Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.

Testa betasidan för Regeringskansliets rättsdatabaser

Söker du efter lagar och förordningar? Testa gärna betasidan för den nya webbplatsen för Regeringskansliets rättsdatabaser.

Klicka här för att komma dit

 
Post 2121 av 7152 träffar
Propositionsnummer · 2013/14:243 · Hämta Doc · Hämta Pdf
Lagvalsregler på civilrättens område - Rom I- och Rom II-förordningarna Prop. 2013/14:243
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 243
Regeringens proposition 2013/14:243 Lagvalsregler på civilrättens område - Rom I- och Rom II-förordningarna Prop. 2013/14:243 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 26 juni 2014 Fredrik Reinfeldt Elisabeth Svantesson (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll EU har antagit två förordningar om tillämplig lag på privaträttens område. Rom I-förordningen gäller för avtalsförpliktelser. Rom II-förordningen gäller för andra typer av privaträttsliga förpliktelser, t.ex. skadestånd. Genom förordningarna skapas ett gemensamt regelverk som är direkt tillämpligt inom EU. I propositionen föreslår regeringen lagändringar som syftar till att undanröja konflikter mellan svensk lag och förordningarna. Det innebär en anpassning av bl.a. de svenska lagvalsregler som gäller för försäkringsavtal och avtal om sjötransporter. I syfte att öka stabiliteten på finansmarknaden föreslår regeringen därutöver att möjligheten för ett konkursbo att begära återgång av vissa rättshandlingar ska begränsas (3 kap. 2 § konkurslagen). En sådan möjlighet ska inte finnas om rättshandlingen avser finansiella instrument, valuta, visst guld eller vissa kreditfordringar. Även denna lagändring har EU-rättsligt samband. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 2015. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker 5 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal 6 2.3 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) 8 2.4 Förslag till lag om upphävande av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser 14 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster 15 2.6 Förslag till lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (2011:666) 16 2.7 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) 17 3 Ärendet och dess beredning 19 4 Rom I- och Rom II-förordningarna 20 5 Behovet av lagändringar med anledning av Rom I- och Rom II-förordningarna 23 6 Tillämplig lag vid internationella köp av lösa saker 24 7 Tillämplig lag för vissa försäkringsavtal 26 8 Sjölagens lagvalsregler 29 8.1 Behovet av lagändringar 29 8.2 Styckegodstransport 31 8.3 Befraktning av fartyg 36 9 Lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser 38 10 Trafikskadelagen 38 11 Begränsning av möjligheten för ett konkursbo att begära återgång av vissa rättshandlingar 41 12 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 46 13 Konsekvenser 48 14 Författningskommentar 49 14.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker 49 14.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal 50 14.3 Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) 51 14.4 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser 56 14.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster 56 14.6 Förslaget till lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (2011:666) 57 14.7 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) 57 Bilaga 1 Rom I-förordningen 60 Bilaga 2 Rom II-förordningen 72 Bilaga 3 Sammanfattning av departementspromemorian Lagvalsregler på obligationsrättens område - Rom I- och Rom II-förordningarna (Ds 2013:21) 82 Bilaga 4 Departementspromemorians lagförslag (Ds 2013:21) 84 Bilaga 5 Förteckning över remissinstanserna (Ds 2013:21) 92 Bilaga 6 Lagförslagen i utkastet till lagrådsremiss 93 Bilaga 7 Förteckning över remissinstanserna (utkastet till lagrådsremiss) 104 Bilaga 8 Sammanfattning av departementspromemorian Säkerheter och avräkningar - ett alternativt genomförande av två direktiv (Ds 2013:71) 105 Bilaga 9 Departementspromemorians lagförslag (Ds 2013:71) 106 Bilaga 10 Förteckning över remissinstanserna (Ds 2013:71) 108 Bilaga 11 Förteckning över remissinstanserna (promemorian Begränsning av möjligheten för ett konkursbo att begära återgång av vissa rättshandlingar) 109 Bilaga 12 Lagrådsremissens lagförslag 110 Bilaga 13 Lagrådets yttrande 124 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 juni 2014 125 Rättsdatablad 126 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker, 2. lag om ändring i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal, 3. lag om ändring i sjölagen (1994:1009), 4. lag om upphävande av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, 5. lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, 6. lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (2011:666), 7. lag om ändring i konkurslagen (1987:672). 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag tillämpas på sådana köp av lösa saker som har internationell karaktär. Från lagens tillämpningsområde undantas 1. köp av registrerade fartyg och luftfartyg, 2. köp av värdepapper, 3. försäljning genom judiciell myndighets åtgärd eller i exekutiv ordning, samt 4. köp som omfattas av konsumentköplagen (1990:932) eller av artikel 5 i konventionen i bilagan till lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. 4. köp som omfattas av konsumentköplagen (1990:932) eller av artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I). Med köp likställs avtal om leverans av lösa saker som skall tillverkas, om materialet skall tillhandahållas av den som har åtagit sig leveransen. Med köp likställs avtal om leverans av lösa saker som ska tillverkas, om materialet ska tillhandahållas av den som har åtagit sig leveransen. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal dels att 2, 4-11 och 13 §§ ska upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 1, 5, 6, 12 och 13 §§ ska utgå, dels att nuvarande 3 § ska betecknas 2 § och att nuvarande 12 § ska betecknas 3 §, dels att 1 § samt de nya 2 och 3 §§ ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag tillämpas på sådana avtal om livförsäkring som har anknytning till två eller flera stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stater), om försäkringstagaren är en fysisk person som har sin vanliga vistelseort i en EES-stat eller om försäkringstagaren är en juridisk person och det driftställe som avtalet gäller för är beläget i en EES-stat. I denna lag finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) när det gäller vissa försäkringsavtal. Med livförsäkring avses i denna lag sådana försäkringar som anges i 2 kap. 12 § försäkringsrörelselagen (2010:2043). 3 § 2 § Med EES-stat där risken är belägen avses i denna lag a) när försäkringen avser antingen byggnad eller byggnad och dess innehåll, till den del byggnaden och innehållet täcks av samma försäkring, den EES-stat i vilken egendomen är belägen, b) när försäkringen avser registreringspliktigt fordon, den EES-stat där fordonet är registrerat, utom i det fall som avses i c, Vid tillämpning av artikel 7 i förordningen gäller följande i fråga om avtal om försäkring för ett registreringspliktigt fordon. När ett fordon som är registrerat i en EES-stat köps i syfte att införas och stadigvarande brukas i en annan EES-stat, ska risken under 30 dagar från det att fordonet kommit i köparens besittning anses finnas i den stat till vilken fordonet ska införas. c) när ett fordon som är registrerat i en EES-stat köps i syfte att införas och stadigvarande brukas i en annan EES-stat, under 30 dagar från det att fordonet kommit i köparens besittning, den stat till vilken fordonet skall införas, d) när försäkringen har en giltighetstid av fyra månader eller mindre och oberoende av försäkringsklass täcker rese- eller semesterrisker, den EES-stat där försäkringstagaren har tecknat försäkringen, e) i andra fall än de som uttryckligen omfattas av a-d, om försäkringstagaren är en fysisk person, den EES-stat där han har sin vanliga vistelseort eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, den EES-stat där det driftställe som avtalet gäller för är beläget. 12 § 3 § På ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring tillämpas, i stället för vad som annars skulle följa av 6-11 §§, lagen i den EES-stat som har föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring. På ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring som avses i artikel 7.4 i förordningen tillämpas lagen i den EES-stat som har föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015. 2.3 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) Härigenom föreskrivs i fråga om sjölagen (1994:1009) dels att 13 kap. 1, 2, 4 och 61 §§ samt 14 kap. 1 och 2 §§ ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 13 kap. 4 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 13 kap. 1 § I detta kapitel avses med transportör: den som ingår avtal med en avsändare om transport av styckegods till sjöss, undertransportör: den som till följd av ett uppdrag av transportören utför transporten eller en del av den, avsändare: den som ingår avtal med en transportör om transport av styckegods till sjöss, avlastare: den som avlämnar godset för transport, transportdokument: ett konossement eller ett annat dokument som utfärdas till bevis om transportavtalet, konventionen: 1924 års internationella konvention rörande konossement med de ändringar som skett genom 1968 och 1979 års tilläggsprotokoll (Haag-Visbyreglerna), och konventionen: 1924 års internationella konvention rörande konossement med de ändringar som skett genom 1968 och 1979 års tilläggsprotokoll (Haag-Visbyreglerna), konventionsstat: en stat som är bunden av konventionen. konventionsstat: en stat som är bunden av konventionen, konventionsfart: sjötransport av gods mellan två stater, när ett konossement ska utfärdas och 1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat, 2. konossementet har utfärdats i en konventionsstat, eller 3. det i transportavtalet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen ska gälla. 2 § Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om sjötransport i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge. Beträffande avtal om sjötransport i inrikes fart i Danmark, Finland och Norge gäller lagen i det land där transporten utförs. Detta kapitel är tillämpligt på avtal om sjötransport av styckegods. I annan fart gäller bestämmelserna på avtal om sjötransport mellan två stater när 1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat, 2. den avtalade lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge, 3. flera lossningshamnar anges i avtalet och en av dessa är den faktiska lossningshamnen samt denna ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge, 4. transportdokumentet har utfärdats i en konventionsstat, eller 5. i transportdokumentet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen skall gälla. Om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge får dock avtalas att avtalet om sjötransport skall vara underkastat lagen i en annan bestämd konventionsstat. 4 § En bestämmelse i ett transportavtal eller ett transportdokument är ogiltig i den mån den avviker från bestämmelserna i detta kapitel eller från bestämmelserna i 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket. Ogiltigheten påverkar inte giltigheten av avtalet eller dokumentet i övrigt. En bestämmelse som ger transportören rätt till försäkringsersättning för godset eller annan liknande bestämmelse är ogiltig. En bestämmelse i ett transportavtal eller ett transportdokument är ogiltig i den utsträckning som den avviker från detta kapitel eller från 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket eller ger transportören rätt till försäkringsersättning för godset eller annan liknande rätt, när det är fråga om inrikes fart i Sverige eller fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge. Detsamma gäller i annan fart mellan två stater om 1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat, 2. den avtalade lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge, 3. flera lossningshamnar anges i avtalet och en av dessa är den faktiska lossningshamnen och denna ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge, 4. transportdokumentet har utfärdats i en konventionsstat, eller 5. det i transportavtalet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen ska gälla. Ogiltigheten påverkar inte giltigheten av avtalet eller dokumentet i övrigt. I inrikes fart i Sverige gäller det som följer av första stycket oavsett vilket lands lag som i övrigt är tillämplig på avtalet. Detsamma gäller i konventionsfart, dock inte om parterna har avtalat att avtalet ska vara underkastat lagen i en annan bestämd konventionsstat. Första stycket gäller dock inte 5, 8-11 §§ och 14-23 §§ och utgör inte heller hinder mot att det tas in bestämmelser i transportavtalet om gemensamt haveri. Transportören får även utöka sitt ansvar och sina förpliktelser enligt detta kapitel. Om transportavtalet är underkastat konventionen eller på denna grundad lag i en konventionsstat, skall transportdokumentet innehålla uppgift om detta samt om att villkor som avviker från konventionens eller lagens bestämmelser till avsändarens, avlastarens eller mottagarens nackdel är ogiltiga. Om transportavtalet är underkastat konventionen eller på denna grundad lag i en konventionsstat, ska transportdokumentet innehålla uppgift om detta samt om att villkor som avviker från konventionens eller lagens bestämmelser till avsändarens, avlastarens eller mottagarens nackdel är ogiltiga. Är det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka transporten skall utföras, skäligt att genom avtal inskränka transportörens ansvarighet eller utvidga hans rättigheter enligt detta kapitel, skall ett sådant avtal gälla. 4 a § Det som sägs i 4 § gäller inte 5, 8-11 och 14-23 §§ och utgör inte heller hinder mot att det tas in bestämmelser i transportavtalet om gemensamt haveri. Transportören får även utöka sitt ansvar och sina förpliktelser enligt detta kapitel. Om det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka transporten ska utföras, är skäligt att genom avtal inskränka transportörens ansvarighet eller utvidga transportörens rättigheter enligt detta kapitel, ska ett sådant avtal gälla. 61 § Oavsett vad som föreskrivs i 60 § första stycket får parterna genom skriftligt avtal överenskomma att tvister skall hänskjutas till avgörande genom skiljedom. Som en del av skiljeavtalet gäller alltid att skiljeförfarandet efter kärandens val skall äga rum i en av de stater, där ort som anges i 60 § första stycket är belägen samt att skiljenämnden skall tillämpa bestämmelserna i detta kapitel. Trots 60 § första stycket får parterna genom skriftligt avtal komma överens om att tvister ska hänskjutas till avgörande genom skiljedom. Som en del av skiljeavtalet gäller alltid att skiljeförfarandet efter kärandens val ska äga rum i en av de stater där en ort som anges i 60 § första stycket är belägen. Bestämmelserna i 60 § andra och tredje styckena har motsvarande tillämpning. Bestämmelserna i 60 § andra och tredje styckena ska också tillämpas. Första stycket gäller inte om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge. Första stycket gäller inte om vare sig den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge. 14 kap. 1 § Bestämmelserna om befraktning gäller hel- och delbefraktning av fartyg. Bestämmelserna om resebefraktning gäller också konsekutiva resor när annat inte har angetts. Detta kapitel är tillämpligt på avtal om hel- och delbefraktning av fartyg. Bestämmelserna om resebefraktning gäller också konsekutiva resor när annat inte har angetts. I detta kapitel avses med bortfraktare: den som genom avtal för befordran av gods bortfraktar ett fartyg till annan, befraktaren, avlastare: den som avlämnar godset för lastning, resebefraktning: befraktning där frakten skall beräknas för resa, resebefraktning: befraktning där frakten ska beräknas för resa, konsekutiva resor: ett visst antal resor som utförs efter varandra enligt ett befraktningsavtal som avser ett bestämt fartyg, tidsbefraktning: befraktning där frakten skall beräknas för tid, tidsbefraktning: befraktning där frakten ska beräknas för tid, delbefraktning: befraktning som gäller mindre än ett helt fartyg eller än en full last när certeparti används. Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om befraktning av fartyg i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge. Vid avtal om befraktning i inrikes fart i Danmark, Finland eller Norge gäller lagen i det land där befordringen utförs. Vid befraktning i fart som inte omfattas av tredje stycket gäller bestämmelserna i detta kapitel när svensk rätt skall tillämpas. 2 § Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte i den mån annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna. Detta kapitel tillämpas inte i den utsträckning som något annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna. Vid resebefraktning i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge får bestämmelserna i 27 § inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, resebefraktare eller mottagare. Detsamma gäller bestämmelserna i 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket. I befraktningsavtalet får dock tas in bestämmelser om gemensamt haveri. Om begränsningar i avtalsfriheten i inrikes fart i Danmark, Finland eller Norge gäller lagen i det land där befordringen utförs. Vid resebefraktning i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge får 27 § inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, resebefraktare eller mottagare. Detsamma gäller 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket. I befraktningsavtalet får dock tas in bestämmelser om gemensamt haveri. Vid befraktning i fart som avses i 13 kap. 2 § första och andra styckena får bestämmelserna i 18 § om utfärdande av konossement inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastaren. Vid befraktning i fart som avses i 13 kap. 4 § första stycket får 18 § om utfärdande av konossement inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastaren. I inrikes fart i Sverige gäller det som följer av tredje stycket oavsett vilket lands lag som i övrigt ska tillämpas på avtalet. Detsamma gäller i sådan konventionsfart som avses i 13 kap. 1 §, dock inte om parterna har avtalat att avtalet ska vara underkastat lagen i en annan bestämd stat som är bunden av den konvention som anges i 13 kap. 1 §. Att bestämmelserna i detta kapitel inte heller får åsidosättas genom avtal i vissa andra fall följer av 5 §. Att detta kapitel inte heller får åsidosättas genom avtal i vissa andra fall följer av 5 §. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015. 2.4 Förslag till lag om upphävande av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser Härigenom föreskrivs att lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser ska upphöra att gälla vid utgången av februari 2015. 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 § Bestämmelserna i 3-5 §§ påverkar inte parters frihet att välja tillämplig lag för sitt avtal eller frågor om tillämplig lag för försäkringsavtal av de slag som avses i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal. Bestämmelserna i 3-5 §§ påverkar inte parters frihet att välja tillämplig lag för sitt avtal eller frågor om tillämplig lag för försäkringsavtal av de slag som avses i artikel 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I). Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015. 2.6 Förslag till lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (2011:666) Härigenom föreskrivs att 3 § fastighetsmäklarlagen (2011:666) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Lagen tillämpas oavsett var fastigheten är belägen, om en väsentlig del av fastighetsmäklarens uppdrag utförs i Sverige. Detta gäller inte i den utsträckning något annat följer av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser eller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I). Lagen tillämpas oavsett var fastigheten är belägen, om en väsentlig del av fastighetsmäklarens uppdrag utförs i Sverige. Detta gäller inte i den utsträckning något annat följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I). Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015. 2.7 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 2 § En rättshandling mellan gäldenären och någon annan som före-tas senast dagen efter den då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar skall utan hinder av vad som sägs i 1 § gälla, om det inte visas att den andre kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav honom skälig anledning att anta att gäldenären var försatt i konkurs. Överlåtelse av eller annat förfogande över egendom som på grund av detta skall gälla, skall likväl, om konkursboet utan oskäligt uppehåll yrkar det, gå åter mot att boet ersätter den andre vad han har utgett jämte nödvändig eller nyttig kostnad. En rättshandling mellan gäldenären och någon annan som före-tas senast dagen efter den då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar ska trots 1 § gälla, om det inte visas att den andre kände till beslutet eller att det fanns omständigheter som gav honom eller henne skälig anledning att anta att gäldenären var försatt i konkurs. En överlåtelse av eller ett annat förfogande över egendom som på grund av detta ska gälla, ska dock, om konkursboet utan oskäligt uppehåll begär det, gå åter mot att boet ersätter den andre vad han eller hon har betalat jämte nödvändig eller nyttig kostnad. Första stycket andra meningen gäller inte egendom som anges i 8 kap. 10 § andra stycket. Infriar någon en förpliktelse mot gäldenären efter den tidpunkt som anges i första stycket, skall det tillgodoräknas honom, om det av omständigheterna framgår att han var i god tro. En uppsägning eller annan liknande rättshandling som företas mot eller av gäldenären efter sagda tidpunkt skall gälla, om det av omständigheterna framgår att den andre var i god tro och det är uppenbart oskäligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet. Infriar någon en förpliktelse mot gäldenären efter den tidpunkt som anges i första stycket, ska det till-godoräknas honom eller henne, om det av omständigheterna framgår att han eller hon var i god tro. En uppsägning eller en annan liknande rättshandling som företas mot eller av gäldenären efter sagda tidpunkt ska gälla, om det av omständigheterna framgår att den andre var i god tro och det är uppenbart oskäligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet. Det finns särskilda bestämmelser om verkan av gäldenärens överlåtelse eller pantsättning av löpande skuldebrev, aktiebrev eller vissa andra jämförbara värdehandlingar. 1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015. 2. Vid en konkurs som beslutats före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter. 3 Ärendet och dess beredning Rom I- och Rom II-förordningarna Europaparlamentet och Europeiska unionens råd har antagit förordningar om tillämplig lag för avtalsförpliktelser respektive s.k. utomobligatoriska förpliktelser (förpliktelser som inte grundas på ett avtalsförhållande). Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I-förordningen) trädde i kraft den 7 juli 2008 och tillämpas på avtal som har ingåtts den 17 december 2009 eller senare. Förordningen finns som bilaga 1. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II-förordningen) trädde i kraft den 20 augusti 2007 och tillämpas på skadevållande händelser som har inträffat den 11 januari 2009 eller senare. Förordningen finns som bilaga 2. En EU-förordning är direkt tillämplig i medlemsstaterna och ska alltså inte genomföras genom nationell normgivning. Medlemsstaterna är dock skyldiga att ändra eller upphäva nationella bestämmelser som står - eller kan uppfattas stå - i konflikt med EU-rätten. En sakkunnig person fick därför i uppdrag att utreda vilka lagändringar som är nödvändiga med anledning av Rom I- och Rom II-förordningarna. Utredaren överlämnade i mars 2013 departementspromemorian Lagvalsregler på obligationsrättens område - Rom I- och Rom II-förordningarna (Ds 2013:21). En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 3 och promemorians lagförslag finns i bilaga 4. