Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.

Testa betasidan för Regeringskansliets rättsdatabaser

Söker du efter lagar och förordningar? Testa gärna betasidan för den nya webbplatsen för Regeringskansliets rättsdatabaser.

Klicka här för att komma dit

 
Post 2043 av 7191 träffar
Propositionsnummer · 2014/15:105 · Hämta Doc · Hämta Pdf
Arv i internationella situationer Prop. 2014/15:105
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 105
Regeringens proposition 2014/15:105 Arv i internationella situationer Prop. 2014/15:105 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 16 april 2015 Stefan Löfven Morgan Johansson (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Genom en EU-förordning, arvsförordningen, skapas ett gemensamt regelverk inom EU på arvsrättens område. Förordningen ersätter till största delen den nuvarande svenska regleringen av internationella arvsfrågor. I arvsförordningen regleras vilket lands domstolar och andra myndigheter som får besluta i frågor om arv med internationell anknytning och vilket lands lag som ska tillämpas på arvet. Sådana arvsfrågor ska normalt prövas i det land där den avlidne hade sin hemvist och enligt det landets lag. Förordningen reglerar också hur domar och andra avgöranden om arv erkänns och verkställs i andra medlemsstater. Vidare införs ett europeiskt arvsintyg, som ska förenkla den praktiska hanteringen av internationella arvsärenden inom EU. Arvsförordningen blir direkt tillämplig i Sverige. För att tillämpningen av förordningen ska fungera i praktiken föreslår regeringen en ny lag om arv i internationella situationer. I propositionen föreslår regeringen också att riksdagen godkänner en överenskommelse om ändring av den nordiska arvskonventionen, som reglerar arvsrättsliga frågor i nordiska förhållanden. Bestämmelserna i konventionen om förvaltning av dödsbon och om verkställighet av nordiska avgöranden i Sverige föreslås bli införlivade i svensk rätt. Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 17 augusti 2015. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag om arv i internationella situationer 5 2.2 Förslag till lag om ändring i ärvdabalken 11 2.3 Förslag till lag om ändring i jordabalken 13 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden 15 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden 18 3 Ärendet och dess beredning 19 4 Internationell privat- och processrätt på arvsrättens område 20 4.1 Internationell privat- och processrätt 20 4.2 Nuvarande svenska regler 20 4.3 Arvsförordningen 21 4.4 Den nordiska arvskonventionen 23 5 En ny lag om arv i internationella situationer 24 6 Kompletterande bestämmelser till arvsförordningen 26 6.1 Domstols behörighet och tillämplig lag 26 6.2 Särskild boutredningsman 29 6.3 Ett testamentes formella giltighet 31 6.4 Bouppteckning 32 6.5 Egendom som tillfaller Allmänna arvsfonden 35 6.6 Provisoriskt omhändertagande av egendom 36 6.7 Utländska förrättningar 38 6.8 Europeiskt arvsintyg 40 6.9 Erkännande och verkställighet av avgöranden enligt arvsförordningen 43 6.10 Anpassning 46 7 Den nordiska arvskonventionen 47 8 Avgöranden meddelade i stater utanför Norden och EU 52 8.1 Villkor för att erkänna ett utländskt avgörande 52 8.2 Hinder mot erkännande 53 8.3 Verkställbarhetsförklaring och verkställighet 56 9 Bodelning med anledning av makes död 57 9.1 Regleringen av frågor om bodelning 57 9.2 Utomnordiska rättsförhållanden 58 9.3 Nordiska rättsförhållanden 61 10 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 63 11 Konsekvenser 64 12 Författningskommentar 65 12.1 Förslaget till lag om arv i internationella situationer 65 12.2 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken 83 12.3 Förslaget till lag om ändring i jordabalken 84 12.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden 85 12.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden 88 Bilaga 1 Arvsförordningen 89 Bilaga 2 Överenskommelse om ändring av den nordiska arvskonventionen 117 Bilaga 3 Sammanfattning av betänkandet Internationella rättsförhållanden rörande arv (SOU 2014:25) 141 Bilaga 4 Betänkandets lagförslag 147 Bilaga 5 Förteckning över remissinstanserna 161 Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag 162 Bilaga 7 Lagrådets yttrande 176 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 april 2015 178 Rättsdatablad 179 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen dels antar regeringens förslag till 1. lag om arv i internationella situationer, 2. lag om ändring i ärvdabalken, 3. lag om ändring i jordabalken, 4. lag om ändring i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden, 5. lag om ändring i lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden, dels godkänner 6. överenskommelsen den 1 juni 2012 mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige om ändring av konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning (avsnitt 7). 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om arv i internationella situationer Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Lagens innehåll Arvsförordningen 1 § I 2 kap. finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, i den ursprungliga lydelsen (arvsförordningen). Den nordiska arvskonventionen 2 § I 3 kap. finns bestämmelser som införlivar konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning (den nordiska arvskonventionen). Avgöranden som har meddelats i stater utanför Norden och EU 3 § I 4 kap. finns bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden som har meddelats i stater som varken tillämpar arvsförordningen eller är anslutna till den nordiska arvskonventionen. 2 kap. Kompletterande bestämmelser till arvsförordningen Kapitlets tillämpningsområde 1 § Detta kapitel gäller för frågor om arv i internationella situationer, om inte något annat följer av 3 eller 4 kap. Särskild boutredningsman 2 § Om ett arv efter en person som inte hade hemvist i Sverige ska handläggas i Sverige enligt svensk rätt och den avlidnes egendom ska avträdas till förvaltning av boutredningsman, ska den boutredningsman som utses inte vara dödsbodelägare eller på annat sätt beroende av utredningen (särskild boutredningsman). En särskild boutredningsman ska också utses om ett arv ska handläggas i Sverige och en boutredningsman ska utses enligt svensk rätt, trots att utländsk rätt i övrigt tillämpas på arvet. Detta gäller dock endast om något annat inte följer av arvsförordningen. Om en bouppteckning ska förrättas när en särskild boutredningsman har utsetts enligt första eller andra stycket, ska tiden enligt 20 kap. 1 § första stycket ärvdabalken räknas från den tidpunkt då egendomen avträddes till boutredningsmannens förvaltning. Ett testamentes formella giltighet 3 § Ett testamentes formella giltighet ska bedömas enligt denna paragraf i stället för enligt artikel 27 i arvsförordningen. Ett testamente ska anses giltigt till formen, om det uppfyller formkraven i lagen på den ort där det upprättades eller den ort där testatorn vid upprättandet eller vid sin död hade hemvist eller var medborgare. Ett testamente som avser fast egendom ska också anses giltigt till formen, om det uppfyller formkraven i lagen på den ort där egendomen finns. Andra stycket tillämpas också på en återkallelse av testamente. En återkallelse ska också anses giltig till formen, om återkallelsen uppfyller formkraven i någon av de lagar enligt vilka testamentet enligt andra stycket var giltigt till formen. Vid tillämpning av andra och tredje styckena ska även en ort där testatorn enligt lagen på den orten hade domicil räknas som testatorns hemvist. Egendom som tillfaller Allmänna arvsfonden 4 § Om det enligt den lag som är tillämplig på arvet inte finns någon arvinge eller testamentstagare till egendom som finns i Sverige, ska den egendomen tillfalla Allmänna arvsfonden. En utländsk stat, kommun, allmän fond eller allmän inrättning ska inte anses som en arvinge vid tillämpning av första stycket. Provisoriskt omhändertagande av egendom 5 § Om det finns egendom i Sverige men svensk domstol eller annan myndighet inte är behörig att besluta om arvet, ska socialnämnden, om det behövs, ta hand om egendomen och vidta nödvändiga åtgärder. Dödsfallet ska anmälas till socialnämnden av den som har egendomen i sin vård eller annars av den som är närmast till att göra anmälan. Socialnämnden ska överlämna egendomen till den som är behörig att ta emot den. Om socialnämnden inte kan överlämna egendomen till någon enligt första stycket, ska nämnden anmäla dödsfallet till tingsrätten. Tingsrätten ska besluta att egendomen ska avträdas till förvaltning av en särskild boutredningsman till dess den kan överlämnas till den som är behörig att ta emot den. Om egendomen är av litet värde får socialnämnden, i stället för att anmäla dödsfallet till tingsrätten enligt andra stycket, överlämna egendomen till en närstående till den avlidne eller till utlandsmyndigheten för den stat som den avlidne var medborgare i. Beaktande av utländsk förrättning 6 § Vid boutredning eller arvskifte som görs i Sverige ska, om svensk lag är tillämplig på arvet, beaktas vad som tillkommit borgenär, arvinge eller testamentstagare vid motsvarande förrättning efter den avlidne i en annan stat. Europeiskt arvsintyg 7 § Skatteverket är behörig myndighet för utfärdande av europeiska arvsintyg enligt arvsförordningen. 8 § Skatteverkets beslut avseende ett europeiskt arvsintyg överklagas till tingsrätten i den ort där den avlidne hade hemvist. Om den avlidne inte hade hemvist i Sverige, överklagas beslutet till Stockholms tingsrätt. Vid överklagande tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av arvsförordningen. Erkännande och verkställighet enligt arvsförordningen 9 § En ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart i Sverige enligt arvsförordningen görs till tingsrätten. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilka tingsrätter som får pröva en ansökan. 10 § En ansökan om ändring enligt arvsförordningen av ett beslut med anledning av en ansökan enligt 9 § görs till den tingsrätt som har meddelat beslutet. Om en sådan ansökan görs av den som har gjort ansökan enligt 9 §, ska den ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades. 11 § Vid handläggning i domstol av ärenden som avses i 9 och 10 §§ tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av arvsförordningen. 12 § Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte något annat följer av arvsförordningen. 13 § Om tingsrätten vid det förfarande som avses i 9 § bifaller en ansökan om verkställbarhetsförklaring, ska tingsrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken. 3 kap. Särskilda bestämmelser för nordiska förhållanden Kapitlets tillämpningsområde 1 § Detta kapitel gäller i förhållande till de stater som är anslutna till den nordiska arvskonventionen. Bouppteckning 2 § Om ett arv handläggs i Danmark, Finland, Island eller Norge och det i Sverige finns egendom som hör till boet, ska Skatteverket på begäran av dödsboförvaltningen utse en lämplig person att förrätta bouppteckning. I bouppteckningen ska dödsboets tillgångar i Sverige tas upp med uppgift om värdet och sådana skulder som särskilt belastar egendomen. Utmätning 3 § Om ett dödsbo är föremål för behandling av bobestyrer i Danmark eller för offentligt skifte i Island eller Norge och det finns egendom i Sverige som hör till boet, ska det som föreskrivs i den andra statens lag om inskränkning i en borgenärs rätt att genom utmätning få betalning ur dödsbo tillämpas på egendomen i Sverige. Detta gäller dock inte om det är fråga om utmätning för skatt eller allmän avgift som påförts i Sverige. Det gäller inte heller om fordran ska tas ut ur egendom som utgör pant eller som får hållas kvar till säkerhet för fordran. 4 § Om egendom som avses i 2 § ska säljas exekutivt, tillämpas vid försäljningen och fördelningen av köpeskillingen 9 § första stycket lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land. Inskrivning 5 § Bestämmelser i en annan nordisk stats lag om att inskrivning i en fastighetsbok eller ett domstolsprotokoll (tingslysning) utgör en förutsättning för att en rätt som uppkommit genom avtal eller annan rättshandling eller genom utmätning (utlegg eller utpantning) ska gälla mot dödsbo, ska inte tillämpas i fråga om egendom som vid dödsfallet fanns i Sverige. Regler om var viss egendom ska anses finnas 6 § En fordran som är grundad på ett löpande skuldebrev eller på ett annat fordringsbevis som måste visas upp för att fordringen ska kunna krävas ut, ska vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel anses finnas där handlingen finns. Andra fordringar ska anses finnas i den stat enligt vars lag boutredningen ska förrättas. Ett registrerat fartyg eller luftfartyg ska anses finnas i den stat där det har hemort. Domstolsbeslut om dödsboförvaltning 7 § Om en domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge har beslutat att ett dödsbo efter en medborgare i en nordisk stat som vid sin död hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge ska omhändertas av domstolen eller av arvsdomstol, boutredningsman, testamentsexekutor eller bobestyrer, eller att boet ska bli föremål för utredning och skifte genom delägarnas försorg eller skiftas under medverkan av skiftesman, ska beslutet gälla i Sverige. Första stycket gäller endast om beslutet inte strider mot ett avgörande som har meddelats av en domstol eller annan myndighet som är behörig enligt arvsförordningen. Bodelning med anledning av en makes död 8 § Bodelning med anledning av en makes död förrättas enligt svensk lag om den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge och vid sin död hade hemvist i Sverige. Bodelning med anledning av en makes död förrättas också enligt svensk lag om en efterlevande make som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge har suttit i oskiftat bo och han eller hon har hemvist i Sverige. Detsamma gäller om en efterlevande make har suttit i oskiftat bo och vid sin död var medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge och då hade hemvist i Sverige. 9 § Vid bodelning med anledning av en makes död som förrättas i Sverige efter en medborgare i en annan nordisk stat ska makarnas samtliga tillgångar och skulder i Sverige och utomlands omfattas. 10 § En fråga som gäller bodelning med anledning av en makes död ska tas upp av svensk domstol eller annan myndighet, om bodelningen förrättas i enlighet med svensk lag enligt 8 §. En tvist som gäller bodelning med anledning av en makes död får också, trots att domstol i en annan nordisk stat är behörig, tas upp av svensk domstol om parterna är överens om det. Det gäller dock inte om dödsboet är föremål för behandling av domstol, testamentsexekutor, bobestyrer eller av domstol förordnad boutredningsman eller skiftesman eller om tvisten gäller klander av bodelning. Erkännande och verkställighet 11 § I fråga om erkännande och verkställighet av dom eller förlikning från Danmark, Finland, Island eller Norge om rätt på grund av arv eller testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller ansvar för den dödes skulder tillämpas lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Om den lagen inte gäller, tillämpas 4 kap., om inte något annat följer av arvsförordningen, eller lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. 4 kap. Särskilda bestämmelser om erkännande och verkställighet av vissa utländska avgöranden Kapitlets tillämpningsområde 1 § Detta kapitel gäller för avgöranden som har meddelats i stater som varken tillämpar arvsförordningen eller är anslutna till den nordiska arvskonventionen. Erkännande 2 § Ett avgörande om arv eller testamente av en domstol, annan myndighet eller särskilt förordnad skiftesman som har fått laga kraft gäller i Sverige, om avgörandet har meddelats i en stat där den avlidne hade hemvist och det inte finns hinder mot erkännande enligt 3 §. 3 § Det utländska avgörandet gäller inte i Sverige, om 1. avgörandet har meddelats mot en part som inte har gått i svaromål och som inte har fått kännedom om den väckta talan i tid för att kunna svara i saken eller mot en part som annars inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet, 2. avgörandet strider mot ett svenskt avgörande, 3. avgörandet strider mot ett tidigare meddelat utländskt avgörande som gäller här, 4. det i Sverige pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande, eller 5. det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna avgörandet. Verkställighet 4 § Ett utländskt domstolsavgörande som är verkställbart i domstolslandet och som gäller i Sverige får verkställas, om avgörandet har förklarats verkställbart här. En ansökan om att avgörandet ska förklaras verkställbart i Sverige görs till tingsrätten. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilka tingsrätter som får pröva en ansökan. Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in avgörandet i original eller i kopia som har bestyrkts av en behörig myndighet samt de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning. Sökanden ska samtidigt ge in en översättning av handlingarna till svenska, om inte tingsrätten anser att det är obehövligt. 5 § Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden. 6 § Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet på samma sätt som ett motsvarande svenskt avgörande som har fått laga kraft. Ett beslut om tvångsmedel i avgörandet ska dock inte tillämpas. 1. Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015. 2. Genom lagen upphävs lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m., lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge och lagen (1935:46) om tillsyn i vissa fall å oskiftat dödsbo efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. 3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för frågor med anledning av ett dödsfall som inträffat före ikraftträdandet. 2.2 Förslag till lag om ändring i ärvdabalken Härigenom föreskrivs att 19 kap. 3 § och 23 kap. 5 § ärvdabalken ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19 kap. 3 § Val av boutredningsman skall så träffas att uppdraget kan förväntas bliva utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver. Särskilt avseende skall fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är beroende av utredningen. Ett val av boutredningsman ska göras så att uppdraget kan förväntas bli utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver. Särskilt avseende ska fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är beroende av utredningen. Delägare må förordnas till boutredningsman. En delägare får utses till boutredningsman. Är testamentsexekutor utsedd, skall förordnandet meddelas honom, om ej skäl äro däremot. Om testamentsexekutor är utsedd ska denne utses till boutredningsman, om det inte finns skäl som talar mot det. I lagen (2015:000) om arv i internationella situationer finns bestämmelser om särskild boutredningsman. 23 kap. 5 § På en delägares begäran skall rätten förordna någon att vara skiftesman. Vad som föreskrivs i 17 kap. 1-4 och 6-9 §§ äktenskapsbalken om bodelning, bodelningsförrättare och make skall gälla i fråga om arvskifte, skiftesman och delägare i boet. Arvode och ersättning till skiftesmannen skall dock betalas av dödsboet. På en delägares begäran ska rätten utse någon att vara skiftesman. Det som föreskrivs i 17 kap. 1-4 och 6-9 §§ äktenskapsbalken om bodelning, bodelningsförrättare och make ska gälla i fråga om arvskifte, skiftesman och delägare i boet. Arvode och ersättning till skiftesmannen ska dock betalas av dödsboet. Ställs boet under förvaltning av testamentsexekutor, är denne utan särskilt förordnande skiftesman. Detta gäller dock ej, om någon annan redan har förordnats som skiftesman eller om testamentsexekutorn är delägare i boet. Om boet ställs under förvaltning av testamentsexekutor, är denne utan särskilt beslut skiftesman. Detta gäller dock inte, om någon annan redan har utsetts till skiftesman eller om testamentsexekutorn är delägare i boet. En dödsbodelägare eller en person som på annat sätt är beroende av arvskiftet får inte utses till skiftesman. Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015. 2.3 Förslag till lag om ändring i jordabalken Härigenom föreskrivs att 20 kap. 2 och 5 §§ jordabalken ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 kap. 2 § Lagfart skall sökas inom tre månader efter det att den handling på vilken förvärvet grundas (fångeshandlingen) upprättades. Lagfart ska sökas inom tre månader efter det att den handling som förvärvet grundas på (fångeshandlingen) upprättades. Tiden för sökande av lagfart räknas dock 1. för förvärv som beror av villkor, myndighets tillstånd eller annan sådan omständighet, från det förvärvet fullbordades, 2. för dödsbo, i fall som avses i 1 § andra stycket, från det egendomen överläts eller, om bouppteckning då ej registrerats, från det registreringen skedde, 2. för dödsbo, i fall som avses i 1 § andra stycket, från det egendomen överläts eller, om bouppteckning inte hade registrerats då, från det registreringen skedde, 3. för den som är ensam delägare i dödsbo, från det bouppteckningen registrerades eller, om han först därefter blivit ensam delägare, från det så skedde, dock, om boets förvaltning omhänderhas av boutredningsman eller testamentsexekutor eller om boet är avträtt till konkurs, ej i något fall tidigare än från det egendomen utgavs till delägaren, 3. för den som är ensam delägare i dödsbo, från det bouppteckningen registrerades eller, om han eller hon först därefter blivit ensam delägare, från det så skedde, dock, om boets förvaltning omhänderhas av boutredningsman eller testamentsexekutor eller om boet är avträtt till konkurs, inte i något fall tidigare än från det egendomen utgavs till delägaren, 4. för testamentstagare som tillagts egendom i legat, från det testamentet vann laga kraft och legatet utgavs eller, om bouppteckning då ej registrerats, från det registreringen skedde, 4. för testamentstagare som tilldelats egendom i legat, från det testamentet fick laga kraft och legatet utgavs eller, om bouppteckning inte hade registrerats då, från det registreringen skedde, 5. när talan väckts om återgång eller hävande av förvärv innan tiden för sökande av lagfart utgick, från det dom varigenom talan ogillades vann laga kraft. 5. när talan väckts om återgång eller hävande av förvärv innan tiden för sökande av lagfart gick ut, från det dom som innebär att talan ogillades fick laga kraft. Om lagfart ska sökas på grund av ett förvärv med anledning av ett arv som utländsk rätt är tillämplig på, och det inte finns någon handling som förvärvet grundas på, ska tiden för att söka lagfart i stället räknas från den tidpunkt då den omständighet som ligger till grund för förvärvet inträffade. 5 § Den som söker lagfart skall ge in fångeshandlingen och de övriga handlingar som är nödvändiga för att styrka förvärvet. Om ett dödsbo eller en arvinge som är ensam delägare i ett dödsbo söker lagfart på förvärv av egendom från den döde, anses en inregistrerad bouppteckning efter denne som fångeshandling. Den som söker lagfart ska ge in fångeshandlingen och de övriga handlingar som är nödvändiga för att styrka förvärvet. Om ett dödsbo eller en arvinge som är ensam delägare i ett dödsbo söker lagfart på förvärv av egendom från den döde, anses en inregistrerad bouppteckning efter denne som fångeshandling. Som fångeshandling anses även ett europeiskt arvsintyg. Om en ansökan om lagfart görs av flera sökande gemensamt, skall den innehålla uppgift om hur stor andel av fastigheten som varje sökande har förvärvat. Om det saknas sådana uppgifter och sökandena inte följer ett föreläggande att komplettera ansökan, skall den anses avse andelar efter huvudtalet. Om en ansökan om lagfart görs av flera sökande gemensamt, ska den innehålla uppgift om hur stor andel av fastigheten som varje sökande har förvärvat. Om det saknas sådana uppgifter och sökandena inte följer ett föreläggande att komplettera ansökan, ska den anses avse andelar efter huvudtalet. Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015. 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden dels att 1, 2 och 7 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas två nya paragrafer, 2 a och 5 a §§, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag är tillämplig på frågor om makars och sambors förmögenhetsförhållanden när det finns anknytning till en främmande stat. Lagen gäller endast sådana samboförhållanden där ingen av samborna är gift. Bestämmelserna i 2 § första stycket 1 och andra stycket, 5 § tredje stycket, 6 § andra stycket och 8 § gäller inte för sambor. När lagen skall tillämpas på samboförhållanden gäller i övrigt följande. Bestämmelserna i 2 § första stycket 1, 5 § tredje stycket, 6 § andra stycket och 8 § gäller inte för sambor. När lagen ska tillämpas på samboförhållanden gäller i övrigt följande: 1. Vad som sägs i lagen om makar, blivande makar, äktenskapet och äktenskapets ingående eller motsvarande gäller sambor, blivande sambor, samboförhållandet respektive samboförhållandets inledande. 1. Det som sägs i lagen om makar, blivande makar, äktenskapet och äktenskapets ingående eller motsvarande gäller sambor, blivande sambor, samboförhållandet respektive samboförhållandets inledande. 2. Vid tillämpningen av 9 § gäller 16-18 och 22-25 §§ sambolagen (2003:376) i stället för äktenskapsbalken. Vid tillämpningen av 10 § gäller 15 § sambolagen i stället för 12 kap. äktenskapsbalken. Lagen gäller inte i den mån något annat följer av en annan lag. Lagen gäller inte i den utsträckning något annat följer av en annan lag. 2 § En fråga om makars förmögenhetsförhållanden får tas upp av svensk domstol, En fråga om makars förmögenhetsförhållanden får tas upp av svensk domstol 1. om frågan har samband med ett äktenskapsmål i Sverige, 2. om svaranden har hemvist i Sverige, 3. om käranden har hemvist i Sverige och svensk lag enligt 3 eller 4 § är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden, 4. om frågan rör egendom i Sverige, eller 5. om svaranden i en uppkommen fråga har godtagit att saken prövas i Sverige eller har gått i svaromål i saken utan invändning om domstolens behörighet. Särskilda bestämmelser om svensk domstols behörighet i frågor om bodelning med anledning av en makes död finns i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. En sådan fråga får tas upp av svensk domstol även i fall som anges i första stycket 2, 3 och 5. Om frågan gäller bodelning med anledning av en makes död tillämpas 2 a § i stället för första stycket. 2 a § En fråga om bodelning med anledning av en makes död får tas upp av svensk domstol 1. om den avlidne maken hade hemvist i Sverige, 2. i fall som anges i 2 § första stycket 2, 3 och 5, eller 3. på begäran av den efterlevande maken om svensk domstol, i andra fall än som avses i 1, är behörig att ta upp en fråga om arv efter den avlidne enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, i den ursprungliga lydelsen. 5 a § En utländsk bodelning med anledning av en makes död ska anses giltig till formen, om den uppfyller formkraven enligt 1. den lag som var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden, 2. lagen i den stat där den förrättades, eller 3. lagen i den stat där den avlidne hade hemvist eller var medborgare. 7 § Vid en bodelning skall makarnas samtliga tillgångar och skulder i Sverige och utomlands beaktas, om inte något annat följer av den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Vid lottläggningen bör en make i första hand tilldelas egendom som tillhör honom eller henne utomlands. Vid en bodelning ska makarnas samtliga tillgångar och skulder i Sverige och utomlands beaktas, om inte något annat följer av den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Vid lottläggningen bör en make i första hand tilldelas egendom som tillhör honom eller henne utomlands. Finns det egendom i ett främmande land och kan det antas att bodelningen inte kommer att gälla i det landet, får bodelningen begränsas till att gälla en viss del av makarnas egendom. En sådan begränsning får dock inte göras, om någon av makarna med rimliga skäl motsätter sig det. Om det finns egendom i ett främmande land och det kan antas att bodelningen inte kommer att gälla i det landet, får bodelningen begränsas till att gälla en viss del av makarnas egendom. En sådan begränsning får dock inte göras, om någon av makarna med rimliga skäl motsätter sig det. Vid en bodelning med anledning av en makes död ska det beaktas vad som tillkommit den efterlevande maken vid motsvarande förrättning efter den döde utomlands. Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015. 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Allmänna arvsfonden består av egendom som tillfallit fonden genom arv, gåva, testamente eller förmånstagarförordnande i försäkringsavtal, enligt 32 kap. 14 § aktiebolagslagen (2005:551) eller genom domstolsbeslut. Vad som sägs om egendom som har tillfallit fonden genom arv gäller också egendom som har tillfallit fonden enligt 1 kap. 11 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Det som sägs om egendom som har tillfallit fonden genom arv gäller också egendom som har tillfallit fonden enligt 1 kap. 11 § den upphävda lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo eller enligt 2 kap. 4 § lagen (2015:000) om arv i internationella situationer. Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015. 3 Ärendet och dess beredning I juli 2012 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och erkännande av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (arvsförordningen). Förordningen finns som bilaga 1. Genom att arvsförordningen har antagits faller internationella arvsfrågor fortsättningsvis inom det område där medlemsstaterna inte kan anta eller behålla egen lagstiftning. Förhandlingarna om arvsförordningen resulterade dock i att Sverige och Finland fick ett nordiskt undantag från förordningen (Danmark deltar inte i EU:s rättsliga samarbete). Undantaget innebär att Sverige och Finland i vissa avseenden kan fortsätta tillämpa konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och bodelning (den nordiska arvskonventionen) i en reviderad lydelse. Den reviderade lydelsen utarbetades parallellt med förhandlingarna om arvsförordningen. Regeringen beslutade i april 2012 att överenskommelsen, med förbehåll för ratifikation, skulle undertecknas. Överenskommelsen om ändring i den nordiska arvskonventionen finns som bilaga 2. Regeringen gav i oktober 2012 en särskild utredare i uppdrag att föreslå de kompletterande lagändringar som arvsförordningen ger anledning till samt att överväga Sveriges tillträde till den reviderade nordiska arvskonventionen. I uppdraget ingick att föreslå de lagändringar som ett tillträde föranleder. Utredningen om arvsfrågor i internationella situationer överlämnade i april 2014 betänkandet Internationella rättsförhållanden rörande arv (SOU 2014:25). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 3 och betänkandets lagförslag finns i bilaga 4. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2014/2928/L2). En promemoria med de förslag och bedömningar som redovisas i avsnitt 2.3 och 6.4 har därefter utarbetats i Justitiedepartementet. Några remissinstanser (Skatteverket, Lantmäteriet och Familjens jurist) har beretts tillfälle att yttra sig över promemorian. Promemorian och remissyttrandena över den finns tillgängliga i lagstiftningsärendet. Lagrådet Regeringen beslutade den 12 mars 2015 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. Regeringen följer Lagrådets förslag. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 6.2 och författningskommentaren. I förhållande till lagrådsremissens lagförslag görs därutöver en språklig ändring. 4 Internationell privat- och processrätt på arvsrättens område 4.1 Internationell privat- och processrätt Internationell privat- och procesrätt är det område inom den nationella rättsordningen som styr förbindelser mellan enskilda när det finns anknytning till ett annat land. Den internationella privat- och processrätten reglerar vilket lands domstolar som får besluta i en viss fråga, hur man ska fastställa vilket lands lag som ska tillämpas på den frågan och i vilken utsträckning en dom som har meddelats i ett land kan erkännas (dvs. göras gällande) och verkställas i ett annat land. Den internationella privat- och processrätten grundas ofta på internationella regler, exempelvis konventioner mellan stater. Sverige har i detta avseende en lång tradition av samarbete med de andra nordiska länderna. Under senare år har den svenska internationella privat- och processrätten dock genomgått en stor omvandling som en följd av att samarbetet inom EU har utvecklats på detta område. Många av de svenska internationellt privat- och processrättsliga reglerna har därför numera sin grund i EU-regler, som i allmänhet består av EU-förordningar som är direkt tillämpliga på samma sätt som svenska lagar. 4.2 Nuvarande svenska regler De grundläggande reglerna om internationella arvsfrågor i svensk rätt finns i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Lagen är inte grundad på någon internationell överenskommelse (bortsett från bestämmelserna i 1 kap. 4 § som i svensk rätt införlivar 1961 års Haagkonvention om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden). I lagen finns bestämmelser om svensk domstols behörighet, om tillämplig lag för arv och därmed sammanhängande frågor samt om erkännande och verkställighet av utländska avgöranden om av arv, testamente eller bodelning med anledning av en makes död. Lagen utgår från den s.k. nationalitetsprincipen, dvs. att en persons rättsförhållanden ska bedömas enligt lagen i det land där han eller hon var medborgare. För internationella arvsfrågor som enbart berör de nordiska länderna gäller inte 1937 års lag utan tre andra lagar - i fortsättningen gemensamt benämnda de nordiska arvslagarna - lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m., lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge och lagen (1935:46) om tillsyn i vissa fall å oskiftat dödsbo efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. Genom dessa tre lagar införlivas den nordiska arvskonventionen. Konventionen reglerar frågor om domsrätt och lagval vid arvsfrågor när en avliden person var medborgare i ett nordiskt land men hade hemvist i ett annat nordiskt land. Den nordiska ordningen bygger i allt väsentligt på den s.k. hemvistprincipen, som innebär att hemvistlandets lag ska tillämpas vid bedömningen av en persons rättsförhållanden. För frågor om erkännande och verkställighet i Sverige av en nordisk dom eller förlikning finns bestämmelser i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Dessa bestämmelser innebär att nordiska privaträttsliga domar kan verkställas på samma villkor som svenska avgöranden. 