörande vilken yrkestitel som används i Sverige respektive i den andra staten. I stället är det innehållet i den faktiska yrkesverksamheten som ska bedömas och jämföras. 11 Etablering 11.1 Erkännande enligt den generella ordningen Regeringens förslag: Det ska anges i den nya lagen att en yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas under två förutsättningar: dels att yrkesutövaren innehar det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som krävs av en annan stat inom EES eller av Schweiz för tillträdet till eller utövandet av yrket inom dess territorium, dels att yrket är reglerat i den staten. Yrkesutövarens yrkeskvalifikationer ska även erkännas under förutsättning dels att yrkesutövaren har utövat yrket på heltid under ett år, eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren, i en annan stat inom EES eller i Schweiz och yrket inte är reglerat i den staten, dels att yrkesutövaren har ett eller flera kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer från en annan stat inom EES eller Schweiz och yrket inte är reglerat i den staten. Kravet på yrkeserfarenhet får dock inte ställas som en förutsättning för ett erkännande om utbildningen för yrket är reglerad i etableringsstaten. Erkännandet ska förutsätta en bedömning av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer som, i de fall det särskilt kommer att föreskrivas, ska kunna medföra att ett erkännande av yrkeskvalifikationerna villkoras, begränsas eller nekas. Denna s.k. generella ordning för erkännande av yrkeskvalifikationer ska gälla för alla reglerade yrken som inte omfattas av någon annan ordning för erkännande i den nya lagen, och för de yrkesutövare som inte uppfyller villkoren för någon annan form av erkännande enligt denna lag. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Fastighetsmäklarinspektionen och Socialstyrelsen tillstyrker uttryckligen förslaget. Övriga remissinstanser lämnar förslaget utan invändning. Socialstyrelsen anser att det i den horisontella lagen eller förordningen bör förtydligas att ett erkännande av yrkeskvalifikationer förvärvade i tredjeland som erkänts av en stat inom EES eller i Schweiz ska prövas enligt den generella ordningen. Skälen för regeringens förslag: Den generella ordningen för erkännande av bevis på formella kvalifikationer regleras i artikel 10-13 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Av artikel 10 i direktivet följer att den generella ordningen är tillämplig på alla reglerade yrken som inte omfattas av någon annan ordning för erkännande. Den generella ordningen gäller även när yrkesutövaren inte uppfyller vissa i artikeln angivna villkor som gäller för andra ordningar för erkännande. Den generella ordningen kan alltså under vissa förutsättningar bli tillämplig för samtliga i Sverige reglerade yrken. När den generella ordningen för erkännande kan bli tillämplig bör framgå av den nya lagen. Vidare bör de grundläggande förutsättningarna för rätt till etablering i Sverige enligt den generella ordningen, enligt regeringens mening, framgå av den horisontella lagen. Dessa förutsättningar, som framgår av artikel 13 i direktivet, skiljer sig åt beroende på om yrkesutövaren har förvärvat yrkeskvalifikationerna i en stat där yrket är reglerat eller i en stat där yrket inte är reglerat. De grundläggande förutsättningarna för erkännande i båda dessa situationer bör anges i lagen. Enligt direktivet får ett erkännande i vissa fall villkoras av att yrkesutövaren genomgår en anpassningsperiod eller ett lämplighetsprov (artikel 14). Vidare innebär direktivet att ett erkännande under vissa förutsättningar får begränsas till att avse en del av yrket, s.k. partiellt tillträde (artikel 4f). Direktivet innehåller även bestämmelser om undantag från rätten till ett erkännande vid för låg nivå på yrkeskvalifikationerna (artikel 13.4). Dessa bestämmelser är dock på sådan detaljnivå att de inte bör regleras på lagnivå. I dessa delar bör direktivet i stället genomföras i förordning med stöd av ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (se avsnitt 5). Det bör dock redan av den nya lagen framgå att ett erkännande enligt den generella ordningen förutsätter en bedömning av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer, som i de fall det särskilt kommer att föreskrivas, kan medföra att ett erkännande av yrkeskvalifikationerna villkoras, begränsas eller nekas. Socialstyrelsen har framfört ett önskemål om ett förtydligande rörande att ett erkännande av yrkeskvalifikationer förvärvade i tredjeland, som erkänts av en stat inom EES eller i Schweiz, ska prövas enligt den generella ordningen. Regeringen anser att detta kommer att framgå med tillräcklig tydlighet av den nya lagen. 11.2 Automatiskt erkännande vid samordnade krav på yrkeserfarenhet Regeringens förslag: I den nya lagen ska det anges att om ett yrke är reglerat endast genom att det ställs krav på kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art för tillträde till eller utövande av någon av de verksamheter som anges i bilaga IV till yrkeskvalifikationsdirektivet, ska en yrkesutövares yrkeserfarenhet som innebär utövande av verksamheten i en annan stat inom EES eller i Schweiz erkännas automatiskt. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har lämnat synpunkter på förslaget att rätten till automatsikt erkännande ska framgå av lagen. Myndigheten för yrkeshögskolan (MYH) är dock kritisk till den del av förslaget som rör föreskrifter i fråga om erkännande av yrkeserfarenhet. Skälen för regeringens förslag: Automatiskt erkännande vid samordnade krav på yrkeserfarenhet regleras i artikel 16-19 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Om det för vissa verksamheter inom hantverk, industri och handel krävs kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art omfattas dessa, på de villkor som anges i artikel 17-19 i direktivet, av automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet. Genom att villkoren anges i direktivet har alltså medlemsstaterna samordnat kraven på yrkeserfarenhet. De verksamheter som avses anges i bilaga IV till direktivet. Ett automatiskt erkännande innebär att det, till skillnad från ett erkännande enligt den generella ordningen, inte sker någon bedömning av kvalifikationernas innehåll eller jämförelse med svenska kvalifikationer. Av de yrken som listas i bilaga IV i direktivet finns det i nuläget inget yrke där det i Sverige enbart ställs krav på kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art. Exempelvis finns under förteckning III i bilaga IV bestämmelser med ursprung i direktiv 82/470/EEG (Council Directive 82/470/EEC of 29 June 1982 on measures to facilitate the effective exercise of freedom of establishment and freedom to provide services in respect of activities of self-employed persons in certain services incidental to transport and travel agencies [ISIC Group 718] and in storage and warehousing [ISIC Group 720]) vilka har samordnats. En punkt avser att utföra teknisk kontroll av motorfordon, vilket besiktningstekniker eventuellt skulle kunna omfattas av. Det aktuella direktivet tar dock sikte på egenföretagare och i Sverige krävs det dessutom formell kompetens för att bli behörig besiktningstekniker. Eftersom det för att få utöva detta yrke alltså inte är tillräckligt att uppfylla direktivets krav på yrkeserfarenhet, utan det även ställs andra krav för tillträde till yrket, kan ett erkännande inte ske enligt ordningen för erkännande av yrkeserfarenhet, utan kvalifikationerna får erkännas enligt den generella ordningen. Regeringen bedömer därför att det i dagsläget inte föreligger något reglerat yrke i Sverige för vilket ordningen för automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet ska tillämpas. Därmed saknas det anledning att i nuläget vidta några närmare genomförandeåtgärder avseende artikel 17-19 i direktivet. Detta bör också vara i linje med vad MYH har framfört. Den allmänna rätten till automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet, som anges i artikel 16, bör emellertid genomföras genom en bestämmelse i den nya lagen, så att lagen täcker alla de ordningar för erkännande som föreskrivs i direktivet. För det fall ett yrke i Sverige framöver regleras genom att krav ställs på kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art kan nödvändiga genomförandeåtgärder ske på lägre normnivå med stöd av det bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs. En sådan reglering bör då lämpligen införas i sektorsregleringen för det yrke som blir aktuellt. 11.3 Automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer vid samordning av minimikraven för utbildning Regeringens förslag: I den nya lagen ska det anges att en yrkesutövares yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom EES eller i Schweiz utöva yrkesverksamhet som apotekare, barnmorska, läkare, specialistläkare, sjuksköterska, tandläkare, specialisttandläkare eller veterinär, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till patientsäkerhetslagen och lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag, men anger inte uttryckligen att specialistläkare och specialisttandläkare omfattas av bestämmelserna. Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft något att invända mot förslaget. Socialstyrelsen anser att även specialisttandläkare och specialistläkare ska ingå i uppräkningen eftersom de omfattas av automatiskt erkännande. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anser att det inte går att utgå från att utbildningarna för veterinärer i andra länder uppfyller direktivets minimikrav och menar att detta är något som Jordbruksverket borde kontrollera innan ett automatiskt erkännande beviljas. Flera lärosäten, däribland Göteborgs universitet och Högskolan i Kristianstad, har principiella invändningar och motsätter sig att utbildningar detaljregleras på överstatlig nivå. Skälen för regeringens förslag Yrken som omfattas av automatiskt erkännande Automatiskt erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning regleras i artikel 21 och i bilaga V till yrkeskvalifikationsdirektivet. Enligt direktivet ska medlemsstaterna automatiskt erkänna bevis på formella kvalifikationer att utöva yrkena läkare, specialistläkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, specialisttandläkare, veterinär, barnmorska, apotekare och arkitekt, om yrkesutövarens examensbevis och eventuella ytterligare behörighetsbevis återfinns i den uppräkning av nationella examina som finns i direktivets bilaga V. Ett automatiskt erkännande innebär att det - till skillnad från ett erkännande enligt den generella ordningen - inte sker någon bedömning av kvalifikationernas innehåll eller jämförelse med svenska kvalifikationer, utan att examensbeviset i sig ger rätt att utöva yrket i alla medlemsstater där yrket är reglerat, på samma villkor som de som har förvärvat sina kvalifikationer i den mottagande medlemsstaten. Automatiskt erkännande av veterinärexamina regleras i dag i Jordbruksverkets föreskrifter, se Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2009:83) om behörigheter för djurhälsopersonal. Automatiskt erkännande av examina på hälso- och sjukvårdsområdet regleras i dag i Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2007:23) om erkännande av yrkeskvalifikationer inom hälso- och sjukvården. Arkitekt utgör inte ett reglerat yrke i Sverige och något behov av regler om automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer från andra länder i fråga om detta yrke finns därmed inte. Utredningen har valt att inte ta med specialistläkare och specialisttandläkare i sitt förslag till uppräkning över vilka yrken som omfattas av det automatiska erkännandet. Skälen för detta framgår inte, men troligen har dessa specialiseringar ansetts ingå i yrkena läkare respektive tandläkare. Regeringen delar dock Socialstyrelsens uppfattning att det uttryckligen bör framgå av det svenska genomförandet att även specialiseringarna ingår bland de yrken som erkänns automatiskt. Detta ändrar inget i sak jämfört med utredningens förslag, men tydliggör bestämmelsens tillämpningsområde. Horisontell reglering och sektorsreglering De yrken som berörs av det automatiska erkännandet är i många fall sådana där rörligheten över gränserna är omfattande. Vidare är reglerna som styr erkännandet av kvalifikationer inom dessa yrken en central del av direktivet. De utbildningar som samordnats genom direktivet berör dock för Sveriges del endast två sektorer, hälso- och sjukvården och djurens hälso- och sjukvård, och det finns därför inte anledning att ta in de materiella bestämmelserna om automatiskt erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning i den horisontella lagstiftningen. Vilka utländska examina som omfattas av ordningen för automatiskt erkännande bör därför även i fortsättningen anges i Socialstyrelsens respektive Jordbruksverkets föreskrifter. I formell mening bör dock den nya lagen även gälla för automatiska erkännanden. Med detta i åtanke, samt för att underlätta för tillämparen, bör den horisontella lagen ange att yrkeskvalifikationer som har förvärvats i en annan stat inom EES eller i Schweiz och som ger rätt att där utöva yrkesverksamhet som apotekare, barnmorska, läkare, specialistläkare, sjuksköterska, tandläkare, specialisttandläkare eller veterinär ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till patientsäkerhetslagen (2010:659) och lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. En följd av att den nya lagen ska gälla även vid prövningen av en ansökan som omfattas av den automatiska ordningen är att den nya förordningens förfarandebestämmelser blir tillämpliga. Enligt direktivet är det de enskilda medlemsstaterna som ansvarar för att deras utbildningar uppfyller direktivets krav samt att anmäla vilka examina som ska föras in i bilaga V i direktivet. Precis som SLU anger sker det ingen förhandskontroll av de utbildningar som medlemsstaterna anmäler. Att så är fallet innebär emellertid, enligt regeringens uppfattning, inte att en behörig myndighet i ett enskilt fall kan frångå direktivets ordning för automatiskt erkännande. Medlemsstaterna har dock givetvis en skyldighet att se till att de utbildningar som anmäls uppfyller direktivets krav och kan, om så befaras inte vara fallet, bli föremål för ett överträdelseärende. 11.4 Automatiskt erkännande vid gemensamma utbildningsprinciper Regeringens förslag: Det ska framgå av den nya lagen att om Europeiska kommissionen beslutar om gemensamma utbildningsramar eller utbildningsprov som Sverige omfattas av, ska en yrkesutövares kvalifikationer erkännas automatiskt. Detta ska ske under förutsättning att yrkesutövaren har ett bevis på yrkeskvalifikationer som har förvärvats på grundval av en gemensam utbildningsram eller att yrkeskvalifikationerna har godkänts i en annan stat inom EES eller i Schweiz vid ett gemensamt utbildningsprov. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte haft några synpunkter på förslaget eller något att invända mot detta. Uppsala universitet tillstyrker förslaget, men påpekar att det, för möjligheten att undanta ett yrke från att omfattas av en gemensam utbildningsram eller gemensamma utbildningsprinciper, är av avgörande betydelse att information tidigt når de myndigheter som kontrollerar yrket. Karolinska institutet menar att det inte framgår vilka konsekvenser förslaget har för högskolesektorn. Naturvetarna anser att utbildningsfrågor bäst hanteras nationellt och att direktivets villkor för en gemensam utbildningsram är otillräckliga. Naturvetarna understryker därför vikten av att behålla möjligheten till undantag för införandet av nya utbildningsramar, särskilt i de fall folkhälso- eller miljöskyddsaspekter berörs. Svenska barnmorskeförbundet befarar att processen med att ta fram gemensamma utbildningsramar kan bli långdragen. Skälen för regeringens förslag Direktivets bestämmelser Automatiskt erkännande på grundval av gemensamma utbildningsprinciper regleras i artikel 49a och 49b i direktivet. Bestämmelserna är nya och har inte tidigare haft någon motsvarighet i det ursprungliga direktivet. Direktivet föreskriver att sådana minimikrav för kunskaper, färdigheter och kompetenser som behövs för att kunna utöva ett specifikt yrke ska kunna fastställas genom delegerade akter, s.k. gemensamma utbildningsramar, som deltagande medlemsländer ska kunna lägga till grund för automatiskt erkännande. På motsvarande sätt kan ett gemensamt utbildningsprov fastställas, och en sökande med godkänt resultat ska automatiskt erkännas för yrket på samma villkor som innehavare av kvalifikationer uppnådda i medlemsstaten i fråga. De gemensamma utbildningsramarna och de gemensamma utbildnings-proven kallas sammantaget för gemensamma utbildningsprinciper. Europeiska kommissionen har vidare befogenhet att i genomförandeakt bl.a. föreskriva hur ofta gemensamma utbildningsprov ska anordnas under ett kalenderår. Enligt artikel 49a och 49b finns det vissa möjligheter för en stat att undantas från skyldigheten att införa gemensamma utbildningsramar och gemensamma utbildningsprov och därmed undantas från kravet att automatiskt erkänna yrkeskvalifikationer som förvärvats i enlighet med dessa utbildningsprinciper. En medlemsstat ska, för det fall den anser att något av villkoren för att undantas är uppfyllt, meddela kommissionen detta inom sex månader efter att den delegerade akten har beslutats. Metod för genomförandet Det saknas ännu delegerade akter som fastställer gemensamma utbildningsramar eller gemensamma utbildningsprov och det är för närvarande inte känt inom vilka områden Europeiska kommissionen har för avsikt att föreslå att gemensamma utbildningsprinciper införs. För ett fullständigt genomförande av yrkeskvalifikationsdirektivet krävs dock att direktivets grundläggande artiklar rörande automatiskt erkännande på grundval av gemensamma utbildningsprinciper genomförs i nationell rätt redan nu. Avsaknaden av de delegerade akterna för med sig att detta genomförande behöver villkoras med att det automatiska erkännandet endast ska tillämpas i de fall kommissionen har antagit en delegerad akt och endast om Sverige omfattas av denna. I avsaknad av delegerade akter för bestämda yrken går det inte att i nuläget genomföra direktivet i denna del i sektorslagstiftningen. Som angetts i avsnitt 5 är också tanken att den nya horisontella lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer ska täcka alla de ordningar för erkännande som föreskrivs i direktivet. Det bör därför framgå av den nya lagen att om kommissionen beslutar om gemensamma utbildningsramar eller utbildningsprov som Sverige omfattas av ska en yrkesutövares kvalifikationer erkännas automatiskt, om yrkesutövaren har ett bevis på yrkeskvalifikationer som har förvärvats på grundval av en gemensam utbildningsram eller om yrkeskvalifikationerna har godkänts i en annan stat inom EES eller i Schweiz vid ett gemensamt utbildningsprov. I den mån de delegerade akter och genomförandeakter som avses antas av kommissionen kräver ett genomförande från svensk sida, bör genomförandet ske med stöd av det bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet (se avsnitt 5). Eftersom det närmare innehållet i de delegerade akterna och genomförandeakterna ännu inte är känt är det för tidigt att uttala sig om huruvida Sverige kommer vilja utnyttja möjligheten till undantag. Om Sverige önskar utnyttja möjligheten till undantag är det dock viktigt att säkerställa att de närmare förfaranderegler för detta, som framgår av direktivet, efterlevs. 12 Fortbildning för de hälso- och sjukvårdsyrken som omfattas av automatiskt erkännande och för veterinärer Regeringens bedömning: Det bör inte införas några särskilda bemyndiganden för Socialstyrelsen och Jordbruksverket att meddela föreskrifter om fortbildning för apotekare, barnmorskor, läkare, sjuksköterskor, tandläkare och veterinärer. Utredningens förslag: Utredningen föreslår, till skillnad från regeringen, att det införs bemyndiganden i patientsäkerhetslagen (2010:659), patientsäkerhetsförordningen (2010:1369), lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och förordningen (2009:1386) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård som gör det möjligt för Socialstyrelsen och Jordbruksverket att meddela föreskrifter om fortbildning för apotekare, barnmorskor, läkare, sjuksköterskor, tandläkare och veterinärer. Remissinstanserna: Många av de remissinstanser som uttalat sig i frågan om fortbildning ställer sig positiva till utredningens förslag. Svenska läkaresällskapet anför att fortbildning är en central fråga för patientsäkerhet och för den fortsatta utvecklingen av hälso- och sjukvården samt avgörande för den enskildes yrkesutövning. Sveriges läkarförbund framhåller att de svenska läkarnas deltagande i fortbildning har minskat kraftigt under den senaste tioårsperioden. Sveriges läkarförbund, Sveriges Tandläkarförbund och Svensk sjuksköterskeförening anför att föreskrifterna bör beskriva både yrkesutövarens och arbetsgivarens eller huvudmannens ansvar för fortbildning. Enligt Saco förefaller det märkligt att, som utredningen föreslår, lägga fortbildningsansvaret på den enskilde. Föreskrifterna bör i stället riktas till arbetsgivarna. Naturvetarna och Vårdförbundet har liknande synpunkter. Svenska läkaresällskapet menar att utformningen av föreskrifterna är en komplex och omfattande fråga som måste ha en bred förankring hos professionen. Flera lärosäten, bl.a. Göteborgs universitet och Linköpings universitet samt Svensk sjuksköterskeförening framhåller behovet av att de behöriga myndigheterna samverkar med lärosätena. Flera remissinstanser, bl.a. Malmö högskola, Saco och SRAT, anser att föreskrifter om fortbildning bör tas fram som gäller samtliga legitimationsyrken inom hälso- och sjukvården. Sveriges Kommuner och Landsting framhåller behovet av att utreda eventuella kostnader för kommuner och landsting liksom påverkan på det kommunala självstyret. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) ser mycket positivt på att medlemsstaterna får ett tydliggjort ansvar för fortbildning särskilt för de yrkesgrupper som omfattas av det automatiska erkännandet. SLU vänder sig dock mot skrivningen angående fortbildning i utredningen och förordningstexten därför att den inte återger detsamma som i direktivet. I direktivet anges att medlemsstaterna ska främja fortbildning och yrkesutveckling. Skrivningen i direktivet innefattar till skillnad från skrivningen i utredningen ett visst mått av ansvar för att underlätta för yrkesutövarna att få tillgång till samt möjlighet och motivation att utnyttja sådan utbildning. Stockholms läns landsting anför att kompetensutveckling innebär en utveckling av både kunskap, färdigheter och förmåga, vilket sker genom insatser i form av skolmässig utbildning, kurser och erfarenhetsutbyte liksom genom kontinuerligt lärande i det dagliga arbetet. Socialstyrelsen delar inte utredningens bedömning att direktivets krav på fortbildning kräver ytterligare reglering. Myndighetens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2011:9) om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete ställer redan i dag krav på att verksamheterna har ett systematiskt kvalitetsarbete för personalens behov av vidareutbildning. Jordbruksverket avstyrker förslaget att ha föreskrifter om fortbildning och ifrågasätter vad dessa i så fall skulle innehålla. Verket ser det som både svårt och olämpligt att i detalj reglera hur veterinärer ska upprätthålla sin kompetens. Jordbruksverket ser också svårigheter med att kontrollera efterlevnaden av sådana föreskriftskrav. Skälen för regeringens bedömning Direktivets bestämmelse om fortbildning Enligt artikel 22 b i direktivet ska medlemsstaterna, i enlighet med varje medlemsstats specifika förfaranden, genom att uppmuntra fortbildning, säkerställa att yrkesutövare som omfattas av direktivets bestämmelser om automatiskt erkännande på grundval av samordnade minimikrav för utbildning kan uppdatera sina kunskaper, färdigheter och kompetenser så att yrkesinsatsen bibehålls på säker och effektiv nivå och för att hålla sig à jour med utvecklingen inom yrket. Artikeln gäller alltså yrkena läkare, specialistläkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, specialisttandläkare, barnmorska, apotekare, veterinär och arkitekt. Fortbildningsinsatserna bör omfatta tekniska, vetenskapliga, rättsliga och etiska framsteg inom respektive yrke (jfr skäl 15 i ändringsdirektivet). Artikel 22 b är ny och har inte någon motsvarighet i det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet. De åtgärder som vidtas ska enligt samma artikel anmälas till kommissionen senast den 18 januari 2016. Vidare ska medlemsländernas samordnare enligt artikel 56.4 d kontinuerligt utbyta information och bästa praxis för att optimera kompetensutvecklingen. Utredningens förslag Utredningen påpekar att det är ovidkommande för bedömningen av en yrkesutövares rätt att utöva yrket i vilken utsträckning yrkesutövaren faktiskt har uppdaterat sina kunskaper, färdigheter och kompetenser kontinuerligt efter fullgjord utbildning. Det är upp till medlemsländerna att, i enlighet med de specifika förfaranden som gäller i respektive land, säkerställa att det finns förutsättningar att fortbilda sig. Enligt utredningen är det inte tillräckligt för att uppfylla direktivets krav att överlämna till arbetsmarknadens parter att, i enlighet med den svenska modellen, närmare reglera krav på fortbildning i kollektivavtal tillämpliga för respektive yrkesgrupp. För att samtliga yrkesutövare ska omfattas oavsett verksamhetsform bör, enligt utredningen, dessutom Socialstyrelsen och Jordbruksverket bemyndigas att meddela föreskrifter som säkerställer att de berörda yrkesgrupperna kontinuerligt och på ett strukturerat sätt kan tillgodogöra sig bl.a. nya rön genom kompetensutveckling. Hälso- och sjukvårdspersonal För att få bedriva hälso- och sjukvård i Sverige finns övergripande krav på verksamheten på så sätt att det ska finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att god vård skall kunna ges (2 e § hälso- och sjukvårdslagen [1982:763]). Med god vård avses bl.a. att den är av god kvalitet och med en god hygienisk standard och att den tillgodoser patientens behov av trygghet i vården och behandlingen (2 a §). Därutöver anges i 31 § samma lag att kvaliteten i verksamheten systematiskt och fortlöpande ska utvecklas och säkras. Motsvarande reglering finns i 3, 4 a och 16 §§ tandvårdslagen (1985:125). I 3 kap. patientsäkerhetslagen finns bestämmelser om vårdgivares skyldighet att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete, vilket bl.a. innebär att planera, leda och kontrollera verksamheten på ett sätt som leder till att kravet på god vård i hälso- och sjukvårdslagen respektive tandvårdslagen upprätthålls (3 kap. 1 §). Enligt förarbetena innebär detta bl.a. att tillse att de som arbetar i verksamheten har rätt kompetens för sina arbetsuppgifter och att de i övrigt fullgör sina åligganden på ett korrekt sätt. I detta ligger också ett ansvar för att se till att eventuella brister i kunskap eller kompetens hos personalen åtgärdas genom lämplig fortbildning (prop. 2009/10:210 s. 90). Enligt 6 kap. 1 § patientsäkerhetslagen ska hälso- och sjukvårdspersonalen utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Patienter ska ges sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som uppfyller dessa krav. Av 2 § samma kapitel följer att den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen själv bär ansvaret för hur han eller hon fullgör sina arbetsuppgifter, vilket dock inte innebär någon inskränkning i vårdgivarens ansvar enligt lagen eller annan författning. Enligt 4 § är hälso- och sjukvårdspersonalen skyldig att bidra till att hög patientsäkerhet upprätthålls. Personalen ska i detta syfte till vårdgivaren rapportera risker för vårdskador samt händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en vårdskada. Socialstyrelsen har meddelat föreskrifter och allmänna råd om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete (SOSFS 2011:9). Enligt 3 kap. 1 § ska vårdgivaren ansvara för att det finns ett ledningssystem för verksamheten, vilket ska användas för att systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra verksamhetens kvalitet. Med kvalitet avses enligt 2 kap. 1 § att en verksamhet uppfyller de krav och mål som gäller för verksamheten enligt lagar och andra föreskrifter om bl.a. hälso- och sjukvård och beslut som har meddelats med stöd av sådana föreskrifter. Av föreskrifterna följer bl.a. att vårdgivaren med stöd av ledningssystemet ska planera, leda, kontrollera, följa upp, utvärdera och förbättra verksamheten samt på olika sätt systematiskt och fortlöpande utveckla och säkra verksamhetens kvalitet. Av Socialstyrelsens handbok för tillämpningen av SOSFS 2011:9 framgår att för att den som bedriver verksamheten ska kunna utveckla och säkra kvaliteten behöver denne planera för personalförsörjning och kompetensutveckling. Enligt 3 § Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 2009:9) om detaljhandel vid öppenvårdsapotek ska öppenvårdsapotek ha personal som till antal och kompetens säkerställer en god kvalitet och säkerhet vid bedrivandet av verksamheten. I 26 § anges att apotekets egenkontrollprogram bl.a. ska innehålla kompetensutvecklingsplaner för personalen. Patientsäkerhetslagen innehåller även bestämmelser som möjliggör för tillsynsmyndigheten att vidta åtgärder både mot vårdgivare som inte fullgör sin skyldighet att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete och mot hälso- och sjukvårdspersonal som exempelvis visat sig oskickliga i sin yrkesutövning. Veterinärer I 2 kap. 1 § 1 lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård föreskrivs att den som tillhör djurhälsopersonalen, där veterinärer ingår, ska fullgöra sina arbetsuppgifter i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta innebär att den som tillhör djurhälsopersonalen ska beakta både det vetenskapliga underlaget och den kliniska erfarenheten av metoden i fråga. För att kunna fullgöra skyldigheten krävs bl.a. att yrkesutövaren fortlöpande upprätthåller och kompletterar sina kunskaper och färdigheter genom exempelvis fortbildning (se prop. 2008/09:94 s. 59). Det finns också i 2 kap. 2 § lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård en skyldighet för djurhälsopersonal att enbart få fullgöra uppgifter som han eller hon har kompetens för. Med kompetens avses både formell kompetens, som följer av den yrkesverksammes utbildning, och reell kompetens, dvs. kunskap för att i praktiken kunna utföra en arbetsuppgift (se prop. 2008/09:94 s. 59 f.). Genom 2 kap. 5 § 2 lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och 2 kap. 2 § 2 förordningen (2009:1386) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård bemyndigas också Jordbruksverket att meddela föreskrifter om de övriga skyldigheter för djurhälsopersonal som behövs för en god och säker vård. I nämnda lag finns bestämmelser som ger tillsynsmyndigheten rätt att meddela förelägganden mot yrkesutövare som inte fullgör sina skyldigheter enligt lagen och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Yrkesutövaren kan också i vissa fall åläggas disciplinpåföljd. Regeringens överväganden Enligt regeringens mening är det viktigt, inte minst ur patientsäkerhetssynpunkt, att hälso- och sjukvårdspersonalen kontinuerligt uppdaterar sin kompetens och håller sig à jour med utvecklingen inom sitt yrke. På hälso- och sjukvårdsområdet finns det ett omfattande regelverk som innebär att vårdgivare och arbetsgivare ska utveckla och säkra kvaliteten i verksamheten. Att möjliggöra för personalen att fortbilda sig är en självklar del i detta arbete. Även yrkesutövaren har ett ansvar för att upprätthålla sin kompetens och följa med utvecklingen inom yrket. Kompetensutveckling kan ske både genom utbildning och kurser och genom lärande i det dagliga arbetet. Det finns också bestämmelser som innebär en skyldighet för djurhälsopersonal att kontinuerligt upprätthålla sin kompetens. Liksom personalen inom humansjukvården kan veterinärer fortbilda sig på många olika sätt, t.ex. genom att på egen hand ta del av nya forskningresultat, och inte enbart genom deltagande i organiserad utbildning. Direktivet kräver att medlemsstaterna uppmuntrar fortbildning och på så sätt säkerställer att berörda yrkesutövare kan uppdatera sina kunskaper, färdigheter och kompetenser. Regeringen instämmer dock i Socialstyrelsens och Jordbruksverkets bedömning att det inte är nödvändigt, och heller inte lämpligt, med ytterligare och mer detaljerad reglering av krav på fortbildning. Det väsentliga är att den yrkesverksamme faktiskt kan uppdatera sina kunskaper, färdigheter och kompetenser, inte hur detta sker. Regeringen gör därmed bedömningen att både berörd hälso- och sjukvårdspersonal och veterinärer redan i dag har möjlighet till fortbildning i den omfattning som krävs för att de ska kunna hålla sig à jour med utvecklingen inom sitt yrke. Några ytterligare åtgärder i syfte att uppmuntra fortbildning är därför inte nödvändiga för att kraven i artikel 22 b ska anses uppfyllda. Artikel 22 b gäller även det i Sverige oreglerade yrket arkitekt. Regeringen delar utredningens bedömning att det, mot bakgrund av att yrket som sådant är oreglerat, inte finns skäl för en reglering av arkitekternas fortbildning. 13 Kunskaper i svenska språket Regeringens förslag: I den nya lagen ska det anges att yrkesutövarens kunskaper i svenska språket, vid bedömningen av om en yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas, endast får beaktas om kunskaperna utgör en del av yrkeskvalifikationerna. Kunskaper i svenska språket som inte utgör en del av yrkeskvalifikationerna får, om inte annat särskilt föreskrivs i de författningar där utövandet av yrket regleras, endast kontrolleras om det i det enskilda fallet finns allvarliga och konkreta tvivel om att en yrkesutövare har de kunskaper i svenska språket som är nödvändiga för yrket. En sådan kontroll får utföras först efter det att yrkeskvalifikationerna har erkänts. Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen uttrycker rekvisitet för när en kontroll av språkkunskaper får genomföras något annorlunda jämfört med lydelsen i direktivet. Regeringen föreslår dock att rekvisitet i lagen formuleras på samma sätt som i direktivet. Av utredningens lagförslag framgår inte att vad som anges i lagen om språkkontroller gäller om inte annat föreskrivs. Däremot innehåller utredningens förslag ett bemyndigande att meddela föreskrifter om språkkontroller. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Detta gäller bl.a. Fastighetsmäklarinspektionen, Malmö högskola, Arbetsförmedlingen, Stockholms läns landsting, Privattandläkarna, Svenska audionomföreningen, Naturvetarna, Förbundet Sveriges arbetsterapeuter, SRAT, Sveriges Tandläkarförbund, Institutet för språk och folkminnen, Sveriges läkarförbund, Vårdförbundet och Sveriges ingenjörer. Kammarrätten i Sundsvall och Kommerskollegium ifrågasätter om rekvisitet "av särskild anledning i det enskilda fallet" inte är mer långtgående än direktivets rekvisit enligt vilket språkkontroller får utföras om "det finns allvarliga och konkreta tvivel". Socialstyrelsen påtalar att det med nuvarande reglering ställs olika språkkrav beroende på utbildningsland. Myndigheten anser att det utifrån ett patientsäkerhetsperspektiv saknas skäl för detta och efterfrågar därför följdändringar i 4 kap. patientsäkerhetslagen. Malmö högskola, Svensk sjuksköterskeförening och Sveriges läkarförbund framför liknande synpunkter. Länsstyrelsen i Stockholms län, Statens skolverk, Sveriges lantbruksuniversitet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och Sveriges lärarförbund är kritiska till att endast yrken inom hälso- och sjukvården ansetts ha behov av mer regelmässiga språktester. Mäklarförbundet, Svenska audionomföreningen och Sveriges trafikskolors riksförbund lyfter vikten av goda språkkunskaper hos respektive yrkesgrupp. Linköpings universitet är tveksamt till att prövningen av yrkeskvalifikationer ska ske separat från övriga krav, dvs. att kontroll av språkkunskaper endast får göras vid befogad misstanke om att sådana saknas. Högskolan i Dalarna anser att de formuleringar utredningen föreslår ska finnas i den nya lagen är svåra att tillämpa och Karolinska institutet efterlyser en tydligare beskrivning av hur kontroll av tillräckliga språkkunskaper är tänkt att utföras. Sveriges apoteksförening, Sveriges läkarförbund och Vårdförbundet lyfter frågor om arbetsgivarens möjligheter till och ansvar för bedömning av språkkunskaper. Institutet för språk och folkminnen efterlyser en uppföljning av språkkontroller och de krav som ställs. Skälen för regeringens förslag Direktivets bestämmelser I artikel 53 i yrkeskvalifikationsdirektivet anges att yrkesutövare som får sina yrkeskvalifikationer erkända ska ha nödvändiga språkkunskaper för att utöva yrkesverksamheten i den mottagande medlemsstaten. Vidare anges i vilka fall och när språkkunskaper får kontrolleras. Denna bestämmelse har förtydligats i flera avseenden genom ändringsdirektivet. Som anges i skäl 26 till ändringsdirektivet har det funnits ett behov av att klargöra de behöriga myndigheternas respektive arbetsgivarens roll i sammanhanget. Bland annat framgår av artikel 53.3 att sådana kontroller av språkkunskaperna som utförs eller övervakas av den behöriga myndigheten endast får förekomma avseende yrken som har konsekvenser för patientsäkerheten. För andra yrken krävs att det finns allvarliga och konkreta tvivel om huruvida yrkesutövarens språkkunskaper är tillräckliga för att en kontroll ska få genomföras. Vidare förtydligas i samma punkt att kontroller av språkkunskaper bara får ske efter det att ett europeiskt yrkeskort har utfärdats eller efter det att yrkeskvalifikationerna har erkänts. I skäl 26 till ändringsdirektivet anges dock att det är särskilt viktigt för yrken med konsekvenser för patientsäkerheten att språktester görs innan yrkesutövaren börjat utöva yrket i den mottagande medlemsstaten. Vidare anges i artikel 53.4 att alla kontroller av språkkunskaper ska stå i proportion till den verksamhet som ska utövas samt att den berörda yrkesutövaren ska ha rätt att överklaga sådana kontroller enligt nationell lagstiftning. Den svenska regleringen och tillämpningen i dag Bestämmelsen om att yrkesutövare som får sina yrkeskvalifikationer erkända ska ha nödvändiga språkkunskaper finns i sektorsförfattningar som genomför det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet. Förutsättningarna för att den behöriga myndigheten ska få genomföra språkkontroller och när sådana får ske angavs emellertid inte i det ursprungliga direktivet och har följaktligen inte heller reglerats i svensk rätt. De ändringar avseende språkkunskaper som har införts i yrkeskvalifikationsdirektivet klargör att nationella krav på språkkunskaper inte får påverka rätten till erkännande av yrkeskvalifikationer. Detta innebär bl.a. att en språkkontroll inte får ske under pågående handläggning av ett ärende om erkännande av yrkeskvalifikationer, utan först efter det att beslut om erkännande har fattats (se avsnitt 10). Utredningen har konstaterat att myndigheterna har gjort olika tolkningar av det ursprungliga direktivet i fråga om innebörden av språkkravet. Som exempel kan nämnas att Socialstyrelsen har funnit att yrkesutövarens språkkunskaper inte alls ska beaktas av myndigheten i ett legitimationsärende, vilket innebär att det överlämnas till den potentiella arbetsgivaren att kontrollera och bedöma om kunskaperna är tillräckliga för utövandet av yrket. Det finns även exempel på det motsatta, nämligen att ett intyg som tillstyrker tillräckliga språkkunskaper är avgörande för att den sökandes yrkeskvalifikationer ska prövas av Skolverket. Tydliggörande av när i processen språkkontroll får göras Ändringsdirektivets förtydligande om att en eventuell språkkontroll inte får göras förrän efter det att yrkeskvalifikationen har erkänts innebär enligt regeringens mening att bristande språkkunskaper hos yrkesutövaren inte befriar den behöriga myndigheten från att först pröva yrkesutövarens ansökan om erkännande och då göra en bedömning av yrkeskvalifikationerna i sig. Som beskrivs i avsnitt 10 innebär regeringens förslag att förfarandet för prövningen av en ansökan om rätt att utöva ett reglerat yrke delas upp i två eller tre steg. I det första steget ska det prövas om yrkesutövarens yrkeskvalifikationer är tillräckliga, och därmed ger sökanden samma rätt att utöva yrket som om yrkeskvalifikationerna hade förvärvats här i landet. Denna prövning avslutas med ett beslut rörande erkännande av yrkeskvalifikationerna. I ett andra steg får den behöriga myndigheten, om det i det enskilda fallet finns allvarliga och konkreta tvivel om att yrkesutövaren har för yrket nödvändiga språkkunskaper, besluta att kontrollera dessa kunskaper. Först därefter, i ett tredje steg, ska den behöriga myndigheten ta ställning till om i förekommande fall övriga villkor för beviljande av behörighet att utöva yrket är uppfyllda. Genom att på detta sätt dela upp förfarandet i flera steg skapas alltså en sådan öppning som nu saknas, där myndigheten kan genomföra språkkontroller i enlighet med direktivets bestämmelser. Regeringen föreslår, mot denna bakgrund, att det införs en bestämmelse i den nya lagen om att språkkontroller får utföras först efter det att yrkeskvalifikationerna har erkänts. Detta innebär att även om det i sektorsförfattning ställs krav på språkkunskaper för att tillträde till ett visst yrke ska beviljas, får sökandens brister i detta avseende inte beaktas vid prövningen av om yrkeskvalifikationerna