Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.

Testa betasidan för Regeringskansliets rättsdatabaser

Söker du efter lagar och förordningar? Testa gärna betasidan för den nya webbplatsen för Regeringskansliets rättsdatabaser.

Klicka här för att komma dit

 
Post 1769 av 7187 träffar
Propositionsnummer · 2016/17:28 · Hämta Doc · Hämta Pdf
Upphandling av vissa kollektivtrafiktjänster Prop. 2016/17:28
Ansvarig myndighet: Näringsdepartementet
Dokument: Prop. 28
Regeringens proposition 2016/17:28 Upphandling av vissa kollektivtrafiktjänster Prop. 2016/17:28 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 13 oktober 2016 Stefan Löfven Anna Johansson (Näringsdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen lämnas förslag om hur vissa kollektivtrafiktjänster ska upphandlas. De föreslagna bestämmelserna gäller för tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana och på vatten samt för tjänstekoncessioner som avser kollektivtrafik, oavsett trafikslag. Bestämmelserna kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1169/69 och (EEG) nr 1107/70 (EU:s kollektivtrafikförordning). Förslaget innebär att vissa bestämmelser i den lag om upphandling av koncessioner som föreslås i propositionen Nytt regelverk om upphandling (prop. 2015/16:195) ska tillämpas när de kollektivtrafiktjänster som nu är i fråga ska upphandlas. Vidare ska lagen (2011:846) om miljökrav vid upphandling av bilar och vissa kollektivtrafiktjänster gälla vid sådana upphandlingar. Regionala kollektivtrafikmyndigheter får direkttilldela avtal om allmän trafik till interna företag. Regionala kollektivtrafikmyndigheter får vidare direkttilldela avtal som avser kollektivtrafik på järnväg, om avtalets årliga genomsnittsvärde uppskattas till ett belopp motsvarande högst 7 500 000 euro. Andra behöriga myndigheter får direkttilldela sådana avtal utan begränsning. Med undantag för avtal som avser kollektivtrafik på vatten får andra avtal om allmän trafik direkttilldelas om det årliga genomsnittsvärdet av avtalet uppskattas till ett belopp motsvarande högst 500 000 euro. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2017. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 5 2 Lagtext 6 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik 6 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (0000:000) om offentlig upphandling 14 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (0000:000) om upphandling inom försörjningssektorerna 15 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner 16 3 Ärendet och dess beredning 17 4 Befintligt regelverk 18 4.1 Tilldelning av avtal om allmän trafik 18 4.2 EU:s kollektivtrafikförordning 19 4.2.1 Bakgrund 19 4.2.2 Behöriga myndigheter får ingripa på kollektivtrafikområdet 20 4.2.3 Behöriga myndigheter ska teckna avtal om allmän trafik 20 4.2.4 Innehåll i avtal om allmän trafik och allmänna bestämmelser 21 4.2.5 Tilldelning av avtal om allmän trafik 21 4.2.6 Offentliggörande 23 4.2.7 Övergångsperiod 23 4.3 Cabotageförordningen 23 4.4 Förhållandet mellan EU:s kollektivtrafikförordning och cabotageförordningen 24 4.5 Det generella upphandlingsregelverket 25 4.5.1 2004 års upphandlingsdirektiv och den svenska upphandlingslagstiftningen 25 4.5.2 Rättsmedelsdirektiven 26 4.5.3 Reglering av koncessioner 26 4.6 Kollektivtrafiklagen 27 4.7 Lagen (2011:846) om miljökrav vid upphandling av bilar och vissa kollektivtrafiktjänster 28 5 Kollektivtrafikmarknaden och upphandling av kollektivtrafik i dag 29 6 De nya upphandlingsdirektiven och förslagen till ny upphandlingslagstiftning 30 7 Fjärde järnvägspaketet 31 8 Kollektivtrafik på vatten upphandlas enligt EU:s kollektivtrafikförordning 32 9 EU:s kollektivtrafikförordning kompletteras 33 9.1 Nya regler bör införas 33 9.2 Förfarandet vid konkurrensutsättning 40 9.3 Direkttilldelning 52 9.4 Nödåtgärder 63 9.5 Överprövning och överklagande av beslut 65 10 Upphandlingsdirektivens undantag för kollektivtrafik genomförs 69 11 Miljökrav vid upphandling av kollektivtrafik enligt EU:s kollektivtrafikförordning 71 12 Tillsyn 72 12.1 Tillsyn över upphandling av kollektivtrafik enligt EU:s kollektivtrafikförordning 72 12.2 Tillsyn över krav på offentliggöranden 74 13 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 76 14 Konsekvenser 77 15 Författningskommentar 82 15.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik 82 15.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (0000:000) om offentlig upphandling 88 15.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (0000:000) om upphandling inom försörjningssektorerna 88 15.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner 89 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 90 Bilaga 2 Sammanfattning av departementspromemorian Nya regler om upphandling (Ds 2014:25) 103 Bilaga 3 Utdrag av konsoliderat lagförslag i departementspromemorian Nya regler om upphandling (Ds 2014:25) 106 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna avseende promemorian Nya regler om upphandling (Ds 2014:25) och betänkandet Nya regler om upphandling (SOU 2014:51) 112 Bilaga 5 Sammanfattning av promemorian Tilldelning av koncessioner för kollektivtrafik 114 Bilaga 6 Lagförslag i promemorian Tilldelning av koncessioner för kollektivtrafik 115 Bilaga 7 Förteckning över remissinstanser för promemorian Tilldelning av koncessioner för kollektivtrafik 119 Bilaga 8 Lagförslag i utkastet till lagrådsremiss 120 Bilaga 9 Förteckning över remissinstanser för utkastet till lagrådsremiss 131 Bilaga 10 Lagrådsremissens lagförslag 132 Bilaga 11 Lagrådets yttrande 143 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 oktober 2016 146 Rättsdatablad 147 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om ändring i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik, 2. lag om ändring i lagen (0000:000) om offentlig upphandling, 3. lag om ändring i lagen (0000:000) om upphandling inom försörjningssektorerna, 4. lag om ändring i lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2010:1065) om kollektivtrafik dels att 1 kap. 3 § ska upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 5 kap. 3 § ska utgå, dels att 1 kap. 1 §, 5 kap. 1-3 §§ och 6 kap. 3 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas ett nytt kapitel, 4 a kap., och en ny paragraf, 5 kap. 4 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om 1. ansvar för regional kollektivtrafik och organisering av regionala kollektivtrafikmyndigheter, 2. uppgifter och befogenheter för dem som är behöriga myndigheter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70 (EU:s kollektivtrafikförordning) samt 3. allmänna krav på kollektivtrafikföretag, allt i fråga om trafik på väg, järnväg, vatten, spårväg och tunnelbana. I denna lag finns bestämmelser om kollektivtrafik på väg, järnväg, vatten, spårväg och med tunnelbana. Bestämmelserna avser 1. ansvar för regional kollektivtrafik och organisering av regionala kollektivtrafikmyndigheter, och 2. allmänna krav på kollektivtrafikföretag. Lagen innehåller även bestämmelser som gäller för dem som är behöriga myndigheter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70 (EU:s kollektivtrafikförordning). 4 a kap. Upphandling av kollektivtrafik Användningen av vissa termer 1 § I detta kapitel avses med 1. tjänstekontrakt: detsamma som i lagen (0000:000) om offentlig upphandling och lagen (0000:000) om upphandling inom försörjningssektorerna, 2. tjänstekoncession: detsamma som i lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner, 3. direkttilldelning, internt företag och värde: detsamma som i EU:s kollektivtrafikförordning, 4. upphandling: de åtgärder som vidtas av en behörig myndighet eller den till vilken befogenhet överlämnats enligt 3 kap. 2 § i syfte att anskaffa kollektivtrafik genom tilldelning av ett avtal om allmän trafik. 2 § När lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner och lagen (2011:846) om miljökrav vid upphandling av bilar och vissa kollektivtrafiktjänster tillämpas ska det som sägs i de lagarna om 1. upphandlande myndighet eller upphandlande enhet i stället avse behörig myndighet eller den till vilken befogenhet överlämnats enligt 3 kap. 2 §, och 2. upphandling ha den innebörd som anges i 1 § 4. När lagen om upphandling av koncessioner tillämpas ska det som sägs i den lagen om 1. koncessioner även gälla tjänstekontrakt, 2. koncessionsdokument även avse upphandlingsdokument enligt definitionen av detta i lagen (0000:000) om offentlig upphandling och lagen (0000:000) om upphandling inom försörjningssektorerna, 3. koncessionshavare i stället avse ett kollektivtrafikföretag som har tilldelats ett avtal om allmän trafik, 4. leverantör i stället avse kollektivtrafikföretag, och 5. värde ha den innebörd som anges i 1 § 3. När kollektivtrafik ska upphandlas enligt upphandlingslagarna 3 § I lagen (0000:000) om offentlig upphandling och lagen (0000:000) om upphandling inom försörjningssektorerna finns bestämmelser som gäller vid upphandling som avser tjänstekontrakt för kollektivtrafik med buss eller spårvagn. När kollektivtrafik ska upphandlas enligt EU:s kollektivtrafikförordning 4 § I EU:s kollektivtrafikförordning finns bestämmelser om behöriga myndigheters möjligheter att 1. tilldela avtal om allmän trafik genom ett konkurrensutsatt anbudsförfarande (artikel 5.3), 2. själva tillhandahålla kollektivtrafik eller direkttilldela avtal om allmän trafik till ett internt företag (artikel 5.2), 3. direkttilldela avtal om allmän trafik av mindre värde eller omfattning (artikel 5.4), 4. vidta nödåtgärder (artikel 5.5), och 5. direkttilldela avtal om allmän trafik som rör järnvägstransporter (artikel 5.6). 5 § Bestämmelserna i 6-11 §§ tillämpas vid upphandling som avser 1. tjänstekontrakt för kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana eller på vatten, och 2. tjänstekoncessioner för kollektivtrafik. Vid upphandling av tjänstekoncessioner för kollektivtrafik med buss ska även lagen (2011:846) om miljökrav vid upphandling av bilar och vissa kollektivtrafiktjänster tillämpas. Konkurrensutsättning 6 § Vid konkurrensutsättning enligt artikel 5.3 i EU:s kollektivtrafikförordning tillämpas följande bestämmelser i lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner: - 4 kap. 1-9 §§ (allmänna bestämmelser), - 5 kap. 3 § (värdetidpunkt), - 6 kap. (förfarandet vid upphandling), - 7 kap. (tekniska krav och funktionskrav), - 8 kap. (annonsering av upphandling), utom 2 och 8 §§, - 9 kap. (tidsfrister för anbudsansökningar och anbud), - 10 kap. (kommunikation, information till leverantörer och dokumentation), - 11 kap. (uteslutning av leverantörer), - 12 kap. (kvalificering), - 13 kap. (utvärdering av anbud och tilldelning av koncessioner), - 14 kap. (fullgörande av koncessioner), utom 9 §, - 16 kap. (avtalsspärr, överprövning och skadestånd), och - 17 kap. (upphandlingsskadeavgift). Direkttilldelning och nödåtgärder 7 § En regional kollektivtrafikmyn-dighet får direkttilldela avtal som avser järnvägstransport enligt artikel 5.6 i EU:s kollektivtrafikförordning endast om det årliga genomsnittsvärdet av avtalet uppskattas till ett belopp motsvarande högst 7 500 000 euro. Andra behöriga myndigheter får direkttilldela sådana avtal utan begränsning. Direkttilldelning enligt artikel 5.4 i EU:s kollektivtrafikförordning är tillåten endast om det årliga genomsnittsvärdet av avtalet uppskattas till ett belopp motsvarande högst 500 000 euro och avser annat än kollektivtrafik på vatten. 8 § En upphandling får delas upp så att bestämmelserna i 6 § inte blir tillämpliga endast om en sådan uppdelning är berättigad av objektiva skäl. 9 § Behöriga myndigheter ska besluta riktlinjer för användning av sådan direkttilldelning som avses i 7 §. 10 § Vid sådan direkttilldelning som avses i 7 § tillämpas följande bestämmelser i lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner: - 4 kap. 1 och 3 §§ (principer för upphandling av koncessioner), - 10 kap. 12 § (underrättelse om beslut) och 14 § (dokumentation), - 16 kap. (avtalsspärr, överprövning och skadestånd), utom 2 och 3 §§, och - 17 kap. (upphandlingsskade-avgift). När lagen om upphandling av koncessioner tillämpas ska det som sägs i 1. 16 kap. 6 § första stycket om överträdelse av andra bestämmelser i den lagen i stället avse överträdelse av 7 eller 8 §, 2. 16 kap. 13 § första stycket om när rätten ska besluta att ett avtal är ogiltigt, i stället gälla om artikel 7.2 i EU:s kollektivtrafikförordning, i den ursprungliga lydelsen, inte beaktats eller om avtalet slutits i strid med 7 eller 8 §, och 3. 16 kap. 20 § om skyldigheten att ersätta skada i stället gälla vid överträdelse av de principer för upphandling av koncessioner som gäller enligt första stycket eller vid överträdelse av 7 eller 8 §. 11 § Vid direkttilldelning enligt artikel 5.2 eller nödåtgärder enligt artikel 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning tillämpas följande bestämmelser i lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner: - 10 kap. 14 § (dokumentation), - 16 kap. 4-21 §§ (överprövning och skadestånd), och - 17 kap. (upphandlingsskade-avgift). Vid nödåtgärder enligt artikel 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning ska även 4 kap. 3 § (beaktande av miljö-, social- och arbetsrättsliga hänsyn) lagen om upphandling av koncessioner tillämpas. När lagen om upphandling av koncessioner tillämpas ska det som sägs i 1. 16 kap. 6 § första stycket om överträdelse av de grundläggande principerna eller andra bestämmelser i den lagen i stället avse överträdelse av artikel 5.2 eller 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning, i den ursprungliga lydelsen, 2. 16 kap. 13 § om när rätten ska besluta att ett avtal är ogiltigt, i stället gälla om avtalet slutits i strid med artikel 5.2 eller 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning, i den ursprungliga lydelsen, och 3.16 kap. 20 § om skyldigheten att ersätta skada i stället gälla om artikel 5.2 eller 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning, i den ursprungliga lydelsen, inte följts. Bemyndigande 12 § Regeringen får meddela föreskrifter om innehållet i och offentliggörandet av annonser. 5 kap. 1 § Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) ska utöva tillsyn över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn över efterlevnaden av 1. 1-4 kap. och de föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser, och 2. artikel 7.1 i EU:s kollektivtrafikförordning. 2 § Tillsynsmyndigheten har rätt att av behöriga myndigheter enligt EU:s kollektivtrafikförordning, av dem till vilka befogenhet överlämnats enligt 3 kap. 2 § och av kollektivtrafikföretag på begäran få sådana upplysningar och ta del av sådana handlingar som behövs för tillsynen. Den tillsynsmyndighet som avses i 1 § har rätt att av behöriga myndigheter enligt EU:s kollektivtrafikförordning, av dem till vilka befogenhet överlämnats enligt 3 kap. 2 § och av kollektivtrafikföretag, på begäran få sådana upplysningar och ta del av sådana handlingar som behövs för tillsynen. 3 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen ska efterlevas. Den tillsynsmyndighet som avses i 1 § får meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av 1. 1-4 kap. och de föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser, 2. 2 §, och 3. artikel 7.1 i EU:s kollektivtrafikförordning. Ett beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite. 4 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn över upphandling av kollektivtrafik enligt 4 a kap. och enligt artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning. Vid denna tillsyn tillämpas 18 kap. lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner. 6 kap. 3 § Tillsynsmyndighetens beslut i enskilt fall enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Tillsynsmyndighetens beslut enligt 5 kap. 3 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017. 2. För upphandlingar som avser tjänstekontrakt för kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana och på vatten som har påbörjats före ikraftträdandet gäller den upphävda lagen (2007:1091) om offentlig upphandling och den upphävda lagen (2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster. 3. Lagen tillämpas inte på upphandlingar av tjänstekoncessioner för kollektivtrafik som har påbörjats före ikraftträdandet. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (0000:000) om offentlig upphandling Härigenom föreskrivs att det i lagen (0000:000) om offentlig upphandling ska införas en ny paragraf, 3 kap. 28 §, och närmast före 3 kap. 28 § en ny rubrik av följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2015/16:195 Föreslagen lydelse 3 kap. Vissa kollektivtrafiktjänster 28 § Denna lag gäller inte för kontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana eller på vatten. 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (0000:000) om upphandling inom försörjningssektorerna Härigenom föreskrivs att det i lagen (0000:000) om upphandling inom försörjningssektorerna ska införas en ny paragraf, 3 kap. 33 §, och närmast före 3 kap. 33 § en ny rubrik av följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2016/16:195 Föreslagen lydelse 3 kap. Vissa kollektivtrafiktjänster 33 § Denna lag gäller inte för kontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana eller på vatten. 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner Härigenom föreskrivs att det i lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner ska införas en ny paragraf, 3 kap. 36 §, och närmast före 3 kap 36 § en ny rubrik av följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2015/16:195 Föreslagen lydelse 3 kap. Upphandling av kollektivtrafik enligt EU:s kollektivtrafikförordning 36 § I lagen (2010:1065) om kollektivtrafik anges vilka bestämmelser i denna lag som ska tillämpas när kollektivtrafik ska upphandlas enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70. 3 Ärendet och dess beredning Sedan den 3 december 2009 gäller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1169/69 och (EEG) nr 1107/70 (EU:s kollektivtrafikförordning). Förordningen finns som bilaga 1. I en särskild övergångsbestämmelse anges dock att förordningens bestämmelser om tilldelning av avtal om allmän trafik ska tillämpas från och med den 3 december 2019 men att medlemsstaterna under övergångsperioden ska vidta åtgärder för att successivt följa dessa bestämmelser. Lagen (2010:1065) om kollektivtrafik kompletterar i vissa delar EU:s kollektivtrafikförordning. I samband med tillkomsten av den lagen bedömde regeringen, med hänsyn till övergångsbestämmelsen i EU:s kollektivtrafikförordning, att såväl tillämpningen av förordningens bestämmelser om tilldelning av avtal om allmän trafik som införandet av detaljerade regler om tilldelningsförfarandet och bestämmelser om överprövning i anslutning till dessa borde anstå i avvaktan på då pågående översyner på upphandlingsområdet (se prop. 2009/10:200 s. 67 f.). Europaparlamentet och rådet antog den 26 februari 2014 direktiv 2014/24/EU om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG (LOU-direktivet), direktiv 2014/25/EU om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster och om upphävande av direktiv 2004/17/EG (LUF-direktivet) samt direktiv 2014/23/EU om tilldelning av koncessioner (LUK-direktivet). Departementspromemorian Nya regler om upphandling (Ds 2014:25) innehåller författningsförslag som syftar till att genomföra vissa delar av LOU-direktivet respektive LUF-direktivet. Promemorian innehåller även förslag till reglering av förfarandet vid tilldelning av vissa tjänstekontrakt enligt EU:s kollektivtrafikförordning. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Ett utdrag av de bestämmelser i promemorians lagförslag som berör tilldelning av tjänstekontrakt enligt EU:s kollektivtrafikförordning finns i bilaga 3. Promemorian remissbehandlades under tredje kvartalet 2014. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena och en remissammanställning finns tillgängliga i Finansdepartementet (dnr Fi2015/00079/OU). Promemorian Nya regler om upphandling (Ds 2014:25) benämns nedan upphandlingspromemorian. Under hösten 2014 utarbetades inom Näringsdepartementet promemorian Tilldelning av koncessioner för kollektivtrafik. Promemorian innehåller förslag till reglering av förfarandet vid tilldelning av koncessioner för kollektivtrafik enligt EU:s kollektivtrafikförordning. En sammanfattning av promemorian och promemorians lagförslag finns i bilaga 5 respektive 6. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 7. Promemorian, remissyttrandena och en remissammanställning finns tillgängliga i Näringsdepartementet (dnr N2014/05126/MRT). Promemorian Tilldelning av koncessioner för kollektivtrafik benämns nedan kollektivtrafikpromemorian. I januari 2016 remitterades ett utkast till lagrådsremiss benämnd Upphandling av vissa kollektivtrafiktjänster. Utkastet innehåller bearbetningar av de förslag om tilldelning av avtal om allmän trafik enligt EU:s kollektivtrafikförordning som tidigare remitterats. Utkastets lagförslag finns i bilaga 8. Lagförslaget innehåller hänvisningar till bestämmelser i det förslag till lag om upphandling av koncessioner som finns i lagrådsremissen Nytt regelverk om upphandling. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 9. Utkastet, remissyttrandena och en remissammanställning finns tillgängliga i Näringsdepartementet (dnr N2016/00487/RS). Lagrådet Regeringen beslutade den 29 september 2016 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 10. Lagrådets yttrande finns i bilaga 11. Regeringen har i propositionen i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 9.3 och 9.5 samt i författningskommentaren. I förhållande till lagrådsremissen har också vissa redaktionella ändringar gjorts. 4 Befintligt regelverk 4.1 Tilldelning av avtal om allmän trafik Inom EU utgör kollektivtrafik en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse. På transportområdet får medlemsstaterna i enlighet med unionslagstiftningen införa allmän trafikplikt. När en medlemsstats behöriga myndigheter ingår ett avtal som rör allmän trafikplikt (avtal om allmän trafik) måste den följa tillämpliga upphandlingsregler. Tilldelning av avtal omfattas generellt sett av EU:s upphandlingsdirektiv, såvida denna inte är föremål för speciallagstiftning eller av annan anledning är undantagen från direktivens tillämpningsområden. Inom transportområdet finns viss sektorsspecifik lagstiftning som innehåller bestämmelser om hur avtal om allmän trafik ska tilldelas. På luftfartsområdet finns vissa bestämmelser om offentligt anbudsförfarande för allmän trafikplikt i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008 av den 24 september 2008 om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen. På sjöfartsområdet finns rådets förordning (EEG) 3577/92 av den 7 december 1992 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet inom medlemsstaterna (cabotage), som innehåller vissa anvisningar om hur avtal om allmän trafik på detta område ska ingås. I fråga om landtransporter är det Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1169/69 och (EEG) nr 1107/70 (EU:s kollektivtrafikförordning) som utgör den huvudsakliga rättsakten i fråga om hur avtal om allmän trafik på området ska tilldelas. Utöver att reglera landtransporter får medlemsstaterna vidare göra EU:s kollektivtrafikförordning tillämplig på såväl nationella marina vatten som inre vattenvägar. Bestämmelserna i dessa sektorsspecifika rättsakter kan sägas komplettera och i vissa fall ersätta den generella regleringen i EU:s upphandlingsdirektiv. 4.2 EU:s kollektivtrafikförordning 4.2.1 Bakgrund Kollektivtrafiken i Europa växte fram under början av 1900-talet. Det kollektiva resandet på lokal nivå skedde då främst med spårvagn och buss. Trafiken bedrevs i stor utsträckning av privata aktörer och på kommersiella grunder. Kollektivtrafiken fortsatte sedan under många år att utvecklas starkt i Europa. Den tilltagande urbaniseringen och ett ökat behov av samordning innebar att det offentliga över tiden kom att ta ett större ansvar för organiseringen av kollektivtrafiken. Konkurrensen från bilismen och ökade kostnader för trafiken ledde på 1950- och 1960-talet till bristande lönsamhet för kollektivtrafiken. Det innebar att det uppstod ett behov för kollektivtrafikföretagen att få ersättning från det allmänna för den allmänna trafikplikt som ålagts dem. Den allmänna trafikplikten och ersättningen för sådan trafikplikt var bland de första frågor som behandlades inom ramen för den gemensamma transportpolitiken. År 1969 antogs rådets förordning (EEG) nr 1191/69 av den 26 juni om medlemsstaternas åtgärder i fråga om allmän trafikplikt på järnväg, väg och inre vattenvägar. I förordningen reglerades de förfaranden som skulle följas innan ersättning betalades ut och hur ersättningen skulle beräknas. Ersättning som lämnats enligt förordningens regler var undantagna från fördragets krav på förhandsgodkännande. Efter hand började vissa medlemsstater att jämföra olika transportföretags utbud och konkurrensutsätta utförandet av kollektivtrafiken. Kollektivtrafikföretagen erbjöd också i högre utsträckning än tidigare sina tjänster i mer än en medlemsstat. Till följd av utvecklingen på den inre marknaden fanns det ett behov av att anpassa regelverket för att säkerställa öppenhet och icke-diskriminering när det gällde medlemsstaternas förbindelser med kollektivtrafikföretagen. Därutöver fanns det önskemål om att fastställa konkurrensregler som ledde till ett effektivare utnyttjande av resurser och att de tjänster som tillhandahölls var anpassade till uppställda behov. Mot bakgrund av att medlemsstaterna hade vitt skilda uppfattningar i frågan om i vilken utsträckning sektorn för landtransporter borde öppnas för konkurrens och att det fanns stora skillnader i respektive marknads mogenhet för detta kom förhandlingarna om ett nytt regelverk på kollektivtrafikområdet att dra ut på tiden. Den 23 oktober 2007 kunde dock EU:s kollektivtrafikförordning antas. Förordningen innehåller bl.a. bestämmelser om hur avtal om allmän trafik ska tilldelas och hur ersättningen till kollektivtrafikföretag ska bestämmas. 4.2.2 Behöriga myndigheter får ingripa på kollektivtrafikområdet EU:s kollektivtrafikförordning gäller kollektivtrafik på järnväg och andra spårbundna transportsätt, dvs. med tunnelbana och spårvagn, och på väg. Till skillnad från förordning (EEG) nr 1191/69 omfattar EU:s kollektivtrafikförordning inte kollektivtrafik på inre vattenvägar. Medlemsstaterna får dock välja att tillämpa förordningen på kollektivtrafik såväl på inre vattenvägar som på nationella marina vatten. Sverige har valt att göra EU:s kollektivtrafikförordning tillämplig på kollektivtrafik på vatten, se propositionen Komplettering av kollektivtrafiklagen (prop. 2011/12:76). Förordningen reglerar hur behöriga myndigheter kan ingripa på området för kollektivtrafik för att se till att det tillhandahålls kollektivtrafiktjänster av allmänt intresse som bl.a. är tätare, säkrare, av bättre kvalitet eller billigare än den fria marknaden skulle kunna erbjuda. Med behörig myndighet avses, något förenklat, ett offentligt organ med befogenhet att ingripa på kollektivtrafikmarknaden inom ett givet geografiskt område. Om detta område inte är nationellt, kallas myndigheten för en behörig lokal myndighet. Syftet med förordningen är att fastställa ramarna för de behöriga myndigheternas beviljande av ensamrätter och ersättning för fullgörande av allmän trafikplikt. Skälet till detta är att det är dessa myndighetsåtgärder som medför störst risk för att konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna påverkas. Enligt vad som anges i kommissionens meddelande om tolkningsriktlinjer för EU:s kollektivtrafikförordning (2014/C 92/01) syftar förordningen vidare till att skapa en inre marknad för tillhandahållande av kollektivtrafik genom att komplettera de allmänna reglerna om offentlig upphandling. I förordningen fastställs även villkor för när sådan ersättning som betalas ut i enlighet med avtal om allmän trafik ska anses vara förenlig med den inre marknaden och undantagen från kravet på förhandsanmälan av statligt stöd till kommissionen. I motsats till förordning (EEG) nr 1191/96, vars tillämpningsområde omfattade såväl person- som godstrafik, reglerar EU:s kollektivtrafikförordning inte tilldelningen av avtal om allmän trafik i godstransportsektorn. För att underlätta utfasningen av ersättningar som inte godkänts av kommissionen, fortsatte förordning (EEG) nr 1191/96 att tillämpas på godstransporttjänster under en period på tre år efter att EU:s kollektivtrafikförordning trätt i kraft, dvs. till och med den 3 december 2012. Därefter ska eventuella ersättningar till transportföretag som utför godstransporttjänster förhandanmälas till kommissionen, i den mån de s.k. Altmark-kriterierna inte är uppfyllda (en redogörelse för dessa kriterier finns bl.a. i kommissionens meddelande om tillämpningen av Europeiska unionens regler om statligt stöd på ersättning för tillhandahållande av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (EUT C 8, 11.1.2012), punkten 3). 