Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2015/16:13 Stärkta rättigheter för kollektivtrafikresenärer Prop. 2015/16:13 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 24 september 2015 Stefan Löfven Morgan Johansson (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll En väl fungerande kollektivtrafik behövs för att klara både arbetspendling och resor på fritiden och för att minska transportsektorns klimatpåverkan. Regeringens målsättning är att kraftigt öka andelen kollektivtrafikresenärer. För att nå den målsättningen behöver kollektivtrafikens attraktionskraft stärkas. Regeringen föreslår därför en lag om resenärers rättigheter i den lokala och regionala kollektivtrafiken, som 1 ger resenärerna rätt till reseinformation, bl.a. om de trafiktjänster som en transportör erbjuder och om störningar i trafiken, 2 innehåller bestämmelser om resenärers rätt till ersättning vid förseningar som är längre än 20 minuter, 3 ger en resenär som har köpt en biljett som gäller för en viss tidsperiod rätten att få pengarna tillbaka, om transportörens trafikutbud ändras efter köpet och ändringen är av väsentlig betydelse för resenären. Den föreslagna lagen omfattar i huvudsak resor med tåg, spårväg, tunnelbana och buss. Bestämmelserna ska gälla lika oavsett vilket av trafikslagen som används. En transportör ska inte kunna använda resevillkor som är till nackdel för resenärerna i jämförelse med lagen. Genom förslagen stärks resenärernas rättigheter i förhållande till de allmänna resevillkor som transportörerna tillämpar och till den lagstiftning om rätt till reseinformation som hittills har gällt. Den nya lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter och övriga lagändringar föreslås träda i kraft den 1 april 2016. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag om kollektivtrafikresenärers rättigheter 5 2.2 Förslag till lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192) 9 2.3 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486) 11 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar 13 3 Ärendet och dess beredning 14 4 En ny lag om kollektivtrafikresenärers rättigheter 16 4.1 Kollektivtrafikresenärernas rättigheter stärks genom en ny lag 16 4.2 Lagens tillämpningsområde i förhållande till EU-regler 21 4.3 Reseinformation 29 4.4 Ersättning vid förseningar 38 4.5 Reklamation 49 4.6 Rätt att frånträda avtal om köp av periodbiljett vid ändrat trafikutbud 52 4.7 Preskription 53 5 Ytterligare frågor om EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar 55 5.1 Passagerarförordningarna bör tillämpas utan ytterligare undantag 55 5.2 Klagomål vid transporter enligt passagerarförordningarna 57 6 Ikraftträdande 58 7 Ekonomiska och andra konsekvenser 58 8 Författningskommentar 67 8.1 Förslaget till lag om kollektivtrafikresenärers rättigheter 67 8.2 Förslaget till lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192) 94 8.3 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486) 95 8.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar 96 Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Lag om resenärers rättigheter i lokal och regional kollektivtrafik (SOU 2009:81) 97 Bilaga 2 Betänkandets lagförslag (SOU 2009:81) 101 Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser (SOU 2009:81) 113 Bilaga 4 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen) 114 Bilaga 5 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (fartygspassagerarförordningen) 142 Bilaga 6 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (busspassagerarförordningen) 158 Bilaga 7 Sammanfattning av departementspromemorian Lag om resenärers rättigheter - kompletterande bestämmelser (Ds 2013:44) 170 Bilaga 8 Promemorians lagförslag (Ds 2013:44) 172 Bilaga 9 Förteckning över remissinstanser (Ds 2013:44) 188 Bilaga 10 Förteckning över remissinstanser (diskussionspromemoria behandlad vid remissmöte) 189 Bilaga 11 Förslag till författningstext; hävning av köp av periodbiljett 190 Bilaga 12 Förteckning över remissinstanser (förslag till författningstext; hävning av köp av periodbiljett) 191 Bilaga 13 Lagrådsremissens lagförslag 192 Bilaga 14 Lagrådets yttrande 200 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 september 2015 203 Rättsdatablad 204 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om kollektivtrafikresenärers rättigheter, 2. lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192), 3. lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486), 4. lag om ändring i lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om kollektivtrafikresenärers rättigheter Härigenom föreskrivs följande. Inledande bestämmelser Lagens tillämpningsområde 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om reseinformation, ersättning och prisavdrag vid förseningar och frånträdande av avtal om köp av periodbiljett vid resor i kollektivtrafik med tåg, spårvagn, tunnelbanetåg, buss och personbil. Med kollektivtrafik avses detsamma som i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik. Lagen gäller inte vid trafik som huvudsakligen bedrivs på grund av sitt historiska intresse eller sitt turistvärde. 2 § Vid resor med tåg tillämpas bestämmelserna om reseinformation och om ersättning och prisavdrag vid förseningar i 7-17 §§ i den utsträckning motsvarande bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen) inte är tillämpliga. Av 4 § följer att bestämmelser i tågpassagerarförordningen om reseinformation och rättigheter vid förseningar inte är tillämpliga i vissa fall. 3 § Vid resor med buss tillämpas bestämmelserna om reseinformation och om ersättning och prisavdrag vid förseningar i 7-17 §§ i den utsträckning motsvarande bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (busspassagerarförordningen) inte är tillämpliga. Genom 5 § utvidgas tillämpningen av busspassagerarförordningens bestämmelser om reseinformation och rättigheter vid förseningar. Undantag från tillämpningen av tågpassagerarförordningen 4 § Artiklarna 7, 8.1, 10.1, 10.2, 10.4 och 15-18 i tågpassagerarförordningen, i den ursprungliga lydelsen, ska inte tillämpas på inrikes trafiktjänster som har en sträckning som är kortare än 150 km. Utvidgning av tillämpningen av busspassagerarförordningen 5 § Artiklarna 3, 4.1, 5, 6, 8 och 19-23 i busspassagerarförordningen, i den ursprungliga lydelsen, ska även tillämpas på sådana trafiktjänster som anges i artikel 2.1 i förordningen, i den ursprungliga lydelsen, som har en sträckning som är 150 km eller längre. Avtalsvillkor som avviker från lagen 6 § Ett avtalsvillkor som i jämförelse med 12-19 §§ är till nackdel för resenären är utan verkan mot denne. Reseinformation Transportörens informationsskyldighet 7 § Transportören ska tillhandahålla information om 1. en försening eller annan störning i trafiken och dess orsak, varaktighet och konsekvenser, 2. resenärens rättigheter i frågor som regleras i denna lag, 3. transportörens allmänna avtalsvillkor, 4. biljettpriser, tidtabeller och linjesträckningar, 5. tillgänglighet till fordon, stationer och hållplatser, 6. möjligheten att medföra cyklar och villkoren för detta, 7. säkerhets- och trygghetsfrågor, och 8. hur transportören kan kontaktas. 8 § Under en resa med spårvagn eller tunnelbanetåg eller med tåg som inte omfattas av tillämpningsområdet för tågpassagerarförordningen ska transportören ge resenären information om nästa station eller hållplats och viktigare anslutande förbindelser. 9 § Information enligt 7 och 8 §§ ska tillhandahållas i den eller de former som är mest lämpliga för att resenärerna ska kunna ta del av informationen. Vid bedömningen av lämplig form ska särskild vikt läggas vid behoven hos personer med funktionsnedsättning. Tillsyn över informationsskyldigheten 10 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn över att transportörer fullgör de skyldigheter som följer av 7-9 §§. Påföljd vid utebliven information 11 § Om information inte lämnas enligt 7-9 §§, ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av 29-36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen. Ersättning och prisavdrag vid förseningar Vad som avses med försening 12 § En resa är att anse som försenad, om transportens ankomst till resans slutdestination sker vid en senare tidpunkt än vad som framgår av transportavtalet eller, om ankomsttiden inte anges där, den offentlig gjorda tidtabellen. Med resa avses en transport som en resenär och en eller flera transportörer har ingått avtal om. Om det har ingåtts ett avtal som ger resenären rätt till en eller flera transporter som inte närmare har specificerats, krävs för att det ska vara fråga om en resa också att resenären särskilt har inrättat sig efter den aktuella transporten. Förseningsbedömningen vid ändringar av en trafiktjänst 13 § Om en transportör har senarelagt tiderna för en enskild trafiktjänst, ska bedömningen av om resan är försenad göras utifrån den ändrade tiden för ankomst i stället för vad som anges i 12 § första stycket, om information om ändringen har offentliggjorts åtminstone tre dygn före den tid för avgång som framgår av den offentliggjorda tidtabellen. Om en transportör har ställt in en enskild trafiktjänst, ska den tid för ankomst som framgår av den offentliggjorda tidtabellen inte beaktas vid bedömningen av om resan är försenad, om information om att trafiktjänsten har ställts in har offentliggjorts enligt första stycket. Första och andra styckena gäller inte i de fall resans ankomsttid till slutdestinationen framgår av transportavtalet. Ersättning för annan transport vid befarad försening 14 § Om det finns skälig anledning att anta att en resa kommer att bli mer än 20 minuter försenad, har resenären rätt till ersättning av transportören för skäliga kostnader för annan transport för att nå resans slutdestination. Detta gäller även om det inte har ingåtts ett avtal om transport för den resa som befaras bli försenad, om resenären särskilt har inrättat sig efter den transporten. Om resenären inte har betalat för resan, får transportören avräkna den kostnad som resenären skulle ha haft om denne hade betalat för resan. Högsta ersättningen enligt denna paragraf är 1/40 av det prisbasbelopp enligt 2 kap. 7 § socialförsäkringsbalken som gäller för det år då resan skulle ha avslutats. Prisavdrag vid försening 15 § Om en resa är mer än 20 minuter försenad, har resenären, om han eller hon inte begär ersättning för annan transport vid befarad försening enligt 14 §, rätt till prisavdrag med 1. 50 procent av det pris som resenären har betalat för resan, om förseningen uppgår till mer än 20 minuter, 2. 75 procent av det pris som resenären har betalat för resan, om förseningen uppgår till mer än 40 minuter, eller 3. hela det pris som resenären har betalat för resan, om förseningen uppgår till mer än 60 minuter. 16 § Om det inte klart framgår vilket pris resenären har betalat för resan, ska prisavdraget beräknas utifrån priset för en enkelbiljett för resenären. Om resenären i ett sådant fall har använt en biljett som innebär en rabatt i förhållande till en enkelbiljett, får transportören minska prisavdraget i proportion till rabatten. Reklamation 17 § Resenären får begära ersättning för annan transport vid befarad försening enligt 14 § eller prisavdrag vid försening enligt 15 § endast om resenären inom skälig tid efter det att resan avslutades eller, om transporten inte genomförs, skulle ha avslutats lämnat transportören ett meddelande om att han eller hon vill åberopa förseningen (reklamation). Ett meddelande som lämnas inom två månader efter det att resan avslutades eller skulle ha avslutats ska alltid anses ha lämnats i rätt tid. Om ett meddelande om reklamation har skickats på ett ändamålsenligt sätt, anses reklamation ha skett när detta gjordes. Frånträdande av avtal om köp av periodbiljett 18 § Resenären får frånträda avtalet om köp av en periodbiljett, om transportörens trafikutbud ändras efter köpet på så sätt att det avviker från vad resenären med fog har kunnat förutsätta vid köpet och avvikelsen är av väsentlig betydelse för resenären. Om en resenär frånträder avtalet om köp av en periodbiljett, har resenären rätt till återbetalning av den del av biljettpriset som avser tiden efter frånträdandet. Med periodbiljett avses en biljett som ger resenären rätt till ett obestämt antal resor under en viss tidsperiod. Preskription 19 § En fordran enligt 14, 15 eller 18 § upphör, om resenären inte väcker talan inom tre år från det att fordran uppkom. 1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2016. 2. Genom lagen upphävs lagen (2006:1116) om information till passagerare m.m. 2.2 Förslag till lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192) Härigenom föreskrivs att 1 kap. 5 § järnvägstrafiklagen (1985:192) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse 1 kap. 5 § Den som har en fordran på ersättning enligt denna lag eller en annan fordran på betalning på grund av befordringsavtal som avses i lagen förlorar rätten att kräva ut sin fordran, om han inte väcker talan inom den preskriptionstid som anges i andra eller tredje stycket. Preskriptionstiden är vid dödsfall tre år från dödsfallet, dock inte längre än fem år från den händelse som ledde till dödsfallet, vid personskada som inte har lett till döden tre år från den händelse som orsakade skadan, vid sådan sakskada som avses i 2 kap. 3 §, om den resande har avlidit till följd av den skadevållande händelsen tre år från dödsfallet, dock inte längre än fem år från den skadevållande händelsen, vid sakskada när fordringen rör avtal om befordran av gods eller inskrivet resgods ett år från dagen då godset eller resgodset lämnades ut eller, om det inte har lämnats ut, från den dag då det senast skulle ha lämnats ut, vid sakskada i andra fall tre år från den händelse som orsakade skadan, för annan fordran ett år från det att fordringen uppkom. När fordran avser sakskada och rör avtal om befordran av gods eller inskrivet resgods eller när den avser annat än person- eller sakskada är dock preskriptionstiden tre år, om järnvägen eller någon som järnvägen ansvarar för enligt 4 § har orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Om tiden för talan har försuttits, får fordran inte heller göras gällande på annat sätt, såsom genom genkäromål eller yrkande om kvittning. De särskilda reglerna om preskription i denna paragraf gäller inte, om en fordran görs gällande mot någon på grund av dennes brottsliga förfarande. Föreslagen lydelse 1 kap. 5 § Den som har en fordran på ersättning enligt denna lag eller en annan fordran på betalning på grund av befordringsavtal som avses i lagen förlorar rätten att kräva ut sin fordran, om han eller hon inte väcker talan inom den preskriptionstid som anges i andra eller tredje stycket. Preskriptionstiden är 1. vid dödsfall: tre år från dödsfallet, dock inte längre än fem år från den händelse som ledde till dödsfallet, 2. vid personskada som inte har lett till döden: tre år från den händelse som orsakade skadan, 3. vid sådan sakskada som avses i 2 kap. 3 §, om den resande har avlidit till följd av den skadevållande händelsen: tre år från dödsfallet, dock inte längre än fem år från den skadevållande händelsen, 4. vid sakskada när fordran rör avtal om befordran av gods eller inskrivet resgods: ett år från dagen då godset eller resgodset lämnades ut eller, om det inte har lämnats ut, från den dag då det senast skulle ha lämnats ut, 5. vid sakskada i andra fall: tre år från den händelse som orsakade skadan, och 6. för annan fordran: ett år från det att fordran uppkom. Om fordran avser sakskada och rör avtal om befordran av gods eller inskrivet resgods eller om den avser annat än person- eller sakskada, är dock preskriptionstiden tre år, om järnvägen eller någon som järnvägen ansvarar för enligt 4 § har orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Om talan inte väcks inom preskriptionstiden, får fordran inte heller göras gällande på annat sätt, såsom genom genkäromål eller yrkande om kvittning. De särskilda reglerna om preskription i denna paragraf gäller inte om en fordran görs gällande mot någon på grund av dennes brottsliga förfarande. Denna paragraf gäller inte en fordran enligt lagen (2015:000) om kollektivtrafikresenärers rättigheter. Denna lag träder i kraft den 1 april 2016. 2.3 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486) Härigenom föreskrivs att 1 § marknadsföringslagen (2008:486) ska ha följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2014/15:128 Föreslagen lydelse 1 § Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare. Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i - lagen (1992:1672) om paketresor, - tobakslagen (1993:581), - sjölagen (1994:1009), - lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, - lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, - lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas, - lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, - lagen (1999:158) om investerarskydd, - lagen (1999:158) om investerarskydd, - lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, - lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, - lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, - prisinformationslagen (2004:347), - lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler, - försäkringsavtalslagen (2005:104), - lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, - lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, - lagen (2010:510) om lufttransporter, - radio- och tv-lagen (2010:696), - alkohollagen (2010:1622), - konsumentkreditlagen (2010:1846), - lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt, - lagen (2013:1054) om marknadsföring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring, - lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar, och - lagen (2015:000) om alternativ tvistlösning i konsumentförhållanden. - lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar, - lagen (2015:000) om alternativ tvistlösning i konsumentförhållanden, och - lagen (2015:000) om kollektivtrafikresenärers rättigheter. Denna lag träder i kraft den 1 april 2016. 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar Härigenom föreskrivs att det i lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar ska införas två nya paragrafer, 1 a och 1 b §§, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 a § Av 4 § lagen (2015:000) om kollektivtrafikresenärers rättigheter följer att artiklarna 7, 8.1, 10.1, 10.2, 10.4 och 15-18 i tågpassagerarförordningen inte ska tillämpas på vissa trafiktjänster som annars skulle falla in under förordningens tillämpningsområde. 1 b § Av 5 § lagen (2015:000) om kollektivtrafikresenärers rättigheter följer att artiklarna 3, 4.1, 5, 6, 8 och 19-23 i busspassagerarförordningen ska tillämpas på vissa trafiktjänster som annars inte skulle falla in under förordningens tillämpningsområde. Denna lag träder i kraft den 1 april 2016. 3 Ärendet och dess beredning Regeringen beslutade i juni 2008 att ge en särskild utredare i uppdrag att bl.a. lämna förslag till hur resenärernas rättigheter i kollektivtrafiken kan stärkas i svensk lagstiftning. I uppdraget låg att särskilt beakta gällande och kommande reglering inom EU. Utredningen antog namnet Utredningen om en ny kollektivtrafiklag. Utredningen lämnade sitt slutbetänkande Lag om resenärers rättigheter i lokal och regional kollektivtrafik i oktober 2009 (SOU 2009:81). I betänkandet föreslås en ny trafikslagsövergripande lag om resenärers rättigheter. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Utredningens lagförslag finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. Remissvaren finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju2009/8518/L3). Den del av betänkandet som avser tilläggsavgift i kollektiv persontrafik och remissvaren i den delen hanteras separat inom Näringsdepartementet (dnr N2009/7478/TE). När utredningen lämnade sitt slutbetänkande hade en förordning om resenärers rättigheter vid tågtransporter antagits inom EU, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen). I tiden efter utredningens slutbetänkande utarbetades vidare inom ramen för EU-samarbetet ytterligare två förordningar om resenärers rättigheter vid fartygs- och busstransporter, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (fartygspassagerarförordningen) samt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (busspassagerarförordningen). Tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna finns i bilagorna 4-6. Utredningens förslag till lag om resenärers rättigheter i lokal och regional kollektivtrafik bygger på att lokala och regionala transporter med tåg, fartyg och buss ska undantas från tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarnas tillämpningsområden. Eftersom möjligheterna till undantag från fartygs- och busspassagerarförordningarna inte var klara vid tidpunkten för slutbetänkandet, kunde dock inte utredningen lämna något konkret förslag om sådana undantag. Med anledning av frågeställningar med anknytning till förslagen i betänkandet och passagerarförordningarna utarbetades inom Justitiedepartementet promemorian Lag om resenärers rättigheter - kompletterande bestämmelser (Ds 2013:44). I promemorian behandlas bl.a. frågan om undantag från passagerarförordningarna för att möjliggöra utredningens förslag. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 7. Promemorians lagförslag finns i bilaga 8. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 9. Remissvaren finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju2013/4865/L3). Delar av promemorians lagförslag har behandlats i propositionen EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar - tillsyn och sanktioner (prop. 2013/14:239) samt i propositionen Förstärkt skydd för fartygspassagerare (prop. 2014/15:95). I Justitiedepartementet utarbetades en diskussionspromemoria som kompletterar slutbetänkandet och den tidigare promemorian när det gäller frågan om hur lagen om resenärers rättigheter ska avgränsas i förhållande till tåg- och busspassagerarförordningarna, frågan om frånträdande av avtal om köp av en periodbiljett samt frågan om vilka ekonomiska och andra konsekvenser förslagen bedöms få. Diskussionspromemorian behandlades vid ett möte med berörda myndigheter och organisationer i mars 2014. En förteckning över dessa remissinstanser finns i bilaga 10. Diskussionspromemorian, de skriftliga remissvaren och anteckningar från remissmötet finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr Ju2013/4865/L3). Frågan om frånträdande av avtal om köp av en periodbiljett har kompletteringsvis remitterats med förslag till författningstext. Förslaget finns i bilaga 11 och en förteckning över dessa remissinstanser finns i bilaga 12. Remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr Ju2013/4865/L3). Denna proposition behandlar återstående förslag och frågeställningar i betänkandet och promemorian samt de förslag som lämnas i diskussionspromemorian. De frågeställningar som inte behandlas i propositionen föranleder inte någon åtgärd. Frågorna som rör assistans och ledsagning och förbud mot att neka en person med funktionsnedsättning att resa bereds dock vidare i Regeringskansliet. Lagrådet Regeringen beslutade den 25 juni 2015 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 13. Lagrådets yttrande finns i bilaga 14. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 4.1, 4.2 och 4.4 och i författningskommentaren. Regeringen följer i propositionen Lagrådets förslag. I förhållande till lagrådsremissens förslag görs därutöver en redaktionell ändring. 4 En ny lag om kollektivtrafikresenärers rättigheter 4.1 Kollektivtrafikresenärernas rättigheter stärks genom en ny lag Regeringens förslag: Det ska införas en ny lag om resenärers rättigheter som gäller vid lokala och regionala resor i kollektivtrafiken. Lagen ska vara tvingande till förmån för resenärerna och innehålla minimibestämmelser om i huvudsak rätt till reseinformation och ersättning vid förseningar. Den nya lagen ska vara trafikslagsövergripande och gälla vid resor med kortväga tåg- och busstrafik samt vid all trafik med tunnelbana och spårvagn. Även resor med personbil i linjetrafik, som normalt tillhandahålls av taxiföretag, ska omfattas. Resor med anropsstyrd trafik, såsom färdtjänstresor och förbeställda sjukresor, och resor med museifordon ska inte omfattas av lagen. Utredningens förslag stämmer till stora delar överens med regeringens. Utredningen föreslår att även trafik med fartyg och anropsstyrd trafik ska omfattas av lagen (se betänkandet s. 79-84, 88 och 89). Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna tillstyrker att det ska införas en trafikslagsövergripande lagstiftning med tvingande minimirättigheter för resenärer vid resor med kortväga trafik eller har inga invändningar mot det. Att det ska ingå bestämmelser om rätt till ersättning vid förseningar och rätt till information stöds av en klar majoritet av remissinstanserna. Utredningens förslag om vilka trafikslag som ska omfattas av lagen tillstyrks eller lämnas utan invändning av många av remissinstanserna. Flera remissinstanser, bl.a. Trafikverket, Samtrafiken, Sveriges Kommuner och Landsting och Synskadades riksförbund, ifrågasätter dock att färdtjänst och sjukresor kan omfattas av en generell reglering om rättigheter i kollektivtrafiken. Man anser att denna typ av trafik skiljer sig så mycket från kollektivtrafik att den bör omfattas av särskilda regler. Skälen för regeringens förslag En ny lag som garanterar resenärer rätt till information och ersättning vid förseningar i kollektivtrafiken Den lokala och regionala kollektivtrafiken fyller en allt viktigare funktion i samhället. Det gäller inte minst som allt fler människor arbetar eller studerar i våra storstadsområden. En väl fungerande kollektivtrafik är en grundförutsättning för att klara både arbetspendling och resor på fritiden. Den ger också människor en möjlighet att välja bostadsort mer fritt i förhållande till arbetsplatsen eller studieorten. Samtidigt innebär kollektivtrafiken en viktig möjlighet att minska transportsektorns klimatpåverkan och reducera trängsel, luftföroreningar och buller i storstadsregionerna. Regeringens målsättning är därför att kraftigt öka andelen kollektivtrafikresenärer. För att öka antalet resenärer behöver kollektivtrafikens attraktionskraft stärkas. Det kan bl.a. ske genom en högre kvalitet. Resenärerna ska ha tillgång till den information som de behöver inför och under en resa. När det inträffar störningar i trafiken, ska det finnas tydliga regler om vilka rättigheter man har som resenär. En sådan förbättring av kollektivtrafiken gynnar särskilt kvinnors resande, eftersom kvinnor i högre grad reser kollektivt än män, samtidigt som den kan få fler män att resa kollektivt. Trots den stora betydelse som resor i den lokala och regionala kollektivtrafiken har saknas i hög utsträckning uttryckliga bestämmelser om resenärers rättigheter i svensk lagstiftning. I lagen (2006:1116) om information till passagerare m.m. (2006 års lag) finns vissa skyldigheter för transportörer att lämna information till resenärerna, men dessa kan behöva förtydligas och utökas. Dessutom finns det anledning att överväga åtgärder för att säkerställa att transportörerna uppfyller sin informationsskyldighet. När det gäller kompensation vid förseningar finns endast skadeståndsbestämmelser vid fartygstransporter vilka förutsätter att resenären lidit skada och att transportören vållat skadan genom fel eller försummelse. För den stora merparten av den kortväga kollektivtrafiken - som sker med buss, spårvagn, tunnelbana och tåg - saknas helt nationella bestämmelser om rätt till ersättning. I avsaknad av uttryckliga bestämmelser har man vid rättstillämpningen i viss mån använt principer i annan kontraktsrättslig lagstiftning, t.ex. köplagen (1990:931) och konsumenttjänstlagen (1985:716). Eftersom EU har varit aktivt när det gäller resenärsrättigheter i kollektivtrafiken finns ändå bestämmelser på området som gäller i Sverige. Utöver en tidigare förordning om flygpassagerares rättigheter har det tagits fram tre förordningar om rättigheter för tåg-, fartygs- och busspassagerare (tågpassagerarförordningen, fartygspassagerarförordningen och busspassagerarförordningen). De tre förordningarna har stora likheter med varandra. Resenärerna ges ett antal tvingande rättigheter som inte får begränsas eller åsidosättas genom avtal. Det handlar bl.a. om rätt till information om transportörens tjänster och situationen vid förseningar. Rätten till information är mer långtgående än motsvarande bestämmelser i 2006 års lag. Dessutom ställer förordningarna krav på att en myndighet ska utöva tillsyn över att transportörerna fullgör sin informationsskyldighet, och om så inte sker ska sanktioner kunna riktas mot transportören. Vidare finns i förordningarna bestämmelser om rätt till ersättning vid förseningar. (En utförligare beskrivning av förordningarna finns i prop. 2013/14:239.) Tåg- och busspassagerarförordningarna är dock inte fullt anpassade till lokal och regional kollektivtrafik. Tågpassagerarförordningen var ursprungligen avsedd för internationella resor och i förordningen finns därför bestämmelser som lämpar sig mindre väl för korta resor, exempelvis krav på att transportören ska tillhandahålla hotellrum vid längre avbrott i trafiken. Dessutom infaller rätten till ersättning vid förseningar först efter 60 minuters försening, vilket får anses vara en lång försening i den kortväga tågtrafiken. Mot den bakgrunden finns en möjlighet för medlemsstaterna att undanta tågtjänster för stads- och förortspersontrafik och regional persontrafik från många av tågpassagerarförordningens bestämmelser (artikel 2.5). Undantaget kan användas för att möjliggöra en nationell lagstiftning för resor på kortare tåglinjer. I busspassagerarförordningen gäller vissa bestämmelser för alla bussresor, bl.a. ett förbud mot att vägra personer med funktionsnedsättning att resa och en skyldighet att tillhandahålla reseinformation under resan. Bestämmelserna om rätt till ersättning vid förseningar liksom andra bestämmelser om reseinformation gäller dock endast vid användandet av mycket långa busslinjer (250 km eller längre). Fartygspassagerarförordningen är den enda av förordningarna som både gäller för alla resor oavsett längd och som dessutom har ett innehåll som får anses anpassat även till kortare resor. I konsekvens med det innehåller förordningen ingen möjlighet att undanta kortare fartygslinjer från förordningens tillämpning. Av betydelse för resenärernas rättigheter vid förseningar är också de allmänna villkor för resor som de olika transportörerna beslutat. Villkoren brukar benämnas resegarantier eller liknande. För resor som omfattas av någon av EU:s passagerarförordningar är villkoren naturligen anpassade till de minimirättigheter som gäller enligt respektive förordning. Villkoren kan även ge mer generösa rättigheter än förordningarna och kan också omfatta resor för vilka EU-förordningarna inte gäller. Exempelvis har transportörer infört rättigheter vid förseningar vid användning av kortare busslinjer, där busspassagerarförordningens motsvarande bestämmelser inte är tillämpliga, och vid resor med tunnelbana eller spårväg, som inte täcks av tågpassagerarförordningen. Att transportörer frivilligt tillerkänner resenärerna rättigheter som går utöver tvingande EU-rätt är självfallet positivt. Resegarantierna ger dock inte samma skydd för resenärerna som lagstiftning. Eftersom det är fråga om frivilliga åtaganden kan transportörerna inskränka rättigheterna, så länge det inte står i strid med EU-rätten. Vissa av villkoren innehåller också undantag från rätten till ersättning som inte återfinns i tåg- och busspassagerarförordningarna. Exempelvis kan transportören i villkoren göra undantag från sitt ersättningsansvar om en försening beror på väderförhållanden. Dessutom finns det inte någon enhetlighet i rättigheterna, utan villkoren kan variera beroende på vilken transportör som står för transporten. Det försvårar för resenärer som reser med olika transportörer om dessa ger olika rättigheter vid förseningar och ställer olika krav på hur en resenär ska gå tillväga för att få sin rätt. På andra områden i samhället finns lagar som ger konsumenter ett särskilt skydd vid avtal med näringsidkare, t.ex. konsumenttjänstlagen och konsumentkreditlagen (2010:1846). En enskild resa i kollektivtrafiken är visserligen ofta av mindre betydelse för en konsument än exempelvis ett avtal om en annan tjänst. Villkoren för resor i kollektivtrafiken berör dock en mycket stor mängd människor i deras vardag. Förstärkta resenärsrättigheter gynnar denna grupp och kan locka ytterligare personer att använda kollektivtrafiken. Mot den bakgrunden anser regeringen att resenärernas rättigheter i kollektivtrafiken bör stärkas genom lagstiftning. Lagstiftningen bör, på motsvarande sätt som EU:s passagerarförordningar, ge resenärerna minimirättigheter som inte kan inskränkas genom avtal (se vidare nedan). Däremot bör det självfallet vara fritt för en transportör att ha villkor som ger resenärerna bättre rättigheter eller fler rättigheter än de som följer av lagstiftningen. Med anledning av Lagrådets synpunkt föreslår regeringen att lagen ges beteckningen lag om kollektivtrafikresenärers rättigheter. För att lagen ska kunna gälla för merparten av de kortväga resorna med kollektivtrafiken bör de trafikslag som används mest för dessa resor omfattas. Hit hör buss, tunnelbana, spårvagn och tåg. Det förekommer också att personbilar används i linjetrafik på motsvarande sätt som exempelvis buss. Det handlar vanligtvis om att ett taxiföretag ges i uppdrag att bedriva linjetrafik vid sidan av sin ordinarie verksamhet. Som utredningen föreslår bör även sådan kollektivtrafik omfattas av lagen. En väsentlig del i utredningens förslag, som också stöds av en klar majoritet av remissinstanserna, är att lagens bestämmelser ska gälla lika oavsett vilket eller vilka trafikslag som används för en viss resa. Mot bakgrund av att många resenärer använder flera trafikslag för att genomföra en resa, t.ex. tåg och buss, framstår lösningen som närmast självklar. För sådana resor skulle skilda bestämmelser för olika trafikslag vara svåra att tillämpa och resultera i praktiska problem. Att samma bestämmelser gäller oavsett trafikslag skapar också förutsättningar för att transportörer som tillhandahåller likartade trafiktjänster kan konkurrera på lika villkor. Utredningens förslag bör därför följas. Ett av problemen i kollektivtrafiken är att resenärerna inte får tillräckligt bra reseinformation. Det handlar både om information som man behöver inför en resa, t.ex. vilka förutsättningar en person med funktionsnedsättning har att genomföra en resa, men också om information som resenärerna behöver när det inträffar förseningar. Dessutom finns det behov av att säkerställa att transportörerna faktiskt lämnar den information man är skyldig att lämna. Regeringen ser det som naturligt att den nya lagen om resenärers rättigheter ska innehålla de bestämmelser om rätt till information som ska gälla i den kortväga kollektivtrafiken. Bestämmelserna i 2006 års lag bör därför överföras till den nya lagen och kompletteras med ytterligare bestämmelser. Regeringen återkommer till hur dessa bestämmelser bör utformas i avsnitt 4.3. Också rätten till ersättning vid förseningar är en viktig fråga för resenärerna i kollektivtrafiken. En resenär som inte kan tåla en längre försening, t.ex. för att han eller hon behöver komma till arbetet eller hämta barn i skolan, bör kunna vara säker på i vilken utsträckning det finns rätt till ersättning för att i stället ta sig fram med taxi eller på annat sätt. Det behöver också förtydligas i vilken utsträckning en försening kan ge rätt till prisavdrag på biljettpriset. Det gäller inte minst som merparten av resenärerna i kollektivtrafiken använder biljetter som berättigar till flera resor och där det kan vara oklart hur ett prisavdrag ska beräknas. Ytterligare en fråga där det finns behov av klargöranden i lagstiftning är om en resenär kan frånträda avtalet om köp av en biljett som gäller för en längre period, om trafikutbudet ändras på ett sätt som inte var förutsett. Samtliga dessa frågor bör regleras i den nya lagen. Regeringen återkommer till den närmare utformningen i avsnitt 4.4 och 4.6. I anslutning till frågan om rätt till ersättning vid förseningar finns anledning att överväga om det bör införas en särskild bestämmelse om att en resenär som vill framställa krav på grund av en försening ska vara skyldiga att reklamera till transportören. Vidare finns det anledning att överväga om det behöver införas en särskild bestämmelse om preskription för en resenärs fordran på ersättning. Dessa frågor behandlas i avsnitt 4.5 och 4.7. En rätt till reseinformation bör naturligen gälla lika för alla resenärer i kollektivtrafiken oavsett om resan sker privat eller i arbetet. Den som ska lämna informationen kan nämligen normalt inte veta i vilket syfte en resenär reser och kan knappast heller använda olika informationskanaler för olika resenärskategorier. När det gäller andra resenärsrättigheter som bör ingå i lagen, exempelvis rätt till ersättning vid förseningar, är det i och för sig tänkbart att göra dem tvingande endast till förmån för resenärer som reser privat och tillåta att det träffas avtal om mindre förmånliga villkor vid tjänsteresor. Till stöd för en sådan lösning kan åberopas att annan lagstiftning som syftar till att garantera rättigheter för konsumenter i regel är tvingande endast till förmån för konsumenter. Det kan också, som Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet framhåller, tänkas fall när det finns behov av full avtalsfrihet vid tjänsteresor. Exempelvis kan en arbetsgivare ha intresse av att ordna egna villkor för sina anställdas resor med en viss transportör. Att göra tillämpningen av bestämmelser om t.ex. ersättning vid förseningar beroende av vilken kategori en resenär tillhör skulle dock riskera att medföra problem. I annan konsumentlagstiftning sker gränsdragningen mellan konsumenter och andra utifrån i vilket syfte en person handlar; om det huvudsakligen är för ändamål som faller utanför näringsverksamhet eller inte. Att utgå från syftet skulle dock inte innebära någon tydlig gränsdragning i förevarande fall, eftersom många resenärer i kollektivtrafiken köper och använder en biljett i flera olika syften. Exempelvis kan ett privat inhandlat månadskort användas för rent privata resor och resor i arbetet. Även om det lagtekniskt gick att ordna en tydlig gränsdragning, kan det antas att en uppdelning på olika resenärskategorier skulle bli svår att hantera i praktiken. Därtill kommer att man i varken tågpassagerarförordningen eller busspassagerarförordningen har valt att göra åtskillnad mellan resenärer som reser privat och resenärer som reser i arbetet. Förordningarna är tvingande till förmån för alla resenärer. Lagen är tänkt att komplettera förordningarna på så sätt att lagen i huvudsak ska gälla för kortare resor medan förordningarna i huvudsak ska gälla för längre resor. Det finns därför ett värde i att välja samma lösning som i förordningarna. Mot den bakgrunden delar regeringen utredningens uppfattning att lagens bestämmelser bör vara tvingande till förmån för alla resenärer oavsett syftet med resan. Resor som inte sker med kollektivtrafik bör inte omfattas av lagen Vid sidan av kollektivtrafiken finns resor med anropsstyrd trafik såsom färdtjänstresor och sjukresor som samordnas genom exempelvis en beställningscentral. Utredningen föreslår att dessa resor ska omfattas av lagen. Som flera remissinstanser konstaterar skiljer sig dock denna typ av resor på viktiga punkter från resor i kollektivtrafiken. Till skillnad från kollektivtrafiken, som är tillgänglig för var och en, handlar det om tjänster som kan tillhandahållas efter behovsprövning. För att en person ska få utnyttja färdtjänst krävs ett offentligrättsligt beslut av behörig myndighet, t.ex. en kommun. Rätt till sådana förbeställda sjukresor som avses här finns normalt om en vårdgivare bedömer att en person har behov av tjänsten. Den person som får tillgång till tjänsten betalar inte heller ett biljettpris på samma sätt som inom kollektivtrafiken. I stället betalas normalt en egenavgift som utgår från den självkostnad som det allmänna har för tjänsten. Vid flera resor kan dessutom egenavgiften begränsas genom ett högkostnadsskydd. Till detta kommer att färdtjänstresor och förbeställda sjukresor ofta samordnas så att flera personer kan utnyttja en viss tjänst. Det får till följd att det kan vara svårt att på förhand fastslå bestämda tider när olika personer kan hämtas upp liksom när ankomst kan ske. Sammantaget gäller så särskilda villkor för denna typ av resor att det inte framstår som lämpligt att tillämpa samma bestämmelser om reseinformation och ersättning vid förseningar som för resor inom kollektivtrafiken. Utredningens förslag bör därför inte följas i denna del. Utanför kollektivtrafiken finns också andra sorters utbud av persontransporttjänster. Det kan handla om beställningstrafik eller chartertrafik där en tjänst bokas för en viss resa. Sådana resor bokas ofta av ett företag, en förening eller en annan organisation. Tidpunkterna för tjänsten liksom övriga villkor för denna bestäms särskilt genom avtal mellan parterna. För sådana resor framstår det inte som motiverat att införa resenärsrättigheter av konsumentskyddande karaktär. När det gäller arrangemang där det utöver transporten ingår inkvartering eller någon annan turisttjänst finns resenärsskyddande bestämmelser i lagen (1992:1672) om paketresor. På vissa håll förekommer trafik på museijärnvägar. Ofta kan sådan trafik tillhandahållas enligt tidtabell, men det ligger i sakens natur att syftet med resan i huvudsak är en upplevelse av själva åkandet och inte en transport till ett visst mål. Detsamma gäller t.ex. rundturer med buss som tillhandahålls för att passagerarna ska kunna titta på sevärdheter, s.k. sightseeingbussar. I dessa fall saknas det ett intresse av att reglera rätten till reseinformation och ersättning vid förseningar, varför inte heller denna typ av resor bör omfattas av lagen. 4.2 Lagens tillämpningsområde i förhållande till EU-regler Regeringens förslag: För att möjliggöra den nya lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter ska undantag göras från vissa bestämmelser i tågpassagerarförordningen som reglerar bl.a. viss reseinformation och ersättning vid förseningar. Undantaget ska gälla lokala och regionala trafiktjänster som har en sträckning som är kortare än 150 km. Vid tågresor med sådana trafiktjänster ska i stället lagens bestämmelser om reseinformation och ersättning vid förseningar tillämpas. Vid bussresor ska tillämpningen av vissa för resenärerna centrala bestämmelser i busspassagerarförordningen, bl.a. bestämmelser om information och ersättning vid förseningar, utsträckas till att gälla för trafiktjänster som har en sträckning som är 150 km eller längre. Av busspassagerarförordningen följer att förordningen ska tillämpas om trafiktjänsten har en sträckning som är 250 km eller längre. Vid sträckor som understiger 150 km ska övriga bestämmelser i lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter tillämpas. Regeringens bedömning: Sverige bör inte utnyttja möjligheten till permanent undantag från fartygspassagerarförordningens tillämpningsområde. Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens på så sätt att utredningen föreslår att det bör göras undantag från EU-förordningarna som utformas så att samma typ av resor i den lokala och regionala kollektivtrafiken omfattas av lika rättigheter, oavsett vilket trafikslag som används. Utredningens uppfattning är att avgränsningen av undantaget från tågpassagerarförordningen bör ske utifrån vilken biljettyp som används (bokad eller obokad) kompletterat med en begränsning i avstånd (se betänkandet s. 79-82). Promemorians förslag och bedömning stämmer i flera delar överens med regeringens. I promemorian föreslås dock att undantaget från tågpassagerarförordningen respektive den utvidgade tillämpningen av busspassagerarförordningen ska utgå från den avtalade transportens längd. Från tågpassagerarförordningen ska undantas transporter som enligt tidtabell tar mindre än 60 minuter och är kortare än 150 km samt transporter som enligt tidtabell är kortare än 100 km. Den utvidgade tillämpningen av busspassagerarförordningen ska gälla för busstransporter som enligt tidtabell tar 80 minuter eller mer och är 100 km eller längre. Det finns även ett par skillnader när det gäller vilka artiklar som ska undantas från tågpassagerarförordningen (se promemorian s. 57-74). Förslaget i diskussionspromemorian överensstämmer i stort med regeringens förslag. I diskussionspromemorian föreslås dock att tågpassagerarförordningens bestämmelser om ersättning vid förseningar ska tillämpas på tågresor som utförs genom flera tågtrafiktjänster, om förordningen är tillämplig på en av trafiktjänsterna. På motsvarande sätt föreslås att busspassagerarförordningens bestämmelser om ersättning vid förseningar ska tillämpas på bussresor som utförs genom flera busstrafiktjänster, om förordningen är tillämplig på en av trafiktjänsterna. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna stödjer promemorians förslag och bedömning om vilka bestämmelser som ska undantas från tågpassagerarförordningen eller har inga invändningar i den delen. Detsamma gäller promemorians förslag om vilka artiklar i busspassagerarförordningen som bör utsträckas till att gälla även vid medellånga trafiktjänster. Vidare stödjer majoriteten av deltagarna vid remissmötet förslaget i diskussionspromemorian om hur undantaget från tågpassagerarförordningen respektive den utsträckta tillämpningen av busspassagerarförordningen ska utformas. Promemorians motsvarande förslag anses allmänt vara för svårt att tillämpa för både resenärer och transportörer. Branschföreningen Tågoperatörerna anser att det inte bör göras något undantag från tågpassagerarförordningen, utan att förordningen fortsatt bör gälla för lokala och regionala tågresor. Om ett undantag ändå görs, bör gränsen för vad som utgör regional trafik sättas vid 100 km och inte vid 150 km. Remissinstanserna delar promemorians bedömning att något undantag inte bör göras från fartygspassagerarförordningen eller har inga invändningar mot bedömningen. Skälen för regeringens förslag och bedömning Bestämmelser om reseinformation och ersättning vid förseningar bör undantas från tågpassagerarförordningen För att den föreslagna lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter ska kunna inkludera tågresor måste det göras undantag från tågpassagerarförordningen. En möjlighet till undantag finns i artikel 2.5 i förordningen, där det framgår att medlemsstaterna får undanta stads- och förortspersontrafik och regional persontrafik från tillämpningen av majoriteten av bestämmelserna i förordningen. De artiklar som behöver undantas är i första hand sådana som ska motsvaras av bestämmelser i lagen. Det handlar om artiklarna 15-18 som reglerar rätten till skadestånd, ersättning och assistans (bl.a. måltider och hotellrum) vid förseningar, uteblivna anslutningar och inställda avgångar. Avsikten är att civilrättsliga påföljder vid förseningar i stället ska regleras nationellt, i huvudsak genom den nya lagen. Vidare behöver det göras undantag från bestämmelserna om allmän reseinformation i artikel 8.1 för att trafikslagsövergripande bestämmelser om detta ska kunna föras in i lagen. Till skillnad från vad som föreslås i promemorian kan förordningens bestämmelser om information under resan (artiklarna 8.2 och 8.3) fortsätta att gälla för den kortväga tågtrafiken, eftersom bestämmelserna får anses väl avvägda också för sådan trafik. Enligt bestämmelserna ska ett järnvägsföretag under resan informera resenärerna om tjänster ombord på tåget, nästa station, förseningar, viktigare anslutande tåg och säkerhets- och trygghetsfrågor. Informationen ska lämnas i den mest lämpliga formen, varvid särskild hänsyn ska tas till personer med nedsatt syn eller hörsel. Något undantag från denna bestämmelse bör alltså inte göras. Frågan om information under en tågresa bör därför inte regleras i lagen till den del som förordningen är tillämplig. Som föreslås i promemorian bör undantaget omfatta också artiklarna 7, 10.1 och 10.4, i vilka föreskrivs en skyldighet att offentliggöra beslut att dra in tjänster samt en skyldighet att använda ett visst datoriserat informations- och bokningssystem. I enlighet med Samtrafikens synpunkt bör även artikel 10.2 omfattas av undantaget. Bestämmelsen handlar om tillämpning av EU:s tekniska specifikationer för driftskompatibilitet och relaterar till det informations- och bokningssystem som avses i artikel 10.1. När det gäller artiklarna 7, 10.1, 10.2 och 10.4 finns inte anledning att införa motsvarande bestämmelser i lagen. En skyldighet att offentliggöra beslut att dra in tjänster följer av 4 kap. 2 § lagen (2010:1065) om kollektivtrafik och någon ytterligare reglering i frågan bedöms inte behövas. Vissa artiklar i tågpassagerarförordningen är det inte möjligt att göra undantag från. Det gäller t.ex. den artikel som reglerar tillgång till biljetter (artikel 9). Vidare finns bestämmelser om järnvägsföretagens skadeståndsansvar om resenärer eller resgods skadas (artikel 11) och företagens skyldighet att försäkra sig för detta ansvar (artikel 12). Dessa artiklar kommer alltså även fortsättningsvis att gälla för kortväga tågtrafik. Även vissa andra artiklar behöver fortsätta att gälla för kortväga trafik, eftersom de kompletterar bl.a. nyss nämnda artiklar. Hit hör t.ex. förbudet mot att begränsa resenärernas rättigheter enligt förordningen (artikel 6), skyldigheten att inrätta ett system för att hantera klagomål (artikel 27) och skyldigheten att informera resenärerna om deras rättigheter enligt förordningen (artikel 29). Härutöver finns ett antal artiklar som inte föreslås ha sin motsvarighet i den nya lagen. Det gäller bestämmelserna om ingående av transportavtal m.m. (artikel 4), rätten att ta med cykel på tåget (artikel 5) och förbud mot att lämna ut personanknuten information om enskilda bokningar (artikel 10.5). Vidare gäller det bestämmelserna om skyldighet att göra förskottsutbetalningar vid en resenärs dödsfall eller personskada (artikel 13) och att bistå vid en resenärs skadeståndstalan mot tredje part (artikel 14). Bestämmelserna har stärkt resenärernas rättigheter i flera viktiga hänseenden. Som anges i promemorian får de dessutom anses ändamålsenliga för den kortväga trafiken. Det saknas därför anledning att undanta bestämmelserna, utan de bör även fortsättningsvis gälla för den kortväga tågtrafiken. Lagrådet efterfrågar en redovisning av de överväganden som ligger till grund för valet av lagteknisk metod för att hänvisa till de artiklar som undantas från tågpassagerarförordningen. Hänvisningarna bör avse EU-bestämmelserna i en viss angiven lydelse, s.k. statiska hänvisningar, och utformas enligt de nya anvisningarna för författningsskrivning. En följd av statiska hänvisningar blir att om EU-bestämmelserna ändras, har lagstiftaren att överväga om någon ändring behöver göras i den nationella lagstiftningen. Undantaget bör gälla för tågtrafiktjänster som är kortare än 150 km Nästa fråga är för vilken tågtrafik som de aktuella artiklarna i tågpassagerarförordningen bör vara undantagna. I promemorian föreslås att undantaget ska baseras på den avtalade transportens längd. Härmed avses den resa som resenären och transportören har träffat avtal om. Transporter som är kortare än 100 km föreslås omfattas av lagen. Avsikten är att täcka in det stora flertalet arbetsresor och andra vardagsresor som sker i den lokala och regionala trafiken. För att uppnå större tydlighet och förutsebarhet föreslås att avståndskriteriet kompletteras med en alternativ tidsgräns inom vilken alla tågresor undantas från förordningen. Också utredningen föreslår att regional trafik ska undantas från förordningen och förordar att avgränsningen av undantaget bör kopplas till kriterier om avstånd och vilken typ av biljett som används (bokad eller obokad). Majoriteten av remissinstanserna stödjer eller har inga invändningar mot förslaget att den nationella lagstiftningen ska omfatta lokala och regionala resor och att därmed lokal och regional tågtrafik ska undantas från tågpassagerarförordningens tillämpningsområde. Man har inte heller invändningar mot promemorians bedömning att resor om 100 km i och för sig är ett lämpligt riktmärke för vad som bör anses vara regionala resor. Däremot anser många remissinstanser att en kilometergräns kombinerad med en tidsgräns för den enskilda resan skulle innebära en alltför komplicerad gränsdragning mellan förordningen och de nationella bestämmelserna. Den föreslagna lösningen skulle göra det svårt för både resenärer och transportörer att i praktiken veta vilket regelverk som gäller. Dessutom påpekar flera remissinstanser att resenärer som färdas på ett och samma färdmedel skulle omfattas av olika rättigheter, vilket kan vara svårt att hantera för transportörerna och skapa missnöje bland resenärerna. De av utredningen förordade kriterierna för avgränsningen av undantaget anses allmänt vara för oprecisa. Att typen av biljett skulle vara styrande för avgränsningen kritiseras av bl.a. Skånetrafiken som påpekar att även en sådan lösning skulle innebära att resenärer som reser samma sträcka men med olika biljetter får olika rättigheter vid en försening. Efter det att promemorians förslag remitterades har Europeiska kommissionen, i en rapport om tillämpningen av tågpassagerarförordningen, uttalat att det endast är trafiktjänster som kan undantas enligt artikel 2.5 i förordningen. Enligt kommissionens uppfattning kan däremot inte resor undantas enligt artikeln. Regeringen delar utredningens och promemorians bedömning att den nationella lagstiftningen bör omfatta såväl lokala som regionala resor. Vid sådana resor används ofta olika trafikslag under en och samma resa, vilket gör att det finns ett behov av trafikslagsövergripande bestämmelser. Undantaget från tågpassagerarförordningen bör alltså ge utrymme för bestämmelser med ett sådant tillämpningsområde. Mot bakgrund av den kritik som framförs av remissinstanserna och kommissionens uppfattning, bör dock avgränsningen av undantaget ske på ett annat sätt än det som föreslås i promemorian. Vissa remissinstanser, bl.a. Sveriges Kommuner och Landsting, Svensk Kollektivtrafik och Svenska Bussbranschens Riksförbund, förordar att man använder linjens sträckning alternativt linjens restid för att avgränsa undantaget. I den diskussionspromemoria som behandlades vid ett remissmöte föreslås därför att undantaget ska avse trafiktjänster. Härmed avses den maximala sträcka som en resenär kan resa med en viss tågavgång, t.ex. ett tåg som går i trafik mellan två stationer med en viss avgångstid respektive ankomsttid. Förslaget stöds eller lämnas utan invändning av merparten av de remissinstanser som deltog vid remissmötet. Att utgå från den sträckning som en viss trafiktjänst har förefaller stå i överensstämmelse med hur tågpassagerarförordningens undantagsmöjlighet är formulerad. Det som kan undantas från förordningen är, enligt bl.a. den engelska språkversionen, trafiktjänster ("services"). Att förordningen ska förstås på det sättet bekräftas av vad kommissionen har sagt om tolkningen av artikel 2.5. Ett undantag som utgår trafiktjänstens sträckning har också andra fördelar i förhållande till promemorians förslag och andra alternativa lösningar som behandlas i promemorian (bl.a. att utgå från typen av biljett). Alla resenärer ombord på ett och samma tåg får sina rättigheter prövade enligt samma regelverk i händelse av en försening, vilket innebär fördelar för både transportörerna och för resenärerna. Det blir också enkelt att avgöra om en viss tågavgång omfattas av förordningen eller av lagen. Transportören vet tämligen exakt hur lång sträcka som ett visst tåg ska färdas mellan avgångsstationen och slutstationen och kan enkelt informera resenärerna om vilket regelverk som gäller för avgången, t.ex. genom en uppgift i tidtabellen. Det innebär visserligen att en resenär som pendlar samma sträcka, men med tåg som har olika avgångsstationer eller slutstationer, kan få olika rättigheter beroende på vilket tåg som används. Det är dock en relativt naturlig följd av att risken för försening och förutsättningarna i övrigt är olika för resorna. Sammantaget får fördelarna med ett undantag som utgår från den sträckning som trafiktjänsten har anses vara så stora att denna lösning bör väljas. Frågan är sedan vad som är en lämplig sträcka för sådana regionala trafiktjänster som bör undantas från tågpassagerarförordningen. I diskussionspromemorian föreslås att gränsen ska sättas vid 150 km. Om trafiktjänstens sträckning är 150 km eller längre, ska tågpassagerarförordningen tillämpas. Är sträckningen kortare än 150 km, ska trafiktjänsten vara undantagen från förordningens bestämmelser om bl.a. ersättning och assistans vid förseningar och allmän reseinformation och i stället ska lagens motsvarande bestämmelser gälla. Också detta förslag stöds av flera av remissinstanserna. Trafikverket, Konsumentverket och Resenärsforum anser att 150 km är en lämpligare gräns än 100 km för att täcka in vardagsresor. Branschföreningen Tågoperatörerna anser dock att 100 km är att föredra. Man brukar i olika sammanhang utgå från att den stora merparten av vardagsresorna är högst 100 km. Genom att undanta trafiktjänster som har en något längre sträckning kommer man att träffa den stora merparten av det kortväga vardagsresandet som sker med tåg och som bör regleras nationellt. Ett sådant undantag bedöms rymmas inom vad som kan anses som regionala trafiktjänster enligt tågpassagerarförordningen och som alltså kan undantas från tillämpningen av förordningen. Mot den bakgrunden framstår 150 km som en rimlig gräns. I diskussionspromemorian uppmärksammas att den föreslagna avgränsningen mellan lagen och tågpassagerarförordningen kan innebära att olika bestämmelser om ersättning vid förseningar behöver tillämpas på en och samma resa, om resan innefattar användning av flera trafiktjänster. Om exempelvis tågpassagerarförordningen är tillämplig på en av trafiktjänsterna medan lagen är tillämplig på en annan, kan det bli aktuellt att tillämpa bestämmelserna om ersättning i dels förordningen, dels lagen. För att undvika detta föreslås i diskussionspromemorian att tågpassagerarförordningen i sådana fall ska tillämpas på hela resan, förutsatt att den del som lagen annars skulle vara tillämplig på också genomförs med tåg. Diskussionspromemorians förslag skulle innebära att resenärer som använder samma trafiktjänst kan ha olika rättigheter vid förseningar. Så vore exempelvis fallet, om det är fråga om en kortare tågtrafiktjänst som används av dels resenärer som använder endast den aktuella trafiktjänsten för sin resa, dels resenärer som utöver den aktuella trafiktjänsten använder en lång tågtrafiktjänst för sin resa. Som bl.a. Branschföreningen Tågoperatörerna anför bör en lösning som har denna effekt undvikas, eftersom den skapar praktiska problem för transportörerna och kan upplevas som orättvis av resenärer som trots att de befinner sig ombord på samma tåg har olika rättigheter. Härtill kommer att förslaget i diskussionspromemorian inte innebär någon heltäckande lösning av frågan om olika regelverk vid förseningar. Exempelvis skulle fortfarande den som reser dels med en längre tågtrafiktjänst, dels med spårvagn eller buss riskera att behöva tillämpa olika regelverk vid en förseningssituation. Det följer av att tågpassagerarförordningen inte föreslås bli, och inte heller bör bli, tillämplig på resor med spårvagn eller buss. Mot den bakgrunden bör förslaget inte följas. Regeringens ställningstagande i denna del innebär att tågpassagerarförordningens bestämmelser om rättigheter vid förseningar och lagens motsvarande bestämmelser kan behöva tillämpas på olika trafiktjänster som ingår i vad som i praktiken är en sammanhållen resa. Det framstår som oundvikligt att i en förseningssituation i sådana fall se den del som genomförs med en trafiktjänst som faller under tågpassagerarförordningens tillämpningsområde som en resa och den del som genomförs med en trafiktjänst som faller under lagen som en annan resa. Exempelvis bör en försening som inträffar under användandet av en lång tågtrafiktjänst (150 km eller längre) kunna medföra rätt till ersättning enligt tågpassagerarförordningens bestämmelser, men bör inte kunna beaktas vid en fortsatt resa med en kort trafiktjänst som lagen är tillämplig på. Att det bör bli en sådan uppdelning mellan olika trafiktjänster är till stor del en följd av att tågpassagerarförordningen medger undantag för trafiktjänster men inte för resor. I praktiken behöver dock en tillämpning av olika regelverk inte leda till några större problem för resenärer och transportörer, så länge som gränsdragningen mellan förordningen och lagen är tydlig. I många fall då flera trafiktjänster används för vad som kan ses som en sammanhållen resa kommer vidare endast lagens bestämmelser om ersättning vid förseningar vara tillämpliga på de trafiktjänster som ingår i resan. Busspassagerarförordningen bör tillämpas på motsvarande sätt som tågpassagerarförordningen Busspassagerarförordningen är till största delen begränsad till att gälla trafiktjänster där transportsträckan enligt tidtabell är 250 km eller längre. Promemorians förslag innebär att vissa av bestämmelserna ska gälla för andra långa resor, men som inte är så långa som 250 km. Det handlar om resor där påstigningsplatsen eller avstigningsplatsen ligger i Sverige och där transporten enligt tidtabell tar 80 minuter eller mer och är 100 km eller längre. Bestämmelserna reglerar i huvudsak frågor om biljetter och andra resehandlingar, ansvar för företag som fullgör skyldigheter enligt förordningen, förbud mot villkor som inskränker resenärernas rättigheter, assistans i samband med olyckor samt rättigheter vid inställda eller försenade resor, bl.a. rätt till återbetalning och information (artiklarna 3, 4.1, 5, 6, 8 och 19-23). Vid kortare transporter föreslås att de trafikslagsövergripande bestämmelserna i den nya lagen i stället ska tillämpas. Syftet med att tillämpa vissa av busspassagerarförordningens artiklar även i andra fall än som följer av förordningen är att skapa en så enkel och heltäckande reglering för bussresenärers rättigheter som möjligt. På detta sätt får i praktiken resenärerna och transportörerna endast två regelverk att tillämpa; för den mer kortväga trafiken gäller i huvudsak de trafikslagsövergripande bestämmelserna i den nya lagen samt de artiklar i busspassagerarförordningen som gäller oberoende av transportsträckans längd (se artiklarna 2.1 och 2.2) medan förordningens bestämmelser gäller vid mer långväga trafik. De bestämmelser som föreslås gälla utöver busspassagerarförordningens direkta tillämpningsområde har också sådant innehåll att de får anses lämpliga att tillämpa vid sådana trafiktjänster där sträckan visserligen är kortare än 250 km men ändå så lång att den oftast är interregional. Regeringen anser mot denna bakgrund, i likhet med majoriteten av remissinstanserna, att tillämpningen av nämnda bestämmelser i busspassagerarförordningen bör utsträckas till att gälla också vid något kortare trafiktjänster än vad som direkt följer av förordningen. På motsvarande sätt som beträffande undantaget från tågpassagerarförordningen bör den utsträckta tillämpningen av artiklar i busspassagerarförordningen knytas till artiklarna i en viss angiven lydelse genom statiska hänvisningar. Också när det gäller den utsträckta tillämpningen av bestämmelserna i busspassagerarförordningen behöver det ske en avgränsning i förhållande till den nya lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter. Det är naturligt att använda samma avgränsning som vid undantaget från tågpassagerarförordningen, vilket också stöds av flertalet remissinstanser. Med en sådan ordning ges resenärerna enhetliga bestämmelser vid likartade resor med buss och tåg och transportörerna ges likvärdiga konkurrensförutsättningar. Således bör artiklarna gälla vid trafiktjänster som har en sträckning som är 150 km eller längre. Om sträckningen är 250 km eller mer gäller, som framgått, förordningen redan enligt sin lydelse. I diskussionspromemorian föreslås - på samma sätt som för tågresor - att busspassagerarförordningens bestämmelser om ersättning vid förseningar ska tillämpas på hela resan, om den utförs genom flera trafiktjänster och förutsatt att den del som lagen annars skulle vara tillämplig på också genomförs med buss. Som har anförts ovan bör förslaget beträffande tågresor inte följas. Av samma skäl bör förslaget inte heller följas beträffande bussresor. Det bör inte göras något undantag från fartygspassagerarförordningen När det gäller fartyg finns det i och för sig ett intresse av att i den nya lagen kunna inkludera kortväga fartygsresor i kollektivtrafiken för att uppnå en trafikslagsövergripande lagstiftning. Fartygspassagerarförordningen har dock, till skillnad från tåg- och busspassagerarförordningarna, utformats för att gälla också vid kortväga resor. Någon möjlighet till undantag för kortare trafiktjänster, motsvarande den i tågpassagerarförordningen, finns inte. Förordningens bestämmelser får i allt väsentligt anses vara väl anpassade till den kortväga trafiken. Till detta kommer att möjligheten till permanent undantag i artikel 2.4 i fartygspassagerarförordningen har utformats på ett sätt som gör det svårt att låta fartygsresor omfattas av samma bestämmelser som är lämpliga för övriga trafikslag. Undantag kan endast göras om trafiktjänsten utförs inom ramen för en förpliktelse om allmännyttiga tjänster eller ett avtal om allmännyttiga tjänster eller ingår i en integrerad tjänst. Dessutom krävs att passagerarnas rättigheter enligt förordningen är likvärdigt garanterade i nationell lagstiftning; det gäller bl.a. den rätt till måltider och hotellrum som resenärerna har vid långa förseningar enligt förordningen. Ett utnyttjande av undantagsmöjligheten skulle medföra att det i lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter behöver finnas särskilda bestämmelser om fartygsresor som är anpassade till det resenärskydd som finns i förordningen men också till att det inte endast är fråga om resor med kortare trafiktjänster. Sådana särskilda bestämmelser i en i övrigt trafikslagsövergripande lagstiftning framstår dock inte som befogade, eftersom fartygspassagerarförordningen redan utgör en fullgod reglering. Som framhålls i promemorian skulle det också innebära andra nackdelar om undantagsmöjligheten i fartygspassagerarförordningen utnyttjades. Det handlar bl.a. om att resenärer kan få olika rättigheter beroende på om redarens verksamhet är allmänt finansierad eller inte. Mot denna bakgrund kommer regeringen till samma slutsats som promemorian, nämligen att fartygspassagerarförordningens möjlighet till permanent undantag inte bör utnyttjas. Det framstår som en bättre lösning att förordningen får gälla också fortsättningsvis för den del av kollektivtrafiken som sker med fartyg. Lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter bör därmed inte gälla för fartygsresor. Som utredningen anför kan flygresor inte omfattas av lagstiftningen, eftersom den EU-förordning som reglerar flygresenärers rättigheter inte medger något undantag som möjliggör nationella bestämmelser (se Europaparlamentets och rådets förordning [EG] nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning [EEG] nr 295/91). 4.3 Reseinformation Regeringens förslag: En transportör ska vara skyldig att tillhandahålla reseinformation i vissa avseenden. Information ska tillhandahållas om resenärsrättigheter i frågor som regleras i lagen, transportörens allmänna avtalsvillkor för resor och hur transportören kan kontaktas. Vidare ska det tillhandahållas information om vilka trafiktjänster som transportören erbjuder inklusive biljettpriser och vilka möjligheter det finns att ta med en cykel vid resa med transportörens trafiktjänster. Det ska också informeras om tillgängligheten till fordon, stationer och hållplatser, säkerhets- och trygghetsfrågor samt om aktuella förseningar eller andra störningar i trafiken. Sådan information ska tillhandahållas allmänheten och resenärer när behov uppstår. Under en resa med spårvagn eller tunnelbanetåg ska transportören dessutom ge resenärerna information om nästa station eller hållplats och viktigare anslutande förbindelser. Detsamma ska gälla vid tågresor som inte omfattas av tågpassagerarförordningen. Informationen ska tillhandahållas i den form som är mest lämplig för att resenärerna ska kunna ta del av informationen, och det ska då läggas särskild vikt vid behoven hos personer med funktionsnedsättning. Regleringen ska ersätta lagen om information till passagerare m.m., som ska upphöra att gälla. Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn över att transportörer fullgör sina skyldigheter att tillhandahålla reseinformation enligt lagen. Om föreskriven information inte lämnas, ska sanktioner i marknadsföringslagen användas. Utredningens förslag överensstämmer i många delar med regeringens. Utredningen föreslår dock att en förvaltare av en bytespunkt ska vara skyldig att lämna viss information som enligt regeringens förslag ska lämnas endast av transportören. Dessutom ska enligt förslaget en sådan förvaltare lämna information till regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, om bytespunktens tillgänglighet. Det föreslås också att det i lagen ska föreskrivas en skyldighet för transportörer och förvaltare av bytespunkter att ha ett särskilt system för att lämna information till resenärerna. Utredningens förslag innehåller inte någon skyldighet att informera om möjligheten att medföra en cykel, säkerhets- och trygghetsfrågor eller nästa station eller hållplats (förutom när en station utgör en bytespunkt). Utredningen föreslår vidare att det ska införas en särskild marknadsrättslig sanktion som ska tillämpas om en transportör inte fullgör sin skyldighet att lämna information (se betänkandet s. 96-104 och 159-167). Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har ingen invändning mot huvuddragen i utredningens förslag. Många remissinstanser framhåller att relevant information till resenärerna underlättar resandet och kan vara av avgörande betydelse för personer som har en funktionsnedsättning. Flera remissinstanser förordar att informationsskyldigheten ska göras mer omfattande än vad som föreslås i betänkandet. Många av de myndigheter och organisationer som företräder personer med funktionsnedsättning, t.ex. Myndigheten för handikapppolitisk samordning, Handikappförbunden och Synskadades riksförbund, lämnar förslag på ytterligare frågor som bör innefattas i informationsskyldigheten för att underlätta resandet, bl.a. förutsättningar att ta ombord en rullstol eller annat hjälpmedel, särskilda platser för personer som lider av allergi eller annan överkänslighet samt tillgången till toaletter. Man framhåller att det är viktigt att informationen lämnas på ett sådant sätt att alla kan ta till sig den och förstå den och att därför hänsyn behöver tas till olika resenärers skilda behov. Också Diskrimineringsombudsmannen och Konsumentverket har liknande synpunkter gällande information till personer med funktionsnedsättning. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet förordar att informationskravet ska omfatta ytterligare information som ska lämnas enligt bl.a. tågpassagerarförordningen. Det gäller möjligheten att medföra en cykel, tillgång till tjänster ombord, möjlighet att återfå förlorade föremål, betalningssätt samt säkerhets- och trygghetsfrågor. Enligt fakultetsnämnden vore det också värdefullt med ett lagstöd för gällande praxis att informera om nästa hållplats eller station, vilket också framhålls av bl.a. Samtrafiken, Synskadades riksförbund och Trafikverket. Samtrafiken och Jönköpings Länstrafik AB framhåller att det ställer stora krav på en transportör, om resenärerna ska ges sådan omfattande och detaljerad information som föreslås inför varje köp av en resa. Det bör räcka att annan information än sådan som gäller resestörningar finns i broschyrer, på webbsidor och anslag och att därutöver information lämnas, om en resenär begär det. Svensk Kollektivtrafik påpekar att det sätt på vilket informationen ska lämnas måste kunna anpassas efter den enskilda situationen. Flera remissinstanser anför att betänkandets förslag behöver förtydligas i vissa avseenden. När det gäller förslaget om att en särskild marknadsrättslig sanktion ska införas anser Konsumentverket att befintliga sanktionsmöjligheter i marknadsföringslagen (2008:486) i stället bör användas. Skälen för regeringens förslag Vilka skyldigheter att lämna reseinformation finns i dag? EU:s tåg- och busspassagerarförordningar innehåller bestämmelser om en transportörs skyldighet att tillhandahålla reseinformation. I tågpassagerarförordningen anges bl.a. vilka uppgifter som en biljett ska innehålla (artikel 4) och vilken information som på begäran ska lämnas till resenärerna inför en resa, t.ex. information om avtalsvillkor, tidtabeller och linjesträckningar (artikel 8.1). Vidare finns bestämmelser om vilken information som ska lämnas under en resa (artikel 8.2) och vid förseningar (artikel 18.1). I busspassagerarförordningen finns bl.a. bestämmelser om vilken information som ska lämnas till passagerare som reser från en bussterminal i händelse av störningar i trafiken (artikel 20) och vilken information som ska lämnas under en resa (artikel 24). Generellt gäller enligt båda förordningarna att informationen ska lämnas eller finnas tillgänglig i en form som är lämplig för personer med funktionsnedsättning. Tågpassagerarförordningens krav på reseinformation är inte i alla delar anpassad för kortväga trafik. Vid kortväga trafik finns ingen anledning att transportören inför resan ska behöva informera resenärerna t.ex. om tillgången till ligg- eller sovvagnar så som föreskrivs i tågpassagerarförordningen. I avsnitt 4.2 föreslår därför regeringen att det bör göras undantag från vissa av förordningens bestämmelser om reseinformation för lokala och regionala trafiktjänster. Beträffande busspassagerarförordningen föreslås i samma avsnitt att skyldigheten att informera passagerare som reser från en terminal om trafikstörningar ska utvidgas till att gälla också vid medellånga trafiktjänster. Skyldigheten att lämna adekvat information under en resa gäller redan enligt förordningen för samtliga bussresor i linjetrafik (se artiklarna 2.1 och 2.2 i busspassagerarförordningen). Vid sidan av passagerarförordningarna har den som utför transporter i linjetrafik med buss eller motsvarande trafik med tåg, tunnelbana eller spårvagn en allmän skyldighet att lämna tydlig och tillförlitlig information om bl.a. sina trafiktjänster enligt 2006 års lag. Till den som ska köpa en enskild resa ska transportören lämna information om resans pris, avgångs- och ankomsttid, det system transportören tillämpar för att lämna ersättning till resenärer som drabbas av förseningar eller andra störningar i trafiken samt om vem som ska utföra transporten, om denne är någon annan än den som säljer transporten. Vid behov ska transportören lämna information om möjligheterna för en person med funktionsnedsättning att genomföra en viss resa. Transportören har också en skyldighet att snarast möjligt informera om uppkomna förseningar eller andra störningar. Informationsskyldigheten enligt lagen tillämpas i den mån något annat inte följer av passagerarförordningarna. En transportör kan vara skyldig att tillhandahålla information i vissa avseenden också enligt lagar som inte uteslutande reglerar trafiktjänster, t.ex. lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler och marknadsföringslagen. En ny reglering av informationsskyldigheten bör införas Personer som använder kollektivtrafiken behöver information i flera avseenden för att trafiken ska fungera på bästa sätt för dem. Det handlar bl.a. om information om transportörens trafiktjänster som en resenär behöver för att planera och genomföra en resa. Vissa personer kan ha svårigheter att genomföra resan på egen hand och behöver därför information om i vilken utsträckning fordon och stationer är tillgänglighetsanpassade för att kunna välja det bästa resealternativet. Vidare behöver det finnas tillgång till information om störningar som påverkar resandet och som kan innebära att en resenär behöver ändra sina resplaner eller vidta någon annan åtgärd. Det är dessutom viktigt att resenärerna får kännedom om vilka avtalsvillkor som gäller för de trafiktjänster som en transportör erbjuder och vilka rättigheter som resenärer ges i lagstiftning. Förbättringar i tillgången till sådan reseinformation är ägnade att stärka kollektivtrafikens attraktionskraft och kan leda till att fler väljer att resa kollektivt. Regeringens uppfattning är att resenärernas rätt till reseinformation bör stärkas i förhållande till vad som gäller enligt 2006 års lag. Transportörerna bör vara skyldiga att lämna information i ytterligare några avseenden och det behöver också finnas mekanismer som innebär att resenärerna faktiskt får den information som de har rätt till. Det vore i och för sig tänkbart att stärka rätten till reseinformation genom ändringar i 2006 års lag. Lagen skulle i sådant fall finnas kvar vid sidan av den nya lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter, som då alltså inte skulle innehålla bestämmelser om information. Som regeringen redan konstaterat i avsnitt 4.1 finns det dock en så stark koppling mellan informationsfrågorna och ersättningsfrågorna att dessa bör samlas i den nya lagen, så som utredningen föreslår. Tillämpningsområdet för den nya regleringen bör lämpligen motsvara det som i huvudsak gäller för den föreslagna lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter i övrigt. Bestämmelserna bör därför tillämpas på dels sådan tågtrafik som omfattas av tågpassagerarförordningen men för vilken undantag gjorts enligt vad som föreslås i avsnitt 4.2, dels sådan spårbunden trafik som inte omfattas av förordningen. Vidare bör bestämmelserna tillämpas på resor med buss i de fall någon motsvarande bestämmelse i busspassagerarförordningen inte ska tillämpas. Slutligen bör bestämmelserna tillämpas på resor med taxi som används i linjetrafik. Den nya nationella regleringen av informationsskyldigheten kommer därmed, liksom 2006 års lag, att få sin främsta tillämpning på kortväga trafik. För att förenkla för transportörer och resenärer bör regleringen, på samma sätt som 2006 års lag, vara så likartad som möjligt för olika slags transportmedel. En skyldighet att lämna information under en bussresa kan dock inte ingå i lagen, eftersom en sådan skyldighet redan gäller enligt busspassagerarförordingen. Frågan är alltså redan reglerad genom EU-rätten och det finns inte utrymme för närmare preciseringar i nationell rätt. Dessutom bör, som föreslås i avsnitt 4.2, motsvarande bestämmelse i tågpassagerarförordningen om information under en resa även fortsättningsvis tillämpas på alla tågresor, eftersom bestämmelsen får anses väl avvägd även för den kortväga tågtrafiken. Vidare bör det eftersträvas att kraven på vilken information som ska lämnas är desamma för längre och kortare trafiktjänster, om skillnader inte är motiverade av olika informationsbehov för respektive slag av trafik. Vilken information bör skyldigheten omfatta? Utredningens förslag om vilken reseinformation som resenärerna ska ha rätt till motsvarar till en del kraven i 2006 års lag. Således föreslås att en resenär före sin resa ska få information om transportörens biljettpriser, tidtabeller och linjesträckningar. Information om störningar i trafiken ska lämnas dels före en resa, dels under en resa. Utredningens förslag innehåller även krav på information som går utöver hittillsvarande ordning. Information ska lämnas inte bara om transportörens ersättningssystem utan om samtliga avtalsvillkor som transportören tillämpar för resor. Dessutom föreslås att det ska lämnas information om de rättigheter som resenärer har enligt lag, dvs. i huvudsak den lag som här föreslås, och hur transportören kan kontaktas. Däremot finns i utredningens förslag ingen motsvarighet till kravet i 2006 års lag att informera den som vill köpa en enskild resa om vem som ska utföra transporten, om denne är någon annan än den som säljer transporten. Vidare föreslås en skyldighet att lämna information om fordons och bytespunkters tillgänglighet. Enligt vad utredningen utvecklar ska informationen bl.a. avse fysiska begränsningar i ett fordons utformning, särskilda vagnar där personer med en allergi kan åka och tillgången till hissar och ramper på bytespunkter. Motsvarande bestämmelse i 2006 års lag är mer begränsad och innebär en skyldighet att vid behov informera om möjligheterna för en person med en funktionsnedsättning att genomföra en viss resa. Slutligen föreslås att det under en resa ska lämnas information om nästa bytespunkt, vilket är ett krav som inte har någon motsvarighet i 2006 års lag. Regeringen anser att utredningens förslag på ändringar i förhållande till hittillsvarande informationskrav enligt 2006 års lag är väl avvägt och att förslaget därför i huvudsak bör följas. Utredningens förslag till lagtext innehåller inte detaljer om i vilka avseenden det ska lämnas information om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning, vilket efterfrågas av flera remissinstanser, utan är mer allmänt hållet. Det saknas dock anledning att anta att en allmän bestämmelse om skyldighet att informera om tillgänglighet skulle vara mindre effektiv än en detaljreglering. En allmänt hållen bestämmelse kan tvärtom vara att föredra, eftersom den möjliggör att kravet på information anpassas allteftersom behov uppmärksammas och utifrån den tekniska utvecklingen. Utredningens förslag i denna del bör därför följas. I linje med vad vissa remissinstanser föreslår bör den föreslagna skyldigheten att under en resa informera om nästa bytespunkt utvidgas till en skyldighet att informera om nästa station eller hållplats, dvs. även sådana stationer eller hållplatser där byte till annan trafiktjänst inte kan ske, och viktigare anslutande förbindelser. Sådan information lämnas redan i stor utsträckning och den underlättar för resenärerna att förbereda sig för att stiga av vid önskad station eller hållplats. Vidare bör det framgå att information om förseningar eller andra störningar ska omfatta också förseningens orsak, varaktighet och konsekvenser. Ett sådant krav finns enligt 2006 års lag och är av betydelse för resenärernas möjlighet att bedöma situationen och vidta åtgärder. I likhet med bl.a. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser regeringen att informationsskyldigheten bör omfatta ytterligare ett par frågor som anknyter till utredningens förslag och som närmare preciserar innehållet i informationsskyldigheten. För det första bör alla resenärer ha tillgång till information om frågor som rör säkerhet och trygghet i samband med en resa, exempelvis hur utrymning bör ske i en nödsituation. Hur arbetet med säkerhetsfrågor ska bedrivas framgår av annan lagstiftning, exempelvis lagen (1990:1157) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg och järnvägslagen (2004:519). För att säkerhetsarbetet ska kunna fungera på bästa sätt och resenärerna ska kunna känna sig trygga i kollektivtrafiken är det viktigt att information om detta finns tillgänglig. För det andra bör alla resenärer få veta i vilken utsträckning det är möjligt att ta med en cykel vid resor i kollektivtrafiken. Cykel är ett allt vanligare sätt för personer att transportera sig, inte minst i våra storstäder. Den positiva utvecklingen kan stödjas genom ett sådant informationskrav. Bör informationen lämnas vid en viss tidpunkt? I 2006 års lag preciseras vilken information som ska lämnas till den som vill köpa en enskild resa men i övrigt anges inte i någon närmare utsträckning vid vilken tidpunkt eller på vilken plats transportören ska tillhandahålla informationen. Utredningen föreslår att det ska framgå vilken information transportören ska lämna före en resa respektive under en resa. Den information som enligt förslaget ska lämnas före en resa är sådan som en person som planerar en resa typiskt sett har intresse av, exempelvis information om tidtabeller, biljettpriser och tillgänglighet. Informationen som enligt förslaget ska lämnas under en resa gäller nästa bytespunkt och eventuella störningar. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att uttrycken före respektive under resan är oprecisa och att det kan finnas skäl att i större utsträckning än vad utredningen föreslår precisera tidpunkterna för när informationen ska lämnas. När det först gäller utredningens förslag om information som ska lämnas under en resa anser regeringen det i och för sig vara tillräckligt klart vad som avses. Som utredningen förklarar handlar det om information som ska lämnas till resenärer som befinner sig ombord på ett transportmedel. Som redan nämnts har resenärer som befinner sig ombord ofta behov av information om nästa station eller hållplats och viktigare anslutande förbindelser vid stationen eller hållplatsen. Sådan information bör därför alltid lämnas under en resa. Härutöver finns sådan information som såväl den som planerar en resa som den som genomför en resa kan behöva. Det handlar om information om resenärsrättigheter enligt den föreslagna lagen, transportörens allmänna avtalsvillkor, biljettpriser, tidtabeller och linjesträckningar. Vidare gäller det information om förseningar eller andra störningar, en försenings eller störnings orsak, varaktighet och konsekvenser, tillgänglighet till fordon, stationer och hållplatser, möjligheten att medföra en cykel, säkerhets- och trygghetsfrågor samt hur transportören kan kontaktas. Vid vilken tidpunkt en resenär i kollektivtrafiken har behov av sådan information kan variera. Regional och lokal kollektivtrafik kännetecknas av att ett stort antal resenärer dagligen utnyttjar trafiken i varierande syften. Det kan bero på tillfälligheter och vilken typ av biljett som används om en resenär behöver information om t.ex. tidtabeller eller linjesträckningar innan han eller hon har ingått ett avtal med transportören eller om behovet uppstår senare. Exempelvis kan en resenär som vill köpa en biljett som berättigar till flera ospecificerade resor ofta vänta med delar av informationen till dess att han eller hon bestämmer sig för att göra en viss resa medan en resenär som vill köpa biljett för en specifik resa kan behöva informationen innan avtalet ingås. Förseningsinformation är viktig för både den som planerar en resa och den som under en påbörjad resa drabbas av försening. Regeringen bedömer därför att det är mindre lämpligt att knyta informationsskyldigheten till någon särskild tidpunkt, t.ex. avtalstillfället. I stället bör transportörerna åläggas att hålla informationen tillgänglig så att allmänheten och resenärer kan ta del av den när behov uppstår. Det ligger sedan i sakens natur att den som ska köpa biljett för en resa får tillgång till uppgifter om bl.a. priset och avgångstiden. Dessutom kan det i annan lagstiftning, t.ex. lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler, ställas krav på att kunden inför köpet informeras i vissa avseenden. Vem ska vara informationsskyldig? Enligt 2006 års lag är det transportören som är informationsskyldig. Utredningen föreslår att också förvaltare av bytespunkter, dvs. vissa stationer eller hållplatser, ska vara informationsskyldiga i några situationer. Även om det är transportören som sluter avtalet med resenären och som svarar för att transporten genomförs, är det i vissa situationer i praktiken någon annan som lämnar information till resenären. Det kan vara en underentreprenör som transportören har anlitat för att utföra transporten helt eller delvis. Det kan också vara fråga om en biljettförmedlare som säljer biljetter för transportörens räkning. Vem som i en viss faktisk situation är mest lämpad att lämna information till resenären kan variera bl.a. beroende på hur en transportör väljer att organisera sin verksamhet. I samtliga fall är det emellertid transportören som har eller kommer att få ett åtagande gentemot resenären genom transportavtalet. Enligt regeringens bedömning bör därför ansvaret för att resenären får rätt och relevant information liksom i dag läggas på transportören. Det hindrar inte att transportören kommer överens med någon annan att vara den som faktiskt tillhandahåller informationen, t.ex. en biljettförmedlare eller stationsförvaltare. I vilken form bör informationen lämnas? Fråga är vidare huruvida det bör preciseras hur informationen ska lämnas. 