Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2016/17:26 Ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa administrativa sanktionsavgifter Prop. 2016/17:26 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 13 oktober 2016 Stefan Löfven Magdalena Andersson (Finansdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Propositionen innehåller förslag till genomförande av bestämmelser om gränsöverskridande verkställighet av administrativa sanktionsavgifter i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/67/EU av den 15 maj 2014 om tillämpning av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI-förordningen). I propositionen föreslås en ny lag om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering. Den nya lagen föreslås gälla för ömsesidigt bistånd med indrivning m.m. av sanktionsavgifter för bristande efterlevnad av bestämmelser om utstationering. Lagen föreslås gälla i förhållande till EU:s medlemsstater och i förhållande till EES-länder utanför EU när dessa har anslutit sig till samarbetet. Kronofogdemyndigheten ska vara behörig myndighet vid bistånd enligt lagen. Det föreslås bestämmelser om ömsesidigt bistånd för att delge beslut om sanktionsavgifter och driva in dessa avgifter samt bestämmelser om s.k. vägransgrunder, dvs. när Kronofogdemyndigheten inte ska vara skyldig att verkställa en begäran om indrivning, och om uppskov med förfarandet. Vidare föreslås bestämmelser om bl.a. omräkning och överklagande. Slutligen föreslås en följdändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Den nya lagen och lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 2017. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering 5 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. 8 3 Ärendet och dess beredning 9 4 Utstationeringsdirektivet och tillämpningsdirektivet 9 5 Gränsöverskridande verkställighet av administrativa sanktionsavgifter 12 5.1 Bakgrund 12 5.1.1 Behovet av gränsöverskridande indrivningssamarbete i samband med utstationering 12 5.1.2 Bestämmelser om samarbete i utstationeringsdirektivet och tillämpningsdirektivet 13 5.1.3 Bestämmelser om gränsöverskridande verkställighet i kapitel VI i tillämpningsdirektivet 14 5.2 Svensk rätt 18 5.3 En ny lag om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering 21 5.3.1 Behovet av lagstiftning 21 5.3.2 Tillämpningsområde 23 5.3.3 Kronofogdemyndigheten ska vara behörig myndighet 24 5.3.4 Allmänna principer - ömsesidigt erkännande och bistånd 25 5.3.5 Begäran om indrivning eller delgivning 33 5.3.6 Vägransgrunder 34 5.3.7 Uppskov med förfarandet 35 5.3.8 Växelkurs och rätt till indrivet belopp 38 5.3.9 Överklagande 39 5.3.10 Preskription och språk 39 6 Ikraftträdande 40 7 Konsekvenser 42 7.1 Problembeskrivning och syftet med de föreslagna ändringarna 42 7.2 Alternativa lösningar 42 7.3 Vilka som berörs av regleringen 42 7.4 Kostnadsmässiga och andra konsekvenser 43 7.4.1 Konsekvenser för företag och påverkan på konkurrensförhållanden 43 8 Författningskommentar 44 8.1 Förslaget till lag om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering 44 8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. 49 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/67/EU av den 15 maj 2014 om tillämpning av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI-förordningen) 51 Bilaga 2 Sammanfattning av betänkandet 72 Bilaga 3 Betänkandets lagförslag 74 Bilaga 4 Remissinstanserna 78 Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 79 Bilaga 6 Lagrådets yttrande 83 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 oktober 2016 85 Rättsdatablad 86 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering, 2. lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering Härigenom föreskrivs följande. Tillämpningsområde 1 § Denna lag gäller vid ömsesidigt bistånd med indrivning av administrativa sanktionsavgifter, inbegripet avgifter, tilläggsavgifter och viten, som 1. beslutats av behöriga myndigheter eller bekräftats av administrativa eller rättsliga organ eller följer av utslag från arbetsdomstolar, och 2. avser bristande efterlevnad av a) Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster i den ursprungliga lydelsen, eller b) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/67/EU av den 15 maj 2014 om tillämpning av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI-förordningen), i den ursprungliga lydelsen. Behörig myndighet 2 § Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet vid bistånd enligt denna lag. Bistånd på begäran av en behörig myndighet i ett annat land Ömsesidigt bistånd och erkännande 3 § Kronofogdemyndigheten ska, om inte något annat följer av 4 eller 5 §, på begäran av en behörig myndighet i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet 1. lämna upplysningar som kan antas vara relevanta för den andra myndigheten vid delgivning av handlingar som rör administrativa sanktionsavgifter eller indrivning av sådana avgifter, och 2. utan krav på några vidare formaliteter a) delge ett beslut om sådana sanktionsavgifter eller andra handlingar som är relevanta med avseende på indrivningen, inbegripet en dom eller ett slutligt beslut som kan läggas till grund för verkställighet, och b) driva in administrativa sanktionsavgifter som behöriga myndigheter har beslutat i enlighet med lagstiftning och förfaranden i det sökande landet eller som administrativa eller rättsliga organ eller arbetsdomstolar har bekräftat och som kan drivas in i det andra landet och inte längre kan överklagas. Delgivning på begäran av ett annat land sker enligt delgivningslagen (2010:1932). Bestämmelser om indrivning i Sverige finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. och lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter. Verkställighet enligt utsökningsbalken får äga rum med stöd av den handling som medger verkställighet i det andra landet. Vägransgrunder 4 § Kronofogdemyndigheten får avslå en begäran om delgivning eller indrivning om begäran inte innehåller nödvändiga identifieringsuppgifter, uppgifter om överträdelsen och sanktionsavgiften m.m. eller på annat sätt är ofullständig, eller om den uppenbarligen inte motsvarar det bakomliggande beslutet. Kronofogdemyndigheten får också avslå en begäran om indrivning, om 1. det framgår av myndighetens utredning att de kostnader eller resurser som beräknas krävas för att driva in sanktionsavgifterna inte står i proportion till det belopp som ska drivas in eller indrivningen skulle ge upphov till betydande svårigheter, 2. de sammanlagda sanktionsavgifterna understiger 350 euro, eller 3. den enskildes grundläggande rättigheter och friheter inte har respekterats eller om indrivning skulle strida mot allmänna hänsyn. Uppskov med förfarandet 5 § Om de administrativa sanktionsavgifterna eller den bakomliggande fordran under delgivnings- eller indrivningsförfarandets gång bestrids eller överklagas i det andra landet av en berörd tjänsteleverantör eller en berörd part, ska Kronofogdemyndigheten skjuta upp förfarandet i avvaktan på beslut av en behörig instans i den andra medlemsstaten. Växelkurs och rätt till indrivet belopp 6 § Kronofogdemyndigheten ska, så snart en begäran som avses i 3 § första stycket 2 b har tagits emot, räkna om sanktionsavgiften till svenska kronor enligt den växelkurs som har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning för den dag då sanktionsavgiften beslutades. Belopp som har drivits in här i ett ärende enligt denna lag tillfaller staten. Begäran om bistånd i ett annat land 7 § Kronofogdemyndigheten får, av en behörig myndighet i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, begära upplysningar som kan vara av betydelse vid delgivning av handlingar som rör administrativa sanktionsavgifter eller indrivning av sådana avgifter. Kronofogdemyndigheten får av en sådan myndighet också begära 1. delgivning av ett beslut om en sådan sanktionsavgift eller andra handlingar som är relevanta för indrivningen, om Kronofogdemyndigheten inte själv kan delge handlingen, och 2. bistånd med indrivning av en administrativ sanktionsavgift, om beslutet om avgiften har fått laga kraft och Kronofogdemyndigheten inte själv kan driva in fordringen. Kronofogdemyndigheten får inte begära bistånd för delgivning av ett beslut om en administrativ sanktionsavgift så länge sanktionsavgiften, den bakomliggande fordringen eller den handling som ligger till grund för verkställighet är föremål för bestridande eller överklagande. Delgivning av ett beslut om administrativa sanktionsavgifter som har ägt rum i ett annat land i enlighet med dess lagar, andra författningar och administrativ praxis, ska anses ha samma verkan som om delgivningen hade ägt rum här. Förbud mot överklagande 8 § Beslut enligt denna lag får inte överklagas. Ytterligare föreskrifter 9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela ytterligare föreskrifter om bistånd enligt denna lag. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017. 2. I förhållande till ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet som inte är en medlemsstat i Europeiska unionen tillämpas lagen från den tidpunkt då landet ansluter sig till det samarbete som avses i kapitel VI och artikel 6 och 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/67/EU. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Härigenom föreskrivs att det i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. ska införas en ny paragraf, 7 b §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 b § Bestämmelser om uppskov med förfarandet vid sådant bistånd som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/67/EU av den 15 maj 2014 om tillämpning av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI-förordningen) finns i 5 § lagen (2016:000) om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017. 3 Ärendet och dess beredning Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antog den 15 maj 2014 direktiv 2014/67/EU om tillämpning av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI-förordningen), kallat tillämpningsdirektivet. Tillämpningsdirektivet ska vara genomfört i medlemsstaterna senast den 18 juni 2016. Den svenska versionen av direktivet finns i bilaga 1. Regeringen beslutade den 5 juni 2014 att ge en särskild utredare i uppdrag att föreslå hur tillämpningsdirektivet ska genomföras i svensk rätt (dir. 2014:81). Genom tilläggsdirektiv som beslutades den 27 november 2014 utvidgades och gavs förlängd tid för uppdraget (dir. 2014:150). Utredningen antog namnet Utredningen om nya utstationeringsregler (A 2014:04). Utredningen om nya utstationeringsregler överlämnade den 27 februari 2015 delbetänkandet Tillämpningsdirektivet till utstationeringsdirektivet - Del I (SOU 2015:13) i vilket frågor om gränsöverskridande verkställighet som omfattas av förslagen i denna proposition behandlas. Den 31 mars 2015 överlämnade utredningen slutbetänkandet Tillämpningsdirektivet till utstationeringsdirektivet - Del II (SOU 2015:38). Genomförandet av tillämpningsdirektivet i övrigt hanteras i särskild ordning. En sammanfattning av delbetänkandet och dess lagförslag såvitt avser gränsöverskridande verkställighet finns i bilagorna 2 och 3. Betänkandena har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna såvitt avser delbetänkandet finns i bilaga 4. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Arbetsmarknadsdepartementet (dnr A2015/00734/ARM). I denna proposition behandlas de förslag som avser gränsöverskridande verkställighet av administrativa sanktionsavgifter. Lagrådet Regeringen beslutade den 8 september 2016 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag. Regeringen behandlar Lagrådets synpunkter i avsnitt 6 och i författningskommentaren. 4 Utstationeringsdirektivet och tillämpningsdirektivet Allmänt Den fria rörligheten för tjänster inom EU innebär att ett företag har rätt att använda sin egen arbetskraft för att utföra tjänster i en annan medlemsstat. Genom Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (utstationeringsdirektivet) har det fastställts att vissa arbets- och anställningsvillkor som gäller i värdstaten (den s.k. hårda kärnan) ska tillämpas när en arbetsgivare utstationerar arbetstagare till en annan medlemsstat. Syftet med tillämpningsdirektivet, se ovan, är att fastställa en gemensam ram med en uppsättning lämpliga bestämmelser, åtgärder och kontrollmekanismer som syftar till att förbättra och öka enhetligheten i genomförandet, tillämpningen och efterlevnaden av utstationeringsdirektivet. Direktivet innehåller bl.a. bestämmelser om åtgärder för att förhindra att regler missbrukas eller kringgås och regler om sanktioner när detta sker. I kapitel VI i tillämpningsdirektivet behandlas gränsöverskridande verkställighet av ekonomiska administrativa sanktionsavgifter. En närmare redogörelse för innehållet i relevanta artiklar finns i följande avsnitt. Som redan framgått innehåller denna proposition förslag till genomförande av dessa bestämmelser. Propositionen innehåller också förslag till genomförande i vissa delar av artikel 2 a, 3 och 6 i tillämpningsdirektivet. När det gäller genomförandet av tillämpningsdirektivet i övriga delar hanteras detta i annan ordning. Nedan redogörs kort för utstationeringsdirektivet och hur detta genomförts i svensk rätt genom lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare (utstationeringslagen). Närmare om utstationeringsdirektivet Utstationeringsdirektivets tillämpningsområde anges i artikel 1. Direktivet ska tillämpas på företag som är etablerade i en medlemsstat och som i samband med tillhandahållande av tjänster över gränserna utstationerar arbetstagare inom en annan medlemsstats territorium. Med begreppet utstationerad arbetstagare avses enligt artikel 2.1 varje arbetstagare som under en begränsad tid utför arbete inom en annan medlemsstats territorium än där han eller hon vanligtvis arbetar. Av artikel 2.2 följer att det är värdstatens arbetstagarbegrepp som ska gälla. De centrala bestämmelserna i utstationeringsdirektivet finns i artikel 3. Medlemsstaterna ska enligt artikel 3.1 se till att de utstationerande företagen garanterar de utstationerade arbetstagarna de arbets- och anställningsvillkor i värdlandet som är fastställda i lag eller i allmängiltigförklarade kollektivavtal för arbete som avser byggverksamhet inom den hårda kärnan (som t.ex. rör arbetsmiljö, semester och föräldraledighet). Direktivet innehåller också bestämmelser i fråga om samarbete och information. Enligt artikel 4 ska medlemsstaterna utse ett eller flera förbindelsekontor eller en eller flera nationella behöriga instanser. Medlemsstaterna ska planera ett samarbete mellan de offentliga förvaltningar som i enlighet med nationell lagstiftning har behörighet att övervaka de arbets- och anställningsvillkor som anges i artikel 3. Detta samarbete består särskilt i att besvara motiverade förfrågningar från dessa offentliga förvaltningar om information angående utsändande av arbetstagare till andra medlemsstater, inbegripet uppenbart missbruk eller gränsöverskridande verksamheter som antas vara olagliga. Varje medlemsstat ska vidta åtgärder för att informationen om de arbets- och anställningsvillkor som avses i artikel 3 ska vara allmänt tillgänglig. I artikel 5 anges att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder om direktivets åtgärder inte följs. De ska i synnerhet sörja för att arbetstagarna eller deras företrädare har tillgång till lämpliga förfaranden för att säkerställa skyldigheterna i direktivet. Närmare om utstationeringslagen Utstationeringsdirektivet är genomfört i svensk rätt genom lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare (utstationeringslagen). Enligt 5 § utstationeringslagen ska arbetsgivare från andra länder, oavsett vilken lag som annars gäller för anställningsförhållandet, tillämpa svensk lag på de områden som ingår i direktivets hårda kärna för utstationerade arbetstagare, förutom i fråga om minimilön som inte regleras i lag. I 5 a och 5 b §§ utstationeringslagen finns bestämmelser om arbetstagarorganisationers rätt att vidta stridsåtgärder gentemot arbetsgivare för att kräva att kollektivavtal tecknas till förmån för arbetstagare som är utstationerade i Sverige. Arbetsmiljöverket är enligt 9 § utstationeringslagen förbindelsekontor och ska hjälpa till med information om de arbets- och anställningsvillkor som kan bli tillämpliga vid en utstationering i Sverige. Arbetsmiljöverket ska också hjälpa till med information om kollektivavtalsvillkor som kan komma att bli tillämpliga vid en utstationering. Arbetsgivare som utstationerar arbetstagare i Sverige är enligt 10 § utstationeringslagen, med vissa undantag, skyldiga att anmäla utstationeringen till Arbetsmiljöverket. I samband med det ska arbetsgivaren även enligt 11 § utstationeringslagen utse och anmäla en kontaktperson här. Kontaktpersonen ska vara behörig att för arbetsgivarens räkning ta emot delgivningar och kontaktpersonen ska även kunna tillhandahålla sådana handlingar som visar att kraven i utstationeringslagen är uppfyllda. Det är Arbetsmiljöverket som enligt 13 § utstationeringslagen utövar tillsyn över att bestämmelserna om anmälningsskyldighet och kontaktperson följs. Om en arbetsgivare inte anmäler utstationeringen eller inte utser och anmäler en kontaktperson, ska en sanktionsavgift tas ut enligt 14 § samma lag. 5 Gränsöverskridande verkställighet av administrativa sanktionsavgifter 5.1 Bakgrund 5.1.1 Behovet av gränsöverskridande indrivningssamarbete i samband med utstationering Vid utstationering kan det bli aktuellt för värdstaterna att ta ut avgifter av ett företag som har utstationerat en arbetstagare och inte följer regelverket i värdstaten. Om företaget inte betalar en sådan avgift frivilligt, kommer värdstaten ofta att tvingas vända sig till den stat där det utstationerande företaget (tjänsteleverantören) finns, för det fall det inte finns tillgångar i värdstaten som kan tas i anspråk för indrivning av avgiften. I avsaknad av regler om gränsöverskridande verkställighet kan emellertid inte heller den andra staten vidta några tvångsåtgärder för att driva in avgiften. Inom EU finns rättsakter och instrument som reglerar erkännande och verkställighet av exekutionstitlar och ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaterna för indrivning av olika slags fordringar. På det offentligrättsliga och straffrättsliga området regleras gränsöverskridande bistånd med indrivning i * rådets direktiv 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder (indrivningsdirektivet) jämte en av kommissionen beslutad genomförandeförordning om närmare föreskrifter i ämnet, * Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, där avdelning IV kapitel III reglerar motsvarande i fråga om socialavgifter och återkrav av felaktigt utbetalda förmåner inom ramen för de sociala trygghetssystemen (tillämpningsförordningen på det sociala trygghetsområdet), * rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (bötesrambeslutet), och * rådets rambeslut 2006/783/RIF av den 6 oktober 2006 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande. På det civilrättsliga området finns ett antal rättsakter som reglerar bl.a. erkännande och verkställighet av avgöranden som har meddelats i en annan medlemsstat. Dessa är främst * Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2012 års Bryssel I-förordning), * Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar, och * rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (underhållsförordningen). Medlemsstaterna har frihet att för de överträdelser som det kan bli fråga om vid utstationering välja att ha sanktioner av straffrättslig natur eller av administrativ natur. Exempel finns i medlemsstaterna på båda dessa slag av sanktioner och även på att bådadera förekommer i en och samma medlemsstat. Om sanktionerna är av straffrättslig natur, torde de omfattas av bötesrambeslutet. Om de däremot är av administrativ natur, har det hittills inte inom EU funnits något regelverk för gränsöverskridande verkställighet som de omfattas av. Indrivningsdirektivet är visserligen tillämpligt på sanktionsavgifter, men bara på sådana som hör till skatteområdet, dvs. utgör sanktioner för någon underlåtenhet i fråga om skatt, t.ex. underlåtenhet att lämna deklaration i rätt tid. Det är mot denna bakgrund som det har tagits in bestämmelser om gränsöverskridande verkställighet i tillämpningsdirektivet. 