4.2.3 Behöriga myndigheter ska teckna avtal om allmän trafik Allmän trafikplikt är sådana krav som behöriga myndigheter definierar eller fastställer för att sörja för sådan kollektivtrafik av allmänt ekonomiskt intresse som ett kollektivtrafikföretag inte skulle ha något eget kommersiellt intresse av att bedriva utan att få ersättning, eller åtminstone inte i samma omfattning eller på samma villkor. När en behörig myndighet beslutar att bevilja ett företag ensamrätt eller någon typ av ersättning som motprestation för fullgörande av allmän trafikplikt ska detta ske inom ramen för ett avtal om allmän trafik. Syftet är att öka öppenheten och insynen i hur motprestationer bestäms. Med avtal om allmän trafik avses i förordningen ett eller flera dokument som är rättsligt bindande och som bekräftar att en behörig myndighet och ett kollektivtrafikföretag har enats om att låta detta företag sköta och tillhandahålla kollektivtrafiktjänster som omfattas av allmän trafikplikt. Begreppet kan emellertid, beroende på medlemsstatens lagstiftning, även avse bl.a. ett beslut av den behöriga myndigheten som innehåller de villkor på vilka den behöriga myndigheten själv eller genom ett s.k. internt företag tillhandahåller tjänsterna. 4.2.4 Innehåll i avtal om allmän trafik och allmänna bestämmelser Artikel 4 anger vad avtal om allmän trafik och allmänna bestämmelser ska innehålla. I dessa ska det klart och tydligt fastställas vilken allmän trafikplikt kollektivtrafikföretaget ska fullgöra och vilka geografiska områden som avses. Avtalet eller de allmänna bestämmelserna ska även i förväg och på ett objektivt och öppet sätt fastställa de parametrar som ska användas för att beräkna den eventuella ersättningen och den eventuella ensamrättens art och omfattning på ett sätt som förhindrar alltför höga ersättningar. I avtal om allmän trafik och i allmänna bestämmelser ska det vidare fastställas hur kostnaderna för tjänsternas tillhandahållande och hur inkomsterna från biljettförsäljning ska fördelas. Löptiden för avtalen om allmän trafik ska vara begränsad och får normalt inte överstiga tio år för busstransporter och 15 år för persontransporter på järnväg eller något annat spårbundet transportsätt. I vissa särskilt angivna fall finns det möjlighet att förlänga löptiden med högst 50 procent. Enligt artikel 4 finns vidare möjligheter för de behöriga myndigheterna att vidta vissa åtgärder för att skydda personalen vid byte av operatör. I den mån behöriga myndigheter i enlighet med nationell lagstiftning kräver att kollektivtrafikföretagen ska uppfylla vissa kvalitetsnormer, ska dessa normer anges i anbudshandlingarna och i avtalen om allmän trafik. I sådana dokument ska det dessutom klart och tydligt anges om och i vilken omfattning företaget får lägga ut tjänsten på entreprenad. 4.2.5 Tilldelning av avtal om allmän trafik Artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning innehåller bestämmelser om tilldelning av avtal om allmän trafik. Inledningsvis anges att avtal om allmän trafik ska tilldelas i enlighet med de bestämmelser som fastställs i förordningen. Tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik med buss eller spårvagn ska emellertid tilldelas i enlighet med de förfaranden som fastställs i direktiven 2004/17/EG eller 2004/18/EG, när dessa inte tilldelas i form av koncessionsavtal om tjänster. Dessa direktiv har ersatts av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG (LOU-direktivet) och direktiv 2014/25/EU om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster och om upphävande av direktiv 2004/17/EG (LUF-direktivet). När avtal ska tilldelas i enlighet med LOU-direktivet eller LUF-direktivet ska tilldelningsbestämmelserna i förordningen inte tillämpas (artikel 5.1). Detta innebär att förfarandet vid tilldelning av tjänstekontrakt avseende kollektivtrafik med buss eller spårvagn regleras genom de angivna direktiven. Övriga typer av avtal om allmän trafik ska tilldelas i enlighet med de särskilda bestämmelserna om detta i EU:s kollektivtrafikförordning. Om det rör sig om tjänstekontrakt i fråga om kollektivtrafik som avser järnvägstrafik och annan spårtrafik än spårvagnstrafik (dvs. huvudsakligen tunnelbanetrafik), ska alltså sådana kontrakt tilldelas i enlighet med artikel 5 i förordningen. Detsamma gäller för tjänstekoncessioner för samtliga trafikslag som omfattas av förordningen. Enligt förordningen får behöriga lokala myndigheter, om det inte är förbjudet enligt nationell lagstiftning och om vissa villkor är uppfyllda, besluta att själva tillhandahålla kollektivtrafik eller genom direkttilldelning uppdra åt en i rättsligt hänseende fristående enhet som myndigheten kontrollerar på samma sätt som sina egna avdelningar (internt företag) att göra detta (artikel 5.2). Om behöriga myndigheter väljer att anlita en annan tredje part än ett internt företag för att tillhandahålla kollektivtrafik, ska avtal enligt förordningens artikel 5.3 tilldelas på grundval av ett konkurrensutsatt anbudsförfarande. Detta förfarande ska vara öppet för alla företag, vara rättvist och följa principerna om insyn och icke-diskriminering. Efter anbudsinlämningen och ett eventuellt förurval kan förhandlingar föras i enlighet med nämnda principer för att avgöra hur specifika eller komplicerade krav kan uppfyllas på bästa sätt. Vid trafikstörningar eller överhängande risk för sådana får behöriga myndigheter vidta kortfristiga nödåtgärder som är undantagna från skyldigheten att infordra anbud (artikel 5.5). Det finns även möjligheter för medlemsstaterna att tillåta direkttilldelning till en extern tredje part i vissa fall (artiklar 5.4 och 5.6). Förordningen ställer vidare krav på att medlemsstaterna, om så inte redan gjorts, ska vidta åtgärder för att möjliggöra en effektiv och snabb överprövning av beslut om tilldelning enligt förordningen (artikel 5.7). Enligt skäl 21 bör ett effektivt rättsskydd garanteras, inte enbart för avtal som tilldelas i enlighet med LOU- och LUF-direktiven utan också för avtal som tilldelas enligt förordningen. Sådana regler om överprövning ska enligt skältexten vara jämförbara med relevanta förfaranden i rådets direktiv 89/665/EEG av den 21 december 1989 om samordning av lagar och andra författningar för prövning av offentlig upphandling av varor, bygg- och anläggningsarbeten samt rådets direktiv 92/13/EEG av den 25 februari 1992 om samordning av lagar och andra författningar om gemenskapsregler om upphandlingsförfaranden tillämpade av företag och verk inom vatten-, energi-, transport- och telekommunikationsområdet (de s.k. rättsmedelsdirektiven). 4.2.6 Offentliggörande Artikel 7 i EU:s kollektivtrafikförordning innehåller bestämmelser om behöriga myndigheters skyldighet att offentliggöra viss information. Varje behörig myndighet ska en gång om året offentliggöra en samlad rapport om den allmänna trafikplikten inom sitt behörighetsområde, om de utvalda kollektivtrafikföretagen och om ersättningar och ensamrätter som dessa kollektivtrafikföretag beviljats som kompensation. Rapporten ska skilja mellan busstrafik och spårbunden trafik och möjliggöra kontroll och utvärdering av kollektivtrafiknätets effektivitet, kvalitet och finansiering (artikel 7.1). Myndigheterna ska dessutom offentliggöra föremålen för sina avtal, och de tilldelningsmetoder som planeras, i Europeiska unionens officiella tidning senast ett år innan det fria anbudsförfarandet inleds respektive ett avtal direkttilldelas. Denna information behöver dock inte offentliggöras i fråga om avtal som rör tillhandahållande av högst 50 000 km kollektivtrafik per år eller när det är fråga om en nödåtgärd (artikel 7.2). Vid en direkttilldelning av avtal om allmän trafik för järnvägstransport i enlighet med artikel 5.6 ska den behöriga myndigheten offentliggöra vissa uppgifter inom ett år efter det att avtalet har tilldelats (artikel 7.3). På begäran av berörd part ska de behöriga myndigheterna redovisa skälen för sina beslut när det gäller direkttilldelning av avtal om allmän trafik (artikel 7.4). 4.2.7 Övergångsperiod EU:s kollektivtrafikförordning trädde i kraft den 3 december 2009. Enligt artikel 8.2 i förordningen gäller dock en övergångsperiod på tio år, fram till den 3 december 2019. Från och med den 3 december 2019 ska avtal om allmän trafik tilldelas i enlighet med artikel 5. Under övergångsperioden ska medlemsstaterna vidta åtgärder för att "successivt följa artikel 5 för att undvika allvarliga strukturella problem" (artikel 8.1). 4.3 Cabotageförordningen I fråga om maritim sjöfart regleras marknadstillträdet i rådets förordning (EEG) 3577/92 av den 7 december 1992 om tillämpning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet inom medlemsstaterna (cabotage). Den s.k. cabotageförordningen, som gäller för maritima sjötransporter av såväl passagerare som gods, tillkom i samband med att den inre marknaden skapades och syftar till att avveckla inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster på detta område inom medlemsländerna. Förordningen innehåller regler om frihet för rederier att erbjuda sina tjänster inom gemenskapen. Det finns även vissa bestämmelser om avtal om allmän trafik. Kommissionen publicerade den 22 april 2014 ett meddelande om tolkningen av cabotageförordningen (COM(2014) 232 final). Detta tolkningsmeddelande ersätter kommissionens tidigare tolkningsmeddelanden för cabotageförordningen. I punkt 5 i meddelandet uppges att sjötransport av passagerare och gods är av grundläggande betydelse för öbor i Europa, vilket är skälet till att det utformats specialregler som skydd mot sjötransportlänkar som inte marknaden kan tillhandahålla på ett tillfredsställande sätt. I skälen till förordningen anges att det, för att säkerställa tillräckliga och regelbundna transporter till, från och mellan öar, kan vara berättigat att införa allmän trafik som medför speciella rättigheter och skyldigheter för de berörda rederierna. Enligt artikel 4.1 i cabotageförordningen får en medlemsstat ingå avtal om allmän trafik med rederier som utför regelbundna transporttjänster till, från och mellan öar, eller ange förpliktelser vid allmän trafik som villkor för rätten att tillhandahålla sådana cabotagetjänster. Vidare anges att när en medlemsstat ingår avtal om allmän trafik eller ålägger ett rederi förpliktelser vid allmän trafik ska detta ske på icke-diskriminerande grund med hänsyn till alla rederier inom gemenskapen. När en medlemsstats behöriga myndighet ingår ett avtal om allmän trafik ska den enligt tolkningsmeddelandet, punkt 5.4.1, följa tillämpliga upphandlingsregler. Förordningen innehåller ingen begränsning för varaktigheten för avtal om allmän trafik. Enligt punkt 5.5.2 i tolkningsmeddelandet bör avtal om allmän trafik ha begränsad varaktighet för att regelbunden och öppen analys av marknaden ska vara möjlig och för att alla rederier inom unionen regelbundet bör ges möjlighet att ansöka om driften på en viss rutt. I ett tolkningsmeddelande från 2003 (KOM(2003) 595 slutlig) uppgav kommissionen att en avtalsperiod på mer än 6 år i normalfallet inte uppfyller kravet på proportionalitet. Enligt 2014 års tolkningsmeddelande anser kommissionen dock att avtal om allmän trafik med längre löptid kan uppfylla proportionalitetskravet, förutsatt att de (i) motiveras av objektiva kriterier, såsom behovet av att få tillbaka de investeringar som har gjorts och (ii) inte leder till avskärmning av marknaden. Enigt kommissionen kan det i sådana fall vara berättigat att ingå avtal med en maximal varaktighet på 12 år. 4.4 Förhållandet mellan EU:s kollektivtrafikförordning och cabotageförordningen I enlighet med artikel 1.2 i EU:s kollektivtrafikförordning har Sverige gjort förordningen tillämplig på kollektivtrafik på vatten. I fråga om inre vattenvägar saknas annan särskild reglering på EU-nivå om hur avtal om allmän trafik inom detta område ska ingås. När det gäller den maritima sjöfarten anger artikel 1.2 i EU:s kollektivtrafikförordning emellertid uttryckligen att tillämpning av den förordningen inte får påverka tillämpningen av cabotageförordningen. Till följd av möjligheten för medlemsstaterna att tillämpa EU:s kollektivtrafikförordning på kollektivtrafik på nationella marina vatten innehåller det nya tolkningsmeddelandet avseende cabotageförordningen en vägledning om hur EU:s kollektivtrafikförordning i sådana fall ska appliceras på tjänster på sjötransportområdet. I punkt 8 i tolkningsmeddelandet anför kommissionen att uttalandet i artikel 1.2 i EU:s kollektivtrafikförordning att den förordningen får tillämpas "utan att det påverkar tillämpningen av rådets förordning (EEG) nr 3577/92" innebär att cabotageförordningen har företräde framför EU:s kollektivtrafikförordning, i den mån det finns oförenligheter mellan bestämmelserna i förordningarna. Med andra ord kan EU:s kollektivtrafikförordning komplettera cabotageförordningen i fråga om kollektivtrafik på nationella marina vatten, men om det finns motstridiga bestämmelser i de båda förordningarna gäller cabotageförordningen. Kommissionen anser i det avseendet bl.a. att möjligheten att direkttilldela avtal om allmän trafik enligt artikel 5.4 i EU:s kollektivtrafikförordning strider mot den princip om icke-diskriminering mellan rederier som framgår av artikel 4.1 i cabotageförordningen. Kommissionen erinrar också om att EU:s kollektivtrafikförordning, till skillnad från cabotageförordningen, endast gäller kollektivtrafik, dvs. passagerartransporter. Efter den 3 december 2012 ska eventuella ersättningar till transportföretag som utför gods förhandsanmälas till kommissionen, i den mån de s.k. Altmark-kriterierna inte är uppfyllda. 4.5 Det generella upphandlingsregelverket 4.5.1 2004 års upphandlingsdirektiv och den svenska upphandlingslagstiftningen Offentlig upphandling regleras i dagsläget i lagen (2007:1091) om offentlig upphandling (förkortad LOU). Genom lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/18/EG om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster (förkortat 2004 års LOU-direktiv). Lagen (2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (förkortad LUF) genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/17/EG om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (förkortat 2004 års LUF-direktiv). I 2004 års LOU-direktiv finns bestämmelser om offentlig upphandling för upphandlande myndigheter. 2004 års LUF-direktiv ska emellertid tillämpas av upphandlande enheter som bedriver verksamhet som avser tillhandahållande eller drift av nät i syfte att tillhandahålla tjänster för allmänheten på områdena järnvägstransporter, automatiserade system, spårvagnar, trådbussar, bussar eller linbana (artikel 5). I direktivet nämns inte uttryckligen tillhandahållande eller drift av publika nät avseende tunnelbana. Detta har dock lagts till i 1 kap. 8 § LUF (se prop. 2006/07:128 del 1 s. 453). LOU och LUF innehåller alltså regler som hänför sig till 2004 års LOU-direktiv och LUF-direktiv. Dessa regler ska tillämpas när en upphandling överstiger de s.k. tröskelvärdena. Lagarna innehåller också bestämmelser som reglerar upphandlingar som helt eller delvis faller utanför direktiven. Denna reglering har samlats i 15 kap. i LOU och LUF. Dessa kapitel gäller för upphandlingar vars värden understiger tröskelvärdena och upphandlingar av s.k. B-tjänster, oavsett värde. Landtransporter, till vilka i detta sammanhang räknas transporter med buss eller spårvagn, är en A-tjänst enligt direktiven. Detta innebär att de direktivstyrda förfarandereglerna i LOU respektive LUF ska tillämpas vid upphandling av sådana transporter, så länge kontraktet har ett värde som överskrider lagarnas tröskelvärden. Järnvägstransporter, till vilka i detta sammanhang räknas transporter på järnväg eller med tunnelbana, är dock en B-tjänst. Detsamma gäller för sjötransporter. Vid upphandling av sådana tjänster gäller 15 kap. LUF respektive LOU. Att tjänstekontrakt ska upphandlas enligt LOU och LUF innebär som huvudregel att upphandlingen ska annonseras och att tilldelning sker efter ett konkurrensutsatt anbudsförfarande. Direktupphandling, dvs. upphandling utan krav på anbud i viss form, får användas om kontraktets värde understiger den s.k. direktupphandlingsgränsen eller om det finns synnerliga skäl. Direktupphandlingsgränsen uppgår i dagsläget till 534 890 kronor enligt LOU eller 993 368 kronor enligt LUF. 4.5.2 Rättsmedelsdirektiven Det finns två rättsmedelsdirektiv som syftar till att säkerställa att upphandlingsreglerna följs. Det första direktivet gäller för prövning av offentlig upphandling - rådets direktiv 89/665/EEG av den 21 december 1989 om samordning av lagar och andra författningar för prövning av offentlig upphandling av varor och bygg- och anläggningsarbeten. Det andra direktivet avser upphandling inom försörjningssektorerna - rådets direktiv 92/13/EEG av den 25 februari 1992 om samordning av lagar och andra författningar om gemenskapsregler om upphandlingsförfaranden tillämpade av företag och verk inom vatten-, energi-, transport- och telekommunikationssektorerna. De båda direktiven har ändrats genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/66/EEG av den 11 december 2007 om ändring av rådets direktiv 89/665/EEG och 92/13/EEG vad gäller effektivare förfaranden för prövning av offentlig upphandling (ändringsdirektivet). Rättsmedelsdirektiven, i lydelsen enligt ändringsdirektivet, har genomförts i svensk rätt genom bestämmelserna om avtalsspärr, överprövning och skadestånd i 16 kap. LOU och 16 kap. LUF samt bestämmelserna om upphandlingsskadeavgift i 17 kap. LOU och 17 kap. LUF. 4.5.3 Reglering av koncessioner Med tjänstekoncession avses enligt 2 kap. 17 § LOU och 2 kap. 18 § LUF ett kontrakt som är av samma slag som ett tjänstekontrakt men som innebär att ersättningen för tjänsterna helt eller delvis utgör en rätt att utnyttja tjänsten. Tjänstekoncessioner är i dag uttryckligen undantagna från upphandlingsdirektiven och upphandlingslagstiftningen. Det innebär att LOU eller LUF inte behöver tillämpas vid tilldelning av kontrakt som avser tjänstekoncessioner. Vid tilldelning av sådana kontrakt - åtminstone sådana av gränsöversskridande intresse - måste dock de allmänna unionsrättsliga principerna om likabehandling, ickediskriminering och öppenhet iakttas. Vidare ska principerna om proportionalitet och ömsesidigt erkännande tillämpas. Principen om icke-diskriminering innebär att även om den upphandlande myndigheten inte förväntar sig några utländska anbud får den vid utformandet av förfrågningsunderlaget inte införa krav som enbart svenska företag känner till eller kan utföra. Principen om likabehandling innebär att alla leverantörer ska ges så lika förutsättningar som möjligt. Alla måste t.ex. vid samma tillfälle få den information som är relevant för upphandlingen. Principen om öppenhet eller insyn innebär att förfarandet ska kringgärdas av sådan offentlighet som möjliggör konkurrensutsättning och att det ska vara möjligt att kontrollera att förfarandena är opartiska. Med andra ord är den upphandlande myndigheten skyldig att lämna information om upphandlingen och det praktiska tillvägagångssättet vid denna och ge leverantörer möjlighet att få tillgång till denna information så att de i förväg känner till vad som gäller vid upphandlingen och i efterhand kan kontrollera kontraktstilldelningen. Därigenom skapas också förutsättningar för leverantören att kunna få sina fördragsfästa rättigheter beaktade i en domstolsprövning. Proportionalitetsprincipen innebär att den upphandlande myndigheten i en upphandling inte får ställa större krav på leverantören eller leveransen än som behövs och som är ändamålsenligt för den aktuella upphandlingen. Kraven ska således ha ett naturligt samband med och stå i proportion till det behov som ska täckas. Principen om ömsesidigt erkännande innebär att bevis, intyg eller liknande som visar att någon är ackrediterad, certifierad, har viss utbildning eller liknande och som har utfärdats av en medlemsstats behöriga myndigheter ska godtas också i andra medlemsstater. 4.6 Kollektivtrafiklagen Lagen (2010:1065) om kollektivtrafik kompletterar i vissa delar EU:s kollektivtrafikförordning. Lagen anger att det ska finnas en regional kollektivtrafikmyndighet i varje län. Myndigheten kan vara ett landsting, en kommun eller ett gemensamt organ i form av ett kommunalförbund eller en gemensam nämnd. Den regionala kollektivtrafikmyndigheten är behörig lokal myndighet enligt EU:s kollektivtrafikförordning. Den regionala kollektivtrafikmyndigheten ansvarar för att fastställa mål för den regionala kollektivtrafiken genom att besluta om ett trafik-försörjningsprogram. Utifrån trafikförsörjningsprogrammet fattar myndigheten beslut om allmän trafikplikt. Upphandling av regional kollektivtrafik ska ha stöd i ett politiskt fattat beslut om allmän trafikplikt, där kraven på den trafik som ska upphandlas fastställs. Mer operativa uppgifter som att upphandla kollektivtrafik kan överlämnas till aktiebolag och till enskilda kommuner. Ensamrätt får inte medges som motprestation för fullgörande av allmän trafikplikt. Kollektivtrafiklagen innehåller inte några bestämmelser om hur avtal om allmän trafik ska tilldelas. I förarbetena till lagen (prop. 2009/10:200 s. 67) gjordes bedömningen att "[T]illämpningen av bestämmelserna i artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning om tilldelning av avtal om allmän trafik på väg och järnväg utanför de områden som styrs av EU-direktivet om samordning av förfarandena vid upphandling på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster respektive EU-direktivet om samordning av förfarandena vid offentlig upphandling av byggentreprenader, varor och tjänster bör anstå. Detsamma gäller detaljerade regler för tilldelningsförfarandet och bestämmelser om överprövning i anslutning till bestämmelserna i artikel 5." Som skäl för bedömningen hänvisade regeringen till att rättsmedlen på upphandlingsområdet var under översyn och att lagstiftningsåtgärder för upphandling av koncessioner var under övervägande hos EU-kommissionen. Regeringen ansåg det lämpligt att invänta utfallet av dessa båda översyner innan det infördes mer detaljerade regler om tilldelningsförfarandet eller bestämmelser om överprövning. Till dess så skett menade regeringen vidare att det inte var lämpligt att låta EU:s kollektivtrafikförordnings bestämmelser om tilldelning bli tillämpliga (a. prop. s. 68). Om en upphandling ska genomföras ska alltså bestämmelserna i upphandlingslagstiftningen, dvs. LOU och LUF, tillämpas. Vid tilldelning av tjänstekoncessioner erinrade regeringen om att de allmänna EU-rättsliga principerna ska beaktas. 4.7 Lagen (2011:846) om miljökrav vid upphandling av bilar och vissa kollektivtrafiktjänster Sedan den 1 juli 2011 gäller lagen (2011:846) om miljökrav vid upphandling av bilar och vissa kollektivtrafiktjänster. Lagen genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/33/EG av den 23 april 2009 om främjande av rena och energieffektiva vägtransportfordon. Lagen gäller vid upphandlingar enligt LOU eller LUF, om upphandlingen avser köp eller leasing av bilar, eller köp av persontransporttjänster som tillhandahålls av ett kollektivtrafikföretag inom ramen för ett avtal om allmän trafik. Med bil avses även t.ex. buss. Enligt lagen ska upphandlande myndigheter eller enheter vid upphandlingar som omfattas av lagen beakta energi- och miljöpåverkan vid drift under bilens hela livslängd. Sådan energi- och miljöpåverkan ska beaktas i upphandlingen antingen genom att det ställs miljökrav i form av tekniska specifikationer eller genom att energi- och miljöpåverkan används som ett tilldelningskriterium. Lagen innebär att upphandlande myndigheter och enheter ska beakta kraven i lagen vid upphandling av bl.a. kollektivtrafiktjänster. Enligt vad som anförs i propositionen Miljökrav vid upphandling av bilar och vissa kollektivtrafiktjänster (prop. 2010/11:118 s. 23) kan den som ansvarar för kollektivtrafiken på det sättet ställa krav i upphandlingen på kollektivtrafikföretagets fordonspark. 5 Kollektivtrafikmarknaden och upphandling av kollektivtrafik i dag Sedan 1990-talets mitt upphandlas merparten av kollektivtrafiken i Sverige i konkurrens. Avtal om allmän trafik ingås enligt EU:s kollektivtrafikförordning av de behöriga myndigheterna. Av kollektivtrafiklagen framgår att de regionala kollektivtrafikmyndigheterna är behöriga lokala myndigheter enligt EU:s kollektivtrafikförordning. Även Trafikverket har befogenhet att ingripa på kollektivtrafikområdet, bl.a. när det gäller interregional kollektivtrafik. Tjänstekontrakt är den vanligaste avtalsformen på kollektivtrafikområdet. Trafikanalys genomförde under 2013 en undersökning av hur avtal som avser offentligt upphandlad kollektivtrafik ser ut i Sverige. Undersökningen visar att två olika typer av avtal är vanligt förekommande. Avtalen benämns vanligen som produktionsavtal respektive incitamentsavtal men har båda av Trafikanalys bedömts utgöra tjänstekontrakt. Produktionsavtal innebär att beställaren reglerar merparten av de förutsättningar som ska gälla för genomförandet i det aktuella avtalet, där möjligheten till påverkan från operatören är relativt liten. I ett rent produktionsavtal är ersättningen till operatören bestämd i förväg och oberoende av t.ex. resandevolymer. Incitamentsavtal skiljer sig från produktionsavtal genom att endast en viss del av ersättningen är till beloppet reglerad i avtalet medan resterande del är rörlig och baseras exempelvis på antalet resande. Dessa incitament används för att uppmuntra operatören att främja en positiv resandeutveckling. Ett incitamentsavtal innehåller sålunda både större risker och större möjligheter än ett traditionellt produktionsavtal. Enligt vad undersökningen visar upphandlas bägge avtalstyperna enligt regleringen i LOU respektive LUF, varvid buss och spårvagn upphandlas som en A-tjänst och järnväg, tunnelbana och sjötransporter upphandlas som en B-tjänst. Resultatet av Trafikanalys genomgång av avtal på kollektivtrafikområdet har redovisats i rapporten Avtalen för den upphandlade kollektivtrafiken 2013 (2015:13). Koncessionsavtal är en relativt sällsynt avtalsform på kollektivtrafikområdet. Som exempel kan dock Trafikverkets trafikavtal för nattåg och för färjeförbindelsen till och från Gotland nämnas. Det har i olika sammanhang framförts att det råder osäkerhet om vad en koncession är, att otydligheten kan verka avskräckande och att tydligare regler skulle kunna öka användningen av denna avtalsform. I samband med tillkomsten av kollektivtrafiklagen uttalade regeringen att det bör ankomma på den behöriga myndigheten att i varje enskilt fall välja den avtalsform som är mest ändamålsenlig. Regeringen menade vidare att tjänstekoncessioner kan vara en lämplig form där förutsättningarna finns för att kommersiellt exploatera en kollektivtrafiktjänst och där myndigheten är beredd att överlämna åt kollektivtrafikföretaget att besluta om tjänsternas närmare utformning (se prop. 2009/10:200 s. 66). 