2006 års lag innehåller inga preciseringar, utan anger endast att information om bl.a. transporttjänster ska vara tydlig och tillförlitlig. I förarbetena till lagen förklaras att tydlig och tillförlitlig innebär bl.a. att transportören måste fästa särskild uppmärksamhet vid behoven hos personer med funktionsnedsättning, både när det gäller på vilket sätt informationen lämnas och innehållet i informationen (se prop. 2005/06:160 s. 311). Förutsättningarna för att lämna information till resenärerna är i hög grad beroende av frågor om fordons och stationers utformning, teknisk utrustning och organisation m.m. Den tekniska utvecklingen bidrar också till att informationskanalerna förändras fortlöpande. Regeringen anser därför att det i huvudsak bör överlämnas till transportörerna själva att avgöra hur informationen ska lämnas inom ramen för ett krav på att informationen ska tillhandahållas i den eller de former som är mest lämpliga för att resenärerna ska kunna ta del av informationen. Det är dock av stor betydelse att alla resenärer kan ta del av informationen, även resenärer som har någon form av funktionsnedsättning. För att i möjligaste mån tillförsäkra att alla ska kunna tillgodogöra sig informationen anser regeringen att det redan av lagtexten bör framgå att särskild vikt ska läggas vid behoven hos personer med funktionsnedsättning. Utredningens förslag i denna del bör alltså följas. Utredningen föreslår vidare att det av lagen ska framgå att bl.a. transportörer ska ha ett system för att lämna information till resenärerna. Det är dock naturligt att den föreslagna skyldigheten att tillhandahålla information inte kan uppfyllas utan någon form av system för informationsspridning, vare sig transportören själv förfogar över systemet eller kan använda sig av någon annans system. Någon bestämmelse med den innebörden bedöms därför inte behövas. Tillsyn över informationsskyldigheten och påföljd vid utebliven information För att resenärer ska få bättre tillgång till reseinformation är det inte tillräckligt att kraven på information utökas och preciseras. Lika viktigt är att det finns mekanismer som innebär att transportörerna uppfyller sin skyldighet, vilket saknas i 2006 års lag. Det kan åstadkommas genom att det utses en myndighet som utövar tillsyn över informationskraven och som har tillgång till påföljder, om de inte fullgörs. Konsumentverket utövar tillsyn över motsvarande informationskrav i EU:s passagerarförordningar (se 1 § förordningen [2014:1463] med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar och 14 § lagen [2010:510] om lufttransporter). Det är därför logiskt, som utredningen föreslår, att Konsumentverket även ges i uppdrag att utöva tillsyn över de föreslagna informationskraven i den nya lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter. För att lagen inte ska vara begränsad till en viss organisatorisk lösning är det lämpligt att regeringen utser tillsynsmyndighet. Om Konsumentverket vid sin tillsyn upptäcker att en transportör inte fullgör sin skyldighet att lämna information, kan marknadsföringslagens sanktionssystem användas. Den information som transportörer föreslås vara skyldiga att lämna ryms nämligen inom begreppet marknadsföring enligt 3 § marknadsföringslagen. Det innebär att en transportör som låter bli att lämna information kan åläggas av Marknadsdomstolen att vid vite göra det genom ett s.k. informationsföreläggande (24 §). Talan kan väckas av Konsumentombudsmannen, en näringsidkare som berörs av marknadsföringen eller en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller löntagare (47 §). I ett fall som inte är av större vikt kan Konsumentombudsmannen meddela ett informationsföreläggande för godkännande av den berörda näringsidkaren (28 §). Något behov av en särskild marknadsrättslig sanktion finns därmed inte. Som i andra fall när marknadsföringslagen tillämpas på informationskrav i annan lagstiftning bör det i den aktuella lagen anges att marknadsföringslagen ska tillämpas vid en överträdelse av informationsbestämmelserna och att informationen är att betrakta som väsentlig vid tillämpningen av marknadsföringslagen. När det gäller bestämmelserna om marknadsstörningsavgift är dessa i de allra flesta fall inte tillämpliga då en näringsidkare bryter mot kraven i en särskild lag. Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning i förevarande fall. Det bör alltså framgå att bestämmelserna om marknadsstörningsavgift i marknadsföringslagen inte är tillämpliga vid överträdelser av lagens informationskrav. Inget ytterligare krav på att informera om en bytespunkts tillgänglighet Enligt utredningens förslag ska en förvaltare av en bytespunkt till regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, lämna information om bytespunktens tillgänglighet. Syftet med förslaget är att transportörerna ska få sådan information om tillgängligheten som de i sin tur ska vara skyldiga att lämna till resenärerna. I lagen om kollektivtrafik har man dock valt en annan lösning. Enligt lagen ska den regionala kollektivtrafikmyndigheten ta fram ett regionalt trafikförsörjningsprogram som ska innehålla en redovisning av bl.a. de bytespunkter och linjer som ska vara fullt tillgängliga för alla resenärer (2 kap. 8 och 10 §§). Programmet ska upprättas efter samråd med bl.a. motsvarande myndigheter i angränsande län, berörda kollektivtrafikföretag samt företrädare för resenärer (2 kap. 9 §). Genom de regionala trafikförsörjningsprogrammen får transportörerna, som alltså ska omfattas av samråd, antas få tillgång till information om bytespunkters tillgänglighet. Någon ytterligare reglering av frågan i den föreslagna lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter bedöms inte behövas. Skyldigheten att ha ett system för ersättning avskaffas De krav på information som ställs i 2006 års lag täcks i allt väsentligt av de förslag om reseinformation som regeringen lämnar. I 2006 års lag finns dock också en bestämmelse som gäller skyldighet för transportörer att ha ett ersättningssystem. Enligt 2 § ska en transportör ha ett system för att lämna ersättning till passagerare som drabbas av förseningar eller andra störningar i trafiken. Det uppställs inget krav på hur ersättningssystemet ska vara uppbyggt, vilken typ av förluster och skador som ska ersättas eller vilka ersättningsbelopp som ska utges. I stället lämnas det till den enskilde transportören att utforma ett ändamålsenligt system (se prop. 2005/06:160 s. 310 och 311). Utredningens förslag är att 2006 års lag ska upphävas och att någon motsvarande bestämmelse om ersättningssystem inte ska tas in i annan lagstiftning. Regeringens förslag är att den nya lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter ska innehålla bestämmelser om bl.a. resenärers rätt till ersättning vid förseningar (se avsnitt 4.4). Det ligger i sakens natur att en transportör måste kunna hantera krav som framställs av resenärer. Något särskilt krav på att ha ett ersättningssystem bör inte behövas. 2006 års lag bör därmed kunna upphävas utan att en motsvarande bestämmelse om ersättningssystem tas in i annan lagstiftning. 4.4 Ersättning vid förseningar Regeringens förslag: En resa ska anses försenad, om ankomsten till resans slutdestination sker vid en senare tidpunkt än vad som anges i transportavtalet eller, om ankomsttiden inte anges där, i den för resan gällande offentliggjorda tidtabellen. Om tiden för ankomst inte framgår av transportavtalet, ska ändringar i förhållande till tidtabellen kunna beaktas. Om transportören i ett sådant fall har ändrat tiden för en enskild avgång eller ställt in en avgång och offentliggjort detta minst tre dygn innan avgången skulle ha skett enligt tidtabellen, ska ändringen i trafikutbudet beaktas vid bedömningen av om en resa är försenad eller inte. Om det finns skälig anledning att anta att en resa kommer att bli mer än 20 minuter försenad till slutdestinationen, ska resenären ha rätt till ersättning för skäliga kostnader för annan transport, inklusive transport med eget fordon, för att nå resans slutdestination. Den högsta ersättningen för sådan kostnad ska vara 1/40 av prisbasbeloppet (för närvarande ca 1 100 kr). Om en resenär inte begär ersättning för kostnad för annan transport, ska resenären i stället ha rätt till prisavdrag, om resan faktiskt blir försenad till slutdestinationen. Prisavdrag ska ske med 50 procent av biljettpriset vid mer än 20 minuters försening och med 75 procent vid mer än 40 minuters försening. Om resan är mer än 60 minuter försenad, ska hela biljettpriset betalas tillbaka. Ersättningen för annan transport eller prisavdraget ska betalas av den transportör som avtalet om resa har ingåtts med. Om en resenär har en biljett som inte specificerar en viss resa, ska det krävas att resenären har bestämt sig för att göra den resa som blir försenad och i normalfallet även gjort andra förberedelser för resan för att han eller hon ska ha rätt till ersättning för annan transport eller prisavdrag. Även en resenär som ännu inte har skaffat en biljett när en försening befaras, men som har gjort motsvarande förberedelser för resan ska ha rätt till ersättning för annan transport vid en befarad försening. Om resenären inte har betalat för resan, ska avräkning ske för biljettpriset vid ersättning för annan transport. Om biljettpriset för resan inte klart framgår, ska priset för en enkelbiljett för den aktuella resan vara utgångspunkten för beräkningen av prisavdragets storlek. Om resenären i ett sådant fall använder en biljett som innebär en rabatt, ska dock transportören få göra ett avdrag i proportion till den rabatt som biljetten innebär. Regeringens bedömning: Sjölagens bestämmelser om transportör-ens ansvar för en skada som drabbar en resenär på grund av att resenären försenas bör inte upphävas. Utredningens förslag stämmer till viss del överens med regeringens. Enligt förslaget ska rätt till ersättning för annan transport finnas, om det föreligger en faktisk försening i förhållande till avresetidpunkten om mer än 20 minuter. Rätten till ersättning ska finnas om resenären använder sig av en annan transportörs trafiktjänst eller taxi men inte om eget fordon används. Vidare föreslår utredningen att rätt till ersättning vid försening till slutdestinationen ska finnas om ankomsttiden är mer än 60 minuter försenad. I sådant fall ska ersättning utges med två gånger biljettpriset. Det föreslås att det ska införas en uttrycklig skyldighet för transportörer att betala ut ersättning inom tre månader från det att en resenär har framställt ett krav. Enligt utredningen ska en transportör undgå ersättningsansvar, om en försening beror på väderförhållanden eller andra omständigheter som transportören inte kunnat undvika, s.k. force majeure. Detsamma ska gälla om transportören inom rimlig tid har informerat resenärerna om att förseningar kan uppkomma. Utredningen föreslår även en uttrycklig skyldighet för transportörer att, om möjligt, anordna ersättningstrafik vid avbrott i trafiken som uppgår till mer än 60 minuter. Det föreslås också att bestämmelserna i 15 kap. 17 § sjölagen (1994:1009) om bortfraktarens ansvar för skada som drabbar resenären på grund av att resenären försenas ska upphävas (se betänkandet s. 111-127). Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna är positiva till att det införs bestämmelser som garanterar resenärer ersättning vid förseningar. Flera remissinstanser anser dock att ett objektivt ansvar för förseningar, som gäller oavsett om transportören orsakat en försening eller inte, förutsätter att transportörerna har möjlighet att regressvis få ersättning av den som har orsakat förseningen. Vad gäller frågan om när en försening ska anses föreligga anser flera remissinstanser att utredningens förslag är oklart. Enligt bl.a. Samtrafiken och Jönköpings Länstrafik bör uttrycket avse försening vid ankomsten. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att rätten till ersättning för kostnad för annan transport bör omfatta också transport med eget fordon. Vissa remissinstanser anser att den föreslagna högsta ersättningen för kostnad för annan transport (1/40 av prisbasbeloppet) är för hög, medan andra anser att gränsen är för lågt satt. Förslaget om rätt till ersättning med motsvarande det dubbla biljettpriset vid 60 minuters försening till slutdestinationen stöds av flera remissinstanser. Andra anser att en sådan ersättning skulle vara alltför hög. Skånetrafiken föreslår att maximal ersättning ska motsvara hela biljettpriset vid 60 minuters försening men att det också ska kunna utgå en lägre ersättning vid kortare förseningar. Vissa remissinstanser anser vidare att det finns oklarheter vad gäller de omständigheter som föreslås innebära att en transportörs ersättningsansvar faller bort. Transportstyrelsen, Allmänna reklamationsnämnden och Samtrafiken framhåller att det enligt tågpassagerarförordningen inte finns någon ansvarsfrihet vid force majeure. Några remissinstanser, bl.a. Samtrafiken och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, ifrågasätter i vilka fall information om förseningar ska frita en transportör från ansvar. Också förslaget att transportörerna, om möjligt, ska anordna ersättningstrafik stöds av flera remissinstanser men kritiseras av vissa remissinstanser för att det är oklart när denna skyldighet ska föreligga. Konsumentverket anser att bestämmelsen i 15 kap. 17 § sjölagen inte bör upphävas. Skälen för regeringens förslag och bedömning Bestämmelser om ersättning bör utgå från avtalet om resa I svensk rätt har det varit något oklart i vilken utsträckning en resenär kan åberopa en försening till stöd för ett krav på prisavdrag eller ersättning från transportören. Genom EU:s passagerarförordningar har det dock skett en utveckling mot ett tydligare kontrakträttsligt synsätt som utgår från parternas avtal. Avtalets innehåll framgår normalt av den biljett som transportören utfärdar för resan och de allmänna resevillkor som transportören tillämpar. Genom reseavtalet får resenären enligt passagerarförordningarna vissa rättigheter och transportören vissa skyldigheter, om resan inte kan genomföras på det sätt som har avtalats. Med den utvecklingen inom EU är det naturligt att också den nya lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter bygger på ett kontraktsrättligt synsätt. Frågan om rätt till ersättning vid förseningar bör alltså ses som en fråga som har sin utgångspunkt i att en resenär och en transportör har ingått ett avtal om en resa. En annan sak är att man genom offentligrättsliga bestämmelser och myndighetsbeslut kan reglera hur kollektivtrafiken ska utföras för att tillgodose medborgarnas behov. Ett avtal om en resa kan ingås på olika sätt, vilket hänger samman med att transportörerna tillhandahåller olika typer av biljetter. Med biljett avses här alla typer av biljetter som används i kollektivtrafiken, även kort med information som endast kan avläsas maskinellt. Det kan vara fråga om att resenären köper en biljett för en särskild resa, med angiven avgångs- respektive ankomsttid, eller en biljett som gäller för en obestämd resa av en viss längd. Vidare kan avtalet ingås genom att resenären anskaffar en biljett till vilken resenären sedan kan föra över pengar som kan användas för resor av olika slag (ibland benämnt reskassa). En liknande typ av biljett är sådana som redan vid köpet är anpassade så att de berättigar till ett visst antal resor av olika slag. Sådana biljetter som kan användas för ett flertal resor men där det finns en begränsning av antalet resor (exempelvis genom den summa som resenären har överfört till biljetten) benämns här kvantitetsbiljetter. Ett annat vanligt sätt är att resenären köper en biljett som ger honom eller henne rätt till ett obestämt antal resor med transportörens trafiktjänster under en viss tidsperiod, t.ex. ett månadskort. Sådana biljetter benämns här periodbiljetter. När är en resa försenad? När det gäller resor i den kortväga kollektivtrafiken är den centrala delen i avtalet tranportörens åtagande att mot betalning transportera resenären mellan två punkter inom vissa tider. Såväl de stationer eller hållplatser som trafikeras som tidpunkterna för avgång och ankomst framgår åtminstone i huvudsak av den tidtabell som gäller för trafiktjänsten i fråga. Vissa biljetter innehåller uppgift om avgångs- och ankomsttid. Genom att uppgifterna anges på biljetten får de anses utgöra en del av avtalet om resan. Transportören får därmed en kontraktsrättslig skyldighet att transportera resenären inom de tider som anges på biljetten. Som framhålls av Lagrådet är det logiskt att det vid användning av en sådan biljett anses föreligga en försening om transporten för resan är försenad i förhållande till vad som har avtalats och som anges på biljetten. Merparten av resorna i den kortväga kollektivtrafiken sker dock med biljetter där det inte anges några tidsuppgifter för en enskild resa. Exempel på sådana biljetter är kvantitetsbiljetter och periodbiljetter. I dessa fall har det visserligen ingåtts ett avtal om resa, men avgångs- och ankomsttider framgår inte av avtalet. För sådana ospecificerade biljetter framstår det som rimligt att frågan om huruvida det föreligger en försening eller inte avgörs utifrån transportörens tidtabell. Eftersom restiderna inte angetts på biljetten blir det fråga om tidtabellen för den resa som resenären har bestämt sig för att genomföra. En sådan ordning tillämpas av många transportörer som utger ersättning, om den resa som en resenär har tänkt göra är försenad i förhållande till tidtabellen. Regeringens förslag innebär alltså att frågan om huruvida det föreligger en försening eller inte får avgöras utifrån vad som har avtalats när det är fråga om en biljett där restiderna framgår eller, när det gäller andra typer av biljetter, utifrån tidtabellen. I praktiken kommer dock i båda fallen bedömningen att ske utifrån uppgifterna i tidtabellen, eftersom det knappast förekommer inom kollektivtrafiken att en transportör och en resenär avtalar om tider som avviker från tidtabellen. Utredningen föreslår att frågan om huruvida det föreligger en försening eller inte i vissa fall ska avgöras utifrån ankomsttiden medan den i andra fall ska avgöras utifrån avresetiden. För personer som reser i den kortväga kollektivtrafiken bör emellertid det väsentliga vara en försening till resans slutdestination, dvs. ankomsttiden. En försening vid avresan kan visserligen orsaka viss olägenhet för resenärerna, men om transporten trots det ankommer till slutdestinationen i rätt tid får det ändå i de flesta fall anses att tjänsten har utförts på ett godtagbart sätt. Övervägande skäl talar därför för att frågan om försening enbart avgörs av när transporten ankommer till resans slutdestination, vilket också är den lösning som valts i tågpassagerarförordningen. Enligt busspassagerarförordningen har resenärerna rätt till prisavdrag inte bara när en resa försenas utan också om en trafiktjänst som ingår i resan ställs in (artikel 19). Att det finns en rätt till ersättning vid inställda avgångar är naturligt. Inställda avgångar behöver dock inte bli föremål för särskilda bestämmelser utan kan omfattas av förseningsbegreppet. Om en viss avgång ställs in, bör det sakna betydelse så länge som det inte uppstår en försening till resans slutdestination. På samma sätt bör det förhålla sig med uteblivna anslutningar. Om en transportör säljer en resa där resenären har bokats in på vissa trafiktjänster och det uppstår en försening som gör att resenären inte hinner med nästföljande avgång, bör det för rätten till ersättning vara avgörande om resan blir försenad till slutdestinationen eller inte. Försening när planeringen för en trafiktjänst har ändrats Det händer att transportörer på förhand informerar om att tiderna för en viss trafiktjänst, t.ex. ett tåg mellan två orter vid ett visst klockslag, senareläggs utan att tidtabellen för den skull ändras. En ändring kan ha olika orsaker, t.ex. planerade spår- eller vägarbeten eller oförutsedda fel. Utredningen föreslår att det ska ses som en ansvarsfrihetsgrund för transportören, om denne inom rimlig tid har informerat resenärerna om att förseningar kan uppkomma. Det skulle innebära att transportören inte har någon skyldighet att betala ersättning för en försening som transportören har informerat om inom rimlig tid. En resenär som har bokat och betalat en biljett innan informationen lämnades ska dock enligt förslaget ha rätt till återbetalning av biljettpriset. Enligt förslaget ska information om inställda avgångar behandlas på samma sätt. Vissa remissinstanser, bl.a. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Samtrafiken, kritiserar förslaget och anser att det innehåller oklarheter. Det anförs att förslaget kan leda till rättsförluster för resenärerna, exempelvis om det före avgångstiden anges på en anslagstavla att tåget är försenat och transportören skulle hävda ansvarsfrihet eftersom information har gått ut. Också regeringen ser problem med förslaget. Det framstår visserligen som rimligt att en transportör under vissa omständigheter ska kunna undgå ersättningsskyldighet, om resenärerna har fått information om en ändring av planeringen för en viss trafiktjänst. En sådan ändring bör dock inte ha betydelse som en ansvarsfrihetsgrund, eftersom det riskerar att innebära att resenärerna helt saknar rättigheter vid en försening så snart information om en ändring har lämnats. I stället bör en ändring kunna beaktas vid frågan om försening. Om transportören senarelägger tiderna för en trafiktjänst, bör ändringen kunna ligga till grund för bedömningen av om en resa med trafiktjänsten är försenad till resans slutdestination eller inte i stället för gällande tidtabell. Om trafiktjänsten har ställts in, blir det i stället fråga om att trafiktjänsten inte ska beaktas vid bedömningen av om resan är försenad eller inte. För att en senareläggning eller inställelse av en trafiktjänst ska kunna påverka frågan om försening bör vissa villkor gälla. För det första bör ändringen endast kunna påverka förseningsbedömningen i relation till resenärer som inte har köpt en specificerad resa vid den tidpunkt när information om ändringen lämnas. En resenär som har avtalat om tider för sin resa bör alltså inte påverkas av att det senare lämnas information om att en trafiktjänst har senarelagts eller ställts in, utan bör ha rätt till ersättning om resan ankommer till slutdestinationen vid en senare tidpunkt än vad som anges på biljetten. Andra resenärer, som ännu inte har köpt en biljett när informationen lämnas eller vars biljett inte specificerar en viss resa (t.ex. en kvantitetsbiljett eller periodbiljett), bör däremot kunna acceptera att tiden för ankomst senareläggs i förhållande till tidtabellen eller att en trafiktjänst som ingår i resan ställs in, om de har fått information om ändringen. Det bör därför, för det andra, ställas krav på att informationen offentliggörs av transportören så att den är tillgänglig för alla resenärer. Dessutom bör, för det tredje, informationen finnas tillgänglig i så god tid att resenärerna hinner ta del av informationen och inrätta sig efter ändringen. Med hänsyn till förhållandena i den lokala och regionala kollektivtrafiken framstår det som rimligt att informationen ska finnas tillgänglig minst tre dygn före den tidpunkt för avgång som annars skulle gälla, dvs. den tidpunkt som gäller enligt tidtabellen. Ersättningstrafik behandlas på samma sätt som ordinarie trafik När det uppstår mer långvariga avbrott i trafiken brukar transportörerna sätta in ersättningstrafik, dvs. en trafiktjänst som inte var planerad på förhand men som sätts in för att minska följderna av ett trafikproblem. Det kan t.ex. handla om att en buss ersätter ett tåg eller en spårvagn på en viss sträcka. Ur resenärernas perspektiv får de olika trafikslag som används i den lokala och regionala kollektivtrafiken anses någorlunda likvärdiga. Som huvudregel bör det därför godtas att en transportör uppfyller sina skyldigheter att transportera resenärerna genom en annan tjänst än den som har avtalats eller som resenärerna har utgått ifrån utan att det ska ge upphov till anspråk från resenärernas sida. Däremot bör ersättning för försening aktualiseras enligt vad som nyss angetts, om ersättningstrafiken ankommer till en resas slutdestination vid en senare tidpunkt än vad som anges på biljetten eller, om ankomsttiden inte anges där, i den tidtabell som gäller för resan. En ersättningsskyldighet vid förseningar får anses utgöra ett tillräckligt incitament för transportörer att sätta in ersättningstrafik vid trafikavbrott. Det saknas därför skäl att, som utredningen föreslår, i det här sammanhanget föreskriva en skyldighet att anordna sådan trafik. Rätt till ersättning för kostnad för annan transport... Inom kollektivtrafiken är det vanligt med resevillkor som ger resenärerna rätt till ersättning för resa med taxi, annan trafiktjänst eller i vissa fall med eget fordon till resans slutdestination, om den avtalade resan riskerar att bli försenad. Rätten till ersättning infaller vanligtvis vid en risk för försening med 20 till 30 minuter. Det handlar alltså om en förväntad försening, dvs. ett förväntat avtalsbrott. En rätt till ersättning för kostnader för att fullfölja en resa är ofta viktig för resenärerna, eftersom resenärernas primära intresse får antas vara att komma fram till resmålet i rätt tid. Som utredningen konstaterar finns det därför ett behov av att stärka skyddet för resenärerna genom att införa en tvingande och enhetlig rätt till ersättning för kostnader för annan transport till resmålet. Syftet bör vara att en resenär ska kunna ta sig fram till slutdestinationen för sin avtalade resa utan att själv behöva stå för den extra kostnad som en annan transport innebär utöver biljettpriset. Ersättningen bör därför som utgångspunkt täcka kostnaderna för att nå resans slutmål. Vidare bör en resenär kunna använda de olika transportmedel som står till buds i den kortväga trafiken. Det handlar dels om taxi men också om trafiktjänster som erbjuds inom kollektivtrafiken, oavsett om trafiktjänsten tillhandahålls av den transportör som har ingått avtalet om resan eller av en annan transportör. Som Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet föreslår bör det även finnas en rätt till ersättning i de fall en resenär använder ett eget fordon. En sådan lösning underlättar bl.a. för resenärer på orter där tillgången till kollektivtrafik eller taxi är begränsad. Den kan även minska kostnaderna för den transportör som ska utge ersättningen, eftersom kostnaden för att använda ett eget fordon normalt är lägre än för att ta en taxi. Rätten till ersättning kan lämpligen infalla om det finns skälig anledning att anta att den avtalade resan kommer att bli mer än 20 minuter försenad. Det handlar om en relativt lång försening inom den kortväga kollektivtrafiken, där en mycket liten andel av trafiktjänsterna i praktiken är så pass mycket försenade. För de resenärer som drabbas av långa förseningar blir bestämmelsen dock viktig. Bedömningen av om det finns risk för försening bör ske utifrån den information som resenären har. I praktiken blir det ofta fråga om information som transportören lämnar men det kan också handla om exempelvis nyhetssändningar som rapporterar om trafikstörningar. Utredningen föreslår att det ska finnas en gräns för hur hög ersättning som resenärerna har rätt till. Det innebär visserligen en risk för att några resenärer inte får full ersättning för sin resa. Samtidigt kan det anses oskäligt om transportörerna behöver utge mycket höga ersättningar samtidigt som biljettpriserna inom kollektivtrafiken är relativt låga. Regeringen delar därför utredningens uppfattning att en gräns för ersättningarna bör finnas. Gränsen bör kunna sättas något högre än vad som normalt är fallet enligt de villkor transportörerna har i dag. Utredningens förslag om 1/40 av prisbasbeloppet (för närvarande ca 1 100 kr) framstår som en lämplig gräns som medger att de flesta resenärerna får fullgod ersättning. Dessutom bör det, på motsvarande sätt som i likartade kontraktsrättliga bestämmelser, ställas krav på att ersättningen i det enskilda fallet är skälig. Det kan innebära att en resenär som haft olika fullgoda alternativ för att ta sig till resmålet inte får högre ersättning än vad som motsvarar det billigare av alternativen, även om ett dyrare alternativ har använts. Som framgår bör syftet med rätten till ersättning vara att en resenär inte ska behöva stå för extra kostnader för att ta sig till resans slutdestination. Om resenären använder en kvantitetsbiljett och ännu inte har belastat biljetten när rätten till ersättning aktualiseras, bör därför transportören få göra avdrag för biljettpriset. Resenären bör också, enligt vad som är normalt inom kontraktsrätten, ha att visa att kostnaden avser en transport som använts för att kunna fullgöra den avtalade resan. ...eller rätt till prisavdrag Om det uppstår en försening, kan en resenär välja att fullfölja resan med den avtalade transporten i stället för att ta sig till resmålet med en annan transport. Det kan också vara så att resan blir meningslös för resenären på grund av förseningen och att han eller hon därför väljer att inte fullfölja resan. Om i dessa fall resan blir försenad till slutdestinationen, har transportören inte uppfyllt sitt åtagande enligt avtalet att utföra transporten på den tid som anges i transportavtalet eller i tidtabellen. Inom kontraktsrätten kan liknande avtalsbrott leda till olika påföljder, bl.a. skadestånd och prisavdrag. Utredningens förslag är att ersättning ska utgå för den negativa upplevelse som förseningen innebär, vilket får förstås som ett skadestånd. Enligt regeringens uppfattning är det en bättre lösning att ersättning ska utgå i form av ett prisavdrag. Denna påföljd framstår som naturlig när det gäller själva förseningen som i sig inte behöver innebära någon annan olägenhet för resenären än att denne har fått stå ut med ett dröjsmål i utförandet av den tjänst som han eller hon har betalat för. Det är också på detta sätt man får förstå bestämmelserna om ersättning i artikel 17 i tågpassagerarförordningen och artikel 19 i busspassagerarförordningen. Inom transporträtten anses att mindre förseningar inte ska leda till en påföljd. EU-förordningarna bygger på samma synsätt. För att en försening ska ge resenären rätt till prisavdrag bör det därför vara fråga om en mer väsentlig försening. Som framgått får en försening om mer än 20 minuter anses vara en relativt lång försening inom den kortväga kollektivtrafiken och det är också en gräns som används för ersättningsskyldighet i vissa transportörers villkor. Rätten till prisavdrag bör därför infalla när en försening uppgår till mer än 20 minuter. En rätt till prisavdrag vid faktiska förseningar bör ha till syfte att kompensera resenärerna i förhållande till den försening som inträffar. Dessutom innebär skyldigheten att betala tillbaka på grund av prisavdrag ett incitament för transportörerna att förebygga förseningar och att försöka hålla uppkomna förseningar så korta som möjligt. Mot den bakgrunden är det naturligt, som Skånetrafiken föreslår, att prisavdragets storlek är beroende av förseningens längd. Det framstår som rimligt att avdraget vid mer än 20 minuters försening uppgår till 50 procent av biljettpriset. Vid mer än 40 minuters försening, som får anses vara en avsevärd försening i mer kortväga trafik, bör resenären ha rätt att få nästan hela biljettpriset återbetalat. Det framstår i sådana fall som rimligt med ett prisavdrag om 75 procent. Skulle förseningen uppgå till mer än 60 minuter, får ett så väsentligt kontraktsbrott anses föreligga att resenären rimligen bör få tillbaka hela biljettpriset. Rätten till prisavdrag eller full återbetalning vid en konstaterad försening bör finnas oavsett om en resenär fullföljer resan eller inte. Det väsentliga bör nämligen vara att resenären har betalat för resan och att sedan transportören inte fullgör transporten på avtalat sätt. Om en resenär väljer att ta sig till resmålet med en annan transport än den avtalade, t.ex. med taxi eller eget fordon, kan resenären alltjämt bli försenad. Det vore i ett sådant fall möjligt att ge resenären rätt till dels ersättning för den andra transporten, dels prisavdrag beräknat utifrån hur pass försenad resenären i slutändan blir. Mot en sådan lösning talar att den transportör som det ursprungliga avtalet ingicks med inte längre kan vidta åtgärder för att resenären ska nå resans slutdestination i rätt tid eller minimera förseningen. Mot den bakgrunden framstår det i förevarande fall som rimligt att transportören, utöver skyldigheten att betala ersättning för kostnaden för annan transport, inte ska behöva gå med på ett prisavdrag för den eventuella försening som resenären ändå drabbas av. En resenär bör därför inte kunna få både ett prisavdrag på biljettpriset för en inträffad försening och en ersättning för att avhjälpa effekterna av samma försening. Hur ska biljettpriset beräknas vid prisavdrag? Regeringens förslag om prisavdrag (och full återbetalning) utgår från det pris som resenären har betalat för biljetten. För många typer av biljetter innebär det inga svårigheter att avgöra vad resenären har betalat. Det gäller t.ex. enkelbiljetter liksom kvantitetsbiljetter där summan på kortet minskas med kostnaden för resan. För sådana fall, där priset för resan klart framgår, kan prisavdraget utan problem beräknas utifrån det priset. För andra typer av biljetter framgår det inte klart vilket pris som resenären har betalat för den försenade resan. Det gäller särskilt beträffande periodbiljetter som ger resenären rätt att göra ett obestämt antal resor under en viss tidsperiod. Det kan då inte utan vidare anges hur stor andel av biljettpriset som hänför sig till en enskild resa. En periodbiljett innebär vidare, om den utnyttjas fullt ut, en rabatt i jämförelse med köp av enkelbiljetter. Det är därför naturligt att prisavdraget vid en resa med periodbiljett speglar en sådan rabatt. För periodbiljetter, och andra typer av biljetter där det inte klart framgår vilket pris som resenären har betalat för resan liksom vilken rabatt som resenären har fått, finns det därför behov av kompletterande bestämmelser. Beräkningen av prisavdraget när en periodbiljett har använts kan knappast utgå från hur den berörda resenären har använt eller tänkt använda sin biljett. En sådan lösning skulle kräva mycket utredning och framstår inte som lämplig. I stället bör det handla om att transportören tar fram uppgifter som visar hur en biljett av aktuellt slag normalt används, bl.a. hur många resor som normalt görs under en motsvarande period som biljetten gäller för och vilken längd på resor det normalt är fråga om, för att på så sätt kunna ange hur stor andel av biljettpriset som kan hänföras till den aktuella resan. Eftersom det är transportören som har lättast att införskaffa uppgifter om hur olika periodbiljetter används, bör transportören ha att visa hur stor andel av biljettpriset som kan anses hänförlig till den försenade resan. Lyckas inte transportören med detta, bör i stället prisavdraget beräknas utifrån priset för den enkelbiljett som resenären skulle ha köpt för resan, om en enkelbiljett hade använts. Rätt till ersättning och prisavdrag när resan inte specificerats Det som sagts om rätt till ersättning för kostnad för annan transport och rätt till prisavdrag bör gälla oavsett vilken typ av biljett som en resenär använder för sin resa, vilket också är utredningens förslag. När det gäller biljetter som inte specificerar en viss resa, exempelvis kvantitetsbiljetter och periodbiljetter, finns det även behov av några ytterligare förtydliganden av rätten till ersättning eller prisavdrag. I dessa fall kan det inte vara tillräckligt att en person anskaffar en biljett för att han eller hon ska vara berättigad till ersättning eller prisavdrag vid försening. I annat fall skulle en person som har exempelvis en periodbiljett kunna få ersättning eller prisavdrag för förseningar som inträffar under transporter som han eller hon inte har avsett att använda. Det bör därför ställas krav på att en resenär som har en giltig biljett av aktuellt slag har bestämt sig för att göra en viss specifik resa för att han eller hon ska ha rätt till ersättning eller prisavdrag för en försening som inträffar för den resan. Dessutom bör det i normalfallet ställas krav på att resenären har gjort andra förberedelser för att kunna genomföra resan, t.ex. begett sig till avresestationen för att kunna påbörja resan vid den tid som anges i tidtabellen. Resenären bör också ha att visa att dessa förutsättningar föreligger. Även den resenär som har bestämt sig för och inrättat sig efter en resa, men ännu inte har skaffat en biljett, kan ha ett berättigat intresse av att kunna få ersättning för en annan transport i händelse av att den tilltänkta resan förväntas bli försenad. Det gäller i de fall det är möjligt att resa utan att biljett har införskaffats i förväg. Så kan t.ex. vara fallet om resenären avser att ta en buss från en hållplats och köpa sin biljett ombord och resenären får information om att bussen kommer att bli mer än 20 minuter försenad till resans slutdestination. Liksom den resenär som har en kvantitetsbiljett som belastas först vid påstigning kan en sådan resenär ha gjort de förberedelser som krävs för att genomföra resan. I enlighet med utredningens förslag bör även sådana resenärer ha rätt till ersättning för annan transport vid en befarad försening. För en resenär som avser att skaffa en biljett bör det ställas krav på att resenären har bestämt sig och gjort förberedelser för att genomföra den tilltänkta resan, dvs. samma krav som föreslås gälla för att en resenär med t.ex. en kvantitetsbiljett ska ha rätt till ersättning för annan transport. En resenär som har rätt till ersättning för annan transport trots att han eller hon inte har betalat för resan bör inte hamna i ett förmånligare läge än övriga resenärer. Vid ersättning för annan transport bör därför transportören ha rätt att avräkna den kostnad som resenären skulle ha haft, om han eller hon hade betalat för resan. Inget undantag vid force majeure Enligt utredningens förslag ska en transportör vara fri från ersättningsansvar, om en försening har orsakats av väderförhållanden eller andra omständigheter som transportören inte hade kunnat undvika även om transportören hade vidtagit alla åtgärder som rimligen hade kunnat krävas av transportören. Som exempel på väderförhållanden som ska kunna medföra ansvarsfrihet anför utredningen bl.a. storm, extrem halka och snöoväder. När det gäller andra omständigheter som ska kunna medföra ansvarsfrihet nämns bl.a. omfattande strömavbrott, sabotage och strejk. Sådana extraordinära händelser som ligger utanför en parts kontroll och som medför ansvarsfrihet brukar benämnas force majeure. Som utredningen påpekar finns bestämmelser om ansvarsfrihet vid force majeure som gäller vid skadeståndsskyldighet i bl.a. järnvägstrafiklagen (1985:192). Det finns också EU-rättsliga bestämmelser om ansvarsfrihet vid force majeure som gäller vid ersättningsskyldighet på grund av en försenad fartygsresa och vid ersättningsskyldighet på grund av en inställd flygning (artikel 20.4 i fartygspassagerarförordningen respektive artikel 5.3 i Europaparlamentets och rådets förordning [EG] nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning [EEG] nr 295/91). I tåg- och busspassagerarförordningarna finns dock inget motsvarande undantag från järnvägsföretagens respektive transportörernas ersättningsansvar vid förseningar. När det gäller busspassagerarförordningen, som inte var beslutad när utredningen lämnade sitt förslag, framgår detta motsatsvis av artikel 23.2 i förordningen. Beträffande tågpassagerarförordningen har det, efter det att utredningen lämnade sitt förslag, slagits fast av EU-domstolen att ett järnvägsföretag inte kan friskriva sig från sin skyldighet att utge ersättning enligt artikel 17 i förordningen på grund av att en försening orsakats av force majeure (rättsfallet ÖBB Personenverkehr AG, C-509/11, EU:C:2013:613). Tåg- och busspassagerarförordningarna är av särskild betydelse när man överväger utformningen av den nya lagen. Eftersom lagen ska komplettera förordningarna när det gäller mer kortväga trafik bör det eftersträvas lösningar som ligger så nära förordningarna som möjligt. En ansvarsfrihetsgrund som baseras på force majeure skulle avvika från förordningarna och innebära olika reglering av transportörens ansvar beroende på hur lång sträckning en tåg- eller busstrafiktjänst har. En sådan ordning bör undvikas. Mot den bakgrunden bör utredningens förslag om ansvarsfrihet vid force majeure inte följas. Regressrätt för transportörer Ett flertal remissinstanser, bl.a. Transportstyrelsen, SJ, Storstockholms lokaltrafik (SL) och Skånetrafiken, anser att ett ersättningsansvar för transportörer vid förseningar som gäller oavsett om transportören orsakat förseningen eller inte förutsätter att transportören i sin tur kan få kompensation för sådana ersättningar genom regress av den som har orsakat förseningen. Som framgår av remissynpunkterna berör frågan om rätt till regress i praktiken den spårbundna trafiken där förseningar kan bero på omständigheter som infrastrukturförvaltaren ansvarar för. Frågan om rätt till regress vid spårbunden trafik gäller inte enbart ersättningar som ska betalas enligt vad som föreslås här. Också annan ersättningsskyldighet som följer av tågpassagerarförordningen, järnvägstrafiklagen och lagen (2015:338) om internationell järnvägstrafik behöver beaktas. Järnvägstrafikutredningen har bl.a. haft i uppdrag att överväga införandet av en rätt till regress som omfattar såväl den kortväga spårbundna trafiken som de längre järnvägstransporterna. I sitt slutbetänkande (SOU 2015:9) föreslår utredningen att infrastrukturförvaltaren ska ha ett regressansvar för bl.a. sådan ersättning vid förseningar som transportörer kan bli skyldiga att betala enligt förslaget i denna proposition. Enligt utredningens förslag ska vidare de kvalitetsavgifter enligt 6 kap. 22 a § järnvägslagen som transportören får från infrastrukturförvaltaren på grund av samma händelse räknas av från den ersättning som betalas genom regress. Järnvägstrafikutredningens förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Regeringen avser att återkomma i frågan om rätt till regress för transportörer som är skyldiga att utge ersättning för förseningar när förseningen orsakats av infrastrukturförvaltaren. Att frågan om rätt till regress får anstå en tid bör dock inte medföra att de stärkta resenärsrättigheter som nu föreslås ska fördröjas. Sjölagens reglering av skadeståndsansvar vid förseningar bör inte upphävas Även utredningens förslag om att bestämmelserna i 15 kap. 17 § sjölagen ska upphävas har samband med frågan om ersättning vid förseningar. Som framgår ger fartygspassagerarförordningen resenärerna vissa specifika rättigheter i samband med förseningar. Enligt artikel 21 i förordningen hindrar inte förordningen resenärer från att inför nationella domstolar begära skadestånd i enlighet med nationell lagstiftning när det gäller förluster till följd av inställda eller försenade trafiktjänster. Enligt sjölagen är bortfraktaren (transportören) ansvarig för skada som drabbar resenären på grund av att resenären försenas, om skadan har vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren eller någon som han eller hon svarar för (15 kap. 17 §). Utredningen föreslår att bestämmelsen ska upphävas. Förslaget grundar sig på bedömningen att bestämmelsen inte skulle ha någon funktion att fylla efter det att fartygspassagerarförordningen trätt i kraft. Bestämmelsen i sjölagen är dock tillämplig också på skador som inte omfattas av fartygspassagerarförordningen och har alltså ett vidare tillämpningsområde än motsvarande bestämmelser i förordningen. Bestämmelsen i 15 kap. 17 § sjölagen har alltså fortfarande en funktion att fylla även efter det att fartygspassagerarförordningen trätt i kraft. Utredningens förslag bör därför inte följas i denna del. 4.5 Reklamation Regeringens förslag: En resenär som vill begära ersättning för annan transport eller prisavdrag ska reklamera inom skälig tid efter det att resan avslutades eller, om transporten för resan inte genomförs, skulle ha avslutats. Reklamation som har skett inom två månader från den tidpunkten ska alltid anses ha skett inom skälig tid. Om ett meddelande om reklamation har skickats på ett ändamålsenligt sätt, ska reklamation anses ha skett när detta gjordes. Utredningens förslag stämmer i stort sett överens med regeringens förslag. I betänkandet föreslås att ett reklamationsmeddelande som lämnas inom en månad efter den dag då transporten utfördes eller skulle ha utförts alltid ska anses ha lämnats i rätt tid (se betänkandet s. 152-156). Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan synpunkter. Konsumentverket anser att skälig tid bör vara åtminstone två månader. Skälen för regeringens förslag Reklamation bör ske inom skälig tid Med reklamation avses ett meddelande från en avtalspart till en annan i vilket den avsändande parten påpekar ett dröjsmål, ett fel eller en brist i t.ex. en levererad vara och förbehåller sig rätt att framställa anspråk på grund av detta. Reklamation ska regelmässigt ske inom en viss tid och en utebliven eller försenad reklamation får normalt till följd att den part som annars skulle kunna åberopa dröjsmålet, felet eller bristen inte längre har rätt att göra det. Krav på reklamation grundar sig bl.a. på tanken att det är rimligt att den som har presterat en vara eller tjänst efter en tid inte ska behöva räkna med krav från den andra avtalsparten. Som exempel uppställs krav på reklamation i 23 § konsumentköplagen samt 17 och 26 §§ konsumenttjänstlagen. Det är rimligt att en transportör en tid efter det att en försening har inträffat inte längre behöver räkna med att resenärer som har drabbats av förseningen kommer att begära ersättning. I enlighet med vad utredningen föreslår bör det därför krävas att en resenär som vill framställa krav på ersättning för kostnad för annan transport eller prisavdrag ska reklamera. Enligt 26 § konsumenttjänstlagen ska en konsument som vill göra gällande en påföljd på grund av näringsidkares dröjsmål reklamera inom skälig tid efter uppdragets avslutande. Också bestämmelserna i 23 § konsumentköplagen och 17 § konsumenttjänstlagen anger att reklamation ska ske inom skälig tid. En frist som utgår från skälig tid innebär en flexibilitet som gör det möjligt att beakta den enskilde resenärens förhållanden, exempelvis om resenären på grund av sjukdom eller av annan orsak har haft förhinder att kontakta transportören. De föreslagna bestämmelserna om rätt till ersättning eller prisavdrag vid förseningar har likheter med påföljder vid en näringsidkares dröjsmål enligt konsumenttjänstlagen. I båda fallen handlar det om att en tjänst inte har utförts inom den tid som har avtalats. Det framstår mot den bakgrunden som logiskt att på liknande sätt som i konsumenttjänstlagen ställa krav på reklamation inom skälig tid efter det att resan avslutades. Eftersom de föreslagna bestämmelserna om rätt till ersättning eller prisavdrag vid förseningar omfattar situationer när en trafiktjänst som ska användas för en resa har ställts in, bör alternativ starttid för reklamationsfristen anses vara den tidpunkt då resan skulle ha avslutats. Reklamation som sker inom två månader bör godtas I 23 § konsumentköplagen kompletteras bestämmelsen om reklamation inom skälig tid med en bestämmelse som innebär att ett meddelande om reklamation som lämnas inom två månader efter det att köparen märkt eller borde ha märkt det ifrågavarande felet alltid ska anses ha lämnats i rätt tid. Motsvarande gäller enligt 17 § konsumenttjänstlagen. Utredningen föreslår att en sådan tid ska införas beträffande nu aktuella reklamationer, men anser att tiden ska uppgå till en månad. En bestämmelse om att reklamation som görs inom viss tid alltid ska anses ha lämnats i rätt tid förenklar hanteringen av de reklamationer som har gjorts inom den tiden. En sådan frist är endast ett komplement till huvudregeln om skälig tid, eftersom en viss reklamation kan ha skett inom skälig tid även om den görs senare än den angivna tiden. Regeringen delar utredningens bedömning att det bör införas en tid inom vilken resenärerna alltid kan reklamera. Som Konsumentverket anför är det rimligt att tiden är densamma som i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen, dvs. två månader. Reklamationens innehåll och form Utredningen föreslår att en resenär vid reklamation ska ange dels att han eller hon vill åberopa en försening mot transportören, dels om han eller hon vill ha ersättning för alternativt färdmedel eller ersättning kopplad till biljettpriset. Enligt utredningen bör det däremot inte krävas att resenären ska ange det exakta belopp som han eller hon vill ha ersättning med. I andra bestämmelser om reklamation som gäller konsumenter ställs lägre krav på innehållet i en reklamation än vad utredningen föreslår. Konsumenten ska t.ex. vid reklamation enligt konsumenttjänstlagen ange att han eller hon vill åberopa ett dröjsmål men behöver inte redan vid reklamationen precisera vilken påföljd som han eller hon vill göra gällande (s.k. neutral reklamation). Såväl intresset av att skydda resenärer som systematiska skäl talar för att välja samma modell som i annan konsumenträttslig lagstiftning, dvs. att det bör räcka med en neutral reklamation. För transportörerna bör det inte heller ha någon större betydelse om det i ett meddelande om reklamation saknas information om resenären avser att begära ersättning för annan transport eller prisavdrag. Reklamationsskyldigheten bör därför omfatta att lämna transportören ett meddelande om att resenären vill åberopa förseningen. I det ligger dock att resenären inte fullgör sin reklamationsskyldighet redan genom att i mer allmänna ordalag framföra klagomål hos transportören. Det bör - i likhet med vad som gäller vid fullgörande av andra reklamationsskyldigheter - krävas att resenären i reklamationen anger vilken resa som har blivit försenad eller ställts in. I likhet med vad som i allmänhet gäller inom kontraktsrätten bör det inte ställas något krav på att reklamation ska ske i viss form. Reklamation bör alltså kunna göras både muntligen och skriftligen. Meddelande om reklamation bör ske på mottagarens risk I konsumenträttslig lagstiftning finns ofta ett skydd för konsumenten för det fall ett meddelande om reklamation försenas eller förkommer under befordran (t.ex. under postgången). Enligt konsumenttjänstlagen ska således reklamation anses ha skett när ett meddelande om reklamation har lämnats in för befordran med post eller avsänts på annat ändamålsenligt sätt (17 § tredje stycket och 26 § andra stycket). Liknande bestämmelser finns bl.a. i 47 § konsumentköplagen och 23 § konsumentkreditlagen. Det är rimligt att resenärerna har samma skydd som enligt nämnda bestämmelser, om meddelandet försenas eller förkommer. Om ett reklamationsmeddelande har skickats på ett ändamålsenligt sätt, bör reklamation alltså anses ha skett när detta gjordes. 4.6 Rätt att frånträda avtal om köp av periodbiljett vid ändrat trafikutbud Regeringens förslag: En resenär ska kunna frånträda avtalet om köp av en periodbiljett, om transportörens trafikutbud ändras efter köpet så att det avviker från vad resenären med fog har kunnat förutsätta vid köpet och avvikelsen är av väsentlig betydelse för resenären. Vid ett frånträdande ska transportören betala tillbaka priset för periodbiljetten till den del det motsvarar biljettens återstående giltighetsperiod. Förslaget i diskussionspromemorian överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I diskussionspromemorian föreslås att resenären ska ha rätt att häva ett köp av periodbiljett, i stället för att frånträda ett avtal om köp av periodbiljett. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har ingen invändning mot förslaget. Svensk Kollektivtrafik anser att föreslagen rätt att häva köpet av en periodbiljett inte ska gälla beträffande periodbiljetter med en giltighetstid som är kortare än ett år samt att rätt till hävning ska finnas endast i de fall då det blir omöjligt för resenären att genomföra resor för att ta sig till sin arbetsplats eller plats för utbildning. Skälen för regeringens förslag: Eftersom periodbiljetter kan gälla för en längre tidsperiod, exempelvis ett år, finns en risk att transportörens trafikutbud ändras under biljettens giltighetstid. Det kan handla om att tidtabeller löper ut och ersätts med nya eller att det inträffar en händelse som medför att trafikutbudet måste ändras. En ändring av trafikutbudet kan få konsekvenser för en resenärs möjligheter att använda sin periodbiljett på det sätt som var avsikten vid köpet. Exempelvis kan en indragen trafiktjänst innebära att en resenär regelmässigt skulle komma för sent till sitt arbete eller sakna möjlighet att ta sig till sin fritidssyssla, om han eller hon fortsatte att använda periodbiljetten. För sådana fall behöver det införas en möjlighet att frånträda avtalet om köp av periodbiljett. En rätt till frånträdande bör alltså förutsätta att transportörens trafikutbud har ändrats efter köpet av biljetten och att det har ändrats på ett sätt som inte har varit förutsebart för resenären vid den tidpunkten. Trafikutbudet framgår av transportörens tidtabeller och en resenär bör kunna förlita sig på att de trafiktjänster som anges i tidtabellerna kommer att tillhandahållas. Om en tidtabell upphör att gälla under periodbiljettens giltighetstid, bör en resenär kunna utgå från att transportören tillhandahåller i huvudsak samma trafikutbud för tiden därefter. I vissa fall är det dock vanligt och förväntat att transportören under en period kommer att tillämpa en särskild tidtabell, exempelvis under en semesterperiod. Det är naturligt att transportörer gör justeringar av sitt trafikutbud. Det kan knappast komma i fråga att varje justering av trafikutbudet ska ge rätt till frånträdande för resenärer med periodbiljett. I enlighet med vad som föreslås i diskussionspromemorian bör det krävas att ändringen är av väsentlig betydelse för resenären för att rätt till frånträdande ska finnas. Det bör vara resenären som har att visa att ändringen har en sådan betydelse för honom eller henne. Syftet med en särskild rätt att frånträda ett avtal om köp av periodbiljett bör vara att resenären ska få tillbaka den del av biljettpriset som motsvarar biljettens återstående giltighetstid vid tiden för frånträdandet. Däremot bör transportören inte behöva betala tillbaka priset såvitt avser tiden före frånträdandet, eftersom resenären får antas ha kunnat använda biljetten på avsett sätt fram till den tidpunkten. Det är naturligt att ett frånträdande också innebär att parternas avtal är overksamt för framtiden, dvs. framförallt att resenären inte kan utnyttja periodbiljetten vidare. I diskussionspromemorian föreslås att resenären vid ändrat trafikutbud ska ha rätt att häva köpet av en periodbiljett. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet invänder mot att man använder hävning eftersom en sådan rätt enligt allmänna civilrättsliga principer också ger resenären rätt till skadestånd. Man anser att en rätt till skadestånd vid ändringar i tidtabeller kan leda till svåröverskådliga konsekvenser. Regeringens avsikt är inte att införa nya möjligheter för resenärer att kräva skadestånd vid ändringar av en transportörs trafikutbud. Det resenärsskydd som eftersträvas - en rätt till återbetalning för kvarvarande period av en periodbiljett när denna inte kan användas på avsett sätt - behöver inte heller grundas på att det föreligger ett kontraktsbrott som ger rätt till hävning. Regeringens förslag utformas därför som en rätt att frånträda avtalet och inte som en rätt till hävning. 4.7 Preskription Regeringens förslag: En resenär ska förlora sin rätt att kräva ut en fordran enligt lagens bestämmelser, om resenären inte väcker talan inom tre år från det att fordran uppkom. Utredningens förslag stämmer i huvudsak överens med regeringens förslag. I betänkandet föreslås dock att preskriptionstiden ska vara ett år (se betänkandet s. 156-158). Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan synpunkter. Regionförbundet Södra Småland anser att den föreslagna preskriptionstiden kan halveras och i stället vara sex månader. Skälen för regeringens förslag: Att en fordran preskriberas innebär att borgenären i princip förlorar rätten att kräva ut sin fordran, om inte talan väcks inom en viss tid. Talan kan väckas genom en ansökan om betalningsföreläggande vid Kronofogdemyndigheten eller genom en ansökan om stämning vid allmän domstol. En anmälan till Allmänna reklamationsnämnden (ARN) utgör dock inte en talan i den här bemärkelsen. Bestämmelser om preskription syftar bl.a. till att säkerställa att oklara fordringsanspråk regleras så snart som möjligt. En bakomliggande tanke är att parternas ekonomiska planering underlättas av att det inom vissa tidsramar klarläggs om en betalningsskyldighet föreligger eller inte. Dessutom blir det normalt allt svårare att vinna framgång med ett krav ju längre tid som går efter det att kravet uppstod. Regeringen föreslår i avsnitt 4.5 att resenärer som vill begära ersättning (eller prisavdrag) med stöd av de nya bestämmelserna om ersättning vid förseningar ska reklamera inom skälig tid. Om en resenär reklamerar, får transportören kännedom om att resenären vill åberopa en viss försening. Att reklamation sker innebär dock inte nödvändigtvis att parterna genast reglerar fordringsanspråket, om det uppstår en tvist om rätten till ersättning. För det fall ersättningskravet kan prövas av ARN, kan resenären välja att vända sig dit innan han eller hon väljer att väcka talan. I sådant fall kan ytterligare tid förflyta innan det står klart för resenären att han eller hon måste vända sig till Kronofogdemyndigheten eller allmän domstol för att få ersättning. Motsvarande situation kan uppstå om en transportör motsätter sig att en resenär har rätt att frånträda avtalet om köp av en periodbiljett på grund av ändrat trafikutbud, enligt den bestämmelse som regeringen föreslår. Enligt preskriptionslagen (1981:130) preskriberas en fordran tio år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan (2 §). Bestämmelsen gäller inte i de fall en annan preskriptionstid anges i annan lagstiftning. I transporträttsliga sammanhang förekommer bestämmelser som avviker från den allmänna preskriptionstiden om tio år och i stället innebär relativt korta frister. Det är inte ovanligt att en transporträttslig fordran preskriberas ett, två eller tre år efter en skadevållande händelse eller det att en fordran uppkom. Ofta bygger sådana preskriptionsfrister på internationella transporträttsliga konventioner som Sverige har anslutit sig till. Enligt järnvägstrafiklagen preskriberas exempelvis en fordran på grund av personskada efter tre år från den händelse som orsakade skadan medan en fordran på återbetalning av en befordringsavgift preskriberas redan efter ett år från det att fordran uppkom (1 kap. 5 § andra stycket). Vid fartygstransporter är en fordran på grund av försening vid passagerarbefordran preskriberad, om inte talan väckts inom två år från ilandstigningen (19 kap. 1 § första stycket 6 sjölagen). Som utredningen anför är det angeläget att parterna klarar ut sina förhållanden inom en rimlig tid efter det att en försening som gett upphov till ett ersättningsanspråk har inträffat eller en resenär har frånträtt avtalet om köp av en periodbiljett. Även om det handlar om relativt små belopp i det enskilda fallet kan det sammanlagda belopp som en transportör har att utge på grund av en försening ändå vara mer betydande. Det kan därför vara viktigt för transportörerna att kunna räkna med att inte behöva utsättas för ekonomiska krav som härrör från händelser som ligger en avsevärd tid tillbaka. Till saken hör också att det inte kan förväntas innebära några större svårigheter att utreda de bakomliggande omständigheterna som ska ligga till grund för bedömningen av om det föreligger rätt till ersättning eller inte. Intresset av att relativt snabbt kunna reglera olika krav på ersättning enligt den föreslagna lagen talar för att man bör välja en kortare preskriptionstid än den tioåriga preskriptionstid som annars gäller. Regeringen anser dock att en ettårig preskriptionstid, som utredningen föreslår, är alltför kort. En så kort preskriptionstid kan innebära att en resenär väljer att inte använda sig av möjligheten att få ARN:s rekommendation av hur tvisten bör lösas. Det skulle nämligen finnas en risk att preskriptionstiden löper ut innan ARN har fattat sitt beslut och transportören tagit ställning till om man ska följa beslutet eller inte. För att undvika en sådan oönskad effekt bör preskriptionstiden vara något längre, förslagsvis tre år. Den föreslagna bestämmelsen om preskription medför behov av en ändring av preskriptionsbestämmelsen i järnvägstrafiklagen (1 kap. 5 §). Bestämmelsen omfattar fordran på ersättning enligt den lagen men också annan fordran på betalning på grund av befordringsavtal som avses i den lagen. En sådan annan fordran preskriberas inom ett år från det att fordran uppkom, om inte talan väcks inom den tiden. I förarbetena till bestämmelsen anges att lydelsen "annan fordran på betalning på grund av befordringsavtal som avses i lagen" innebär att preskriptionsbestämmelsen omfattar endast betalningar som har ett omedelbart samband med kontraktsförhållandet mellan parterna i befordringsavtalet. Som exempel på sådana fordringar anges betalning eller återbetalning av befordringsavgift. Däremot ska, enligt förarbetena, uttrycket inte omfatta skadeersättningar som ska utgå enligt andra rättsregler än de som föreslogs i det lagstiftningsarbetet. (Se prop. 1983/84:117 s. 107.) Mycket talar för att den av regeringen föreslagna rätten till prisavdrag vid en försening liksom rätten till återbetalning vid frånträdande av ett avtal om köp av en periodbiljett är att se som sådana andra fordringar på betalning på grund av befordringsavtal som avses i järnvägstrafiklagen. För att den föreslagna bestämmelsen om preskription inte ska komma i konflikt med bestämmelsen i järnvägstrafiklagen bör därför fordringar enligt lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter undantas från tillämpningsområdet för preskriptionsbestämmelsen i järnvägstrafiklagen. 5 Ytterligare frågor om EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar 5.1 Passagerarförordningarna bör tillämpas utan ytterligare undantag Regeringens bedömning: Sverige bör inte utnyttja möjligheten att - under en övergångstid undanta inrikes busslinjetrafik från huvuddelen av bestämmelserna i busspassagerarförordningen, - under en övergångstid undanta busslinjetrafik som till betydande del tillhandahålls utanför Europeiska unionen från busspassagerarförordningens tillämpningsområde, - undanta bestämmelserna i busspassagerarförordningens tredje kapitel, om rättigheter för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet, från förordningens tillämpningsområde, - undanta skyldigheten för stationsförvaltare att lämna assistans på järnvägsstationer till personer som utnyttjar förbindelser inom ramen för ett avtal om allmänna tjänster från tågpassagerarförordningens tillämpningsområde, eller möjligheten att - under en övergångstid undanta skyldigheten för transportörer och terminaloperatörer att utbilda förare om medvetenhet rörande funktionsnedsättningar och funktionshinder från busspassagerarförordningens tillämpningsområde. Promemorians bedömningar överensstämmer med regeringens. Därtill görs i promemorian bedömningen att Sverige inte bör använda möjligheterna till vissa tidsbegränsade undantag. Undantagen är numera inte möjliga att göra, eftersom tidsgränserna för undantagsmöjligheterna har passerats. Det gäller möjligheterna att under en övergångstid undanta inrikes tågtrafik från huvuddelen av bestämmelserna i tågpassagerarförordningen och att undanta tågtrafik som till betydande del tillhandahålls utanför EU från tågpassagerarförordningens tillämpningsområde. Vidare gäller det möjligheten att under en övergångstid undanta fartyg på mindre än 300 bruttoton som används för inhemska transporter från fartygspassagerarförordningens tillämpningsområde (se promemorian s. 75-81). Remissinstanserna delar bedömningarna i promemorian eller lämnar bedömningarna utan invändning. Skälen för regeringens bedömning: Busspassagerarförordningen lämnar utrymme för medlemsstaterna att göra ett tidsbegränsat undantag, maximalt åtta år, för inrikes linjetrafik (artikel 2.4). Bestämmelsen gör det möjligt att under en övergångstid undanta t.ex. bestämmelserna om rätt till assistans för resenärer med funktionsnedsättning (eller nedsatt rörlighet) och resenärers rättigheter vid inställd resa eller försening. Busspassagerarförordningen medger vidare att medlemsstaterna beviljar undantag från skyldigheten för transportörer att utbilda förare om funktionsnedsättningar och funktionshinder. Undantaget får gälla under en längsta tid om fem år från och med den 1 mars 2013 (artikel 16.2). Dessutom har medlemsstaterna möjlighet att i fråga om inrikes linjetrafik bevilja undantag från tillämpningen av alla eller vissa av bestämmelserna i busspassagerarförordningens tredje kapitel om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I sistnämnda fall får undantag beviljas under förutsättning att det säkerställs att nivån på skyddet åtminstone är likvärdig med det som gäller enligt förordningen (artikel 18). Medlemsstaterna får dessutom enligt tågpassagerarförordningen bevilja undantag från en skyldighet för stationsförvaltare att lämna viss kostnadsfri assistans till personer med funktionsnedsättning när det gäller personer som utnyttjar förbindelser inom ramen för ett avtal om allmänna tjänster. Det handlar om assistans som behövs för att en resenär ska kunna stiga på ett avgående tåg, byta till ett anslutande tåg eller stiga av ett ankommande tåg. Ett undantag förutsätter att den behöriga myndigheten i medlemsstaten tillhandahåller arrangemang med likvärdig eller bättre tillgång till trafiktjänsten (artikel 22.2). De nämnda undantagsmöjligheterna i buss- och tågpassagerarförordningarna gäller bestämmelser i förordningarna som stärker resenärernas rättigheter. Enligt regeringens uppfattning är det inte lämpligt, och inte heller motiverat, att temporärt avskaffa rättigheter för resenärer som tåg- och busspassagerarförordningarna har medfört. Det finns inte heller anledning att göra undantag i de fall sådana medges under förutsättning att likvärdiga rättigheter tillförsäkras på andra sätt. Som anges i promemorian är rätten till assistans för personer med funktionsnedsättning vid busstransporter inte likvärdigt säkerställd i nationell lagstiftning. Bestämmelserna i busspassagerarförordningens tredje kapitel får även anses ändamålsenliga och överensstämmer dessutom i stort med motsvarande bestämmelser i tåg- och fartygspassagerarförordningarna. Det framstår därför som mest lämpligt att busspassagerarförordningens bestämmelser om rättigheter för personer med funktionsnedsättning fortsätter att gälla. Också skyldigheten enligt tågpassagerarförordningen för stationsförvaltare att tillhandahålla assistans framstår som ändamålsenlig och det är svårt att se ett behov av en annan reglering som enbart gäller för den upphandlade trafiken. Tvärtom får det anses vara en fördel att samma regler tillämpas oavsett om en resa sker med upphandlad eller kommersiell trafik. Busspassagerarförordningen innehåller också en möjlighet till tidsbegränsat undantag som har till syfte att medlemsstaterna ska kunna undvika att olika regler gäller för olika delsträckor av samma resa beroende på om en delsträcka ligger utanför eller innanför EU:s gränser (artikel 2.5). Undantagsmöjligheten kan användas under högst fyra år från den dag förordningen började tillämpas, vilket innebär att undantag kan göras fram till mars 2017. Om möjligheten till undantag har utnyttjats, kan undantaget förlängas med ytterligare fyra år. Eftersom Norge inom en snar framtid kan förväntas tillämpa bestämmelserna i busspassagerarförordningen i kraft av sitt medlemskap i EES, kommer Sverige inte att ha någon persontrafik som sträcker sig utanför det område där förordningen är tillämplig. Det har inte heller uppmärksammats några problem rörande busspassagerarförordningens tillämpning på trafik mellan Norge och Sverige. Mot den bakgrunden saknas det anledning att använda sig av undantagsmöjligheten. 5.2 Klagomål vid transporter enligt passagerarförordningarna Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon skyldighet att först vända sig till transportören med allmänna klagomål. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens (se promemorian s. 83-85). Remissinstanserna delar eller har ingen invändning mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Enligt fartygs- och busspassagerarförordningarna kan en medlemsstat besluta att en resenär ska lämna klagomål till transportören eller terminaloperatören innan han eller hon vänder sig till den myndighet som är behörig att ta emot klagomål i medlemsstaten (artikel 25.3 respektive 28.3). Ett syfte med en sådan ordning är att möjliggöra ett nationellt system där den berörda myndigheten fungerar som överklagandeinstans för tvister som inte har lösts genom den mekanism för klagomål som ska ha inrättats av transportörerna (eller terminaloperatörerna). Som framhålls i promemorian ställs i Sverige normalt inget krav på att den som vill framställa allmänna klagomål avseende en tillhandahållen tjänst till en tillsynsmyndighet först ska klaga hos näringsidkaren. Regeringen delar därför promemorians bedömning att någon skyldighet att först vända sig till transportören med allmänna klagomål inte bör införas. 6 Ikraftträdande Regeringens förslag: Den föreslagna lagstiftningen ska träda i kraft den 1 april 2016. Regeringens bedömning: Det behövs inga övergångsbestämmelser. Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i sak med regeringens utom så vitt avser datumet för ikraftträdande. I betänkandet föreslås att lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2011 (se betänkandet s. 185-187). Promemorians förslag överensstämmer med regeringens utom så vitt avser datumet för ikraftträdande. I promemorian föreslås att lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2014 (se promemorian s. 131 och 132). Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har ingen invändning mot förslagen och bedömningen. Skälen för regeringens förslag: Lagstiftningen bör kunna träda i kraft den 1 april 2016. Några övergångsbestämmelser har inte föreslagits och remissinstanserna har inte haft några invändningar mot det. Regeringen delar bedömningen att det inte behövs några övergångsbestämmelser. 7 Ekonomiska och andra konsekvenser Regeringens bedömning: Den föreslagna lagstiftningen stärker och tydliggör resenärernas rättigheter inom kollektivtrafiken. Förslagen om transportörernas informationsskyldighet kan förväntas ge resenärerna ett bra underlag för att bl.a. planera och genomföra sina resor på bästa sätt. De förbättringar av villkoren i kollektivtrafiken som förslagen innebär gynnar särskilt kvinnors resande samtidigt som de kan få fler män att resa kollektivt. De föreslagna rent nationella bestämmelserna om ersättning vid förseningar bedöms inte leda till ökade kostnader för transportörerna i någon större utsträckning. Inte heller förslaget om utvidgning av busspassagerarförordningens bestämmelser om resenärernas rättigheter vid förseningar kan antas få någon större påverkan på transportörernas kostnader. Övriga förslag bedöms innebära begränsade kostnadsökningar eller inga konsekvenser för transportörerna. Förslagen kan i någon mån innebära ökade kostnader för det allmänna. Eventuella kostnadsökningar bedöms bli så begränsade att de kan hanteras inom ramen för befintliga anslag. Utredningens, promemorians och diskussionspromemorians bedömningar överensstämmer i huvudsak med regeringens (se betänkandet s. 179-183 och promemorian s. 133-135). Remissinstanserna delar i huvudsak utredningens, promemorians och diskussionspromemorians bedömningar eller avstår från att yttra sig i frågan. Regelrådet anför dock att utredningens konsekvensutredning inte har någon beskrivning av de administrativa kostnader som ett genomförande av utredningens förslag kan leda till. Även vad gäller andra kostnader är enligt Regelrådets uppfattning utredningens redovisning alltför allmänt hållen. Regelrådet anser vidare att konsekvensutredningen i promemorian är bristfällig. Domstolsverket påpekar att utredningens förslag skulle kunna komma att påverka de allmänna domstolarnas måltillströmning. Jönköpings Länstrafik delar inte utredningens uppfattning att förslagen inte medför några stora kostnadsökningar för transportörerna. Några remissinstanser, bl.a. Seko och Svensk Kollektivtrafik, anser att de krav på transportörer som utredningen föreslår, bl.a. i form av information och handläggning av ersättningar, kan komma att kräva mer personella resurser än som finns avsatta idag. Branschföreningen Tågoperatörerna och SJ AB anför att utredningens förslag rörande ersättning vid förseningar riskerar att leda till en generell höjning av priserna för tågresor. Branschföreningen Tågoperatörerna anför också att de uppgifter som återfinns i den konsultrapport (bilaga 3 till betänkandet) som ligger till grund för utredningens konsekvensanalys, och som rör SL, Skånetrafiken och Dalatrafiken, inte är representativa för järnvägsbranschen. Man anser att diskussionspromemorians förslag om ersättning (och prisavdrag) vid förseningar, som i allt väsentligt överensstämmer med regeringens förslag, skulle innebära att järnvägsföretagens kostnader vid störningar kommer att öka markant. Branschföreningen Tågoperatörerna och SJ AB anför vidare att utredningens förslag om ersättning leder till att kommersiell trafik kan komma att trängas undan och att en möjlig konsekvens kan bli att tågoperatörer kan komma att bli tvungna att dra in störningskänsliga regionalavgångar i rusningstid med hänsyn till att det skulle bli olönsamt att bedriva trafiken. Vidare anför Svensk Kollektivtrafik och Branschföreningen Tågoperatörerna att ett sätt att minska de ekonomiska konsekvenserna för transportörerna vore att införa en möjlighet för dem att genom regress få ersättning för kostnader som orsakats av järnvägens infrastrukturförvaltare (regressrätt). Skälen för regeringens bedömning De rent nationella bestämmelserna om ersättning vid förseningar - konsekvenser för resenärerna Lagen föreslås omfatta resor i kortväga kollektivtrafik i den utsträckning som det finns ett behov av det och EU:s tåg- och busspassagerarförordningar ger utrymme för det. Alla resor med spårvagn och tunnelbana omfattas liksom även resor i linjetrafik med taxi när sådan trafik förekommer. Utifrån uppgifter som Samtrafiken tillhandahåller kan det antas att ca 80 procent av tågtrafiken och i princip all busstrafik kommer att omfattas av den nationella lagstiftningen. Att resenärernas rätt till ersättning (och prisavdrag) vid förseningar regleras i lag innebär en ökad tydlighet beträffande vilka rättigheter resenärerna har. En lagreglerad rätt till ersättning vid förseningar och det förhållandet att lagen är transportslagsövergripande innebär vidare att resenärerna får ett mer heltäckande skydd och lika rättigheter oavsett vilket transportslag de väljer att resa med och oavsett var i landet de reser. Förbättringar av villkoren i kollektivtrafiken gynnar särskilt kvinnors resande, eftersom kvinnor i högre grad reser kollektivt än män, samtidigt som de kan få fler män att resa kollektivt. Förslagens konsekvenser beträffande ersättning vid förseningar måste bedömas med beaktande av nuvarande system med transportörernas olika resegarantier. Konsekvenserna av förslagen hör också ihop med den avgränsning som görs gentemot tågpassagerarförordningen. För de resor med buss, spårvagn och tunnelbana som kommer att omfattas av lagens bestämmelser om ersättning vid förseningar ger transportörernas resegarantier redan i dag resenärerna rättigheter på olika sätt vid förseningar av resor. Detta gäller även för de tågresor som inte omfattas av tågpassagerarförordningen enligt dess lydelse. Det är vanligt att rättigheterna enligt transportörernas resegarantier uppstår vid förseningar som uppgår till eller riskerar att uppgå till 20 minuter. Resenärerna ges ofta rätt till ersättning för utlägg för resa med taxi eller i vissa fall med egen bil eller en ersättning som i stället relaterar till biljettpriset. Ersättning för annan transport ges som regel upp till ett högsta belopp. Exempelvis medger Västtrafiks resegaranti kontant ersättning för taxiutlägg med högst 300 kr, medan motsvarande beloppsgränser enligt Dalatrafiks och SL:s resegarantier är 500 kr respektive 800 kr (uppgifter från september 2015). Ersättning som relaterar till biljettpriset erbjuds i vissa fall till resenärer som inte har tagit taxi eller liknande. Det kan tilläggas att flera transportörer erbjuder resecheckar eller liknande i stället för kontant ersättning, eller som ett alternativ till sådan ersättning. I vissa fall erbjuds resecheckar till ett högre maxbelopp än vid kontant ersättning. De föreslagna rent nationella ersättningsreglerna är utformade på ett sätt som liknar vad som gäller enligt flera transportörers resegarantier. I jämförelse med resegarantierna kan förslaget innebära att resenärerna får en högre ersättning i form av prisavdrag eller ersättning för egna utlägg men också att det ges rätt till sådan ersättning i större utsträckning. Resor med tågtrafiktjänster som är kortare än 150 km och som undantas från tågpassagerarförordningens tillämpning kommer att omfattas av lagens bestämmelser om ersättning vid förseningar. Enligt nuvarande ordning omfattas dessa resor av motsvarande bestämmelser i tågpassagerarförordningen som har gällt sedan december 2009. Det kan beträffande dessa resor också noteras att bestämmelserna i tågpassagerarförordningen utgör ett minimiskydd för resenärerna. Flera transportörer vars trafik för närvarande omfattas av tågpassagerarförordningen har också mer gynnsamma villkor i sina resegarantier för resenärerna än vad som krävs enligt förordningen. Ersättningsbestämmelserna i lagen innebär i förhållande till tågpassagerarförordningens bestämmelser att resenärerna har rätt till ersättning vid något kortare förseningar än vad som gäller enligt förordningen. Lagens bestämmelser innebär också i förhållande till förordningen att ersättning ska uppgå till en högre andel av biljettpriset. I förordningen finns det vid förseningar rätt till måltider och hotellrum m.m. för resenärerna. I lagen föreslås inte sådana bestämmelser. Vidare har resenärerna enligt bestämmelserna i förordningen vid en försening som uppgår till 60 minuter rätt till ombokning på likvärdiga villkor alternativt returresa. I lagen är i stället utgångspunkten att transportörerna kan ordna med ersättningstrafik för att undkomma förseningsansvar men att resenärerna, om det finns skälig anledning att anta att en resa kommer att bli mer än 20 minuter försenad, har rätt till ersättning för skäliga kostnader för annan transport, dock med högst 1/40 av prisbasbeloppet. De rent nationella ersättningsbestämmelserna är anpassade för mer kortväga trafik och är som framgår annorlunda utformade än de regler i tågpassagerarförordningen som de ersätter. Det förhållandet att rätt till ersättning kommer att finnas vid kortare förseningar och till en högre andel av biljettpriset jämfört med tågpassagerarförordningen innebär stärkta rättigheter för resenärerna. Att det enligt lagens bestämmelser inte finns rätt till måltider och hotellrum kan ses som att resenärernas rättigheter försvagas, men i den kortväga trafik som omfattas av lagens bestämmelser bör det i praktiken inte innebära någon egentlig nackdel för resenärerna. Med hänsyn till vad som anförs nedan om att transportörernas kostnadsökningar för förseningsersättningar kan väntas bli begränsade, bör risken för att regleringen leder till högre biljettpriser inte vara alltför stor. De rent nationella bestämmelserna om ersättning vid förseningar - konsekvenser för transportörerna Ersättningsreglerna i lagen som är rent nationella kan som framgår innebära stärkta rättigheter för resenärerna i jämförelse med transportörernas olika resegarantier genom att resenärerna får en högre ersättning i form av prisavdrag eller ersättning för egna utlägg och att det ges rätt till sådan ersättning i större utsträckning. Detta innebär att transportörerna kan komma att få högre kostnader för förseningsersättningar jämfört med vad som gäller enligt resegarantierna. De rent nationella ersättningsreglerna är vidare anpassade för den mer kortväga trafiken och är som framgår annorlunda utformade än de regler i tågpassagerarförordningen som undantas. Exempelvis saknas i de nationella bestämmelserna en skyldighet att vid förseningar som överstiger en timme tillhandahålla resenärerna bl.a. måltider och hotellrum (om ett uppehåll över natten blir nödvändigt). De rent nationella bestämmelserna innebär alltså såväl lättnader som skärpningar för transportörerna jämfört med tågpassagerarförordningen. Det är förmodligen inte möjligt att med någon större grad av säkerhet bedöma om, och i sådant fall i vilken utsträckning, som de rent nationella ersättningsreglerna kommer att medföra ökade eller minskade kostnader för transportörerna i jämförelse med dagens resegarantier och tågpassagerarförordningen. Kostnaderna beror bl.a. på hur den enskilda transportörens resegaranti ser ut i dag, hur många av transportörens resenärer som faller inom eller utanför lagens tillämpningsområde samt hur många förseningar som inträffar och hur stora förseningarna blir. I den konsultrapport som analyserade konsekvenserna av utredningens förslag och som ligger till grund för utredningens konsekvensanalys (se betänkandet, bilaga 3) finns vissa uppgifter från trafikhuvudmännen Dalatrafiken, Skånetrafiken och SL som ger visst underlag för bedömningen av hur transportörernas kostnader kommer att påverkas. I konsultrapporten finns uppgifter om bl.a. trafikstörningar, klagomål och ersättningar som har utbetalats enligt resegarantier. Enligt uppgifterna i rapporten avgick endast 0,3 procent av bussarna 21 minuter för sent eller mer i den del av Dalatrafikens busstrafik som var föremål för mätningar. Beträffande Skånetrafiken visade mätningar i busstrafiken att mindre än 1 procent av bussarna var försenade med mer än 20 minuter. För SL:s del finns uppgifter om att det endast var 0,3 procent av pendeltågen som ankom 20 minuter eller senare jämfört med ordinarie ankomsttid vid stationen Stockholms Södra. Andelen avgångar eller ankomster som var så pass försenade att de skulle berättiga till ersättning enligt den föreslagna lagen var alltså mycket låg. Vidare var antalet klagomål med ersättningskrav mycket få enligt uppgifterna i rapporten. Som exempel beräknades antalet avgångar i Dalatrafiken som var försenade med 21 minuter eller mer uppgå till ca 73 000 per år utifrån ett uppskattat årsgenomsnitt på ca 21,5 miljoner avgångar (dvs. ca 0,3 procent som nämnts ovan). Trots att det var en mycket liten andel avgångar som var så pass försenade rörde det sig alltså i absoluta tal i och för sig om ganska många turer under ett år. Antalet försenade avgångar ska dock jämföras med antalet klagomål med ersättningskrav, som hos Dalatrafiken uppgick till endast 491 år 2006, 269 år 2007 och 130 år 2008. Det var alltså endast en bråkdel av de resenärer som hade rätt till ersättning som framställde krav på ersättning. Kostnaderna för utbetalningar av ersättningar relaterade till resenärernas rättigheter vid förseningar (resegarantier) var vidare enligt rapporten i Dalarna 0,05 procent av de totala kostnaderna för kollektivtrafiken i länet år 2007. Motsvarande kostnader uppskattades baserat främst på information om trafiken i Stockholm och Skåne uppgå till ca 0,1 procent av trafikhuvudmännens totala kostnad för att bedriva kollektivtrafik samma år. Rapportens slutsats är att denna låga kostnad innebär att förändringar i resenärernas rättigheter vid förseningar kan vara relativt stora utan att de innebär avsevärda extra kostnader för operatörerna eller leder till snedvridning av konkurrensen mellan olika trafikslag. Det bedömdes i rapporten att en eventuell höjning av maxgränser i förhållande till olika resegarantier inte skulle ge någon påtaglig kostnadskonsekvens, eftersom snittersättningen, som uppgick till 250 kr, med god marginal låg under dåvarande maxgränser. Enligt bedömningen i rapporten finns det knappast någon grund att anta att snittersättningen på kort sikt kommer att ändras väsentligt, eftersom den hänger mera samman med resmönstren än med ersättningsreglerna, åtminstone för det fall ersättningen avser faktiska utlägg för alternativ resa. I förhållande till busstrafiken är den spårbundna trafiken naturligen mindre flexibel, eftersom det som regel saknas alternativa vägar om det uppstår oförutsedda störningar på en viss sträcka. Ett ytterligare förhållande som medför att tågtransportörer i lägre grad än andra kan påverka störningar som kan leda till förseningar är att de kör på spår som förvaltas av annan och vars kapacitet utnyttjas även av andra tågtransportörer. Andelen tågresor som är försenade med mer än 20 minuter kan därför förväntas vara något större än för övriga trafikslag. Det finns t.ex. uppgifter från Trafikverket om att ca 90 procent av persontågen ankommer inom fem minuter efter utsatt tid. Det kan vidare i någon mån förväntas att en något större andel av de resenärer som har rätt till ersättning framställer krav på ersättning när det är fråga om regionala tågtrafiktjänster jämfört med kortare trafiktjänster. I och med att biljettpriserna normalt är högre och resorna är längre blir också den ersättning som resenärer har rätt till som regel högre vid försenade resor med regionala tågtrafiktjänster jämfört med vid försenade resor med kortare trafiktjänster. Ju högre ersättningen är, desto större kan incitamentet att göra sin rätt gällande förväntas vara. Hur stor del av kostnaden för ersättningar vid förseningar som en tågtransportör slutligt behöver stå för är också beroende av det system med kvalitetsavgifter som gäller för järnvägen. Systemet innebär att om t.ex. infrastrukturförvaltaren orsakar en avvikelse som innebär att en transportör blir försenad, ska infrastrukturförvaltaren betala en kvalitetsavgift till transportören. Kvalitetsavgifterna ska verka förebyggande och ska utformas så att både infrastrukturförvaltaren och den som utnyttjar infrastrukturen vidtar skäliga åtgärder för att förebygga driftstörningar i järnvägssystemet. (Se 6 kap. 22 a § och 7 kap. 5 a § järnvägslagen.) Tidigare har avgifterna varit relativt låga men de är under utveckling och har på senare tid höjts avsevärt. Även om kvalitetsavgifterna ska verka förebyggande, innebär avgifterna att transportörerna faktiskt får viss täckning för de kostnader som de har haft för ersättningar på grund av förseningar som beror på infrastrukturförvaltaren. Som Svensk Kollektivtrafik och Branschföreningen Tågoperatörerna påpekar vore ett sätt att minska de ekonomiska konsekvenserna för tågtransportörerna att införa en regressrätt. Som framgår i avsnitt 4.4 föreslår Järnvägstrafikutredningen att en tågtransportör ska ha en regressrätt mot infrastrukturförvaltaren när transportören har betalat ersättning till en resenär i enlighet med förevarande förslag. Utredningens förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Om utredningens förslag beträffande regressrätt genomförs, kommer alltså transportörerna få rätt till ytterligare täckning för kostnader i samband med förseningar som orsakas av infrastrukturförvaltaren. Det kan mot bakgrund av det anförda i och för sig tänkas att förslagen kommer att innebära att kostnaderna vid störningar kommer att öka något mer för tågtransportörer än för andra transportörer, men det saknas anledning att anta att en eventuell ökning kommer att vara särskilt mycket större för tågtransportörer än för övriga transportörer. Genom systemet med kvalitetsavgifter minskas dessutom den kostnad som tågtransportörerna slutligt får stå för. Beträffande samtliga transportörer som berörs av förslaget saknas det anledning att anta att antalet förseningar som berättigar till ersättning kommer att öka i förhållande till dagens siffror. Snarare finns det skäl att anta att utvecklingen går mot en ökad punktlighet, vilket även lagen kan väntas bidra till. I sammanhanget kan nämnas att ett huvudsyfte med samarbetet inom EU rörande passagerarrättigheter är att regleringarna på EU-nivå ska utgöra ett incitament för transportörerna att förbättra punktligheten i trafiken. Av uppgifter från Trafikverket har t.ex. punktligheten för persontåg ökat något under 2014 jämfört med åren 2011-2013. Andelen klagomål med krav på ersättning i förhållande till antalet resenärer som har rätt till ersättning har som framgår varit relativt liten. Det kan tänkas att de tydliga och förutsebara rättigheterna som lagen ger resenärer vid förseningar medför att andelen klagomål med krav på ersättning ökar något. Ökningen kan dock väntas bli begränsad med hänsyn till att transportörerna redan idag marknadsför sina resegarantier och att de därför