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2013/915/L2). Under den fortsatta beredningen av departementspromemorian har det uppmärksammats bl.a. att det krävs ytterligare lagändringar, utöver departementspromemorians förslag, för att anpassa svensk lag till förordningarna. Det har därför i Regeringskansliet upprättats en promemoria med utkast till lagrådsremiss. Lagförslagen i utkastet till lagrådsremiss finns i bilaga 6. Promemorian med utkast till lagrådsremiss har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 7. Promemorian, och remissyttrandena över den, finns tillgängliga i lagstiftningsärendet. Begränsning av möjligheten för ett konkursbo att begära återgång av vissa rättshandlingar I december 2011 gav Finansdepartementet en sakkunnig person i upp-drag att utreda och lämna förslag till ett alternativt genomförande av dels artikel 3.1 andra stycket i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper (finalitydirektivet), dels artikel 8.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet (säkerhetsdirektivet). Artiklarna innehåller bestämmelser som syftar till att skydda transaktioner och avtal på finansmarknaden, t.ex. om en av parterna går i konkurs. Bakgrunden till uppdraget var bl.a. att flera remissinstanser, i samband med genomförandet av ändringar av direktiven, pekat på vissa praktiska problem och efterfrågat en tydligare reglering när det gäller ett konkursbos möjlighet att enligt 3 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) begära återgång av vissa rättshandlingar (se prop. 2010/11:95 s. 43 f.). Uppdraget redovisades i departementspromemorian Säkerheter och avräkningar - ett alternativt genomförande av två direktiv (Ds 2013:71). En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 8 och promemorians lagförslag finns i bilaga 9. Departementspromemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 10. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2014/3079/L2). I departementspromemorian föreslås en generell ändring av svensk konkursrätt i denna del. Som ett led i beredningen av departementspromemorian har det inom Regeringskansliet utarbetats en promemoria med ett alternativt förslag. Förslaget innebär en mer begränsad ändring med inriktning på finansmarknaden. Lagförslaget i promemorian överensstämmer med lagförslaget i denna proposition. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 11. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2014/2936/L2). Lagrådet Regeringen beslutade den 5 juni 2014 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 12. Lagrådets yttrande finns i bilaga 13. Lagrådet lämnar lagförslagen utan erinran. I förhållande till lagrådsremissen görs en ändring i lagförslag 4 som behandlas i avsnitt 12 och i författningskommentaren. Det görs även vissa språkliga ändringar i lagtexten. 4 Rom I- och Rom II-förordningarna Rom I-förordningen Rom I-förordningen innehåller lagvalsregler för avtal på privaträttens område, dvs. regler om vilket lands lag som ska tillämpas på ett avtal när det finns en lagkonflikt. Förordningen tillämpas i samtliga medlemsstater utom Danmark. Förordningen består av fyra delar. I del I finns det regler om förordningens tillämpningsområde (artiklarna 1 och 2). I del II finns förordningens lagvalsregler (artiklarna 3-18). Del III innehåller bestämmelser bl.a. om förordningens förhållande till andra unionsrättsliga bestämmelser och till internationella konventioner (artiklarna 19-28). I del IV finns det slutligen bestämmelser om bl.a. ikraftträdande (artikel 29). Rom I-förordningen förutsätter inte ömsesidighet. Lagen i det land som utpekas genom förordningens bestämmelser ska tillämpas även om det är lagen i ett land som inte är medlem i EU (artikel 2). Förordningens huvudprincip är att parterna har rätt att själva bestämma vilket lands lag som ska tillämpas på deras avtalsförhållande. Det ställs inget krav på att avtalet ska ha anknytning till den valda rättsordningen (artiklarna 3.1 och 3.2). Från huvudregeln om att parterna får bestämma lagvalet gör förordningen några undantag, som alltså inskränker avtalsfriheten. När ett avtal har anknytning till endast ett land, dvs. saknar internationell karaktär, får parterna inte avtala bort tvingande bestämmelser i det landets rättsordning genom att välja en annan rättsordning (artikel 3.3). Detsamma gäller för tvingande regler i EU-rätten, om alla omständigheter av betydelse för lagvalet finns i en eller flera medlemsstater (artikel 3.4). Parternas lagvalsfrihet inskränks också genom bestämmelser om s.k. internationellt tvingande regler. Med detta avses regler som ett land anser vara så avgörande för att skydda allmänintressen - t.ex. sin politiska, sociala och ekonomiska struktur - att landet kräver att de tillämpas vid alla situationer inom dess tillämpningsområde, oavsett vilken lag som annars ska tillämpas på avtalet enligt förordningen (artikel 9). Det finns vidare särskilda begränsningar av parternas frihet att välja tillämplig lag för vissa avtalstyper, t.ex. transportavtal, konsumentavtal och försäkringsavtal (artiklarna 5.2, 6.2 och 7.3). Om parterna inte har valt tillämplig lag, innehåller förordningen lagvalsregler för olika typer av avtal (artiklarna 4-8). I artikel 4 finns den allmänna regeln, som gäller om inte någon av specialbestämmelserna i artiklarna 5-8 är tillämplig. I artikeln finns allmänna lagvalsregler för vissa avtalstyper, t.ex. ska ett avtal om köp av varor vara underkastat säljarens lag (artikel 4.1). Om avtalet inte är av detta slag, ska avtalet underkastas lagen i det land där den part som ska utföra den för avtalet karakteristiska prestationen har sin vanliga vistelseort (artikel 4.2). Från dessa regler görs undantag om avtalet har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land. I så fall ska lagen i det landet tillämpas (artikel 4.3). I artiklarna 5-8 finns lagvalsregler för transportavtal, konsumentavtal, försäkringsavtal och individuella anställningsavtal. För avtal om godstransport gäller att avtalet, beroende på vissa förutsättningar, underkastas lagen antingen i det land där transportören har sin vanliga vistelseort eller det land där den överenskomna leveransorten är belägen (artikel 5.1). För avtal om persontransport gäller att avtalet, beroende på vissa förutsättningar, underkastas lagen i det land där antingen passageraren eller transportören har sin vanliga vistelseort (artikel 5.2). Om ett transportavtal har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land, ska dock detta lands lag tillämpas (artikel 5.3). För vissa konsumentavtal med en nära anknytning till det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort tillämpas lagen i konsumentens hemland (artiklarna 6.1 och 6.4). De allmänna reglerna i artiklarna 3 och 4 gäller för övriga konsumentavtal (artikel 6.3). Försäkringsavtal som täcker s.k. stora risker ska underkastas lagen i det land där försäkringsgivaren har sin vanliga vistelseort (artikel 7.2 andra stycket). Andra försäkringsavtal ska, under förutsättning att risken finns inom EU, underkastas lagen i det land där risken var belägen då avtalet ingicks (artikel 7.3 tredje stycket). För återförsäkringsavtal och för vissa försäkringsavtal där risken finns utanför EU tillämpas de allmänna reglerna i artiklarna 3 och 4. Individuella anställningsavtal ska underkastas den lag där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete (artikel 8.1). Om arbetstagaren inte kan sägas vanligtvis utföra sitt arbete i ett visst land, ska avtalet underkastas lagen i det land där det företag som har anställt arbetstagaren finns (artikel 8.2). Om ett anställningsavtal har en närmare anknytning till ett annat land, ska dock detta lands lag tillämpas (artikel 8.3). Rom I-förordningen innehåller också regler om tillämplig lag för vissa näraliggande rättsfrågor, bl.a. frågan om avtalets giltighet (artiklarna 10-13). Därutöver finns särskilda regler om vilken lag som ska tillämpas vid t.ex. överlåtelse av en fordran och kvittning (artiklarna 14-17). Rom I-förordningen trädde i kraft den 7 juli 2008 och tillämpas på avtal som ingåtts den 17 december 2009 eller senare. Rom II-förordningen Rom II-förordningen innehåller lagvalsregler för utomobligatoriska förpliktelser på privaträttens område. Med utomobligatoriska förpliktelser menas förpliktelser som har sin grund i en skadegörande handling och andra privaträttsliga förpliktelser som inte grundas på ett avtalsförhållande mellan parterna. Förordningen tillämpas i samtliga medlemsstater utom Danmark. Förordningen består av sju delar. I del I finns det regler om förordningens tillämpningsområde (artiklarna 1-3). I del II finns det lagvalsregler för skadestånd till följd av skadevållande händelser (artiklarna 4-9). Del III innehåller lagvalsregler för utomobligatoriska förpliktelser som inte är en följd av en skadevållande händelse (artiklarna 10-13). I del IV och V finns det gemensamma bestämmelser för alla utomobligatoriska förpliktelser, bl.a. om lagval genom avtal och om internationellt tvingande regler (artiklarna 14-22). Del VI innehåller bestämmelser om bl.a. förordningens förhållande till andra unionsrättsliga bestämmelser och till internationella konventioner (artiklarna 23-28). I del VII finns det slutligen bestämmelser om bl.a. ikraftträdande (artiklarna 30-32). Rom II-förordningen förutsätter inte ömsesidighet. Lagen i det land som utpekas genom förordningens bestämmelser ska tillämpas även om det är lagen i ett land som inte är medlem i EU (artikel 3). Förordningen ger parterna viss rätt att själva bestämma vilket lands lag som ska tillämpas på den utomobligatoriska förpliktelsen. För andra än näringsidkare gäller dock att ett sådant avtal får ingås endast efter det att den ersättningsgrundande händelsen har inträffat. Om ett lagvalsavtal är tillåtet, ställs det dock inget krav på att avtalet ska ha någon anknytning till den valda rättsordningen. Lagvalet måste däremot vara uttryckligt eller klart framgå av omständigheterna i det enskilda fallet. Det får inte heller innebära att en tredje mans rättigheter åsidosätts (artikel 14.1). Det finns vissa ytterligare begränsningar i partsautonomin. När ett avtal har anknytning till endast ett land, dvs. saknar internationell karaktär, får parterna inte avtala bort tvingande bestämmelser i det landets rättsordning genom att välja en annan rättsordning (artikel 14.2). Detsamma gäller för tvingande regler i EU-rätten, om alla omständigheter av betydelse för lagvalet finns inom unionen (artikel 14.3). Parternas lagvalsfrihet begränsas också genom bestämmelser om tillämpning av internationellt tvingande regler (artikel 16). Huvudregeln i Rom II-förordningen är att lagen i det land där skadan uppkom ska tillämpas på anspråk till följd av en skadevållande händelse (artikel 4.1). Från denna regel görs undantag om den skadevållande och den skadelidande har gemensam hemvist. I sådana fall ska lagen i det landet tillämpas (artikel 4.2). Det görs också undantag om den utomobligatoriska förpliktelsen har uppenbart närmare anknytning till ett annat land. Så kan vara fallet exempelvis till följd av ett tidigare rättsförhållande mellan parterna. I så fall ska lagen i det landet tillämpas (artikel 4.3). I förordningen finns det vidare lagvalsregler för vissa särskilda typer av utomobligatoriska förpliktelser, bl.a. produktansvar, konkurrensskador, miljöskador, immaterialrättsliga skador och skador till följd av arbetsrättsliga stridsåtgärder (artiklarna 5-9). Förordningen gäller även för utomobligatoriska förpliktelser som trots att de inte är grundade på avtal inte heller är skadeståndsförpliktelser. Det gäller bl.a. rättsfigurer som återbetalning av felaktigt utbetalda belopp (condictio indebiti) och obehörig vinst (artikel 10), tjänster utan uppdrag (negotiorium gestio, artikel 11) samt vårdslöshet före eller i samband med ingående av ett avtal (culpa in contrahendo, artikel 12). Rom II-förordningen trädde i kraft den 20 augusti 2007 och tillämpas på skadevållande händelser som inträffat den 11 januari 2009 eller senare. 5 Behovet av lagändringar med anledning av Rom I- och Rom II-förordningarna Regeringens bedömning: Det finns till följd av Rom I- och Rom II-förordningarna skäl att överväga ändringar i lagen om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker, trafikskadelagen, lagen om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal, sjölagen och lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. I övrigt finns det inte någon konflikt mellan svensk lag och förordningarna. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna delar bedömningen eller har ingen invändning mot den. Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna delar bedömningen eller har ingen invändning mot den. Skälen för regeringens bedömning: Rom I- och Rom II-förordningarna är, i likhet med andra EU-förordningar, direkt tillämpliga i medlemsstaterna. En förordning ska inte genomföras i nationell rätt. Det utesluter dock inte att det kan finnas ett behov av att anpassa nationella bestämmelser till förordningarna. Av EU-rätten följer att förordningarna har företräde framför nationell rätt (artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Medlemsstaterna är därför skyldiga att ändra eller upphäva nationella bestämmelser som står i konflikt med förordningarna. I svensk rätt finns det ett stort antal lagvalsregler på olika områden. De flesta av dessa lagvalsregler är förenliga med Rom I- och Rom II-förordningarna, antingen för att de inte omfattas av förordningarnas tillämpningsområde eller för att de är tillåtna med hänsyn till förordningarnas förhållande till andra unionsrättsliga bestämmelser eller till internationella konventioner. Det finns inte anledning att inom ramen för detta lagstiftningsärende överväga ändringar i regler som inte står i strid med förordningarna. I promemorian görs bedömningen att det finns skäl att överväga ändringar i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker, trafikskadelagen (1975:1410), lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal, sjölagen (1994:1009) och lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. I övrigt finns det, enligt promemorian, inte något behov av lagändringar till följd av förordningarna. Regeringen delar, liksom remissinstanserna, den bedömningen. I det följande prövas vilka ändringar som från dessa utgångspunkter krävs för att undvika konflikter mellan svensk lag och förordningarna. 6 Tillämplig lag vid internationella köp av lösa saker Regeringens förslag: Konsumentköp ska även fortsättningsvis undantas från tillämpningsområdet för lagen om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker. Regeringens bedömning: Sverige bör för närvarande inte säga upp 1955 års Haagkonvention om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker. Promemorians förslag skiljer sig från regeringens. I promemorian föreslås att Sverige ska säga upp 1955 års Haagkonvention om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker och att lagen om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker därför ska upphävas. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har ingen invändning mot promemorians förslag. Malmö tingsrätt och Kommerskollegium anser dock att konsekvenserna av en uppsägning av konventionen bör analyseras närmare, särskilt i förhållande till konventionsstater som inte omfattas av Rom I-förordningen, t.ex. Danmark, Norge och Schweiz. Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser delar bedömningen och tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot dem. Lunds universitet, Stockholms tingsrätt och Sveriges advokatsamfund anser dock att en uppsägning av konventionen bör övervägas ytterligare. Skälen för regeringens förslag och bedömning: 1955 års Haagkonvention om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker (1955 års Haagkonvention) innehåller regler om lagvalet i internationella köprättsliga förhållanden. Konventionen trädde i kraft den 1 september 1964 och har tillträtts av Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Niger, Norge, Schweiz och Sverige. Belgien har dock senare sagt upp sin anslutning till konventionen. När Sverige tillträdde 1955 års Haagkonvention införlivades den i svensk rätt genom lagen om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker (IKL). Lagen gäller för köp som har internationell karaktär och ska tillämpas även när det leder till tillämpning av lagen i ett land som inte är anslutet till 1955 års Haagkonvention. Rom I-förordningen lämnar företräde till konventionen (artikel 25.1). Lagvalsreglerna i IKL och Rom I-förordningen är lika men inte identiska. Enligt Rom I-förordningen finns t.ex. möjlighet att göra undantag från regeln om tillämpning av säljarens lands lag, om det finns en uppenbart närmare anknytning till ett annat land (artikel 4.3). Någon sådan möjlighet finns inte i IKL. Enligt Rom I-förordningen gäller vidare att om alla omständigheter av betydelse för lagvalet finns i ett annat land än det parterna valt, får lagvalet inte hindra tillämpningen av tvingande regler i det landet (artikel 3.3). IKL saknar en motsvarande bestämmelse. Det finns även vissa ytterligare skillnader mellan konventionen och förordningen. I promemorian föreslås att Sverige ensidigt ska säga upp 1955 års Haagkonvention och att IKL därför ska upphävas. En uppsägning av konventionen övervägdes redan i samband med att Sverige tillträde Rom-konventionen. Eftersom flertalet konventionsstater också var medlemmar i EU, bedömdes det som lämpligt att avvakta vidare diskussioner om en gemensam uppsägning av konventionen av samtliga anslutna EU-medlemsstater (prop. 1997/98:14 s. 23 f.). Några sådana diskussioner har dock inte kommit till stånd. Ordningen med särskilda lagvalsregler för internationella köp av lösa saker har funnits i svensk rätt under en lång tid. Som Stockholms tingsrätt, Uppsala universitet, Lunds universitet och Sveriges advokatsamfund påpekar är fördelen med att säga upp 1955 års Haagkonvention att Sverige får ett enhetligt regelverk om val av tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Regeringen konstaterar dock att detta gäller från ett rättstillämpningsperspektiv. Det är däremot inte självklart att en uppsägning av 1955 års Haagkonvention skulle leda till att det blir enklare för svenska företag att förutsäga vilket lands lag som ska tillämpas på ett internationellt köp. Konventionen kommer nämligen även fortsättningsvis att tillämpas av övriga konventionsstater, däribland de nordiska länderna (med undantag för Island) och EU-medlemsstaterna Frankrike och Italien. En uppsägning av konventionen skulle därför inte leda till ett enhetligt system för lagval mellan Sverige och EU:s medlemsstater. Sverige och Finland skulle t.ex. få olika lagvalsregler för internationella köp. För svenska företag är nordiska näringsidkare viktiga handelspartner. Om det inte längre finns ett gemensamt system i Norden för att fastställa tillämplig lag vid internationella köp, kan detta försvåra handeln inom Norden. Lagvalet kan även komma att utfalla olika beroende på i vilket nordiskt land en tvist prövas. I sammanhanget kan det även konstateras att det inte har framkommit att den nuvarande ordningen leder till några problem i praktiken. Sammantaget anser regeringen att det för närvarande inte finns tillräckliga skäl för Sverige att ensidigt säga upp 1955 års Haagkonvention. IKL bör därför fortsätta att gälla tills vidare. IKL tillämpas i dag inte på konsumentköp. Bakgrunden är att utan ett sådant undantag skulle lagvalsreglerna i IKL gälla för konsumenters köp av lösa saker, medan lagvalsreglerna i Romkonventionen skulle gälla för andra typer av konsumentavtal. Med hänsyn till att Romkonventionen särskilt reglerar konsumentskyddet och till att konsumentköp rimligen bör bedömas efter samma principer som andra konsumentavtal, ansågs en sådan ordning inte ändamålsenlig (se prop. 1997/98:14 s. 23). Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning av denna fråga med anledning av Rom I-förordningen. Konsumentköp bör alltså även fortsättningsvis undantas från lagens tillämpningsområde. Regeringen föreslår en lagändring med denna innebörd. 7 Tillämplig lag för vissa försäkringsavtal Regeringens förslag: Rom I-förordningen är tillämplig på lagvalet för försäkringsavtal, och de svenska reglerna om detta i lagen om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal ska därför upphävas. Det ska dock även fortsättningsvis i svensk rätt finnas dels en särskild lagvalsregel för obligatorisk skadeförsäkring, dels en regel som anger var risken ska anses finnas vid viss import av fordon. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås dock inte någon bestämmelse om var risken ska anses finnas vid viss import av fordon. Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller har ingen invändning mot dem. Förslagen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller har ingen invändning mot dem. Skälen för regeringens förslag Rom I-förordningen reglerar lagvalet för försäkringsavtal Romkonventionen var endast i begränsad utsträckning tillämplig på försäkringsavtal. Konventionens lagvalsregler gällde för återförsäkringsavtal och för övriga försäkringsavtal där risken var belägen utanför EU. För försäkringsavtal där risken var belägen inom EU reglerades lagvalet i stället i vissa av EU:s försäkringsdirektiv, huvudsakligen i det konsoliderade livförsäkringsdirektivet och i det andra skadeförsäkringsdirektivet. Försäkringsdirektivens lagvalsregler har genomförts i svensk rätt genom lagen om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal (se prop. 1992/93:222). Försäkringsdirektiven kommer att upphävas den 1 januari 2016 genom det s.k. Solvens II-direktivet och ändringsdirektiv till detta. Hänvisningar till de upphävda direktiven ska därefter tolkas som hänvisningar till Solvens II-direktivet (artikel 310). Rom I-förordningen innehåller en i princip heltäckande reglering av tillämplig lag för försäkringsavtal. Sådana livförsäkringar och omställningsförsäkringar som har tecknats genom kollektivavtal är dock undantagna från förordningens tillämpningsområde (artikel 1.2 j). I Rom I-förordningen finns det lagvalsregler för försäkringsavtal som avser s.k. stora risker. Det är fråga om sådana kategorier försäkringstagare som inte anses vara i behov av särskilt skydd, t.ex. som har en verksamhet av större omfattning eller som försäkrar vissa särskilt stora risker som flygplan och fartyg (artikel 7.2). Det finns vidare lagvalsregler för övriga försäkringsavtal - t.ex. olycksfalls- och sjukförsäkring (s.k. massrisker) samt skadeförsäkring avseende små risker - om risken är belägen inom EU (artikel 7.3). Dessa regler ersätter, som framgått, lagvalsreglerna i försäkringsdirektiven (artikel 23). För återförsäkringsavtal samt för försäkringsavtal om massrisker och skadeförsäkringsavtal avseende små risker där risken är belägen utanför EU (artikel 7.1) gäller i stället de allmänna lagvalsreglerna i Rom I-förordningen (artiklarna 3 och 4). När uttrycket medlemsstat används i artikel 7, innefattar det samtliga medlemsstater (artikel 1.4), dvs. även Danmark. Uttrycket medlemsstat omfattar här även Island, Lichtenstein och Norge. EES-länderna ska nämligen tillämpa likalydande lagvalsregler som de i Rom I-förordningen för att fastställa tillämplig lag för sådana försäkringsavtal som omfattas av artikel 7 (artikel 178 i Solvens II-direktivet samt artikel 36 och bilaga IX i EES-avtalet). Valet av tillämplig lag för försäkringsavtal regleras alltså numera av Rom I-förordningen. Lagvalsreglerna i lagen om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal bör därför upphävas (se dock nedan beträffande obligatorisk skadeförsäkring). Detta medför även behov av en följdändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och övriga informationssamhällets tjänster. När det gäller övriga bestämmelser i lagen gör regeringen följande bedömning. En särskild regel vid import av fordon Rom I-förordningen reglerar inte bara tillämplig lag för försäkringsavtal, utan också övriga frågor av relevans för lagvalet. Flera av de särskilda lagvalsreglerna i Rom I-förordningen när det gäller försäkringsavtal utgår från var den försäkrade risken ska anses finnas. Rom I-förordningen anger att det land där risken finns ska fastställas enligt det andra skadeförsäkringsdirektivet och det konsoliderade livförsäkringsdirektivet (artikel 7.6). Reglerna i den svenska lagen om var risken finns vid skadeförsäkring har dock kompletterats till följd av en bestämmelse i det femte direktivet om motorfordonsförsäkring (3 § c). Den svenska bestämmelsen, som alltså är en del av genomförandet av direktivet, anger var risken ska anses finnas när ett fordon som är registrerat i ett EES-land köps i syfte att införas och stadigvarande brukas i ett annat EES-land. Eftersom Rom I-förordningen inte innehåller någon motsvarighet till denna bestämmelse, krävs en särskild svensk bestämmelse. Annars uppfyller svensk rätt inte kravet i det femte direktivet om motorfordonsförsäkring. Övriga bestämmelser som kompletterar lagvalsreglerna i lagen om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal (1-4 och 13 §§) har motsvarigheter i Rom I-förordningen. De bör därför, som föreslås i promemorian, upphävas. Bör det införas svenska lagvalsregler som gäller utöver Rom I-förordningen? Rom I-förordningen ger medlemsstaterna utrymme att ha nationella lagvalsregler för vissa typer av försäkringsavtal. Det finns därför anledning att överväga om Sverige ska utnyttja denna möjlighet. Rom I-förordningen hindrar inte medlemsstaterna från att reglera lagvalet för sådana kollektivavtalsreglerade livförsäkringsavtal som har undantagits från förordningens tillämpningsområde. I dag finns det inte någon sådan reglering i svensk rätt. Regeringen instämmer i promemorians bedömning att det inte finns skäl att ändra rättsläget i detta avseende. Parterna har rätt att själva välja tillämplig lag för försäkringsavtal som avser stora risker, för återförsäkringsavtal samt för sådana försäkringsavtal om massrisker och skadeförsäkringsavtal avseende små risker där risken finns utanför EU (artiklarna 3 och 7.2). Sådan avtalsfrihet finns däremot inte för försäkringsavtal om massrisker och skadeförsäkringsavtal avseende små risker där risken finns inom EU. I dessa fall har parterna endast rätt att välja tillämplig lag i enlighet med de lagvalsregler som anges i förordningen. Medlemsstaterna har dock en viss möjlighet att utvidga parternas lagvalsfrihet (artikel 7.3). Ett sådant utrymme fanns även i försäkringsdirektiven. När direktiven genomfördes i svensk rätt, gjordes bedömningen att det inte fanns skäl att medge en sådan lagvalsfrihet (prop. 1992/93:222 s. 21 f.). Det finns inte anledning att nu göra en annan bedömning. Rom I-förordningen ger medlemsstaterna möjlighet att föreskriva att ett avtal om obligatorisk försäkring ska regleras av lagen i den medlemsstat som föreskriver skyldigheten att teckna försäkringen (artikel 7.4). Denna möjlighet fanns för obligatoriska skadeförsäkringar redan i det andra skadeförsäkringsdirektivet och utnyttjades av Sverige när direktivet genomfördes i svensk rätt (12 § lagen om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal). I det lagstiftningsärendet påpekades att föreskrifter om att en viss skadeförsäkring ska vara obligatorisk beror på nationella bedömningar av vilket skydd som behövs och hur det bör utformas. Reglerna om vem som ska vara skyldig att teckna en sådan försäkring, vem försäkringsskyddet ska gälla, hur ansvaret ska begränsas och andra liknande frågor kan skilja sig åt mellan olika länder. Vidare kan vissa typer av försäkringar vara obligatoriska endast i vissa länder. Det ansågs därför lämpligast att ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring underkastas lagen i den medlemsstat som har påbjudit försäkringsplikten (prop. 1992/93:222 s. 24 f.). Det saknas anledning att nu göra en annan bedömning. Lagvalsregeln om obligatorisk skadeförsäkring ska alltså, som föreslås i promemorian, behållas i den svenska lagen. Förordningen ger medlemsstaterna möjlighet att ha en motsvarande lagvalsregel för avtal om obligatorisk livförsäkring. Frågan har i ett svenskt perspektiv liten praktisk betydelse. I det sammanhanget konstaterar regeringen även att förordningens lagvalsregler för försäkringsavtal inom kort ska bli föremål för översyn (artikel 27). Det saknas därför skäl att nu överväga en sådan förändring. 8 Sjölagens lagvalsregler 8.1 Behovet av lagändringar Regeringens bedömning: De lagvalsregler i sjölagen som grundar sig på internationella konventioner bör behållas, medan övriga lagvalsregler bör upphävas. Lagvalsreglerna vid personbefordran bör dock ses över först i samband med det kommande lagstiftningsarbetet angående kompletterande bestämmelser till Atenförordningen. Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian görs bedömningen att en regel om avtalsvillkors giltighet vid personbefordran (15 kap. 29 § sjölagen) bör upphävas, eftersom den står i konflikt med Rom I-förordningen. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser delar promemorians bedömning. När det gäller lagvalet vid personbefordran påpekar dock Institutet för sjö- och annan transporträtt och Svenska sjörättsföreningen att det är viktigt att dessa regler anpassas inte bara till Rom I-förordningen utan även till Atenförordningen. Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna delar bedömningen eller har ingen invändning mot den. Skälen för regeringens bedömning: Sjölagen innehåller flera bestämmelser om tillämplig lag. Rom I-förordningen tillåter medlemsstaterna att behålla de nationella lagvalsregler som grundar sig på tidigare ingångna konventioner (artikel 25.1). I sjölagen finns det sådana regler i bl.a. 9 kap. 11 §, som grundar sig på 1976 års konvention om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar och 1996 års ändringsprotokoll till konventionen. I lagen finns det även lagvalsregler som inte är konventionsgrundade. 13 kap. om styckegodstransport och 14 kap. om befraktning av fartyg innehåller bestämmelser om tillämplig lag som grundar sig på nordiska formlösa överenskommelser. Sverige, Danmark och Finland fick enligt ett undantag från Romkonventionen rätt att behålla lagvalsreglerna. Någon sådan möjlighet till undantag finns dock inte enligt Rom I-förordningen. Dessa lagvalsregler har alltså inte företräde framför förordningen. Det finns inte skäl att inom ramen för detta lagstiftningsärende närmare överväga de internationella konventioner som sjölagen i stor utsträckning bygger på. Lagvalsregler som grundar sig på dessa konventioner bör därför behållas. De lagvalsregler som inte är konventionsgrundade bör upphävas i den utsträckning de står i konflikt med förordningen. I promemorian görs bedömningen att det i 15 kap. om befordran av passagerare och resgods finns en regel om avtalsvillkors giltighet som står i konflikt med Rom I-förordningen. Institutet för sjö- och annan transporträtt och Svenska sjörättsföreningen framhåller att det är viktigt att regeln anpassas även till Atenförordningen, eftersom förordningen medför att kapitlet har begränsad räckvidd i fråga om passageraransvaret. Hela 15 kap. ses för närvarande över inom ramen för ett lagstiftningsarbete angående kompletterande bestämmelser till Atenförordningen. Översynen av lagvalsreglerna om personbefordran bör därför i stället ske i det ärendet. Regeringen prövar i det följande vilka ändringar som krävs i bestämmelserna om styckegodstransport (13 kap.) och befraktning av fartyg (14 kap.) med anledning av Rom I-förordningen. 8.2 Styckegodstransport Regeringens förslag: De svenska lagvalsreglerna för avtal om styckegodstransport strider mot Rom I-förordningen och ska därför upphävas. Reglerna om styckegodstransport ska vara tillämpliga vid all typ av fart, när transportavtalet är underkastat svensk rätt. Reglerna ska vara tvingande i samma utsträckning som i dag. I inrikes fart i Sverige ska reglerna vara tvingande, oavsett vilket lands lag som i övrigt är tillämplig på avtalet. Detsamma ska gälla i fart som faller under Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde. I dessa fall ska dock parterna ha rätt att avtala om att en annan konventionsstats lag ska gälla i stället. Promemorians förslag skiljer sig från regeringens. I promemorian föreslås att styckegodsreglerna ska vara tillämpliga endast i inrikes fart i Sverige och i annan fart när avtalet omfattas av Haag-Visbyreglerna. Det lämnas inget förslag om att de svenska reglerna i vissa fall ska tillämpas oavsett vilket lands lag som i övrigt gäller för avtalet. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller har ingen invändning mot dem. Sveriges advokatsamfund och Svenska sjörättsföreningen påtalar att som förslagen är utformade tycks en situation kunna uppstå när svensk rätt är tillämplig enligt Rom I-förordningen men 13 kap. sjölagen ändå inte ska tillämpas. Svensk Försäkring anser att det är tveksamt om den svenska reglering som innebär att en skiljenämnd alltid ska tillämpa svensk rätt på ett avtal om styckegodstransport är förenlig med förordningen (13 kap. 61 § första stycket). Förslagen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer delvis med regeringens. I utkastet till lagrådsremiss föreslås att de svenska reglerna om styckegodstransport endast ska vara tvingande i inrikes fart i Sverige och i sådan utrikes fart som faller under Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller har ingen invändning mot dem. Institutet för sjö- och annan transporträtt och Svenska sjörättsföreningen anser att det saknas tillräckligt underlag för att bedöma konsekvenserna av en ändring i den tvingande regleringens omfattning. Någon ändring bör därför inte göras utan ytterligare överväganden. De anser även att parterna bör ges möjlighet att i skiljeavtal välja inte bara tillämplig lag på de materiella frågorna i tvisten, utan även vilket land som ska ha domsrätt. Skälen för regeringens förslag Sjölagens lagvalsregler för avtal om styckegodstransport Med styckegodstransport avses transport av mindre godspartier, alltifrån ett antal kartonger eller säckar till flera containrar med gods. De svenska reglerna om styckegodstransport ska tillämpas på avtal om sjötransport i inrikes fart i Sverige, i fart mellan de nordiska länderna, i sådan utrikes fart som faller under tillämpningsområdet för 1924 års internationella konvention rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om konossement (SÖ 1938:21) i dess ändrade lydelse genom 1968 och 1979 års protokoll (Haag-Visbyreglerna) och i viss annan utrikes fart (13 kap. 2 § sjölagen). Lagvalet för övrig utrikes fart har inte reglerats. I stället ska lagvalet i dessa fall avgöras enligt transportavtalets bestämmelser eller annars enligt allmänna internationellt privaträttsliga principer (se prop. 1993/94:195 s. 154). I det följande prövas i vilken utsträckning dessa regler kan behållas. Lagvalsregler som bygger på Haag-Visbyreglerna Rom I-förordningen är direkt tillämplig i Sverige. Som huvudregel är det därmed förordningen som, vid lagkonflikt, avgör vilket lands lag som ska tillämpas på ett avtal om styckegodstransport. Det finns dock vissa undantag. Bland annat har medlemsstaterna, som framgått, möjlighet att behålla nationella lagvalsregler som grundar sig på internationella konventioner (artikel 25.1). Promemorians förslag utgår ifrån att lagvalet alltid ska bestämmas av förordningen. De materiella reglerna om styckegodstransport bygger dock i stor utsträckning på en konvention, Haag-Visbyreglerna. Det kan därför ifrågasättas om lagvalsreglerna i Rom I-förordningen är förenliga med de folkrättsliga förpliktelser Sverige har genom Haag-Visbyreglerna. Ursprungligen byggde det sjörättsliga transportansvaret på ett i princip strikt ansvar. Med tiden kom ansvaret att förlora det mesta av sitt innehåll på grund av att bestämmelserna var dispositiva. Friskrivningar tillämpades i stor utsträckning. För att stoppa denna utveckling inledde den privata internationella föreningen av sjörättsjurister, Comité Maritime International (CMI), ett arbete med en internationell konvention i ämnet. Resultatet blev 1924 års internationella konvention rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om konossement, allmänt kallad Haagreglerna. Med konossement avses det dokument som utfärdas till bevis om godsbefordringsavtalet och som innebär att godset får lämnas ut endast mot att dokumentet återställs. Konventionens främsta syfte var att skydda lastägares och konossementsinnehavares anspråk på en säker befordran av godset och att säkerställa konossementets roll som värdepapper. Haagreglerna blev allmänt accepterade av världens stora sjöfartsnationer. Reglerna infördes i svensk lagstiftning genom 1936 års sjölagsändringar (prop. 1936:133). Trots den internationella framgången för Haagreglerna ledde reglerna inte till önskad enhetlighet. CMI tog därför initiativ till att utarbeta ett tilläggsprotokoll till Haagreglerna. Tilläggsreglerna fick namnet Visbyreglerna och införlivades i svensk rätt genom ändringar i sjölagen år 1973. De s.k. Haag-Visbyreglerna är i dag inarbetade i 13 kap. sjölagen. Haag-Visbyreglerna föreskriver en skyldighet för konventionsstaterna att tillämpa reglerna i konventionen på avtal om sjötransport mellan två stater när ett konossement ska utfärdas och den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat, konossementet har utfärdats i en konventionsstat eller det i konossementet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen ska gälla (artikel 10). I det sammanhanget kan konstateras att parterna enligt Rom I-förordningen har frihet att avtala om tillämplig lag (artikel 3). Om parterna inte har avtalat om lagvalet, följer vidare av förordningens dispositiva lagvalsregel att normalt antingen lagen i det land där transportören har sin vanliga vistelseort eller lagen i det land dit varorna levereras ska tillämpas (artikel 5.1). Förordningen ger således parterna möjlighet att avtala bort Haag-Visbyreglerna, även i sådan fart som faller under konventionens tillämpningsområde, t.ex. genom att välja lagen i en stat som inte är ansluten till konventionen. Detta är enligt regeringens bedömning inte förenligt med Sveriges åtaganden enligt konventionen. För att Sverige ska kunna uppfylla sina folkrättsliga förpliktelser måste det därför finnas regler som ger konventionen eller lag som grundar sig på konventionen genomslag i de situationer som omfattas av konventionen. Sådana regler kommer att bygga på Haag-Visbyreglerna och är därför tillåtna enligt Rom I-förordningen (artikel 25.1). De nuvarande svenska lagvalsreglerna för avtal om styckegodstransport går emellertid längre än vad konventionen kräver. Reglerna har bl.a. utvidgats till att gälla inte bara när konossement används, utan vid all transport till sjöss oavsett typ av transportdokument. Vidare har parternas möjlighet att välja en annan konventionsstats lag inskränkts till situationer då varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge. Denna typ av längre gående styrning av tillämplig lag är inte förenlig med Rom I-förordningen. Sammanfattningsvis är Sverige skyldigt att ha regler som säkerställer att Haag-Visbyreglerna tillämpas i vissa fall. Samtidigt är det inte förenligt med Rom I-förordningen att behålla nationella lagvalsregler som går längre än de folkrättsliga förpliktelser som följer av anslutningen till konventionen. De aktuella lagvalsreglerna bör därför ersättas av regler som säkerställer att de svenska reglerna om styckegodstransport får genomslag endast i de situationer som konventionen kräver. Lagvalsregler som har utarbetats efter nordiskt samarbete Bestämmelserna om styckegodstransport innehåller, förutom lagvalsregler som grundar sig på Haag-Visbyreglerna, även lagvalsregler som bygger på nordiska formlösa överenskommelser. Exempelvis föreskrivs det att lagen i det land där transporten utförs ska tillämpas beträffande avtal om sjötransport i inrikes fart i Danmark, Finland och Norge (se 13 kap. 2 § första stycket). Den nordiska särregleringen avviker från Rom I-förordningens bestämmelser. Som har framgått gäller enligt förordningen avtalsfrihet och det finns en särskild lagvalsregel för transportavtal (artiklarna 3 och 5). Lagvalsreglerna som bygger på den nordiska överenskommelsen kan därmed inte behållas utan bör upphävas. I promemorian påpekas att det i bestämmelserna om styckegodstransport även finns en nordisk särreglering beträffande vissa frågor om skiljedomsklausuler, men denna bedöms inte strida mot Rom I-förordningen (13 kap. 61 §). Enligt regeln ska skiljeavtalet alltid anses innehålla en klausul om att skiljenämnden ska tillämpa de svenska bestämmelserna om styckegodstransport (13 kap. 61 § första stycket andra meningen). Detta gäller dock inte om vare sig den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge. En svensk skiljenämnd ska alltså normalt tillämpa de svenska styckegodsreglerna. Rom I-förordningen tillämpas visserligen inte på skiljeavtal (artikel 1.2 e). I detta fall är det dock inte fråga om en regel för själva skiljeavtalet, utan en bestämmelse som anger att skiljenämnden ska tillämpa de svenska reglerna om styckegodstransport på de materiella frågorna i tvisten. Regeringen bedömer därför att bestämmelsen inte är förenlig med Rom I-förordningen. Det saknas även skäl som talar för att lagvalet bör vara beroende av om tvisten handläggs i domstol eller av skiljenämnd. Regeringen föreslår därför att den särskilda lagvalsregeln för skiljedomsfall upphävs. Institutet för sjö- och annan transporträtt och Svenska sjörättsföreningen föreslår att även den särskilda domsrättsregeln i skiljedomsfall ska upphävas. Frågan har dock inte något samband med Rom I-förordningen och kräver delvis andra överväganden. Detta bör inte ske i detta lagstiftningsärende. Fri fart Med s.k. fri fart avses utrikes styckegodstransporter som faller utanför Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde. I svensk rätt saknas det uttryckliga lagvalsregler för viss sådan fri fart. I förarbetena till sjölagen uttalades att lagvalet i dessa fall i stället skulle avgöras av transportavtalet eller annars enligt allmänna internationellt privaträttsliga principer (se prop. 1993/94:195 s. 154). Numera regleras lagvalet för sådana transportavtal, som framgått, i stället av Rom I-förordningen. Advokatsamfundet och Svenska sjörättsföreningen pekar på att det finns situationer vid fri fart när svensk rätt är tillämplig enligt Rom I-förordningen men de materiella reglerna i 13 kap. sjölagen inte är direkt tillämpliga. Regeringen föreslår därför ett förtydligande som innebär att reglerna i sjölagen om styckegodstransport (13 kap.) alltid blir tillämpliga, när ett avtal om sjötransport är underkastat svensk rätt. Den tvingande regleringen Styckegodsreglerna är i dag i huvudsak tvingande. Det finns dock inte något hinder mot att transportören utökar sitt ansvar (13 kap. 4 §). I viss fri fart är, som framgått, de svenska reglerna om styckegodstransport enligt sin ordalydelse inte tillämpliga. Reglerna har i dessa fall ansetts vara dispositiva. I förarbetena till den tidigare sjölagen uttalades att den tvingande regleringen inte omfattar utrikes fart som faller utanför Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde (prop. 1973:137 s. 130). Det är numera Rom I-förordningen som avgör vilket lands lag som ska tillämpas på ett avtal om styckegodstransport. Detta gäller även i vissa fall av inrikes fart i Sverige, eftersom det är tillräckligt att parterna har valt att ett annat lands lag ska tillämpas på avtalet för att det ska uppstå en lagkonflikt som aktualiserar förordningens tillämpning (artikel 1). Som har framgått ger förordningen parterna större möjligheter att välja vilket lands lag som ska tillämpas på ett avtal om styckegodstransport än de nuvarande svenska lagvalsreglerna. Frågan är om det, när de nuvarande lagvalsreglerna upphävs, finns skäl att ändra omfattningen av den tvingande regleringen. Rom I-förordningen ger parterna möjlighet att välja bort de svenska styckegodsreglerna genom att avtala om tillämpning av ett annat lands lag. I promemorian med utkast till lagrådsremiss föreslogs därför att den tvingande regleringen skulle inskränkas till inrikes fart i Sverige och fart inom Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde. En tvingande svensk reglering skulle nämligen få en mer begränsad verkan. Institutet för sjö- och annan transporträtt och Svenska sjörättsföreningen framför dock bl.a. att konsekvenserna av en ändring av den tvingande regleringen inte är tillräckligt belysta. Institutet för sjö- och annan transporträtt påpekar i det sammanhanget att det synsätt som återspeglas i den nuvarande regleringen - att det tvingande ansvaret ska vara oberoende av vilken typ av transportdokument som ska utfärdas - överensstämmer med FN:s konvention om avtal om internationell transport av gods helt eller delvis till sjöss (Rotterdamreglerna). Rotterdamreglerna är den senaste konventionen inom sjötransportens område och är tänkt att ersätta Haag-Visbyreglerna. Sverige undertecknade konventionen år 2011 och regeringen har för avsikt att tillsätta en utredning med uppdrag att överväga Sveriges tillträde till konventionen. Det finns i avvaktan på en sådan utredning inte skäl att nu göra ändringar i omfattningen av den tvingande regleringen. En sådan ändring är inte heller nödvändig med anledning av Rom I-förordningen. Det nuvarande rättsläget i detta avseende bör därför behållas. Det innebär att reglerna bör vara tvingande i de fall som motsvaras av de nuvarande lagvalsreglerna. För att Sverige ska uppfylla de folkrättsliga förpliktelser som följer av Haag-Visbyreglerna är det emellertid inte tillräckligt att styckegodsreglerna är nationellt tvingande. Reglerna måste, som framgått, alltid tillämpas i sådan fart som faller under konventionens tillämpningsområde, dvs. oavsett vilket lands lag som i övrigt ska tillämpas på avtalet. I inrikes fart i Sverige kommer reglerna att vara nationellt tvingande. Det finns dock anledning att överväga om de svenska reglerna även i dessa fall bör få genomslag, oavsett vilket lands lag som i övrigt ska tillämpas på avtalet. I inrikes fart i Sverige kan parterna, enligt Rom I-förordningen, inte hindra tillämpningen av tvingande lagregler i Sverige genom att välja att ett annat lands lag ska tillämpas på avtalet, om alla andra omständigheter av betydelse för lagvalet finns i Sverige (artikel 3.3). Styckegodsreglerna kommer alltså i och för sig normalt att tillämpas i inrikes fart i Sverige. När det gäller avtal om styckegodstransport i inrikes fart i Sverige där det finns någon annan utländsk anknytning än enbart lagvalet, t.ex. att någon av parterna har hemvist i ett annat land, kommer dock styckegodsreglerna endast att tillämpas när svensk rätt ska tillämpas på avtalet enligt Rom I-förordningen. Parterna kan i dessa fall kringgå den tvingande svenska regleringen genom att utnyttja den lagvalsfrihet som ges i förordningen. Detta kan dock förhindras genom att reglerna ges genomslag även i de fall ett annat lands lag är tillämplig på avtalet enligt Rom I-förordningen. Sådana s.k. internationellt tvingande regler är tillåtna enligt förordningen (artikel 9.2). För att nationellt tvingande regler ska anses vara tvingande även internationellt, krävs att dessa är så avgörande för att skydda allmänintressen, t.ex. ett lands politiska, sociala och ekonomiska struktur, att landet kräver att de tillämpas vid alla situationer inom dess tillämpningsområde, oavsett vilken lag som annars ska tillämpas på avtalet enligt förordningen (artikel 9.1). De tvingande styckegodsreglerna har sin grund i de internationellt erkända Haag-Visbyreglerna, som tillkom i syfte att bl.a. skydda den i avtalsrelationen svagare partens, lastägarens, anspråk på säker befordran av godset. Reglerna får anses vara av grundläggande betydelse för detta skydd och för den ekonomiska strukturen inom sjöfarten i Sverige. De tvingande styckegodsreglerna bör därför få genomslag även i inrikes fart, när ett annat lands lag i övrigt gäller för avtalet. Detta innebär att det nuvarande rättsläget vid inrikes fart i princip bevaras. Regeringen föreslår sammanfattningsvis att styckegodsreglerna ska vara tvingande i samma fall som i dag. I inrikes fart i Sverige och i fart inom Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde ska detta gälla oavsett vilket lands lag som i övrigt är tillämplig på avtalet. Parterna ska alltså i dessa fall inte ha full frihet att välja vilken lag som ska tillämpas. De ska dock i fart som faller under Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde ha rätt att avtala om att en annan konventionsstats lag ska gälla i stället. 