5.1.2 Bestämmelser om samarbete i utstationeringsdirektivet och tillämpningsdirektivet I utstationeringsdirektivet finns bestämmelser om samarbete i fråga om information i artikel 4 och en bestämmelse i artikel 5 om att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder om bestämmelserna i det direktivet inte följs. Utstationeringsdirektivet innehåller inga bestämmelser om gränsöverskridande verkställighet. I artiklarna 6 och 7 i tillämpningsdirektivet finns mer allmänna bestämmelser om administrativt samarbete mellan myndigheter. Det administrativa samarbete och det ömsesidiga bistånd som föreskrivs i bl.a. dessa artiklar och i 14-18 ska enligt artikel 21 i tillämpningsdirektivet genomföras genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI-systemet). Systemet regleras i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1024/2012 av den 25 oktober 2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden och om upphävande av kommissionens beslut 2008/49/EG ( IMI-förordningen ). I artikel 2 i tillämpningsdirektivet finns vissa definitioner som gäller behöriga myndigheter. Behörig myndighet definieras som en myndighet eller ett organ som av en medlemsstat har utsetts för att utföra uppgifter enligt utstationeringsdirektivet eller tillämpningsdirektivet. Sökande myndighet definieras som en behörig myndighet i en medlemsstat som inkommer med en begäran om bistånd, information, anmälan eller indrivning av en sanktionsavgift som avses i kapitel VI. Anmodad myndighet definieras som en behörig myndighet i en medlemsstat som mottar en begäran om bistånd, information, delgivning eller indrivning av en sanktionsavgift som avses i kapitel VI. Av artikel 3 i samma direktiv följer bl.a. att medlemsstaterna ska utse behöriga myndigheter. Medlemsstaterna ska lämna kontaktuppgifter för de behöriga myndigheterna till kommissionen och till övriga medlemsstater. 5.1.3 Bestämmelser om gränsöverskridande verkställighet i kapitel VI i tillämpningsdirektivet I kapitel VI i tillämpningsdirektivet, dvs. artikel 13-19, finns bestämmelser om gränsöverskridande verkställighet av ekonomiska administrativa sanktionsavgifter som ålagts en tjänsteleverantör som är etablerad i en medlemsstat för bristande efterlevnad av gällande bestämmelser om utstationering av arbetstagare i en annan medlemsstat. I skäl 38-46 i tillämpningsdirektivet finns skrivningar av intresse när det gäller bl.a. bakgrunden till kapitel VI. Till exempel anges att det är oroväckande att medlemsstaterna fortfarande har många svårigheter att driva in gränsöverskridande administrativa sanktionsavgifter. Vidare konstateras att medlemsstaternas möjligheter att verkställa administrativa sanktionsavgifter i gränsöverskridande fall varierar, vilket hämmar den inre marknadens funktion och kan göra det mycket svårt, eller till och med omöjligt, att säkerställa en lika hög skyddsnivå för utstationerade arbetstagare i hela unionen. Tillämpningsområde, artikel 13 I artikel 13 i tillämpningsdirektivet finns bestämmelser om tillämpningsområdet. I artikel 13.1 anges att, utan att det påverkar de verktyg och möjligheter som föreskrivs eller kan komma att föreskrivas i annan unionslagstiftning, ska principerna om ömsesidigt bistånd och ömsesidigt erkännande liksom de åtgärder och förfaranden som föreskrivs i kapitel VI tillämpas vid gränsöverskridande verkställighet av ekonomiska administrativa sanktionsavgifter som ålagts en tjänsteleverantör som är etablerad i en medlemsstat för bristande efterlevnad av gällande bestämmelser om utstationering av arbetstagare i en annan medlemsstat. Av artikel 13.2 i tillämpningsdirektivet framgår att kapitel VI ska tillämpas på ekonomiska administrativa sanktionsavgifter, inbegripet avgifter och tilläggsavgifter, för bristande efterlevnad av utstationeringsdirektivet eller tillämpningsdirektivet, vilka ålagts av behöriga myndigheter eller bekräftats av administrativa eller rättsliga organ eller, i förekommande fall, följer av utslag från arbetsrättsliga tvistlösningsorgan. Vidare anges att kapitlet inte ska tillämpas på verkställigheten av sanktioner som omfattas av tillämpningsområdet för bötesrambeslutet, rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område eller rådets beslut 2006/325/EG av den 27 april 2006 om ingående av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Det bör noteras att det i den svenska språkversionen i 13.2 hänvisas till arbetsrättsliga tvistelösningsorgan medan det i den engelska, franska och tyska språkversionen hänvisas till "industrial tribunals", "tribunal du travail" respektive "Arbeitsgerichten" som avser arbetsdomstolar, vilket det rätteligen bör vara. Utseende av behöriga myndigheter, artikel 14 Av artikel 14 i tillämpningsdirektivet framgår att varje medlemsstat ska informera kommissionen genom IMI-systemet om vilken eller vilka myndigheter som enligt nationell rätt har behörighet med avseende på kapitel VI. Vidare anges att om medlemsstaternas förvaltningsstruktur så kräver, får de utse en eller flera centrala myndigheter med ansvar för administrativt översändande eller mottagande av begäranden och för bistånd till andra relevanta myndigheter. Allmänna principer - ömsesidigt bistånd och erkännande, artikel 15 I artikel 15 i tillämpningsdirektivet finns bestämmelser som gäller allmänna principer för ömsesidigt bistånd och erkännande. I artikel 15.1 stadgas i första stycket att den anmodade myndigheten på den sökande myndighetens begäran, om inte annat följer av artiklarna 16 och 17, ska driva in administrativa sanktionsavgifter som behöriga myndigheter har påfört i enlighet med lagstiftning och förfaranden i den sökande medlemsstaten eller som administrativa eller rättsliga organ, eller arbetsdomstolar i förekommande fall, har bekräftat och som inte längre kan överklagas, eller delge ett beslut om sådana sanktionsavgifter. Den anmodade myndigheten ska enligt andra stycket dessutom delge eventuella andra handlingar som är relevanta med avseende på indrivningen av sådana sanktionsavgifter, inbegripet en dom eller ett slutligt beslut, vilket kan ta formen av en bestyrkt kopia, som utgör rättslig grund och exekutionstitel för begäran om indrivning. Det bör noteras att det i den svenska språkversionen i 15.1 andra stycket hänvisas till den sökande myndigheten medan det i t.ex. den engelska respektive den tyska språkversionen anges "the requested authority" respektive "die Ersuchte Behörde" som alltså syftar på den anmodade myndigheten, vilket det rätteligen bör vara (jfr dock den franska språkversionen som hänvisar till "l'autorité requérant"). Av artikel 15.2 framgår följande. Den sökande myndigheten ska säkerställa att begäran om indrivning av en administrativ sanktionsavgift eller delgivning av ett beslut om en sådan sanktionsavgift görs i överensstämmelse med gällande lagar, författningar och administrativ praxis i den medlemsstaten. En sådan begäran ska endast göras om den sökande myndigheten är förhindrad att genomföra indrivning eller delgivning i enlighet med sina lagar, författningar och administrativa praxis. Den sökande myndigheten får inte göra någon begäran om indrivning av en administrativ sanktionsavgift eller delgivning av ett beslut om en sådan sanktionsavgift i de fall då sanktionsavgiften, liksom de bakomliggande fordringarna eller de instrument som används för verkställighet i den sökande medlemsstaten, är föremål för bestridande eller överklagande i denna medlemsstat. I artikel 15.3 anges att den behöriga myndighet som anmodats att indriva administrativa sanktionsavgifter eller att delge ett beslut om en sådan sanktionsavgift, som har översänts i enlighet med kapitel VI och artikel 21, ska godta begäran utan krav på några vidare formaliteter och genast vidta alla nödvändiga åtgärder för att verkställa den, såvida den anmodade myndigheten inte beslutar att åberopa någon av de vägransgrunder som anges i artikel 17. Av artikel 15.4 framgår följande. När administrativa sanktionsavgifter indrivs eller ett beslut om sådana sanktionsavgifter delges ska den anmodade myndigheten agera i enlighet med gällande lagar, författningar och administrativ praxis i den anmodade medlemsstaten som är tillämpliga på samma, eller i brist på detta, liknande, överträdelser eller beslut. Delgivning av ett beslut om administrativa sanktionsavgifter av den anmodade myndigheten och begäran om indrivning, i enlighet med gällande lagar, författningar och administrativ praxis i den anmodade medlemsstaten, ska anses ha samma verkan som om den hade gjorts av den sökande medlemsstaten. Begäran om indrivning eller delgivning, artikel 16 I artikel 16 i tillämpningsdirektivet finns bl.a. detaljerade bestämmelser om begäran om indrivning eller delgivning. Artikel 16.1 innehåller följande bestämmelser. Den sökande myndighetens begäran om indrivning av administrativa sanktionsavgifter och delgivning av ett beslut om sådana sanktionsavgifter ska göras utan obehörigt dröjsmål i form av ett enhetligt instrument och innehålla åtminstone följande uppgifter: a) Namn och känd adress för adressaten, liksom andra relevanta upplysningar för att identifiera denne. b) En sammanfattning av fakta och omständigheter kring överträdelsen, dess art samt de relevanta tillämpliga bestämmelserna. c) Exekutionstiteln för indrivning i den sökande medlemsstaten och övriga relevanta upplysningar eller handlingar, även rättsliga dokument, som gäller den bakomliggande fordran, de administrativa sanktionsavgifterna. d) Namn, adress och övriga kontaktuppgifter för den behöriga myndighet som ansvarar för bedömningen av sanktionsavgifterna samt, om det rör sig om ett annat organ, för det behöriga organ som kan lämna ytterligare upplysningar om sanktionsavgifterna eller möjligheterna att bestrida ett betalningskrav eller ett beslut om betalningskrav. I artikel 16.2 anges att begäran dessutom ska innehålla uppgift om följande: a) Vid delgivning av ett beslut, ändamålet med och tidsfristen för delgivningen. b) Vid en begäran om indrivning, det datum då domen eller beslutet har blivit verkställbart eller slutligt, en beskrivning av sanktionsavgifternas slag och storlek, eventuella datum av relevans för verkställigheten, inbegripet om och i så fall hur beslutet eller domen delgetts den eller de svarande eller avkunnats i dennes eller dessas utevaro, samt en bekräftelse från den sökande myndigheten om att sanktionsavgiften inte längre kan överklagas, samt den bakomliggande fordran som begäran gäller och dess olika delar. I artikel 16.3 första stycket anges att den anmodade myndigheten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att underrätta tjänsteleverantören om begäran om indrivning eller om beslutet om administrativa sanktionsavgifter samt relevanta handlingar, när så krävs, i enlighet med sin nationella rätt och/eller praxis, så snart som möjligt och senast en månad efter mottagandet av begäran. I andra stycket anges att den anmodade myndigheten så snart som möjligt ska underrätta den sökande myndigheten om vilka indrivnings- och delgivningsåtgärder som vidtagits med anledning av begäran och särskilt om datumet för delgivningen till adressaten, och vägransgrunderna i enlighet med artikel 17, om den anmodade myndigheten avslår en begäran om indrivning av en administrativ sanktionsavgift eller en begäran om delgivning av ett beslut om en administrativ sanktionsavgift. Vägransgrunder, artikel 17 I artikel 17 i tillämpningsdirektivet finns bestämmelser rörande s.k. vägransgrunder. Enligt artikeln ska de anmodade myndigheterna inte vara skyldiga att verkställa en begäran om indrivning eller delgivning om begäran inte innehåller de uppgifter som avses i artikel 16.1 och 16.2, eller om den är ofullständig eller uppenbarligen inte motsvarar det bakomliggande beslutet. Dessutom får de anmodade myndigheterna vägra att verkställa en begäran om indrivning om det uppenbart framgår av den anmodade myndighetens utredningar att de kostnader eller resurser som beräknas krävas för att driva in sanktionsavgifterna inte står i proportion till det belopp som ska drivas in eller skulle ge upphov till betydande svårigheter, om de sammanlagda sanktionsavgifterna understiger 350 euro eller motsvarande belopp, eller grundläggande rättigheter och friheter för svarande samt om rättsprinciper som gäller för dem, som anges i den anmodade medlemsstatens författning, inte respekterats. Uppskjutande av förfarandet, artikel 18 I artikel 18.1 i tillämpningsdirektivet finns en bestämmelse om att för det fall de administrativa sanktionsavgifterna eller den bakomliggande fordran bestrids eller överklagas under indrivnings- eller delgivningsförfarandets gång av berörd tjänsteleverantör eller en berörd part, ska det gränsöverskridande förfarandet för verkställighet av de administrativa sanktionsavgifterna uppskjutas i väntan på beslut i ärendet av lämpligt behörigt organ eller lämplig behörig myndighet i den sökande medlemsstaten. Vidare anges att eventuella bestridanden eller överklaganden ska sändas till lämpligt behörigt organ eller lämplig behörig myndighet i den sökande medlemsstaten och att den sökande myndigheten utan dröjsmål ska underrätta den anmodade myndigheten om denna åtgärd. Av artikel 18.2 i tillämpningsdirektivet framgår att tvister som rör verkställighetsåtgärder som vidtagits i den anmodade medlemsstaten eller giltigheten av en delgivning som utförts av en anmodad myndighet ska prövas av behörigt organ eller behörig rättslig myndighet i den medlemsstaten i enlighet med dess lagar och bestämmelser. Kostnader, artikel 19 Slutligen finns i artikel 19 i tillämpningsdirektivet bestämmelser om kostnader. Belopp som drivits in med avseende på de sanktionsavgifter som avses i kapitel VI ska tillfalla den anmodade myndigheten. Den anmodade myndigheten ska driva in beloppen i sin medlemsstats valuta, i enlighet med de lagar, förordningar och administrativa förfaranden eller praxis som gäller för liknande fordringar i den medlemsstaten. Den anmodade myndigheten ska vid behov, i enlighet med nationell rätt och praxis, räkna om sanktionsavgiften till den anmodade medlemsstatens valuta till den växelkurs som gällde vid den tidpunkt då sanktionsavgiften påfördes. Medlemsstaterna ska inte kräva ersättning från varandra för de kostnader som uppstått genom det ömsesidiga bistånd de ger varandra i enlighet med detta direktiv eller som ett resultat av tillämpningen av direktivet. 