är relativt välkända. Dessutom rör det sig om relativt låga ersättningsnivåer och många resenärer kan därför, liksom får antas ha skett även tidigare, komma att välja att inte begära ersättning. Utifrån detta kan det antas att inte heller transportörernas administrativa kostnader med anledning av ersättningskrav kommer att vara föremål för någon betydande ökning. Sammantaget bedömer regeringen att transportörernas kostnader för ersättningar till resenärer vid förseningar inte kommer att påverkas i någon större utsträckning av de föreslagna rent nationella ersättningsbestämmelserna. Mot bakgrund av hur liten andel av transportörernas kostnader som utgörs av ersättningar till resenärer vid förseningar i dag, bör vidare en ökning av kostnaderna för sådana ersättningar inte annat än högst marginellt påverka transportörerna. Med hänsyn till att regleringen inte kan väntas påverka transportörernas kostnader för ersättningar i någon större utsträckning bör den föreslagna regleringen inte heller medföra någon särskild risk för att störningskänsliga regionalavgångar i rusningstid kommer att dras in. Utvidgningen av busspassagerarförordningens bestämmelser om rättigheter vid förseningar - konsekvenser för resenärerna Resenärernas rätt till ersättning och assistans i den busstrafik som utvidgningen av busspassagerarförordningens bestämmelser om rättigheter vid förseningar träffar (trafiktjänster som är åtminstone 150 km men kortare än 250 km) är i dag beroende av transportörernas resegarantier, på samma sätt som den mer kortväga busstrafik som föreslås omfattas av de rent nationella ersättningsbestämmelserna. I den långväga busstrafiken ger resegarantierna normalt sett resenärerna rättigheter först vid längre förseningar. Exempelvis ges resenärerna vid förseningar som uppgår till 60 minuter enligt Nettbuss Express AB:s resegaranti rätt till en fri enkelresa motsvarande den sträcka som resenären reste vid förseningstillfället. Vid dubbelt så långa förseningar ges enligt samma garanti rätt till två enkelresor (uppgifter från september 2015). Busspassagerarförordningens regler ger vid förseningar som är längre än 120 minuter resenärerna i första hand rätt att välja mellan fortsatt resa eller ombokning, utan extra kostnad, till en resa med jämförbara villkor till slutdestinationen så snart som möjligt eller återbetalning av biljettpriset. Rätt till återbetalning innebär enligt förordningen rätt till kontant ersättning, om inte resenären godtar någon annan form av återbetalning. Vidare ges resenärerna enligt förordningens bestämmelser rätt till kostnadsfria måltider och hotellrum m.m. vid mer än 90 minuter försenade avgångar från terminal (vid resor som beräknas uppgå till 180 minuter). Resenärerna får alltså i den mer långväga busstrafiken rättigheter som är anpassade för mer långväga trafik. Busspassagerarförordningens bestämmelser kan jämfört med transportörernas resegarantier innebära stärkta rättigheter för resenärerna t.ex. genom att resenärerna får rätt till kontant ersättning. Busspassagerarförordningens bestämmelser innebär vidare minimikrav och det finns inte något som hindrar att transportörer som har haft mer gynnsamma villkor i sina resegarantier även fortsättningsvis har det. Utvidgningen av busspassagerarförordningens bestämmelser om rättigheter vid förseningar - konsekvenser för transportörerna I den mer långväga busstrafiken som omfattas av föreslagen utvidgning av busspassagerarförordningen får transportörerna skyldigheter som är anpassade för mer långväga trafik. Utvidgningen av busspassagerarförordningens bestämmelser kan som framgår innebära såväl lättnader som skärpningar för transportörerna jämfört med de egna resegarantierna. Det är inte möjligt att med någon större grad av säkerhet bedöma om utvidgningen av ersättningsreglerna i busspassagerarförordningen kommer att medföra ökade eller minskade kostnader för transportörerna i jämförelse med dagens resegarantier. Kostnaderna beror bl.a. på hur den enskilda transportörens resegaranti ser ut i dag, hur många av transportörens resenärer som faller inom eller utanför det nya tillämpningsområdet för busspassagerarförordningens bestämmelser om rättigheter vid förseningar samt hur många förseningar som inträffar och hur stora förseningarna blir. Det finns dock inte heller beträffande de resor som sker med långa busstrafiktjänster någon anledning att anta att antalet förseningar som medför att resenärerna får rätt till exempelvis ersättning, måltider eller hotellrum kommer att öka. Regeringens bedömning är därför att föreslagen utvidgning av busspassagerarförordningens bestämmelser om resenärers rättigheter vid förseningar inte kommer att påverka transportörernas kostnader i någon större utsträckning. Övriga förslag - konsekvenser för resenärerna och transportörerna Förslagen om transportörernas informationsskyldighet innebär att resenärerna jämfört med hittillsvarande ordning tillförsäkras tillgång till ytterligare information som är av värde för dem vid resor inom kollektivtrafiken. Tillgången till information kan förväntas ge resenärerna ett bra underlag för att bl.a. planera och genomföra sina resor på bästa sätt. För transportörerna innebär utvidgningen av skyldigheterna framför allt att mer information ska tillhandahållas, men tillhandahållandet av informationen kan i huvudsak förutsättas ske genom befintliga informationskanaler. Förslagen i denna del bedöms därför innebära endast mycket begränsade kostnadsökningar för transportörerna. Förslaget om att resenärerna ska ha rätt till frånträdande av avtal om köp av periodbiljett vid ändrat trafikutbud innebär en tydlighet och förutsebarhet i fråga om vad som ska gälla. Det lär vara relativt ovanligt att en transportör ändrar sitt trafikutbud på ett sådant sätt att resenärer med periodbiljett har rätt att frånträda avtalet om köp av biljetten. Förslaget bör alltså inte medföra några nämnvärda ytterligare konsekvenser eller kostnadsökningar. De föreslagna bestämmelserna om reklamation och preskription innebär också en tydlighet och förutsebarhet i fråga om vad som ska gälla. De bestämmelserna bedöms inte medföra några nämnvärda andra konsekvenser eller kostnadsökningar. Det förhållandet att transportörer som tillhandahåller transporter med tåg, buss, spårvagn, tunnelbanetåg och taxi i kollektivtrafik kommer att omfattas av samma regler bidrar till likartade konkurrensförutsättningar för transportörerna, vilket innebär att inte någon eller några särskilda transportörer gynnas framför andra. Regeringens förslag innefattar att tillämpningen av vissa ytterligare bestämmelser i busspassagerarförordningen - dvs. utöver reglerna om resenärers rättigheter vid förseningar - som annars endast gäller trafiktjänster som är 250 km eller längre, ska utvidgas till att gälla trafiktjänster som är 150 km eller längre. Det rör bl.a. bestämmelser om biljetter och andra resehandlingar, assistans i samband med olyckor, tillgänglighet och information samt assistans till personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet. Resenärernas rättigheter stärks i den långväga trafik som utvidgningen omfattar. De transportörer som tillhandahåller viss långväga busstrafik som redan idag omfattas av aktuella bestämmelser i busspassagerarförordningen kan antas ha en organisation som är väl förberedd för att uppfylla de krav i förordningen som också kommer att omfatta övrig långväga trafik enligt utvidgningen. För de transportörer som inte har så pass långväga busstrafik att den omfattas av aktuella bestämmelser i busspassagerarförordningen i dag, men som kommer att omfattas av bestämmelserna efter utvidgningen, kan vissa kostnadsökningar initialt väntas. Med hänsyn till att även sådana transportörer kan förutsättas i stor utsträckning redan uppfylla kraven och hur liten del av busstrafiken som är så pass lång som 150 km eller längre (0,3 procent) kan kostnadsökningarna väntas bli begränsade. Konsekvenser för det allmänna Förslagen bedöms inte i nämnvärd omfattning öka antalet mål eller ärenden i de allmänna domstolarna, allmänna förvaltningsdomstolarna eller i Allmänna reklamationsnämnden (ARN). De förtydliganden som lagen innebär kan i stället väntas minska antalet tvister mellan resenärer och transportörer. Förslagen om tillsyn och sanktioner i förhållande till transportörernas informationsskyldighet kan i någon mån innebära ökade kostnader för Konsumentverket och Marknadsdomstolen. Eventuella kostnadsökningar bedöms dock bli så begränsade att de kan rymmas inom ramen för befintliga anslag. 8 Författningskommentar 8.1 Förslaget till lag om kollektivtrafikresenärers rättigheter Inledande bestämmelser Lagens tillämpningsområde 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om reseinformation, ersättning och prisavdrag vid förseningar och frånträdande av avtal om köp av periodbiljett vid resor i kollektivtrafik med tåg, spårvagn, tunnelbanetåg, buss och personbil. Med kollektivtrafik avses detsamma som i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik. Lagen gäller inte vid trafik som huvudsakligen bedrivs på grund av sitt historiska intresse eller sitt turistvärde. I paragrafen finns grundläggande bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 4.1. Av första stycket framgår att lagen innehåller bestämmelser om reseinformation, ersättning och prisavdrag vid förseningar och frånträdande av avtal om köp av periodbiljett vid resor i kollektivtrafik med vissa trafikslag. I 12 § andra stycket anges vad som avses med resa. De trafikslag som omfattas av lagen är tåg, spårvagn, tunnelbanetåg, buss och personbil. Avsikten är att uttrycken ska ha samma innebörd som när de eller liknande uttryck används i offentligrättslig lagstiftning. Med tåg avses detsamma som järnvägsfordon enligt järnvägslagen (2004:519). Det handlar alltså i praktiken om ett lok och vagnar som kan framföras på ett järnvägsspår. Spårvagn och tunnelbanetåg avser sådana fordon som används i spårvägs- och tunnelbaneverksamhet enligt lagen (1990:1157) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg. Buss definieras i lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner som en bil som är inrättad huvudsakligen för personbefordran och som är försedd med fler än åtta sittplatser utöver förarplatsen. I samma lag definieras personbil på i huvudsak samma sätt som buss, men en personbil är försedd med högst åtta sittplatser utöver förarplatsen. I kollektivtrafiken kan det t.ex. förekomma att vissa linjer med få resenärer trafikeras av personbilar som annars används i taxitrafik. Enligt andra stycket, som är utformat i enlighet med Lagrådets förslag, avses med uttrycket kollektivtrafik detsamma som i lagen om kollektivtrafik. Där definieras kollektivtrafik genom en hänvisning till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70 (EU:s kollektivtrafikförordning). I artikel 2 a i förordningen definieras kollektivtrafik som persontransporttjänster av allmänt ekonomiskt intresse som erbjuds allmänheten fortlöpande. Trafik som har ett annat huvudsakligt ändamål än själva persontransporten eller som inte erbjuds allmänheten fortlöpande omfattas inte. Det gäller exempelvis beställningstrafik såsom ordinära taxiresor, vissa paketresor enligt lagen (1992:1672) om paketresor och särskilt beställda resor som idrottsföreningar, församlingar eller skolor anordnar för sina medlemmar respektive elever. Utanför kollektivtrafik faller vidare bl.a. färdtjänst enligt lagen (1997:736) om färdtjänst, riksfärdtjänst enligt lagen (1997:735) om riksfärdtjänst, skolskjuts enligt skollagen (2010:800) och sådana förbeställda sjukresor som en vårdgivare kan ge rätt till. Från tillämpningsområdet undantas i tredje stycket sådan trafik som huvudsakligen bedrivs på grund av sitt historiska intresse eller sitt turistvärde. Motsvarande trafik undantas även från tillämpningsområdet för EU:s kollektivtrafikförordning (artikel 1.2). Med undantaget åsyftas bl.a. trafik med museijärnvägar. Denna typ av trafik utmärks bl.a. av att turtätheten är låg, och ofta även säsongsbetonad, och att trafiken därför inte är avsedd för resenärer som har som huvudsakligt syfte att transportera sig. Det kan även vara fråga om liknande trafik med exempelvis bussar av kulturhistoriskt intresse eller sightseeingbussar. Tillämpningen av lagens bestämmelser om reseinformation och om ersättning och prisavdrag vid förseningar är vidare beroende av om motsvarande bestämmelser i EU:s tåg- och busspassagerarförordningar ska tillämpas eller inte, se 2 och 3 §§. Lagens bestämmelse om frånträdande av avtal om köp av periodbiljett i 18 § är däremot tillämplig oberoende av om tåg- eller busspassagerarförordningens bestämmelser är tillämpliga i övrigt. 2 § Vid resor med tåg tillämpas bestämmelserna om reseinformation och om ersättning och prisavdrag vid förseningar i 7-17 §§ i den utsträckning motsvarande bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen) inte är tillämpliga. Av 4 § följer att bestämmelser i tågpassagerarförordningen om reseinformation och rättigheter vid förseningar inte är tillämpliga i vissa fall. Paragrafen förklarar hur lagen förhåller sig till tågpassagerarförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 4.1 och 4.2. I tågpassagerarförordningen finns bestämmelser om rätt till reseinformation och rättigheter vid förseningar, inställda avgångar och uteblivna anslutningar. Bestämmelserna reglerar i huvudsak sådana rättigheter och skyldigheter som i denna lag regleras i 7-17 §§. Av EU-rätten följer att domstolar och andra myndigheter i medlemsstaterna är skyldiga att tillämpa förordningen med företräde framför nationell rätt. I första stycket ges upplysning om att lagens bestämmelser om reseinformation och om ersättning och prisavdrag vid förseningar tillämpas i den utsträckning motsvarande bestämmelser i tågpassagerarförordningen inte är tillämpliga. Frågan om huruvida tågpassagerarförordningens motsvarande bestämmelser är tillämpliga eller inte bestäms av dels förordningens lydelse, dels det undantag från förordningen som görs i 4 §. Tågpassagerarförordningen ska enligt sin lydelse gälla alla tågresor och järnvägstjänster i hela unionen som tillhandahålls av ett eller flera järnvägsföretag med tillstånd i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/34/EU av den 21 november 2012 om inrättande av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde. Förordningen är inte tillämplig på järnvägsföretag och trafiktjänster som saknar tillstånd enligt direktiv 2012/34/EU (artiklarna 2.1 och 2.2 i tågpassagerarförordningen jämfört med artikel 65 i direktiv 2012/34/EU). Det innebär bl.a. att järnvägsföretag som enbart tillhandahåller tjänster som avser persontrafik på lokal och regional fristående järnvägsinfrastruktur, utan förbindelse med det allmänna nätet, inte omfattas av förordningen. I sådana fall är alltså lagens, och inte tågpassagerarförordningens, bestämmelser om reseinformation och ersättning och prisavdrag vid förseningar tillämpliga, om övriga förutsättningar i 1 § är uppfyllda. Lagens bestämmelse om frånträdande av avtal om köp av periodbiljett i 18 § har inte någon motsvarighet i tågpassagerarförordningen och är därför tillämplig oavsett om förordningens bestämmelser är tillämpliga i övrigt. I andra stycket uppmärksammas det undantag som görs från tågpassagerarförordningens tillämpning i vissa fall. Undantaget innebär att vissa artiklar i tågpassagerarförordningen - som reglerar reseinformation och rättigheter vid förseningar - inte ska tillämpas på inrikes trafiktjänster som har en sträckning som är kortare än 150 km. I dessa fall blir i stället lagens bestämmelser tillämpliga. Se vidare kommentaren till 4 §. 3 § Vid resor med buss tillämpas bestämmelserna om reseinformation och om ersättning och prisavdrag vid förseningar i 7-17 §§ i den utsträckning motsvarande bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (busspassagerarförordningen) inte är tillämpliga. Genom 5 § utvidgas tillämpningen av busspassagerarförordningens bestämmelser om reseinformation och rättigheter vid förseningar. Paragrafen förklarar hur lagen förhåller sig till busspassagerarförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 4.1 och 4.2. I busspassagerarförordningen finns bestämmelser om rätt till reseinformation och rättigheter vid förseningar och inställda resor. Bestämmelserna reglerar i huvudsak sådana rättigheter och skyldigheter som i denna lag regleras i 7-17 §§. Av EU-rätten följer att domstolar och andra myndigheter i medlemsstaterna är skyldiga att tillämpa förordningen med företräde framför nationell rätt. Enligt första stycket tillämpas lagens bestämmelser om reseinformation och om ersättning och prisavdrag vid förseningar endast i den utsträckning motsvarande bestämmelser i busspassagerarförordningen inte är tillämpliga. Detta gäller oavsett om busspassagerarförordningens bestämmelser är tillämpliga enligt förordningens lydelse eller på grund av den utvidgning av förordningens tillämpningsområde som görs i 5 §. I det senare fallet följer det alltså av förevarande paragraf, och inte av EU-rätten, att busspassagerarförordningens bestämmelser ska ha företräde framför motsvarande bestämmelser i lagen. Lagens bestämmelse om frånträdande av avtal om köp av periodbiljett i 18 § har inte någon motsvarighet i busspassagerarförordningen och är därför tillämplig oavsett om förordningens bestämmelser är tillämpliga i övrigt. I andra stycket ges en upplysning om utvidgningen av tillämpningsområdet för busspassagerarförordningen. Utvidgningen innebär att busspassagerarförordningens bestämmelser om rättigheter vid förseningar och inställda resor samt - till viss del - bestämmelser om reseinformation ska tillämpas på inrikes trafiktjänster som har en sträckning som är 150 km eller längre. Se vidare kommentaren till 5 §. Undantag från tillämpningen av tågpassagerarförordningen 4 § Artiklarna 7, 8.1, 10.1, 10.2, 10.4 och 15-18 i tågpassagerarförordningen, i den ursprungliga lydelsen, ska inte tillämpas på inrikes trafiktjänster som har en sträckning som är kortare än 150 km. I paragrafen görs undantag från tillämpningen av vissa artiklar i tågpassagerarförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. Vissa artiklar i tågpassagerarförordningen ska inte tillämpas på kortare inrikes trafiktjänster. De artiklar i förordningen som undantas innehåller bestämmelser om offentliggörande av beslut om att dra in trafiktjänster (artikel 7), reseinformation som ska lämnas före en resa (artikel 8.1) och användning av ett datoriserat informations- och bokningssystem (artiklarna 10.1, 10.2 och 10.4). Vidare undantas artiklar som reglerar skadestånd, ersättning, assistans och reseinformation vid förseningar, uteblivna anslutningar och inställda avgångar (artiklarna 15-18). När det gäller kortare inrikes trafiktjänster regleras frågorna om reseinformation och ersättning och prisavdrag vid förseningar (inklusive uteblivna anslutningar och inställda avgångar) i stället i denna lag. Med anledning av Lagrådets synpunkt kan det klargöras att undantaget gäller artiklarna i den ursprungliga lydelsen, en s.k. statisk hänvisning. Se vidare avsnitt 4.2. Med trafiktjänster avses sådana trafiktjänster som medlemsstaterna får undanta från tillämpningen av vissa bestämmelser i tågpassagerarförordningen enligt artikel 2.5 i förordningen (jfr "rail passenger services" i den engelska språkversionen av artikeln). Trafiktjänsten avser hela den sträcka som är möjlig för resenärerna att åka med ett visst tåg, dvs. sträckan mellan tågets ursprungliga avgångsstation och dess slutliga ankomststation. Uttrycket utgår alltså från transportörens eller, enligt tågpassagerarförordningen, järnvägsföretagets utbud av trafiktjänster och inte den enskilda resa som en transportör och en resenär har träffat avtal om. Undantaget gäller bara för inrikes trafiktjänster. Det innebär att hela trafiktjänsten ska utföras inom Sverige för att undantaget ska vara aktuellt; i annat fall tillämpas tågpassagerarförordningen. Undantaget gäller för trafiktjänster som har en kortare sträckning än 150 km. Om det uppstår ett tillfälligt hinder i trafiken som gör att tåget inte kan färdas den planerade sträckan, saknar det betydelse för bedömningen. Ett exempel på en sådan trafiktjänst som är kortare än 150 km är ett tåg som trafikerar en linje med Karlstad som ursprunglig avgångsstation och Åmål som slutlig ankomststation. Ett tåg som trafikerar en linje mellan Karlstad och Göteborg är däremot en trafiktjänst med längre sträckning än 150 km och undantas alltså inte från tågpassagerarförordningens tillämpning. Undantaget innebär att lagens bestämmelser om reseinformation och om ersättning och prisavdrag vid förseningar tillämpas i stället för motsvarande bestämmelser i tågpassagerarförordningen. De bestämmelser i förordningen om reseinformation som inte har undantagits gäller också fortsättningsvis för samtliga tågtrafiktjänster som omfattas av förordningen, t.ex. bestämmelserna om vilka uppgifter en biljett ska innehålla (artikel 4) och vilken information som ska lämnas under en resa (artikel 8.2). Vissa andra bestämmelser om information är det inte möjligt att göra undantag från (artiklarna 9.5 och 20.1). Även dessa tillämpas på samtliga tågtrafiktjänster. Undantaget får till följd att lagens bestämmelser om ersättning och prisavdrag vid förseningar endast tillämpas på trafiktjänster med en sträckning som är kortare än 150 km och att även bestämmelserna om reseinformation får sin största betydelse för sådana kortare trafiktjänster. På längre sträckor tillämpas tågpassagerarförordningen i sin helhet. I vissa fall kan dock lagens bestämmelser om reseinformation tillämpas vid sidan av förordningen. En förutsättning för detta är att det gäller ett krav på information som inte har sin motsvarighet i förordningen. I kommentaren till 12 § behandlas tillämpningen i fall då lagen och förordningen är tillämplig på olika trafiktjänster som ingår i en resa. Utvidgning av tillämpningen av busspassagerarförordningen 5 § Artiklarna 3, 4.1, 5, 6, 8 och 19-23 i busspassagerarförordningen, i den ursprungliga lydelsen, ska även tillämpas på sådana trafiktjänster som anges i artikel 2.1 i förordningen, i den ursprungliga lydelsen, som har en sträckning som är 150 km eller längre. I paragrafen utvidgas tillämpningsområdet för vissa bestämmelser i busspassagerarförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. Busspassagerarförordningens bestämmelser om rätt till reseinformation och rättigheter vid förseningar och inställda resor ska enligt förordningens lydelse tillämpas på passagerare som reser med linjetrafik för icke specificerade passagerarkategorier, när passagerarens på- eller avstigningsplats är belägen inom en medlemsstats territorium och i huvudsak när trafiktjänsten (jfr "service" i den engelska språkversionen) är 250 km eller längre enligt tidtabell. Enligt paragrafen ska busspassagerarförordningens bestämmelser om reseinformation och rättigheter vid förseningar eller inställda resor (artiklarna 19-23) även tillämpas på trafiktjänster som är 150 km eller längre. Utvidgningen av tillämpningsområdet omfattar också definitioner (artikel 3), bestämmelser om biljetter (artikel 4.1), ansvar för andra utförande parter (artikel 5), förbud mot begränsningar av resenärernas rättigheter i förhållande till förordningens bestämmelser (artikel 6) och assistans till resenärer i händelse av en olycka (artikel 8). Artiklarna ska tillämpas och tolkas på samma sätt som när dessa gäller direkt enligt busspassagerarförordningen. På motsvarande sätt som beträffande undantaget från tågpassagerarförordningen är hänvisningen till artiklarna i busspassagerarförordningen statisk, se kommentaren till 4 §. Utvidgningen av förordningens tillämpningsområde innebär att lagens bestämmelser om rätt till ersättning och prisavdrag vid förseningar tillämpas på trafiktjänster som har en kortare sträckning än 150 km. Vidare inskränks lagens bestämmelser om reseinformation genom att förordningens bestämmelser om information vid inställda eller försenade avgångar (artikel 20) görs tillämpliga på trafiktjänster som har en sträckning som är 150 km eller längre. Enligt förordningen är dessutom vissa informationsbestämmelser i förordningen tillämpliga på samtliga busstrafiktjänster. Det gäller den information som ska lämnas under en resa (artikel 24), som tillämpas i stället för lagens bestämmelser, och information om vilka rättigheter passagerare har enligt förordningen (artikel 25), som gäller vid sidan av lagen. Avtalsvillkor som avviker från lagen 6 § Ett avtalsvillkor som i jämförelse med 12-19 §§ är till nackdel för resenären är utan verkan mot denne. Av paragrafen framgår i vilka fall lagen är tvingande. Övervägandena finns i avsnitt 4.1. Enligt paragrafen är lagens bestämmelser om ersättning och prisavdrag vid förseningar, frånträdande av avtal om köp av periodbiljett och preskription i 12-19 §§ tvingande till förmån för resenärerna. Ett avtalsvillkor om t.ex. ersättning vid förseningar som i jämförelse med lagens bestämmelser är till nackdel för en resenär är ogiltigt. Bestämmelserna är tvingande till förmån för samtliga resenärer. Huruvida resenären är konsument eller inte spelar alltså inte någon roll. Att lagen är tvingande får betydelse för avtalsvillkor som skulle innebära att en resenär på förhand godtar inskränkningar av sina rättigheter enligt lagen. Sådana villkor är alltså ogiltiga. Paragrafen hindrar däremot inte att en resenär i ett konkret fall avstår från en rättighet sedan den väl har aktualiserats. Reseinformation Transportörens informationsskyldighet 7 § Transportören ska tillhandahålla information om 1. en försening eller annan störning i trafiken och dess orsak, varaktighet och konsekvenser, 2. resenärens rättigheter i frågor som regleras i denna lag, 3. transportörens allmänna avtalsvillkor, 4. biljettpriser, tidtabeller och linjesträckningar, 5. tillgänglighet till fordon, stationer och hållplatser, 6. möjligheten att medföra cyklar och villkoren för detta, 7. säkerhets- och trygghetsfrågor, och 8. hur transportören kan kontaktas. Paragrafen innehåller bestämmelser om en transportörs skyldighet att tillhandahålla information som rör resor med transportörens trafiktjänster. Övervägandena finns i avsnitt 4.3. Den informationsskyldighet som föreskrivs i paragrafen är av allmän karaktär (se vidare nedan). I 8 § uppställs ytterligare krav på information som ska ges under en resa. Tillämpningen av paragrafen begränsas av om motsvarande bestämmelser i tåg- och busspassagerarförordningarna är tillämpliga (se 2-5 §§). Enligt paragrafen är det transportören som har informationsskyldigheten. Med transportör avses här den som erbjuder trafiktjänsten och som för det fall avtal träffas åtar sig att transportera resenären. Att transportören är ansvarig hindrar inte att denne uppdrar åt någon annan, t.ex. en biljettförmedlare, att tillhandahålla informationen. Av 1 § följer att skyldigheten gäller transportörer som bedriver sådan trafik som omfattas av lagens tillämpningsområde. Att det är transportören som pekas ut som den som ska tillhandahålla information stämmer överens med vad som gäller enligt hittillsvarande ordning enligt lagen (2006:1116) om information till passagerare m.m. (se 3 och 4 §§ den lagen). Skyldigheten gäller att tillhandahålla information. I kravet på tillhandahållande ligger att allmänheten och resenärer i princip ska ha möjlighet att ta del av informationen när behov uppstår. Beroende på vilken information det är fråga om kan behov av att ta del av informationen finnas löpande eller uppstå innan ett avtal om resa ingås, innan resan påbörjas, under resan eller efter resan eller vid flera av dessa tillfällen. Att det i 9 § ställs krav på att informationen ska lämnas i den eller de former som är mest lämpliga styr hur informationen ska tillhandahållas. Den information som ska tillhandahållas motsvarar delvis tågpassagerarförordningens informationskrav. Till vissa delar motsvarar kraven på information också den information som enligt hittillsvarande ordning ska tillhandahållas enligt 2006 års lag. Enligt punkten 1 ska transportören tillhandahålla information om en försening eller annan störning i trafiken. Vad som avses med försening framgår av 12 §. Orsaken till en försening kan vara såväl planerade underhållsarbeten som tekniska fel eller andra tillbud som kan påverka trafiken. Avsikten är inte att information ska behöva lämnas om en försening är helt obetydlig. Med "andra störningar i trafiken" avses något som utan att försena trafiken påverkar hur den genomförs, t.ex. att ersättningsbussar sätts in vid ett stopp i tågtrafik. Informationsskyldigheten gäller även förseningens eller störningens orsak. Detta gäller endast i den utsträckning som dessa förhållanden är kända för transportören. Avsikten är inte att transportören ska vara tvungen att i detalj lämna uppgifter om ett tekniskt fel, en olycka eller ett sjukdomsfall, utan en allmän uppgift om orsaken till en försening. Som framgår av lagtexten har transportören också en särskild skyldighet att informera om hur varaktig en försening eller annan störning kan väntas bli och vilka konsekvenser den kan väntas få. Ett syfte med kraven i denna punkt är att resenärerna i samband med förseningar ska kunna bedöma hur förseningen påverkar deras respektive planering och ha möjlighet att anpassa sig till den uppkomna situationen. Transportören ska därför så långt som möjligt försöka göra en realistisk uppskattning av hur omfattande förseningen kommer att bli. Kravet på att transportören ska informera om konsekvenserna av en försening eller annan störning gäller endast sådana förhållanden som transportören kan förutse, t.ex. att en anslutande förbindelse missas. Det som anges i punkten 1 gäller i allt väsentligt enligt hittillsvarande ordning. Enligt 4 § 2006 års lag ska transportören, om det uppstår en försening eller annan störning i trafiken, snarast möjligt lämna information om förseningens eller störningens orsak, varaktighet och konsekvenser. Av punkten 2 framgår att transportören ska tillhandahålla information om resenärens rättigheter i frågor som regleras i denna lag. Informationen ska bl.a. omfatta resenärens förutsättningar att få ersättning och prisavdrag vid förseningar enligt lagen (14-16 §§) och frånträda ett avtal om köp av periodbiljett (18 §). Om transportörens allmänna avtalsvillkor innebär att resenärerna har mer förmånliga rättigheter än vad som följer av lagens bestämmelser, ska transportören informera om detta. När det gäller information om rättigheter enligt tåg- och busspassagerarförordningarna föreskrivs informationsskyldighet i förordningarna (artikel 29 i tågpassagerarförordningen och artikel 25 i busspassagerarförordningen). Bestämmelsen i punkten 2 motsvaras i någon mån av vad som enligt hittillsvarande ordning gäller enligt 3 § första stycket och andra stycket 3 2006 års lag. Enligt de bestämmelserna har transportören en skyldighet att lämna information om sitt ersättningssystem som transportören ska ha för att lämna ersättning till passagerare som drabbas av förseningar eller andra störningar i trafiken. Det är dels en allmän skyldighet, dels en särskild skyldighet gentemot den som vill köpa en enskild resa. Transportören ska enligt punkten 3 tillhandahålla information om sina allmänna avtalsvillkor. Härmed avses sådana standardiserade villkor som transportören tillämpar och som avses utgöra en del av avtalet med resenären. Villkoren kan t.ex. reglera förutsättningarna för att få resa med transportmedlet. Bestämmelsen i punkten 3 har i viss mån sin motsvarighet i 3 § 2006 års lag. Enligt den paragrafen har transportörerna enligt hittillsvarande ordning bl.a. en allmän skyldighet att lämna information om sina transporttjänster och sitt ersättningssystem samt en skyldighet att vid behov lämna information om möjligheterna för en person med funktionsnedsättning att genomföra en viss resa. Enligt punkten 4 ska information också tillhandahållas om biljettpriser. Det pris som avses är det totala pris som ska betalas av resenären. Prisuppgiften ska med andra ord inkludera mervärdesskatt och även innehålla uppgift om eventuell bokningsavgift. Om priset för en biljett är beroende av på vilket sätt biljetten införskaffas, ska detta framgå. Information ska vidare lämnas om tidtabeller och linjesträckningar. Informationen ska omfatta åtminstone vilka stationer eller hållplatser som trafikeras och avgångstiderna från respektive station eller hållplats. Bestämmelsen i punkten 4 har till en del sin motsvarighet i 3 § första stycket och andra stycket 1 och 2 2006 års lag. Utöver den nämnda skyldigheten att lämna information om sina transporttjänster har transportörerna enligt hittillsvarande ordning en skyldighet att lämna information om resans pris och om avgångs- och ankomsttid till den som vill köpa en enskild resa. Enligt punkten 5 ska transportören tillhandahålla information om tillgänglighet till fordon, stationer och hållplatser. Information ska tillhandahållas t.ex. om huruvida en station har begränsade öppettider. Information ska också lämnas om fordons och stationers utformning i syfte att resenärer som har en funktionsnedsättning eller har med sig barnvagn eller skrymmande bagage ska kunna bedöma förutsättningarna att resa med det aktuella fordonet eller att ta sig fram på en station. Informationen kan t.ex. avse tillgång till hissar samt mått som anger vilken storlek på rullstol som kan tas ombord. För personer som har allergi eller överkänslighet är det viktigt att få kännedom om huruvida det finns särskilda vagnar eller avdelningar som har anpassats för detta. Det som anges i punkten 5 motsvaras i viss mån av det hittillsvarande kravet att transportören vid behov ska lämna information om möjligheterna för en person med funktionsnedsättning att genomföra en viss resa (3 § tredje stycket 2006 års lag). Med anledning av Lagrådets synpunkt kan det anmärkas att informationsskyldigheten enligt förevarande bestämmelse är mer långtgående än vad som gäller enligt hittillsvarande ordning. Det ställs krav på att mer information ska lämnas och den krets av personer som har rätt till informationen är större. Enligt vad som nyss utvecklats är nämligen skyldigheten inte begränsad till möjligheterna för en person med funktionsnedsättning att genomföra en viss resa, utan gäller olika typer av begränsningar i tillgången till de fordon, stationer och hållplatser som transportören använder och i förhållande till olika typer av resenärer. Vidare ställs det inget krav på att informationen har begärts av någon för att informationsskyldigheten ska föreligga. Allmänheten och resenärer ska i princip ha möjlighet att ta del av informationen när behov uppstår (se ovan beträffande innebörden av att informationen ska tillhandahållas). Liksom när det gäller sådana längre tågtrafiktjänster som omfattas av tågpassagerarförordningen ska transportören enligt punkten 6 tillhandahålla information om möjligheten att medföra cyklar och villkoren för detta. Informationen kan t.ex. ta sikte på om cyklar överhuvudtaget får medföras alternativt om de får medföras endast under vissa tider eller till vissa stationer eller hållplatser. Informationen ska också inkludera eventuella avgifter. Enligt punkten 7 ska transportören tillhandahålla information om säkerhets- och trygghetsfrågor. Härmed avses t.ex. utrymningsvägar i en nödsituation och att resenärerna inte får beträda vissa områden. Motsvarande informationskrav uppställs i tågpassagerarförordningen när det gäller vilken information som ska lämnas under en resa. Transportören ska också enligt punkten 8 lämna information om hur transportören kan kontaktas, t.ex. uppgifter om postadress, telefonnummer och e-postadress. Av kontaktuppgifterna ska resenärerna få information om vart de kan vända sig för att t.ex. få ytterligare information eller för att framställa krav på ersättning. Det som anges i punkterna 6-8 är nytt i förhållande till hittillsvarande ordning enligt 2006 års lag. 8 § Under en resa med spårvagn eller tunnelbanetåg eller med tåg som inte omfattas av tillämpningsområdet för tågpassagerarförordningen ska transportören ge resenären information om nästa station eller hållplats och viktigare anslutande förbindelser. Paragrafen innehåller bestämmelser om transportörens skyldighet att ge resenären särskild information under en resa. Övervägandena finns i avsnitt 4.3. Som framgår av kommentaren till 7 § ska allmänheten i princip ha möjlighet att ta del av den information som anges i den paragrafen när behov uppstår. Ett behov av den informationen kan t.ex. uppstå under en resa. Förevarande paragraf innebär att ytterligare information ska lämnas under en resa. Härmed avses den tid under vilken en resenär befinner sig ombord på ett fordon. Kravet om att viss information ska ges under en resa gäller främst vid resa med spårvagn och tunnelbanetåg. I ett fåtal fall gäller informationsskyldigheten även vid resa med tåg, nämligen när tågpassagerarförordningen inte är tillämplig. Förordningen är bl.a. inte tillämplig om transportören är ett järnvägsföretag som enbart tillhandahåller tjänster som avser persontrafik på lokal och regional fristående järnvägsinfrastruktur, utan förbindelse med det allmänna nätet (se kommentaren till 2 §). Transportörens skyldighet att lämna information under en resa med tåg regleras som huvudregel, dvs. för det fall tågpassagerarförordningen är tillämplig, uteslutande av artikel 8.2 i tågpassagerarförordningen. Det särskilda kravet att ge information gäller inte vid resa med buss eller personbil. Informationsskyldigheten under en resa med buss i linjetrafik regleras uteslutande av artikel 24 i busspassagerarförordningen som gäller även vid användning av kortare trafiktjänster. Enligt den artikeln ska passagerarna ges adekvat information under hela resan. Under resan ska det ges information om nästa station eller hållplats. Syftet är att resenärerna i tillräckligt god tid ska kunna förbereda sig för att gå av vid den station eller hållplats som de önskar. Vidare ska det ges information om anslutande förbindelser. Härmed avses både sådana byten som kan göras för att åka vidare i annan riktning med trafiktjänster som transportören tillhandahåller och anslutningar med andra transportörers trafiktjänster, t.ex. om en tunnelbanestation ligger i anslutning till en busstation. Det är endast viktigare anslutande förbindelser som transportören behöver ge resenärerna information om. Det krävs således inte att transportören informerar om samtliga möjligheter för resenärerna att resa vidare med en annan trafiktjänst. Däremot ska transportören uppmärksamma resenärerna på viktigare knutpunkter, t.ex. när det är fråga om en tunnelbanestation som ligger i anslutning till en busshållplats som utgör knutpunkt för flera busslinjer. Sådan information kan underlätta för resenärerna att nå sin önskade destination. Bestämmelsen är ny i förhållande till hittillsvarande ordning enligt 2006 års lag. 9 § Information enligt 7 och 8 §§ ska tillhandahållas i den eller de former som är mest lämpliga för att resenärerna ska kunna ta del av informationen. Vid bedömningen av lämplig form ska särskild vikt läggas vid behoven hos personer med funktionsnedsättning. Paragrafen innehåller krav på hur informationen ska presenteras för resenärerna. Övervägandena finns i avsnitt 4.3. Paragrafen tar sikte både på sådan reseinformation som transportören ska tillhandahålla enligt 7 § och sådan reseinformation som ska ges under en resa enligt 8 §. Enligt paragrafen ska informationen lämnas i den eller de former som är mest lämpliga. Med form avses både på vilket sätt informationen ska lämnas, i skrift eller muntligen, och med vilket medium den ska lämnas, t.ex. via internet eller på en skylt. Att informationen ska tillhandahållas i den eller de former som är mest lämpliga för att resenärerna ska kunna ta del av informationen innebär att transportören ska sträva efter att informationen når fram till så många resenärer som möjligt och att informationen är så klar och begriplig att resenärerna kan uppfatta och ta till sig den. Hur informationen lämnas är beroende av vilket slags information det är fråga om och i vilken situation den lämnas. Som utgångspunkt bör informationen finnas tillgänglig på olika sätt, t.ex. både muntligen och skriftligen, för att uppfylla olika resenärers behov. För allmänna avtalsvillkor kan det vara tillräckligt att dessa publiceras på transportörens hemsida och efter begäran tillhandahålls muntligt, exempelvis per telefon. Information om en försening under en resa bör åtminstone lämnas via högtalare och, när så är tekniskt möjligt, på textdisplayer. På större stationer kan det vara lämpligt att viktig information inte ges endast på svenska utan också på annat språk. Detta gäller särskilt under turistsäsong och för stationer som ligger i anslutning till en internationell flygplats eller hamn eller där det annars kan förutsättas att många internationella resenärer vistas. Vid bedömningen av lämplig form ska särskild vikt läggas vid behoven hos personer med funktionsnedsättning. Utgångspunkten är att personer med funktionsnedsättning ska ha lika god möjlighet att ta till sig informationen som andra resenärer. Det är t.ex. viktigt att informationsskyltar och monitorer är placerade på lämplig höjd, att hörselslinga finns samt att textad information och beskrivningar av linjesträckningar är lättlästa. Ett muntligt återgivande av informationen ska i princip innehålla samma uppgifter som återges på en textdisplay. Bestämmelsen motsvaras i någon mån av vad som enligt hittillsvarande ordning gäller enligt 3 § första stycket 2006 års lag. Enligt den bestämmelsen har transportören en allmän skyldighet att lämna tydlig och tillförlitlig information om bl.a. sina transporttjänster. Tillsyn över informationsskyldigheten 10 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn över att transportörer fullgör de skyldigheter som följer av 7-9 §§. I paragrafen anges att regeringen utser den myndighet som ska utöva tillsyn över att transportörer fullgör sina skyldigheter enligt 7-9 §§ att tillhandahålla information. Övervägandena finns i avsnitt 4.3. Påföljd vid utebliven information 11 § Om information inte lämnas enligt 7-9 §§, ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av 29-36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen. Paragrafen innebär att sanktionssystemet i marknadsföringslagen ska tillämpas om information inte lämnas enligt 7-9 §§. Övervägandena finns i avsnitt 4.3. Om en transportör underlåter att lämna information i enlighet med 7-9 §§ eller lämnar den på ett oklart, obegripligt, tvetydigt eller annat olämpligt sätt, kan det utgöra vilseledande marknadsföring enligt 10 § marknadsföringslagen. Enligt förevarande paragraf tillämpas marknadsföringslagens sanktionssystem i dessa fall. Informationen är väsentlig i marknadsföringslagens mening. Det saknar betydelse om skyldigheten att tillhandahålla informationen infaller före, under eller efter försäljningen eller det att tjänsten utförs för att marknadsföringslagen ska vara tillämplig (se 3 § marknadsföringslagen). Bestämmelsen är alltså tillämplig på information oavsett när den ska lämnas. Transportören kan, om övriga förutsättningar enligt marknadsföringslagen är uppfyllda, åläggas att lämna informationen vid äventyr av vite, ett s.k. informationsföreläggande (24 och 26 §§ marknadsföringslagen). En talan om åläggande väcks vid Marknadsdomstolen och får väckas av bl.a. Konsumentombudsmannen. I ett fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen meddela ett informationsföreläggande för godkännande av transportören (28 § marknadsföringslagen). Marknadsföringslagens bestämmelser om marknadsstörningsavgift ska inte tillämpas i de fall som omfattas av paragrafen. Motsvarande undantag finns bl.a. i 4 § lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar. Ersättning och prisavdrag vid förseningar Vad som avses med försening 12 § En resa är att anse som försenad, om transportens ankomst till resans slutdestination sker vid en senare tidpunkt än vad som framgår av transportavtalet eller, om ankomsttiden inte anges där, den offentliggjorda tidtabellen. Med resa avses en transport som en resenär och en eller flera transportörer har ingått avtal om. Om det har ingåtts ett avtal som ger resenären rätt till en eller flera transporter som inte närmare har specificerats, krävs för att det ska vara fråga om en resa också att resenären särskilt har inrättat sig efter den aktuella transporten. I paragrafen anges vad som avses med försening av en resa. Övervägandena