ska erkännas. Språkkunskaper som utgör yrkeskvalifikationer I vissa fall kan dock språkkunskaper utgöra yrkeskvalifikationer, dvs. kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer, ett kompetensbevis eller yrkeserfarenhet. Som exempel på yrken där språkkunskaperna utgör en yrkeskvalifikation kan nämnas tolkar och lärare i ämnet svenska. I sådana fall bör språkkunskaperna kontrolleras inom ramen för den prövning som görs vid erkännande av yrkeskvalifikationer. Även detta bör framgå av den nya lagen. Bland annat för att tillmötesgå Högskolan i Dalarnas synpunkt om att utredningens formuleringar som rör språk skulle bli svår att tillämpa, föreslår regeringen att möjligheten att kontrollera språkkunskaper som utgör yrkeskvalifikationer uttrycks något annorlunda än utredningen föreslagit. Med detta avses dock inte någon förändring i sak. Språkkontroll vid allvarliga och konkreta tvivel om språkkunskaper När det gäller rekvisitet för när en språkkontroll får genomföras ska, enligt utredningens förslag, direktivets rekvisit "allvarliga och konkreta tvivel om att yrkesutövaren har tillräckliga språkkunskaper" bytas ut mot "av särskild anledning i enskilda fallet kan antas" då detta bättre överensstämmer med det svenska författningsspråket. En sådan anpassning till det svenska författningsspråket får inte medföra att bestämmelsen får en vidare innebörd än vad som följer av direktivet. Regeringen delar alltså de synpunkter som framförts av Kammarrätten i Sundsvall och Kommerskollegium i detta avseende och samma rekvisit som anges i direktivet bör därför användas i lagen. Den omständigheten att yrkesutövare enligt direktivet ska ha "nödvändiga" språkkunskaper för att utöva yrkesverksamhet, innebär att de bestämmelser om språkkunskaper som återfinns i vissa sektorsförfattningar rörande reglerade yrken inte får tolkas och tillämpas på ett sätt som innebär att högre krav ställs än vad som är faktiskt är nödvändigt. Sådana krav på språkkunskaper ska alltså vara anpassade och proportionerliga i förhållande till det faktiska behov av sådana kunskaper som föreligger inom respektive yrke. Av den nya lagens bestämmelse om språkkontroll bör det också framgå att de allvarliga och konkreta tvivlen ska avse nödvändiga språkkunskaper. Därmed får även direktivets nya bestämmelse om att alla kontroller av språkkunskaper ska stå i proportion till den verksamhet som ska utövas anses genomförd. Eftersom olika krav på språkkunskaper gäller för olika yrken är det svårt att uttala sig generellt om vilka faktiska omständigheter som kan medföra att allvarliga och konkreta tvivel inte kan anses föreligga. I vissa fall kan det vara tillräckligt om den sökande har varit bosatt i Sverige under en viss tid för att det inte ska föreligga sådana tvivel, i andra att han eller hon har genomfört en anpassningsperiod eller klarat ett lämplighetsprov skrivet på svenska. Språkkontroller för yrken som rör patientsäkerhet Som framgår ovan får enligt huvudregeln språkkontroller endast utföras om det finns allvarliga och konkreta tvivel på språkkunskaper i det enskilda fallet. Direktivet ger emellertid medlemsstaterna en möjlighet att införa regelmässiga språkkontroller, dvs. kontroller även i fall då det inte föreligger allvarliga och konkreta tvivel, avseende yrken som har konsekvenser för patientsäkerheten. Regeringen anser att det finns skäl som talar för att Sverige ska använda sig av denna möjlighet och överväger frågan. Eftersom sådana språkkontroller inte får införas för samtliga yrken utan bara för yrken inom en viss sektor bör kontrollerna inte regleras i den nya generella lagen. Ett sådant eventuellt undantag från huvudregeln om kontroll vid allvarliga och konkreta tvivel på kunskaper i det svenska språket bör i stället regleras genom föreskrifter i sektorslagstiftningen som antas med stöd av bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet (se avsnitt 5). Lagrådet har påtalat att den föreslagna regleringen om språkkontroller i lagen, dvs. att kunskaper i svenska språket som inte utgör en del av en yrkeskvalifikation får kontrolleras om det i det enskilda fallet finns allvarliga och konkreta tvivel om att en yrkesutövare har de kunskaper som är nödvändiga för yrket, ger intryck av att vara uttömmande. Lagrådet påpekar dock att det av författningskommentaren framgår att det i fråga om vissa yrken får utföras språkkontroller i vissa andra fall och att föreskrifter om sådana språkkontroller kan införas med stöd av bemyndigandet i lagen. Lagrådet anser att detta är ett exempel på att den föreslagna författningsstrukturen inte bara blir svåröverskådlig utan också missvisande och motsägelsefull. Regeringen har förståelse för Lagrådets synpunkt och föreslår därför att det anges i lagen att bestämmelsen om kontroll av kunskaper i svenska språket som inte utgör en del av yrkeskvalifikationerna gäller om inte annat särskilt föreskrivs i de författningar där utövandet av yrket regleras. När det gäller Socialstyrelsens synpunkt om att det inte bör göras åtskillnad på utbildningsland när det gäller krav på språkkunskaper vill regeringen tydliggöra att den nya lagen avser erkännande av yrkeskvalifikationer enligt de ramar som yrkeskvalifikationsdirektivet ger. Krav på språkkunskaper för personer från andra länder behandlas därför inte i detta sammanhang. Det kan understrykas att yrkeskvalifikationsdirektivet inte hindrar att medlemsländerna ställer samma krav på språkkunskaper oavsett var yrkeskvalifikationerna är förvärvade. Är det möjligt att införa ytterligare språkkontroller? Flera remissinstanser har uttryckt önskemål om att även andra yrken, utöver de som har konsekvenser för patientsäkerheten, ska omfattas av krav på regelmässiga språkkontroller, dvs. kontroller även i fall då det inte föreligger allvarliga och konkreta tvivel om att en yrkesutövare har för yrket nödvändiga språkkunskaper. Regeringen kan dock konstatera att det av direktivet klart framgår att sådana regelmässiga kontroller endast får införas för yrken med konsekvenser för patientsäkerheten. För övriga yrken ska beslut om kontroll av språkkunskaper fattas i enskilda fall. Det finns därför inte möjlighet att tillmötesgå dessa synpunkter i den nya lagen. Regeringen bedömer dock att för yrken där det ändå ställs höga krav på kunskaper i svenska är den praktiska effekten av att detta inte behandlas i den nya lagen begränsad. För exempelvis läraryrket kan det för många lärarkategorier finnas skäl för Statens skolverk att överväga höga krav på kunskaper i svenska, eftersom det får anses nödvändigt för att eleverna ska kunna tillgodogöra sig undervisningen. För yrken där det endast är nödvändigt med grundläggande kunskaper i svenska torde det däremot vara enklare för den sökande att visa att han eller hon uppfyller kravet. Vidare bör det noteras att om närmare kunskaper i svenska inte alls krävs för utövande av vissa reglerade yrken saknar den nya lagens bestämmelse praktisk relevans för dessa. Slutligen bör det understrykas att, som framgår av avsnitt 10 ger inte direktivet och inte heller den föreslagna lagen några rättigheter i fråga om att bli anställd. Med utgångspunkt i de eventuella krav på språkkunskaper som finns i författning finns givetvis en möjlighet för arbetsgivaren att bedöma vilka språkkunskaper en specifik tjänst kräver. Detta innebär att även om den behöriga myndigheten har erkänt yrkeskvalifikationerna och funnit att yrkesutövaren uppfyller språkkravet och andra eventuella krav, är det upp till arbetsgivaren att avgöra om person i fråga ska anställas. Överklagande Som anges ovan framgår det av artikel 53.4 i direktivet att beslut om att språkkontroll ska ske ska kunna överklagas. Eftersom detta får anses vara ett beslut som går yrkesutövaren emot kommer beslutet att omfattas av den möjlighet till överklagande som föreslås gälla för samtliga beslut enligt den nya lagen som går den enskilde emot (se avsnitt 18). 14 Yrkespraktik Regeringens förslag: I den nya lagen ska det anges att om den som har förvärvat yrkeskvalifikationer i Sverige vill utöva ett reglerat yrke här i landet som kräver viss yrkespraktik, ska yrkespraktik gjord i en annan stat inom EES eller i Schweiz erkännas i Sverige om de förutsättningar om yrkespraktik är uppfyllda som anges i de författningar där yrket regleras. Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterar förslaget tillstyrker det. Socialstyrelsen konstaterar att förslaget för hälso- och sjukvårdsyrkena framför allt rör allmäntjänstgöring för läkare (AT), praktisk tjänstgöring som psykolog (PTP) och praktisk tjänstgöring för naprapater och kiropraktorer. Även SRAT lyfter fram kiropraktorer som ett exempel. Skälen för regeringens förslag Bestämmelser i direktivet Bestämmelser om erkännande av yrkespraktik finns i artikel 55a i direktivet. Bestämmelserna anger att om det för tillträde till ett reglerat yrke i ursprungsmedlemsstaten krävs en avslutad yrkespraktik ska ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet, vid behandling av en ansökan om tillstånd att få utöva det reglerade yrket, erkänna den yrkespraktik som förvärvats i en annan stat. De behöriga myndigheterna ska offentliggöra riktlinjer för hur den yrkespraktik som förvärvas i en annan medlemsstat ska organiseras och erkännas. En förutsättning för att yrkespraktiken sedan ska erkännas är att den är i enlighet med dessa riktlinjer. Medlemsstaterna får i nationell lagstiftning fastställa en rimlig begränsning på den del av yrkespraktiken som kan förvärvas utomlands. Syftet med bestämmelsen är enligt skäl 27 till ändringsdirektivet att underlätta rörligheten för unga nyutexaminerade. Om en nyutexaminerad person avslutar en yrkespraktik i en annan medlemsstat än den stat där utbildningen har ägt rum bör praktiken i fråga erkännas när den nyutexaminerade ansöker om tillträde till ett reglerat yrke i ursprungsmedlemsstaten. När det gäller yrkespraktik som förvärvats i tredjeland ska sådan praktik beaktas enligt skäl 27 och artikel 55a. Erkännande av yrkespraktik Skyldigheten att erkänna yrkespraktik gäller yrken där det förutom krav på viss examen även krävs yrkespraktik för att få utöva yrket, men då praktiken har utförts i en annan medlemsstat. För svenskt vidkommande innebär det att personer med svenska yrkeskvalifikationer, som har gjort yrkespraktik i en annan stat inom EES eller i Schweiz ska ges rätt att få yrkespraktiken erkänd här i landet. Till skillnad från bestämmelserna om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer, träffar bestämmelsen alltså inte yrkesutövare med yrkeskvalifikationer från en annan stat inom EES eller Schweiz som vill utöva ett yrke i Sverige, utan personer med svenska yrkeskvalifikationer. Som exempel på yrken där erkännande av utländsk yrkespraktik kan bli aktuell i Sverige kan nämnas läkarnas allmäntjänstgöring och yrkespraktik i fråga om de yrken som bl.a. Socialstyrelsen tar upp i sitt remissvar. En svensk student som fullgör en sådan yrkespraktik i ett annat land inom EES eller i Schweiz ska alltså kunna tillgodoräkna sig praktiken om och när denne återvänder till Sverige för att utöva yrket här, förutsatt att yrkespraktiken följer vad som i direktivet benämns som offentliggjorda riktlinjer. För svenskt vidkommande får detta anses omfatta förutsättningar som anges i författningar som t.ex. myndighetsföreskrifter. Erkännande av yrkespraktik kommer endast att aktualiseras för ett begränsat antal yrken och bland dessa yrken kommer kraven på hur yrkespraktiken ska vara utformad att variera. Regeringen anser därför att de förutsättningar som yrkespraktiken ska uppfylla bör anges i sektorsspecifika författningar och inte i den generella lagen eller förordningen. När det gäller yrkespraktik förvärvad i tredjeland är formuleringen i artikel 55a annorlunda jämfört med praktik förvärvad i en annan medlemsstat. Yrkespraktik förvärvad i en annan medlemsstat ska erkännas medan praktik förvärvad i tredjeland ska beaktas. Utredningen har endast lämnat förslag när det gäller erkännande av yrkespraktik förvärvad i en annan medlemsstat och följaktligen gjort bedömningen att den i direktivet valda formuleringen när det gäller yrkespraktik förvärvad i tredjeland indikerar att detta inte är något medlemsstaterna är skyldiga att genomföra i nationell rätt. Regeringen delar denna bedömning, vilken också är i linje med inriktningen i yrkeskvalifikationsdirektivet generellt. 15 Europeiskt yrkeskort Regeringens förslag: I den nya lagen ska det anges att den som är lagligen etablerad i Sverige och som vill utöva ett yrke som är reglerat i någon annan stat inom EES eller i Schweiz har rätt att ansöka om ett europeiskt yrkeskort. Rätten att ansöka om yrkeskort ska även gälla den som inte är lagligen etablerad i någon stat inom EES eller i Schweiz, men har förvärvat sina yrkeskvalifikationer i Sverige. Möjligheten att ansöka om yrkeskort ska gälla under förutsättning att Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter som rör yrket. I den nya lagen ska även anges att ett europeiskt yrkeskort ska utfärdas i de fall som anges i föreskrifter som meddelas i anslutning till lagen. Utredningens förslag: Överensstämmer i sak med regeringens förslag. Utredningen föreslår även att lagen ska innehålla ett antal bestämmelser som rör uppgifter för myndigheterna med anledning av yrkeskortet. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inget att invända. Kommerskollegium, Högskolan i Kristianstad, Mäklarsamfundet, Svenska Barnmorskeförbundet, Sveriges apoteksförening, Tjänstemännens centralorganisation och Sveriges farmaceuter är positiva till införandet av det europeiska yrkeskortet. Djurbranschens yrkesnämnd, Naturvetarna, Sveriges tandläkarförbund och Sveriges ingenjörer befarar att utfärdandet av yrkeskortet medför en administrativ börda. Skälen för regeringens förslag Vad är ett europeiskt yrkeskort? Det europeiska yrkeskortet är en nyhet på området som införs genom ändringsdirektivet. De nya bestämmelserna finns i artikel 4a-4e i yrkeskvalifikationsdirektivet. Yrkeskortet är ett elektroniskt bevis som styrker att innehavaren antingen uppfyller alla villkor för att tillfälligt tillhandahålla tjänster i en mottagande medlemsstat, eller att innehavarens yrkeskvalifikationer erkänts för etablering i en mottagande medlemsstat. Möjligheten att ansöka om yrkeskort är ett alternativt sätt för enskilda att få sina yrkeskvalifikationer erkända i ett annat land. Ett giltigt yrkeskort har samma verkan som ett erkännande av yrkeskvalifikationer enligt sedvanlig ordning. Ansökan om yrkeskort Till skillnad från den sedvanliga erkännandeprocessen sker ansökan om yrkeskort som regel till den yrkesverksammes etableringsstat som kontrollerar i vad mån ansökan är komplett och att intygen är äkta. Myndigheten i den mottagande staten förutsätts som regel förlita sig på ursprungsstatens kontroll av de aktuella dokumenten. Den enskilde kan även antas ha lättare att kommunicera med sin ursprungsstats myndighet än med en myndighet i ett annat land. Ansökan om yrkeskort görs antingen för tillfälligt tillhandahållande av tjänster eller för etablering i en annan medlemsstat. Olika förfaranden gäller beroende på om den yrkesverksamme avser att tillfälligt utöva yrkesverksamhet i en annan medlemsstat eller etablera sig. Kriterier för att införa yrkeskortet för en yrkesgrupp Enligt artikel 4a.7 andra stycket i direktivet ska de yrkesgrupper för vilka yrkeskort kan införas uppfylla följande kriterier. Det ska finnas betydande rörlighet eller potential för betydande rörlighet för yrket i fråga. De berörda aktörerna ska ha uttryckt tillräckligt intresse. Det yrke eller den utbildning som utformats för ett visst yrke ska vara reglerat i ett stort antal medlemsstater. Kommissionen har utifrån ovanstående kriterier föreslagit att yrkeskortet införs för ett antal yrkesgrupper. Det har resulterat i antagandet av en genomförandeakt som fastslår att yrkena sjuksköterska, apotekare, fysioterapeut/sjukgymnast, bergsguide och fastighetsmäklare kommer att omfattas av yrkeskortet i ett första skede. Reglering av yrkeskort De huvudsakliga principerna för det europeiska yrkeskortet har slagits fast genom ändringsdirektivet. Trots att ett antal remissinstanser är negativa till införandet av yrkeskortet och befarar att förfarandet för yrkeskortet blir en administrativ börda är det alltså fråga om bestämmelser som behöver genomföras i svensk rätt. Som framgått ovan skiljer sig förfarandet för utfärdande av yrkeskort från den normala ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer på så sätt att ansökan om yrkeskort som regel ska göras i det land där yrkesutövaren är etablerad. Om personen i fråga inte är etablerad, t.ex. på grund av att han eller hon är nyutexaminerad eller arbetslös, ska ansökan om yrkeskort för etablering ske i det land där yrkeskvalifikationerna förvärvades. I de fall den sökande har förvärvat sina yrkeskvalifikationer i flera medlemsstater får han eller hon välja till vilken medlemsstat av dessa som ansökan om yrkeskort för etablering ska ställas. Om ansökan avser tillfälligt yrkesutövande ska dock ansökan alltid ske till det land i vilket den yrkesverksamme är etablerad. Ansökan ska alltså inte i något fall göras i den stat där yrkesutövaren avser att utöva yrket. För svenskt vidkommande innebär ovanstående att de som i svensk lagstiftning behöver ges rätt att ansöka om yrkeskort är personer som är etablerade i Sverige eller som har förvärvat yrkeskvalifikationer här i landet. Möjligheten att ansöka om yrkeskort även i andra stater där yrkeskvalifikationer har förvärvats är inte en fråga som kan regleras i svensk rätt, utan bör framgå av respektive stats genomförande av direktivet. Det har, som nämnts ovan, genom en genomförandeakt fastslagits att fem yrken kommer att omfattas av yrkeskortet i ett första skede. Det är sannolikt att även fler yrken på sikt kommer att omfattas av yrkeskortet. Liksom övriga rättigheter som direktivet ger yrkesutövare, bör rätten att ansöka om yrkeskort i Sverige framgå av den nya generella lagen om yrkeskvalifikationer. Eftersom möjligheten att ansöka om yrkeskort enligt direktivet förutsätter att kommissionen har antagit en genomförandeakt som omfattar yrket, bör också den rätt att ansöka om yrkeskort som anges i den nya lagen förutsätta att en genomförandeakt har antagits för yrket i fråga. Vidare bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer genom ett sådant bemyndigande som avses i avsnitt 5 få möjlighet att meddela ytterligare föreskrifter om europeiskt yrkeskort i enlighet med yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter som Europeiska kommissionen antar om yrkeskortet. Till skillnad från utredningen anser dock regeringen att bestämmelser som rör uppgifter för myndigheterna med anledning av yrkeskortet bör anges i förordning, detta eftersom myndighetsuppgifter normalt regleras på den normnivån och faller under regeringens restkompetens. Direktivet innehåller även andra bestämmelser som rör handläggning av ansökan om yrkeskort, bl.a. vilka uppgifter som ska lämnas av yrkesutövaren. Den antagna genomförandeakten reglerar även frågor som t.ex. vilka handlingar som den sökande ska tillhandahålla och när översatta och bestyrkta handlingar får begäras. Regeringens uppfattning är att dessa frågor är av sådan detaljkaraktär att de inte bör regleras på lagnivå, utan kan regleras med stöd av regeringens restkompetens och genom verkställighetsföreskrifter. Lagrådet har föreslagit att även rätten att få ett yrkeskort utfärdat i Sverige bör tas in i den nya lagen. Regeringen delar Lagrådets uppfattning. Eftersom förutsättningarna för att ett yrkeskort ska utfärdas här i landet är många och detaljerade anser regeringen att det räcker att i den nya lagen ange att ett europeiskt yrkeskort ska utfärdas i de fall som anges i föreskrifter som meddelas i anslutning till lagen. De närmare förutsättningarna bör lämpligen placeras i den nya horisontella förordningen. 16 Underrättelser om förbud eller begränsning av enskilds yrkesutövning (varning) Regeringens förslag: I patientsäkerhetslagen, skollagen och lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska det införas bestämmelser om att Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Lärarnas ansvarsnämnd och Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård ska besluta att underrätta myndigheter i stater inom EES och i Schweiz om nämnden eller en allmän förvaltningsdomstol fattar beslut som rör förbud eller begränsningar för en enskild att utöva viss yrkesverksamhet. Sådan underrättelse ska ske genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI). Beslut om underrättelse ska gälla omedelbart. Patientsäkerhetslagens bestämmelse om återkallelse av svensk legitimation på hälso- och sjukvårdens område till följd av att yrkesutövaren har förlorat sin utländska auktorisation ska upphävas. Regeringens bedömning: Det bör införas en skyldighet för de allmänna förvaltningsdomstolarna att underrätta Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Lärarnas ansvarsnämnd och Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård om domar och beslut som avser förbud eller begränsning av yrkesverksamhet inom nämndens ansvarsområde. Utredningens förslag: Överensstämmer delvis med regeringens förslag. Utredningen bedömer att prövotid inte omfattas av underrättelseskyldigheten. Vidare föreslår inte utredningen någon underrättelseskyldighet för de allmänna förvaltningsdomstolarna till nämnderna. Utredningen behandlar inte frågan om annan stats återkallelse av auktorisation avseende personal inom hälso- och sjukvården. Remissinstanserna: Linköpings universitet, Högskolan i Kristianstad, Stockholms läns landsting, Privattandläkarna, Sveriges Apoteksförening, Sveriges Kommuner och Landsting, Förbundet Sveriges arbetsterapeuter, SRAT och Sveriges läkarförbund är positiva till införandet av en varningsmekanism. Varken Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård eller Lärarnas ansvarsnämnd har några invändningar mot att respektive nämnd föreslås få uppgiften att skicka varningar avseende nämndens egna beslut. Även Socialstyrelsen och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) instämmer i utredningens förslag i detta avseende. Alla tre aktuella nämnder motsätter sig dock att respektive nämnd åläggs att skicka en underrättelse baserad på en dom från allmän förvaltningsdomstol. Socialstyrelsen ifrågasätter om bestämmelsen i 8 kap. 5 § patientsäkerhetslagen (2010:659) om återkallande av legitimation är förenlig med yrkeskvalifikationsdirektivet. Skälen för regeringens förslag och bedömning Direktivets bestämmelse om varningar om förbud eller begränsning att utöva ett yrke Genom ändringsdirektivet införs en ny varningsmekanism rörande beslut som begränsar eller förbjuder en yrkesutövares rätt att utöva yrket inom vissa sektorer. De yrken som omfattas av denna varningsmekanism enligt artikel 56a i direktivet är de yrken vars utbildningskrav har samordnats (förutom arkitektyrket), andra reglerade yrken med konsekvenser för patientsäkerheten och reglerade yrken som rör undervisning av barn, inklusive barnomsorg och förskoleverksamhet. En varning - dvs. en underrättelse om att ett beslut har fattats om att helt eller delvis, tillfälligt eller permanent, begränsa eller förbjuda en yrkesutövare att utöva viss yrkesverksamhet - ska skickas senast tre dagar efter det att beslutet har fattas. Varningen ska skickas till alla stater som omfattas av ändringsdirektivet. Artikeln innehåller mer detaljerade bestämmelser om förfarandet för varningsmekanismen, för vilka redogörs nedan. Beslut som kan utgöra grund för varning De beslut som kan ligga till grund för en varning rör, avseende yrken med konsekvens för patientsäkerheten, främst återkallelse av legitimation och begränsning eller indragning av förskrivningsrätt. Socialstyrelsen, Inspektionen för vård och omsorg (IVO) och Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) anser att även beslut om prövotid bör omfattas av varningsmekanismen. I samband med ikraftträdandet av patientsäkerhetslagen den 1 januari 2011 avskaffades de disciplinära åtgärderna varning och erinran inom hälso- och sjukvården. I stället finns bl.a. skyddsåtgärderna återkallelse av legitimation och prövotid att tillgå för yrkesutövare som visat sig vara oskickliga, gjort sig skyldiga till brott eller på annat sätt ansetts vara olämpliga att utöva yrket. Av propositionen Yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (prop. 1997/98:109) framgår att legitimationens huvudfunktion är att vara en garanti för att personalen har en viss kunskapsnivå och vissa personliga egenskaper och att utgöra en varudeklaration för personalens kvalifikationer. Vidare konstateras i samma proposition att prövotiden ska kunna bli aktuell om en yrkesutövare varit oskicklig vid utövningen av sitt yrke eller genom sitt förfarande på annat sätt visat sig olämplig för yrket. Förfarandet ska ha varit sådant att det gränsar till att uppfylla förutsättningarna för att legitimationen ska kunna återkallas. Enligt regeringens uppfattning är prövotiden således en åtgärd som har likheter med återkallelse av legitimation. Vidare kan prövotiden, som HSAN framhåller, t.ex. innehålla begränsningen att den yrkesverksamme ska utöva sin verksamhet under handledning. Mot denna bakgrund anser regeringen att varningsmekanismen även bör omfatta beslut om prövotid på hälso- och sjukvårdens område. Beträffande yrket veterinär gäller de beslut som bör bli föremål för varning beslut om återkallelse av legitimation eller annan behörighet eller begränsning av förskrivningsrätt. Även veterinärer kan, liksom yrkesverksamma inom hälso- och sjukvården, bli föremål för beslut om prövotid. Prövotiden innefattar emellertid inte samma begränsning i form av skyldighet att verka under handledning, varför regeringen gör bedömningen att beslut om prövotid för veterinärer inte ska utgöra grund för att skicka en varning. När det gäller yrken som rör undervisning av barn avser besluten återkallelse av legitimation. Det följer av artikel 56a i direktivet att skyldigheten att skicka en varning i fråga om ovan nämnda beslut även gäller beslut som rör yrkesutövare med enbart svenska kvalifikationer och även om de aldrig har utövat sitt yrke utanför Sverige. Ansvariga för att skicka varningar Som ovan beskrivits gäller varningsmekanismen reglerade yrken som rör patientsäkerheten, veterinäryrket och undervisning av barn. Mot bakgrund av att direktivet föreskriver att en varning ska skickas redan inom tre dagar från det att beslutet har fattats anser regeringen att ansvaret för att skicka varningarna bör läggas på de organ som fattar beslut om förbud eller begränsning av yrkesverksamhet. Alternativet att ålägga de behöriga myndigheterna för respektive yrke att ha detta ansvar, skulle enligt regeringens uppfattning skapa ett extra steg som riskerar att involvera fler myndigheter och försena varningarna. Eftersom det enligt 8 kap. 13 § patientsäkerhetslagen är HSAN som fattar beslut om t.ex. återkallelse av legitimation avseende yrken inom hälso- och sjukvården anser regeringen att HSAN ska ansvara för att skicka varningar för denna yrkesgrupp. Avseende veterinäryrket är det Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård som enligt 7 kap. 1 § lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård kan fatta de aktuella besluten. Denna nämnd bör därför ges ansvaret att skicka varningar avseende veterinärer. På motsvarande sätt bör Lärarnas ansvarsnämnd, som enligt 27 kap. 4 § skollagen (2010:800) kan fatta beslut om att dra in en lärares eller förskollärares legitimation, ansvara för att skicka varningar i fråga om dessa yrkesgrupper. Bestämmelser om ansvarsnämndernas skyldighet att varna andra stater bör lämpligen införas i de författningar som reglerar ansvarsnämndernas verksamhet, närmare bestämt i 9 kap. patientsäkerhetslagen, 7 kap. lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och 2 kap. skollagen. Myndighetsbeslut om varningar och möjlighet att överklaga varningar Artikel 56a.6 föreskriver att medlemsstaterna ska säkerställa att den yrkesverksamme har möjlighet att överklaga ett beslut om att skicka en varning till de övriga medlemsländerna. Åtgärden att varna andra länder behöver därför formaliseras i ett skriftligt beslut och kan inte ske inom ramen för myndighetens faktiska handlande. Av patientsäkerhetslagen, lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och skollagen bör det därför framgå att respektive nämnd är skyldig att fatta beslut om varning. Bestämmelser om överklagande av beslut finns redan i dag i 10 kap. 9 § patientsäkerhetslagen, 8 kap. 6 § lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och 28 kap. 4 § skollagen. Dessa bestämmelser är utformade så att de även kommer att omfatta de tillkommande besluten om varning. Några ytterligare författningsåtgärder behövs därför inte för att uppfylla direktivets krav på att besluten ska vara överklagbara. Ett beslut om att förbjuda eller begränsa yrkesutövningen, t.ex. genom att återkalla en legitimation, bör utformas så att det även innefattar ett beslut om att skicka en varning. Genom att den yrkesverksamme meddelas det aktuella beslutet i sak får denne även information om beslutet att skicka en varning. Enligt artikel 56a.2 ska en varning skickas senast tre dagar efter dagen för antagandet av beslutet om att begränsa utövandet av yrkesverksamheten. För att denna tidsfrist ska kunna hållas bör beslut om att skicka en varning kunna fattas av nämndens ordförande ensam. Tidsfristen och att ordförande kan fatta beslut ensam bör framgå av patientsäkerhetslagen lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och skollagen. För att tidsfristen ska kunna hållas kan inte heller resultatet av ett eventuellt överklagande av beslutet att skicka en varning inväntas. Beslut att skicka en varning bör därför gälla omedelbart. Även detta bör anges i patientsäkerhetslagen och lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. I 28 kap. 4 § skollagen anges redan i dag att beslut av Lärarnas ansvarsnämnd gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet. Någon ändring i den lagen behövs därför inte. Domstolsbeslut som medför att varning ska skickas I fall när en nämnd har beslutat att inte begränsa eller förbjuda utövande av yrket, dvs. har beslutat att avslå en anmälan, kan beslutet överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Domstolens prövning av ett sådant överklagande kan resultera i ett interimistiskt beslut eller en dom om att utövande av yrket begränsas eller förbjuds. För att säkerställa att varningar skickas även i dessa fall finns olika lösningar. En lösning skulle kunna vara att ålägga den myndighet som är part i målet en skyldighet att varna andra länder. Denna lösning skulle dock medföra att varningsskyldigheten skulle spridas ut på flera olika organ. HSAN:s beslut kan enligt 10 kap. 11 § patientsäkerhetslagen överklagas av den enskilde själv och Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Av 8 kap. 7 § lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård framgår att ett beslut av Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård får överklagas av, utöver den enskilde som beslutet berör, Jordbruksverket och den länsstyrelse som varit yrkesutövarens motpart i nämnden om beslutet har gått länsstyrelsen emot. Beslut från Lärarnas ansvarsnämnd får dock enligt 28 kap. 4 § skollagen endast överklagas av den enskilde och av Skolinspektionen. Vidare finns bestämmelser om Justitieombudsmannens och Justitiekanslerns rätt att överklaga i 7 § lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän respektive i 7 § lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn. För att inte sprida ut ansvaret att skicka varningar på ett flertal olika organ i de fall när yrkesutövarens rätt att utöva yrket begränsas eller förbjuds efter överklagande till allmän förvaltningsdomstol föreslår utredningen att nämnderna ska ansvara för varningar även i dessa fall. HSAN, Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård och Lärarnas ansvarsnämnd är emellertid kritiska till utredningens förslag i detta avseende. Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård och Lärarnas ansvarsnämnd framhåller att de inte är part i målet hos den allmänna förvaltningsdomstolen och inte automatiskt får ta del av de aktuella domarna. Om regeringen skulle göra bedömningen att de aktuella nämnderna är bäst lämpade att ansvara för varningarna även i överklagandefallen föreslår Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård att domstolarna åläggs en skyldighet att tillse att domen kommer den aktuella nämnden till handa. Regeringen ser fördelar med att fördela ansvaret för att hantera varningsmekanismen på ett begränsat antal organ. Detta främjar en enhetlig och korrekt tillämpning av varningsfunktionen och förbättrar förutsättningarna för att den ovan beskrivna tredagarsfristen efterlevs. Vidare instämmer regeringen i utredningens bedömning att det skulle krävas omfattande åtgärder för att reglera varningsskyldigheten för alla som kan vara part i de aktuella målen. Mot denna bakgrund anser regeringen att de tre nämnderna bör ansvara för att skicka varningar även när yrkesutövarens rätt att utöva yrket begränsas eller förbjuds efter överklagande till allmän förvaltningsdomstol. Med beaktande av den extra administrativa börda det skulle innebära för de tre nämnderna att bevaka domstolarnas beslut och domar i de aktuella ärendena anser regeringen att det bör införas en skyldighet för de berörda domstolarna att utan dröjsmål underrätta HSAN, Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård och Lärarnas ansvarsnämnd om domar som avser förbud eller begränsning av yrkesverksamhet. Denna skyldighet bör framgå av förordning. Förbud eller begränsningar som upphör att gälla Av artikel 56a.5 i direktivet framgår att de behöriga myndigheterna i samtliga medlemsstater utan dröjsmål även ska underrättas när ett förbud eller en begränsning rörande yrkesutövningen upphör att gälla. En sådan underrättelse blir exempelvis aktuell i de fall då ett beslut eller en dom om återkallelse inhiberas, upphävs eller ändras efter överklagande till högre instans. Denna bestämmelse är av stor vikt för att systemet ska fungera och inte oriktigt peka ut enskilda som förhindrade att utöva sitt yrke. HSAN, Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård och Lärarnas ansvarsnämnd bör även ansvara för att underrätta behöriga myndigheter i andra stater inom EES och i Schweiz om att ett beslut eller en dom som begränsar eller förbjuder yrkesutövning har upphört att gälla. Underrättelseskyldigheten bör framgå av 9 kap. patientsäkerhetslagen, 2 kap. skollagen och 7 kap. lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Även i dessa fall bör det införas en skyldighet för den domstol som beslutat att upphäva begränsningen eller förbudet att utan dröjsmål underrätta den aktuella nämnden. Denna skyldighet bör framgå av förordning. Något krav på överklagbarhet av en sådan underrättelse anges inte i direktivet och behövs inte heller av andra skäl, eftersom underrättelsen sker till förmån för den enskilde. Den typen av underrättelse bör därför kunna ske inom ramen för myndighetens faktiska handlande och kräver således inte att ett formellt beslut fattas. Underrättelse genom IMI Av artikel 56a.2 i direktivet följer att varning ska ske genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI) och vilka uppgifter en varning ska innehålla. IMI är ett elektroniskt kommunikationsverktyg till vilka främst myndigheter inom EU är anslutna. De uppgifter som ska meddelas övriga medlemsstater ska begränsas till yrkesutövarens identitet, berört yrke, uppgifter om myndighet eller domstol som fattat beslutet att begränsa eller förbjuda vidare yrkesutövning, omfattningen av förbudet eller begränsningen och den period förbudet eller begränsningen gäller. Kommissionen har, i enlighet med artikel 56a.8 i en genomförandeakt närmare preciserat den praktiska hanteringen av varningsmekanismen, vem som kommer att ha tillgång till informationen i IMI och vilka funktioner som ska finnas i systemet. I de lagar som reglerar skyldigheten att varna bör anges att den ska fullgöras genom IMI. Med utgångspunkt i hur IMI fungerar sedan tidigare, utgår regeringen från att systemet kommer vara uppbyggt så att ovan nämnda uppgifter ska läggas in i systemet. Det är därför inte nödvändigt att i lag i detalj reglera vilka uppgifter som ska lämnas, utan det bör räcka att ange att underrättelse ska ske genom IMI. I artikel 56a.6 i direktivet anges även att det av varningen ska framgå om beslutet att skicka en varning är föremål för rättslig prövning. Det är dock svårt att se hur detta krav ska kunna uppfyllas i praktiken, då varningen ska skickas senast tre dagar efter beslutet att begränsa eller förbjuda yrkesutövningen. Det troligaste är att IMI-modulen, som kommer att tas fram av kommissionen, möjliggör för medlemsstaterna att göra en komplettering för det fall att beslutet att skicka varningen överklagas. Annan stats återkallelse av auktorisation avseende personal inom hälso- och sjukvården Socialstyrelsen ifrågasätter i sitt yttrande om bestämmelsen i 8 kap. 5 § patientsäkerhetslagen är förenlig med yrkeskvalifikationsdirektivet. Den aktuella bestämmelsen innebär att en svensk legitimation på hälso- och sjukvårdens område ska återkallas om en person, som fått sin legitimation i Sverige på grund av auktorisation i en annan stat inom EES eller Schweiz, har förlorat sin utländska auktorisation. Ett erkännande av yrkeskvalifikationerna innebär en rätt att utöva yrket på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet. Återkallelse av en legitimation bör enligt regeringens mening därför enbart kunna ske på de grunder som anges i 8 kap. 3 och 4 §§ patientsäkerhetslagen. Att en yrkesutövare förlorar sin utländska auktorisation, t.ex. enbart på grund av hög ålder, bör således inte leda till återkallelse även av den svenska legitimationen. I sammanhanget bör noteras att förseelser som en yrkesutövare begått utomlands kan påverka bedömningen vid en prövning av huruvida hans eller hennes svenska legitimation ska återkallas (prop. 1993/94:149 s. 60). Regeringen föreslår mot denna bakgrund att 8 kap. 5 § patientsäkerhetslagen ska upphävas. 17 Sekretess Regeringens förslag: Det ska införas en ny bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen om att sekretess ska gälla för en uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som hänför sig till ett ärende enligt den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen ska inte gälla beslut i ärendet. För uppgift i en allmän handling ska sekretessen gälla i högst femtio år. En upplysningsbestämmelse som anger att bestämmelser om sekretess för uppgifter som hänför sig till ärenden om erkännande av yrkeskvalifikationer finns i offentlighets- och sekretesslagen ska tas in i den nya lagen. Regeringens bedömning: Den tystnadsplikt som följer av den nya sekretessbestämmelsen ska inte ha företräde framför meddelarfriheten. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Endast Fastighetsmäklarinspektionen yttrar sig över förslaget. Fastighetsmäklarinspektionen tillstyrker förslaget men ifrågasätter varför sekretessen ska ha olika omfattning beroende på om en ansökan från en fastighetsmäklare hänför sig till ett ärende enligt den nya lagen eller tillståndsgivning enligt fastighetsmäklarlagen. Skälen för regeringens förslag och bedömning Direktivets bestämmelser För att en myndighet ska kunna pröva en ansökan om tillträde till ett reglerat yrke ska sökanden kunna visa upp att denne har de kvalifikationer som krävs. Om ansökan stödjer sig på utländska yrkeskvalifikationer kan medlemsstaterna, enligt artikel 50.1 första stycket i yrkeskvalifikationsdirektivet, begära att sökanden eller vissa organ i ursprungsmedlemsstaten ger in relevanta handlingar och intyg. Enligt artikel 50.1 tredje stycket ska sådana överlämnade uppgifter behandlas konfidentiellt. Denna sekretessbestämmelse omfattas inte av ändringsdirektivet, utan kvarstår oförändrad. Vidare anges i artikel 56.1 att de behöriga myndigheterna ska garantera konfidentiell behandling av de upplysningar som utväxlas inom ramen för det administrativa samarbete mellan behöriga myndigheter i medlemsstaterna som beskrivs i avsnitt 16. Även denna sekretessbestämmelse fanns med redan i det ursprungliga direktivet och har inte ändrats. Skyddet för uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden Handlingar som ges in till svenska myndigheter omfattas av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om handlingsoffentlighet. En förutsättning för att en myndighet ska kunna hemlighålla en sådan handling, eller delar av den, är att sekretess gäller för uppgifterna i handlingen enligt någon bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Betyg, examensbevis och intyg om yrkeserfarenhet har i Sverige inte ansetts innehålla sådana känsliga uppgifter som motiverar ett generellt avsteg från den grundlagsfästa offentlighetsprincipen. Yrkeskvalifikationsdirektivets krav på konfidentiell behandling av de handlingar som åberopas vid en ansökan om erkännande av yrkeskvalifikationer har heller inte tidigare föranlett några författningsåtgärder vid genomförandet av yrkeskvalifikationsdirektivet. Följaktligen har allmänheten i normalfallet rätt att ta del av de handlingar som ges in till en myndighet i samband med en ansökan om legitimation, auktorisation eller godkännande. Det finns dock vissa undantag. I 25 kap. 8 a § offentlighets- och sekretesslagen anges att sekretess gäller hos Socialstyrelsen i ärende om legitimation, särskilt förordnande att utöva yrke eller bevis om specialistkompetens enligt 4 kap. 10 § patientsäkerhetslagen (2010:659) för uppgift om sökandens hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det kan antas att denne eller någon närstående till denne lider betydande men om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller enligt 29 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen i ärende om prövning av någons lämplighet att ha taxiförarlegitimation enligt taxitrafiklagen (2012:211), körkort eller traktorkort. Liknande bestämmelser till skydd för uppgifter som sökandens hälsotillstånd och andra personliga förhållanden finns också rörande andra förfaranden för tillträde till viss yrkesverksamhet. I ärenden om godkännande av väktare gäller i stället sekretess enligt 30 kap. 21 § offentlighets- och sekretesslagen för uppgift om en enskilds personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne utsätts för våld eller lider annat allvarligt men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller inte i något av fallen för uppgifter i beslut. Behov av en ny sekretessbestämmelse Som framgår ovan gäller de befintliga sekretessbestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen som tar sikte på verksamhet rörande tillträde till reglerade yrken endast inom vissa sektorer och endast för uppgifter om hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Dessa bestämmelser är dessutom försedda med raka kvalificerade skaderekvisit, vilket innebär en mycket stark presumtion för offentlighet. Vidare är ingen av de generella bestämmelserna i lagens femte avdelning om sekretess till följd av internationella avtal tillämplig på förfaranden som rör tillträde till reglerade yrken. För att fullt ut uppfylla det krav på sekretess för uppgifter som uppställs i artikel 50.1 behöver därför offentlighets- och sekretesslagen kompletteras med en ny sekretessbestämmelse. Fastighetsmäklarinspektionen har ifrågasatt det faktum att utredningens förslag leder till att sekretessen får olika omfattning beroende på om en ansökan från en fastighetsmäklare hänför sig till ett ärende enligt den nya lagen eller tillståndsgivning enligt fastighetsmäklarlagen, dvs. om fastighetsmäklaren har yrkeskvalifikationer som är förvärvade eller erkända i en annan stat inom EES eller i Schweiz eller har svenska yrkeskvalifikationer. I det senare fallet gäller 30 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), vars sekretess bl.a. gäller uppgifter om den sökandes affärs- och driftsförhållanden om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. I båda bestämmelserna är besluten undantagna från sekretessen. Beträffande andra handlingar som ingår i ett ärende om registrering som fastighetsmäklare är däremot övriga uppgifter om den sökandes ekonomiska och personliga förhållanden offentliga enligt denna paragraf. Regeringen kan konstatera att yrkeskvalifikationsdirektivets sekretessbestämmelser endast är tillämpliga vid ärenden där enskilda utnyttjat de rättigheter som direktivet föreskriver. När en yrkesutövare med svenska kvalifikationer ansöker om rätt att utöva ett reglerat yrke i Sverige är direktivet inte tillämpligt och därmed inte heller dess bestämmelser om sekretess. Det föreligger därför ingen skyldighet för Sverige att göra direktivets sekretessbestämmelser tillämpliga vid ärenden där den enskildes rätt till tillträde till det reglerade yrket inte härstammar från direktivet och lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. Regeringen har inte heller, inom ramen för genomförandet av yrkeskvalifikationsdirektivet, funnit anledning att överväga förändringar avseende de sekretessbestämmelser som i dag är tillämpliga för vissa av de yrken som reglerats. De nu gällande sekretessbestämmelserna kommer, för de delar dessa omfattar, att precis som tidigare, vara tillämpliga oavsett om ett ärende rör en enskild med svenska eller utländska kvalifikationer. Därutöver införs genom regeringens förslag en mer omfattande sekretess för vissa handlingar i ärenden som rör sökanden med utländska kvalifikationer. Sekretessens föremål De handlingar som får begäras in av den mottagande medlemsstatens behöriga myndighet i ett ärende enligt yrkeskvalifikationsdirektivet, och som ska behandlas konfidentiellt enligt artikel 50.1, är bl.a. intyg om medborgarskap, avlagd examen, yrkeserfarenhet, hälsotillstånd, ekonomisk ställning och tecknad ansvarsförsäkring. Samtliga skyddsvärda uppgifter i dessa handlingar rör enskildas personliga och ekonomiska förhållanden. Den nya sekretessbestämmelsens föremål ska därför avgränsas till denna typ av uppgifter. Detta kan jämföras med exempelvis 25 kap. 8 a § offentlighets- och sekretesslagen om sekretess i bl.a. legitimationsärenden, som inte omfattar uppgifter som rör enskildas ekonomiska förhållanden. Sekretessens räckvidd Flera av de handlingar som får begäras in saknar relevans för den isolerade prövningen om erkännande av yrkeskvalifikationer, men kan ändå vara nödvändiga för att myndigheten ska kunna besluta om legitimation, auktorisation eller liknande. Sekretessens räckvidd kan därför inte avgränsas till att enbart gälla uppgifter i ärenden om erkännande av yrkeskvalifikationer i dess snävaste bemärkelse. I stället bör sekretessen gälla uppgifter som hänför sig till ärenden om erkännande av yrkeskvalifikationer. På så sätt säkerställs sekretesskyddet även för sådana uppgifter som med stöd av yrkeskvalifikationsdirektivet begärs in i exempelvis ett legitimationsärende, men som inte avser den enskildes utbildning eller yrkeserfarenhet och därmed inte läggs till grund för beslutet om godkännande av dennes yrkeskvalifikationer. Formuleringen "hänför sig till" medför vidare att sekretessen som huvudregel följer uppgiften, för det fall att den behöriga myndighet som begärt in handlingen lämnar den vidare till en annan myndighet, exempelvis vid en begäran om yttrande från Universitets- och högskolerådet. Sekretessens styrka Yrkeskvalifikationsdirektivet anger att överlämnade uppgifter ska behandlas konfidentiellt. Det framgår alltså inte med vilken styrka sekretessen ska gälla eller att någon avvägning mellan motstående intressen ska göras. Regeringen tolkar dock inte detta som ett krav på absolut sekretess för samtliga överlämnade uppgifter. Ett så långtgående krav på sekretess skulle inte vara rimligt med tanke på uppgifternas ofta relativt harmlösa karaktär och allmänhetens stora intresse av insyn i myndigheternas verksamhet. I stället anser regeringen att ett sedvanligt rakt skaderekvisit tillgodoser syftet med bestämmelsen. Ett kvalificerat rakt skaderekvisit, som i exempelvis 25 kap. 8 a § offentlighets- och sekretesslagen ("betydande men"), skulle dock ge ett så svagt skydd att det knappast skulle uppfylla direktivets krav. Sekretess bör därför gälla om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Om flera sekretessbestämmelser skulle vara tillämpliga på en viss uppgift och prövningen resulterar i att uppgiften inte är sekretessbelagd enligt en eller flera bestämmelser samtidigt som den är sekretessbelagd enligt den nya bestämmelsen, ska den senare bestämmelsen ha företräde. Detta följer av konkurrensbestämmelsen i 7 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen. Sekretesstid och fråga om sekretess i beslut i ett ärende Direktivet anger inte vid vilken tidpunkt sekretessen ska upphöra att gälla. Regeringen ser inte skäl för att föreslå ett evigt sekretesskydd. Sekretess bör därför, i likhet med vad som gäller enligt de befintliga bestämmelserna om sekretess i legitimationsärenden, gälla i femtio år. Sekretessen ska inte gälla beslut i ärendet. Sekretessbestämmelsens placering i lagen och behov av en upplysningsbestämmelse Den nya sekretessbestämmelsen är i första hand påkallad med hänsyn till behovet av skydd för uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden. Den bör därför placeras i offentlighets- och sekretesslagens femte avdelning som rör sekretess till skydd för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Bestämmelsen bör enligt regeringens bedömning lämpligen införas i en ny paragraf i 28 kap., vilket är ett kapitel som samlar bestämmelser om sekretess till skydd för enskild när det gäller bl.a. arbetsmarknaden. Den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer bör innehålla en upplysningsbestämmelse som erinrar om att bestämmelser om sekretess som hänför sig till ärenden om erkännande av yrkeskvalifikationer finns i offentlighets- och sekretesslagen. Rätten att meddela och offentliggöra uppgifter Sekretess innebär enligt 3 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen både handlingssekretess och tystnadsplikt. Den rätt att meddela och offentliggöra uppgifter som följer av 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 1 och 2 §§ yttrandefrihetsgrundlagen har dock som huvudregel företräde framför den tystnadsplikt som följer av en sekretessbestämmelse. Varje gång en ny sekretessbestämmelse införs behöver lagstiftaren överväga om den tystnadsplikt som följer av den föreslagna sekretessbestämmelsen i stället bör ha företräde framför rätten att meddela och offentliggöra uppgifter. Utgångspunkten är att stor återhållsamhet ska iakttas vid prövningen av om undantag från rätten att meddela och offentliggöra uppgifter bör göras i ett särskilt fall (se prop. 1979/80:2 Del A s. 111 f.). Den nu föreslagna bestämmelsen är försedd med ett rakt skaderekvisit, vilket innebär att det föreligger en presumtion för offentlighet. Mot denna bakgrund anser regeringen att den tystnadsplikt som följer av den nya bestämmelsen inte bör ha företräde framför rätten att meddela och offentliggöra uppgifter. Någon inskränkning av meddelarfriheten föreslås därför inte. Överlämnande av uppgift till annan myndighet Enligt 10 kap. 28 § offentlighets- och sekretesslagen hindrar inte sekretess att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning. En motsvarande bestämmelse om att särskilda föreskrifter bryter sekretessen och gör det möjligt att överlämna uppgifter till utländska myndigheter och mellanstatliga organ, såsom Europeiska kommissionen, finns i 8 kap. 3 § 1 offentlighets- och sekretesslagen. Eftersom det är regeringens avsikt att reglera det administrativa samarbetet mellan myndigheter som ska ske enligt yrkeskvalifikationsdirektivet i den nya horisontella förordningen om erkännande av yrkekvalifikationer bedöms den föreslagna sekretessbestämmelsen inte utgöra hinder mot detta samarbete. Skyddet för myndigheternas verksamhet och internationella relationer Som redogjorts för ovan medför artikel 56.1 i yrkeskvalifikationsdirektivet att de behöriga myndigheterna även ska garantera konfidentiell behandling av de upplysningar som utväxlas inom ramen för det administrativa samarbetet mellan behöriga myndigheter i medlemsstaterna. Enligt 15 kap. 1 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) gäller sekretess för en uppgift som en myndighet har fått från ett utländskt organ på grund av en bindande EU-rättsakt eller ett av EU ingånget eller av riksdagen godkänt avtal med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation, om det kan antas att Sveriges möjlighet att delta i det internationella samarbete som avses i rättsakten eller avtalet försämras om uppgiften röjs. Denna sekretessbestämmelse är alltså bl.a. tillämplig på uppgifter som har överlämnats från ett utländskt organ inom ramen för ett direktivstyrt myndighetssamarbete mellan EU:s medlemsstater. Sekretessen är dock inte absolut, utan gäller endast om ett utlämnande av uppgiften skulle riskera att försämra det samarbete som regleras av direktivet i fråga. Ett typiskt exempel på när en sådan situation föreligger, och skaderekvisitet därmed är uppfyllt, är när ett utlämnande skulle stå i strid med direktivets sekretessbestämmelser. Om andra stater inte skulle kunna förlita sig på att svenska myndigheter kan fullgöra sin skyldighet att i enlighet med t.ex. ett EU-direktiv sekretessbelägga uppgifter som utbyts inom ramen för samarbetet, finns nämligen en uppenbar risk att dessa stater skulle bli mindre benägna att lämna uppgifter till Sverige. Detta skulle få negativa effekter för Sveriges möjligheter att delta i det internationella samarbetet (jfr prop. 2012:13/192 s. 25). Regeringens bedömning är att den befintliga sekretessbestämmelsen i 15 kap. 1 a § offentlighets- och sekretesslagen är tillräcklig för att uppfylla kravet i artikel 56.1 i yrkeskvalifikationsdirektivet på att de behöriga myndigheterna ska garantera konfidentiell behandling av de upplysningar som utväxlas inom ramen för det administrativa samarbetet mellan behöriga myndigheter i medlemsstaterna. Någon åtgärd för att i lag genomföra kravet på konfidentiell behandling enligt artikel 56.1 behövs således inte. Detsamma gäller artikel 50.1, till den del som den bestämmelsen träffar uppgifter i handlingar och intyg som lämnas till svenska myndigheter från utländska organ 18 Överklagande av beslut enligt den nya lagen Regeringens bedömning: Beslut i frågor som regleras i den nya lagen ska gälla omedelbart, om inte annat anges i beslutet. Beslut enligt den nya lagen ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten. Direktivets krav på passivitetstalan kräver ytterligare överväganden. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens i fråga om överklagande, besluts omedelbarhet och prövningstillstånd. Utredningen har dock föreslagit att bestämmelser om detta placeras i den nya lagen och har även föreslagit att den horisontella regleringen ska innehålla en bestämmelse om s.k. passivitetstalan. Remissinstanserna: Kommerskollegium och Uppsala universitet tillstyrker förslaget. Det stora flertalet remissinstanser har inga synpunkter på förslaget. Kammarrätten i Sundsvall anser, till skillnad mot utredningen, att bestämmelserna i förordningen om överklagande, s.k. passivitetstalan, är en sådan övergripande normering som bör regleras i den nya lagen och inte i den nya förordningen eftersom den ger rättigheter till enskilda som inte framgår av bestämmelserna i t.ex. förvaltningslagen. Skälen för regeringens bedömning Direktivets bestämmelser Enligt artikel 51.3, som inte har ändrats genom ändringsdirektivet, ska ett beslut med anledning av en ansökan om att få utöva ett yrke, liksom en underlåtenhet att meddela ett sådant beslut inom föreskriven tid, kunna överklagas till domstol enligt nationell rätt. Direktivet ger således rätt att inte bara överklaga ett faktiskt beslut, utan också att väcka en s.k. passivitetstalan. Genom ändringsdirektivet införs motsvarande bestämmelser om rätt att överklaga beslut och uteblivna beslut rörande yrkeskort, artikel 4c.2 och 4d.7. Övriga beslut som ska fattas inom en viss tidsfrist omfattas av tvingande bestämmelser i direktivet om tyst beviljande. Behov av att överklaga underlåtenhet uppstår därmed inte i dessa fall. Överklagande, besluts omedelbarhet och prövningstillstånd Det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivets krav på att beslut om erkännande av yrkeskvalifikationer ska kunna överklagas till domstol har i vissa sektorsförfattningar genomförts genom uttryckliga bestämmelser om att myndighetens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Andra sektorsförfattningar innehåller en hänvisning till förvaltningslagens bestämmelser om överklagande. I förvaltningslagen (1986:223), som enligt 3 § gäller om inte en annan lag eller förordning innehåller någon avvikande bestämmelse, anges i 22 § att ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas. Förvaltningslagens bestämmelser om överklagande uppfyller därmed direktivets krav på att myndighetens beslut ska kunna överklagas till domstol. Av tydlighetsskäl bör dock möjligheten att överklaga beslut till allmän förvaltningsdomstol framgå av den horisontella regleringen. Beslut i frågor som regleras i den nya lagen bör, om inte annat anges i beslutet, gälla omedelbart eftersom det är angeläget att yrkesutövarens möjlighet att utöva yrket inte ska dra ut på tiden. Vidare bör prövningstillstånd krävas vid överklagande till kammarrätten. Även om detta följer av 22 a § förvaltningslagen bör kravet på prövningstillstånd av tydlighetsskäl anges i den horisontella regleringen. I lagrådsremissen föreslogs att bestämmelser om besluts giltighet och överklagande skulle placeras i den horisontella lagen. Lagrådet har, mot bakgrund av att beslutsförfarandet i de frågor som anges i den horisontella lagen avses regleras på lägre normnivå, ifrågasatt om det är lämpligt att placera dessa bestämmelser i lagen. Regeringen har förståelse för Lagrådets synpunkt och bedömer därför att vad som gäller i fråga om besluts giltighet och överklagande i stället lämpligen bör framgå av den horisontella förordningen. I fråga om överklagande, dvs. bestämmelser om rättegång som enligt 11 kap. 2 § regeringsformen ska anges i lag, bör förordningen upplysa om den allmänna överklagandebestämmelsen i 22 a § förvaltningslagen. Passivitetstalan och svensk rätt Förvaltningslagen ger inte någon rätt att överklaga avsaknaden av ett beslut, dvs. att föra talan mot den omständigheten att den behöriga myndigheten har underlåtit att fatta ett beslut. Någon sådan möjlighet till passivitetstalan har inte heller införts i någon av de sektorsförfattningar som reglerar erkännande av yrkeskvalifikationer. Av tradition är det i svensk rätt ovanligt med fasta tidsfrister för handläggning av ärenden. Inom EU:s sekundärrätt är däremot sådan reglering relativt vanligt förekommande och är ofta, som i yrkeskvalifikationsdirektivet, kombinerad med någon slags dröjsmålsreglering, t.ex. om att ett uteblivet beslut ska kunna överklagas till domstol. Någon ändamålsenlig metod för att genomföra den typen av överklagandebestämmelser i svensk rätt har dock hittills inte utarbetats, vilket har kritiserats av bl.a. Lagrådet (Lagrådets yttrande över förslaget till lag om tjänster på den inre marknaden, prop. 2008/09:187 s. 274). Långsam handläggning hos svenska myndigheter kan alltid angripas genom en anmälan till Justitieombudsmannen (JO) eller Justitiekanslern (JK), som efter utredning av ärendet kan yttra sig kritiskt om myndighetens dröjsmål och, i förekommande fall, väcka åtal om tjänstefel. JO:s och JK:s tillsyn torde ha effekt i såväl preventivt som reparativt hänseende när det gäller myndigheternas handläggningstider och fyller därmed i stort samma syfte som de EU-rättsliga dröjsmålsregleringarna. Men eftersom varken JO eller JK är domstolar, utgör möjligheten att framföra klagomål hos dessa organ inte en rätt att överklaga till domstol. Vid genomförandet av EU-rättsakter på det finansiella området har bestämmelser om rätt att föra passivitetstalan genomförts genom en ny rättsfigur, nämligen rätt att begära förklaring av domstol att ärendet onödigt uppehålls, se t.ex. 14 kap. 2 § lagen (2004:46) om värdepappersfonder, 26 kap. 2 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden och 16 kap. 2 § lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Om myndigheten inte fattar beslut i ärendet inom en viss tid efter att domstolen har lämnat en sådan förklaring, ska ansökan anses ha avslagits. Detta fiktiva beslut kan därefter överklagas till domstol i vanlig ordning. Den konstruktion som har valts inom det finansiella området medför en risk för förskjutning av tyngdpunkten för sakprövningen från myndigheten till domstolen. Om ett fingerat beslut överklagas, har ju ingen konkret sakprövning skett hos myndigheten och domstolen blir därmed i praktiken första instans. I många fall torde dock domstolen inte ha förutsättningar att avgöra sakfrågan utan myndighetens föregående prövning och måste då återförvisa ärendet till myndigheten för förnyad handläggning. I en sådan situation påskyndas knappast handläggningen av ärendet. Tvärtom är risken påtaglig för att processen i onödan ytterligare drar ut på tiden. Förvaltningslagsutredningens betänkande om passivitetstalan I Förvaltningslagsutredningens betänkande En ny förvaltningslag (SOU 2010:29 s. 259 f.), lämnas ett förslag som bl.a. syftar till att tillmötesgå EU-rättens krav på skäliga handläggningstider och ett effektivt rättsmedel mot långsam handläggning. Förslaget innebär att om ett ärende som har initierats av en enskild inte har avgjorts av myndigheten inom sex månader, kan sökanden begära att så sker. Myndigheten ska då inom fyra veckor antingen avgöra ärendet i sak eller i ett särskilt beslut, med motivering, avslå sökandens framställan om att ärendet ska avgöras. Om ett sådant särskilt beslut fattas kan det överklagas i samma ordning som ett beslut i själva sakfrågan. Bifalls ett överklagande av sådant avslagsbeslut, ska beslutsmyndigheten föreläggas att inom den tid som överinstansen bestämmer avgöra ärendet. Förvaltningslagsutredningens betänkande har remissbehandlats, men har ännu inte föranlett några lagstiftningsåtgärder. Förslagen är föremål för beredning inom Regeringskansliet (Justitiedepartementet). Det nya rättsmedel som Förvaltningslagsutredningen föreslår innebär en rätt till domstolsprövning av dröjsmålet i sig, eller rättare sagt av huruvida de skäl för fördröjningen som myndigheten har redovisat är godtagbara. Domstolen ska alltså i detta skede inte befatta sig med själva sakfrågan. Därmed bibehålls fördelningen av uppgifter mellan förvaltningsmyndigheter och domstolar intakt. Vidare utgör prövningen en överprövning av ett skriftligt, motiverat beslut och kan således följa samma förvaltningsprocessuella regler som andra domstolsförfaranden. Det nya rättsmedlet kräver därmed, enligt Förvaltningslagsutredningen, inga förändringar av den processrättsliga regleringen eller av domstolarnas arbetssätt. Genomförande av direktivets krav på passivitetstalan Direktivets krav på passivitetstalan uppfylls enligt regeringens mening inte fullt ut genom möjligheten att anmäla långsam handläggning från myndigheters sida till JO och JK eftersom det i dessa fall inte är fråga om en domstolsprövning och prövningen dessutom sker i efterhand. Ett möjligt sätt att i Sverige genomföra direktivets krav på passivitetstalan skulle kunna vara en bestämmelse som motsvarar eller liknar Förvaltningslagsutredningens förslag. Utredningen har också föreslagit en sådan lösning. Till skillnad från Förvaltningslagsutredningens förslag reglerar dock utredningens förslag inte vilka beslut som en domstol får fatta med anledning av ett överklagande av ett avslagsbeslut. För att den domstol som får i uppgift att pröva ett sådant överklagande ska veta vad för slags beslut den kan fatta med anledning av ett överklagande, skulle utredningens förslag behöva kompletteras i den delen. Frågan hur ett införande av passivitetstalan bör ske behöver därför övervägas ytterligare. Det kan också finnas fördelar med att samordna detta med beredningen av Förvaltningslagsutredningens förslag inom Regeringskansliet. 19 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreslagna lagändringarna ska träda i kraft den 18 januari 2016. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har kommenterat förslaget. Skälen för regeringens bedömning: Ändringsdirektivet trädde i kraft den 17 januari 2014 och ska enligt artikel 3.1 i ändringsdirektivet vara genomfört i medlemsländerna senast den 18 januari 2016. Det bedöms inte finnas behov av några övergångsbestämmelser. 20 Konsekvenser av genomförandet av yrkeskvalifikationsdirektivet Yrkeskvalifikationsdirektivet underlättar den fria rörligheten för arbetstagare och egenföretagare inom EU. Detta är positivt för enskilda yrkesutövare, både för yrkesutövare med svenska kvalifikationer och för yrkesutövare med kvalifikationer förvärvade i ett annat land inom EU, EES eller i Schweiz. Genom att underlätta ökad rörlighet och möta de hinder som finns på den inre marknaden bidrar också yrkeskvalifikationsdirektivet till ökad sysselsättning genom att bl.a. underlätta tillträdet till den svenska arbetsmarknaden och genom att underlätta för svenska yrkesutövare som vill arbeta i andra länder. I förlängningen är detta något som kan bidra till ökad tillväxt både i Sverige och inom EES. Utredningens konsekvensanalys Utredningen om genomförande av det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet lyfter i sitt konsekvensavsnitt fram följande konsekvenser för enskilda, företag och arbetsgivare och konsekvenser för det allmänna. När det gäller konsekvenser för enskilda konstaterar utredningen att förslagen berör ett stort antal yrkesverksamma inom en rad olika verksamhetsområden. Till en övervägande del omfattas dock verksamhetsområdena redan i dag av den reglering som finns på plats i sektorslagstiftning. Nyheter för enskilda är exempelvis möjligheten att ansöka om ett yrkeskort, möjligheten att få yrkespraktik från ett annat land erkänd och införandet av varningsmekanismerna. När det gäller konsekvenser för företag och arbetsgivare klargörs i och med utredningens förslag arbetsgivares möjlighet att anställa yrkesutövare med utländska yrkeskvalifikationer för en kortare tid och på grundval av den behörighet som yrkesutövaren har i sitt etableringsland. Förslagen avser sammantaget att ge arbetsgivare och företag förbättrade möjligheter att rekrytera kunnig personal oavsett var den yrkesverksamme har inhämtat sina yrkeskvalifikationer. Utredningen konstaterar också att ändringsdirektivets genomförande i svensk rätt och förvaltning inte torde innebära negativa konsekvenser för företagare och arbetsgivare. Utredningens resonemang om konsekvenser för det allmänna handlar framför allt om konsekvenser för myndigheter. Regeringen avser att följa utvecklingen för berörda myndigheter till följd av föreslagen lagstiftning. Förslagen innebär att bestämmelser förs över från sektorsförfattning till en horisontell reglering och förändrar i allt väsentligt inte förutsättningarna för myndigheternas tillämpning. Fördelen är ett tydligt och samlat regelverk som ser likadant ut för alla reglerade yrken. Ett antal nyheter till följd av ändringsdirektivet förs dock också in i den horisontella lagen, såsom ett förtydligande att den behöriga myndigheten i ett första steg enbart ska bedöma om yrkesutövarens yrkeskvalifikationer är tillräckliga. Utredningen lyfter också ett antal ekonomiska konsekvenser för myndigheter. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Lärarnas ansvarsnämnd respektive Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård föreslås få ytterligare uppgifter. Detta till följd av skyldigheten för medlemsstaterna att varna andra stater för yrkesutövare som begränsats i sin rätt att utöva reglerad yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården, inom yrken där barn undervisas eller som veterinär (se avsnitt 16). Utredningen föreslår också att Socialstyrelsen ska få ta ut en avgift från enskilda med kvalifikationer från EU, EES eller Schweiz för ansökningar om legitimation och andra behörighetsbevis. Remissinstansernas övergripande synpunkter Flertalet remissinstanser har inget att invända mot utredningens konsekvensanalys. Ett antal remissinstanser, däribland Socialstyrelsen, Universitets- och högskolerådet och Statens skolverk, påpekar att förslagen medför behov av resursförstärkningar för myndigheterna. Förvaltningsrätten i Stockholm och Domstolsverket saknar en konsekvensanalys vad gäller förväntad måltillströmning och eventuella resursbehov för domstolarna. Förvaltningsrätten i Stockholm menar dock att man har förståelse för att det i nuläget inte är möjligt att genomföra en sådan konsekvensanalys, men vill understryka vikten av att framdeles göra löpande konsekvensanalyser i frågan. Regelrådet finner att syftet med förslaget uppnås på ett enkelt sätt och till oförändrade administrativa konsekvenser för företag. Sveriges Kommuner och Landsting, Stockholms läns landsting och Västra Götalandsregionen lyfter bl.a. fram finansieringsprincipen och anser att konsekvenser för arbetsgivare bör utredas vidare. Konsekvenser av förslagen Förslagen som helhet får positiva effekter för möjligheterna att öka rörligheten för arbetstagare och egenföretagare inom EES-länderna och Schweiz. För berörda myndigheter tillkommer vissa uppgifter som dock ska hanteras inom befintliga ekonomiska ramar. Samhällsekonomiska konsekvenser Syftet med yrkeskvalifikationsdirektivet är att underlätta för dem som vill utöva ett s.k. reglerat yrke i ett annat land inom EES och Schweiz. Därigenom ökar den fria rörligheten för personer och tjänster inom området. Regeringen stödjer kommissionens övergripande målsättning att antalet reglerade yrken på den inre marknaden ska minska. Regeringen är därför positiv till den pågående översynen av reglerade yrken eftersom den kan bidra till ökad tillväxt och sysselsättning på den inre marknaden och underlätta tillträdet till den svenska arbetsmarknaden. Flera av de yrken inom vilka arbetsgivare i Sverige har svårt att rekrytera kompetent och behörig personal är reglerade yrken som därmed omfattas av yrkeskvalifikationsdirektivet. Ett fungerande system för erkännande av yrkeskvalifikationer mellan länder kan således ha betydande effekt och samhällsekonomisk nytta. Genom att arbetsgivare ska kunna få tillgång till och möjlighet att rekrytera kunnig personal oavsett var yrkesutövarna har erhållit sina yrkeskvalifikationer ökar tillgången på arbetskraft. Yrkeskvalifikationsdirektivet ger förutsättningar för en ökad dynamik på den inre marknaden och därigenom även förutsättningar för förbättrad tillväxt. Konsekvenser för enskilda Att förenkla och underlätta för enskilda att utöva sitt yrke i andra stater är kärnan i både yrkeskvalifikationsdirektivet och i regeringens förslag. Förslaget påverkar enskilda yrkesutövare som önskar bedriva verksamhet såväl i Sverige som i annat land och oavsett om det sker inom ramen för en anställning eller som egenföretagare på kortare eller längre tid. Ändringsdirektivet innebär även några nyheter. Det gäller exempelvis möjligheten att ansöka om ett europeiskt yrkeskort och möjligheten att få yrkespraktik i ett annat land godkänd. Syftet med det europeiska yrkeskortet är just att underlätta för enskilda, som i huvudsak enbart behöver kommunicera med den behöriga myndigheten i etableringsstaten. Syftet är också att effektivisera erkännandeprocessen. I sak återspeglar de förändringar som regeringen föreslår yrkeskvalifikationsdirektivets närmare innebörd. Som utredningen har framhållit gör förslagen det tydligare för enskilda vad som gäller för yrket i fråga i Sverige och vilka krav som kan komma att ställas vid ansökningsförfarandet. Genom förslagen blir yrket taxiförare att betrakta som ett reglerat yrke i direktivets mening, vilket är en konsekvens av hur den nuvarande regleringen kring taxiyrket ser ut (se avsnitt 8 och avsnitt 9.4). För utövare av yrket med utländska yrkeskvalifikationer innebär det att det tydliggörs att dessa, under vissa förutsättningar, omfattas av det föreslagna regelverket. Exempelvis innebär det att taxiförare med utländska yrkeskvalifikationer på samma sätt som gäller för andra reglerade yrken i Sverige omfattas av rätten att tillfälligt utöva yrket enligt de särskilda förutsättningar som direktivet föreskriver. Detta innebär bl.a. att samma krav på yrkesutövarna inte kan ställas som när det är fråga om etablering. Exempelvis kan vandelskrav inte ställas på tillfälliga yrkesutövare inom taxiföraryrket. Konsekvenser för myndigheter m.fl. Som utredningen påpekar har det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet redan införlivats i svensk rätt och förvaltning. Vidare innebär regeringens förslag i flera fall endast att bestämmelser överförs från sektorsförfattning till en horisontell reglering. I vissa fall sker dock också förtydliganden av det gällande regelverket som följer av ändringsdirektivet, men förutsättningarna för myndigheternas tillämpning förändras i de flesta fall endast marginellt. Regeringen anser dock att den horisontella regleringen bidrar till en ökad tydlighet för myndigheter i och med att de gemensamma bestämmelserna kommer att se likadana ut för alla reglerade yrken. Regeringen avser att följa utvecklingen för berörda myndigheter. Några av de nyheter som följer av ändringsdirektivet innebär att medlemsstaterna blir skyldiga att varna andra stater för yrkesutövare som begränsats i sin rätt att utöva reglerad yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården, inom yrken där barn undervisas eller som veterinär (se avsnitt 16). Medlemsstaterna blir också skyldiga att erkänna yrkespraktik förvärvad i en annan medlemsstat (se avsnitt 14). Regeringens förslag för att genomföra direktivet innebär att arbetsbördan kan bli större för några myndigheter. När det gäller behov av resursförstärkningar som har påpekats av bl.a. Förvaltningsrätten i Stockholm och vissa andra myndigheter, bedömer regeringen att förslagen kan genomföras inom befintliga ekonomiska ramar. Förslagen bedöms inte påverka kostnaderna eller intäkterna för kommuner och landsting och inte heller ha någon betydelse för den kommunala självstyrelsen. Konsekvenser för företag och arbetsgivare Regeringen instämmer i de klargöranden som utredningen pekar på att lagen innebär för arbetsgivare. Dessa klargöranden avser exempelvis tillfällig yrkesutövning. I den utsträckning yrkesutövaren är en egenföretagare som önskar utnyttja möjligheten att verka på den inre marknaden uppstår givetvis konsekvenser på samma sätt som redogörs för ovan när det gäller enskilda yrkesutövare. De remissynpunkter som framförs av Sveriges Kommuner och Landsting, Stockholms läns landsting och Västra Götalandsregionen handlar bland annat om möjligheten till fortbildning (se avsnitt 12). Mot bakgrund av regeringens bedömning i denna fråga är ett antal av dessa konsekvenser inte längre aktuella. Regeringen delar utredningens bedömning att företag eller arbetsgivare inte drabbas av negativa ekonomiska konsekvenser av ändringsdirektivets genomförande i svensk rätt och förvaltning. Övriga konsekvenser Förslagen är könsneutrala och bedöms inte heller ha någon påverkan på miljön eller för det brottsförebyggande arbetet. Regeringen avser att hantera vissa frågor i förordning Ett antal av utredningens förslag, exempelvis möjligheten för den enskilde att göra en ansökan elektroniskt, tillgången till information om vad som gäller i Sverige i fråga om reglerade yrken, tidsfrister för de behöriga myndigheterna och ansvarsfördelning mellan myndigheter i fråga om sådana uppgifter som följer av direktivet avser regeringen att genomföra på förordningsnivå. Detsamma gäller det närmare förfarandet kring yrkeskortet. Frågan om avgifter bör utredas vidare Regeringen anser, i enlighet med utredningens förslag, att Socialstyrelsen bör få möjlighet att ta ut avgifter för prövning av ansökan om behörighetsbevis, även för sökande som tidigare har meddelats motsvarande behörighetsbevis i en annan stat inom EES eller i Schweiz. Regeringen avser att hantera även denna fråga i förordning. Regeringen anser dock att det finns ett antal frågor som bör utredas vidare i fråga om avgifter, exempelvis när det gäller tillkommande behöriga myndigheters möjligheter att ta ut avgifter för erkännande och möjligheten att ta ut andra avgifter relaterade till yrkeskvalifikationsdirektivet, exempelvis för lämplighetsprov. Detta kommer därför att ses över i särskild ordning 21 Författningskommentar 21.1 Förslag till lag om erkännande av yrkeskvalifikationer Syfte och tillämpningsområde 1 § Genom denna lag genomförs allmänna bestämmelser i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU (yrkeskvalifikationsdirektivet). Särskilda bestämmelser som genomför delar av yrkeskvalifikationsdirektivet som endast rör vissa reglerade yrken finns i de författningar där utövandet av dessa yrken regleras. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, är en portalbestämmelse som upplyser om vilket direktiv som genomförs genom lagen och om var ytterligare bestämmelser som genomför yrkeskvalifikationsdirektivet finns. Av första stycket framgår att lagen innehåller allmänna bestämmelser som genomför yrkeskvalifikationsdirektivet i dess senaste lydelse. I andra stycket anges att särskilda bestämmelser som genomför sådana delar av direktivet som endast rör vissa reglerade yrken finns i de författningar där utövandet av dessa yrken regleras. Två exempel på detta är bestämmelserna om automatiskt erkännande av de hälso- och sjukvårdsyrken vilkas utbildningskrav har samordnats genom direktivet och regelmässig språkkontroll för de yrken som har konsekvenser för patientsäkerheten. Ett annat exempel är bestämmelser om förhandsunderrättelse och förhandskontroll vid tillfällig yrkesutövning. Med uttrycket författningar där utövandet av yrket regleras avses den så kallade sektorslagstiftningen, dvs. författningar som rör förutsättningarna för utövandet av ett specifikt yrke eller en specifik grupp av yrken. Vad som i lagen avses med ett reglerat yrke anges i 5 § 2. 2 § Denna lag innehåller bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och om erkännande av yrkeskvalifikationer för den som vill utöva ett reglerat yrke i Sverige, som anställd eller som egenföretagare, och som har förvärvat yrkeskvalifikationer eller fått dem erkända i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller i Schweiz. I 18 och 19 §§ finns även bestämmelser om 1. erkännande av yrkespraktik gjord i en annan stat inom EES eller i Schweiz, och 2. europeiskt yrkeskort för den som vill utöva ett reglerat yrke i någon annan stat inom EES eller i Schweiz. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6, anger lagens tillämpningsområde. I första stycket anges de huvudsakliga fall som lagens bestämmelser gäller, dvs. tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer i Sverige. Vad som utgör tillfällig yrkesutövning beskrivs i avsnitt 9.1. Vad ett erkännande av yrkeskvalifikationer innebär anges i 8 §. Till skillnad från direktivet begränsas inte lagens tillämpningsområde till att avse personer som är medborgare i en stat inom EU, utan bestämmelserna gäller för alla som har förvärvat yrkeskvalifikationer, eller fått dem erkända, i en annan stat inom EES än Sverige eller i Schweiz och oavsett medborgarskap. Vidare anges att lagen gäller den som vill utöva ett reglerat yrke som anställd eller som egenföretagare. Andra stycket anger två ytterligare fall när lagen är tillämplig, dels erkännande av yrkespraktik, dels europeiskt yrkeskort. Förutsättningarna för dessa fall anges närmare i 18 och 19 §§. Av dessa paragrafer framgår att den krets av personer som omfattas av bestämmelserna är en annan än den som anges i första stycket. 3 § Denna lag gäller inte för den som vill utöva ett reglerat yrke som 1. innebär anställning i offentlig tjänst, eller 2. är förenat med offentlig maktutövning. I paragrafen, som behandlas i avsnitt 7.1, anges att lagen inte gäller för vissa typer av reglerade yrken. Dessa undantag har sin grund i artikel 45 och artikel 51 i EUF-fördraget och uttrycks på samma sätt som i fördraget. Huruvida ett yrke innebär anställning i offentlig tjänst eller är förenat med offentlig maktutövning i EU-rättslig mening får bedömas med utgångspunkt i den innebörd som EU-domstolen ger begreppen. En sådan bedömning bör ha skett redan i samband med att yrket reglerats och bör även ske i samband med att nya yrkesregleringar övervägs. 4 § Denna lag gäller inte för ett reglerat yrke om det i en annan lag eller författning finns särskilda bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer för det yrket och om de bestämmelserna grundar sig på andra bindande rättsakter antagna inom Europeiska unionen än yrkeskvalifikationsdirektivet. Denna lag gäller inte heller för advokatyrket. Bestämmelser som i fråga om det yrket genomför yrkeskvalifikationsdirektivet i tillämpliga delar finns i rättegångsbalken. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 7.2, undantar vissa reglerade yrken från lagens tillämpningsområde. Första stycket genomför artikel 2.