8.3 Befraktning av fartyg Regeringens förslag: De svenska lagvalsreglerna för befraktningsavtal strider mot Rom I-förordningen och ska därför upphävas. Befraktningsreglerna ska även fortsättningsvis vara i huvudsak dispositiva. En bestämmelse om ombordkonossement ska vara tvingande i samma utsträckning som reglerna om styckegodstransporter. I inrikes fart i Sverige och i fart som faller under Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde ska bestämmelsen gälla, oavsett vilket lands lag som i övrigt är tillämplig på avtalet. I fart som omfattas av Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde ska parterna ha rätt att avtala om att en annan konventionsstats lag ska gälla i stället. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås dock att befraktningsreglerna ska vara tvingande i all typ av fart. Det lämnas inget förslag om att bestämmelsen om ombordkonossement ska tillämpas oavsett vilket lands lag som i övrigt gäller för avtalet. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller har ingen invändning mot dem. Institutet för sjö- och annan transporträtt och Svenska sjörättsföreningen anser dock att det inte är lämpligt att befraktningsreglerna blir tvingande i alla typer av fart. Förslagen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer delvis med regeringens. Det föreslås dock att tillämpningsområdet för den tvingande regleringen inskränks till inrikes fart i Sverige, och avseende skyldigheten att utställa ombordkonossement, även sådan utrikes fart som faller under Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller har ingen invändning mot dem. Institutet för sjö- och annan transporträtt och Svenska sjörättsföreningen anser att det saknas tillräckligt underlag för att bedöma konsekvenserna av en ändring i den tvingande regleringens omfattning. Skälen för regeringens förslag: Med befraktning avses att någon hyr in ett helt eller en viss del av ett fartyg (hel- eller delbefraktning). Lagvalsreglerna för befraktning av fartyg bygger, som anges i promemorian, inte på konventioner utan grundar sig helt på nordiska formlösa överenskommelser som inte har företräde framför Rom I-förordningen. Den nordiska särregleringen skiljer sig i sak från Rom I-förordningen. Enligt de svenska lagvalsreglerna är det t.ex. lagen i det land där befraktningen utförs som ska tillämpas i inrikes fart i Danmark, Finland eller Norge (14 kap. 1 § tredje stycket). Enligt förordningen har parterna i stället frihet att avtala om tillämplig lag (artikel 3). Om parterna inte har avtalat om lagvalet, följer av förordningens dispositiva lagvalsregel att normalt antingen lagen i det land där transportören har sin vanliga vistelseort eller lagen i det land dit varorna levereras ska tillämpas (artikel 5.1). Lagvalsreglerna för befraktning av fartyg står således i konflikt med Rom I-förordningen. Regeringen föreslår därför att de ska upphävas. Reglerna om befraktning av fartyg bör i stället tillämpas när svensk rätt ska tillämpas på avtalet. I promemorian föreslås även att befraktningsreglerna ska bli tvingande i all fart, i stället för enbart i inrikes fart i Sverige och i internordisk fart. Detta är, som Institutet för sjö- och annan transporträtt och Svenska sjörättsföreningen påpekar, inte lämpligt utan avviker från vad som gäller internationellt. Eftersom denna del av det nordiska samarbetet inte utgör lagvalsregler, står reglerna inte heller i konflikt med Rom I-förordningen. Reglerna bör därför även fortsättningsvis vara tvingande i inrikes fart i Sverige och i internordisk fart. I 14 kap. sjölagen finns det en bestämmelse som bygger på Haag-Visbyreglerna (artikel 3.7). Bestämmelsen, som reglerar utfärdande av ombordkonossement, är i dag tvingande i viss typ av fart (14 kap. 2 och 18 §§). I promemorian med utkast till lagrådsremiss föreslås att bestämmelsen ska vara fortsatt tvingande i inrikes fart i Sverige och i sådan fart som faller under Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde. Som framgått har regeringen för avsikt att tillsätta en utredning om Sveriges anslutning till Rotterdamreglerna. Det finns inte skäl att dessförinnan överväga ändringar i det tvingande tillämpningsområdet (jfr regeringens överväganden i avsnitt 8.2 beträffande styckegodsreglerna). För att Sverige ska uppfylla de folkrättsliga förpliktelser som följer av Haag-Visbyreglerna är det dock inte tillräckligt att bestämmelsen är tvingande när svensk rätt ska tillämpas på avtalet enligt Rom I-förordningen. Bestämmelsen måste alltid tillämpas i sådan fart som faller under konventionens tillämpningsområde, dvs. oavsett vilket lands lag som i övrigt ska tillämpas på avtalet. Eftersom bestämmelsen om ombordkonossement bygger på de internationellt erkända Haag-Visby-reglerna bör den tillämpas också i inrikes fart i Sverige, oavsett vilken lag som annars ska tillämpas på avtalet. I fart som faller under Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde bör dock parterna ha frihet att avtala om att en annan konventionsstats lag ska gälla i stället. Det hänvisas i dessa delar till övervägandena i avsnitt 8.2 beträffande styckegodsreglerna. Regeringen föreslår bestämmelser med denna innebörd. 9 Lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser Regeringens förslag: Lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser upphävs. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Sveriges advokatsamfund anser dock att det finns skäl att avvakta med att upphäva lagen, eftersom den kommer att vara fortsatt tillämplig på vissa äldre avtal. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Skälen för regeringens förslag: Romkonventionen innehåller regler om vilken lag som ska tillämpas på avtalsförpliktelser, när det uppkommer ett val mellan rättsordningarna i olika länder. Konventionen antogs år 1980 av de dåvarande medlemsländerna i Europeiska gemenskapen och trädde i kraft den 1 april 1991. Därefter har alla nya medlemsstater anslutit sig till konventionen. När Sverige tillträdde Romkonventionen införlivades den i svensk rätt genom lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1998 och tillämpas på avtal som har ingåtts från och med denna dag. Rom I-förordningen ersätter Romkonventionen för de länder som omfattas av förordningen (artikel 24 i förordningen). Enligt lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser ska dock Romkonventionen tillämpas i Sverige. Lagen strider därmed enligt sin ordalydelse mot Rom I-förordningen och bör, som föreslås i promemorian, upphävas. Det är enligt regeringens uppfattning inte möjligt att, som Sveriges advokatsamfund anser, låta lagen fortsätta att gälla på grund av att lagen kommer att vara fortsatt tillämplig för vissa äldre avtal. Förslaget i denna del medför att en följdändring bör göras i fastighetsmäklarlagen (2011:666), som innehåller en hänvisning till lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. 10 Trafikskadelagen Regeringens bedömning: Trafikskadelagen behöver inte ändras med anledning av Rom II-förordningen. Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås dessutom att rätten till trafikskadeersättning i följd av trafik utomlands ska inskränkas till personer med hemvist i Sverige på grund av EU-rättens förbud mot diskriminering grundad på nationalitet. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den. Flera remissinstanser, bl.a. Svensk försäkring, Sveriges advokatsamfund och Trafikförsäkringsföreningen har dock synpunkter på den föreslagna inskränkningen av rätten till trafikskadeersättning. De pekar bl.a. på att en sådan ändring kan drabba svenska medborgare som under en viss period är bosatta utanför Sverige men ändå färdas med svenska fordon i utlandet. De framhåller även att den föreslagna ändringen kan innefatta en otillåten indirekt diskriminering av EU-medborgare. Skälen för regeringens bedömning Regleringens huvuddrag I trafikskadelagen finns det bestämmelser om trafikförsäkring för motordrivet fordon och om ersättning från trafikförsäkring för skada i följd av trafik med motordrivet fordon (trafikskadeersättning). Lagen bygger på den s.k. no-fault-principen, som innebär att en trafikskada ersätts oavsett om den orsakats genom vållande eller på annat sätt. Ersättning lämnas alltså på strikt ansvarsgrund. Ägaren till ett motordrivet fordon som är registrerat i Sverige är skyldig att hålla fordonet trafikförsäkrat. Denna skyldighet motsvaras av en kontraheringsplikt för trafikförsäkringsbolagen, som är skyldiga att tillhandahålla trafikförsäkring mot skälig premie. Trafikskadeersättning bestäms enligt skadeståndsrättsliga principer och utgår i första hand ur den obligatoriska trafikförsäkringen. Om fordonet inte går att identifiera eller saknar trafikförsäkring, betalas ersättningen av Trafikförsäkringsföreningen, som är en sammanslutning för alla trafikförsäkringsbolag. Trafikskadeersättning utgår för person- eller sakskada som uppkommer vid framförande av motordrivet fordon i Sverige. Ersättning utgår också om skadan inträffade utomlands och den skadelidande hade hemvist i eller var medborgare i Sverige samt fordonet var registrerat i Sverige eller tillhörde svenska staten. Särskilda bestämmelser finns för skador som uppkommer i andra EES-länder. Trafikförsäkringen täcker också ersättning som enligt lagstiftningen i det land där skadan har uppkommit ska omfattas av en obligatorisk motorfordonsförsäkring. En skadelidandes rätt till trafikskadeersättning kan i princip inte inskränkas genom avtal. Den skadelidande får däremot - i stället för att kräva trafikskadeersättning från försäkringsbolaget - kräva skadestånd av den som har varit vållande till en skada. Reglerna i trafikskadelagen är förenliga med Rom II-förordningen Det finns ingen särskild lagvalsregel för trafikskador i Rom II-förordningen, utan den allmänna regeln i artikel 4 är tillämplig. Det innebär att det är lagen i det land där skadan har inträffat som ska tillämpas (se vidare i avsnitt 4). Svensk rätt får inte innehålla lagvalsregler som står i strid med Rom II-förordningen. I promemorian görs bedömningen att trafikskadelagen inte innehåller några sådana regler. Trafikskadelagen innehåller flera bestämmelser som reglerar internationella förhållanden. I 8 § anges när trafikskadeersättning utgår för skada som har uppkommit utomlands. Bestämmelsen anger inte vilket lands lag som ska tillämpas på ersättningsfrågan utan avgränsar endast trafikskadelagens tillämpningsområde för utlandsskador. Eftersom bestämmelsen inte är en lagvalsregel är den, som anges i promemorian, förenlig med Rom II-förordningen. Övriga bestämmelser som reglerar internationella förhållanden i trafikskadelagen bygger på EU:s motorfordonsförsäkringsdirektiv. Exempelvis föreskrivs att en svensk trafikförsäkring vid skada som uppkommer i följd av trafik med ett motordrivet fordon i något annat EES-land, utöver vad som gäller för trafikskadeersättning, ska täcka ersättning som enligt lagen i det land där skadan uppkommit ska omfattas av en obligatorisk motorfordonsförsäkring (38 §). Bestämmelsen handlar främst om ersättningsnivåer och är alltså inte en lagvalsregel (se prop. 1993/94:71 s. 20 f.). Ett annat exempel är 14 § som ger den skadelidande rätt att begära att föreskrifter om obligatorisk motorfordonsförsäkring i fordonets hemvistland ska tillämpas vid en skada som uppkommer i Sverige i följd av trafik med ett fordon som hör hemma i ett EES-land. Den skadelidande ges alltså en möjlighet att välja tillämplig lag, när det gäller de regler som anger i vilken omfattning en skada ska ersättas genom obligatorisk försäkring. Det är tveksamt om sådana frågor omfattas av Rom II-förordningens tillämpningsområde (jfr artikel 15). Om det skulle finnas en konflikt mellan bestämmelsen och Rom II-förordningen, framgår det dock av förordningen att lagvalsregler som grundar sig på unionsrättsliga bestämmelser har företräde framför förordningen (artikel 27). Lagvalsregler som bygger på motorfordonsförsäkringsdirektiven är alltså tillåtna. Sammanfattningsvis konstaterar regeringen att reglerna i trafikskadelagen är förenliga med Rom II-förordningen. Det krävs därför inte några lagändringar i trafikskadelagen med anledning av förordningen. Trafikskadelagens överensstämmelse med EU-rätten i övrigt bör ses över i ett annat sammanhang I promemorian görs bedömningen att en bestämmelse om rätt till trafikskadeersättning enligt trafikskadelagen i följd av trafik utomlands står i konflikt med EU-rättens förbud mot diskriminering på grund av nationalitet (8 §). Det lämnas därför ett förslag som innebär att rätten till trafikskadeersättning i dessa situationer inskränks till personer med hemvist i Sverige. Detta skulle innebära att enbart svenskt medborgarskap inte längre kommer att grunda en rätt till ersättning. En sådan inskränkning av rätten till trafikskadeersättning riskerar, som flera remissinstanser påpekar, att drabba svenska medborgare som under en period är bosatta utanför Sverige men som ändå färdas med svenskregistrerade fordon i utlandet. De kommer nämligen i vissa fall inte längre ha rätt till svensk trafikskadeersättning, trots att de har tecknat en svensk trafikförsäkring. Samtidigt finns det, som vissa remissinstanser framhåller, en risk för att den föreslagna inskränkningen är otillräcklig. Genom att kravet på hemvist i Sverige behålls kan regleringen fortfarande utgöra en otillåten indirekt diskriminering av EU-medborgare. Regeringen konstaterar att förhållandet mellan trafikskadelagen och EU-rättens förbud mot diskriminering är komplicerat. Inte minst krävs en utförlig analys av konsekvenserna av en inskränkning och olika möjliga lösningar bör prövas. En sådan analys saknas i promemorian. Regeringen är därför inte beredd att lägga fram ett förslag i denna del utan ytterligare överväganden. Frågan har inte heller något direkt samband med Rom II-förordningen. Det är därför inte nödvändigt att ta upp den i detta lagstiftningsärende. Frågan bör i stället ses över i ett annat sammanhang. 11 Begränsning av möjligheten för ett konkursbo att begära återgång av vissa rättshandlingar Regeringens förslag: Ett konkursbo ska inte ha rätt att begära åter-gång enligt 3 kap. 2 § första stycket konkurslagen, om det är fråga om överlåtelse av eller ett annat förfogande över finansiella instrument, valuta, visst guld eller vissa kreditfordringar. Departementspromemorians förslag avviker från regeringens. I departementspromemorian föreslås att möjligheten för ett konkursbo att begära återgång av vissa rättshandlingar enligt 3 kap. 2 § första stycket konkurslagen, den s.k. återgångsregeln, helt ska tas bort. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget utan invändning. Finansbolagens Förening avstyrker dock förslaget med motiveringen att återgångsregeln har en praktisk betydelse och att beredningsunderlaget för den föreslagna ändringen är bristfälligt. Föreningen förordar att det i stället införs en ny bestämmelse i 3 kap. 2 § konkurslagen, som neutraliserar verkningarna av återgångsregeln i situationer som omfattas av de aktuella direktiven. Sveriges riksbank och Sveriges advokatsamfund anser att det är oklart om godtrosregeln i 3 kap. 2 § konkurslagen gäller i internationella situationer och föreslår en uttrycklig svensk bestämmelse som motsvarar artikel 3.1 andra stycket i finalitydirektivet. Även Svensk Försäkring tar upp att det i internationella situationer råder osäkerhet kring vissa centrala frågor och anser att Sverige bör verka för att frågorna klargörs på EU-nivå. Sveriges advokatsamfund pekar på behovet av en samlad finansmarknadslagstiftning. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Sveriges riksbank anser dock att det inte är tillräckligt att hänvisa till egendom som anges i 8 kap. 10 § konkurslagen, utan även betalningsöverföringar och nettningar bör vara uttryckligen undantagna från återgångsregeln. Sveriges advokatsamfund har en liknande synpunkt och menar att det inte är självklart att förslaget löser tveksamheterna i förhållande till finalitydirektivet. Samfundet föreslår därför att även avräkning som avses i 5 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument uttryckligen undantas från återgångsregelns tillämpningsområde. Riksbanken och Sveriges advokatsamfund pekar åter på att det bör införas en uttrycklig svensk bestämmelse som motsvarar artikel 3.1 andra stycket i finalitydirektivet. Skälen för regeringens förslag EU-direktiven och konkurslagens återgångsregel Det övergripande syftet med både finalitydirektivet och säkerhetsdirektivet är att bidra till stabilitet på finansmarknaden. Därigenom förenklas den gränsöverskridande handeln med finansiella instrument och valuta. Finalitydirektivet är inriktat på att minimera de risker som är förenade med insolvens hos vissa deltagare på finansmarknaden. Säkerhetsdirektivet tar sikte på att öka rättssäkerheten och förutsebarheten vid ställande av säkerhet mellan två parter på finansmarknaden inom EU. Båda direktiven innehåller sakrättsliga bestämmelser som syftar till att skydda transaktioner och ingångna avtal, t.ex. om en av parterna går i konkurs. Artikel 3.1 andra stycket i finalitydirektivet innehåller en bestämmelse som innebär att överföringsuppdrag (men även s.k. nettningar) som införs i ett avvecklingssystem efter den tidpunkt då insolvensförfarandet inleddes ska gälla i förhållande till tredje man. Det gäller om avvecklingen sker samma dag som förfarandet inleddes och om avvecklingsagenten, den centrala motparten eller clearingorganisationen kan bevisa att den inte hade eller borde ha haft kännedom om att ett sådant förfarande hade inletts. I artikel 8.2 i säkerhetsdirektivet finns en liknande godtrosregel som innebär att vissa åtgärder som en gäldenär vidtar ska vara bindande även när åtgärden har vidtagits samma dag som ett insolvensförfarande har inletts, men efter inledandet. Detta förutsätter dock att säkerhetstagaren kan visa att han eller hon inte kände till och inte heller borde ha känt till att ett sådant förfarande inletts. Finalitydirektivet och säkerhetsdirektivet har genomförts i svensk rätt. Vid genomförandet konstaterade regeringen att det inte krävdes någon lagändring i de aktuella delarna. Huvudregeln i svensk konkursrätt är att en gäldenär som försätts i konkurs förlorar sin rättsliga förmåga att förfoga över egendom som tillhör konkursboet. Från denna huvudregel finns det ett undantag genom den s.k. godtrosregeln i 3 kap. 2 § första stycket konkurslagen. Undantaget gäller för rättshandlingar mellan gäldenären och någon annan som företas senast dagen efter den dag då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Om gäldenären under denna tid vidtar en rättshandling är den bindande mot tredje man, om det inte visas att den andre, dvs. gäldenärens medkontrahent, kände till beslutet eller om det fanns skälig anledning att anta att gäldenären var försatt i konkurs. Godtrosregeln begränsas dock av den s.k. återgångsregeln (3 kap. 2 § första stycket andra meningen). Regeln innebär att vissa rättshandlingar som är bindande enligt godtrosregeln ändå kan angripas av konkursboet. Det gäller rättshandlingar i form av överlåtelse av eller annat förfogande över egendom. En sådan rättshandling kan nämligen på konkursboets begäran återgå. Konkursboet måste dock då ersätta medkontrahenten det som har betalats och för nödvändiga eller nyttiga kostnader. Vid genomförandet av direktiven har svensk rätt alltså ansetts förenlig med nämnda artiklar i direktiven - som har bedömts utgöra en minimireglering - och några särskilda genomförandeåtgärder har inte ansetts nödvändiga (se prop. 1999/2000:18 s. 59 f. och prop. 2004/05:30 s. 82 f.). Det finns särskilda bestämmelser om verkan av gäldenärens överlåtelse eller pantsättning av löpande skuldebrev, aktiebrev och vissa andra jämförbara värdehandlingar (3 kap. 2 § tredje stycket konkurslagen). För löpande skuldebrev och aktiebrev finns särregler i 14 § lagen (1936:81) om skuldebrev respektive 6 kap. 8 § aktiebolagslagen (2005:551). Särskilda bestämmelser för vissa finansiella instrument finns i 6 kap. 4 och 7 §§ lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument. I dessa fall finns det inte någon möjlighet - motsvarande återgångsregeln - för ett konkursbo att kräva att prestationer ska gå åter. Återgångsregeln kan leda till problem på finansmarknadsområdet Genomförandet av artikel 3.1 andra stycket i finalitydirektivet och artikel 8.2 i säkerhetsdirektivet har blivit föremål för diskussion och viss kritik, bl.a. i samband med ett lagstiftningsärende angående vissa ändringar av direktiven. Flera remissinstanser efterfrågade då en tydligare reglering när det gäller ett konkursbos möjlighet att begära återgång av rättshandlingar. I det lagstiftningsärendet bedömdes att frågan om att begränsa rätten för ett konkursbo att begära återgång av vissa rättshandlingar krävde ytterligare överväganden (se prop. 2010/11:95 s. 43 f.). Den kritik som har framförts mot nuvarande ordning har framför allt handlat om att rätten att begära återgång av vissa rättshandlingar skapar en osäkerhet, bl.a. när det gäller giltigheten av ett överföringsuppdrag som införs i ett anmält avvecklingssystem samma dag som, men efter, meddelande av ett konkursbeslut. Nuvarande regler innebär att en trans-aktion i vissa fall kan gå åter trots god tro hos en systemoperatör. Vidare har det framförts att möjligheten att begära återgång av transaktioner med vissa finansiella instrument (som inte omfattas av lagen om kontoföring av finansiella instrument) kan utnyttjas på så sätt att en konkursförvaltare begär återgång av en överlåtelse av ett finansiellt instrument som har stigit i värde under tidsfristen. Detta kan leda till påfrestningar i det finansiella systemet. Synpunkter har framförts om att direktiven i dessa delar inte har genomförts på ett korrekt sätt. När det gäller frågan om huruvida artikel 3.1 i finalitydirektivet och artikel 8.2 i säkerhetsdirektivet har genomförts i svensk rätt på ett korrekt sätt, saknas det enligt regeringens mening skäl att frångå de bedömningar som har gjorts i samband med genomförandet av direktiven. Den nuvarande regleringen uppfyller alltså i och för sig de krav som följer av direktiven. Det finns dock uppenbarligen en kvarstående osäkerhet kring vad som egentligen bör gälla för ett konkursbos möjlighet att begära återgång av vissa rättshandlingar. Detta är inte tillfredsställande och motverkar det huvudsakliga syftet med direktiven, nämligen att bidra till stabilitet på finansmarknaden. Mot den bakgrunden anser regeringen att det finns skäl att överväga en förändrad reglering på området. Detta är också något som remissutfallet i detta lagstiftningsärende tydligt utvisar. Återgångsregeln bör inte tas bort men begränsas Den kritik som har riktats mot genomförandet av direktiven är således inriktad på konkurslagens återgångsregel, som ansetts kunna leda till problem. Regleringen bör utformas så att svensk rätts förenlighet med aktuella direktivbestämmelser inte kan ifrågasättas. Samtidigt bör detta ske på ett sätt som inte leder till ett omotiverat ingrepp i svensk konkurs-rätt. Den lösning som föreslås i departementspromemorian är att återgångs-regeln helt ska tas bort. Enligt departementspromemorian bedöms ett slopande av återgångsregeln inte få några praktiska konsekvenser, bl.a. mot bakgrund av att återvinningsreglerna i 4 