4.3 Arvsförordningen Tillämpningsområde Arvsförordningen är tillämplig på alla civilrättsliga aspekter av arv. Förordningen omfattar t.ex. frågor om hur arvet ska fördelas, hur boutredning och arvskifte ska förrättas samt hur ett testamente ska bedömas. Arvsförordningen omfattar inte bodelning med anledning av en makes död (se vidare avsnitt 9). Arvsförordningen reglerar frågor om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet samt ett europeiskt arvsintyg. Arvsförordningen ersätter i princip den nuvarande svenska internationella privat- och processrätten på arvsrättens område. Förordningens regler om behörighet och tillämplig lag gäller i förhållande till alla länder, dvs. inte endast de som är bundna av arvsförordningen. Enligt ett särskilt undantag kan Sverige fortsätta att tillämpa vissa förfaranderegler samt regler om erkännande och verkställighet enligt den nordiska arvskonventionen (se vidare avsnitt 4.4). Behörighet Arvsförordningen reglerar när medlemsstaternas domstolar är behöriga att fatta beslut i frågor som rör arv. Huvudregeln är att behörighet finns i den stat där den avlidne hade hemvist vid sin död (artikel 4). Enligt arvsförordningen är det möjligt att genom ett lagvalsförordnande välja att lagen i medborgarskapsstaten ska vara tillämplig på arvet. Om den avlidne har gjort ett sådant förordnande finns, under vissa förutsättningar, behörighet hos domstolarna i medborgarskapsstaten (artikel 7). Därutöver finns bestämmelser om vad som gäller om den avlidne vid sin död inte hade hemvist i en medlemsstat, s.k. subsidiär behörighet (artikel 10), och om behörighet i undantagsfall (t.ex. om det är omöjligt att på grund av krig eller liknande anledning få till stånd ett avgörande i ett tredjeland till vilket arvsmålet har nära anknytning, artikel 11). Behörigheten enligt arvsförordningen omfattar i allmänhet arvet i dess helhet och all den avlidnes egendom ska ingå i prövningen, oavsett i vilket land egendomen finns. Vid subsidiär behörighet kan behörigheten i vissa fall vara begränsad till egendom som finns i medlemsstaten. Arvsförordningen innehåller också en regel som ger den behöriga domstolen rätt att i vissa fall begränsa förfarandet till att inte omfatta egendom som finns i ett tredjeland (artikel 12). Tillämplig lag Huvudregeln enligt arvsförordningen är att lagen i den stat där den avlidne hade hemvist vid sin död ska tillämpas på arvet i dess helhet (artikel 21.1). Avsikten med att använda hemvist som anknytningskriterium för både frågan om domstols behörighet och frågan om tillämplig lag är att få till stånd en ordning som innebär att domstolen normalt tillämpar sin egen lag. Om det av samtliga omständigheter i fallet framgår att den avlidne vid sin död uppenbart hade en närmare anknytning till en annan stat än hemviststaten, ska dock i stället lagen i den andra staten tillämpas (artikel 21.2). Genom arvsförordningen införs en möjlighet för en person att välja vilken lag som ska tillämpas på arvet efter honom eller henne (artikel 22). En person kan genom ett särskilt lagvalsförordnande ange att lagen i den stat där personen är medborgare vid tidpunkten för sitt val eller sin död ska tillämpas på arvet. Det är inte möjligt att välja något annat lands lag än medborgarskapsstatens. Enligt arvsförordningen är huvudregeln att den på arvet tillämpliga lagen (arvsstatutet) ska reglera även förfarandefrågor, t.ex. när det gäller förvaltningen av ett dödsbo (dock inte processuella frågor, t.ex. regler om rättegången i arvsmål). Detta innebär en förändring från vad som hittills gällt, eftersom svenska förfarandebestämmelser har tillämpats på förfaranden här, oavsett vilket lands lag som i övrigt har varit tillämplig. Det finns en begränsad möjlighet att vägra tillämpa bestämmelser i den lag som följer av arvsförordningen. Det gäller om en sådan tillämpning skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för domstolslandets rättsordning, s.k. ordre public (artikel 35). Erkännande och verkställighet I arvsförordningen finns bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden (artiklarna 39-58). Arvsavgöranden från medlemsstater avseende arv ska erkännas utan att det krävs något särskilt förfarande (artikel 39). Ett avgörande som har meddelats i en medlemsstat får inte omprövas i sak, men erkännande kan vägras under vissa omständigheter (artiklarna 40 och 41). Det gäller när ett erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen i erkännandestaten, när domen är en tredskodom och svaranden inte i tillräcklig tid delgetts stämningsansökan, eller när avgörandet är oförenligt antingen med ett avgörande som har meddelats i ett mål mellan samma parter i erkännandestaten eller ett avgörande som tidigare har meddelats i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland. För verkställighet krävs att avgörandet först i ett särskilt förfarande har förklarats verkställbart i den medlemsstat där verkställighet begärs. Utöver avgöranden kan vissa andra offentliga handlingar och förlikningar godkännas och vara verkställbara (artiklarna 60 och 61). Om ett avgörande ska erkännas enligt arvsförordningen kan sökanden, utan föregående verkställbarhetsförklaring, begära interimistiska åtgärder enligt lagen i den verkställande medlemsstaten. En verkställbarhetsförklaring ska automatiskt medföra att säkerhetsåtgärder får vidtas (artikel 54). Ett europeiskt arvsintyg Genom arvsförordningen inrättas en ordning med ett europeiskt arvsintyg (artiklarna 62-73). Det europeiska arvsintyget syftar till att underlätta hanteringen av gränsöverskridande arvsärenden inom EU. Ett arvsintyg ska kunna användas av arvingar, testamentstagare, testamentsexekutorer och boutredningsmän. Syftet kan vara bl.a. att styrka sin ställning, sina rättigheter eller sina befogenheter i en annan medlemsstat. Arvsintyget ersätter inte nationella dokument som används för liknande ändamål i medlemsstaterna och det är inte obligatoriskt att använda sig av arvsintyget. Ett arvsintyg har dock rättsverkningar i alla medlemsstater utan att det krävs något särskilt förfarande och kan användas i stället för det underliggande arvsavgörandet. Det är varje medlemsstat som bestämmer vilken eller vilka myndigheter som ska vara behöriga att utfärda arvsintyg. Myndigheten kan avslå en ansökan om arvsintyg om förutsättningarna för utfärdande inte är uppfyllda, och den kan även återkalla ett arvsintyg (artiklarna 67 och 71). Beslut som avser utfärdande, rättelse, ändring eller återkallelse av arvsintyg eller som avser hävning av arvsintygets rättsverkningar kan överklagas (artikel 72). Ikraftträdande Arvsförordningen ska börja tillämpas den 17 augusti 2015. 4.4 Den nordiska arvskonventionen Konventionen mellan de fem nordiska staterna om arv, testamente och boutredning undertecknades i Köpenhamn den 19 november 1934 och trädde i kraft den 1 januari 1936. Den nordiska arvskonventionen innehåller bestämmelser om vad som ska gälla i arvsrättsliga frågor för medborgare i en nordisk stat som har hemvist i en annan nordisk stat. I konventionen regleras bl.a. frågor om vilken nordisk stats domstolar som ska vara behöriga att handlägga frågor om arv, vilket lands lag som ska tillämpas samt hur ett arvsavgörande från en annan nordisk stat erkänns och verkställs i de andra nordiska staterna. Konventionen har införlivats i svensk rätt genom de nordiska arvslagarna (se avsnitt 4.2). Konventionen reviderades vid två tillfällen på 1970-talet. Revideringarna avsåg dels formen för testamentariska förordnanden, dels reglerna om erkännande och verkställighet av avgöranden. Genom arvsförordningen ersätts i princip den nuvarande svenska internationella privat- och processrätten på arvsrättens område, dvs. även den nordiska arvskonventionen. Det innebär att Sverige och Finland, som är de nordiska stater som deltar i EU-samarbetet när det gäller arv, ska tillämpa arvsförordningen i stället. Arvsförordningen innehåller ett undantag för nordiska förhållanden som innebär att Sverige och Finland kan fortsätta att tillämpa vissa förfaranderegler samt regler om erkännande och verkställighet i konventionen (artikel 75.3). År 2012 träffade de nordiska staterna en överenskommelse om en reviderad arvskonvention. Denna överenskommelse förhandlades parallellt med arvsförordningen, men arbetet med revideringen hade inletts tidigare. Den reviderade konventionen innebär en anpassning till att Sverige och Finland ska tillämpa arvsförordningen. Av den reviderade texten följer därför att konventionen bara gäller i den utsträckning inte något annat följer av arvsförordningen (artikel 1). De delar av konventionen som Sverige och Finland kan fortsätta tillämpa behålls i allt väsentligt oförändrade i sak. Det gäller förfarandebestämmelser om förvaltning av dödsbo och medverkan av myndigheter. Det gäller också bestämmelserna om erkännande och verkställighet, som bl.a. innebär att det inte krävs något särskilt förfarande för att nordiska arvsavgöranden ska kunna verkställas i andra nordiska stater (artikel 28). Sverige och Finland ska också fortsätta tillämpa konventionens bestämmelser om bodelning med anledning av en makes död, eftersom frågor om makars förmögenhetsförhållanden inte omfattas av arvsförordningen (se vidare avsnitt 9). I praktiken innebär arvsförordningen att internationella arvsfrågor för utomnordiska förhållanden anpassas till vad som redan gäller i nordiska rättsförhållanden. Det innebär att frågor om arvet som huvudregel ska handläggas i den stat där den avlidne hade hemvist och att den statens lag ska tillämpas. I de delar som i fortsättningen endast kommer att tillämpas av Danmark, Norge och Island innebär revideringen av den nordiska arvskonventionen bl.a. att det införs ett undantag om att en annan nordisk stats lag kan bli tillämplig, om den avlidne uppenbart hade närmare anknytning till den staten än till hemviststaten (artikel 2) och en möjlighet för arvlåtaren att välja att lagen i medborgarskapsstaten ska tillämpas på arvet (artikel 3). Syftet med att arvsförordningen och den nordiska arvskonventionen anpassas till varandra är att tillämpningen i de olika nordiska staterna ska bli väsentligen densamma, trots att Sverige och Finland är skyldiga att tillämpa reglerna i arvsförordningen. Behörigheten för domstolar att medverka vid boutredning, bodelning och arvskifte ska, liksom behörigheten att pröva tvister om arv, tillkomma domstolarna i den stat där den avlidne hade hemvist vid sin död, om inte parterna är överens om att en domstol i en annan nordisk stat ska vara behörig (artiklarna 19 och 21). Detta innebär ingen förändring i sak. För att den reviderade lydelsen av den nordiska arvskonventionen ska börja gälla, krävs att den har godkänts av de nordiska staterna (se avsnitt 7). 5 En ny lag om arv i internationella situationer Regeringens förslag: Svenska bestämmelser om arv i internationella situationer ska samlas i en ny lag. Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: I takt med den ökande globaliseringen blir det allt vanligare att människor har anknytning till flera stater. En person som avlidit kan t.ex. ha varit medborgare i en stat men ha haft hemvist i en annan stat, arvingarna kan finnas i olika stater och egendom som har tillhört den avlidne kan finnas på flera ställen. Utan internationella instrument om gränsöverskridande arvsfrågor tillämpar varje stat sina egna regler om vilken domstol som är behörig och vilket lands lag som ska tillämpas. Det kan medföra att parallella förfaranden inleds, vilket ofta blir dyrt, komplicerat och kan leda till oförenliga resultat. Många gånger framstår det som svårförståeligt och förvirrande att samma arv handläggs i flera förfaranden. Regeringen anser därför att det är viktigt att parterna kan lösa sina arvsrättsliga tvister på ett slutgiltigt sätt i den stat till vilket det finns starkast anknytning. Det är därför välkommet att det inom EU har förhandlats fram en arvsförordning för att underlätta hanteringen av arv i internationella situationer. Arvsförordningen ska tillämpas på arv med gränsöverskridande verkan. Den innefattar i princip alla civilrättsliga aspekter på arv. Förordningen omfattar t.ex. frågor om hur arvet ska fördelas, hur boutredning och arvskifte ska förrättas samt hur ett testamente ska bedömas. Genom arvsförordningen införs gemensamma regler i EU om handläggningen av arv i internationella situationer. Dessa regler innebär i vissa avseenden betydande förändringar i förhållande till den svenska internationella privat- och processrätten på arvsområdet. Hittills har utgångspunkten varit att arv efter svenska medborgare i utomnordiska förhållanden handläggs i Sverige enligt svensk lag. Arvsförordningen utgår i stället från samma principer som sedan tidigare har gällt i nordiska förhållanden, dvs. att arvet ska handläggas i den stat där den avlidne hade hemvist och att samma lands lag ska gälla. Arvsförordningen är direkt tillämplig i Sverige, vilket innebär att den gäller som svensk lag. Äldre svenska bestämmelser om arv i internationella situationer som omfattas av arvsförordningens tillämpningsområde bör därför upphävas (se avsnitt 10). Principerna i arvsförordningen gäller i förhållande till alla länder, dvs. även länder utanför EU. Detta gäller dock inte förordningens regler om erkännande och verkställighet. När det gäller erkännande och verkställighet av avgöranden från tredjeland kommer det därför även i fortsättningen att behövas svenska regler. Det behövs även vissa kompletterande regler till arvsförordningen för att den ska kunna tillämpas som avsett. Eftersom gemensamma EU-regler införs genom arvsförordningen, kan Sverige och Finland som utgångspunkt inte heller tillämpa vissa bestämmelser som har sin grund i den nordiska arvskonventionen. Som redovisas i avsnitt 4.4 har de nordiska staterna därför träffat en överenskommelse om en reviderad nordisk arvskonvention. Den innebär att Danmark, Island och Norge anpassar sina regler så att det exempelvis även i dessa stater blir möjligt för arvlåtaren att välja att medborgarskapslandets lag ska tillämpas. På så sätt ska parallella förfaranden så långt som möjligt undvikas i förhållande till alla nordiska stater. Arvsförordningen tillåter att den nordiska arvskonventionens regler om förvaltningen av dödsbon och medverkan av nordiska myndigheter samt de enklare och snabbare förfarandena för erkännande och verkställighet av nordiska avgöranden som följer av konventionen tillämpas. Svenska regler om detta behövs alltså fortfarande (se avsnitt 7). Med tanke på de genomgripande förändringar som arvsförordningen innebär anser regeringen, i likhet med utredningen, att det är ändamålsenligt att samla svenska bestämmelser om arv i internationella situationer i en ny lag. Lagstiftningen blir då mer sammanhållen och lättöverskådlig jämfört med den nuvarande ordningen med flera lagar som innehåller regler om arv i internationella situationer. 6 Kompletterande bestämmelser till arvsförordningen 6.1 Domstols behörighet och tillämplig lag Regeringens bedömning: Arvsförordningen ersätter svenska regler om domstols behörighet och tillämplig lag vid arv i internationella situationer. Det finns inget behov av kompletterande bestämmelser till arvsförordningen i dessa delar. Utredningens förslag och bedömning: Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Utredningen föreslår dock att ett utländskt arvskiftes formella giltighet ska kunna prövas enligt alternativa rättsordningar. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslaget eller bedömningen. Skälen för regeringens bedömning Domstols behörighet En del av den internationella privat- och processrätten utgörs av regler som handlar om att avgöra vilken stats domstolar som ska vara behöriga att pröva frågor med anknytning till fler än en stat. Behörighetsfrågan enligt arvsförordningen avser såväl vilken stats domstolar som ska hantera tvister om arvet som i vilken stat boutredning och arvskifte ska äga rum. Huvudregeln är att domstolarna i den medlemsstat där den avlidne vid sin död hade hemvist ska vara behöriga att fatta alla beslut om arvet (artikel 4). Behörigheten omfattar egendom både i hemviststaten och utomlands. Om en person som var medborgare i en annan medlemsstat har gjort ett lagvalsförordnande till förmån för lagen i medborgarskapsstaten, kan behörigheten dock i stället tillkomma domstolarna i den staten (artikel 7). Under vissa förutsättningar kan behörigheten också tillkomma domstolarna i den medlemsstat där det finns egendom som tillhörde den avlidne (artikel 10). Slutligen kan det finnas behörighet för domstolarna i en medlemsstat om det inte är rimligt att ett förfarande inleds i ett visst tredjeland, t.ex. på grund av krig, s.k. forum necessitatis (artikel 11). I arvsförordningens ingress konstateras att det när behörighetsfrågan ska prövas kan vara svårt att avgöra var den avlidne hade hemvist, exempelvis när den avlidne av yrkesmässiga skäl har bott utomlands men behållit en nära koppling till sin ursprungsstat (se skäl 23 och 24). Det anförs att den avlidnes hemvist bör avgöras efter en helhetsbedömning av omständigheterna kring den avlidnes liv under de år som föregick dödsfallet och vid tidpunkten för dödsfallet. Behörighetsfrågorna när det gäller arv i internationella situationer regleras uttömmande i arvsförordningen. Regeringen konstaterar, i likhet med utredningen, att det därför inte finns något utrymme för behörighetsregler i svensk lagstiftning vid sidan av arvsförordningen. Det gäller alltså även i förhållande till de övriga nordiska staterna (se avsnitt 7). De hittillsvarande reglerna om svensk domstols behörighet vid arv i internationella situationer ersätts därför av arvsförordningen (se 2 kap. 1, 2 och 10 §§ lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, 22 § lagen om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m. och 9 § lagen om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge). En fråga som uppkommer är om det krävs kompletterande regler till arvsförordningen som närmare anger vilken domstol i Sverige som är behörig, när arvsförordningen pekar ut att det finns svensk behörighet. Enligt svenska regler gäller att den domstol i vars domsaga den avlidne hade hemvist är behörig (10 kap. 9 § rättegångsbalken). Om den avlidne var medborgare i Sverige och före sin död har valt att svensk lag ska tillämpas på arvet, kan parterna i ett s.k. prorogationsavtal avtala om att en domstol i Sverige ska ha exklusiv behörighet (artikel 5). Om den internationella behörigheten grundas på ett sådant avtal, är den utpekade domstolen i Sverige behörig att handlägga arvet (artikel 5.1). Om parterna endast har avtalat om att svensk domstol ska vara behörig, men inte har angett någon särskild domstol, ska målet tas upp av Stockholms tingsrätt. Det gäller även övriga fall där den avlidne inte hade hemvist i Sverige (10 kap. 9 § tredje stycket rättegångsbalken). Regeringen konstaterar att det alltså redan finns svenska behörighetsregler som anger vilken domstol som ska handlägga målet när det finns svensk behörighet enligt arvsförordningen. Konsekvenserna av att en talan väcks vid en domstol i en medlemsstat som inte har domsrätt regleras i arvsförordningen. I förordningen anges att den domstolen då självmant ska förklara sig obehörig (artikel 15). Att talan väcks vid fel domstol utgör således ett rättegångshinder som domstolen ska beakta även utan invändning från en part. Enligt arvsförordningen får domstolen även på begäran av en part avvisa talan, om domstolen bedömer att det är lämpligare att domstolarna i den stat vars lag har valts i ett lagvalsförordnande prövar arvsmålet (artikel 6 a). I övrigt finns det processrättsliga regler i svensk rätt, som tillämpas också i mål med internationell anknytning. Regeringen delar av dessa skäl utredningens bedömning att det inte krävs några kompletterande bestämmelser till arvsförordningens behörighetsregler. Tillämplig lag Den lag som är tillämplig på arvet ska enligt arvsförordningen styra arvet från det att arvsförfarandet inleds till dess att de tillgångar som utgör kvarlåtenskapen överförts till dem som är berättigade till egendomen. Den tillämpliga lagen omfattar t.ex. frågor som rör förvaltningen av kvarlåtenskapen och ansvaret för skulder i arvsärendet (skäl 42). Frågan om vilket lands lag som ska tillämpas på arvet regleras uttömmande i arvsförordningen (artiklarna 20-38). Som utredningen konstaterar finns det därför inte något utrymme vid sidan av förordningen för svenska regler när det gäller tillämplig lag vid arv i internationella situationer. Det gäller alltså även i förhållande till de övriga nordiska staterna (se avsnitt 7). Arvsförordningen ersätter därmed de hittillsvarande svenska reglerna om detta (se 1 kap. 1, 2, 6-10 och 12 §§ samt 2 kap. 1, 2, 7 och 8 §§ lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo och 1-7, 9-18 och 21 §§ lagen om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m.). Hittills har den avlidnes medborgarskap i utomnordiska rättsförhållanden varit styrande för vilket lands lag som ska tillämpas på arvet, den s.k. nationalitetsprincipen. Arvsförordningen innebär, om den avlidne inte har gjort ett lagvalsförordnande, att hemvistprincipen i stället kommer att gälla för frågan om tillämplig lag på arv. En viktig förändring i förhållande till gällande rätt är att den tillämpliga lagen enligt arvsförordningen även omfattar regler som gäller själva förfarandet, exempelvis regler om boutredning, bouppteckning och annan förvaltning av dödsboet. Med förfaranderegler avses dock inte den tillämpliga lagens processuella bestämmelser. Även om utländsk rätt tillämpas på ett arv i Sverige kommer således de svenska regler som styr processen i domstol, i huvudsak rättegångsbalken och lagen (1996:242) om domstolsärenden, att tillämpas också i fortsättningen. Regeringen delar utredningens bedömning att det inte behövs några kompletterande regler till arvsförordningen i de delar som reglerar tillämplig lag. Särskilt om tillämplig lag på formkrav för utländskt arvskifte Alla frågor som rör arv avgörs inte efter ett rättsligt förfarande i domstol. Uppgörelser kan träffas på frivillig grund. Dessa uppgörelser blir inte föremål för erkännande och verkställighet. För att en frivillig uppgörelse inte i onödan ska ifrågasättas på formella grunder finns det en bestämmelse i lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo som anger att ett utländskt arvskifte, när utländsk rätt tillämpas på arvet, ska anses giltigt till formen, om det uppfyller kraven enligt lagen antingen där det förrättades eller där den avlidne var medborgare (2 kap. 11 §). Till formkravet hör bl.a. krav på skriftlighet, undertecknande, bevittning och registrering. Utredningen föreslår att sådana regler ska finnas även i fortsättningen och att formkravet dessutom ska kunna prövas enligt fler alternativa rättsordningar (enligt lagen i den stat där den avlidne hade hemvist och den lag som var tillämplig på arvet). Den lag som enligt arvsförordningen ska tillämpas på arvet, ska gälla för arvet i dess helhet (artikel 21). Det innebär att om utländsk rätt ska tillämpas på arvet, gäller det även formkraven för ett arvskifte. Enligt regeringens mening medger arvsförordningen därmed inte att undantag görs för att bedöma arvskiftets formella giltighet på andra grunder än vad som gäller enligt den lag som arvsförordningen anvisar. Regeringen bedömer därför att det inte längre finns utrymme att pröva ett utländskt arvskiftes formella giltighet enligt alternativa rättsordningar och föreslår inte någon sådan bestämmelse. 6.2 Särskild boutredningsman Regeringens förslag: Om egendom efter en avliden person som inte hade hemvist i Sverige ska avträdas till förvaltning av boutredningsman och arvet ska handläggas i Sverige enligt svensk rätt, ska en oberoende boutredningsman, benämnd särskild boutredningsman, utses. Om en boutredningsman ska utses enligt svensk rätt, trots att utländsk rätt i övrigt tillämpas på arvet, ska en särskild boutredningsman utses. Detta ska dock endast gälla om något annat inte följer av arvsförordningen. En dödsbodelägare eller någon annan vars rätt är beroende av utredningen ska inte få vara skiftesman eller särskild boutredningsman. Regeringens bedömning: Det finns inte tillräckliga skäl att nu slå samman funktionerna boutredningsman och skiftesman. Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna har inga invändningar mot förslagen eller bedömningen. Sveriges advokatsamfund och Familjens jurist avstyrker förslaget om en särskild boutredningsman och anser att möjligheten att förordna en delägare som boutredningsman i stället tas bort. De menar också att en tydligare och enklare reglering skulle uppnås om funktionerna boutredningsman och skiftesman slogs samman. Även Helsingborgs tingsrätt anser att det bör övervägas att slå samman funktionerna med tillägget att även bodelningsförrättarfunktionen bör ingå. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt gällande rätt ska en boutredningsman utses när den avlidne inte hade hemvist i Sverige men det finns egendom här. I dessa fall får en dödsbodelägare inte utses till boutredningsman (2 kap. 2 och 4 §§ lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). Bestämmelsen syftar till att skydda utländska rättsägares intressen. När ett arv med internationell anknytning handläggs i Sverige finns det även fortsättningsvis ett behov av att en boutredningsman som utses ska vara oberoende. Nuvarande ordning innebär att rätten alltid ska utse en boutredningsman i dessa fall. Behovet av boutredningsman kommer dock inte till tingsrättens kännedom utan att en ansökan görs. Regeringen bedömer därför, i likhet med utredningen, att en boutredningsman i dessa fall bör utses under samma förutsättningar som gäller annars, dvs. på begäran av exempelvis en delägare (19 kap. 1 § ärvdabalken). Arvsförordningens definition av domstol är vidare än den som vanligtvis används och omfattar, utöver vanliga domstolar, även myndigheter och andra oberoende rättstillämpare. Detta innebär att en svensk boutredningsman, som inte är dödsbodelägare eller på annat sätt beroende av utredningen, bör vara att anse som domstol i arvsförordningens mening. Eftersom benämningen boutredningsman används även i de fall denne har utsetts bland delägarna, är det inte möjligt att redan genom benämningen avgöra om boutredningsmannen är dödsbodelägare eller på annat sätt beroende av utredningen. Det är därför tveksamt om övriga medlemsstater utan vidare skulle betrakta en svensk boutredningsman som domstol i förordningens mening. Detta kan medföra vissa praktiska problem. Exempelvis skulle ett skiftesbeslut som boutredningsmannen har meddelat inte utan fördjupad granskning erkännas i övriga medlemsstater. Regeringen gör därför bedömningen att det bör införas en tydlig reglering som innebär att en boutredningsman i dessa fall uppfyller arvsförordningens krav för att bedömas som en domstol. En lösning skulle, som Sveriges advokatsamfund och Familjens jurist föreslår, vara att införa ett generellt förbud mot att utse boutredningsman bland delägarna. Det skulle dock vara en förändring som går längre än vad som krävs enligt arvsförordningen. Regeringen instämmer också i utredningens bedömning att det kan finnas ett praktiskt behov av att kunna utse en delägare till boutredningsman, t.ex. när arvet innehåller komplicerade frågor utan att för den skull vara tvistigt. Utredningen föreslår i stället att det införs en särskild benämning för boutredningsmän som inte är dödsbodelägare eller på annat sätt beroende av utredningen. En sådan boutredningsman bör enligt utredningen benämnas särskild boutredningsman. Regeringen delar utredningens bedömning. När utländsk rätt tillämpas på ett arv som handläggs i Sverige ska den utländska lagen normalt tillämpas på alla frågor som gäller arvet. I arvsförordningen finns det dock ett undantag från denna regel som innebär att en boutredningsman kan utses enligt lagen i det land där arvet handläggs, om det enligt det landets lag på begäran är obligatoriskt att utse en boutredningsman (artikel 29). Det är enligt svensk rätt obligatoriskt att utse en boutredningsman om det begärs av någon av dödsbodelägarna (19 kap. 1 § ärvdabalken). Enligt arvsförordningen ska den boutredningsman som utses i första hand vara den som får vara testamentsexekutor eller boutredningsman enligt den utländska lagen. Om den lagen emellertid inte innehåller regler om oberoende boutredningsmän, får en annan boutredningsman utses (artikel 29.1 andra stycket). Förordningen förutsätter alltså att den boutredningsman som utses enligt nationell rätt när den utländska lagen saknar reglering intar en oberoende ställning i förhållande till dödsboet. Regeringen föreslår mot denna bakgrund, i likhet med utredningen, att en särskild boutredningsman ska utses i dessa fall. Utredningen anser att benämningen särskild boutredningsman bör kunna användas även i andra fall för att tydliggöra när boutredningsmannen inte är delägare eller på annat sätt är beroende av utredningen. I lagrådsremissen föreslogs att definitionen av särskild boutredningsman av den anledningen skulle införas i ärvdabalken. Lagrådet menar dock att bestämmelsen bör flyttas till lagen om arv i internationella situationer eftersom den fyller en lagteknisk funktion där. Regeringen delar den bedömningen. Detta bör dock inte hindra att benämningen särskild boutredningsman med fördel kan användas även vid utseende av en oberoende boutredningsman enligt ärvdabalken. Det gäller inte minst om det finns ett behov av att arvskiftet erkänns i en annan stat som tillämpar arvsförordningen, t.ex. för att det finns egendom där. Utredningen har vidare övervägt frågan om funktionerna boutredningsman och skiftesman bör slås samman i ljuset av de krav som arvsförordningen ställer och slutsatsen är att en sådan förändring inte är nödvändig för att arvsförordningen ska få genomslag. Regeringen delar den bedömningen. Det saknas underlag att nu överväga en sådan förändring utifrån mer allmänna lämplighetsresonemang. Inom ramen för detta lagstiftningsärende finns det inte heller förutsättningar att, som Helsingborgs tingsrätt tar upp, överväga en gemensam funktion för bodelningsförrättare, boutredningsmän och skiftesmän. Det finns inga särskilda bestämmelser i svensk rätt om vem som får utses till skiftesman, men i praktiken utses inte en dödsbodelägare till skiftesman. För att en skiftesman som utses enligt svensk rätt alltid ska omfattas av arvsförordningens domstolsbegrepp är det lämpligt, liksom när det gäller boutredningsmän, att det finns ett lagfäst krav på oberoende. Regeringen föreslår därför att endast den som inte är dödsbodelägare eller annars beroende av skiftet får utses till skiftesman. 6.3 Ett testamentes formella giltighet Regeringens förslag: Den formella giltigheten av ett testamente eller en återkallelse av ett testamente ska även fortsättningsvis bedömas enligt reglerna i Haagkonventionen rörande lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden. Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Enligt arvsförordningen är ett skriftligt förordnande om kvarlåtenskap giltigt till formen om det uppfyller kraven enligt någon av de rättsordningar som det finns en anknytning till, exempelvis den stat där testamentet upprättades (artikel 27). Syftet med denna bestämmelse är att ett testamente i så liten utsträckning som möjligt ska anses ogiltigt på grund av formfel. En liknande reglering finns i Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 om lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden. Till skillnad från arvsförordningen gäller Haagkonventionen även den formella giltigheten av muntliga förordnanden. Konventionen har införlivats i svensk rätt genom 1 kap. 4 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Bestämmelserna tillämpas i förhållande till alla stater, dvs. inte endast de stater som är bundna av konventionen. I artikel 75.1 i arvsförordningen anges att medlemsstater som är parter i 1961 års Haagkonventionen ska, när det gäller testamentens formella giltighet, fortsätta att tillämpa reglerna i konventionen i stället för artikel 27 i arvsförordningen. Sverige har ratificerat Haagkonventionen och ska därför även fortsättningsvis tillämpa den när det gäller testamentens formella giltighet. Konventionen omfattar även återkallelse av testamente. Bestämmelser om den formella giltigheten av testamenten och återkallelse av testamenten i enlighet med vad som föreskrivs i Haagkonventionen bör därför tas in i den nya lagen. 6.4 Bouppteckning Regeringens förslag: Om en särskild boutredningsman har utsetts och bouppteckning ska förrättas, ska förrättningen ske inom tre månader från den tidpunkt då boutredningsmannen utsågs. När utländsk rätt är tillämplig på arvet och det saknas bouppteckning eller annan handling som förvärvet grundar sig på ska lagfart sökas inom tre månader från den tidpunkt då den omständighet som ligger till grund för förvärvet inträffade. Regeringens bedömning: Det bör inte införas bestämmelser om registrering i Sverige av bouppteckningar som upprättas enligt utländsk rätt. Inte heller bör det finnas någon skyldighet att förrätta bouppteckning i Sverige när utländsk rätt tillämpas på arvet och det finns fast egendom i kvarlåtenskapen. Utredningens förslag skiljer sig från regeringens. Utredningen föreslår att lagfart ska sökas inom tre månader från det att ett europeiskt arvsintyg utfärdades i de fall ett arv handläggs utomlands enligt utländsk rätt och det saknas en handling som förvärvet grundar sig på. Utredningen föreslår också att en utländsk bouppteckning ska ges in till Skatteverket. Vidare föreslår utredningen att en bouppteckning alltid ska upprättas när det finns fast egendom i Sverige och arvet handläggs här. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna invänder inte mot förslagen. Familjens jurist ifrågasätter dock om det är förenligt med arvsförordningen att ställa krav på att en fullständig bouppteckning ska upprättas enligt svenska regler på grund av att det finns svensk fast egendom i kvarlåtenskapen. Lantmäteriet anser att skyldigheten att upprätta och registrera bouppteckning när svensk internationell behörighet föreligger även bör omfatta de fall där det finns tomträtt. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Skatteverket och Lantmäteriet tillstyrker promemorians förslag och bedömning. Familjens jurist anser att tiden för att söka lagfart när det saknas bouppteckning eller annan handling som förvärvet grundar sig på bör vara längre än tre månader, exempelvis sex månader. Familjens jurist menar också att Skatteverkets möjligheter att registrera utländska bouppteckningar bör regleras i lag och att det bör övervägas om det inte bör krävas att det görs en bouppteckning avseende fast egendom i Sverige när arvet handläggs här. Skälen för regeringens förslag och bedömning Tiden för att förrätta bouppteckning Bouppteckning ska förrättas senast tre månader efter dödsfallet, om inte Skatteverket förlänger tiden (20 kap. 1 § första stycket ärvdabalken). När den avlidne inte hade hemvist i Sverige har, enligt hittillsvarande ordning, tiden för att förrätta bouppteckning räknats från den tidpunkt då boutredningsmannen utsågs (2 kap. 4 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). Enligt regeringens mening finns det skäl att införa en motsvarande bestämmelse i den nya lagen om arv i internationella situationer för de fall en särskild boutredningsman utses med stöd av den nya lagen, eftersom det med hänsyn till den internationella aspekten i många fall kan antas ta längre tid att ta fram de uppgifter som behövs för att förrätta bouppteckningen. Regeringen föreslår därför en sådan bestämmelse. Registrering av en utländsk bouppteckning När det finns svensk behörighet att handlägga arvet, men utländsk lag ska tillämpas, kan det uppkomma frågor om hur bouppteckningar och liknande handlingar som ska upprättas enligt den utländska rättsordningen ska hanteras i Sverige. Om den utländska lagen t.ex. föreskriver att bouppteckningen ska registreras vid en viss myndighet, är frågan om bouppteckningen ska registreras hos angiven myndighet i utlandet, här i Sverige eller kanske i båda länderna. Det kan också förekomma att den utländska lagen anvisar ett institut som är främmande för svenska förhållanden, t.ex. en notarie. Frågan är om det, som utredningen föreslår, bör finnas särskilda regler för dessa fall. När det gäller aktörer och förfaranden som inte har någon motsvarighet i Sverige är det enligt regeringens mening knappast möjligt att på förhand för alla situationer bestämma hur exempelvis utländska förfaranderegler ska tillämpas här. Dessa frågor kommer med nödvändighet att i varje enskilt fall behöva hanteras och anpassas inom ramen för de svenska regler som finns (se även avsnitt 6.10). Beträffande bouppteckningar finns det i Sverige regler som syftar till att säkerställa att uppteckningen motsvarar verkliga förhållanden. Exempelvis ska delägarna kallas till förrättningen och bouppgivaren ska underteckna handlingen på heder och samvete (20 kap. 2 och 6 §§ ärvdabalken). Dessa principer gör att svenska bouppteckningar anses spegla verkliga förhållanden och därför i sig ges vissa rättsverkningar (t.ex. ett godtrosskydd vid överenskommelser som en tredje man träffar med dem som anges som delägare i bouppteckningen, se 18 kap. 4 § ärvdabalken). En svensk bouppteckning kan också ligga till grund för lagfart (20 kap. 5 § jordabalken). Utredningens förslag innebär att även utländska bouppteckningar kan registreras hos Skatteverket. Regeringen konstaterar att det i dessa fall kan vara fråga om uppteckningar som inte omgärdas av ett liknande regelverk som en svensk bouppteckning. Det kan därför knappast komma i fråga att i alla fall jämställa en utländsk bouppteckning (eller motsvarande) med en svensk när det gäller de rättsverkningar uppteckningen har. Om å andra sidan en registrering inte ska ha sådana rättsverkningar, kan nyttan och lämpligheten av att registrera handlingen ifrågasättas. Regeringen gör därför bedömningen att det inte bör införas en bestämmelse om att Skatteverket ska registrera utländska bouppteckningar eller motsvarande handlingar. Däremot finns det en skyldighet för medlemsstaterna att så långt som möjligt anpassa sin nationella rätt till utländska förfaranden. Om Skatteverket får in en begäran om registrering enligt utländsk rätt, bör det därför ankomma på Skatteverket att pröva om handlingen kan anses uppfylla de krav som ställs på en svensk bouppteckning och om den kan registreras. Familjens jurist anser att det bör finnas en bestämmelse som ger Skatteverket uttrycklig behörighet att i dessa fall registrera handlingen. Om handlingen uppfyller kraven på en svensk bouppteckning, finns det dock inget hinder mot att Skatteverket utan särskilt lagstöd registerar den. Uppfyller handlingen inte kraven för att Skatteverket ska kunna registrera den, återstår att registrera handlingen vid den myndighet som anges i den lag som är tillämplig på arvet. Bouppteckningskrav när det finns fast egendom i kvarlåtenskapen Utgångspunkten enligt arvsförordningen är att det inte finns utrymme att upprätthålla ett generellt krav på att bouppteckning ska förrättas enligt svensk rätt, när utländsk rätt ska tillämpas på arvet. Även denna typ av frågor regleras nämligen av den lag som är tillämplig på arvet. Från arvsförordningens tillämpningsområde undantas dock frågor som rör registrering i ett register av rättigheter i fast eller lös egendom (artikel 1.2 l). Utredningen gör bedömningen att undantaget gör det möjligt att upprätthålla ett krav på svensk bouppteckning om det finns fast egendom i kvarlåtenskapen. Bouppteckningen är ibland av betydelse för att lagfart ska kunna beviljas. Det gäller när dödsboet eller en arvinge som är ensam delägare överlåter fast egendom (20 kap. 5 § första stycket jordabalken). Det finns då inget köpebrev eller annan s.k. fångeshandling som kan ligga till grund för ansökan. Utredningen föreslår, i syfte att underlätta den praktiska hanteringen av lagfartsanökningar i dessa fall, att en bouppteckning enligt svenska bestämmelser ska förrättas om arvet handläggs i Sverige, utländsk rätt tillämpas på arvet och det finns fast egendom i Sverige i kvarlåtenskapen. I och med att arvsförordningen träder i kraft kommer arvet normalt att handläggas i det land där den avlidne hade hemvist och det landets lag kommer också att tillämpas i de allra flesta fall. Om en avliden person var bosatt utomlands, men hade fast egendom i Sverige, kommer någon svensk bouppteckning således inte att upprättas. I dessa fall kommer i stället ett europeiskt arvsintyg att få ligga till grund för lagartsansökan, om det inte finns något köpebrev eller annan fångeshandling som kan utgöra grund för en lagfart. Den situation som utredningens förslag reglerar, dvs. när utländsk rätt är tillämplig på ett arv som handläggs i Sverige, är ett undantag från huvudregeln och kan förmodas komma att bli aktuell i relativt liten utsträckning. I huvudsak krävs det att den avlidne var en utländsk medborgare som flyttat till Sverige och i ett lagvalsförordnande har angett att medborgarskapslandets lag ska tillämpas. Det skulle, som Familjens jurist pekar på, föra för långt att för just dessa undantagsfall införa ett krav på att förrätta en fullständig bouppteckning enligt svenska bestämmelser. Enligt regeringens mening är inte heller den praktiska nyttan av att uppteckna den fasta egendomen i dessa fall tillräckligt stor för att motivera ett krav på en bouppteckning avseende den egendomen. Inte minst när det stora flertalet fall där den avlidne ägt fast egendom i Sverige inte kommer omfattas. Inte heller när det gäller tomträtt finns det skäl att i dessa fall ställa upp ett krav på bouppteckning. Regeringen anser således att det är lämpligare att en lagfartsansökan får grunda sig på ett europeiskt arvsintyg även i dessa fall, när det saknas köpebrev eller annan fångeshandling (se avsnitt 6.8). Regeringen föreslår därför ingen bestämmelse om att bouppteckning ska upprättas i de fall det finns fast egendom i kvarlåtenskapen och arvet handläggs i Sverige. Tiden för att ansöka om lagfart Lagfart ska sökas inom tre månader från det att den handling förvärvet grundas på upprättades (20 kap. 2 § jordabalken). Syftet med en tidsfrist är att det inte ska finnas fastigheter som under en längre tid saknar registrerad ägare. Den som inte söker lagfart i tid kan föreläggas att göra det vid vite. En fråga är inom vilken tid lagfart ska sökas i de fall det inte finns någon bouppteckning eller andra handlingar som ligger till grund för förvärvet. Utredningen föreslår att lagfart i dessa fall ska sökas inom tre månader från den tidpunkt då ett europeiskt arvintyg utfärdades (se avsnitt 6.8). Det finns dock ingen tidsgräns för när ett europeiskt arvsintyg ska utfärdas. Det finns inte ens en skyldighet att ansöka om ett sådant intyg. En nackdel med att utforma tidsfristen på det sätt som utredningen föreslår är därför att ansökan om lagfart kan skjutas upp på obestämd tid genom att den enskilde låter bli att ansöka om ett arvsintyg. Lantmäteriet kan då inte heller vid vite förelägga ägaren att ansöka om lagfart. Enligt regeringen bör tidsfristen därför i stället utformas så att den börjar löpa oberoende av vilka åtgärder den enskilde vidtar. En lämplig ordning är, när utländsk rätt är tillämplig på arvet och det inte finns någon handling som förvärvet grundas på, att lagfart ska sökas inom viss tid från den tidpunkt då den omständighet som ligger till grund för förvärvet inträffade (t.ex. dödsfallet). Familjens jurist anser att den tidsfrist som promemorian föreslår är för kort, eftersom det ofta tar längre tid än tre månader att avsluta ett arv med anknytning till ett annat land. De arv som bestämmelsen är avsedd att tillämpas på är dock fall där arvskiftet genomförs utan att det upprättas några handlingar som förvärvet grundas på, t.ex. där egendomen överförs direkt till arvingarna. För dessa arv bör en tidsfrist på tre månader i allmänhet vara tillräcklig. I andra fall kommer tiden, liksom hittills, även vid arv med internationell anknytning att räknas från fångeshandlingens upprättande (jfr 20 kap. 2 § första stycket jordabalken). Regeringen föreslår mot den här bakgrunden att lagfart, när det inte finns någon handling som förvärvet grundas på, ska sökas inom tre månader från den tidpunkt då den omständighet som ligger till grund för förvärvet inträffade. 