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet och innebär att lagen är subsidiär i förhållande till andra författningar som innehåller bestämmelser om erkännande av utländska yrkeskvalifikationer. En förutsättning är att dessa bestämmelser grundar sig på andra EU-rättsakter än yrkeskvalifikationsdirektivet. För att undantaget ska vara tillämpligt ska den EU-rättsakt som föranlett de svenska bestämmelserna alltså innehålla bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer. I andra stycket anges att lagen inte heller gäller för advokatyrket. Advokatyrket är ett yrke för vilket det visserligen finns vissa bestämmelser i andra EU-rättsakter, men för vilket yrkeskvalifikationsdirektivet ändå är tillämpligt vid stadigvarande yrkesutövning under den svenska titeln (se skäl 42 i direktivet). Andra stycket upplyser om att de bestämmelser som genomför yrkeskvalifikationsdirektivet i de delar direktivet är tillämpligt på advokatyrket redan finns i rättegångsbalken. Uttryck i lagen 5 § I denna lag avses med 1. yrkesutövare: den som vill utöva ett reglerat yrke i Sverige, som anställd eller som egenföretagare, och som har förvärvat yrkeskvalifikationer eller fått dem erkända i en annan stat inom EES eller i Schweiz, 2. reglerat yrke: yrkesverksamhet där det genom lag, förordning eller andra föreskrifter, direkt eller indirekt, krävs bestämda yrkeskvalifikationer för att få tillträde till eller utöva verksamheten eller någon form av denna eller för att få använda en viss yrkestitel, 3. yrkeskvalifikationer: kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer, ett kompetensbevis eller yrkeserfarenhet, 4. bevis på formella kvalifikationer: ett examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis som antingen har utfärdats av en myndighet eller ett organ som har utsetts av en stat inom EES eller Schweiz och som avser en yrkesutbildning som huvudsakligen har ägt rum i någon av dessa stater eller som har utfärdats i en annan stat om innehavaren har tre års yrkeserfarenhet inom det berörda yrket i en stat inom EES eller i Schweiz och beviset har erkänts av den staten, 5. kompetensbevis: ett bevis som har utfärdats av en myndighet eller ett organ som har utsetts av en stat inom EES eller Schweiz och som avser a) en utbildning som inte utgör en del av ett examens- eller utbildningsbevis över en utbildning inom grundskolan, gymnasieskolan eller eftergymnasial utbildning, b) ett särskilt prov som inte föregås av någon utbildning, eller c) yrkesutövning i en stat inom EES eller i Schweiz på heltid under tre år i följd eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren, 6. yrkeserfarenhet: faktiskt och lagligt utövande av det berörda yrket i en stat inom EES eller i Schweiz, 7. reglerad utbildning: all utbildning som särskilt utformats för ett visst yrke och som omfattar en eller flera kurser som vid behov kompletteras genom sådan yrkesutbildning, provtjänstgöring eller yrkesutövning som har fastställts i författning eller som övervakas eller har godkänts av en myndighet, 8. yrkespraktik: en period med praktik som sker under handledning, förutsatt att den utgör ett villkor för tillträde till ett reglerat yrke, och som äger rum under eller efter en avslutad utbildning som leder till ett examensbevis, 9. europeiskt yrkeskort: ett elektroniskt bevis på antingen att innehavaren uppfyller alla villkor för att tillfälligt utöva yrket i en stat inom EES eller i Schweiz eller att innehavarens yrkeskvalifikationer har erkänts för etablering i en sådan stat, 10. automatiskt erkännande: erkännande av yrkeskvalifikationer utan bedömning av kvalifikationernas innehåll eller jämförelse med svenska kvalifikationer, och 11. lagligen etablerad: som uppfyller alla krav för att utöva ett yrke och som stadigvarande utövar yrket som anställd eller egenföretagare, 12. gemensam utbildningsram: en uppsättning minimikrav för kunskaper, färdigheter och kompetenser som behövs för att utöva ett specifikt yrke och som gäller i flera stater inom EES samt, i förekommande fall, i Schweiz, och 13. gemensamt utbildningsprov: ett standardiserat lämplighetsprov som finns tillgängligt i flera stater inom EES samt, i förekommande fall, i Schweiz och är reserverat för innehavaren av en särskild yrkeskvalifikation. I paragrafen, som behandlas i avsnitt 8, definieras vissa termer och uttryck som används i lagen. Definitionerna i punkt 2-9 motsvarar definitioner i artikel 3 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Definitionen i punkt 12 återger en definition i artikel 49a.1 i direktivet. Definitionen i punkt 13 återger en definition i artikel 49b.1 i direktivet. Övriga punkter avser begrepp som inte är uttryckligen definierade i direktivet, men som syftar till att underlätta förståelsen av lagen och förenkla lagtexten. Tillfällig yrkesutövning i Sverige 6 § En yrkesutövare har rätt att tillfälligt utöva ett reglerat yrke i Sverige, om yrkesutövaren är lagligen etablerad i en annan stat inom EES eller i Schweiz för att där utöva samma yrke och yrket är reglerat i etableringsstaten. Om yrket inte är reglerat i den stat där yrkesutövaren är lagligen etablerad, förutsätter rätten att tillfälligt utöva ett reglerat yrke i Sverige att yrkesutövaren har utövat yrket i minst ett år i en eller flera andra stater inom EES eller i Schweiz under de tio år som föregår utövandet av yrket i Sverige. Yrkeserfarenhet enligt andra stycket får dock inte krävas som förutsättning för tillfällig yrkesutövning i Sverige, om utbildningen för yrket är reglerad i etableringsstaten. I paragrafen, som behandlas i avsnitt 9.1, anges de grundläggande förutsättningarna för att en yrkesutövare ska ha rätt att tillfälligt utöva ett yrke i Sverige. Bestämmelsen genomför artikel 5.1 och 5.2 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Bestämmelsen är endast tillämplig vid tillfällig yrkesutövning. Om yrkesutövaren mer stadigvarande vill utöva yrket i Sverige gäller i stället lagens bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer. Som framgår av avsnitt 9.1, behöver ett flertal olika faktorer vägas in i bedömningen av om det är fråga om tillfällig yrkesutövning eller stadigvarande yrkesutövning. Särskilda bestämmelser som innehåller kompletterande krav på förhandsunderrättelse och förhandskontroll för att tillfälligt utöva vissa reglerade yrken finns i de författningar där utövandet av dessa yrken regleras, se t.ex. patientsäkerhetslagen (2010:659) respektive lagen (1974:191) om bevakningsföretag och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till dessa lagar. Enligt 21 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. Bemyndigandet avses bland annat innefatta bestämmelser om förhandsunderrättelse, förhandskontroll och användning av en viss stats yrkestitel vid tillfällig yrkesutövning. Första stycket gäller tillfällig yrkesutövning i Sverige i en situation när yrket är reglerat i den stat där yrkesutövaren är lagligen etablerad. Andra stycket gäller tillfällig yrkesutövning i Sverige i en situation när yrket inte är reglerat i etableringsstaten. För att få utöva yrket tillfälligt i Sverige i detta fall behöver yrkesutövaren, utöver att vara lagligen etablerad, även ha utövat yrket under minst ett år i en eller flera andra stater inom EES eller i Schweiz under de tio år som föregår utövandet av yrket i Sverige. Tredje stycket utgör ett undantag från andra stycket som innebär att en yrkesutövare har rätt att i Sverige tillfälligt utöva ett yrke som inte är reglerat i etableringsstaten, om utbildningen för yrket är en reglerad utbildning i etableringsstaten. I detta fall behöver alltså kravet på yrkeserfarenhet i andra stycket inte vara uppfyllt. Vad som i lagen avses med en reglerad utbildning anges i 5 § 7. 7 § Tillfällig yrkesutövning enligt 6 § förutsätter, i de fall det särskilt föreskrivs, en förhandsunderrättelse från yrkesutövaren och en förhandskontroll av dennes yrkeskvalifikationer. Bestämmelser om förhandsunderrättelse, förhandskontroll, tillsyn och disciplinåtgärder vid tillfällig yrkesutövning finns i de författningar där utövandet av yrket regleras. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 9.1, anger i vilka fall det finns bestämmelser om tillfällig yrkesutövning i sektorsregleringen Av första stycket framgår att tillfällig yrkesutövning enligt i 6 § i vissa fall även förutsätter förhandsunderrättelse och förhandskontroll. Andra stycket upplyser om att bestämmelser om förhandsunderrättelse, förhandskontroll, tillsyn och disciplinåtgärder vid tillfällig yrkesutövning finns i de författningar där utövandet av yrket regleras. Med författningar där utövandet av yrket regleras avses den s.k. sektorslagstiftningen, dvs. författningar som rör förutsättningarna för utövandet av ett specifikt yrke eller en specifik grupp av yrken. Bestämmelser om disciplinåtgärder m.m. finns i artikel 5.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Dessa bestämmelser har, med undantag för ett tillägg i taxitrafiklagen (2012:211), bedömts inte föranleda några författningsändringar. Av tydlighetsskäl upplyser den nya lagen om att bestämmelser av det aktuella slaget finns i sektorslagstiftningen. Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter på förhandskontroll och förhandsunderrättelse, se avsnitt 9.1. Etablering i Sverige Innebörden av ett erkännande av yrkeskvalifikationer 8 § Ett erkännande av yrkeskvalifikationer i de fall som avses i 10-16 §§ ger yrkesutövaren rätt till tillträde till ett reglerat yrke i Sverige som yrkesutövaren är behörig att utöva i en annan stat inom EES eller i Schweiz och därmed rätt att utöva yrket på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet. Ett erkännande enligt första stycket sker genom beslut om 1. erkännande av yrkeskvalifikationer, eller 2. utfärdande av ett europeiskt yrkeskort, förutsatt att Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter om yrkeskortet. I paragrafen, som behandlas i avsnitt 10, anges vilken verkan ett erkännande av yrkeskvalifikationer enligt denna lag har och hur det kommer till uttryck. Första stycket, som genomför artikel 4 i yrkeskvalifikationsdirektivet, innebär att ett erkännande av yrkeskvalifikationer ger tillträde till yrket. Detta medför dock inte en ovillkorlig rätt att utöva yrket, utan av paragrafen framgår vidare att ett erkännande ger rätt att utöva yrket på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer i Sverige. Detta innebär att yrkesutövaren för att få utöva yrket, på samma sätt som yrkesutövare med svenska kvalifikationer, även kan behöva uppfylla vissa andra krav än krav på yrkeskvalifikationer. Till skillnad från yrkeskvalifikationer, som enligt 5 § 3 omfattar kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer, ett kompetensbevis eller yrkeserfarenhet, kan sådana andra krav t.ex. avse krav på god vandel eller krav på legitimation. Bedömningen av yrkeskvalifikationer utgör dock en fristående del av den prövning som ska göras av en behörig myndighet för att ge en yrkesutövare rätt att utöva yrket. Första stycket innebär också att erkännandet ger tillträde till det yrke som yrkesutövaren är behörig att utöva i hemlandet. Denna rätt förutsätter därmed att det yrke som har utövats i hemlandet är jämförbart med det svenska yrket. Det är alltså inte avgörande vilken yrkestitel som används i Sverige respektive den andra staten, utan det är innehållet i den faktiska yrkesverksamheten som ska vara jämförbar. Hänvisningen till 10-16 §§ innebär att verkan av ett erkännande av yrkekvalifikationer är densamma oavsett vilken av de olika ordningarna för erkännande som tillämpas. Det behöver därmed inte upprepas för varje erkännandeordning. Enligt 21 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. Dessa föreskrifter avses bl.a. innefatta föreskrifter om möjlighet att begränsa ett erkännande till att avse en del av yrket, ett så kallat partiellt tillträde enligt artikel 4f i direktivet. I andra stycket anges hur ett erkännande av yrkeskvalifikationer sker. Det kan antingen ske genom ett beslut om erkännande av yrkeskvalifikationer eller genom beslut om utfärdande av ett europeiskt yrkeskort, dvs. ett elektroniskt bevis på erkända yrkeskvalifikationer. Sistnämnda alternativ förutsätter att Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter om yrkeskortet. Närmare bestämmelser som genomför direktivets bestämmelser om förfarandet och vilka myndigheter som fattar besluten kommer att anges i förordning. Den generella ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer 9 § Bestämmelserna i 10 och 11 §§ om den generella ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer gäller för alla reglerade yrken som inte omfattas av någon annan ordning för erkännande enligt denna lag och för de yrkesutövare som inte uppfyller villkoren för någon annan ordning för erkännande enligt denna lag. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.1, genomför artikel 10 i direktivet. Bestämmelsen innebär att den generella ordningen för erkännande tillämpas på ett reglerat yrke för vilket varken automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet vid samordnade krav på yrkeserfarenhet, automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer vid samordnade krav på utbildning eller automatiskt erkännande vid gemensamma utbildningsprinciper är tillämpligt. Paragrafen innebär också att den generella ordningen även är tillämplig i en situation då ett reglerat yrke visserligen omfattas av någon av de andra ordningarna för erkännande, men att yrkesutövaren inte uppfyller villkoren för erkännande enligt den ordningen. 10 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas om yrkesutövaren innehar det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som krävs av en annan stat inom EES eller av Schweiz för tillträde till eller utövande av yrket inom dess territorium och yrket är reglerat i den staten. En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska även erkännas om yrkesutövaren 1. har ett eller flera kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer utfärdat av en annan stat inom EES eller av Schweiz och yrket inte är reglerat i den staten, och 2. på heltid i ett år eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren har utövat yrket i en annan stat inom EES eller i Schweiz och yrket inte är reglerat i den staten. Yrkeserfarenhet enligt andra stycket 2 får inte krävas som förutsättning för ett erkännande om beviset på formella kvalifikationer enligt andra stycket 1 avser en reglerad utbildning. I paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.1, anges de grundläggande förutsättningarna för ett erkännande i Sverige av yrkeskvalifikationer från en annan stat inom EES eller från Schweiz enligt den s.k. generella ordningen. Bestämmelsen genomför artikel 13.1-2 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Vad som avses med ett erkännande av yrkeskvalifikationer framgår av 8 § och kommentaren till den paragrafen. Enligt 21 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. I fråga om erkännande enligt den generella ordningen kan dessa föreskrifter bl.a. innefatta bestämmelser om krav på anpassningsperiod eller lämplighetsprov enligt artikel 14 i direktivet och undantag från rätten till ett erkännande vid för låg nivå på yrkeskvalifikationerna enligt artikel 13.4 i direktivet. I första stycket anges förutsättningarna för ett erkännande av yrkeskvalifikationer när yrkesutövaren har yrkeskvalifikationer från en stat i vilken yrket utgör ett reglerat yrke. För erkännande i ett sådant fall krävs att yrkesutövaren har det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som krävs för tillträde till eller utövande av yrket i den andra staten. Kompetensbevis och bevis på formella kvalifikationer definieras i 5 § 4 och 5. I andra stycket anges förutsättningarna för ett erkännande av yrkeskvalifikationer när yrkesutövaren har yrkeskvalifikationer från en stat i vilken yrket inte är reglerat. I detta fall räcker det inte att yrkesutövaren har ett eller flera kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer utfärdat av den staten, dvs. motsvarande krav som i första stycket. Det krävs även att yrkesutövaren på heltid i ett år eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren har utövat yrket i en stat där yrket inte är reglerat. Det krävs dock inte att förvärvandet av yrkeskvalifikationerna och yrkesutövningen har skett i samma stat. Tredje stycket utgör ett undantag från andra stycket och innebär att sådan yrkeserfarenhet som anges i andra stycket 2 inte får krävas, om yrkesutövarens bevis på formella kvalifikationer avser en reglerad utbildning. Vad som avses med reglerad utbildning anges i 5 § 7. 11 § Ett erkännande enligt 10 § förutsätter en bedömning av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer. Bedömningen kan, i de fall det särskilt föreskrivs, medföra att ett erkännande av yrkeskvalifikationerna villkoras, begränsas eller nekas. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.1, genomför delvis artikel 4 f, artikel 13 punkt 4 och artikel 14. Av paragrafen framgår att ett erkännande enligt den generella ordningen förutsätter att det görs en bedömning av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer. Det upplyses också att en sådan bedömning, i de fall det särskilt föreskrivs, kan medföra att erkännandet villkoras, begränsas eller nekas. De särskilda föreskrifterna kommer att anges i förordning, med stöd av bemyndigandet i 21 §. De fall som avses är då medlemsstaten enligt direktivet får villkora ett erkännande med att yrkesutövaren genomgår en anpassningsperiod eller ett lämplighetsprov, begränsa ett erkännande till att avse en del av yrke (s.k. partiellt tillträde) eller neka ett erkännande vid för låg nivå på yrkeskvalifikationerna. Automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet vid samordnade krav på yrkeserfarenhet 12 § Om ett yrke är reglerat endast genom att det ställs krav på kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art för tillträde till eller utövande av någon av de verksamheter som anges i bilaga IV till yrkeskvalifikationsdirektivet, ska en yrkesutövares yrkeserfarenhet som innebär utövande av verksamheten i en annan stat inom EES eller i Schweiz i enlighet med det som anges i artikel 17, 18 eller 19 i yrkeskvalifikationsdirektivet erkännas automatiskt. I paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.2 och genomför artikel 16 i yrkeskvalifikationsdirektivet, anges förutsättningarna för en yrkesutövare att få viss yrkeserfarenhet erkänd i Sverige. Vad som i lagen avses med yrkeserfarenhet definieras i 5 § 6. En första förutsättning för att denna erkännandeordning ska vara tillämplig är att ett yrke är reglerat endast genom att det ställs krav på kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art för tillträde till eller utövande av någon av de verksamheter som anges i bilaga IV till direktivet. Det bedöms i dag inte finnas något yrke i Sverige som endast är reglerat på detta sätt och utgör en sådan verksamhet som anges i bilagan. Bestämmelsen kommer alltså att aktualiseras först om en sådan yrkesreglering införs i Sverige, men bestämmelsen anges i lagen för att den ska genomföra direktivets samtliga ordningar för erkännande. En andra förutsättning för erkännande av en yrkesutövares yrkeserfarenhet är att verksamheten har utövats i en annan stat inom EES eller i Schweiz i enlighet med vad som anges i artikel 17, 18 eller 19 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Både bilaga IV till direktivet och artikel 17-19 i direktivet innehåller långa och utförliga listor och uppräkningar som inte rimligen bör anges i lagen, inte minst mot bakgrund av att direktivets ordning för erkännande av yrkeserfarenhet för närvarande inte bedöms vara tillämplig på något reglerat yrke i Sverige. Paragrafen innehåller därför i stället en hänvisning till direktivet i dessa delar. Automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer vid samordnade krav på utbildning 13 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom EES eller i Schweiz utöva yrkesverksamhet som apotekare, barnmorska, läkare, specialistläkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare eller specialisttandläkare, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till patientsäkerhetslagen (2010:659). I paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.3, regleras ordningen för det automatiska erkännandet av yrkeskvalifikationer i fråga om vissa hälso- och sjukvårdsyrken. Vad som i lagen avses med ett automatiskt erkännande definieras i 5 § 10. Bestämmelsen genomför artikel 21.1 i yrkeskvalifikationsdirektivet, när det gäller de hälso- och sjukvårdsyrken som anges där. Paragrafen innebär att yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom EES eller i Schweiz utöva vissa hälso- och sjukvårdsyrken, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till patientsäkerhetslagen (2010:659). Denna hänvisning syftar för närvarande på Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2007:23) om erkännande av yrkeskvalifikationer inom hälso-och sjukvården som i sin tur hänvisar till vissa utländska utbildnings-, examens- eller behörighetsbevis angivna i bilaga V i direktivet. Att dessa bevis erkänns automatiskt bygger på att minimikraven för utbildningarna har samordnats genom bestämmelser i direktivet och att staterna alltså sinsemellan kan förlita sig på att utbildningarna uppfyller dessa krav. Eftersom det automatiska erkännandet av yrkeskvalifikationer inte gäller generellt för alla yrken utan bara för vissa yrken, hänvisar paragrafen till de fall som anges i sektorsregleringen. Rätten till automatiskt erkännande anges dock i lagen för att den ska genomföra direktivets samtliga ordningar för erkännande. Ett automatiskt erkännande ska alltså anses ske enligt denna lag och i enlighet med de förfarandebestämmelser som meddelas i anslutande föreskrifter till denna lag. Av 8 § framgår att ett erkännande av yrkeskvalifikationerna ger rätt att utöva yrket på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet. Utöver det automatiska erkännandet av yrkeskvalifikationerna kan yrkesutövaren därmed även behöva uppfylla andra villkor än sådana som avser kvalifikationerna för att få utöva yrket. Exempelvis gör Socialstyrelsen en kontroll mot belastningsregistret vid prövningen av en ansökan om legitimation. 14 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom EES eller i Schweiz utöva yrkesverksamhet som veterinär, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. I paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.3, regleras ordningen för det automatiska erkännandet av yrkeskvalifikationer i fråga om veterinärer. Vad som i lagen avses med ett automatiskt erkännande definieras i 5 § 10. Bestämmelsen genomför artikel 21.1 i yrkeskvalifikationsdirektivet, när det gäller veterinärer. Paragrafen innebär att yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom EES eller i Schweiz utöva veterinäryrket, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Denna hänvisning syftar för närvarande på Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd (SJVFS 2009:83) om behörighet för djurhälsopersonal (senaste lydelse enligt omtryck SJVFS 2013:15) och de bilagor till föreskrifterna som listar vissa utländska behörighetsbevis angivna i bilaga V i direktivet. Att dessa bevis erkänns automatiskt bygger på att minimikraven för utbildningarna har samordnats genom bestämmelser i direktivet och att staterna därmed sinsemellan kan förlita sig på att utbildningarna uppfyller dessa krav. Eftersom det automatiska erkännandet av yrkeskvalifikationer inte gäller generellt för alla yrken utan bara för vissa yrken, hänvisar paragrafen till de fall som anges i sektorsregleringen. Rätten till automatiskt erkännande anges dock i lagen för att direktivets samtliga ordningar för erkännande ska genomföras genom lagen. Ett automatiskt erkännande ska därmed anses ske enligt denna lag och i enlighet med de förfarandebestämmelser som meddelas i anslutande föreskrifter till denna lag. Av 8 § framgår att ett erkännande av yrkeskvalifikationerna ger rätt att utöva yrket på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet. Utöver det automatiska erkännandet av yrkeskvalifikationerna kan yrkesutövaren alltså även behöva uppfylla andra villkor än sådana som avser kvalifikationerna för att få utöva yrket. Ett sådant villkor för att få legitimation som veterinär finns i 3 kap. 1 § tredje stycket lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och innebär att legitimation inte ska utfärdas om förhållandena är sådana att legitimationen skulle ha återkallats enligt 6 kap. samma lag, om sökanden varit legitimerad. Automatiskt erkännande vid gemensamma utbildningsprinciper 15 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas automatiskt om yrkesutövaren har ett bevis på yrkeskvalifikationer som har förvärvats på grundval av en gemensam utbildningsram som har fastställts i en delegerad akt och antagits av Europeiska kommissionen enligt artikel 49a i yrkeskvalifikationsdirektivet. Första stycket gäller endast om Sverige har infört den gemensamma utbildningsramen. I paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.4, regleras automatiskt erkännande vid gemensamma utbildningsramar. Gemensamma utbildningsramar och gemensamma utbildningsprov, som regleras i 16 §, kallas tillsammans för gemensamma utbildningsprinciper. Bestämmelsen genomför artikel 49 a.1 i yrkeskvalifikationsdirektivet. I första stycket anges förutsättningarna för automatiskt erkännande, dvs. att yrkesutövaren har ett bevis på yrkeskvalifikationer som har förvärvats på grundval av en gemensam utbildningsram som har fastställts i en delegerad akt, antagen av Europeiska kommissionen enligt artikel 49a i yrkeskvalifikationsdirektivet. Någon sådan utbildningsram har dock ännu inte antagits och det är därför inte klart för vilket eller vilka yrken det kan bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen. Vad som i lagen avses med en utbildningsram anges i 5 § 12. Enligt 21 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. I fråga om gemensamma utbildningsramar kommer det i dessa föreskrifter bl.a. anges de reglerade yrken för vilka sådana utbildningsramar införs i Sverige. Andra stycket är en konsekvens av artikel 49a.5 i direktivet, som ger en medlemsstat möjlighet att under vissa förutsättningar undantas från skyldigheten att införa en gemensam utbildningsram som antas genom en delegerad akt. Om Sverige omfattas av ett sådant undantag från en utbildningsram för ett visst yrke, gäller alltså inte första stycket. 16 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas automatiskt om yrkeskvalifikationerna har godkänts i en annan stat inom EES eller i Schweiz vid ett gemensamt utbildningsprov vars innehåll har fastställts i en delegerad akt och antagits av Europeiska kommissionen enligt artikel 49b i yrkeskvalifikationsdirektivet. Första stycket gäller endast om det gemensamma utbildningsprovet anordnas även i Sverige. I paragrafen, som behandlas i avsnitt 11.4, regleras automatiskt erkännande vid gemensamma utbildningsprov. Gemensamma utbildningsprov och gemensamma utbildningsramar, som regleras i 15 §, kallas tillsammans för gemensamma utbildningsprinciper. Bestämmelsen genomför artikel 49 b.1 i yrkeskvalifikationsdirektivet. I första stycket anges förutsättningarna för automatiskt erkännande, dvs. att yrkesutövaren har yrkeskvalifikationer som har godkänts i en annan stat inom EES eller i Schweiz vid ett gemensamt utbildningsprov vars innehåll har fastställts i en delegerad akt, antagen av Europeiska kommissionen enligt artikel 49b i yrkeskvalifikationsdirektivet. Vad som i lagen avses med ett gemensamt utbildningsprov anges i 5 § 13. Något sådant utbildningsprov har dock ännu inte fastställts och det är därför inte klart för vilket eller vilka yrken det kan bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen. Enligt 21 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. I fråga om gemensamma utbildningsprov kommer det i dessa föreskrifter bl.a. att anges de reglerade yrken för vilka sådana utbildningsprov införs i Sverige. Andra stycket är en konsekvens av artikel 49b.5 i direktivet som ger en medlemsstat möjlighet att under vissa förutsättningar undantas från skyldigheten att anordna ett gemensamt utbildningsprov som fastställs genom en delegerad akt. Om Sverige omfattas av ett sådant undantag från ett utbildningsprov för ett visst yrke, gäller alltså inte första stycket. Kunskaper i svenska språket 17 § Vid bedömningen av om en yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas får yrkesutövarens kunskaper i svenska språket endast beaktas om kunskaperna utgör en del av yrkeskvalifikationerna. Kunskaper i svenska språket som inte utgör en del av yrkeskvalifikationerna får, om inte annat särskilt föreskrivs i de författningar där utövandet av yrket regleras, endast kontrolleras om det i det enskilda fallet finns allvarliga och konkreta tvivel om att en yrkesutövare har de kunskaper i svenska språket som är nödvändiga för yrket. En sådan kontroll får utföras först efter det att yrkeskvalifikationerna har erkänts. Genom paragrafen, som behandlas i avsnitt 13, genomförs artikel 53 i direktivet. I första stycket tydliggörs att en yrkesutövares kunskaper i svenska språket får beaktas inom ramen för ett erkännande av yrkeskvalifikationer endast om språkkunskaperna utgör just yrkeskvalifikationer, dvs. kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer, ett kompetensbevis eller yrkeserfarenhet. Som exempel på yrken där språkkunskaperna utgör en yrkeskvalifikation kan nämnas tolkar och lärare i ämnet svenska. I andra stycket anges i vilka fall kunskaper i svenska språket som inte utgör en del av en yrkeskvalifikation får kontrolleras. Bestämmelsen innebär inte något förbud mot att uppställa krav på språkkunskaper, men begränsar de fall då dessa får kontrolleras till att avse fall då det föreligger allvarliga och konkreta tvivel om att en yrkesutövare har för yrket nödvändiga språkkunskaper. Vidare anger bestämmelsen när dessa kontroller får utföras, nämligen först efter det att yrkeskvalifikationerna har erkänts. Artikel 53 i direktivet innebär att språkkontroller för yrken som har konsekvenser för patientsäkerheten får utföras även om det inte föreligger allvarliga och konkreta tvivel i fråga om en yrkesutövares språkkunskaper. Eftersom ett genomförande av denna bestämmelse endast avser yrken inom hälso- och sjukvården genomförs inte bestämmelsen i den generella lagen utan avses i stället genomföras i sektorsregleringen, med stöd av bemyndigandet i 21 §. Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, se avsnitt 13. Yrkespraktik 18 § Om den som har förvärvat yrkeskvalifikationer i Sverige vill utöva ett reglerat yrke här i landet som kräver viss yrkespraktik, ska yrkespraktik gjord i en annan stat inom EES eller i Schweiz erkännas i Sverige om de förutsättningar för yrkespraktik är uppfyllda som anges i de författningar där yrket regleras. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 14, genomför artikel 55a i yrkeskvalifikationsdirektivet. Paragrafen innebär en rätt för den som har förvärvat yrkeskvalifikationer i Sverige, att under vissa förutsättningar som anges i sektorsregleringen, få yrkespraktik som har genomförts i en annan stat inom EES eller i Schweiz erkänd här i landet. Till skillnad från bestämmelserna om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer, avser paragrafen alltså inte yrkesutövare med yrkeskvalifikationer från en annan stat inom EES eller Schweiz som vill utöva ett yrke i Sverige, utan personer med yrkeskvalifikationer förvärvade här i landet. Yrkespraktik i lagens mening definieras i 5 § 8. Som exempel på yrkespraktik kan nämnas läkarnas allmäntjänstgöring (AT) och psykologers praktiska tjänstgöring (PTP). Sådan yrkespraktik regleras i patientsäkerhetslagen (2010:659) och patientsäkerhetsförordningen (2010:1369) samt i Socialstyrelsens föreskrifter SOSFS (1999:5) om allmäntjänstgöring för läkare och SOSFS (2008:34) om praktisk tjänstgöring för psykologer. Europeiskt yrkeskort 19 § Den som är lagligen etablerad i Sverige och vill utöva ett reglerat yrke i någon annan stat inom EES eller i Schweiz har rätt att ansöka om ett europeiskt yrkeskort. Rätten att ansöka om ett europeiskt yrkeskort gäller även den som inte är lagligen etablerad i någon stat inom EES eller i Schweiz men har förvärvat yrkeskvalifikationer i Sverige. Ett europeiskt yrkeskort ska utfärdas i de fall som anges i föreskrifter som meddelas i anslutning till denna lag. Första och andra stycket gäller endast om Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter som rör yrket i enlighet med artikel 4a i yrkeskvalifikationsdirektivet. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 15, genomför delar av artikel 4a-4c i yrkeskvalifikationsdirektivet. I första stycket anges vem som har rätt att ansöka om ett europeiskt yrkeskort. Till skillnad från bestämmelserna om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer, avser paragrafen inte yrkesutövare med yrkeskvalifikationer från en annan stat inom EES eller Schweiz som vill utöva ett yrke i Sverige, utan personer som är lagligen etablerade i Sverige eller har förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet och som avser att utöva ett reglerat yrke i en annan stat inom EES eller i Schweiz. Av andra stycket framgår att sökanden i vissa fall även har rätt att få ett europeiskt yrkeskort utfärdat i Sverige. De närmare förutsättningarna för att ett yrkeskort ska utfärdas avses dock framgå av den nya horisontella förordningen. Tredje stycket innebär att rätten att ansöka om ett europeiskt yrkeskort förutsätter att Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter för yrket i fråga. Hittills har en sådan akt antagits som avser yrkena sjuksköterska, apotekare, fysioterapeut/sjukgymnast, bergsguide och fastighetsmäklare. Enligt 21 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. I fråga om yrkeskortet avses dessa föreskrifter bl.a. ange de reglerade yrken för vilka yrkeskort införs. Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, se avsnitt 15. Övriga bestämmelser Sekretess 20 § Bestämmelser om sekretess för uppgifter som hänför sig till ärenden om erkännande av yrkeskvalifikationer finns i 28 kap. 16 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Paragrafen, som behandlas i avsnitt 17, upplyser om var det finns bestämmelser om sekretess för uppgifter som hänför sig till ärenden om erkännande av yrkeskvalifikationer. Hänvisningen avser en ny bestämmelse i 28 kap. 16 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) som genomför artikel 50.1 tredje stycket i yrkeskvalifikationsdirektivet. Den nya bestämmelsen i offentlighets- och sekretesslagen behandlas i avsnitt 17. Se även författningskommentaren till bestämmelsen. Bemyndiganden 21 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. Bemyndigandet ska användas för att meddela de mer detaljbetonade föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. Sådana föreskrifter kan med stöd av bemyndigandet meddelas i sådana frågor som på en mer övergripande nivå behandlas i lagen. Detta gäller såväl tillfällig yrkesutövning, och etablering enligt de olika erkännandeordningarna som språkkontroller, yrkespraktik och yrkeskort. Som exempel kan nämnas föreskrifter om förhandsunderrättelse och förhandskontroll vid tillfällig yrkesutövning av vissa yrken, bestämmelser om användning av en viss stats yrkestitel vid tillfällig yrkesutövning och begränsning av ett erkännande av yrkeskvalifikationer till att avse en del av yrket. I fråga om erkännande enligt den generella ordningen avses bestämmelserna omfatta föreskrifter om anpassningsperiod och lämplighetsprov och undantag från rätten till ett erkännande vid för låg nivå på yrkeskvalifikationerna. Vidare avses bemyndigandet användas för att ange de reglerade yrken för vilka bestämmelserna om gemensamma utbildningsramar, gemensamma utbildningsprov och yrkeskort ska tillämpas. Bemyndigandet avses även utnyttjas för att meddela föreskrifter om att sådana kontroller av språkkunskaper som avses i 17 § andra stycket i fråga om yrkesutövare inom hälso- och sjukvården får ske utan att kravet på allvarliga och konkreta tvivel i det enskilda fallet är uppfyllt. De föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet kan placeras antingen i den generella förordningen om yrkeskvalifikationer eller i sektorsregleringen, beroende på om det är fråga om bestämmelser som gäller för samtliga reglerade yrken eller enbart vissa reglerade yrken. Lagrådets synpunkter på bemyndigandet har behandlats i avsnitt 5. Beslutsförfarande och myndighetsuppgifter 22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om 1. förfarandet för beslut enligt denna lag, och 2. vilka myndigheter som utför de olika uppgifter som följer av yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, upplyser om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela föreskrifter som rör dels förfarandet för de olika beslut som fattas med stöd av denna lag, dels vilka myndigheter som utför de olika uppgifter som följer av yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som Europeiska kommissionen antar med stöd av direktivet. Som framgår av avsnitt 5, innehåller direktivet relativt detaljerade bestämmelser på dessa områden, som lämpligen regleras på en lägre normnivå med stöd av regeringens restkompetens eller som verkställighetsföreskrifter. 21.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag 3 b § En enskild person som tillfälligt bedriver bevakningsverksamhet eller utbildning i Sverige har, trots 3 §, auktorisation för verksamheten om han eller hon 1. har gett in en fullständig förhandsanmälan, 2. uppfyller de villkor för tillfällig yrkesutövning som gäller enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, och 3. har underrättats skriftligen om att förutsättningarna enligt 1 och 2 är uppfyllda. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att ha auktorisation. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, innehåller bestämmelser i fråga om auktorisation för vissa bevaknings- och utbildningsföretag som bedriver tillfällig verksamhet i Sverige. Ändringen i första styckets överordnade led är endast språklig. Ändringen i andra punkten är en följd av att de grundläggande förutsättningarna för tillfällig yrkesutövning inte längre anges i sektorslagstiftningen utan i den nya lagen om yrkeskvalifikationer som gäller för samtliga reglerade yrken och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Någon ändring i sak är inte avsedd. Andra stycket motsvarar paragrafens tidigare tredje stycke. Det tidigare andra stycket, som beskrev förutsättningarna för tillfällig yrkesutövning för den som är behörig i en annan stat inom EES eller i Schweiz, upphör eftersom det ersätts av bestämmelser om tillfällig yrkesutövning i lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. Genom ändringen i andra stycket förtydligas att stycket är avsett att utgöra en upplysningsbestämmelse, och inte ett bemyndigande. Ändringen är en följd av Lagrådets synpunkt, se avsnitt 5. 4 a § Den som hos ett auktoriserat bevakningsföretag tillfälligt arbetar i Sverige är, trots 4 §, godkänd för arbetet om han eller hon 1. har gett in en fullständig förhandsanmälan, 2. uppfyller de villkor för tillfällig yrkesutövning som gäller enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, och 3. har underrättats skriftligen om att förutsättningarna enligt 1 och 2 är uppfyllda. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att vara godkänd. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, innehåller bestämmelser i fråga om godkännande av vissa personer som arbetar tillfälligt hos auktoriserade bevakningsföretag i Sverige. Ändringen i första styckets överordnade led är endast språklig. Ändringen i andra punkten är en följd av att de grundläggande förutsättningarna för tillfällig yrkesutövning inte längre anges i sektorslagstiftningen utan i den nya lagen om yrkeskvalifikationer som gäller för samtliga reglerade yrken och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Någon ändring i sak är inte avsedd. Andra stycket motsvarar paragrafens tidigare tredje stycke. Det tidigare andra stycket, som beskrev förutsättningarna för tillfällig yrkesutövning för den som är behörig i en annan stat inom EES eller i Schweiz, upphör eftersom det ersätts av bestämmelser om tillfällig yrkesutövning i lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. Genom ändringen i andra stycket förtydligas att stycket är avsett att utgöra en upplysningsbestämmelse, och inte ett bemyndigande. Ändringen är en följd av Lagrådets synpunkt, se avsnitt 5. 4 b § Bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz finns i lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, är ny. Paragrafen upplyser om att bestämmelser om erkännande av vissa utländska yrkeskvalifikationer finns i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. 21.3 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) 3 kap. 3 a § Socialnämnden ska se till att det finns rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden inom socialtjänstens verksamhet rörande barn och ungdom. Socialnämnden ska använda handläggare som har avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan eller för utförande av sådana uppgifter inom socialtjänsten rörande barn och ungdom som innefattar 1. bedömning av om utredning ska inledas, 2. utredning och bedömning av behovet av insatser eller andra åtgärder, eller 3. uppföljning av beslutade insatser. Socialnämnden ansvarar för att den handläggare som självständigt utför arbetsuppgifter som avses i andra stycket har tillräcklig erfarenhet för uppgiften. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, ändras så att andra stycket inte längre avser utländsk utbildning. Ändringen är en följd av dels att det i 3 b § införs en ny upplysningsbestämmelse som hänvisar till den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, dels att bestämmelser om utländsk utbildning i övrigt flyttas från nuvarande 3 b § till en ny 3 c §. I andra stycket görs även den ändringen i förtydligande syfte att handläggaren ska ha avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan. I samband med införandet av bestämmelserna om krav på viss behörighet för att utföra vissa arbetsuppgifter inom den sociala barn- och ungdomsvården anfördes i förarbetena (prop. 2012/13:175 s. 53 f.) att socialnämnden bör ha möjlighet att, förutom personer med socionomutbildning, även använda personer med annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan för att utföra arbetsuppgifterna. Av förbiseende angavs inte detta uttryckligen i lagtexten. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter. 3 b § Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz finns i lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, är ny. Paragrafen upplyser om att bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av vissa utländska yrkeskvalifikationer finns i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. 