6 De nya upphandlingsdirektiven och förslagen till ny upphandlingslagstiftning I februari 2014 beslutade Europaparlamentet och rådet om tre nya direktiv på upphandlingsområdet, nämligen 2014/24/EU om offentlig upphandling (LOU-direktivet), direktiv 2014/25/EU om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (LUF-direktivet) och direktiv 2014/23/EU om tilldelning av koncessioner (LUK-direktivet). LOU- och LUF-direktiven är omarbetningar av 2004 års LOU- och LUF-direktiv och ersätter dessa. De nya direktiven innehåller dels anpassningar och uppdateringar av det befintliga regelverket, dels ett flertal nya bestämmelser. LUK-direktivet är ett nytt direktiv inom upphandlingsområdet som reglerar upphandling av tjänstekoncessioner och byggkoncessioner. De nya upphandlingsdirektiven syftar till att stimulera tillväxten och främja förtroendet för den inre marknaden. Därutöver har direktiven till mål att öka effektiviteten i offentliga inköp för att säkra bästa möjliga upphandlingsresultat när det gäller att få bättre valuta för pengarna genom att förenkla nuvarande regler och göra dem mer flexibla. Vidare ska direktiven ge upphandlande myndigheter och enheter bättre möjligheter att använda offentlig upphandling till stöd för gemensamma samhälleliga mål, såsom skyddet av miljön, högre resurs- och energieffektivitet samt främjande av innovation, sysselsättning och social integration. Avsikten med det nya LUK-direktivet är att skapa större rättssäkerhet vid tilldelning av koncessioner och att ge leverantörer inom EU bättre tillträde till marknaden för koncessioner. LUK-direktivet är mer flexibelt och mindre detaljerat än de övriga direktiven. Genom LUK-direktivet har rättsmedelsdirektiven gjorts tillämpliga också för upphandling av bygg- och tjänstekoncessioner. Den 22 juni 2016 beslutade regeringen propositionen Nytt regelverk om upphandling (prop. 2015/16:195). Propositionen innehåller förslag om hur 2014 års upphandlingsdirektiv ska genomföras. I propositionen föreslås nya lagar om offentlig upphandling och upphandling inom försörjningssektorerna, som ska ersätta LOU och LUF. Propositionen innehåller vidare förslag till en lag om upphandling av koncessioner. Lagarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2017, varvid LOU och LUF upphävs. Tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg eller med tunnelbana undantas dock helt från LOU- och LUF-direktivens tillämpningsområde, se artikel 10 i i LOU-direktivet respektive artikel 21 g i LUF-direktivet. I skälen till direktiven anges att tilldelning av kontrakt som avser tillhandahållande av kollektivtrafik på järnväg eller med tunnelbana även fortsättningsvis bör omfattas av bestämmelserna i EU:s kollektivtrafikförordning (skäl 27 respektive skäl 35). I samma skäl pekas dock på att medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning bör kunna fastställa att avtal om allmän trafik i fråga om kollektivtrafik på järnväg eller med tunnelbana måste tilldelas genom ett upphandlingsförfarande som följer deras allmänna regler för offentlig upphandling, i den mån EU:s kollektivtrafikförordning tillåter nationell lagstiftning att avvika från den förordningen. Även i LUK-direktivet finns en undantagsbestämmelse, dock med lydelsen att koncessioner för kollektivtrafik i den mening som avses i EU:s kollektivtrafikförordning undantas från direktivets tillämpningsområde (artikel 10.3). I propositionen Nytt regelverk om upphandling (prop. 2015/16:195 del 1 s. 425) lämnas inget förslag om att genomföra direktivens undantagsbestämmelser i lagarna, med hänvisning till att regeringen har för avsikt att återkomma i fråga om reglering av kollektivtrafiken. 7 Fjärde järnvägspaketet I januari 2013 lämnade Europeiska kommissionen förslag till det s.k. fjärde järnvägspaketet. Paketet syftade till att vidta ytterligare åtgärder för att skapa en inre järnvägsmarknad. I paketet fanns bl.a. förslag till ändring av EU:s kollektivtrafikförordning (se Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1370/2007 avseende öppnandet av marknaden för inrikes persontrafik på järnväg, KOM(2013) 28 slutlig). I motiveringen till förslaget anför kommissionen att vissa medlemsstater infört konkurrensutsatt upphandling av persontrafik på järnväg medan andra tilldelar sådana avtal direkt. Enligt kommissionens uppfattning lägger sådana skillnader hinder i vägen för skapandet av en inre järnvägsmarknad och medför problem i effektivitets- och kvalitetshänseende. Förslaget innebar därför att möjligheten i artikel 5.6 i EU:s kollektivtrafikförordning att direkttilldela avtal som rör järnvägstransporter skulle upphöra och att sådana avtal huvudsakligen skulle vara föremål för obligatorisk konkurrensutsättning. Förhandlingarna om ändringar i EU:s kollektivtrafikförordning har slutförts. En ändringsförordning beräknas kunna antas under hösten 2016 och träda i kraft i slutet av 2017. Ändringsförordningen innebär att flera mer specifika och begränsade möjligheter att direkttilldela avtal som rör kollektivtrafik på järnväg införs. Medlemsstaterna kommer bl.a. kunna tillåta att behöriga myndigheter direkttilldelar avtal för järnvägstrafik upp till ett årligt genomsnittsvärde om 7 500 000 euro. Medlemsstaterna kommer vidare att kunna tillåta att behöriga myndigheter direkttilldelar avtal om myndigheten anser att direkttilldelning motiveras av de relevanta strukturella särdragen hos marknaden och järnvägsnätet i fråga och att det skulle leda till förbättrad kvalitet hos trafiken eller förbättrad kostnadseffektivitet. Vid utnyttjandet av denna möjlighet ska den behöriga myndigheten offentliggöra ett motiverat beslut och informera kommissionen. Det ska vidare finnas möjlighet att begära att ett oberoende organ gör en bedömning av den behöriga myndighetens beslut. Direkttilldelning kan även tillåtas om avtalen endast avser drift av persontrafik på järnväg av ett företag som samtidigt förvaltar hela eller större delen av den järnvägsinfrastruktur på vilken trafiken tillhandahålls, som är undantagen från tillämpningen av vissa bestämmelser i direktiv 2012/34/EU (det sk. SERA-direktivet). Medlemsstaterna kommer slutligen att kunna tillåta att tidsbegränsade avtal får direkttilldelas om det motiveras av exceptionella omständigheter. Möjligheten att direkttilldela avtal om allmän trafik som rör järnvägstransporter enligt nuvarande artikel 5.6 kommer att upphöra att gälla sex år efter det att ändringsförordningen träder i kraft. Utöver frågan om direkttilldelning av avtal som rör järnvägstransporter kommer EU:s kollektivtrafikförordning att ändras även i vissa andra avseenden. Ändringarna kan innebära att kollektivtrafiklagen kan behöva justeras. 8 Kollektivtrafik på vatten upphandlas enligt EU:s kollektivtrafikförordning Regeringens bedömning: Avtal om allmän trafik som avser kollektivtrafik på vatten bör upphandlas enligt artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning och inte enligt de nya upphandlingsdirektiven. Upphandlingspromemorians och kollektivtrafikpromemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans uttalar sig i frågan. Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna berör inte frågan särskilt. Skälen för regeringens bedömning: Enligt EU:s kollektivtrafikförordning kan medlemsstaterna själva välja att tillämpa förordningen på kollektivtrafik på inre vattenvägar och nationella marina vatten. Genom en komplettering av kollektivtrafiklagen som trädde i kraft den 1 juli 2012 har Sverige gjort EU:s kollektivtrafikförordning tillämplig på kollektivtrafik på vatten. Det kan i detta sammanhang noteras att varken EU:s kollektivtrafikförordning eller någon annan EU-rättsakt innehåller någon definition av "nationella marina vatten" och uttrycket används inte heller i svensk rätt. Vid tidpunkten för kompletteringen av kollektivtrafiklagen fanns det inte heller någon särskild reglering i svensk rätt i fråga om inre vattenvägar, varför regeringen ansåg att uttrycket "på vatten" bör användas i stället för "inre vattenvägar och nationella marina vatten" (se prop. 2011/12:76 s. 24). Med uttrycket "på vatten" avses alla typer av trafikerbara vattenområden inom svenskt sjöterritorium, dvs. inre vatten och territorialhavet som enligt lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium är de vattenområden som hör till Sveriges sjöterritorium. När en behörig myndighet ingår avtal om allmän trafik måste den följa tillämpligt regelverk i fråga om hur sådana avtal ska tilldelas. För de medlemsstater som, likt Sverige, har valt att göra EU:s kollektivtrafikförordning tillämplig på kollektivtrafik på vatten uppstår frågan om huruvida tilldelning av avtal på detta område ska ske enligt upphandlingsdirektivens reglering eller enligt tilldelningsbestämmelserna i EU:s kollektivtrafikförordning. Enligt regeringens uppfattning får förordningen emellertid, såsom varande direkt tillämplig, allmän och bindande, anses ha ett företräde, särskilt på grund av att den reglerar tilldelning av avtal just på kollektivtrafikområdet och därför har karaktären av lex specialis. I den mån en medlemsstat gjort EU:s kollektivtrafikförordning tillämplig även på vatten är därför en rimlig tolkning att avtal som rör detta trafikslag ska tilldelas enligt förordningen. Sverige har gjort EU:s kollektivtrafikförordning tillämplig på kollektivtrafik på vatten, varför avtal på detta område - oavsett om det rör sig om inre vattenvägar eller nationella marina vatten - enligt regeringens uppfattning bör tilldelas enligt förordningen. Om medlemsstaterna väljer att tillämpa EU:s kollektivtrafikförordning ska detta dock enligt artikel 1.2 ske utan att det påverkar tillämpningen av cabotageförordningen. Vid en konflikt mellan dessa båda förordningar har cabotageförordningen företräde (se tolkningsmeddelandet för cabotageförordningen (COM(2014) 232 final, punkten 8). 9 EU:s kollektivtrafikförordning kompletteras 9.1 Nya regler bör införas Regeringens bedömning: Bestämmelser bör införas som reglerar förfarandet vid konkurrensutsättning enligt artikel 5.3 i EU:s kollektivtrafikförordning av 1. tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana eller på vatten, och 2. koncessioner som avser kollektivtrafik. Det behöver klargöras i vilken utsträckning bestämmelserna om direkttilldelning i artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning är tillämpliga i Sverige. Bestämmelser bör införas som reglerar överprövning av beslut i enlighet med artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning. De kompletterande bestämmelserna bör införas i lagen om kollektivtrafik. Upphandlingspromemorians och kollektivtrafikpromemorians bedömning överensstämmer delvis med regeringens. I promemoriorna föreslås att EU:s kollektivtrafikförordning kompletteras genom att tillämpningsanvisningar förs in i de föreslagna lagarna om offentlig upphandling och upphandling inom försörjningssektorerna samt i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner. Remissinstanserna (upphandlingspromemorian): Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Svensk Kollektivtrafik menar att det är oklart om det är tillåtet att införa kompletterande nationella bestämmelser och att det kan medföra en risk för normkonflikter. SKL noterar dock att särskilda bestämmelser om rättsmedel behöver införas. Remissinstanserna (kollektivtrafikpromemorian): Konkurrensverket instämmer i bedömningen att undantaget i koncessionsdirektivet inte hindrar att en medlemsstat inför nationella bestämmelser i fråga om koncessioner för kollektivtrafik men påpekar att det måste vara tydligt att sådana nationella regler vilar på EU:s kollektivtrafikförordning och att förordningens bestämmelser är direkt tillämpliga. Konkurrensverket, liksom Konkurrenskommissionen, påtalar dock att begreppsanvändningen i regleringen bör justeras så att den blir konsekvent. Sjöfartsverket stöder förslaget att utforma regelverket så att det blir tydligare och att det därmed blir enklare att bedriva kollektivtrafik på vatten. Branschföreningen Tågoperatörerna delar uppfattningen att det behövs tydligare bestämmelser avseende tilldelning av tjänstekoncessioner, särskilt som avtal om allmän trafik kan ha en relativt lång löptid och avse stora värden. SKL och Svensk Kollektivtrafik anser inte att det finns skäl att komplettera den svenska lagstiftningen. Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flera remissinstanser instämmer i eller har inga invändningar mot bedömningen. Konkurrensverket delar bedömningen att det bör införas nationella bestämmelser som reglerar förfarandet vid konkurrensutsättning av avtal om allmän trafik som omfattas av EU:s kollektivtrafikförordning och att bestämmelserna bör placeras i kollektivtrafiklagen. Upphandlingsmyndigheten instämmer i bedömningen att kompletterande bestämmelser bör införas. Trafikverket välkomnar att kompletterande bestämmelser placeras i kollektivtrafiklagen men anser att enbart sådana bestämmelser som är nödvändiga för att komplettera kravet på överprövningsmöjligheter i artikel 5.7 i EU:s kollektivtrafikförordning bör införas. Värmlands läns landsting är tveksamt till behovet av att införa regler om hur avtal om allmän trafik ska upphandlas och menar att en branschgemensam vägledning är en bättre väg att gå än lagstiftning. Östergötlands läns landsting anser att bestämmelserna i EU:s kollektivtrafikförordning är tillräckliga och att ytterligare detaljbestämmelser riskerar att minska de regionala kollektivtrafikmyndigheternas handlingsutrymme. Om särskilda bestämmelser ska införas instämmer landstinget dock i bedömningen att de bör placeras i kollektivtrafiklagen. Skälen för regeringens bedömning Det behövs detaljerade bestämmelser om förfarandet vid konkurrensutsättning av avtal om allmän trafik enligt artikel 5.3 i EU:s kollektivtrafikförordning Sverige är ett av de länder i Europa som var först med att konkurrensutsätta kollektivtrafiken. Kollektivtrafik började upphandlas i konkurrens för åtminstone 20 år sedan i Sverige. I dag är i princip alla delar av kollektivtrafikupphandlingen fullt konkurrensutsatt. De regler som nu tillämpas vid sådan upphandling är förfarandereglerna i LOU respektive LUF. Senast från och med den 3 december 2019 ska dock bestämmelserna i artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning vara den rättsliga grunden för tilldelning av avtal om allmän trafik. Av förordningen framgår att denna tidpunkt ska föregås av att medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att successivt följa artikel 5. Tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik med buss eller spårvagn ska dock enligt artikel 5.1 i EU:s kollektivtrafikförordning tilldelas enligt förfarandereglerna i upphandlingsdirektiven och omfattas därmed inte av bestämmelserna i artikel 5. Mot bakgrund av att Sverige redan har en konkurrensutsatt kollektivtrafikmarknad följer vi i så måtto redan huvudregeln i artikel 5.3 att avtal om allmän trafik ska konkurrensutsättas. Vid införandet av lagen (2010:1065) om kollektivtrafik gjordes - med hänvisning till då pågående översyner på upphandlingsområdet - bedömningen att tillämpningen av artikel 5 i förordningen samt införandet av detaljerade regler för tilldelningsförfarandet och överprövningsbestämmelser i anslutning till artikel 5 skulle anstå och att nuvarande bestämmelser i LOU och LUF skulle fortsätta tillämpas (se prop. 2009/10:200 s. 67 f.). Som anges i avsnitt 5 har nya upphandlingsdirektiv nu antagits och nya upphandlingslagar föreslås ersätta den nuvarande regleringen. Mot denna bakgrund bör artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning börja tillämpas. Det bör också övervägas i vilken utsträckning artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning ska kompletteras. Artikel 5.3 i EU:s kollektivtrafikförordning anger att avtal om allmän trafik ska tilldelas på grundval av ett konkurrensutsatt anbudsförfarande när en extern tredje part ska anlitas och avtalet inte får direkttilldelas. Det konkurrensutsatta anbudsförfarandet ska vara öppet för alla företag, det ska vara rättvist och följa principerna om insyn och icke-diskriminering. Efter anbudsinlämningen och ett eventuellt förutval kan förhandlingar föras i enlighet med nämnda principer för att avgöra hur specifika eller komplicerade krav kan uppfyllas på bästa sätt. Kravet i artikel 5.3 att avtal ska tilldelas efter ett konkurrensutsatt förfarande är tämligen allmänt hållet. Fråga uppstår därför om detta ska anses utgöra en uttömmande reglering av hur avtal om allmän trafik ska tilldelas när konkurrensutsättning ska ske eller om det finns utrymme för medlemsstaterna att komplettera artikeln med nationella bestämmelser som utförligare reglerar hur avtalstilldelningen ska gå till. Den förstnämnda tolkningen skulle innebära att det överlämnas till den behöriga myndigheten att själv utforma förfarandet vid konkurrensutsättningen, så länge som det uppfyller kraven i förordningen på att det ska vara öppet, rättvist och följa principerna om insyn och icke-diskriminering. Om förordningen ska anses ge utrymme för kompletterande bestämmelser, innebär det i stället att det i nationell författning får införas utförligare bestämmelser om hur kraven i artikel 5.3 ska tillämpas vid avtalstilldelning. När det gäller frågan om huruvida det är tillåtet att komplettera EU:s kollektivtrafikförordning med nationella bestämmelser kan det konstateras att tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg och med tunnelbana är undantagna från LOU- och LUF-direktivens tillämpningsområde. Av skälen till direktiven framgår det att undantagen tillkommit för att klargöra förhållandet mellan direktiven och kollektivtrafikförordningen. I skälen framhålls att "[m]edlemsstaterna bör, i den mån förordning (EG) nr 1370/2007 tillåter nationell rätt att avvika från de regler som fastställs i förordningen, i sin nationella rätt kunna fastställa att avtal om kollektivtrafik på järnväg eller tunnelbana ska tilldelas genom ett upphandlingsförfarande som följer deras allmänna regler för offentlig upphandling". Detta är enligt regeringens mening naturligt eftersom flera medlemsstater, däribland Sverige, redan före tillkomsten av EU:s kollektivtrafikförordning 2007 valt att upphandla sådan kollektivtrafik i konkurrens och då tillämpa de förfaranden som regleras i den generella upphandlingslagstiftningen. Enligt regeringens uppfattning innebär detta att medlemsstaterna har ett utrymme att anvisa det eller de tilldelningsförfaranden som ska tillämpas genom att införa bestämmelser i nationell lagstiftning som kompletterar EU:s kollektivtrafikförordning. I avsnitt 2.3.2 i kommissionens tolkningsriktlinjer för EU:s kollektivtrafikförordning (2014/C 92/01) anges dessutom följande angående artikel 5.3: "Artikeln innehåller få andra uppgifter om de villkor enligt vilka ett konkurrensutsatt anbudsförfarande ska organiseras. Såsom anges i punkt 2.4.1 måste förfaranden för tilldelning av avtal utformas så att de skapar villkor för effektiv konkurrens. Tillämpningen av fördragets allmänna principer, såsom principerna om insyn och icke-diskriminering, innebär exempelvis att bedömningskriterierna för urvalet av anbuden ska offentliggöras tillsammans med anbudshandlingarna. Om medlemsstaterna vill kan de mer detaljerade förfarandebestämmelserna i unionens lagstiftning om offentlig upphandling tillämpas, som exempelvis direktiven 2014/24/EU och 2014/25/EU, eller direktiv 2014/23/EU om koncessioner." Enligt regeringens mening synes det därmed stå klart att undantagen i upphandlingsdirektiven har tillkommit för att klargöra förhållandet mellan dessa direktiv och EU:s kollektivtrafikförordning och att medlemsstaterna ges utrymme att, om de så önskar, på nationell nivå anvisa kompletterande förfaranderegler om hur avtal om allmän trafik enligt EU:s kollektivtrafikförordning ska tilldelas. Nästa fråga är om det bör införas en nationell reglering med kompletterande regler avseende tilldelningen av avtal på kollektivtrafikområdet. Inledningsvis kan det konstateras att regeringen redan i proposition 2009/10:200 hade uppfattningen att såväl mer detaljerade regler för förfarandet som bestämmelser om överprövning krävdes för att komplettera bestämmelserna i artikel 5.2-5.6 i EU:s kollektivtrafikförordning. I det aktuella lagstiftningsärendet har vissa remissinstanser emellertid framfört att kompletterande nationella bestämmelser inte bör införas eftersom det kan inskränka de behöriga myndigheternas handlingsutrymme. Det har också framförts farhågor om att nationella bestämmelser ökar komplexiteten i regleringen och att bestämmelserna riskerar att hamna i konflikt med EU:s kollektivtrafikförordning. Regeringen önskar här framhålla att upphandling som avser tjänstekontrakt på kollektivtrafikområdet sedan många år omfattats av förfarandereglerna i LOU och LUF. Det finns sålunda en lång tradition i Sverige av att ha en relativt detaljerad reglering kring hur myndigheterna ska gå till väga vid sådan upphandling. Enligt regeringens uppfattning finns det också goda skäl till att fortsatt ha tydliga regler på området. Om någon uttrycklig reglering av hur andra avtal om allmän trafik än tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik med buss och spårvagn ska tilldelas inte görs, kommer det att saknas anvisning om vad som ska gälla vid tilldelning av sådana avtal, utöver de grundläggande unionsrättsliga principerna. Enligt regeringens uppfattning kan avsaknaden av en tydligare reglering riskera att leda till osäkerhet om vad som gäller vid avtalstilldelning, vilket i sin tur kan leda till störningar på kollektivtrafikmarknaden. Det har också i olika sammanhang framförts antaganden om att en av orsakerna till att tjänstekoncessioner endast används i begränsad utsträckning är just frånvaron av en uttrycklig reglering. Även om en nationell reglering i viss mån kan minska de behöriga myndigheternas utrymme att helt fritt utforma det konkurrensutsatta förfarandet anser regeringen, mot bakgrund av att avtal om allmän trafik har en relativt lång löptid och avser stora värden, att fördelarna med att anvisa tydligare bestämmelser i fråga om tilldelningsförfarandet på kollektivtrafikområdet överväger. En reglering på detta område bedöms medföra önskvärda förtydliganden i fråga om hur de grundläggande unionsrättsliga principerna ska tillämpas och leda till ökad förutsägbarhet i fråga om hur myndigheterna ska gå till väga vid upphandling av aktuella kollektivtrafiktjänster. Det ska även hållas i åtanke att EU:s kollektivtrafikförordning, utom när det gäller artikel 5, gäller sedan den 3 december 2009. Redan i dag ska alltså övriga delar av förordningen tillämpas parallellt med förfarandereglerna i LOU och LUF. Det är ju också fallet att tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik med buss och spårvagn alltjämt ska omfattas av det generella upphandlingsregelverket. Enligt regeringens uppfattning saknas det skäl att inte ha liknande, mer detaljerade anvisningar i fråga om hur behöriga myndigheter ska gå till väga vid upphandling av sådana tjänster för kollektivtrafik som nu är aktuella. EU:s kollektivtrafikförordning ställer dessutom krav på att medlemsstaterna ska möjliggöra att tilldelningsbeslut enligt artikel 5 kan prövas effektivt och snabbt. I den mån det inte finns bestämmelser som tydligare anger hur de behöriga myndigheterna ska gå till väga vid tilldelning av ett avtal kan det innebära svårigheter för såväl tredje man som domstol att bedöma om tilldelningen gått rätt till. Även av rättssäkerhetsskäl framstår det därför som bättre att komplettera förordningen med nationella bestämmelser när det gäller tillvägagångssättet vid upphandling av nu aktuella tjänster. Regeringens uppfattning är alltså att det bör införas bestämmelser som något mer utförligt reglerar hur de behöriga myndigheterna ska förfara vid tilldelning avtal om allmän trafik enligt artikel 5.3 i förordningen. Eftersom tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik med buss och spårvagn uttryckligen ska tilldelas enligt LOU- och LUF-direktivens bestämmelser avser den nu gjorda bedömningen dels koncessioner för kollektivtrafik för samtliga trafikslag som ska tilldelas enligt EU:s kollektivtrafikförordning, dels tjänstekontrakt som gäller kollektivtrafik på järnväg och med tunnelbana. Eftersom bestämmelserna om tilldelning i EU:s kollektivtrafikförordning för svensk del även bedöms vara tillämpliga för tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik på vatten (se avsnitt 8) gäller de nyss gjorda övervägandena även för sådana avtal. Bestämmelserna ska därför även reglera hur sådana kontrakt ska tilldelas. Det behövs bestämmelser som kompletterar övriga delar av artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning I artikel 5.2, 5.4 och 5.6 i EU:s kollektivtrafikförordning finns bestämmelser om direkttilldelning av avtal som har det gemensamt att de är tillämpliga "om det inte är förbjudet enligt nationell lagstiftning". När regeringen nu har för avsikt att införa bestämmelser som kompletterar EU:s kollektivtrafikförordning är det nödvändigt att också ta ställning till om avtal bör kunna direkttilldelas i enlighet med förordningen och i vilken mån dessa bestämmelser behöver kompletteras. Vidare ålägger artikel 5.7 i förordningen medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att garantera att beslut i enlighet med punkterna 2-6 kan överprövas. Lagstiftningen måste alltså möjliggöra överprövning av sådana beslut. De kompletterande bestämmelserna placeras i kollektivtrafiklagen I 1 kap. 3 § kollektivtrafiklagen (2010:1065) finns i dag en bestämmelse som erinrar om att det i LOU och LUF finns bestämmelser som är tillämpliga på upphandling av kollektivtrafiktjänster i vissa fall. Tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik med buss eller spårvagn omfattas av upphandlingsdirektiven. Sådana kontrakt ska även fortsättningsvis upphandlas enligt de direktivstyrda bestämmelserna i upphandlingslagstiftningen. Övriga typer av kontrakt ska tilldelas i enlighet med regleringen i artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning, nämligen efter ett konkurrensutsatt anbudsförfarande, genom direkttilldelning i de fall detta är tillåtet eller som en nödåtgärd. I promemoriorna föreslogs att det i de olika upphandlingslagarna skulle föras in en reglering som anvisar vilka bestämmelser i dessa lagar som ska tillämpas när tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana och på vatten respektive koncessioner som avser kollektivtrafik ska tilldelas. Mot bakgrund av den särskilda reglering om avtalstilldelning som finns i EU:s kollektivtrafikförordning anser regeringen emellertid att det finns skäl att på ett tydligare sätt vägleda tillämparen till de bestämmelser som ska användas i de olika fallen. I likhet med Konkurrensverket anser regeringen vidare att det bör vara tydligt att regleringen inte har sin grund i upphandlingsdirektiven utan i EU:s kollektivtrafikförordning och att förordningen är direkt tillämplig. Kollektivtrafiklagen utgör en naturlig utgångspunkt för kollektivtrafikmyndigheterna när det gäller regleringen på kollektivtrafikområdet. Regeringen anser därför att det blir tydligare och mer konsekvent att föra in de bestämmelser som ska komplettera EU:s kollektivtrafikförordning i kollektivtrafiklagen snarare än i upphandlingslagstiftningen. Kollektivtrafiklagen innehåller dessutom redan bestämmelser som kompletterar EU:s kollektivtrafikförordning. Det är därför lämpligt att i den lagen införa bestämmelser som tydliggör den närmare reglering som ska tillämpas när avtal om allmän trafik ska tilldelas enligt EU:s kollektivtrafikförordning. För att göra regleringen så överskådlig som möjligt bör bestämmelserna samlas i ett eget kapitel i kollektivtrafiklagen. Konkurrensverket och Konkurrenskommissionen har anmärkt att den terminologi som används i regleringssammanhang bör vara konsekvent. Som Konkurrenskommissionen påtalar används i svensk rätt termen upphandling för hela förfarandet. Regeringen instämmer i att terminologin i den reglering som nu föreslås så långt som möjligt bör anknyta till den som redan används i upphandlingssammanhang. I de kompletterande bestämmelserna bör därför termen upphandling användas för att beskriva de åtgärder en behörig myndighet enligt EU:s kollektivtrafikförordning vidtar för att anskaffa kollektivtrafiktjänster. Enligt 3 kap. 2 § kollektivtrafiklagen får en regional kollektivtrafikmyndighet överlämna befogenhet att ingå avtal om allmän trafik till ett aktiebolag eller till en enskild kommun. Vad som sägs om upphandling bör därför även avse de åtgärder som vidtas av den till vilken sådan behörighet överlåtits. I EU:s kollektivtrafikförordning finns även bestämmelser om när behöriga myndigheter får direkttilldela avtal. Eftersom förordningen innehåller en definition av termen direkttilldelning bör dock denna term användas även i den nationella reglering som ansluter till dessa bestämmelser i EU:s kollektivtrafikförordning. När det gäller terminologin kan det också anmärkas att termen kontrakt används inom upphandlingslagstiftningen medan uttrycket avtal om allmän trafik används i EU:s kollektivtrafikförordning, även när det gäller bestämmelserna i artikel 5 om tilldelning av sådana avtal. Denna skillnad i terminologi är i viss utsträckning ett resultat av skillnader i de svenska översättningarna av å ena sidan upphandlingsdirektiven och å andra sidan EU:s kollektivtrafikförordning. En förklaring till denna skillnad kan möjligen vara att EU:s kollektivtrafikförordning innehåller bestämmelser som inte är av omedelbar relevans för själva upphandlingen utan som t.ex. reglerar vad avtalet i sig ska innehålla. Förordningen innehåller en definition av avtal om allmän trafik och detta uttryck används också redan i kollektivtrafiklagen. Det är därför enligt regeringens mening lämpligt att behålla detta uttryck när det nu föreslås bestämmelser som ska komplettera EU:s kollektivtrafikförordning i fråga om hur kollektivtrafiktjänster ska upphandlas. Hänvisningsteknik I kollektivtrafiklagen finns i dag ett antal hänvisningar till EU:s kollektivtrafikförordning. Hänvisningarna är s.k. dynamiska hänvisningar, dvs. de avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Regeringen gör nu bedömningen att nya regler bör införas i kollektivtrafiklagen som kompletterar EU:s kollektivtrafikförordning i fråga om vilket förfarande behöriga myndigheter ska tillämpa vid upphandlingar som ska ske enligt förordningen och för att klargöra i vilken utsträckning förordningens bestämmelser om direkttilldelning får tillämpas. Det är därför ändamålsenligt att hänvisningen till förordningen även i dessa fall är dynamisk. Hänvisningen kommer således att omfatta även eventuella ändringar i förordningen. Detta utesluter dock inte att den nationella lagstiftningen kan komma att behöva ändras när förordningens innehåll förändras. När det gäller tillämpningen av bestämmelserna om rättsmedel (se avsnitt 9.5) gör regeringen dock en annan bedömning. Det kan inte uteslutas att vissa bestämmelser i EU:s kollektivtrafikförordning har en viss lydelse när beslut om tilldelning sker medan en annan lydelse av bestämmelsen gällde vid tidpunkten för påbörjandet av upphandlingen. Tillämpningen av bestämmelserna om rättsmedel kan medföra långtgående rättsverkningar, t.ex. i form av ogiltigförklarande av avtal. I samband med att ändringar av förordningen ska börja tillämpas kan lagstiftaren därför behöva överväga vilken lydelse av bestämmelserna som ska gälla vid överprövningar av upphandlingar som har påbörjats innan en ändrad lydelse trätt i kraft. I dessa fall bör därför hänvisningen till förordningen vara statisk, dvs. ange vilken lydelse som ska tillämpas. 