finns i avsnitt 4.4, där även Lagrådets synpunkter behandlas. I förevarande paragraf och 13 § anges i vilka fall en resa ska anses som försenad. I 14 och 15 §§ finns sedan bestämmelser om vilken rätt till ersättning eller prisavdrag som en resenär har vid en försening. Frågan om huruvida en försening föreligger och hur stor en försening är avgörs utifrån när transporten når resans slutdestination. Vad som avses med resa framgår av andra stycket. Resans slutdestination är den station (eller hållplats) som är det slutliga målet för resenärens resa. Till grund för ett köp av en resa finns normalt transportörens tidtabeller, där det framgår vilka resor som är möjliga att göra med de trafiktjänster som transportören erbjuder. De krav som ställs på tidtabeller framgår av offentligrättslig lagstiftning, exempelvis 4 kap. 2 § lagen (2010:1065) om kollektivtrafik där det anges att ett kollektivtrafikföretag ska lämna information om sitt trafikutbud till ett gemensamt system för trafikantinformation. På vissa typer av biljetter anges tiderna för resan och tiderna får därmed anses utgöra en del av transportavtalet. I sådana fall ska enligt första stycket, som är utformat i enlighet med Lagrådets förslag, resan anses som försenad, om transporten för resan ankommer till slutdestinationen vid en senare tidpunkt än vad som framgår av transportavtalet. Andra typer av biljetter innehåller ingen uppgift om restiderna. I sådana fall, där ankomsttiden inte anges i transportavtalet, ska en försening anses föreligga, om transporten för resan ankommer vid en senare tidpunkt än vad som följer av den för resan gällande tidtabellen. I praktiken blir det samma utgångspunkt för bedömningen som när ankomsttiden framgår av transportavtalet, eftersom den avtalade tiden regelmässigt är hämtad från tidtabellen. Det är tidtabellen för den transport som resenären särskilt har inrättat sig efter som ska ligga till grund för förseningsbedömningen (jfr andra stycket). Kravet på att tidtabellen ska vara offentliggjord medför att den ska ha gjorts tillgänglig för allmänheten. Tidtabellernas tidsuppgifter är inte alltid exakta. Det förekommer att tiderna för endast vissa stationer (eller hållplatser) är angivna i en tidtabell medan tiderna för stationer däremellan får uppskattas i någon mån. Det förekommer även att det endast anges med vilket tidsintervall trafiktjänsterna utförs mellan olika klockslag. I den mån tidtabellen inte innehåller en precis tidsuppgift framgår alltså normalt ett tidsintervall inom vilket trafiktjänsten ska ankomma till eller avgå från en viss station. För frågan om huruvida det föreligger en försening blir det avgörande vid vilken senaste tidpunkt inom detta intervall enligt tidtabellen som trafiktjänsten ska ankomma till stationen. Det kan vidare hända att det i en tidtabell eller på annat ställe anges att det kan förekomma förseningar. En sådan allmänt hållen uppgift påverkar inte frågan om försening. Om en transportör i tillräckligt god tid i förväg har informerat om att en viss trafiktjänst har senarelagts, kan det dock få till följd att den ändrade tiden ska ligga till grund för bedömningen av om en försening föreligger eller inte. En bestämmelse om detta finns i 13 § första stycket. För frågan om det föreligger en försening saknar det betydelse på vilket sätt en transportör fullgör sin avtalsenliga skyldighet att transportera en resenär till resans slutdestination. Ibland uppstår hinder för en transportör att utföra en trafiktjänst på det sätt som har planerats. I sådana fall kan det hända att transportören erbjuder resenärerna transport med en extrainsatt trafiktjänst, dvs. ersättningstrafik. Frågan om en försening föreligger i ett sådant fall får bedömas utifrån när den extrainsatta trafiktjänsten når resans slutdestination. Förseningsbegreppet omfattar även förseningar till följd av inställda avgångar. En resa som blir försenad till slutdestinationen på grund av att en avgång har ställts in är alltså att anse som försenad. Om transportören i tillräckligt god tid i förväg har informerat om att en viss trafiktjänst har ställts in, kan det dock få till följd att en resa som var avsedd att genomföras med den trafiktjänsten inte ska anses vara försenad. En bestämmelse om detta finns i 13 § andra stycket. I andra stycket finns en definition av resa. En resa är en transport som en resenär och en eller flera transportörer har ingått avtal om. Den som är att anse som transportör är för det första den med vilken en resenär har slutit ett transportavtal och som genom avtalet har tagit på sig att transportera resenären. För det andra avses med transportör den som visserligen inte har haft direktkontakt med resenären men som ändå har en skyldighet att transportera resenären enligt transportavtalet. Om en transportör anförtror åt någon annan att utföra transporten, t.ex. en underentreprenör, innebär det inte att denne är att anse som transportör i paragrafens mening. För att det ska vara fråga om en transportör måste skyldigheten att transportera resenären följa av det transportavtal som ingåtts med resenären. En biljettförmedlare eller någon annan som säljer biljetter för annans räkning är inte heller normalt att anse som transportör enligt paragrafen. I vanliga fall är det tydligt att biljettförmedlaren endast är en mellanman som säljer biljetter för annans räkning, nämligen den som är att anse som transportör, och att det är den senare som genom transportavtalet tar på sig att transportera resenären. (Se rättsfallet NJA 2014 s. 978.) Inom kollektivtrafiken ingås transportavtal normalt genom att en resenär köper en biljett som ger resenären rätt till transporten i fråga. Det eller de sätt på vilka en biljett kan köpas framgår, när det gäller tåg och buss, till viss del av tåg- respektive busspassagerarförordningen och i övrigt av respektive transportörs villkor. Transportörens villkor avgör också vilket slags biljett som kan användas för en resa. Ofta kan en resenär välja mellan olika typer av biljetter, t.ex. en biljett som endast ger rätt till den aktuella resan eller en biljett som ger rätt till ett obestämt antal resor under en viss tidsperiod, s.k. periodbiljetter (se 18 § tredje stycket). Även enkelbiljetter kan vara icke specificerade och ge resenären rätt till en resa med valfri trafiktjänst eller valfria trafiktjänster. Dessutom är det vanligt med biljetter som representerar ett visst värde, t.ex. i form av kort till vilka resenären kan föra över pengar och där betalningen dras från kortet i samband med den enskilda resan (här benämnda kvantitetsbiljetter). I samtliga dessa fall har alltså resenären och transportören vid köpet av biljett ingått avtal om en eller flera transporter. Utgångspunkten för om det är en resa är att det är fråga om en transport som är bestämd på förhand på så sätt att resenären ska transporteras från en särskild plats till en annan vid angivna tidpunkter. För att det ska vara fråga om en resa i lagens mening när transporten inte närmare har specificerats i avtalet, ska det fortfarande röra sig om en transport där tid och plats för transporten är bestämd på förhand. Men i det här fallet är det resenären som ensidigt bestämmer vilken transport det handlar om. Det krävs nämligen i sådant fall att resenären, utöver att ha ingått ett avtal om transport, också särskilt har inrättat sig efter den aktuella transporten. Kravet på att resenären särskilt ska ha inrättat sig efter den aktuella transporten betyder för det första att resenären ska ha bestämt sig för att göra en resa genom att använda någon eller några av de trafiktjänster som transportören tillhandahåller. Andra alternativa sätt att komma till resmålet, exempelvis med andra transportörers tjänster eller eget fordon, ska därför ha valts bort. Resenären ska ha bestämt sig för avresestation (eller hållplats), eventuella byten och ankomststation för resan liksom när den ska ske. Dessutom ska, för det andra, resenären ha följt de krav som transportören uppställer för att resa med den biljett som parterna har avtalat om. Om exempelvis transportören ställer krav på att resenären ska medföra en giltig kvantitetsbiljett, ska resenären kunna visa upp biljetten (oftast ett kort) och dessutom ha fört över tillräckligt med pengar till biljetten för att kunna belasta biljetten för den resa som resenären har bestämt sig för att göra. Härutöver krävs normalt att resenären har begett sig till avresestationen i sådan tid att resan skulle kunna ske i enlighet med tidtabellen. Om det står klart att trafiken från avresestationen är inställd eller att det är kraftiga förseningar, exempelvis till följd av svåra väderförhållanden, kan emellertid resenären ha inrättat sig efter en transport, trots att han eller hon inte har begett sig till avresestationen i sådan tid som annars skulle vara relevant. En resa kan genomföras genom användning av en eller flera trafiktjänster. I korthet är en trafiktjänst en tjänst som ingår i en transportörs trafikutbud (se vidare kommentaren till 4 §). Om resan inkluderar flera trafiktjänster, kan användandet av de olika trafiktjänsterna utgöra deltransporter för att genomföra resan. Det kan också vara fråga om olika resor. Bedömningen av om det är fråga om en sammanhållen resa eller flera resor när flera trafiktjänster används får göras utifrån förhållandena i det enskilda fallet. Omständigheter att beakta kan bl.a. vara om det är fråga om ett eller flera transportavtal, om det har köpts en bokad biljett med specificerade avgångs- och ankomsttider eller inte, om det har köpts en eller flera biljetter, hur långa uppehåll som förekommer vid byten och om trafiktjänsterna tillhandahålls av en eller flera transportörer. Om en resenär har köpt en biljett med specificerade tider och platser för avresa och ankomst, ligger det t.ex. nära till hands att se transporten som en sammanhållen resa. I fall då resenären reser med en eller flera ospecificerade biljetter, t.ex. vid användandet av en period- eller kvantitetsbiljett, kan det tidsmässiga sambandet mellan de olika deltransporterna vara av särskild vikt för bedömningen av om det är fråga om en sammanhållen resa eller flera resor. Om trafiktjänsterna tillhandahålls av olika transportörer är det, både för specificerade och ospecificerade biljetter, också avgörande hur det civilrättsliga ansvaret är utformat. Det kan hända att flera transportörer som trafikerar varsin delsträcka samverkar och säljer en resa som omfattar samtliga delsträckor. Om ansvaret utformas så att transportörerna kan hållas solidariskt ansvariga för att resenären ska komma till det slutliga resmålet, ligger det nära till hands att se det som en sammanhållen resa. Skulle däremot transportörerna endast ansvara för förseningar som sker vid användandet av de egna trafiktjänsterna, bör det i stället normalt vara fråga om olika avtal om transport och därför ses som olika resor. Om det är fråga om olika resor, innebär det att förseningsbedömningen får göras utifrån varje resa för sig. Uttrycket resa begränsas av lagens tillämpningsområde i förhållande till tåg- och busspassagerarförordningarna. Det kan förekomma att olika bestämmelser om rättigheter vid förseningar, i någon av förordningarna och i lagen, är tillämpliga på de trafiktjänster som ingår i det som enligt paragrafen annars skulle betraktas som en sammanhållen resa. I ett sådant fall kan rätten till ersättning eller prisavdrag vid försening inte bedömas utifrån endast ett av de tillämpliga regelverken. I och med att lagens bestämmelser om ersättning vid förseningar tillämpas endast i den utsträckning motsvarande bestämmelser i tåg- eller busspassagerarförordningen inte är tillämpliga (se 2 och 3 §§), omfattar resan i lagens mening endast den deltransport (eller de deltransporter) som lagens bestämmelser ska tillämpas på. Om exempelvis en första deltransport omfattas av lagens bestämmelser om ersättning och prisavdrag vid förseningar och en efterföljande deltransport omfattas av tågpassagerarförordningens motsvarande bestämmelser, får frågan om huruvida en försening föreligger enligt lagen göras utifrån tiden för ankomst till den första deltransportens, dvs. i lagens mening resans, slutdestination. Förseningsbedömningen vid ändringar av en trafiktjänst 13 § Om en transportör har senarelagt tiderna för en enskild trafiktjänst, ska bedömningen av om resan är försenad göras utifrån den ändrade tiden för ankomst i stället för vad som anges i 12 § första stycket, om information om ändringen har offentliggjorts åtminstone tre dygn före den tid för avgång som framgår av den offentliggjorda tidtabellen. Om en transportör har ställt in en enskild trafiktjänst, ska den tid för ankomst som framgår av den offentliggjorda tidtabellen inte beaktas vid bedömningen av om resan är försenad, om information om att trafiktjänsten har ställts in har offentliggjorts enligt första stycket. Första och andra styckena gäller inte i de fall resans ankomsttid till slutdestinationen framgår av transportavtalet. Paragrafen kompletterar 12 § och anger hur förseningsbedömningen ska göras om tiderna för en enskild trafiktjänst har senarelagts eller om en enskild trafiktjänst har ställts in. Övervägandena finns i avsnitt 4.4. Det förekommer att transportörer senarelägger tiderna för en enskild trafiktjänst utan att för den skull ändra tidtabellen. Vad som avses med trafiktjänst anges i kommentaren till 4 §. Det handlar alltså om att en viss avgång, t.ex. ett tåg på en viss sträcka och med vissa avgångs- och ankomsttider, blir senarelagd. Om det är fråga om en resa där ankomsttiden inte framgår av transportavtalet (jfr tredje stycket) och tiderna för en trafiktjänst senareläggs i förväg, ska bedömningen av om en försening föreligger, under vissa i första stycket närmare angivna omständigheter, göras utifrån den nya planerade tiden för ankomst. Syftet med bestämmelsen är att en resa som sker i enlighet med information från transportören som har lämnats i god tid före resan typiskt sett inte bör anses som försenad. Bestämmelsen innebär ett undantag från regeln i 12 § första stycket att en försening i sådana fall ska bedömas utifrån den tidpunkt som framgår av den offentliggjorda tidtabellen. För att en senarelagd tidpunkt för ankomst ska ligga till grund för bedömningen av om en försening föreligger eller inte krävs att information om ändringen har offentliggjorts åtminstone tre dygn, dvs. 72 timmar, före den tid för avgång som framgår av den för trafiktjänsten offentliggjorda tidtabellen. Utgångspunkten för om en ändring har offentliggjorts i tillräckligt god tid är alltså den tidtabell som avses i 12 § första stycket. Den tid för avgång som avses är avgångstiden från trafiktjänstens ursprungliga avgångsstation (eller hållplats). För att informationen om ändringen ska fylla sitt syfte behöver det anges så exakta uppgifter om de senarelagda tiderna som möjligt. Allmän information om att förseningar kan uppkomma eller motsvarande innebär inte att informationskravet är fullgjort och kan därmed inte ligga till grund för förseningsbedömningen. Kravet på att ändringen med de nya tiderna ska ha offentliggjorts innebär, på samma sätt som gäller för tidtabeller enligt 12 § första stycket, att ändringen ska ha gjorts tillgänglig för allmänheten. Om en senareläggning har offentliggjorts inom angiven tid, ska den ändrade tiden för ankomst ligga till grund för bedömningen av om en försening föreligger eller inte i stället för den för resan gällande tidtabellen. En resa som ska genomföras enbart med användning av den senarelagda trafiktjänsten anses således inte som försenad, om transporten ankommer till resans slutdestination inom den ändrade tiden. Detsamma blir fallet om en resa ska genomföras med hjälp av en anslutning och den anslutande förbindelsen har senarelagts. I andra fall där flera trafiktjänster används för att genomföra en resa kan dock resan anses som försenad enligt 12 § första stycket trots bestämmelsen i förevarande paragraf. Så kan vara fallet om resan inleds med en avgång som har senarelagts men resenären ändå hinner i tid till en anslutning som ingår i resan. Om den anslutande förbindelsen blir försenad, kan resan anses försenad. För det fall ändringen av tiderna för en trafiktjänst inte har offentliggjorts inom angiven tid, ska i stället förseningsbedömningen göras utifrån den för resan gällande tidtabellen enligt 12 § första stycket. Om en resenär väljer att ta sig till resmålet med en annan trafiktjänst än den som har senarelagts, är det ofta att se som en ny resa. Frågan om huruvida det föreligger en försening eller inte får då bedömas utifrån vad som framgår av transportavtalet eller tidtabellen för den nya resan enligt vad som anges i 12 § första stycket. Det kan dock i stället vara fråga om exempelvis ersättningstrafik som transportören tillhandahåller. Enligt vad som anges i kommentaren till 12 § blir det i sådant fall inte fråga om en ny resa. Det kan vidare hända att en viss trafiktjänst inte genomförs alls, dvs. den ställs in. Liksom vid senarelagda tider för trafiktjänster ska de nya förhållandena, under vissa omständigheter som anges i andra stycket, kunna ligga till grund för bedömningen av om en försening föreligger eller inte, om det är fråga om en resa där ankomsttiden inte framgår av transportavtalet. Syftet med bestämmelsen är även i förevarande fall att information om ändringar av transportörens trafikutbud som lämnats i god tid före en resa ska kunna beaktas vid bedömningen av om resan är försenad eller inte. För att de nya förhållandena ska vara avgörande för bedömningen av om en försening föreligger eller inte uppställs motsvarande krav på offentliggörande i förväg som vid en ändring enligt första stycket. Det krävs således att information om att trafiktjänsten ställs in har offentliggjorts åtminstone tre dygn före den tidpunkt för avgång som framgår av den för trafiktjänsten offentliggjorda tidtabellen. Om informationskravet är uppfyllt, ska den tid för ankomst som framgår av tidtabellen inte beaktas vid tillämpningen av 12 § första stycket. Med andra ord ska tidtabellen för den inställda trafiktjänsten inte beaktas vid bedömningen av om en resa som skulle ha genomförts med användning av trafiktjänsten är försenad eller inte. En resa som skulle ha genomförts enbart med användning av den inställda trafiktjänsten blir därmed inte att anse som försenad. Bedömningen blir densamma om en resa ska genomföras genom användning av flera trafiktjänster, om de inledande trafiktjänsterna är i tid medan den sista trafiktjänsten har ställts in. På motsvarande sätt som beträffande senarelagda trafiktjänster kan dock en resa anses som försenad enligt 12 § första stycket i andra fall när en resa ska genomföras genom användning av flera trafiktjänster. Så kan exempelvis vara fallet, om resenären kan använda en annan trafiktjänst än den som ställts in för att ta sig till en plats där en senare trafiktjänst som ingår i resan kan användas. Den inställda trafiktjänsten kan i detta fall visserligen inte ligga till grund för förseningsbedömningen, men om den andra trafiktjänsten som ingår i resan blir försenad kan resan ändå vara försenad. För det fall ett beslut att ställa in en trafiktjänst inte har offentliggjorts inom angiven tid, ska i stället förseningsbedömningen göras utifrån den för resan gällande tidtabellen enligt 12 § första stycket. Om resenären väljer att ta sig till resmålet med en annan trafiktjänst än den som har ställts in, får förseningsbedömningen i enlighet med 12 § första stycket göras utifrån den tidpunkt för ankomst som framgår av transportavtalet eller tidtabellen för den nya resan. För det fall det är fråga om ersättningstrafik som transportören tillhandahåller blir det dock inte fråga om en ny resa (se kommentaren till 12 §). Det kan hända att en trafiktjänst har senarelagts i så väsentlig mån att det är att likställa med att trafiktjänsten har ställts in. Eftersom bestämmelserna om senarelagda respektive inställda trafiktjänster utformas på likartat sätt, bör det i praktiken sakna betydelse om trafiktjänsten anses som senarelagd eller som inställd. Paragrafen omfattar inte sådana fall när tiderna för en trafiktjänst har tidigarelagts. För det fall en transportör skulle tidigarelägga en enskild trafiktjänst så att det påverkar en resenärs möjligheter att genomföra en resa med användning av trafiktjänsten, får det utifrån omständigheterna avgöras om resenären kan göra någon påföljd gällande. Om en tidigareläggning har gjort det omöjligt för en resenär att använda trafiktjänsten, kan situationen vara att jämställa med att trafiktjänsten har ställts in och att därför bestämmelsen om inställda trafiktjänster i andra stycket bör tillämpas analogt. Det kan också tänkas att en tidigarelagd avgång kan ge upphov till ersättningsanspråk från en resenär enligt allmänna kontraktsrättsliga principer om t.ex. avtalsbrott. Bestämmelserna om senarelagda och inställda trafiktjänster gäller inte i relation till en resenär vars ankomsttid framgår av transportavtalet. Det framgår av paragrafens tredje stycke. Om ankomsttiden anges på biljetten, är det alltså alltid den tiden som ska ligga till grund för bedömningen av om en resa är försenad eller inte i enlighet med vad som anges i 12 § första stycket. Det saknar då betydelse om transportören har offentliggjort att en trafiktjänst som var avsedd att användas för resan är senarelagd eller inställd. Motsatsvis innebär tredje stycket att bestämmelserna om senarelagda och inställda trafiktjänster i första och andra styckena gäller vid resor där biljetten inte anger restiderna för resan. Ersättning för annan transport vid befarad försening 14 § Om det finns skälig anledning att anta att en resa kommer att bli mer än 20 minuter försenad, har resenären rätt till ersättning av transportören för skäliga kostnader för annan transport för att nå resans slutdestination. Detta gäller även om det inte har ingåtts ett avtal om transport för den resa som befaras bli försenad, om resenären särskilt har inrättat sig efter den transporten. Om resenären inte har betalat för resan, får transportören avräkna den kostnad som resenären skulle ha haft om denne hade betalat för resan. Högsta ersättningen enligt denna paragraf är 1/40 av det prisbasbelopp enligt 2 kap. 7 § socialförsäkringsbalken som gäller för det år då resan skulle ha avslutats. Paragrafen innebär att en resenär under vissa förutsättningar har rätt till ersättning för annan transport vid befarad försening. Övervägandena finns i avsnitt 4.4. Enligt första stycket har en resenär rätt till viss ersättning för kostnader för annan transport, om det finns skälig anledning att anta att resan kommer att bli mer än 20 minuter försenad. Av 12 och 13 §§ framgår i vilka fall en resa är att anse som försenad. Rätten till ersättning gäller oavsett om risken för försening uppstår före eller under resan. Bedömningen ska göras utifrån den information som finns att tillgå vid den tidpunkt då resenären väljer en annan transport. Informationen består ofta i vad transportörerna upplyser resenärerna om i enlighet med 7 §. Det kan även handla om information som förmedlas av någon annan än transportören, exempelvis information om förseningar i trafiken som lämnas i en nyhetssändning. Det finns inte någon begränsning av vilka slags transporter som en resenär kan få ersättning för. Det kan handla om andra transportmedel inom kollektivtrafiken som tillhandahålls av den transportör som har ingått avtal med resenären eller av en annan transportör. Det kan också handla om transport med taxi som inte utgör kollektivtrafik. Vidare omfattas transport med ett eget fordon, t.ex. en egen bil eller motorcykel. Bestämmelsen ger resenärerna rätt till ersättning för transport för att nå resans slutdestination. Vad som avses med resa framgår av 12 § andra stycket. En resenär kan ha rätt till ersättning för kostnader för olika transporter för olika sträckor så länge de utgör delar av resan. Exempelvis kan en resenär använda ett eget fordon för att nå en station där ett tåg finns tillgängligt. En förutsättning för rätt till ersättning för kostnad för annan transport är att det var skäligt att välja den transport eller de transporter som använts. Bedömningen får göras utifrån förhållandena i det enskilda fallet. Omständigheter att beakta är bl.a. vilka alternativa transporter som funnits tillgängliga och kostnaderna för dessa samt vilka förutsättningar som resenären haft att använda dem. En transportörs ansvar enligt paragrafen gäller oberoende av om transportören har orsakat förseningen eller inte. Vid tillämpningen av paragrafen saknar det alltså betydelse om förseningen orsakats av tredje man, exempelvis en infrastrukturförvaltare. Ansvaret gäller även för det fall förseningen har orsakats av en extraordinär omständighet, exempelvis svåra väderförhållanden, som transportören inte skulle kunnat undvika eller förebygga följderna av, även om transportören hade vidtagit samtliga rimliga åtgärder (s.k. force majeure). Resenären har rätt att få ersättning för kostnaden för den ersättningstransport som resenären har använt. Resenären ges däremot inte dessutom rätt till prisavdrag enligt 15 §. Rätten till prisavdrag förutsätter nämligen att resenären inte kräver ersättning enligt förevarande paragraf. Även om resenären blir försenad i förhållande till den ursprungliga ankomsttiden, får resenären alltså bära hela biljettkostnaden om resenären använder en annan transport. Det förekommer att resenärerna ges möjlighet att köpa sina biljetter när de är ombord på transportmedlet och redan har påbörjat sin resa. Även resenärer som avser att utnyttja en sådan möjlighet, och som alltså ännu inte har en avtalsrelation till transportören, omfattas av rätten att få ersättning för en annan transport vid en befarad försening. I dessa fall krävs det att resenären särskilt har inrättat sig efter den transport som kommer att utgöra resenärens resa. Det är motsvarande krav som ställs för att det ska vara fråga om en resa enligt 12 § andra stycket när det finns en avtalsrelation mellan resenären och transportören men transporten inte har specificerats i transportavtalet. Det krävs alltså att resenären har bestämt sig för att göra en resa genom att använda någon eller några av de trafiktjänster som transportören tillhandahåller och normalt att resenären även har begett sig till avresestationen i sådan tid att resan skulle kunna ske i enlighet med tidtabellen (se vidare kommentaren till 12 § andra stycket). Det är resenären som har bevisbördan för att de förutsättningar som ger rätt till den begärda ersättningen föreligger. En annan sak är att det kan innebära svårigheter för resenären att säkra bevisning om den information som ligger till grund för bedömningen av risken för försening, eftersom den som huvudregel kommer från transportören. I sådana delar kan det vara naturligt att inte ställa alltför stränga krav på resenärens bevisning. Som framgått kan det förekomma att resenären inte har hunnit lösa en biljett innan rätten till ersättning för annan transport uppkommer. Det kan också hända att en resenär med en kvantitetsbiljett har rätt till ersättning för annan transport, även om resenären inte dessförinnan har belastat kvantitetsbiljetten. Om resenären i sådana fall inte i förväg har betalat transportören för den tilltänkta resan, får transportören enligt andra stycket från ersättningen dra av den kostnad som köpet av biljetten eller belastningen av kvantitetsbiljetten skulle ha inneburit. Av tredje stycket framgår den högsta ersättningen en resenär kan få. Gränsen är satt till 1/40 av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 7 § socialförsäkringsbalken och justeras därför årligen. Det är prisbasbeloppet som gäller för det år när resan skulle ha avslutats som ska användas. Det innebär att det är den avtalade tidpunkten för ankomst till resans slutdestination, enligt vad som anges på biljetten, som är styrande för vilket prisbasbelopp som ska användas. Om ankomsttiden inte anges på biljetten, är det i stället den tidpunkt som framgår av den för resan offentliggjorda tidtabellen som ska användas (jfr dock 13 §). Rätten till ersättning och prisavdrag i samband med förseningar i förevarande och följande paragraf reglerar inte uttömmande vilka påföljder som kan komma i fråga på grund av en transportörs bristande uppfyllelse av transportavtalet. Dessutom kan det i andra fall som inte täcks av denna lag vara aktuellt för en resenär att exempelvis begära prisavdrag eller häva avtalet, när en sådan rätt följer av allmänna kontraktsrättsliga grundsatser. Vidare utesluter inte lagens bestämmelser att en resenär kan ha rätt till skadestånd. Prisavdrag vid försening 15 § Om en resa är mer än 20 minuter försenad, har resenären, om han eller hon inte begär ersättning för annan transport vid befarad försening enligt 14 §, rätt till prisavdrag med 1. 50 procent av det pris som resenären har betalat för resan, om förseningen uppgår till mer än 20 minuter, 2. 75 procent av det pris som resenären har betalat för resan, om förseningen uppgår till mer än 40 minuter, eller 3. hela det pris som resenären har betalat för resan, om förseningen uppgår till mer än 60 minuter. Paragrafen reglerar en resenärs rätt till delvis eller fullt prisavdrag vid en konstaterad försening till resans slutdestination. Övervägandena finns i avsnitt 4.4. Av 12 och 13 §§ framgår i vilka fall en resa är försenad. Rätt till prisavdrag förutsätter att resenären inte utnyttjar rätten till ersättning för kostnad för annan transport enligt 14 §. Prisavdragets storlek beror på förseningens längd. För att det ska finnas en rätt till prisavdrag krävs att förseningen uppgår till mer än 20 minuter. Om förseningen är mer än 20 minuter men inte överstiger 40 minuter, ska återbetalning ske med 50 procent av det pris som resenären har betalat för resan. Uppgår förseningen till mer än 40 minuter men inte mer än 60 minuter, ska i stället 75 procent av biljettpriset betalas tillbaka. Om förseningen uppgår till mer än 60 minuter, har resenären rätt till full återbetalning av det pris som han eller hon har betalat för resan. Prisavdraget ska beräknas utifrån vad resenären faktiskt har betalat för den enskilda resan. Om den aktuella resan innehåller flera deltransporter, ska återbetalning alltså ske i förhållande till priset för samtliga sådana deltransporter. Det är vanligt att det inte klart framgår vilket pris resenären har betalat för den enskilda resan. Så är normalt fallet om resenären har använt sig av en periodbiljett (se definitionen av periodbiljett i 18 § tredje stycket). Av 16 § framgår att beräkningen av ett prisavdrag i dylika fall som huvudregel får göras utifrån priset för en enkelbiljett för resan. I andra fall då resenären inte har köpt en särskild biljett för den aktuella resan framgår däremot priset för resan på annat sätt. Om resenären t.ex. har använt en kvantitetsbiljett, framgår normalt vilken faktisk kostnad som resenären har haft för resan. Det kan exempelvis vara så att det dras ett visst belopp från resenärens kort eller förbrukas kuponger som representerar ett visst värde. Rätten till prisavdrag är inte beroende av om resenären fullföljer resan. Resenären kan alltså avstå från resan men ändå ha rätt till prisavdrag på grund av den försening som inträffar. En naturlig förutsättning för att en resenär med kvantitetsbiljett som avstår från resan ska ha rätt till prisavdrag enligt bestämmelsen är att denne har hunnit belasta kvantitetsbiljetten. Liksom vid rätt till ersättning för kostnad för annan transport enligt 14 § är transportörens ansvar oberoende av om transportören har orsakat förseningen eller inte eller huruvida förseningen beror på force majeure. I likhet med vad som gäller enligt 14 § är det resenären som har bevisbördan för att de förutsättningar som ger rätt till prisavdrag föreligger. Mot bakgrund av att det normalt sett är transportören som har tillgång till uppgifter om förseningar bör beviskravet dock inte sättas alltför högt. Om det inte klart framgår vilket pris som resenären har betalat för resan och resenären har använt en biljett som innebär en rabatt i förhållande till en enkelbiljett, har dock transportören bevisbördan för de omständigheter som ligger till grund för en eventuell reduktion av priset för en enkelbiljett, se vidare kommentaren till 16 §. 16 § Om det inte klart framgår vilket pris resenären har betalat för resan, ska prisavdraget beräknas utifrån priset för en enkelbiljett för resenären. Om resenären i ett sådant fall har använt en biljett som innebär en rabatt i förhållande till en enkelbiljett, får transportören minska prisavdraget i proportion till rabatten. I paragrafen finns bestämmelser om hur ett prisavdrag enligt 15 § ska beräknas, om det inte klart framgår vilket pris resenären har betalat för resan. Övervägandena finns i avsnitt 4.4. I många fall framgår det tydligt vilket pris resenären har betalat för sin resa, t.ex. genom en prisuppgift på biljetten eller genom att summan på en kvantitetsbiljett har minskats med ett visst belopp. I sådana fall ska ett prisavdrag enligt 15 § beräknas utifrån vad resenären faktiskt har betalat för resan (se kommentaren till 15 §). Det är dock också vanligt att priset för resan inte klart framgår av biljetten eller på annat sätt, på grund av att det inte utan vidare går att ange hur stor andel av biljettpriset som hänför sig till den enskilda resan. Så är fallet när resenären använder en periodbiljett, dvs. en biljett som ger rätt till ett obestämt antal resor under en tidsperiod (vad som avses med periodbiljett anges i 18 § tredje stycket). Enligt paragrafen ska priset för en enkelbiljett för resan vara utgångspunkten för beräkningen av ett prisavdrag enligt 15 §, för det fall det inte klart framgår vilket pris som resenären har betalat för resan. Det är biljettpriset för den ifrågavarande resenären som ska användas. Om resenären t.ex. på grund av ålder skulle ha rätt att köpa en enkelbiljett med ungdoms- eller pensionärsrabatt, är det priset för en sådan biljett som prisavdraget ska beräknas utifrån. Från regeln om att priset för en enkelbiljett för resan ska bilda utgångspunkt finns ett undantag som innebär att en transportör vid beräkningen av ett prisavdrag får, men behöver inte, minska avdraget, om resenären har använt sig av en biljett som innebär en rabatt i förhållande till en enkelbiljett för resenären. En periodbiljett som används på det sätt som avsetts innebär regelmässigt en rabatt jämfört med det sammanlagda priset för enkelbiljetter för motsvarande resor. Vid beräkningen av ett prisavdrag när resenären har använt en periodbiljett får det göras en uppskattning utifrån hur resenärer i allmänhet använder sig av en periodbiljett av aktuellt slag. Omständigheter att beakta är bl.a. vad som kan anses vara en normal utnyttjandefrekvens för biljetten, dvs. hur många resor som resenärer i allmänhet företar med aktuell typ av biljett. Vidare bör det beaktas vilka typer av resor som kan företas med biljetten och prisnivån på dessa, t.ex. om biljetten medger endast resor på en viss sträcka eller fria resor inom ett visst område. För att transportören ska kunna minska prisavdraget, krävs att transportören kan visa att köpet av biljetten innebär åtminstone den rabatt för resenären som transportören påstår. Om transportören inte lyckas med detta, har alltså resenären i stället rätt till prisavdrag motsvarande priset för en enkelbiljett för honom eller henne. Reklamation 17 § Resenären får begära ersättning för annan transport vid befarad försening enligt 14 § eller prisavdrag vid försening enligt 15 § endast om resenären inom skälig tid efter det att resan avslutades eller, om transporten inte genomförs, skulle ha avslutats lämnat transportören ett meddelande om att han eller hon vill åberopa förseningen (reklamation). Ett meddelande som lämnas inom två månader efter det att resan avslutades eller skulle ha avslutats ska alltid anses ha lämnats i rätt tid. Om ett meddelande om reklamation har skickats på ett ändamålsenligt sätt, anses reklamation ha skett när detta gjordes. Paragrafen innehåller bestämmelser om att en resenär som vill åberopa en försening är skyldig att reklamera och att meddelanden om reklamation befordras på adressatens risk. Övervägandena finns i avsnitt 4.5. För att bevara sin rätt att begära ersättning för annan transport vid befarad försening enligt 14 § eller prisavdrag vid försening enligt 15 § ska resenären enligt första stycket meddela transportören att han eller hon vill åberopa förseningen. Fristen räknas som huvudregel från det att resan faktiskt avslutades. Härmed avses den tidpunkt vid vilken transporten för resan ankommer till resans slutdestination (jfr 12 § om när en resa är att anse som försenad). Det är den ursprungligen avtalade resan som är relevant för fristen och inte en eventuell annan transport som resenären har använt sig av för att ta sig till resmålet. Vidare saknar det betydelse om resenären har valt att inte fullfölja resan; fristen börjar ändå löpa först när den ursprungliga transporten når slutdestinationen för resan. Om transporten för resan inte genomförs av transportören, t.ex. på grund av att en trafiktjänst har ställts in, räknas fristen i stället från det att resan skulle ha avslutats. När en resa skulle ha avslutats avgörs i normalfallet av uppgifterna på biljetten eller, om restiderna inte anges på biljetten, uppgifterna i den för resan gällande offentliggjorda tidtabellen (se 12 § första stycket). Om senareläggning av en trafiktjänst har skett på så sätt att det påverkar frågan om försening enligt 13 § första stycket, blir det i stället den ändrade tiden för ankomst som ska ligga till grund för bedömningen av när resan skulle ha avslutats. Reklamation ska ske inom skälig tid. Omständigheter av personlig natur som sjukdom, vistelse på annan ort eller liknande är av betydelse för bestämmande av om resenären, särskilt om denne är konsument, har reklamerat inom skälig tid (jfr prop. 1984/85:110 s. 217). En reklamation som har gjorts inom två månader ska alltid anses ha skett inom rätt tid. Skälig tid kan dock i det enskilda fallet vara längre än två månader. Resenärens reklamationsskyldighet innefattar att påtala vilken resa som blivit försenad eller som har befarats bli försenad. Reklamationsskyldigheten omfattar däremot inte att ange vilken påföljd resenären vill göra gällande, dvs. om resenären vill ha ersättning för en annan transport eller prisavdrag, utan detta kan ske vid en senare tidpunkt. En reklamation enligt paragrafen kan framföras både skriftligen och muntligen. En annan sak är att resenären i eget intresse kan välja att göra en skriftlig reklamation för att på så sätt säkra bevisning om att reklamationen har lämnats, när så skett och vad som har anförts i den. Bestämmelsen hindrar inte att en resenär meddelar transportören att han eller hon vill åberopa förseningen redan innan en försenad resa har avslutats eller en trafiktjänst som ingår i resan har ställts in. Har resenären på så sätt reklamerat innan reklamationsskyldigheten i och för sig har inträtt, bevarar resenären alltså sin rätt att åberopa förseningen. Följden av att en resenär inte iakttar sin skyldighet att reklamera är att resenären förlorar rätten att fordra ersättning eller begära prisavdrag enligt 14 och 15 §§. Om en resenär för talan på någon annan grund, är reklamationsbestämmelsen inte tillämplig. För det fall resenären väljer att reklamera skriftligen, föreskrivs i andra stycket att reklamation ska anses fullgjord när meddelandet har skickats på ett ändamålsenligt sätt. Innebörden är att det är transportören som får bära risken för att meddelandet försenas eller inte kommer fram. Resenären förlorar alltså inte sin rätt att göra gällande påföljder på den grunden att meddelandet försenas eller inte alls når transportören. Kravet på att meddelandet ska ha skickats på ett ändamålsenligt sätt kan vara uppfyllt t.ex. om det skickas med post eller e-post. Det kan också ske genom att resenären fyller i uppgifter i ett formulär på transportörens hemsida. Frånträdande av avtal om köp av periodbiljett 18 § Resenären får frånträda avtalet om köp av en periodbiljett, om transportörens trafikutbud ändras efter köpet på så sätt att det avviker från vad resenären med fog har kunnat förutsätta vid köpet och avvikelsen är av väsentlig betydelse för resenären. Om en resenär frånträder avtalet om köp av en periodbiljett, har resenären rätt till återbetalning av den del av biljettpriset som avser tiden efter frånträdandet. Med periodbiljett avses en biljett som ger resenären rätt till ett obestämt antal resor under en viss tidsperiod. Paragrafen innehåller en bestämmelse om resenärers rätt att frånträda ett avtal om köp av periodbiljett. Övervägandena finns i avsnitt 4.6. Vad som avses med periodbiljett anges i tredje stycket. En resenär får enligt första stycket frånträda avtalet om köp av en periodbiljett om transportörens trafikutbud avviker från vad resenären med fog har kunnat förutsätta vid köpet och denna avvikelse är av väsentlig betydelse för resenären. Det är endast ändringar i trafikutbudet som införs i tiden efter köpet som kan beaktas. Termen trafikutbud förekommer i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik där det anges att ett kollektivtrafikföretag ska lämna information om sitt trafikutbud till ett gemensamt system för trafikantinformation (4 kap. 2 §). Trafikutbud har motsvarande innebörd i förevarande paragraf. En förutsättning för att rätt till frånträdande ska föreligga är att trafikutbudet avviker från vad resenären med fog har kunnat förutsätta vid köpet. Transportörens trafikutbud ska med andra ord avvika från vad resenären på goda grunder hade skäl att räkna med. Av central betydelse är vilket trafikutbud som den aktuella periodbiljetten berättigar resenären att ta del av. Om transportören vid köpet har tillhandahållit information om vilket trafikutbud som är avsett att gälla under biljettens giltighetstid, ska resenären i normalfallet kunna räkna med att dessa uppgifter stämmer. Bland annat ska resenären kunna förlita sig på att de av transportören offentliggjorda tidtabellerna stämmer, om inte transportören har informerat om avvikelser före köpet. I fall då transportören inte har offentliggjort tidtabeller som gäller under biljettens hela giltighetstid, kan resenären normalt sett förutsätta att trafikutbudet är i huvudsak detsamma under biljettens giltighetstid som enligt de vid köpet gällande tidtabellerna. Vissa förändringar som transportören genomför av sitt trafikutbud kan vara relativt förutsebara för resenärerna. Det kan t.ex. gälla säsongsbetonade förändringar som innebär en lägre turtäthet under semesterperioder. Sådana förändringar medför regelmässigt inte en avvikelse från vad resenären med fog har kunnat förutsätta, t.ex. om transportören årligen genomför en i huvudsak likadan förändring i trafikutbudet eller om förändringen annars faller inom det som får anses normalt under en viss säsong eller period. Ytterligare en förutsättning för en rätt till frånträdande är att avvikelsen är av väsentlig betydelse för resenären. Bedömningen av om avvikelsen är väsentlig ska alltså göras ur resenärens synvinkel. Det ska därför beaktas vilka olägenheter m.m. som avvikelsen medför för den enskilde resenären med hänsyn till dennes förhållanden. Det kan exempelvis handla om att en senareläggning av en viss avgång medför att resenären regelmässigt kommer för sent till sitt arbete. Det ställs inte något krav på att transportören ska ha insett eller bort inse att avvikelsen är av väsentlig betydelse för resenären. Det är resenären som har bevisbördan för att förutsättningarna för frånträdande är uppfyllda. Om det uppstår en tvist mellan parterna, måste alltså resenären dels kunna visa att han eller hon hade skäl att räkna med att trafikutbudet skulle vara ett annat, dels kunna visa på någon särskild omständighet som gör att avvikelsen är av väsentlig betydelse för honom eller henne. En förklaring om att resenären frånträder avtalet enligt paragrafen kan framföras både skriftligen och muntligen. En annan sak är att resenären i eget intresse kan välja att bekräfta en muntlig förklaring i skrift för att på så sätt säkra bevisning om att frånträdande har skett, när det skett och vad som har anförts vid frånträdandet. Om resenären väljer att lämna en skriftlig förklaring är det, eftersom inte något särskilt är föreskrivet, resenären som avsändare som står risken för att förklaringen inte kommer fram i rätt tid eller på rätt sätt. När det gäller frågan om behörighet för anställda hos transportören att ta emot en förklaring om frånträdande får allmänna regler om fullmakt inklusive ställningsfullmakt tillämpas. Förevarande bestämmelse om rätt till frånträdande av avtal om köp av periodbiljett är tillämplig oberoende av huruvida tåg- eller busspassagerarförordningen är tillämplig på någon av de resor som resenären kan genomföra med periodbiljetten. Paragrafen utesluter inte att en resenär kan ha rätt att häva köpet av en periodbiljett på annan grund. En fråga om huruvida det kan finnas rätt till hävning eller en rätt till skadestånd får avgöras utifrån allmänna kontraktsrättsliga principer. Av andra stycket, som utformas i enlighet med Lagrådets förslag, framgår att en resenär vid frånträdande av avtalet om köp av en periodbiljett har rätt att få tillbaka den del av biljettpriset som avser tiden efter frånträdandet. För det fall frånträdande sker innan periodbiljetten har börjat gälla, innebär det att resenären har rätt att få tillbaka hela det belopp som han eller hon har betalat för biljetten. Om frånträdande sker när periodbiljettens giltighetstid har löpt ut, har resenären inte rätt till någon återbetalning. Huruvida resenären har utnyttjat periodbiljetten för att göra någon resa eller inte saknar betydelse. Rätten till återbetalning vid frånträdande utesluter inte att resenären också kan ha rätt till ersättning för annan transport eller prisavdrag på grund av försenade resor i tiden före frånträdandet. Sådan rätt till ersättning eller prisavdrag kan finnas enligt 14 eller 15 § denna lag eller, när det gäller prisavdrag, artikel 17 i tågpassagerarförordningen eller artikel 19 i busspassagerarförordningen. Med periodbiljett avses enligt tredje stycket en biljett som berättigar en resenär till ett obestämt antal resor under en viss tidsperiod. Vilken eller vilka tidsperioder det finns möjlighet att köpa en periodbiljett för bestäms av respektive transportörs utbud av biljetter, t.ex. månadskort och årskort. Det kan också tänkas att resenären får välja under vilken tidsperiod som biljetten ska gälla. Det kan vara fråga om en biljett som berättigar till en viss sorts transport mellan angivna stationer, exempelvis tågresor i andra klass mellan två orter. En annan typ av periodbiljett är sådana som berättigar till resor av olika slag inom ett geografiskt område, exempelvis med buss och spårvagn inom transportörens verksamhetsområde. Även enkelbiljetter kan gälla under en viss begränsad tidsperiod för att resenären ska kunna byta färdmedel under resans gång. Biljetter som gäller under en så pass begränsad tid att de används för endast en resa, eller i vart fall är avsedda att användas för endast en resa, är inte att anse som periodbiljetter. Preskription 19 § En fordran enligt 14, 15 eller 18 § upphör, om resenären inte väcker talan inom tre år från det att fordran uppkom. Paragrafen handlar om vad en resenär som vill göra en fordran enligt lagen gällande måste göra för att hans eller hennes rätt att kräva ut sin fordran inte ska preskriberas. Paragrafen utformas i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 4.7. Rätten till fordran enligt lagen preskriberas, om talan inte väcks inom tre år från det att fordran uppkom. Det är fråga om s.k. specialpreskription som ska tillämpas i stället för de allmänna bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130). Bestämmelsen omfattar fordran enligt 14, 15 eller 18 §. De krav som kan bli föremål för preskription är alltså ersättning för annan transport vid befarad försening (14 §), prisavdrag vid försening (15 §) och återbetalning på grund av att ett avtal om köp av periodbiljett har frånträtts (18 §). Om talan inte väcks inom preskriptionsfristen upphör fordringsrätten. Resenären förlorar då rätten att göra fordran gällande genom käromål. Att fordran upphör innebär i detta sammanhang också att fordran inte får göras gällande på annat sätt, såsom genom genkäromål eller kvittningsvis, se Lagrådets yttrande. Preskriptionstiden är tre år. Fristen räknas från det att fordran uppkom. Enligt denna speciella preskriptionsregel får fordran normalt anses ha uppkommit när de omständigheter som berättigar till ersättning, prisavdrag eller återbetalning enligt bestämmelserna i lagen objektivt sett är uppfyllda. Som exempel får en fordran på prisavdrag anses uppkomma när det föreligger en försening medan en fordran på ersättning för kostnad för annan transport vid befarat dröjsmål får anses uppkomma först när resenären har vidtagit en alternativ resa och ådragit sig kostnader som transportören är skyldig att ersätta resenären för. Preskriptionstiden avbryts genom att talan väcks. Med väckande av talan likställs, liksom i andra sammanhang, t.ex. ansökan om betalningsföreläggande. En anmälan till Allmänna reklamationsnämnden innebär däremot inte att talan väcks. Ikraftträdande- och upphävandebestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2016. 