5.2 Svensk rätt 5.2.1 Kronofogdemyndighetens verkställighet av betalningsförpliktelser Inledning Kronofogdemyndighetens verksamhet består av fem verksamhetsgrenar: verkställighet av betalningsförpliktelser och andra förpliktelser (utsökning), summarisk process (betalningsföreläggande och handräckning), skuldsanering, tillsyn i konkurser och förebyggande verksamhet. Utsökningsverksamheten, som innefattar verkställighet enligt utsökningsbalken (UB) och indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m., indrivningslagen, är den dominerande verksamheten. Verkställighet av betalningsförpliktelser Mål om verkställighet av betalningsförpliktelser handläggs som allmänna mål eller enskilda mål. Allmänna mål grundar sig på offentligrättsliga fordringsanspråk och avser det allmännas, dvs. statens eller en kommuns, fordran på skatter, böter, allmänna avgifter m.m. Enskilda mål grundar sig på privaträttsliga fordringsanspråk och kan avse såväl betalningsförpliktelser som andra förpliktelser till enskilda, staten eller annan. För verkställighet av betalningsförpliktelser förutsätts att sökanden har en exekutionstitel. Med exekutionstitel avses ett avgörande, beslut eller annan skriftlig handling som får läggas till grund för verkställighet. Exempel på exekutionstitlar är dom, skiljedom, utslag och förbindelse angående underhållsbidrag. En utländsk exekutionstitel får verkställas här om det framgår av särskilda föreskrifter. Allmänna mål kan delas in i tre kategorier: 1. böter, viten, skatt, tull, avgift och andra medel som staten har rätt till och som får utsökas utan föregående dom, 2. annan liknande fordran som staten eller en kommun har rätt till enligt vad regeringen närmare föreskriver och 3. annan fordran enligt vad som föreskrivs i lag. En förutsättning för att dessa fordringar ska få verkställas exekutivt är att det i den enskilda författningen finns en särskild föreskrift om det. Sådana föreskrifter har vanligtvis lydelsen att verkställighet får ske enligt UB. Ofta står det även att fordringen ska drivas in enligt bestämmelserna i indrivningslagen. I instrument som reglerar gränsöverskridande verkställighet föreskrivs vanligen att verkställigheten ska ske på samma sätt som för den anmodade statens egna fordringar av motsvarande slag. Det innebär att t.ex. utländska skattefordringar ska drivas in enligt bestämmelserna om allmänna mål. Underrättelse om mål om verkställighet När ett allmänt eller enskilt mål kommer in ska myndigheten, om kravet bedöms vara verkställbart, som huvudregel underrätta gäldenären om målet innan verkställighet påbörjas, 4 kap. 12 § första stycket UB. I underrättelsen anges inom vilken tid gäldenären ska betala för att undvika utmätning, den s.k. avitiden. Gäldenären behöver inte underrättas om målet innan utmätning sker om det finns en risk för att gäldenären då gömmer eller förstör egendom eller om saken på annat sätt är brådskande, 4 kap. 12 § andra stycket UB. Underrättelse krävs inte heller om gäldenären saknar känd adress och det inte har kunnat klarläggas var han eller hon finns. I uppskattningsvis fem procent av samtliga verkställighetsmål kan det inte klarläggas var gäldenären finns. Det är däremot mycket ovanligt att myndigheten avstår från att underrätta en gäldenär på grund av brådska eller risk för undandragande eller sabotage. Tillgångsundersökning När avitiden har gått ut ska myndigheten göra en tillgångsundersökning, 4 kap. 9 § UB. Tillgångsundersökningen är en utredning om gäldenärens anställnings- och inkomstförhållanden och utmätningsbara egendom. Gäldenären är, enligt 4 kap. 14 § första stycket UB, skyldig att lämna de uppgifter om sina tillgångar som behövs i målet. Därutöver har man direktåtkomst till bl.a. en stor del av uppgifterna i beskattningsdatabasen och Försäkringskassans register. Myndigheten har även tillgång till ett antal andra register, såsom Statens personadressregister (SPAR), vägtrafikregistret, fastighetsregistret och näringslivsregistret. Förfrågningar kan även skickas till tredje man, t.ex. arbetsgivare, pensionsutbetalare, banker och försäkringsbolag. Av 4 kap. 15 § UB följer att tredje man är skyldig att uppge om gäldenären har någon fordran hos honom eller annat mellanhavande med honom av betydelse för tillgångsbedömningen. Om utredningen inte ger tillfredsställande resultat och det finns skäl att anta att det finns utmätningsbar egendom i en gäldenärs bostad eller lokal kan en förrättning genomföras där. Om tillgångsundersökningen inte visar att gäldenären har utmätningsbara tillgångar som räcker för att betala hela skulden avslutas förfarandet med en utredningsrapport om de undersökningsinstrument som har använts. I allmänna mål ska det, utöver tillgångsundersökning, även göras en gäldenärsutredning, 6 § indrivningslagen. Syftet med en gäldenärs-utredning är att bedöma vilken betalningsförmåga gäldenären kan ha i framtiden. Därigenom kan Kronofogdemyndigheten bättre bedöma vilken indrivningsåtgärd som ska vidtas samt vilka förutsättningar som finns för betalningsuppgörelse, beslut om uppskov och avbetalning och beslut om avbrytande av indrivning. I en gäldenärsutredning granskas bl.a. gäldenärens totala skuldsättning, orsaken till skuldernas uppkomst, eventuell näringsverksamhet som gäldenären bedriver och om gäldenären har gjort sig av med tillgångar som kan bli föremål för återvinning om gäldenären försätts i konkurs. Utmätning och exekutiv försäljning Utmätning innebär att myndigheten tvångsvis tar i anspråk egendom som tillhör gäldenären. För att utmätning ska ske måste egendomen ha ett ekonomiskt värde och bestå av pengar eller något som kan omsättas i pengar genom exekutiv försäljning. Utmätning kan ske i såväl lös egendom som fast egendom och avse hela egendomen eller del av den. Utmätning kan vidare avse en fordran eller en rättighet. En särskild form av utmätning är utmätning av lön. Uppskov och avbrytande av indrivningen i allmänna mål I allmänna mål finns en möjlighet att medge uppskov, 7 § indrivningslagen. Meddelat uppskov innebär att det under viss tid inte vidtas indrivningsåtgärder. Uppskov får endast beviljas om det kan antas vara till fördel för det allmänna, om det är påkallat med hänsyn till gäldenärens personliga förhållanden eller i avvaktan på att fråga om anstånd prövats av behörig myndighet. I allmänna mål kan indrivningen avbrytas om det för tillfället inte finns någon utsikt till framgång med ytterligare indrivningsåtgärder. Målet ligger då kvar hos myndigheten och indrivningen kan återupptas senare om det finns skäl till det. 5.2.2 Relevanta avgifter Arbetsmiljöverket utövar tillsyn över arbetsmiljö- och arbetstidslagstiftningen samt över bestämmelserna om anmälningsskyldighet och anmälan av kontaktperson vid utstationering i Sverige. Arbetsmiljöverket får enligt 7 kapitlet 7 § arbetsmiljölagen (1977:1160) besluta om föreläggande eller förbud förenat med vite gentemot den som har skyddsansvar, om det behövs för att arbetsmiljölagen eller kemikaliedirektivet ska följas. Föreläggande eller förbud förenat med vite får enligt 22 § arbetstidslagen (1982:673) meddelas av Arbetsmiljöverket för att arbetstidslagen och föreskrifter som meddelas med stöd av lagen ska följas. Om en arbetsgivare som utstationerar arbetstagare i Sverige inte anmäler utstationeringen eller inte utser och anmäler en kontaktperson ska enligt 14 § utstationeringslagen en sanktionsavgift tas ut. Avgiften ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Sanktionsavgiften får sättas ned helt eller delvis om överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut avgiften. Arbetsmiljöverket får vidare besluta att förelägga en arbetsgivare att vidta rättelse vid till exempel en ogiltig eller bristfällig anmälan. Ett beslut om rättelse får enligt 19 § utstationeringslagen föreläggas med vite. För tillsynen av tillämpliga bestämmelser om arbetstid vid visst vägtransportarbete, för flygpersonal inom civilflyget och av kör- och vilotid vid internationell järnvägstrafik ansvarar Transportstyrelsen. Av 24 § lagen (2005:395) om arbetstid vid visst vägtransportarbete, 7 § lagen (2005:426) om arbetstid m.m. för flygpersonal inom civilflyget och 25 § lagen (2008:475) om kör- och vilotid vid internationell järnvägstrafik framgår att avgifter som Transportstyrelsen kan besluta om utgörs av föreläggande eller förbud förenat med vite gentemot arbetsgivare som bryter mot bestämmelserna. 5.3 En ny lag om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering 5.3.1 Behovet av lagstiftning Regeringens förslag: Bistånd vid gränsöverskridande verkställighet av administrativa sanktionsavgifter enligt kapitel VI i tillämpningsdirektivet ska regleras i en ny, särskild lag om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flera remissinstanser, såsom t.ex. Sveriges akademikers centralorganisation (Saco) och Konkurrensverket, tillstyrker utredningens förslag avseende stärkt möjlighet till indrivning. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) anser att utredningens förslag på ett lämpligt sätt genomför tillämpningsdirektivets bestämmelser i denna del och har inga synpunkter. Kronofogdemyndigheten tillstyrker förslaget att samla de bestämmelser som rör gränsöverskridande verkställighet av sanktionsavgifter enligt tillämpningsdirektivet i en egen lag med tillhörande förordning. Ingen av remissinstanserna i övrigt har yttrat sig särskilt i denna del. Skälen för regeringens förslag Allmänt om behovet av genomförandebestämmelser Det finns inte några bestämmelser i svensk rätt om gränsöverskridande verkställighet av administrativa sanktionsavgifter förutom på skatteområdet. För att genomföra kapitel VI i tillämpningsdirektivet måste därför sådana bestämmelser införas och de måste täcka både den situationen att en behörig myndighet i ett annat land begär bistånd i Sverige och den situationen att Kronofogdemyndigheten begär bistånd i ett annat land. Till största delen rör det sig om en reglering som kräver formen av lag. Vissa bestämmelser riktar sig bara till de tillämpande myndigheterna och kan genomföras genom reglering i förordningsform, t.ex. bestämmelser om underrättelser mellan myndigheter i de berörda länderna, och vissa bestämmelser kräver inte särskilda genomförandeåtgärder. IMI-förordningen är direkt tillämplig. Det krävs inga genomförandeåtgärder för att dess bestämmelser ska gälla i Sverige. Behovet av en ny lag Regeringen behöver ta ställning till om de nya lagbestämmelserna ska tas in i någon eller några befintliga lagar eller om det finns behov av en ny, särskild lag om sådant bistånd som avses i kapitel VI i tillämpningsdirektivet. En möjlig lösning skulle kunna vara att utvidga tillämpningsområdet för den lag genom vilken indrivningsdirektivet har genomförts, dvs. lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen. Att föra in den reglering som behövs för att genomföra kapitel VI i tillämpningsdirektivet i den befintliga genomförandelagen på skatteområdet skulle dock kräva att den kompletteras med åtskilliga särbestämmelser rörande de administrativa sanktionsavgifterna. Dessutom är många av bestämmelserna i den lagen specifika för skatteområdet och skulle behöva uteslutas från tillämpning i fråga om de administrativa sanktionsavgifterna. Sammantaget skulle denna lösning riskera att göra den befintliga lagen svåröverskådlig. I tillämpningsdirektivet är det i huvudsak bestämmelserna i kapitel VI som, enligt vad regeringen föreslår i denna proposition, kommer att tillämpas av Kronofogdemyndigheten och det är endast Kronofogdemyndigheten som kommer att tillämpa dessa bestämmelser. Regeringen anser i likhet med utredningen att det inte är lämpligt att placera de bestämmelser som behövs för att genomföra den aktuella regleringen i utstationeringslagen. En sådan lösning skulle göra det onödigt svårt att hitta bestämmelserna och samtidigt tynga utstationeringslagen. Någon annan befintlig lag är inte heller aktuell. De lagbestämmelser som behövs för genomförandet av kapitel VI i tillämpningsdirektivet bör därför, enligt regeringens mening, placeras i en ny, särskild lag, lagen om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering. Hänvisningsteknik Vid genomförande av EU-direktiv bör utgångspunkten vara att direktiv-texten transformeras till svensk författningstext. I denna proposition har därför direktivtexten så långt som möjligt omarbetats till svensk författningstext. De hänvisningar till utstationeringsdirektivet och tillämpningsdirektivet som görs inledningsvis är statiska, dvs. avser direktiven i en viss angiven lydelse. Denna hänvisningsteknik har valts eftersom ändringar i direktiven bör föranleda överväganden av lagstiftaren om lagtexten behöver ändras. I ikraftträdande- och övergångsbestämmelsen är hänvisningen till tillämpningsdirektivet dynamisk. Det innebär att det är direktivet i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen som avses. 5.3.2 Tillämpningsområde Regeringens förslag: Den nya lagen ska gälla i fråga om ömsesidigt bistånd med indrivning m.m. av administrativa sanktionsavgifter för bristande efterlevnad av bestämmelser som gäller vid utstationering. Regeringens bedömning: Det behövs inte någon reglering i svensk lag för att genomföra art. 13.1. Utredningens förslag och bedömning: Överensstämmer huvudsakligen med regeringens förslag och bedömning med undantag för vissa ändringar av redaktionell karaktär. Utredningen föreslår även en bestämmelse som uttryckligen anger vilka slags fordringar som inte omfattas av lagen. Remissinstanserna: Göta hovrätt har redaktionella synpunkter på lagtexten. Ingen av remissinstanserna i övrigt har särskilt yttrat sig över förslaget. Skälen för regeringens förslag och bedömning: I artikel 13 i tillämpningsdirektivet anges tillämpningsområdet för kapitel VI. Av artikel 13.2 framgår dels vilka fordringar som omfattas, dels vilka som inte omfattas av kapitel VI i tillämpningsdirektivet. Av den nya lagens inledande bestämmelser bör det framgå vilka fordringar som omfattas. Sanktioner inom ramen för utstationeringsdirektivet som kan komma i fråga i Sverige är bland andra vite för arbetsgivares underlåtenhet att följa arbetsmiljölagen och arbetstidslagen, sanktionsavgift för det fall en arbetsgivare som utstationerat arbetskraft till Sverige inte anmäler utstationeringen eller inte utser och anmäler en kontaktperson samt vite för underlåtenhet att anmäla förändring av verksamheten eller för ogiltig eller bristfällig anmälan till Arbetsmiljöverket. Transportstyrelsen kan besluta om vite för brott mot reglerna i lagen om arbetstid vid visst vägtransportarbete, lagen om arbetstid m.m. för flygpersonal inom civilflyget och lagen om kör- och vilotid vid internationell järnvägstrafik. När det gäller vilka svenska fordringar som omfattas av tillämpningsdirektivet och av den nya lagen kan följande nämnas. I det stora flertalet fall torde de avgifter som är avsedda att omfattas också kallas just sanktionsavgifter i de författningar där de regleras och det torde då normalt inte råda någon tvekan om att de omfattas. Av 1 kap. 2 § lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen framgår att den lagen är tillämplig på böter, företagsbot, rättegångskostnader (i mål där böter eller företagsbot har bestämts) och avgift till brottsofferfonden. Dessa fordringar har alltså bedömts omfattas av bötesrambeslutet och omfattas därmed inte av tillämpningsdirektivet till utstationeringsdirektivet. I det lagstiftningsärendet berördes också frågan om viten. Slutsatsen av det som då togs upp torde vara att viten som döms ut i en situation som har anknytning till utstationering kan ses som en sanktion som omfattas av tillämpningsdirektivet och därmed av den nya lagen (prop. 2008/09:218 s. 32 f och 130). Detta bör framgå av lagtexten. På motsvarande sätt som i fråga om bötesrambeslutet får det också anses klart att eventuella anspråk som en enskild kan ha i anslutning till ett ärende om sanktionsavgift inte omfattas. I den mån det förekommer sådana anspråk är de i Sverige av civilrättslig natur och ska erkännas och verkställas i enlighet med bestämmelserna i Bryssel I-förordningen. Som Göta hovrätt förordar bör lagtexten ändras redaktionellt så att den blir mer överskådlig. Artikel 13.1 i tillämpningsdirektivet hänvisar till de allmänna principerna om ömsesidigt bistånd och ömsesidigt erkännande. Dessa principer kommer också till uttryck i bestämmelserna med mer konkret materiellt innehåll i kapitlet. Punkten kan inte sägas ha något egentligt sakinnehåll därutöver. Principerna omnämns även i skäl 43. Regeringen bedömer därför att det inte behövs någon särskild reglering i svensk lag för att genomföra artikel 13.1 i tillämpningsdirektivet. 5.3.3 Kronofogdemyndigheten ska vara behörig myndighet Regeringens förslag: En bestämmelse ska tas in i den nya lagen om att Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet vid bistånd enligt lagen. Regeringens bedömning: Det behövs inte någon ytterligare reglering i svensk lag för att genomföra artikel 2, 3 eller 14 i tillämpningsdirektivet. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Utredningens bedömning: Överensstämmer delvis med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Kommerskollegium delar utredningens uppfattning att Kronofogdemyndigheten ska utses till behörig myndighet. Ingen av remissinstanserna i övrigt har särskilt berört förslaget. Skälen för regeringens förslag och bedömning: I artikel 2 a i tillämpningsdirektivet definieras behörig myndighet som en myndighet eller ett organ som av en medlemsstat har utsetts för att utföra uppgifter enligt utstationeringsdirektivet och tillämpningsdirektivet. Enligt artikel 3 i tillämpningsdirektivet ska medlemsstaterna vid tillämpningen av direktivet utse en eller flera behöriga myndigheter. I artikel 14 i tillämpningsdirektivet föreskrivs att varje medlemsstat genom IMI ska informera kommissionen om vilken eller vilka myndigheter som enligt nationell rätt har behörighet med avseende på direktivets kapitel VI. Medlemsstaterna får, om deras förvaltningsstruktur så kräver, utse en eller flera centrala myndigheter med ansvar för administrativt översändande och mottagande av begäranden och för bistånd till andra relevanta myndigheter. I den nya lagen bör det klargöras vilken myndighet som ska vara behörig myndighet vid bistånd enligt lagen. Regeringen anser i likhet med utredningen att Kronofogdemyndigheten bör utses till sådan behörig myndighet. Eftersom Kronofogdemyndigheten svarar för de faktiska verkställighetsåtgärderna i Sverige i ett inkommande ärende är detta den lösning som bäst tillgodoser intresset av en effektiv handläggning. Vad gäller utgående ärenden skulle man, som utredningen anför, kunna tänka sig någon annan myndighet som behörig myndighet, t.ex. den myndighet som har fastställt en administrativ sanktionsavgift. Om behörigheten blev uppdelad på flera myndigheter skulle det emellertid, som utredningen också påpekar, bli svårare att upprätthålla en tillräckligt hög kompetens och sannolikt leda till en långsammare handläggning av ärendena. Vidare är det enligt tillämpningsdirektivet ett krav att avgiften inte har kunnat drivas in eller att beslutet om den inte har kunnat delges i den medlemsstat där avgiften har fastställts. Först då är det möjligt att begära bistånd med indrivning eller delgivning i en annan medlemsstat. När det gäller avgifter som har fastställts i Sverige måste det alltså först konstateras att de inte kan drivas in här. Att göra den utredning som krävs för detta är som utredningen påpekar naturligen en uppgift för Kronofogdemyndigheten. Artikel 3 och 14 i tillämpningsdirektivet föreskriver vad som snarast kan beskrivas som ett faktiskt handlande av medlemsstaterna, vid ett enda tillfälle, och inte ett regelverk för tillämpningen. Dessa bestämmelser föranleder inte i sig någon reglering i svensk lag. Artikel 2 i tillämpningsdirektivet innehåller förutom definitionen av behörig myndighet definitioner av sökande respektive anmodad myndighet. Regeringen ser inget behov att införa särskilda definitioner av dessa begrepp i den nya lagen. 5.3.4 Allmänna principer - ömsesidigt erkännande och bistånd Regeringens förslag: I den nya lagen ska det införas bestämmelser om ömsesidigt bistånd för att delge beslut om administrativa sanktionsavgifter och driva in sådana avgifter samt om utbyte av upplysningar. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Datainspektionen konstaterar att den personuppgiftsbehandling som föranleds av tillämpningsdirektivet ska regleras av IMI-förordningen och bestämmelserna i personuppgiftslagen och har mot denna bakgrund inga invändningar mot förslagen. Kronofogdemyndigheten lämnar synpunkter när det gäller bistånd med information, delgivning och indrivning. Ingen av remissinstanserna i övrigt yttrar sig särskilt över förslaget. Skälen för regeringens förslag Regleringen av ömsesidigt bistånd med indrivning m.m. i den nya lagen I artikel 15 i tillämpningsdirektivet finns de centrala bestämmelserna om vad som åligger myndigheterna i medlemsstaterna med avseende på kapitel VI. Det är genom dessa bestämmelser som de allmänna principerna konkretiseras och bestämmelserna bör genomföras på ett tydligt sätt i svensk rätt. Bestämmelserna avser förhållandet mellan enskilda och det allmänna och innebär ingrepp i enskildas ekonomiska förhållanden. De ska därför genomföras i form av lag (se 8 kap. 2 § första stycket 2 regeringsformen). I artikel 15.1 i tillämpningsdirektivet föreskrivs att den anmodade myndigheten, på den sökande myndighetens begäran, ska driva in administrativa sanktionsavgifter som behöriga myndigheter har påfört i enlighet med lagstiftning och förfaranden i den sökande medlemsstaten eller som administrativa eller rättsliga organ, eller arbetsdomstolar i förekommande fall, har bekräftat och som inte längre kan överklagas. Den anmodade myndigheten ska dessutom delge ett beslut om sådana sanktionsavgifter och eventuella andra handlingar som är relevanta med avseende på indrivningen av sådana sanktionsavgifter, inbegripet en dom eller ett slutligt beslut, vilket kan ta formen av en bestyrkt kopia, som utgör rättslig grund och exekutionstitel för begäran om indrivning. I artikel 15.2 i tillämpningsdirektivet anges att den sökande myndigheten ska säkerställa att begäran om indrivning av en administrativ sanktionsavgift eller delgivning av ett beslut om en sådan sanktionsavgift görs i överensstämmelse med gällande lagar, författningar och administrativ praxis i den medlemsstaten. En sådan begäran ska endast göras om den sökande myndigheten är förhindrad att genomföra indrivning eller delgivning i enlighet med sina lagar, författningar och administrativa praxis. Den sökande myndigheten får inte göra någon begäran om indrivning av en administrativ sanktionsavgift eller delgivning av ett beslut om en sådan sanktionsavgift i de fall då sanktionsavgiften, liksom de bakomliggande fordringarna eller de instrument som används för verkställighet i den sökande medlemsstaten, är föremål för bestridande eller överklagande i denna medlemsstat. Enligt artikel 15.3 i tillämpningsdirektivet ska den behöriga myndighet som anmodats att driva in administrativa sanktionsavgifter eller att delge ett beslut om en sådan sanktionsavgift godta begäran utan krav på några vidare formaliteter och genast vidta alla nödvändiga åtgärder för att verkställa den, såvida den anmodade myndigheten inte beslutar att åberopa någon av de vägransgrunder som anges i artikel 17.4. I artikel 15.4 första stycket i tillämpningsdirektivet föreskrivs att när administrativa sanktionsavgifter drivs in eller ett beslut om sådana sanktionsavgifter delges ska den anmodade myndigheten agera i enlighet med gällande lagar, författningar och administrativ praxis i den anmodade medlemsstaten som är tillämpliga på samma, eller i brist på detta, liknande, överträdelser eller beslut. Enligt artikel 15.4 andra stycket i tillämpningsdirektivet ska delgivning av ett beslut om administrativa sanktionsavgifter av den anmodade myndigheten och begäran om indrivning, i enlighet med gällande lagar, författningar och administrativ praxis i den anmodade medlemsstaten, anses ha samma verkan som om den hade gjorts av den sökande medlemsstaten. Artikel 15 i tillämpningsdirektivet innehåller både bestämmelser som riktar sig till den anmodade myndigheten (artikel 15.1, 15.3 och 15.4 första stycket) och bestämmelser som riktar sig till den sökande myndigheten (artikel 15.2). Bestämmelsen i artikel 15.4 andra stycket riktar sig inte direkt till någon viss av de berörda myndigheterna men har betydelse närmast för förfarandet i den sökande myndighetens medlemsstat. Som utredningen föreslår är det lämpligt att regleringen delas upp i två paragrafer, varav den ena bör innehålla bestämmelser som gäller en anmodad myndighet och den andra bestämmelser som i huvudsak riktar sig till den sökande myndigheten. Till den senare kan lämpligen också det som föreskrivs i artikel 15.4 andra stycket föras, eftersom den reglerar vilken verkan delgivning och indrivningsåtgärder som vidtas i den anmodade staten ska ha i sökandestaten. I den nya lagen bör det finnas en upplysningsbestämmelse om att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen kan meddela ytterligare föreskrifter om bistånd enligt den nya lagen. Kronofogdemyndigheten anser att det borde vara förenligt med direktivet att i den bestämmelse som genomför artikel 15.2 i tillämpningsdirektivet föreskriva att en begäran om indrivning från Sverige endast får ske om beslutet om avgiften har fått laga kraft. Detta skulle enligt myndigheten vara tydligare och eventuella tveksamheter om huruvida bistånd med indrivning av en svensk avgift kan begäras eller inte skulle undanröjas. Utredningen har föreslagit att Kronofogdemyndigheten inte får begära bistånd med indrivning så länge sanktionsavgiften "är föremål för bestridande eller överklagande". Regeringen konstaterar att direktivet behandlar begäran om indrivning och begäran om delgivning på olika sätt. För bådadera gäller att begäran inte får göras så länge beslutet är föremål för bestridande eller överklagande. Detta får förstås så att begäran inte får göras om kravet faktiskt har bestritts eller överklagats. För begäran om indrivning gäller det hårdare kravet att en sådan inte får göras så länge beslutet kan bestridas eller överklagas, dvs. det krävs för en begäran att beslutet har fått laga kraft. Det som nu har sagts bör, som Kronofogdemyndigheten föreslår, komma till klart uttryck i lagtexten. Hinder mot indrivning i den sökande medlemsstaten I artikel 15.2 i tillämpningsdirektivet föreskrivs att begäran om bistånd ska göras endast om den sökande myndigheten är förhindrad att genomföra indrivning eller delgivning i enlighet med sina lagar, författningar och administrativa praxis. Såvitt gäller indrivning finns i andra rättsakter och instrument ofta en regel som är mjukare utformad. Det bästa exemplet på detta är indrivningsdirektivet. Där föreskrivs i artikel 11 ett krav på den sökande myndigheten att först tillämpa de lämpliga förfaranden som man har till sitt förfogande i den egna medlemsstaten, såvida det inte är uppenbart att dessa inte skulle leda till full betalning, och det samtidigt är känt att den berörda personen har tillgångar i den anmodade medlemsstaten, eller sådana förfaranden i den sökande medlemsstaten skulle medföra orimliga svårigheter. I utstationeringssituationerna torde det i vissa fall stå helt klart från början att det inte finns några möjligheter att driva in fordringen i den sökande medlemsstaten. Så kan vara fallet om utstationeringen endast avser personal. För att inte möjligheterna att använda sig av kapitel VI i direktivet ska bli alltför begränsade torde det emellertid vara nödvändigt att tolka bestämmelsen i artikel 15.2 på ett något mjukare sätt än vad ordalydelsen antyder. Det är enligt utredningen inte möjligt att kräva av den sökande myndigheten att den ska lägga fram full bevisning om att det är alldeles omöjligt att driva in fordringen i dess medlemsstat. Kronofogdemyndigheten har anfört följande. Skrivningen "om Kronofogdemyndigheten inte själv kan driva in fordringen" är vag och ger utrymme för olika tolkningar hur mycket som ska göras i Sverige innan en begäran om bistånd får skickas till en annan stat. I utredningen anges bl.a. att myndigheten ska ha "gjort rimliga ansträngningar" och att direktivets ordalydelse inte ska tolkas allt för strikt. Detta bör enligt Kronofogdemyndighetens uppfattning manifesteras på ett tydligare sätt även i lagtexten. Regeringen ser vissa svårigheter med att ge bestämmelsen en annan lydelse än direktivets och föreslår därför att samma formulering som i direktivet används i den nya lagen (se 5 §). Det torde dock inte strida mot andemeningen i direktivets reglering att i praktiken tillämpa bestämmelsen på samma sätt som t.ex. motsvarande reglering i 12 § lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen. Där föreskrivs att innan Kronofogdemyndigheten begär indrivning ska den vidta de åtgärder för att driva in fordran i Sverige som är lämpliga. Från detta görs emellertid undantag bl.a. för det fallet att indrivning i Sverige skulle medföra orimliga svårigheter. Tillvägagångssättet vid indrivning Av bestämmelsen i artikel 15.4 första stycket i tillämpningsdirektivet följer att indrivning ska ske på samma sätt som i fråga om samma eller liknande slags fordringar som har fastställts i den anmodade medlemsstaten. För Sveriges del innebär detta att de bestämmelser som gäller för indrivning i s.k. allmänna mål hos Kronofogdemyndigheten blir tillämpliga. I upplysningssyfte bör det i den nya lagen tas in en hänvisning till lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. och lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter, som är de lagar som innehåller särskilda bestämmelser om indrivning som bara är tillämpliga i allmänna mål. Det bör också klargöras att det utländska beslutet är en sådan utländsk exekutionstitel som får läggas till grund för indrivning i Sverige, vilket kan ske genom att det föreskrivs att verkställighet enligt utsökningsbalken får äga rum vid indrivningen, jfr lagen om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen (se 4 § tredje stycket). Det har i tillämpningen rått viss tveksamhet om huruvida lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter (avräkningslagen) är tillämplig när motfordringen är en utländsk fordran som drivs in i Sverige med stöd av en internationell överenskommelse, harmoniserad nationell lagstiftning, t.ex. lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. eller en EU-rättsakt, t.ex. indrivningsdirektivet. I förarbetena till avräkningslagen uttalas bl.a. att det för tillämpning av lagen på utländska fordringar torde krävas att den aktuella handräckningsöverenskommelsen kan anses inrymma en hänvisning till bestämmelserna om avräkning, jfr prop. 1984/85:108 s. 45 f och 72 f. Det är emellertid att märka att dessa uttalanden gjordes före tillkomsten av lagen om ömsesidig handräckning i skatteärenden. Där föreskrivs i 5 § att handräckning, om inte annat följer av 10 §, ska genomföras i enlighet med vad som gäller för den svenska skatt som är närmast jämförlig med den utländska skatt som handräckningen avser. Den bestämmelsen torde, låt vara att förarbetena inte går in på detta, innebära att bestämmelserna om avräkning är tillämpliga om den utländska fordringen kan anses motsvara något av de svenska fordringsslag som omfattas av dessa. Detta synsätt vinner också stöd av att det i 10 § samma lag har föreskrivits undantag från huvudregeln i 5 § i fråga om preskription, medan något sådant undantag inte har föreskrivits i fråga om avräkning. Jfr prop. 1989/90:14 s. 104. Regleringen i tillämpningsdirektivet, liksom motsvarande i indrivningsdirektivet, får förstås på det sättet att en medlemsstat är skyldig att tillämpa avräkning för en annan medlemsstats fordringar i den utsträckning som den gör det för sina egna fordringar. Särskilt om delgivning I den nya lagen bör tas in en bestämmelse om att delgivning på begäran av en annan medlemsstat sker enligt delgivningslagen (2010:1932). Jfr 10 § lagen om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen. Det får även utan uttrycklig föreskrift om detta anses klart att delgivning genom en annan medlemsstats myndigheter inte påverkar delgivning genom den egna medlemsstatens myndigheter. Den giltiga delgivning som har ägt rum först blir avgörande för exempelvis beräkning av tid för överklagande, om utgångspunkten för beräkningen är knuten till delgivningen. Kronofogdemyndigheten har följande synpunkter när det gäller det ömsesidiga biståndet rörande delgivning. Myndigheten delar utredningens uppfattning att de delgivningar som ska utföras av Kronofogdemyndigheten på begäran av en utländsk behörig myndighet, endast ska avse sådana handlingar som är en förutsättning och ett led i själva indrivningen av en sanktionsavgift. Eventuella förelägganden och andra skrivelser som föregår ett beslut om avgifter ska däremot inte omfattas av Kronofogdemyndighetens bistånd. Utredningen anger att sådant bistånd med delgivning får ske genom någon annan myndighet än Kronofogdemyndigheten. Det anges dock inte närmare vilken myndighet detta skulle vara. Kronofogdemyndigheten anser att det torde ligga närmast till hands att Arbetsmiljöverket bör vara den myndighet som lämnar bistånd med delgivning av sådana handlingar, samt eventuella andra handlingar som inte kan anses utgöra en förutsättning eller ett led i indrivningen av sanktionsavgifter. Detta eftersom denna myndighet initierar och till stor del hanterar utfärdandet av sanktionsavgifter gällande utstationeringar i Sverige. Enligt utredningen föreslås även Arbetsmiljöverket vara behörig myndighet, utöver Kronofogdemyndigheten. Omfattningen av det ömsesidiga bistånd som Arbetsmiljöverket ska ansvara för föreslås regleras i 9 d § lagen om utstationering av arbetstagare. Kronofogdemyndigheten noterar att det i den föreslagna regleringen inte anges något om bistånd med delgivning. Om lagstiftarens avsikt är att det ska vara en skillnad mellan vilken myndighet som ska lämna bistånd med delgivning i olika situationer, bör detta framgå av författning. I annat fall befarar Kronofogdemyndigheten att den ändå kommer att få framställningar om bistånd med sådan delgivning som enligt utredningen inte ska utföras av myndigheten. Regeringen delar Kronofogdemyndighetens uppfattning att det bör framgå klart av lagtexten i vilka fall myndigheten ska lämna bistånd med delgivning. I regeringens förslag framgår detta av 4 § första stycket 2 b. Bestämmelserna om information m.m. i artiklarna 6 och 7 i tillämpningsdirektivet I artikel 6.2 i tillämpningsdirektivet, under rubriken Ömsesidigt bistånd - allmänna principer, klargörs att det informationsutbyte som avses där även inbegriper information om en eventuell indrivning av administrativa sanktionsavgifter eller delgivning av ett beslut om att påföra sådana sanktionsavgifter som avses i kapitel VI. I den nya lagen föreslås termen "upplysningar" användas. På det sättet uppnås överensstämmelse med terminologin i författningar om administrativt samarbete på skatte- och avgiftsområdet. Typiskt sett handlar det i dessa fall om upplysningar om var en viss gäldenär är bosatt eller har sin verksamhet, om och i så fall var det finns tillgångar som kan tas i anspråk för indrivning av en fordran eller var personen kan nås för delgivning. Eftersom det här rör sig om upplysningar som får betydelse i Kronofogdemyndighetens verksamhet bör det i den nya lagen tas in bestämmelser om inhämtande respektive lämnande av sådana upplysningar (se 3 och 7 §§). Kronofogdemyndigheten anför i denna del följande. Den information som myndigheten förfogar över är inte något problem att på begäran ta fram åt en utländsk myndighet. Detta förutsätter dock att det rör sig om en gäldenär som redan är föremål för åtgärder hos Kronofogde-myndigheten och att information från externa källor sedan tidigare inhämtats med anledning av dessa åtgärder. Om den omfrågade personen inte finns i myndighetens register sedan tidigare, har myndigheten däremot inte samma möjligheter till lättillgänglig information. Kronfogdemyndigheten har inte i någon större utsträckning tillgång till några fristående databaser där sökningar kan göras. De allra flesta externa databaser är integrerade med myndighetens verksamhetssystem och förutsätter att det finns ett registrerat mål på personen som efterfrågas. Den informationsinhämtning som i dag görs enligt lagen om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen måste i de allra flesta fall göras manuellt genom att kontakt tas med olika myndigheter. Vid sådana kontakter är det enligt Kronofogdemyndigheten en fördel ur sekretessbrytande hänseende att myndighetens skyldigheter att inhämta information tydliggörs i lagtexten. Den föreslagna skrivningen i den nya lagen är i sin nuvarande utformning inte tillräckligt tydlig i detta avseende. Kronofogdemyndigheten anser att detta kan förtydligas för att möjliggöra inhämtandet av information från andra myndigheter som annars skyddas av sekretess. Med anledning av vad Kronofogdemyndigheten anfört vill regeringen framhålla följande. I likhet med motsvarande när det gäller informationsutbyte enligt lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen får den föreslagna bestämmelsen inte förstås så att myndigheten med anledning av en begäran om upplysningar ska göra en regelrätt tillgångsundersökning. En sådan undersökning bör anstå till dess att begäran om information i ett senare skede eventuellt följs av en begäran om bistånd med indrivning. Vad det kan bli fråga om är i stället att sammanställa den information som myndigheten själv förfogar över eller som den utan svårighet kan få fram ur olika databaser och liknande, se prop. 2011/12:15 s. 30-31. I artiklarna 6 och 7 i tillämpningsdirektivet finns vidare ett antal allmänna bestämmelser om det administrativa samarbetet mellan medlemsstaternas myndigheter och organ. Dessa får i princip anses gälla även för Kronofogdemyndighetens medverkan i samarbetet men de tar till största delen sikte på andra situationer än de som har att göra med informationsutbyte för indrivningsändamål, indrivning och delgivning på indrivningsstadiet. Det gäller t.ex. den tidsfrist som föreskrivs i artikel 6.6 a i tillämpningsdirektivet. Den längre tidsfrist som föreskrivs i artikel 6.6 b i samma direktiv blir dock relevant för Kronofogdemyndigheten. IMI-förordningen är direkt tillämplig i Sverige. När behöriga myndigheter samarbetar genom IMI ska de enligt artikel 7 i IMI-förordningen i enlighet med tillämplig unionsakt se till att tillfredsställande svar lämnas så snart som möjligt, och under alla förhållanden lämna svar inom den tidsfrist som fastställs i den akten. Förbudet i artikel 6.9 mot att ta ut avgifter får anses bli tillämpligt för Kronofogdemyndigheten. Några avgifter tas inte ut av Kronofogdemyndigheten i samband med informationsutbyte på andra områden och det torde inte behövas någon reglering i svensk lagstiftning för att genomföra artikel 6.9 såvitt gäller Kronofogdemyndighetens medverkan i förfarandet. Särskilt om sekretess och dataskydd Bestämmelser om offentlighet och sekretess finns i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL. Lämnandet av upplysningar kan komma att gälla sådant som omfattas av sekretesskyddet enligt 34 kap. OSL. Av 8 kap. 3 § samma lag följer att uppgift för vilken sekretess gäller enligt denna lag inte får röjas för utländsk myndighet annat än om utlämnande sker i enlighet med särskild föreskrift därom, eller om uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till en svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten. När uppgiften är sekretessbelagd får sådant uppgiftslämnande alltså ske när uppgiften i motsvarande situation skulle få lämnas till en svensk myndighet. Det krävs dock att den utlämnande myndigheten tar ställning till om det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten. Bestämmelsen i 8 kap. 3 § OSL medför inte någon förpliktelse eller skyldighet att lämna ut uppgifter, utan fastställer bara under vilka förutsättningar sekretessbelagda uppgifter får lämnas ut till