6.5 Egendom som tillfaller Allmänna arvsfonden Regeringens förslag: Egendom som en avliden person efterlämnar i Sverige ska tillfalla Allmänna arvsfonden, om det enligt den lag som tillämpas på arvet inte finns någon arvinge eller testamentstagare. En utländsk stat, kommun, allmän fond eller allmän inrättning ska då inte anses som arvinge. Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens men är lagtekniskt något annorlunda utformat. Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslaget i huvudsak utan invändningar. Kammarkollegiet och Sveriges advokatsamfund anser att bestämmelsen bör utformas så att det tydligare framgår att det inte är avsett att egendom i Sverige ska kunna tillfalla en utländsk motsvarighet till Allmänna arvsfonden. Skälen för regeringens förslag: En utländsk medborgares egendom i Sverige tillfaller enligt hittillsvarande ordning Allmänna arvsfonden, om den avlidne saknar arvingar eller testamentstagare och lagen i den avlidnes medborgarskapsland anger att egendomen ska tillfalla staten, kommun, allmän fond eller inrättning (1 kap. 11 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). Arvsförordningen hindrar inte att en sådan ordning fortsätter att tillämpas (artikel 33). Detta gäller under förutsättning att borgenärerna har rätt att kräva att deras fordringar tillgodoses från alla tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen. Detta överensstämmer med svensk rätt, eftersom Allmänna arvsfonden inte kan göra anspråk på egendom innan dödsboets skulder är betalda. Regeringen föreslår därför en bestämmelse i lagen om arv i internationella situationer om att egendom i Sverige ska tillfalla Allmänna arvsfonden om den avlidne saknar arvingar eller testamentstagare. Detta föranleder en följdändring i lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden i fråga om vilken egendom som ingår i fonden. Regeringen instämmer i Kammarkollegiets och Sveriges advokatsamfunds uppfattning att det finns en risk för att den lagtekniska utformningen av utredningens förslag kan leda till en begränsning av tillämpningsområdet som inte är avsedd. Bestämmelsen bör därför utformas så att det framgår att Allmänna arvsfonden ska ha företräde framför en liknande inrättning utomlands. 6.6 Provisoriskt omhändertagande av egendom Regeringens förslag: Om det finns egendom i Sverige och svensk domstol eller annan myndighet inte är behörig i frågor som gäller arvet, ska egendomen ändå tillfälligt kunna tas om hand av socialnämnden. Dödsfallet ska anmälas till socialnämnden av den som har egendomen i sin vård eller annars av den som är närmast till att göra anmälan. Om socialnämnden inte kan överlämna egendomen till någon som är behörig att ta emot den, ska tingsrätten besluta att egendomen ska avträdas till förvaltning av särskild boutredningsman till dess den kan överlämnas till någon som är behörig. Om egendomen är av litet värde, ska socialnämnden i stället för att anmäla dödsfallet till tingsrätten kunna överlämna egendomen till en närstående till den avlidne eller till utlandsmyndigheten för det land som den avlidne var medborgare i. Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock att det ska vara fråga om personlig egendom för att den ska få kunna överlämnas till en närstående till den avlidne eller till en utlandsmyndighet. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna lämnar förslagen utan invändning. Enligt Sveriges advokatsamfund bör det övervägas att närmare reglera boutredningsmannens provisoriska förvaltning. Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser som reglerar förfarandet med egendom som en utländsk medborgare eller en person med hemvist utomlands lämnar efter sig i Sverige finns i lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (2 kap. 3 §). Frågan är i vilken utsträckning dessa bestämmelser kan behållas. Huvudregeln enligt arvsförordningen är att behörigheten i frågor som rör arvet tillkommer domstolar och andra myndigheter i den stat där den avlidne hade hemvist vid sin död. Även egendom utomlands omfattas av förfarandet. Utgångspunkten är därför att någon som är behörig enligt det utländska förfarandet ska ta hand om egendomen. Det finns dock även fortsättningsvis ett praktiskt behov av regler som möjliggör att egendom i Sverige tillfälligt kan tas om hand, trots att svensk domstol eller annan myndighet inte är behörig att fatta beslut om arvet. Arvsförordningen medger att tillfälliga åtgärder vidtas med egendom, även om arvet ska handläggas i en annan stat (artikel 19). Utredningen bedömer mot den bakgrunden att svenska bestämmelser om tillfälligt förfarande med egendom är förenliga med arvsförordningen. Regeringen delar den bedömningen. Socialnämnden bör, liksom enligt hittillsvarande ordning, ta hand om egendomen, vidta nödvändiga åtgärder och försöka lämna över egendomen till den som är behörig att ta emot den. Dödsfallet bör anmälas till nämnden av den som har egendomen i sin vård eller annars är närmast till att göra anmälan. Enligt gällande rätt får egendomen inte överlämnas innan kostnaderna för den avlidnes uppehälle, vård och begravning har betalats. Regeringen bedömer att en sådan bestämmelse är oförenlig med arvsförordningen, eftersom alla frågor som rör arvet ska prövas av den domstol eller annan myndighet som är behörig enligt arvsförordningen. Någon motsvarighet till denna bestämmelse bör därför inte tas in i den nya lagen. Fordringar som rör den avlidnes uppehälle, vård och begravning kommer därför i fortsättningen att få framställas till den utländska dödsboförvaltningen. Enligt hittillsvarande ordning får egendomen inte heller överlämnas om det skulle medföra skada för någon rättsägare som är svensk medborgare eller som har hemvist här. Regeringen bedömer att även en sådan bestämmelse skulle stå i strid med arvsförordningens behörighetsregler, eftersom det skulle innebära att svenska myndigheter prövar en fråga som omfattas av den utländska behörigheten att fatta beslut om arvet i dess helhet. Någon motsvarighet till denna bestämmelse bör därför inte tas in i den nya lagen, vilket inte heller utredningen föreslår. I sammanhanget kan dock noteras att arvsförordningen inte hindrar att interimistiska åtgärder, t.ex. kvarstad, beslutas i Sverige trots att det är domstolar och andra myndigheter i ett annat land som är behöriga i frågor som rör arvet (artikel 19). I likhet med vad som hittills har gällt enligt lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo bör socialnämnden vara skyldig att anmäla dödsfallet till tingsrätten om det inte går att finna någon behörig person som kan ta emot den. Tingsrätten ska då besluta att egendomen ska avträdas till tillfällig förvaltning av boutredningsman. För att inte utländska delägare ska riskera att lida en rättsförlust finns det skäl att säkerställa att den person som utses till boutredningsman är oberoende. I dessa fall ska därför en särskild boutredningsman utses (jfr avsnitt 6.2). Liksom enligt nuvarande ordning bör socialnämnden, om egendomen är av mindre värde, i stället för att anmäla dödsfallet till tingsrätten kunna överlämna den till en närstående till den avlidne eller till utlandsmyndigheten, dvs. vanligtvis ambassaden, för det land som den avlidne var medborgare i. Hittills har det föreskrivits att det ska vara fråga om lösöre för personligt bruk för att överlämnande ska kunna ske (2 kap. 3 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). Även utredningens förslag innebär att det ska vara fråga om egendom för personligt bruk. Bestämmelsen i lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo har dock i rättstillämpningen tolkats som att en tillräcklig förutsättning för överlämnande är att egendomen har ett mindre värde, eftersom en annan tolkning skulle leda till att boutredningsman skulle behöva utses för att förvalta även egendom av litet värde. Regeringen föreslår därför att egendom av mindre värde ska kunna överlämnas till en närstående eller till en utlandsmyndighet, även om egendomen inte är för personligt bruk. Det bör understrykas att det här inte är fråga om en slutlig fördelning av egendomen (detta ska ske enligt den lag som är tillämplig på arvet) utan om en regel som anger hur socialnämnden praktiskt ska hantera denna typ av efterlämnad egendom. En sådan ordning står därför inte i strid med arvsförordningen. När det gäller boutredningsmannens provisoriska förvaltning finns det, som Sveriges advokatsamfund anför, inga förfaranderegler som särskilt reglerar de fall där förvaltningen av egendomen är provisorisk. Regeringen instämmer dock i utredningens bedömning att förvaltningen även fortsättningsvis kan regleras av befintliga bestämmelser i ärvdabalken. Där finns t.ex. bestämmelser om boutredningsmannens entledigande och om att han eller hon har rätt skäligt arvode (se 19 kap. 5 § första stycket och 19 § andra stycket ärvdabalken). Inte heller detta innebär någon förändring i förhållande till vad som redan gäller. 6.7 Utländska förrättningar Regeringens förslag: Vid boutredning och arvskifte som görs i Sverige ska det beaktas vad som tillkommit borgenär, arvinge eller testamentstagare vid motsvarande förrättning efter den avlidne i en annan stat. Detta ska dock bara gälla om svensk rätt är tillämplig på arvet. Regeringens bedömning: Bestämmelser om Utrikesdepartementets medverkan i internationella arvsärenden behövs inte längre. Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. När det gäller beaktande av utländska förrättningar föreslås inte någon begränsning till fall när svensk rätt är tillämplig på arvet. Utredningen föreslår också att även ett antaget utfall av en ännu inte genomförd utländsk förrättning ska beaktas. Vidare föreslår utredningen att en boutredningsman även fortsättningsvis ska kunna anlita Utrikesdepartementet för att lämna ut egendom till en utländsk förrättning, för att införskaffa handlingar från en utländsk förrättning eller för annat liknande ändamål. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslagen. Skälen för regeringens förslag och bedömning Beaktande av vissa utländska förrättningar Vid boutredning och arvskifte här i Sverige ska hänsyn tas till en utländsk boutredning och ett utländskt arvskifte (2 kap. 9 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). Vid den svenska förrättningen ska alltså beaktas vad en borgenär, arvinge eller testamentstagare fått ut i annat land vid motsvarande förrättning efter den avlidne. Det innebär att det inte finns något hinder mot att vid den svenska förrättningen kompensera övriga rättsägare genom att beakta utfallet av den utländska förrättningen. Ett syfte med arvsförordningen är att skapa en ordning som innebär att det inleds endast ett förfarande som omfattar all den avlidnes egendom, oavsett typ av tillgångar och oavsett var tillgångarna befinner sig. Arvsförordningen utgår alltså från att det endast kommer att vara en dödsboförvaltning och att endast ett förfarande ska kunna äga rum (se t.ex. reglerna om litispendens, artikel 17). Det finns därför inte någon regel i förordningen som motsvarar den svenska bestämmelsen. Även i förhållande till de nordiska länder som inte ska tillämpas arvsförordningen är tanken att det inte ska uppstå parallella förfaranden, eftersom den nordiska arvskonventionen anger att dessa länder också ska tillämpa hemvistprincipen som grund för behörigheten. Utredningen föreslår mot denna bakgrund att det även fortsättningsvis ska finnas en möjlighet att beakta motsvarande utländska förrättning, men att det inte finns utrymme att tillämpa bestämmelsen i förhållande till förrättningar i stater som tillämpar arvsförordningen eller är anslutna till den nordiska arvskonventionen. Regeringen delar bedömningen att arvsförordningens behörighetsregler kommer att leda till att parallella förfaranden undviks. När det gäller utrymmet för att även i fortsättningen kompensera arvtagare i Sverige på grund av ett ur svensk synvinkel orättvist resultat gör regeringen dock en annan bedömning än utredningen. Lagvalsreglerna i arvsförordningen innebär att den lag som ska tillämpas på arvet ska gälla för arvet i dess helhet. Det innebär att det inte finns utrymme för svenska bestämmelser som åsidosätter tillämpningen av den utländska lagen, oavsett om det är lagen i ett land som ska tillämpa arvsförordningen eller något annat lands lag som tillämpas. Utrymmet för att vid boutredningar och arvskiften i Sverige beakta utfallet av en utländsk förrättning är således begränsat till de fall där svensk rätt tillämpas på arvet. Bestämmelsen bör utformas med beaktande av detta. Som utredningen anför kommer bestämmelsen i princip att tillämpas endast i förhållande till stater som inte ska tillämpa arvsförordningen eller är anslutna till den nordiska arvskonventionen. Det finns dock inte anledning att införa en sådan absolut begränsning i lagen. Eftersom bestämmelsen endast gäller när svensk rätt är tillämplig på arvet, kan den inte komma i konflikt med arvsförordningen eller den nordiska arvskonventionen. När det gäller vad som ska kunna beaktas föreslår utredningen att hänsyn ska kunna tas även till det antagna utfallet av en utländsk förrättning. Enligt regeringens mening skulle det dock föra för långt att införa en skyldighet att i förväg kunna göra bedömningar av det antagna utfallet av utländska förrättningar som ännu inte ägt rum. En sådan ordning skulle bygga in ett osäkerhetsmoment i bedömningen och kunna leda till att den svenska förrättningen blir materiellt felaktig. Regeringen lämnar därför inget sådant förslag. Däremot finns det i allmänhet, i det fall en utländsk förrättning pågår eller är nära förestående, inget hinder mot att avvakta med den svenska förrättningen till dess den utländska förrättningen är klar. Hittills har det funnits en lagfäst möjlighet att låta den svenska förrättningen anstå om det inte orsakar rättsägare skada (2 kap. 9 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). Enligt regeringens mening bör det, i det fall en boutredningsman är förordnad, anses rymmas i hans eller hennes allmänna uppdrag att på detta sätt avvakta med den svenska förrättningen. Det behövs därför inte, vilket inte heller utredningen föreslår, en särskild regel om detta. Enligt hittillsvarande ordning har en boutredningsman varit skyldig att försöka inhämta handlingar som har upprättats vid förrättningen utomlands (se 2 kap. 9 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). Regeringen bedömer, liksom utredningen, att även den här typen av utredningsåtgärder följer av boutredningsmannens allmänna uppdrag. Det behövs därför fortsättningsvis inte heller någon motsvarighet till denna bestämmelse. Utrikesdepartementets medverkan i internationella arvsärenden Enligt vad som har gällt hittills har en boutredningsman kunnat anlita Utrikesdepartementet för att utlämna egendom till utländsk dödsboförvaltning, för att inhämta utländska bouppteckningshandlingar eller med liknande åtgärder (2 kap. 14 och 15 §§ lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). Boutredningsmannen kan vara skyldig att ställa säkerhet för kostnader i ärendet. För egendom som har förts till Sverige genom Utrikesdepartementets medverkan råder utmätningsförbud. Utredningen föreslår att dessa bestämmelser förs över till den nya lagen. Regeringen konstaterar dock att det praktiska behovet av bestämmelserna inte är detsamma som vid tillkomsten av lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo på 1930-talet. Möjligheterna för en boutredningsman att själv sköta kontakter med utländska dödsboförvaltare eller att se till att egendom transporteras utomlands är nu helt andra. I praktiken tillämpas dessa bestämmelser inte heller längre. Enligt regeringens mening bör några motsvarande regler därför inte tas in i den nya lagen om arv i internationella situationer. 6.8 Europeiskt arvsintyg Regeringens förslag: Skatteverket ska utfärda europeiska arvsintyg. Skatteverkets beslut om arvsintyg ska överklagas till tingsrätten i den ort där den avlidne hade hemvist vid sin död. Stockholms tingsrätt ska vara reservforum. Vid handläggningen i domstol ska lagen om domstolsärenden tillämpas. Ett arvsintyg ska kunna ligga till grund för en lagfartsansökan. Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna, däribland Skatteverket, tillstyrker förslagen eller invänder inte mot dem. Sveriges advokatsamfund instämmer inte i utredningens förslag att arvsintyg bör utfärdas av Skatteverket. Enligt samfundet bör uppgiften i stället ligga på de allmänna domstolarna, eftersom handläggningen innefattar frågor av civilrättslig karaktär samt aktualiserar bevisupptagning och bevisvärdering. Familjens jurist invänder i och för sig inte mot att Skatteverket ska utfärda arvsintygen men bedömer att arvsförordningen kan uppfattas så att den ställer krav på att den myndighet som utses ska ha möjlighet att höra berörda personer muntligen. Domstolsverket instämmer i utredningens bedömning att Skatteverkets beslut bör överklagas till allmän domstol. Svea hovrätt delar inte den uppfattningen och menar att utfärdande av arvsintyg lämpar sig bättre för överprövning i allmän förvaltningsdomstol. Skälen för regeringens förslag Skatteverket bör ansvara för utfärdande av arvsintyg Ett syfte med arvsförordningen är att underlätta för unionsmedborgare att hävda sina rättigheter vid arv i internationella situationer. Inrättandet av det europeiska arvsintyget är en del av den förenklingen. Genom arvsintyget ska berörda personer - t.ex. arvingar, testamentstagare och boutredningsmän - på ett enkelt sätt kunna styrka sin ställning eller sina rättigheter i andra medlemsstater. Ett arvsintyg kan utfärdas för en rad ändamål. Exempelvis kan det behövas om den avlidne har banktillgodohavanden i en annan medlemsstat och en boutredningsman behöver kunna visa sin behörighet. Ett arvsintyg kan också behövas för förvaltningen av egendom i kvarlåtenskapen och förfogandet över egendomen i förhållande till tredje man. När arvskiftet är klart kan ett arvsintyg användas för att visa äganderätt till viss egendom. Det krävs kompletterande nationella regler när det gäller den praktiska hanteringen av arvsintygen, bl.a. i fråga om vilken myndighet som ska utfärda dem och vilka handläggningsregler som ska tillämpas. Utredningens bedömning är att ärenden som rör arvsintyg bör handläggas av Skatteverket. Verket har ansvar för registrering av bouppteckningar och har redan tillgång till flertalet av de uppgifter som kan ingå i ett arvsintyg. Det finns alltså en upparbetad kompetens att hantera många av de frågor som kan aktualiseras vid handläggningen av en ansökan om ett arvsintyg. Utredningen pekar även på att prövningen inte innefattar rättskipning, utan utgör en kontroll av uppgifter som tillhandahålls av sökanden. Dessa omständigheter talar enligt regeringens mening för att Skatteverket bör ansvara för utfärdandet av arvsintygen. Utöver att kontrollera den information och de förklaringar som sökanden tillhandahåller ska den utfärdande myndigheten, i den utsträckning detta föreskrivs eller är tillåtet i den lag som gäller för myndigheten, självmant göra de utredningar som krävs för att kontrollera de lämnade uppgifterna. Avsikten kan dock inte vara att den myndighet som utfärdar arvsintyget ska göra rättsliga bedömningar i tvistiga frågor om t.ex. arvsrätt eller utfärda arvsintyg när uppgifterna som ska styrkas med intyget är tvistiga eller oförenliga med uppgifterna i en bouppteckning. Regeringen delar därför inte uppfattningen som Sveriges advokatsamfund framför, att prövningen bör ske i domstol i första instans. Skatteverket bör alltså handlägga ärenden om utfärdande av europeiska arvsintyg. Förvaltningslagen (1986:223) gäller vid en förvaltningsmyndighets handläggning, om det inte finns avvikande bestämmelser i annan lag eller förordning. Arvsförordningen innehåller vissa sådana bestämmelser om handläggningen av frågor som gäller arvsintyg (artiklarna 65-73), men i övrigt gäller därmed förvaltningslagen. Förvaltningslagen anger således ramarna för de utredningar som Skatteverket kan göra för att kontrollera lämnade uppgifter. Förvaltningslagen innehåller också de bestämmelser som behövs, bl.a. om jäv och om att beslut ska motiveras. Enligt förvaltningslagen finns också möjlighet att vid behov ha muntlig handläggning. Några kompletterande svenska bestämmelser krävs därför inte. Överklagande Enligt arvsförordningen ska ett beslut om arvsintyg kunna överklagas. Huvudregeln är att beslut av en förvaltningsmyndighet får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. När det gäller arvsintyg är det framför allt det förhållandet att beslut om bouppteckningar får överklagas dit som talar för en sådan ordning. Regeringen konstaterar dock att det vid överklagande kan bli aktuellt att göra rättsliga bedömningar i tvistiga frågor mellan enskilda och att de frågeställningar som kan aktualiseras, t.ex. frågor om den legala arvsordningen, är av civilrättslig karaktär, jfr propositionen Domstolarnas handläggning av ärenden (prop. 2010/11:119 s. 38). Enligt regeringens mening är den lämpligaste ordningen därför att överklaganden, som utredningen föreslår, hanteras av de allmänna domstolarna. Den tingsrätt som i allmänhet har behörighet att pröva frågor om arvet, dvs. tingsrätten på den ort där den avlidne hade hemvist vid sin död, bör också ha behörighet att överpröva beslut som rör arvsintyg. För det fall den döde inte hade hemvist i Sverige, men Skatteverket ändå är behörig att utfärda arvsintyg, exempelvis när den avlidnes egendom finns här, bör Stockholms tingsrätt vara reservforum. Regeringen föreslår bestämmelser med denna innebörd. Prövningen i domstol av frågor som gäller arvsintyget sker efter överklagande av förvaltningsmyndighets beslut och kommer i allmänhet att avgöras efter ett skriftligt förfarande. Detta talar för att lagen (1996:242) om domstolsärenden bör tillämpas vid domstolarnas handläggning av frågor som gäller arvsintyg. Den lagen ger också utrymme för ett i det enskilda fallet mindre formbundet förfarande än vad som gäller för en prövning enligt rättegångsbalken. Enligt regeringens uppfattning framstår en tillämpning av lagen om domstolsärenden som den mest ändamålsenliga. Regeringen föreslår därför, i likhet med utredningen, att lagen om domstolsärenden ska tillämpas vid domstolarnas handläggning av ärenden som gäller arvsintyg. Arvsintyget som grund för lagfart Den som får fast egendom genom exempelvis arv är skyldig att ansöka om lagfart. Frågor om vilket underlag som krävs för att en ansökan om lagfart ska beviljas omfattas inte av arvsförordningens tillämpningsområde. Det finns dock inget hinder mot att i Sverige låta arvsintyget ligga till grund för en sådan ansökan. Arvsintyget syftar till att underlätta för bland annat arvingar och testamentstagare att styrka sin ställning. Ett sådant intyg underlättar handläggningen vid myndigheter i medlemsstaterna när det gäller att kontrollera uppgifter från en annan medlemsstat. Inte minst fyller arvsintyget en praktisk funktion i de fall arvet har handlagts enligt utländsk rätt och det inte har upprättats någon bouppteckning som kan ligga till grund för en ansökan om lagfart (se avsnitt 6.4). Regeringen föreslår därför, i likhet med utredningen, att ett europeiskt arvsintyg ska kunna ligga till grund för en svensk lagfartsansökan. 6.9 Erkännande och verkställighet av avgöranden enligt arvsförordningen Regeringens förslag: En ansökan om erkännande eller verkställbarhet av ett avgörande ska göras till den tingsrätt som regeringen föreskriver. En ansökan om ändring av ett beslut som har meddelats med anledning av en ansökan om erkännande eller verkställbarhet ska göras till den tingsrätt som har meddelat beslutet. En ansökan om ändring ska, om den görs av sökanden, göras inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades. Lagen om domstolsärenden ska tillämpas vid handläggningen i domstol, om inte annat följer av arvsförordningen. Om ett avgörande förklaras verkställbart, ska det verkställas enligt utsökningsbalkens regler på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte annat följer av arvsförordningen. Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker i allt väsentligt förslagen eller har inga invändningar mot dem. Skälen för regeringens förslag Frågor om erkännande och verkställbarhet i Sverige Innebörden av att ett avgörande erkänns i Sverige är att avgörandet får verkan i Sverige och att det kan förklaras vara verkställbart här. När ett utländskt avgörande erkänns i Sverige kan parterna inte tvista på nytt inför en svensk domstol om samma sak, dvs. det utländska avgörandet är ett hinder mot en rättegång i Sverige. Ett avgörande som har meddelats i en medlemsstat ska enligt arvsförordningen erkännas i övriga medlemsstater utan något särskilt förfarande. Erkännande får vägras endast på någon av de grunder som anges i förordningen (artikel 40). När erkännandefrågan uppkommer som en prejudiciell fråga vid en domstol i en medlemsstat får den domstolen avgöra frågan om erkännande. Bestämmelsen innebär att om en part i en svensk rättegång gör gällande att en utländsk dom inte ska erkännas här och den utländska domen rör en fråga som är av betydelse för den svenska domstolens prövning, är den svenska domstolen behörig att pröva om domen kan anses giltig i Sverige. Frågan om erkännande kan också prövas i ett särskilt förfarande (artikel 39.2). För att ett utländskt avgörande ska kunna verkställas i Sverige krävs att en domstol i ett särskilt förfarande har fattat ett beslut om att avgörandet är verkställbart (artiklarna 45-58). Ett förfarande för verkställbarhetsförklaring finns redan i lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo och ett motsvarande förfarande som föreskrivs i arvsförordningen finns i en rad andra internationella instrument, exempelvis EU:s underhållsförordning. Enligt arvsförordningen inskränker sig prövningen i ett första skede till en kontroll av att de formella förutsättningarna är uppfyllda. Den part mot vilken verkställighet begärs kan dock ansöka om ändring av en verkställbarhetsförklaring och sökanden kan ansöka om ändring av ett beslut som innebär avslag på ansökan. Avgörandet med anledning av en ansökan om ändring får enligt arvsförordningen överklagas. Även en officiell handling eller en förlikning inför domstol (artikel 3.1 h och i) ska förklaras verkställbar i Sverige enligt samma förfarande som gäller för domar (artiklarna 60.1 och 61.1). Bestämmelserna om verkställbarhetsförklaringar gäller alltså också för sådana handlingar. Behörig domstol i Sverige Den lokala behörigheten för prövningen av ansökningar om verkställbarhetsförklaring enligt arvsförordningen ska bestämmas utifrån hemvisten för den part mot vilken verkställighet begärs eller utifrån den plats där verkställighet ska ske (artikel 45.2). Ansökningar om verkställbarhet av utländska avgöranden i allmänhet har tidigare prövats av Svea hovrätt. I samband med att 2012 års Bryssel I-förordning nyligen trädde i kraft gjordes dock en generell överflyttning av verkställbarhetsprövningen i första instans till tingsrätt. Prövningen har i förordning koncentrerats till ett antal tingsrätter, se vidare propositionen Nya regler för erkännande och verkställighet av utländska domar på civilrättens område (prop. 2013/14:219 s. 84-90) och bl.a. förordningen (2014:1518) om behörig domstol vid erkännande och verkställighet av utländska avgöranden i vissa fall. För att frångå denna nya ordning när det gäller avgöranden som omfattas av arvsförordningen krävs det starka skäl. Regeringen delar utredningens bedömning att det saknas sådana skäl. Prövningen av verkställbarheten bör även i dessa fall ske i tingsrätt som första instans. Regeringen bör i förordning ange vilka tingsrätter som ska vara behöriga att handlägga ärendena. Närmare om förfarandet Arvsförordningen innehåller vissa regler om förfarandet vid ansökan om verkställbarhetsförklaring. Exempelvis anges att en kopia av domen ska bifogas ansökan. Ansökningsförfarandet ska dock i huvudsak regleras av nationell rätt, vilket innebär att det behövs svenska regler, t.ex. om rättens sammansättning och om jäv. I samband med att handläggningen av verkställbarhetsansökningar flyttades från Svea hovrätt till tingsrätt gjordes bedömningen att lagen (1996:242) om domstolsärenden ska tillämpas på förfarandet (se prop. 2013/14:219 s. 90 f.). Det saknas skäl att i detta fall avvika från den bedömningen när det gäller kompletterande processlag för ansökningar om verkställbarhetsförklaring. Lagen om domstolsärenden bör alltså gälla vid ansökningar enligt arvsförordningen. Båda parterna kan ansöka om ändring av ett beslut som gäller erkännande eller verkställbarhetsförklaring (artikel 50.1). Av arvsförordningen framgår att motparten kan ansöka om ändring inom 30 dagar från det att beslutet delgavs honom eller henne. Om motparten har hemvist i en annan medlemsstat, är tidsfristen 60 dagar (artikel 50.5). Av förordningen framgår dock inte inom vilken tid sökanden ska ansöka om ändring av ett beslut som innebär avslag på ansökan. Den frågan regleras inte heller i lagen om domstolsärenden (där anges endast överklagandefrister). Av allmänna processrättsliga principer följer dock att tiden för att ansöka om ändring inte bör vara obegränsad. En tidsfrist bör därför införas. Med hänsyn till att sökanden ofta befinner sig utomlands i dessa fall finns det skäl att välja en något längre tidsfrist än den tidsfrist om tre veckor som normalt gäller för överklaganden, se propositionen Om Sveriges tillträde till Luganokonventionen (prop. 1991/92:128 s. 143). Enligt kompletterande bestämmelser till andra liknande internationella instrument gäller att tidsfristen för att ansöka om ändring är fyra veckor från det att beslutet meddelades (se t.ex. 10 § lagen [2014:912] med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet enligt vissa avgöranden). Enligt regeringens mening är det lämpligt att även när det gäller arvsförordningen bestämma motsvarande tidsfrist till fyra veckor från den dag beslutet meddelades. När det gäller tiden för att överklaga tingsrättens beslut i ett ärende om ansökan om ändring finns regler om det i lagen om domstolsärenden, för överklagande såväl till hovrätt som till Högsta domstolen. Verkställighet En dom som är verkställbar i en medlemsstat ska kunna verkställas i en annan medlemsstat sedan domen har förklarats vara verkställbar där (artikel 43). En grundläggande förutsättning för att verkställighet ska kunna ske är alltså att domen är verkställbar i ursprungsstaten. I likhet med bl.a. 2012 års Bryssel I-förordning ställer arvsförordningen inte något krav på att domen ska ha fått laga kraft för att den ska kunna verkställas. Att så är fallet framgår indirekt av den möjlighet som finns för en domstol att skjuta upp prövningen av verkställbarheten om domen har överklagats i ursprungsstaten (artikel 53). Vidare anges i artikel 54.3 att inga andra åtgärder för verkställighet än säkerhetsåtgärder får vidtas före det att fristen för att söka ändring av verkställbarhetsförklaringen har löpt ut. Arvsförordningen innehåller därmed spärrar mot avgöranden som inte har fått laga kraft. Mot den bakgrunden bör, på motsvarande sätt som gäller t.ex. för 2012 års Bryssel I-förordning, ett avgörande som har förklarats verkställbart enligt arvsförordningen verkställas enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft. Rätten till säkerhetsåtgärder följer direkt av tingsrättens beslut om verkställbarhetsförklaring, och sökanden behöver därför inte utverka ett särskilt domstolsbeslut om det. Av tydlighetsskäl bör det dock i den nya lagen anges att tingsrättens beslut att bifalla en ansökan om verkställbarhetsförklaring anses innefatta ett beslut om kvarstad eller om någon annan åtgärd som regleras i 15 kap. rättegångsbalken (jfr prop. 2013/14:219 s. 94 f.). 6.10 Anpassning Regeringens bedömning: Det bör inte införas särskilda bestämmelser om anpassning av utländska åtgärder och förfaranden till svensk rätt. Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta av remissinstanserna invänder inte mot bedömningen. Några remissinstanser, bl.a. Stockholms tingsrätt och Familjens jurist, anser att det är av vikt att det förtydligas hur en accept av arv eller ett avstående av arv, legat eller laglott i Sverige ska genomföras och dokumenteras. Hovrätten över Skåne och Blekinge menar att förklaringar om arvsavstående m.m. utgör registreringsärenden som bör handläggas av Skatteverket. Skälen för regeringens bedömning: Om det finns svensk behörighet enligt arvsförordningen, är svensk domstol behörig att fatta beslut om arvet i dess helhet (artikel 4). Domstolen kan i dessa fall komma att tillämpa utländsk rätt, t.ex. om den avlidne har gjort ett lagvalsförordnande. De frågor och förfaranden som kan uppkomma när utländsk rätt tillämpas är av vitt skilda slag. När de internationellt privat- och processrättsliga reglerna anger att utländsk rätt ska tillämpas, ska den tillämpliga lagen tolkas och tillämpas lojalt. Det innebär att de främmande rättsreglerna om möjligt ska tolkas och tillämpas på samma sätt som i ursprungslandet. Det är alltså domstolens ansvar att i varje enskilt fall så långt som möjligt anpassa utländska rättsliga institut och förfaranden till nationella förhållanden. Ett exempel på anpassning som regleras i arvsförordningen är att det finns bestämmelser om att utländska sakrätter som är okända i den medlemsstat där de åberopas, ska anpassas till den närmast likvärdiga sakrätten (artikel 31). När det annars gäller åtgärder och förfaranden som inte har någon motsvarighet i Sverige är det, enligt regeringens mening, knappast möjligt att på förhand för varje tänkbar situation bedöma vad en viss utländsk aktör ska anses motsvara i Sverige eller hur utländska förfaranderegler ska tillämpas här. Dessa frågor kommer med nödvändighet att i varje enskilt fall behöva hanteras och anpassas inom ramen för befintliga svenska regler. Regeringens bedömning är därför att det inte bör införas särskilda bestämmelser om hur utländska förfaranden eller åtgärder, som kan komma att aktualiseras i Sverige, ska handläggas. En särskild fråga som utredningen behandlar när det gäller anpassning avser förklaringar om accept av arv eller avstående av arv, legat eller laglott som eventuellt ska avges inför domstol enligt utländsk rätt. Utredningen bedömer att sådana förklaringar kan handläggas av tingsrätt inom ramen för de befintliga reglerna om bevisning för framtida säkerhet i 41 kap. rättegångsbalken. Vissa remissinstanser förordar särskilda regler i detta avseende. När det gäller arvsavståenden m.m. finns det enligt regeringen skäl att peka på att arvsförordningens bestämmelser är utformade så att de praktiska problemen kan antas bli begränsade. Detta beror på att arvsavståenden m.m. alltid är giltiga enligt arvsförordningen, om de uppfyller de formella kraven enligt antingen lagen som är tillämplig på arvet eller lagen i den stat där den som upprättar förklaringen har hemvist (artikel 28). Eftersom svensk rätt inte ställer krav på att arvsavståenden m.m. ska göras inför domstol, kommer den som har hemvist i Sverige inte att behöva vända sig till svensk domstol, även om utländsk rätt ställer krav på det. Den som har hemvist i en annan stat vars lag tillämpas på det svenska förfarandet kommer inte heller behöva vända sig till svensk domstol, eftersom den personen kan avlägga förklaringen inför domstolen i sitt hemland (artikel 13). 