kap. konkurslagen antas kunna fånga upp de få icke önskvärda fall som ett avskaffande av återgångsregeln kan leda till. Ett upphävande av återgångsregeln innebär samtidigt att konkurslagens generella reglering ändras. Frågan är om detta är lämpligt. Även om återgångsregeln inte tycks tillämpas i stor utsträckning innebär det inte att regeln saknar praktisk betydelse, något som Finansbolagens Förening och Göta hovrätt framhåller. Enligt regeringens bedömning kan inte heller återvinningsreglerna anses kompensera för ett slopande av återgångsregeln. Det gäller nämligen helt olika förutsättningar för att återvinning respektive återgång av en rättshandling ska kunna ske. Att helt upphäva återgångsregeln bör därför inte komma i fråga. En sådan åtgärd förutsätter en bredare analys av godtrosskyddet för rättshandlingar som vidtas efter ett konkursbeslut. En lämpligare lösning i detta sammanhang är att begränsa återgångsregelns tillämpningsområde. En utgångspunkt bör då vara att återgångsregeln inte ska vara tillämplig i de situationer som omfattas av finalitydirektivet och säkerhetsdirektivet. Både finalitydirektivet och säkerhetsdirektivet avser transaktioner på finansmarknaden. Finalitydirektivet omfattar överföringsuppdrag och s.k. nettningar inom ramen för ett anmält avvecklingssystem eller ett samverkande system. Det kan vara fråga om överföring av betalning, valuta eller säkerheter. Säkerhetsdirektivet omfattar avtal om finansiellt säkerställande, vilket inkluderar avtal om finansiell äganderättsöverföring och avtal om finansiell säkerhet. Regleringen bör alltså utformas så att överlåtelse eller annat förfogande över egendom som kan ingå i nämnda transaktioner inte omfattas av återgångsregeln. Frågan är emellertid om begränsningen bör utformas så att den träffar endast de situationer som omfattas av direktiven. De problem som har framhållits när det gäller återgångsregelns tillämpning på området handlar bl.a. om att nuvarande ordning skapar utrymme för spekulation med hänsyn till värdeförändringar. Dessa problem är närmast knutna till karaktären på den egendom som kan bli föremål för återgång på finansmarknadsområdet, t.ex. finansiella instrument. Denna typ av egendom handlas på en marknad där priserna förändras snabbt. Återgångsregeln är naturligare att tillämpa när det handlar om återgång av en lösöresförsäljning, där samma problem med snabba värdeförändringar inte aktualiseras. Som nämnts finns det också särskilda bestämmelser i andra lagar som innebär att återgångsregeln inte blir tillämplig vid gäldenärens överlåtelse eller pantsättning av viss egendom, bl.a. vissa finansiella instrument. Regeringen anser därför att det finns goda skäl att mer generellt begränsa tillämpningen av återgångsregeln när det gäller vissa typer av egendom som kan ändra värde snabbt. Detta bör leda till färre gränsdragnings- och tillämpningsproblem jämfört med en begränsning som strikt anknyter till EU-direktivens tillämpningsområden. I promemorian görs bedömningen att en lämplig avgränsning för återgångsregeln är att den inte ska tillämpas på egendom som anges i 8 kap. 10 § andra stycket konkurslagen, dvs. finansiella instrument, valuta, visst guld och vissa kreditfordringar. Sveriges riksbank och Sveriges advokatsamfund anser att en sådan avgränsning är för snäv och föreslår att även betalningsöverföringar och nettningar respektive avräkning enligt 5 kap. 1 § lagen om handel med finansiella instrument ska undantas från återgångsregelns tillämpningsområde. Regeringen konstaterar i det sammanhanget att återgångsregeln endast gäller vid överlåtelser av eller andra förfoganden över egendom. Betalningsöverföringar, nettningar och avräkning är inte egendom, utan betalningstransaktioner och beräkningar till följd av förfoganden över sådan egendom som anges i 8 kap. 10 § konkurslagen. Återgångsregeln kommer alltså enligt promemorians förslag inte att vara tillämplig på de transaktioner som ligger till grund för en betalningsöverföring, nettning eller avräkning. Promemorians förslag framstår därför som riktigt i denna del. Regeringen anser mot denna bakgrund att det inte är lämpligt med de tillägg som Riksbanken och Sveriges advokatsamfund föreslår. Även i övrigt bedömer regeringen att det föreslagna undantaget från återgångsregeln omfattar allt förfogande över egendom som kan aktualiseras inom ramen för direktivens tillämpningsområden. Vid genomförandet av direktiven ansågs att begreppet finansiella instrument, i dess tillämpning i konkurslagen, omfattar allt sådant förfogande. Till skillnad från lagstiftningen på finansmarknadsområdet finns det inte någon legaldefinition av begreppet finansiella instrument i konkurslagen. Av förarbetena till lagen framgår att begreppet är avsett att omfatta inte bara finansiella instrument i snäv mening såsom aktier och obligationer utan även andra rättigheter och förpliktelser avsedda för handel på värdepappersmarknaden (se prop. 1999/2000:18 s. 107 och prop. 2004/05:30 s. 32). Uttrycket finansiella instrument har alltså en förhållandevis vid innebörd i konkurslagen och bör därför inte skapa några problem i förhållande till direktiven. Att innebörden är flexibel innebär vidare att eventuella framtida innovationer på området kan komma att omfattas av begreppet. Mot den bakgrunden bör en hänvisning till uttrycket finansiella instrument i 8 kap. 10 § andra stycket konkurslagen vara tillräcklig för att omfatta alla de situationer som avses i direktiven. Sammanfattningsvis delar regeringen promemorians bedömning att en lämplig avgränsning för återgångsregeln är att den inte ska tillämpas på egendom som anges i 8 kap. 10 § andra stycket konkurslagen. Däri-genom undantas egendom som kan aktualiseras inom ramen för både finalitydirektivet och säkerhetsdirektivet, men även annan egendom som är vanlig på finansmarknaden. Det lämnas ett lagförslag med denna innebörd. Undantaget från återgångsregeln bör lämpligen tas in som ett nytt andra stycke i 3 kap. 2 § konkurslagen. Sveriges riksbank och Sveriges advokatsamfund efterfrågar en uttrycklig svensk bestämmelse motsvarande artikel 3.1 andra stycket i finalitydirektivet i syfte att klargöra godtrosregelns tillämplighet på utländska deltagare i ett svenskt avvecklingssystem. Advokatsamfundet efterfrågar även en mer samlad finansmarknadslagstiftning. Som framgått anser regeringen att nuvarande reglering uppfyller de krav som följer av direktiven. Något beredningsunderlag för att överväga de frågor som Riksbanken och Sveriges advokatsamfund tar upp finns inte. Inom ramen för detta lagstiftningsärende är det därför inte möjligt att överväga frågorna. 12 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 mars 2015. Vid en konkurs som beslutats före ikraftträdandet ska äldre föreskrifter om ett konkursbos möjlighet att begära återgång av vissa rättshandlingar gälla. Regeringens bedömning: Av Rom I-förordningen framgår att förordningen tillämpas på avtal som har ingåtts från och med den 17 december 2009. Detta kräver inte några särskilda svenska övergångsbestämmelser. Promemorians förslag (Ds 2013:21) skiljer sig från regeringens. I promemorian föreslås att lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2014. I promemorian föreslås även övergångsbestämmelser. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt över förslagen. Förslagen och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt över förslagen eller bedömningen. Svea hovrätt efterfrågar överväganden beträffande behovet av övergångsbestämmelser till sjölagen i fråga om de ansvarsregler som gäller i förhållandet mellan en undertransportör och lastägaren. Departementspromemorians förslag (Ds 2013:71) överensstämmer i huvudsak med regeringens. Lagändringen föreslås dock träda i kraft den 1 juli 2014. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget. Skälen för regeringens förslag och bedömning Rom I- och Rom II-förordningarna De föreslagna lagändringarna syftar till att undanröja konflikter mellan svensk lag och Rom I-förordningen. Förordningen trädde i kraft redan den 7 juli 2008. Lagändringarna bör därför träda i kraft så snart som möjligt. Ett tidigare ikraftträdande än den 1 mars 2015 bedöms inte möjligt. Huvudprincipen i svensk rätt är att en ny lag bara tillämpas på avtal som ingås efter lagens ikraftträdande. I detta fall är det fråga om en anpassning av svensk lag till Rom I-förordningen. Av EU-rätten följer att förordningen är direkt tillämplig i Sverige och att den har företräde framför nationella regler (artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Rom I-förordningen ska tillämpas på avtal som har ingåtts den 17 december 2009 eller senare (artikel 28). Detta innebär att förordningens regler, trots eventuellt motstridiga svenska bestämmelser, redan gäller för avtal som har ingåtts sedan dess. De nya bestämmelserna utgör en anpassning av svensk lag till förordningen och ger alltså uttryck för ett rättsläge som redan råder. Några övergångsbestämmelser är inte nödvändiga, eftersom detta framgår redan av förordningen. Det finns därför inte heller skäl att, som föreslogs i lagrådsremissen, ha en särskild övergångsbestämmelse i lagen om upphävande av lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Som Svea hovrätt påpekar finns det i sjölagen även vissa ansvarsregler som gäller i förhållandet mellan en undertransportör och lastägaren. Undertransportören är den som till följd av ett uppdrag av transportören - helt eller delvis - utför transporten. Undertransportörens ansvar i förhållande till lastägaren bygger dock på transportavtalet mellan transportören och lastägaren. Det är alltså detta avtal som är avgörande för när de nya bestämmelserna ska tillämpas. Detta leder inte till ett behov av någon övergångsbestämmelse. Begränsning av möjligheten för ett konkursbo att begära återgång av vissa rättshandlingar För aktörerna på finansmarknadsområdet är det angeläget att de nya bestämmelserna träder i kraft så snart som möjligt. Ett tidigare ikraftträdande än den 1 mars 2015 bedöms inte möjligt. Den nya bestämmelse som begränsar möjligheten för ett konkursbo att begära återgång av vissa rättshandlingar bör inte gälla vid en konkurs som beslutats före ikraftträdandet av lagändringen. En övergångsbestämmelse med detta innehåll föreslås därför. 13 Konsekvenser Regeringens bedömning: De föreslagna lagändringarna, som syftar till att anpassa svensk lag till Rom I-förordningen, bedöms inte leda till några ökade kostnader för det allmänna eller för företag. Förslaget att begränsa ett konkursbos möjlighet att begära återgång av vissa rättshandlingar har en positiv samhällsekonomisk effekt. Förslaget bedöms inte medföra några kostnader för berörda aktörer eller för det allmänna. Bedömningen i promemorian (Ds 2013:21) och utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över bedömningen. Departementspromemorians (Ds 2013:71) och promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över bedömningen. Skälen för regeringens bedömning Rom I- och Rom II-förordningarna De föreslagna lagändringarna har till syfte att anpassa svensk lag till Rom I-förordningen, som redan gäller i Sverige. Förordningen ska tillämpas på avtal som har ingåtts den 17 december 2009 eller senare (artikel 28). Detta innebär att förordningens regler, trots de äldre svenska bestämmelserna, redan gäller för avtal som har ingåtts sedan dess. De nya bestämmelserna ger alltså uttryck för ett rättsläge som redan råder. Förslagen bedöms av dessa skäl inte medföra några ökade kostnader för det allmänna eller för företag. Begränsning av möjligheten för ett konkursbo att begära återgång av vissa rättshandlingar Förslaget berör aktörer på finansmarknaden som deltar i eller driver avvecklingssystem eller som ställer finansiella säkerheter, men även andra aktörer i en konkurs där vissa rättshandlingar med egendom som anges i 8 kap. 10 § andra stycket konkurslagen har vidtagits efter ett beslut om konkurs. En konkursförvaltare kommer inte att kunna begära att sådana transaktioner ska återgå. Förslaget bör leda till ökad stabilitet i det finansiella systemet. Detta bör i sin tur ha positiva samhällsekonomiska effekter. Förslaget bedöms inte medföra några ökade kostnader för berörda aktörer eller för det allmänna. 14 Författningskommentar 14.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker 1 § Denna lag tillämpas på sådana köp av lösa saker som har internationell karaktär. Från lagens tillämpningsområde undantas 1. köp av registrerade fartyg och luftfartyg, 2. köp av värdepapper, 3. försäljning genom judiciell myndighets åtgärd eller i exekutiv ordning, samt 4. köp som omfattas av konsumentköplagen (1990:932) eller av artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I). Med köp likställs avtal om leverans av lösa saker som ska tillverkas, om materialet ska tillhandahållas av den som har åtagit sig leveransen. Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 6. Av första stycket framgår att lagen tillämpas på internationella köp av lösa saker. Lagen reglerar dock inte alla frågor som hör samman med avtalet, t.ex. när det gäller parternas rättshandlingsförmåga eller eventuella formkrav för avtalet (se 2 §). Lagvalet för de frågor som inte omfattas av lagen bestäms av Rom I-förordningen. I andra stycket anges de köp som undantas från lagens tillämpningsområde. Rom I-förordningen har ersatt Romkonventionen för de länder som omfattas av förordningen (artikel 24 i förordningen). Hänvisningen i fjärde punkten till konventionen ersätts därför av en motsvarande hänvisning till förordningen. Konsumentköp kommer alltså även fortsättningsvis att vara undantagna från lagens tillämpningsområde. För att avgöra vilket lands lag som ska tillämpas på ett konsumentköp gäller i första hand de särskilda lagvalsreglerna för konsumentavtal i artikel 6 i förordningen. För köp som omfattas av konsumentköplagen, men inte av artikel 6, tillämpas dock förordningens allmänna lagvalsregler (artiklarna 3 och 4). Ett exempel på ett sådant köp kan vara att en småföretagare köper en hushållsapparat som han eller hon avser att använda huvudsakligen i hemmet men också i företaget (se prop. 1997/98:14 s. 23). Övriga ändringar är språkliga. Ikraftträdande Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015. Lagändringen börjar tillämpas den 1 mars 2015. Av Rom I-förordningen följer att förordningen ersätter Romkonventionen och tillämpas på avtal som har ingåtts från och med den 17 december 2009 (artiklarna 24 och 28). Förordningen gäller alltså, trots de äldre svenska bestämmelserna, redan för avtal som har ingåtts sedan dess. Detta framgår direkt av förordningen och inte av någon särskild övergångsbestämmelse. Romkonventionen kommer dock - genom lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser - att fortsätta tillämpas på avtal som har ingåtts från och med den 1 juli 1998 till och med den 16 december 2009 (se kommentaren till lagen om upphävande av lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser). Övervägandena finns i avsnitt 12. 14.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal 1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) när det gäller vissa försäkringsavtal. Av paragarafen, som har ett nytt innehåll, framgår det att lagen kompletterar Rom I-förordningen när det gäller vissa försäkringsavtal. De grundläggande reglerna finns alltså i Rom I-förordningen, som innehåller en i princip heltäckande reglering av tillämplig lag för försäkringsavtal och övriga frågor av relevans för lagvalet. Övervägandena finns i avsnitt 7. 2 § Vid tillämpning av artikel 7 i förordningen gäller följande i fråga om avtal om försäkring för ett registreringspliktigt fordon. När ett fordon som är registrerat i en EES-stat köps i syfte att införas och stadigvarande brukas i en annan EES-stat, ska risken under 30 dagar från det att fordonet kommit i köparens besittning anses finnas i den stat till vilken fordonet ska införas. Paragrafen innehåller en särskild bestämmelse om var risken ska anses finnas vid vissa fordonsförsäkringar. Genom paragrafen genomförs artikel 4.4 i det femte direktivet om motorfordonsförsäkring (artikel 15 i det kodifierade motorfordonsförsäkringsdirektivet). Övervägandena finns i avsnitt 7. Flera av Rom I-förordningens lagvalsregler när det gäller försäkringsavtal utgår från var den försäkrade risken ska anses finnas. Enligt artikel 7.6 ska det land där risken anses finnas fastställas enligt EU:s försäkringsdirektiv. Av artikel 4.4 i det femte direktivet om motorfordonsförsäkring framgår dock att vid vissa motorfordonsförsäkringsavtal ska platsen för risken fastställas på ett sätt som avviker från försäkringsdirektiven. Det gäller när ett fordon som är registrerat i ett EES-land köps i syfte att införas och stadigvarande brukas i ett annat EES-land, dvs. i importsituationer. Av paragrafen, som motsvarar punkten c i den hittillsvarande 3 §, framgår att risken i dessa fall under viss tid ska anses finnas i den stat till vilken fordonet ska införas (se prop. 2006/07:50 s. 43 f.). Detta innebär ingen ändring i sak och motsvarar även vad som gäller enligt 1 kap. 17 § andra stycket 3 försäkringsrörelselagen (2010:2043). De övriga bestämmelserna i den hittillsvarande 3 § har sin motsvarighet i EU:s försäkringsdirektiv. Direktiven är direkt tillämpliga genom en hänvisning i Rom I-förordningen (artikel 7.6). Att dessa bestämmelser upphävs innebär alltså inte heller någon förändring i förhållande till gällande rätt. 3 § På ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring som avses i artikel 7.4 i förordningen tillämpas lagen i den EES-stat som har föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring. Paragrafen innehåller en särskild lagvalsregel för avtal om obligatorisk skadeförsäkring. Övervägandena finns i avsnitt 7. Paragrafen, som motsvarar den hittillsvarande 12 §, innebär att det är lagen i den EES-stat som har påbjudit försäkringsplikten som är exklusivt tillämplig på försäkringsavtalet (se vidare prop. 1992/93:222 s. 49). I Sverige finns det regler om obligatorisk skadeförsäkring när det gäller t.ex. trafikförsäkring och patientförsäkring. Att en nationell lagvalsregel av detta slag är tillåten framgår av artikel 7.4 i Rom I-förordningen. Ändringarna i paragrafen innebär ingen förändring i förhållande till gällande rätt. Begreppsanvändningen i lagen bygger på EU:s försäkringsdirektiv och har inte förändrats genom Rom I-förordningen. Definitionerna av olika försäkringstyper i nuvarande 1 och 2 §§ upphävs dock, eftersom motsvarande definitioner följer direkt av förordningen och av EU:s försäkringsdirektiv. Med skadeförsäkring avses även fortsättningsvis sådana försäkringar som anges i 2 kap. 11 § första stycket försäkringsrörelselagen (2010:2043). Ikraftträdande Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015. Lagändringarna börjar tillämpas den 1 mars 2015. Ändringarna är en anpassning av svensk lag till Rom I-förordningen. Av EU-rätten följer att förordningen är direkt tillämplig i Sverige och har företräde framför nationella regler. Rom I-förordningen ska tillämpas på avtal som har ingåtts den 17 december 2009 eller senare (artikel 28). Förordningens regler gäller alltså, trots de äldre svenska bestämmelserna, redan för avtal som har ingåtts sedan dess. Detta framgår direkt av förordningen och inte av någon särskild övergångsbestämmelse. Övervägandena finns i avsnitt 12. 14.3 Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) 13 kap. Om styckegodstransport Definitioner 1 § I detta kapitel avses med transportör: den som ingår avtal med en avsändare om transport av styckegods till sjöss, undertransportör: den som till följd av ett uppdrag av transportören utför transporten eller en del av den, avsändare: den som ingår avtal med en transportör om transport av styckegods till sjöss, avlastare: den som avlämnar godset för transport, transportdokument: ett konossement eller ett annat dokument som utfärdas till bevis om transportavtalet, konventionen: 1924 års internationella konvention rörande konossement med de ändringar som skett genom 1968 och 1979 års tilläggsprotokoll (Haag-Visbyreglerna), konventionsstat: en stat som är bunden av konventionen, konventionsfart: sjötransport av gods mellan två stater, när ett konossement ska utfärdas och 1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat, 2. konossementet har utfärdats i en konventionsstat, eller 3. det i transportavtalet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen ska gälla. I paragrafen definieras vissa grundläggande begrepp vid styckegodstransport. Övervägandena finns i avsnitt 8.2. I paragrafen läggs det till en definition av begreppet konventionsfart. Begreppet har betydelse för i vilka fall de tvingande svenska styckegodsreglerna alltid ska tillämpas i utrikes fart (se 4 § tredje stycket). Begreppet har också betydelse för i vilka fall bestämmelsen om ombordkonossement i 14 kap. alltid är tvingande i utrikes fart (se 14 kap. 2 § tredje stycket). Med konventionsfart avses sådan fart som faller under Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde (artikel 10 i den konventionen). Det är därmed fråga om sjötransport av gods mellan två stater när ett konossement ska utfärdas. Vidare krävs att den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat, att konossementet har utfärdats i en konventionsstat, eller att det i transportavtalet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen ska gälla. Med konossement avses det dokument som utfärdas till bevis om godsbefordringsavtalet och som innebär att godset får lämnas ut endast mot att dokumentet återställs. En definition av begreppet konossement finns i 42 §. Övriga ändringar är språkliga. Tillämpningsområde 2 § Detta kapitel är tillämpligt på avtal om sjötransport av styckegods. I paragrafen anges tillämpningsområdet för kapitlet. Övervägandena finns i avsnitt 8.2. Enligt paragrafen, som har ett nytt innehåll, ska kapitlet tillämpas på avtal om sjötransport av styckegods. Lagvalsreglerna i paragrafen upphävs. Ändringen innebär att kapitlet alltid gäller när svensk rätt ska tillämpas på avtalet. Genom ändringen förtydligas att kapitlet ska tillämpas vid all s.k. fri fart, dvs. utrikes transporter som faller utanför Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde. Om det finns en lagkonflikt, bestäms lagvalet av Rom I-förordningen. Förordningen innehåller en särskild lagvalsregel för transportavtal (artikel 5, se avsnitt 4 och 8.2). Avtalsbestämmelser 4 § En bestämmelse i ett transportavtal eller ett transportdokument är ogiltig i den utsträckning som den avviker från detta kapitel eller från 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket eller ger transportören rätt till försäkringsersättning för godset eller annan liknande rätt, när det är fråga om inrikes fart i Sverige eller fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge. Detsamma gäller i annan fart mellan två stater om 1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat, 2. den avtalade lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge, 3. flera lossningshamnar anges i avtalet och en av dessa är den faktiska lossningshamnen och denna ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge, 4. transportdokumentet har utfärdats i en konventionsstat, eller 5. det i transportavtalet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen ska gälla. Ogiltigheten påverkar inte giltigheten av avtalet eller dokumentet i övrigt. I inrikes fart i Sverige gäller det som följer av första stycket oavsett vilket lands lag som i övrigt är tillämplig på avtalet. Detsamma gäller i konventionsfart, dock inte om parterna har avtalat att avtalet ska vara underkastat lagen i en annan bestämd konventionsstat. Om transportavtalet är underkastat konventionen eller på denna grundad lag i en konventionsstat, ska transportdokumentet innehålla uppgift om detta samt om att villkor som avviker från konventionens eller lagens bestämmelser till avsändarens, avlastarens eller mottagarens nackdel är ogiltiga. I paragrafen anges omfattningen av den tvingande regleringen. Övervägandena finns i avsnitt 8.2. Av paragrafen, som har ett delvis nytt innehåll, framgår att bestämmelserna om styckegodstransport är i huvudsak tvingande (se dock den nya 4 a §). I första stycket anges att den tvingande regleringen gäller i inrikes fart i Sverige och i viss utrikes fart. Den tvingande regleringens omfattning motsvarar kapitlets hittillsvarande tillämpningsområde (se vidare prop. 1993/94:195 s. 211 f.). Detta bevarar det nuvarande rättsläget. Kapitlet har nämligen hittills varit tvingande i de fall det uttryckligen ska tillämpas. Ingen ändring i sak är alltså avsedd. Kapitlet är dispositivt i vissa fall av s.k. fri fart, dvs. utrikes transporter som faller utanför Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde. Andra stycket motsvarar det hittillsvarande första stycket andra meningen. Av det nya tredje stycket framgår att de tvingande reglerna ska tillämpas i inrikes fart i Sverige och i konventionsfart, dvs. sådan utrikes fart som faller under Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde (se kommentaren till 1 §), oavsett vilket lands lag som i övrigt ska tillämpas på avtalet. Det innebär att de tvingande reglerna i dessa fall gäller även när utländsk rätt ska tillämpas på avtalet enligt Rom I-förordningen. I konventionsfart har dock parterna möjlighet att avtala att lagen i en annan bestämd konventionsstat ska tillämpas i stället. Då gäller det landets lag fullt ut. De tvingande svenska styckegodsreglerna ska däremot - trots förordningen - tillämpas, om parterna har avtalat att lagen i en icke-konventionsstat ska tillämpas. Fjärde stycket motsvarar det hittillsvarande tredje stycket. De hittillsvarande andra och fjärde styckena flyttas till den nya 4 a §. Övriga ändringar är språkliga. 