3 c § För utförande av de uppgifter som anges i 3 a § andra stycket, får socialnämnden även använda handläggare som har annan utländsk utbildning än sådan som avses i 3 b §, om utbildningen ensam eller tillsammans med yrkeslivserfarenhet motsvarar svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan. Den myndighet som regeringen bestämmer får i enskilda fall bedöma om kraven enligt första stycket är uppfyllda. Paragrafen, som har fått en ny beteckning, motsvarar delvis nuvarande 3 b § om handläggare med utländska yrkeskvalifikationer. Till följd av att 3 b § i dess nya lydelse endast avser vissa utländska yrkeskvalifikationer, ändras första stycket så att det omfattar annan utländsk utbildning än sådan som avses i 3 b §. I första stycket läggs även till ordet "minst" (se författningskommentaren till 3 kap. 3 a § socialtjänstlagen). 21.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård 1 kap. 4 § Med djurhälsopersonal avses i denna lag personer som utövar verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och som 1. har legitimation enligt 3 kap. 1 § eller enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen, 2. har godkännande enligt 3 kap. 5 eller 6 §, 3. enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen tillfälligt utövar yrket i Sverige, eller 4. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 3 kap. 7 a § att utöva ett yrke inom djurens hälso- och sjukvård. I paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, anges vad som avses med djurhälsopersonal. Genom tillägget i punkt 1 förtydligas att bestämmelsen inte bara gäller den som har legitimation enligt 3 kap 1 §, utan även den som har legitimation enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen. Ändringen i punkt 3 innebär att en hänvisning till föreskrifter om tillfällig yrkesutövning meddelade med stöd av 3 kap. 9 § ersätts av en hänvisning till den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. Ändringen är en följd av att vissa bestämmelser om tillfällig yrkesutövning i förordningen (2009:1386) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård upphävs och ersätts med bestämmelser i den nya lagen om erkännande yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som ska meddelas i anslutning till den lagen. Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, se avsnitt 5. 3 kap. 1 § Legitimation för yrket ska efter ansökan meddelas den som har avlagt 1. veterinärexamen i Sverige (yrkestitel veterinär), 2. examen i djuromvårdnad från högskoleutbildning på grundnivå enligt föreskrifter meddelade med stöd av andra stycket (yrkestitel djursjukskötare). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om legitimation för den som har avlagt examen i djuromvårdnad och för den som har genomgått utbildning utomlands. När det gäller frågor som avses i 1 a § meddelar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskrifter med stöd av bemyndigandet i 21 § lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer. Legitimation får inte meddelas om förhållandena är sådana att legitimationen skulle ha återkallats enligt bestämmelserna i 6 kap. om sökanden varit legitimerad. Genom ändringen i andra stycket, som behandlas i avsnitt 5, tydliggörs att det är bemyndigandet i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, och inte bemyndigandet i denna paragraf, som är avsett att användas för att meddela föreskrifter i de frågor som regleras i den nya lagen. Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, se avsnitt 5. 1 a § Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller i Schweiz och som omfattar yrkena veterinär och djursjukskötare finns i lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, är ny. Paragrafen upplyser om att bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av vissa utländska yrkeskvalifikationer som omfattar yrkena veterinär och djursjukskötare finns i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter. 3 § Behörig att utöva yrke som veterinär är endast den som 1. har legitimation för yrket enligt 1 § eller enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen, 2. tillfälligt utövar yrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, eller 3. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva veterinäryrket. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, anger vem som är behörig att utöva veterinäryrket. Genom tillägget i punkt 1 förtydligas att bestämmelsen inte bara gäller den som har legitimation enligt 3 kap 1 §, utan även den som har legitimation enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen. Ändringen i punkt 2 innebär att en hänvisning till föreskrifter om tillfällig yrkesutövning meddelade med stöd av 3 kap. 9 §, som upphävs, ersätts av en hänvisning till den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. Ändringen är en följd av att vissa bestämmelser om tillfällig yrkesutövning i förordningen (2009:1386) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård upphävs och ersätts med bestämmelser i den nya lagen om erkännande yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som ska meddelas i anslutning till den lagen. Någon ändring i sak är inte avsedd. Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, se avsnitt 5. 4 § En yrkestitel enligt 1 § (skyddad yrkestitel) får användas i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård endast av den som 1. enligt nämnda paragraf, eller enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen, har legitimation för yrket, 2. tillfälligt utövar veterinäryrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, eller 3. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva yrke som veterinär eller djursjukskötare. Den som saknar behörighet att använda en skyddad yrkestitel får inte heller använda en titel som kan förväxlas med en sådan. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5 och 9.3, anger vem som får använda en skyddad yrkestitel. Genom tillägget i första stycket punkt 1 förtydligas att bestämmelsen inte bara gäller den som har legitimation enligt 3 kap 1 §, utan även den som har legitimation enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen. Ändringen i första stycket punkt 2 innebär att en hänvisning till föreskrifter om tillfällig yrkesutövning meddelade med stöd av 3 kap. 9 §, som upphävs, ersätts av en hänvisning till den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. Ändringen är en följd av att vissa bestämmelser om tillfällig yrkesutövning i förordningen (2009:1386) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård upphävs och ersätts med bestämmelser i den nya lagen om erkännande yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som ska meddelas i anslutning till den lagen. Någon ändring i sak är inte avsedd. Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, se avsnitt 5. 5 § Godkännande som hovslagare får meddelas efter ansökan. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande. När det gäller frågor som avses i 5 a § meddelar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskrifter med stöd av bemyndigandet i 21 § lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer. Beteckningen godkänd hovslagare får i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård användas endast av den som fått godkännande enligt första stycket. Genom ändringen i andra stycket, som behandlas i avsnitt 5, tydliggörs att det är bemyndigandet i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, och inte bemyndigandet i denna paragraf, som är avsett att användas för att meddela föreskrifter i de frågor som regleras i den nya lagen. Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, se avsnitt 5. 5 a § Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom EES eller i Schweiz och som omfattar godkända hovslagare finns i lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, är ny. Paragrafen upplyser om att bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av vissa utländska yrkeskvalifikationer som omfattar godkända hovslagare finns i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. 6 § Den som har legitimation enligt patientsäkerhetslagen (2010:659) får efter ansökan godkännas för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. vilka yrken som kan komma i fråga för godkännande enligt första stycket, och 2. vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även meddela föreskrifter om godkännande för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård för den som har genomgått utbildning utomlands eller har behörighet att utöva yrket i ett annat land. När det gäller frågor som avses i 6 a § meddelar regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskrifter med stöd av bemyndigandet i 21 § lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer. Beteckningen godkänd för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård får i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård användas endast av den som fått godkännande enligt första stycket. Genom ändringen i andra stycket, som behandlas i avsnitt 5, tydliggörs att det är bemyndigandet i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer, och inte bemyndigandet i denna paragraf, som är avsett att användas för att meddela föreskrifter i de frågor som regleras i den nya lagen. Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter, se avsnitt 5. 6 a § Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom EES eller i Schweiz och som omfattar de yrken som avses i 6 § finns i lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 5, är ny. Paragrafen upplyser om att bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av vissa utländska yrkeskvalifikationer som omfattar sådana yrken som avses i 3 kap. 6 § finns i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. De yrken som i dag omfattas av 3 kap. 6 § är legitimerad sjuksköterska godkänd för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård, legitimerad tandläkare godkänd för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och legitimerad fysioterapeut godkänd för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. 7 kap. 3 § Ansvarsnämnden är beslutför med ordföranden och minst fem andra ledamöter. Ordföranden får ensam fatta beslut 1. som innebär att ett ärende avgörs i sak, om det är uppenbart att ärendet inte kan leda till någon påföljd och om ärendet inte heller rör ansökan om att återfå legitimation eller annan behörighet, 2. som inte innefattar ett slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 6 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig indragning eller begränsning enligt 6 kap. 9 § eller om utdömande av vite enligt 11 § andra stycket i detta kapitel, eller 3. om underrättelse enligt 16 § i detta kapitel. Ärenden som har avgjorts av ordföranden ensam ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden. I paragrafen, som behandlas i avsnitt 16, anges bl.a. när ordföranden i Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård får fatta beslut ensam. Ändringen i andra stycket innebär att det läggs till en ny punkt 3 som innebär att ordföranden ensam får besluta att en sådan underrättelse som avses i 7 kap. 16 § ska skickas. Ändringen genomför delvis artikel 56a i direktivet. 16 § Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol beslutar om återkallelse av legitimation eller annan behörighet som avser en veterinär enligt 6 kap. 6 § eller begränsning av förskrivningsrätt enligt 6 kap. 8 §, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz om beslutet eller domen. Myndigheterna ska underrättas senast tre dagar efter den dag då beslutet eller domen har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz. Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI). Paragrafen, som behandlas i avsnitt 16, är ny. Paragrafen reglerar skyldigheten för Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård att underrätta andra stater inom EES och Schweiz om beslut som innebär att en veterinär har begränsats eller förbjudits att utöva verksamhet i Sverige. Bestämmelsen genomför delvis artikel 56a i yrkeskvalifikationsdirektivet, när det gäller veterinäryrket. I första stycket anges de fall då beslut om underrättelse ska fattas av nämnden, till vilka myndigheter nämnden ska skicka underrättelser om beslut och domar och inom vilken tid sådana underrättelser ska ske. Med behöriga myndigheter avses de myndigheter som staterna har anmält som behöriga att ta emot varningar enligt yrkeskvalifikationsdirektivet. Underrättelseskyldigheten gäller oavsett var veterinären har förvärvat sina yrkeskvalifikationer. Skyldigheten gäller också oavsett om beslutet eller domen avser en tidsbegränsad eller en permanent åtgärd. Att underrättelsen ska ske senast tre dagar efter den dag då det beslut eller den dom som underrättelsen avser har meddelats innebär att ansvarsnämnden inte får invänta att beslutet eller domen vinner laga kraft. Underrättelseskyldigheten om beslut och domar som upphör att gälla avser inte bara det fall då en domstol efter överklagande ändrar ett beslut till veterinärens fördel, utan även det fall då en domstol genom inhibition förordnar rörande saken och beslutar att det överklagade beslutet tills vidare inte ska gälla. De övriga staterna ska alltså alltid ha tillgång till aktuella uppgifter rörande veterinärens rätt att utöva sitt yrke. I andra stycket anges att underrättelse enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI). Ansvarsnämnden behöver därmed ansluta sig till detta system. 8 kap. 9 § Beslut i frågor som avses i 6 kap. 5-10 §§ och 7 kap. 16 § gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet. Har en domstol efter överklagande beslutat om inhibition av ett beslut om prövotid, men därefter ändå fastställt beslutet, ska den tid under vilken beslutet varit inhiberat räknas av från prövotiden. Ändringen i paragrafens första stycke, som behandlas i avsnitt 16, innebär att även beslut om underrättelse som fattas av Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård enligt 7 kap 16 § gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet. Ändringen genomför delvis artikel 56a i direktivet. 21.5 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 28 kap. 16 a § Sekretess gäller för uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som hänför sig till ärende enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller inte beslut i ärendet. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 17, är ny. I paragrafen regleras sekretess för vissa uppgifter som hänför sig till ärenden enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer. Bestämmelsen genomför artikel 50.1 tredje stycket i direktivet. Av första stycket framgår att sekretess, under vissa omständigheter, gäller för uppgifter om enskildas ekonomiska eller personliga förhållanden som hänför sig till ärende enligt lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. Med uttrycket hänför sig till avses att sekretessen inte endast gäller i det ärende om erkännande och hos den myndighet där uppgifterna har samlats in. Bestämmelsen är därmed tillämplig även i andra sammanhang där uppgifterna därefter förekommer, t.ex. i ärenden om legitimation eller annat behörighetsbevis eller hos en annan myndighet dit uppgifterna överlämnats. Sekretessen gäller endast om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs, dvs. med ett rakt skaderekvisit som innebär en presumtion för offentlighet. Av andra stycket framgår att sekretessen inte gäller beslut i ärendet. I tredje stycket anges att sekretesstiden är högst femtio år. 21.6 Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659) 1 kap. 4 § Med hälso- och sjukvårdspersonal avses i denna lag 1. den som har legitimation för ett yrke inom hälso- och sjukvården, 2. personal som är verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar och som medverkar i hälso- och sjukvård av patienter, 3. den som i annat fall vid hälso- och sjukvård av patienter biträder en legitimerad yrkesutövare, 4. apotekspersonal som tillverkar eller expedierar läkemedel eller lämnar råd och upplysningar, 5. personal vid Giftinformationscentralen som lämnar råd och upplysningar, och 6. personal vid larmcentral och sjukvårdsrådgivning som förmedlar hjälp eller lämnar råd och upplysningar till vårdsökande. Vid tillämpningen av första stycket 1 och 3 jämställs med legitimerad yrkesutövare den som enligt särskilt förordnande har motsvarande behörighet. Regeringen får meddela föreskrifter om att andra grupper av yrkesutövare inom hälso- och sjukvården ska omfattas av lagen. I paragrafen, som behandlas i avsnitt 9.3, anges vilka som avses med hälso- och sjukvårdspersonal. Ändringen i första stycket innebär att sjunde punkten tas bort. Punkten behövs inte eftersom det framgår av patientsäkerhetsförordningen (2010:1396) att tillfälliga yrkesutövare av legitimationsyrken kan erhålla så kallad tidsbegränsad legitimation. Dessa yrkesutövare omfattas därmed av första stycket första punkten. Den som biträder en tillfällig yrkesutövare vid hälso- och sjukvård av patienter anses, enligt första stycket tredje punkten, också som hälso- och sjukvårdspersonal. Lagrådets synpunkter på paragrafen har behandlats i avsnitt 5. 4 kap. 8 § En legitimerad läkare eller tandläkare som har gått igenom viss vidareutbildning ska efter ansökan få bevis om specialistkompetens. Om inte annat särskilt föreskrivs, får en läkare eller tandläkare ange att han eller hon har specialistkompetens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon har ett bevis om specialistkompetens enligt första stycket. I paragrafen, som behandlas i avsnitt 9.3, finns bestämmelser om bevis om specialistkompetens och skyddade specialisttitlar för läkare och tandläkare. Genom ändringen i paragrafens andra stycke genomförs delvis artikel 7.3 och 7.4 i direktivet. I andra stycket förtydligas att det är de läkare och tandläkare som har ett av Socialstyrelsen utfärdat bevis om specialistkompetens som får använda den svenska specialisttiteln för yrket. Någon ändring i sak i förhållande till vad som redan gäller är inte avsedd med förtydligandet. Regeringen ska i förordning kunna meddela föreskrifter som genomför direktivets bestämmelser om vilken yrkestitel som tillfälliga yrkesutövare ska använda vid utövandet av yrket i Sverige. Det följer av 21 § i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. En sådan specialisttitel som avses i paragrafen utgör en yrkestitel. Andra stycket ändras därför även på så sätt att det framgår att en skyddad specialisttitel, utöver de i paragrafen uttryckligen angivna fallen, också får användas i de fall det föreskrivs särskilt. 9 § Om inte annat särskilt föreskrivs, får en sjuksköterska använda en titel som motsvaras av en specialistsjuksköterskeexamen endast om han eller hon har avlagt en sådan examen. I paragrafen, som behandlas i avsnitt 9.3, finns bestämmelser om skyddade specialisttitlar för sjuksköterskor. Ändringen i paragrafen syftar till att delvis genomföra artikel 7.3 och 7.4 i direktivet. Regeringen ska i förordning kunna meddela föreskrifter som genomför direktivets bestämmelser om vilken yrkestitel som tillfälliga yrkesutövare ska använda vid utövandet av yrket i Sverige. Det följer av 21 § i den nya lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer. En sådan specialisttitel som avses i paragrafen utgör en yrkestitel. Paragrafen ändras därför på så sätt att det framgår att en skyddad specialisttitel, utöver det i paragrafen uttryckligen angivna fallet, också får användas i de fall det föreskrivs särskilt. 9 kap. 4 § Ordföranden får ensam fatta beslut 1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 8 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig återkallelse av legitimation eller behörighet enligt 8 kap. 6 §, 7 § andra stycket, 9 § eller 11 §, 2. om återkallelse på egen begäran av legitimation eller behörighet i fall när det inte finns hinder mot återkallelse, 3. om återkallelse av legitimation enligt 8 kap. 7 § tredje stycket när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning, eller 4. om underrättelse enligt 18 §. Ärenden som har avgjorts enligt första stycket ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden. I paragrafen, som behandlas i avsnitt 16, anges bl.a. när ordföranden i Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd får fatta beslut ensam. Ändringen i första stycket innebär att det läggs till en ny fjärde punkt som innebär att ordföranden ensam får besluta att en sådan underrättelse som avses i 9 kap. 18 § ska skickas. Ändringen genomför delvis artikel 56a i direktivet. 18 § Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol enligt 8 kap. beslutar om återkallelse av legitimation, prövotid eller om indragning eller begränsning av förskrivningsrätt, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz om beslutet eller domen. Myndigheterna ska underrättas senast tre dagar efter den dag då beslutet eller domen har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz. Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI). Paragrafen, som behandlas i avsnitt 16, är ny. Paragrafen reglerar skyldigheten för Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd att underrätta andra stater inom EES och Schweiz om domar och beslut som innebär att rätten för en legitimerad yrkesutövare att utöva sitt yrke i Sverige har begränsats eller förbjudits. Bestämmelsen genomför delvis artikel 56a i yrkeskvalifikationsdirektivet i fråga om samtliga legitimationsyrken på hälso- och sjukvårdsområdet. I första stycket anges de fall då beslut om underrättelse ska fattas av nämnden, till vilka myndigheter nämnden ska skicka underrättelser om beslut och domar och inom vilken tid sådana underrättelser ska ske. Med behöriga myndigheter avses de myndigheter som staterna har anmält som behöriga att ta emot varningar enligt yrkeskvalifikationsdirektivet. Underrättelseskyldigheten gäller oavsett var personen har förvärvat sina yrkeskvalifikationer. Skyldigheten gäller också oavsett om beslutet eller domen avser en tidsbegränsad eller en permanent åtgärd. Att underrättelsen ska ske senast tre dagar efter den dag då det beslut eller den dom som underrättelsen avser har meddelats innebär att ansvarsnämnden inte kan invänta att beslutet eller domen vinner laga kraft. Underrättelseskyldigheten om beslut och domar som upphör att gälla avser inte bara det fall då en domstol efter överklagande ändrar ett beslut till yrkesutövarens fördel, utan även det fall då en domstol genom inhibition förordnar rörande saken och beslutar att det överklagade beslutet tills vidare inte ska gälla. De övriga staterna ska således alltid ha tillgång till aktuella uppgifter rörande yrkesutövarens rätt att utöva sitt yrke. I andra stycket anges att underrättelse enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI). Ansvarsnämnden behöver alltså ansluta sig till detta system. 10 kap. 12 § Beslut i frågor som avses i 8 kap. och 9 kap. 18 § gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet. Ändringen i paragrafen, som behandlas i avsnitt 16, innebär att även beslut om underrättelse som fattas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd enligt 9 kap. 18 § gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet. Ändringen genomför delvis artikel 56a i direktivet. 21.7 Förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800) 2 kap. 24 § Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol beslutar att återkalla en legitimation, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och i Schweiz om beslutet eller domen. Myndigheterna ska underrättas senast tre dagar efter den dag då det beslut eller den dom som underrättelsen avser har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz. Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI). Paragrafen, som behandlas i avsnitt 16, är ny. Paragrafen reglerar skyldigheten för Lärarnas ansvarsnämnd att underrätta andra stater inom EES och Schweiz om beslut som innebär att en lärare eller förskollärare har begränsats eller förbjudits att utöva verksamhet i Sverige. Bestämmelsen genomför delvis artikel 56a i yrkeskvalifikationsdirektivet, när det gäller lärar- och förskoläraryrket. I första stycket anges de fall då beslut om underrättelse ska fattas av nämnden, till vilka myndigheter nämnden ska skicka underrättelser om beslut och domar och inom vilken tid sådana underrättelser ska ske. Med behöriga myndigheter avses de myndigheter som staterna har anmält som behöriga att ta emot varningar enligt yrkeskvalifikationsdirektivet. Underrättelseskyldigheten gäller oavsett var läraren eller förskolläraren har förvärvat sina yrkeskvalifikationer. Att underrättelsen ska ske senast tre dagar efter den dag då det beslut eller den dom som underrättelsen avser har meddelats innebär att ansvarsnämnden inte får invänta att beslutet eller domen vinner laga kraft. Underrättelseskyldigheten om beslut och domar som upphör att gälla avser inte bara det fall då en domstol efter överklagande ändrar ett beslut till lärarens eller förskollärarens fördel, utan även det fall då en domstol genom inhibition förordnar rörande saken och beslutar att det överklagade beslutet tills vidare inte ska gälla. De övriga staterna ska alltså alltid ha tillgång till aktuella uppgifter rörande lärarens eller förskollärarens rätt att utöva sitt yrke. I andra stycket anges att underrättelse enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI). Ansvarsnämnden behöver därmed ansluta sig till detta system. 27 kap. 7 § Ordföranden får ensam fatta beslut 1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 27 kap. 13 §, 2. om återkallelse på egen begäran av legitimation, 3. om återkallelse av legitimation när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning, eller 4. om underrättelse enligt 2 kap. 24 §. Ärenden som har avgjorts enligt första stycket ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden. I paragrafen, som behandlas i avsnitt 16, anges bl.a. när ordföranden i Lärarnas ansvarsnämnd får fatta beslut ensam. Ändringen i första stycket innebär att det läggs till en ny fjärde punkt som innebär att ordföranden ensam får besluta att en sådan underrättelse som avses i 2 kap. 24 § ska skickas. Ändringen genomför delvis artikel 56a i direktivet. 21.8 Förslag till lag om ändring i taxitrafiklagen (2012:211) 3 kap. 1 § En personbil eller en lätt lastbil får föras i taxitrafik endast av den som 1. har en giltig taxiförarlegitimation, eller 2. tillfälligt utövar taxiföraryrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 9.4, anger vem som är behörig att utöva taxiföraryrket. Paragrafen ändras så att det läggs till en ny andra punkt som innebär att taxiföraryrket i Sverige får utövas inte bara av dem som har taxiförarlegitimation utan även av dem som tillfälligt utövar taxiföraryrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Ändringen syftar till att genomföra artikel 5.1 och 5.2 i yrkeskvalifikationsdirektivet, i fråga om taxiföraryrket. 4 kap. 16 § Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att tillståndshavare bedriver verksamheten i enlighet med denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Myndigheten utövar också tillsyn över att innehavare av taxiförarlegitimation och de tillfälliga yrkesutövare som avses i 3 kap. 1 § 2 uppfyller de krav som gäller för att få utöva yrket. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 9.4, anger vem som står under myndighetstillsyn och vad tillsynen avser. Andra stycket är nytt och rör tillsyn över dels innehavare av taxiförarlegitimation, dels tillfälliga yrkesutövare. Tillsynen över innehavare av taxiförarlegitimation framgick tidigare av första stycket. Att tillsynen omfattar även tillfälliga yrkeutövare är nytt. I båda fallen avser tillsynen att yrkesutövaren uppfyller de krav som gäller för att få utöva yrket. I fråga om innehavare av taxiförarlegitimation innebär detta, precis som tidigare framgick av paragrafens andra mening, att myndigheten kommer att utöva tillsyn över att dessa uppfyller de krav som gäller för taxiförarlegitimationen. I fråga om tillfälliga yrkesutövare innebär andra stycket att myndigheten kommer att utöva tillsyn över att yrkesutövarna uppfyller de krav för tillfällig yrkesutövning som framgår av lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Det kan innebära en uppföljning av att yrkesutövaren verkligen är lagligen etablerad i sitt hemland eller att yrkesutövningen anses som tillfällig. Detta tillägg i paragrafen syftar till att genomföra artikel 5.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet i fråga om taxiföraryrket. 5 kap. 4 § Den som i strid mot 3 kap. 1 § uppsåtligen för ett fordon döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Till samma straff döms en tillståndshavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet i strid mot 3 kap. 1 § anlitar förare som saknar taxiförarlegitimation eller rätt att tillfälligt utöva taxiföraryrket. En förare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot villkor som har meddelats för taxiförarlegitimationen döms till böter. Både ändringen i första stycket, som innebär att orden utan att inneha taxiförarlegitimation utgår, och tillägget i andra stycket är ändringar till följd av den nya lydelsen i 3 kap. 1 §. Eftersom det i 3 kap. 1 § införs en möjlighet att under vissa förutsättningar utöva taxiföraryrket tillfälligt utan taxiförarlegitimation, behöver första och andra styckena ändras så att de omfattar situationen då föraren varken har taxiförarlegitimation eller har rätt att utöva yrket tillfälligt. Båda styckena förutsätter därmed, precis som tidigare, att föraren inte har rätt att utöva taxiföraryrket. 21.9 Förslag till lag om ändring i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet 3 § I denna lag avses med 1. vård: de åtgärder och produkter som omfattas av definitionerna i punkterna 2, 3 och 5-9, 2. hälso- och sjukvård: åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador samt sjuktransporter, 3. tandvård: åtgärder som avses i 1 § tandvårdslagen (1985:125), 4. hälso- och sjukvårdspersonal: läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, barnmorska eller farmaceut i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, senast ändrat genom kommissionens förordning (EU) nr 213/2011 eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36/EG, eller en person som anses som hälso- och sjuk- vårdspersonal enligt den behandlande medlemsstatens lagstiftning, 4. hälso- och sjukvårdspersonal: läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, barnmorska eller farmaceut i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU, eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36/EG, eller en person som anses som hälso- och sjukvårdspersonal enligt den behandlande medlemsstatens lagstiftning, 5. läkemedel: sådana läkemedel som enligt läkemedelslagen (2015:315) är avsedda att tillföras människor, 6. andra varor: sådana varor som avses i 18 och 20 §§ lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m., 7. hjälpmedel: sådana hjälpmedel som avses i 3 b § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), 8. förbrukningsartiklar: sådana förbrukningsartiklar som avses i 3 d § hälso- och sjukvårdslagen, 9. övriga vårdprodukter: produkter som inte omfattas av definitionerna i punkterna 5-8 men som tillhandahålls vid hälso- och sjukvård eller tandvård och som en patient får vid vårdtillfället. Paragrafen definierar vissa termer och uttryck som används i lagen. Ändringen i fjärde punkten, som behandlas i avsnitt 5, föranleds av att yrkeskvalifikationsdirektivet har ändrats genom direktiv 2013/55/EU. EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 2013/55/EU av den 20 november 2013 om ändring av direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer och förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI-förordningen) Sammanfattning av betänkandet Yrkeskvalifikationsdirektivet - ett samlat genomförande (SOU 2014:19) Utredningsuppdraget I slutfasen av förhandlingen på EU-nivå om en modernisering av yrkeskvalifikationsdirektivet tillsatte regeringen en utredning med uppdrag att föreslå hur direktivet skulle genomföras i svensk rätt och förvaltning. En översyn skulle göras av den aktuella lagstiftningen för att åstadkomma ett fullständigt genomförande av direktivet och föreslå ändringar som underlättar tillämpningen. Syftet var att tydliggöra regelverket och få en horisontell översikt över lagstiftningen. Denna översyn skulle utgå från praktiska erfarenheter från tillämpningen. Utredningen skulle även analysera hur yrkeskvalifikationsdirektivet förhåller sig till den närliggande regleringen i det s.k. tjänstedirektivet (2006/123/EG) samt föreslå åtgärder till hur kunskapen hos berörda myndigheter kan ökas. Ändringsdirektivet (2013/55/EU) trädde i kraft den 17 januari 2014 och ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 18 januari 2016. Betänkandet är indelat i tre delar Författningsförslag och bakgrund Överväganden och förslag Konsekvensanalys och författningskommentarer Del I Bakgrund Yrkeskvalifikationsdirektivet Det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet som antogs 2005 ersatte tre generella direktiv och tolv s.k. sektorsdirektiv som avsåg enskilda yrken. Direktivets rättsliga grund härstammar från fördragets reglering om fri rörlighet. Fördragets regler om fri rörlighet för arbetstagare omfattar inte anställning i offentlig tjänst, varför samma begränsning gäller för yrkeskvalifikationsdirektivet. Enligt EU-domstolens praxis ska detta förstås som sådan verksamhet som är direkt och specifikt förenad med utövande av offentlig makt. Yrkeskvalifikationsdirektivet har identifierats som en viktig pusselbit i ansträngningarna med att öka tillväxten och sysselsättningen i Europa. Syftet med direktivet är att säkerställa att egenföretagare och anställda i EU kan utnyttja de rättigheter som fördraget ger dem att såväl etablera sig, tillfälligt erbjuda sina tjänster som att söka anställning i ett annat medlemsland, utan att behöva mötas av nationella yrkesregleringar som förbiser sådan erfarenhet och kompetens som förvärvats i annat land. Avsikten är att medlemsländerna ska godta variationer som förekommer när det gäller utbildning och yrkesreglering. Yrkesverksamma som är lagligen etablerade inom ett reglerat yrke i sitt ursprungsland och som tillfälligt vill förflytta sig till ett annat land har rätt att göra det, t.ex. för att göra yrkespraktik eller arbeta som vikarie. Om yrket inte är reglerat i ursprungsmedlemsstaten, och den enskilde inte heller gått en utbildning som är reglerad, krävs att den enskilde varit yrkesverksam under minst ett av de tio senaste åren. I vissa fall får de behöriga myndigheterna i det mottagande landet göra en närmare kontroll av att den enskilde är kompetent för uppgiften, nämligen om yrkesverksamheten kan få konsekvenser för patientsäkerhet eller säkerhet. Genom det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet klargörs närmare under vilka förutsättningar en förhandsunderrättelse får krävas och när en förhandskontroll av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer får göras, men också i vad mån behöriga myndigheter i berörda länder bör samarbeta. Om den enskilde i stället vill etablera sig i ett annat land ska kvalifikationerna bedömas i enlighet med ett av olika förfaranden. I tre situationer ska tillträde beviljas automatiskt, nämligen i) om den enskilde omfattas av en sådan utbildning vars minimikrav samordnats genom direktivet, ii) om yrkesverksamheten regleras genom krav på yrkeserfarenhet eller, i och med ändringsdirektivet, iii) om den enskilde fullföljt en utbildning som grundar sig på en gemensam utbildningsram eller med godkänt resultat genomfört ett gemensamt utbildningsprov. Om ingen av dessa ordningar är tillämpliga ska kvalifikationerna bedömas enligt den s.k. generella ordningen. Den generella ordningen innebär förenklat att de behöriga myndigheterna närmare ska kunna granska i vad mån de utländska kvalifikationerna motsvarar vad som krävs för att få utöva det reglerade yrket. Om kvalifikationerna avviker väsentligt från vad som krävs får myndigheten besluta att individen måste komplettera sin kompetens genom kompensationsåtgärder, antingen genom ett lämplighetsprov eller genom en anpassningsperiod. Sådana kompensationsåtgärder får endast avse kunskaps- och kompetensområden som är grundläggande för att utöva yrket. Det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet innehåller ett antal förtydliganden, bl.a. avseende kontroll av språkkunskaper. Myndigheter kan endast vid konkret tvivel i det enskilda fallet besluta att kontrollera i vad mån språkkunskaperna är tillräckliga för att kunna utöva yrket. För yrken med konsekvenser för patientsäkerhet kan däremot mer regelmässiga kontroller göras. Kontroller av språkkunskaper får dock aldrig ske innan yrkeskvalifikationerna har erkänts. Genom det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet införs en möjlighet för enskilda att ansöka om ett s.k. europeiskt yrkeskort, som trots sin benämning inte är ett fysiskt utan ett elektroniskt dokument. Yrkeskortet, som kan utfärdas för såväl tillfälliga tjänster som för etablering, syftar till en smidigare erkännandeprocess, bl.a. genom att ersätta förekommande krav på förhandsunderrättelse. I och med att det i första hand är ursprungslandets myndigheter som har ansvaret för att kontrollera i vad mån ansökningen är komplett och att intyg är äkta, kan den behöriga myndigheten i den stat där den enskilde vill utöva sitt yrke förlita sig på denna myndighetskontroll och erkännandeprocessen snabbas därmed upp. Innan yrkeskort kan komma att utfärdas måste dock kommissionen besluta vilka yrkesverksamheter som yrkeskortet ska vara tillämpligt för. Det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet innehåller detaljerade förfaranderegler för myndigheternas handläggning av ärenden om såväl sedvanligt erkännande som yrkeskort. Genom det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet kompletteras hittillsvarande möjligheter att utbyta information om disciplinära åtgärder med en skyldighet att informera alla andra medlemsländer om en enskild konstaterats använda falska dokument eller om veterinärer, yrkesverksamma inom hälso- och sjukvård eller de som undervisar barn (inklusive barnomsorg och förskoleverksamhet) i något avseende begränsats i sin rätt att utöva yrket. En sådan varning ska skickas via informationssystemet IMI senast tre dagar efter att begränsningen beslutats. Vilka yrken som reglerats i de olika medlemsstaterna skiljer sig åt och det finns även skillnader i regleringsteknik. Direktivet kräver därför att medlemsländerna inom ramen för en utvärderingsprocess inventerar sina respektive yrkesregleringar för att säkerställa att inskränkningarna i EU-medborgarnas fria rörlighet är motiverade och inte mer ingripande än nödvändigt. Om medlemsländerna förändrar yrkesregleringarna efter det att direktivets genomförandetid gått ut, är de skyldiga att anmäla detta till kommissionen. Ändringsdirektivet kräver ökad öppenhet i ett flertal avseenden, för att underlätta tillämpning men också för att enskilda bättre ska kunna informera sig om vad som gäller. Tjänstedirektivet Direktivet om tjänster på den inre marknaden (2006/123/EG, tjänstedirektivet) antogs året efter det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet. Syftet med tjänstedirektivet är att underlätta fri rörlighet för tjänsteutövare i bred bemärkelse, dvs. utöver sådana krav som handlar om yrkeskvalifikationer. Inledningsvis uppstod en del oklarheter kring hur de båda regelverken skulle tillämpas och hur de undantag som förekom i tjänstedirektivet till förmån för yrkeskvalifikationsdirektivet skulle tolkas. Bland annat var det oklart i vilken utsträckning medlemsländerna var tvungna att utvärdera sina yrkesregleringar inom ramen för den utvärderingsprocess som tjänstedirektivet föreskrev. I flera avseenden har de båda direktivens krav samordnats, t.ex. genom att samtliga förfaranden som kan krävas med anledning av yrkeskvalifikationsdirektivet på samma sätt som gäller för tjänstedirektivet ska kunna slutföras elektroniskt via den gemensamma kontaktpunkten för tjänster. De myndigheter som utövar tillsyn över tjänsteverksamhet i Sverige behöver beakta såväl tjänstedirektivet som yrkeskvalifikationsdirektivet, då de båda regelverken är tänkta att komplettera varandra. I vissa avseenden finns regler i båda direktiven, t.ex. om vilken information som tjänstemottagarna ska ha tillgång till. Uppstår en konflikt mellan de båda regelverken, t.ex. när det gäller möjligheten att utöva tillsyn över tillfällig verksamhet, har yrkeskvalifikationsdirektivet företräde. Det svenska utbildningssystemet För att ge så goda förutsättningar som möjligt att anpassa utbildningar till omvärlds- och kunskapsutvecklingen är det svenska utbildningssystemet decentraliserat. Högskoleutbildning ges vid 31 statliga universitet och högskolor (däribland Sveriges lantbruksuniversitet och Försvarshögskolan) samt vid 12 enskilda utbildningsanordnare. Det anges i lag och förordning vilka utbildningsanordnare som kan ges tillstånd att utfärda examina, samt på vilken nivå. Det är universitetens och högskolornas ansvar att besluta om det närmare innehållet i utbildningarna. Det finns 35 olika yrkesexamina i examensordningen i bilagan till högskole-förordningen, ytterligare 12 i bilagan till förordningen för Sveriges lantbruksuniversitet och en i bilagan till förordningen för Försvarshögskolan. Dessa är bl.a. utbildningarna till läkare, sjuksköterska, tandläkare, arkitekt, barnmorska och veterinär, för vilka yrkeskvalifikationsdirektivet samordnat minimikraven för utbildning. I bilagorna till högskoleförordningen, förordningen för Sveriges lantbruksuniversitet och förordningen för Försvarshögskolan finns för varje yrkesexamen angivet hur många högskolepoäng utbildningen omfattar samt en målbeskrivning av vilka mål och övriga krav som varje student ska uppnå för att få examen. Målen