9.2 Förfarandet vid konkurrensutsättning Regeringens förslag: Vid konkurrensutsättning av avtal om allmän trafik enligt artikel 5.3 i EU:s kollektivtrafikförordning ska den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner tillämpas. Bestämmelser i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner som rör blandad upphandling, intern upphandling, koncessioners löptid, tröskelvärden och hur värde beräknas ska dock inte tillämpas. Regeringen ska få meddela föreskrifter om innehållet i och offentliggörandet av annonser. Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon nationell reglering av löptiden för avtal om allmän trafik som avser kollektivtrafik på vatten. Upphandlingspromemorians och kollektivtrafikpromemorians förslag överensstämmer inte med regeringens. I promemoriorna föreslås att bestämmelserna om upphandling utanför de direktivstyrda områdena i de föreslagna lagarna om offentlig upphandling och upphandling inom försörjningssektorerna samt i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner ska gälla. Promemoriorna innehåller inte någon bedömning om löptiden för avtal om allmän trafik. Remissinstanserna (upphandlingspromemorian): Stockholms läns landsting tillstyrker förslaget, som i princip behåller nuvarande reglering för aktuella trafikslag. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Svensk Kollektivtrafik avstyrker förslaget att göra bestämmelserna om upphandling utanför de direktivsstyrda områdena i de föreslagna nya lagarna om offentlig upphandling och upphandling inom försörjningssektorerna tillämpliga. Som framgår av avsnitt 9.1 anser SKL och Svensk Kollektivtrafik att de regionala kollektivtrafikmyndigheterna bör ges ett så stort handlingsutrymme som möjligt i utformningen av sina konkurrensutsättningar. Remissinstanserna (kollektivtrafikpromemorian): Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Malmö, Konkurrensverket, Sjöfartsverket, Trafikanalys, Transportstyrelsen, Stockholms läns landsting, Branschföreningen Tågoperatörerna och Sveriges Bussföretag har inga invändningar mot förslaget eller tillstyrker det i allt väsentligt. Konkurrenskommissionen tillstyrker förslaget såtillvida att regleringen av koncessioner för kollektivtrafik bör integreras med den övriga lagstiftningen om upphandling av koncessioner men anser att de direktivstyrda förfarandena ska tillämpas. Trafikverket, SKL, Jönköpings läns landsting, Skåne läns landsting, Västerbottens läns landsting och Svensk Kollektivtrafik avstyrker förslaget eftersom de kompletterande bestämmelserna inte leder till att regleringen på området förtydligas och det finns risk för normkonflikter. Gotlands kommun avstyrker förslaget eftersom det utgör ett onödigt intrång i den kommunala självstyrelsen att införa en inhemsk reglering som går utöver vad EU kräver. Konkurrenskommissionen anser att det bör införas bestämmelser om koncessioners varaktighet mot bakgrund av att det i EU:s kollektivtrafikförordning finns tydliga krav på begränsning av löptiden av avtal om allmän trafik. Konkurrensverket anser att lagstiftaren bör tydliggöra regleringen kring avtalstidens längd. Sveriges Bussföretag anser att lagstiftningen bör tillåta en relativt lång avtalstid för koncessioner på kollektivtrafikområdet. Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utkastets lagförslag innehåller inte några hänvisningar till bestämmelserna om värdetidpunkt och efterannonsering. Remissinstanserna: I fråga om förslaget om kompletterande regler vid konkurrensutsättning är remissutfallet blandat. Konkurrensverket tillstyrker förslaget att de direktivsstyrda reglerna i lagen om upphandling av koncessioner ska tillämpas när konkurrensutsättning ska ske enligt EU:s kollektivtrafikförordning. Verket menar dock att det bör införas ett krav på efterannonsering. Upphandlingsmyndigheten tillstyrker förslaget men efterfrågar förtydliganden när det gäller vissa bestämmelsers förenlighet med EU:s kollektivtrafikförordning och cabotageförordningen och menar att det finns behov av justeringar såväl i fråga om vilka bestämmelser i koncessionslagen som görs tillämpliga som lydelsen av de föreslagna paragraferna. SKL och Svensk Kollektivtrafik accepterar att det införs kompletterande nationella bestämmelser för hur kollektivtrafik ska upphandlas men menar att det finns risk för normkonflikter. Värmlands läns landsting anser att de bestämmelser som föreslås inte tillför något av betydelse och att de kan medföra risk för normkonflikter mellan svensk lagstiftning och EU:s kollektivtrafikförordning samt att förslaget leder till att komplexiteten i regelverket ökar. Trafikverket menar att fler bestämmelser i lagen om upphandling av koncessioner än vad som är nödvändigt för att komplettera EU:s kollektivtrafikförordning görs tillämpliga och att vissa bestämmelser är olämpliga att tillämpa. SJ AB (SJ) anser att regleringen av förfarandet kring upphandling av koncessioner är knapphändig och att det bör övervägas om konkurrensutsättning av kontrakt avseende kollektivtrafik på järnväg bör ske enligt mer formaliserade förfaranderegler, t.ex. enligt bestämmelserna i den övriga upphandlingslagstiftningen. Trafikverket och SJ anser vidare att materiella bestämmelser om vilket förfarande som ska tillämpas bör placeras i kollektivtrafiklagen i stället för att hänvisning sker till bestämmelser i andra lagar. Svenska Kommunalarbetareförbundet (Kommunal) välkomnar att förslaget tydliggör möjligheterna att skydda personal vid operatörsbyte men anser att det är önskvärt att detta klargörs i lagtexten. I fråga om bedömningen att inte införa nationella regler för löptid av avtal som avser kollektivtrafik på vatten har merparten av remissinstanserna inte yttrat sig. Upphandlingsmyndigheten instämmer dock i utkastets bedömning. Skälen för regeringens förslag och bedömning Bestämmelser i det generella upphandlingsregelverket bör göras tillämpliga När det gäller frågan om hur den mer detaljerade regleringen av förfarandet för sådana avtal om allmän trafik som ska konkurrensutsättas enligt EU:s kollektivtrafikförordning ska utformas kan det alltså konstateras att det i skälen till LOU- och LUF-direktiven anges att medlemsstaternas allmänna lagstiftning på upphandlingsområdet kan användas för att komplettera förordningen. I Sverige tillämpas också i dag LOU och LUF när tjänstekontrakt på kollektivtrafikområdet ska upphandlas. Däremot finns det inga uttryckliga bestämmelser som reglerar hur tjänstekoncessioner ska upphandlas. Generellt gäller dock att de grundläggande unionsrättsliga principerna ska iakttas vid sådan upphandling. Regeringen instämmer inledningsvis i den bedömning som görs i såväl promemoriorna som i utkastet till lagrådsremiss att det finns stora fördelar med att tillämpa den generella upphandlingslagstiftningen även när avtal om allmän trafik ska konkurrensutsättas enligt EU:s kollektivtrafikförordning. En reglering med ett särskilt upphandlingsförfarande för sådana avtal, skilt från de förfaranden som tillämpas vid upphandling av andra typer av tjänster, skulle leda till att regelverket växer ytterligare och bidra till större komplexitet på upphandlingsområdet. En sådan lösning skulle inte heller medföra några fördelar utifrån önskemål att få till stånd en trafikslagsövergripande reglering, eftersom upphandling som avser tjänstekontrakt för kollektivtrafik med buss eller spårvagn omfattas av de föreslagna nya lagarna om offentlig upphandling och upphandling inom försörjningssektorerna. Regeringen anser således att det inte bör införas en reglering med särskilt utformade förfarandebestämmelser vid sådan upphandling som har sin grund i EU:s kollektivtrafikförordning. I stället bör den generella lagstiftningen på upphandlingsområdet användas i den utsträckning som är nödvändig för att komplettera förordningen. Trafikverket och SJ har anfört att om materiella förfaranderegler ska införas bör dessa placeras i kollektivtrafiklagen, eftersom metoden att hänvisa till bestämmelser i annan lagstiftning gör regleringen komplicerad och svår att överblicka. Genom att placera materiella bestämmelser i kollektivtrafiklagen kan, enligt dessa remissinstanser, begreppsanvändningen också anpassas till den som används i EU:s kollektivtrafikförordning. Regeringen har visserligen förståelse för synpunkterna men menar att det finns stora fördelar med att så nära som möjligt anknyta till den övriga regleringen på upphandlingsområdet. Att placera materiella upphandlingsregler i kollektivtrafiklagen medför risk att innehållet i sådana regler - och domstolspraxis knuten till dessa - på sikt kommer att divergera alltmer från det generella upphandlingsregelverket. Detta skulle medföra samma olägenheter som de som redogörs för ovan i fråga om att införa ett särskilt upphandlingsförfarande på området. Liksom Konkurrensverket anser regeringen att det är av vikt att reglerna för upphandling av nu aktuella tjänster inte skiljer sig alltför mycket från det nationella upphandlingsregelverket i övrigt, varför alternativet att hänvisa till upphandlingslagstiftningens reglering är att föredra framför att placera materiella regler för upphandlingsförfarandet i kollektivtrafiklagen. Liknande metoder att hänvisa till annan lagstiftning finns t.ex. i lagen (2011:1245) om särskilda ordningar för mervärdesskatt för telekommunikationstjänster, radio- och tv-sändningar och elektroniska tjänster, som hänvisar till skatteförfarandelagen, och i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning, som hänvisar till lagen om offentlig upphandling. Det förekommer skillnader i den terminologi som används i upphandlingsregelverket i förhållande till den som används i EU:s kollektivtrafikförordning. Regeringen inser att dessa skillnader i viss utsträckning försvårar läsbarheten men gör bedömningen att det inte torde leda till några större tillämpningsproblem. Anvisningar om hur vissa termer som används i upphandlingslagstiftningen ska förstås vid sådana upphandlingar som omfattas av artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning bör dock införas i kollektivtrafiklagen. Den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner bör tillämpas I promemoriorna föreslås att de icke direktivstyrda reglerna i respektive upphandlingslag ska tillämpas, beroende på vilken typ av kontrakt som ska upphandlas respektive för vilken verksamhet upphandlingen sker. I fråga om kollektivtrafikpromemorians förslag att tillämpa dessa bestämmelser i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner anser regeringen att förslaget innebär en så knapphändig reglering att det inte kan anses medföra något nämnvärt förtydligande i fråga om hur de behöriga myndigheterna ska tillämpa artikel 5.3 i EU:s kollektivtrafikförordning. När det gäller upphandlingspromemorians förslag att tillämpa 19 kap. i de föreslagna nya lagarna om offentlig upphandling och upphandling inom försörjningssektorerna kan det konstateras att dessa kapitel innehåller hänvisningar till en mängd andra bestämmelser i respektive lag, vilket gör den regleringen svår att tillämpa när kollektivtrafik ska upphandlas enligt EU:s kollektivtrafikförordning eftersom vissa av dessa bestämmelser inte bör appliceras vid sådan upphandling. Det kan också konstateras att de icke-direktivstyrda reglerna i de nya lagarna inte är föremål för någon materiell översyn i samband med att de nya upphandlingsdirektiven genomförs men att en sådan översyn är aviserad (se prop. 2015/16:195 del 2 s. 882). Enligt regeringens uppfattning kan det därför ifrågasättas om det är lämpligt att nu göra dessa bestämmelser tillämpliga för upphandling av kollektivtrafik. När det gäller de icke direktivstyrda regelverken kan det dessutom konstateras att enligt dessa bestämmelser ska anbud infordras genom annons i en elektronisk databas, som är allmänt tillgänglig. Innebörden av att det i EU:s kollektivtrafikförordning anges att avtal om allmän trafik ska tilldelas på grundval av ett konkurrensutsatt anbudsförfarande som ska vara öppet för alla företag och följa principerna om insyn och icke-diskriminering måste emellertid vara att annonsering av sådana avtal ska ske på europeisk nivå. Att det i en EU-förordning anges att förfarandet ska vara öppet, transparent och icke-diskriminerande för "alla företag" kan inte förstås på annat sätt än att det ska gälla för alla företag i unionen. Annonseringen måste med andra ord ske på ett sådant sätt att inte endast nationella kollektivtrafikföretag ges möjlighet att lämna anbud. Det kan också konstateras att detta också måste anses gälla för avtal om allmän trafik som omfattas av cabotageförordningen, då sådana avtal enligt artikel 4.1 i den förordningen ska ingås "på icke-diskriminerande grund med hänsyn till alla rederier inom gemenskapen." Syftet med regleringen i såväl EU:s kollektivtrafikförordning som i cabotageförordningen är att kollektivtrafikföretag inom hela EU ska få kännedom om de affärsmöjligheter som erbjuds. Detta innebär enligt regeringens uppfattning att det - för att uppfylla kraven i artikel 5.3 i EU:s kollektivtrafikförordning - inte är tillräckligt att tillämpa de icke-direktivstyrda bestämmelser som enbart anger att annonsering ska ske i en elektronisk databas som är allmänt tillgänglig. Regeringen gör därför bedömningen att de direktivstyrda bestämmelserna om annonsering måste tillämpas när avtal om allmän trafik ska konkurrensutsättas enligt EU:s kollektivtrafikförordning, dvs. annonsering ska ske genom Europeiska unionens publikationsbyrå. Syftet med en kompletterande nationell reglering är att det ska finnas en tydlighet och förutsägbarhet i fråga om vilka regler som ska tillämpas vid upphandling av kollektivtrafik och att en hög rättssäkerhet uppnås. Bestämmelserna om tilldelning i EU:s kollektivtrafikförordning är tillämpliga på såväl tjänstekontrakt som tjänstekoncessioner. Enligt regeringens uppfattning bör dock ambitionen vara att försöka minska komplexiteten i fråga om vilka förfaranden som ska tillämpas i de olika fallen. Innebörden av att såväl tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg eller med tunnelbana som koncessioner för kollektivtrafik är undantagna från upphandlingsdirektivens tillämpningsområde är att det saknas bestämmande regler som styr vilket förfarande som ska tillämpas när avtal om allmän trafik ska konkurrensutsättas enligt EU:s kollektivtrafikförordning. Att det är fråga om olika avtalstyper saknar alltså enligt regeringens mening betydelse i fråga om vilket eller vilka regelverk som ska anvisas. Det är med andra ord t.ex. inte nödvändigt att i de aktuella fallen tillämpa bestämmelserna i de föreslagna nya lagarna om offentlig upphandling och upphandling inom försörjningssektorerna enbart av det skälet att det kan vara fråga om ett tjänstekontrakt som ska upphandlas. Regeringen anser därför att det av förenklingsskäl är lämpligt att endast anvisa reglerna i en av upphandlingslagarna när EU:s kollektivtrafikförordning nu kompletteras. I fråga om vilket regelverk på upphandlingsområdet som ska tillämpas kan det konstateras att bestämmelserna i de föreslagna nya lagarna om offentlig upphandling och upphandling inom försörjningssektorerna är mer detaljerade än vad som är fallet enligt den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner. Ett flertal remisinstanser har också påtalat att det bör vara tydligt vilka regler som ska tillämpas samtidigt som de behöriga myndigheterna har framfört önskemål om att regleringen ska medge flexibilitet i fråga om hur upphandlingen ska utformas. SKL och Svensk Kollektivtrafik har också pekat på vikten av att säkerställa att en nationell reglering på området inte kommer i konflikt med EU:s kollektivtrafikförordning. Den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner utgör en enklare reglering än förslagen till de nya lagarna om offentlig upphandling och upphandling inom försörjningssektorerna. Bestämmelserna i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner är också mindre detaljerade, vilket minskar risken för att eventuella normkonflikter ska uppstå. I likhet med vad som anförs i utkastet till lagrådsremiss anser regeringen att den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner bör göras tillämplig när behöriga myndigheter ska upphandla sådan kollektivtrafik som omfattas av tilldelningsbestämmelserna i EU:s kollektivtrafikförordning. Lagen motsvarar den lägsta grad av reglering som enligt regeringens mening behövs för att komplettera förordningen, samtidigt som den för med sig en ökad tydlighet om vilka åtgärder den behöriga myndigheten ska vidta för att uppfylla kraven i förordningen. Mot bakgrund av vad SKL och Svensk Kollektivtrafik anfört om att de regionala kollektivtrafikmyndigheterna bör ges ett så stort handlingsutrymme som möjligt i utformningen av upphandlingarna vill regeringen framhålla att bestämmelserna i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner - i förhållande till vad som är fallet vid upphandlingar enligt de föreslagna nya lagarna om offentlig upphandling och upphandling inom försörjningssektorerna - tillerkänner myndigheterna ett stort mått av flexibilitet i fråga om hur det konkurrensutsatta förfarandet ska organiseras. Med andra ord har de behöriga myndigheterna betydande möjligheter att utforma upphandlingen så att den kan anpassas till de förutsättningar som råder i det enskilda fallet samtidigt som förslaget medför en ökad tydlighet och rättssäkerhet. Sammanfattningsvis anser regeringen att den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner utgör en tillräcklig och väl avvägd reglering i fråga om hur inköp av allmän trafik ska konkurrensutsättas enligt EU:s kollektivtrafikförordning. Denna lag bör därför göras tillämplig vid upphandlingar som avser såväl de tjänstekontrakt som omfattas av förordningens tilldelningsbestämmelser som koncessioner för kollektivtrafik. Till följd av att Sverige gjort förordningen tillämplig också på kollektivtrafik på vatten, kommer den kompletterande regleringen även att gälla för upphandling av tjänster avseende detta trafikslag. Förhållandet mellan kravet på konkurrensutsättning i EU:s kollektivtrafikförordning respektive cabotageförordningen och det generella upphandlingsregelverket Den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner bör göras tillämplig vid upphandling av de aktuella kollektivtrafiktjänsterna. Utgångspunkten i utkastet till lagrådsremiss är att hela den föreslagna lagen ska tillämpas vid sådan upphandling, med undantag för vissa särskilt angivna bestämmelser som bedöms vara oförenliga med den EU-rättsliga regleringen på området eller i övrigt är obehövliga. Regeringen återkommer till behovet av särskilda undantag nedan. Några remissinstanser, bl.a. Trafikverket och Upphandlingsmyndigheten, har därutöver efterfrågat analys av huruvida vissa andra bestämmelser i den föreslagna koncessionslagen är förenliga med kraven i artikel 5.3 i EU:s kollektivtrafikförordning och artikel 4.1 i cabotageförordningen. Det gäller bestämmelserna om reserverade upphandlingar, möjligheterna att begränsa antalet anbudssökande eller anbud och att förhandla med anbudssökande och anbudsgivare samt om upphandling utan föregående annonsering i vissa fall. Regeringen noterar att koncessionslagens reglering i dessa avseenden grundar sig på direktivbestämmelser och att sådana bestämmelser finns i alla tre upphandlingsdirektiven. Såväl cabotageförordningen som EU:s kollektivtrafikförordning syftar till att öppna upp de - traditionellt sett stängda - nationella marknaderna avseende aktuella trafikslag för konkurrens och har tillkommit som ett led i att skapa en inre marknad på respektive område. Förordningarna kan emellertid inte anses ha strängare krav på konkurrensutsättning än vad som är fallet enligt upphandlingsdirektiven. Med andra ord måste sådana handlingsregler som följer av upphandlingsdirektiven även anses vara tillåtna enligt de principer som räknas upp i artikel 5.3 i EU:s kollektivtrafikförordning och artikel 4.1 i cabotageförordningen. Något hinder mot att göra de uppräknade bestämmelserna i den föreslagna koncessionslagen tillämpliga när avtal om allmän trafik ska konkurrensutsattas finns inte enligt regeringens uppfattning. Vissa bestämmelser i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner bör inte göras tillämpliga När det anvisas kompletterande regler för hur vissa avtal om allmän trafik ska upphandlas bör det säkerställas att denna reglering inte kommer i konflikt med EU:s kollektivtrafikförordning. Det finns också vissa bestämmelser i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner som saknar relevans när det sker en anvisning om att den lagen ska tillämpas i fall som nu är aktuella. Det finns därför skäl att överväga vilka bestämmelser som ska göras tillämpliga. I den föreslagna koncessionslagens inledande kapitel finns t.ex. bestämmelser om lagens tillämpningsområde och undantag från detta, som inte bör göras tillämpliga. I 3 kap. i den föreslagna lagen finns vidare bestämmelser om intern upphandling. Artikel 5.2 i EU:s kollektivtrafikförordning innehåller dock detaljerade regler om när avtal om allmän trafik får tilldelas interna företag. Regleringen i EU:s kollektivtrafikförordning får anses exklusivt reglera under vilka förhållanden detta får ske, varför bestämmelserna om interna upphandlingar inte bör göras tillämpliga. I lagens kapitel 4 finns också bestämmelser om koncessioners löptid. Artikel 4 i EU:s kollektivtrafikförordning innehåller dock särskilda bestämmelser om löptiden för avtal om allmän trafik. Som Upphandlingsmyndigheten påpekar bör därför koncessionslagens bestämmelser om löptid inte heller göras tillämpliga. Den föreslagna lagen innehåller även bestämmelser om tröskelvärdets storlek och om värdet av en koncession. EU:s kollektivtrafikförordning innehåller å sin sida särskilda tröskelvärden, under vilka medlemsstaterna kan tillåta att direkttilldelning får ske. I artikel 2 k i EU:s kollektivtrafikförordning finns vidare en anvisning om vad som avses med värde enligt förordningen. I likhet med vad som föreslås i utkastet till lagrådsremiss bör därför bestämmelserna i den föreslagna koncessionslagen om den lagens tröskelvärden eller hur värdet ska beräknas inte tillämpas. För att få ett fungerande regelverk bör emellertid bestämmelsen i koncessionslagen om värdetidpunkt göras tillämplig. Som Trafikverket påpekar bör det vidare tydliggöras i lagtexten att det är EU:s kollektivtrafikförordnings anvisning om hur värdet ska beräknas som ska tillämpas. Blandad upphandling I upphandlingspromemorian respektive kollektivtrafikpromemorian föreslås det att respektive upphandlingslags bestämmelser om blandad upphandling ska vara tillämpliga vid upphandling av de aktuella kollektivtrafiktjänsterna. Bestämmelserna är avsedda att reglera vilken lag, eller vilka bestämmelser i respektive lag, som ska gälla när en upphandling omfattar olika slag av upphandling eller upphandlingar som omfattas av olika regelverk. Bestämmelser om blandad upphandling görs emellertid inte uttryckligen tillämpliga i utkastet till lagrådsremiss. Ingen remissinstans har yttrat sig i frågan om blandad upphandling. Förekomsten av blandad upphandling på kollektivtrafikområdet är liten. I den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner, liksom i de föreslagna lagarna om offentlig upphandling och upphandling inom försörjningssektorerna, finns detaljerade bestämmelser om vilka bestämmelser som ska tillämpas vid olika typer av blandade upphandlingar. Bestämmelserna torde ha begränsat tillämpningsområde vid upphandling av kollektivtrafik. I den utsträckning en behörig myndighet genomför en upphandling och föremålet för upphandlingen omfattas såväl av de bestämmelser som nu föreslås ska tillämpas som andra upphandlingsregler får frågan om vilka bestämmelser som ska tillämpas avgöras med vägledning av de huvudsakliga principer som ligger till grund för bestämmelserna i respektive upphandlingslag om blandad upphandling. Detta innebär att en myndighet som avser att upphandla s.k. delbara blandade kontrakt, dvs. kontrakt som objektivt sett kan delas upp i separata kontrakt, kan välja att tilldela separata kontrakt för de olika delarna eller att tilldela ett enda kontrakt. Om myndigheten väljer att tilldela separata kontrakt, ska beslut om vilka regler som ska gälla för de olika kontrakten fattas på grundval av de egenskaper som varje del har. Om myndigheten i stället väljer att tilldela ett enda kontrakt, ska kontraktet tilldelas med tillämpliga bestämmelser i den föreslagna lagen om offentlig upphandling respektive lagen om upphandling inom försörjningssektorerna. Om kontraktet objektivt sett inte kan delas upp, ska den s.k. huvudsaksprincipen tillämpas, dvs. det är det huvudsakliga syftet med ett kontrakt som avgör vilka bestämmelser som är tillämpliga. Offentliggörande och annonsering I artikel 7 i EU:s kollektivtrafikförordning finns vissa bestämmelser om offentliggörande. De behöriga myndigheterna ska, enligt artikel 7.2, offentliggöra vissa uppgifter i Europeiska unionens officiella tidning, bl.a. planerad tilldelningsmetod och vilka tjänster och geografiska områden som kan omfattas av avtalet. Ett sådant offentliggörande ska ske åtminstone ett år innan det fria anbudsförfarandet inleds respektive innan ett avtal direkttilldelas. Om avtal ska tilldelas efter ett konkurrensutsatt anbudsförfarande, ska alltså anbud infordras genom en annons om upphandling enligt 8 kap. 1 § i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner ett år efter det ursprungliga offentliggörandet enligt artikel 7.2 i EU:s kollektivtrafikförordning. Huvudregeln enligt såväl EU:s kollektivtrafikförordning som upphandlingsdirektiven är att en upphandling ska föregås av annonsering. Enligt upphandlingsdirektiven finns dock vissa undantag från annonseringsskyldigheten. I den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner finns sålunda vissa bestämmelser om upphandling utan föregående annonsering. En upphandlande myndighet får under vissa villkor tilldela en koncession utan föregående annonsering om det som ska upphandlas kan tillhandahållas endast av en leverantör. En upphandlande myndighet eller enhet behöver inte heller annonsera på nytt om det vid ett förfarande med annonsering inte lämnas några anbudsansökningar eller anbud eller några lämpliga anbudsansökningar eller lämpliga anbud. I enlighet med vad som anförts ovan om förhållandet mellan upphandlingsdirektiven och EU:s kollektivtrafikförordning och cabotageförordningen finns enligt regeringens uppfattning inga hinder mot att göra dessa bestämmelser tillämpliga. Som Trafikverket påpekar bör emellertid då även bestämmelsen i 8 kap. 7 § koncessionslagen om möjligheten att publicera en annons om tilldelning utan föregående annonsering göras tillämplig. Enligt 8 kap. 6 § i förslaget till lag om upphandling av koncessioner ska en upphandlande myndighet eller enhet som har tilldelat en koncession skicka en efterannons om upphandlingsresultatet senast 48 dagar efter det att koncessionen tilldelats. I utkastet till lagrådsremiss föreslås - mot bakgrund av att det i artikel 7.1 i EU:s kollektivtrafikförordning finns ett krav på de behöriga myndigheterna att årligen offentliggöra en samlad rapport - att bestämmelsen om efterannons om resultatet av en upphandling i lagen om upphandling av koncessioner inte ska göras tillämplig. Flera remissinstanser, bl.a. Konkurrensverket, Upphandlingsmyndigheten och Trafikverket, har emellertid påtalat att det kan finnas skäl att kräva efterannonsering. Enligt vad som föreslås i avsnitt 9.5 ska bl.a. bestämmelserna om upphandlingsskadeavgift i lagen om upphandling av koncessioner göras tillämpliga. Enligt dessa bestämmelser är preskriptionstiden för sådan avgift 12 månader. Om resultatet av upphandlingen enbart publiceras genom den årliga rapporten, finns det stor risk att hela eller en stor del av preskriptionstiden då redan