en utländsk myndighet. En prövning måste alltså göras av en behörig myndighet om det är förenligt att i ett visst fall lämna uppgiften ifråga till en utländsk myndighet. Sekretess- och dataskyddsfrågor behandlas inte i kapitel VI och inte heller i övrigt i någon större utsträckning i tillämpningsdirektivet. I skäl 22 sägs att administrativt samarbete och ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaterna bör vara förenligt med bestämmelserna om skydd för personuppgifter i dataskyddsdirektivet. Vidare sägs att när det gäller administrativt samarbete genom IMI bör detta vara förenligt med förordning (EG) nr 45/2001 och IMI-förordningen. I skäl 48 sägs att direktivet är förenligt med de grundläggande rättigheter och principer som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, och att det särskilt gäller bl.a. rätten till skydd av personuppgifter. I artikel 6.8 i tillämpningsdirektivet finns en bestämmelse om att medlemsstaterna ska säkerställa att information som utbyts mellan och som tas emot av organ som avses i artikel 2 a i tillämpningsdirektivet endast används i det ärende för vilket den har begärts. I artikel 2 a anges att en myndighet eller ett organ kan utses av en medlemsstat för att utföra uppgifter enligt utstationeringsdirektivet och tillämpningsdirektivet och därmed anses utgöra behörig myndighet enligt direktivet. Bestämmelsen i artikel 6.8 i tillämpningsdirektivet innebär således begränsningar i fråga om användandet av information för det fall andra än myndigheter utses som behöriga myndigheter. Eftersom endast Kronofogdemyndigheten föreslås vara behörig myndighet vid bistånd enligt den nya lagen behöver artikel 6.8 inte genomföras i svensk rätt. Tillämpningsdirektivet innehåller i övrigt inga bestämmelser om konfidentiell behandling eller sekretess. Bestämmelser om konfidentialitet finns i artikel 10 i IMI-förordningen. I artikel 10.1 anges att varje medlemsstat ska tillämpa sina regler om tystnadsplikt eller andra motsvarande skyldigheter rörande konfidentialitet på sina IMI-aktörer och IMI-användare i enlighet med den nationella lagstiftningen eller unionslagstiftningen. Enligt artikel 10.2 i samma förordning ska IMI-aktörerna se till att de IMI-användare som lyder under dem respekterar andra IMI-aktörers begäran om konfidentiell behandling av information som utväxlas genom IMI. Mot bakgrund av IMI-förordningens bestämmelse om att en utländsk myndighet kan framföra önskemål om konfidentiell behandling av information som utväxlas i IMI, dvs. bland annat inom ramen för det ömsesidiga biståndet gör regeringen följande överväganden. Handlingar som ges in till svenska myndigheter omfattas av tryckfrihetsförordningens bestämmelser om handlingsoffentlighet. En förutsättning för att en myndighet ska kunna hemlighålla en sådan handling, eller delar av den, är att sekretess gäller för uppgifterna i handlingen enligt någon av bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen. I varje enskilt fall måste således en sedvanlig sekretessprövning göras. Enligt 15 kap. 1 a § OSL gäller sekretess för en uppgift som en myndighet har fått från ett utländskt organ på grund av en bindande EU-rättsakt eller ett av EU ingånget eller av riksdagen godkänt avtal med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation, om det kan antas att Sveriges möjlighet att delta i det internationella samarbete som avses i rättsakten eller avtalet försämras om uppgiften röjs. Denna sekretessbestämmelse är bl.a. tillämplig på uppgifter som har överlämnats från ett utländskt organ inom ramen för ett direktivsstyrt samarbete mellan EU:s medlemsstater. Sekretessen är dock inte absolut, utan gäller endast om ett utlämnande skulle riskera att försämra det samarbete som regleras av direktivet i fråga. Ett typiskt exempel på när en sådan situation föreligger är när ett utlämnande skulle stå i strid med sekretessbestämmelser i ett direktiv. I detta fall finns inga bestämmelser om konfidentiell behandling i tillämpningsdirektivet, utan i den direkt tillämpliga IMI-förordningen. Den har inte bedömts föranleda några lagstiftningsåtgärder. Bestämmelsen i 15 kap. 1 a § OSL får därmed anses tillgodose det krav på konfidentiell behandling i vissa fall som finns i IMI-förordningen. I övrigt gäller att i avsaknad av annan reglering kommer bestämmelserna i OSL om mål och ärenden om utsökning och indrivning att tillämpas på upplysningar som Kronofogdemyndigheten förfogar över på grund av samarbete enligt direktivet. I sak innebär det inte någon skillnad i förhållande till exempelvis samarbetet med indrivning på skatteområdet, där det dock såväl i indrivningsdirektivet som i andra viktigare instrument finns uttryckliga bestämmelser som pekar ut den mottagande medlemsstatens lagstiftning. Eftersom upplysningarna i såväl inkommande som utgående ärenden hör till ett mål eller ärende om utsökning och indrivning gäller bestämmelserna i 34 kap. 1-3 §§ OSL. Någon ytterligare reglering i svensk rätt torde inte krävas. 5.3.5 Begäran om indrivning eller delgivning Regeringens bedömning: Bestämmelserna i artikel 16.1, 16.2 och 16.3 andra stycket i tillämpningsdirektivet kräver inte någon reglering i svensk rätt i form av lag. Det krävs inte någon reglering i svensk rätt för att genomföra artikel 16.3 första stycket. Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört utredningens bedömning. Skälen för regeringens bedömning: I artikel 16.1 och 16.2 i tillämpningsdirektivet finns detaljerade bestämmelser om begäran om indrivning eller delgivning, bl.a. om det närmare innehållet i en sådan begäran och underrättelse om vidtagna åtgärder. I artikel 16.3 andra stycket finns bestämmelser om underrättelse till den sökande myndigheten om vidtagna åtgärder respektive avslag på en begäran. Regeringen anser i likhet med utredningen att bestämmelserna är av sådan art att de lämpligen bör tas in i en förordning. Bestämmelsen i artikel 16.3 innebär inte några åligganden för den anmodade myndigheten utöver vad som följer av artikel 15, utan anger bara ett skyndsamhetskrav i fråga om fullgörandet av dessa åligganden. I 4 kap. 12 § utsökningsbalken föreskrivs att innan utmätning sker ska underrättelse om målet sändas till gäldenären med posten eller lämnas på annat lämpligt sätt. Underrättelsen ska ske så tidigt att gäldenären kan beräknas få tillräcklig tid att bevaka sin rätt. Underrättelsen skickas nästan undantagslöst med vanlig post, kort tid efter det att ett nytt mål har registrerats hos Kronofogdemyndigheten. Skyldigheten att underrätta gäldenären är inte absolut. I andra stycket samma paragraf görs undantag för fall där det föreligger sabotagerisk och fall där det inte har kunnat klarläggas var gäldenären uppehåller sig (se vidare avsnitt 5.3.4). Även direktivets formulering innebär en viss flexibilitet, och den befintliga regleringen i utsökningsbalken torde vara tillräcklig. När det blir aktuellt med delgivning av handlingar, vilket främst förekommer i mål om betalningsföreläggande och handräckning, görs ett första försök, vanligen med s.k. vitt kort, i princip så snart alla förutsättningar för att påbörja handläggningen är uppfyllda. Regeringen gör bedömningen att svensk lagstiftning och administrativ praxis med god marginal tillgodoser direktivets krav i denna del. Det torde mot den bakgrunden inte krävas någon reglering i svensk rätt för att genomföra artikel 16.3 första stycket. 5.3.6 Vägransgrunder Regeringens förslag: I den nya lagen ska det införas bestämmelser om vägransgrunder, dvs. när Kronofogdemyndigheten får avslå en begäran om delgivning eller indrivning. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har yttrat sig särskilt över förslaget. Skälen för regeringens förslag: I artikel 17 i tillämpningsdirektivet föreskrivs att de anmodade myndigheterna inte ska vara skyldiga att verkställa en begäran om indrivning eller delgivning om begäran inte innehåller de uppgifter som avses i artikel 16.1 och 16.2, är ofullständig eller uppenbarligen inte motsvarar det bakomliggande beslutet. Regeringen har för avsikt att i förordning närmare reglera hur en ansökan som inte uppfyller dessa krav ska hanteras. En sådan föreskrift torde falla inom regeringens kompetens enligt 8 kap. 7 § regeringsformen. En upplysningsbestämmelse om ytterligare föreskrifter om bistånd enligt den nya lagen bör som redan nämnts tas in i denna (se 9 §). De anmodade myndigheterna får dessutom vägra att verkställa en begäran om indrivning om det uppenbart framgår av den anmodade myndighetens utredningar att de kostnader eller resurser som beräknas krävas för att driva in sanktionsavgifterna inte står i proportion till det belopp som ska drivas in eller indrivningen skulle ge upphov till betydande svårigheter, de sammanlagda sanktionsavgifterna understiger 350 euro eller motsvarande belopp, eller grundläggande rättigheter och friheter för svarande samt rättsprinciper som gäller för dem, som anges i den anmodade medlemsstatens författning, inte respekterats. Bestämmelsen om vad som gäller om en begäran om bistånd är ofullständig m.m. torde enligt utredningen i praktiken komma att tillämpas på det sättet att den anmodade myndigheten förelägger den sökande myndigheten att komplettera eller korrigera begäran, och först om detta inte görs inom viss tid vägrar verkställa den. Detta framstår som det mest rationella, bl.a. med tanke på att ett avslag inte hindrar den sökande myndigheten från att återkomma med en ny begäran i samma sak. Det är också på detta sätt som förfarandet är utformat enligt många andra rättsakter och instrument. Enligt utredningens mening kan det lämpligen föreskrivas i förordningsform att Kronofogdemyndigheten ska ge en sökande myndighet i en annan medlemsstat möjlighet att komplettera eller korrigera begäran innan denna avslås. Regeringen delar utredningens uppfattning om hur situationen att en ansökan är ofullständig lämpligen bör hanteras. Regeringen delar också uppfattningen att en föreskrift om detta bör ges i förordningsform. En sådan föreskrift torde falla inom regeringens kompetens enligt 8 kap. 7 § regeringsformen. En upplysningsbestämmelse om ytterligare föreskrifter om bistånd enligt den nya lagen bör som redan nämnts tas in i denna (se 9 §). Bestämmelsen om den situationen att resursåtgången för indrivning inte står i proportion till fordringsbeloppet kan tyckas ligga väl i linje med hur man i Sverige ser på indrivning av det allmännas fordringar, med viss reservation vad gäller böter. Beloppsgränsen 350 euro överensstämmer med vad som gäller på det sociala trygghetsområdet enligt ett beslut av Administrativa kommissionen. På skatteområdet är beloppsgränsen 1 500 euro och i bötesrambeslutet 70 euro. Exempel på vad som avses med hänvisningen i artikel 17 andra stycket c) till grundläggande fri- och rättigheter finns i skäl 45 till tillämpningsdirektivet. Samma formulering som i direktivtexten bör användas i den nya lagen. I samma bestämmelse i direktivet görs vidare en hänvisning till rättsprinciper som gäller för dem, som anges i den anmodade medlemsstatens författning. Detta har inte någon direkt motsvarighet i andra rättsakter eller instrument på indrivningsområdet eller i övrigt i svensk lagstiftning. Regeringen har i andra sammanhang ansett att det inte är lämpligt att tynga lagstiftningen med erinringar om vad som gäller enligt grundlagarna (se t.ex. prop. 1999/2000:111 s. 29). I svensk lagstiftning som rör administrativt samarbete på skatte- och avgiftsområdet kommer sådana begränsningar som avses här vanligen till uttryck genom hänvisningar till "allmänna hänsyn". En bestämmelse om att Kronofogdemyndigheten inte är skyldig att efterkomma en begäran om bistånd om det skulle strida mot allmänna hänsyn bör tas in i den nya lagen. I detta begrepp innefattas bl.a. sådant som skulle kunna strida mot rättsprinciper som anges i den anmodade statens författning, t.ex. att en begäran motiveras av förföljelse av politiska, rasistiska eller religiösa skäl (se prop. 2013/14:4 s. 79). Se 4 § andra stycket 3. 5.3.7 Uppskov med förfarandet Regeringens förslag: I den nya lagen ska det föras in en bestämmelse om vad som ska gälla om en administrativ sanktionsavgift eller den bakomliggande fordran bestrids eller överklagas. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Skatteverket anför att det inte framgår av lagförslaget vad som gäller om de administrativa sanktionsavgifterna bestrids eller överklagas först efter att utmätningsbeslutet har överklagats och överlämnats till tingsrätt. Myndigheten anser att det bör förtydligas att utsökningsmålet ska vilandeförklaras av domstolen i avvaktan på beslut i sakfrågan av en behörig instans i den andra medlemsstaten. Ingen av remissinstanserna i övrigt har yttrat sig särskilt över förslaget. Skälen för regeringens förslag: I artikel 18.1 första stycket i tillämpningsdirektivet föreskrivs att det gränsöverskridande förfarandet för verkställighet ska skjutas upp om de administrativa sanktionsavgifterna eller den bakomliggande fordran bestrids eller överklagas under indrivnings- eller delgivningsförfarandets gång. Detta avviker från vad som gäller vid indrivning av svenska offentligrättsliga fordringar, där det i stor utsträckning i stället är så att verkställigheten kan fortgå utan hinder av överklagande såvida det inte beslutas om anstånd eller inhibition. Det är oklart hur denna bestämmelse förhåller sig till kravet enligt artikel 15.1 i tillämpningsdirektivet på att fordringen inte längre ska kunna överklagas. Förklaringen till denna som det kan tyckas motsägelsefulla reglering torde ligga i att det långt fram under rådets behandling av förslaget rådde delade meningar om innebörden av den formulering som nu finns i artikel 15.1 första stycket led a. Under behandlingen prövades flera olika formuleringar, bl.a. formuleringar som kunde uppfattas på det sättet att det var tillräckligt för att bistånd med indrivning skulle lämnas att kravet inte faktiskt var bestritt eller överklagat när bistånd begärdes. Genom den utformning som bestämmelsen slutligen fick får tveksamheten om innebörden anses ha undanröjts och bestämmelsen i artikel 18.1 första stycket skulle strängt taget ha kunnat tas bort, åtminstone såvitt gäller bistånd med indrivning av en sanktionsavgift. Frågan kan också ställas om vad som avses med att ett delgivningsförfarande ska uppskjutas om avgifterna eller den bakomliggande fordran bestrids eller överklagas. Detta får ses mot bakgrund av att det man i första hand torde ha haft i åtanke är att biståndet med delgivning ska avse själva beslutet om sanktionsavgift och att delgivningen av detta utgör inledningen av indrivningsförfarandet. I så fall är det följdriktigt att delgivningsförfarandet ska skjutas upp i den angivna situationen, eftersom beslutet inte kommer att kunna ligga till grund för indrivning. Slutligen får det sägas vara oklart vad som avses med att den bakomliggande fordran är föremål för bestridande eller överklagande. Detta verkar ta sikte på den situationen att en sanktionsavgift har beslutats på grund av underlåtenhet att betala något till den utstationerade arbetstagaren. Civilrättsliga anspråk omfattas emellertid inte av tillämpningsområdet för kapitel VI i tillämpningsdirektivet. Regleringen i artikel 18.1 torde inte kunna förstås på annat sätt än att, om en bakomliggande fordran på t.ex. lön är föremål för bestridande eller överklagande, kan detta vara en grund för att skjuta upp förfarandet vad gäller sanktionsavgiften. Detta skulle då gälla trots att den bakomliggande fordran inte i sig är föremål för förfarandet enligt kapitel VI i tillämpningsdirektivet. För att det inte ska råda någon tvekan om att tillämpningsdirektivet har genomförts på ett korrekt sätt i svensk rätt bör enligt regeringens mening, oberoende av de nu påpekade oklarheterna, en bestämmelse om uppskov med förfarandet tas in i den nya lagen (se 5 §). I kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning används uttryckssättet uppskov med verkställighet, se 10 § lagen (2011:603) med kompletterande bestämmelser till EU:s underhållsförordning och 2007 års Haagkonvention om underhållsskyldighet. Eftersom bestämmelsen i tillämpningsdirektivet om uppskjutande av förfarandet tar sikte inte bara på indrivning (eller verkställighet), utan även på delgivning, anser regeringen i likhet med utredningen att det är mest lämpligt att här tala om uppskov med förfarandet, vilket också bättre överensstämmer med tillämpningsdirektivets terminologi. Skatteverket har anfört att det inte framgår av utredningens lagförslag vad som gäller om de administrativa sanktionsavgifterna bestrids eller överklagas först efter att utmätningsbeslutet har överklagats och överlämnats till tingsrätt. Myndigheten anser att det bör förtydligas att utsökningsmålet ska vilandeförklaras av domstolen i avvaktan på beslut i sakfrågan av en behörig instans i den andra medlemsstaten. Regeringen delar uppfattningen att prövning av verkställigheten i Sverige inte får fortsätta i en sådan situation. Detta torde dock stå klart för domstolen utan någon särskild föreskrift. Det som enligt regeringens mening kan behöva övervägas är om det ska föreskrivas en skyldighet för Kronofogdemyndigheten att underrätta domstolen i den nu aktuella situationen. En sådan föreskrift torde i så fall kunna ges i förordningsform. I artikel 18.1 andra stycket i tillämpningsdirektivet slås fast att bestridanden eller överklaganden ska sändas till lämpligt behörigt organ eller myndighet i den sökande medlemsstaten. I artikel 18.2 i tillämpningsdirektivet slås på motsvarande sätt fast att tvister som rör verkställighetsåtgärder som har vidtagits i den anmodade medlemsstaten eller giltigheten av en delgivning som utförts av en anmodad myndighet ska prövas av behörigt organ eller behörig rättslig myndighet i den medlemsstaten. De nu nämnda principerna för fördelningen av behörigheten mellan respektive medlemsstats myndigheter överensstämmer med vad som får anses gälla generellt enligt svensk rätt. I denna del krävs därför inte någon lagstiftningsåtgärd för att genomföra tillämpningsdirektivets bestämmelser. Jfr prop. 2011/12:15 s. 43. Slutligen finns i artikel 18.1 tredje stycket i tillämpningsdirektivet en bestämmelse om skyldighet för den sökande myndigheten att underrätta den anmodade myndigheten om eventuella bestridanden eller överklaganden. Denna bestämmelse kan enligt regeringens mening lämpligen genomföras i förordningsform. I lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. (indrivningslagen) finns i 7 § bestämmelser om uppskov som är tillämpliga i alla allmänna mål. I 7 a § finns en upplysning om att det också finns bestämmelser om uppskov eller stoppande av verkställigheten m.m. i lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen. På motsvarande sätt bör det nu för tydlighetens skulle tas in en upplysning i indrivningslagen om att det finns en särskild bestämmelse om uppskjutande av förfarandet i den nya lagen. 