2. Genom lagen upphävs lagen (2006:1116) om information till passagerare m.m. Övervägandena om ikraftträdande- och upphävandebestämmelser finns i avsnitt 4.3 och 6. 8.2 Förslaget till lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192) 1 kap. Allmänna bestämmelser 5 § Den som har en fordran på ersättning enligt denna lag eller en annan fordran på betalning på grund av befordringsavtal som avses i lagen förlorar rätten att kräva ut sin fordran, om han eller hon inte väcker talan inom den preskriptionstid som anges i andra eller tredje stycket. Preskriptionstiden är 1. vid dödsfall: tre år från dödsfallet, dock inte längre än fem år från den händelse som ledde till dödsfallet, 2. vid personskada som inte har lett till döden: tre år från den händelse som orsakade skadan, 3. vid sådan sakskada som avses i 2 kap. 3 §, om den resande har avlidit till följd av den skadevållande händelsen: tre år från dödsfallet, dock inte längre än fem år från den skadevållande händelsen, 4. vid sakskada när fordran rör avtal om befordran av gods eller inskrivet resgods: ett år från dagen då godset eller resgodset lämnades ut eller, om det inte har lämnats ut, från den dag då det senast skulle ha lämnats ut, 5. vid sakskada i andra fall: tre år från den händelse som orsakade skadan, och 6. för annan fordran: ett år från det att fordran uppkom. Om fordran avser sakskada och rör avtal om befordran av gods eller inskrivet resgods eller om den avser annat än person- eller sakskada, är dock preskriptionstiden tre år, om järnvägen eller någon som järnvägen ansvarar för enligt 4 § har orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Om talan inte väcks inom preskriptionstiden, får fordran inte heller göras gällande på annat sätt, såsom genom genkäromål eller yrkande om kvittning. De särskilda reglerna om preskription i denna paragraf gäller inte om en fordran görs gällande mot någon på grund av dennes brottsliga förfarande. Denna paragraf gäller inte en fordran enligt lagen (2015:000) om kollektivtrafikresenärers rättigheter. I paragrafen finns särskilda regler om preskription. Övervägandena finns i avsnitt 4.7. Det kan förekomma fall då järnvägstrafiklagens bestämmelser om preskription överlappar bestämmelsen om preskription i den föreslagna lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter. Av sjätte stycket, som är nytt, följer dock att preskriptionsbestämmelsen i järnvägstrafiklagen inte gäller fordringar enligt lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter. För sådana fordringar gäller i stället preskriptionsbestämmelsen i 19 § den lagen. I övrigt ändras paragrafen endast redaktionellt. 8.3 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486) 1 § Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare. Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i - lagen (1992:1672) om paketresor, - tobakslagen (1993:581), - sjölagen (1994:1009), - lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, - lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, - lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas, - lagen (1999:158) om investerarskydd, - lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, - lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, - lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, - prisinformationslagen (2004:347), - lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler, - försäkringsavtalslagen (2005:104), - lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, - lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, - lagen (2010:510) om lufttransporter, - radio- och tv-lagen (2010:696), - alkohollagen (2010:1622), - konsumentkreditlagen (2010:1846), - lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt, - lagen (2013:1054) om marknadsföring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring, - lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar, - lagen (2015:000) om alternativ tvistlösning i konsumentförhållanden, och - lagen (2015:000) om kollektivtrafikresenärers rättigheter. I paragrafen finns en lista över lagar som innehåller bestämmelser om marknadsföring. Listan kompletteras med lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter, enligt vilken marknadsföringslagens bestämmelser ska tillämpas (se 11 § lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter). I övrigt görs en redaktionell ändring. 8.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar 1 a § Av 4 § lagen (2015:000) om kollektivtrafikresenärers rättigheter följer att artiklarna 7, 8.1, 10.1, 10.2, 10.4 och 15-18 i tågpassagerarförordningen inte ska tillämpas på vissa trafiktjänster som annars skulle falla in under förordningens tillämpningsområde. I paragrafen informeras om att det följer av 4 § lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter att vissa bestämmelser i tågpassagerarförordningen inte ska tillämpas i vissa fall. Enligt 4 § lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter ska vissa artiklar i tågpassagerarförordningen inte tillämpas på kortare inrikes trafiktjänster. Den närmare innebörden av undantaget från tågpassagerarförordningen framgår av kommentaren till den paragrafen. 1 b § Av 5 § lagen (2015:000) om kollektivtrafikresenärers rättigheter följer att artiklarna 3, 4.1, 5, 6, 8 och 19-23 i busspassagerarförordningen ska tillämpas på vissa trafiktjänster som annars inte skulle falla in under förordningens tillämpningsområde. I paragrafen informeras om att det följer av 5 § lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter att vissa bestämmelser i busspassagerarförordningen ska tillämpas på vissa trafiktjänster som annars inte skulle falla in under förordningens tillämpningsområde. Enligt 5 § lagen om kollektivtrafikresenärers rättigheter ska vissa artiklar även tillämpas på trafiktjänster med en sträckning mellan 150 km och 250 km. Den närmare innebörden av utvidgningen av busspassagerarförordningen framgår av kommentaren till den paragrafen. Sammanfattning av betänkandet Lag om resenärers rättigheter i lokal och regional kollektivtrafik (SOU 2009:81) Uppdraget Mitt uppdrag har varit att lämna förslag till hur resenärsrättigheter i kollektivtrafiken kan stärkas i den svenska lagstiftningen. I uppdraget har ingått att föreslå bestämmelser om kompensation och assistans vid förseningar och störningar i trafiken. Särskild vikt skulle enligt direktiven fästas vid behoven hos resenärer med funktionsnedsättning. I direktiven angavs även att gällande och föreslagen gemenskapsreglering på området särskilt skulle beaktas. Slutligen ingick i mitt uppdrag att genomföra en översyn av regelverket om administrativa sanktioner mot resenärer som bryter mot skyldigheten att betala avgift i kollektivtrafiken. Lag om resenärers rättigheter i lokal och regional kollektivtrafik Mitt förslag till lag om resenärers rättigheter i lokal och regional kollektivtrafik ska tillämpas på lokal och regional kollektivtrafik med buss, båt, spårvagn, taxi, tunnelbana och tåg. Lagen ska till sin konstruktion utgöra ett komplement till EG-förordningen som rör tågresenärer och de föreslagna förordningarna gällande busstransporter och transporter till sjöss och på inre vattenvägar. Lagen ska tillämpas på den trafik som Sverige kan och väljer att undanta från EG-förordningarnas tillämpningsområde. Kollektivtrafik med spårvagn, taxi och tunnelbana regleras inte i EG-rätten men föreslås ingå i den nationella lagen. Även samordnad anropsstyrd kollektivtrafik, till exempel färdtjänst och sjukresor, ska omfattas av lagens tillämpningsområde. Lagen ska vara tvingande till resenärens fördel. Av detta följer att avtalsvillkor som avviker från bestämmelser i mitt lagförslag endast ska gälla om de är till fördel för resenären. Rätt till information När det gäller resenärers rätt till information föreslår jag att ansvaret delas upp på transportörer och förvaltare av bytespunkter. Informationen ska lämnas i den form som är mest lämplig. När informationen lämnas ska särskild vikt läggas vid behoven hos personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet. Transportören ska före resan lämna information till resenären om resenärsrättigheter enligt lag, avtalsvillkor, biljettpriser, tidtabeller, linjesträckning, störningar, fordon och bytespunkters tillgänglighet, samt hur ansvarig transportör kan kontaktas. Under resan ska transportören lämna information om nästa bytespunkt och störningar. För att möjliggöra för transportörerna att lämna information om bytespunkternas tillgänglighet har jag föreslagit att förvaltare av bytespunkter ska vara skyldiga att till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer lämna sådan information. Skyldigheten gäller även avvikelser i bytespunktens tillgänglighet. Förvaltare av bytespunkter ska på bytespunkten samordnat informera om tidtabeller för den trafik som stannar eller avgår från bytespunkten. Förvaltare av fullt tillgängliga bytespunkter ska även vara skyldiga att på bytespunkten samordnat informera om resenärsrättigheter enligt lag, störningar i trafiken och på bytespunkten, samt bytespunktens tillgänglighet. Att informationen lämnas samordnat innebär att informationen presenteras på ett samlat och transportslagsövergripande sätt. Rättigheter vid förseningar Om ett avbrott i trafiken uppgår, eller beräknas uppgå, till mer än 60 minuter har jag föreslagit att transportören ska anordna ersättningstrafik. Vid ett sådant avbrott i trafiken behöver transportören i vissa undantagsfall inte anordna ersättningstrafik. Ersättningstrafik kan innebära att egna eller en annan transportörs fordon sätts in eller att ett annat trafikslag används. Transportören är inte skyldig att anordna ersättningstrafik om information om fullgoda alternativa färdvägar lämnas till resenärerna. Särskild hänsyn ska tas till möjligheten för personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet att använda sig av ersättningstrafiken. När trafiken är mer än 20 minuter försenad från avresetidpunkten har jag föreslagit att resenären ska ha rätt till ersättning för resa med annan transportör eller taxi. Högsta kostnad med alternativt färdmedel som ersätts är 1/40 av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, det vill säga i dag runt 1 000 kronor. En resenär vars ankomsttid är försenad mer än 60 minuter har rätt till ersättning uppgående till två gånger biljettpriset eller två gånger egenavgiften. Det gäller endast om resenären inte har använt sig av möjligheten till ersättning för alternativ resa med annan transportör eller taxi. Ersättning ska utbetalas inom tre månader från det att ersättning begärts. Ersättningen ska på resenärens begäran betalas kontant. Transportören är enligt mitt förslag i vissa situationer fri från ansvar för förseningen. En sådan situation är om förseningen har orsakats av väderförhållanden eller andra omständigheter som transportören inte kunnat undvika även om transportören vidtagit alla åtgärder som rimligen hade kunnat krävas av denne. Transportören är även fri från ansvar vid förseningar om denne inom rimlig tid har informerat resenärerna om att förseningar kan uppkomma. Transportören har trots dessa ansvarsbegränsningar alltid en skyldighet att fullfölja transporten. Detta behöver dock inte ske inom fastställd tid. Enligt mitt förslag ska resenären inte kunna få ersättning för följdskador. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning Regleringen av resenärers rättigheter bör i så stor utsträckning som möjligt vara generell. Jag har emellertid inom vissa områden föreslagit särskilda rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Transportörer i lokal och regional kollektivtrafik får enligt mitt förslag inte med hänvisning till funktionshinder eller nedsatt rörlighet neka personer ombordstigning om personen har en giltig biljett eller avser köpa biljetten ombord. Undantag från denna bestämmelse får endast göras om transporten strider mot gällande säkerhetsbestämmelser eller med hänvisning till fordonets storlek eller utformning. Jag har också föreslagit att transportören vid behov utan avgift ska assistera resenärer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet vid på- och avstigning från färdmedlet. Ledsagning ska erbjudas på de fullt tillgängliga bytespunkter som kollektivtrafikansvarig myndighet i länet utpekat. Förvaltare av bytespunkten ansvarar för ledsagningen. Alla personer som själva upplever sig ha behov ska erbjudas ledsagning. Ledsagning ska erbjudas i rimlig omfattning under dygnet och ska kunna beställas i förväg. Maximalt två timmars förbeställning ska tillämpas för att resenären ska kunna få ledsagning på önskad tid. Ledsagning ska även erbjudas utan förbokning och enligt mitt förslag ska en maximal väntetid i sådant fall vara 30 minuter. För att tydliggöra vilken trafik förvaltaren av en bytespunkt ska informera om samt mellan vilka transporter som ledsagningen ska äga rum anser jag att den kollektivtrafikansvariga myndigheten i länet i samband med utpekandet av fullt tillgängliga bytespunkter även ska definiera vilket geografiskt område som bytespunkten omfattar. Klagomål, reklamation och preskription Transportören ska inrätta ett system för att hantera klagomål från resenärer. För att resenären ska kunna ta del av de föreslagna rättigheterna vid försening måste han eller hon inom skälig tid reklamera transporten. Meddelande som lämnas inom en månad efter den dag då transporten utfördes eller skulle ha utförts ska alltid anses ha lämnats i rätt tid. För att transportören inte ska behöva utsättas för påföljder vid fel under en längre tid efter transporten har jag föreslagit en bestämmelse om preskription. Resenärens rätt till talan om ersättning på grund av en försening är förlorad, om inte talan mot transportören väcks inom ett år från den dag då transporten utfördes eller när den borde ha utförts. Tillsyn och marknadsrättsliga sanktioner Konsumentverket ska utöva tillsyn över att bestämmelserna i lagförslaget följs avseende rätten till information och skyldigheten att inneha ett system för klagomål, samt avseende särskilda rättigheter för personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet. En transportör eller en förvaltare av en bytespunkt ska på marknadsrättslig väg vid vite kunna åläggas att lämna den information som följer av mitt lagförslag. En sådan talan ska kunna väckas vid Marknadsdomstolen av bland annat Konsumentombudsmannen. I frågor av mindre vikt bör Konsumentombudsmannen själv kunna förelägga vite. Jag har även på samma sätt föreslagit marknadsrättsliga sanktioner mot en transportör som vägrar någon att resa på grund av funktionshinder eller nedsatt rörlighet, inte uppfyller rätten till assistans vid på- och avstigning, eller inte har ett system för hantering av klagomål. Samma sak gäller för en förvaltare av en bytespunkt som vägrar ledsagning på bytespunkter. Tilläggsavgift i kollektiv persontrafik Mitt förslag är att den som driver kollektiv persontrafik själv får bestämma storlek på tilläggsavgift för de resenärer som bryter mot skyldigheten att betala avgift i kollektivtrafiken. I dag är det Transportstyrelsen och ytterst regeringen som bestämmer storleken på tilläggsavgiften. Tilläggsavgift får enligt mitt förslag tas ut av en person som inte kan uppvisa giltig biljett ombord på färdmedlet eller inom ett område för järnvägs-, spårvägs- eller tunnelbanetrafik till vilket allmänheten har tillträde endast om färdavgift har erlagts. Tidigare fick tilläggsavgift endast tas ut av en person som var att betrakta som resande. Detta krav innebar svåra avvägningar. Genom mitt förslag tydliggörs när avgiften får tas ut. Samma förändring har föreslagits i den bestämmelse som rör avvisning från färdmedel och polismyndighets handräckning. Tilläggsavgiften ska bestämmas till ett belopp som är skäligt med hänsyn till kostnader för biljettkontrollen och biljettpriset. Den som driver kollektiv persontrafik ska inte ta ut tilläggsavgift om avsaknaden av giltig biljett får anses vara ursäktlig med hänsyn till personens ålder, sjukdom, bristande kännedom om lokala förhållanden eller annan omständighet. En sådan ordning gäller redan i dag och min bedömning är att den fungerar väl. Jag föreslår därför ingen ändring i dessa delar. Betänkandets lagförslag (SOU 2009:81) 1. Förslag till lag om resenärers rättigheter i lokal och regional kollektivtrafik Härigenom föreskrivs följande. Lagens innehåll 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om information, ersättningstrafik och ersättning vid transport av resenärer. Lagen innehåller även bestämmelser om assistans och ledsagning av personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet, samt dessa personers rätt att resa. EG-rättsliga bestämmelser 2 § Bestämmelser om resenärers rättigheter finns i - Europaparlamentets och rådets förordning (EEG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer, - Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordningen (EG) nr 2006/2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen samt - Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och ändring av förordningen (EG) nr 2006/2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen. Lagens tillämpningsområde 3 § Denna lag tillämpas på kollektivtrafik med spårvagn, taxi och tunnelbana, samt på kollektivtrafik med buss, båt, och tåg som Sverige undantagit från de i 2 § angivna förordningarnas tillämpningsområde. I den utsträckning en fråga regleras av de i 2 § angivna förordningarna tillämpas inte svensk lag. Med kollektivtrafik avses i denna lag detsamma som i kollektivtrafiklagen (xxxx:xx). Vissa definitioner 4 § I denna lag avses med 1. Försening: tidsskillnaden mellan den tidpunkt resenären erbjudits att avresa eller ankomma enligt tidtabellen och hans eller hennes faktiska avrese- eller ankomsttid. 2. Transportör: den som en resenär avser att ingå eller har ingått ett transportavtal med. 3. Förvaltare av en fullt tillgänglig bytespunkt: de som äger områden och byggnader inom det geografiska område som kollektivtrafikansvarig myndighet i länet avgränsat som en bytespunkt eller den som ägarna utsett att ansvara för förvaltningen av en sådan bytespunkt. 4. Person med funktionshinder eller nedsatt rörlighet: en person vars rörlighet är nedsatt vid användning av transporter på grund av någon form av fysiskt funktionshinder (sensoriskt eller motoriskt, bestående eller tillfälligt), psykiskt funktionshinder eller psykisk störning eller ålder och vars situation kräver lämplig uppmärksamhet och anpassning till hans eller hennes särskilda behov av de tjänster som är tillgängliga för alla resenärer. Tvingande bestämmelser till resenärens fördel 5 § Avtalsvillkor som avviker från bestämmelser i denna lag ska endast gälla om de är till fördel för resenären. Information 6 § Transportören ska före resan lämna information om 1. resenärsrättigheter enligt lag, 2. avtalsvillkor, 3. biljettpriser, tidtabeller och linjesträckning, 4. störningar, 5. fordon och bytespunkters tillgänglighet samt 6. hur transportören kan kontaktas. 7 § Transportören ska under resan lämna information om 1. nästa bytespunkt och 2. störningar. 8 § Förvaltare av bytespunkter ska på bytespunkten samordnat lämna information om avgångs- och ankomsttider enligt tidtabell. Förvaltare av fullt tillgängliga bytespunkter ska på bytespunkten även samordnat lämna information om 1. resenärsrättigheter enligt lag, 2. störningar i trafiken och på bytespunkten samt 3. bytespunktens tillgänglighet. 9 § Information ska lämnas i den form som är mest lämplig. När informationen lämnas ska särskild vikt läggas vid behoven hos personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet. 10 § Förvaltare av bytespunkt ska till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer lämna information om bytespunktens tillgänglighet. 11 § Transportörer och förvaltare av bytespunkter ska ha ett system för att lämna information till resenärerna. Ersättningstrafik 12 § Om ett avbrott i trafiken uppgår, eller beräknas uppgå, till mer än 60 minuter ska transportören, om möjligt, anordna ersättningstrafik. Transportören är inte skyldig att anordna ersättningstrafik om information om fullgoda alternativa färdvägar lämnas till resenärerna. Särskild hänsyn ska tas till personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet. Ersättning 13 § När trafiken är mer än 20 minuter försenad från avresetidpunkten har resenären rätt till ersättning för resa med annan transportör eller taxi. Denna ersättning ska utges av transportören. Högsta kostnad för alternativt färdmedel som ersätts är 1/40 av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. 14 § En resenär vars ankomsttid är mer än 60 minuter försenad och som inte erhållit ersättning för alternativ resa enligt 13 § har rätt till ersättning med två gånger biljettpriset eller två gånger egenavgiften. Denna ersättning ska utges av transportören. 15 § Ersättning ska utbetalas inom tre månader från det att ersättning begärts. Ersättningen ska på resenärens begäran betalas kontant. Ansvarsfrihetsgrunder 16 § Transportören är fri från ansvar enligt 12-14 §§ om förseningen har orsakats av väderförhållanden eller andra omständigheter som transportören inte kunnat undvika även om transportören vidtagit alla åtgärder som rimligen hade kunnat krävas av denne. 17 § Transportören är fri från ansvar enligt 12-14 §§ om denne inom rimlig tid har informerat resenärerna om att förseningar kan uppkomma. Resenärer som har bokat och betalat biljetten innan informationen lämnats har rätt till återbetalning av biljetten. Rätten att resa 18 § Transportören får inte med hänvisning till funktionshinder eller nedsatt rörlighet neka en person ombordstigning om personen har en giltig biljett eller avser köpa biljetten ombord. Undantag från första stycket får endast göras om transporten strider mot gällande säkerhetsbestämmelser eller med hänvisning till färdmedlets storlek eller utformning. Assistans 19 § Transportören ska vid behov utan avgift assistera personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet vid på- och avstigning från färdmedlet. Ledsagning 20 § Ledsagning ska erbjudas på fullt tillgängliga bytespunkter, utan avgift, till de resenärer som har behov av tjänsten. Ledsagning ska erbjudas i rimlig omfattning under dygnet. På bytespunkten ska resenären behöva vänta högst 30 minuter på ledsagning. Om ledsagningen har beställts minst två timmar innan den erfordras ska ledsagningen äga rum på överenskommen tid. Förvaltare av bytespunkten ansvarar för ledsagningen. Klagomål 21 § Transportören ska inrätta ett system för att hantera klagomål från resenärerna. Reklamation 22 § Resenären får inte kräva ersättning på grund av försening om han eller hon inte inom skälig tid från den dag då transporten utfördes eller skulle ha utförts meddelar transportören att han eller hon vill ha ersättning enligt 13 eller 14 §§. Meddelande som lämnas inom en månad efter den dag då transporten utfördes eller skulle ha utförts ska alltid anses ha lämnats i rätt tid. Har meddelande om reklamation lämnats in för befordran med post eller avsänts på annat ändamålsenligt sätt, anses reklamation ha skett när detta gjordes. Preskription 23 § Resenärens rätt till talan om ersättning på grund av en försening är förlorad, om inte talan mot transportören väcks inom ett år från den dag då transporten utfördes eller när den borde ha utförts. Tillsyn 24 § Konsumentverket ska utöva tillsyn över att transportörer och förvaltare av bytespunkter fullgör de skyldigheter som följer av 6-9 och 18-21 §§. Marknadsrättsliga sanktioner 25 § Om en transportör eller förvaltare av bytespunkt inte lämnar information eller erbjuder tjänster enligt 6-9 och 18-21 §§ får de åläggas att lämna informationen eller erbjuda tjänsterna. Talan om åläggande enligt första stycket väcks vid Marknadsdomstolen. En sådan talan får väckas av 1. Konsumentombudsmannen, 2. en näringsidkare som har ingått eller avser att ingå ett avtal om transport med transportör eller som använt sig av en bytespunkt och 3. en sammanslutning av konsumenter eller näringsidkare. I ett sådant mål gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (2008:486) som är tillämpliga i mål om åläggande att lämna information enligt 24 § den lagen. 26 § I fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen meddela föreläggande om sådant åläggande som avses i 25 §. För ett föreläggande enligt första stycket gäller vad som sägs i 28 § marknadsföringslagen (2008:486). Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011. Bestämmelserna tillämpas första gången på kollektivtrafik med buss, båt, spårvagn, taxi och tunnelbana då förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordningen (EG) nr 2006/2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen samt förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och ändring av förordningen (EG) nr 2006/2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen träder i kraft. 2 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt 1. konkurrenslagen (2008:579), 2. marknadsföringslagen (2008:486), 3. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, 4. lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, 5. lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer, 6. försäkringsavtalslagen (2005:104), 7. lagen (2005:590) om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., 8. lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, 9. luftfartslagen (1957:297), och 9. luftfartslagen (1957:297), 10. lagen (1986:436) om näringsförbud. 10. lagen (1986:436) om näringsförbud, och 11. lagen (xxxx:xx) om resenärers rättigheter i lokal och regional kollektivtrafik. Bestämmelserna i 14-22 §§ tillämpas inte i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen, marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen, lagen om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., lagen om franchisegivares informationsskyldighet, luftfartslagen eller lagen om näringsförbud. I mål enligt marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen eller lagen om franchisegivares informationsskyldighet tillämpas inte heller 13 a §. I stället gäller bestämmelserna i dessa lagar. Bestämmelserna i 14-22 §§ tillämpas inte i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen, marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen, lagen om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., lagen om franchisegivares informationsskyldighet, luftfartslagen, lagen om näringsförbud eller lagen om resenärers rättigheter i lokal och regional kollektivtrafik. I mål enligt marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen eller lagen om franchisegivares informationsskyldighet tillämpas inte heller 13 a §. I stället gäller bestämmelserna i dessa lagar. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011. 3 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik dels att 4 § ska upphöra att gälla, dels att nuvarande 5 och 6 §§ ska betecknas 4 och 5 §§, dels att 1-4 §§ ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Den som driver kollektiv persontrafik, för vilken regeringen eller förvaltningsmyndighet fastställer taxa, får under de förutsättningar som anges i denna lag taga ut tilläggsavgift av resande som ej kan förete giltig biljett. Regeringen eller förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att denna lag skall gälla även annan utövare av kollektiv persontrafik än sådan som avses i första stycket. Den som driver kollektiv persontrafik får under de förutsättningar som anges i denna lag bestämma storleken på och ta ut tilläggsavgift av en person som inte kan uppvisa giltig biljett ombord på färdmedlet eller inom ett område för järnvägs-, spårvägs- eller tunnelbanetrafik till vilket allmänheten äger tillträde endast om färdavgift har erlagts. Tilläggsavgift tages ut utöver avgift för biljett. Tilläggsavgift tas ut utöver avgift för biljett. 2 § Tilläggsavgift får ej tagas ut om avsaknaden av giltig biljett får anses vara ursäktlig med hänsyn till den resandes ålder, sjukdom, bristande kännedom om lokala förhållanden eller annan omständighet. Tilläggsavgift får inte tas ut om avsaknaden av giltig biljett får anses vara ursäktlig med hänsyn till personens ålder, sjukdom, bristande kännedom om lokala förhållanden eller annan omständighet. 3 § Tilläggsavgift bestämmes till belopp som är skäligt med hänsyn till trafikutövarens kostnader för biljettkontrollen och avgiften för den biljett som har avkrävts den resande men som han ej har kunnat förete. Tilläggsavgift bestämmes till belopp som är skäligt med hänsyn till trafikutövarens kostnader för biljettkontrollen och avgiften för den biljett som har avkrävts en person men som han inte har kunnat uppvisa. 4 § Resande som vägrar att lösa biljett eller erlägga tilläggsavgift får avvisas från färdmedlet av tjänsteman som utför avgiftskontroll. Vad som nu har sagts om färdmedel gäller även sådant område för järnvägs-, spårvägs- eller tunnelbanetrafik till vilket allmänheten äger tillträde endast om färdavgift har erlagts. Person som vägrar att lösa biljett eller erlägga tilläggsavgift får avvisas från färdmedlet av tjänsteman som utför avgiftskontroll. Vad som nu har sagts om färdmedel gäller även sådant område för järnvägs-, spårvägs- eller tunnelbanetrafik till vilket allmänheten äger tillträde endast om färdavgift har erlagts. På begäran av tjänsteman som utför avgiftskontroll lämnar polismyndighet handräckning för verkställande av sådan avvisning som avses i första stycket. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010. 4 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) Härigenom föreskrivs att 15 kap. 17 § sjölagen (1994:1009) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 15 kap. 17 § Bortfraktaren är ansvarig för personskada som drabbar passageraren på grund av en händelse under resan, om skadan har vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren eller någon som han svarar för. Detsamma gäller skada på grund av att passagerare försenas, även om förseningen inte beror på en händelse under resan. Bortfraktaren är ansvarig för personskada som drabbar passageraren på grund av en händelse under resan, om skadan har vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren eller någon som han svarar för. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011. Bestämmelsen tillämpas första gången då förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och ändring av förordningen (EG) nr 2006/2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen träder i kraft. 5 Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486) Härigenom föreskrivs att 1 § marknadsföringslagen (2008:486) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare. Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i - luftfartslagen (1957:297), - konsumentkreditlagen (1992:830), - lagen (1992:1672) om paketresor, - tobakslagen (1993:581), - alkohollagen (1994:1738), - lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, - radio- och TV-lagen (1996:844), - lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, - lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas, - lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende, - lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, - lagen (1999:158) om investerarskydd, - lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, - lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, - prisinformationslagen (2004:347), - distans- och hemförsäljningslagen (2005:59), - försäkringsavtalslagen (2005:104), - lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, och - lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, - lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet. lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, och - lagen (xxxx:xx) om resenärers rättigheter i lokal och regional kollektivtrafik. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011. 6 Förslag till lag om ändring i kollektivtrafiklagen (xxxx:xx) Härigenom föreskrivs att 4 kap. 7 § kollektivtrafiklagen (xxxx:xx) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 kap. 7 § Den kollektivtrafikansvariga myndigheten ska i trafikförklaringen definiera vilka bytespunkter som ska vara fullt tillgängliga för alla resenärer samt vid vilka bytespunkter kollektivtrafikföretagen ska samordna anslutningar. Den kollektivtrafikansvariga myndigheten ska i trafikförklaringen definiera vilka bytespunkter som ska vara fullt tillgängliga för alla resenärer samt definiera vilket geografiskt område som bytespunkten omfattar. Myndigheten ska vidare definiera vid vilka bytespunkter kollektivtrafikföretagen ska samordna anslutningar. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2012. 7 Förslag till lag om ändring i kollektivtrafikförordningen (xxxx:xx) Härigenom föreskrivs att 15 § kollektivtrafikförordningen (xxxx:xx) ska ha följande lydelse. Trafikplan 15 § Trafikplanen ska innehålla uppgift om, 1. vilket län som avses, 2. de anmälda kommersiella linjerna och de kollektivtrafikföretag som anmält att de avser att trafikera dessa linjer, 3. de linjer med löpande avtal om allmän trafik, vilka kollektivtrafikföretag som trafikerar dessa linjer, avtalens löptid samt eventuella beviljade ersättningar och ensamrätter, 4. motiverade beslut om intagandet av linjer till allmän trafikplikt 5. att kollektivtrafikföretagen har en möjlighet att överklaga ett beslut om att låta en linje omfattas av allmän trafikplikt samt 5. att kollektivtrafikföretagen har en möjlighet att överklaga ett beslut om att låta en linje omfattas av allmän trafikplikt, 6. den kollektivtrafikansvariga myndigheten avser att upphandla viss del av trafiken enligt lagen (2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster, 7. den kollektivtrafikansvariga myndigheten väljer att själv ansvara för transporten gentemot resenärerna eller om kollektivtrafikföretagen ska vara ansvariga samt 6. på vilket sätt ett anbud får lämnas av kollektivtrafikföretaget. 8. på vilket sätt ett anbud får lämnas av kollektivtrafikföretaget. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2012. Förteckning över remissinstanser (SOU 2009:81) Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Domstolsverket, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Myndigheten för handikappolitisk samordning, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Lunds tekniska högskola, Boverket, Banverket, Vägverket, Rikstrafiken, Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Transportstyrelsen, Diskrimineringsombudsmannen, Marknadsdomstolen, Konsumentverket med Konsumentombudsmannen, Allmänna reklamationsnämnden, Regelrådet, Storstockholms lokaltrafik, Handikappförbundens samarbetsorgan, Hörselskadades Riksförbund, Jernhusen AB, Jönköpings Länstrafik AB, Landsorganisationen, Samtrafiken AB, SEKO Trafik, SJ AB, Skånetrafiken, Svensk Kollektivtrafik, Svenska Bussbranschens Riksförbund, Svenska Taxiförbundet, Svenska Tågkompaniet AB, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Färdtjänstförening, Sveriges Kommuner och Landsting, Sveriges Redareförening för mindre passagerarfartyg, Synskadades Riksförbund, Tjänstemännens Centralorganisation, Transportarbetareförbundet samt Västtrafik AB. Branschföreningen Tågoperatörerna, Busslink i Sverige AB, Resenärsforum, Riksfärdtjänsten i Sverige AB, Sveriges Redareförening, Swebus AB, Veolia Transport AB och Värmlandstrafik AB har beretts tillfälle att avge yttrande men har avstått från att yttra sig. Yttrande har dessutom avgetts av Regionförbundet Södra Småland och Elöverkänsligas Riksförbund. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (fartygspassagerarförordningen) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (busspassagerarförordningen) Sammanfattning av departementspromemorian Lag om resenärers rättigheter - kompletterande bestämmelser (Ds 2013:44) Promemorian behandlar i huvudsak frågor som rör tre EU-förordningar om resenärsrättigheter: tågpassagerarförordningen, (EG) nr 1371/2007, fartygspassagerarförordningen, (EU) nr 1177/2010, och busspassagerarförordningen, (EU) nr 181/2011. Det lämnas förslag till hur förordningarnas tillämpningsområden bör avgränsas i förhållande till det förslag till lag om resenärers rättigheter i lokal och regional kollektivtrafik som har lämnats av Utredningen om en ny kollektivtrafiklag (SOU 2009:81). Också andra frågor om förordningarnas tillämpning i Sverige behandlas. Det föreslås också lagbestämmelser som kompletterar förordningarna i vissa avseenden. Merparten av bestämmelserna föreslås bli införda i en ny lag om resenärers rättigheter. Avsikten är att lagen också ska reglera de frågor som omfattas av lagförslaget i SOU 2009:81. När det gäller förordningarnas tillämpningsområden föreslås en avgränsning som möjliggör att lokal och regional trafik med tåg och buss kan omfattas av en nationell trafikslagsövergripande lagstiftning. Förslaget kompletterar lagförslaget i SOU 2009:81. Den enskilda transportsträckans längd föreslås bli styrande för om transporten ska anses regional eller mer långväga. I princip ska transporter som är kortare än 100 km regleras av den nationella trafikslagsövergripande lagstiftningen medan längre transporter ska regleras av tåg- och busspassagerarförordningarna. För att skapa utrymme för den nationella lagstiftningen föreslås ett undantag från merparten av bestämmelserna i tågpassagerarförordningen vid inrikes transporter som är kortare än 100 km. Vidare föreslås att merparten av busspassagerarförordningens bestämmelser ska gälla också vid inrikes transporter som är 100 km eller längre. Något motsvarande undantag från fartygspassagerarförordningen föreslås inte. Det innebär att lokala och regionala fartygstransporter inte ska omfattas av den nationella trafikslagsövergripande lagstiftningen utan av fartygspassagerarförordningen. Tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna ger möjlighet till vissa andra undantag. Bl.a. kan medlemsstaterna fördröja tillämpningen av stora delar av förordningarna på inrikes trafik. Promemorians förslag är att ingen av dessa andra undantagsmöjligheter ska utnyttjas. EU:s medlemsstater är skyldiga att ha sanktioner som gäller vid överträdelser av tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningarna. Samma krav gäller vid överträdelser av vissa konsumenträttsliga bestämmelser i EU-förordningen om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen. Även ett krav på information om passagerarrättigheter i den EU-rättsliga Atenförordningen behöver sanktioneras. I promemorian föreslås att marknadsföringslagens sanktionsbestämmelser ska tillämpas om den informationsskyldighet som anges i förordningarna inte uppfylls. Vidare föreslås en särskild marknadsrättslig sanktion vid överträdelser av andra bestämmelser i EU-förordningarna som är av konsumenträttslig karaktär. Det föreslås också bemyndiganden för Transportstyrelsen att besluta om sanktioner i vissa fall. Härutöver föreslås en bestämmelse om reklamation för att skydda resenärer vid transporter som omfattas av tågpassagerarförordningen. Om det i transportavtalet ställs krav på att reklamation ska ske inom en viss tid, får denna tid inte understiga två månader från den dag transporttjänsten utfördes eller borde ha utförts. Det föreslås också en skyldighet för transportörer inom tåg-, fartygs-, buss-, tunnelbane- och spårvagnstrafik att ha riktlinjer avseende resenärernas möjligheter att skaffa biljetter. Riktlinjerna ska innehålla en redovisning av samtliga de villkor som gäller för en resenärs tillgång till biljetter. Överläggning om riktlinjerna ska ske med Konsumentverket och organisationer som företräder resenärsintressen och transportörerna ska tillhandahålla allmänheten information om innehållet i sina riktlinjer. Konsumentverket ska även utöva tillsyn över att transportörer har riktlinjer med föreskrivet innehåll och att information om innehållet tillhandahålls allmänheten. Om en transportör inte fullgör dessa skyldigheter, ska marknadsrättsliga sanktioner kunna användas. Promemorians lagförslag (Ds 2013:44) Förslag till lag om resenärers rättigheter (vissa paragrafer) Härigenom föreskrivs följande. EU-rättsliga bestämmelser om resenärers rättigheter 1 § Bestämmelser om resenärers rättigheter finns i 1. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004, och 3. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004. Artiklarna 7, 8, 10.1, 10.4, 15-18 och 22-24 i förordning (EG) nr 1371/2007 ska inte tillämpas på inrikes tågresor och järnvägstjänster där transporten enligt tidtabell 1. tar mindre än 60 minuter och är kortare än 150 km, eller 2. är kortare än 100 km. I den utsträckning en fråga regleras av någon av de förordningar som anges i första stycket, tillämpas inte svensk lag. Utvidgad tillämpning av busspassagerarförordningen 2 § Utöver vad som anges i förordning (EU) nr 181/2011 ska vad som sägs i artiklarna 3, 4.1, 5, 6, 8, 10.2-10.5, 11, 13-16.1 a, 17.3 och 19-23 i den förordningen gälla vid transporter med buss i linjetrafik för icke specificerade passagerarkategorier, om påstigningsplatsen eller avstigningsplatsen är belägen i Sverige och transporten enligt tidtabell tar 80 minuter eller mer och är 100 km eller längre. Tillsyn över att förordningarna följs 3 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer utövar tillsyn över att de skyldigheter som följer av förordning (EG) nr 1371/2007, förordning (EU) nr 1177/2010 och förordning (EU) nr 181/2011 fullgörs. Reklamation vid tågtransporter 4 § Om det i ett avtal om en transport som omfattas av artiklarna 15-18 i förordning (EG) nr 1371/2007 uppställs krav på att den som vill åberopa en försening, utebliven anslutning eller inställd avgång ska anmäla detta inom viss tid (reklamation), får tiden inte understiga två månader från den dag transporttjänsten utfördes eller borde ha utförts. Om ett meddelande om reklamation har lämnats in för befordran med post eller avsänts på annat ändamålsenligt sätt, anses reklamation ha skett när detta gjordes. Riktlinjer för tillgång till biljetter 5 § En transportör som yrkesmässigt tillhandahåller allmänheten persontransporter enligt offentliggjord tidtabell med tåg, fartyg, buss, tunnelbanetåg eller spårvagn ska ha riktlinjer avseende resenärernas tillgång till biljetter. De riktlinjer som avses i första stycket ska innehålla en redovisning av 1. de förutsättningar som en resenär har att boka en biljett, 2. det eller de sätt, inklusive betalningssätt, som en resenär kan använda sig av för att köpa en biljett, 3. vilket eller vilka sätt att distribuera en biljett som erbjuds en resenär, 4. de eventuella andra villkor som gäller för en resenärs tillgång till biljetter, och 5. de särskilda åtgärder som transportören har vidtagit för att underlätta tillgången till biljetter för resenärer i olika åldersgrupper och för resenärer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet. 6 § Innan en transportör antar eller ändrar riktlinjer som avses i 5 § ska överläggning ske med Konsumentverket och organisationer som företräder resenärerna. Transportören ska beakta de synpunkter som Konsumentverket och resenärsorganisationerna lämnar. Konsumentverket ska leda överläggningar enligt första stycket och bestämma vilka resenärsorganisationer som ska få tillfälle att delta. Konsumentverket får vid behov kalla till nya överläggningar om en transportörs riktlinjer. 7 § En transportör som enligt 5 § första stycket är skyldig att ha riktlinjer ska tillhandahålla allmänheten information om innehållet i riktlinjerna. 8 § Konsumentverket ska utöva tillsyn över att transportörer fullgör de skyldigheter som följer av 5 och 7 §§. Sanktioner 9 § Om information inte lämnas enligt 7 § eller enligt 1. artikel 4, 8, 9.5, 18.1, 20, 22.3 eller 29 i förordning (EG) nr 1371/2007, 2. artikel 8.5, 9.2, 9.3, 9.4, 10, 12.3, 13.3, 16, 22 eller 23 i förordning (EU) nr 1177/2010, 3. artikel 11.2, 11.3, 11.4, 11.5, 14.5, 20, 24 eller 25 i förordning (EU) nr 181/2011, eller 4. artikel 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 392/2009 av den 23 april 2009 om transportörens skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag för 29-36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen. 10 § Ett järnvägsföretag, en biljettutfärdare, en stationsförvaltare, en researrangör, en transportör, en resebyrå eller en terminaloperatör som inte uppfyller de skyldigheter som följer av 5 § eller av 1. artikel 9.1, 9.2, 9.3, 9.4, 19, 22.1, 23, 24, 27 eller 28 i förordning (EG) nr 1371/2007, 2. artikel 4, 7, 8.1, 8.2, 8.3, 8.4, 9.1, 10, 11, 12, 13.1, 13.2 eller 24 i förordning (EU) nr 1177/2010, eller 3. artikel 4, 9, 10, 11.1, 13, 14, 15, 26 eller 27 i förordning (EU) nr 181/2011, i annat avseende än vad som avses i 9 §, får vid vite åläggas att göra detta. Talan om åläggande enligt första stycket väcks vid Marknadsdomstolen av Konsumentombudsmannen. 11 § I ett fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen meddela föreläggande om sådant åläggande som avses i 10 §. För ett föreläggande enligt första stycket gäller vad som sägs i 28 § marknadsföringslagen (2008:486). 12 § Den myndighet som utövar tillsyn över att de skyldigheter som följer av artikel 14 i förordning (EU) nr 1177/2010 och artikel 16.1 i förordning (EU) nr 181/2011 fullgörs, får meddela de förelägganden som behövs för att bestämmelserna ska efterlevas. Förelägganden enligt första stycket får förenas med vite. Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna paragraf får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Fullt tillgängliga bussterminaler 13 § Regeringen ska utse bussterminaler där assistans för personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet ska tillhandahållas i enlighet med förordning (EU) nr 181/2011. Regeringen får överlåta åt en statlig myndighet eller de regionala kollektivtrafikmyndigheter som avses i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik att utse bussterminaler enligt första stycket. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. 2. Bestämmelsen i 4 § om reklamation vid tågtransporter gäller inte för transporter där transportavtalet ingåtts före lagens ikraftträdande. 3. Skyldigheterna enligt 5 och 7 §§ att ha riktlinjer respektive att tillhandahålla information om innehållet i riktlinjerna gäller först från och med den 1 juli 2015. Förslag till lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt 1. konkurrenslagen (2008:579), 2. marknadsföringslagen (2008:486), 3. lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, 4. lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, 5. lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer, 6. försäkringsavtalslagen (2005:104), 7. lagen (2005:590) om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., 8. lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, 9. lagen (2010:510) om lufttransporter, 10. lagen (1986:436) om näringsförbud, och 11. lagen (2010:1350) om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden. Bestämmelserna i 14-22 §§ tillämpas inte i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen, marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen, lagen om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., lagen om franchisegivares informationsskyldighet, lagen om lufttransporter, lagen om näringsförbud eller lagen om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden. I mål enligt marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen eller lagen om franchisegivares informationsskyldighet tilllämpas inte heller 13 a §. I stället gäller rättegångsreglerna i dessa lagar. 10. lagen (1986:436) om näringsförbud, 11. lagen (2010:1350) om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden, och 12. lagen (2014:000) om resenärers rättigheter. Bestämmelserna i 14-22 §§ tillämpas inte i mål eller ärenden enligt konkurrenslagen, marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen, lagen om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., lagen om franchisegivares informationsskyldighet, 13 eller 15 § lagen om lufttransporter, lagen om näringsförbud, lagen om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden eller 9 § lagen om resenärers rättigheter. I mål enligt marknadsföringslagen, försäkringsavtalslagen eller lagen om franchisegivares informationsskyldighet tilllämpas inte heller 13 a §. I stället gäller rättegångsreglerna i dessa lagar. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. Förslag till lag om ändring i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag tillämpas på sådan internationell järnvägsbefordran som avses i det i bilaga 1 intagna fördraget den 9 maj 1980 om internationell järnvägstrafik (COTIF) ändrat enligt det protokoll den 20 december 1990 som är intaget i bilaga 6 till denna lag. Lagen tillämpas inte i den utsträckning en fråga regleras av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1672) om paketresor Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1992:1672) om paketresor ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 § Skador som omfattas av bestämmelserna i sjölagen (1994:1009), rådets förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober 1997 om lufttrafikföretags skadeståndsansvar avseende lufttransport av passagerare och deras bagage, lagen (2010:510) om lufttransporter, järnvägstrafiklagen (1985:192) eller lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik ersätts enligt de bestämmelserna i stället för enligt denna lag. Arrangören är dock alltid skyldig att ersätta resenären för vad denne har rätt att fordra enligt de nämnda bestämmelserna. Skador som omfattas av bestämmelserna i - sjölagen (1994:1009), - rådets förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober 1997 om lufttrafikföretags skadeståndsansvar avseende lufttransport av passagerare och deras bagage, - lagen (2010:510) om lufttransporter, - Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer, - järnvägstrafiklagen (1985:192), eller - lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik ersätts enligt de bestämmelserna i stället för enligt denna lag. Arrangören är dock alltid skyldig att ersätta resenären för vad denne har rätt att fordra enligt de nämnda bestämmelserna. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) Härigenom föreskrivs att 15 kap. 2 § sjölagen (1994:1009) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 15 kap. 2 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte i den mån befordringen är underkastad ett gällande internationellt fördrag om befordran med annat transportmedel. Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte i den utsträckning en fråga regleras av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1177/2010 av den 24 november 2010 om passagerares rättigheter vid resor till sjöss och på inre vattenvägar och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004. Bestämmelserna tillämpas inte heller i den utsträckning befordringen är underkastad ett gällande internationellt fördrag om befordran med annat transportmedel. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. Förslag till lag om ändring i järnvägslagen (2004:519) Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § och 8 kap. 4 och 5 §§ järnvägslagen (2004:519) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Särskilda bestämmelser om befordran av passagerare och gods finns i järnvägstrafiklagen (1985:192) och i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik. Särskilda bestämmelser om transport av passagerare finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer. Särskilda bestämmelser om transport av passagerare och gods finns även i järnvägstrafiklagen (1985:192) och i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik. 8 kap. 4 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag eller de föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen ska efterlevas. Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att artikel 10.1, 10.2, 10.4, 21 eller 26 i förordning (EG) nr 1371/2007 eller denna lag eller de föreskrifter eller villkor som har meddelats med stöd av lagen ska efterlevas. Förelägganden och förbud får förenas med vite. Har någon ålagts att betala konkurrensskadeavgift enligt 3 kap. 5 § konkurrenslagen (2008:579) eller dömts att betala vite enligt 6 kap. 2 § samma lag, får vite enligt denna lag inte dömas ut för samma förfarande. Om någon har ålagts att betala konkurrensskadeavgift enligt 3 kap. 5 § konkurrenslagen (2008:579) eller dömts att betala vite enligt 6 kap. 2 § samma lag, får vite enligt denna lag inte dömas ut för samma förfarande. 5 § Tillsynsmyndigheten får återkalla ett tillstånd om 1. förutsättningarna för tillståndet inte längre uppfylls, 2. tillståndshavaren inte fullgör sina skyldigheter enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, eller 2. tillståndshavaren inte fullgör sina skyldigheter enligt artikel 10.1, 10.2, 10.4, 21 eller 26 i förordning (EG) nr 1371/2007, denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, eller 3. tillståndshavaren under minst sex månader inte använder en licens enligt 3 kap. 2 § eller under minst ett år inte använder ett annat tillstånd enligt 3 kap. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:1116) om information till passagerare m.m. Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (2006:1116) om information till passagerare m.m. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag gäller för den som utför transporter av passagerare i linjetrafik med buss eller som utför motsvarande trafik med tåg, tunnelbana eller spårvagn (transportör). Begreppet linjetrafik har samma innebörd som i 1 kap. 5 § 1 i yrkestrafiklagen (2012:210). I de fall då trafiken organiseras av en regional kollektivtrafikmyndighet enligt lagen (2010:1065) om kollektivtrafik gäller lagens bestämmelser om transportör i stället beträffande myndigheten, även om denne inte själv utför trafiken. Lagen gäller inte för den som utför trafik med museijärnvägsfordon eller liknande trafik. Lagen tillämpas inte i den utsträckning en fråga regleras av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer eller Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486) Härigenom föreskrivs att 1 § marknadsföringslagen (2008:486) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare. Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i - lagen (1992:1672) om paketresor, - tobakslagen (1993:581), - lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, - lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, - lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas, - lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, - lagen (1999:158) om investerarskydd, - lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, - lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, - prisinformationslagen (2004:347), - distans- och hemförsäljningslagen (2005:59), - försäkringsavtalslagen (2005:104), - lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, - lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, - lagen (2010:510) om lufttransporter, - radio- och tv-lagen (2010:696), - alkohollagen (2010:1622), - konsumentkreditlagen (2010:1846), och - lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt. - konsumentkreditlagen (2010:1846), - lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt, och - lagen (2014:000) om resenärers rättigheter. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:510) om lufttransporter Härigenom föreskrivs att 14-17 §§ samt rubriken närmast före 14 § lagen (2010:510) om lufttransporter ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Bestämmelser i anledning av förordning (EG) nr 261/2004, förordning (EG) nr 2111/2005 och förordning (EG) nr 1107/2006 Bestämmelser i anledning av förordning (EG) nr 261/2004, förordning (EG) nr 2111/2005, förordning (EG) nr 1107/2006 och förordning (EG) nr 1008/2008 14 § Konsumentverket ska utöva tillsyn över 1. att lufttrafikföretag fullgör de skyldigheter som följer av förordning (EG) nr 261/2004, 2. att lufttrafikföretag, researrangörer och biljettförsäljare fullgör de skyldigheter som följer av artiklarna 11 och 12 i förordning (EG) nr 2111/2005, samt 2. att lufttrafikföretag, researrangörer och biljettförsäljare fullgör de skyldigheter som följer av artiklarna 11 och 12 i förordning (EG) nr 2111/2005, 3. att lufttrafikföretag, deras agenter och researrangörer fullgör de skyldigheter som följer av artiklarna 3 och 4 i förordning (EG) nr 1107/2006. 3. att lufttrafikföretag, deras agenter och researrangörer fullgör de skyldigheter som följer av artiklarna 3 och 4 i förordning (EG) nr 1107/2006, samt 4. att lufttrafikföretag, deras agenter och researrangörer fullgör de skyldigheter som följer av artikel 23 i förordning (EG) nr 1008/2008. 15 § Ett åläggande att lämna föreskriven information får meddelas 1. ett lufttrafikföretag som inte lämnar information enligt artikel 14 i förordning (EG) nr 261/2004, 2. ett lufttrafikföretag, en researrangör eller en biljettförsäljare som inte lämnar information till passagerare enligt artikel 11 i förordning (EG) nr 2111/2005, och 3. ett lufttrafikföretag, dess agent eller en researrangör som inte lämnar information enligt artikel 4 i förordning (EG) nr 1107/2006. Talan om åläggande enligt första stycket väcks vid Marknadsdomstolen. En sådan talan får väckas av 1. Konsumentombudsmannen, 2. en näringsidkare som har ingått ett avtal som rör transport med lufttrafikföretaget, dess agent, researrangören eller biljettförsäljaren, och 3. en sammanslutning av konsumenter eller näringsidkare. I ett sådant mål gäller i övrigt de bestämmelser i marknadsföringslagen (2008:486) som är tillämpliga i mål om åläggande att lämna information enligt 24 § den lagen. Om information inte lämnas enligt - artikel 14 i förordning (EG) nr 261/2004, - artikel 11 i förordning (EG) nr 2111/2005, - artikel 4 i förordning (EG) nr 1107/2006, eller - artikel 23.1 i förordning (EG) nr 1008/2008 ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29-36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen. 16 § Ett lufttrafikföretag, dess agent eller en researrangör som vägrar personer med funktionshinder eller nedsatt rörlighet transport i strid med artiklarna 3 och 4 i förordningen (EG) nr 1107/2006 får åläggas att vid vite erbjuda transporterna i fråga. Talan om åläggande enligt första stycket väcks vid Marknadsdomstolen av Konsumentombudsmannen. Ett lufttrafikföretag, dess agent eller en researrangör som vägrar personer med funktionsnedsättning eller nedsatt rörlighet transport i strid med artiklarna 3 och 4 i förordning (EG) nr 1107/2006 får vid vite åläggas att erbjuda transporterna i fråga. Ett lufttrafikföretag, dess agent eller en researrangör som lämnar prisinformation på ett diskriminerande sätt i strid med artikel 23.2 i förordning (EG) nr 1008/2008 får vid vite förbjudas att göra detta. Talan om åläggande enligt första stycket och förbud enligt andra stycket väcks vid Marknadsdomstolen av Konsumentombudsmannen. 17 § I fall som inte är av större vikt får Konsumentombuds-mannen meddela föreläggande om sådant åläggande som avses i 15 §. I ett fall som inte är av större vikt får Konsumentombudsmannen meddela föreläggande om sådant åläggande eller förbud som avses i 16 §. För ett föreläggande enligt första stycket gäller vad som sägs i 28 § marknadsföringslagen (2008:486). Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014. Förteckning över remissinstanser (Ds 2013:44) Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Marknadsdomstolen, Domstolsverket, Myndigheten för handikappolitisk samordning, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Lunds tekniska högskola, Boverket, Trafikverket, Trafikanalys, Sjöfartsverket, Transportstyrelsen, Diskrimineringsombudsmannen, Konsumentverket med Konsumentombudsmannen, Konkurrensverket, Allmänna reklamationsnämnden, Regelrådet, Branschföreningen Tågoperatörerna Handikappförbunden, Hörselskadades Riksförbund, Jernhusen AB, Jönköpings Länstrafik, LO, Regionförbundet Södra Småland, Resenärsforum, Riksfärdtjänsten i Sverige AB, Samtrafiken i Sverige AB, SJ AB, Skånetrafiken, Storstockholms lokaltrafik, Svensk Kollektivtrafik, Svenska Bussbranschens Riksförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Kommuner och Landsting, Sveriges Redareförening, SWEREF Skärgårdsredarna, Synskadades Riksförbund, TCO, Värmlandstrafik samt Västtrafik. Elöverkänsligas Riksförbund, Keolis Sverige AB, Lika Unika, Nätverket unga för tillgänglighet (NUFT), SEKO Trafik, Svenska Taxiförbundet, Svenska Transportarbetareförbundet, Svenska Tågkompaniet AB, Svenska Färdtjänstförening, Swebus Express AB samt Veolia Transport Sverige AB har beretts tillfälle att avge yttrande men har avstått från att yttra sig. Yttrande har dessutom avgetts av Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder (DHR). Förteckning över remissinstanser (diskussionspromemoria behandlad vid remissmöte) Till remissmötet i Justitiedepartementet hade inbjudits Transportstyrelsen, Trafikanalys, Konsumentverket, Samtrafiken, Svensk Kollektivtrafik, Sveriges Kommuner och Landsting, Branschföreningen Tågoperatörerna, Sveriges Bussföretag samt Resenärsforum. Förslag till författningstext; hävning av köp av periodbiljett Förslag till lag om resenärers rättigheter Härigenom föreskrivs följande. -...-...-... -...-...-...-...-...-...-...-... -...-...-...-...-... Hävning av köp av periodbiljett a § Resenären får häva köpet av en periodbiljett, om transportörens trafikutbud ändras efter köpet på så sätt att det avviker från vad resenären med fog kunnat förutsätta vid köpet och avvikelsen är av väsentlig betydelse för resenären. Med periodbiljett avses en biljett som ger resenären rätt till ett obestämt antal resor under en viss tidsperiod. b § Om en resenär häver köpet av en periodbiljett, har resenären rätt till återbetalning av den del av biljettpriset som belöper på tiden efter hävningen. -...-...-... -...-...-...-...-...-...-...-... -...-...-...-...-... Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016. Förteckning över remissinstanser (förslag till författningstext; hävning av köp av periodbiljett) Efter remiss har yttranden över förslag till författningstext lämnats av Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Domstolsverket, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Konsumentverket, Svensk Kollektivtrafik och Branschföreningen Tågoperatörerna. Transportstyrelsen, Allmänna reklamationsnämnden, Sveriges advokatsamfund och Sveriges Bussföretag har beretts tillfälle att avge yttrande men har avstått från att yttra sig. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om resenärers rättigheter Härigenom föreskrivs följande. Inledande bestämmelser Lagens tillämpningsområde 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om reseinformation, ersättning och prisavdrag vid förseningar och frånträdande av avtal om köp av periodbiljett vid resor i kollektivtrafik med tåg, spårvagn, tunnelbanetåg, buss och personbil. Lagen gäller inte vid trafik som huvudsakligen bedrivs på grund av sitt historiska intresse eller sitt turistvärde. 2 § Vid resor med tåg tillämpas bestämmelserna om reseinformation och om ersättning och prisavdrag vid förseningar i 7-17 §§ i den utsträckning motsvarande bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober 2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer (tågpassagerarförordningen) inte är tillämpliga. Av 4 § följer att bestämmelser i tågpassagerarförordningen om reseinformation och rättigheter vid förseningar inte är tillämpliga i vissa fall. 3 § Vid resor med buss tillämpas bestämmelserna om reseinformation och om ersättning och prisavdrag vid förseningar i 7-17 §§ i den utsträckning motsvarande bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 181/2011 av den 16 februari 2011 om passagerares rättigheter vid busstransport och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 (busspassagerarförordningen) inte är tillämpliga. Genom 5 § utvidgas tillämpningen av busspassagerarförordningens bestämmelser om reseinformation och rättigheter vid förseningar. Undantag från tillämpningen av tågpassagerarförordningen 4 § Artiklarna 7, 8.1, 10.1, 10.2, 10.4 och 15-18 i tågpassagerarförordningen, i den ursprungliga lydelsen, ska inte tillämpas på inrikes trafiktjänster som har en sträckning som är kortare än 150 km. Utvidgning av tillämpningen av busspassagerarförordningen 5 § Artiklarna 3, 4.1, 5, 6, 8 och 19-23 i busspassagerarförordningen, i den ursprungliga lydelsen, ska även tillämpas på sådana trafiktjänster som anges i artikel 2.1 i förordningen, i den ursprungliga lydelsen, som har en sträckning som är 150 km eller längre. Avtalsvillkor som avviker från lagen 6 § Ett avtalsvillkor som i jämförelse med 12-20 §§ är till nackdel för resenären är utan verkan mot denne. Reseinformation Transportörens informationsskyldighet 7 § Transportören ska tillhandahålla information om 1. en försening eller annan störning i trafiken och dess orsak, varaktighet och konsekvenser, 2. resenärens rättigheter i frågor som regleras i denna lag, 3. transportörens allmänna avtalsvillkor, 4. biljettpriser, tidtabeller och linjesträckningar, 5. tillgänglighet till fordon, stationer och hållplatser, 6. möjligheten att medföra cyklar och villkoren för detta, 7. säkerhets- och trygghetsfrågor, och 8. hur transportören kan kontaktas. 8 § Under en resa med spårvagn eller tunnelbanetåg eller med tåg som inte omfattas av tillämpningsområdet för tågpassagerarförordningen ska transportören ge resenären information om nästa station eller hållplats och viktigare anslutande förbindelser. 9 § Information enligt 7 och 8 §§ ska tillhandahållas i den eller de former som är mest lämpliga för att resenärerna ska kunna ta del av informationen. Vid bedömningen av lämplig form ska särskild vikt läggas vid behoven hos personer med funktionsnedsättning. Tillsyn över informationsskyldigheten 10 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn över att transportörer fullgör de skyldigheter som följer av 7-9 §§. Påföljd vid utebliven information 11 § Om information inte lämnas enligt 7-9 §§, ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag av 29-36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen. Ersättning och prisavdrag vid förseningar Vad som avses med försening 12 § En resa är att anse som försenad, om transportens ankomst till resans slutdestination sker vid en senare tidpunkt än vad som framgår av den offentliggjorda tidtabellen. Med resa avses en transport som en resenär och en eller flera transportörer har ingått avtal om. Om det har ingåtts ett avtal som ger resenären rätt till en eller flera transporter som inte närmare har specificerats, krävs för att det ska vara fråga om en resa också att resenären särskilt har inrättat sig efter den aktuella transporten. Förseningsbedömningen vid ändringar av en trafiktjänst 13 § Om en transportör har senarelagt tiderna för en enskild trafiktjänst, ska bedömningen av om resan är försenad göras utifrån den ändrade tiden för ankomst i stället för vad som anges i 12 § första stycket, om information om ändringen har offentliggjorts åtminstone tre dygn före den tid för avgång som framgår av den offentliggjorda tidtabellen. Om en transportör har ställt in en enskild trafiktjänst, ska den tid för ankomst som framgår av den offentliggjorda tidtabellen inte beaktas vid bedömningen av om resan är försenad, om information om att trafiktjänsten har ställts in har offentliggjorts enligt första stycket. Första och andra styckena gäller inte i de fall resans ankomsttid till slutdestinationen framgår av transportavtalet. Ersättning för annan transport vid befarad försening 14 § Om det finns skälig anledning att anta att en resa kommer att bli mer än 20 minuter försenad, har resenären rätt till ersättning av transportören för skäliga kostnader för annan transport för att nå resans slutdestination. Detta gäller även om det inte har ingåtts ett avtal om transport för den resa som befaras bli försenad, om resenären särskilt har inrättat sig efter den transporten. Om resenären inte har betalat för resan, får transportören avräkna den kostnad som resenären skulle ha haft om denne hade betalat för resan. Högsta ersättningen enligt denna paragraf är 1/40 av det prisbasbelopp enligt 2 kap. 7 § socialförsäkringsbalken som gäller för det år då resan skulle ha avslutats. Prisavdrag vid försening 15 § Om en resa är mer än 20 minuter försenad, har resenären, om han eller hon inte begär ersättning för annan transport vid befarad försening enligt 14 §, rätt till prisavdrag med 1. 50 procent av det pris som resenären har betalat för resan, om förseningen uppgår till mer än 20 minuter, 2. 75 procent av det pris som resenären har betalat för resan, om förseningen uppgår till mer än 40 minuter, eller 3. hela det pris som resenären har betalat för resan, om förseningen uppgår till mer än 60 minuter. 16 § Om det inte klart framgår vilket pris resenären har betalat för resan, ska prisavdraget beräknas utifrån priset för en enkelbiljett för resenären. Om resenären i ett sådant fall har använt en biljett som innebär en rabatt i förhållande till en enkelbiljett, får transportören minska prisavdraget i proportion till rabatten. Reklamation 17 § Resenären får begära ersättning för annan transport vid befarad försening enligt 14 § eller prisavdrag vid försening enligt 15 § endast om resenären inom skälig tid efter det att resan avslutades eller, om transporten inte genomförs, skulle ha avslutats lämnat transportören ett meddelande om att han eller hon vill åberopa förseningen (reklamation). Ett meddelande som lämnas inom två månader efter det att resan avslutades eller skulle ha avslutats ska alltid anses ha lämnats i rätt tid. Om ett meddelande om reklamation har skickats på ett ändamålsenligt sätt, anses reklamation ha skett när detta gjordes. Frånträdande av avtal om köp av periodbiljett 18 § Resenären får frånträda avtalet om köp av en periodbiljett, om transportörens trafikutbud ändras efter köpet på så sätt att det avviker från vad resenären med fog har kunnat förutsätta vid köpet och avvikelsen är av väsentlig betydelse för resenären. Med periodbiljett avses en biljett som ger resenären rätt till ett obestämt antal resor under en viss tidsperiod. 19 § Om en resenär frånträder avtalet om köp av en periodbiljett, har resenären rätt till återbetalning av den del av biljettpriset som avser tiden efter frånträdandet. Preskription 20 § En fordran enligt 14, 15, 18 eller 19 § upphör, om resenären inte väcker talan inom tre år från det att fordran uppkom. 1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2016. 2. Genom lagen upphävs lagen (2006:1116) om information till passagerare m.m. Förslag till lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192) Härigenom föreskrivs att 1 kap. 5 § järnvägstrafiklagen (1985:192) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse 1 kap. 5 § Den som har en fordran på ersättning enligt denna lag eller en annan fordran på betalning på grund av befordringsavtal som avses i lagen förlorar rätten att kräva ut sin fordran, om han inte väcker talan inom den preskriptionstid som anges i andra eller tredje stycket. Preskriptionstiden är vid dödsfall tre år från dödsfallet, dock inte längre än fem år från den händelse som ledde till dödsfallet, vid personskada som inte har lett till döden tre år från den händelse som orsakade skadan, vid sådan sakskada som avses i 2 kap. 3 §, om den resande har avlidit till följd av den skadevållande händelsen tre år från dödsfallet, dock inte längre än fem år från den skadevållande händelsen, vid sakskada när fordringen rör avtal om befordran av gods eller inskrivet resgods ett år från dagen då godset eller resgodset lämnades ut eller, om det inte har lämnats ut, från den dag då det senast skulle ha lämnats ut, vid sakskada i andra fall tre år från den händelse som orsakade skadan, för annan fordran ett år från det att fordringen uppkom. När fordran avser sakskada och rör avtal om befordran av gods eller inskrivet resgods eller när den avser annat än person- eller sakskada är dock preskriptionstiden tre år, om järnvägen eller någon som järnvägen ansvarar för enligt 4 § har orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Om tiden för talan har försuttits, får fordran inte heller göras gällande på annat sätt, såsom genom genkäromål eller yrkande om kvittning. De särskilda reglerna om preskription i denna paragraf gäller inte, om en fordran görs gällande mot någon på grund av dennes brottsliga förfarande. Föreslagen lydelse 1 kap. 5 § Den som har en fordran på ersättning enligt denna lag eller en annan fordran på betalning på grund av befordringsavtal som avses i lagen förlorar rätten att kräva ut sin fordran, om han eller hon inte väcker talan inom den preskriptionstid som anges i andra eller tredje stycket. Preskriptionstiden är 1. vid dödsfall: tre år från dödsfallet, dock inte längre än fem år från den händelse som ledde till dödsfallet, 2. vid personskada som inte har lett till döden: tre år från den händelse som orsakade skadan, 3. vid sådan sakskada som avses i 2 kap. 3 §, om den resande har avlidit till följd av den skadevållande händelsen: tre år från dödsfallet, dock inte längre än fem år från den skadevållande händelsen, 4. vid sakskada när fordran rör avtal om befordran av gods eller inskrivet resgods: ett år från dagen då godset eller resgodset lämnades ut eller, om det inte har lämnats ut, från den dag då det senast skulle ha lämnats ut, 5. vid sakskada i andra fall: tre år från den händelse som orsakade skadan, och 6. för annan fordran: ett år från det att fordran uppkom. Om fordran avser sakskada och rör avtal om befordran av gods eller inskrivet resgods eller om den avser annat än person- eller sakskada, är dock preskriptionstiden tre år, om järnvägen eller någon som järnvägen ansvarar för enligt 4 § har orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Om talan inte väcks inom preskriptionstiden, får fordran inte heller göras gällande på annat sätt, såsom genom genkäromål eller yrkande om kvittning. De särskilda reglerna om preskription i denna paragraf gäller inte om en fordran görs gällande mot någon på grund av dennes brottsliga förfarande. Denna paragraf gäller inte en fordran enligt lagen (2015:000) om resenärers rättigheter. Denna lag träder i kraft den 1 april 2016. Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486) Härigenom föreskrivs att 1 § marknadsföringslagen (2008:486) ska ha följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2014/15:128 Föreslagen lydelse 1 § Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare. Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i - lagen (1992:1672) om paketresor, - tobakslagen (1993:581), - sjölagen (1994:1009), - lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, - lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, - lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas, - lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, - lagen (1999:158) om investerarskydd, - lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, - lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, - prisinformationslagen (2004:347), - lagen (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler, - försäkringsavtalslagen (2005:104), - lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, - lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, - lagen (2010:510) om lufttransporter, - radio- och tv-lagen (2010:696), - alkohollagen (2010:1622), - konsumentkreditlagen (2010:1846), - lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt, - lagen (2013:1054) om marknadsföring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring, - lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar, och - lagen (2015:000) om alternativ tvistlösning i konsumentförhållanden. - lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar, - lagen (2015:000) om alternativ tvistlösning i konsumentförhållanden, och - lagen (2015:000) om resenärers rättigheter. Denna lag träder i kraft den 1 april 2016. Förslag till lag om ändring i lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar Härigenom föreskrivs att det i lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar ska införas två nya paragrafer, 1 a och 1 b §§, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 a § Av 4 § lagen (2015:000) om resenärers rättigheter följer att artiklarna 7, 8.1, 10.1, 10.2, 10.4 och 15-18 i tågpassagerarförordningen inte ska tillämpas på vissa trafiktjänster som annars skulle falla in under förordningens tillämpningsområde. 1 b § Av 5 § lagen (2015:000) om resenärers rättigheter följer att artiklarna 3, 4.1, 5, 6, 8 och 19-23 i busspassagerarförordningen ska tillämpas på vissa trafiktjänster som annars inte skulle falla in under förordningens tillämpningsområde. Denna lag träder i kraft den 1 april 2016. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2015-08-25 Närvarande: F.d. justitieråden Susanne Billum och Leif Thorsson samt justitierådet Kristina Ståhl. Stärkta rättigheter för kollektivtrafikresenärerna Enligt en lagrådsremiss den 25 juni 2015 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om resenärers rättigheter, 2. lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985:192), 3. lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486), 4. lag om ändring i lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Fredrik Zanetti. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Förslaget till lag om resenärers rättigheter Lagens beteckning Den föreslagna beteckningen kan ge intryck av att den nya lagen innehåller generella regler om resenärers rättigheter. Så är emellertid inte fallet, eftersom lagen endast gäller vissa rättigheter för kollektivtrafikresenärer (jfr beteckningen på lagrådsremissen). Lagrådet anser att en mera rättvisande beteckning bör övervägas. 1 § Paragrafen anger att lagen innehåller vissa bestämmelser om reseinformation m.m. vid resor i kollektivtrafik med tåg, spårvagn, tunnelbanetåg, buss och personbil. Vad som avses med kollektivtrafik framgår dock inte av lagförslaget. Av författningskommentaren framgår att uttrycket avses ha samma innebörd som enligt lagen (2010:1065) om kollektivtrafik. Där definieras kollektivtrafik genom en hänvisning till EU:s kollektivtrafikförordning. Med hänsyn till att den nu föreslagna lagen innehåller bestämmelser bl.a. om vissa ekonomiska rättigheter för enskilda bör dess tillämpningsområde vara klart avgränsat. Lagrådet anser därför att en definition av vad som avses med kollektivtrafik bör införas i lagförslaget. 4 och 5 §§ I paragraferna hänvisas till två EU-förordningar med tillägget "i den ursprungliga lydelsen". Avsikten med detta är att hänvisningarna ska vara statiska (se Ds 2014:1, "Gröna boken", avsnitt 5.3.4), dvs. att eventuella senare ändringar i förordningarna inte ska beaktas vid tillämpningen av de svenska bestämmelserna. I remissen beskrivs inte de överväganden som ligger bakom den valda hänvisningstekniken. Inte heller belyses vilka konsekvenser vid tillämpningen som följer av att hänvisningarna till förordningarna gjorts statiska. I den kommande propositionen bör dessa frågor behandlas närmare. Därvid bör särskilt belysas vad som blir följden av att förordningarna ändras utan att motsvarande ändring sker i de hänvisningar som finns i de svenska lagreglerna. 7 § I paragrafen anges att transportören ska tillhandahålla information i ett antal uppräknade avseenden, bl.a. om tillgänglighet till fordon, stationer och hållplatser (punkt 5). Paragrafens avfattning ger vid handen att det är fråga om en generell skyldighet för transportören. I författningskommentaren anges att punkten "i viss mån" motsvaras av det hittillsvarande kravet att transportören vid behov ska lämna information om möjligheterna för en person med funktionsnedsättning att genomföra en viss resa. Av allmänmotiveringen (s. 32) framgår vidare att den nuvarande bestämmelsen är mer begränsad än den nu föreslagna. Vad denna skärpning av informationsskyldigheten rörande tillgänglighet är avsedd att innebära redovisas dock inte, liksom inte heller på vad sätt transportören kan fullgöra skyldigheten. Detta måste enligt Lagrådets mening klargöras i den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet. 12 och 13 §§ I lagen finns bestämmelser om rätt till ersättning m.m. när en resa är försenad. I 12 § första stycket anges när en resa är att anse som försenad. Så ska vara fallet om transportens ankomst till resans slutdestination sker vid en senare tidpunkt än vad som framgår av den offentliggjorda tidtabellen. Vidare finns i 13 § första och andra styckena bestämmelser om hur förseningsbedömningen ska göras vid ändringar av en trafiktjänst. Enligt tredje stycket i den paragrafen gäller dessa bestämmelser dock inte i de fall resans ankomsttid till slutdestinationen framgår av transportavtalet, dvs. i princip av biljetten. När ankomsttiden anges på biljetten ska förseningsbedömningen alltså alltid göras enligt bestämmelserna i 12 §. Syftet med bestämmelserna torde vara att en resenär som har köpt en biljett med en specificerad ankomsttid alltid ska kunna förlita sig på att denna tid är riktig. Enligt 12 § är det dock inte den ankomsttid som har angetts på biljetten som är avgörande vid bedömningen av om en försening föreligger utan den tid som anges i tidtabellen. Som framhålls i remissen (s. 40) bör dessa tidpunkter i och för sig regelmässigt sammanfalla. Enligt Lagrådets mening framstår det dock ändå som ologiskt att knyta förseningsbedömningen till de uppgifter som anges i tidtabellen i de fall då ankomsttiden framgår av biljetten. Detta särskilt som transportören i dessa fall ändå har en kontraktsrättslig skyldighet att transportera resenären inom de tider som anges på biljetten (se remissen s. 40). Lagrådet förordar att 12 § första stycket ändras på så sätt att det föreskrivs att i de fall då resans ankomsttid framgår av transportavtalet ska förseningsbedömningen ta sin utgångspunkt i den tid som anges där. Bestämmelsen kan exempelvis utformas enligt följande: En resa är att anse som försenad, om transportens ankomst till resans slutdestination sker vid en senare tidpunkt än vad som framgår av transportavtalet eller, om ankomsttiden inte anges där, den offentliggjorda tidtabellen. 18 och 19 §§ I 18 § regleras resenärens rätt att frånträda ett avtal om köp av en periodbiljett, och i 19 § bestäms rätten till återbetalning vid frånträdande. Den rätten behöver knappast regleras i en särskild paragraf, och texten i den remitterade 19 § kan förslagsvis införas som ett andra stycke i 18 §. Därvid får 20 § numreras om. 20 § Följs Lagrådets förslag i fråga om 19 §, bör hänvisningen i denna paragraf till 19 § strykas. Om förslaget inte följs och 19 § bibehålls som en särskild paragraf, bör hänvisningen till 18 § strykas, eftersom vad som sägs där inte ger upphov till någon fordran. I författningskommentaren till 20 § sägs att det här är fråga om s.k. specialpreskription som ska tillämpas i stället för bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130). Vidare sägs att om fordran upphör på grund av denna preskription, fordran inte får göras gällande t.ex. genom genkäromål eller kvittningsvis. Den allmänna principen i fråga om preskriberade fordringar är att de visserligen inte kan göras gällande direkt, t.ex. genom att talan väcks, men att de ändå kan hävdas t.ex. kvittningsvis. När det gäller specialpreskription är situationen en annan (jfr Knut Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 689 f., och Stefan Lindskog, Preskription, 3 uppl. 2011, s. 621 ff. med bl.a. not 39 och 43). Lagrådet finner dock inte skäl att i detta fall ifrågasätta det uttalande som görs i författningskommentaren. Övriga lagförslag Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 september 2015 Närvarande: Statsministern S Löfven, ordförande, och statsråden Å Romson, Y Johansson, M Johansson, I Baylan, K Persson, S-E Bucht, H Hellmark Knutsson, Å Regnér, M Andersson, A Ygeman, A Johansson, P Bolund, M Kaplan, M Damberg, A Strandhäll, A Shekarabi, A Hadzialic Föredragande: statsrådet M Johansson Regeringen beslutar proposition 2015/16:13 Stärkta rättigheter för kollektivtrafikresenärer Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Lag om kollektivtrafikresenärers rättigheter 32007R1371