har passerat. Mot denna bakgrund och då kravet på efterannonsering inte kan anses vara särskilt betungande finner regeringen att en behörig myndighet ska skicka en efterannons om upphandlingsresultatet i enlighet med vad som föreskrivs om detta i lagen om upphandling av koncessioner. Som Konkurrensverket och Upphandlingsmyndigheten påpekar torde efterannonsering också underlätta insamlingen av statistik samt uppföljningar och utvärderingar på upphandlingsområdet. Genom att informationen i efterannonsen bör utformas konsekvent torde också de behöriga myndigheternas arbete med den årliga rapporten förenklas. I upphandlingslagstiftningen finns bemyndiganden för regeringen att meddela föreskrifter om annonsering i förordning (jfr 8 kap. 8 § i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner). Även när det gäller innehållet i och offentliggörandet av annonser för upphandling av kollektivtrafik bör en närmare reglering ske genom förordning. I likhet med hur den övriga upphandlingslagstiftningen har utformats bör därför ett sådant bemyndigande föras in i kollektivtrafiklagen. I sammanhanget kan det påpekas att kommissionen tagit fram standardformulär som gör det möjligt för de behöriga myndigheterna att uppfylla kravet på offentliggörande av den planerade avtalstilldelningen enligt artikel 7.2 i EU:s kollektivtrafikförordning (förhandsmeddelande). Kommissionen har vidare fastställt standardformulär för de olika typerna av annonsering enligt upphandlingsdirektiven. Standardformulären är synkroniserade så att det ska vara möjligt att återanvända uppgifter från förhandsmeddelandet enligt artikel 7.2 i formulären för annonsering enligt direktiven. Standardformulären finns tillgängliga via Europeiska unionens publikationsbyrå. Ändringar under löptiden I 14 kap. i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner finns bestämmelser om ändringar av koncessioner. I avsnitt 2.3.6 i kommissionens tolkningsriktlinjer för EU:s kollektivtrafikförordning behandlas frågan om ändring av avtal om allmän trafik. Kommissionen hänvisar till att EU-domstolen utvecklat en praxis på området. Huvudregeln är att ett avtal inte får ändras utan att det genomförs en ny upphandling. Domstolen har dock fastställt att det i vissa fall är möjligt att ändra ett avtal utan att en ny konkurrensutsättning behöver genomföras. Kommissionen anger i tolkningsriktlinjerna att i brist på särskilda bestämmelser i EU:s kollektivtrafikförordning är domstolens rättspraxis på detta område tillämplig. Av propositionen Nytt regelverk om upphandling (prop. 2015/16:195 del 2 s. 844) framgår dock att de nya direktiven, till skillnad från 2004 års upphandlingsdirektiv, innehåller särskilda bestämmelser om ändring av kontrakt och ramavtal och att EU-lagstiftaren genom dessa bestämmelser har avsett att få till stånd en kodifiering av rättspraxis på området. I de nya lagarna om offentlig upphandling och upphandling inom försörjningssektorerna föreslås därför att uttryckliga bestämmelser införs i upphandlingslagstiftningen som genomför direktiven i detta avseende. Regleringen är avsedd att klargöra i vilka fall ändringar kan ske utan att en ny upphandling behöver genomföras. Av proposition 2015/16:195 framgår vidare att den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner ska innehålla bestämmelser om ändring av koncessioner och att dessa i huvudsak motsvarar bestämmelserna om ändring av kontrakt och ramavtal. Bestämmelserna i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner om ändringar under löptiden torde därför kunna göras tillämpliga även när det gäller ändringar av sådana avtal om allmän trafik som nu är i fråga. I 14 kap. 9 § i förslaget till lag om upphandling av koncessioner finns en hänvisning till den lagens tröskelvärde. De tröskelvärden som finns i respektive upphandlinslag är baserade på regler i upphandlingsdirektiven och skiljer sig åt såväl mellan de olika lagarna som beroende på vad upphandlingen rör eller vem som upphandlar. Mot bakgrund av att förslagen i detta lagstiftningsärende ska tillämpas vid upphandling som avser såväl tjänstekontrakt som tjänstekoncessioner och såväl av regionala kollektivtrafikmyndigheter som av Trafikverket bör bestämmelsen i 14 kap. 9 § i förslaget till lag om upphandling av koncessioner inte göras tillämplig. Till skillnad från Upphandlingsmyndigheten instämmer därmed regeringen i utkastets bedömning i denna del. I fråga om ändringar av mindre värde bör enligt regeringens mening i stället EU-domstolens praxis på området tillämpas. Bestämmelserna om ändringar av mindre värde i 14 kap. 9 § i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner, 17 kap. 9 § i den föreslagna lagen om offentlig upphandling respektive 16 kap. 9 § i den föreslagna lagen om upphandling inom försörjningssektorerna torde dock kunna tjäna som allmän vägledning i frågan. Miljö-, social- och arbetsrättsliga hänsyn Förslaget att lagen om upphandling av koncessioner ska tillämpas innebär bl.a. att den lagens bestämmelser om beaktande av miljöhänsyn och sociala hänsyn vid upphandling ska gälla. Vid tidpunkten för utkastet till lagrådsremiss var dessa föremål för överväganden. I utkastet anges att de förslag som Utredningen om upphandling och villkor enligt kollektivavtal lämnat kan komma att påverka förslaget till lag om upphandling av koncessioner, vilket i sin tur kan komma att medföra konsekvenser för de hänvisningar som föreslås i kollektivtrafiklagen. I propositionen Nytt regelverk om upphandling (prop. 2015/16:195 avsnitt 9.2 och 9.3) lämnas i samtliga upphandlingslagar förslag till bestämmelser om miljö-, social- och arbetsrättsliga hänsyn som även inbegriper bestämmelser om särskilda arbetsvillkor för fullgörande av kontrakt. Mot bakgrund av att sådana bestämmelser alltså föreslås gälla för upphandlingar i allmänhet, inbegripet upphandlingar av tjänstekontrakt för kollektivtrafik på buss och spårvagn, bör de även göras tillämpliga vid upphandlingar av sådan kollektivtrafik som omfattas av detta lagstiftningsförslag. EU:s kollektivtrafikförordning innehåller en reglering av behöriga myndigheters möjligheter att vidta vissa åtgärder för att skydda personalen vid byte av operatör. Enligt artikel 4.5 får de behöriga myndigheterna - utan att det påverkar tillämpningen av nationell lagstiftning och gemenskapslagstiftning, inklusive kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter - kräva att det utvalda kollektivtrafikföretaget erbjuder den personal som tidigare anställts för att tillhandahålla tjänsterna samma rättigheter som den skulle ha haft i samband med en överlåtelse enligt rådets direktiv 2001/23/EG av den 12 mars 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter (det s.k. överlåtelsedirektivet). Med anledning av Kommunals synpunkt bör det påpekas att artikel 4.5 i EU:s kollektivtrafikförordning är direkt tillämplig. Bestämmelsen överlämnar till den behöriga myndigheten att bedöma om det i upphandlingen ska ställas krav på övergång av personal eller inte. Något förtydligande i lagtext om artikelns innehåll är därmed inte nödvändig. Om de behöriga myndigheterna kräver att kollektivtrafikföretag ska följa vissa sociala normer, ska anbudshandlingarna och avtalen om allmän trafik innehålla en förteckning över den berörda personalen samt klara och tydliga uppgifter om deras avtalsenliga rättigheter och de villkor på vilka arbetstagarna anses bli knutna till tjänsterna. Förhandlingarna inom ramen för det s.k. fjärde järnvägspaketet (se avsnitt 7) kommer att medföra att bestämmelserna om sociala hänsyn i EU:s kollektivtrafikförordning ändras. De ändrade skrivningarna är avsedda att tydligare återspegla det som redan gäller och ska - enligt vad som anförts under förhandlingarna - inte innebära några nya rättigheter eller skyldigheter för arbetsmarknadens parter. Löptiden för avtal om allmän trafik som avser kollektivtrafik på vatten Konkurrenskommissionen, Sveriges Bussföretag och Konkurrensverket har i sina remissvar över kollektivtrafikpromemorian lämnat vissa kommentarer om löptiden för avtal om allmän trafik i form av koncessioner. I den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner finns vissa bestämmelser om koncessioners varaktighet. Som anges ovan bör dessa bestämmelser dock inte göras tillämpliga då det i EU:s kollektivtrafikförordning finns särskilda bestämmelser om begränsningar i löptiden av avtal om allmän trafik. Enligt huvudregeln i artikel 4.3 får löptiden inte överstiga 10 år för busstransporter och 15 år för persontransporter på järnväg eller med något annat spårbundet transportsätt. Om ett avtal om allmän trafik gäller flera olika transportsätt och transporterna på järnväg eller med något annat spårbundet transportsätt står för mer än 50 procent av de ifrågavarande tjänsternas värde, ska löptiden vara begränsad till 15 år. Enligt artikel 4.4 får löptiden i vissa fall förlängas. Förordningen är bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna och det finns därför inte utrymme för någon nationell reglering i fråga om löptiden för avtal om allmän trafik för de trafikslag som nämns där. I fråga om avtal om allmän trafik som omfattas av cabotageförordningen finns det i den förordningen ingen begränsning av varaktigheten av sådana avtal. Som anges ovan i avsnitt 4.3 innehåller emellertid kommissionens tolkningsmeddelande om cabotageförordningen uttalanden om vilken varaktighet som kan anses vara proportionerlig. Enligt kommissionen bör den maximala varaktigheten av ett avtal om allmän trafik enligt cabotageförordningen inte överstiga 12 år. Det finns visserligen inga motsvarande uttalanden i fråga om varaktigheten av avtal om allmän trafik i den mån de avser kollektivtrafik på inre vattenvägar, men enligt regeringens mening torde kommissionens bedömning när det gäller avtal som omfattas av cabotageförordningen tjäna som vägledning även i fråga om vilken varaktighet som kan anses vara proportionerlig när det gäller inre vattenvägar. Av artikel 4.3 andra meningen i EU:s kollektivtrafikförordning framgår dessutom att i den mån ett avtal om allmän trafik gäller flera olika transportsätt och transporterna för järnväg eller med något annat spårbundet transportsätt står för mer än 50 procent av värdet, är löptiden begränsad till 15 år. Mot denna bakgrund görs den bedömningen i utkastet att det inte är nödvändigt att införa en nationell reglering gällande löptiden för avtal om allmän trafik som avser kollektivtrafik på vatten. Ingen remissinstans har någon invändning mot detta och regeringen delar utkastets bedömning. Som framhålls i utkastet är det dock av vikt att det vid fastställandet av avtalets löptid alltid görs en proportionalitetsbedömning. 9.3 Direkttilldelning Regeringens förslag: En regional kollektivtrafikmyndighet ska få direkttilldela avtal som avser järnvägstransporter enligt artikel 5.6 i EU:s kollektivtrafikförordning endast om det årliga genomsnittsvärdet av avtalet uppskattas till ett belopp motsvarande högst 7 500 000 euro. Andra behöriga myndigheter ska få direkttilldela sådana avtal utan begränsning. Avtal om allmän trafik av mindre värde enligt artikel 5.4 i EU:s kollektivtrafikförordning ska få direkttilldelas om det årliga genomsnittsvärdet av avtalen uppskattas till ett belopp motsvarande högst 500 000 euro. Möjligheten att direkttilldela avtal om allmän trafik av mindre värde ska dock inte få utnyttjas om avtalet avser kollektivtrafik på vatten. Behöriga myndigheter ska besluta riktlinjer för användning av direkttilldelning av avtal av mindre värde och avtal som avser järnvägstransporter. En upphandling ska inte få delas upp i avsikt att kringgå bestämmelserna om ett konkurrensutsatt anbudsförfarande. Vid direkttilldelning av avtal av mindre värde och avtal som avser järnvägstransporter ska miljö-, social- och arbetsrättsliga hänsyn beaktas om upphandlingens art motiverar detta. De grundläggande principerna enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska tillämpas i den utsträckning det är möjligt. Genomförandet av direkttilldelningar ska dokumenteras. Regeringens bedömning: Behöriga myndigheter bör inte förbjudas att utnyttja möjligheten i artikel 5.2 i EU:s kollektivtrafikförordning att själva tillhandahålla kollektivtrafik eller direkttilldela avtal om allmän trafik till ett internt företag. Upphandlingspromemorians och kollektivtrafikpromemorians förslag och bedömning överensstämmer inte med regeringens. I promemoriorna föreslås att direkttilldelningar av avtal av mindre värde och avtal som avser järnvägstransporter ska förbjudas. Remissinstanserna (upphandlingspromemorian): Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Svensk Kollektivtrafik avstyrker förslaget att förbjuda direkttilldelning av avtal av mindre värde eller omfattning eller avtal som rör järnvägstransporter eftersom det saknas skäl att inskränka de regionala kollektivtrafikmyndigheternas verktygslåda för att åstadkomma en ändamålsenlig kollektivtrafik genom att i svensk rätt föreskriva konkurrensutsättning i större utsträckning än vad EU-rätten kräver. Remissinstanserna (kollektivtrafikpromemorian): Transportstyrelsen och Branschföreningen Tågoperatörerna tillstyrker förslaget att förbjuda direkttilldelning av avtal av mindre värde eller omfattning eller avtal som rör järnvägstransporter. Konkurrensverket har inga invändningar mot sådana förbud men anser att en direktupphandlingsgräns bör införas. Konkurrenskommissionen tillstyrker förslaget att det inte ska finnas särskilda möjligheter att direkttilldela koncessioner på området och avstyrker förslaget att tillåta direkttilldelning till interna företag. Jönköpings läns landsting, Skåne läns landsting, Västerbottens läns landsting, Stockholms läns landsting, SKL och Svensk Kollektivtrafik avstyrker förslaget att förbjuda direkttilldelning av avtal av mindre värde eller omfattning eller avtal som rör järnvägstransporter, då det är av vikt att den regionala kollektivtrafikmyndigheten ges ett så stort handlingsutrymme som möjligt och att möjligheten till direkttilldelning kan ge ökad flexibilitet och minskad administration för myndigheten. Gotlands kommun avstyrker förslaget att inskränka möjligheten till direkttilldelning av avtal av mindre värde eftersom det är viktigt att de regionala kollektivtrafikmyndigheterna har möjlighet att tillämpa olika lösningar som kan svara mot behoven i regionen. I detta avseende är det inte önskvärt att det i den svenska lagstiftningen ställs högre krav än vad EU-rätten anger. Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer delvis med regeringens. I utkastet föreslås att samtliga behöriga myndigheter ska tillåtas att direkttilldela avtal som rör järnvägstrafik, oavsett avtalets storlek. Lydelsen av bestämmelserna om direkttilldelningsgräns och förbud mot kringgående har ändrats. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget att införa en direkttilldelningsgräns. Ett flertal remissinstanser, däribland Trafikverket, Stockholms läns landsting, Östergötlands läns landsting, SKL, Svensk kollektivtrafik och Sveriges Bussföretag ifrågasätter dock den valda nivån för direkttilldelning och menar att denna inte bör sättas lägre än vad som är tillåtet enligt EU:s kollektivtrafikförordning. Värmlands läns landsting påtalar att den låga direkttilldelningsgränsen endast möjliggör kontrakt för smärre justeringar i de regionala kollektivtrafiksystemen. Konkurrensverket, som i och för sig tillstyrker förslaget att införa en direkttilldelningsgräns, anser å sin sida att nivån är väl tilltagen och att bestämmelsen fått en otypisk utformning i förhållande till hur gränserna utformats i upphandlingslagarna. Transportstyrelsen avstyrker förslaget att tillåta direkttilldelning upp till det föreslagna gränsvärdet. I fråga om förslaget att tillåta direkttilldelning av avtal som rör järnvägstransporter är remissutfallet blandat. Konkurrensverket avstyrker bestämt att en sådan möjlighet införs och förordar att dessa avtal omfattas av den föreslagna direkttilldelningsgränsen. Verket konstaterar att förslaget innebär en omotiverad och omfattande förändring av förutsättningarna kring kollektivtrafik på järnväg. Verket ställer sig frågande till vilka fördelar som är tänkta att uppnås, då det inte finns något motsatsförhållande mellan att upphandla och att anlita det mest lämpliga järnvägsföretaget. Transportstyrelsen avstyrker förslaget eftersom Sverige har goda erfarenheter av nuvarande ordning med konkurrensutsättning av järnvägstrafik, som inneburit ett effektivt utnyttjande av de samhälleliga resurserna, och eftersom en så stor förändring av det hittillsvarande systemet kräver omfattande analyser och noggranna överväganden. SJ AB (SJ) avstyrker förslaget att regionala kollektivtrafikmyndigheter ska kunna direkttilldela kontrakt för kollektivtrafik på järnväg, oavsett värde. För att skapa ökad flexibilitet och handlingsfrihet för dessa myndigheter föreslår SJ att det införs ett gränsvärde, under vilket direkttilldelning kan tillåtas. Om det med hänsyn till nationellt trafikpolitiska mål anses motiverat att staten ska kunna direkttilldela oavsett värde, har SJ inga invändningar mot att Trafikverket ges sådan behörighet. Flertalet av de regionala kollektivtrafikmyndigheter som har yttrat sig samt SKL och Svensk Kollektivtrafik tillstyrker förslaget att tillåta direkttilldelning av avtal som rör järnvägstrafik, då det inte finns någon anledning att inskränka de regionala kollektivtrafikmyndigheternas organisations- och handlingsfrihet genom att i nationell rätt föreskriva konkurrensutsättning i större utsträckning än vad EU-rätten kräver. Kommunalförbundet Sörmlands Kollektivtrafikmyndighet, Stockholms läns landsting och Örebro läns landsting anför därutöver att möjligheten att direkttilldela avtal som rör järnvägstransporter skulle förbättra möjligheterna till samverkan mellan upphandlad och kommersiell kollektivtrafik, t.ex. i fråga om att köpa platser på kommersiellt trafikerade tåglinjer eller för att reglera tillköp från kommersiella järnvägsföretag. Värmlands läns landsting menar att en möjlighet att direkttilldela avtal som rör järnvägstransporter skapar förutsättningar för samarbete om tågtrafik över nationsgränserna, t.ex. mellan Norge och Sverige. SKL och Svensk kollektivtrafik har inga invändningar mot förslagen om riktlinjer för och dokumentation av direkttilldelningar och att miljöhänsyn och sociala hänsyn bör beaktas. Skälen för regeringens förslag och bedömning Bestämmelser om direkttilldelning i EU:s kollektivtrafikförordning EU:s kollektivtrafikförordning innehåller särskilda bestämmelser som reglerar när avtal om allmän trafik - i den mån dessa inte uttryckligen ska tilldelas enligt LOU- och LUF-direktiven - får direkttilldelas. Med direkttilldelning förstås enligt artikel 2 h i förordningen tilldelning av avtal om allmän trafik till ett kollektivtrafikföretag utan ett konkurrensutsatt anbudsförfarande. Artikel 5.2 reglerar under vilka förutsättningar ett avtal kan direkttilldelas till ett internt företag och artikel 5.4 och 5.6 tillåter direkttilldelning till ett externt företag i vissa fall. Direkttilldelning kan även ske som en nödåtgärd enligt artikel 5.5 (se avsnitt 9.4). Enligt artikel 5.2, 5.4 och 5.6 får dock direkttilldelning ske enligt respektive bestämmelse endast om det inte är förbjudet i nationell lagstiftning. Sverige har hittills, med hänvisning till övergångsbestämmelsen i artikel 8.2, valt att vänta med tillämpningen av artikel 5. Genom att det nu föreslås att artikel 5.3 ska tillämpas i Sverige är det nödvändigt att ta ställning till artikel 5 även i övrigt, särskilt frågan i vilken utsträckning direkttilldelningar enligt förordningen ska tillåtas. Det ska framhållas att vad som anförs nedan endast gäller för tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana eller på vatten samt för koncessioner som avser kollektivtrafik, oavsett trafikslag. Tjänstekontrakt avseende kollektivtrafik med buss eller spårvagn omfattas inte av artikel 5. Artikel 5.2 - trafik i egen regi eller direkttilldelning av avtal om allmän trafik till ett internt företag I artikel 5.2 i EU:s kollektivtrafikförordning ges tämligen detaljerade föreskrifter om i vilka fall behöriga lokala myndigheter får besluta att själva tillhandahålla kollektivtrafik eller direkttilldela ett avtal om allmän trafik till ett internt företag. Föreskrifterna gäller endast om det inte är förbjudet enligt nationell lagstiftning. Något förbud mot att tilldela ett avtal om allmän trafik till ett internt företag kan enligt dagens lagstiftning inte anses finnas. I de nya upphandlingsdirektiven har det förts in bestämmelser som undantar vissa typer av avtal från direktivens tillämpningsområden. Bestämmelserna är avsedda att klargöra i vilka fall reglerna om offentlig upphandling inte är tillämpliga på kontrakt som ingås inom den offentliga sektorn och har sitt ursprung i EU-domstolens praxis på området. Bestämmelser om undantag för s.k. interna upphandlingar och upphandlingar mellan myndigheter och enheter har därmed förts in i de föreslagna nya lagarna på upphandlingsområdet. Något förbud mot att direkttilldela exempelvis tjänstekontrakt avseende kollektivtrafik med buss eller spårvagn till ett internt företag kommer alltså inte att finnas enligt de nya lagarna. Det saknas skäl att införa ett sådant förbud för de avtal som nu är i fråga. När det gäller frågan om huruvida artikel 5.2 i EU:s kollektivtrafikförordning är förenlig med artikel 4.1 i cabotageförordningen gör regeringen följande bedömning. EU-domstolens praxis och de aktuella bestämmelserna i upphandlingsdirektiven som reglerar avtal inom den offentliga sektorn tar sikte på att avgränsa under vilka förhållanden ett avtal anses vara upphandlingspliktigt enligt EU-rätten. Bakgrunden är att EU inte har befogenhet att reglera myndigheters eller enheters interna förhållanden. Mot denna bakgrund kan en möjlighet att direkttilldela ett avtal om allmän trafik som avser kollektivtrafik på vatten under de villkor som avses i artikel 5.2 i EU:s kollektivtrafikförordning enligt regeringens uppfattning inte anses stå i strid med cabotageförordningen. Något hinder mot att tillämpa artikel 5.2 även för kollektivtrafik på vatten finns därmed inte. Att tillämpningen av artikel 5.2 i förordningen således inte bör förbjudas i Sverige får till konsekvens att de regionala kollektivtrafikmyndigheterna ska tillämpa denna bestämmelse när de tar ställning till frågor om att driva trafik i egen regi och om direkttilldelning av avtal om allmän trafik till ett internt företag. Som anges i avsnitt 9.2 ska bestämmelserna om interna kontrakt i förslaget till lag om upphandling av koncessioner således inte tillämpas. Som framgår av artikel 5.7 i EU:s kollektivtrafikförordning ska avtal som direkttilldelas med stöd av artikel 5.2 kunna bli föremål för rättslig prövning. För att underlätta sådana prövningar och insynen i genomförandet av direkttilldelningar bör samma regler om dokumentation gälla som i fråga om tilldelning enligt artikel 5.3 i förordningen. I förslaget till lag om upphandling av koncessioner finns bestämmelser om skyldigheten att dokumentera genomförandet av en upphandling. Denna bestämmelse bör göras tillämplig även vid direkttilldelningar enligt artikel 5.2 i EU:s kollektivtrafikförordning. Dokumentationen ska vara tillräcklig för att motivera den behöriga myndighetens beslut, jfr kravet i artikel 7.4 i EU:s kollektivtrafikförordning att behöriga myndigheter på begäran ska kunna redogöra för skälen för sitt beslut i fråga om direkttilldelning. Artikel 5.4 - direkttilldelning av avtal om allmän trafik av mindre värde eller omfattning EU:s kollektivtrafikförordning innehåller särskilda tröskelvärden, under vilka medlemsstaterna kan tillåta att direkttilldelning får ske. Enligt artikel 5.4 första stycket gäller detta när det årliga genomsnittsvärdet av avtalen uppskattas till mindre än 1 000 000 euro eller när avtalen gäller kollektivtrafik på mindre än 300 000 km om året. När det gäller avtal om allmän trafik som direkttilldelas till ett litet eller medelstort företag som bedriver trafik med högst 23 fordon får dessa tröskelvärden enligt andra stycket i samma bestämmelse höjas på så sätt att direkttilldelning får ske när antingen det årliga genomsnittsvärdet uppskattas till mindre än 2 000 000 euro eller när avtalet gäller kollektivtrafik på mindre än 600 000 kilometer om året. Värde definieras i artikel 2 k i förordningen som "det belopp som motsvarar ett eller flera kollektivtrafikföretags totala ersättning, inklusive mervärdesskatt, för en tjänst, en linje, ett avtal om allmän trafik eller ett ersättningssystem inom ramen för kollektiv, inklusive alla slag av ersättning från myndigheterna, och sådan inkomst från biljettförsäljning som inte överlämnas till den behöriga myndigheten i fråga." Gotlands kommun, Jönköpings läns landsting, Skåne läns landsting, Västerbottens läns landsting, Stockholms läns landsting, SKL och Svensk Kollektivtrafik avstyrker förslaget i promemoriorna att förbjuda direkttilldelning av avtal av mindre värde eller omfattning. Dessa remissinstanser framhåller att det är av vikt att den regionala kollektivtrafikmyndigheten ges ett så stort handlingsutrymme som möjligt och att det dessutom saknas skäl att i svensk rätt föreskriva konkurrensutsättning i större utsträckning än vad EU-rätten kräver. Branschföreningen Tågoperatörerna och Konkurrenskommissionen anser å sin sida att direkttilldelning av avtal bör förbjudas, då ett konkurrensutsatt tilldelningsförfarande leder till ökad effektivitet och lägre pris. Konkurrensverket har inga invändningar mot ett förbud men anser att en direktupphandlingsgräns bör införas. Regeringen noterar inledningsvis att de tröskelvärden som anges i artikel 5.4 inte är av den storleken att kollektivtrafik på järnväg eller med tunnelbana normalt sett torde omfattas av möjlighet till direkttilldelning enligt denna bestämmelse. De avtal som kan komma i fråga att direkttilldela i enlighet med artikel 5.4 torde i första hand vara koncessioner för kollektivtrafik med buss. Enligt vad som föreslås i avsnitt 9.2 ska vissa bestämmelser i lagen om upphandling av koncessioner tillämpas när avtal om allmän trafik ska konkurrensutsättas enligt artikel 5.3 i EU:s kollektivtrafikförordning. Det kan anmärkas att dessa bestämmelser ger de behöriga myndigheterna ett betydligt större handlingsutrymme att organisera förfarandet än vad de föreslagna nya lagarna om offentlig upphandling och upphandling inom försörjningssektorerna medger. Trots detta kan det enligt regeringens mening finnas skäl att tillåta direkttilldelning enligt artikel 5.4 i EU:s kollektivtrafikförordning. Möjligheten att direkttilldela avtal kan bedömas lämna ett än större utrymme till den behöriga myndigheten att anpassa valet av tilldelningsmetod till de olika förutsättningar som kan råda på marknaden för det aktuella trafikslaget. Regeringen är av uppfattningen att ett sådant ökat handlingsutrymme för myndigheterna är eftersträvansvärt. Möjligheten att direkttilldela avtal kan också innebära minskad administration och därmed minskade kostnader för myndigheten. Genom direkttilldelning kan mindre upphandlingar genomföras snabbare och med lägre transaktionskostnader. En direkttilldelning kan i vissa fall vara motiverad om kostnaden för en formbunden upphandling inte står i paritet till avtalets värde. Detta kan leda till att myndigheten kan ge större prioritet åt och avsätta större resurser till upphandlingar som omfattar stora värden och som därmed ofta är mer komplexa. Regeringen gör därför, i överensstämmelse med en övervägande del av remissinstanserna, bedömningen att möjligheten att direkttilldela avtal om allmän trafik av mindre värde eller omfattning kan vara ett värdefullt verktyg för de behöriga myndigheterna att tillgripa vid behov och ett led i att skapa ökad flexibilitet och förenkla administrationen kring avtalstilldelningen. Fråga är emellertid om direkttilldelning ska tillåtas upp till de tröskelvärden som anges i artikel 5.4. Enligt punkten 2.3.4 i kommissionens tolkningsmeddelande är medlemsstaterna fria att sänka de tröskelvärden som anges i artikel 5.4. Enligt vad som föreslås i utkastet till lagrådsremiss ska direkttilldelning tillåtas om det årliga genomsnittsvärdet uppskattas till mindre än 500 000 euro. Ett flertal remissinstanser som har yttrat sig över utkastet är av uppfattningen att tröskelvärdet inte bör sättas lägre än vad som är tillåtet enligt EU:s kollektivtrafikförordning. Konkurrensverket menar å sin sida att den i utkastet föreslagna beloppsgränsen är väl tilltagen. Regeringen konstaterar att de tröskelvärden som anges i artikel 5.4 i förordningen är avsevärt högre än de befintliga beloppsgränserna för direktupphandling i upphandlingslagstiftningen, som i dagsläget uppgår till 534 890 kronor enligt LOU och 993 368 kronor enligt LUF. De avtal som kan direkttilldelas enligt artikel 5.4 kommer sannolikt i första hand