7 Den nordiska arvskonventionen Regeringens förslag: Riksdagen godkänner överenskommelsen om ändring av den nordiska arvskonventionen. Den nordiska arvskonventionen införlivas i svensk rätt när det gäller förvaltning av ett dödsbo, medverkan av myndigheter samt erkännande och verkställighet av nordiska domar. Utredningens förslag överensstämmer med regeringens när det gäller godkännande av överenskommelsen om ändring av den nordiska arvskonventionen. Utredningen lämnar delvis andra förslag än regeringen när det gäller hur införlivandet av bestämmelserna i den nordiska arvskonventionen ska göras. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslagen. Skälen för regeringens förslag Sveriges tillträde till överenskommelsen om ändring i den nordiska arvskonventionen Det finns en lång tradition av nordiskt familjerättsligt samarbete, som syftar till att underlätta och öka rörligheten mellan de nordiska länderna. Det nordiska samarbetet är viktigt för Sverige och det bör så långt som möjligt bevaras. Arvsförordningen innebär dock att internationella arvsfrågor inte längre faller inom medlemsstaternas eget lagstiftningsområde. Utan ett undantag för nordiska förhållanden skulle arvsförordningen helt ersätta det nordiska arvsrättsliga samarbetet för Sveriges del. Ett sådant nordiskt undantag förhandlades därför fram i arvsförordningen. Undantaget innebär att Sverige kan fortsätta att tillämpa den nordiska arvskonventionen när det gäller förvaltning av ett dödsbo, medverkan av myndigheter samt erkännande och verkställighet av domar i samband med arv (artikel 75.3). Den nordiska arvskonventionen har anpassats till arvsförordningen och regeringen beslutade i april 2012 att Sverige skulle underteckna överenskommelsen, med förbehåll för ratifikation. Regeringen bedömer att det finns goda skäl för Sverige att upprätthålla det nordiska arvsrättsliga samarbetet i den utsträckning det är möjligt. Sverige bör därför, som utredningen föreslår, tillträda (ratificera) överenskommelsen. De bestämmelser som omfattas av undantaget ändras endast språkligt genom ändringsöverenskommelsen. Det införs också en bestämmelse som innebär att den nordiska arvskonventionen inte ska tillämpas, om något annat följer av arvsförordningen (artikel 1). Detta medför att Sverige kan tillträda ändringsöverenskommelsen i dess helhet, utan att göra undantag för arvsförordningens tillämpningsområde. De artiklar i den nordiska arvskonventionen som Sverige kan fortsätta att tillämpa föreslås tas in i den föreslagna lagen om arv i internationella situationer (se avsnitt 5). Utredningen lämnar förslag på vilka regler i de nordiska arvslagarna som bör föras över till den nya lagen om arv i internationella situationer (betänkandet s. 244-250). Utredningens bedömning i denna del grundar sig på de överväganden som den nordiska expertgruppen för familjerättsfrågor har gjort (TemaNord 2013:528). Regeringen instämmer i utredningens och expertgruppens bedömning att det inte finns några andra bestämmelser som kan vara aktuella att införliva genom den nya lagen. Regeringens bedömning i det följande begränsas därmed till överväganden i förhållande till de förslag som lämnas av utredningen. Förfarandet vid boutredning och arvskifte I den nordiska arvskonventionen finns bestämmelser om tillämplig lag för förfarandet (artikel 19). Dessa bestämmelser innebär att boutredning och arvskifte efter en medborgare i Sverige, Danmark, Finland, Island eller Norge ska förrättas enligt lagen i det land där den avlidne hade hemvist. Artikel 19 har införlivats i gällande rätt genom 19 § lagen om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m. och 1 § lagen om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Dessa bestämmelser gäller, som utredningen konstaterar, förfarandet och de omfattas därför i och för sig av det nordiska undantaget i arvsförordningen. Utredningen föreslår mot den bakgrunden bestämmelser med innebörd att förfarandet ska följa lagen i det nordiska land där den avlidne hade hemvist. Med förfarandet avses t.ex. bestämmelser om förvaltningen av ett dödsbo och om bouppteckning. De svenska förfarandereglerna avseende arv finns i 18-20 kap. ärvdabalken. Syftet med den nordiska arvskonventionen är att arvsrättsliga frågor i nordiska rättförhållanden ska prövas i det nordiska land där den avlidne hade hemvist och att förfarandet ska följa samma lands lag. Sverige kommer dock inte längre att kunna tillämpa denna princip undantagslöst. Det beror på att svensk domstol enligt arvsförordningen, om den avlidne inte hade hemvist i en medlemsstat, alltid har internationell behörighet, om den avlidne efterlämnar egendom i Sverige (subsidiär behörighet, artikel 10). Det kan exempelvis innebära att arvet efter en svensk medborgare som äger en fastighet i Sverige kan prövas i Sverige, trots att personen hade hemvist i Norge. Om den avlidne har gjort ett lagvalsförordnande till förmån för svensk rätt, skulle en svensk domstol, med utredningens förslag, tillämpa svenska regler när det gäller själva arvet, men norska regler när det gäller förfarandet. Detta avviker från det resultat som den nordiska arvskonventionen syftar till att åstadkomma, nämligen att förfarandereglerna ska följa lagen i det land där arvet handläggs. Regeringen föreslår därför inga bestämmelser med den innebörden när det gäller de frågor som omfattas av arvsförordningens tillämpningsområde, dvs. boutredning och arvskifte. I sammanhanget bör dock konstateras att även en tillämpning av arvsförordningen i allmänhet kommer att leda till att arvet handläggs i hemvistlandet och att hemvistlandets lag tillämpas både på förfarandet och på själva arvet. Arvsförordningen bygger nämligen i likhet med den nordiska arvskonventionen på hemvistprincipen, både när det gäller vilket lands domstolar som är behöriga i frågor som gäller arvet och när det gäller vilket lands lag som ska tillämpas. Utredningen föreslår vidare att ett förfarande i en annan nordisk stat också ska omfatta egendom i Sverige och att svensk domstol inte ska få ta befattning med egendomen på annat sätt än vad som följer av konventionens regler. Detta ska gälla om inte annat följer av arvsförordningen. Det kan dock konstateras att frågan om vilket lands domstolar som får pröva arvsrättsliga frågor och vilken egendom som omfattas av förfarandet är en fråga om behörighet. Det nordiska undantaget omfattar inte behörighetsreglerna. Om en domstol i en medlemsstat är behörig enligt arvsförordningen, är den enligt huvudregeln behörig att fatta beslut om arvet i dess helhet och alla tillgångar omfattas, oavsett vilket land de finns i. Sverige har dessutom alltid behörighet enligt arvsförordningen avseende den egendom som finns i Sverige, om den avlidne hade hemvist i en stat som inte ska tillämpa arvsförordningen (artikel 10.2). Det innebär att det alltid finns svensk behörighet att pröva frågor om arvet när det gäller egendom som en medborgare i en nordisk stat med hemvist i Danmark, Island eller Norge har i Sverige. Arvsförordningen medger inte att Sverige avstår från den behörigheten om en part väljer att väcka talan i Sverige avseende den egendom som finns här. Det innebär således att det inte finns utrymme för svenska regler om att egendom i Sverige ska omfattas av ett förfarande i en annan nordisk stat eller om att en svensk domstol inte ska kunna befatta sig med egendomen. Regeringen föreslår därför inte bestämmelser med den innebörden. Provisoriskt omhändertagande av egendom och bouppteckning Den nordiska arvskonventionen innehåller vissa regler som innebär att egendom som en medborgare i en nordisk stat lämnar efter sig i en annan nordisk stat provisoriskt ska tas om hand enligt reglerna i den stat där egendomen finns och att dödsboförvaltningen ska kunna vända sig direkt till myndigheterna i den staten (artikel 22). Dessa bestämmelser har införlivats i svensk rätt genom 2 och 3 §§ lagen om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge (se även kungörelsen [1935:575] angående skriftväxling med utländska myndigheter i sådana frågor om handräckning, som avses i konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning). Utredningen föreslår att det även fortsättningsvis ska finnas särskilda bestämmelser för nordiska förhållanden när det gäller provisoriskt omhändertagande av egendom. Regeringen föreslår i avsnitt 6.6 allmänna bestämmelser om provisorisk förvaltning av egendom, som innebär bl.a. att socialnämnden ska medverka och att rätten, om det behövs, ska utse en särskild boutredningsman att ta hand om egendomen. Regeringen bedömer att dessa regler även uppfyller konventionens krav. Konventionen innehåller i denna del även en regel om att domstolen i den stat där egendomen finns på begäran ska se till att egendomen upptecknas och att den utländska dödsboförvaltningen ska kunna göra en framställan till rätten, som ska förordna en lämplig person att förrätta bouppteckning. Detta är en fråga som omfattas av undantaget i arvsförordningen och Sverige är skyldigt att uppfylla konventionens krav i denna del. En motsvarande bestämmelse bör därför tas in i den nya lagen. För svensk del är det numera Skatteverket som har att fullgöra de uppgifter som följer av bestämmelsen, vilket bör anges i lagen (jfr 20 kap. 9 § ärvdabalken). Utmätning I vissa fall finns det i lagstiftningen i de andra nordiska staterna begränsningar om borgenärers rätt att utmätningsvis få betalt ur egendom som ingår i ett dödsbo. Enligt den nordiska arvskonventionen gäller sådana begränsningar även för egendom som finns i Sverige (artikel 23). I konventionen föreskrivs också att vissa särskilda regler ska gälla för fördelningen av köpeskillingen om egendomen säljs exekutivt (artikel 24). Bestämmelserna motsvaras av 4 och 5 §§ lagen om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Enligt regeringens bedömning gäller dessa delar av den nordiska arvskonventionen inte arvsrättsliga frågor och faller därför utanför arvsförordningens tillämpningsområde. Regeringen föreslår att motsvarande bestämmelser tas in i den nya lagen om arv i internationella situationer. Inskrivning I Norge krävs s.k. tingslysning för att en fastighetsöverlåtelse ska vara giltig mot överlåtarens dödsbo, om dödsboet är föremål för ett offentligt skifte. Av den nordiska arvskonventionen följer att sådana föreskrifter inte ska tillämpas på egendom som vid dödsfallet fanns i en annan nordisk stat (artikel 25). En följd av det är att en överlåtelse av en fastighet i Sverige blir giltig även om tingslysning inte sker, trots att dödsboet är föremål för offentligt skifte i Norge. En motsvarande bestämmelse har hittills funnits i 6 § i lagen om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Utredningens bedömning är att Sverige kan fortsätta tillämpa bestämmelsen och att den därför ska tas in i den föreslagna lagen om arv i internationella situationer. Regeringen delar den bedömningen, eftersom frågor om sakrättsligt skydd till egendom faller utanför arvsförordningens tillämpningsområde. Bestämmelserna bör därför föras över till den nya lagen. Regler om var viss egendom ska anses finnas För vissa av den nordiska arvskonventionens regler har det betydelse i vilken stat egendomen är belägen (se t.ex. reglerna om bouppteckning, inskrivning och utmätning ovan). I de flesta fall innebär det inga svårigheter att avgöra var egendomen finns, men när det gäller bl.a. fordringar krävs det bestämmelser som anger detta. Sådana bestämmelser finns i arvskonventionen (artikel 26) som har införlivats i Sverige genom 7 § lagen om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Regleringen innebär att en fordran som grundas på ett skriftligt fordringsbevis ska anses finnas där handlingen finns och att övriga fordringar ska anses finnas där boutredningen ska ske. Regeringen föreslår, i likhet med utredningen, att en motsvarighet till konventionsregeln tas in i den nya lagen om arv i internationella situationer. Det är alltså fråga om hjälpregler till de särskilda regler som bara gäller för nordiska förhållanden. Domstolsbeslut om dödsboförvaltning I den nordiska arvskonventionen finns en bestämmelse om att vissa beslut i de andra nordiska staterna, bl.a. om att dödsbo ska omhändertas av domstol eller skiftas genom medverkan av skiftesman, ska erkännas (artikel 27). Artikeln har införlivats genom 8 § lagen om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Utredningen gör bedömningen att bestämmelsen avser förfarandet och därför omfattas av det nordiska undantaget, i vart fall om undantaget för förfaranderegler läses tillsammans med den andra delen av det nordiska undantaget som gäller bl.a. erkännande av nordiska avgöranden (artikel 75.3 i arvsförordningen). Regeringen delar den bedömningen och föreslår att motsvarande bestämmelse tas in i den nya lagen om arv i internationella situationer. Det nordiska undantaget gäller dock inte behörighetsreglerna. Som arvsförordningen är utformad kan en annan medlemsstat vara behörig att handlägga arvet i dess helhet, om det finns egendom i den staten (subsidiär behörighet, artikel 10) samtidigt som en nordisk stat kan vara behörigt enligt arvskonventionen på grund av den avlidnes hemvist. Det svenska införlivandet av arvskonventionens bestämmelse måste därför göras så att det inte uppstår konkurrens mellan beslut som fattas i de bägge staterna. Regeringen föreslår därför att det i den nya lagen införs en begränsning på så sätt att den nordiska statens beslut endast gäller om det inte strider mot ett avgörande som har meddelats i en stat som är behörig enligt arvsförordningen. Detta bör gälla oavsett vilket beslut som har meddelats först. Erkännande och verkställighet Enligt arvsförordningen erkänns avgöranden från en medlemsstat även i de andra medlemsstaterna. För att ett avgörande ska kunna verkställas krävs dock att det har förklarats verkställbart av en domstol (se avsnitt 6.9). Inom Norden gäller däremot enligt den nordiska arvskonventionen att domar på arvsrättens område erkänns och verkställs på samma villkor som inhemska avgöranden, dvs. utan att det först krävs en ansökan om verkställbarhet. Det nordiska förfarandet är därför enklare och snabbare än det förfarande som följer av arvsförordningen. Bestämmelser om förfarandet vid erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område finns i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Enligt artikel 28 i den nordiska arvskonventionen gäller lagen i den stat där erkännande eller verkställighet begärs. Det undantag som Sverige och Finland har enligt arvsförordningen när det gäller förfarandet för erkännande och verkställighet av domar i samband med arv (artikel 75.3) medför att Sverige och Finland i förhållande till varandra kan tillämpa den nordiska arvskonventionens regler. Det bör i den nya lagen anges att 1977 års lag gäller för erkännande och verkställighet av nordiska avgöranden. 8 Avgöranden meddelade i stater utanför Norden och EU 8.1 Villkor för att erkänna ett utländskt avgörande Regeringens förslag: För att ett utländskt domstolsavgörande från en stat som varken tillämpar arvsförordningen eller är ansluten till den nordiska arvskonventionen ska erkännas i Sverige ska det ha meddelats i den stat där den avlidne hade hemvist och ha fått laga kraft. Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna lämnar förslaget utan invändning. Skälen för regeringens förslag Hemvist ska vara ett grundläggande villkor för erkännande Innebörden av att ett utländskt avgörande erkänns i Sverige är att det får verkan i Sverige och att det kan förklaras vara verkställbart här. När ett utländskt avgörande erkänns i Sverige kan parterna inte tvista på nytt inför en svensk domstol om samma sak, dvs. det utländska avgörandet är ett hinder mot en rättegång i Sverige. I avsnitt 6.9 behandlas frågan om erkännande och verkställighet när det gäller avgöranden från de stater som tillämpar arvsförordningen. Ett avgörande från en annan medlemsstat ska i allmänhet erkännas och det kan verkställas i Sverige efter att det har förklarats vara verkställbart enligt ett särskilt förfarande (artiklarna 43-55). För nordiska avgöranden gäller även i fortsättningen att de erkänns och verkställs på samma villkor som inhemska avgöranden, dvs. utan att det först krävs en ansökan om verkställbarhet (se avsnitt 7). Både reglerna i arvsförordningen och de nordiska reglerna grundar sig på internationella överenskommelser. De flesta stater, däribland Sverige, har dock regler som medger erkännande och verkställighet även av avgöranden från stater som det inte finns någon internationell överenskommelse med (tredjeland). Parterna bör kunna lösa sina arvsrättsliga tvister på ett slutgiltigt sätt i den stat till vilket det finns starkast anknytning. När det gäller arv är anknytningen i allmänhet störst till den stat där den avlidne levde, eftersom merparten av den avlidnes tillgångar oftast finns där. I allmänhet är det därför i hemviststaten som det finns bäst förutsättningar att pröva tvisten. Både arvsförordningen och den nordiska arvskonventionen utgår också från hemvistprincipen när det gäller domstolars och andra myndigheters behörighet i arvsfrågor. Enligt den ordning som nu gäller enligt lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo erkänns ett arvsavgörande från tredjeland, om det har meddelats antingen i en stat där den avlidne vid sin död var medborgare eller i en stat där han eller hon hade hemvist (2 kap. 12 §). Reglerna för vilka avgöranden från sådana stater som erkänns i Sverige bör dock så långt som möjligt spegla principerna för vilken stats domstolar och andra myndigheter som enligt svenska bestämmelser är behöriga att pröva frågor som rör arvet. Därigenom reduceras risken för att två eller flera avgöranden om samma sak erkänns i Sverige eller att svensk behörighet föreligger trots att det finns ett utländskt avgörande som erkänns i Sverige. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att det är rimligt att en grundläggande förutsättning för att ett lagakraftvunnet avgörande från ett tredjeland ska erkännas, bör vara att den avlidne hade hemvist i den staten. En följd av det är att avgöranden från stater som har grundat sin behörighet enbart på den avlidnes medborgarskap inte längre bör erkännas. Regeringen föreslår därför att det i den nya lagen om arv i internationella situationer införs en bestämmelse som innebär att endast avgöranden från den stat där den avlidne hade hemvist erkänns i Sverige. 8.2 Hinder mot erkännande Regeringens förslag: Hinder mot erkännande av ett utländskt avgörande ska föreligga om * grundläggande krav på rättssäkerhet inte har följts, * avgörandet strider mot ett svenskt avgörande, * avgörandet strider mot ett tidigare meddelat utländskt avgörande som gäller i Sverige, * det pågår ett förfarande i Sverige som kan leda till ett motstridigt avgörande, eller * det utländska avgörandet är uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen. Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. När det gäller konkurrerande utländska avgöranden föreslår utredningen att den tidpunkt då förfarandet påbörjades ska bestämma vilket avgörande som ska erkännas. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslaget. Skälen för regeringens förslag Allmänna utgångspunkter De svenska bestämmelser som för närvarande reglerar erkännande av utländska avgöranden är restriktiva, vilket innebär att få utländska arvsavgöranden erkänns här. Exempelvis gäller att ett sådant avgörande inte erkänns om det omfattar egendom som skulle ha varit föremål för bodelning eller arvskifte i Sverige och att det inte får ha grundats på bestämmelser som strider mot den lag som skulle ha tillämpats om lagvalsreglerna i lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo hade tillämpats (dvs. normalt svensk rätt). Svenska domstolar har enligt lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo haft en vidsträckt behörighet att pröva arvsfrågor i Sverige (se 2 kap. 1, 5 och 6 §§), vilket i praktiken har inneburit att utrymmet för att erkänna utländska avgöranden avseende egendom i Sverige har varit mycket begränsat. Om reglerna är alltför restriktiva, leder det till att flera processer om samma sak kan behöva föras eller till att personer med berättigade anspråk kan tvingas avstå sina krav på grund av kostnaden för ytterligare en process i Sverige. De negativa konsekvenserna är särskilt tydliga i de fall den utländska processen förts i hemviststaten och det samtidigt finns en svag anknytning till Sverige. I sådana fall kan det framstå som direkt olämpligt att tvisten ska prövas även här. Att endast avgöranden från den avlidnes hemviststat föreslås erkännas innebär också att det för svensk del inte finns samma behov av så restriktiva regler för erkännande, eftersom arvet i regel inte kommer att handläggas även i Sverige om den avlidne inte hade hemvist här. Mot den här bakgrunden bör de krav som ställs på ett avgörande för att det ska erkännas i Sverige sammantaget innebära att domstolsavgöranden från tredjeland erkänns i fler fall än hittills. Detta bör åstadkommas genom regler som innebär att ett avgörande, till skillnad från vad som gällt hittills, kan erkännas även i de fall utgången inte motsvarar det resultat som hade uppnåtts om frågan hade prövats i Sverige enligt svensk rätt. Granskningen bör i fortsättningen i stället inskränkas till en kontroll av att avgörandet har meddelats i en stat där den avlidne hade hemvist, att rimliga krav på rättssäkerhet har iakttagits och att avgörandet är förenlighet med grundläggande svenska värderingar och att det inte konkurrerar med ett annat avgörande som bör ges företräde. Regeringen föreslår att det i den nya lagen om arv i internationella situationer ska införas bestämmelser med den innebörden. I det följande överväger regeringen den närmare utformningen av dessa s.k. vägransgrunder i den nya lagen. Brister i det utländska förfarandet För att ett utländskt avgörande ska erkännas i Sverige bör det krävas att grundläggande rättssäkerhetskrav har iakttagits i förfarandet. I arvsförordningen finns en bestämmelse om att ett utländskt avgörande inte ska erkännas, om svaranden inte har haft tillräcklig tid att gå i svaromål (artikel 40 b). Detta bör gälla även för erkännande av avgöranden från tredjeland. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att ett avgörande därutöver inte bör erkännas om en part inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet. Brister i det utländska förfarandet kan gå ut över både käranden och svaranden. Regeringen delar således utredningens bedömning att regeln, till skillnad från vad som gäller enligt arvsförordningen, inte endast bör gälla till förmån för svaranden. Regeringen föreslår därför att ett erkännande ska vägras om avgörandet har meddelats mot en part som inte har gått i svaromål och som inte har fått kännedom om den väckta talan i tid för att kunna svara i saken eller mot en part som annars inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet. Konkurrerande avgöranden Ett utländsk avgörande som strider mot ett svenskt avgörande bör inte erkännas i Sverige. Inte heller bör ett utländskt avgörande erkännas om det i Sverige pågår ett rättsligt förfarande som kan komma att utmynna i ett motstridigt avgörande. Skälet för att svenska avgöranden bör ges företräde i dessa fall är bl.a. att erkännandet annars skulle komma i konflikt med de svenska behörighetsreglerna enligt arvsförordningen. För att undvika att parallella avgöranden erkänns i Sverige krävs det även bestämmelser som reglerar vad som ska gälla om det finns två utländska avgöranden. Utredningen föreslår att ett utländskt avgörande inte ska gälla i Sverige, om det strider mot ett utländskt avgörande som gäller här och som har tillkommit genom ett förfarande som påbörjades tidigare än det förfarande som ledde fram till det andra utländska avgörandet. Frågan avgörs alltså, enligt förslaget, av vilket förfarande som inleddes först. En fördel med utredningens förslag är att det minimerar risken för att en part, för att vinna fördelar, snabbt utverkar ett avgörande i en annan stat, där arvsreglerna är gynnsammare för honom eller henne (s.k. forum shopping). Enligt regeringens bedömning finns det dock en risk för att utredningens förslag, till följd av arvsförordningens bestämmelser, leder till att dubbla avgöranden kan komma att erkännas om parallella förfaranden har ägt rum. Detta kan illustreras med ett exempel. Ett förfarande kan ha ägt rum i en stat som tillämpar arvsförordningen, t.ex. Frankrike. Samtidigt pågick ett förfarande i ett tredjeland, t.ex. USA, om samma sak. Det franska avgörandet meddelades först, men det amerikanska inleddes först. Det franska avgörandet skulle erkännas i Sverige enligt arvsförordningen (artikel 39.1). Med utredningens förslag skulle även det amerikanska avgörandet erkännas, eftersom förfarandet påbörjades innan det franska förfarandet inleddes. Det finns således starka skäl som talar för att i stället knyta an till när det andra utländska avgörandet meddelades. Detta överensstämmer med arvsförordningens regler om erkännande och verkställighet (artikel 40 d). Risken för forum shopping bedöms också som liten. Regeringen föreslår därför att ett utländskt avgörande inte ska erkännas i Sverige, om det strider mot ett tidigare meddelat utländskt avgörande som gäller här. Ordre public Ett utländskt avgörande bör, som även utredningen föreslår, inte erkännas om det strider mot grunderna för den svenska rättsordningen, s.k. ordre public. Det gäller både stötande inslag i förfarandet och sådana fall då det står klart att det materiella resultatet i det utländska avgörandet uppenbart strider mot svensk rättsuppfattning. Det rör sig således om rena undantagssituationer. Detta överensstämmer med den hittillsvarande ordningen. 8.3 Verkställbarhetsförklaring och verkställighet Regeringens förslag: En ansökan om verkställbarhetsförklaring avseende ett utländskt domstolsavgörande från tredjeland ska göras till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Vid handläggningen i domstol ska lagen om domstolsärenden tillämpas. Ett domstolsavgörande som har förklarats verkställbart ska verkställas på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft. Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: För att en utländsk dom ska kunna verkställas i Sverige bör det även i fortsättningen krävas att en svensk domstol först fattar ett särskilt beslut om att domen är verkställbar här. En ansökan om verkställbarhetsförklaring enligt arvsförordningen kommer, som regeringen redogör för i avsnitt 6.9, att prövas i två steg. Det första steget innebär i huvudsak en formaliagranskning. Det första beslutet blir gällande om motparten inte ansöker om ändring av det. Det medför att en verkställbarhetsförklaring många gånger kan fås relativt snabbt. Först i det andra steget sker en närmare prövning av om det finns grund för att vägra verkställighet. Enligt den ordning som hittills har gällt för alla utländska arvsavgöranden har handläggningen skett i ett steg. Den mer ingående prövningen av ärendet har skett redan från början (2 kap. 13 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). Utredningen gör bedömningen att det är lämpligt att behålla den ordningen i förhållande till domstolsavgöranden från tredjeland, eftersom prövningen i dessa fall i allmänhet är mer komplex. Regeringen instämmer i den bedömningen (jfr t.ex. propositionen Stärkt skydd för barn i internationella situationer, prop. 2011/12:85 s. 38). Frågan om verkställbarhet bör därför även i fortsättningen avgöras inom ramen för ett och samma förfarande, som redan från början omfattar bägge parterna. Regeringen föreslår därför att bestämmelser med den innebörden införs i den nya lagen om arv i internationella situationer. Ärenden om ansökan om verkställbarhetsförklaringar från tredjeland har tidigare handlagts i Svea hovrätt. Sedan den 10 januari 2015 handläggs ansökan dock i tingsrätt som första instans (se prop. 2013/14:219 s. 84-88). Regeringen föreskriver vilka tingsrätter som är behöriga (se förordningen [2014:1518] om behörig domstol vid erkännande och verkställighet av utländska avgöranden i vissa fall). För handläggningen i domstol tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. En dom som har förklarats verkställbar verkställs på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft (2 kap. 13 § andra stycket lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). Det finns inte skäl att ändra på denna ordning. Motsvarande bestämmelser bör föras in i den nya lagen om arv i internationella situationer. I likhet med vad som gäller vid verkställighet av avgöranden enligt 17 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden bör det dock även finnas en bestämmelse om att beslut om tvångsmedel i det utländska avgörandet inte ska tillämpas (17 §). Om någon av parterna bedömer att det finns ett behov av säkerhetsåtgärder, får en ansökan om detta i stället göras hos en svensk domstol. När det gäller en ansökan om verkställbarhetsförklaring anför utredningen att det för prövningens skull är av vikt att rätten har tillgång till det avgörande som ansökan avser i original eller en kopia som är bestyrkt av behörig myndighet. Det föreslås därför att det införs en bestämmelse om att en sådan handling ska ges in till tingsrätten, tillsammans med de ytterligare handlingar som domstolen kan behöva för sin prövning (se t.ex. 16 § lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden). Därutöver finns det normalt ett behov av att en översättning av handlingarna ges in till tingsrätten. Regeringen föreslår bestämmelser i enlighet med detta. 9 Bodelning med anledning av makes död 9.1 Regleringen av frågor om bodelning Regeringens förslag: Bodelning med anledning av en makes död i utomnordiska rättsförhållanden ska regleras i lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Regleringen ska även gälla bodelning med anledning av en sambos död. Den nya lagen om arv i internationella situationer ska innehålla bestämmelser om bodelning med anledning av en makes död i nordiska förhållanden. Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslagen. Skälen för regeringens förslag: Frågor som rör makars förmögenhetsförhållanden undantas från arvsförordningens tillämpningsområde (artikel 1.2 d). Svenska regler på detta område behöver därför finnas även fortsättningsvis. I lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo har det hittills funnits bestämmelser om behörighet för svenska domstolar att pröva frågor om bodelning med anledning av en makes död. Dessa bestämmelser gäller inte arv och passar bättre in i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden, som även reglerar vissa andra frågor om bodelning med anledning av en makes död, än i den nya lagen om arv i internationella situationer. En konsekvens av att lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo upphävs bör därför bli att reglerna om bodelning med anledning av en makes död fortsättningsvis regleras i 1990 års lag (se vidare avsnitt 9.2). Därigenom kommer reglerna också att omfatta sambor. Att sambor på detta sätt jämställs med makar ligger väl i linje med den allmänna utvecklingen på familjerättens område. Även i lagen om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m. finns särskilda bestämmelser om bodelning med anledning av en makes död. Inte heller dessa bestämmelser hör egentligen hemma i den föreslagna lagen om arv i internationella situationer. Bestämmelserna ingår dock i en nordisk systematik som sedan länge införlivar den nordiska arvskonventionen och som inte bör brytas upp utan noggranna överväganden. Det pågår också ett förhandlingsarbete inom EU som gäller makars förmögenhetsförhållanden och som bl.a. berör de nordiska reglerna. Förändringar i den nordiska systematiken bör mot denna bakgrund inte övervägas inom ramen för detta lagstiftningsprojekt. Tills vidare bör alltså de nordiska reglerna om bodelning med anledning av en makes död hållas samlade med övriga nordiska regler i den nya lagen om arv i internationella situationer (se vidare avsnitt 9.3). 9.2 Utomnordiska rättsförhållanden Regeringens förslag: Svensk domstol ska vara behörig att pröva frågor som rör bodelning med anledning av en makes död när det föreligger svensk internationell behörighet i frågor som rör arvet. Vid en bodelning som görs i Sverige med anledning av en makes död ska utfallet av motsvarande förrättning utomlands beaktas. Ett utländskt avgörande som avser bodelning med anledning av en makes död ska erkännas i Sverige under samma förutsättningar som andra utländska avgöranden om parternas förmögenhetsförhållanden. En utländsk bodelning med anledning av en makes död ska anses giltig till formen, om den uppfyller kraven i någon av de stater som bodelningen har anknytning till. Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår att även det antagna utfallet av en förrättning utomlands ska beaktas. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslagen. Skälen för regeringens förslag Svensk behörighet vid bodelning med anledning av en makes död En fråga om bodelning kan enligt lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden tas upp av svensk domstol bl.a. om svaranden har hemvist i Sverige, om käranden har hemvist i Sverige och svensk lag är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden eller om svaranden har godtagit att saken prövas i Sverige eller har gått i svaroromål utan invändning (2 §). Dessa regler gäller även vid bodelning med anledning av en makes död. Enligt lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo kan en sådan fråga också tas upp om den avlidne var svensk medborgare, hade hemvist i Sverige eller tvisten rör egendom i Sverige, vilket motsvarar behörighetsgrunderna för arvstvister (2 kap. 10 §). Det är inte ovanligt att tvister som rör bodelning med anledning av en makes död har nära anknytning till tvister om arvet efter den avlidne. Det finns därför goda skäl för att det även i fortsättningen ska finnas behörighetsgrunder som anknyter till behörighetsgrunderna i arvsrättsliga frågor. Om den avlidne hade hemvist i Sverige, innebär arvsförordningen som huvudregel att svenska domstolar är behöriga och att boutredning och arvskifte ska ske här (artikel 4). I en sådan situation framstår det som befogat att en fråga om bodelning med anledning av en makes död ska kunna tas upp av svensk domstol. Detta innebär i sak ingen skillnad i förhållande till hittillsvarande ordning (2 kap. 10 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo) och överensstämmer med den bedömning som utredningen gör. Regeringen delar också utredningens bedömning att en fråga om bodelning med anledning av en makes död ska kunna tas upp även i andra fall där behörighet enligt arvsförordningen föreligger. Det kan exempelvis gälla fall där det finns egendom i Sverige (subsidiär behörighet, artikel 10) eller fall där den avlidne har gjort ett lagvalsförordnande till förmån för svensk rätt (artikel 7). Detta anknyter också till de behörighetsgrunder som hittills har förelegat enligt lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Om makarna hade hemvist utomlands, kan det dock också tänkas att den efterlevande maken vill att bodelningen ska ske i hemviststaten och då bör det inte komma i fråga att påtvinga den efterlevande maken ett förfarande i Sverige. Regeringen gör därför samma bedömning som utredningen i fråga om att behörighet, i andra fall än när behörigheten enligt arvsförordningen föreligger på grund av den avlidens hemvist, endast bör föreligga om den efterlevande maken begär att frågan om bodelning tas upp. Regeringen föreslår därför att en sådan bestämmelse införs i lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Tillämplig lag på förfarandet Frågor om tillämplig lag när det gäller bodelning med anledning av en makes död i utomnordiska förhållanden regleras i 3 och 4 §§ lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Hittills har förrättningen skett enligt svensk rätt, även i de fall ett annat lands lag har varit tillämplig i övrigt (2 kap. 1 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). När den lagen upphävs kommer frågan om vilket lands lag som ska gälla för förfarandet i det fallet att regleras i 6 § lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Det innebär att förrättningen även fortsättningsvis ska ske enligt svensk rätt om en make eller dödsbodelägare begär det. Det innebär också att svenska förfarandebestämmelser får tillämpas om den utländska lagen föreskriver en annan form för delning eller avräkning beträffande makarnas egendom. Beaktande av utfallet av motsvarande bodelning utomlands Av praktiska skäl bör en bodelning med anledning av en makes död som huvudregel omfatta all egendom. Det överensstämmer med vad som hittills gällt enligt lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (2 kap. 1 §). Den ordningen gäller som huvudregel även i fråga om bodelningar enligt lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden, som i fortsättningen kommer att tillämpas på bodelningar med anledning av en makes död (7 §). Det förekommer dock att den andra staten har regler som medför att en begränsad bodelning kan genomföras där. I så fall bör det vid en bodelning som sker i Sverige finnas en skyldighet att ta hänsyn till utfallet av bodelningen i det andra landet. En sådan skyldighet har hittills funnits enligt lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (2 kap. 9 §). Regeringen föreslår därför, i likhet med utredningen, att en i huvudsak motsvarande bestämmelse tas in i lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. När det gäller vilka förrättningar som ska beaktas föreslår utredningen att hänsyn ska tas även till det antagna utfallet av en utländsk förrättning. Enligt regeringens mening skulle det dock föra för långt att införa en möjlighet att i förväg kunna göra bedömningar av det antagna utfallet av utländska förrättningar som ännu inte ägt rum. En sådan ordning skulle bygga in ett osäkerhetsmoment i bedömningen och kunna leda till att den svenska bodelningen blir materiellt felaktig. Regeringen gör samma bedömning som när det gäller möjligheterna att beakta en utländsk förrättning avseende boutredning eller arvskifte och lämnar därför inget sådant förslag (se avsnitt 6.7). Däremot finns det i allmänhet, i det fall en utländsk förrättning pågår eller är nära förestående, inget hinder mot att avvakta med den svenska förrättningen till dess den utländska förrättningen är klar. Hittills har det funnits en lagfäst möjlighet att låta den svenska bodelningen anstå om det inte orsakar rättsägare skada (2 kap. 9 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). Enligt regeringens mening bör det, i det fall en bodelningsförrättare är förordnad, anses rymmas i hans eller hennes allmänna uppdrag att på detta sätt avvakta med den svenska bodelningen. Det behövs därför inte, vilket inte heller utredningen föreslår, en särskild regel om detta. Erkännande och verkställighet Utländska avgöranden om makars förmögenhetsförhållanden erkänns i Sverige, om avgörandet har meddelats i en stat vars lag är tillämplig på parternas förmögenhetsförhållanden eller i en stat där svaranden hade hemvist (13 och 14 §§ lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden). Erkännande av ett utländskt avgörande om bodelning med anledning av en makes död har hittills reglerarats i lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (2 kap. 12 §). När den lagen upphävs, kommer erkännande och verkställighet av utländska avgöranden om bodelning med anledning av en makes död i stället att omfattas av reglerna om detta i lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. På samma sätt som gällt hittills bör det för erkännande krävas att det har funnits en godtagbar grund för den utländska behörigheten, dvs. att makarna hade viss anknytning till den stat där avgörandet meddelades. Utredningens bedömning är att de grunder för den utländska behörigheten som anges i lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden är tillräckliga för att täcka in de fall där det är motiverat att erkänna ett utländskt avgörande. Regeringen delar bedömningen och föreslår därför inga ändringar i denna del. Ett utländskt avgörande som gäller bodelning med anledning av en makes död kommer därmed att kunna erkännas i Sverige, om det har meddelats i en stat vars lag var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden eller den stat där svaranden hade hemvist. För att erkännande ska kunna ske får det inte heller finnas något hinder mot erkännande. När det gäller principerna för att anse att det finns hinder mot erkännande är det enligt regeringens mening samma principer som gör sig gällande i fråga om bodelning med anledning av en makes död som när det gäller hinder mot erkännande av avgöranden om makars förmögenhetsförhållanden i övrigt. Hinder mot erkännande kan t.ex. finnas om avgörandet strider mot ett svenskt avgörande eller det i Sverige pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande (se 14 § lagen om internationella frågor rörande makars förmögenhetsförhållanden). Utredningen föreslår ingen ändring i den delen. Regeringen delar den bedömningen. För att ett utländskt avgörande rörande makars förmögenhetsförhållanden ska kunna verkställas i Sverige krävs att det först har förklarats verkställbart. Sedan den 10 januari 2015 prövas en ansökan om att avgörandet ska förklaras verkställbart av de tingsrätter som regeringen föreskriver (16 § lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden, prop. 2013/14:219 s. 84-88). Regeringen föreslår inte några ändringar i fråga om det förfarandet. Formkrav för utländsk bodelning Alla frågor som rör bodelning med anledning av en makes död avgörs inte efter ett rättsligt förfarande i domstol. Uppgörelser kan också träffas på frivillig grund. Dessa uppgörelser blir inte föremål för erkännande och verkställighet. För att det ska vara tydligt när en frivillig uppgörelse kan ifrågasättas på formella grunder finns det svenska bestämmelser som anger under vilka förutsättningar en utländsk bodelning med anledning av en makes död är giltig till formen. Enligt gällande rätt är en bodelning med anledning av en makes död giltig till formen, om det uppfyller formkraven antingen i den avlidnes medborgarskapsland eller i den stat där förrättningen skedde (2 kap. 11 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo). Utredningen föreslår att detta ska gälla också i fortsättningen och, mot bakgrund av att en utländsk förrättning inte i onödan ska underkännas på formella grunder, att reglerna ska utvidgas till att även avse förrättningar som uppfyller formkraven i den avlidnes hemviststat eller formkraven enligt den lag som var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Detta motsvarar i huvudsak vad som gäller makars rättshandlingar i andra fall (5 § lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden). Regeringen instämmer i utredningens bedömning och lämnar förslag i enlighet med detta. 9.3 Nordiska rättsförhållanden Regeringens förslag: En bodelning med anledning av en makes död ska förrättas enligt svensk lag om den avlidne var medborgare i en annan nordisk stat och hade hemvist i Sverige. En sådan bodelning som förrättas i Sverige ska omfatta makarnas samtliga tillgångar och skulder i Sverige och utomlands. En fråga som gäller bodelning med anledning av en makes död ska tas upp av svensk domstol om bodelningen förrättas enligt svensk lag eller parterna är överens om det. Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att förrättningen ska följa hemviststatens lag oavsett var förrättningen äger rum. Utredningen föreslår också en särskild bestämmelse för nordiska förhållanden när det gäller efterlevande makes rätt att ta ut viss egendom. Därutöver föreslår utredningen att föreskrifter i en annan nordisk stats lag om rätt för en efterlevande make att innehålla vad som vid bodelning tillskiftas arvinge inte ska tillämpas vid bodelning som sker i Sverige. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslagen. Skälen för regeringens förslag: Enligt den nordiska arvskonventionen ska förfarandet vid bodelning efter en medborgare i en nordisk stat följa lagen i den stat där den avlidne hade hemvist (artikel 19). Bestämmelser om detta bör, som utredningen föreslår, tas in i den nya lagen om arv i internationella situationer när det gäller nordiska medborgare med hemvist i Sverige. Utredningen föreslår dock även att motsvarande bestämmelse ska införas för de fall där den avlidne maken har haft hemvist i en annan nordisk stat. Förfarandet ska enligt förslaget följa lagen i hemviststaten. En sådan ordning skulle innebära att om parterna har avtalat att en domstol i Sverige ska vara behörig att pröva en fråga om bodelning med anledning av makes död, trots att den avlidne hade hemvist i en annan nordisk stat, ska ändå hemviststatens lag tillämpas på själva förfarandet. Detta avviker från det resultat som den nordiska arvskonventionen syftar till att åstadkomma, nämligen att förfarandereglerna ska följa lagen i den stat där handläggningen äger rum. I stället bör förfarandet, i enlighet med allmänna internationellt privaträttsliga principer och på samma sätt som hittills har gällt, följa lagen i den stat där förrättningen äger rum. Regeringen gör således en annan bedömning än utredningen i det här avseendet och föreslår ingen sådan bestämmelse. Den nordiska arvskonventionen innehåller en bestämmelse om att bl.a. bodelning ska omfatta till boet hörande egendom som finns i en annan nordisk stat (artikel 19 tredje stycket). Det bör därför i den nya lagen införas en bestämmelse om att en bodelning efter en medborgare i en nordisk stat som förrättas enligt svensk lag ska omfatta samtliga tillgånger och skulder som hör till boet i Sverige och utomlands. En sådan bestämmelse har också hittills funnits i lagen om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m. (20 §). Svensk behörighet enligt den nordiska arvskonventionen föreligger som huvudregel om bodelningen förrättas i enlighet med svensk lag, dvs. om den avlidne nordiska medborgaren hade hemvist i Sverige (artikel 21 första stycket). Svensk behörighet kan också föreligga om parterna i andra fall är överens om att ta upp tvisten i Sverige (artikel 21 andra stycket). Frågan om behörighet i dessa fall behandlas inte av utredningen. Regeringen anser dock att det finns ett behov av sådana regler för att Sverige ska uppfylla sina åtaganden i enlighet med konventionen. Sådana bestämmelser har hittills funnits i 22 § lagen om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m. Bestämmelser med motsvarande innehåll bör tas in i den nya lagen om arv i internationella situationer. Bestämmelserna bör gälla i stället för behörighetsreglerna i den föreslagna 2 a § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden eftersom det skulle strida mot den nordiska arvskonventionen att tillämpa de bestämmelserna subsidiärt till den nya lagen. En sådan tillämpning skulle också kunna leda till motstridiga nordiska avgöranden. Den nordiska arvskonventionen innehåller en bestämmelse som reglerar tillämplig lag för en efterlevande makes rätt att ta ut viss egendom (artikel 20, se 21 § lagen om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m.). Bestämmelsen faller utanför arvsförordningens tillämpningsområde. Utredningen föreslår att samma bestämmelse ska tas in i den nya lagen om arv i internationella situationer. En motsvarande bestämmelse finns dock redan i lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden (9 §). Regeringen föreslår därför ingen sådan särskild regel för nordiska förhållanden. Utredningen föreslår också att en bestämmelse i den nordiska arvskonventionen om att föreskrifter i en annan nordisk stats lag om rätt för en efterlevande make att i visst fall innehålla vad som vid bodelning tillskiftas arvinge inte ska tillämpas vid bodelning som sker i Sverige (artikel 20). Detta är dock en lagvalsfråga som omfattas av arvsförordningen. Den lag som enligt arvsförordningen tillämpas på arvet gäller arvet i dess helhet och får inte inskränkas genom svenska bestämmelser. Regeringen föreslår därför inte någon regel med den innebörd som utredningen föreslår. 10 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Den nya lagen och lagändringarna ska träda i kraft den 17 augusti 2015. De äldre lagar som innehåller internationellt privaträttsliga bestämmelser om arv ska upphävas. Äldre bestämmelser ska gälla för frågor med anledning av dödsfall som inträffat före ikraftträdandet. Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans invänder mot förslagen. Skälen för regeringens förslag: Arvsförordningen ska börja tillämpas den 17 augusti 2015. Ambitionen bland de nordiska staterna är att även överenskommelsen om ändring av den nordiska arvskonventionen ska träda i kraft samma dag. Den nya lagen och de lagändringar som föreslås bör också träda i kraft vid denna tidpunkt. Arvsförordningen är direkt tillämplig i Sverige, vilket innebär att den gäller som svensk lag. Äldre svenska bestämmelser om arv i internationella situationer som omfattas av arvsförordningens tillämpningsområde ska därför upphävas. Eftersom alla svenska bestämmelser om arv i internationella situationer nu samlas i en ny lag innebär det att lagen om internationella förhållanden rörande dödsbo och de nordiska arvslagarna ska upphävas. Enligt arvsförordningens övergångsbestämmelser (artikel 83) ska förordningen tillämpas på arv efter personer som avlider den 17 augusti 2015 eller senare. Övergångsbestämmelserna innehåller också föreskrifter om giltigheten av lagvalsförordnanden och förordnanden om kvarlåtenskap som har gjorts före ikraftträdandet. För dessa frågor krävs inga särskilda svenska övergångsbestämmelser. Regeringen bedömer att det till den nya lagen om arv i internationella situationer behövs en övergångsbestämmelse om att äldre bestämmelser ska gälla för frågor med anledning av dödsfall som inträffat före ikraftträdandet. 11 Konsekvenser Regeringens bedömning: Bestämmelserna i arvsförordningen och den nya lagen underlättar hanteringen av internationella arv, vilket kan förväntas leda till lägre kostnader för enskilda och det allmänna. Arvsförordningens bestämmelser om ett europeiskt arvsintyg leder till något ökade kostnader för det allmänna. Dessa bör finansieras delvis inom ramen för befintliga anslag, delvis genom att handläggningen hos Skatteverket avgiftsbeläggs. Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över utredningens bedömning. Skatteverket anför att verket måste kompenseras för de ökade kostnader som uppstår på grund av prövningen av ansökningar om arvsintyg. Domstolsverket menar att de mindre kostnadsökningar som kan förutses för domstolarnas del kan hanteras inom ramen för Sveriges Domstolars befintliga anslag. Enligt Svea hovrätt behöver domstolarna ökade resurser för att överpröva Skatteverkets beslut om arvsintyg. Skälen för regeringens bedömning: Bestämmelserna i arvsförordningen och den nya lagen underlättar hanteringen av internationella arv och innebär att parallella förfaranden kan undvikas, vilket kan förväntas leda till lägre kostnader både för enskilda och det allmänna. Förordningens bestämmelser om ett europeiskt arvsintyg leder dock till ökade kostnader, även om det är svårt att bedöma i vilken utsträckning ansökningar om sådana intyg kommer att göras. Utredningen bedömer att kostnadsökningarna för Skatteverket avser dels kostnader för uppstart av en ny verksamhet, dels kostnader för den löpande hanteringen av arvsintygen. Regeringen delar utredningens bedömning att kostnaden för arvsintygen delvis bör finansieras genom avgifter. Regeringen avser att i förordning föreskriva att Skatteverket ska ta ut en avgift vid ansökan om ett europeiskt arvsintyg. En för hög avgift riskerar att leda till att arvsintygen inte används i den utsträckning som är avsikten enligt arvsförordningen. Avgiften kommer därför inte kunna uppgå till en nivå som ger full kostnadstäckning för Skatteverket. Den återstående kostnaden bedöms dock kunna hanteras inom ramen för Skatteverkets anslag. Utredningen gör bedömningen att antalet överklaganden av beslut om arvsintyg kan förväntas bli mycket få och att kostnaderna därför kan hanteras inom ramen för befintliga anslag. Regeringen delar utredningens och Domstolsverkets uppfattning att det merarbete som kan uppstå för domstolarna är så begränsat att det bör rymmas inom de befintliga anslagen. Övriga förslag bedöms inte medföra ökade kostnader för det allmänna. Förslagen bedöms inte medföra några ekonomiska konsekvenser för näringslivet. 12 Författningskommentar 12.1 Förslaget till lag om arv i internationella situationer Lagen är ny och ersätter lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Den ersätter även lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m., lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge och lagen (1935:46) om tillsyn i vissa fall å oskiftat dödsbo efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge (de nordiska arvslagarna). Genom lagen införs kompletterande bestämmelser till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (arvsförordningen). Vissa av bestämmelserna i lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo tas in i den nya lagen, delvis med annan lydelse. Att lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo upphävs medför också att bestämmelser i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden i stället kommer att tillämpas i vissa frågor, bl.a. när det gäller domstols behörighet i frågor som gäller bodelning med anledning av makes död i utomnordiska rättsförhållanden och i fråga om tillämplig lag för förfarandet vid en sådan bodelning. Genom den nya lagen införlivas också konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning så som den ändrats genom en överenskommelse den 1 juni 2012 (den nordiska arvskonventionen). Den ursprungliga konventionen ersätts när det gäller Sverige och Finland till största delen av arvsförordningen. De bestämmelser i den nordiska arvskonventionen som Sverige ska tillämpa flyttas, delvis i annan lydelse, från de nordiska arvslagarna till den nya lagen. Den nya lagen innehåller också bestämmelser som gäller erkännande och verkställighet av arvsavgöranden från stater som varken tillämpar arvsförordningen eller är anslutna till den nordiska arvskonventionen. 1 kap. Lagens innehåll Arvsförordningen 1 § I 2 kap. finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, i den ursprungliga lydelsen (arvsförordningen). I paragrafen anges att lagen, 2 kap., innehåller bestämmelser som kompletterar arvsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 6. Arvsförordningen är en EU-förordning som är direkt tillämplig i varje medlemsstat, utom Förenade kungariket, Irland och Danmark. Lagen innehåller de kompletterande bestämmelser som krävs för att förordningen ska kunna tillämpas i praktiken. Den nordiska arvskonventionen 2 § I 3 kap. finns bestämmelser som införlivar konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning (den nordiska arvskonventionen). I paragrafen anges att lagen, 3 kap., innehåller bestämmelser som införlivar den nordiska arvskonventionen. Övervägandena finns i avsnitt 7 och 9.3. De bestämmelser i den nordiska arvskonventionen som införlivas är i första hand de bestämmelser som Sverige kan fortsätta tillämpa enligt ett undantag i arvsförordningen (se artikel 75). Det gäller frågor om dödsboförvaltning, medverkan av myndigheter i de nordiska länderna samt om erkännande och verkställighet av nordiska avgöranden. Regler om domstols behörighet och tillämplig lag införlivas inte, eftersom arvsförordningen för Sveriges del i dessa fall gäller i stället för den nordiska arvskonventionen. I 3 kap. finns även regler som gäller bodelning med anledning av en makes död i nordiska rättsförhållanden. Dessa bestämmelser är inte att hänföra till arv och omfattas därför inte av arvsförordningen. För nordiska rättsförhållanden finns det även bestämmelser som gäller makars förmögenhetsförhållanden i förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap. Förordningen innehåller bestämmelser om bl.a. förmögenhetsrättsliga verkningar av äktenskap mellan nordiska medborgare med hemvist i de nordiska länderna, domstols behörighet och lagval i dessa fall. Även lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden innehåller bestämmelser om makars förmögenhetsförhållanden. Avgöranden som har meddelats i stater utanför Norden och EU 3 § I 4 kap. finns bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden som har meddelats i stater som varken tillämpar arvsförordningen eller är anslutna till den nordiska arvskonventionen. I paragrafen anges att lagen, 4 kap., innehåller bestämmelser om avgöranden från stater som varken tillämpar arvsförordningen eller är anslutna till den nordiska arvskonventionen. Övervägandena finns i avsnitt 8. I arvsförordningen och den nordiska arvskonventionen regleras inte erkännande och verkställighet av avgöranden från stater som varken tillämpar förordningen eller är anslutna till konventionen. Det finns därför särskilda regler som gäller i förhållande till dessa stater. 2 kap. Kompletterande bestämmelser till arvsförordningen Kapitlets tillämpningsområde 1 § Detta kapitel gäller för frågor om arv i internationella situationer, om inte något annat följer av 3 eller 4 kap. I paragrafen lämnas en upplysning om att 2 kap. gäller om inte något annat följer av 3 eller 4 kap. De flesta av bestämmelserna i detta kapitel gäller även när den internationella anknytningen föreligger i förhållande till en stat som inte tillämpar arvsförordningen. I huvudsak är det reglerna om erkännande och verkställighet i 9-13 §§ som undantas från kapitlets tillämpningsområde (jfr 3 kap. 11 § och 4 kap.). Övervägandena finns i avsnitt 6. Särskild boutredningsman 2 § Om ett arv efter en person som inte hade hemvist i Sverige ska handläggas i Sverige enligt svensk rätt och den avlidnes egendom ska avträdas till förvaltning av boutredningsman, ska den boutredningsman som utses inte vara dödsbodelägare eller på annat sätt beroende av utredningen (särskild boutredningsman). En särskild boutredningsman ska också utses om ett arv ska handläggas i Sverige och en boutredningsman ska utses enligt svensk rätt, trots att utländsk rätt i övrigt tillämpas på arvet. Detta gäller dock endast om något annat inte följer av arvsförordningen. Om en bouppteckning ska förrättas när en särskild boutredningsman har utsetts enligt första eller andra stycket, ska tiden enligt 20 kap. 1 § första stycket ärvdabalken räknas från den tidpunkt då egendomen avträddes till boutredningsmannens förvaltning. Paragrafen, som utformas i linje med Lagrådets synpunkter, innehåller föreskrifter om att en s.k. särskild boutredningsman ska utses under vissa förutsättningar och om tiden för att förrätta bouppteckning i sådana fall. Övervägandena finns i avsnitt 6.2 och 6.4. I första stycket anges att en särskild boutredningsman ska utses om ett arv efter en avliden som inte hade hemvist i Sverige ska handläggas här enligt svensk rätt och egendomen ska avträdas till förvaltning av boutredningsman. Med särskild boutredningsman avses en person som inte är dödsbodelägare eller på annat sätt beroende av utredningen. Första stycket kan bli tillämpligt exempelvis när en svensk medborgare med hemvist utomlands och egendom i Sverige har gjort ett lagvalsförordnande om att svensk rätt ska tillämpas på arvet (se artikel 7 i arvsförordningen). Bestämmelsen syftar till att säkerställa att utländska rättsägares intressen inte eftersätts. Den motsvarar 2 kap. 2 och 4 §§ lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. I andra stycket anges att en särskild boutredningsman ska utses om en boutredningsman ska förordnas enligt svensk rätt, trots att utländsk rätt i övrigt tillämpas på arvet. Bestämmelsen tar sikte på de fall då en boutredningsman enligt svensk rätt kan utses med stöd av artikel 29 i arvsförordningen i förening med 19 kap. 1 § ärvdabalken. I första hand ska i dessa fall den som har rätt att vara testamentsexekutor eller boutredningsman enligt den utländska lagen utses. Endast om den utländska lagen inte innehåller bestämmelser om oberoende boutredningsmän kan en annan boutredningsman utses. Det anges därför i andra stycket att bestämmelsen endast gäller om inte något annat följer av arvsförordningen. I artikel 29 i förordningen finns bestämmelser som närmare reglerar boutredningsmannens verksamhet. Där anges bl.a. att han eller hon som huvudregel ska utöva de befogenheter som följer av den lag som är tillämplig på arvet. Det framgår också att domstolen får fastställa villkor för utövande av sådana befogenheter i enlighet med den lag som är tillämplig på arvet. I tredje stycket finns en regel som gäller tiden för att förrätta bouppteckning i de fall som anges i första och andra styckena. Motsvarande bestämmelse har hittills funnits i 2 kap. 4 § lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Enligt 20 kap. 1 § första stycket ärvdabalken ska en bouppteckning i normalfallet göras inom tre månader från dödsfallet. När det gäller internationella rättsförhållanden kan det ofta ta längre tid än vanligt innan en svensk boutredningsman kan utses, eftersom de som har ett rättsligt intresse i arvet ofta befinner sig utomlands. I stycket anges därför att tiden för att förrätta bouppteckning ska räknas först från den tidpunkt då en särskild boutredningsman utses i Sverige. Det är i första hand aktuellt att tillämpa regeln när en särskild boutredningsman har utsetts enligt första stycket. I undantagsfall kan det dock även bli aktuellt att upprätta en bouppteckning i fall som avses i andra stycket (jfr artiklarna 29.2 och 29.3). Ett testamentes formella giltighet 3 § Ett testamentes formella giltighet ska bedömas enligt denna paragraf i stället för enligt artikel 27 i arvsförordningen. Ett testamente ska anses giltigt till formen, om det uppfyller formkraven i lagen på den ort där det upprättades eller den ort där testatorn vid upprättandet eller vid sin död hade hemvist eller var medborgare. Ett testamente som avser fast egendom ska också anses giltigt till formen, om det uppfyller formkraven i lagen på den ort där egendomen finns. Andra stycket tillämpas också på en återkallelse av testamente. En återkallelse ska också anses giltig till formen, om återkallelsen uppfyller formkraven i någon av de lagar enligt vilka testamentet enligt andra stycket var giltigt till formen. Vid tillämpning av andra och tredje styckena ska även en ort där testatorn enligt lagen på den orten hade domicil räknas som testatorns hemvist. I paragrafen finns bestämmelser om tillämplig lag för bedömningen av den formella giltigheten av ett testamente eller en återkallelse av ett testamente. Övervägandena finns i avsnitt 6.3. Enligt artikel 75.1 i arvsförordningen ska Sverige fortsätta att tillämpa Haagkonventionen den 5 oktober 1961 rörande lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden i stället för artikel 27 i förordningen. Genom paragrafen införlivas konventionen. Bestämmelserna är tillämpliga i förhållande till alla stater, inte endast de som har tillträtt konventionen. Paragrafen motsvarar 1 kap. 4 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (se prop. 1973:175 s. 33 f.). Av första stycket framgår att paragrafen ska tillämpas i stället för artikel 27 i arvsförordningen. Till skillnad från den artikeln gäller bestämmelserna även muntliga förordnanden. I andra stycket anges förutsättningarna för att ett testamente ska anses giltigt till formen i Sverige. Av tredje stycket, som utformas i enlighet med Lagrådets förslag, följer att den formella giltigheten av en återkallelse av ett testamente bedöms enligt samma kriterier som upprättande av testamente. Därutöver anges att en återkallelse av ett testamente även kan vara giltig till formen om återkallelsen uppfyller kraven i någon av de lagar enligt vilket testamentet var giltigt. Att som testators hemvist ska räknas även ort där testator enligt lagen på den orten hade domicil, följer av fjärde stycket. I vissa utländska rättsordningar finns ett legalt domicilbegrepp som skiljer sig från vårt svenska hemvistbegrepp, t.ex. så att en gift kvinna har samma domicil som mannen, även om hon bor på annan ort. Genom att även domicil enligt utländsk rätt räknas som hemvist i paragrafens mening tillkommer ytterligare alternativ, utöver andra och tredje styckena, för när testamenten eller återkallelser av testamenten ska anses giltiga till formen. Egendom som tillfaller Allmänna arvsfonden 4 § Om det enligt den lag som är tillämplig på arvet inte finns någon arvinge eller testamentstagare till egendom som finns i Sverige, ska den egendomen tillfalla Allmänna arvsfonden. En utländsk stat, kommun, allmän fond eller allmän inrättning ska inte anses som en arvinge vid tillämpning av första stycket. Paragrafen innehåller bestämmelser om när egendom i Sverige ska tillfalla Allmänna arvsfonden. Den motsvarar 1 kap. 11 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Övervägandena finns i avsnitt 6.5. Av första stycket framgår att egendom som finns i Sverige ska tillfalla Allmänna arvsfonden om det inte finns någon arvinge eller testamentstagare enligt den lag som är tillämplig på arvet. Bestämmelsen gäller när utländsk lag ska tillämpas på arvet, oberoende av i vilken stat frågor som gäller arvet ska handläggas. Den grundar sig på ett undantag i arvsförordningen när det gäller den tillämpliga lagens tillämpningsområde (artikel 33). I andra stycket finns en bestämmelse om att en utländsk stat, kommun, allmän fond eller allmän inrättning inte ska anses som en arvinge. Även om ett sådant rättssubjekt anses vara en arvinge enligt den lag som tillämpas på arvet, tillfaller egendomen således Allmänna arvsfonden. Om egendomen har testamenterats till den utländska staten, kommunen, fonden eller inrättningen, tillfaller egendomen däremot inte Allmänna arvsfonden. Provisoriskt omhändertagande av egendom 5 § Om det finns egendom i Sverige men svensk domstol eller annan myndighet inte är behörig att besluta om arvet, ska socialnämnden, om det behövs, ta hand om egendomen och vidta nödvändiga åtgärder. Dödsfallet ska anmälas till socialnämnden av den som har egendomen i sin vård eller annars av den som är närmast till att göra anmälan. Socialnämnden ska överlämna egendomen till den som är behörig att ta emot den. Om socialnämnden inte kan överlämna egendomen till någon enligt första stycket, ska nämnden anmäla dödsfallet till tingsrätten. Tingsrätten ska besluta att egendomen ska avträdas till förvaltning av en särskild boutredningsman till dess den kan överlämnas till den som är behörig att ta emot den. Om egendomen är av litet värde får socialnämnden, i stället för att anmäla dödsfallet till tingsrätten enligt andra stycket, överlämna egendomen till en närstående till den avlidne eller till utlandsmyndigheten för den stat som den avlidne var medborgare i. I paragrafen finns regler om provisoriskt omhändertagande av egendom i Sverige. Den motsvarar delvis 2 kap. 3 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo och 2 § lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Övervägandena finns i avsnitt 6.6 och 7. I de fall behörigheten i frågor som gäller arvet tillkommer myndigheter i någon annan stat, är svenska domstolar och andra myndigheter inte behöriga att befatta sig med egendomen i större utsträckning än vad som medges enligt arvsförordningen. I arvsförordningen finns det en bestämmelse som medger provisoriska åtgärder med egendomen av det slag som regleras i paragrafen (artikel 19). Enligt första stycket ska socialnämnden, om det behövs, ta hand om egendom i Sverige och vidta nödvändiga åtgärder, trots att svensk domstol eller annan myndighet annars inte är behörig att fatta beslut om arvet. Oftast är svensk domstol eller annan myndighet inte behörig att fatta beslut om arvet, om den avlidne saknade hemvist i Sverige (artikel 4). Om den avlidne hade hemvist i Sverige, är det i stället normalt bestämmelserna i 18 kap. 2 § ärvdabalken som är tillämpliga i fråga om provisoriskt omhändertagande av egendom. I stycket anges att socialnämnden ska ta hand om egendomen om det behövs. Om egendomen redan från början kan tas om hand av någon som är behörig att företräda dödsboet, ska socialnämnden således inte vidta några åtgärder. Inte heller ska socialnämnden ta hand om sådan egendom som inte behöver tas om hand för att bevaras, t.ex. banktillgodohavanden eller aktier. Sådan egendom ankommer det på den utländska dödsboförvaltningen att ta hand om. Varje kommun är fri att utse den nämnd inom kommunen som ska vidta åtgärder enligt paragrafen. Med socialnämnd avses i detta sammanhang, liksom i andra författningar, den nämnd som kommunfullmäktige har utsett, se 2 kap. 4 § socialtjänstlagen (2001:453). Den som har vård om egendomen har en skyldighet att anmäla dödsfallet till socialnämnden. Finns det ingen som har vård om egendomen ska anmälan göras av den som är närmast till att göra anmälan. Det kan exempelvis röra sig om en närstående, en hushållsmedlem eller en hyresvärd. Socialnämnden bör efterforska vilka personer som är den avlidnes arvingar eller närmaste anhöriga. Om det framkommer uppgifter om en dödsboförvaltning eller motsvarande utomlands, ska nämnden överlämna egendomen till den som är behörig att ta emot den. Om socialnämnden inte kan överlämna egendomen till någon ska nämnden, enligt andra stycket, anmäla dödsfallet till tingsrätten. Tingsrätten ska då besluta att egendomen ska avträdas till förvaltning av en särskild boutredningsman (jfr 2 kap. 2 § första stycket) till dess egendomen kan överlämnas till någon som är behörig att ta emot den. För boutredningsmannens förvaltning gäller 19 kap. ärvdabalken. Där finns bestämmelser t.ex. om boutredningsmannens entledigande och om att han eller hon har rätt till skäligt arvode (se 19 kap. 5 § första stycket och 19 § andra stycket). Enligt tredje stycket får socialnämnden, om egendomen är av litet värde, i stället för att anmäla dödsfallet till tingsrätten överlämna den till en närstående till den avlidne eller, om den avlidne var utländsk medborgare, till utlandsmyndigheten (t.ex. en ambassad) för den stat som han eller hon var medborgare i. Med närstående person avses här någon annan än den som är behörig att företräda dödsboet eller motsvarande. Det kan exempelvis röra sig om den avlidnes make, som inte är ensam behörig att företräda boet. Det är i allmänhet fråga om kontanter, kläder och annan egendom för personligt bruk. Enligt arvsförordningen omfattar behörigheten all egendom som arvet avser. Det är därför inte möjligt för socialnämnden att så som hittills innehålla egendom till täckande av kostnader, t.ex. för den avlidnes vård och begravning. Fordringar av detta slag får i stället framställas mot den utländska dödsboförvaltningen. Arvsförordningen hindrar dock inte att interimistiska åtgärder, t.ex. kvarstad, beslutas i Sverige trots att det är myndigheter i en annan stat som är behöriga i frågor som rör arvet (artikel 19). Beaktande av utländsk förrättning 6 § Vid boutredning eller arvskifte som görs i Sverige ska, om svensk lag är tillämplig på arvet, beaktas vad som tillkommit borgenär, arvinge eller testamentstagare vid motsvarande förrättning efter den avlidne i en annan stat. Paragrafen innehåller en bestämmelse om att resultatet av utländska förrättningar ska beaktas. Den motsvarar delvis 2 kap. 9 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Övervägandena finns i avsnitt 6.7. Bestämmelsen innebär att man i Sverige ska ta utfallet av en utländsk förrättning i beaktande vid boutredning och arvskifte. Om den utländska förrättningen vid tidpunkten för den svenska boutredningen eller arvskiftet ännu inte är avslutad, kan det vara lämpligt att invänta resultatet av denna. Bestämmelsen gäller endast vid boutredningar och arvskiften som görs i Sverige enligt svensk rätt. Eftersom arvsförordningen och den nordiska arvskonventionen syftar till att undvika parallella förfaranden blir det i praktiken fråga om en förrättning i ett tredjeland som det kan bli aktuellt att beakta. Europeiskt arvsintyg 7 § Skatteverket är behörig myndighet för utfärdande av europeiska arvsintyg enligt arvsförordningen. I paragrafen anges att Skatteverket är den myndighet i Sverige som är behörig att utfärda europeiska arvsintyg. Övervägandena finns i avsnitt 6.8. Arvsförordningens bestämmelser som rör arvsintyget finns i artiklarna 62-73. I artikel 62.1 anges att arvsintyget ska utfärdas för användning i en annan medlemsstat. Arvsintyget har dock rättsverkningar i alla medlemsstater (artikel 69.1). Det finns därför inget hinder mot att ett arvsintyg utfärdas av Skatteverket för att användas i Sverige, exempelvis när det ska ligga till grund för en ansökan om lagfart (se förslaget till lag om ändring i 20 kap. 5 § jordabalken). För Skatteverkets handläggning av ärenden som gäller europeiska arvsintyg tillämpas, utöver arvsförordningens bestämmelser, förvaltningslagen (1986:223). 8 § Skatteverkets beslut avseende ett europeiskt arvsintyg överklagas till tingsrätten i den ort där den avlidne hade hemvist. Om den avlidne inte hade hemvist i Sverige, överklagas beslutet till Stockholms tingsrätt. Vid överklagande tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av arvsförordningen. Paragrafen reglerar överklagande av Skatteverkets beslut med anledning av en ansökan om ett europeiskt arvsintyg. Övervägandena finns i avsnitt 6.8. I första stycket anges vilken tingsrätt som ska pröva överklagandet. Stockholms tingsrätt är reservforum. Vilka beslut avseende ett europeiskt arvsintyg som kan överklagas till domstol följer direkt av arvsförordningen (artikel 72). Det gäller t.ex. beslut om att inte utfärda ett arvsintyg eller beslut om att återkalla ett arvsintyg. Enligt andra stycket ska lagen om domstolsärenden tillämpas på handläggningen om inte något annat följer av arvsförordningen. I arvsförordningen finns regler om bl.a. rättelse, ändring och återkallelse av ett utfärdat arvsintyg samt om inhibition (se artiklarna 71 och 73.1 a). Av hänvisningen till lagen om domstolsärenden följer bl.a. att överklagande kan ske till hovrätten och Högsta domstolen och att prövningstillstånd krävs i båda instanserna (39 och 40 §§). Erkännande och verkställighet enligt arvsförordningen 9 § En ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart i Sverige enligt arvsförordningen görs till tingsrätten. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilka tingsrätter som får pröva en ansökan. Paragrafen, som utformas i enlighet med Lagrådets förslag, reglerar vilken domstol som är behörig att enligt arvsförordningen pröva en ansökan om att ett avgörande från en stat som tillämpar arvsförordningen ska erkännas eller förklaras verkställbart här. Övervägandena finns i avsnitt 6.9. I paragrafen anges att en ansökan om erkännande eller verkställbarhetsförklaring görs till tingsrätten. Regeringen meddelar föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva en ansökan. Av artikel 45.2 i arvsförordningen framgår vilka anknytningskriterier som ska tillämpas för att bestämma vilken av de utpekade tingsrätterna som är behörig i det enskilda fallet. Med avgörande avses även officiella handlingar och förlikning inför domstol (se artiklarna 60.1 och 61.1). 10 § En ansökan om ändring enligt arvsförordningen av ett beslut med anledning av en ansökan enligt 9 § görs till den tingsrätt som har meddelat beslutet. Om en sådan ansökan görs av den som har gjort ansökan enligt 9 §, ska den ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades. Paragrafen innehåller kompletterande bestämmelser till det andra steget av prövningen av en ansökan om erkännande eller verkställbarhet, dvs. för prövningen av en ansökan om ändring av ett beslut som har meddelats vid den inledande prövningen. Övervägandena finns i avsnitt 6.9. Enligt arvsförordningen ska sökanden snarast, och i enlighet med det förfarande som anges i lagen i den verkställande medlemsstaten, underrättas om det beslut som har meddelats med anledning av ansökan om erkännande eller verkställbarhetsförklaring (artikel 49.1, se 29 § lagen [1996:242] om domstolsärenden). Att en förklaring om erkännande eller verkställbarhet ska delges den part mot vilken verkställighet begärs följer av artikel 49.2 i arvsförordningen. Något krav på att delge sökanden finns inte. I första stycket anges att ansökan ska prövas av den tingsrätt som meddelade det ursprungliga beslutet. I andra stycket finns en bestämmelse om den tid inom vilken den som har ansökt om erkännande eller verkställbarhet men inte fått bifall får ansöka om ändring av beslutet. Den fristen är fyra veckor från den dag då beslutet meddelades. Tingsrätten prövar om ansökan har kommit in i rätt tid (jfr 38 § lagen om domstolsärenden). Av artikel 50.5 i arvsförordningen framgår vilken tidsfrist som sökandens motpart måste hålla sig till när en ansökan om erkännande eller verkställbarhet har bifallits. En ansökan om ändring ska i dessa fall göras inom 30 dagar från delgivning. Om parten har hemvist i en annan medlemsstat, är tidsfristen i stället 60 dagar från delgivning. 11 § Vid handläggning i domstol av ärenden som avses i 9 och 10 §§ tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av arvsförordningen. I paragrafen regleras vilka övriga processrättsliga bestämmelser som ska tillämpas i ärenden om erkännande och verkställbarhetsförklaring enligt arvsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 6.9. Av paragrafen framgår att lagen om domstolsärenden är tillämplig på domstolarnas handläggning av ärenden om erkännande och verkställbarhetsförklaring. Bestämmelserna i den lagen är tillämpliga i den utsträckning annat inte följer av arvsförordningen. Särskilt det första steget i verkställbarhetsförklaringen regleras av förordningen. Vissa regler i lagen om domstolsärenden, bl.a. om domstolens sammansättning, brister i en inledande skrivelse och handläggningen i allmänhet, är dock tillämpliga även i det första steget av prövningen. I artikel 46 anges t.ex. vilka handlingar som ska ges in i samband med ansökan. Av artikel 48 följer att domen ska förklaras verkställbar omedelbart efter fullgörande av formaliteterna i artikel 46 och att den part mot vilken verkställighet begärs inte ska ges tillfälle att yttra sig över ansökan. Att den part mot vilken verkställighet begärs ska delges verkställbarhetsförklaringen tillsammans med beslutet följer av artikel 49.2. Reglerna om överklagande i lagen om domstolsärenden tillämpas inte i förhållande till tingsrättens beslut i det första steget. Den som vill angripa ett beslut med anledning av en ansökan om verkställbarhetsförklaring ska i stället ansöka om ändring av beslutet. Särskilda bestämmelser om prövningen vid en ansökan om ändring finns i artikel 50 i arvsförordningen. Där anges att det ska vara ett kontradiktoriskt förfarande och att motparten som huvudregel ska ansöka om ändring inom 30 dagar från delgivning av verkställbarhetsförklaringen. Arvsförordningen innehåller inte några bestämmelser om rättegångskostnader. I 32 § lagen om domstolsärenden finns en hänvisning till 18 kap. rättegångsbalken som gäller ärenden där enskilda är motparter till varandra (jfr dock rättsfallet NJA 2009 s. 632). Att lagen om domstolsärenden tillämpas innebär dessutom bl.a. att ett beslut i ett ärende om ansökan om ändring kan överklagas till hovrätten och Högsta domstolen, samt att prövningstillstånd krävs (39 och 40 §§). Bestämmelsen i lagen om domstolsärenden om omedelbar verkställighet (31 §) blir inte aktuell att tillämpa eftersom en utländsk dom, enligt artikel 43 i arvsförordningen, alltid ska kunna verkställas efter det att den har förklarats vara verkställbar i enlighet med förfarandet i artiklarna 45-58. 12 § Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte något annat följer av arvsförordningen. I paragrafen regleras verkan av att ett utländskt avgörande förklaras verkställbart. Övervägandena finns i avsnitt 6.9. Av paragrafen framgår att det utländska avgörandet verkställs enligt reglerna i utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft. Detta gäller alltså även om avgörandet inte har fått laga kraft. Det blir därmed inte aktuellt att tillämpa bestämmelserna i 3 kap. 4-10 §§ utsökningsbalken om domar som inte har fått laga kraft. Arvsförordningen innehåller några särskilda regler om verkställighetsförfarandet. I artikel 53 finns t.ex. en bestämmelse om vilandeförklaring av verkställighetsärendet i avvaktan på att en begäran om ändring prövas. I artikel 54.3 anges vidare att inga andra åtgärder för verkställighet än säkerhetsåtgärder får vidtas så länge fristen för att söka ändring av verkställbarhetsförklaringen inte har löpt ut. Förordningen har företräde framför utsökningsbalkens regler, vilket påminns om i paragrafen. 13 § Om tingsrätten vid det förfarande som avses i 9 § bifaller en ansökan om verkställbarhetsförklaring, ska tingsrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken. Paragrafen reglerar kvarstad och andra säkerhetsåtgärder med anledning av att ett avgörande har förklarats verkställbart. Övervägandena finns i avsnitt 6.9. En följd av att en tingsrätt i det första steget i ett ärende om verkställbarhetsförklaring har förklarat ett beslut verkställbart är att beslutet innefattar ett beslut om kvarstad eller annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken. Bestämmelsen kompletterar artikel 54.2 i arvsförordningen, som innebär att en verkställbarhetsförklaring ska medföra att säkerhetsåtgärder får vidtas. Sökanden ska alltså inte behöva utverka ett särskilt tillstånd till säkerhetsåtgärder i detta fall. Även om rätten till säkerhetsåtgärder är en automatisk följd av beslutet, krävs det en ansökan till Kronofogdemyndigheten för att denna ska verkställa säkerhetsåtgärder. Ansökan behandlas sedan som en begäran om verkställighet av ett svenskt domstolsbeslut om säkerhetsåtgärd i enlighet med bestämmelserna i 16 kap. 10-16 §§ utsökningsbalken (se prop. 2001/02:146 s. 49 f.) Rätten till verkställighetsåtgärder är begränsad till säkerhetsåtgärder till dess att fristen för att söka ändring har löpt ut eller tingsrätten har fastställt verkställbarhetsförklaringen efter en ansökan om ändring och möjligheterna att överklaga beslutet har uttömts, dvs. till dess att beslutet har fått laga kraft (artikel 54.3 i arvsförordningen). 3 kap. Särskilda bestämmelser för nordiska förhållanden Kapitlets tillämpningsområde 1 § Detta kapitel gäller i förhållande till de stater som är anslutna till den nordiska arvskonventionen. I paragrafen lämnas en upplysning om att 3 kap. gäller i förhållande till de stater som är anslutna till den nordiska arvskonventionen, dvs. Danmark, Finland, Island och Norge. Övervägandena finns i avsnitt 7. Bouppteckning 2 § Om ett arv handläggs i Danmark, Finland, Island eller Norge och det i Sverige finns egendom som hör till boet, ska Skatteverket på begäran av dödsboförvaltningen utse en lämplig person att förrätta bouppteckning. I bouppteckningen ska dödsboets tillgångar i Sverige tas upp med uppgift om värdet och sådana skulder som särskilt belastar egendomen. Paragrafen innehåller bestämmelser om att dödsboförvaltningen i ett annat nordiskt land kan få hjälp med att förrätta bouppteckning avseende egendom i Sverige. Paragrafen införlivar artikel 22 i den nordiska arvskonventionen i svensk rätt och motsvarar delvis 2 § lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Övervägandena finns i avsnitt 7. Skatteverket ska på begäran av den utländska dödsboförvaltningen utse en lämplig person att förrätta bouppteckning. Det är inte fråga om en sedvanlig bouppteckning som ska ges in till Skatteverket för registrering. Utmätning 3 § Om ett dödsbo är föremål för behandling av bobestyrer i Danmark eller för offentligt skifte i Island eller Norge och det finns egendom i Sverige som hör till boet, ska det som föreskrivs i den andra statens lag om inskränkning i en borgenärs rätt att genom utmätning få betalning ur dödsbo tillämpas på egendomen i Sverige. Detta gäller dock inte om det är fråga om utmätning för skatt eller allmän avgift som påförts i Sverige. Det gäller inte heller om fordran ska tas ut ur egendom som utgör pant eller som får hållas kvar till säkerhet för fordran. I paragrafen regleras inskränkningar i en borgenärs rätt att genom utmätning få betalning ur egendom som finns i Sverige. Den införlivar artikel 23 i den nordiska arvskonventionen och motsvarar delvis 4 § lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Övervägandena finns i avsnitt 7. Under den tid dödsboet är föremål för behandling av bobestyrer, vilket är en slags boutredningsmannaförvaltning som förekommer i Danmark, eller för offentligt skifte ska reglerna i den staten om begränsningar att utmäta egendom även gälla egendom som finns i Sverige. Detta gäller dock inte utmätning av skatter och allmänna avgifter. Bestämmelsen riktar sig i första hand till Kronofogdemyndigheten. 4 § Om egendom som avses i 2 § ska säljas exekutivt, tillämpas vid försäljningen och fördelningen av köpeskillingen 9 § första stycket lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land. Paragrafen reglerar bl.a. lagval för att bedöma förmånsrättsordningen vid exekutiv försäljning. Paragrafen införlivar artikel 24 i den nordiska arvskonventionen och motsvarar i huvudsak 5 § lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Övervägandena finns i avsnitt 7. Bestämmelsen innebär att samma förmånsrättsregler tillämpas vid utmätning i en nordisk arvssituation som vid en nordisk konkurs. Inskrivning 5 § Bestämmelser i en annan nordisk stats lag om att inskrivning i en fastighetsbok eller ett domstolsprotokoll (tingslysning) utgör en förutsättning för att en rätt som uppkommit genom avtal eller annan rättshandling eller genom utmätning (utlegg eller utpantning) ska gälla mot dödsbo, ska inte tillämpas i fråga om egendom som vid dödsfallet fanns i Sverige. Enligt paragrafen ska tingslysning inte utgöra en förutsättning för att en rättshandling ska kunna göras gällande mot ett dödsbo när det gäller egendom som vid dödsfallet fanns i Sverige. Den införlivar artikel 25 i den nordiska arvskonventionen och motsvarar 6 § lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Övervägandena finns i avsnitt 7. Regler om var viss egendom ska anses finnas 6 § En fordran som är grundad på ett löpande skuldebrev eller på ett annat fordringsbevis som måste visas upp för att fordringen ska kunna krävas ut, ska vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel anses finnas där handlingen finns. Andra fordringar ska anses finnas i den stat enligt vars lag boutredningen ska förrättas. Ett registrerat fartyg eller luftfartyg ska anses finnas i den stat där det har hemort. I paragrafen regleras var viss egendom ska anses finnas. Den tar sikte på sådan egendom som anges i 2, 3 och 5 §§. Paragrafen införlivar artikel 26 i den nordiska arvskonventionen och motsvarar 7 § lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Övervägandena finns i avsnitt 7. Domstolsbeslut om dödsboförvaltning 7 § Om en domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge har beslutat att ett dödsbo efter en medborgare i en nordisk stat som vid sin död hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge ska omhändertas av domstolen eller av arvsdomstol, boutredningsman, testamentsexekutor eller bobestyrer, eller att boet ska bli föremål för utredning och skifte genom delägarnas försorg eller skiftas under medverkan av skiftesman, ska beslutet gälla i Sverige. Första stycket gäller endast om beslutet inte strider mot ett avgörande som har meddelats av en domstol eller annan myndighet som är behörig enligt arvsförordningen. Paragrafen innehåller bestämmelser om erkännande av vissa nordiska beslut. Den införlivar artikel 27 i den nordiska arvskonventionen och motsvarar delvis 8 § lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Övervägandena finns i avsnitt 7. I första stycket anges vilka beslut om dödsboförvaltningen som ska gälla i Sverige. Enligt andra stycket gäller ett beslut enligt första stycket inte i Sverige om det strider mot ett avgörande som har meddelats i en stat som tillämpar arvsförordningen. Härigenom undviks att motstridiga domstolsavgöranden om dödsboförvaltningen erkänns här. Bodelning med anledning av en makes död 8 § Bodelning med anledning av en makes död förrättas enligt svensk lag om den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge och vid sin död hade hemvist i Sverige. Bodelning med anledning av en makes död förrättas också enligt svensk lag om en efterlevande make som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge har suttit i oskiftat bo och han eller hon har hemvist i Sverige. Detsamma gäller om en efterlevande make har suttit i oskiftat bo och vid sin död var medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge och då hade hemvist i Sverige. Paragrafen innehåller bestämmelser om tillämplig lag på förfarandet vid bodelning med anledning av en makes död. Den införlivar delvis artikel 19 i den nordiska arvskonventionen och motsvarar 19 § lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m. Övervägandena finns i avsnitt 9.3. Paragrafen reglerar bodelningsförfaranden i Sverige. De svenska förfarandereglerna finns i 17 kap. äktenskapsbalken. Av första stycket framgår att svensk lag ska tillämpas på förfarandet vid bodelning efter en medborgare i en annan nordisk stat med hemvist i Sverige. I andra stycket regleras förfarandet vid bodelning om den efterlevande maken har berättigats att sitta i oskiftat bo. Förfarandet följer svenska regler, om den efterlevande maken har, eller vid sin död hade, hemvist i Sverige och om han eller hon är medborgare i en annan nordisk stat eller var det vid sin död. 9 § Vid bodelning med anledning av en makes död som förrättas i Sverige efter en medborgare i en annan nordisk stat ska makarnas samtliga tillgångar och skulder i Sverige och utomlands omfattas. Paragrafen reglerar vilken egendom som ska omfattas av en bodelning i nordiska rättsförhållanden. Den införlivar delvis artikel 19 i den nordiska arvskonventionen och motsvarar 20 § lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m. Övervägandena finns i avsnitt 9.3. Enligt paragrafen ska en bodelning som förrättas i Sverige efter en medborgare i en annan nordisk stat omfatta all egendom som hör till boet. Det gäller oavsett om egendomen finns i Sverige eller utomlands (den s.k. universalitetsprincipen). Detta gäller också oberoende av vad som följer av den lag som tillämpas på bodelningen i materiellt hänseende enligt förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap eller lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. 10 § En fråga som gäller bodelning med anledning av en makes död ska tas upp av svensk domstol eller annan myndighet, om bodelningen förrättas i enlighet med svensk lag enligt 8 §. En tvist som gäller bodelning med anledning av en makes död får också, trots att domstol i en annan nordisk stat är behörig, tas upp av svensk domstol om parterna är överens om det. Det gäller dock inte om dödsboet är föremål för behandling av domstol, testamentsexekutor, bobestyrer eller av domstol förordnad boutredningsman eller skiftesman eller om tvisten gäller klander av bodelning. I paragrafen regleras behörigheten för svensk domstol och annan myndighet i frågor som gäller bodelning med anledning av en makes död. I nordiska rättsförhållanden gäller bestämmelserna i stället för behörighetsreglerna i 2 a § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Genom paragrafen införlivas artikel 19, delvis, och artikel 21 i den nordiska arvskonventionen. Paragrafen motsvarar delvis 22 § lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m. Övervägandena finns i avsnitt 9.3. Enligt första stycket ska en fråga som gäller bodelning med anledning av en makes död tas upp av svensk domstol eller annan myndighet om bodelningen förrättas enligt svensk lag. Det kan t.ex. gälla frågor om att utse en bodelningsförrättare enligt äktenskapsbalken eller klander av bodelning. Av andra stycket följer att parterna, om de är överens, i vissa fall kan få en tvist prövad i Sverige trots att en domstol i en annan nordisk stat är behörig enligt den nordiska arvskonventionen. Erkännande och verkställighet 11 § I fråga om erkännande och verkställighet av dom eller förlikning från Danmark, Finland, Island eller Norge om rätt på grund av arv eller testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller ansvar för den dödes skulder tillämpas lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Om den lagen inte gäller, tillämpas 4 kap., om inte något annat följer av arvsförordningen, eller lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. Paragrafen reglerar erkännande och verkställighet av nordiska avgöranden. Den införlivar artikel 28 i den nordiska arvskonventionen och motsvarar delvis 10 § lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge. Övervägandena finns i avsnitt 7. Enligt paragrafen tillämpas i nordiska rättsförhållanden lagen om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Den lagen gäller dock endast om den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige och hade hemvist i någon av dessa stater (7 § andra stycket 5). Om den lagen inte är tillämplig på en dom om arv eller testamente från Danmark, Island eller Norge tillämpas bestämmelserna om erkännande och verkställighet i 4 kap. Om en sådan dom har meddelats i Finland tillämpas arvsförordningen. Om en dom avser bodelning med anledning av en makes död tillämpas lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden i de fall lagen om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område inte är tillämplig. 4 kap. Särskilda bestämmelser om erkännande och verkställighet av vissa utländska avgöranden Kapitlets tillämpningsområde 1 § Detta kapitel gäller för avgöranden som har meddelats i stater som varken tillämpar arvsförordningen eller är anslutna till den nordiska arvskonventionen. I paragrafen, som utformas i enlighet med Lagrådets förslag, anges kapitlets tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 8. Av bestämmelsen framgår att kapitlet gäller erkännande och verkställighet av avgöranden från stater som varken tillämpar arvsförordningen eller är anslutna till den nordiska arvskonventionen (jfr dock 3 kap. 11 §). De medlemsstater som för närvarande inte omfattas av arvsförordningen är Danmark, Förenade kungariket och Irland. Danmark är dock anslutet till den nordiska arvskonventionen. När det gäller erkännande och verkställighet av schweiziska domar finns det särskilda bestämmelser i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz. Erkännande 2 § Ett avgörande om arv eller testamente av en domstol, annan myndighet eller särskilt förordnad skiftesman som har fått laga kraft gäller i Sverige, om avgörandet har meddelats i en stat där den avlidne hade hemvist och det inte finns hinder mot erkännande enligt 3 §. Paragrafen reglerar de grundläggande förutsättningarna för att ett utländskt avgörande från en stat som varken tillämpar arvsförordningen eller är ansluten till den nordiska arvskonventionen ska erkännas i Sverige. Vidare får det inte finnas hinder mot erkännande enligt 3 §. Paragrafen motsvarar delvis 2 kap. 12 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Övervägandena finns i avsnitt 8.1. Av bestämmelsen framgår att både ett utländskt arvskifte som förrättats av myndighet eller särskilt förordnad skiftesman och en tvist om arv eller testamente som har avgjorts av en utländsk domstol kan erkännas. I många stater förrättas arvskiftet av s.k. notarius publicus som enligt denna paragraf är att betrakta som särskilt förordnad skiftesman. Liksom enligt hittillsvarande ordning omfattas inte skiften som förrättats av dödsbodelägarna själva av bestämmelsen om erkännande. För erkännande krävs att avgörandet har fått laga kraft, vilket innebär att det inte längre ska vara möjligt att med ordinära rättsmedel få avgörandet ändrat i den stat där det har meddelats. En ytterligare förutsättning för erkännande är att avgörandet meddelats i den stat där den avlidne vid sin död hade hemvist. 3 § Det utländska avgörandet gäller inte i Sverige, om 1. avgörandet har meddelats mot en part som inte har gått i svaromål och som inte har fått kännedom om den väckta talan i tid för att kunna svara i saken eller mot en part som annars inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet, 2. avgörandet strider mot ett svenskt avgörande, 3. avgörandet strider mot ett tidigare meddelat utländskt avgörande som gäller här, 4. det i Sverige pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande, eller 5. det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna avgörandet. I paragrafen anges de omständigheter som medför att ett utländskt avgörande inte gäller i Sverige, även om förutsättningarna enligt 2 § är uppfyllda. Paragrafen utformas delvis med 14 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden som förebild. Bestämmelser om hinder mot erkännande har hittills funnits i 2 kap. 12 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Övervägandena finns i avsnitt 8.2. Första punkten avser allvarliga brister i det utländska förfarandet. För erkännande krävs att en part har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet. Ett avgörande erkänns t.ex. inte om svaranden inte har fått kännedom om förfarandet eller inte har fått rimlig tid att lämna svaromål (jfr 32 kap. 1 § rättegångsbalken). Även i det fortsatta förfarandet kan det förekomma brister som medför att det utländska avgörandet inte ska erkännas. Som exempel kan nämnas att en part inte har beretts tillfälle att vara med eller vara företrädd vid en förhandling. Om denna har förts på ett språk som parten inte förstod, kan bristen också bestå i att det inte funnits någon tolk. Det utländska avgörandet erkänns, enligt andra punkten, inte heller om det strider mot ett svenskt avgörande. Om det finns ett svenskt avgörande, saknar det betydelse om det svenska avgörandet meddelats före eller efter det utländska avgörandet. I tredje punkten anges att ett avgörande som strider mot ett tidigare meddelat utländskt avgörande som gäller här inte erkänns. Till skillnad mot vad som gäller enligt motsvarande punkt i 14 § lagen om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden saknar det dock betydelse när det andra förfarandet påbörjades. Fjärde punkten tar sikte på situationen att det i Sverige finns ett pågående förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande. Det är alltså inte tillräckligt att det finns svensk behörighet och att ett förfarande skulle kunna inledas här. Om det finns ett pågående förfarande i Sverige, är det emellertid tillräckligt att det finns en risk för att det svenska förfarandet leder fram till ett motstridigt avgörande för att det utländska avgörandet inte ska gälla i Sverige. Erkännande kan enligt femte punkten också vägras på grund av att det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen (s.k. ordre public). Det kan exempelvis röra sig om bestämmelser som diskriminerar arvtagare på grund av etnisk tillhörighet. Verkställighet 4 § Ett utländskt domstolsavgörande som är verkställbart i domstolslandet och som gäller i Sverige får verkställas, om avgörandet har förklarats verkställbart här. En ansökan om att avgörandet ska förklaras verkställbart i Sverige görs till tingsrätten. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om vilka tingsrätter som får pröva en ansökan. Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in avgörandet i original eller i kopia som har bestyrkts av en behörig myndighet samt de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning. Sökanden ska samtidigt ge in en översättning av handlingarna till svenska, om inte tingsrätten anser att det är obehövligt. Paragrafen reglerar vad som ska gälla vid en ansökan om verkställbarhet och förutsättningarna för verkställighet. Den motsvarar delvis 2 kap. 13 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo och utformas delvis med 16 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden som förebild. Övervägandena finns i avsnitt 8.3. Av första stycket framgår att ett utländskt domstolsavgörande som är verkställbart i domstolslandet och som gäller i Sverige får verkställas, om avgörandet har förklarats verkställbart här. En förutsättning för det är att avgörandet har meddelats i den avlidnes hemviststat, att det har fått laga kraft och att det inte finns andra hinder mot erkännande (se 2 och 3 §§). I andra stycket, som utformas i enlighet med Lagrådets förslag, anges att en ansökan om verkställbarhetsförklaring görs till tingsrätten. Regeringen meddelar föreskrifter om vilka av landets tingsrätter som ska vara behöriga att pröva ansökningarna. I tredje stycket föreskrivs att sökanden tillsammans med ansökan ska ge in avgörandet i original eller i kopia som har bestyrkts av en behörig myndighet samt de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning. Vidare ska en översättning av handlingarna till svenska ges in tillsammans med ansökan. Någon översättning behöver dock inte ges in om tingsrätten ändå kan ta till sig innehållet i handlingarna eller det annars är obehövligt. Normalt bör handlingar skrivna på engelska kunna godtas. 5 § Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden. Paragrafen reglerar vilka processrättsliga bestämmelser som i övrigt ska tillämpas i ärenden om verkställbarhetsförklaring. Övervägandena finns i avsnitt 8.3. Av paragrafen framgår att lagen om domstolsärenden tillämpas vid domstolarnas handläggning av ärenden om verkställbarhet. I den lagen finns bestämmelser om bl.a. kommuniceringsskyldighet, inhibition och överklagande. 6 § Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet på samma sätt som ett motsvarande svenskt avgörande som har fått laga kraft. Ett beslut om tvångsmedel i avgörandet ska dock inte tillämpas. Paragrafen innehåller bestämmelser om verkan av att ett utländskt avgörande har förklarats verkställbart och om handläggningen av en ansökan om verkställbarhetsförklaring. Övervägandena finns i avsnitt 8.3. I paragrafen anges att det utländska domstolsavgörandet, om det förklaras verkställbart, verkställs på samma sätt som ett svenskt avgörande som har fått laga kraft. Bestämmelser om verkställighet finns i utsökningsbalken. Eftersom avgörandet verkställs som en dom som har fått laga kraft blir det inte aktuellt att tillämpa bestämmelserna i 3 kap. 4-10 §§ utsökningsbalken om domar som inte har fått laga kraft. Enligt paragrafen ska ett beslut om tvångsmedel i det utländska avgörandet inte tillämpas. Om någon av parterna bedömer att det finns ett behov av säkerhetsåtgärder, får en sådan ansökan i stället göras till en svensk domstol. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015. 2. Genom lagen upphävs lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m., lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge och lagen (1935:46) om tillsyn i vissa fall å oskiftat dödsbo efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. 3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för frågor med anledning av ett dödsfall som inträffat före ikraftträdandet. Övervägandena om ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna finns i avsnitt 10. Av första och andra punkterna framgår att lagen träder i kraft den 17 augusti 2015 och att lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo och de nordiska arvslagarna då upphör att gälla. Enligt tredje punkten gäller fortfarande äldre bestämmelser för frågor med anledning av dödsfall som inträffat före ikraftträdandet. I sådana fall ska således lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo och de nordiska arvslagarna tillämpas. 12.2 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken 19 kap. Om boutredningsman och testamentsexekutor 3 § Ett val av boutredningsman ska göras så att uppdraget kan förväntas bli utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver. Särskilt avseende ska fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är beroende av utredningen. En delägare får utses till boutredningsman. Om testamentsexekutor är utsedd ska denne utses till boutredningsman, om det inte finns skäl som talar mot det. I lagen (2015:000) om arv i internationella situationer finns bestämmelser om särskild boutredningsman. Paragrafen innehåller bestämmelser om utseende av boutredningsman. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. I fjärde stycket, som är nytt, finns en upplysning om att det i lagen om arv i internationella situationer finns bestämmelser om särskild boutredningsman. Bestämmelsen införs med anledning av att definitionen av särskild boutredningsman, i enlighet med Lagrådets synpunkter, placeras i den lagen. Med särskild boutredningsman avses en person som inte är delägare eller på annat sätt beroende av utredningen (2 kap. 2 §). En särskild boutredningsman ska utses om ett arv efter en person som inte hade hemvist i Sverige ska handläggas här enligt svensk rätt och den avlidens egendom ska avträdas till förvaltning av boutredningsman (2 kap. 2 § första stycket). Detsamma gäller när ett arv ska handläggas i Sverige och en boutredningsman ska utses enligt svensk rätt, trots att utländsk rätt i övrigt tillämpas på arvet (2 kap. 2 § andra stycket). En särskild boutredningsman ska också i vissa fall utses för att provisoriskt förvalta egendom i Sverige till dess den kan överlämnas till en utländsk dödsboförvaltning eller motsvarande (2 kap. 5 §). Benämningen särskild boutredningsman kan med fördel användas även när en boutredningsman som inte är dödsbodelägare eller på annat sätt beroende av utredningen utses enligt balken, särskilt om det finns en internationell anknytning. Exempelvis kan det vara lämpligt att tingsrätten i sitt beslut använder benämningen särskild boutredningsman om det har framkommit att det finns egendom i en annan stat som tillämpar arvsförordningen, eftersom ett erkännande av arvskiftet i den staten underlättas om det av beslutet att utse boutredningsman framgår att han eller hon är oberoende i förhållande till utredningen (jfr artikel 3.2 i arvsförordningen). 23 kap. Om arvskifte 5 § På en delägares begäran ska rätten utse någon att vara skiftesman. Det som föreskrivs i 17 kap. 1-4 och 6-9 §§ äktenskapsbalken om bodelning, bodelningsförrättare och make ska gälla i fråga om arvskifte, skiftesman och delägare i boet. Arvode och ersättning till skiftesmannen ska dock betalas av dödsboet. Om boet ställs under förvaltning av testamentsexekutor, är denne utan särskilt beslut skiftesman. Detta gäller dock inte, om någon annan redan har utsetts till skiftesman eller om testamentsexekutorn är delägare i boet. En dödsbodelägare eller en person som på annat sätt är beroende av arvskiftet får inte utses till skiftesman. Paragrafen behandlar förordnande av skiftesman. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. I tredje stycket, som är nytt, anges att en dödsbodelägare eller en person som på annat sätt är beroende av arvskiftet inte får vara skiftesman. Härigenom införs ett formellt hinder i lag för dödsbodelägare att vara skiftesman. Därigenom omfattas en skiftesman enligt svensk rätt av arvsförordningens domstolsbegrepp (artikel 3.2). På så sätt skapas förutsättningar för att ett skiftesbeslut ska kunna erkännas utomlands. 12.3 Förslaget till lag om ändring i jordabalken 20 kap. Lagfart 2 § Lagfart ska sökas inom tre månader efter det att den handling som förvärvet grundas på (fångeshandlingen) upprättades. Tiden för sökande av lagfart räknas dock 1. för förvärv som beror av villkor, myndighets tillstånd eller annan sådan omständighet, från det förvärvet fullbordades, 2. för dödsbo, i fall som avses i 1 § andra stycket, från det egendomen överläts eller, om bouppteckning inte hade registrerats då, från det registreringen skedde, 3. för den som är ensam delägare i dödsbo, från det bouppteckningen registrerades eller, om han eller hon först därefter blivit ensam delägare, från det så skedde, dock, om boets förvaltning omhänderhas av boutredningsman eller testamentsexekutor eller om boet är avträtt till konkurs, inte i något fall tidigare än från det egendomen utgavs till delägaren, 4. för testamentstagare som tilldelats egendom i legat, från det testamentet fick laga kraft och legatet utgavs eller, om bouppteckning inte hade registrerats då, från det registreringen skedde, 5. när talan väckts om återgång eller hävande av förvärv innan tiden för sökande av lagfart gick ut, från det dom som innebär att talan ogillades fick laga kraft. Om lagfart ska sökas på grund av ett förvärv med anledning av ett arv som utländsk rätt är tillämplig på, och det inte finns någon handling som förvärvet grundas på, ska tiden för att söka lagfart i stället räknas från den tidpunkt då den omständighet som ligger till grund för förvärvet inträffade. I paragrafen finns regler om när ansökan om lagfart ska göras. Övervägandena finns i avsnitt 6.4. I tredje stycket, som är nytt, anges den tid inom vilken lagfart ska sökas när utländsk rätt är tillämplig på ett arv och det inte finns någon handling som förvärvet grundas på. Det kan exempelvis röra sig om fall där förvärvaren av fastigheten är en ensam arvinge och det enligt den utländska lagen inte upprättas någon bouppteckning eller annan handling som visar att förvärvet ägt rum. Tiden för att söka lagfart ska i dessa fall räknas från den tidpunkt då den omständighet som ligger till grund för förvärvet inträffade (t.ex. dödsfallet). Om det däremot finns en handling som förvärvet grundar sig på, t.ex. ett europeiskt arvsintyg, gäller i stället första och andra styckena. 5 § Den som söker lagfart ska ge in fångeshandlingen och de övriga handlingar som är nödvändiga för att styrka förvärvet. Om ett dödsbo eller en arvinge som är ensam delägare i ett dödsbo söker lagfart på förvärv av egendom från den döde, anses en inregistrerad bouppteckning efter denne som fångeshandling. Som fångeshandling anses även ett europeiskt arvsintyg. Om en ansökan om lagfart görs av flera sökande gemensamt, ska den innehålla uppgift om hur stor andel av fastigheten som varje sökande har förvärvat. Om det saknas sådana uppgifter och sökandena inte följer ett föreläggande att komplettera ansökan, ska den anses avse andelar efter huvudtalet. Paragrafen reglerar vilka handlingar som ska ges in i samband med en ansökan om lagfart. Övervägandena finns i avsnitt 6.8. När arvet handläggs i en stat som tillämpar arvsförordningen kan ett europeiskt arvsintyg komma att användas i Sverige i stället för en bouppteckning. Av första stycket tredje meningen, som är ny, framgår att ett europeiskt arvsintyg är att anse som en fångeshandling. När ett arvsintyg används för detta ändamål behöver det därför innehålla uppgifter om förvärvet (jfr artikel 68 i arvsförordningen). I dessa fall ska tiden för att ansöka om lagfart räknas från den tidpunkt då arvsintyget utfärdades, se 2 § första stycket. 12.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden Lagens tillämpningsområde 1 § Denna lag är tillämplig på frågor om makars och sambors förmögenhetsförhållanden när det finns anknytning till en främmande stat. Lagen gäller endast sådana samboförhållanden där ingen av samborna är gift. Bestämmelserna i 2 § första stycket 1, 5 § tredje stycket, 6 § andra stycket och 8 § gäller inte för sambor. När lagen ska tillämpas på samboförhållanden gäller i övrigt följande: 1. Det som sägs i lagen om makar, blivande makar, äktenskapet och äktenskapets ingående eller motsvarande gäller sambor, blivande sambor, samboförhållandet respektive samboförhållandets inledande. 