avser kunskap och förståelse, färdighet och förmåga samt värderingsförmåga och förhållningssätt. Även när det gäller utbildningarna till specialistläkare och specialisttandläkare samordnas minimikrav för utbildning genom yrkeskvalifikationsdirektivet. Dessa utbildningar regleras i Socialstyrelsens föreskrifter. Universitetskanslersämbetet kvalitetssäkrar högskoleutbildningen. Om ett land som inte reglerar yrkesverksamheten har reglerat utbildningen, underlättar det yrkesverksammas möjligheter att kunna utöva denna yrkesverksamhet i ett annat land, där yrket är reglerat. Direktivet kräver att medlemsstaterna fastställer vilka utbildningar som är reglerade, oavsett om utbildningen bedrivs inom gymnasieskolan, vid universitet eller högskolor eller inom yrkeshögskolan. Inom den svenska yrkeshögskolan finns närmare 200 utbildningsanordnare och över 600 utbildningar. Del II Överväganden och förslag Reglerade yrken i Sverige Utredningen har närmare analyserat direktivets tillämpningsområde utifrån den definition som gäller för reglerade yrken. Av definitionen följer att all sådan yrkesverksamhet där det i författning, direkt eller indirekt, ställs krav på att yrkesutövaren har vissa bestämda yrkeskvalifikationer omfattas. Med yrkeskvalifikationer avses såväl ett bevis över teoretiska eller faktiska kunskaper som yrkeserfarenhet. Om det finns en skyddad yrkestitel som endast får användas av den som har en viss yrkeskvalifikation är yrket alltid att anse som reglerat. I Sverige har yrkesregleringarna anpassats till det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet i följande fall: Yrkesregleringar som anpassats till yrkeskvalifikationsdirektivet Advokat Apotekare Arbetsterapeut Audionom Auktoriserad tolk Auktoriserad translator Auktoriserade patentombud Barnmorska Besiktningstekniker Biomedicinsk analytiker Brandskyddskontrollant Dietist Djursjukskötare Elinstallatör Fastighetsmäklare Fysioterapeut Förskolelärare Godkänd hovslagare Godkänd tandläkare/sjukgymnast/sjuksköterska inom djurens hälso- och sjukvård Kiropraktor Logoped Läkare Lärare Naprapat Optiker Ortopedingenjör Psykolog Psykoterapeut Receptarie Röntgensjuksköterska Sjukgymnast Sjukhusfysiker Sjuksköterska Socialtjänstens verksamhet rörande barn och ungdom Specialistläkare Specialistsjuksköterska Specialisttandläkare Specialistveterinär Tandhygienist Tandläkare Trafiklärare och utbildningsledare Veterinär Väktare Utredningen bedömer att yrkesverksamhet som brandskydds-kontrollant inte längre bör omfattas av genomförandeåtgärderna för yrkeskvalifikationsdirektivet eftersom yrkesverksamheten är förknippad med utövande av offentlig makt. Därutöver, och med utgångspunkt i direktivets definition av reglerade yrken, anser utredningen att även följande yrkesverksamheter ska anses omfattas av yrkeskvalifikationsdirektivets tillämpningsområde: Tillkommande yrken Aktuarie Arbete med asbest Arbete med byggnadsställningar högre än två meter Bergsguide Certifierad energiexpert Certifierad kontrollansvarig Certifierad sakkunnig brandskydd Certifierad sakkunnig funktionskontrollant Certifierad sakkunnig kulturvärden Certifierad sakkunnig tillgänglighet Dykeriarbete Företagsläkare Hantering av bekämpningsmedel i klass 1AV Hantering av bekämpningsmedel i klass 1L samt 2L Hantering av bekämpningsmedel i klass 1SO Kontroll av cisterner och rörledningar för brandfarliga vätskor Kontroll av hissar och vissa motordrivna anordningar Kontroll av lyftanordningar Kontroll av mekaniska anordningar i vissa kärntekniska anläggningar Kontroll av tankar avsedda för transport av farligt gods Kontroll av trycksatta anordningar Kranförare Kvalitetssäkrare av rovdjursobservationer Lärare vid introduktionsutbildning för privat övningskörning A Lärare vid riskutbildning för behörigheterna A, A1 och B Lärare vid utbildning av förare för mopeder med behörighet AM Lärare vid utbildning av förare för mopeder, snöskotrar och terränghjulingar som kräver förarbevis Sprängarbas Strålskyddsexpert Taxiförare Det är värt att poängtera att det i ovanstående fall är fråga om yrkesverksamheter som, på grund av de krav som ställs på yrkesutövarna i fråga om yrkeskvalifikationer, bör betraktas som reglerade. Det handlar således inte om nya regleringar som införts i närtid. Utredningen har även gjort en bedömning avseende yrkesverksamheterna naturvårdsvakt, rovdjursinventerare, mast- och stolparbete samt arbete med härdplaster, men har funnit att dessa verksamheter inte är att anse som reglerade, då det för utövande inte krävs bestämda yrkeskvalifikationer. Erkännande av yrkeskvalifikationer Utredningen anser att den nuvarande myndighetsstrukturen ska bibehållas. Myndigheter som kontrollerar tillträdet till ett visst reglerat yrke ska även fortsättningsvis handlägga ärenden som behörig myndighet enligt direktivet. På så vis kan myndigheterna få en komplett bild över yrkesutövare i Sverige, oberoende av var kvalifikationerna erhållits. För de yrken som hittills betraktas som reglerade har redan behöriga myndigheter enligt yrkeskvalifikationsdirektivet pekats ut. Därutöver bör de myndigheter som föreskriver vilka krav som ska ställas avseende de tillkommande yrkena utgöra behöriga myndigheter. I praktiken innebär det att följande myndigheter ska vara behöriga myndigheter enligt direktivet: Konsumentverket, Fastighetsmäklarinspektionen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Socialstyrelsen, Länsstyrelsen i Stockholms län, Boverket, Finansinspektionen, Kammarkollegiet, Statens skolverk, Universitets- och högskolerådet, Statens jordbruksverk, Naturvårdsverket, Strålsäkerhetsmyndigheten, Transportstyrelsen, Patentombudsnämnden, Elsäkerhetsverket samt Arbetsmiljöverket. Utredningen föreslår att Universitets- och högskolerådet, som även är ENIC-NARIC kontor, ska bistå de behöriga myndigheterna i bedömningen av yrkesutövares utländska utbildning. De behöriga myndigheterna ska ersätta Universitets- och högskolerådet för de kostnader som detta föranleder. Den slutliga och sammantagna prövningen av en enskilds samtliga yrkeskvalifikationer ska alltid vara den behöriga myndighetens ansvar. Eftersom det för vissa yrken ställs krav på viss kompetens trots att det saknas en obligatorisk förhandskontroll föreslår utredningen också att det införs en möjlighet för yrkesutövare med utländska kvalifikationer att få dem bedömda av den behöriga myndigheten. Därigenom underlättas förutsättningarna för yrkesutövare med utländska kvalifikationer att kunna söka anställning eller i övrigt undvika problem som annars kan komma att uppstå vid tillsynen över yrkesverksamheten. Universitets- och högskolerådet är kontaktpunkt för yrkeskvalifikationsdirektivet, en verksamhet som i och med ändringsdirektivet döps om till rådgivningscentrum. Syftet är bl.a. att ytterligare betona myndighetens roll att bistå enskilda som önskar utnyttja regelverket, men också att särskilja rådgivningscentrumens roll i förhållande till de gemensamma kontaktpunkter som inrättades i samband med genomförandet av tjänstedirektivet. Enligt utredningens bedömning bör Universitets- och högskolerådet även fortsättningsvis fullgöra rollen som rådgivningscentrum. Därutöver föreslår utredningen att Universitets- och högskolerådet även ska överta rollen som samordnare för direktivet från Utbildningsdepartementet. Enligt utredningens bedömning har rådet bäst förutsättningar att utföra de uppgifter som ligger i samordnarrollen, eftersom uppgifterna företrädelsevis rör den praktiska tillämpningen av direktivet. Givetvis ska Regeringskansliet även fortsättningsvis ansvara för policyarbetet och på sedvanligt vis agera i den utsträckning som kan komma att krävas i förhållande till kommissionen och andra medlemsstater. Utredningen föreslår också att den metod som hittills använts för att genomföra det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet, där bestämmelserna införts i varje berörd sektorsförfattning, ska överges. De bestämmelser i direktivet som ska tillämpas likadant oavsett sektor ska i stället genomföras i en ny horisontell lag och förordning. Detta får till följd att bestämmelser som tidigare har införts i sektorsförfattning och som ersätts av bestämmelser i de nya författningarna ska upphävas. Däremot ska sektorsregleringen bestå och anpassas till den nya lagen och förordningen i de delar där direktivet tagit särskild hänsyn till vilken yrkesverksamhet det handlar om. Av den föreslagna lagen framgår att yrkesutövare med utländska yrkeskvalifikationer ska likabehandlas med dem som har svenska yrkeskvalifikationer. Ett erkännande av utländska yrkeskvalifikationer ger således rätt att utöva yrket på samma villkor som gäller för dem som förvärvat kvalifikationerna i Sverige. Lagen ska gälla för såväl egenföretagare som anställda, men tillämpas subsidiärt i förhållande till bestämmelser som grundar sig på andra EU-rättsakter än yrkeskvalifikationsdirektivet. Lagen omfattar heller inte yrken förknippade med offentlig makt. Det förtydligas att förekommande krav på yrkesutövares kunskaper i det svenska språket inte får tillämpas på ett sätt som inskränker rätten till erkännande av yrkeskvalifikationer eller europeiskt yrkeskort. Kontroller av språkkunskaper får endast göras vid befogad misstanke om att nödvändiga språkkunskaper saknas i det enskilda fallet och i så fall efter att kvalifikationerna erkänts på sedvanligt vis eller genom utfärdande av yrkeskort. Socialstyrelsen får meddela föreskrifter om mer regelmässiga kontroller av språkkunskaper för yrkesutövare inom hälso- och sjukvården. Det införs även en principiell skyldighet i lagen att erkänna yrkespraktik som gjorts i en annan EES-stat eller Schweiz. Genom lagen klargörs att yrkesutövare som är lagligen etablerade i ett annat land har rätt att tillfälligt tillhandahålla tjänster i Sverige. Om yrket i fråga inte är reglerat i etableringsstaten krävs ett års yrkeserfarenhet eller att yrkesutövaren gått en reglerad utbildning. Utredningen föreslår att skyldigheten att underrätta behörig myndighet på förhand behålls endast vad avser väktare och hälso- och sjukvårdspersonal, där det också finns möjlighet att kontrollera kvalifikationerna innan tjänsten får tillhandahållas. Grundförutsättningarna för att få utländska yrkeskvalifikationer erkända i enlighet med den generella ordningen anges i den nya lagen. Yrkesutövare med sådant kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som krävs i ett annat medlemsland ska ges tillträde till ett reglerat yrke på samma villkor som om kvalifikationerna förvärvats i Sverige. Om yrket inte är reglerat i etableringsstaten får det krävas ett års yrkeserfarenhet eller att yrkesutövaren gått en reglerad utbildning. Med formella kvalifikationer avses även sådana kvalifikationer som förvärvats i tredje land men erkänts av en medlemsstat som även kan intyga tre års yrkeserfarenhet. Förutsättningarna för att besluta om kompensationsåtgärder, för det fall en behörig myndighet kan konstatera väsentliga skillnader i sådan utbildning som kan anses vara grundläggande för att kunna utöva yrket, alternativt besluta om partiellt tillträde, anges närmare i den nya förordningen om erkännande av yrkeskvalifikationer. Av förordningen framgår även att sökanden ska ges möjlighet att välja kompensationsåtgärd, dvs. anpassningsperiod eller lämplighetsprov, om inte annat föreskrivs. Lagen återspeglar även de tre ordningar för automatiskt erkännande som yrkeskvalifikationsdirektivet innehåller, även om det enligt utredningens bedömning i nuläget inte finns någon yrkesreglering som omfattas av automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet. Det framgår av lagen att när kommissionen fattat beslut om gemensamma utbildningsprinciper som Sverige omfattas av, ska en sökande som genomgått en utbildning som omfattas av en gemensam utbildningsram eller godkänts vid ett gemensamt utbildningsprov automatiskt godkännas för att utöva yrket i Sverige på samma villkor som gäller om kvalifikationerna inhämtats i Sverige. Den enda automatiska ordning som för närvarande är tillämplig innebär att yrkesutövare inom yrkena apotekare, barnmorska, läkare, sjuksköterska, tandläkare eller veterinär ska erkännas automatiskt i de fall som anges i Socialstyrelsens respektive Statens jordbruksverks föreskrifter. Av patientsäkerhetsförordningen och förordningen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ska framgå att ansökan om legitimation utifrån bestämmelserna om automatiskt erkännande ska handläggas enligt förfarandebestämmelserna i den nya horisontella förordningen. Den nya horisontella förordningen innehåller bestämmelser som beskriver förfarandet för erkännande av yrkeskvalifikationer vid etablering i Sverige, oavsett vilken ordning för erkännande som tillämpas. Prövningen av en ansökan om legitimation eller annat behörighetsbevis ska delas upp i två eller tre steg när yrkesutövaren förvärvat yrkeskvalifikationer eller fått dem erkända i annat medlemsland. Avsikten är att förtydliga att prövningen av yrkeskvalifikationerna ska ske separat från övriga eventuellt förekommande krav för utövande av yrket, t.ex. språkkrav. En ny procedur införs för sådan prövning av yrkeskvalifikationer som ska kunna ligga till grund för certifiering eller ackreditering, i den mån sådan regleringsteknik använts för vissa yrkesverksamheter. I det första steget ska det endast prövas om yrkeskvalifikationerna är tillräckliga för att kunna bevilja tillträde till yrket. Denna prövning ska ske i enlighet med förfarandebestämmelserna i den nya förordningen, bl.a. avseende tidsfrister, och avslutas med ett beslut om yrkeskvalifikationerna. En ansökan ska ges in till den behöriga myndigheten eller elektroniskt via den gemensamma kontaktpunkten. I den nya lagen och förordningen införs bestämmelser som ska göra det möjligt att utfärda yrkeskort när kommissionen fattat de beslut som krävs, bl.a. avseende för vilka yrken ett sådant yrkeskort ska utfärdas. Föreskrivande myndigheter bemyndigas att meddela närmare föreskrifter i den mån det behövs för att systemet ska kunna tas i bruk. Den nya lagen innehåller uttryckliga bemyndiganden om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter avseende tillfälligt tillhandahållande av tjänster, erkännande av yrkeskvalifikationer, europeiskt yrkeskort och språkkontroller avseende hälso- och sjukvårdspersonal. I den nya förordningen bemyndigas föreskrivande myndigheter att meddela verkställighetsföreskrifter samt föreskrifter om undantag från rätten att välja kompensationsåtgärd. Universitets- och högskolerådet bemyndigas att meddela föreskrifter om yrkeskort avseende i Sverige oreglerade yrken, gemensamma utbildningsprinciper och utfärdande av utbildningsbevis. Myndigheten för yrkeshögskolan bemyndigas att meddela föreskrifter om automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet. Kommerskollegium bemyndigas att meddela föreskrifter om informationsutbytet i IMI. Det införs en ny bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen om att sekretess ska gälla för en uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som hänför sig till ett ärende enligt horisontella lagen om yrkeskvalifikationer, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Beslut enligt den nya lagen och förordningen kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Om myndigheten inte fattat beslut inom den tidsfrist som anges för det aktuella ärendet, kan sökanden göra en framställan hos myndigheten om att ärendet ska avgöras. Myndigheten ska då inom två veckor fatta beslut i ärendet i sak eller i ett särskilt beslut avslå sökandens framställan. Administrativt samarbete och information Behöriga myndigheter behöver samarbeta över nationsgränserna för att erkännandesystemet enligt direktivet ska fungera. Av ändringsdirektivet framgår nu uttryckligen att myndigheterna ska använda informationssystemet IMI för kommunikation sinsemellan. Utredningen föreslår att skyldigheten att samarbeta med behöriga myndigheter och rådgivningscentrum i andra länder regleras i den nya förordningen. Universitets- och högskolerådet ska så långt möjligt bistå behöriga myndigheter och rådgivningscentrum i andra länder med information om yrken som inte är reglerade i Sverige. Utbyte av information om disciplinära åtgärder regleras i det ursprungliga yrkeskvalifikationsdirektivet. Utredningen föreslår att det av den nya förordningen ska framgå att de behöriga myndigheterna är ansvariga för att utbyta information om disciplinära åtgärder med behöriga myndigheter i andra länder. De ska även åläggas att kontrollera sådan information som kommer från en myndighet i ett annat land avseende yrkesutövare med svenska yrkeskvalifikationer och meddela vilka åtgärder som vidtas mot bakgrund av sådan information. Genom ändringsdirektivet införs två nya varningsmekanismer, en avseende falska dokument och en avseende yrkesutövare som begränsats i sin rätt att utöva yrkesverksamhet inom reglerade hälso- och sjukvårdsyrken, inom reglerade yrken där barn undervisas (inklusive barnomsorg och förskoleverksamhet) samt som veterinär. Kommissionen ska fatta beslut om hur varningsmekanismerna ska fungera innan dessa kan tas i bruk, och kan även komma att styra hur informationsflödet ska hanteras i medlemsstaterna. I avvaktan på närmare besked från kommissionen föreslår utredningen en struktur för hur varningsmekanismerna kan administreras nationellt. För att kunna följa direktivets krav om att samtliga medlemsländer ska varnas inom tre dagar efter att beslutet om begränsad rätt att utöva yrket fattats, föreslår utredningen att dessa varningar ska skickas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Lärarnas ansvarsnämnd respektive Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård. Samtliga varningar som mottas från andra länder ska inkomma till Universitets- och högskolerådet, som sedan ska sprida informationen till berörda myndigheter i Sverige. När det gäller varningsmekanismen för falska intyg föreslår utredningen att denna administreras av Universitets- och högskolerådet. Behöriga myndigheter som polisanmäler en enskild som har använt sig av falska intyg i samband med erkännande av yrkeskvalifikationer ska informera Universitets- och högskolerådet. Rådet ska även motta varningar om falska dokument från andra länder och sprida informationen vidare till berörda myndigheter i Sverige. Den gemensamma kontaktpunkten för tjänster, som inrättades i samband med tjänstedirektivets genomförande, ska användas för information om reglerade yrken och reglerade utbildningar. För att Tillväxtverket, där kontaktpunkten inordnats, ska kunna fullgöra de skyldigheter som det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet ställer ska de behöriga myndigheterna förse verket med nödvändig information och hålla den uppdaterad. Ansvaret för att förse Tillväxtverket med information om reglerade utbildningar ska fördelas mellan Statens skolverk, avseende gymnasieskolan, Universitets- och högskolerådet, avseende universitet och högskolor, samt Myndigheten för yrkeshögskolan, avseende yrkeshögskolan. Tillväxtverket ska även, liksom redan i dag avseende tjänstedirektivet, se till att samtliga krav, förfaranden och formaliteter som täcks av det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet kan fullgöras elektroniskt och på distans via kontaktpunkten för tjänster. Av förordningen ska framgå att all information också bör finnas tillgänglig på engelska. Kommerskollegium ska även fortsättningsvis behålla sin roll som samordnare för kontaktpunkten. Åtgärder till stöd för yrkesutövare med svenska yrkeskvalifikationer För att säkerställa att de svenska utbildningarna lever upp till det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivets minimikrav föreslår utredningen att det införs ett förtydligande i bilagorna till högskoleförordningen respektive förordningen för Sveriges lantbruksuniversitet om att utbildningsanordnare är skyldiga att utforma utbildningarna så att direktivets krav uppfylls. Till stöd för utbildningsanordnarnas arbete bör Universitets- och högskolerådet sammanställa de krav som följer av det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet, samt även bevaka och informera om sådana uppdateringar avseende kunskaper och färdigheter som kan beslutas av kommissionen genom delegerade akter. Det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet ger nämligen kommissionen befogenhet att i flera avseenden fatta bindande beslut genom såväl genomförandeakter som delegerade akter. Eftersom själva avsikten med det delegerade beslutsfattandet är att unionens lagstiftning ska genomföras enhetligt, är det sannolikt att kommissionen avser fatta dessa beslut i form av förordningar, som inte ska genomföras av medlemsländerna utan är direkt tillämpliga. I syfte att säkerställa att utövare av yrken som omfattas av automatiskt erkännande utifrån samordnade minimikrav på utbildningen, dvs. apotekare, barnmorskor, läkare, sjuksköterskor, tandläkare och veterinärer, ska kunna fortbilda sig föreslår utredningen att Socialstyrelsen och Statens jordbruksverk bemyndigas att meddela föreskrifter om fortbildning. Svenska yrkesutövare kan i andra länder mötas av krav på att bifoga diverse intyg över examens- eller utbildningsbevis. I ljuset av att enskilda bör vända sig till det svenska rådgivningscentrumet om de får problem anser utredningen att samtliga intyg över svenska utbildningar, oavsett om utbildningen är reglerad eller inte, ska kunna utfärdas av Universitets- och högskolerådet. Myndigheten för yrkeshögskolans uppgift i detta hänseende ska därför upphöra. Däremot, när det gäller intyg över yrkeserfarenhet, ser utredningen inga skäl till att flytta denna verksamhet från de auktoriserade handelskamrarna. Rapporteringsskyldigheter och åtgärder för ökad kunskap om direktivet Det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet ställer krav på medlemsländernas rapportering och kontinuerliga information i ett flertal avseenden. För att säkerställa att efterfrågad information skickas till kommissionen i enlighet med direktivets krav, men också för att stärka rådgivningscentrumets tillika samordnarens roll, föreslår utredningen att samtliga återkommande krav på information fullgörs av Universitets- och högskolerådet. För att detta ska fungera åläggs behöriga myndigheter i förordningen att förse Universitets- och högskolerådet med efterfrågad information. I samband med att genomförandeåtgärder anmäls till kommissionen ska kommissionen även få information om hur Sverige säkerställer att yrkesverksamma som apotekare, barnmorska, läkare, sjuksköterska, tandläkare eller veterinär har möjlighet att fortbilda sig. Senast vid denna tidpunkt ska också kommissionens databas om reglerade yrken uppdateras. I syfte att förbättra kunskapen om regelverket, och erbjuda behöriga myndigheter en plattform för erfarenhetsutbyte, föreslår utredningen att det inrättas ett råd för reglerade yrken. Av den nya förordningen framgår att ordförandeskap och sekretariat bör inrättas hos rådgivningscentrumet tillika samordnaren, dvs. Universitets- och högskolerådet. Alla behöriga myndigheter samt Kommerskollegium bör ingå i rådet. Del III Konsekvensanalys Utredningens förslag påverkar enskilda yrkesutövare som önskar bedriva verksamhet såväl i Sverige som i annat land och oavsett om det sker inom ramen för en anställning eller som egenföretagare på kortare eller längre tid. Till övervägande del omfattas verksamhetsområdena redan i dag av den yrkesreglering som finns i sektorsförfattning. Genom att utredningen identifierat ytterligare yrkesverksamheter som bör betraktas som reglerade yrken berörs yrkesutövare med utländska yrkeskvalifikationer inom dessa yrkesgrupper av utredningens förslag. Inom vissa verksamhetsområden tydliggörs rätten att tillfälligt utöva verksamhet utifrån de kvalifikationer den enskilde förvärvat i sitt etableringsland genom förändringar i skollagen, patientsäkerhetslagen och förordningen om behörighet till vissa anställningar inom hälso- och sjukvården. För andra yrkesgrupper, fastighetsmäklare och yrkesverksamma inom djurens hälso- och sjukvård, föreslår utredningen att nu gällande krav på att underrätta den behöriga myndigheten på förhand tas bort. Däremot kvarstår krav på förhandsunderrättelse för enskilda inom hälso- och sjukvårdsyrken samt väktare, vars kvalifikationer även kan kontrolleras på förhand. Yrkesverksammas rätt att i förekommande fall välja kompensationsåtgärd klargörs, liksom i vad mån språkkunskaper kan kontrolleras. Utredningen anser att behöriga myndigheter på förhand måste identifiera vilka krav som är grundläggande för att få utöva yrkesverksamhet i Sverige så att enskilda på förhand ska kunna informera sig om detta, liksom att det ska vara tydligt vad som krävs i form av intyg för en fullständig ansökan. Behöriga myndigheter kan kräva en avgift för en ansökan om erkännande av utländska yrkeskvalifikationer för att få legitimation eller annat behörighetsbevis, även inom hälso- och sjukvården. Enskildas möjlighet att bevaka sina intressen under erkännandeprocessens gång tydliggörs bl.a. vad gäller rätten att överklaga. Företag i egenskap av egenföretagare påverkas i motsvarande mån som enskilda av de förtydliganden utredningen föreslår. Några särskilda negativa konsekvenser torde dock inte uppstå för företag. Förslagen bidrar till att underlätta tillgången till relevant arbetskraft genom att erkänna sådan kompetens som förvärvats i annat EU-land som likvärdig med den som förvärvats i Sverige. Effektivare handläggningsprocesser, bl.a. inom ramen för europeiska yrkeskort, torde bidra till smidigare rekryteringsprocesser för arbetsgivare. Det bör dock påpekas att de behöriga myndigheterna i Sverige inte alltid råder över handläggningstiden eftersom visst informationsutbyte med behöriga myndigheter i andra länder kan krävas i vissa fall. Företag som är verksamma som utbildningsanordnare inom hälso- och sjukvårdsområdet, eller som erbjuder utbildningar för veterinärer eller arkitekter, kan komma att påverkas av de förtydliganden utredningen föreslår om att sådana utbildningar som samordnats genom yrkeskvalifikationsdirektivet även måste uppfylla direktivets krav. När det gäller konsekvenser för det allmänna måste inledningsvis konstateras att behöriga myndigheter redan i dag tillämpar regelverket i enlighet med gällande sektorsförfattningar. Det faktum att reglerna samlas i ett övergripande, horisontellt regelverk påverkar inte myndigheternas hittillsvarande skyldigheter att erkänna utländska yrkeskvalifikationer. Detta gäller dock inte för de myndigheter som utredningen anser bör utses som tillkommande behöriga myndigheter mot bakgrund av att viss yrkesverksamhet får anses vara reglerad. Utredningen har inte kunnat identifiera hur många av de i dag yrkesverksamma inom dessa yrkesgrupper som har utländska yrkeskvalifikationer, varför det är svårt att bedöma omfattningen av myndigheternas tillkommande bedömningsverksamhet. Det kan finnas anledning att följa utvecklingen inom detta område och om det visar sig att bedömningsverksamheten får en sådan omfattning att den inte ryms inom befintliga ramar bör det övervägas om en avgiftsfinansiering även ska införas för något av de tillkommande yrkena. För majoriteten av de existerande behöriga myndigheterna, finns en möjlighet att avgiftsfinansiera ansökningar om erkännande av utländska yrkeskvalifikationer. En existerande behörig myndighet har i vissa fall varit förhindrad att ta ut avgifter för bedömningen av utländska yrkeskvalifikationer, nämligen Socialstyrelsen. Utredningen kan inte se något skäl för detta och föreslår att även Socialstyrelsen ska kunna kräva en avgift för utfärdande av legitimation eller annat behörighetsbevis för enskilda med såväl svenska som utländska yrkeskvalifikationer. Utredningen föreslår att behöriga myndigheter ska ersätta Universitets- och högskolerådet för dess kostnader för att lämna yttranden över utländska utbildningsrelaterade yrkeskvalifikationer. I ett inledande skede behöver dock Universitets- och högskolerådet bygga upp verksamheten med hjälp av allmänna medel. Utredningen föreslår också en finansiering genom allmänna medel för den ökade administration som varningssystemet kan komma att innebära för Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd samt för Tillväxtverket med anledning av de uppgifter som tillkommer kring den gemensamma kontaktpunkten för tjänster. Universitets- och högskolerådet bör även få en ökad anslagsfinansiering mot bakgrund av sådana uppgifter som stadigvarande tillkommer genom rollen som samordnare samt sekretariat för Rådet för reglerade yrken. Det går inte att förutse vilka konsekvenser som kan komma att uppstå för det fall kommissionen beslutar att införa systemet med europeiska yrkeskort, och inte heller för det fall kommissionen beslutar om gemensamma utbildningsprinciper. Beroende på inom vilka yrkesverksamheter sådana beslut kan komma att fattas kan en förnyad analys behövas Betänkandets lagförslag Förslag till lag om erkännande av yrkeskvalifikationer Härigenom föreskrivs följande. Syfte och tillämpningsområde 1 § Genom denna lag genomförs vissa bestämmelser i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (yrkeskvalifikationsdirektivet), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU. 2 § Denna lag gäller för dem som vill utöva ett reglerat yrke i Sverige, som anställd eller som egen företagare, och som har förvärvat yrkeskvalifikationer eller fått dem erkända i en annan stat inom EES eller i Schweiz (ursprungsstaten). I tillämpliga delar gäller denna lag även för dem som 1. har gjort yrkespraktik i en annan stat inom EES eller i Schweiz, eller 2. har förvärvat yrkeskvalifikationer i Sverige eller fått dem erkända här i landet och vill utöva sitt yrke i någon annan stat inom EES eller i Schweiz. 3 § Ett erkännande av yrkeskvalifikationer enligt denna lag eller innehav av ett giltigt europeiskt yrkeskort ger yrkesutövaren rätt till tillträde till samma yrke eller den jämförbara yrkesverksamhet som denne är behörig att utöva i ursprungsstaten och rätt att utöva det yrket eller den verksamheten i Sverige, på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet. 4 § Denna lag gäller inte för yrken som är förenade med offentlig maktutövning. Denna lag gäller inte heller för advokatyrket. Bestämmelser som i fråga om detta yrke genomför yrkeskvalifikationsdirektivet i tillämpliga delar finns i rättegångsbalken. 5 § Denna lag gäller inte om det i en annan lag eller förordning finns avvikande bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats utanför Sverige, i den mån dessa bestämmelser grundar sig på andra bindande rättsakter antagna inom Europeiska unionen än yrkeskvalifikationsdirektivet. Definitioner 6 § I denna lag avses med 1. reglerat yrke: yrkesverksamhet där det genom lag, förordning eller andra föreskrifter, direkt eller indirekt, krävs bestämda yrkeskvalifikationer för att få tillträde till eller utöva verksamheten eller använda en viss yrkestitel, 2. lagligen etablerad: uppfyller alla krav för att ha rätt att stadigvarande utöva ett yrke, som egenföretagare eller som anställd, i en stat inom EES eller i Schweiz, 3. yrkeskvalifikationer: kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer, ett kompetensbevis enligt artikel 11 punkt a i) i yrkeskvalifikationsdirektivet eller yrkeserfarenhet, 4. bevis på formella kvalifikationer: examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis som har utfärdats av en behörig myndighet avseende en yrkesutbildning som huvudsakligen har ägt rum inom EES eller i Schweiz. Som bevis på formella kvalifikationer ska också betraktas ett bevis på formella kvalifikationer som har utfärdats i tredjeland, om innehavaren har tre års yrkeserfarenhet inom det berörda yrket i en stat inom EES eller i Schweiz och beviset på formella kvalifikationer har erkänts av den staten, 5. reglerad utbildning: all utbildning som särskilt utformats för ett visst yrke och som omfattar en eller flera kurser som vid behov kompletteras genom sådan yrkesutbildning, provtjänstgöring eller yrkesutövning som har fastställts i författning eller som övervakas eller har godkänts av en myndighet, 6. anpassningsperiod: utövande av ett reglerat yrke under en behörig yrkesutövares ansvar och som ska bedömas, eventuellt åtföljt av kompletterande utbildning, 7. lämplighetsprov: ett prov som gäller den sökandes yrkeskunnighet, färdigheter och kompetens och som genomförs av en behörig myndighet i syfte att bedöma den sökandes förmåga att utöva ett reglerat yrke, 8. yrkespraktik: en period med yrkespraktik som sker under handledning, förutsatt att den utgör ett villkor för tillträde till ett reglerat yrke, och som kan äga rum under eller efter en avslutad utbildning som leder till ett examensbevis, 9. yrkeserfarenhet: faktiskt och lagligt utövande av det berörda yrket i en medlemsstat, 10. europeiskt yrkeskort: ett elektroniskt bevis för antingen att yrkesutövaren uppfyller alla nödvändiga villkor för att tillfälligt tillhandahålla tjänster i en stat inom EES eller i Schweiz eller erkännandet av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer för etablering i en sådan stat, och 11. livslångt lärande: all allmän utbildning, yrkesutbildning, ickeformell utbildning och informellt lärande som sker genom livet och leder till ökade kunskaper och färdigheter och ökad kompetens. Yrkespraktik 7 § Om det för tillträde till ett reglerat yrke krävs att yrkesutövaren har gjort viss yrkespraktik, ska sådan praktik som gjorts i en annan stat inom EES eller i Schweiz godtas, under de förutsättningar som särskilt föreskrivs. Tillfälligt tillhandahållande av tjänster 8 § En yrkesutövare som avses i 2 § första stycket har rätt att tillfälligt utöva sitt yrke i Sverige, om yrkesutövaren är lagligen etablerad i en stat inom EES eller i Schweiz för att där utöva samma yrke (etableringsstaten). Om yrket inte är reglerat i etableringsstaten krävs att yrkesutövaren har utövat yrket under minst ett år i en eller flera stater inom EES eller i Schweiz under de tio år som föregår tillhandahållandet av tjänsten i Sverige. Kravet på yrkeserfarenhet i andra stycket gäller inte om utbildningen för yrket är reglerad i etableringsstaten. 9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om förutsättningarna för tillfälligt tillhandahållande av tjänster, inklusive krav på förhandsunderrättelse och förhandskontroll i enlighet med artikel 7 i yrkeskvalifikationsdirektivet. 10 § En yrkesutövare som avses i 2 § första stycket som tillfälligt tillhandahåller tjänster i Sverige står under samma tillsyn som andra utövare av yrket här i landet. En sådan yrkesutövare kan även bli föremål för samma disciplinära åtgärder avseende yrkesutövningen som andra utövare av yrket här i landet. Etablering i Sverige Den generella ordningen 11 § Bestämmelserna i 12 och 13 §§ gäller för alla reglerade yrken som inte omfattas av automatiskt erkännande enligt 14, 16 eller 17 § samt för de yrkesutövare som inte uppfyller de villkor för automatiskt erkännande som anges i de föreskrifter som avses i 16-20 §. 12 § En yrkesutövare som avses i 2 § första stycket har rätt att få tillträde till ett reglerat yrke och rätt att utöva det i Sverige, på samma villkor som gäller för dem som har förvärvat sina yrkeskvalifikationer i Sverige, om yrkesutövaren innehar det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som krävs av en annan stat inom EES eller i Schweiz för tillträdet till eller utövandet av yrket inom dess territorium. Tillträde till yrket och rätt att utöva det i Sverige, på samma villkor som gäller för dem som har förvärvat sina yrkeskvalifikationer i Sverige, ska också beviljas om yrkesutövaren på heltid i ett år eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren har utövat yrket i en stat inom EES eller i Schweiz som inte reglerar detta yrke, om yrkesutövaren har ett eller flera kompetensbevis eller handlingar som intygar formella kvalifikationer. Krav på yrkeserfarenhet enligt andra stycket får inte ställas om yrkesutövarens kompetensbevis avser en reglerad utbildning i ursprungsstaten. 13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om erkännande av yrkeskvalifikationer enligt den generella ordningen, inklusive undantag från 12 § enligt artikel 13.4 i yrkeskvalifikationsdirektivet och genom krav på anpassningsperiod och lämplighetsprov. Automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet 14 § Om det i författning ställs krav på kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art för tillträde till eller utövande av någon av de verksamheter som anges i bilaga IV till yrkeskvalifikationsdirektivet, ska utövande av denna verksamhet i en annan stat inom EES eller i Schweiz beaktas vid bedömningen av om kraven är uppfyllda. 15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet i enlighet med yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter som Europeiska kommissionen antagit med anledning av detta direktiv. Automatiskt erkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning 16 § Yrkeskvalifikationer som har förvärvats i en annan stat inom EES eller i Schweiz och som ger rätt att där utöva yrkesverksamhet som apotekare, barnmorska, läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård eller tandläkare, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till patientsäkerhetslagen (2010:659). 17 § Yrkeskvalifikationer som har förvärvats i en annan stat inom EES eller i Schweiz och som ger rätt att där utöva yrkesverksamhet som veterinär, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Automatiskt erkännande på grundval av gemensamma utbildningsprinciper 18 § En yrkesutövare som avses i 2 § första stycket har rätt att få tillträde till ett reglerat yrke och rätt att utöva det i Sverige, på samma villkor som gäller för dem som har förvärvat sina yrkeskvalifikationer i Sverige, om yrkesutövaren innehar ett bevis på yrkeskvalifikationer som har förvärvats i en annan stat inom EES eller i Schweiz på grundval av en gemensam utbildningsram som har fastställts i en delegerad akt, antagen av Europeiska kommissionen enligt artikel 49a i yrkeskvalifikationsdirektivet. Första stycket gäller endast om Sverige har infört den gemensamma utbildningsramen. 19 § En yrkesutövare som avses i 2 § första stycket har rätt att få tillträde till ett reglerat yrke och rätt att utöva det i Sverige, på samma villkor som gäller för dem som har förvärvat sina yrkeskvalifikationer i Sverige, om yrkesutövarens yrkeskvalifikationer har godkänts i en annan stat inom EES eller i Schweiz vid ett gemensamt utbildningsprov vars innehåll har fastställts i en delegerad akt, antagen av Europeiska kommissionen enligt artikel 49b i yrkeskvalifikationsdirektivet. Första stycket gäller endast om det gemensamma utbildningsprovet anordnas även i Sverige. 20 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om automatiskt erkännande på grundval av gemensamma utbildningsprinciper i enlighet med yrkeskvalifikationsdirektivet och de delegerade akter och genomförandeakter som Europeiska kommissionen antagit med anledning av detta direktiv. Europeiskt yrkeskort 21 § En yrkesutövare som avses i 2 § andra stycket 2 får begära att den behöriga myndigheten utfärdar ett europeiskt yrkeskort, förutsatt att Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter rörande detta yrke i enlighet med artikel 4a i yrkeskvalifikationsdirektivet. Om yrkesutövaren avser att etablera sig i en annan stat inom EES eller i Schweiz ska den behöriga myndigheten endast förbereda ett utfärdande av ett europeiskt yrkeskort. Detsamma gäller om yrkesutövaren avser att i en sådan stat tillfälligt tillhandahålla tjänster inom ett yrke som har konsekvenser för säkerhet eller folkhälsa och som inte omfattas av automatiskt erkännande enligt 14-20 §. 22 § Den behöriga myndigheten ska utfärda ett europeiskt yrkeskort till en yrkesutövare som avser att etablera sig i Sverige och som innehar en yrkeskvalifikation som ska erkännas enligt denna lag. Detsamma gäller om yrkesutövaren avser att tillfälligt tillhandahålla tjänster i Sverige inom ett yrke som har konsekvenser för säkerhet eller folkhälsa och som inte omfattas av automatiskt erkännande enligt 14-20 §. Första stycket gäller endast om Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter rörande detta yrke i enlighet med artikel 4a i yrkeskvalifikationsdirektivet. 23 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs om europeiskt yrkeskort. Kunskaper i det svenska språket 24 § Föreskrifter om krav på yrkesutövares kunskaper i det svenska språket får inte tillämpas på ett sätt som inskränker rätten till erkännande av yrkeskvalifikationer eller europeiskt yrkeskort enligt denna lag. Om det av särskild anledning i det enskilda fallet kan antas att en yrkesutövare, vars yrkeskvalifikationer har erkänts enligt denna lag eller som innehar ett europeiskt yrkeskort, saknar för yrket nödvändiga kunskaper i det svenska språket, får den behöriga myndigheten besluta att kontrollera kunskaperna innan tillträde till yrket beviljas. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att kontroller av språkkunskaper för utövare av yrken inom hälso- och sjukvården får ske utan att kravet i andra stycket om särskild anledning i det enskilda fallet är uppfyllt. Sekretess 25 § Bestämmelser om sekretess finns i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Överklagande m.m. 26 § Beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet. 27 § Beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. Förslag till lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag Härigenom föreskrivs att 3 b, 4 a och 16 §§ lagen (1974:191) om bevakningsföretag ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 b § En enskild person som tillfälligt bedriver bevakningsverksamhet eller utbildning i Sverige har, utan hinder av 3 §, auktorisation för verksamheten om han eller hon 1. har gett in en fullständig förhandsanmälan, 2. uppfyller de villkor för auktorisation av tillfällig verksamhet som gäller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, samt 2. uppfyller de villkor för tillfälligt tillhandahållande av tjänster som gäller enligt dels lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, dels de föreskrifter om förhandskontroll av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer som har meddelats med stöd av denna lag, samt 3. har underrättats skriftligen om att förutsättningarna enligt 1 och 2 är uppfyllda. Vad som nu har föreskrivits gäller dock endast den som 1. är behörig att bedriva bevakningsverksamhet eller utbildning i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz, eller 2. under minst två år av de senaste tio åren har bedrivit sådan verksamhet i den andra staten, om inte yrket är reglerat där. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att ha auktorisation. 4 a § Den som hos ett auktoriserat bevakningsföretag tillfälligt arbetar i Sverige är, utan hinder av 4 §, godkänd för arbetet om han eller hon 1. har gett in en fullständig förhandsanmälan, 2. uppfyller de villkor för godkännande vid tillfälligt arbete som gäller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, samt 2. uppfyller de villkor för tillfälligt tillhandahållande av tjänster som gäller enligt dels lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, dels de föreskrifter om förhandskontroll av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer som har meddelats med stöd av denna lag, samt 3. har underrättats skriftligen om att förutsättningarna enligt 1 och 2 är uppfyllda. Vad som nu har föreskrivits gäller dock endast den som 1. är behörig att arbeta i sådan verksamhet som omfattas av denna lag i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz, eller 2. under minst två år av de senaste tio åren har arbetat i sådan verksamhet i den andra staten, om inte yrket är reglerat där. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att vara godkänd. 16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om auktorisation och godkännande samt om villkor för de verksamheter som omfattas av denna lag. Bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i ett annat EES-land än Sverige eller i Schweiz finns i lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) Härigenom föreskrivs att 3 kap. 3 a och 3 b §§ socialtjänstlagen (2001:453) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 3 a § Socialnämnden ska se till att det finns rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden inom socialtjänstens verksamhet rörande barn och ungdom. Socialnämnden ska använda handläggare som har avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på grundnivå i högskolan eller som har utländsk utbildning som erkänts enligt 3 b § andra stycket för utförande av sådana uppgifter inom socialtjänsten rörande barn och ungdom som innefattar Socialnämnden ska använda handläggare som har avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på grundnivå i högskolan eller som har utländsk utbildning som erkänts enligt 3 b § första eller tredje stycket för utförande av sådana uppgifter inom socialtjänsten rörande barn och ungdom som innefattar 1. bedömning av om utredning ska inledas, 2. utredning och bedömning av behovet av insatser eller andra åtgärder, eller 3. uppföljning av beslutade insatser. Socialnämnden ansvarar för att den handläggare som självständigt utför arbetsuppgifter som avses i andra stycket har tillräcklig erfarenhet för uppgiften. 3 b § Socialnämnden får använda handläggare med utländsk utbildning för utförande av de uppgifter som anges i 3 a § andra stycket, om utbildningen ensam eller tillsammans med yrkeslivserfarenhet motsvarar svensk socionomexamen eller annan relevant examen på grundnivå i högskolan. Den myndighet som regeringen bestämmer får i enskilda fall bedöma om kraven enligt första stycket är uppfyllda. Bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i ett annat EES-land än Sverige eller Schweiz och bestämmelser om tillfälligt tillhandahållande av tjänster i Sverige finns i lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. Socialnämnden får även använda handläggare med annan utländsk utbildning än sådan som avses i första stycket för utförande av de uppgifter som anges i 3 a § andra stycket, om utbildningen ensam eller tillsammans med yrkeslivserfarenhet motsvarar svensk socionomexamen eller annan relevant examen på grundnivå i högskolan. Den myndighet som regeringen bestämmer får i enskilda fall bedöma om kraven enligt andra stycket är uppfyllda. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. Förslag till lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård dels att 3 kap. 9 § och rubriken närmast före 3 kap. 9 § ska upphöra att gälla, dels att 1 kap. 4 §, 3 kap. 3-6 §§, 7 kap. 3 § och 8 kap. 9 § ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 2 kap. 6 § och 7 kap. 16 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 4 § Med djurhälsopersonal avses i denna lag personer som utövar verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och som 1. har legitimation enligt 3 kap. 1 §, 2. har godkännande enligt 3 kap. 5 eller 6 §, 3. enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. 9 § tillhandahåller tjänster inom yrket under ett tillfälligt besök i Sverige, eller 3. enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen tillfälligt tillhandahåller tjänster inom yrket i Sverige, eller 4. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 3 kap. 7 a § att utöva ett yrke inom djurens hälso- och sjukvård. 2 kap. 6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om fortbildning för djurhälsopersonal. 3 kap. 3 § Behörig att utöva yrke som veterinär är endast den som har 1. legitimation för yrket enligt 1 §, 2. rätt till sådan yrkesutövning enligt föreskrifter meddelade med stöd av 9 §, eller 2. tillfälligt tillhandahåller tjänster inom yrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, eller 3. ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva veterinäryrket. 4 § En yrkestitel enligt 1 § (skyddad yrkestitel) får användas i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård endast av den som 1. enligt nämnda paragraf har legitimation för yrket, 2. enligt föreskrifter meddelade med stöd av 9 § har rätt att utöva veterinäryrket, eller 2. tillfälligt tillhandahåller tjänster som veterinär i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, eller 3. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva yrke som veterinär eller djursjukskötare. Den som saknar behörighet att använda en skyddad yrkestitel får inte heller använda en titel som kan förväxlas med en sådan. 5 § Godkännande som hovslagare får meddelas efter ansökan. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande. Bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i ett annat EES-land än Sverige eller i Schweiz finns i lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. Beteckningen godkänd hovslagare får i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård användas endast av den som fått godkännande enligt första stycket. 6 § Den som har legitimation enligt patientsäkerhetslagen (2010:659) får efter ansökan godkännas för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. vilka yrken som kan komma i fråga för godkännande enligt första stycket, och 2. vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även meddela föreskrifter om godkännande för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård för den som har genomgått utbildning utom lands eller har behörighet att utöva yrket i ett annat land. Bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i ett annat EES-land än Sverige eller i Schweiz och bestämmelser om tillfälligt tillhandahållande av tjänster i Sverige, utan föregående godkännande, finns i lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om godkännande för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård för den som har genomgått utbildning utomlands eller har behörighet att utöva yrket i ett annat land och som inte omfattas av de föreskrifter som avses i tredje stycket. Beteckningen godkänd för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård får i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård användas endast av den som fått godkännande enligt första stycket. 7 kap. 3 § Ansvarsnämnden är beslutför med ordföranden och minst fem andra ledamöter. Ordföranden får ensam fatta beslut 1. som innebär att ett ärende avgörs i sak, om det är uppenbart att ärendet inte kan leda till någon påföljd och om ärendet inte heller rör ansökan om att återfå legitimation eller annan behörighet, eller 2. som inte innefattar ett slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 6 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig indragning eller begränsning enligt 6 kap. 9 § eller om utdömande av vite enligt 11 § andra stycket i detta kapitel. 1. som innebär att ett ärende avgörs i sak, om det är uppenbart att ärendet inte kan leda till någon påföljd och om ärendet inte heller rör ansökan om att återfå legitimation eller annan behörighet, 2. som inte innefattar ett slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 6 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig indragning eller begränsning enligt 6 kap. 9 § eller om utdömande av vite enligt 11 § andra stycket i detta kapitel, eller 3. om underrättelse enligt 16 §. Ärenden som har avgjorts av ordföranden ensam ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden. 16 § Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol avseende en veterinär beslutar om återkallelse av legitimation eller annan behörighet enligt 6 kap. 6 § eller begränsning av förskrivningsrätt enligt 6 kap. 8 §, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz om beslutet eller domen. En sådan underrättelse ska ske senast tre dagar efter den dag då beslutet eller domen har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz. Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI). 8 kap. 9 § Beslut i frågor som avses i 6 kap. 5-10 §§ gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet. Beslut i frågor som avses i 6 kap. 5-10 §§ och 7 kap. 16 § gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet. Har en domstol efter överklagande beslutat om inhibition av ett beslut om prövotid, men därefter ändå fastställt beslutet, ska den tid under vilken beslutet varit inhiberat räknas av från prövotiden. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs att det i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska införas en ny paragraf, 28 kap. 16 a §, samt närmast före 28 kap. 16 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Erkännande av utländska yrkeskvalifikationer 28 kap. 16 a § Sekretess gäller för uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som hänför sig till ärende enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller inte beslut i ärendet. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659) Härigenom föreskrivs i fråga om patientsäkerhetslagen (2010:659) dels att 1 kap. 4 §, 4 kap. 4 och 5 §§, 9 kap. 4 § och 10 kap. 12 § ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast före 6 kap. 17 § ska lyda "Bemyndiganden", dels att ska det i lagen ska införas två nya paragrafer, 6 kap. 18 § och 9 kap. 18 §, samt närmast före 9 kap. 18 § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 4 § Med hälso- och sjukvårdspersonal avses i denna lag 1. den som har legitimation för ett yrke inom hälso- och sjukvården, 2. personal som är verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar och som medverkar i hälso- och sjukvård av patienter, 3. den som i annat fall vid hälso- och sjukvård av patienter biträder en legitimerad yrkesutövare, 4. apotekspersonal som tillverkar eller expedierar läkemedel eller lämnar råd och upplysningar, 5. personal vid Giftinformationscentralen som lämnar råd och upplysningar, 6. personal vid larmcentral och sjukvårdsrådgivning som förmedlar hjälp eller lämnar råd och upplysningar till vårdsökande, och 7. den som i annat fall enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag tillhandahåller tjänster inom ett yrke inom hälso- och sjukvården under ett tillfälligt besök i Sverige utan att ha svensk legitimation för yrket. 7. den som i annat fall, enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag och enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats anslutning till den lagen, tillfälligt tillhandahåller tjänster inom ett yrke inom hälso- och sjukvården utan att ha svensk legitimation för yrket. Vid tillämpningen av första stycket 1 och 3 jämställs med legitimerad yrkesutövare den som enligt särskilt förordnande har motsvarande behörighet. Regeringen får meddela föreskrifter om att andra grupper av yrkesutövare inom hälso- och sjukvården ska omfattas av lagen. 4 kap. 4 § Behörig att utöva yrke som apotekare, barnmorska, läkare, receptarie och tandläkare är endast den som har legitimation för yrket eller som särskilt förordnats att utöva det. Behörig att utöva yrke som apotekare, barnmorska, läkare, receptarie och tandläkare är endast den som 1. har legitimation för yrket, 2. särskilt har förordnats att utöva det, eller 3. har rätt att tillfälligt tillhandahålla tjänster inom yrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. 5 § En i 1 § angiven yrkestitel får användas endast av den som har legitimation för yrket eller genomgår föreskriven praktisk tjänstgöring. Yrkestitlarna apotekare, barnmorska, läkare, sjuksköterska och tandläkare får även användas av den som enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen har rätt att tillfälligt tillhandahålla tjänster inom yrket i Sverige. 6 kap. 18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om fortbildning för hälso- och sjukvårdspersonal. 9 kap. 4 § Ordföranden får ensam fatta beslut 1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 8 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig återkallelse av legitimation eller behörighet enligt 8 kap. 6 §, 7 § andra stycket, 9 § eller 11 §, 2. om återkallelse på egen begäran av legitimation eller behörighet i fall när det inte finns hinder mot återkallelse, eller 3. om återkallelse av legitimation enligt 8 kap. 7 § tredje stycket när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning. 2. om återkallelse på egen begäran av legitimation eller behörighet i fall när det inte finns hinder mot återkallelse, 3. om återkallelse av legitimation enligt 8 kap. 7 § tredje stycket när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning, eller 4. om underrättelse enligt 18 §. Ärenden som har avgjorts enligt första stycket ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden. Informationsskyldighet 18 § Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol enligt 8 kap. beslutar om återkallelse av legitimation eller om indragning eller begränsning av förskrivningsrätt, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz om beslutet eller domen. En sådan underrättelse ska ske senast tre dagar efter den dag då det beslut eller den dom som underrättelsen avser har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz. Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI). 10 kap. 12 § Beslut i frågor som avses i 8 kap. gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet. Beslut i frågor som avses i 8 kap. och 9 kap. 18 § gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. Förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800) Härigenom föreskrivs i fråga om skollagen (2010:800) dels att 2 kap. 13 § och 27 kap. 7 § ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 2 kap. 24 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 13 § Endast den som har legitimation som lärare eller förskollärare och är behörig för viss undervisning får bedriva undervisningen. Undervisningen får bedrivas endast av den som 1. har legitimation som lärare eller förskollärare och är behörig för viss undervisning, eller 2. enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen har rätt att tillfälligt tillhandahålla tjänster som lärare eller förskollärare i Sverige. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som krävs för att vara behörig att bedriva viss undervisning i skolväsendet. Regeringen får även meddela föreskrifter om undantag från kraven på legitimation och behörighet för sådana speciallärare och specialpedagoger som är anställda som lärare i grundsärskolan, specialskolan gymnasiesärskolan eller särskild utbildning för vuxna. 24 § Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol beslutar att återkalla en legitimation, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz om beslutet eller domen. En sådan underrättelse ska ske senast tre dagar efter den dag då det beslut eller den dom som underrättelsen avser har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz. Underrättelser enligt första och ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI). 27 kap. 7 § Ordföranden får ensam fatta beslut 1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 27 kap. 13 §. 2. om återkallelse på egen begäran av legitimation, eller 3. om återkallelse av legitimation när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning. 2. om återkallelse på egen begäran av legitimation, 3. om återkallelse av legitimation när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning, eller 4. om underrättelse enligt 2 kap. 24 §. Ärenden som har avgjorts enligt första stycket ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. Förslag till lag om ändring i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § I denna lag avses med 1. vård: de åtgärder och produkter som omfattas av definitionerna i punkterna 2, 3 och 5-9, 2. hälso- och sjukvård: åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador samt sjuktransporter, 3. tandvård: åtgärder som avses i 1 § tandvårdslagen (1985:125), 4. hälso- och sjukvårdspersonal: läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, barnmorska eller farmaceut i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, senast ändrat genom kommissionens förordning (EU) nr 213/2011 eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36/EG, eller en person som anses som hälso- och sjuk- vårdspersonal enligt den behandlande medlemsstatens lagstiftning, 4. hälso- och sjukvårdspersonal: läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, barnmorska eller farmaceut i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU, eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36/EG, eller en person som anses som hälso- och sjuk- vårdspersonal enligt den behandlande medlemsstatens lagstiftning, 5. läkemedel: sådana läkemedel som enligt läkemedelslagen (1992:859) är avsedda att tillföras människor, 6. andra varor: sådana varor som avses i 18 och 20 §§ lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m., 7. hjälpmedel: sådana hjälpmedel som avses i 3 b § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), 8. förbrukningsartiklar: sådana förbrukningsartiklar som avses i 3 d § hälso- och sjukvårdslagen, 9. övriga vårdprodukter: produkter som inte omfattas av definitionerna i punkterna 5-8 men som tillhandahålls vid hälso- och sjukvård eller tandvård och som en patient får vid vårdtillfället. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. Förteckning över remissinstanser avseende betänkandet Yrkeskvalifikationsdirektivet - ett samlat genomförande (SOU 2014:19) Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Kammarrätten i Sundsvall, Förvaltningsrätten i Stockholm, Svenska institutet för europapolitiska studier, Justitiekanslern, Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen, Konsumentverket, Migrationsverket, Datainspektionen, Fastighetsmäklarinspektionen, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, Kommerskollegium, Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Kustbevakningen, Socialstyrelsen, Inspektionen för vård och omsorg, Läkemedelsverket, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Folkhälsomyndigheten, Statens fastighetsverk, Arbetsgivarverket, Länsstyrelsen Skåne län, Länsstyrelsen Stockholms län, Länsstyrelsen Västra Götalands län, Statskontoret, Boverket, Lantmäteriet, Myndigheten för delaktighet, Finansinspektionen, Ekonomistyrningsverket, Statens skolverk, Lärarnas ansvarsnämnd, Statens skolinspektion, Myndigheten för yrkeshögskolan, Universitetskanslersämbetet, Universitets- och högskolerådet, Överklagandenämnden för högskolan, Uppsala universitet, Lunds universitet, Göteborgs universitet, Umeå universitet, Linköpings universitet, Karolinska institutet, Kungl. Tekniska högskolan, Luleå tekniska universitet, Karlstads universitet, Linnéuniversitetet, Örebro universitet, Mittuniversitetet, Blekinge tekniska högskola, Försvarshögskolan, Högskolan i Borås, Högskolan Dalarna, Högskolan i Gävle, Högskolan i Halmstad, Högskolan Kristianstad, Högskolan i Skövde, Högskolan Väst, Malmö högskola, Mälardalens högskola, Chalmers tekniska högskola AB, Stiftelsen Högskolan i Jönköping, Statens jordbruksverk, Ansvarsnämnden för djurens hälso- och sjukvård, Sveriges lantbruksuniversitet, Naturvårdsverket, Strålsäkerhetsmyndigheten, Transportstyrelsen, Patentombudsnämnden, Elsäkerhetsverket, Tillväxtverket, Regelrådet, Riksantikvarieämbetet, Arbetsförmedlingen, Diskrimineringsombudsmannen, Arbetsmiljöverket, Stockholms läns landsting, Västra Götalandsregionen, Apotekarsocieteten, Byggnadsindustrins yrkesnämnd, Djurbranschens yrkesnämnd, Föreningen auktoriserade revisorer, Företagarna, Kontrollansvarigas riksförening, Landsorganisationen i Sverige, Mäklarsamfundet, Privattandläkarna, Revisorsnämnden, Riksföreningen Anställda inom djursjukvården, Svensk sjuksköterskeförening, Svenska Audionomföreningen, Svenska barnmorskeförbundet, Svenska Industrins IP-förening, Svenska Läkaresällskapet, Svenskt Näringsliv, Sveriges advokatsamfund, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges Apoteksförening, Sveriges facköversättarförening, Sveriges Handelskamrar, Sveriges hantverksråd, Sveriges Kommuner och Landsting, Sveriges Trafikskolors Riksförbund, Sveriges universitets- och högskoleförbund, Tjänstemännens Centralorganisation, Veterinärer i Sverige. Utanför remisslistan har dessutom Svenska sjukkemistförbundet, Dietisternas riksförbund, Naturvetarna, Förbundet Sveriges arbetsterapeuter, SRAT, Akademiker inom hälsa, kommunikation och förvaltning, Sveriges Tandläkarförbund, Institutet för språk och folkminnen, Sveriges läkarförbund, Sveriges farmaceuter, Vårdförbundet, Akademikerförbundet SSR, Lärarnas riksförbund och Sveriges ingenjörer inkommit med yttranden. Riksdagens ombudsmän, Riksrevisionen, Stockholms handelskammare, Myndigheten för vårdanalys, Kammarkollegiet, Folkbildningsrådet, Ersta Sköndal Högskola AB, Sophiahemmet, Ideell förening, Stiftelsen Rödakorshemmet, Bolagsverket, Göteborgs kommun, Malmö kommun, Stockholms kommun, Region Skåne, AAA Certification AB, Brandskyddsföreningen Sverige, Det Norske Veritas, Elbranschens Centrala Yrkesnämnd, Fastighetsmäklarförbundet, Friskolornas riksförbund, Föreningen auktoriserade translatorer, Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer, Företagarförbundet, Hantverkarnas Riksorganisation, Kiropraktiska föreningen i Sverige, Kiwa Sverige, Nordcert, Optikbranschen, Optikerförbundet, Räddningstjänsten Storgöteborgs dykarskola, Språkrådet, SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut, Svensk djursjukvård, Svenska bergsguideorganisationen, Svenska hovslagareföreningen, Svenska naprapatförbundet, Svenska patentombudsföreningen, Svenska Taxiförbundet, Sveriges auktoriserade tolkar, Sveriges förenade studentkårer, Sveriges ortopedingenjörers förening, Sveriges skorstensfejarmästares riksförbund, Säkerhetsbranschen, Tolkservicerådet och Yrkeshögskoleförbundet har beretts tillfälle att avge yttrande men har avstått från att yttra sig. Sammanfattning av remisspromemoria med förslag till ytterligare lagändringar om tillfällig yrkesutövning till följd av yrkeskvalifikationsdirektivet (U2014/02885/UH) Promemorians förslag I promemorian föreslås att läkare, tandläkare och sjuksköterskor ska ha rätt att använda en specialisttitel även i de fall det framgår av särskilda föreskrifter. Vidare föreslås att regeringen ska få meddela föreskrifter om vilken yrkestitel eller specialisttitel som ska användas av den som har rätt att tillfälligt utöva yrket i Sverige. Skälen för förslagen Som nämnts ovan ska, enligt artikel 7.3 i yrkeskvalifikationsdirektivet, tillfälligt utövande av yrken som omfattas av bestämmelserna om samordning av minimikraven för utbildning ske under den yrkestitel som används i den mottagande staten. Av artikel 7.4 sjätte stycket följer emellertid därutöver att även tillfälliga yrkesutövare vars yrkeskvalifikationer har kontrollerats på förhand ska utöva yrket under den mottagande medlemsstatens yrkestitel. Utredningen har inte lämnat något förslag när det gäller användandet av yrkestitlar för tillfälliga yrkesutövare som har förhandskontrollerats. Utredningen har inte heller föreslagit några ändringar som gör det möjligt för en tillfällig yrkesutövare att använda en skyddad specialisttitel som avses i 4 kap. 8 och 9 §§ PSL och som får anses som en yrkestitel enligt artikel 7.3 och 7.4. I syfte att kunna genomföra direktivet på ett korrekt sätt i fråga om användandet av yrkes- och specialisttitlar för tillfälliga yrkesutövare föreslås ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om vilken yrkestitel eller specialisttitel som ska användas av den som har rätt att tillfälligt utöva yrket i Sverige. De materiella bestämmelserna, som möjliggörs genom bemyndigandet och som ska utformas i enlighet med artikel 7.3 och 7.4, bör placeras i patientsäkerhetsförordningen. Det föreslås vidare att bestämmelserna om skyddad specialisttitel i 4 kap. 8 och 9 §§ PSL ändras på så sätt att det blir tillåtet att använda en specialisttitel även i de fall det föreskrivs särskilt, dvs. om det följer av nämnda bestämmelser i patientsäkerhetsförordningen. Konsekvenser av förslagen Förslagen bedöms inte få några ekonomiska eller administrativa konsekvenser. Remisspromemorians lagförslag Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659) Härigenom föreskrivs i fråga om patientsäkerhetslagen (2010:659) dels att 4 kap. 8 och 9 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 4 kap. 13 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 kap. 8 § En legitimerad läkare eller tandläkare som har gått igenom viss vidareutbildning ska efter ansökan få bevis om specialistkompetens. En läkare eller tandläkare får ange att han eller hon har specialistkompetens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon har sådan kompetens. Om inte annat särskilt föreskrivs får en läkare eller tandläkare ange att han eller hon har specialistkompetens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon har sådan kompetens. 9 § En sjuksköterska får använda en titel som motsvaras av en specialistsjuksköterskeexamen endast om han eller hon har avlagt en sådan examen. Om inte annat särskilt föreskrivs får en sjuksköterska använda en titel som motsvaras av en specialistsjuksköterskeexamen endast om han eller hon har avlagt en sådan examen. 13 § Regeringen får meddela föreskrifter om vilken yrkestitel som ska användas av den som har rätt att tillfälligt utöva yrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. Förteckning över remissinstanser avseende remisspromemorian med förslag till ytterligare lagändringar om tillfällig yrkesutövning till följd av yrkeskvalifikationsdirektivet (U2014/02885/UH) Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Kommerskollegium, Socialstyrelsen, Sveriges Kommuner och Landsting, Sveriges Läkarförbund, Sveriges Tandläkarförbund, Vårdförbundet. Utanför remisslistan har dessutom Svensk sjuksköterskeförening inkommit med ett yttrande. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om erkännande av yrkeskvalifikationer Härigenom föreskrivs följande. Syfte och tillämpningsområde 1 § Genom denna lag genomförs allmänna bestämmelser i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (yrkeskvalifikationsdirektivet), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU. Särskilda bestämmelser som genomför delar av yrkeskvalifikationsdirektivet som endast rör vissa reglerade yrken finns i de författningar där utövandet av dessa yrken regleras. 2 § Denna lag innehåller bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och om erkännande av yrkeskvalifikationer för den som vill utöva ett reglerat yrke i Sverige, som anställd eller som egenföretagare, och som har förvärvat yrkeskvalifikationer eller fått dem erkända i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller i Schweiz. I 18 och 19 §§ finns även bestämmelser om 1. erkännande av yrkespraktik gjord i en annan stat inom EES eller i Schweiz, och 2. europeiskt yrkeskort för den som vill utöva ett reglerat yrke i någon annan stat inom EES eller i Schweiz. 3 § Denna lag gäller inte för den som vill utöva ett reglerat yrke som 1. innebär anställning i offentlig tjänst, eller 2. är förenat med offentlig maktutövning. 4 § Denna lag gäller inte för ett reglerat yrke om det i en annan lag eller författning finns särskilda bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer för det yrket och om de bestämmelserna grundar sig på andra bindande rättsakter antagna inom Europeiska unionen än yrkeskvalifikationsdirektivet. Denna lag gäller inte heller för advokatyrket. Bestämmelser som i fråga om det yrket genomför yrkeskvalifikationsdirektivet i tillämpliga delar finns i rättegångsbalken. Uttryck i lagen 5 § I denna lag avses med 1. yrkesutövare: den som vill utöva ett reglerat yrke i Sverige, som anställd eller som egenföretagare, och som har förvärvat yrkeskvalifikationer eller fått dem erkända i en annan stat inom EES eller i Schweiz, 2. reglerat yrke: yrkesverksamhet där det genom lag, förordning eller andra föreskrifter, direkt eller indirekt, krävs bestämda yrkeskvalifikationer för att få tillträde till eller utöva verksamheten eller någon form av denna eller använda en viss yrkestitel, 3. yrkeskvalifikationer: kvalifikationer som intygas i ett bevis på formella kvalifikationer, ett kompetensbevis eller yrkeserfarenhet, 4. bevis på formella kvalifikationer: ett examens-, utbildnings- eller annat behörighetsbevis som antingen har utfärdats av en myndighet eller ett organ som har utsetts av en stat inom EES eller Schweiz och som avser en yrkesutbildning som huvudsakligen har ägt rum i någon av dessa stater eller som har utfärdats i en annan stat om innehavaren har tre års yrkeserfarenhet inom det berörda yrket i en stat inom EES eller i Schweiz och beviset har erkänts av den staten, 5. kompetensbevis: ett bevis som har utfärdats av en myndighet eller ett organ som har utsetts av en stat inom EES eller Schweiz och som avser a) en utbildning som inte utgör en del av ett examens- eller utbildningsbevis över en utbildning inom grundskolan, gymnasieskolan eller eftergymnasial utbildning, b) ett särskilt prov som inte föregås av någon utbildning, eller c) yrkesutövning i en stat inom EES eller i Schweiz på heltid under tre år i följd eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren, 6. yrkeserfarenhet: faktiskt och lagligt utövande av det berörda yrket i en stat inom EES eller i Schweiz, 7. reglerad utbildning: all utbildning som särskilt utformats för ett visst yrke och som omfattar en eller flera kurser som vid behov kompletteras genom sådan yrkesutbildning, provtjänstgöring eller yrkesutövning som har fastställts i författning eller som övervakas eller har godkänts av en myndighet, 8. yrkespraktik: en period med praktik som sker under handledning, förutsatt att den utgör ett villkor för tillträde till ett reglerat yrke, och som äger rum under eller efter en avslutad utbildning som leder till ett examensbevis, 9. europeiskt yrkeskort: ett elektroniskt bevis på antingen att innehavaren uppfyller alla villkor för att tillfälligt utöva yrket i en stat inom EES eller i Schweiz eller att innehavarens yrkeskvalifikationer har erkänts för etablering i en sådan stat, 10. automatiskt erkännande: erkännande av yrkeskvalifikationer utan bedömning av kvalifikationernas innehåll eller jämförelse med svenska kvalifikationer, 11. lagligen etablerad: som uppfyller alla krav för att utöva ett yrke och som stadigvarande utövar yrket som anställd eller egenföretagare, 12. gemensam utbildningsram: en uppsättning minimikrav för kunskaper, färdigheter och kompetenser som behövs för att utöva ett specifikt yrke och som gäller i flera stater inom EES samt, i förekommande fall, i Schweiz, och 13. gemensamt utbildningsprov: ett standardiserat lämplighetsprov som finns tillgängligt i flera stater inom EES samt, i förekommande fall, i Schweiz och är reserverat för innehavaren av en särskild yrkeskvalifikation. Tillfällig yrkesutövning i Sverige 6 § En yrkesutövare har rätt att tillfälligt utöva ett reglerat yrke i Sverige, om yrkesutövaren är lagligen etablerad i en annan stat inom EES eller i Schweiz för att där utöva samma yrke och yrket är reglerat i etableringsstaten. Om yrket inte är reglerat i den stat där yrkesutövaren är lagligen etablerad, förutsätter rätten att tillfälligt utöva ett reglerat yrke i Sverige att yrkesutövaren har utövat yrket i minst ett år i en eller flera andra stater inom EES eller i Schweiz under de tio år som föregår utövandet av yrket i Sverige. Yrkeserfarenhet enligt andra stycket får dock inte krävas som förutsättning för tillfällig yrkesutövning i Sverige, om utbildningen för yrket är reglerad i etableringsstaten. 7 § Bestämmelser om tillsyn och disciplinåtgärder som omfattar tillfällig yrkesutövning finns i de författningar där utövandet av yrket regleras. Etablering i Sverige Innebörden av ett erkännande av yrkeskvalifikationer 8 § Ett erkännande av yrkeskvalifikationer i de fall som avses i 10-16 §§ ger yrkesutövaren rätt till tillträde till ett reglerat yrke i Sverige som yrkesutövaren är behörig att utöva i en annan stat inom EES eller i Schweiz och därmed rätt att utöva det yrket på samma villkor som om yrkesutövaren hade förvärvat sina yrkeskvalifikationer här i landet. Ett erkännande enligt första stycket sker genom beslut om 1. erkännande av yrkeskvalifikationer, eller 2. utfärdande av ett europeiskt yrkeskort, förutsatt att Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter om yrkeskortet. Den generella ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer 9 § Bestämmelserna i 10 och 11 §§ om den generella ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer gäller för alla reglerade yrken som inte omfattas av någon annan ordning för erkännande enligt denna lag och för de yrkesutövare som inte uppfyller villkoren för någon annan ordning för erkännande enligt denna lag. 10 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas om yrkesutövaren innehar det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer som krävs av en annan stat inom EES eller av Schweiz för tillträde till eller utövande av yrket inom dess territorium och yrket är reglerat i den staten. En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska även erkännas om yrkesutövaren 1. på heltid i ett år eller på deltid under motsvarande tid under de senaste tio åren har utövat yrket i en annan stat inom EES eller i Schweiz och yrket inte är reglerat i den staten, och 2. har ett eller flera kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer utfärdat av en annan stat inom EES eller av Schweiz och yrket inte är reglerat i den staten. Yrkeserfarenhet enligt andra stycket 1 får inte krävas som förutsättning för ett erkännande om beviset på formella kvalifikationer enligt andra stycket 2 avser en reglerad utbildning. 11 § Ett erkännande enligt 10 § förutsätter en bedömning av yrkesutövarens yrkeskvalifikationer. Bedömningen kan, i de fall det särskilt föreskrivs, medföra att ett erkännande av yrkeskvalifikationerna villkoras, begränsas eller nekas. Automatiskt erkännande av yrkeserfarenhet vid samordnade krav på yrkeserfarenhet 12 § Om ett yrke är reglerat endast genom att det ställs krav på kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art för tillträde till eller utövande av någon av de verksamheter som anges i bilaga IV till yrkeskvalifikationsdirektivet, ska en yrkesutövares yrkeserfarenhet som innebär utövande av verksamheten i en annan stat inom EES eller i Schweiz i enlighet med det som anges i artikel 17, 18 eller 19 i yrkeskvalifikationsdirektivet erkännas automatiskt. Automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer vid samordnade krav på utbildning 13 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom EES eller i Schweiz utöva yrkesverksamhet som apotekare, barnmorska, läkare, specialistläkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare eller specialisttandläkare, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till patientsäkerhetslagen (2010:659). 14 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer som ger rätt att i en annan stat inom EES eller i Schweiz utöva yrkesverksamhet som veterinär, ska erkännas automatiskt i de fall som anges i föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Automatiskt erkännande vid gemensamma utbildningsprinciper 15 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas automatiskt om yrkesutövaren har ett bevis på yrkeskvalifikationer som har förvärvats på grundval av en gemensam utbildningsram som har fastställts i en delegerad akt och antagits av Europeiska kommissionen enligt artikel 49a i yrkeskvalifikationsdirektivet. Första stycket gäller endast om Sverige har infört den gemensamma utbildningsramen. 16 § En yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas automatiskt om yrkeskvalifikationerna har godkänts i en annan stat inom EES eller i Schweiz vid ett gemensamt utbildningsprov vars innehåll har fastställts i en delegerad akt och antagits av Europeiska kommissionen enligt artikel 49b i yrkeskvalifikationsdirektivet. Första stycket gäller endast om det gemensamma utbildningsprovet anordnas även i Sverige. Kunskaper i svenska språket 17 § Vid bedömningen av om en yrkesutövares yrkeskvalifikationer ska erkännas får yrkesutövarens kunskaper i svenska språket endast beaktas om kunskaperna utgör en del av yrkeskvalifikationerna. Om kunskaper i svenska språket inte utgör en del av yrkeskvalifikationerna, får kunskaperna kontrolleras om det i det enskilda fallet finns allvarliga och konkreta tvivel om att en yrkesutövare har de kunskaper i svenska språket som är nödvändiga för yrket. En sådan kontroll får utföras först efter det att yrkeskvalifikationerna har erkänts. Yrkespraktik 18 § Om den som har förvärvat yrkeskvalifikationer i Sverige vill utöva ett reglerat yrke här i landet som kräver viss yrkespraktik, ska yrkespraktik gjord i en annan stat inom EES eller i Schweiz erkännas i Sverige om de förutsättningar för yrkespraktik är uppfyllda som anges i de författningar där yrket regleras. Europeiskt yrkeskort 19 § Den som är lagligen etablerad i Sverige och vill utöva ett reglerat yrke i någon annan stat inom EES eller i Schweiz har rätt att ansöka om ett europeiskt yrkeskort. Rätten att ansöka om ett europeiskt yrkeskort gäller även den som inte är lagligen etablerad i någon stat inom EES eller i Schweiz men som har förvärvat yrkeskvalifikationer i Sverige. Första stycket gäller endast om Europeiska kommissionen har antagit genomförandeakter som rör yrket i enlighet med artikel 4a i yrkeskvalifikationsdirektivet. Övriga bestämmelser Sekretess 20 § Bestämmelser om sekretess för uppgifter som hänför sig till ärenden om erkännande av yrkeskvalifikationer finns i 28 kap. 16 a § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Bemyndiganden 21 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. Beslutsförfarande och myndighetsuppgifter 22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om 1. förfarandet för beslut enligt denna lag, och 2. vilka myndigheter som utför de olika uppgifter som följer av yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. Besluts giltighet och överklagande 23 § Beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet. 24 § Beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. Förslag till lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:191) om bevakningsföretag dels att 3 b och 4 a §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 4 b §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 b § En enskild person som tillfälligt bedriver bevakningsverksamhet eller utbildning i Sverige har, utan hinder av 3 §, auktorisation för verksamheten om han eller hon En enskild person som tillfälligt bedriver bevakningsverksamhet eller utbildning i Sverige har, trots 3 §, auktorisation för verksamheten om han eller hon 1. har gett in en fullständig förhandsanmälan, 2. uppfyller de villkor för auktorisation av tillfällig verksamhet som gäller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, samt 2. uppfyller de villkor för tillfällig yrkesutövning som gäller enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, och 3. har underrättats skriftligen om att förutsättningarna enligt 1 och 2 är uppfyllda. Vad som nu har föreskrivits gäller dock endast den som 1. är behörig att bedriva bevakningsverksamhet eller utbildning i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz, eller 2. under minst två år av de senaste tio åren har bedrivit sådan verksamhet i den andra staten, om inte yrket är reglerat där. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att ha auktorisation. 4 a § Den som hos ett auktoriserat bevakningsföretag tillfälligt arbetar i Sverige är, utan hinder av 4 §, godkänd för arbetet om han eller hon Den som hos ett auktoriserat bevakningsföretag tillfälligt arbetar i Sverige är, trots 4 §, godkänd för arbetet om han eller hon 1. har gett in en fullständig förhandsanmälan, 2. uppfyller de villkor för godkännande vid tillfälligt arbete som gäller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag, samt 2. uppfyller de villkor för tillfällig yrkesutövning som gäller enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, och 3. har underrättats skriftligen om att förutsättningarna enligt 1 och 2 är uppfyllda. Vad som nu har föreskrivits gäller dock endast den som 1. är behörig att arbeta i sådan verksamhet som omfattas av denna lag i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz, eller 2. under minst två år av de senaste tio åren har arbetat i sådan verksamhet i den andra staten, om inte yrket är reglerat där. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från kravet på att en person ska ha underrättats enligt första stycket 3 för att vara godkänd. 4 b § Bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz finns i lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (2001:453) dels att nuvarande 3 kap. 3 b § ska betecknas 3 kap. 3 c §, dels att 3 kap. 3 a § och den nya 3 kap. 3 c § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 3 kap. 3 b §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 3 a § Socialnämnden ska se till att det finns rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden inom socialtjänstens verksamhet rörande barn och ungdom. Socialnämnden ska använda handläggare som har avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på grundnivå i högskolan eller som har utländsk utbildning som erkänts enligt 3 b § andra stycket för utförande av sådana uppgifter inom socialtjänsten rörande barn och ungdom som innefattar Socialnämnden ska använda handläggare som har avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan eller som har sådana utländska yrkeskvalifikationer som avses i 3 b eller 3 c § för utförande av sådana uppgifter inom socialtjänsten rörande barn och ungdom som innefattar 1. bedömning av om utredning ska inledas, 2. utredning och bedömning av behovet av insatser eller andra åtgärder, eller 3. uppföljning av beslutade insatser. Socialnämnden ansvarar för att den handläggare som självständigt utför arbetsuppgifter som avses i andra stycket har tillräcklig erfarenhet för uppgiften. 3 b § Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz finns i lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. 3 b § Socialnämnden får använda handläggare med utländsk utbildning för utförande av de uppgifter som anges i 3 a § andra stycket, om utbildningen ensam eller tillsammans med yrkeslivserfarenhet motsvarar svensk socionomexamen eller annan relevant examen på grundnivå i högskolan. 3 c § För utförande av de uppgifter som anges i 3 a § andra stycket, får socialnämnden även använda handläggare som har annan utländsk utbildning än sådan som avses i 3 b §, om utbildningen ensam eller tillsammans med yrkeslivserfarenhet motsvarar svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan. Den myndighet som regeringen bestämmer får i enskilda fall bedöma om kraven enligt första stycket är uppfyllda. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. Förslag till lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård dels att 3 kap. 9 § ska upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 3 kap. 9 § ska utgå, dels att 1 kap. 4 §, 3 kap. 1, 3, 4, 5 och 6 §§, 7 kap. 3 § och 8 kap. 9 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 3 kap. 1 a, 5 a och 6 a §§ och 7 kap. 16 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 4 § Med djurhälsopersonal avses i denna lag personer som utövar verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och som 1. har legitimation enligt 3 kap. 1 §, 2. har godkännande enligt 3 kap. 5 eller 6 §, 3. enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 3 kap. 9 § tillhandahåller tjänster inom yrket under ett tillfälligt besök i Sverige, eller 3. enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen tillfälligt utövar yrket i Sverige, eller 4. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 3 kap. 7 a § att utöva ett yrke inom djurens hälso- och sjukvård. 3 kap. 1 § Legitimation för yrket ska efter ansökan meddelas den som har avlagt 1. veterinärexamen i Sverige (yrkestitel veterinär), 2. examen i djuromvårdnad från högskoleutbildning på grundnivå enligt föreskrifter meddelade med stöd av andra stycket (yrkestitel djursjukskötare). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om legitimation för den som har avlagt examen i djuromvårdnad och för den som har genomgått utbildning utomlands. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om legitimation för den som har avlagt examen i djuromvårdnad och för den som har genomgått utbildning utomlands i andra fall än de som omfattas av de föreskrifter som avses i 1 a §. Legitimation får inte meddelas om förhållandena är sådana att legitimationen skulle ha återkallats enligt bestämmelserna i 6 kap. om sökanden varit legitimerad. 1 a § Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller i Schweiz och som omfattar yrkena veterinär och djursjukskötare finns i lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Bestämmelser om automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer som avser veterinäryrket finns även i föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag. 3 § Behörig att utöva yrke som veterinär är endast den som har 1. legitimation för yrket enligt 1 §, 2. rätt till sådan yrkesutövning enligt föreskrifter meddelade med stöd av 9 §, eller 3. ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva veterinäryrket. Behörig att utöva yrke som veterinär är endast den som 1. har legitimation för yrket enligt 1 §, 2. tillfälligt utövar yrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, eller 3. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva veterinäryrket. 4 § En yrkestitel enligt 1 § (skyddad yrkestitel) får användas i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård endast av den som 1. enligt nämnda paragraf har legitimation för yrket, 2. enligt föreskrifter meddelade med stöd av 9 § har rätt att utöva veterinäryrket, eller 2. tillfälligt utövar veterinäryrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen, eller 3. har ett sådant särskilt tillstånd som avses i 7 a § första stycket att utöva yrke som veterinär eller djursjukskötare. Den som saknar behörighet att använda en skyddad yrkestitel får inte heller använda en titel som kan förväxlas med en sådan. 5 § Godkännande som hovslagare får meddelas efter ansökan. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande i andra fall än de som omfattas av de föreskrifter som avses i 5 a §. Beteckningen godkänd hovslagare får i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård användas endast av den som fått godkännande enligt första stycket. 5 a § Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom EES eller i Schweiz och som omfattar godkända hovslagare finns i lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. 6 § Den som har legitimation enligt patientsäkerhetslagen (2010:659) får efter ansökan godkännas för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. vilka yrken som kan komma i fråga för godkännande enligt första stycket, och 2. vilken utbildning eller praktisk erfarenhet som krävs för sådant godkännande. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även meddela föreskrifter om godkännande för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård för den som har genomgått utbildning utomlands eller har behörighet att utöva yrket i ett annat land. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får även meddela föreskrifter om godkännande för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård för den som har genomgått utbildning utomlands eller har behörighet att utöva yrket i ett annat land i andra fall än de som omfattas av de föreskrifter som avses i 6 a §. Beteckningen godkänd för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård får i verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård användas endast av den som fått godkännande enligt första stycket. 6 a § Bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom EES eller i Schweiz och som omfattar de yrken som avses i 6 § finns i lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. 7 kap. 3 § Ansvarsnämnden är beslutför med ordföranden och minst fem andra ledamöter. Ordföranden får ensam fatta beslut 1. som innebär att ett ärende avgörs i sak, om det är uppenbart att ärendet inte kan leda till någon påföljd och om ärendet inte heller rör ansökan om att återfå legitimation eller annan behörighet, eller 2. som inte innefattar ett slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 6 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig indragning eller begränsning enligt 6 kap. 9 § eller om utdömande av vite enligt 11 § andra stycket i detta kapitel. 1. som innebär att ett ärende avgörs i sak, om det är uppenbart att ärendet inte kan leda till någon påföljd och om ärendet inte heller rör ansökan om att återfå legitimation eller annan behörighet, 2. som inte innefattar ett slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 6 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig indragning eller begränsning enligt 6 kap. 9 § eller om utdömande av vite enligt 11 § andra stycket i detta kapitel, eller 3. om underrättelse enligt 16 § i detta kapitel. Ärenden som har avgjorts av ordföranden ensam ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden. 16 § Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol beslutar om återkallelse av legitimation eller annan behörighet som avser en veterinär enligt 6 kap. 6 § eller begränsning av förskrivningsrätt enligt 6 kap. 8 §, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz om beslutet eller domen. Myndigheterna ska underrättas senast tre dagar efter den dag då beslutet eller domen har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz. Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI). 8 kap. 9 § Beslut i frågor som avses i 6 kap. 5-10 §§ gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet. Beslut i frågor som avses i 6 kap. 5-10 §§ och 7 kap. 16 § gäller omedelbart om inte annat anges i beslutet. Har en domstol efter överklagande beslutat om inhibition av ett beslut om prövotid, men därefter ändå fastställt beslutet, ska den tid under vilken beslutet varit inhiberat räknas av från prövotiden. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs att det i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska införas en ny paragraf, 28 kap. 16 a §, och närmast före 28 kap. 16 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 28 kap. Erkännande av utländska yrkeskvalifikationer 16 a § Sekretess gäller för uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som hänför sig till ärende enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller inte beslut i ärendet. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. Förslag till lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659) Härigenom föreskrivs i fråga om patientsäkerhetslagen (2010:659) dels att 8 kap. 5 § ska upphöra att gälla, dels att 1 kap. 4 §, 4 kap. 8 och 9 §§, 9 kap. 4 § och 10 kap. 12 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 9 kap. 18 §, och närmast före 9 kap. 18 § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 4 § Med hälso- och sjukvårdspersonal avses i denna lag 1. den som har legitimation för ett yrke inom hälso- och sjukvården, 2. personal som är verksam vid sjukhus och andra vårdinrättningar och som medverkar i hälso- och sjukvård av patienter, 3. den som i annat fall vid hälso- och sjukvård av patienter biträder en legitimerad yrkesutövare, 4. apotekspersonal som tillverkar eller expedierar läkemedel eller lämnar råd och upplysningar, 5. personal vid Giftinformationscentralen som lämnar råd och upplysningar, 6. personal vid larmcentral och sjukvårdsrådgivning som förmedlar hjälp eller lämnar råd och upplysningar till vårdsökande, och 7. den som i annat fall enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till denna lag tillhandahåller tjänster inom ett yrke inom hälso- och sjukvården under ett tillfälligt besök i Sverige utan att ha svensk legitimation för yrket. 5. personal vid Giftinformationscentralen som lämnar råd och upplysningar, och 6. personal vid larmcentral och sjukvårdsrådgivning som förmedlar hjälp eller lämnar råd och upplysningar till vårdsökande. Vid tillämpningen av första stycket 1 och 3 jämställs med legitimerad yrkesutövare den som enligt särskilt förordnande har motsvarande behörighet. Regeringen får meddela föreskrifter om att andra grupper av yrkesutövare inom hälso- och sjukvården ska omfattas av lagen. 4 kap. 8 § En legitimerad läkare eller tandläkare som har gått igenom viss vidareutbildning ska efter ansökan få bevis om specialistkompetens. En läkare eller tandläkare får ange att han eller hon har specialistkompetens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon har sådan kompetens. Om inte annat särskilt föreskrivs, får en läkare eller tandläkare ange att han eller hon har specialistkompetens inom specialiteten i sitt yrke endast om han eller hon har ett bevis om specialistkompetens enligt första stycket. 9 § En sjuksköterska får använda en titel som motsvaras av en specialistsjuksköterskeexamen endast om han eller hon har avlagt en sådan examen. Om inte annat särskilt föreskrivs, får en sjuksköterska använda en titel som motsvaras av en specialistsjuksköterskeexamen endast om han eller hon har avlagt en sådan examen. 9 kap. 4 § Ordföranden får ensam fatta beslut 1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 8 kap. 7 § första stycket eller om tillfällig återkallelse av legitimation eller behörighet enligt 8 kap. 6 §, 7 § andra stycket, 9 § eller 11 §, 2. om återkallelse på egen begäran av legitimation eller behörighet i fall när det inte finns hinder mot återkallelse, eller 3. om återkallelse av legitimation enligt 8 kap. 7 § tredje stycket när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning. 2. om återkallelse på egen begäran av legitimation eller behörighet i fall när det inte finns hinder mot återkallelse, 3. om återkallelse av legitimation enligt 8 kap. 7 § tredje stycket när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning, eller 4. om underrättelse enligt 18 §. Ärenden som har avgjorts enligt första stycket ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden. Informationsskyldighet 18 § Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol enligt 8 kap. beslutar om återkallelse av legitimation, prövotid eller om indragning eller begränsning av förskrivningsrätt, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och i Schweiz om beslutet eller domen. Myndigheterna ska underrättas senast tre dagar efter den dag då beslutet eller domen har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz. Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI). 10 kap. 12 § Beslut i frågor som avses i 8 kap. gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet. Beslut i frågor som avses i 8 kap. och 9 kap. 18 § gäller omedelbart, om inte annat anges i beslutet. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. Förslag till lag om ändring i skollagen (2010:800) Härigenom föreskrivs i fråga om skollagen (2010:800) dels att 27 kap. 7 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 2 kap. 24 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 24 § Om ansvarsnämnden eller en allmän förvaltningsdomstol beslutar att återkalla en legitimation, ska ansvarsnämnden besluta att underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och i Schweiz om beslutet eller domen. Myndigheterna ska underrättas senast tre dagar efter den dag då det beslut eller den dom som underrättelsen avser har meddelats. Om detta beslut eller denna dom senare upphör att gälla, ska ansvarsnämnden utan dröjsmål underrätta de behöriga myndigheterna i övriga stater inom EES och i Schweiz. Underrättelser enligt första stycket ska ske via informationssystemet för den inre marknaden (IMI). 27 kap. 7 § Ordföranden får ensam fatta beslut 1. som inte innefattar slutligt avgörande i sak, dock inte beslut om föreläggande att genomgå läkarundersökning enligt 27 kap. 13 §, 2. om återkallelse på egen begäran av legitimation, eller 3. om återkallelse av legitimation när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning. 2. om återkallelse på egen begäran av legitimation, 3. om återkallelse av legitimation när den legitimerade inte följt föreläggande om läkarundersökning, eller 4. om underrättelse enligt 2 kap. 24 §. Ärenden som har avgjorts enligt första stycket ska anmälas vid nästa sammanträde med nämnden. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. Förslag till lag om ändring i taxitrafiklagen (2012:211) Härigenom föreskrivs att 3 kap. 1 §, 4 kap. 16 § och 5 kap. 4 § taxitrafiklagen (2012:211) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 1 § En personbil eller en lätt lastbil får föras i taxitrafik endast av den som har en giltig taxiförarlegitimation. En personbil eller en lätt lastbil får föras i taxitrafik endast av den som 1. har en giltig taxiförarlegitimation, eller 2. tillfälligt utövar taxiföraryrket i Sverige enligt lagen (2015:000) om erkännande av yrkeskvalifikationer och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. 4 kap. 16 § Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att tillståndshavare bedriver verksamheten i enlighet med denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Myndigheten utövar också tillsyn över att en innehavare av taxiförarlegitimation uppfyller de krav som gäller för legitimationen. Den myndighet som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att tillståndshavare bedriver verksamheten i enlighet med denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Myndigheten utövar också tillsyn över att innehavare av taxiförarlegitimation och de tillfälliga yrkesutövare som avses i 3 kap. 1 § 2 uppfyller de krav som gäller för att få utöva yrket. 5 kap. 4 § Den som i strid mot 3 kap. 1 § uppsåtligen för ett fordon utan att inneha taxiförarlegitimation döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Till samma straff döms en tillståndshavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet i strid mot 3 kap. 1 § anlitar förare som saknar taxiförarlegitimation. Den som i strid mot 3 kap. 1 § uppsåtligen för ett fordon döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Till samma straff döms en tillståndshavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet i strid mot 3 kap. 1 § anlitar förare som saknar taxiförarlegitimation eller rätt att tillfälligt utöva taxiföraryrket. En förare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot villkor som har meddelats för taxiförarlegitimationen döms till böter. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. Förslag till lag om ändring i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska ha följande lydelse. Lydelse enligt SFS 2015:330 Föreslagen lydelse 3 § I denna lag avses med 1. vård: de åtgärder och produkter som omfattas av definitionerna i punkterna 2, 3 och 5-9, 2. hälso- och sjukvård: åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador samt sjuktransporter, 3. tandvård: åtgärder som avses i 1 § tandvårdslagen (1985:125), 4. hälso- och sjukvårdspersonal: läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, barnmorska eller farmaceut i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36/EG, eller en person som anses som hälso- och sjukvårdspersonal enligt den behandlande medlemsstatens lagstiftning, 4. hälso- och sjukvårdspersonal: läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, barnmorska eller farmaceut i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU, eller annan person som utövar yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård som är begränsad till ett reglerat yrke enligt definitionen i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36/EG, eller en person som anses som hälso- och sjukvårdspersonal enligt den behandlande medlemsstatens lagstiftning, 5. läkemedel: sådana läkemedel som enligt läkemedelslagen (2015:315) är avsedda att tillföras människor, 6. andra varor: sådana varor som avses i 18 och 20 §§ lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m., 7. hjälpmedel: sådana hjälpmedel som avses i 3 b § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), 8. förbrukningsartiklar: sådana förbrukningsartiklar som avses i 3 d § hälso- och sjukvårdslagen, 9. övriga vårdprodukter: produkter som inte omfattas av definitionerna i punkterna 5-8 men som tillhandahålls vid hälso- och sjukvård eller tandvård och som en patient får vid vårdtillfället. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2016. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2015-09-24 Närvarande: F.d. justitieråden Lennart Hamberg och Olle Stenman samt justitierådet Agneta Bäcklund. Genomförande av det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet Enligt en lagrådsremiss den 20 augusti 2015 (Utbildningsdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om erkännande av yrkeskvalifikationer, 2. lag om ändring i lagen (1974:191) om bevakningsföretag, 3. lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453), 4. lag om ändring i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård, 5. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), 6. lag om ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659), 7. lag om ändring i skollagen (2010:800), 8. lag om ändring i taxitrafiklagen (2012:211), 9. lag om ändring i lagen (2013:513) om ersättning för kostnader till följd av vård i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av departementssekreterarna Anita Stawarz och Johanna Wockatz. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: De i lagrådsremissen lämnade förslagen, bl.a. till en ny lag om erkännande av yrkeskvalifikationer (erkännandelagen), syftar till att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG om yrkeskvalifikationer samt, bl.a., rådets direktiv 2013/55/EU om ändring av det förstnämnda direktivet. Vissa av direktivens bestämmelser ska genomföras i svensk rätt genom erkännandelagen. Det gäller de grundläggande förutsättningarna för tillfällig yrkesutövning, erkännandet av kvalifikationer enligt de olika ordningarna enligt direktiven och vissa andra grundläggande bestämmelser. Ytterligare föreskrifter som behövs för genomförande av direktiven ska meddelas med stöd av bemyndiganden i erkännandelagen. De delar av direktiven som endast berör vissa reglerade yrken avses däremot genomföras i respektive sektorsförfattning, se lagrådsremissen s. 33-36. Lagrådsremissen innehåller förslag till ändringar i vissa av sektorsförfattningarna. Det kan konstateras att dessa principer för genomförande av direktiven inte följts konsekvent. Således innehåller erkännandelagen bestämmelser om automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer som visserligen är av generell natur men som enbart tillämpas för vissa i lagen särskilt utpekade yrkesgrupper inom hälso- och sjukvårdsområdet eller för veterinärer (13 och 14 §§). Å andra sidan finns vissa generella ordningar enligt direktiven som inte avspeglas i lagen, se vidare kommentaren nedan till 6 och 19 §§ erkännandelagen. Erkännandelagen innehåller också regler om erkännandeordningar som inte används för närvarande (12, 15 och 16 §§). När det gäller sektorsförfattningarna innebär den valda tekniken att dessa författningar primärt innehåller regler om legitimation, behörighet, yrkestitel m.m. avseende de yrkesutövare som inte ska omfattas av de erkännandeordningar m.m. som framgår av direktiven och erkännandelagen. I sektorsförfattningarna tas in upplysningar om att det därutöver i erkännandelagen finns bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och om erkännande av yrkeskvalifikationer. Nationella bestämmelser i sektorsförfattningarna har dock betydelse även för de yrkesutövare vars erkännande av yrkeskvalifikationer regleras enbart i erkännandelagen. Lagrådet återkommer i det följande med vissa synpunkter på hur den valda lagstiftningstekniken genomförts. Det kan konstateras att tekniken med parallella regelverk gör regleringen svåröverskådlig och i vissa fall motsägelsefull. Det har inte varit möjligt för Lagrådet att inom ramen för granskningen lämna förslag på en annan lagstiftningsteknik, men det kan konstateras att den nuvarande ordningen med enbart en sektorsvis reglering är tydligare än den föreslagna strukturen. Om lagstiftning sker i enlighet med principerna i lagrådsremissen bör detta följas upp med en generell översyn för att åstadkomma en konsekvent och enhetlig reglering när det gäller sambandet mellan erkännandelagen och sektorsförfattningarna. Förslaget till lag om erkännande av yrkeskvalifikationer 6 § Paragrafen anger de grundläggande förutsättningarna för tillfällig yrkesutövning i Sverige. Bestämmelserna avses genomföra artikel 5.1 och 5.2 i yrkeskvalifikationsdirektivet. Denna rätt att tillfälligt utöva ett reglerat yrke kan emellertid enligt artikel 7 i direktivet villkoras av krav på förhandsunderrättelse till behörig myndighet och, när det gäller yrken som har konsekvenser för folkhälsa eller säkerhet, förhandskontroll av myndigheten. Av lagrådsremissen (s. 50 och 54-55) framgår att avsikten är att Sverige när det gäller vissa yrken ska utnyttja möjligheten att ställa krav på förhandsunderrättelse och förhandskontroll. Detta kommer att regleras i respektive sektorsförfattning, som redan idag innehåller regleringar av detta slag. Vid föredragningen har det upplysts att det ansetts lämpligt att i lagen åtminstone reglera de grundläggande förfaranden för erkännanden som finns i yrkeskvalifikationsdirektivet. Detta synes gälla även om ett sådant förfarande endast kommer att tillämpas inom vissa reglerade yrken. Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas om det inte av 6 § borde framgå att en ordning för förhandsunderrättelse eller förhandskontroll tillämpas vid tillfällig yrkesutövning i de fall detta särskilt föreskrivs. 17 § I paragrafen regleras krav på kunskaper i svenska språket. Av andra stycket framgår att om kunskaper i svenska språket inte utgör en del av yrkeskvalifikationerna, får kunskaperna kontrolleras om det i det enskilda fallet finns allvarliga och konkreta tvivel om att en yrkesutövare har de språkkunskaper som är nödvändiga för yrket. Regleringen ger intryck av att vara uttömmande, men av författnings-kommentaren framgår att det i fråga om vissa yrken får utövas språkkontroller även om det i ett enskilt fall inte finns allvarliga och konkreta tvivel om språkkunskaperna. Detta följer av artikel 53 i direktivet. Det anges vidare att direktivet i den delen ska genomföras inom sektorsregleringen och med stöd av det i 21 § föreslagna bemyndigandet. Här är alltså meningen att det i författning på lägre nivå med stöd av ett bemyndigande om rätt att meddela ytterligare föreskrifter ska införas bestämmelser som synes stå i motsatsförhållande till den föreslagna generella lagregeln. Detta är ett exempel på att den föreslagna författningsstrukturen inte bara är svåröverskådlig utan också blir missvisande och motsägelsefull. 19 § I den föreslagna paragrafen första stycke anges att den som är lagligen etablerad i Sverige och vill utöva ett reglerat yrke i någon annan stat inom EES eller i Schweiz har rätt att ansöka om ett europeiskt yrkeskort. Av artikel 4.1 i direktivet framgår emellertid att rätten för den som är lagligen etablerad i Sverige och som avser att utöva yrket i ett annat land att ansöka om yrkeskort i Sverige motsvaras av en skyldighet för landet där yrket ska utövas att under vissa förutsättningar på sökandens begäran utfärda yrkeskortet. En motsvarande skyldighet finns enligt direktivet för svensk myndighet att på begäran utfärda yrkeskort för den som ansökt om sådant i sitt etableringsland. Enligt Lagrådet framstår rätten att på begäran få ett yrkeskort utfärdat som minst lika central som möjligheten att ansöka om sådant före avresan. Om det är lämpligt att i lagen reglera den möjligheten, vilket Lagrådet inte ifrågasätter, bör också rätten att på begäran få ett sådant utfärdat tas in i lagen. Bestämmelsens utformning bör således ses över i det fortsatta lagstiftningsarbetet. 21 § I paragrafen finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för att genomföra yrkeskvalifikationsdirektivet och de genomförandeakter och delegerade akter som antas med stöd av direktivet. Syftet är att de grundläggande förutsättningarna för tillfällig yrkesutövning och erkännandet av yrkeskvalifikationer enligt de olika ordningar som finns i direktivet samt vissa andra grundläggande bestämmelser ska ges i lagen, medan mer detaljerade bestämmelser ska kunna meddelas i förordning med stöd av bemyndigandet. I lagrådsremissen konstateras att det, i de författningar som reglerar respektive yrke, finns ett antal bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter som innefattar bestämmelser om erkännande av yrkeskvalifikationer och att bestämmelser som rör enskilda troligen skulle kunna beslutas av regeringen med stöd av befintliga bemyndiganden. I remissen anförs vidare att det inte är möjligt att göra en uttömmande uppräkning av de frågor som ryms i bemyndigandet. De föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet kan placeras antingen i en generell förordning om yrkeskvalifikationer eller i sektorsregleringen, beroende på om det är fråga om bestämmelser som gäller för samtliga reglerade yrken eller enbart vissa reglerade yrken (se remissen s. 35 och 118 f.). Den valda lagstiftningstekniken innebär alltså att föreskrifter ska kunna meddelas med stöd av bemyndigandet i erkännandelagen och placeras dels i en generell förordning som gäller alla reglerade yrken, dels i den sektorsförfattning som berörs av regleringen. En utgångspunkt för ett normgivningsbemyndigande i lag torde normalt vara att det ger ett annat organ rätt att meddela föreskrifter avseende de frågor som regleras i lagen där bemyndigandet ges. Som tidigare nämnts genomförs direktivet endast i vissa delar genom erkännandelagen, medan andra delar regleras i sektorslagstiftningen. Frågor som avser genomförande av direktivet på sektorsnivå kommer, enligt den tänkta ordningen, att fyllas ut med stöd av det vida bemyndigandet i 21 §, och inte med stöd av bemyndiganden i sektorslagstiftningen. Det kan sättas i fråga om en sådan ordning är lämplig, särskilt mot bakgrund av att det inte alltid framstår som tydligt vilka delar av sektorsregleringen som kan anses genomföra direktiven och vilka delar som är rent nationella. En annan utgångspunkt vid delegation av föreskriftsrätt är att grunden för normgivningen ska vara klar och otvetydig, så att det står klart vilket bemyndigande som utnyttjats när en förordning eller föreskrift har meddelats (jfr bet. 2012/13:KU10 s. 78). När regeringen eller en myndighet meddelar föreskrifter som förutsätter ett bemyndigande ska det inte råda någon tvekan om vilken grund föreskriftsrätten vilar på. Den nu föreslagna lagstiftningstekniken har lett till oklarheter i detta hänseende eftersom såväl det bemyndigande som ges i erkännandelagen som bemyndiganden som finns i sektorslagstiftningen ger rätt att meddela föreskrifter som gäller regleringen med anledning av yrkeskvalifikationsdirektivet. I remissen anges att det inte har gjorts någon fullständig inventering av befintliga bemyndiganden för varje reglerat yrke (se remissen s. 35). Det saknas därför överblick över de bemyndiganden som berörs. Med hänsyn till de oklarheter som kan bli följden av den föreslagna regleringen av föreskriftsrätten bör för-slagen inte utan ytterligare överväganden läggas till grund för lag-stiftning. Lagrådet återkommer i det följande till frågor om bemyndiganden i sektorslagstiftningen. Utformningen av paragrafen bör således övervägas ytterligare. En inventering av befintliga bemyndiganden i sektorsregleringen bör också göras för att klargöra vilken rätt att meddela föreskrifter som redan finns. Ambitionen bör vara att begränsa bemyndigandet i den nu aktuella paragrafen till föreskrifter som avser de frågor som regleras i lagen för att undvika sådana oklarheter som redovisats ovan. 23 och 24 §§ Enligt 23 § ska beslut enligt lagen gälla omedelbart. Enligt 24 § får besluten överklagas till allmän förvaltningsdomstol, varvid prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. I lagrådsremissen anges att 24 § införs av tydlighetsskäl, jfr 22 a § förvaltningslagen (1986:223). Av erkännandelagen framgår att erkännande ska ske genom beslut (8 § andra stycket), men lagen innehåller inga bestämmelser om beslutsförfarandet. Denna reglering synes helt komma att inflyta i föreskrifter på lägre nivå, vilket framgår av en upplysningsbestämmelse i 22 §. Det kan då ifrågasättas om det är lämpligt att placera bestämmelser motsvarande 23 och 24 §§ i erkännandelagen. Förslaget till lag om ändring i lagen om bevakningsföretag 3 b § I paragrafen finns bestämmelser om att en enskild person som tillfälligt bedriver bevakningsverksamhet eller utbildning i Sverige i vissa fall har auktorisation för verksamheten. I första stycket 2 anges som ett krav att den enskilde uppfyller de villkor för tillfällig yrkesutövning som gäller enligt erkännandelagen och de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Första stycket innehåller också ett krav på underrättelse till den enskilde. I tredje stycket finns bemyndiganden för regeringen att meddela vissa föreskrifter om undantag från kravet på underrättelse. Som regleringen nu har byggts upp kommer föreskrifter om villkor för auktorisation enligt paragrafen alltså att grundas på, i vart fall, två olika bemyndiganden; 21 § erkännandelagen och 3 b § (se även 16 § i lagen). Detta är inte någon lämplig ordning. Se också vad Lagrådet har anfört i anslutning till 21 § erkännandelagen. 4 a § Se vad Lagrådet har anfört i anslutning till 3 b §. Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen 3 kap. 3 a - 3 c §§ I 3 a § andra stycket finns bestämmelser om att socialnämnden ska använda handläggare som har avlagt svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan eller som har sådana utländska yrkeskvalifikationer som avses i 3 b eller 3 c § för utförande av vissa uppgifter inom socialtjänsten rörande barn och ungdom. I 3 c § föreskrivs att socialnämnden, för utförande av de uppgifter som anges i 3 a § andra stycket, även får använda handläggare som har annan utländsk utbildning än sådan som avses i 3 b §, om utbildningen ensam eller tillsammans med yrkeslivserfarenhet motsvarar svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan. 3 b § innehåller information om att bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz finns i erkännandelagen och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. Paragraferna 3 a § och 3 c § innebär en dubbelregelring i förhållande till andra utländska utbildningar än sådana som avses i 3 b §. Det är inte heller helt klart vad som avses med formuleringen "sådana utländska yrkeskvalifikationer som avses i 3 b § " som finns i 3 a §. Lagrådet förordar därför att bestämmelserna formuleras om. En möjlig lösning skulle vara 3 a § ändras på så sätt att orden " eller som har sådana utländska yrkeskvalifikationer som avses i 3 b eller 3 c §" utgår. Frågan bör övervägas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Förslaget till lag om ändring i lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård 1 kap. 4 § och 3 kap. 1, 1 a och 3 §§ I 1 kap. 4 § anges vilka personer som enligt lagens mening ska anses utgöra djurhälsopersonal. Personer med legitimation enligt 3 kap. 1 § eller som har godkännande enligt 3 kap. 5 eller 6 § omfattas, liksom de personer som tillfälligt utövar yrke enligt den föreslagna erkännandelagen och föreskrifter i anslutning till den lagen. I 3 kap. 3 § anges vidare att de som har legitimation eller som tillfälligt utövar yrket enligt erkännandelagen ska vara behöriga att utöva yrke som veterinär, och i 4 § regleras på motsvarande sätt vem som får använda skyddad yrkestitel. Även personer som med stöd av erkännandelagen kan utöva yrket vid etablering i Sverige bör, enligt vad som framgått vid föredragningen, anses utgöra djurhälsopersonal, vara behöriga att utöva veterinäryrket och få använda yrkestiteln. Detta avses följa av att dessa personer också ska ha legitimation, vilket emellertid endast kommer att framgå av föreskrifter på lägre nivå. Detta är ett exempel på hur svåröverskådlig en sektorsförfattning kan bli, när regleringen framgår först vid en sammanställning av reglerna i sektorsförfattningen, erkännandelagen och de författningar på lägre nivå som utfärdats i anslutning till var och en av dessa. Regleringen är också ett exempel på inkonsekvenser i genomförandet av direktiven. När det gäller tillfällig yrkesutövning med stöd av erkännandelagen finns således en uttrycklig bestämmelse om att dessa yrkesutövare ska anses vara djurhälsopersonal. När det gäller utländska yrkesutövare som etablerar sig här innebär tekniken däremot, som ovan nämnts, att det endast finns en allmän upplysning om att bestämmelser finns i erkännandelagen eller i författningar på lägre nivå. Eftersom begreppen djurhälsopersonal och legitimation är centrala i lagstiftningen, skulle det ur läsbarhetssynpunkt vara lämpligt om det direkt av 3 kap. 1 § framgår att även personal som erkänts enligt erkännandelagen tillhör den krets som enligt 3 kap. 1 kan erhålla legitimation, och som därmed också enligt 1 kap. 4 § räknas in i kategorin djurhälsopersonal och som enligt 3 kap. 3 § har behörighet att utöva veterinäryrket och enligt 3 kap. 4 § har rätt att använda yrkestiteln veterinär eller djursjukskötare. I 3 kap. 1 § och 1 a § finns bestämmelser om föreskriftsrätt. Enligt 3 kap. 1 § andra stycket får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om legitimation för den som har avlagt examen i djuromvårdnad och för den som har genomgått utbildning utomlands i andra fall än de som omfattas av de föreskrifter som avses i 1 a §. I 1 a § första stycket anges att bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande av yrkeskvalifikationer som har förvärvats eller erkänts i en annan stat än Sverige inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) eller i Schweiz och som omfattar yrkena veterinär och djursjukskötare finns i erkännandelagen och i de föreskrifter som meddelas i anslutning till den lagen. I andra stycket anges att bestämmelser om automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer som avser veterinäryrket finns även i föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Det är oklart hur de redovisade bestämmelserna förhåller sig till varandra. Den föreslagna ändringen i 1 § torde innebära att den inskränker bemyndigandet på så sätt att det saknas möjlighet att meddela förskrifter om att meddela legitimation i de fall någon har förvärvat yrkeskvalifikationer inom EES eller i Schweiz. Avsikten är dock, enligt vad som tidigare anförts, att den som förvärvat en sådan yrkeskvalifikation ska kunna meddelas legitimation i Sverige. 1 a § utgör enbart information och ger inte stöd för att utfärda föreskrifter om legitimation. Inte heller innehåller erkännandelagen något bemyndigande i detta avseende. Bestämmelserna bör analyseras och övervägas ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Se även vad Lagrådet anfört i anslutning till 21 § erkännandelagen. 3 kap. 5 och 5 a § Bestämmelserna avser godkännande som hovslagare. I 5 a § införs en upplysning om erkännandelagens bestämmelser om tillfällig yrkesutövning och erkännande. På samma sätt som anförts ovan framstår det som otydligt hur hovslagare som omfattas av erkännandelagen passar in i lagens reglering av vilka som ska anses utgöra djurhälsopersonal (1 kap. 4 §) och vilka som får använda yrkestiteln (3 kap. 5 § tredje stycket). Bemyndigandet i 5 § är också oklart på samma sätt som anförts ovan beträffande 3 kap. 1 §. 3 kap. 6 och 6 a § Bestämmelserna avser den som har legitimation enligt patientsäkerhetslagen. De väcker samma frågeställningar som de som berörts ovan. Lag om ändring i patientsäkerhetslagen Den regleringsteknik som valts synes väsentligen överensstämma med vad som föreslås angående lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. Vad Lagrådet anfört i det sammanhanget gäller därför även här. Övriga lagförslag Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Utbildningsdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 november 2015 Närvarande: statsministern S Löfven, ordförande, och statsråden Å Romson, Y Johansson, M Johansson, I Baylan, K Persson, S-E Bucht, P Hultqvist, H Hellmark Knutsson, I Lövin, Å Regnér, M Andersson, P Bolund, M Kaplan, M Damberg, A Bah Kuhnke, A Strandhäll, A Shekarabi, G Wikström, Föredragande: statsrådet H Hellmark Knutsson Regeringen beslutar proposition 2015/16:44 Genomförande av det moderniserade yrkeskvalifikationsdirektivet Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Lag (2015:000) om erkännande av yrkes-kvalifikationer 21 § 02005L0036 Lag (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård 3 kap. 1, 5 och 6 §§ 32013L0055