5.3.8 Växelkurs och rätt till indrivet belopp Regeringens förslag: I den nya lagen ska tas in bestämmelser om att Kronofogdemyndigheten, så snart en begäran om indrivning har tagits emot, ska räkna om sanktionsavgiften till svenska kronor, vilken växelkurs som ska tillämpas vid omräkningen och att belopp som har drivits in här ska tillfalla staten. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har yttrat sig särskilt över förslaget. Skälen för regeringens förslag: Tillämpningsdirektivets reglering av vad som ska hända med indrivna belopp och vad som gäller i fråga om ersättning för kostnader överensstämmer i sak med vad som gäller som huvudregel enligt bötesrambeslutet. I artikel 19.1 första stycket i tillämpningsdirektivet föreskrivs att indrivna belopp ska tillfalla den anmodade myndigheten. Avsikten torde inte ha varit att föreskriva att medlen ska få behållas av myndigheten för att användas i dess verksamhet, utan endast att bestämma vilken av de berörda medlemsstaterna som medlen ska tillfalla. Det är också på det sättet som bestämmelsen är utformad i bötesrambeslutet. En bestämmelse bör tas in i den nya lagen om att beloppen ska tillfalla staten. Jfr 16 § lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen. I artikel 19.1 andra och tredje styckena i tillämpningsdirektivet finns bestämmelser om vilken valuta fordringarna ska drivas in i och efter vilken växelkurs en eventuell omräkning ska ske. Innebörden av bestämmelserna är att den anmodade myndigheten i förekommande fall ska räkna om fordringsbeloppet till sin egen medlemsstats valuta innan någon indrivningsåtgärd vidtas. Omräkningen ska göras enligt den växelkurs som gällde vid den tidpunkt då sanktionsavgiften påfördes. I avsaknad av närmare bestämmelser om detta får det antas att myndigheterna kan använda sig av den växelkurs som Europeiska centralbanken har publicerat för den aktuella dagen. Bestämmelserna om valuta och växlingskurs får direkt betydelse för gäldenären, bl.a. om det inträffar förändringar i växelkursen under förfarandet. De bör därför tas in i den nya lagen. I artikel 19.2 i tillämpningsdirektivet föreskrivs att medlemsstaterna inte ska kräva ersättning från varandra för de kostnader som har uppstått genom det ömsesidiga bistånd de ger varandra i enlighet med tillämpningsdirektivet eller som ett resultat av tillämpningen av detta. Detta får anses naturligt med tanke på att den anmodade medlemsstaten får behålla indrivet belopp. Regeringens bedömning är att det inte torde behövas någon reglering i svensk rätt för att genomföra denna bestämmelse. Någon sådan reglering finns inte heller i lagen om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen eller förordningen (2009:1428) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen. 5.3.9 Överklagande Regeringens förslag: Kronofogdemyndighetens beslut enligt den nya lagen ska inte få överklagas. Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har yttrat sig särskilt över förslaget. Skälen för regeringens förslag: I den nya lagen föreslås finnas en bestämmelse om uppskov med förfarandet. En bestämmelse om att verkställigheten ska skjutas upp om Kronofogdemyndigheten får kännedom om att en fordran som drivs in i Sverige på begäran av en annan medlemsstat eller det beslut som medger verkställighet i den medlemsstaten är föremål för om- eller överprövning där finns i 16 § lagen om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen. Detta har inte föranlett att det i den lagen har tagits in någon bestämmelse om överklagande av ett beslut i en fråga om uppskov. I stället föreskrivs i 21 § den lagen att beslut enligt denna inte får överklagas. Detta är i överensstämmelse med vad som gäller enligt 23 § lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden. Det är också i överensstämmelse med vad som gäller generellt vid indrivning i allmänna mål av svenska fordringar. Se 20 § andra stycket lagen om indrivning av statliga fordringar m.m. Dessa bestämmelser om överklagandeförbud motiveras såvitt gäller uppskov och liknande frågor bl.a. av att det har ansetts tillräckligt att beslut under den fortsatta handläggningen av ärendet, såsom ett beslut om utmätning i Sverige, kan överklagas enligt de vanliga reglerna i utsökningsbalken. Vid ett sådant överklagande kan exempelvis en invändning om att verkställigheten borde ha skjutits upp i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 18 i tillämpningsdirektivet prövas. Regeringen delar utredningens bedömning att varken beslut i en fråga om uppskov med förfarandet eller andra beslut av Kronofogdemyndigheten enligt den nya lagen bör kunna överklagas. En bestämmelse om detta bör föras in i lagen. 5.3.10 Preskription och språk Regeringens bedömning: Tillämpningsdirektivet medför inte något behov av reglering i svensk lagstiftning i fråga om preskription eller språk som ska användas i kommunikationen mellan de behöriga myndigheterna. Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har yttrat sig särskilt om frågorna. Skälen för regeringens bedömning Tillämpningsdirektivet lämnar ett antal frågor obesvarade som vanligen regleras i rättsakter och andra instrument på detta område. Exempel på sådana frågor är vilkendera av de berörda medlemsstaternas rätt det är som ska tillämpas när det gäller preskription och preskriptionsavbrott och vilket eller vilka språk som ska eller får användas i den gränsöverskridande kommunikationen. Preskription Beträffande preskription ansågs det vid behandlingen av förslaget i rådet vara självklart att det inte krävdes någon reglering av frågan om preskriptionstidens längd, eftersom den liksom allt annat som har nära samband med själva fordringen, regleras av den sökande medlemsstatens lagstiftning. Frågor om preskriptionsavbrott får, om de alls kan uppkomma, i vart fall antas vara mindre aktuella när det gäller administrativa sanktionsavgifter än vad motsvarande fråga är på exempelvis skatteområdet. Regeringen anser liksom utredningen att det lämpligen bör överlåtas till rättstillämpningen att avgöra hur dessa frågor ska hanteras. Språk Eftersom det inte finns någon reglering om språk i tillämpningsdirektivet, får den frågan lösas genom överenskommelse mellan berörda behöriga myndigheter. En reglering i nationell lagstiftning som saknar stöd i tillämpningsdirektivet eller i någon sådan överenskommelse skulle uppenbarligen vara meningslös. IMI-systemet tillhandahåller eller kan efter fortsatt utvecklingsarbete komma att tillhandahålla verktyg som syftar till att undanröja språkbarriärer. Sammanfattande bedömning Sammanfattningsvis gör regeringen bedömningen att tillämpningsdirektivet inte medför behov av någon reglering i svensk lag eller förordning i fråga om preskription eller språk. 6 Ikraftträdande Regeringens förslag: Lagen om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering och följdändringen i lagen om indrivning av statliga fordringar m.m. ska träda i kraft den 1 januari 2017. I förhållande till det eller de EES-länder utanför EU som kan komma att ansluta sig till samarbetet, ska lagen tillämpas från den tidpunkt då landet ansluter sig till samarbetet. Regeringens bedömning: Det finns inte behov av några ytterligare följdändringar eller övergångsbestämmelser med anledning av den nya regleringen. Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens. Utredningen föreslår att den nya lagen och följdändringen ska träda i kraft den 18 juni 2016. Utredningen tar inte upp frågan om ytterligare följdändringar eller övergångsbestämmelser, liksom inte heller frågan om förhållandet till EES-länder utanför EU såvitt gäller genomförandet av kapitel VI i tillämpningsdirektivet. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har yttrat sig särskilt i denna del. Skälen för regeringens förslag och bedömning: I artikel 23.1 i tillämpningsdirektivet anges att medlemsstaterna ska sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 18 juni 2016. Den föreslagna lagen om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering bör därför träda i kraft så snart som möjligt, vilket får bedömas vara den 1 januari 2017. Detsamma gäller följdändringen i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Även EES-länder utanför EU (Island, Liechtenstein och Norge) kan ansluta sig till samarbetet. EES-länderna utanför EU är inte anslutna till IMI-förordningen. För varje enskild rättsakt som de anslutit sig till har de trots det tillgång till den särskilda IMI-modulen för den rättsakten. Såvitt man för närvarande känner till finns det inte något formellt beslut om anslutning av något av de nämnda länderna till tillämpningsdirektivet till utstationeringsdirektivet eller någon del av samarbetet enligt detta. I förhållande till ett EES-land utanför EU bör lagen tillämpas först från den tidpunkt då landet anslutit sig till samarbetet. Efter ikraftträdandet gäller den nya regleringen i alla såväl inkommande som utgående ärenden hos Kronofogdemyndigheten, även om de avser administrativa sanktionsavgifter som har uppkommit före ikraftträdandet. Utöver vad som ska gälla i förhållande till EES-länder utanför EU behövs det mot den bakgrunden inte några övergångsbestämmelser med anledning av den nya regleringen. Lagrådet har konstaterat att delbetänkandets förslag var begränsat till att gälla EU:s medlemsstater och att frågan om att utvidga tillämpningsområdet till samtliga EES-länder inte har berörts av remissinstanserna. Lagrådet har också konstaterat att det i remissen anges att det inte finns något beslut om anslutning av EES-länder utanför EU och att det vid föredragningen inte lämnats några besked om huruvida saken över huvudtaget har aktualiserats. Lagrådet har, utifrån dessa förutsättningar, ifrågasatt det lämpliga i att utvidga tillämpningsområdet för den nya lagen till EES-länder utanför EU och uttalat att frågan bör beredas vidare under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Regeringen vill med anledning av detta framhålla följande. I utredningens förslag vad gäller genomförande av andra delar av tillämpningsdirektivet än kapitel VI har man tagit med EES-länderna utanför EU. Remissinstanserna har därmed beretts tillfälle att uppmärksamma frågan om förhållandet till EES-länderna utanför EU. För dessa länder skulle värdet av det samarbete som regleras i tillämpningsdirektivet begränsas om de inte även skulle ha möjlighet att ansluta sig till samarbetet enligt kapitel VI. Enligt regeringens bedömning är det angeläget att lagen kan tillämpas så fort som möjligt när ett EES-land har anslutit sig. Regeringen har mot denna bakgrund valt att behålla lagrådsremissens utformning i detta avseende. 7 Konsekvenser 7.1 Problembeskrivning och syftet med de föreslagna ändringarna Tillämpningsdirektivets syfte är enligt direktivets artikel 1 att förbättra och öka enhetligheten i genomförandet, tillämpningen och efterlevnaden av utstationeringsdirektivet. I detta ingår bl.a. åtgärder för att förhindra att regler missbrukas eller kringgås samt sanktioner när detta sker. De föreslagna ändringarna syftar till att genomföra direktivets kapitel VI om gränsöverskridande verkställighet av administrativa ekonomiska sanktionsavgifter i svensk rätt. Övriga delar av direktivet berörs inte här. 7.2 Alternativa lösningar EU-direktiv utgör unionsrätt som måste genomföras i nationell rätt. I de delar där tillämpningsdirektivet inte redan kan anses uppfyllt krävs därför att lagstiftningsåtgärder vidtas. Direktivets kapitel VI innehåller ett nytt regelverk för gränsöverskridande verkställighet av administrativa ekonomiska sanktionsavgifter. Lagstiftningsåtgärder krävs för att genomföra dessa i svensk rätt. Som framgår i avsnitt 5.3.1 har den lämpligaste lösningen bedömts vara att ta in den reglering som krävs i en ny lag. 7.3 Vilka som berörs av regleringen Förslaget berör utländska företag som utstationerar arbetstagare i Sverige. Även svenska företag som utstationerar arbetstagare i andra länder inom EES kan komma att beröras. Kronofogdemyndigheten ska ansvara för hanteringen av det gränsöverskridande indrivningssamarbetet. Arbetsmiljöverket m.fl. myndigheter berörs indirekt såtillvida att deras sanktionsavgifter och viten kan komma att drivas in i ett annat land inom EES. Enligt Arbetsmiljöverkets statistik från utstationeringsregistret har närmare 5 700 unika företag registrerats sedan den 1 juli 2013 och fram till och med 2015 (Återrapportering av regeringsuppdrag "Förvaltning av register för företag som utstationerar arbetstagare i Sverige", 2016/002515). Under 2015 registrerades ca 42 700 arbetstagare som utstationerade i registret. Flest utstationeringar skedde under 2015 från Polen, som stod för dryga 20 procent av all utstationerad arbetskraft. Polska arbetstagare återfanns främst inom byggverksamhet och tillverkning. Tyskland stod för cirka 12 procent av utstationeringarna, och utstationeringarna skedde inom olika områden och branscher. Byggande av hus och specialiserad bygg- och anläggningsverksamhet utgjorde de största verksamhetsområdena för utstationering i Sverige under 2015. Det saknas uppgifter om hur många svenska företag som utstationerade arbetstagare till andra länder under 2015. 7.4 Kostnadsmässiga och andra konsekvenser Direktivet inrättar ett förfarande för gränsöverskridande indrivningssamarbete vid utstationering. Samarbetet gäller indrivning av ekonomiska administrativa sanktionsavgifter och kan anses komplettera redan existerande regelverk för indrivning av andra slags fordringar, såsom skatt och böter. Ekonomiska administrativa sanktionsavgifter, inbegripet avgifter och tilläggsavgifter, för bristande efterlevnad av utstationeringsdirektivet eller tillämpningsdirektivet, ska kunna drivas in i en annan stat än den där avgiften ifråga utfärdades. Bestämmelserna reglerar ömsesidigt bistånd m.m. kopplat till sådan indrivning. 7.4.1 Konsekvenser för företag och påverkan på konkurrensförhållanden Bestämmelserna kan få effekter för utländska företag som utstationerar arbetstagare i Sverige, och för svenska företag som utstationerar arbetstagare i andra länder inom EES. Om det har utfärdats en ekonomisk administrativ sanktionsavgift till följd av bristande efterlevnad av utstationerings- eller tillämpningsdirektivet i ett visst land, och det saknas utmätningsbara tillgångar där, är det möjligt att vända sig till ett annat land för att i stället driva in fordringen där. Detta skulle kunna leda till ökad verkställighet av sådana avgifter, och därmed förbättrade förutsättningar för konkurrens på lika villkor, då det försvårar för företag att undkomma regelverkens sanktioner. Detta bör kunna gynna såväl utstationerande företag som följer regelverken, som inhemska företag som gör detsamma. 7.4.2 Konsekvenser för svenska myndigheter Det är främst Kronofogdemyndigheten som kommer att beröras av samarbetet enligt kapitel VI i tillämpningsdirektivet. Samarbetet innebär att det kommer att tillkomma ärenden som rör en kategori av fordringar som hittills inte har varit föremål för något gränsöverskridande samarbete vad gäller verkställighet m.m. Domstolarna kan också komma att beröras genom överklaganden av beslut om sanktionsavgifter och av Kronofogdemyndighetens verkställighetsåtgärder. Som framgår av avsnitt 7.3 saknas uppgifter om hur många svenska företag som utstationerade arbetstagare under 2015. Det saknas även i övrigt sådana uppgifter. Antalet får dock antas vara litet, vilket innebär att också antalet inkommande ärenden, där andra medlemsstater begär bistånd enligt kapitel VI i tillämpningsdirektivet, kan antas bli begränsat. Som också kan utläsas av statistikuppgifterna i avsnitt 7.3 kan antalet utgående ärenden, dvs. ärenden där Sverige begär bistånd i en annan medlemsstat, mycket väl bli större. Varje sådant ärende torde emellertid föranleda en relativt liten arbetsinsats. Sammantaget gör regeringen bedömningen att omfattningen av det merarbete för Kronofogdemyndigheten och svenska domstolar som kan följa med förslaget inte blir större än att det ryms inom givna resursramar. 8 Författningskommentar 8.1 Förslaget till lag om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering 1 § Genom paragrafen genomförs artikel 13.2 i tillämpningsdirektivet. Förslaget behandlas i avsnitt 5.3.2. I paragrafen anges vilka slags fordringar som omfattas av lagen. Det är fordringar som omfattas av utstationeringsdirektivet och tillämpningsdirektivet till utstationeringsdirektivet i deras ursprungliga lydelse som avses. Det är alltså fråga om så kallad statisk hänvisning till direktiven (se avsnitt 5.3.1). Som framgår av avsnitt 5.3.2 är sanktioner inom ramen för utstationeringsdirektivet som kan komma i fråga i Sverige bland andra vite för arbetsgivares underlåtenhet att följa arbetsmiljölagen och arbetstidslagen, sanktionsavgift för det fall en arbetsgivare som utstationerat arbetskraft till Sverige inte anmäler utstationeringen eller inte utser och anmäler en kontaktperson samt vite för underlåtenhet att anmäla förändring av verksamheten eller för ogiltig eller bristfällig anmälan till Arbetsmiljöverket. Transportstyrelsen kan besluta om vite för brott mot reglerna i lagen om arbetstid vid visst vägtransportarbete, lagen om arbetstid m.m. för flygpersonal inom civilflyget och lagen om kör- och vilotid vid internationell järnvägstrafik. Genom bestämmelser i artikel 13.2 andra stycket utesluts uttryckligen från tillämpningsområdet dels straffrättsliga sanktioner, dels sådana fordringar på civilrättens område som omfattas av Bryssel I-förordningen. Till exempel omfattas inte anspråk som en enskild kan ha i anslutning till ett ärende om sanktionsavgift. Eftersom det följer redan av artikel 13.2 första stycket att dessa kategorier av fordringar inte omfattas av tillämpningsdirektivet är det, som Lagrådet påpekat, inte nödvändigt att i svensk rätt införa någon reglering som genomför artikel 13.2 andra stycket. 2 § Genom paragrafen genomförs delvis artiklarna 2a och 3 samt 14 i tillämpningsdirektivet. Förslaget behandlas i avsnitt 5.3.3. I paragrafen utpekas Kronofogdemyndigheten som sådan behörig myndighet som avses i artiklarna 2a, 3 och 14 i tillämpningsdirektivet. Med behörig myndighet avses myndigheter eller organ enligt artikel 2a i tillämpningsdirektivet som utses enligt artikel 3 i samma direktiv. Av artikel 14 i tillämpningsdirektivet framgår att varje medlemsstat genom IMI ska informera kommissionen om vilken eller vilka myndigheter som enligt nationell rätt har behörighet med avseende på direktivets kapitel VI. Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet vid bistånd enligt lagen i både inkommande och utgående ärenden, dvs. både när en myndighet i en annan medlemsstat begär bistånd i Sverige och när det för Sveriges del blir aktuellt att begära bistånd i ett annat land. I det förstnämnda fallet är Kronofogdemyndigheten anmodad myndighet och i det sistnämnda sökande myndighet. Behörigheten omfattar alla former av bistånd som regleras i kapitel VI i tillämpningsdirektivet. Behörigheten omfattar även sådant utbyte av upplysningar som regleras i artikel 6 i tillämpningsdirektivet, såvitt gäller upplysningar som kan antas vara relevanta för indrivningsändamål. Se även kommentaren till 3 §. Lagrådet har föreslagit att paragrafen utgår, eftersom det framgår direkt av bestämmelserna i lagen att Kronofogdemyndigheten har utsetts till behörig myndighet. För tydlighetens skull, och för överensstämmelsen i detta avseende med lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen, har regeringen valt att behålla denna bestämmelse. 3 § Genom paragrafen genomförs artikel 15.1, 15.3 och artikel 15.4 första stycket samt delvis artikel 6.2 andra meningen. Förslaget behandlas i avsnitt 5.3.4. I paragrafen finns de grundläggande bestämmelserna om skyldigheten för Kronofogdemyndigheten att lämna bistånd åt en behörig myndighet i ett annat land inom EES. Genom bestämmelsen i första stycket första punkten genomförs tillämpningsdirektivets bestämmelser om informationsutbyte i artikel 6 såvitt gäller lämnande av upplysningar för indrivnings- och delgivningsändamål. Det informationsutbyte som det blir aktuellt för Kronofogdemyndigheten att medverka i är det som avses i artikel 6.2 andra meningen. Därutöver får emellertid också de allmänna krav och förutsättningar som anges i artiklarna 6 och 7 anses gälla även i fråga om Kronofogdemyndighetens medverkan i samarbetet. Till exempel gäller den tidsfrist som anges i artikel 6.6 b och förbudet i artikel 6.9 mot att ta ut avgifter. Skyldigheten att lämna upplysningar gäller sådant som Kronofogdemyndigheten har tillgång till eller har möjlighet att inhämta vid indrivning av en svensk fordran av motsvarande slag. Det får inte förstås så att myndigheten med anledning av en begäran om upplysningar ska göra en regelrätt tillgångsundersökning enligt de bestämmelser om sådan undersökning som finns i utsökningsbalken. En sådan undersökning får anstå till dess att begäran om information i ett senare skede eventuellt följs av en begäran om bistånd med indrivning. Vad det kan bli fråga om är i stället att sammanställa den information som myndigheten själv förfogar över eller som den utan svårighet kan få fram ur olika databaser och liknande. Jfr 7 § lagen om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen och prop. 2011/12:15 s. 30 f. Formuleringen "kan antas vara relevanta" överensstämmer med motsvarande reglering i indrivningsdirektivet på skatteområdet. Se s. 30 ff. Att Kronofogdemyndigheten också kan begära upplysningar från ett annat land framgår av 7 §. I första stycket andra punkten klargörs bl.a. att bistånd ska lämnas utan vidare formaliteter. Genom denna bestämmelse genomförs artikel 15.3 i tillämpningsdirektivet. Direktivtexten får förstås på det sättet att det inte är tillåtet att vid en begäran om bistånd med indrivning ha ett särskilt förfarande för att pröva om det rör sig om ett verkställbart avgörande. Den sökande myndighetens uppgift om att det förhåller sig så ska i princip tas för god. Det kan emellertid inte uteslutas att det i ett enskilt fall kan finnas omständigheter som ger Kronofogdemyndigheten anledning att ifrågasätta om avgörandet har tillkommit i den ordning som enligt det sökande landets lagstiftning krävs för ett verkställbart avgörande, eller om fordringen verkligen faller inom lagens tillämpningsområde. Det kan t.ex. finnas omständigheter som tyder på att det i själva verket är fråga om en straffrättslig sanktion som faller inom tillämpningsområdet för lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen. Det kan därför i vissa situationer finnas behov av ytterligare kontakter mellan Kronofogdemyndigheten och den sökande myndigheten för att reda ut förhållandena. Se även kommentaren till 7 §. Även i övrigt måste Kronofogdemyndigheten som regel godta det som sägs i begäran om bistånd och kunna utgå från att förutsättningarna för bistånd är uppfyllda, t.ex. på det sättet att myndigheterna i det andra landet har gjort vad som kan krävas av dem för att själva driva in fordringen. Se även s. 27 f. och kommentaren till 7 §. Beträffande delgivning omfattar Kronofogdemyndighetens behörighet endast den situationen att det redan finns ett beslut om en sanktionsavgift och att denna ska drivas in. Delgivning kan då vara en förutsättning för och ett led i själva indrivningen. Bistånd med delgivning enligt denna bestämmelse kan emellertid behövas även i ett senare skede, t.ex. i fråga om ett beslut om utmätning. Avsikten är däremot inte att Kronofogdemyndigheten ska delge handlingar i ett skede som föregår ett beslut om sanktionsavgift. Den begränsningen gäller såväl handlingar som har sitt ursprung i Sverige som handlingar från en behörig myndighet i ett annat land. Se även s. 29 f. I andra stycket finns, liksom i annan lagstiftning om ömsesidigt bistånd, exempelvis på skatteområdet, en bestämmelse som klargör att delgivning i Sverige sker enligt delgivningslagen (2010:1932). Genom hänvisningen i tredje stycket till lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. erinras, efter mönster av 14 § lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen, om att det andra landets fordran vid indrivningen handläggs enligt bestämmelserna om indrivning i s.k. allmänna mål. Det innebär bl.a. att Kronofogdemyndigheten under vissa förutsättningar kan medge uppskov med verkställigheten. Genom hänvisningen till lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter erinras på motsvarande sätt om att avräkning kan ske mot en fordran på återbetalning av sådan skatt eller avgift som anges i 1 § den lagen. Slutligen klargörs i sista meningen att den handling som medger verkställighet i det andra landet utgör exekutionstitel vid verkställighet i Sverige (jfr 3 kap. 2 § UB). Vad gäller dispositionen har paragrafen utformats i linje med Lagrådets förslag. Lagrådet har också föreslagit att andra och tredje styckena ska brytas ut till en egen paragraf. Regeringen har valt att inte följa det förslaget. 4 § Genom paragrafen genomförs artikel 17 i tillämpningsdirektivet. Förslaget behandlas i avsnitt 5.3.6. I paragrafen finns bestämmelser om s.k. vägransgrunder, dvs. när Kronofogdemyndigheten får avslå en begäran om delgivning eller indrivning. I första stycket anges att Kronofogdemyndigheten får vägra att verkställa en begäran om den är ofullständig eller uppenbarligen inte motsvarar det bakomliggande beslutet. Vilka uppgifter en begäran alltid ska innehålla regleras i artikel 16.1 och 16.2 i direktivet. Bestämmelsen i andra stycket första punkten motsvarar artikel 17 andra stycket led a i tillämpningsdirektivet. Den är utformad på i huvudsak samma sätt som punkten h i artikel 21.2 i Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden. Bestämmelsen ska ses mot bakgrund av att eventuellt indrivet belopp tillfaller den anmodade staten och mot bakgrund av bestämmelsen i andra stycket andra punkten, som motsvarar artikel 17 andra stycket led b i tillämpningsdirektivet. Där har minimibeloppet för en begäran om bistånd satts så lågt som 350 euro. Motsvarande beloppsgräns på skatteområdet är 1 500 euro. När det gäller sanktionsavgifter kan man därför mycket väl tänka sig situationer då resursåtgången för att driva in en fordran inte står i proportion till fordringsbeloppet. Det kan också vara så att fordringsbeloppet är betydande men att den utredning som gjorts tyder på att man knappast kommer att påträffa annat än blygsamma tillgångar och det bedöms kräva åtskilligt ytterligare arbete för att verkställighet ska kunna äga rum. Kronofogdemyndigheten får alltså anses ha avsevärt utrymme för att göra egna bedömningar av hur långt man ska gå i sina försök till verkställighet. Samtidigt måste beaktas att man med en alltför låg ambitionsnivå i det avseendet skulle riskera att bestämmelserna om ömsesidigt bistånd inte bidrar till att förbättra efterlevnaden av regelverket kring utstationering av arbetstagare på det sätt som har varit avsikten. Bestämmelsen i den första delen av andra stycket tredje punkten motsvarar del av artikel 17 andra stycket c) i tillämpningsdirektivet och är formulerad på samma sätt som denna. Den sista delen av punkten är utformad efter förebild av de bestämmelser som vanligen förekommer i lagstiftning om administrativt samarbete på skatte- och avgiftsområdet. Paragrafen har vad gäller andra stycket tredje punkten utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 5 § Genom paragrafen genomförs artikel 18 i tillämpningsdirektivet till den del detta kräver reglering i svensk lag. Förslaget behandlas i avsnitt 5.3.7. Det bör noteras att bistånd för indrivning bara omfattar fordringar som inte längre kan överklagas, se 3 § första stycket. Detta innebär att utrymmet för att skjuta upp förfarandet med stöd av förevarande bestämmelse är begränsat. Uppskov torde bara komma i fråga i den situationen att den bakomliggande fordran är bestridd. Beträffande överklagande av ett beslut i en fråga om uppskov med förfarandet, jfr kommentaren till 8 §. 6 § Genom paragrafen genomförs artikel 19.1 i tillämpningsdirektivet. Förslaget behandlas i avsnitt 5.3.8. I första stycket finns en bestämmelse om valuta. Vid indrivning i Sverige gäller generellt att denna äger rum i svenska kronor, dvs. i förekommande fall avser motvärdet i svenska kronor av en fordran som är fastställd i någon annan valuta. En omräkning till svenska kronor ska göras så snart begäran har registrerats och innan någon ytterligare åtgärd vidtas. Redan i det första kravet, den s.k. avin, ska alltså fordringens storlek kunna utläsas i svenska kronor. För omräkningen gäller växelkursen vid den tidpunkt då sanktionsavgiften påfördes. 7 § Genom denna paragraf genomförs bestämmelserna i artikel 15 i tillämpningsdirektivet till den del de riktar sig främst till den sökande myndigheten samt delvis artikel 6.2 i samma direktiv. Förslaget behandlas i avsnitt 5.3.4. I paragrafen finns bestämmelser om begäran om bistånd i en annan medlemsstat. I första stycket regleras Kronofogdemyndighetens roll som sökande myndighet. Bestämmelserna kan sägas utgöra en spegelbild av det som föreskrivs i 3 § första stycket. När det gäller delgivning torde det i allmänhet vara möjligt att avgöra om Kronofogdemyndigheten alls har möjlighet att själv delge. När det gäller indrivning finns det inte alltid en lika skarp gräns mellan vad som är möjligt och vad som inte är möjligt. Det kan vara så att indrivning i Sverige skulle vara möjlig men medföra orimliga svårigheter. I praktisk tillämpning får bestämmelsen förstås så att Kronofogdemyndigheten då har möjlighet att begära bistånd med indrivningen, på motsvarande sätt som föreskrivs 12 § andra stycket 2 i lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen. Bestämmelserna i andra och tredje styckena är av liten betydelse för Sveriges del, eftersom det hos oss inte finns något krav på att indrivningsförfarandet ska inledas med delgivning av exekutionstiteln. Däremot kan bestämmelsen få betydelse när det gäller delgivning av exempelvis ett beslut om en utmätning som har ägt rum här. I förhållande till lagrådsremissen har den ändringen gjorts att paragrafen har flyttats i enlighet med Lagrådets förslag. Vidare har ordningsföljden mellan punkterna i andra stycket ändrats. Lagrådet har också föreslagit att vissa rubriker ska utgå. Regeringen gör bedömningen att rubrikerna är till hjälp för läsaren och har därför valt att inte följa förslaget. 8 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.3.9. I likhet med vad som gäller exempelvis enligt lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden och lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen får beslut enligt lagen inte överklagas. Bestämmelsen tar sikte på sådana beslut och åtgärder som direkt rör tillämpningen av denna lag, t.ex. att åberopa eller inte åberopa en viss vägransgrund, att medge eller inte medge uppskov med förfarandet eller att tillämpa en viss växelkurs för omräkning av ett belopp i utländsk valuta till svenska kronor. Bestämmelsen innebär inte någon begränsning i rätten att överklaga beslut och åtgärder under själva verkställigheten med tillämpning av bestämmelserna i utsökningsbalken. Jfr prop. 2011/12:15 s. 69. 9 § Förslaget behandlas i avsnitt 5.3.6. Bestämmelsen är en s.k. upplysningsbestämmelse. Något bemyndigande har inte ansetts behövligt då de frågor som kan komma att regleras i förordningsform eller genom myndighetsföreskrifter har bedömts falla inom regeringens kompetens enligt 8 kap. 7 § regeringsformen. Lagrådet har föreslagit att bestämmelsen i stället ska formuleras på samma sätt som 22 § lagen om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen. Regeringen konstaterar att den formulering som föreslagits i lagrådsremissen är den som överensstämmer bäst med nyare lagstiftning, och har därför valt att behålla denna. Jfr t.ex. lagen (2016:767) om överlämnande av vissa förvaltningsuppgifter till nationella utvecklingsbolag. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelse Förslaget behandlas i avsnitt 6. Lagen ska träda i kraft den 1 januari 2017. I förhållande till ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet som inte är en medlemsstat i Europeiska unionen tillämpas lagen från den tidpunkt då landet ansluter sig till det samarbete som avses i kapitel VI och i artikel 6 och 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/67/EU. Hänvisningen till direktivet avser direktivet i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, en s.k. dynamisk hänvisning. 8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. 7 b § Förslaget behandlas i 5.3.6. I paragrafen, som är ny, har det för tydlighetens skull tagits in en erinran om att det finns en särskild bestämmelse om uppskov med förfarandet i lagen om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering. Ikraftträdande Lagen träder i kraft den 1 januari 2017. Förslaget behandlas i avsnitt 6. Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/67/EU av den 15 maj 2014 om tillämpning av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI-förordningen) Sammanfattning av betänkandet Utredningens uppdrag Den 15 maj 2014 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/67/EU om tillämpning av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI-förordningen), förkortat tillämpningsdirektivet. Vårt uppdrag har varit att dels föreslå hur tillämpningsdirektivet ska genomföras i svensk rätt, dels bedöma om svensk rätt är förenlig med tillämpningsdirektivet och utarbeta de författningsförslag som behövs för att anpassa svensk lagstiftning till direktivet när det gäller bl.a. • vem som ska anses som en utstationerad arbetstagare, • förbättrad tillgång till information, • administrativt samarbete mellan myndigheter, • nationella kontrollåtgärder, • inspektioner och annan bevakning, • underlättande av klagomål, och • gränsöverskridande verkställighet av administrativa sanktionsavgifter. Utredningen har uppfattat att det ingår i uppdraget att vid behov också lämna förslag på förordningsändringar. Syftet med tillämpningsdirektivet är att ge en ram med en uppsättning lämpliga bestämmelser, åtgärder och kontrollmekanismer som syftar till att förbättra och öka enhetligheten i genomförandet, tillämpningen och efterlevnaden av direktivet 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (utstationeringsdirektivet) samt åtgärder för att förhindra att regler missbrukas eller kringgås och sanktioner för detta. Om tillämpningsdirektivet Utstationeringsdirektivet antogs den 16 december 1996. Det fastställer att vissa arbets- och anställningsvillkor som gäller i värdstaten (den hårda kärnan) ska tillämpas när en arbetsgivare utstationerar arbetstagare till en annan medlemsstat. Utstationeringsdirektivet innehåller emellertid inte de materiella bestämmelser som ska gälla inom den hårda kärnan, eftersom innehållet i de materiella bestämmelserna varierar mellan medlemsstaterna. Det syftar inte heller till att harmonisera innehållet i de olika medlemsstaternas materiella bestämmelser inom den hårda kärnan. Tillämpningsdirektivet syftar till att se till att genomförandet, tillämpningen och efterlevnaden av utstationeringsdirektivet förbättras och blir mer enhetligt genom att skapa en gemensam allmän ram med ändamålsenliga bestämmelser och åtgärder. Våra förslag Vi föreslår att bestämmelser som syftar till att genomföra tillämpningsdirektivet införs dels i lag, dels i förordning. En ny lag och en ny förordning om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa administrativa avgifter föreslås, samt ändringar i lagen (1999:678) om utstationering av arbetstagare (utstationeringslagen) och i bl.a. förordningen (2013:352) om anmälningsskyldighet vid utstationering av arbetstagare. Den senare föreslås byta namn till förordningen om utstationering av arbetstagare. På vissa områden bedömer utredningen att svensk gällande rätt uppfyller tillämpningsdirektivets krav. I dessa delar föreslår utredningen inga åtgärder. Stärkt möjlighet till indrivning Våra förslag om genomförandet av tillämpningsdirektivet innebär att det införs en möjlighet att över medlemsstaternas gränser verkställa administrativa avgifter för bristande efterlevnad av bestämmelser om utstationering. Det handlar om sanktioner p.g.a. att ett företag inte följt de bestämmelser som företaget är skyldigt att göra enligt utstationeringslagen. Förslagen innebär att administrativa avgifter som påförts i t.ex. Sverige, kan drivas in i en annan medlemsstat. Om ett företag som utstationerat arbetstagare i Sverige påförts administrativa avgifter p.g.a. att företaget inte följt de svenska regler som gäller vid utstationering, kan avgiften drivas in i den medlemsstat där företaget är etablerat eller bedriver verksamhet. Det blir alltså möjligt att genom Kronofogdemyndigheten, med bistånd av myndigheterna i en annan medlemsstat, driva in avgiften i den medlemsstaten. Detta innebär att det behövs ett ömsesidigt samarbete mellan medlemsstaterna. På motsvarande sätt ska därför Sverige bistå andra medlemsstater för att driva in administrativa avgifter som påförts i en annan medlemsstat. Förslagen medverkar till att förbättra regelefterlevnaden. De företag som inte vill eller kan följa regelverket kommer inte undan utan behöver anpassa sin verksamhet. Ökad regelefterlevnad leder också till konkurrens på lika villkor. Betänkandets lagförslag Förslag