4 a § Det som sägs i 4 § gäller inte 5, 8-11 och 14-23 §§ och utgör inte heller hinder mot att det tas in bestämmelser i transportavtalet om gemensamt haveri. Transportören får även utöka sitt ansvar och sina förpliktelser enligt detta kapitel. Om det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka transporten ska utföras, är skäligt att genom avtal inskränka transportörens ansvarighet eller utvidga transportörens rättigheter enligt detta kapitel, ska ett sådant avtal gälla. I paragrafen, som är ny och motsvarar de hittillsvarande andra och fjärde styckena i 4 §, anges vissa undantag från den tvingande regleringen i 4 § (se vidare prop. 1993/94:195 s. 214 f.). Övervägandena finns i avsnitt 8.2. Paragrafen har tillkommit av redaktionella skäl med anledning av de ändringar som görs i 4 §. Någon ändring i sak är inte avsedd. Skiljedom 61 § Trots 60 § första stycket får parterna genom skriftligt avtal komma överens om att tvister ska hänskjutas till avgörande genom skiljedom. Som en del av skiljeavtalet gäller alltid att skiljeförfarandet efter kärandens val ska äga rum i en av de stater där en ort som anges i 60 § första stycket är belägen. Bestämmelserna i 60 § andra och tredje styckena ska också tillämpas. Första stycket gäller inte om vare sig den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge. Paragrafen innehåller särskilda regler för skiljeförfaranden som gäller tvister om styckegodstransporter. Övervägandena finns i avsnitt 8.2. I första stycket upphävs lagvalsregeln för skiljeförfaranden. Det finns alltså inte längre någon särskild lagvalsregel för dessa fall. Övriga ändringar är språkliga. 14 kap. Om befraktning av fartyg Tillämpningsområde och definitioner 1 § Detta kapitel är tillämpligt på avtal om hel- och delbefraktning av fartyg. Bestämmelserna om resebefraktning gäller också konsekutiva resor när annat inte har angetts. I detta kapitel avses med bortfraktare: den som genom avtal för befordran av gods bortfraktar ett fartyg till annan, befraktaren, avlastare: den som avlämnar godset för lastning, resebefraktning: befraktning där frakten ska beräknas för resa, konsekutiva resor: ett visst antal resor som utförs efter varandra enligt ett befraktningsavtal som avser ett bestämt fartyg, tidsbefraktning: befraktning där frakten ska beräknas för tid, delbefraktning: befraktning som gäller mindre än ett helt fartyg eller än en full last när certeparti används. I paragrafen regleras befraktningsreglernas tillämpningsområde och vissa grundläggande begrepp inom befraktningsområdet. Övervägandena finns i avsnitt 8.3. Enligt första stycket ska kapitlet tillämpas på avtal om hel- och delbefraktning av fartyg. De lagvalsregler som har tillkommit genom nordiskt samarbete upphävs. Ändringarna innebär att befraktningsreglerna gäller, när svensk rätt ska tillämpas på avtalet (se dock 2 § tredje stycket). Om det finns en lagkonflikt, bestäms lagvalet av Rom I-förordningen. Förordningen innehåller en särskild lagvalsregel för transportavtal (artikel 5, se avsnitt 4 och 8.3). Övriga ändringar är språkliga. Avtalsfrihet 2 § Detta kapitel tillämpas inte i den utsträckning som något annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna. Vid resebefraktning i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge får 27 § inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, resebefraktare eller mottagare. Detsamma gäller 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket. I befraktningsavtalet får dock tas in bestämmelser om gemensamt haveri. Vid befraktning i fart som avses i 13 kap. 4 § första stycket får 18 § om utfärdande av konossement inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastaren. I inrikes fart i Sverige gäller det som följer av tredje stycket oavsett vilket lands lag som i övrigt ska tillämpas på avtalet. Detsamma gäller i sådan konventionsfart som avses i 13 kap. 1 §, dock inte om parterna har avtalat att avtalet ska vara underkastat lagen i en annan bestämd stat som är bunden av den konvention som anges i 13 kap. 1 §. Att detta kapitel inte heller får åsidosättas genom avtal i vissa andra fall följer av 5 §. I paragrafen anges i vilka fall de i huvudsak dispositiva befraktningsreglerna är tvingande. Övervägandena finns i avsnitt 8.3. I andra stycket upphävs den särskilda lagvalsregeln för inrikes fart i Danmark, Finland och Norge. Av tredje stycket följer att 18 §, som reglerar utfärdande av ombordkonossement, är tvingande i sådan fart som anges i 13 kap. 4 §. Detta motsvarar vad som gäller i dag. I det nya fjärde stycket anges emellertid att bestämmelsen i inrikes fart i Sverige och i utrikes fart som faller under Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde ska tillämpas, oavsett vilket lands lag som i övrigt ska tillämpas på avtalet. Det innebär att den tvingande regleringen i dessa fall utsträcks till att gälla även när utländsk rätt ska tillämpas på avtalet. Detta gäller dock inte i sådan fart som faller under Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde, om parterna har avtalat att lagen i en annan konventionsstat ska tillämpas. I sådant fall gäller det landets lag fullt ut. Bestämmelsen om ombordkonossement ska däremot - trots Rom I-förordningen - tillämpas, om parterna har avtalat att lagen i en icke-konventionsstat ska tillämpas (se vidare kommentaren till 13 kap. 4 §). Femte stycket motsvarar det hittillsvarande fjärde stycket. Övriga ändringar är språkliga. Ikraftträdande Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015. Lagändringarna börjar tillämpas den 1 mars 2015. Genom ändringarna anpassas svensk lag till Rom I-förordningen. Av EU-rätten följer att förordningen är direkt tillämplig i Sverige och har företräde framför nationella regler. Förordningen ska tillämpas på avtal som har ingåtts den 17 december 2009 eller senare (artikel 28). Förordningen gäller alltså, trots de äldre svenska lagvalsreglerna, sedan dess. Detta framgår direkt av förordningen och inte av någon särskild övergångsbestämmelse. Övervägandena finns i avsnitt 12. 14.4 Förslaget till lag om upphävande av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser Härigenom föreskrivs att lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser ska upphöra att gälla vid utgången av februari 2015. Lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser införlivar Romkonventionen i svensk rätt. Genom förevarande lag upphävs lagen vid utgången av februari 2015. Rom I-förordningen är universellt tillämplig (artikel 2), vilket innebär att den lag som utpekas ska tillämpas oavsett om det är lagen i ett land som omfattas av förordningen eller inte. Detta innebär att Rom I-förordningens lagvalsregler är tillämpliga även i förhållande till t.ex. Danmark, som är part i Romkonventionen men som inte omfattas av förordningen. Av Rom I-förordningen följer att den tillämpas på avtal som har ingåtts den 17 december 2009 eller senare (artikel 28). Förordningens regler tillämpas alltså, trots de äldre svenska bestämmelserna, redan för avtal som har ingåtts därefter. Detta framgår direkt av förordningen och inte av någon särskild övergångsbestämmelse. Den upphävda lagen ska dock, enligt allmänna principer, alltjämt tillämpas på avtal som har ingåtts från och med den 1 juli 1998 - då lagen trädde i kraft - till och med den 16 december 2009. För tiden därefter gäller Rom I-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 9 och 12. 14.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster 7 § Bestämmelserna i 3-5 §§ påverkar inte parters frihet att välja tillämplig lag för sitt avtal eller frågor om tillämplig lag för försäkringsavtal av de slag som avses i artikel 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I). Av paragrafen framgår att det finns vissa situationer när bestämmelserna om den s.k. ursprungslandsprincipen i 3-5 §§ inte tillämpas (se vidare prop. 2001/02:150 s. 115 f.). Övervägandena finns i avsnitt 7. Ändringen i paragrafen är en följd av att lagvalsregler för försäkringsavtal nu finns i Rom I-förordningen. Den hittillsvarande hänvisningen till lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal ersätts av motsvarande hänvisning till artikel 7 i förordningen. Ikraftträdande Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015. Lagändringen börjar tillämpas den 1 mars 2015. Det hänvisas till kommentaren till ikraftträdandebestämmelsen i lagen om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal. Övervägandena finns i avsnitt 12. 14.6 Förslaget till lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (2011:666) 3 § Lagen tillämpas oavsett var fastigheten är belägen, om en väsentlig del av fastighetsmäklarens uppdrag utförs i Sverige. Detta gäller inte i den utsträckning något annat följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I). Paragrafen gäller lagens tillämplighet när ett förmedlingsuppdrag har anknytning till utlandet. Övervägandena finns i avsnitt 9. Ändringen är en följd av att lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser upphävs. Rom I-förordningen gäller på det område som den upphävda lagen reglerade. Ikraftträdande Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015. Lagändringen börjar tillämpas den 1 mars 2015. Det hänvisas till kommentaren till lagen om upphävande av lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Övervägandena finns i avsnitt 12. 14.7 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) 3 kap. Verkningar av konkurs Gäldenärens förlust av sin rådighet 2 § En rättshandling mellan gäldenären och någon annan som företas senast dagen efter den då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar ska trots 1 § gälla, om det inte visas att den andre kände till beslutet eller att det fanns omständigheter som gav honom eller henne skälig anledning att anta att gäldenären var försatt i konkurs. En överlåtelse av eller ett annat förfogande över egendom som på grund av detta ska gälla, ska dock, om konkursboet utan oskäligt uppehåll begär det, gå åter mot att boet ersätter den andre vad han eller hon har betalat jämte nödvändig eller nyttig kostnad. Första stycket andra meningen gäller inte egendom som anges i 8 kap. 10 § andra stycket. Infriar någon en förpliktelse mot gäldenären efter den tidpunkt som anges i första stycket, ska det tillgodoräknas honom eller henne, om det av omständigheterna framgår att han eller hon var i god tro. En uppsägning eller en annan liknande rättshandling som företas mot eller av gäldenären efter sagda tidpunkt ska gälla, om det av omständigheterna framgår att den andre var i god tro och det är uppenbart oskäligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet. Det finns särskilda bestämmelser om verkan av gäldenärens överlåtelse eller pantsättning av löpande skuldebrev, aktiebrev eller vissa andra jämförbara värde-handlingar. Paragrafen innehåller ett antal undantag från huvudregeln att en rätts-handling som en gäldenär företar i strid med rådighetsförbudet inte kan göras gällande mot ett konkursbo (se 3 kap. 1 §). I paragrafen regleras även ett konkursbos möjlighet att begära att vissa rättshandlingar ska gå åter. Övervägandena finns i avsnitt 11. I andra stycket, som är nytt, införs en begränsning av ett konkursbos möjlighet att begära att en i och för sig giltig överlåtelse av eller annat förfogande över egendom ska gå åter (jfr första stycket andra meningen). Ändringen innebär att ett konkursbo inte kan begära att en överlåtelse av eller annat förfogande över egendom, t.ex. pantsättning, ska gå åter, om det rör sig om egendom som anges i 8 kap. 10 § andra stycket. Den egendom som avses är alltså finansiella instrument, valuta, guld som har ställts som säkerhet till en central motpart och fordringar som upp-kommit på grund av att ett kreditinstitut har beviljat ett penninglån. Hänvisningen till 8 kap. 10 § andra stycket avser bara vilken typ av egendom som undantas från återgångsregeln. Egendomen behöver alltså i övrigt inte uppfylla de krav som föreskrivs i den bestämmelsen (t.ex. att egendomen har ställts som säkerhet). Bedömningen av om återgångsregeln är tillämplig ska göras vid tid-punkten för överlåtelsen av eller förfogandet över egendomen. Om det är fråga om undantagen egendom, t.ex. ett finansiellt instrument, är återgångsregeln inte tillämplig, även om egendomen senare hos motparten har ersatts av annan egendom. Finansiella instrument och valuta undantas generellt från återgångs-regeln (se vidare prop. 1999/2000:18 s. 107 och prop. 2004/05:30 s. 32). Med guld avses sådant guld som uppfyller kraven i Europeiska kommissionens delegerade förordning (EU) nr 153/2013 (se prop. 2013/14:111 s. 101). I fråga om de fordringar som omfattas av bestämmelsen avses med penninglån detsamma som i aktiebolagslagen (2005:551). Se vidare prop. 2010/11:95 s. 49. Övriga ändringar är språkliga. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015. 2. Vid en konkurs som beslutats före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter. Enligt punkten 1 börjar den nya bestämmelsen gälla den 1 mars 2015. Punkten 2 innebär att den nya bestämmelsen som begränsar möjligheten för ett konkursbo att begära att en rättshandling ska återgå inte ska gälla vid en konkurs som beslutats före ikraftträdandet. I sådant fall gäller äldre föreskrifter i fråga om ett konkursbos möjlighet att begära att ett förfogande över egendom ska gå åter. Övervägandena finns i avsnitt 12. Rom I-förordningen Rom II-förordningen Sammanfattning av departementspromemorian Lagvalsregler på obligationsrättens område - Rom I- och Rom II-förordningarna (Ds 2013:21) Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antog den 11 juli 2007 förordningen (EG) nr 864/2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II). Förordningen trädde i kraft den 20 augusti 2007 och tillämpas på skadevållande händelser som inträffat den 11 januari 2009 eller senare. Den 17 juni 2008 antog Europaparlamentet och Europeiska unionens råd förordningen (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I). Förordningen trädde i kraft den 7 juli 2008 och tillämpas på avtal som ingåtts den 17 december 2009 eller senare. Förordningen ersätter konventionen av den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen), vilken införlivats med svensk rätt genom lag (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Förordningarna är till alla delar bindande och direkt tillämpliga i Sverige och övriga medlemsstater i EU med undantag för Danmark. Förordningarna ska alltså inte genomföras genom nationell normgivning. För svenskt vidkommande aktualiserar de dock vissa lagändringar. Romkonventionen har alltså införlivats i svensk rätt genom lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Mot bakgrund av att konventionen nu ersatts av den direkt tillämpliga Rom I-förordningen föreslås i promemorian att den svenska inkorporeringslagen upphävs. En uttrycklig övergångsbestämmelse bör dock tas in som klargör att de äldre bestämmelserna ska äga fortsatt tillämpning i fråga om avtal som har ingåtts före den 17 december 2009. I 8 § trafikskadelagen (1975:1410) finns föreskrifter om rätt till trafikskadeersättning för skadelidande som antingen är svenska medborgare eller har hemvist i Sverige vid trafikolycka utomlands med svenskregistrerat fordon eller fordon tillhörigt svenska staten. Eftersom denna regel inte är en lagvalsregel utan en s.k. avgränsningsregel som anger när trafikskadelagens regler om trafikskadeersättning ska tillämpas föreligger ingen konflikt med Rom II-förordningen. Det strider dock mot förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet i artikel 18 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) att ha en regel som utsträcker en förmån enbart till svenska medborgare utan annan anknytning till Sverige än medborgarskapet. Regeln ändras därför till att omfatta endast personer med hemvist i Sverige. Rom I-förordningen lämnar i artikel 25.1 företräde för internationella konventioner som en eller flera medlemsstater har tillträtt när denna förordning antas och som fastställer lagvalsregler för avtalsförpliktelser. Sverige är part till 1955 års Haagkonvention om tillämplig lag beträffande köp av lösa saker, som införlivats med svensk rätt genom lagen (1964:528) med samma namn (IKL). Det är en komplicerad ordning att ha ett regelverk för fastställande av tillämplig lag vid köp av lösa saker och ett annat för övriga avtalsförpliktelser och Sverige bör därför säga upp konventionen. Till följd av detta kommer också IKL att upphävas. De särskilda lagvals- och avgränsningsregler för avtal om befordran som återfinns i 13 och 14 kap. sjölagen har tidigare varit möjliga att bibehålla till följd av ett särskilt protokoll till Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. När Romkonventionen nu ersatts av Rom I-förordningen finns inte längre något sådant undantag och de särskilda lagvalsreglerna för internordisk sjöfart måste därför upphävas. I samband därmed föreslås även en justering i den internationellt tvingande särreglering för befordran i Norden som återfinns i 15 kap. sjölagen. Romkonventionen var endast i begränsad utsträckning tillämplig på försäkringsavtal. Frågan om tillämplig lag reglerades i stället av ett antal EU-direktiv, vilka i Sverige har genomförts genom lag (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal. Rom I-förordningen innebär dock en heltäckande reglering av frågan om lagval för försäkringsavtal och nu gällande försäkringsdirektiv saknar lagvalsregler. Därigenom har 1993 års lag nästan helt förlorat sin betydelse. I Rom I-förordningen finns dock en möjlighet i artikel 7.4 b för en medlemsstat att fastställa att ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring ska underkastas lagen i den medlemsstat som föreskriver en skyldighet att teckna en sådan försäkring. I promemorian görs bedömningen att denna möjlighet bör utnyttjas och nuvarande regel med den innebörden i 1993 års lag får därför ensam bli kvar. Departementspromemorians lagförslag (Ds 2013:21) 1 Förslag till lag om upphävande av lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande köp av lösa saker Härigenom föreskrivs att lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande köp av lösa saker ska upphöra att gälla. 1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 2. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. 2 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) Härigenom föreskrivs att 8 § trafikskadelagen (1975:1410) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 § För person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik här i landet med motordrivet fordon utgår trafikskadeersättning i fall som anges i denna lag. Trafikskadeersättning utgår i motsvarande fall också för skada som i följd av trafik utomlands med här i landet registrerat eller svenska staten tillhörigt motordrivet fordon tillfogas svensk medborgare eller den som har hemvist i Sverige. För person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik här i landet med motordrivet fordon utgår trafikskadeersättning i fall som anges i denna lag. Trafikskadeersättning utgår i motsvarande fall också för skada som i följd av trafik utomlands med här i landet registrerat eller svenska staten tillhörigt motordrivet fordon tillfogas den som har hemvist i Sverige. Trafikskadeersättning utgår ej för atomskada i fall då rätten att göra ersättningsanspråk gällande mot annan än innehavare av atomanläggning är inskränkt enligt 14 § atomansvarighetslagen (1968:45). 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014. 2. I fråga om skadehändelser som har inträffat före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. 3 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:645) om tillämplig lag på vissa försäkringsavtal Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal dels att 1-11 samt 13 §§ ska upphöra att gälla, dels att nuvarande 12 § ska betecknas 1 §, dels att den nya 1 § ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 12 § 1 § På ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring tillämpas, i stället för vad som annars skulle följa av 6-11 §§, lagen i den EES-stat som har föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring. På ett sådant avtal om obligatorisk skadeförsäkring som avses i artikel 7.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) tillämpas lagen i den EES-stat som har föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014. 2. I fråga om avtal som har ingåtts före den 17 december 2009 gäller äldre bestämmelser. 4 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) Härigenom föreskrivs att 13 kap. 2 § samt 14 kap. 1 och 2 §§ sjölagen (1994:1009) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 13 kap. 2 § Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om sjötransport i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge. Beträffande avtal om sjötransport i inrikes fart i Danmark, Finland och Norge gäller lagen i det land där transporten utförs. Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om sjötransport i inrikes fart i Sverige. I annan fart gäller bestämmelserna på avtal om sjötransport mellan två stater när I annan fart gäller bestämmelserna på avtal om sjötransport mellan två stater när 1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat, 1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat, 2. den avtalade lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge, 2. transportdokumentet har utfärdats i en konventionsstat, eller 3. flera lossningshamnar anges i avtalet och en av dessa är den faktiska lossningshamnen samt denna ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge, 3. i transportdokumentet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen ska gälla. 4. transportdokumentet har utfärdats i en konventionsstat, eller 5. i transportdokumentet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen skall gälla. Om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge får dock avtalas att avtalet om sjötransport skall vara underkastat lagen i en annan bestämd konventionsstat. 14 kap. 1 § Bestämmelserna om befraktning gäller hel- och delbefraktning av fartyg. Bestämmelserna om resebefraktning gäller också konsekutiva resor när annat inte har angetts. I detta kapitel avses med bortfraktare: den som genom avtal för befordran av gods bortfraktar ett fartyg till annan, befraktaren, avlastare: den som avlämnar godset för lastning, resebefraktning: befraktning där frakten skall beräknas för resa, konsekutiva resor: ett visst antal resor som utförs efter varandra enligt ett befraktningsavtal som avser ett bestämt fartyg, tidsbefraktning: befraktning där frakten skall beräknas för tid, delbefraktning: befraktning som gäller mindre än ett helt fartyg eller än en full last när certeparti används. Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om befraktning av fartyg i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge. Vid avtal om befraktning i inrikes fart i Danmark, Finland eller Norge gäller lagen i det land där befordringen utförs. Vid befraktning i fart som inte omfattas av tredje stycket gäller bestämmelserna i detta kapitel när svensk rätt skall tillämpas. 2 § Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte i den mån annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna. Vid resebefraktning i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge får bestämmelserna i 27 § inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, resebefraktare eller mottagare. Detsamma gäller bestämmelserna i 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket. I befraktningsavtalet får dock tas in bestämmelser om gemensamt haveri. Om begränsningar i avtalsfriheten i inrikes fart i Danmark, Finland eller Norge gäller lagen i det land där befordringen utförs. Vid resebefraktning får bestämmelserna i 27 § inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, resebefraktare eller mottagare. Detsamma gäller bestämmelserna i 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket. I befraktningsavtalet får dock tas in bestämmelser om gemensamt haveri. Vid befraktning i fart som avses i 13 kap. 2 § första och andra styckena får bestämmelserna i 18 § om utfärdande av konossement inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastaren. Vid befraktning i fart som avses i 13 kap. 2 § får bestämmelserna i 18 § om utfärdande av konossement inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastaren. Att bestämmelserna i detta kapitel inte heller får åsidosättas genom avtal i vissa andra fall följer av 5 §. 15 kap. 29 § Bestämmelserna i 7 § får inte åsidosättas genom avtal. Avtalsvillkor som inskränker passagerarens rättigheter enligt 10-27 §§, 19 kap. 1 § första stycket 6 och 7 och 21 kap. 4 § första och andra styckena är ogiltiga Avtalsvillkor som inskränker passagerarens rättigheter enligt 10-27 §§, 19 kap. 1 § första stycket 6 och 7 och 21 kap. 4 § första och andra styckena är ogiltiga. 1. vid befordran inom Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller till eller från någon av dessa stater, oavsett vilken lag som i övrigt är tillämplig på befordringen; 2. vid annan befordran om svensk lag är tillämplig på befordringen enligt allmänna svenska lagvalsregler. Övriga bestämmelser i detta kapitel gäller endast om inte något annat är avtalat eller följer av sedvänja. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014. 2. I fråga om avtal som har ingåtts före den 17 december 2009 gäller äldre bestämmelser. 5 Förslag till lag om upphävande av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser Härigenom föreskrivs att lag (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser ska upphöra att gälla. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014. 2. I fråga om avtal som har ingåtts före den 17 december 2009 gäller äldre bestämmelser. 6 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:972) om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (2010:972) om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 § För person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik här i landet med motordrivet fordon utgår trafikskadeersättning i fall som anges i denna lag. Trafikskadeersättning utgår i motsvarande fall också för skada som i följd av trafik utomlands med här i landet registrerat eller svenska staten tillhörigt motordrivet fordon tillfogas svensk medborgare eller den som har hemvist i Sverige. För person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik här i landet med motordrivet fordon utgår trafikskadeersättning i fall som anges i denna lag. Trafikskadeersättning utgår i motsvarande fall också för skada som i följd av trafik utomlands med här i landet registrerat eller svenska staten tillhörigt motordrivet fordon tillfogas den som har hemvist i Sverige. Trafikskadeersättning utgår ej för radiologisk skada i fall då rätten att göra ersättningsanspråk gällande mot annan än innehavare av kärnteknisk anläggning är inskränkt enligt 26 § lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor. Trafikskadeersättning utgår inte för radiologisk skada i fall då rätten att göra ersättningsanspråk gällande mot annan än innehavare av kärnteknisk anläggning är inskränkt enligt 26 § lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor. 1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 2. I fråga om skadehändelser som har inträffat före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. Förteckning över remissinstanserna (Ds 2013:21) Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Kommerskollegium, Finansinspektionen, Kammarkollegiet, Institutet för sjö- och annan transporträtt, Uppsala universitet, Lunds Universitet, Sjöfartsverket, Transportstyrelsen, Konkurrensverket, Konsumentverket, Arbetsdomstolen, Sveriges advokatsamfund, Svensk Försäkring, Trafikförsäkringsföreningen och Svenska sjörättsföreningen. Stockholms Handelskammare, Arbetsgivarverket, Svensk Handel, Svenskt Näringsliv, Företagarna, Tjänstemännens Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Näringslivets Regelnämnd, Sveriges Redareförening, Svenska Bankföreningen, Regelrådet, Sveriges Konsumenter och Trafikskadenämnden har avstått från att yttra sig. Lagförslagen i utkastet till lagrådsremiss 1 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag tillämpas på sådana köp av lösa saker som har internationell karaktär. Från lagens tillämpningsområde undantas 1. köp av registrerade fartyg och luftfartyg, 2. köp av värdepapper, 3. försäljning genom judiciell myndighets åtgärd eller i exekutiv ordning, samt 4. köp som omfattas av konsumentköplagen (1990:932) eller av artikel 5 i konventionen i bilagan till lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. 4. köp som omfattas av konsumentköplagen (1990:932) eller av artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) Med köp likställs avtal om leverans av lösa saker som skall tillverkas, om materialet skall tillhandahållas av den som har åtagit sig leveransen. Med köp likställs avtal om leverans av lösa saker som ska tillverkas, om materialet ska tillhandahållas av den som har åtagit sig leveransen. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015. 2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal dels att 2, 4-11 och 13 §§ ska upphöra att gälla, dels att nuvarande 3 § ska betecknas 2 § och att nuvarande 12 § ska betecknas 3 §, dels att rubrikerna närmast före 1, 5, 6, 12 och 13 §§ ska utgå, dels att 1 § samt de nya 2 och 3 §§ ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag tillämpas på sådana avtal om livförsäkring som har anknytning till två eller flera stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stater), om försäkringstagaren är en fysisk person som har sin vanliga vistelseort i en EES-stat eller om försäkringstagaren är en juridisk person och det driftställe som avtalet gäller för är beläget i en EES-stat. Denna lag innehåller bestämmelser om lagval för vissa försäkringsavtal och gäller utöver Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) Med livförsäkring avses i denna lag sådana försäkringar som anges i 2 kap. 12 § försäkringsrörelselagen (2010:2043). 3 § 2 § Med EES-stat där risken är belägen avses i denna lag a) när försäkringen avser antingen byggnad eller byggnad och dess innehåll, till den del byggnaden och innehållet täcks av samma försäkring, den EES-stat i vilken egendomen är belägen, b) när försäkringen avser registreringspliktigt fordon, den EES-stat där fordonet är registrerat, utom i det fall som avses i c, Vid tillämpning av artikel 7 i förordningen gäller följande i fråga om avtal om trafikförsäkring för ett motordrivet fordon. När ett fordon som är registrerat i en EES-stat köps i syfte att införas och stadigvarande brukas i en annan EES-stat, ska risken under 30 dagar från det att fordonet kommit i köparens besittning anses finnas i den stat till vilken fordonet ska införas. c) när ett fordon som är registrerat i en EES-stat köps i syfte att införas och stadigvarande brukas i en annan EES-stat, under 30 dagar från det att fordonet kommit i köparens besittning, den stat till vilken fordonet skall införas, d) när försäkringen har en giltighetstid av fyra månader eller mindre och oberoende av försäkringsklass täcker rese- eller semesterrisker, den EES-stat där försäkringstagaren har tecknat försäkringen, e) i andra fall än de som uttryckligen omfattas av a-d, om försäkringstagaren är en fysisk person, den EES-stat där han har sin vanliga vistelseort eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, den EES-stat där det driftställe som avtalet gäller för är beläget. 12 § 3 § På ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring tillämpas, i stället för vad som annars skulle följa av 6-11 §§, lagen i den EES-stat som har föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring. På ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring som avses i artikel 7.4 i förordningen tillämpas lagen i den EES-stat som har föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015. 3 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) Härigenom föreskrivs i fråga om sjölagen (1994:1009) dels att 13 kap. 1, 2, 4 och 61 §§ samt 14 kap. 1 och 2 §§ ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 13 kap. 4 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 13 kap. 1 § I detta kapitel avses med transportör: den som ingår avtal med en avsändare om transport av styckegods till sjöss, undertransportör: den som till följd av ett uppdrag av transportören utför transporten eller en del av den, avsändare: den som ingår avtal med en transportör om transport av styckegods till sjöss, avlastare: den som avlämnar godset för transport, transportdokument: ett konossement eller ett annat dokument som utfärdas till bevis om transportavtalet, konventionen: 1924 års internationella konvention rörande konossement med de ändringar som skett genom 1968 och 1979 års tilläggsprotokoll (Haag-Visbyreglerna), och konventionen: 1924 års internationella konvention rörande konossement med de ändringar som skett genom 1968 och 1979 års tilläggsprotokoll (Haag-Visbyreglerna), konventionsstat: en stat som är bunden av konventionen. konventionsstat: en stat som är bunden av konventionen, konventionsfart: sjötransport av styckegods mellan två stater när ett konossement har utfärdats och 1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat, 2. konossementet har utfärdats i en konventionsstat, eller 3. det i konossementet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen ska gälla. 2 § Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om sjötransport i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge. Beträffande avtal om sjötransport i inrikes fart i Danmark, Finland och Norge gäller lagen i det land där transporten utförs. Detta kapitel är tillämpligt på avtal om sjötransport av styckegods. I annan fart gäller bestämmelserna på avtal om sjötransport mellan två stater när 1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat, 2. den avtalade lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge, 3. flera lossningshamnar anges i avtalet och en av dessa är den faktiska lossningshamnen samt denna ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge, 4. transportdokumentet har utfärdats i en konventionsstat, eller 5. i transportdokumentet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen skall gälla. Om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge får dock avtalas att avtalet om sjötransport skall vara underkastat lagen i en annan bestämd konventionsstat. 4 § En bestämmelse i ett transportavtal eller ett transportdokument är ogiltig i den mån den avviker från bestämmelserna i detta kapitel eller från bestämmelserna i 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket. Ogiltigheten påverkar inte giltigheten av avtalet eller dokumentet i övrigt. En bestämmelse som ger transportören rätt till försäkringsersättning för godset eller annan liknande bestämmelse är ogiltig. I inrikes fart i Sverige och i konventionsfart är en bestämmelse i ett transportavtal eller ett transportdokument ogiltig i den utsträckning den 1. avviker från detta kapitel, 2. avviker från 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket, eller 3. ger transportören rätt till försäkringsersättning för godset eller en annan liknande rätt. Ogiltigheten påverkar inte giltigheten av avtalet eller dokumentet i övrigt. Första stycket gäller oavsett vilket lands lag som i övrigt är tillämplig på avtalet, dock inte i konventionsfart om parterna har avtalat att avtalet ska vara underkastat lagen i en annan bestämd konventionsstat. Första stycket gäller dock inte 5, 8-11 §§ och 14-23 §§ och utgör inte heller hinder mot att det tas in bestämmelser i transportavtalet om gemensamt haveri. Transportören får även utöka sitt ansvar och sina förpliktelser enligt detta kapitel. Om transportavtalet är underkastat konventionen eller på denna grundad lag i en konventionsstat, skall transportdokumentet innehålla uppgift om detta samt om att villkor som avviker från konventionens eller lagens bestämmelser till avsändarens, avlastarens eller mottagarens nackdel är ogiltiga. Om ett konossement är underkastat konventionen eller på denna grundad lag i en konventionsstat, ska det innehålla uppgift om detta samt om att villkor som avviker från konventionens eller lagens bestämmelser till avsändarens, avlastarens eller mottagarens nackdel är ogiltiga. Är det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka transporten skall utföras, skäligt att genom avtal inskränka transportörens ansvarighet eller utvidga hans rättigheter enligt detta kapitel, skall ett sådant avtal gälla. 4 a § Bestämmelserna i 4 § gäller inte 5, 8-11 och 14-23 §§ och utgör inte heller hinder mot att det tas in bestämmelser i transportavtalet om gemensamt haveri. Transportören får även utöka sitt ansvar och sina förpliktelser enligt detta kapitel. Om det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka transporten ska utföras, är skäligt att genom avtal inskränka transportörens ansvarighet eller utvidga transportörens rättigheter enligt detta kapitel, ska ett sådant avtal gälla. 61 § Oavsett vad som föreskrivs i 60 § första stycket får parterna genom skriftligt avtal överenskomma att tvister skall hänskjutas till avgörande genom skiljedom. Som en del av skiljeavtalet gäller alltid att skiljeförfarandet efter kärandens val skall äga rum i en av de stater, där ort som anges i 60 § första stycket är belägen samt att skiljenämnden skall tillämpa bestämmelserna i detta kapitel. Trots 60 § första stycket får parterna genom skriftligt avtal komma överens om att tvister ska hänskjutas till avgörande genom skiljedom. Som en del av skiljeavtalet gäller alltid att skiljeförfarandet efter kärandens val ska äga rum i en av de stater där en ort som anges i 60 § första stycket är belägen. Bestämmelserna i 60 § andra och tredje styckena har motsvarande tillämpning. Första stycket gäller inte om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge. 14 kap. 1 § Bestämmelserna om befraktning gäller hel- och delbefraktning av fartyg. Bestämmelserna om resebefraktning gäller också konsekutiva resor när annat inte har angetts. Detta kapitel är tillämpligt på avtal om hel- och delbefraktning av fartyg. Bestämmelserna om resebefraktning gäller också konsekutiva resor när annat inte har angetts. I detta kapitel avses med bortfraktare: den som genom avtal för befordran av gods bortfraktar ett fartyg till annan, befraktaren, avlastare: den som avlämnar godset för lastning, resebefraktning: befraktning där frakten skall beräknas för resa, resebefraktning: befraktning där frakten ska beräknas för resa, konsekutiva resor: ett visst antal resor som utförs efter varandra enligt ett befraktningsavtal som avser ett bestämt fartyg, tidsbefraktning: befraktning där frakten skall beräknas för tid, tidsbefraktning: befraktning där frakten ska beräknas för tid, delbefraktning: befraktning som gäller mindre än ett helt fartyg eller än en full last när certeparti används. Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om befraktning av fartyg i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge. Vid avtal om befraktning i inrikes fart i Danmark, Finland eller Norge gäller lagen i det land där befordringen utförs. Vid befraktning i fart som inte omfattas av tredje stycket gäller bestämmelserna i detta kapitel när svensk rätt skall tillämpas. 2 § Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte i den mån annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna. Detta kapitel tillämpas inte i den utsträckning annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna. Vid resebefraktning i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge får bestämmelserna i 27 § inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, resebefraktare eller mottagare. Detsamma gäller bestämmelserna i 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket. I befraktningsavtalet får dock tas in bestämmelser om gemensamt haveri. Om begränsningar i avtalsfriheten i inrikes fart i Danmark, Finland eller Norge gäller lagen i det land där befordringen utförs. Vid resebefraktning i inrikes fart i Sverige får 27 § inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, resebefraktare eller mottagare. Detsamma gäller 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket. I befraktningsavtalet får dock tas in bestämmelser om gemensamt haveri. Vid befraktning i fart som avses i 13 kap. 2 § första och andra styckena får bestämmelserna i 18 § om utfärdande av konossement inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastaren. Vid befraktning i inrikes fart i Sverige får 18 § om utfärdande av konossement inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastaren, oavsett vilket lands lag som i övrigt ska tillämpas på avtalet. Detsamma gäller i annan fart som avses i 13 kap. 4 § första stycket, dock inte om parterna har avtalat att avtalet ska vara underkastat lagen i en annan bestämd stat som är bunden av den konvention som anges i 13 kap. 1 §. Att bestämmelserna i detta kapitel inte heller får åsidosättas genom avtal i vissa andra fall följer av 5 §. Att detta kapitel inte heller får åsidosättas genom avtal i vissa andra fall följer av 5 §. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015. 4 Förslag till lag om upphävande av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser Härigenom föreskrivs att lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser ska upphöra att gälla vid utgången av februari 2015. Den upphävda lagen gäller fortfarande för avtal som har ingåtts under tiden den 30 juni 1998 till och med den 16 december 2009, men inte för avtal som har ingåtts därefter. 5 Förslag till lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 § Bestämmelserna i 3-5 §§ påverkar inte parters frihet att välja tillämplig lag för sitt avtal eller frågor om tillämplig lag för försäkringsavtal av de slag som avses i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal. Bestämmelserna i 3-5 §§ påverkar inte parters frihet att välja tillämplig lag för sitt avtal eller frågor om tillämplig lag för försäkringsavtal av de slag som avses i artikel 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I). Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015. 6 Förslag till lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (2011:666) Härigenom föreskrivs att 3 § fastighetsmäklarlagen (2011:666) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Lagen tillämpas oavsett var fastigheten är belägen, om en väsentlig del av fastighetsmäklarens uppdrag utförs i Sverige. Detta gäller inte i den utsträckning något annat följer av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser eller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I). Lagen tillämpas oavsett var fastigheten är belägen, om en väsentlig del av fastighetsmäklarens uppdrag utförs i Sverige. Detta gäller inte i den utsträckning något annat följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015. Förteckning över remissinstanserna (utkastet till lagrådsremiss) Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Konsumentverket, Kommerskollegium, Finansinspektionen, Arbetsgivarverket, Kammarkollegiet, Uppsala universitet, Lunds Universitet, Institutet för sjö- och annan transporträtt, Sjöfartsverket, Transportstyrelsen, Konkurrensverket, Arbetsdomstolen, Svenska Bankföreningen, Småföretagarnas Riksförbund, Svenska sjörättsföreningen, Svensk Försäkring, Sveriges advokatsamfund, Sveriges dispaschör och Trafikförsäkringsföreningen. Malmö tingsrätt, Regelrådet, Företagarna, Fria Företagare, Landsorganisationen i Sverige, Näringslivets Regelnämnd, Sveriges Redareförening, Stockholms Handelskammares skiljedomsinstitut, Svensk Handel, Svenskt Näringsliv, Sveriges Konsumenter, Tjänstemännens Centralorganisation, Trafikskadenämnden och Västsvenska handelskammarens förtroenderåd har avstått från att yttra sig. Sammanfattning av departementspromemorian Säkerheter och avräkningar - ett alternativt genomförande av två direktiv (Ds 2013:71) I promemorian föreslås att den s.k. återgångsregeln i 3 kap. 2 § första stycket andra meningen konkurslagen (1987:672), som gör det möjligt för ett konkursbo att kräva återgång av en bindande rättshandling som företagits efter att ett beslut om konkurs har fattats och senast dagen efter konkursbeslutet kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar, upphävs. I och med det åstadkoms ett tydligt och effektivt införlivande av Europaparlamentets och rådets direktiv 1998/26/EG (finalitydirektivet), 2002/47/EG (säkerhetsdirektivet) och 2009/44/EG (ändringsdirektivet) såvitt gäller direktivbestämmelserna rörande slutgiltig bundenhet för vissa överföringsuppdrag. Förslaget bedöms inte medföra några oönskade bieffekter. Bedömningen i denna promemoria är att tidigare svenska införlivandeåtgärder och bedömningar innebär att svensk rätt till fullo uppfyller de krav de aktuella direktiven ställer. Genom förslaget undanröjs emellertid den tveksamhet som kan ha funnits om huruvida den svenska regleringen effektivt säkerställer att ifrågavarande transaktioner på de finansiella marknaderna har rättslig verkan och är definitivt bindande för tredje man. Departementspromemorians lagförslag (Ds 2013:71) Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 2 § En rättshandling mellan gäldenären och någon annan som före-tas senast dagen efter den då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar skall utan hinder av vad som sägs i 1 § gälla, om det inte visas att den andre kände till beslutet eller att det förekom om-ständigheter som gav honom skälig anledning att anta att gäldenären var försatt i konkurs. Överlåtelse av eller annat förfogande över egendom som på grund av detta skall gälla, skall likväl, om konkursboet utan oskäligt uppehåll yrkar det, gå åter mot att boet ersätter den andre vad han har utgett jämte nödvändig eller nyttig kostnad. En rättshandling mellan gäldenären och någon annan som före-tas senast dagen efter den då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar ska utan hinder av vad som sägs i 1 § gälla, om det inte visas att den andre kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav honom skälig anledning att anta att gäldenären var försatt i konkurs. Infriar någon en förpliktelse mot gäldenären efter den tidpunkt som anges i första stycket, skall det tillgodoräknas honom, om det av omständigheterna framgår att han var i god tro. En uppsägning eller annan liknande rättshandling som företas mot eller av gäldenären efter sagda tidpunkt skall gälla, om det av omständigheterna framgår att den andre var i god tro och det är uppenbart oskäligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkurs-boet. Infriar någon en förpliktelse mot gäldenären efter den tidpunkt som anges i första stycket, ska det tillgodoräknas honom, om det av omständigheterna framgår att han var i god tro. En uppsägning eller annan liknande rättshandling som företas mot eller av gäldenären efter sagda tidpunkt ska gälla, om det av omständigheterna framgår att den andre var i god tro och det är uppenbart oskäligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet. Det finns särskilda bestämmelser om verkan av gäldenärens överlåtelse eller pantsättning av löpande skuldebrev, aktiebrev eller vissa andra jämförbara värdehandlingar. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. 2. Vid konkurs som beslutats före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. Förteckning över remissinstanserna (Ds 2013:71) Efter remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av Sveriges riksbank, Göta hovrätt, Malmö tingsrätt, Domstolsverket, Konsumentverket, Riksgäldskontoret, Finansinspektionen, Kronofogdemyndigheten, Konkurrensverket, Skatteverket, Tillväxtverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Finansbolagens Förening, Fondbolagens förening, Nordic Growth Market NGM AB (NGM), Svensk Försäkring, Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen och Sveriges advokatsamfund. Bolagsverket, Regelrådet, Aktietorget AB, Bankgirocentralen BGC AB, Euroclear Sweden AB, FAR, Finansförbundet, Föreningen för god sed på värdepappersmarknaden, Företagarna, Institutet för Företags-rekonstruktion, Konsumenternas Bank- och finansbyrå, Konsumenternas Försäkringsbyrå, Kommuninvest i Sverige AB, Landsorganisationen i Sverige, Nasdaq OMX Stockholm AB, Näringslivets Regelnämnd, Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet (REKON) i Sverige, Stiftelsen Ackordscentralen, Stockholms Handelskammare, Svenskt Näringsliv, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Sveriges Kommuner och Landsting, Swedish Pension Fund Association (SPFA), Tjänstemännens Centralorganisation och TriOptima AB har avstått från att yttra sig. Förteckning över remissinstanserna (promemorian Begränsning av möjligheten för ett konkursbo att begära återgång av vissa rättshandlingar) Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Sveriges riks-bank, Göta hovrätt, Malmö tingsrätt, Domstolsverket, Riksgäldskontoret, Finansinspektionen, Skatteverket, Kronofogdemyndigheten, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Konkurrensverket, Tillväxtverket, Finansbolagens Förening, Finansförbundet, Fondbolagens förening, Nasdaq OMX Stockholm AB, Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet (REKON) i Sverige, Svensk Försäkring, Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen och Sveriges advokatsamfund. Stockholms handelskammare, Bolagsverket, Aktietorget AB, Bankgirocentralen BGC AB, Euroclear Sweden AB, FAR, Föreningen för god sed på värdepappersmarknaden, Företagarna, Institutet för Företagsrekonstruktion, Kommuninvest i Sverige AB, Nordic Growth Market NGM AB (NGM), Näringslivets Regelnämnd, Regelrådet, Stiftelsen Ackordscentralen, Svenskt Näringsliv, Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Swedish Pension Fund Association (SPFA) och TriOptima AB har avstått från att yttra sig. Lagrådsremissens lagförslag 1 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag tillämpas på sådana köp av lösa saker som har internationell karaktär. Från lagens tillämpningsområde undantas 1. köp av registrerade fartyg och luftfartyg, 2. köp av värdepapper, 3. försäljning genom judiciell myndighets åtgärd eller i exekutiv ordning, samt 4. köp som omfattas av konsumentköplagen (1990:932) eller av artikel 5 i konventionen i bilagan till lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. 4. köp som omfattas av konsumentköplagen (1990:932) eller av artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I). Med köp likställs avtal om leverans av lösa saker som skall tillverkas, om materialet skall tillhandahållas av den som har åtagit sig leveransen. Med köp likställs avtal om leverans av lösa saker som ska tillverkas, om materialet ska tillhandahållas av den som har åtagit sig leveransen. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015. 2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal dels att 2, 4-11 och 13 §§ ska upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 1, 5, 6, 12 och 13 §§ ska utgå, dels att nuvarande 3 § ska betecknas 2 § och att nuvarande 12 § ska betecknas 3 §, dels att 1 § samt de nya 2 och 3 §§ ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag tillämpas på sådana avtal om livförsäkring som har anknytning till två eller flera stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stater), om försäkringstagaren är en fysisk person som har sin vanliga vistelseort i en EES-stat eller om försäkringstagaren är en juridisk person och det driftställe som avtalet gäller för är beläget i en EES-stat. Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) när det gäller vissa försäkringsavtal. Med livförsäkring avses i denna lag sådana försäkringar som anges i 2 kap. 12 § försäkringsrörelselagen (2010:2043). 3 § 2 § Med EES-stat där risken är belägen avses i denna lag a) när försäkringen avser antingen byggnad eller byggnad och dess innehåll, till den del byggnaden och innehållet täcks av samma försäkring, den EES-stat i vilken egendomen är belägen, b) när försäkringen avser registreringspliktigt fordon, den EES-stat där fordonet är registrerat, utom i det fall som avses i c, Vid tillämpning av artikel 7 i förordningen gäller följande i fråga om avtal om försäkring för ett registreringspliktigt fordon. När ett fordon som är registrerat i en EES-stat köps i syfte att införas och stadigvarande brukas i en annan EES-stat, ska risken under 30 dagar från det att fordonet kommit i köparens besittning anses finnas i den stat till vilken fordonet ska införas. c) när ett fordon som är registrerat i en EES-stat köps i syfte att införas och stadigvarande brukas i en annan EES-stat, under 30 dagar från det att fordonet kommit i köparens besittning, den stat till vilken fordonet skall införas, d) när försäkringen har en giltighetstid av fyra månader eller mindre och oberoende av försäkringsklass täcker rese- eller semesterrisker, den EES-stat där försäkringstagaren har tecknat försäkringen, e) i andra fall än de som uttryckligen omfattas av a-d, om försäkringstagaren är en fysisk person, den EES-stat där han har sin vanliga vistelseort eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, den EES-stat där det driftställe som avtalet gäller för är beläget. 12 § 3 § På ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring tillämpas, i stället för vad som annars skulle följa av 6-11 §§, lagen i den EES-stat som har föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring. På ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring som avses i artikel 7.4 i förordningen tillämpas lagen i den EES-stat som har föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015. 3 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) Härigenom föreskrivs i fråga om sjölagen (1994:1009) dels att 13 kap. 1, 2, 4 och 61 §§ samt 14 kap. 1 och 2 §§ ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 13 kap. 4 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 13 kap. 1 § I detta kapitel avses med transportör: den som ingår avtal med en avsändare om transport av styckegods till sjöss, undertransportör: den som till följd av ett uppdrag av transportören utför transporten eller en del av den, avsändare: den som ingår avtal med en transportör om transport av styckegods till sjöss, avlastare: den som avlämnar godset för transport, transportdokument: ett konossement eller ett annat dokument som utfärdas till bevis om transportavtalet, konventionen: 1924 års internationella konvention rörande konossement med de ändringar som skett genom 1968 och 1979 års tilläggsprotokoll (Haag-Visbyreglerna), och konventionen: 1924 års internationella konvention rörande konossement med de ändringar som skett genom 1968 och 1979 års tilläggsprotokoll (Haag-Visbyreglerna), konventionsstat: en stat som är bunden av konventionen. konventionsstat: en stat som är bunden av konventionen, konventionsfart: sjötransport av gods mellan två stater, när ett konossement ska utfärdas och 1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat, 2. konossementet har utfärdats i en konventionsstat, eller 3. det i transportavtalet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen ska gälla. 2 § Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om sjötransport i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge. Beträffande avtal om sjötransport i inrikes fart i Danmark, Finland och Norge gäller lagen i det land där transporten utförs. Detta kapitel är tillämpligt på avtal om sjötransport av styckegods. I annan fart gäller bestämmelserna på avtal om sjötransport mellan två stater när 1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat, 2. den avtalade lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge, 3. flera lossningshamnar anges i avtalet och en av dessa är den faktiska lossningshamnen samt denna ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge, 4. transportdokumentet har utfärdats i en konventionsstat, eller 5. i transportdokumentet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen skall gälla. Om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge får dock avtalas att avtalet om sjötransport skall vara underkastat lagen i en annan bestämd konventionsstat. 4 § En bestämmelse i ett transportavtal eller ett transportdokument är ogiltig i den mån den avviker från bestämmelserna i detta kapitel eller från bestämmelserna i 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket. Ogiltigheten påverkar inte giltigheten av avtalet eller dokumentet i övrigt. En bestämmelse som ger transportören rätt till försäkringsersättning för godset eller annan liknande bestämmelse är ogiltig. En bestämmelse i ett transportavtal eller ett transportdokument är ogiltig i den utsträckning den avviker från detta kapitel eller från 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket eller ger transportören rätt till försäkringsersättning för godset eller annan liknande rätt, när det är fråga om inrikes fart i Sverige eller fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge. Detsamma gäller i annan fart mellan två stater om 1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat, 2. den avtalade lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge, 3. flera lossningshamnar anges i avtalet och en av dessa är den faktiska lossningshamnen och denna ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge, 4. transportdokumentet har utfärdats i en konventionsstat, eller 5. det i transportavtalet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen ska gälla. Ogiltigheten påverkar inte giltigheten av avtalet eller dokumentet i övrigt. I inrikes fart i Sverige gäller det som följer av första stycket oavsett vilket lands lag som i övrigt är tillämplig på avtalet. Detsamma gäller i konventionsfart, dock inte om parterna har avtalat att avtalet ska vara underkastat lagen i en annan bestämd konventionsstat. Första stycket gäller dock inte 5, 8-11 §§ och 14-23 §§ och utgör inte heller hinder mot att det tas in bestämmelser i transportavtalet om gemensamt haveri. Transportören får även utöka sitt ansvar och sina förpliktelser enligt detta kapitel. Om transportavtalet är underkastat konventionen eller på denna grundad lag i en konventionsstat, skall transportdokumentet innehålla uppgift om detta samt om att villkor som avviker från konventionens eller lagens bestämmelser till avsändarens, avlastarens eller mottagarens nackdel är ogiltiga. Om transportavtalet är underkastat konventionen eller på denna grundad lag i en konventionsstat, ska transportdokumentet innehålla uppgift om detta samt om att villkor som avviker från konventionens eller lagens bestämmelser till avsändarens, avlastarens eller mottagarens nackdel är ogiltiga. Är det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka transporten skall utföras, skäligt att genom avtal inskränka transportörens ansvarighet eller utvidga hans rättigheter enligt detta kapitel, skall ett sådant avtal gälla. 4 a § Vad som sägs i 4 § gäller inte 5, 8-11 och 14-23 §§ och utgör inte heller hinder mot att det tas in bestämmelser i transportavtalet om gemensamt haveri. Transportören får även utöka sitt ansvar och sina förpliktelser enligt detta kapitel. Om det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka transporten ska utföras, är skäligt att genom avtal inskränka transportörens ansvarighet eller utvidga transportörens rättigheter enligt detta kapitel, ska ett sådant avtal gälla. 61 § Oavsett vad som föreskrivs i 60 § första stycket får parterna genom skriftligt avtal överenskomma att tvister skall hänskjutas till avgörande genom skiljedom. Som en del av skiljeavtalet gäller alltid att skiljeförfarandet efter kärandens val skall äga rum i en av de stater, där ort som anges i 60 § första stycket är belägen samt att skiljenämnden skall tillämpa bestämmelserna i detta kapitel. Trots 60 § första stycket får parterna genom skriftligt avtal komma överens om att tvister ska hänskjutas till avgörande genom skiljedom. Som en del av skiljeavtalet gäller alltid att skiljeförfarandet efter kärandens val ska äga rum i en av de stater där en ort som anges i 60 § första stycket är belägen. Bestämmelserna i 60 § andra och tredje styckena har motsvarande tillämpning. Första stycket gäller inte om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge. Första stycket gäller inte om vare sig den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge. 14 kap. 1 § Bestämmelserna om befraktning gäller hel- och delbefraktning av fartyg. Bestämmelserna om resebefraktning gäller också konsekutiva resor när annat inte har angetts. Detta kapitel är tillämpligt på avtal om hel- och delbefraktning av fartyg. Bestämmelserna om resebefraktning gäller också konsekutiva resor när annat inte har angetts. I detta kapitel avses med bortfraktare: den som genom avtal för befordran av gods bortfraktar ett fartyg till annan, befraktaren, avlastare: den som avlämnar godset för lastning, resebefraktning: befraktning där frakten skall beräknas för resa, resebefraktning: befraktning där frakten ska beräknas för resa, konsekutiva resor: ett visst antal resor som utförs efter varandra enligt ett befraktningsavtal som avser ett bestämt fartyg, tidsbefraktning: befraktning där frakten skall beräknas för tid, tidsbefraktning: befraktning där frakten ska beräknas för tid, delbefraktning: befraktning som gäller mindre än ett helt fartyg eller än en full last när certeparti används. Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om befraktning av fartyg i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge. Vid avtal om befraktning i inrikes fart i Danmark, Finland eller Norge gäller lagen i det land där befordringen utförs. Vid befraktning i fart som inte omfattas av tredje stycket gäller bestämmelserna i detta kapitel när svensk rätt skall tillämpas. 2 § Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte i den mån annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna. Detta kapitel tillämpas inte i den utsträckning något annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna. Vid resebefraktning i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge får bestämmelserna i 27 § inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, resebefraktare eller mottagare. Detsamma gäller bestämmelserna i 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket. I befraktningsavtalet får dock tas in bestämmelser om gemensamt haveri. Om begränsningar i avtalsfriheten i inrikes fart i Danmark, Finland eller Norge gäller lagen i det land där befordringen utförs. Vid resebefraktning i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge får 27 § inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, resebefraktare eller mottagare. Detsamma gäller 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket. I befraktningsavtalet får dock tas in bestämmelser om gemensamt haveri. Vid befraktning i fart som avses i 13 kap. 2 § första och andra styckena får bestämmelserna i 18 § om utfärdande av konossement inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastaren. Vid befraktning i fart som avses i 13 kap. 4 § första stycket får 18 § om utfärdande av konossement inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastaren. I inrikes fart i Sverige gäller det som följer av tredje stycket oavsett vilket lands lag som i övrigt ska tillämpas på avtalet. Detsamma gäller i sådan konventionsfart som avses i 13 kap. 1 §, dock inte om parterna har avtalat att avtalet ska vara underkastat lagen i en annan bestämd stat som är bunden av den konvention som anges i 13 kap. 1 §. Att bestämmelserna i detta kapitel inte heller får åsidosättas genom avtal i vissa andra fall följer av 5 §. Att detta kapitel inte heller får åsidosättas genom avtal i vissa andra fall följer av 5 §. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015. 4 Förslag till lag om upphävande av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser Härigenom föreskrivs att lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser ska upphöra att gälla vid utgången av februari 2015. Den upphävda lagen gäller fortfarande för avtal som har ingåtts från och med den 1 juli 1998 till och med den 16 december 2009, men inte för avtal som har ingåtts därefter. 5 Förslag till lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 § Bestämmelserna i 3-5 §§ påverkar inte parters frihet att välja tillämplig lag för sitt avtal eller frågor om tillämplig lag för försäkringsavtal av de slag som avses i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal. Bestämmelserna i 3-5 §§ påverkar inte parters frihet att välja tillämplig lag för sitt avtal eller frågor om tillämplig lag för försäkringsavtal av de slag som avses i artikel 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I). Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015. 6 Förslag till lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (2011:666) Härigenom föreskrivs att 3 § fastighetsmäklarlagen (2011:666) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Lagen tillämpas oavsett var fastigheten är belägen, om en väsentlig del av fastighetsmäklarens uppdrag utförs i Sverige. Detta gäller inte i den utsträckning något annat följer av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser eller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I). Lagen tillämpas oavsett var fastigheten är belägen, om en väsentlig del av fastighetsmäklarens uppdrag utförs i Sverige. Detta gäller inte i den utsträckning något annat följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I). Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015. 7 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 2 § En rättshandling mellan gäldenären och någon annan som före-tas senast dagen efter den då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar skall utan hinder av vad som sägs i 1 § gälla, om det inte visas att den andre kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav honom skälig anledning att anta att gäldenären var försatt i konkurs. Överlåtelse av eller annat förfogande över egendom som på grund av detta skall gälla, skall likväl, om konkursboet utan oskäligt uppehåll yrkar det, gå åter mot att boet ersätter den andre vad han har utgett jämte nödvändig eller nyttig kostnad. En rättshandling mellan gäldenären och någon annan som före-tas senast dagen efter den då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar ska trots 1 § gälla, om det inte visas att den andre kände till beslutet eller att det fanns omständigheter som gav honom eller henne skälig anledning att anta att gäldenären var försatt i konkurs. En överlåtelse av eller ett annat förfogande över egendom som på grund av detta ska gälla, ska dock, om konkursboet utan oskäligt uppehåll begär det, gå åter mot att boet ersätter den andre vad han eller hon har betalat jämte nödvändig eller nyttig kostnad. Första stycket andra meningen gäller inte egendom som anges i 8 kap. 10 § andra stycket. Infriar någon en förpliktelse mot gäldenären efter den tidpunkt som anges i första stycket, skall det tillgodoräknas honom, om det av omständigheterna framgår att han var i god tro. En uppsägning eller annan liknande rättshandling som företas mot eller av gäldenären efter sagda tidpunkt skall gälla, om det av omständigheterna framgår att den andre var i god tro och det är uppenbart oskäligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet. Infriar någon en förpliktelse mot gäldenären efter den tidpunkt som anges i första stycket, ska det till-godoräknas honom eller henne, om det av omständigheterna framgår att han eller hon var i god tro. En uppsägning eller en annan liknande rättshandling som företas mot eller av gäldenären efter sagda tidpunkt ska gälla, om det av omständigheterna framgår att den andre var i god tro och det är uppenbart oskäligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet. Det finns särskilda bestämmelser om verkan av gäldenärens överlåtelse eller pantsättning av löpande skuldebrev, aktiebrev eller vissa andra jämförbara värdehandlingar. 1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015. 2. Vid en konkurs som beslutats före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2014-06-17 Närvarande: F.d. justitierådet Leif Thorsson samt justitieråden Gudmund Toijer och Olle Stenman. Lagvalsregler på civilrättens område - Rom I- och Rom II-förordningarna Enligt en lagrådsremiss den 5 juni 2014 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker, 2. lag om ändring i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal, 3. lag om ändring i sjölagen (1994:1009), 4. lag om upphävande av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, 5. lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, 6. lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (2011:666), 7. lag om ändring i konkurslagen (1987:672). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Linnéa Brossner (förslag 1-6) och kanslirådet Danijela Pavic (förslag 7). Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 juni 2014 Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Bildt, Hägglund, Ohlsson, Norman, Attefall, Engström, Kristersson, Elmsäter-Svärd, Ek, Lööf, Arnholm, Svantesson Föredragande: statsrådet Svantesson Regeringen beslutar proposition 2013/14:243 Lagvalsregler på civilrättens område - Rom I- och Rom II-förordningarna Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker 32008R0593 Lag om ändring i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal 32008R0593 Lag om ändring i sjölagen (1994:1009) 32008R0593 Lag om upphävande av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser 32008R0593 Lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster 32008R0593 Lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (2011:666) 32008R0593 Prop. 2013/14:243 Prop. 2013/14:243 2 123 1 Prop. 2013/14:243 Bilaga 1 Prop. 2013/14:243 Bilaga 1 Prop. 2013/14:243 Bilaga 2 Prop. 2013/14:243 Bilaga 2 Prop. 2013/14:243 Bilaga 3 Prop. 2013/14:243 Bilaga 3 Prop. 2013/14:243 Bilaga 4 Prop. 2013/14:243 Bilaga 4 Prop. 2013/14:243 Bilaga 5 Prop. 2013/14:243 Bilaga 5 Prop. 2013/14:243 Bilaga 6 Prop. 2013/14:243 Bilaga 6 Prop. 2013/14:243 Bilaga 6 Prop. 2013/14:243 Bilaga 7 Prop. 2013/14:243 Bilaga 7 Prop. 2013/14:243 Bilaga 8 Prop. 2013/14:243 Bilaga 8 Prop. 2013/14:243 Bilaga 9 Prop. 2013/14:243 Bilaga 9 Prop. 2013/14:243 Bilaga 10 Prop. 2013/14:243 Bilaga 10 Prop. 2013/14:243 Bilaga 11 Prop. 2013/14:243 Bilaga 11 Prop. 2013/14:243 Bilaga 12 Prop. 2013/14:243 Bilaga 12 Prop. 2013/14:243 Bilaga 13 Prop. 2013/14:243 Bilaga 13 Prop. 2013/14:243 Prop. 2013/14:243 126 125 1 Prop. 2013/14:243