2. Vid tillämpningen av 9 § gäller 16-18 och 22-25 §§ sambolagen (2003:376) i stället för äktenskapsbalken. Vid tillämpningen av 10 § gäller 15 § sambolagen i stället för 12 kap. äktenskapsbalken. Lagen gäller inte i den utsträckning något annat följer av en annan lag. I paragrafen behandlas lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 9.1. Andra stycket ändras på så sätt att en hänvisning till 2 § andra stycket tas bort. Svensk domstols behörighet 2 § En fråga om makars förmögenhetsförhållanden får tas upp av svensk domstol 1. om frågan har samband med ett äktenskapsmål i Sverige, 2. om svaranden har hemvist i Sverige, 3. om käranden har hemvist i Sverige och svensk lag enligt 3 eller 4 § är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden, 4. om frågan rör egendom i Sverige, eller 5. om svaranden i en uppkommen fråga har godtagit att saken prövas i Sverige eller har gått i svaromål i saken utan invändning om domstolens behörighet. Om frågan gäller bodelning med anledning av en makes död tillämpas 2 a § i stället för första stycket. I paragrafen behandlas svensk domstols behörighet i fråga om makars förmögenhetsförhållanden. Övervägandena finns i avsnitt 9.2. Av andra stycket följer att den nya 2 a § ska tillämpas i stället för första stycket när det gäller svensk domstols behörighet i frågor om bodelning med anledning av en makes död. Särskilda bestämmelser om svensk domstols behörighet i dessa fall har hittills funnits i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. 2 a § En fråga om bodelning med anledning av en makes död får tas upp av svensk domstol 1. om den avlidne maken hade hemvist i Sverige, 2. i fall som anges i 2 § första stycket 2, 3 och 5, eller 3. på begäran av den efterlevande maken om svensk domstol, i andra fall än som avses i 1, är behörig att ta upp en fråga om arv efter den avlidne enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, i den ursprungliga lydelsen. Paragrafen, som är ny, reglerar svensk domstols behörighet i en fråga om bodelning med anledning av en makes död. I nordiska rättsförhållanden gäller bestämmelserna i 3 kap. 9 § lagen om arv i internationella situationer i stället för denna paragraf. Övervägandena finns i avsnitt 9.2. Enligt första punkten kan en fråga om bodelning med anledning av en makes död tas upp om den avlidne maken hade hemvist i Sverige. Denna behörighetsgrund motsvarar vad som gällt hittills enligt 2 kap. 10 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Av andra punkten följer att en sådan fråga också får tas upp i de fall förutsättningar att pröva frågan föreligger enligt 2 § första stycket 2, 3 eller 5. Detta innebär i sak ingen förändring i förhållande till vad som hittills gällt. Behörighetsgrunden enligt tredje punkten innebär att en fråga som rör bodelning med anledning av en makes död på begäran av den efterlevande maken får tas upp av svensk domstol även i de fall svensk behörighet enligt arvsförordningen att pröva frågor om arvet föreligger på någon annan grund än att den avlidne maken hade hemvist i Sverige. Som exempel kan nämnas att det föreligger svensk behörighet på den grunden att den avlidne var medborgare i Sverige och hade gjort ett lagvalsförordnande till förmån för svensk rätt. I dessa fall krävs att den efterlevande maken begär att frågan tas upp av svensk domstol. Paragrafen är tillämplig också när det gäller bodelning med anledning av en sambos död (se 1 §). Tillämplig lag 5 a § En utländsk bodelning med anledning av en makes död ska anses giltig till formen, om den uppfyller formkraven enligt 1. den lag som var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden, 2. lagen i den stat där den förrättades, eller 3. lagen i den stat där den avlidne hade hemvist eller var medborgare. Paragrafen, som är ny, reglerar tillämplig lag för den formella giltigheten av bodelning med anledning av en makes död. Övervägandena finns i avsnitt 9.2. Bestämmelserna tar sikte på frivilliga uppgörelser. Om förrättningen innefattar ett rättsligt avgörande, är i stället reglerna om erkännande av utländska avgöranden tillämpliga. Paragrafen avser endast formkraven, dvs. den reglerar inte giltigheten i materiellt hänseende. Paragrafen motsvarar i huvudsak vad som gällt hittills enligt 2 kap. 11 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. En utländsk bodelning anses giltig till formen, om bodelningen uppfyller formkraven enligt antingen den lag som var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden, lagen i den stat där bodelningen förrättades eller lagen i den stat där den avlidne hade hemvist vid sin död. Paragrafen är tillämplig också när det gäller bodelning med anledning av en sambos död (se 1 §). Särskilda bestämmelser om bodelning m.m. 7 § Vid en bodelning ska makarnas samtliga tillgångar och skulder i Sverige och utomlands beaktas, om inte något annat följer av den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Vid lottläggningen bör en make i första hand tilldelas egendom som tillhör honom eller henne utomlands. Om det finns egendom i ett främmande land och det kan antas att bodelningen inte kommer att gälla i det landet, får bodelningen begränsas till att gälla en viss del av makarnas egendom. En sådan begränsning får dock inte göras, om någon av makarna med rimliga skäl motsätter sig det. Vid en bodelning med anledning av en makes död ska det beaktas vad som tillkommit den efterlevande maken vid motsvarande förrättning efter den döde utomlands. Paragrafen innehåller regler om vilken egendom som ska omfattas av en bodelning. Den motsvarar delvis 2 kap. 9 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Övervägandena finns i avsnitt 9.2. Enligt tredje stycket, som är nytt, ska det vid en svensk bodelning med anledning av en makes död beaktas vad som vid motsvarande förrättning efter den döde i en annan stat tillkommit den efterlevande maken. Om den utländska förrättningen ännu inte är avslutad vid tidpunkten för den svenska bodelningen, kan det normalt vara lämpligt att invänta resultatet av denna. 12.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden 1 § Allmänna arvsfonden består av egendom som tillfallit fonden genom arv, gåva, testamente eller förmånstagarförordnande i försäkringsavtal, enligt 32 kap. 14 § aktiebolagslagen (2005:551) eller genom domstolsbeslut. Det som sägs om egendom som har tillfallit fonden genom arv gäller också egendom som har tillfallit fonden enligt 1 kap. 11 § den upphävda lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo eller enligt 2 kap. 4 § lagen (2015:000) om arv i internationella situationer. I paragrafen anges vilken egendom Allmänna arvsfonden består av. Övervägandena finns i avsnitt 6.5. Ändringarna i andra stycket är en följd av att lagen om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo upphävs och ersätts av lagen om arv i internationella situationer. Detta innebär ingen ändring i sak. Arvsförordningen Överenskommelse om ändring av den nordiska arvskonventionen Sammanfattning av betänkandet Internationella rättsförhållanden rörande arv (SOU 2014:25) Uppdraget Utredaren har i uppdrag att föreslå de kompletterande bestämmelser som föranleds av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (arvsförordningen). I uppdraget ligger att analysera arvsförordningen och belysa likheter och skillnader i förhållande till framför allt Bryssel I-förordningen och underhållsförordningen. Analysen ska bland annat innefatta en bedömning av vilken betydelse arvsförordningen får när det gäller kravet på ingivande av bouppteckning, vilka myndigheter och rättstillämpare i Sverige som ska anses vara domstol i arvsförordningens mening samt vilken myndighet i Sverige som ska ansvara för utfärdande av s.k. europeiskt arvsintyg. Särskild uppmärksamhet ska fästas vid att arvsförordningen, till skillnad från gällande svensk internationell privaträtt på området, inte innehåller regler om bodelning med anledning av makes död. I uppdraget ingår också att förslå bestämmelser om erkännande och verkställighet i förhållande till stater som inte är bundna av arvsförordningen. Utredarens uppdrag omfattar att överväga om Sverige ska tillträda överenskommelsen den 1 juni 2012 om ändring i konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och bodelning (den nordiska arvskonventionen) och analysera vad arvsförordningen har för inverkan på den nordiska regleringen. I det sammanhanget ska analyseras vad det särskilda undantaget från arvsförordningens tillämpningsområde till förmån för de nordiska reglerna innebär. Utredaren ska lämna förslag till författningsändringar som krävs för att införliva överenskommelsen med svensk lag. Allmänna utgångspunkter Internationella arvsfrågor regleras, med undantag för förhållanden som rör nordiska länder, i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (IDL). För internationella arvsfrågor som enbart berör de nordiska länderna gäller inte IDL utan tre andra lagar - lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket m.m., lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge och lagen (1935:46) om tillsyn i vissa fall å oskiftat dödsbo efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. Sistnämnda tre lagar införlivar den nordiska arvskonventionen. Arvsförordningen ersätter stora delar av såväl regleringen i IDL som den internordiska regleringen på området. Utredaren föreslår därför att IDL och 1935 års lagar upphävs och att de kompletterande bestämmelser som arvsförordningen föranleder samt de regler som Sverige kan fortsätta att tillämpa tas in i en särskild lag. IDL omfattar också vissa bestämmelser om bodelning med anledning av makes död. Frågor som rör makars förmögenhetsförhållanden omfattas inte av arvsförordningens tillämpningsområde. Utredaren föreslår att frågor om bodelning med anledning av makes död framöver regleras i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden (LIMF). Alla EU:s medlemsstatar deltar inte i antagandet av arvsförordningen. Arvsförordningen är direkt tillämplig i samtliga medlemsstater utom Danmark, Förenade kungariket och Irland. Arvsförordningen Behörighet Arvsförordningen reglerar när medlemsstaternas domstolar är behöriga att fatta beslut i frågor som rör arv. Behörighet finns hos domstol i det land där den avlidne hade hemvist vid sin död. Genom arvsförordningen införs en möjlighet för personer att genom lagvalsförordnande välja att lagen i medborgarskapslandet ska vara tillämplig på arvet. Vid lagvalsförordnande till förmån för lagen i en medlemsstat finns, under vissa förutsättningar, behörighet hos domstolarna i den medlemsstat vars lag valts. Därutöver finns bestämmelser om subsidiär behörighet och om behörighet i undantagsfall (t.ex. om det är omöjligt att få ett avgörande i en tredjestat till vilken målet har nära anknytning). Utgångspunkten är att behörighet enligt arvsförordningen är universell och omfattar såväl egendom inom som utom landet. Vid subsidiär behörighet kan behörigheten i vissa fall vara begränsad till att fatta beslut om egendom som finns i Sverige. Arvsförordningen innehåller också en regel som medger rätt för den annars behöriga domstolen att i vissa fall begränsa förfarandet till att inte omfatta egendom som är belägen i en tredjestat. Arvsförordningens regler om behörighet är heltäckande och medger inte rätt till allmänt tillämpliga autonoma behörighetsregler. Tillämplig lag Huvudregeln enligt arvsförordningen är att lagen i den stat där den avlidne hade hemvist vid sin död ska tillämpas på arvet i dess helhet. Om det av samtliga omständigheter i fallet undantagsvis framgår att den avlidne vid sin död uppenbart hade en närmare anknytning till en annan stat än hemviststaten ska i stället lagen i den andra staten tillämpas. Genom arvsförordningen införs en möjlighet för personer att välja vilken lag som ska tillämpas på arvet efter honom eller henne. En person kan genom ett särskilt lagvalsförordnande ange att lagen i den stat där personen är medborgare vid tidpunkten för sitt val eller sin död ska tillämpas på arvet. För en person som är medborgare i flera länder innebär reglerna att han eller hon kan välja lagen i en av de stater som han eller hon är medborgare i vid tidpunkten för sitt val eller vid sin död. Ett lagval ska göras uttryckligen. Det ska ske i en förklaring i form av ett förordnande om kvarlåtenskap (vanligen ett testamente) eller framgå av villkoren i ett sådant förordnande. Enligt arvsförordningen gäller universalitetsprincipen och den lag som enligt förordningens bestämmelser är tillämplig gäller oavsett om det är lagen i en medlemsstat eller lagen i en tredjestat. Arvsförordningens regler om tillämplig lag ersätter till en början den allmänna regeln i IDL om tillämplig lag. Enligt IDL är den avlidnes medborgarskap styrande för vilket lands lag som ska tillämpas på arvet, den s.k. nationalitetsprincipen. Arvsförordningen innebär, såvida lagvalsförordnande inte gjorts, att hemvistprincipen i stället kommer att gälla för frågan om tillämplig lag på arv. Arvsförordningen medger att de medlemsstater (bland annat Sverige) som är parter i Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 rörande lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden, beträffande testamentes och gemensamma testamentens formella giltighet, fortsätter att tillämpa konventionen i stället för arvsförordningens regel i ämnet. Utredaren föreslår därför att en bestämmelse som införlivar nämnda Haagkonvention behålls i den nya lagen. Enligt arvsförordningen är utgångspunkten att den på arvet tillämpliga lagen (arvsstatutet) ska reglera arvet i dess helhet, dvs. även förfarandefrågor. Bestämmelserna i arvsförordningen om arvsstatutets räckvidd innebär en förändring från vad som hittills gällt i Sverige. I de fall det föreligger svensk internationell behörighet och utländsk rätt ska tillämpas på arvet innebär arvsförordningen att utländska regler ska tillämpas på boutredning och arvskifte. Utredaren föreslår vissa kompletterande regler rörande bouppteckning och därmed sammanhängande frågor samt krav på oberoende boutredningsmän i vissa fall. För internordiska förhållanden medger arvsförordningen under vissa förutsättningar undantag för nordiska särregler om förvaltningen av dödsboet och medverkan av myndigheter i de fördragsslutande staterna. Utredaren föreslår att det i den nya lagen tas in regler om vilken lag som ska vara tillämplig på förfarandefrågor i internnordiska förhållanden. Vilken lag som i övrigt ska tillämpas på arvet kommer också i nordiska situationer att framöver styras av arvsförordningens bestämmelser. I detta sammanhang bör uppmärksammas att den mellanstatliga överenskommelsen om ändring i den nordiska arvskonventionen innebär att också de nordiska särregler som Sverige, på grund av arvsförordningen, inte kan tillämpa, i mångt och mycket kommer att stämma överens med arvsförordningens regler. Erkännande och verkställighet Enligt arvsförordningen ska domar avseende arv från medlemsstater erkännas utan att det krävs något särskilt förfarande. För verkställighet krävs att domen har förklarats verkställbar i den medlemsstat där verkställighet begärs. Förfarandet vid ansökan om verkställbarhet ska enligt arvsförordningen, i den mån annat inte följer av förordningen, regleras av lagen i den verkställande medlemsstaten. Utredaren föreslår att förfarandet vid ansökan om verkställbarhet (exekvaturförfarandet) i huvudsak ska följa det som gäller för motsvarande förfaranden enligt andra internationella instrument. Mot bakgrund av lagförslag om nya regler för erkännande och verkställighet av utländska domar på civilrättens område föreslår utredaren att ansökan om verkställbarhet ska göras till de tingsrätter som regeringen föreskriver. Ett europeiskt arvsintyg Genom arvsförordningen inrättas ett europeiskt arvsintyg. Reglerna om det europeiska arvsintyget avser att underlätta hanteringen av arvsärenden med gränsöverskridande verkan inom EU. Ett arvsintyg ska kunna användas av arvingar, testamentstagare, testamentsexekutorer eller boutredningsmän bland annat för att bevisa sin ställning, sina rättigheter och sina befogenheter i en annan medlemsstat, t.ex. där egendomen är belägen. Arvsintyget ersätter inte nationella dokument som används för liknande ändamål i medlemsstaterna och det är inte obligatoriskt att använda sig av arvsintyget. Ett arvsintyg har dock rättsverkningar i alla medlemsstater utan att det krävs något särskilt förfarande. Ingen myndighet eller person som mottagit ett arvsintyg som utfärdats i en annan medlemsstat har rätt att begära att man i stället för ett arvsintyg ska redovisa en dom, en officiell handling eller en förlikning inför domstol. Utredaren föreslår att Skatteverket anförtros uppgiften att utfärda arvsintyg i Sverige. Överenskommelsen om ändring i den nordiska arvskonventionen Tillträde till den nordiska överenskommelsen En förutsättning för att Sverige (och Finland) ska få tillämpa vissa bestämmelser i den nordiska arvskonventionen är att konventionen ändras på det sätt som de nordiska länderna har kommit överens om i en mellanstatlig överenskommelse. Sverige har undertecknat överenskommelsen med förbehåll för ratifikation. Överenskommelsen innebär bland annat att lagvalsreglerna i den nordiska arvskonventionen anpassats till arvsförordningen för att möjliggöra att utfallet i de olika nordiska länderna vid tillämpning av lagvalsreglerna ska komma att bli väsentligen desamma, trots att Sverige och Finland är skyldiga att tillämpa lagvalsreglerna i arvsförordningen medan Danmark, Island och Norge kommer att tillämpa lagvalsreglerna i den nordiska konventionen. Utredaren föreslår att Sverige ska tillträda den nordiska överenskommelsen om ändring i den nordiska arvskonventionen. Det nordiska undantaget Det nordiska undantaget innebär att Sverige utan hinder av arvsförordningen får tillämpa en reviderad nordisk arvskonvention såvitt avser regler om förvaltningen av dödsboet och medverkan av myndigheter i de fördragsslutande staterna, samt enklare och snabbare förfaranden för erkännande och verkställighet av domar. Utredaren föreslår att de regler i den reviderade nordiska arvskonventionen som Sverige får fortsätta att tillämpa införlivas i svensk rätt genom bestämmelser i den nya lagen. Makars förmögenhetsförhållanden vid den ena makens död I IDL regleras inte bara frågor som rör arv utan också frågor som rör makars förmögenhetsförhållanden vid makes död. Det är fråga om behörighet vid tvist om efterlevande makes rätt i dödsbo, när bodelning med anledning av makes död ska ske i Sverige, erkännande av utländsk bodelning med anledning av makes död eller av utländsk dom avseende sådan bodelning samt verkställighet av utländsk dom varigenom tvist om bodelning med anledning av makes död prövats. För sambors del regleras nu aktuella frågeställningar i LIMF. Utredaren föreslår att nu berörda frågor om makars förmögenhetsförhållanden vid den ena makens död ska regleras i LIMF. Autonoma regler om erkännande och verkställighet Arvsförordningens regler om erkännande och verkställighet är endast tillämpliga i förhållande till avgöranden från andra medlemsstater som deltar i antagandet av arvsförordningen och inte är parter i den nordiska arvskonventionen (dvs. samtliga medlemsstater utom Danmark, Finland, Storbritannien och Irland). För avgöranden från nordiska länder gäller de regler som införlivar den nordiska arvskonventionens bestämmelser om erkännande och verkställighet. Det finns ett behov av regler om erkännande och verkställighet för avgöranden från stater som inte är bundna av arvsförordningen eller den nordiska arvskonventionen. Gällande regler i IDL innebär en mycket restriktiv inställning till erkännande och verkställighet av utländska avgöranden. Utredaren föreslår nya regler för erkännande och verkställighet av avgöranden från stater som inte är bundna av arvsförordningen eller den nordiska överenskommelsen. Reglerna innehåller dels grundläggande krav för erkännande och verkställighet, dels vissa särskilda omständigheter som utgör hinder mot erkännande och verkställighet. Även om det utländska avgörandet uppfyller de grundläggande kraven ska avgörandet inte erkännas eller verkställas i Sverige om det föreligger hinder för erkännande. Hinder för erkännande föreligger om det utländska avgörandet inte uppfyller rimliga krav på rättssäkerhet, såsom rätten att inte dömas ohörd. Ett utländskt avgörande gäller inte heller om det utländska avgörandet är uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen (ordre public). Också den omständigheten att det finns ett konkurrerande svenskt eller utländskt avgörande eller ett pågående förfarande Sverige som kan leda fram till ett motstridigt avgörande kan leda till att det utländska avgörandet inte erkänns i Sverige. Ikraftträdande och övergångsbestämmelser Utredarens förslag till kompletterande bestämmelser till arvsförordningen och bestämmelser om införlivande av den (reviderade) nordiska arvskonventionen bör träda i kraft samtidigt som arvsförordningen börjar tillämpas, nämligen den 17 augusti 2015. Det föreslås övergångsbestämmelser med innebörd att äldre bestämmelser, i den mån inte annat följer av arvsförordningen, ska tillämpas på arv efter personer som avlidit före den 17 augusti 2015. I övergångsbestämmelser föreslås också att äldre bestämmelser tillämpas på exekvaturförfaranden som inletts före ikraftträdandet. Betänkandets lagförslag 1 Förslag till lag om internationella rättsförhållanden rörande arv m.m. Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Inledande bestämmelser 1 § Denna lag innehåller bestämmelser i anslutning till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EU:s arvsförordning). För bedömande av testamentens formella giltighet gäller dock vad som föreskrivs i 2 kap. 4 § denna lag i stället för artikel 27 i EU:s arvsförordning. Regler om svensk domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av avgöranden i frågor om bodelning med anledning av makes eller sambos död finns i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. 2 § I förhållandet till Danmark, Finland, Island och Norge gäller vad som föreskrivs i 3 kap. denna lag, om inte annat följer av EU:s arvsförordning. 3 § I förhållande till stater som inte är bundna av EU:s arvsförordning eller konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning (den nordiska arvskonventionen) gäller vad som föreskrivs i 4 kap. denna lag för frågor om erkännande och verkställighet av avgöranden. 2 kap. Kompletterande bestämmelser till EU:s arvsförordning Förfaranderegler 1 § Vid avträdande av egendom till förvaltning av boutredningsman efter någon som vid sin död inte hade hemvist i Sverige ska sådan särskild boutredningsman som avses i 19 kap. 3 § fjärde stycket ärvdabalken förordnas. Detsamma gäller när boutredningsman förordnas enligt svensk lag med stöd av artikel 29 i EU:s arvsförordning. 2 § Finns det inte någon behörig person som tar hand om egendom i Sverige efter någon som vid sin död inte hade hemvist här, ska socialnämnden, om det behövs, ta hand om egendomen och vidta nödvändiga åtgärder. Dödsfallet ska anmälas till socialnämnden av den som är närmast till det. Är egendomen av ringa värde och består den huvudsakligen av kontanter, kläder och andra lösören för personligt bruk, får socialnämnden överlämna egendomen till anhörig till den avlidne eller, om den avlidne var utländsk medborgare, till utlandsmyndighet för den främmande staten. Omfattas egendomen inte av andra stycket ska socialnämnden anmäla dödsfallet till rätten, som efter omständigheterna har att förordna att egendomen ska avträdas till provisorisk förvaltning av sådan särskild boutredningsman som avses i 19 kap. 3 § fjärde stycket ärvdabalken. 3 § Ska utländsk lag tillämpas på ett arv som handläggs i Sverige får registrering av utländsk bouppteckning eller motsvarande förteckning som enligt den på arvet tillämpliga lagen ska ges in till viss domstol eller myndighet ske hos Skatteverket. Utan hinder av att utländsk lag är tillämplig på ett arv som handläggs i Sverige ska vad som sägs i svensk lag om bouppteckning gälla om det i kvarlåtenskapen finns fast egendom i Sverige. Testamentens formella giltighet 4 § Testamente ska anses giltigt till formen, om testamentet uppfyller vad som i det hänseendet föreskrivs i lagen på den ort där testamentet upprättades eller den ort där testator vid upprättandet eller vid sin död hade hemvist eller lagen i den stat där testator vid upprättandet eller vid sin död var medborgare. Såvitt testamentet avser fast egendom ska det också anses giltigt till formen, om testamentet uppfyller vad som i det hänseendet föreskrivs i lagen på den ort där egendomen finns. Vad som föreskrivs i första stycket ska tillämpas också på fråga om återkallelse av testamente. En återkallelse ska också anses giltig till formen, om återkallelsen i det hänseendet uppfyller vad som föreskrivs i någon av de lagar enligt vilka testamentet enligt första stycket var giltigt till formen. Vid tillämpning av första eller andra stycket ska som testators hemvist räknas även främmande ort där testator enligt lagen på den orten hade domicil. Allmänna arvsfonden 5 § Om det enligt den på arvet tillämpliga lagen inte finns någon arvinge eller testamentstagare till sådan egendom som finns i Sverige, ska egendomen tillfalla Allmänna arvsfonden. Erkännande och verkställbarhet 6 § En ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras vara verkställbart i Sverige enligt EU:s arvsförordning ska göras hos den tingsrätt som regeringen föreskriver. 7 § En ansökan om ändring enligt EU:s arvsförordning av ett beslut med anledning av en ansökan enligt 6 § görs hos den tingsrätt som meddelat beslutet. Om en sådan ansökan görs av den som har gjort ansökan enligt 6 §, ska den ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades. 8 § Vid handläggningen i domstol av ärenden som avses i 6 och 7 §§ tillämpas bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte annat följer av EU:s arvsförordning. 9 § Om en ansökan om verkställbarhetsförklaring bifalls, får det utländska avgörandet verkställas enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har vunnit laga kraft, om inte annat följer av EU:s arvsförordning. 10 § Om tingsrätten vid det förfarande som avses i 6 § bifaller en ansökan om verkställbarhetsförklaring, ska tingsrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken. Europeiskt arvsintyg 11 § Skatteverket är behörig myndighet för utfärdande av europeiska arvsintyg enligt EU:s arvsförordning. 12 § Skatteverkets beslut avseende ett europeiskt arvsintyg får överklagas till tingsrätten i den ort där den avlidne hade hemvist vid sin död. Saknade den avlidne hemvist i Sverige, är Stockholms tingsrätt behörig. Vid överklagande gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte annat följer av EU:s arvsförordning. 3 kap. Bestämmelser rörande internordiska förhållanden Förfarandet vid boutredning, bodelning och arvskifte 1 § Boutredning, bodelning och arvskifte efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge ska förrättas enligt svensk lag, om den avlidna personen vid sin död hade hemvist i Sverige. Har en efterlevande make, som är medborgare i en sådan stat, suttit i oskiftat bo och boet ska delas, ska det ske i enlighet med svensk lag, om maken har eller vid sin död hade hemvist i Sverige. Vid bodelning som avses i första stycket ska i fråga om den efterlevande makens rätt att ta ut viss egendom tillämpas svensk lag. Vad som föreskrivs i annan nordisk stats lag om rätt för en efterlevande make att i visst fall innehålla vad som vid bodelning tillskiftas arvinge ska inte tillämpas vid bodelning som sker i Sverige. 2 § Boutredning, bodelning och arvsskifte efter en nordisk medborgare som vid sin död hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge ska förrättas enligt lagen i den stat där den avlidna personen hade hemvist. Om inte annat följer av EU:s arvsförordning, ska förfarandet i sådana fall omfatta även till boet hörande egendom som finns i Sverige. Svensk domstol får, såvida inte annat följer av EU:s arvsförordning, inte ta befattning med kvarlåtenskapen i vidare mån än som framgår av 3 och 4 §§. 3 § I fall som avses i 2 §, ska Skatteverket, om egendom som hör till boet finns i Sverige, på begäran av dödsboförvaltningen förordna en lämplig person att förrätta bouppteckning. I bouppteckningen ska tas upp dödsboets tillgångar här i Sverige med uppgift om värdet och sådana skulder som på grund av pantbrev eller av annat skäl särskilt belastar den egendomen. På begäran av dödsboförvaltningen ska domstol förordna en god man att omhänderta förvaltningen av egendomen i avvaktan på att den kan tas om hand av dödsboförvaltningen. Om egendomen är utsatt för förstörelse eller det finns risk för hastigt fallande värde eller om egendomen fordrar alltför kostsam vård, får den förordnade gode mannen låta sälja egendomen. Om Skatteverket eller domstolen finner skäl för det får verket eller domstolen begära att dödsboförvaltningen i förskott betalar kostnaden för sökt åtgärd innan beslut om åtgärden fattas. Handlingar som är avfattade på finska eller isländska språket ska vara åtföljda av styrkt översättning till danska, norska eller svenska språket. 4 § Har en nordisk medborgare avlidit under vistelse i Sverige och har den avlidne hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge, ska den avlidnes egendom i Sverige, till dess att den omhändertas av dödsboförvaltningen, omhändertas och vårdas enligt svensk lag. Det ska dock inte ankomma på den som tar hand om och vårdar egendomen att se till att bouppteckning görs. 5 § Är ett dödsbo som avses i 2 § föremål för behandling av bobestyrer i Danmark eller offentligt skifte i Island eller Norge och hör till boet egendom i Sverige, ska vad som i den andra statens lag föreskrivs om inskränkning i borgenärs rätt att utmätningsvis få betalning ur dödsbo tillämpas på egendomen i Sverige. Vad som nu har sagts gäller dock inte om det är fråga om utmätning för skatt eller annan allmän avgift, som pålagts i Sverige. Det gäller inte heller om fordran ska tas ut ur egendom som häftar som pant eller som får kvarhållas till säkerhet för fordringen. Vad som föreskrivs i första stycket gäller endast om svensk domstol eller myndighet enligt EU:s arvsförordning är behörig. 6 § Vad lagen i annan nordisk stat föreskriver om att inskrivning i fastighetsbok eller domstolsprotokoll (tingslysning) utgör förutsättning för att rätt som uppkommit genom avtal eller annan rättshandling eller genom utmätning (utlegg eller utpantning) ska gälla emot dödsbo, ska inte tillämpas beträffande egendom som vid dödsfallet fanns i Sverige. 7 § Vid tillämpning av de föreskrifter denna lag innehåller om egendoms befintlighet i viss nordisk stat ska fordran som är grundad på löpande skuldebrev eller annat fordringsbevis, vars företeende utgör villkor för rätt att utkräva fordringen, anses befintlig där handlingen finns, men annan fordran betraktas som befintlig i den stat, enligt vars lag boutredningen ska ske. Registrerat fartyg eller luftfartyg ska anses finnas i den stat, där det har hemort. 8 § Har domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge fattat beslut att dödsbo efter medborgare i nordisk stat som vid sin död hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge ska omhändertas av domstolen, arvsdomstol, boutredningsman, bobestyrer eller testamentsexekutor, eller att boet ska bli föremål för utredning och skifte genom delägarnas försorg eller skiftas under medverkan av skiftesman, ska beslutet gälla i Sverige. Testamentens formella giltighet 9 § I fråga om formen för testamente och återkallelse av testamente efter den som vid sin död var medborgare i en nordisk stat och hade hemvist i en sådan stat gäller vad som sägs i 2 kap. 4 § denna lag. Erkännande och verkställighet 10 § I fråga om erkännande och verkställighet av dom eller förlikning om rätt på grund av arv eller testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller ansvarighet för den dödes gäld gäller bestämmelserna i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. 4 kap. Erkännande och verkställighet i förhållande till stater som inte är bundna av EU:s arvsförordning eller den nordiska arvskonventionen Erkännande 1 § Ett lagakraftvunnet avgörande som avser arv eller testamente av en utländsk domstol, annan myndighet eller särskilt förordnad skiftesman i en stat som inte är bunden av EU:s arvsförordning eller den nordiska arvskonventionen gäller i Sverige, om det meddelats i en stat där den avlidne vid sin död hade hemvist. 2 § Det utländska avgörandet gäller dock inte i Sverige, om 1. avgörandet har meddelats mot en part som inte har gått i svaromål och som inte har fått kännedom om den väckta talan i tid för att kunna svara i saken eller mot en part som annars inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet, 2. avgörandet strider mot ett svenskt avgörande, 3. avgörandet strider mot ett utländskt avgörande som gäller här i ett förfarande som påbörjades tidigare än det andra utländska avgörandet, 4. det i Sverige pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande, såvida det svenska förfarandet påbörjades innan det utländska avgörandet meddelades eller 5. det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna avgörandet. Verkställbarhet 3 § Ett utländskt domstolsavgörande som är verkställbart i domstolslandet och som gäller i Sverige får verkställas, om avgörandet har förklarats verkställbart här. En ansökan om att ett utländskt avgörande ska förklaras vara verkställbart i Sverige ska göras hos den tingsrätt som regeringen föreskiver med hänsyn till var motparten har sin hemvist. Till ansökan ska bifogas avgörandet i original eller av behörig myndighet bestyrkt kopia och de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning. Vid handläggningen i domstol tillämpas bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden. Verkställighet 4 § Om ett utländskt domstolsavgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har vunnit laga kraft. Föreskrifter om tvångsmedel i det utländska avgörandet ska inte tillämpas. 5 kap. Övriga frågor Beaktande av utländsk förrättning 1 § Vid boutredning eller arvskifte i Sverige ska beaktas vad som vid motsvarande förrättning efter den döde i en stat som inte är bunden av EU:s arvsförordning eller den nordiska arvskonventionen tillkommit eller kan antas tillkomma borgenär, efterlevande make, arvinge eller testamentstagare. Formkrav för utländskt arvskifte 2 § Utländskt arvskifte ska anses giltigt till formen om det uppfyller formkraven enligt - lagen i den stat där skiftet förrättades, - lagen i den stat där den avlidne vid sin död hade hemvist eller var medborgare, eller - den lag som var tillämplig på arvet. Utrikesdepartementet 3 § Har egendom genom Utrikesdepartementets försorg överförts till Sverige för att utlämnas till någon som är berättigad enligt ett arvskifte utomlands, får den inte utmätas eller beläggas med kvarstad innan den har utlämnats. 4 § Boutredningsman får för införskaffande av handlingar från utländsk förrättning avseende boutredning eller arvskifte anlita Utrikesdepartementet. 1. Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015, då lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här m.m., lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge och lagen (1935:46) om tillsyn i vissa fall å oskiftat dödsbo efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge ska upphöra att gälla. 2. Äldre bestämmelser tillämpas på arv efter personer som avlidit före den 17 augusti 2015, om inte annat följer av EU:s arvsförordning. 3. Äldre bestämmelser tillämpas på förfaranden som inletts vid Svea hovrätt före ikraftträdandet. 2 Förslag till ändring i jordabalken Härigenom föreskrivs att 20 kap. 2 och 5 §§ jordabalken ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 kap. 2 § Lagfart skall sökas inom tre månader efter det att den handling på vilken förvärvet grundas (fångeshandlingen) upprättades. Lagfart ska sökas inom tre månader efter det att den handling på vilken förvärvet grundas (fångeshandlingen) upprättades. Tiden för sökande av lagfart räknas dock Tiden för sökande av lagfart räknas dock 1. för förvärv som beror av villkor, myndighets tillstånd eller annan sådan omständighet, från det förvärvet fullbordades, 1. för förvärv som beror av villkor, myndighets tillstånd eller annan sådan omständighet, från det förvärvet fullbordades, 2. för dödsbo, i fall som avses i 1 § andra stycket, från det egendomen överläts eller, om bouppteckning då ej registrerats, från det registreringen skedde, 2. för dödsbo, i fall som avses i 1 § andra stycket, från det egendomen överläts eller, om bouppteckning då ej registrerats, från det registreringen skedde, 3. för den som är ensam delägare i dödsbo, från det bouppteckningen registrerades eller, om han först därefter blivit ensam delägare, från det så skedde, dock, om boets förvaltning omhänderhas av boutredningsman eller testamentsexekutor eller om boet är avträtt till konkurs, ej i något fall tidigare än från det egendomen utgavs till delägare, 3. för den som är ensam delägare i dödsbo, från det bouppteckningen registrerades eller, om han först därefter blivit ensam delägare, från det så skedde, dock, om boets förvaltning omhänderhas av boutredningsman eller testamentsexekutor eller om boet är avträtt till konkurs, ej i något fall tidigare än från det egendomen utgavs till delägare, 4. för testamentstagare som tillagts egendom i legat, från det testamentet vann laga kraft och legatet utgavs eller, om bouppteckning då ej registrerats, från det registreringen skedde, 4. för testamentstagare som tillagts egendom i legat, från det testamentet vann laga kraft och legatet utgavs eller, om bouppteckning då ej registrerats, från det registreringen skedde, 5. när talan väckts om återgång eller hävande av förvärv innan tiden för sökande av lagfart utgick, från det dom varigenom talan ogillades vann laga kraft. 5. när talan väckts om återgång eller hävande av förvärv innan tiden för sökande av lagfart utgick, från det dom varigenom talan ogillades vann laga kraft, 6. för den som åberopar ett europeiskt arvsintyg till grund för sitt förvärv, från den dag då arvsintyget utfärdades. 