till lag om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa administrativa avgifter Härigenom föreskrivs följande. Inledande bestämmelse och tillämpningsområde 1 § Denna lag gäller för ömsesidigt bistånd med indrivning m.m. av administrativa avgifter, inbegripet avgifter, tilläggsavgifter och viten, för bristande efterlevnad av Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster eller Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/67/EU av den 15 maj 2014 om tillämpning av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI-förordningen), vilka ålagts av behöriga myndigheter eller bekräftats av administrativa eller rättsliga organ eller, i förekommande fall, följer av utslag från arbetsrättsliga tvistlösningsorgan. Lagen gäller inte för verkställigheten av sanktioner som omfattas av tillämpningsområdet för rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff, rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område eller rådets beslut 2006/325/EG av den 27 april 2006 om ingående av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark omdomstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Behörig myndighet 2 § Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet vid bistånd enligt denna lag. Bistånd på begäran av en behörig myndighet i en annan medlemsstat 3 § Kronofogdemyndigheten ska på begäran av en behörig myndighet i en annan medlemsstat 1. lämna upplysningar som kan vara av betydelse för den andra myndigheten vid indrivning av administrativa sanktionsavgifter eller delgivning av handlingar som rör sådana avgifter, 2. utan krav på några vidare formaliteter a) driva in administrativa sanktionsavgifter som behöriga myndigheter har påfört i enlighet med lagstiftning och förfaranden i den sökande medlemsstaten eller som administrativa eller rättsliga organ eller arbetsdomstolar har bekräftat och som kan verkställas i den andra medlemsstaten och inte längre kan överklagas, och b) delge ett beslut om sådana sanktionsavgifter eller andra handlingar som är relevanta med avseende på indrivningen av sådana sanktionsavgifter, inbegripet en dom eller ett slutligt beslut som kan läggas till grund för verkställighet. Delgivning på begäran av en annan medlemsstat sker enligt delgivningslagen (2010:1932). Bestämmelser om indrivning i Sverige finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. och lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter. Verkställighet enligt utsökningsbalken får äga rum på grund av den handling som medger verkställighet i den andra medlemsstaten. Begäran om bistånd i en annan medlemsstat 4 § Kronofogdemyndigheten får, av en behörig myndighet i en annan medlemsstat, begära upplysningar som kan vara av betydelse vid indrivning av administrativa sanktionsavgifter eller delgivning av handlingar som rör sådana avgifter. Kronofogdemyndigheten får av en sådan myndighet också begära bistånd för indrivning av en administrativ sanktionsavgift eller delgivning av ett beslut om en sådan sanktionsavgift eller andra handlingar som är relevanta för indrivningen av en sådan avgift, om Kronofogdemyndigheten inte själv kan driva in fordringen eller delge handlingen. Kronofogdemyndigheten får inte begära bistånd för indrivning så länge sanktionsavgiften, de bakomliggande fordringarna eller den handling som ligger till grund för verkställighet är föremål för bestridande eller överklagande. Delgivning av ett beslut om administrativa sanktionsavgifter som har ägt rum i en annan medlemsstat i enlighet med dess lagar, andra författningar och administrativ praxis, ska anses ha samma verkan som om delgivningen hade ägt rum här. Vägransgrunder 5 § Kronofogdemyndigheten får vägra att verkställa 1. en begäran om indrivning eller delgivning om begäran är ofullständig eller uppenbarligen inte motsvarar det bakomliggande beslutet, 2. en begäran om indrivning om a) det framgår av myndighetens utredning att de kostnader eller resurser som beräknas krävas för att driva in sanktionsavgifterna inte står i proportion till det belopp som ska drivas in eller indrivningen skulle ge upphov till betydande svårigheter, b) de sammanlagda sanktionsavgifterna understiger 350 euro, eller c) grundläggande rättigheter och friheter för svarande samt rättsprinciper som gäller för dem enligt Sveriges grundlagar inte har respekterats. Uppskjutande av förfarandet 6 § Om de administrativa sanktionsavgifterna eller den bakomliggande fordran under indrivnings- eller delgivningsförfarandets gång bestrids eller överklagas i den andra medlemsstaten av berörd tjänsteleverantör eller en berörd part ska Kronofogdemyndigheten skjuta upp verkställigheten i avvaktan på beslut av en behörig instans i den andra medlemsstaten. Valuta m.m. 7 § Kronofogdemyndigheten ska så snart en begäran som avses i 3 § första stycket 2 a) har tagits emot räkna om sanktionsavgiften till svenska kronor enligt den växelkurs som har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning för den dag då sanktionsavgiften påfördes. Belopp som har drivits in här i ett ärende enligt denna lag tillfaller staten. Förbud mot överklagande m.m. 8 § Kronofogdemyndighetens beslut enligt denna lag får inte överklagas. Ytterligare föreskrifter 9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela ytterligare föreskrifter om Kronofogdemyndighetens uppgifter enligt denna lag. Denna lag träder i kraft den 18 juni 2016. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fördringar m.m. Härigenom föreskrivs att det i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. ska införas en ny paragraf, 7 b §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 b § Bestämmelser om uppskjutande av förfarandet vid sådant bistånd som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/67/EU av den 15 maj 2014 om tillämpning av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMIförordningen) finns i 6 § lagen (2016:000) om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa administrativa avgifter. Denna lag träder i kraft den 18 juni 2016. Remissinstanserna Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Göta hovrätt, Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Stockholm, Justitiekanslern, Domstolsverket, Ekobrottsmyndigheten, Migrationsverket, Datainspektionen, Kommerskollegium, Skatteverket, Lantbrukarnas Riksförbund, Kronofogdemyndigheten, Transportstyrelsen, Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten, Konkurrensverket, Tillväxtverket, Regelrådet, Arbetsförmedlingen, Arbetsgivarverket, Arbetsdomstolen, Diskrimineringsombudsmannen (DO), Arbetsmiljöverket, ILO-kommittén, Medlingsinstitutet, Svenska Institutet, Lunds universitet (juridiska fakulteten), Stockholms universitet (juridiska fakulteten), Uppsala universitet (juridiska fakulteten), Institutet för sjö- och annan transporträtt, Svenska institutet för europapolitiska studier, Sveriges advokatsamfund, International Chamber of Commerce Sverige, Svenskt Näringsliv, Sveriges Kommuner och Landsting, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Fastigo, Företagarförbundet, Idea - Arbetsgivarförbundet för ideella organisationer och Kommunala Företagens Samorganisation. Justitieombudsmannen, Bolagsverket, Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien och Företagarna har avstått från att yttra sig. Något svar har inte inkommit från Stockholms handelskammare, Business Sweden, Näringslivets Regelnämnd (NNR), International Chamber of Commerce Sverige, Arbetsgivaralliansen, Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation eller Arbetsgivarföreningen KFO. Lagrådsremissens lagförslag Regeringen har följande förslag till lagtext. Förslag till lag om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering Härigenom föreskrivs följande. Tillämpningsområde 1 § Denna lag gäller vid ömsesidigt bistånd med indrivning av administrativa sanktionsavgifter, inbegripet avgifter, tilläggsavgifter och viten, som 1. beslutats av behöriga myndigheter eller bekräftats av administrativa eller rättsliga organ eller följer av utslag från arbetsdomstolar, och 2. avser bristande efterlevnad av a) Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster i den ursprungliga lydelsen, eller b) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/67/EU av den 15 maj 2014 om tillämpning av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI-förordningen) i den ursprungliga lydelsen. 2 § Lagen gäller inte vid verkställigheten av sanktioner som omfattas av tillämpningsområdet för 1. rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, eller 3. rådets beslut 2006/325/EG av den 27 april 2006 om ingående av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Behörig myndighet 3 § Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet vid bistånd enligt denna lag. Bistånd på begäran av en behörig myndighet i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet 4 § Kronofogdemyndigheten ska, om inte något annat följer av 6 eller 7 §, på begäran av en behörig myndighet i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet 1. lämna upplysningar som kan antas vara relevanta för den andra myndigheten vid indrivning av administrativa sanktionsavgifter eller delgivning av handlingar som rör sådana avgifter, och 2. utan krav på några vidare formaliteter a) driva in administrativa sanktionsavgifter som behöriga myndigheter har beslutat i enlighet med lagstiftning och förfaranden i den sökande medlemsstaten eller som administrativa eller rättsliga organ eller arbetsdomstolar har bekräftat och som kan drivas in i den andra medlemsstaten och inte längre kan överklagas, och b) delge ett beslut om sådana sanktionsavgifter eller andra handlingar som är relevanta med avseende på indrivningen, inbegripet en dom eller ett slutligt beslut som kan läggas till grund för verkställighet. Delgivning på begäran av en annan medlemsstat sker enligt delgivningslagen (2010:1932). Bestämmelser om indrivning i Sverige finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. och lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter. Verkställighet enligt utsökningsbalken får äga rum med stöd av den handling som medger verkställighet i den andra medlemsstaten. Begäran om bistånd i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet 5 § Kronofogdemyndigheten får, av en behörig myndighet i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, begära upplysningar som kan vara av betydelse vid indrivning av administrativa sanktionsavgifter eller delgivning av handlingar som rör sådana avgifter. Kronofogdemyndigheten får av en sådan myndighet också begära 1. bistånd med indrivning av en administrativ sanktionsavgift, om beslutet om avgiften har fått laga kraft och Kronofogdemyndigheten inte själv kan driva in fordringen, och 2. delgivning av ett beslut om en sådan sanktionsavgift eller andra handlingar som är relevanta för indrivningen, om Kronofogdemyndigheten inte själv kan delge handlingen. Kronofogdemyndigheten får inte begära bistånd för delgivning av ett beslut om en administrativ sanktionsavgift så länge sanktionsavgiften, den bakomliggande fordringen eller den handling som ligger till grund för verkställighet är föremål för bestridande eller överklagande. Delgivning av ett beslut om administrativa sanktionsavgifter som har ägt rum i en annan medlemsstat i enlighet med dess lagar, andra författningar och administrativ praxis, ska anses ha samma verkan som om delgivningen hade ägt rum här. Vägransgrunder 6 § Kronofogdemyndigheten får avslå en begäran om indrivning eller delgivning om begäran inte innehåller nödvändiga identifieringsuppgifter, uppgifter om överträdelsen och sanktionsavgiften m.m. eller på annat sätt är ofullständig, eller om den uppenbarligen inte motsvarar det bakomliggande beslutet. Kronofogdemyndigheten får också avslå en begäran om indrivning om 1. det framgår av myndighetens utredning att de kostnader eller resurser som beräknas krävas för att driva in sanktionsavgifterna inte står i proportion till det belopp som ska drivas in eller indrivningen skulle ge upphov till betydande svårigheter, 2. de sammanlagda sanktionsavgifterna understiger 350 euro, 3. grundläggande rättigheter och friheter för svarande inte har respekterats, eller 4. det skulle strida mot allmänna hänsyn. Uppskjutet förfarande 7 § Om de administrativa sanktionsavgifterna eller den bakomliggande fordran under indrivnings- eller delgivningsförfarandets gång bestrids eller överklagas i den andra medlemsstaten av en berörd tjänsteleverantör eller en berörd part, ska Kronofogdemyndigheten skjuta upp förfarandet i avvaktan på beslut av en behörig instans i den andra medlemsstaten. Valuta och växelkurs 8 § Kronofogdemyndigheten ska, så snart en begäran som avses i 4 § första stycket 2 a har tagits emot, räkna om sanktionsavgiften till svenska kronor enligt den växelkurs som har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning för den dag då sanktionsavgiften beslutades. Belopp som har drivits in här i ett ärende enligt denna lag tillfaller staten. Förbud mot överklagande 9 § Beslut enligt denna lag får inte överklagas. Ytterligare föreskrifter 10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela ytterligare föreskrifter om bistånd enligt denna lag. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017. 2. I förhållande till ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet som inte är en medlemsstat i Europeiska unionen tillämpas lagen från den tidpunkt då landet ansluter sig till det samarbete som avses i kapitel VI och artikel 6 och 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/67/EU. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Härigenom föreskrivs att det i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. ska införas en ny paragraf, 7 b §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 b § Bestämmelser om uppskjutande av förfarandet vid sådant bistånd som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/67/EU av den 15 maj 2014 om tillämpning av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI-förordningen) finns i 6 § lagen (2016:000) om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa administrativa sanktionsavgifter. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2016-09-28 Närvarande: F.d. justitieråden Gustaf Sandström och Lena Moore samt justitierådet Ingemar Persson. Ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa administrativa sanktionsavgifter Enligt en lagrådsremiss den 8 september 2016 (Finansdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering, 2. lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av ämnesrådet Frank Walterson, biträdd av departementssekreteraren Charlotte Carrborg. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Förslaget till lag om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering Tillämpningsområde I remissen föreslås att lagen ska gälla för länderna inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. I en övergångsbestämmelse föreslås att lagen ska tillämpas i förhållande till ett land inom EES som inte är medlemsstat i EU från den tidpunkt då landet ansluter sig till det aktuella samarbetet. Delbetänkandets förslag var begränsat till att gälla EU:s medlemsstater. Frågan om att utvidga tillämpningsområdet till samtliga EES-stater har inte berörts av remissinstanserna. I remissen anges att det för närvarande inte finns något beslut om anslutning av EES-länder utanför EU och det har vid föredragningen inte lämnats några besked om huruvida saken över huvud taget har aktualiserats. Vid föredragningen har upplysts att det på finansmarknadsområdet är vanligt att tillämpningsområdet avser alla EES-länder. Något exempel på att den i remissen föreslagna övergångsregleringen använts tidigare har inte redovisats. Lagrådet ifrågasätter det lämpliga i att under dessa förutsättningar utvidga tillämpningsområdet för lagen till EES-länder utanför EU. Frågan bör beredas vidare under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Lagens disposition Bestämmelserna i remissens 6-8 §§ är tillämpliga när Kronofogde-myndigheten lämnar bistånd till myndighet i ett annat land enligt 4 § och bör placeras direkt efter den paragrafen (med följdändring i inledningen till 4 §). De tre rubrikerna närmast före 6-8 §§ borde därmed ändras till (kursiverade) underrubriker. Lagrådet föreslår i stället att dessa rubriker utgår; det är inte motiverat med en rubrik för varje paragraf. 2 § Såsom 1 § är utformad står det klart att lagens tillämpningsområde är begränsat till att avse utstationeringsdirektivet och tillämpnings-direktivet. Det behövs därmed inte några bestämmelser som anger vilka instrument som lagen inte är tillämplig på. Lagrådet föreslår att 2 § utgår. Remissens 3 § Sverige ska utse en eller flera behöriga myndigheter (artikel 3, jfr artikel 2.a) och genom IMI informera kommissionen om vilken eller vilka myndigheter som har utsetts (artikel 14). Att Kronofogdemyndigheten har utsetts till behörig myndighet när bistånd ges och begärs framgår direkt av bestämmelserna i lagen. Lagrådet föreslår att paragrafen utgår. Remissens 4 § Andra och tredje styckena bör lämpligen flyttas till egen paragraf omedelbart efter. Remissens 6 § Bestämmelserna i andra stycket 3 och 4 kan lämpligen föras samman till en punkt, förslagsvis enligt följande. 3. den enskildes grundläggande rättigheter och friheter inte har respekterats eller om indrivning skulle strida mot allmänna hänsyn. 10 § Enligt paragrafen kan regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer "meddela ytterligare föreskrifter om bistånd enligt denna lag". I remissen anges att det är fråga om en upplysningsbestämmelse. Lagrådet ifrågasätter behovet av en sådan. Om bestämmelsen behålls bör den ges samma lydelse som 22 § lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen enligt följande. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar ytterligare föreskrifter om Kronofogdemyndighetens uppgifter enligt denna lag. Förslaget till lag om ändring i lagen om indrivning av statliga fordringar m.m. Lagrådet lämnar förslaget utan erinran. Finansdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 oktober 2016 Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Lövin, Wallström, Baylan, Bucht, Hultqvist, Regnér, Andersson, Hellmark Knutsson, A Johansson, Bolund, Damberg, Bah Kuhnke, Strandhäll, Shekarabi, Fridolin, Linde, Skog, Ekström Föredragande: statsrådet Andersson Regeringen beslutar proposition Ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa administrativa sanktionsavgifter Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Lag (2016:000) om ömsesidigt bistånd med indrivning av vissa sanktionsavgifter vid utstationering 32014L0067 Lag om ändring i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. 32014L0067