5 § Den som söker lagfart skall ge in fångeshandlingen och de övriga handlingar som är nödvändiga för att styrka förvärvet. Om ett dödsbo eller en arvinge som är ensam delägare i ett dödsbo söker lagfart på förvärv av egendom från den döde, anses en inregistrerad bouppteckning efter denne som fångeshandling. Den som söker lagfart ska ge in fångeshandlingen och de övriga handlingar som är nödvändiga för att styrka förvärvet. Om ett dödsbo eller en arvinge som är ensam delägare i ett dödsbo söker lagfart på förvärv av egendom från den döde, anses en inregistrerad bouppteckning efter denne som fångeshandling. Ett för ändamålet utfärdat europeiskt arvsintyg kan också ligga till grund för lagfartsansökan. Om en ansökan om lagfart görs av flera sökande gemensamt, skall den innehålla uppgift om hur stor andel av fastigheten som varje sökande har förvärvat. Om det saknas sådana uppgifter och sökandena inte följer ett föreläggande att komplettera ansökan, skall den anses avse andelar efter huvudtalet. Om en ansökan om lagfart görs av flera sökande gemensamt, ska den innehålla uppgift om hur stor andel av fastigheten som varje sökande har förvärvat. Om det saknas sådana uppgifter och sökandena inte följer ett föreläggande att komplettera ansökan, ska den anses avse andelar efter huvudtalet. Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015. 3 Förslag till ändring i ärvdabalken Härigenom föreskrivs att 19 kap. 3 § och 23 kap. 5 § ärvdabalken ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19 kap. 3 § Val av boutredningsman skall så träffas att uppdraget kan förväntas bliva utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver. Särskilt avseende skall fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är beroende av utredningen. Val av boutredningsman ska göras så att uppdraget kan förväntas bli utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver. Särskilt avseende ska fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är beroende av utredningen. Delägare må förordnas till boutredningsman. Delägare får förordnas till boutredningsman. Är testamentsexekutor utsedd, skall förordnandet meddelas honom, om ej skäl äro däremot. Har någon utsetts till testamentsexekutor, ska denne förordnas till boutredningsman om det inte finns skäl som talar emot det. Till särskild boutredningsman förordnas den som inte är dödsbodelägare eller på annat sätt beroende av utredningen. 23 kap. 5 § På en delägares begäran skall rätten förordna någon att vara skiftesman. Vad som föreskrivs i 17 kap. 1-4 och 6-9 §§ äktenskapsbalken om bodelning, bodelningsförrättare och make skall gälla i fråga om arvskifte, skiftesman och delägare i boet. Arvode och ersättning till skiftesmannen skall dock betalas av dödsboet. På en delägares begäran ska rätten förordna någon att vara skiftesman. Vad som föreskrivs i 17 kap. 1-4 och 6-9 §§ äktenskapsbalken om bodelning, bodelningsförrättare och make ska gälla i fråga om arvskifte, skiftesman och delägare i boet. Arvode och ersättning till skiftesmannen ska dock betalas av dödsboet. Ställs boet under förvaltning av testamentsexekutor, är denne utan särskilt förordnande skiftesman. Detta gäller dock ej, om någon annan redan har förordnats som skiftesman eller om testamentsexekutorn är delägare i boet. Ställs boet under förvaltning av testamentsexekutor, är denne utan särskilt förordnande skiftesman. Detta gäller dock inte, om någon annan redan har förordnats som skiftesman eller om testamentsexekutorn är delägare i boet. Dödsbodelägare får inte förordnas till skiftesman. Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015. 4 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden Härigenom föreskivs att 2 och 5 §§ lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § En fråga om makars förmögenhetsförhållanden får tas upp av svensk domstol, En fråga om makars förmögenhetsförhållanden får tas upp av svensk domstol, 1. om frågan har samband med ett äktenskapsmål i Sverige, 1. om frågan har samband med ett äktenskapsmål i Sverige, 2. om svaranden har hemvist i Sverige, 2. om svaranden har hemvist i Sverige, 3. om käranden har hemvist i Sverige och svensk lag enligt 3 eller 4 § är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden, 3. om käranden har hemvist i Sverige och svensk lag enligt 3 eller 4 § är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden, 4. om frågan rör egendom i Sverige, eller 4. om frågan rör egendom i Sverige, eller 5. om svaranden i en uppkommen fråga har godtagit att saken prövas i Sverige eller har gått i svaromål i saken utan invändning om domstolens behörighet. 5. om svaranden i en uppkommen fråga har godtagit att saken prövas i Sverige eller har gått i svaromål i saken utan invändning om domstolens behörighet. Särskilda bestämmelser om svensk domstols behörighet i frågor om bodelning med anledning av en makes död finns i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. En sådan fråga får tas upp av svensk domstol även i fall som anges i första stycket 2, 3 och 5. En fråga om bodelning med anledning av makes död får också, på begäran efterlevande make, tas upp av svensk domstol om domstolen är behörig att ta upp en fråga om arv enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg. 5 § En rättshandling mellan makar avseende deras förmögenhetsförhållanden är giltig, om den stämmer överens med den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden när rättshandlingen företas. Företas rättshandlingen före äktenskapet, är den giltig, om den stämmer överens med den lag som blir tillämplig när makarna ingår äktenskap. En rättshandling mellan makar avseende deras förmögenhetsförhållanden är giltig, om den stämmer överens med den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden när rättshandlingen företas. Företas rättshandlingen före äktenskapet, är den giltig, om den stämmer överens med den lag som blir tillämplig när makarna ingår äktenskap. Rättshandlingen skall vidare anses giltig till formen, om den uppfyller formkraven enligt lagen i den stat där den företas eller där makarna då har hemvist. Rättshandlingen ska vidare anses giltig till formen, om den uppfyller formkraven enligt lagen i den stat där den företas eller där makarna då har hemvist. Äktenskapsförord mellan makar som har hemvist i Sverige när rättshandlingen företas blir dock gällande här i landet endast om registrering sker enligt bestämmelserna i äktenskapsbalken. Gåva mellan makar som har hemvist i Sverige när gåvan ges blir gällande mot givarens borgenärer endast om vad som föreskrivs för sådan giltighet i 8 kap. 1 § äktenskapsbalken har iakttagits. Äktenskapsförord mellan makar som har hemvist i Sverige när rättshandlingen företas blir dock gällande här i landet endast om registrering sker enligt bestämmelserna i äktenskapsbalken. Gåva mellan makar som har hemvist i Sverige när gåvan ges blir gällande mot givarens borgenärer endast om vad som föreskrivs för sådan giltighet i 8 kap. 1 § äktenskapsbalken har iakttagits. En utländsk bodelning med anledning av makes död ska anses giltig till formen om den uppfyller formkraven enligt - lagen i den stat där den förrättades, - lagen i den stat där den avlidne vid sin död hade hemvist eller var medborgare, eller - den lag som var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. 7 § Vid en bodelning skall makarnas samtliga tillgångar och skulder i Sverige och utomlands beaktas, om inte något annat följer av den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Vid lottläggningen bör en make i första hand tilldelas egendom som tillhör honom eller henne utomlands. Vid en bodelning ska makarnas samtliga tillgångar och skulder i Sverige och utomlands beaktas, om inte något annat följer av den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Vid lottläggningen bör en make i första hand tilldelas egendom som tillhör honom eller henne utomlands. Finns det egendom i ett främmande land och kan det antas att bodelningen inte kommer att gälla i det landet, får bodelningen begränsas till att gälla en viss del av makarnas egendom. En sådan begränsning får dock inte göras, om någon av makarna med rimliga skäl motsätter sig det. Finns det egendom i ett främmande land och kan det antas att bodelningen inte kommer att gälla i det landet, får bodelningen begränsas till att gälla en viss del av makarnas egendom. En sådan begränsning får dock inte göras, om någon av makarna med rimliga skäl motsätter sig det. Vid bodelning som görs i Sverige med anledning av makes död ska beaktas vad som vid motsvarande förrättning efter den döde i annan stat tillkommit eller kan antas tillkomma efterlevande make. Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttranden över betänkandet lämnats av Riksdagens ombudsmän, Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Nacka tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Gotlands tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Gävle tingsrätt, Östersunds tingsrätt, Umeå tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Förvaltningsrätten i Stockholm, Domstolsverket, Fideikommissnämnden, Migrationsverket, Försäkringskassan, Myndigheten för internationella adoptionsfrågor, Barnombudsmannen, Arvsfondsdelegationen, Pensionsmyndigheten, Lantmäteriet, Skatteverket, Kronofogdemyndigheten, Kammarkollegiet, Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet, Juridiska institutionen vid Umeå universitet, Familjens Jurist, Familjerättssocionomernas Riksförening, Föreningen Sveriges Kronofogdar, Svenska Bankföreningen, Svensk Försäkring och Sveriges advokatsamfund. Föreningen för Svenskar i Världen, Föreningen Norden, Pensionärernas Riksorganisation, Samarbetsorgan för etniska organisationer i Sverige, Svenska Rivieraklubben, Svenskt Näringsliv, Sveriges Begravningsbyråers Förbund, Sveriges Försäkringsförbund och Sveriges Pensionärsförbund har beretts tillfälle att lämna yttrande men har inte hörts av. Lagrådsremissens lagförslag 1 Förslag till lag om arv i internationella situationer Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Lagens innehåll Arvsförordningen 1 § I 2 kap. finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, i den ursprungliga lydelsen (arvsförordningen). Den nordiska arvskonventionen 2 § I 3 kap. finns bestämmelser som införlivar konventionen den 19 november 1934 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om arv, testamente och boutredning (den nordiska arvskonventionen). Avgöranden som har meddelats i stater utanför Norden och EU 3 § I 4 kap. finns bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden som har meddelats i stater som inte tillämpar arvsförordningen eller är anslutna till den nordiska arvskonventionen. 2 kap. Kompletterande bestämmelser till arvsförordningen Kapitlets tillämpningsområde 1 § Detta kapitel gäller för frågor om arv i internationella situationer, om inte något annat följer av 3 eller 4 kap. Särskild boutredningsman 2 § Om ett arv efter en person som inte hade hemvist i Sverige ska handläggas i Sverige enligt svensk rätt och den avlidnes egendom ska avträdas till förvaltning av boutredningsman, ska en särskild boutredningsman utses. En särskild boutredningsman ska också utses om ett arv ska handläggas i Sverige och en boutredningsman ska utses enligt svensk rätt, trots att utländsk rätt i övrigt tillämpas på arvet. Detta gäller dock endast om något annat inte följer av arvsförordningen. Om en bouppteckning ska förrättas när en särskild boutredningsman har utsetts enligt första eller andra stycket, ska tiden enligt 20 kap. 1 § första stycket ärvdabalken räknas från den tidpunkt då egendomen avträddes till boutredningsmannens förvaltning. Ett testamentes formella giltighet 3 § Ett testamentes formella giltighet ska bedömas enligt denna paragraf i stället för enligt artikel 27 i arvsförordningen. Ett testamente ska anses giltigt till formen, om det uppfyller formkraven i lagen på den ort där det upprättades eller den ort där testatorn vid upprättandet eller vid sin död hade hemvist eller var medborgare. Ett testamente som avser fast egendom ska också anses giltigt till formen, om det uppfyller formkraven i lagen på den ort där egendomen finns. Andra stycket tillämpas också på en fråga om återkallelse av testamente. En återkallelse ska också anses giltig till formen, om återkallelsen uppfyller formkraven i någon av de lagar enligt vilka testamentet enligt andra stycket var giltigt till formen. Vid tillämpning av andra och tredje styckena ska även en ort där testatorn enligt lagen på den orten hade domicil räknas som testatorns hemvist. Egendom som tillfaller Allmänna arvsfonden 4 § Om det enligt den lag som är tillämplig på arvet inte finns någon arvinge eller testamentstagare till egendom som finns i Sverige, ska den egendomen tillfalla Allmänna arvsfonden. En utländsk stat, kommun, allmän fond eller allmän inrättning ska inte anses som en arvinge vid tillämpning av första stycket. Provisoriskt omhändertagande av egendom 5 § Om det finns egendom i Sverige men svensk domstol eller annan myndighet inte är behörig att besluta om arvet, ska socialnämnden, om det behövs, ta hand om egendomen och vidta nödvändiga åtgärder. Dödsfallet ska anmälas till socialnämnden av den som har egendomen i sin vård eller annars av den som är närmast till att göra anmälan. Socialnämnden ska överlämna egendomen till den som är behörig att ta emot den. Om socialnämnden inte kan överlämna egendomen till någon enligt första stycket, ska nämnden anmäla dödsfallet till tingsrätten. Tingsrätten ska besluta att egendomen ska avträdas till förvaltning av en särskild boutredningsman till dess den kan överlämnas till den som är behörig att ta emot den. Om egendomen är av litet värde får socialnämnden, i stället för att anmäla dödsfallet till tingsrätten enligt andra stycket, överlämna egendomen till en närstående till den avlidne eller till utlandsmyndigheten för den stat som den avlidne var medborgare i. Beaktande av utländsk förrättning 6 § Vid boutredning eller arvskifte som görs i Sverige ska, om svensk lag är tillämplig på arvet, beaktas vad som tillkommit borgenär, arvinge eller testamentstagare vid motsvarande förrättning efter den avlidne i en annan stat. Europeiskt arvsintyg 7 § Skatteverket är behörig myndighet för utfärdande av europeiska arvsintyg enligt arvsförordningen. 8 § Skatteverkets beslut avseende ett europeiskt arvsintyg överklagas till tingsrätten i den ort där den avlidne hade hemvist. Om den avlidne inte hade hemvist i Sverige, överklagas beslutet till Stockholms tingsrätt. Vid överklagande tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av arvsförordningen. Erkännande och verkställighet enligt arvsförordningen 9 § En ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart i Sverige enligt arvsförordningen görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. 10 § En ansökan om ändring enligt arvsförordningen av ett beslut med anledning av en ansökan enligt 9 § görs till den tingsrätt som har meddelat beslutet. Om en sådan ansökan görs av den som har gjort ansökan enligt 9 §, ska den ha kommit in till tingsrätten inom fyra veckor från den dag då beslutet meddelades. 11 § Vid handläggning i domstol av ärenden som avses i 9 och 10 §§ tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av arvsförordningen. 12 § Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte något annat följer av arvsförordningen. 13 § Om tingsrätten vid det förfarande som avses i 9 § bifaller en ansökan om verkställbarhetsförklaring, ska tingsrättens beslut anses innefatta ett beslut om kvarstad eller någon annan åtgärd som avses i 15 kap. rättegångsbalken. 3 kap. Särskilda bestämmelser för nordiska förhållanden Kapitlets tillämpningsområde 1 § Detta kapitel gäller i förhållande till de stater som är anslutna till den nordiska arvskonventionen. Bouppteckning 2 § Om ett arv handläggs i Danmark, Finland, Island eller Norge och det i Sverige finns egendom som hör till boet, ska Skatteverket på begäran av dödsboförvaltningen utse en lämplig person att förrätta bouppteckning. I bouppteckningen ska dödsboets tillgångar i Sverige tas upp med uppgift om värdet och sådana skulder som särskilt belastar egendomen. Utmätning 3 § Om ett dödsbo är föremål för behandling av bobestyrer i Danmark eller för offentligt skifte i Island eller Norge och det finns egendom i Sverige som hör till boet, ska det som föreskrivs i den andra statens lag om inskränkning i en borgenärs rätt att genom utmätning få betalning ur dödsbo tillämpas på egendomen i Sverige. Detta gäller dock inte om det är fråga om utmätning för skatt eller allmän avgift som påförts i Sverige. Det gäller inte heller om fordran ska tas ut ur egendom som utgör pant eller som får hållas kvar till säkerhet för fordran. 4 § Om egendom som avses i 2 § ska säljas exekutivt, tillämpas vid försäljningen och fördelningen av köpeskillingen 9 § första stycket lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land. Inskrivning 5 § Bestämmelser i en annan nordisk stats lag om att inskrivning i en fastighetsbok eller ett domstolsprotokoll (tingslysning) utgör en förutsättning för att en rätt som uppkommit genom avtal eller annan rättshandling eller genom utmätning (utlegg eller utpantning) ska gälla mot dödsbo, ska inte tillämpas i fråga om egendom som vid dödsfallet fanns i Sverige. Regler om var viss egendom ska anses finnas 6 § En fordran som är grundad på ett löpande skuldebrev eller på ett annat fordringsbevis som måste visas upp för att fordringen ska kunna krävas ut, ska vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel anses finnas där handlingen finns. Andra fordringar ska anses finnas i den stat enligt vars lag boutredningen ska förrättas. Ett registrerat fartyg eller luftfartyg ska anses finnas i den stat där det har hemort. Domstolsbeslut om dödsboförvaltning 7 § Om en domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge har beslutat att ett dödsbo efter en medborgare i en nordisk stat som vid sin död hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge ska omhändertas av domstolen eller av arvsdomstol, boutredningsman, testamentsexekutor eller bobestyrer, eller att boet ska bli föremål för utredning och skifte genom delägarnas försorg eller skiftas under medverkan av skiftesman, ska beslutet gälla i Sverige. Första stycket gäller endast om beslutet inte strider mot ett avgörande som har meddelats av en domstol eller annan myndighet som är behörig enligt arvsförordningen. Bodelning med anledning av en makes död 8 § Bodelning med anledning av en makes död förrättas enligt svensk lag om den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge och vid sin död hade hemvist i Sverige. Bodelning med anledning av en makes död förrättas också enligt svensk lag om en efterlevande make som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge har suttit i oskiftat bo och han eller hon har hemvist i Sverige. Detsamma gäller om en efterlevande make har suttit i oskiftat bo och vid sin död var medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge och då hade hemvist i Sverige. 9 § Vid bodelning med anledning av en makes död som förrättas i Sverige efter en medborgare i en annan nordisk stat ska makarnas samtliga tillgångar och skulder i Sverige och utomlands omfattas. 10 § En fråga som gäller bodelning med anledning av en makes död ska tas upp av svensk domstol eller annan myndighet, om bodelningen förrättas i enlighet med svensk lag enligt 8 §. En tvist som gäller bodelning med anledning av en makes död får också, trots att domstol i en annan nordisk stat är behörig, tas upp av svensk domstol om parterna är överens om det. Det gäller dock inte om dödsboet är föremål för behandling av domstol, testamentsexekutor, bobestyrer eller av domstol förordnad boutredningsman eller skiftesman eller om tvisten gäller klander av bodelning. Erkännande och verkställighet 11 § I fråga om erkännande och verkställighet av dom eller förlikning från Danmark, Finland, Island eller Norge om rätt på grund av arv eller testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller ansvar för den dödes skulder tillämpas lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Om den lagen inte gäller, tillämpas 4 kap., om inte något annat följer av arvsförordningen, eller lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden. 4 kap. Särskilda bestämmelser om erkännande och verkställighet av vissa utländska avgöranden Kapitlets tillämpningsområde 1 § Detta kapitel gäller för avgöranden som har meddelats i stater som inte tillämpar arvsförordningen eller är anslutna till den nordiska arvskonventionen. Erkännande 2 § Ett avgörande om arv eller testamente av en domstol, annan myndighet eller särskilt förordnad skiftesman som har fått laga kraft gäller i Sverige, om avgörandet har meddelats i en stat där den avlidne hade hemvist och det inte finns hinder mot erkännande enligt 3 §. 3 § Det utländska avgörandet gäller inte i Sverige, om 1. avgörandet har meddelats mot en part som inte har gått i svaromål och som inte har fått kännedom om den väckta talan i tid för att kunna svara i saken eller mot en part som annars inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i det utländska förfarandet, 2. avgörandet strider mot ett svenskt avgörande, 3. avgörandet strider mot ett tidigare meddelat utländskt avgörande som gäller här, 4. det i Sverige pågår ett förfarande som kan leda till ett motstridigt avgörande, eller 5. det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att erkänna avgörandet. Verkställighet 4 § Ett utländskt domstolsavgörande som är verkställbart i domstolslandet och som gäller i Sverige får verkställas, om avgörandet har förklarats verkställbart här. En ansökan om att avgörandet ska förklaras verkställbart i Sverige görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver. Sökanden ska tillsammans med ansökan ge in avgörandet i original eller i kopia som har bestyrkts av en behörig myndighet samt de ytterligare handlingar som tingsrätten behöver för sin prövning. Sökanden ska samtidigt ge in en översättning av handlingarna till svenska, om inte tingsrätten anser att det är obehövligt. 5 § Vid handläggning i domstol av ett ärende om verkställbarhetsförklaring tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden. 6 § Om ett avgörande förklaras verkställbart, verkställs avgörandet på samma sätt som ett motsvarande svenskt avgörande som har fått laga kraft. Ett beslut om tvångsmedel i avgörandet ska dock inte tillämpas. 1. Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015. 2. Genom lagen upphävs lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo, lagen (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket, m.m., lagen (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge och lagen (1935:46) om tillsyn i vissa fall å oskiftat dödsbo efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. 3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för frågor med anledning av ett dödsfall som inträffat före ikraftträdandet. 2 Förslag till lag om ändring i ärvdabalken Härigenom föreskrivs att 19 kap. 3 § och 23 kap. 5 § ärvdabalken ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19 kap. 3 § Val av boutredningsman skall så träffas att uppdraget kan förväntas bliva utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver. Särskilt avseende skall fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är beroende av utredningen. Ett val av boutredningsman ska göras så att uppdraget kan förväntas bli utfört med den insikt som boets beskaffenhet kräver. Särskilt avseende ska fästas vid förslag av dem, vilkas rätt är beroende av utredningen. Delägare må förordnas till boutredningsman. En delägare får utses till boutredningsman. Är testamentsexekutor utsedd, skall förordnandet meddelas honom, om ej skäl äro däremot. Om testamentsexekutor är utsedd ska denne utses till boutredningsman, om det inte finns skäl som talar mot det. En boutredningsman som inte är dödsbodelägare eller på annat sätt beroende av utredningen benämns särskild boutredningsman. 23 kap. 5 § På en delägares begäran skall rätten förordna någon att vara skiftesman. Vad som föreskrivs i 17 kap. 1-4 och 6-9 §§ äktenskapsbalken om bodelning, bodelningsförrättare och make skall gälla i fråga om arvskifte, skiftesman och delägare i boet. Arvode och ersättning till skiftesmannen skall dock betalas av dödsboet. På en delägares begäran ska rätten utse någon att vara skiftesman. Det som föreskrivs i 17 kap. 1-4 och 6-9 §§ äktenskapsbalken om bodelning, bodelningsförrättare och make ska gälla i fråga om arvskifte, skiftesman och delägare i boet. Arvode och ersättning till skiftesmannen ska dock betalas av dödsboet. Ställs boet under förvaltning av testamentsexekutor, är denne utan särskilt förordnande skiftesman. Detta gäller dock ej, om någon annan redan har förordnats som skiftesman eller om testamentsexekutorn är delägare i boet. Om boet ställs under förvaltning av testamentsexekutor, är denne utan särskilt beslut skiftesman. Detta gäller dock inte, om någon annan redan har utsetts till skiftesman eller om testamentsexekutorn är delägare i boet. En dödsbodelägare eller en person som på annat sätt är beroende av arvskiftet får inte utses till skiftesman. Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015. 3 Förslag till lag om ändring i jordabalken Härigenom föreskrivs att 20 kap. 2 och 5 §§ jordabalken ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 20 kap. 2 § Lagfart skall sökas inom tre månader efter det att den handling på vilken förvärvet grundas (fångeshandlingen) upprättades. Lagfart ska sökas inom tre månader efter det att den handling som förvärvet grundas på (fångeshandlingen) upprättades. Tiden för sökande av lagfart räknas dock 1. för förvärv som beror av villkor, myndighets tillstånd eller annan sådan omständighet, från det förvärvet fullbordades, 2. för dödsbo, i fall som avses i 1 § andra stycket, från det egendomen överläts eller, om bouppteckning då ej registrerats, från det registreringen skedde, 2. för dödsbo, i fall som avses i 1 § andra stycket, från det egendomen överläts eller, om bouppteckning inte hade registrerats då, från det registreringen skedde, 3. för den som är ensam delägare i dödsbo, från det bouppteckningen registrerades eller, om han först därefter blivit ensam delägare, från det så skedde, dock, om boets förvaltning omhänderhas av boutredningsman eller testamentsexekutor eller om boet är avträtt till konkurs, ej i något fall tidigare än från det egendomen utgavs till delägaren, 3. för den som är ensam delägare i dödsbo, från det bouppteckningen registrerades eller, om han eller hon först därefter blivit ensam delägare, från det så skedde, dock, om boets förvaltning omhänderhas av boutredningsman eller testamentsexekutor eller om boet är avträtt till konkurs, inte i något fall tidigare än från det egendomen utgavs till delägaren, 4. för testamentstagare som tillagts egendom i legat, från det testamentet vann laga kraft och legatet utgavs eller, om bouppteckning då ej registrerats, från det registreringen skedde, 4. för testamentstagare som tilldelats egendom i legat, från det testamentet fick laga kraft och legatet utgavs eller, om bouppteckning inte hade registrerats då, från det registreringen skedde, 5. när talan väckts om återgång eller hävande av förvärv innan tiden för sökande av lagfart utgick, från det dom varigenom talan ogillades vann laga kraft. 5. när talan väckts om återgång eller hävande av förvärv innan tiden för sökande av lagfart gick ut, från det dom som innebär att talan ogillades fick laga kraft. Om lagfart ska sökas på grund av ett förvärv med anledning av ett arv som utländsk rätt är tillämplig på, och det inte finns någon handling som förvärvet grundas på, ska tiden för att söka lagfart i stället räknas från den tidpunkt då den omständighet som ligger till grund för förvärvet inträffade. 5 § Den som söker lagfart skall ge in fångeshandlingen och de övriga handlingar som är nödvändiga för att styrka förvärvet. Om ett dödsbo eller en arvinge som är ensam delägare i ett dödsbo söker lagfart på förvärv av egendom från den döde, anses en inregistrerad bouppteckning efter denne som fångeshandling. Den som söker lagfart ska ge in fångeshandlingen och de övriga handlingar som är nödvändiga för att styrka förvärvet. Om ett dödsbo eller en arvinge som är ensam delägare i ett dödsbo söker lagfart på förvärv av egendom från den döde, anses en inregistrerad bouppteckning efter denne som fångeshandling. Som fångeshandling anses även ett europeiskt arvsintyg. Om en ansökan om lagfart görs av flera sökande gemensamt, skall den innehålla uppgift om hur stor andel av fastigheten som varje sökande har förvärvat. Om det saknas sådana uppgifter och sökandena inte följer ett föreläggande att komplettera ansökan, skall den anses avse andelar efter huvudtalet. Om en ansökan om lagfart görs av flera sökande gemensamt, ska den innehålla uppgift om hur stor andel av fastigheten som varje sökande har förvärvat. Om det saknas sådana uppgifter och sökandena inte följer ett föreläggande att komplettera ansökan, ska den anses avse andelar efter huvudtalet. Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015. 4 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden dels att 1, 2 och 7 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas två nya paragrafer, 2 a och 5 a §§, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag är tillämplig på frågor om makars och sambors förmögenhetsförhållanden när det finns anknytning till en främmande stat. Lagen gäller endast sådana samboförhållanden där ingen av samborna är gift. Bestämmelserna i 2 § första stycket 1 och andra stycket, 5 § tredje stycket, 6 § andra stycket och 8 § gäller inte för sambor. När lagen skall tillämpas på samboförhållanden gäller i övrigt följande. Bestämmelserna i 2 § första stycket 1, 5 § tredje stycket, 6 § andra stycket och 8 § gäller inte för sambor. När lagen ska tillämpas på samboförhållanden gäller i övrigt följande: 1. Vad som sägs i lagen om makar, blivande makar, äktenskapet och äktenskapets ingående eller motsvarande gäller sambor, blivande sambor, samboförhållandet respektive samboförhållandets inledande. 1. Det som sägs i lagen om makar, blivande makar, äktenskapet och äktenskapets ingående eller motsvarande gäller sambor, blivande sambor, samboförhållandet respektive samboförhållandets inledande. 2. Vid tillämpningen av 9 § gäller 16-18 och 22-25 §§ sambolagen (2003:376) i stället för äktenskapsbalken. Vid tillämpningen av 10 § gäller 15 § sambolagen i stället för 12 kap. äktenskapsbalken. Lagen gäller inte i den mån något annat följer av en annan lag. Lagen gäller inte i den utsträckning något annat följer av en annan lag. 2 § En fråga om makars förmögenhetsförhållanden får tas upp av svensk domstol, En fråga om makars förmögenhetsförhållanden får tas upp av svensk domstol 1. om frågan har samband med ett äktenskapsmål i Sverige, 2. om svaranden har hemvist i Sverige, 3. om käranden har hemvist i Sverige och svensk lag enligt 3 eller 4 § är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden, 4. om frågan rör egendom i Sverige, eller 5. om svaranden i en uppkommen fråga har godtagit att saken prövas i Sverige eller har gått i svaromål i saken utan invändning om domstolens behörighet. Särskilda bestämmelser om svensk domstols behörighet i frågor om bodelning med anledning av en makes död finns i lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. En sådan fråga får tas upp av svensk domstol även i fall som anges i första stycket 2, 3 och 5. Om frågan gäller bodelning med anledning av en makes död tillämpas 2 a § i stället för första stycket. 2 a § En fråga om bodelning med anledning av en makes död får tas upp av svensk domstol 1. om den avlidne maken hade hemvist i Sverige, 2. i fall som anges i 2 § första stycket 2, 3 och 5, eller 3. på begäran av den efterlevande maken om svensk domstol, i andra fall än som avses i 1, är behörig att ta upp en fråga om arv efter den avlidne enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, i den ursprungliga lydelsen. 5 a § En utländsk bodelning med anledning av en makes död ska anses giltig till formen, om den uppfyller formkraven enligt 1. den lag som var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden, 2. lagen i den stat där den förrättades, eller 3. lagen i den stat där den avlidne hade hemvist eller var medborgare. 7 § Vid en bodelning skall makarnas samtliga tillgångar och skulder i Sverige och utomlands beaktas, om inte något annat följer av den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Vid lottläggningen bör en make i första hand tilldelas egendom som tillhör honom eller henne utomlands. Vid en bodelning ska makarnas samtliga tillgångar och skulder i Sverige och utomlands beaktas, om inte något annat följer av den lag som är tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Vid lottläggningen bör en make i första hand tilldelas egendom som tillhör honom eller henne utomlands. Finns det egendom i ett främmande land och kan det antas att bodelningen inte kommer att gälla i det landet, får bodelningen begränsas till att gälla en viss del av makarnas egendom. En sådan begränsning får dock inte göras, om någon av makarna med rimliga skäl motsätter sig det. Om det finns egendom i ett främmande land och det kan antas att bodelningen inte kommer att gälla i det landet, får bodelningen begränsas till att gälla en viss del av makarnas egendom. En sådan begränsning får dock inte göras, om någon av makarna med rimliga skäl motsätter sig det. Vid en bodelning med anledning av en makes död ska det beaktas vad som tillkommit den efterlevande maken vid motsvarande förrättning efter den döde utomlands. Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015. 5 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Allmänna arvsfonden består av egendom som tillfallit fonden genom arv, gåva, testamente eller förmånstagarförordnande i försäkringsavtal, enligt 32 kap. 14 § aktiebolagslagen (2005:551) eller genom domstolsbeslut. Vad som sägs om egendom som har tillfallit fonden genom arv gäller också egendom som har tillfallit fonden enligt 1 kap. 11 § lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo. Det som sägs om egendom som har tillfallit fonden genom arv gäller också egendom som har tillfallit fonden enligt 1 kap. 11 § den upphävda lagen (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo eller enligt 2 kap. 4 § lagen (2015:000) om arv i internationella situationer. Denna lag träder i kraft den 17 augusti 2015. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2015-03-19 Närvarande: F.d. justitieråden Severin Blomstrand och Annika Brickman samt justitierådet Johnny Herre. Arv i internationella situationer Enligt en lagrådsremiss den 12 mars 2015 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om arv i internationella situationer, 2. lag om ändring i ärvdabalken, 3. lag om ändring i jordabalken, 4. lag om ändring i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden, 5. lag om ändring i lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Johan Welander. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Förslaget till lag om arv i internationella situationer 2 kap. 2 § Lagrådet hänvisar till vad Lagrådet anför om särskild boutredningsman i anslutning till förslaget till ändring i 19 kap. 3 § ärvdabalken. 2 kap. 3 § Enligt tredje stycket första meningen ska andra stycket tillämpas också "på en fråga om återkallelse av testamente". Vid föredragningen har upplysts att uttrycket "fråga om" inte är avsett att ge bestämmelsen någon särskild innebörd. Lagrådet förordar att uttrycket får utgå ur lagtexten. 2 kap. 9 § I paragrafen föreskrivs att en ansökan om att ett utländskt avgörande ska erkännas eller förklaras verkställbart i Sverige enligt arvsförordningen ska göras "till den tingsrätt som regeringen föreskriver". De citerade orden är - enligt vad som har upplysts under föredragningen - avsedda att utgöra en upplysningsbestämmelse. Lagrådet föreslår att bestämmelsen utformas i enlighet med anvisningarna i senaste upplagan av Gröna boken (Ds 2014:1). 4 kap. 1 § Enligt paragrafen gäller kapitlet för avgöranden som har meddelats i stater som inte tillämpar arvsförordningen eller är anslutna till den nordiska arvskonventionen. För att bestämmelsen inte ska kunna missförstås föreslår Lagrådet att "inte" ändras till "varken". 4 kap. 4 § I paragrafen finns en upplysningsbestämmelse av samma slag som den i 2 kap. 9 §. Lagrådet hänvisar till vad Lagrådet har anfört i anslutning till den paragrafen. Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken 19 kap. 3 § Det föreslås ett nytt stycke i paragrafen där uttrycket "särskild boutredningsman" förklaras. Uttrycket förekommer inte någon annanstans i ärvdabalken. Bestämmelsen har därför ingen lagteknisk funktion i ärvdabalken. Däremot finns bestämmelser om särskild boutredningsman i 2 kap. 2 § i den föreslagna lagen om arv i internationella situationer. Lagrådet föreslår att den aktuella bestämmelsen flyttas till den lagen. Övriga lagförslag Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 april 2015 Närvarande: Statsministern S Löfven, ordförande, och statsråden Å Romson, M Wallström, Y Johansson, M Johansson, S-E Bucht, P Hultqvist, H Hellmark Knutsson, Å Regnér, A Ygeman, A Johansson, M Kaplan, M Damberg, A Bah Kuhnke, A Strandhäll, A Shekarabi, G Fridolin, G Wikström, A Hadzialic Föredragande: statsrådet M Johansson Regeringen beslutar proposition 2014/15:105 Arv i internationella situationer Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Lag om arv i internationella situationer 32012R0650 Lag om ändring i ärvdabalken 32012R0650 Lag om ändring i jordabalken 32012R0650 Lag om ändring i lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden 32012R0650