att utgöras av koncessioner för kollektivtrafik med buss. I propositionen Nytt regelverk om upphandling (prop. 2015/16:193 del 2 s. 886) föreslås en direktupphandlingsgräns för koncessioner om 259 300 euro (ca 2 400 000 kronor). Värdena i artikel 5.4 i EU:s kollektivtrafikförordning är dock särskilt anpassade för kollektivtrafik, till skillnad från de mer generella gränsvärdena i upphandlingslagstiftningen. Med hänsyn till att avtal om allmän trafik vanligen avser stora belopp är det naturligt att gränsvärdet i förordningen har satts högre. Enligt vad som anförs i utkastet till lagrådsremiss bör också beloppsgränsen för direkttilldelning av avtal om allmän trafik vara anpassad till de förhållanden som råder på kollektivtrafikområdet. För att möjligheten att direkttilldela sådana avtal ska vara användbar bör, enligt utkastet, beloppsgränsen inte sättas alltför lågt. Den svenska lagstiftningen har dock sedan länge inneburit att det i praktiken inte varit möjligt att direktupphandla kollektivtrafik. Mot bakgrund av att tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik med buss fortsatt omfattas av det generella upphandlingsregelverket kan det ifrågasättas om det är motiverat att för tjänstekoncessioner för buss - som det nu aktuella undantaget främst rör - tillåta direkttilldelning upp till de gränsvärden som anges i förordningen. Mot denna bakgrund instämmer regeringen bedömningen i utkastet till lagrådsremiss att ett lägre gränsvärde bör anges och att detta i dagsläget bör sättas till ett belopp som motsvarar hälften av det grundläggande tröskelvärde som finns i första stycket i artikel 5.4 i EU:s kollektivtrafikförordning, dvs. 500 000 euro. Därigenom skapas en möjlighet att direkttilldela vissa avtal av mindre värde, vilket kan väntas underlätta processen och administrationen kring tilldelningsförfarandet för sådana avtal, samtidigt som eventuella negativa effekter av utebliven anbudsinfordran minimeras. Några skäl för att differentiera tröskelvärdet beroende på till vem avtalet tilldelas har inte framkommit. Artikel 5.4 innehåller även en möjlighet att direkttilldela avtal som understiger en viss distans, oavsett avtalets värde. I likhet med utkastet finner regeringen att det i dagsläget inte finns något underlag för att bedöma huruvida också en sådan gräns bör införas. Regeringen, liksom Konkurrensverket, anser därför att det av likhets- och förenklingsskäl får anses vara lämpligt att enbart ha en beloppsgräns att förhålla sig till. Mot bakgrund av att ett flertal remissinstanser uttryckt önskemål om att tröskelvärdet bör vara detsamma som i EU:s kollektivtrafikförordning har regeringen för avsikt att återkomma i frågan om en lämplig direkttilldelningsgräns för de nu aktuella avtalen. I fråga om utformningen av bestämmelsen har bl.a. Upphandlingsmyndigheten efterfrågat visst klargörande. Artikel 5.4 första stycket i EU:s kollektivtrafikförordning talar om avtalen medan andra stycket talar om ett avtal. Mot bakgrund av att skäl 23 i förordningen anger att behöriga myndigheter inte bör tillåtas dela upp avtal eller nät för att undvika anbudsförfarande (se närmare om detta nedan under rubriken Kompletterande nationella regler vid direkttilldelning) och att kommissionen i avsnitt 2.3.3 i tolkningsriktlinjerna också synes tala om ett avtal anser regeringen att artikel 5.4 ska förstås så att det är det enskilda avtalet som ska understiga det angivna gränsvärdet. Den föreslagna bestämmelsen justeras därmed för att förtydliga detta. Upphandlingsmyndigheten och Konkurrensverket påtalar också att bestämmelsen har en otypisk utformning i förhållande till direktupphandlingsgränsen i upphandlingslagstiftningen. De tröskelvärden som ska tillämpas för respektive upphandlingslag meddelas av regeringen genom tillkännagivande, som anger tröskelvärdena såväl i euro som i svenska kronor. Detta tillvägagångssätt ska dock ses mot bakgrund av att dessa tröskelvärden är föremål för löpande ändringar som fastställs av Europeiska kommissionen genom förordningar och att även motvärdena i andra nationella valutor än euro meddelas av kommissionen. På annat håll i den svenska lagstiftningen förekommer dock hänvisningar till belopp motsvarande en angiven summa i euro, se t.ex. lag (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Regeringen finner att den senare tekniken bör användas för att ange direkttilldelningsgränsen i det aktuella fallet. Möjligheten att direkttilldela avtal om allmän trafik av mindre värde får inte tillämpas på avtal som avser kollektivtrafik på vatten Enligt bedömningen i avsnitt 8 är artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning tillämplig även vid tilldelning av avtal som rör kollektivtrafik på vatten. Som anges i avsnitt 4.4 har dock cabotageförordningen företräde framför EU:s kollektivtrafikförordning vid en konflikt mellan dessa båda förordningar. Enligt artikel 4.1 andra meningen i cabotageförordningen ska avtal om allmän trafik ingås på icke-diskriminerande grund med hänsyn till alla rederier inom gemenskapen. Kommissionen anger i tolkningsmeddelandet för cabotageförordningen att en direkttilldelning enligt artikel 5.4 i EU:s kollektivtrafikförordning strider mot den princip om icke-diskriminering mellan rederier som anges i artikel 4.1 i cabotageförordningen. Kommissionen anser därför att medlemsstaterna, när de tillämpar EU:s kollektivtrafikförordning, inte får direkttilldela avtal om allmän trafik som avser kollektivtrafik på nationella marina vatten, utan att följa ett förfarande som säkerställer att principerna om icke-diskriminering, öppenhet och opartiskhet iakttas. Regeringen instämmer i kommissionens bedömning att cabotageförordningen inte ger utrymme för det slag av direkttilldelning som är möjlig enligt artikel 5.4 i EU:s kollektivtrafikförordning. Som anges i propositionen Komplettering av kollektivtrafiklagen (prop. 2011/12:76 s. 24) används inte begreppet nationella marina vatten i svensk rätt. Regeringen valde därför att använda uttrycket "på vatten", med vilket avses alla typer av trafikerbara vattenområden inom svenskt sjöterritorium. Regeringen delar bedömningen i utkastet till lagrådsremiss att detta medför att möjligheten att direkttilldela avtal av mindre värde inte bör tillämpas i fråga om kollektivtrafik på vatten. Inga remissinstanser har haft några invändningar mot detta. Regeringen anser därför att en bestämmelse med innebörden att möjligheten att direkttilldela avtal om allmän trafik av mindre värde inte får utnyttjas om avtalet avser kollektivtrafik på vatten därför bör införas. Artikel 5.6 - direkttilldelning av avtal om allmän trafik som rör järnvägstransport Enligt artikel 5.6 i förordningen får behöriga myndigheter fatta beslut om direkttilldelning för avtal om allmän trafik som rör järnvägstransporter med undantag av annan spårbunden trafik som tunnelbana och spårvagnar. Liksom för övriga bestämmelser i förordningen som avser direkttilldelning gäller artikel 5.6 endast under förutsättning att det inte är förbjudet enligt nationell lagstiftning. SKL, Svensk Kollektivtrafik och flertalet regionala kollektivtrafikmyndigheter har anfört att det inte bör föreskrivas obligatorisk konkurrensutsättning i högre utsträckning än vad som krävs enligt EU-lagstiftningen. I utkastet föreslås också att direkttilldelning av avtal som rör järnvägstransporter inte bör förbjudas. Andra remissinstanser, bl.a. Transportstyrelsen, SJ och Konkurrensverket, har dock haft invändningar mot förslaget, då det innebär ett stort skifte från dagens krav på att upphandla sådan trafik i konkurrens. Regeringen konstaterar att direkttilldelning av avtal avseende järnvägstrafik förekommer i flera andra EU-länder och att det även i våra nordiska grannländer finns sådana möjligheter. Som Värmlands läns landsting påpekar kan införandet av en möjlighet att direkttilldela avtal som rör kollektivtrafik på järnväg väntas underlätta samarbeten kring gränsöverskridande trafik. Det skulle också möjliggöra för de regionala kollektivtrafikmyndigheterna att t.ex. köpa platser ombord på tåg som körs kommersiellt. För att underlätta för de regionala kollektivtrafikmyndigheterna att tillhandahålla kollektivtrafik på järnväg i den utsträckning och på det sätt som bedöms vara mest lämpligt för att tillgodose allmänhetens behov, anser regeringen att det kan finnas skäl att även i Sverige tillåta direkttilldelning av sådana avtal. Den absoluta merparten av alla järnvägstrafikavtal i Sverige upphandlas av de regionala kollektivtrafikmyndigheterna. Några remissinstanser har anfört att en helt oinskränkt möjlighet att direkttilldela järnvägsavtal, och då särskilt för de aktörer som står för den absoluta merparten av den upphandlade järnvägstrafiken, skulle innebära en stor förändring i förhållande till de förutsättningar som gäller i dag och att det inte är klarlagt vilka effekter detta skulle få på marknaden. Liksom SJ finner därför regeringen att det för de regionala kollektivtrafikmyndigheternas del bör införas ett gränsvärde under vilket direkttilldelning av järnvägstrafik tillåts. På samma sätt som medlemsstaterna har frihet att sänka de gränsvärden för direkttilldelning som anges i artikel 5.4, måste artikel 5.6 anses innebära att medlemsstaterna har möjlighet att införa ett gränsvärde för direkttilldelning av järnvägsavtal. Det kan också konstateras att fjärde järnvägspaketet kommer att medföra ändringar i EU:s kollektivtrafikförordning i fråga om möjligheten att direkttilldela avtal avseende kollektivtrafik på järnväg. Som vissa remissinstanser påtalat kan det finnas skäl att beakta i vilken utsträckning direkttilldelning framöver kommer att vara tillåten enligt förordningen. Regeringen noterar att ändringarna bl.a. innebär att direkttilldelning av avtal som rör kollektivtrafik på järnväg kommer att vara tillåten om det årliga genomsnittsvärdet av avtalet uppskattas till högst 7 500 000 euro. Mot bakgrund av att det alltså fortsättningsvis kommer att finnas möjlighet på EU-nivå att direkttilldela avtal upp till detta gränsvärde, anser regeringen att det nationella gränsvärdet bör bestämmas till samma nivå. Med andra ord bör det införas en möjlighet för de regionala kollektivtrafikmyndigheterna att direkttilldela avtal som rör järnvägstransporter, om det årliga genomsnittsvärdet av avtalet uppskattas till högst 7 500 000 euro. När det gäller utformningen av bestämmelsen hänvisas till vad som anförs ovan om direkttilldelningsgränsen enligt artikel 5.4. I flera andra länder har också staten stora möjligheter att ingripa på den nationella järnvägsmarknaden för persontrafik och anlita det järnvägsföretag som anses mest lämpad att utföra trafiken. Regeringen anser att det finns skäl att även i Sverige ge staten större möjligheter att ingripa på denna marknad. Utöver den möjlighet att direkttilldela järnvägsavtal som tillerkänns de regionala kollektivtrafikmyndigheterna är regeringen av uppfattningen att staten, genom den statliga behöriga myndigheten Trafikverket, ska ha rätt att direkttilldela sådana avtal. Mot bakgrund av att Sverige inte bör ha ett regelverk som sätter större begränsningar för staten än vad som följer av EU-lagstiftningen anser regeringen att Trafikverket, inom ramen för artikel 5.6 i EU:s kollektivtrafikförordning, bör ges en oinskränkt möjlighet att direkttilldela avtal om allmän trafik som rör järnvägstransporter. Som tidigare nämnts innebär fjärde järnvägspaketet att artikel 5.6 så småningom kommer att ersättas av andra, mer specifika möjligheter att direkttilldela avtal som rör järnvägstransporter. Direkttilldelning kommer bl.a. att vara möjlig om det är motiverat av särskilda egenskaper i marknaden eller järnvägsnätet i fråga och direkttilldelningen medför bättre transportkvalitet eller lägre kostnader för trafiken. Regeringen har för avsikt att återkomma i frågan om hur ändringarna i EU:s kollektivtrafikförordning ska tillämpas när detta blir aktuellt. Vissa uppgifter ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning senast ett år innan ett avtal direkttilldelas. Kollektivtrafikföretagen har därmed möjlighet att på ett tidigt skede få kännedom om att ett avtal om allmän trafik som rör järnvägstransporter kommer att direkttilldelas och har då möjligheter att bevaka sina intressen. Det finns därutöver vissa andra bestämmelser i EU:s kollektivtrafikförordning som är avsedda att säkerställa insyn, kontroll och att alltför höga ersättningar inte beviljas när avtal om allmän trafik direkttilldelas. Tillämpning av de allmänna unionsrättsliga principerna vid direkttilldelningar Mot bakgrund av att det föreslås att direkttilldelning av avtal till extern tredje part i vissa fall ska tillåtas finns det anledning att påminna om de allmänna unionsrättsliga principerna. EU-domstolen har utvecklat ett antal grundläggande principer för tilldelning av kontrakt som är direkt grundade på fördragens bestämmelser. Behöriga myndigheter ska alltså tilldela kontrakt i enlighet med principerna om likabehandling, icke-diskriminering, ömsesidigt erkännande, proportionalitet och öppenhet. Dessa principer ska i den utsträckning det är möjligt även tillämpas när avtal direkttilldelas. Som anges i skälen till EU:s kollektivtrafikförordning måste behöriga myndigheter t.ex. uppfylla principen om insyn och principen om likabehandling när den beslutar om tilldelning av avtal om tillhandahållande av tjänster av allmänt intresse åt tredje part (se skäl 20 i förordningen). För att säkerställa dessa principer krävs att den myndighet som ska tilldela ett avtal publicerar ett offentliggörande om detta. Detta gäller alltså även vid direkttilldelningar. Kommissionen påtalar i avsnitt 2.5.3 i tolkningsriktlinjerna för förordningen att en ökad insyn i fråga om avtal per definition även är relaterad till förfarandet för tilldelning av avtal. Den ökade insynen innebär alltså inte bara insyn efter avtalets tilldelning, utan gäller även förfarandet innan avtalet faktiskt tilldelas det berörda kollektivtrafikföretaget. En behörig myndighet måste alltså fastställa sin avsikt att direkttilldela ett avtal minst ett år i förväg, eftersom denna information ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning (se artikel 7.2). Berörda aktörer får då möjlighet att ställa frågor långt innan avtalet beviljas. Enligt artikel 7.4 ska vidare en behörig myndighet på begäran av en berörd part redogöra för skälen för sitt beslut angående direkttilldelning av ett avtal om allmän trafik. Kommissionen framhåller i sina tolkningsriktlinjer att för att tillgodose effektivt rättsligt skydd ska sådan information lämnas utan onödig fördröjning. Därutöver finns - när det gäller direkttilldelning av avtal om allmän trafik för järnvägstransporter - krav i artikel 7.3 på den behöriga myndigheten att inom ett år efter det att avtalet har tilldelats offentliggöra vissa i artikeln särskilt angivna uppgifter, bl.a. en beskrivning av parametrarna för den ekonomiska ersättningen, villkor som avser väsentliga tillgångar samt kvalitetsmål, såsom punktlighet och tillförlitlighet och tillämpliga belöningar och straff. Utöver principen om insyn gäller även övriga principer i den utsträckning det är möjligt i fråga om direkttilldelningar. Den behöriga myndigheten ska således bl.a. iaktta principerna om proportionalitet och ömsesidigt erkännande även vid direkttilldelningar. I likhet med vad som föreslås i utkastet finner regeringen att bestämmelsen i 4 kap. 1 § i den föreslagna koncessionslagen som anger att upphandlingar ska ske i enlighet med dessa principer ska tillämpas även vid direkttilldelningar till extern tredje part enligt EU:s kollektivtrafikförordning. Hur de allmänna principerna närmare ska tillämpas vid direkttilldelningar får utvecklas i rättstillämpningen. Med anledning av Upphandlingsmyndighetens påpekande vill regeringen framhålla att förslaget att tillåta direkttilldelning av avtal till extern tredje part i vissa fall ger behöriga myndigheter möjlighet att välja vilket kollektivtrafikföretag som ska tilldelas avtalet. Något skäl att göra bestämmelsen i 4 kap. 2 § i den föreslagna koncessionslagen tillämplig finns därför inte. Kompletterande nationella regler vid direkttilldelning I det befintliga upphandlingsregelverket finns möjlighet att direktupphandla om kontraktets värde understiger direktupphandlingsgränsen i respektive lag. I samband med att beloppsgränserna för direktupphandling i LOU och LUF ändrades den 1 juli 2014 återinfördes ett krav på myndigheterna att anta riktlinjer för genomförande av direktupphandlingar. I propositionen Direktupphandling (prop. 2013/14:133 s. 27) påtalade regeringen att sådana riktlinjer kan vara ett värdefullt sätt att ta vara på konkurrensen och särskilt beakta småföretagens perspektiv. Regeringen anförde vidare att det behövs ett strategiskt förhållningssätt i förhållande till användningen av direktupphandling, att myndigheterna därför noggrant bör ha analyserat vilka riktlinjer som ska gälla för deras direktupphandlingar och att riktlinjerna kan läggas till grund för revision av direktupphandlingar. I propositionen gjorde regeringen bedömningen att riktlinjerna inte är att betrakta som föreskrifter utan som rättsligt oförbindande beslut och att bestämmelsen innebär att det ska tas fram policydokument med vägledning för användningen av direktupphandling med bl.a. handläggningsrutiner för annonsering och konkurrensutsättning på annat sätt (a. prop. s. 28 f.). Även när det gäller direktupphandling av koncessioner föreslås i propositionen Nytt regelverk om upphandling (prop. 2015/16:195 del 2 s. 893 f.) att en upphandlande myndighet eller enhet som upphandlar koncessioner ska vara skyldig att anta riktlinjer för direktupphandling enligt koncessionslagen. I likhet med vad som gäller vid direktupphandling enligt upphandlingslagstiftningen bör behöriga myndigheter anta riktlinjer för sådan direkttilldelning av avtal om allmän trafik till extern tredje part som nu föreslås bli möjlig. En bestämmelse med sådan innebörd bör därför införas. Syftet med riktlinjerna bör vara detsamma som enligt de övriga upphandlingslagarna. Riktlinjerna bör tydligt ange kriterierna för när konkurrensen ska utnyttjas genom att annonsera upphandlingen eller konkurrensutsätta den genom att fråga flera leverantörer. I upphandlingslagstiftningen finns vidare bestämmelser om förbud mot att kringgå reglerna om upphandling över tröskelvärdena eller direktupphandlingsgränsen i respektive lag. Bestämmelserna reglerar hur värdet av en upphandling ska beräknas och i vilken utsträckning en upphandling får delas upp i flera mindre. I skäl 23 i EU:s kollektivtrafikförordning anges att de behöriga myndigheterna inte bör tillåtas att dela upp avtal eller nät för att undvika anbudsförfarande. Mot bakgrund av att direkttilldelning av avtal understigande vissa gränsvärden nu föreslås tillåtas instämmer regeringen i utkastets bedömning att en reglering med förbud mot sådan uppdelning bör införas. Som Upphandlingsmyndigheten påpekar är avsikten med regleringen att förbjuda kringgående av bestämmelserna om ett konkurrensutsatt anbudsförfarande, varför bestämmelsen bör återspegla detta. Lagrådet anför i sitt yttrande att bestämmelsen lämpligen kan utformas i närmare anslutning till motsvarande bestämmelse i förslaget till lag om upphandling av koncessioner. Regeringen delar denna uppfattning och utformar bestämmelsen i enlighet med Lagrådets förslag. I den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner finns i 4 kap. 3 § en bestämmelse om att en upphandlande myndighet eller enhet bör beakta miljö-, social- och arbetsrättsliga hänsyn om upphandlingens art motiverar detta. Bestämmelsen ska, enligt vad som föreslås i avsnitt 9.2, gälla vid konkurrensutsättning av avtal om allmän trafik enligt EU:s kollektivtrafikförordning. Bestämmelsen bör gälla även när avtal om allmän trafik direkttilldelas till extern tredje part enligt vad som nu föreslås. I sammanhanget kan det även påpekas att regleringen i artikel 4.5 i EU:s kollektivtrafikförordning, som ger behöriga myndigheter möjlighet att vidta vissa åtgärder för att skydda personalen vid byte av operatör, är direkt tillämplig och således gäller även vid direkttilldelningar. För att underlätta rättsliga prövningar och möjliggöra insyn i genomförandet av direkttilldelningar bör samma bestämmelser om dokumentation gälla som de som i övrigt gäller för upphandlingar. I förslaget till lag om upphandling av koncessioner finns bestämmelser om skyldigheten att dokumentera genomförandet av en upphandling. Denna bestämmelse bör göras tillämplig även vid direkttilldelningar enligt EU:s kollektivtrafikförordning. Hur ersättningen ska beräknas vid direkttilldelningar I EU:s kollektivtrafikförordning finns regler om ersättning för avtal om allmän trafik. Reglerna är avsedda att säkerställa att det inte förekommer alltför höga ersättningar och att dessa överensstämmer med fördragets bestämmelser. I fråga om direkttilldelningar finns vissa särskilda bestämmelser som ska motverka att alltför höga ersättningar beviljas. Enligt artikel 6.1 ska all slags ersättning vid direkttilldelningar uppfylla bestämmelserna i bilagan till förordningen. I bilagan föreskrivs en efterhandskontroll för att säkerställa att ersättningarna inte överstiger den faktiska nettokostnaden för kollektivtrafikens tillhandahållande under avtalets löptid. Av artikel 6.2 framgår att kommissionen kan begära att medlemsstaterna meddelar kommissionen alla uppgifter som enligt kommissionens uppfattning krävs för att avgöra om beviljad ersättning är förenlig med förordningen. 9.4 Nödåtgärder Regeringens bedömning: Vid trafikstörningar eller överhängande risk för sådana störningar bör behöriga myndigheter få utnyttja möjligheten att vidta nödåtgärder enligt artikel 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning. Regeringens förslag: Vid nödåtgärder ska miljö-, social- och arbetsrättsliga hänsyn beaktas om upphandlingens art motiverar detta. Upphandlingspromemorians och kollektivtrafikpromemorians bedömning och förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Promemoriornas lagförslag innebär att de icke-direktivstyrda bestämmelserna i de föreslagna upphandlingslagarna ska gälla. Remissinstanserna: Ingen remissinstans uttalar sig i frågan. Bedömningen och förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ressel Rederi AB efterlyser en nationell reglering ämnad att förebygga att behöriga myndigheter sätter i system att ta till nödåtgärder. Skälen för regeringens bedömning och förslag: Enligt artikel 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning får den behöriga myndigheten vidta nödåtgärder vid trafikstörningar eller överhängande risk för sådana störningar. Bestämmelsen är inte avhängig någon reglering i nationell rätt utan är direkt tillämplig. Mot bakgrund av att övriga delar av artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning nu föreslås börja tillämpas, kan behöriga myndigheter även utnyttja möjligheten att vidta nödåtgärder enligt artikel 5.5 i förordningen. Bestämmelsen utgör en möjlighet till undantag från ett konkurrensutsatt tilldelningsförfarande. Vid trafikstörningar eller överhängande risk för sådana störningar ska den behöriga myndigheten kunna vidta kortfristiga nödåtgärder i avvaktan på att ett avtal om allmän trafik ska kunna upphandlas genom ett konkurrensutsatt förfarande enligt den reglering som nu föreslås. I sådana situationer finns enligt artikel 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning möjlighet att direkttilldela ett avtal. Den behöriga myndigheten kan också träffa en formell överenskommelse med ett kollektivtrafikföretag om att utvidga ett redan ingånget avtal om allmän trafik. Vidare har myndigheten möjlighet att ålägga ett kollektivtrafikföretag att fullgöra viss allmän trafikplikt. Ett kontrakt som är tilldelat på något av dessa tre sätt får ha en maximal löptid om två år. Under den tiden ska den behöriga myndigheten vidta de åtgärder som krävs för att ett avtal om allmän trafik kan tilldelas enligt någon av de övriga bestämmelserna i artikel 5. I upphandlingsregelverket finns möjligheter att t.ex. direktupphandla vid synnerliga skäl eller att göra ändringar under löptiden. Det faktum att artikel 5.5 innehåller en särskild inskränkning av avtalstidens längd när nödåtgärder vidtas talar dock för att möjligheten att vidta nödåtgärder sträcker sig längre än de möjligheter som finns i upphandlingslagstiftningen. Utöver att ange att det ska vara fråga om trafikstörningar eller överhängande risk för sådana störningar innehåller artikel 5.5 inte några ytterligare villkor för när nödåtgärder får vidtas. Närmare vilket utrymme bestämmelsen ger att vidta nödåtgärder får överlämnas till rättstillämpningen. I likhet med vad som är fallet vid de liknande åtgärder som finns i upphandlingslagstiftningen och enligt vad som nu föreslås gälla vid direkttilldelningar av avtal av mindre värde bör dock målsättningsbestämmelsen i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner om att miljö-, social- och arbetsrättsliga hänsyn bör beaktas om upphandlingens art motiverar detta göras tillämplig. I avsnitt 9.5 nedan föreslås att koncessionslagens bestämmelser om dokumentation, överprövning, skadestånd och upphandlingsskadeavgift görs tillämpliga vid nödåtgärder enligt artikel 5.5. Regleringen innebär att ett avtal t.ex. kan ogiltigförklaras i den mån det har tilldelats med stöd av bestämmelsen om det vid en prövning visats att förutsättningarna i bestämmelsen inte varit uppfyllda. Regeringen finner dock inte att någon sådan särskild reglering i anslutning till möjligheten i artikel 5.5 att vidta nödåtgärder som Ressel Rederi AB efterlyser är lämplig att införa i detta lagstiftningsärende. 9.5 Överprövning och överklagande av beslut Regeringens förslag: Bestämmelserna om avtalsspärr, överprövning, skadestånd och upphandlingsskadeavgift i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner ska gälla vid upphandling av kollektivtrafik enligt artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning. Avtalsspärr ska dock inte gälla vid direkttilldelning till interna företag eller vid beslut om nödåtgärder. Upphandlingspromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås att överprövningsbestämmelserna i de föreslagna nya lagarna om offentlig upphandling och upphandling inom försörjningssektorerna ska tillämpas. I promemorian föreslås även att det uttryckligen ska anges att ett åläggande om att fullgöra allmän trafikplikt enligt artikel 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning ska kunna överklagas till förvaltningsdomstol. Kollektivtrafikpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås att det uttryckligen ska anges att ett åläggande om att fullgöra allmän trafikplikt enligt artikel 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Remissinstanserna (upphandlingspromemorian): Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tillstyrker förslaget att införa en möjlighet att överklaga beslut om åläggande att fullgöra viss allmän trafikplikt. Förbundet tillstyrker också att bestämmelser om rättsmedel beträffande tilldelning av kontrakt enligt EU:s kollektivtrafikförordning införs. Remissinstanserna (kollektivtrafikpromemorian): Konkurrensverket, Konkurrenskommissionen, Trafikverket och Branschföreningen Tågoperatörerna tillstyrker eller har inget att invända mot att bestämmelserna om rättsmedel i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner görs tillämpliga vid tilldelning av koncessioner för kollektivtrafik. Transportstyrelsen ställer sig positiv till förslaget om möjligheten att överklaga ett åläggande att fullgöra viss allmän trafikplikt. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens. I utkastet föreslås att det i lagen ska anges att ett åläggande om att fullgöra allmän trafikplikt enligt artikel 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning ska kunna överklagas till förvaltningsdomstol. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Några remissinstanser, däribland Kammarrätten i Stockholm, Trafikverket, Upphandlingsmyndigheten, SKL och Svensk Kollektivtrafik påtalar att det finns vissa behov av förtydliganden när det gäller hänvisningarna till överprövningsreglerna i lagen om upphandling av koncessioner. Trafikverket menar vidare att förslaget går längre än vad EU:s kollektivtrafikförordning kräver och anser - mot bakgrund av att det är fråga om viktiga samhällsfunktioner som ska upprätthållas - att det inte är nödvändigt att göra bestämmelserna om överprövning av ett avtals giltighet tillämpliga. Skälen för regeringens förslag Kraven på rättsmedel i EU:s kollektivtrafikförordning I artikel 5.7 i EU:s kollektivtrafikförordning anges att medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att garantera att ett beslut i enlighet med artikel 5.2-5.6 kan prövas effektivt och snabbt på begäran av en person som har eller har haft intresse av att få ett särskilt avtal och som har skadats eller riskerar att skadas av en påstådd överträdelse för det fall sådana beslut innefattar överträdelse av gemenskapsrätten eller nationella bestämmelser om genomförande av sådan lag. Ett effektivt översynsförfarande ska enligt skäl 21 i förordningen vara jämförbart med relevanta förfaranden i de s.k. rättsmedelsdirektiven. Rättsmedelsdirektiven (se avsnitt 4.5) har genomförts i svensk rätt genom bestämmelserna om avtalsspärr, överprövning, skadestånd och upphandlingsskadeavgift i LOU och LUF. Genom LUK-direktivet har rättsmedelsdirektiven gjorts tillämpliga också för upphandling av tjänstekoncessioner. I propositionen Nytt regelverk om upphandling (prop. 2015:16:195 del 2 s. 875 och 877) föreslås att de befintliga bestämmelserna om rättsmedel i LOU och LUF överförs väsentligen oförändrade till de nya upphandlingslagarna. Regeringen föreslår också att motsvarande regler om rättsmedel ska införas i lagen om upphandling av koncessioner. Överprövningar Enligt vad som föreslås ovan ska bestämmelserna om förfarandet m.m. i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner i relevanta delar göras tillämpliga vid konkurrensutsättning av avtal om allmän trafik enligt EU:s kollektivtrafikförordning. Det framstår därför som naturligt att även göra denna lags bestämmelser om överprövning m.m. tillämpliga vid sådan upphandling. Att på det sättet integrera möjligheterna till överprövning av en upphandling, överprövning av ett avtals giltighet, skadestånd och upphandlingsskadeavgift enligt vad som gäller vid upphandling i övrigt skapar god förutsägbarhet och rättssäkerhet. Att, som Trafikverket anser, begränsa de tillgängliga rättsmedlen till enbart överprövningar av upphandlingar är enligt regeringens uppfattning inte lämpligt, särskilt mot bakgrund av att tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik hittills omfattats av de bestämmelser som genomför rättsmedelsdirektiven och att kollektivtrafik på buss och med spårvagn alltjämt kommer att omfattas av den regleringen. I sammanhanget kan det påpekas att bestämmelserna om interimistiska beslut vid överprövning av en upphandling och av ett avtals giltighet har förtydligats och att användarnas intresse, allmänintresset och övriga berörda intressen ska beaktas vid skadeavvägningen (se prop. 2015/16:129). Regeringen finner därför att de rättsmedel som står till buds enligt den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner ska göras tillämpliga även vid upphandlingar av sådana kollektivtrafiktjänster som nu är i fråga. Trafikverket har vidare påtalat att den i utkastet föreslagna regleringen innebär att överträdelser av andra artiklar i EU:s kollektivtrafikförordning inte omfattas av rättsmedel. Regeringen instämmer i att det kan finnas skäl att låta sådana överträdelser omfattas av prövning. Det saknas emellertid i nuläget beredningsunderlag för att utvidga den rättsliga prövningen till att även omfatta sådana överträdelser. Som vissa remissinstanser påpekar innehåller några paragrafer i kapitlet om överprövning i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner hänvisningar till överträdelser av "någon annan bestämmelse i denna lag". De bestämmelser som en domstol vid en prövning enligt dessa paragrafer ska tillämpa är enbart sådana som gäller för den upphandling som är aktuell i målet. Detta gäller naturligtvis även vid överprövningar av de tjänster som nu är aktuella. Med andra ord ska en domstol enbart tillämpa de bestämmelser i lagen om upphandling av koncessioner som gjorts tillämpliga genom förslagen i detta lagstiftningsärende. Någon särskild bestämmelse som förtydligar detta är emellertid enligt regeringens uppfattning inte nödvändig. En jämförelse kan i detta sammanhang också göras med t.ex. 16 kap 13 § andra stycket i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner. Den bestämmelsen anger att ett avtal ska förklaras ogiltigt om det har slutits i strid med vissa uppräknade paragrafer, t.ex. bestämmelserna om avtalsspärr. Om avtalsspärr inte gäller vid den aktuella upphandlingen ska rätten naturligtvis inte förklara avtalet ogiltigt såsom stridande mot avtalsspärren. Detta måste anses underförstått i bestämmelsen. De aktuella bestämmelserna i koncessionslagen bör göras tillämpliga även när det gäller direkttilldelningar och nödåtgärder. Enligt artiklarna 2 b i båda rättsmedelsdirektiven, i lydelse enligt ändringsdirektivet, får medlemsstaterna göra undantag från avtalsspärren bl.a. när upphandlingsdirektiven inte kräver att upphandlingen föregås av annonsering i Europeiska unionens tidning. Enligt upphandlingslagarna gäller därför inte någon avtalsspärr när kontrakt tilldelas utan föregående annonsering (se prop. 2009/10:180 del 1 s. 115 f.). Artikel 7.2 i EU:s kollektivtrafikförordning innebär att en behörig myndighet ska informera om en planerad direkttilldelning genom förhandsannonsering i Europeiska unionens tidning senast ett år innan tilldelningen. Själva direkttilldelningen föregås dock inte av annonsering. Eftersom s.k. interna kontrakt inte omfattas av upphandlingslagstiftningen saknas bestämmelser om avtalsspärr i sådana fall. Det finns därför inte skäl att tillämpa avtalsspärr vid direkttilldelning till ett internt företag enligt artikel 5.2 i EU:s kollektivtrafikförordning. Till följd av nödåtgärdens brådskande natur, och då den är begränsad i tiden, bör avtalsspärren inte heller göras tillämplig vid sådana beslut som omfattas av artikel 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning. En avtalsspärr har till syfte att möjliggöra överprövningar av upphandlingen. I fråga om direkttilldelningar av avtal till extern tredje part kan den behöriga myndigheten ha bjudit in eller tagit in anbud från fler än ett kollektivtrafikföretag. Avtalen kan också - i förhållande till avtal som kan direktupphandlas enligt upphandlingslagstiftningen i övrigt - ha ett betydligt större värde och kan löpa under lång tid. Enligt regeringens uppfattning bör därför bestämmelserna om avtalsspärr göras tillämpliga vid direkttilldelning av avtal om allmän trafik till extern tredje part. I den mån det finns flera anbudsgivare, bör den behöriga myndigheten ha en skyldighet att underrätta anbudssökare och anbudsgivare om tilldelningsbeslutet. Avtalsspärren innebär att den behöriga myndigheten inte får ingå avtal förrän 10 dagar har gått från det att underrättelsen skickats. Bestämmelserna i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner om såväl skyldigheten att informera anbudssökande eller anbudsgivare om beslutet som avtalsspärr bör därför göras tillämpliga vid direkttilldelningar av avtal av mindre värde eller avtal som rör järnvägstransport. I fall av direkttilldelning av avtal enligt EU:s kollektivtrafikförordning kan avtal ha ingåtts vid tidpunkten för en ansökan om överprövning. I sådana fall är det själva avtalet som kan angripas genom överprövning av avtalets giltighet. En invändning som kan göras är att förutsättningarna för att tillämpa direkttilldelning inte är uppfyllda och att upphandlingen borde ha föregåtts av en annons om upphandling, dvs. att det rör sig om en otillåten direkttilldelning. I fall av utvidgning av ett befintligt avtal enligt artikel 5.5 är det ett ingånget tilläggsavtal som kan angripas genom en sådan överprövning. Även när det gäller ett beslut att ålägga ett kollektivtrafikföretag att fullgöra viss allmän trafikplikt kan den behöriga myndigheten ha ingått avtal med det ålagda kollektivtrafikföretaget vid tidpunkten för en ansökan om överprövning. Ansökan kan då avse giltigheten av avtalet. I samtliga fall gäller att om något avtal inte har tecknats vid ansökningstillfället får ansökan ses som en begäran om överprövning av en upphandling. När överprövningsbestämmelserna i 16 kap. i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner ska tillämpas om avtal direkttilldelats eller om nödåtgärder vidtagits, bör några av bestämmelserna ha en anpassad innebörd. I 16 kap. 6 § första stycket i den föreslagna lagen anges att rätten ska besluta att upphandlingen ska göras om eller att den får avslutas först sedan rättelse har gjorts, om den upphandlande myndigheten eller enheten har brutit mot de grundläggande principerna i 4 kap. 1 § eller någon annan bestämmelse i lagen och detta har medfört att leverantören har lidit eller kan komma att lida skada. Hänvisningen till överträdelser av andra bestämmelser i lagen bör i stället avse överträdelser av de bestämmelser om direkttilldelning som nu föreslås eller av relevanta delar av artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning. Detsamma bör gälla när det i 16 kap. 20 § i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner hänvisas till "bestämmelserna i denna lag". Med andra ord kan ett kollektivtrafikföretag få ersättning för en skada som har uppkommit om bestämmelserna om direkttilldelning eller nödåtgärder inte följts. I det lagförslag som remitterats till Lagrådet angavs att skyldigheten att ersätta skada gällde den behöriga myndighet som inte följt bestämmelserna. Som Lagrådet påpekar är dock syftet med den föreslagna bestämmelsen att reglera när skadeståndsskylighet inträder, inte vem skadeståndsskyldigheten träffar. Regeringen har därför utformat bestämmelsen i enlighet med Lagrådets förslag. En behörig myndighet eller den till vilken befogenhet att ingå avtal har överlämnats enligt 3 kap. 2 § kollektivtrafiklagen ska alltså vara skyldig att ersätta den skada som har uppkommit för ett kollektivtrafikföretag, om bestämmelserna om direkttilldelning eller nödåtgärder inte följts. Bestämmelserna om direkttilldelning och nödåtgärder bör också vara utgångspunkten vid rättens prövning av ett avtals giltighet enligt 16 kap. 13 § i den föreslagna lagen. När ett avtal om allmän trafik direkttilldelas till en extern tredje part bör avtalet vidare kunna förklaras ogiltigt, om direkttilldelningen har skett utan att den behöriga myndigheten iakttagit skyldigheten i artikel 7.2 i förordningen att ett år i förväg offentliggöra viss information eftersom denna bestämmelse är av vikt för att säkerställa insyn i sådana fall. Som nämnts tidigare finns i EU:s kollektivtrafikförordning anvisning om hur värde ska beräknas enligt förordningen. När det gäller upphandlingsskadeavgift ska därför, vid bestämmande av avgiftens storlek, värdet beräknas enligt vad som anges i förordningen. Överklagande av vissa beslut om nödåtgärder Ett beslut om åläggande att fullgöra allmän trafikplikt enligt artikel 5.5 har också verkningar för det ålagda kollektivtrafikföretaget. Av nämnda artikel framgår även att kollektivtrafikföretaget ska ha rätt att överklaga ett sådant beslut. I utkastet till lagrådsremiss föreslås att det förs in en särskild bestämmelse i kollektivtrafiklagen att kollektivtrafikföretaget får överklaga beslutet om åläggande till allmän förvaltningsdomstol. Detta följer dock redan av allmänna förvaltningsrättsliga principer och förvaltningslagens (1986:223) allmänna regler om överklagande. Någon särskild bestämmelse om detta är därmed inte nödvändig att föra in i lagen. I den utsträckning någon annan än det berörda kollektivtrafikföretaget skulle påkalla prövning av beslutet, får domstolen pröva om talerätt föreligger. 10 Upphandlingsdirektivens undantag för kollektivtrafik genomförs Regeringens förslag: Det ska föras in bestämmelser i de föreslagna lagarna om offentlig upphandling och upphandling inom försörjningssektorerna som undantar upphandling som avser tjänstekontrakt för kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana eller på vatten från de lagarnas tillämpningsområde. Det ska föras in en upplysningsbestämmelse i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner som talar om att det i lagen om kollektivtrafik finns anvisningar om vilka bestämmelser i den förstnämnda lagen som ska tillämpas när kollektivtrafik ska upphandlas enligt EU:s kollektivtrafikförordning. Upphandlingspromemorians och kollektivtrafikpromemorians förslag överensstämmer inte med regeringens. I promemoriorna föreslås att vissa bestämmelser i de föreslagna lagarna om offentlig upphandling och upphandling inom försörjningssektorerna ska tillämpas vid upphandling av kollektivtrafik. Remissinstanserna: Ingen remissinstans uttalar sig i frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans uttalar sig särskilt i frågan om huruvida undantagen bör genomföras. Skälen för regeringens förslag: Artikel 10 i i LOU-direktivet och artikel 21 g i LUF-direktivet gör undantag från direktivens tillämpningsområden för tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg eller tunnelbana. I artikel 10.3 i LUK-direktivet görs undantag från det direktivets tillämpningsområde för koncessioner för kollektivtrafik i den mening som avses i EU:s kollektivtrafikförordning. Upphandlingspromemorian föreslår att LOU- och LUF-direktivens undantag inte genomförs. Promemorian föreslår i stället, sammanfattningsvis, att det tas in bestämmelser i de föreslagna lagarna om offentlig upphandling och om upphandling inom försörjningssektorerna som kompletterar bestämmelserna i EU:s kollektivtrafikförordning med anvisningar om hur tilldelning av tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana och på vatten ska gå till. Förslaget i kollektivtrafikpromemorian innebär att den bestämmelse som föreslås i betänkandet En lag om upphandling av koncessioner (SOU 2014:69) om genomförande av LUK-direktivets undantag inte införs och att det i stället tas in bestämmelser i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner som på motsvarande sätt som i de två andra föreslagna upphandlingslagarna kompletterar EU:s kollektivtrafikförordning. I denna proposition föreslås bestämmelser som kompletterar EU:s kollektivtrafikförordning i fråga om hur tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana och på vatten ska upphandlas. Enligt vad som nu föreslås ska bestämmelserna placeras i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik och inte i respektive upphandlingslag. Vidare föreslås att den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner ska tillämpas vid sådana upphandlingar. Mot denna bakgrund bör LOU- och LUF-direktivens bestämmelser om undantag för kollektivtrafik nu genomföras. Förslaget avser även upphandling av koncessioner för kollektivtrafik. Även vid sådana upphandlingar föreslås alltså bestämmelserna i förslaget till lag om upphandling av koncessioner tillämpas. Undantaget i LUK-direktivet bör därför inte genomföras. Däremot bör det i lagen föras in en upplysningsbestämmelse som erinrar om att det i lagen om kollektivtrafik finns anvisningar om vilka bestämmelser i den förstnämnda lagen som ska tillämpas när kollektivtrafik ska upphandlas enligt EU:s kollektivtrafikförordning. I enlighet med vad som anförts i avsnitt 9.1 bör hänvisningen till förordningen vara dynamisk, dvs. avse den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. 11 Miljökrav vid upphandling av kollektivtrafik enligt EU:s kollektivtrafikförordning Regeringens förslag: Lagen om miljökrav vid upphandling av bilar och vissa kollektivtrafiktjänster ska gälla även när kollektivtrafik ska upphandlas enligt EU:s kollektivtrafikförordning. Upphandlingspromemorians och kollektivtrafikpromemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. Den lagtekniska utformningen är dock annorlunda. Remissinstanserna: Ingen remissinstans uttalar sig i frågan. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalar sig särskilt tillstyrker eller har inget att erinra. Skälen för regeringens förslag: Lagen (2011:846) om miljökrav vid upphandling av bilar och vissa kollektivtrafiktjänster gäller vid upphandlingar enligt LOU eller LUF, om upphandlingen avser köp eller leasing av bilar, eller köp av persontransporttjänster som tillhandahålls av ett kollektivtrafikföretag inom ramen för ett avtal om allmän trafik. Lagen innehåller bestämmelser om hur bilars energi- och miljöpåverkan ska beaktas. Lagen innebär att upphandlande myndigheter och enheter kan ställa krav på kollektivtrafikföretagets fordonspark genom att vid upphandlingar av kollektivtrafiktjänster beakta fordons energi- och miljöpåverkan. Lagen genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/33/EG av den 23 april 2009 om främjande av rena och energieffektiva vägtransportfordon. Direktivet ska tillämpas på avtal om inköp av vägtransportfordon som görs dels av (i) upphandlande myndigheter eller upphandlande enheter, i den mån de omfattas av skyldigheterna i upphandlingsdirektiven, dels av (ii) operatörer som tillhandahåller allmännyttiga tjänster inom ramen för avtal om allmän trafik enligt EU:s kollektivtrafikförordning, på en nivå över ett tröskelvärde som inte överskrider tröskelvärdena i LOU- och LUF-direktiven. Direktivet ställer alltså krav på sådana operatörer som tillhandahåller kollektivtrafiktjänster inom ramen för avtal om allmän trafik att vid inköp av fordon beakta dess energi- och miljöpåverkan. Enligt vad som anges i propositionen Miljökrav vid upphandling av bilar och vissa kollektivtrafiktjänster genomfördes direktivets krav i denna del genom att låta bestämmelserna i lagen omfatta upphandling av den tjänst som kollektivtrafikföretag tillhandahåller. Upphandlande myndigheter och enheter ska således beakta kraven i lagen vid upphandling av vissa kollektivtrafiktjänster (se prop. 2010/11:118 s. 23). Det står klart att direktivet omfattar inköp av vägtransportfordon som används av ett kollektivtrafikföretag för att tillhandahålla kollektivtrafiktjänster inom ramen för ett avtal om allmän trafik. Det saknas enligt direktivet betydelse enligt vilket regelverk kollektivtrafikföretaget har tillerkänts ett sådant avtal. I dag tilldelas tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik enligt LOU och LUF och omfattas därmed av lagens krav. Mot bakgrund av att det nu införs undantag för vissa kollektivtrafiktjänster i de föreslagna nya lagarna om offentlig upphandling och upphandling inom försörjningssektorerna omfattas sådan upphandling inte längre av ordalydelsen i lagen om miljökrav vid upphandling av bilar och vissa kollektivtrafiktjänster. I enlighet med vad som anförts ovan bör den lagens bestämmelser gälla oavsett om tilldelningen av ett tjänstekontrakt för kollektivtrafik omfattas av upphandlingsdirektiven eller om den har sin grund i EU:s kollektivtrafikförordning. En sådan ordning motsvarar i sak det som gäller enligt nuvarande lagstiftning. I propositionen Nytt regelverk om upphandling har regeringen föreslagit följdändringar i bl.a. lagen om miljökrav vid upphandling av bilar och vissa kollektivtrafiktjänster, innebärande att den även ska gälla vid upphandling enligt lagen om upphandling av koncessioner (se prop. 2015/16:195 del 2 s. 909). Lagen om miljökrav vid upphandling av bilar och vissa kollektivtrafiktjänster bör gälla även vid upphandling av kollektivtrafik som sker enligt artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning, när den behöriga myndigheten använder sig av tekniska specifikationer eller tilldelningskriterier. En bestämmelse om detta bör föras in i kollektivtrafiklagen. Som Trafikverket påpekar är lagen tillämplig endast vid köp av kollektivtrafiktjänster som ska bedrivas med ett fordon som i 2 § lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner betecknas som personbil, buss eller lastbil. Mot bakgrund av att den reglering som nu föreslås kommer att gälla bl.a. kollektivtrafik med buss - om denna upphandlas i form av en koncession - bör det i den föreslagna bestämmelsen förtydligas att det är för sådana upphandlingar som miljöbilslagen ska tillämpas. 12 Tillsyn 12.1 Tillsyn över upphandling av kollektivtrafik enligt EU:s kollektivtrafikförordning Regeringens förslag: Bestämmelserna om tillsyn i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner ska gälla vid upphandling av kollektivtrafik enligt de bestämmelser som nu föreslås och enligt artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning. Upphandlingspromemorians och kollektivtrafikpromemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. Den lagtekniska utformningen är dock annorlunda. Remissinstanserna (upphandlingspromemorian): Ingen remiss-instans uttalar sig särskilt i frågan. Remissinstanserna (kollektivtrafikpromemorian): Konkurrens-verket och Konkurrenskommissionen tillstyrker att reglerna om tillsyn i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner görs tillämpliga även för koncessioner för kollektivtrafik. Sveriges Bussföretag anför att införandet av tillsynsregler m.m. liknande dem som gäller vid upphandling av koncessioner i övrigt bidrar till enhetlighet på upphandlingsområdet. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Konkurrensverket, som tillstyrker att bestämmelserna om tillsyn i lagen om upphandling av koncessioner tillämpas, anser att det är viktigt att den myndighet som utövar tillsyn över det övriga upphandlingsregelverket också utövar tillsyn över den föreslagna regleringen. Verket menar dock att det är svårt att bedöma om den föreslagna uppdelningen av tillsynsansvaret är effektiv och lämplig. Upphandlingsmyndigheten har inga invändningar mot förslaget men noterar att vissa andra delar av EU:s kollektivtrafikförordning innehåller moment som normalt omfattas av bedömning enligt upphandlingsregelverket, varför det är viktigt att gränsdragningen mellan de två tillsynsmyndigheterna klargörs. Transportstyrelsen välkomnar förslaget men anser att det bör övervägas om den myndighet som ska utöva tillsyn över tilldelning enligt artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning även ska ansvara för tillsynen över vissa andra bestämmelser i förordningen som hör samman med reglerna om tilldelning av avtal. Östergötlands läns landsting tillstyrker förslaget, då en samordning av tillsynen på upphandlingsområdet främjar en enhetlig tillsynspraxis. Svenska Kommunalarbetareförbundet (Kommunal) ifrågasätter om det är ändamålsenligt att bryta ut tillsynsansvaret för upphandling och lägga det på en annan myndighet än den som ansvarar för tillsynen av kollektivtrafikmyndigheternas övriga uppgifter. Skälen för regeringens förslag: Upphandlingar som sker enligt LOU och LUF omfattas av tillsyn. Eftersom tjänstekoncessioner faller utanför tillämpningsområdet för dessa lagar omfattas de i dagsläget inte av någon tillsyn. Upphandlingar som kommer att genomföras enligt de föreslagna nya lagarna om offentlig upphandling och upphandling inom försörjningssektorerna ska, liksom tidigare, stå under tillsyn. Även i förslaget till lag om upphandling av koncessioner finns bestämmelser om tillsyn över upphandlingar enligt den lagen. Tjänstekontrakt för kollektivtrafik med buss eller spårvagn ska tilldelas enligt de föreslagna nya lagarna om offentlig upphandling och upphandling inom försörjningssektorerna. Upphandling som avser sådana kontrakt kommer därmed automatiskt också stå under tillsyn i enlighet med vad som föreskrivs i dessa lagar. Även upphandlingar som omfattas av det nu aktuella lagstiftningsärendet bör stå under tillsyn. Genom att den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner föreslås tillämpas vid sådan upphandling är det rimligt att denna upphandling ställs under samma tillsyn som är fallet vid annan upphandling enligt lagen. Även avtalstilldelning i form av direkttilldelning eller nödåtgärder enligt EU:s kollektivtrafikförordning bör ställas under sådan tillsyn. Regeringen, liksom bl.a. Konkurrensverket, Sveriges Bussföretag och Konkurrenskommissionen, ser positivt på att regleringen kring tillsyn över upphandlingar bidrar till en enhetlig tillämpning inom hela upphandlingsområdet. En reglering med innebörd att bestämmelserna om tillsyn i den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner ska tillämpas vid upphandling av kollektivtrafik enligt EU:s kollektivtrafikförordning bör därför införas. Som regeringen anför i propositionen Nytt regelverk om upphandling är avsikten att den myndighet som ska vara tillsynsmyndighet över lagen om upphandling av koncessioner ska framgå av förordning (se prop. 2015/16:195 del 2 s. 861). När det gäller Kommunals synpunkt konstaterar regeringen att det inte är ovanligt att myndigheter står under tillsyn av flera organ. Myndigheternas upphandlingar står med andra ord under viss tillsyn medan annan verksamhet som myndigheten i fråga bedriver kan stå under annan tillsyn. Regeringen finner inte skäl att ordna tillsynen på annat sätt på kollektivtrafikområdet. Vissa remissinstanser, bl.a. Konkurrensverket, Transportstyrelsen och Upphandlingsmyndigheten lyfter frågan om avgränsningen av det föreslagna tillsynsansvaret och påpekar att det finns vissa andra bestämmelser i EU:s kollektivtrafikförordning som har ett nära samband med regleringen av tilldelning av avtal enligt artikel 5. Regeringen är medveten om att det finns vissa gränsdragningsproblem i fråga om vilka bestämmelser som ska omfattas av den tillsyn som nu är i fråga. Regeringen finner dock att den reglering som föreslås i utkastet i fråga om tillsyn av upphandlingen av kollektivtrafik inte i nuläget bör utökas till att avse även andra bestämmelser i EU:s kollektivtrafikförordning. 12.2 Tillsyn över krav på offentliggöranden Regeringens förslag: Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn över att kravet i EU:s kollektivtrafikförordning på offentliggörande av årliga rapporter följs. Tillsynsmyndigheten ska få meddela de förelägganden som behövs för sådan tillsyn och vid behov få förena föreläggandet med vite. Upphandlingspromemorians och kollektivtrafikpromemorians förslag överensstämmer inte med regeringens. Promemoriorna innehåller inte något förslag om tillsyn över efterlevnaden av EU:s kollektivtrafikförordning. Remissinstanserna (upphandlingspromemorian): Ingen remiss-instans uttalar sig särskilt i frågan om tillsyn. Remissinstanserna (kollektivtrafikpromemorian): Trafikanalys och Transportstyrelsen påtalar att de behöriga myndigheterna generellt inte publicerar årliga rapporter enligt vad som krävs i EU:s kollektivtrafikförordning och att det saknas tillsynsmyndighet för förordningen. Transportstyrelsen anser att det behövs ett tillsynsmandat för att kontrollera att förordningens krav uppfylls. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer delvis med regeringens. Utkastet föreslår en mer omfattande tillsyn. Remissinstanserna: Trafikanalys välkomnar förslaget om tillsyn över EU:s kollektivtrafikförordning. Trafikverket anser att frågan om vilka delar av EU:s kollektivtrafikförordning som ska omfattas av tillsyn bör analyseras grundligare. Svenska Kommunalarbetareförbundet (Kommunal) välkomnar förslagen om tillsyn men konstaterar att ansvaret i fråga om kollektivtrafik är utspritt på flera myndigheter och anser att mer omfattande myndighetsöversyn på området bör övervägas. Skälen för regeringens förslag: I 5 kap. kollektivtrafiklagen finns bestämmelser om tillsyn. Enligt vad som föreskrivs där ska tillsyn ske över efterlevnaden av den lagen och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Regeringen har i förordningen (2011:1126) om kollektivtrafik utsett Transportstyrelsen till tillsynsmyndighet enligt kollektivtrafiklagen. Det saknas emellertid i dagsläget bestämmelser om tillsyn över att bestämmelserna i EU:s kollektivtrafikförordning följs. Som vissa remissinstanser har påpekat finns det därför skäl att överväga i vilken utsträckning det befintliga tillsynsmandatet i kollektivtrafiklagen bör utökas till att också omfatta EU:s kollektivtrafikförordning. I fråga om omfattningen av en sådan tillsyn konstaterar regeringen inledningsvis att förordningen bl.a. innehåller regler för beviljande av ersättning för allmän trafik. Ett av syftena med förordningen är att sådan ersättning som följer förordningens bestämmelser är undantagen från kravet på förhandsanmälan till kommissionen enligt artikel 108.3 i EUF-fördraget. Generellt när det gäller ersättningar avseende tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, är det den utbetalande myndigheten som har att säkerställa att ersättningen är förenlig med fördraget. Någon särskild tillsynsmyndighet är inte utsedd för sådana frågor. Det förefaller lämpligt att en liknande ordning ska gälla även på detta område. Det kan också erinras om att kommissionen enligt artikel 6.2 i förordningen kan begära in de uppgifter som kommissionen anser krävs för att avgöra om beviljad ersättning är förenlig med förordningen. Enligt regeringens uppfattning är det sålunda inte nödvändigt att utse en nationell myndighet som ska utöva tillsyn över de bestämmelser i förordningen som rör ersättning för allmän trafik. Enligt förslaget i avsnitt 12.1 kommer vidare sådana upphandlingar som omfattas av artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning att omfattas av upphandlingslagstiftningens bestämmelser om tillsyn. När det gäller de övriga bestämmelserna i förordningen är det särskilt de behöriga myndigheternas skyldighet att offentliggöra viss information som har lyfts fram när det gäller behovet av tillsyn. För att säkerställa insyn när det gäller tilldelning av avtal om allmän trafik anser regeringen att det är av vikt att kraven på offentliggörande i förordningen följs. Mot bakgrund av att det inte framkommit behov av tillsyn i övrigt anser regeringen, till skillnad från vad som föreslås i utkastet, att tillsynen över EU:s kollektivtrafikförordning i dagsläget bör inskränkas till att avse efterlevnaden av bestämmelsen i artikel 7.1 om att behöriga myndigheter en gång om året ska offentliggöra en samlad rapport om den allmänna trafikplikten inom sitt behörighetsområde. Kommunal påtalar att ansvaret för olika myndighetsuppgifter på kollektivtrafikområdet är utspritt på Transportstyrelsen, Trafikverket och Trafikanalys och menar att detta inte är ändamålsenligt. Regeringen konstaterar att i samband med att dagens kollektivtrafiklag infördes samlades och tydliggjordes också tillsynsansvaret på kollektivtrafikområdet (se prop. 2009/10:200 s. 97). Tillsyn över att de krav som ställs i kollektivtrafiklagen följs utövas av Transportstyrelsen. Tillsynen föreslås nu utökas till att även omfatta artikel 7.1 i EU:s kollektivtrafikförordning. I händelse av att det framkommer behov av tillsyn även av andra delar av EU:s kollektivtrafikförordning kan regeringen komma att återkomma i denna fråga. Någon sådan mer allmän översyn i fråga om ansvarsfördelningen mellan olika myndigheter på kollektivtrafikområdet som Kommunal efterfrågar är dock för närvarande inte aktuell. När det gäller tillsynsmyndighetens befogenheter finns enligt kollektivtrafiklagen möjlighet att meddela de förelägganden och förbud som behövs och vid behov förena dem med vite. Även när det gäller tillsyn av att de behöriga myndigheterna följer skyldigheten i artikel 7.1 i EU:s kollektivtrafikförordning bör det finnas möjligheter att vidta tydliga och effektiva åtgärder för att kravet i förordningen ska följas. Vid sådan tillsyn torde föreläggande vara den åtgärd som kan komma i fråga. Föreläggandet bör vid behov dock kunna förenas med vite. 13 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: De föreslagna bestämmelserna ska träda i kraft samtidigt som de nya lagarna på upphandlingsområdet. Bestämmelserna ska dock inte tillämpas på upphandlingar av koncessioner för kollektivtrafik som har påbörjats före ikraftträdandet. I fråga om upphandlingar som avser tjänstekontrakt som har påbörjats före ikraftträdandet ska lagen (2007:1091) om offentlig upphandling och lagen (2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster gälla. Upphandlingspromemorians och kollektivtrafikpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna uttalar sig överlag inte i frågan. Konkurrensverket menar att det bör övervägas hur ett ikraftträdande för förbud mot direktupphandlingar bör se ut. Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer delvis med regeringens. Utkastet föreslår dock inga bestämmelser om vad som ska gälla för koncessioner för kollektivtrafik som har påbörjats före ikraftträdandet. Remissinstanserna: Trafikverket påtalar att de föreslagna övergångsbestämmelserna inte reglerar vad som gäller för koncessioner som påbörjats före ikraftträdandet. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 8.3 i EU:s kollektivtrafikförordning ska avtal om allmän trafik tilldelas i enlighet med förordningens bestämmelser senast från och med 3 december 2019. Under övergångsperioden ska medlemsstaterna dock vidta åtgärder för att successivt följa dessa bestämmelser. I dagsläget tillämpas LOU och LUF vid upphandling av tjänstekontrakt på kollektivtrafikområdet. Den nuvarande upphandlingslagstiftningen kommer dock att upphöra att gälla i samband med att de nya lagarna om offentlig upphandling och upphandling inom försörjningssektorerna träder i kraft. Dessa lagar föreslås i propositionen Nytt regelverk om upphandling träda i kraft den 1 januari 2017. Även den nya lagen om upphandling av koncessioner föreslås träda i kraft det datumet. Det är lämpligt att de bestämmelser som nu föreslås i fråga om upphandlingar som avser tjänstekontrakt för kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana eller på vatten samt koncessioner som avser kollektivtrafik träder i kraft samtidigt. I likhet med vad som föreslås vad avser de nya upphandlingslagarna ska bestämmelserna dock inte tillämpas på upphandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet, oavsett vilken avtalstyp som upphandlingen avser. För påbörjade upphandlingar som avser tjänstekontrakt ska bestämmelserna i nuvarande LOU och LUF fortsätta att gälla. I fråga om när en upphandling ska anses ha påbörjats hänvisas till vad som anförs om detta i prop. 2015/16:195 del 2 s. 918 f. När det gäller förslaget att tillåta direkttilldelning av avtal om allmän trafik till en extern tredje part i vissa fall kan det konstateras att detta innebär en lättnad för de behöriga myndigheterna i förhållande till nuvarande reglering. Som regeringen påpekade i samband med att direktupphandlingsgränsen i LOU och LUF höjdes saknas därför behov av att stödja sig på äldre bestämmelser i fråga om under vilka gränsvärden direktupphandlingar är tillåtna (prop. 2013/14:133 s. 30). 14 Konsekvenser EU:s kollektivtrafikförordning syftar till att fastställa hur de behöriga myndigheterna kan ingripa på området för kollektivtrafik samt till att skapa en inre marknad för tillhandahållande av kollektivtrafik. I förordningen regleras bl.a. hur avtal om allmän trafik ska tilldelas och villkor för när den ersättning som betalas ut i enlighet med sådana avtal ska anses förenlig med den inre marknaden. I dagsläget är 21 regionala kollektivtrafikmyndigheter och Trafikverket behöriga myndigheter enligt EU:s kollektivtrafikförordning. Enligt 3 kap. 2 § kollektivtrafiklagen får en regional kollektivtrafikmyndighet överlämna befogenheten att ingå avtal om allmän trafik till ett aktiebolag eller till en kommun. I förordningens artikel 5 finns bestämmelser om tilldelning av vissa typer av avtal om allmän trafik. Enligt huvudregeln ska sådana avtal tilldelas efter ett konkurrensutsatt anbudsförfarande. Det finns även möjlighet att i vissa fall direkttilldela avtal eller vidta nödåtgärder. Därutöver anges att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att garantera att beslut om tilldelning kan prövas effektivt och snabbt. Förslaget i propositionen kompletterar EU:s kollektivtrafikförordning i fråga om hur tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana och på vatten samt koncessioner som avser kollektivtrafik ska upphandlas. Regleringen syftar till att öka tydligheten och förutsägbarheten i fråga om hur sådana avtal ska upphandlas, samtidigt som de behöriga myndigheterna tillerkänns en betydande flexibilitet i fråga om hur förfarandet ska organiseras. Regleringen syftar vidare till att skapa en ökad rättssäkerhet kring upphandlingen och uppfylla förordningens krav på att beslut ska kunna överprövas. Regionala kollektivtrafikmyndigheter bör inte förbjudas att själva tillhandahålla kollektivtrafik eller att direkttilldela avtal till interna företag. Behöriga myndigheter föreslås vidare få direkttilldela avtal om allmän trafik som rör järnvägstransporter, om det årliga genomsnittsvärdet av avtalet uppskattas till mindre än 7 500 000 euro. Andra behöriga myndigheter, dvs. Trafikverket, får direkttilldela sådana avtal utan begränsning. Andra typer av avtal om allmän trafik får direkttilldelas enligt artikel 5.4 i EU:s kollektivtrafikförordning, dock endast om det årliga genomsnittsvärdet uppskattas till ett belopp motsvarande högst 500 000 euro, såvida avtalet inte avser kollektivtrafik på vatten. I EU:s kollektivtrafikförordning finns vissa särskilda bestämmelser om hur ersättningen till kollektivtrafikföretaget ska beräknas vid direkttilldelningar, för att motverka alltför höga ersättningar. Slutligen innebär förslaget att efterlevnaden av de upphandlingsbestämmelser som kompletterar EU:s kollektivtrafikförordning och förordningens krav på offentliggörandet av en årlig rapport ska vara föremål för tillsyn. Förslagen påverkar de regionala kollektivtrafikmyndigheterna och dem till vilka befogenhet att ingå avtal överlämnats, Trafikverket, Transportstyrelsen, kollektivtrafikföretag, Konkurrensverket och de allmänna förvaltningsdomstolarna. Effekter för behöriga myndigheter och kollektivtrafikföretag Konkurrensutsättning Kollektivtrafikmarknaden är konkurrensutsatt i Sverige. När tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg eller med tunnelbana ska upphandlas tillämpas bestämmelserna i 15 kap. LUF, som reglerar upphandlingar som inte omfattas av direktivet. Upphandling av sjötransporter regleras i stället genom den motsvarande regleringen i 15 kap. LOU. I fråga om koncessioner på kollektivtrafikområdet tillämpas endast de allmänna unionsrättsliga principerna. Förslaget i denna proposition innebär som huvudregel att tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana och på vatten samt koncessioner som avser kollektivtrafik fortsatt ska konkurrensutsättas. När så sker ska de direktivstyrda bestämmelserna i förslaget till lag om upphandling av koncessioner som är nödvändiga för att komplettera EU:s kollektivtrafikförordning tillämpas. I fråga om upphandling av koncessioner som avser kollektivtrafik innebär den föreslagna regleringen en ökad tydlighet i fråga om hur de EU-rättsliga principerna ska tillämpas i förhållande till dagens rättsläge. I fråga om upphandling som avser tjänstekontrakt för kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana och på vatten får bestämmelserna, i förhållande till dagens reglering, anses medföra en viss ökad flexibilitet i fråga om hur de behöriga myndigheterna kan välja att organisera det konkurrensutsatta förfarandet. Förslagen i denna del väntas inte få några ekonomiska eller andra konsekvenser av betydelse för vare sig behöriga myndigheter eller för kollektivtrafikföretagen. Direkttilldelning I propositionen görs bedömningen att möjligheten att direkttilldela avtal om allmän trafik till interna företag inte bör förbjudas. Denna möjlighet får anses motsvara dagens rättsläge och innebär alltså ingen förändring. De regionala kollektivtrafikmyndigheterna föreslås vidare få direkttilldela avtal som rör järnvägstransporter, om det årliga genomsnittsvärdet av avtalet uppskattas till mindre än 7 500 000 euro. Andra avtal om allmän trafik får, inom ramen för artikel 5.4 i EU:s kollektivtrafikförordning, direkttilldelas om det årliga genomsnittsvärdet av avtalet uppskattas till ett belopp motsvarande högst 500 000 euro. Denna möjlighet får dock inte utnyttjas om avtalet avser kollektivtrafik på vatten. De kontrakt som i huvudsak kan komma i fråga att direkttilldela enligt artikel 5.4 bedöms främst utgöras av koncessioner för buss. Möjligheten att direkttilldela avtal innebär att de behöriga myndigheterna inte har en skyldighet att konkurrensutsätta avtalstilldelningen. I stället kan de t.ex. föra förhandlingar direkt med ett eller flera kollektivtrafikföretag utan att ha infordrat anbud genom annonsering. Genom möjligheten att i vissa fall kunna direkttilldela avtal har den behöriga myndigheten en större grad av frihet att anpassa valet av tilldelningsmetod till de olika förutsättningar som kan råda på den relevanta marknaden avseende det aktuella trafikslaget. En direkttilldelning kan i vissa fall vara motiverad om kostnaden för en formbunden upphandling inte står i paritet till avtalats värde. En betänklighet som kan finnas i fråga om direkttilldelning är att det kan tänkas gynna befintliga leverantörer, och därmed göra det svårare för nya leverantörer att ta sig in på marknaden. En annan farhåga kan handla om att den behöriga myndigheten utan ett konkurrensutsatt förfarande betalar ett överpris, och att skattemedlen därmed inte används effektivt. Från regionala kollektivtrafikmyndigheter har det i remissvaren framförts att direkttilldelning ska ses som ett av flera verktyg och att det handlar om att inte inskränka möjligheten för myndigheten när den bedömer att direkttilldelning kan vara motiverad. När det gäller kollektivtrafik på järnväg tillåts de regionala kollektivtrafikmyndigheterna direkttilldela avtal vars årliga genomsnittsvärde uppskattas till mindre än 7 500 000 euro. Detta innebär att dessa myndigheter kan direkttilldela mindre och medelstora avtal på järnvägsområdet. Konsekvenserna för tågoperatörer av att det införs en möjlighet att direkttilldela avtal rörande kollektivtrafik på järnväg är svåra att förutsäga, vilket framför allt beror på att det är okänt i vilken utsträckning behöriga myndigheter kommer att utnyttja denna nya möjlighet. Enligt Trafikanalys rapport Lokal och regional kollektivtrafik 2014 (LoRK) var de regionala kollektivtrafikmyndigheternas trafikeringskostnader för tåg under 2014 drygt 7,2 miljarder kronor. Exklusive Stockholms län var summan knappt 5 miljarder kronor. Det ska i sammanhanget nämnas att statistiken bygger på uppgifter från kollektivtrafikmyndigheterna själva, och att viss osäkerhet om siffrorna råder. Oaktat siffrornas osäkerhet kan det konstateras att det årligen upphandlas avtal om allmän trafik gällande järnvägstransporter för betydande belopp. Av de tågavtal Trafikanalys hittills har fått in framgår det också att avtalen varierar stort i storlek och omfattning, vilket är naturligt utifrån de olika geografiska, demografiska och ekonomiska förutsättningarna i länen. Det kan i vart fall konstateras att mer omfattande upphandlingar, såsom t.ex. pendeltågstrafiken i Stockholm, Öresundstågen och andra större avtal rörande region- och pendeltågstrafik, alltjämt måste konkurrensutsättas. Därutöver ges staten, genom Trafikverket, möjlighet att direkttilldela avtal som rör kollektivtrafik på järnväg oavsett värdet på avtalet. Sådan möjlighet för staten att ingripa på den nationella järnvägsmarknaden för persontrafik finns i många andra EU-länder och införs nu även för svensk del. Genom den möjlighet som nu tillerkänns Trafikverket, ges staten en möjlighet att välja hur ett avtal avseende kollektivtrafik på järnväg ska tilldelas. I fråga om andra avtal kan konstateras att dessa många gånger har ett högre värde än 500 000 euro om året, varför de regionala kollektivtrafikmyndigheterna kommer fortsätta att upphandla den stora merparten av sådana avtal i konkurrens. Även i de fall de behöriga myndigheterna väljer att underlåta att genom annonsering infordra anbud, utesluter bestämmelserna om direkttilldelning inte att myndigheten kontaktar och förhandlar med flera olika leverantörer. Behöriga myndigheter ska anta riktlinjer för genomförande av direkttilldelningar. Det ska i sammanhanget särskilt framhållas att behöriga myndigheter senast ett år innan ett avtal ska direkttilldelas, ska offentliggöra sin avsikt om det i Europeiska unionens tidning. Detta innebär att kollektivtrafikföretagen har möjlighet att få reda på vilka affärsmöjligheter som existerar på marknaden. Vidare ska de behöriga myndigheterna en gång om året offentliggöra en samlad rapport bl.a. avseende de utvalda kollektivtrafikföretagen och de ersättningar som beviljats. När det gäller direkttilldelningar av järnvägstrafik ska även vissa i EU:s kollektivtrafikförordning särskilt uppräknade uppgifter offentliggöras. Dessa möjligheter till insyn är av central betydelse ur ett konkurrens- och kontrollperspektiv. Som nämns ovan innehåller EU:s kollektivtrafikförordning också särskilda bestämmelser om hur ersättningen till kollektivtrafikföretag ska fastställas när avtal direkttilldelas för att förhindra att alltför höga ersättningar beviljas. Detta kan alltså väntas dämpa sådana negativa effekter för prisnivån som annars kan vara fallet vid direkttilldelningar. Tillsyn Upphandlingen som avser tjänstekontrakt för kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana och på vatten föreslås omfattas av den tillsyn som i övrigt gäller för upphandlingar. För de behöriga myndigheterna och kollektivtrafikföretagen väntas förslaget i denna del inte innebära någon större förändring i förhållande till dagens reglering, eftersom sådan upphandling redan står under tillsyn. Upphandling av tjänstekoncessioner omfattas i dagsläget inte av någon tillsyn. I likhet med vad som kommer att gälla för upphandling av koncessioner i övrigt medför förslaget att även upphandling av koncessioner för kollektivtrafik kommer att stå under tillsyn. Detta kan väntas leda till att kollektivtrafikföretagens förtroende för tilldelningsförfarandet avseende koncessioner ökar. Transportstyrelsen utövar redan tillsyn över efterlevnaden av kollektivtrafiklagen. Denna tillsyn är avgiftsbelagd. Tillsynsmandatet föreslås nu utökas till att även avse efterlevnaden av kravet i artikel 7.1 i EU:s kollektivtrafikförordning på offentliggörande av årliga rapporter. Förslaget väntas bl.a. leda till att årliga rapporter tas fram och publiceras i högre utsträckning. De ekonomiska effekterna för behöriga myndigheter och kollektivtrafikföretag av att tillsynsmandatet utökas bedöms vara marginella. Effekter för tillsynsmyndigheterna och domstolarna Konkurrensverket Konkurrensverket utövar redan tillsyn över sådan upphandling av kollektivtrafik som avser tjänstekontrakt, då dessa enligt nuvarande bestämmelser omfattas av LOU och LUF. Förslaget att tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana och på vatten ska tilldelas enligt den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner kan därför inte anses innebära någon förändring i fråga om omfattningen av Konkurrensverkets tillsyn. När det gäller upphandling av koncessioner för kollektivtrafik står sådan i dagsläget inte under någon tillsyn. Förslaget i denna del innebär därför att Konkurrensverket tillförs ytterligare uppgifter på tillsynsområdet. Som framgår av avsnitt 5 är dock koncessioner på kollektivtrafikområdet sällan förekommande. Även om det regelverk som nu föreslås kan tänkas medföra att antalet koncessioner som avser kollektivtrafik ökar något bör det inte leda till några sådana kostnadsökningar som inte kan rymmas inom befintliga budgetramar. Förslaget innebär också att direkttilldelningar tillåts i vissa fall. Detta kan tänkas innebära att tillsynsmyndigheten i viss mån kan komma att behöva granska huruvida sådan direkttilldelning är tillåten enligt bestämmelserna. Detta kan emellertid inte väntas leda till några ökade kostnader i förhållande till den tillsyn som sker enligt dagens reglering. Sammanfattningsvis bedömer regeringen att eventuella kostnadsökningar inte kan antas bli mer än marginella. Eventuella kostnader bör kunna rymmas inom befintliga anslag. Transportstyrelsen Transportstyrelsen utövar tillsyn över efterlevnaden av kollektivtrafiklagen. I denna proposition föreslås att detta tillsynsmandat utökas så att tillsynen även ska omfatta kravet i EU:s kollektivtrafikförordning på att behöriga myndigheter årligen ska offentliggöra en rapport. Styrelsens verksamhet i form av ärendehandläggning, tillsyn m.m. är i huvudsak finansierad med avgifter. Även kostnaderna för den tillsyn över EU:s kollektivtrafikförordning som nu föreslås ska täckas genom avgifter. Regeringen har för avsikt att meddela föreskrifter om avgifter för sådan tillsyn med stöd av det bemyndigande som finns i 4 kap. 5 § kollektivtrafiklagen. Intäkterna från dessa avgifter kommer, i enlighet med de principer som gäller för myndighetens finansiering, att redovisas mot inkomsttitel på statens budget. De kostnader som förslaget medför bedöms dock rymmas inom befintlig ram på Transportstyrelsens förvaltningsanslag. Domstolarna I dagsläget tilldelas tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik enligt LOU och LUF. Sådana upphandlingar kan överprövas i enlighet med de nuvarande bestämmelserna om detta i respektive lag. Enligt förslaget ska i stället den föreslagna lagen om upphandling av koncessioner tillämpas när avtal om allmän trafik ska upphandlas enligt EU:s kollektivtrafikförordning. Detta kan inte väntas leda till en ökad måltillströmning i domstolarna. I likhet med andra tjänstekoncessioner kommer även koncessioner som avser kollektivtrafik att framöver omfattas av lagen om upphandling av koncessioner. Som anges i propositionen Nytt regelverk om upphandling kan regleringen av upphandling av koncessioner och möjligheten att överpröva dessa överlag väntas leda till ett ökat antal mål i domstolarna (se prop. 2015/16:195 del 2 s. 930 f.). Som framgår av avsnitt 5 är dock koncessioner på kollektivtrafikområdet sällan förekommande. Mängden mål som kommer att röra koncessioner för kollektivtrafik bedöms därför enbart uppgå till ett fåtal. En ökning av antalet mål i domstolarna förväntas alltså vara marginell, varför eventuella kostnadsökningar för domstolarna ska tas inom ram. Förslaget innebär också att direkttilldelningar i vissa fall tillåts och ska kunna överprövas. Detta kan tänkas innebära att avtal som har direkttilldelats i viss mån kan komma att överprövas. Det är dock inte möjligt att förutse i vilken omfattning så kan komma att ske. Det är heller inte osannolikt att förslaget kan komma att medföra att antalet överprövningar överlag minskar. Slutligen innebär förslaget också att beslut att vidta nödåtgärder i form av ett åläggande att fullgöra viss allmän trafikplikt får överklagas av kollektivtrafikföretaget till allmän förvaltningsdomstol. Inte heller detta kan väntas leda till någon måltillströmning av betydelse. Sammantaget får en eventuell ökning av antalet mål i domstolarna förväntas vara marginell, varför tänkbara kostnadsökningar för Sveriges Domstolar ska tas inom ram. 15 Författningskommentar 15.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik 1 kap 1 § Paragrafen, som är av upplysningskaraktär, har justerats i anledning av att det i lagen införs reglering i fråga om vilka bestämmelser som gäller när vissa kollektivtrafiktjänster ska upphandlas enligt EU:s kollektivtrafikförordning. Paragrafen hänvisar till EU:s kollektivtrafikförordning i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen av förordningen, en s.k. dynamisk hänvisning. Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Hänvisningstekniken kommenteras i avsnitt 9.1. 4 a kap. 1 § I paragrafen finns uppgifter om innebörden av vissa termer som används i detta kapitel. I fråga om tjänstekontrakt och tjänstekoncession, har dessa termer samma innebörd som i de respektive upphandlingslagar som reglerar dessa avtalsformer. I fråga om direkttilldelning, internt företag och värde finns dessa termer definierade i artikel 2 i EU:s kollektivtrafikförordning. Med upphandling avses i detta kapitel - och enligt vad som anges i 2 § första stycket 2 även vid tillämpning av lagen om upphandling av koncessioner och lagen (2011:846) om miljökrav vid upphandling av bilar och vissa kollektivtrafiktjänster - de åtgärder en behörig myndighet vidtar i syfte att anskaffa kollektivtrafik genom tilldelning av ett avtal om allmän trafik. Uttrycket upphandling omfattar alltså även direkttilldelning. Med åtgärder som behörig myndighet vidtar jämställs i detta sammanhang även sådana åtgärder som vidtas av den till vilken befogenhet överlämnats enligt 3 kap. 2 §. Det sistnämnda innebär alltså att det aktiebolag eller den kommun som enligt 3 kap. 2 § har erhållit befogenhet att ingå avtal om allmän trafik ska följa paragraferna i kapitlet när sådana avtal som anges i 5 § ska tilldelas. Hänvisningen till EU:s kollektivtrafikförordning är dynamisk, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Överväganden finns i avsnitt 9.1 och 9.2. 2 § I paragrafens första stycke finns anvisningar om vad som ska gälla i fråga om vissa termer i lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner och lagen (2011:846) om miljökrav vid upphandling av bilar och vissa kollektivtrafiktjänster. Bakgrunden är att terminologianvändningen i dessa lagar skiljer sig något åt från den som används i EU:s kollektivtrafikförordning. Det som sägs i dessa lagar om upphandlande myndighet eller upphandlande enhet ska i stället avse behörig myndighet enligt EU:s kollektivtrafikförordning eller den till vilken befogenhet att ingå avtal har överlämnats. Enligt vad som anges i paragrafens andra stycke ska det som sägs om koncessioner i lagen om upphandling av koncessioner även gälla tjänstekontrakt. Enligt vad som följer av 5, 6, 10 och 11 §§ ska nämligen bestämmelser i den lagen tillämpas när såväl tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana och på vatten som koncessioner för kollektivtrafik för de trafikslag som lagen omfattar ska upphandlas. Av samma skäl ska koncessionsdokument även avse upphandlingsdokument enligt definitionen om detta i lagen (0000:000) om offentlig upphandling och lagen (0000:000) om upphandling inom försörjningssektorerna. I lagen om upphandling av koncessioner förekommer vidare termen leverantör. Denna term förekommer inte i EU:s kollektivtrafikförordning. I stället används termen kollektivtrafikföretag. Som anges i 1 kap. 5 § avses med kollektivtrafikföretag detsamma som i EU:s kollektivtrafikförordning. När det i lagen om upphandling av koncessioner används termen koncessionshavare avses därför i stället ett kollektivtrafikföretag som har tilldelats ett avtal om allmän trafik. Mot bakgrund av att definitionen av värde i EU:s kollektivtrafikförordning innehåller en anvisning om hur värde ska beräknas är det förordningens sätt att beräkna värdet på som ska användas när koncessionslagen tillämpas. 3 § Paragrafen upplyser om att det i lagen (0000:000) om offentlig upphandling och lagen (0000:000) om upphandling inom försörjningssektorerna finns bestämmelser som gäller vid upphandlingar som avser tjänstekontrakt för kollektivtrafik med buss eller spårvagn. Sådana tjänstekontrakt omfattas av tillämpningsområdena för Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU om offentlig upphandling (LOU-direktivet) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster (LUF-direktivet). 4 § Paragrafen upplyser om att artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning innehåller bestämmelser som gäller för tilldelning av vissa typer av avtal om allmän trafik. Som huvudregel ska avtal om allmän trafik tilldelas på grundval av ett konkurrensutsatt anbudsförfarande. Det finns dock i förordningen möjligheter att direkttilldela avtal i vissa fall, om sådan direkttilldelning inte är förbjuden i nationell lagstiftning. I fråga om direkttilldelningar till interna företag, gäller detta endast för lokala behöriga myndigheter, dvs. de regionala kollektivtrafikmyndigheterna. Vid trafikstörningar eller överhängande risk för sådana störningar får dessutom nödåtgärder vidtas. Innehållet i EU:s kollektivtrafikförordning behandlas i avsnitt 4.2. 5 § I paragrafen anges att de bestämmelser som anvisas i 6-11 §§ ska tillämpas vid upphandling som avser tjänstekontrakt för kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana eller på vatten eller som avser tjänstekoncessioner för kollektivtrafik för de trafikslag som lagen omfattar. Sådana avtal omfattas av tilldelningsbestämmelserna i artikel 5.2-5.6 i EU:s kollektivtrafikförordning. Att EU:s kollektivtrafikförordning ska tillämpas på kollektivtrafik på vatten framgår av 1 kap. 1 a §. I 6-11 §§ finns bestämmelser som kompletterar EU:s kollektivtrafikförordning dels i fråga om det närmare förfarandet vid sådan upphandling, dels i fråga om tillåtligheten av sådana direkttilldelningar som är möjliga enligt förordningen. När tjänstekoncessioner för kollektivtrafik med buss ska upphandlas ska även lagen (2011:846) om miljökrav vid upphandling av bilar och vissa kollektivtrafiktjänster tillämpas. Tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik med buss eller spårvagn omfattas inte av bestämmelserna i 6-11 §§. Överväganden finns i avsnitt 8, 9.1 och 11. 6 § I paragrafen finns anvisningar om vilka bestämmelser i lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner som ska tillämpas när avtal ska tilldelas genom ett konkurrensutsatt anbudsförfarande. Paragrafen kompletterar artikel 5.3 i EU:s kollektivtrafikförordning. Bestämmelserna i paragrafen ska tillämpas om avtal inte direkttilldelas enligt artikel 5.2 i EU:s kollektivtrafikförordning eller enligt 7 § eller om inte nödåtgärder vidtas enligt artikel 5.5 i förordningen. Bestämmelserna ska enligt vad som anges i 5 § tillämpas vid upphandlingar som avser såväl tjänstekontrakt för kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana eller på vatten som koncessioner för kollektivtrafik för de trafikslag som lagen omfattar. Utöver att komplettera artikel 5.3 genom att anvisa mer detaljerade bestämmelser om hur de behöriga myndigheterna ska gå till väga när tilldelningen av sådana avtal ska konkurrensutsättas syftar paragrafen till att beslut som gäller upphandlingar ska kunna överprövas enligt förfaranden som är jämförbara med de som gäller enligt rättsmedelsdirektiven. Vid överprövningar ska domstolen enbart pröva upphandlingen mot de bestämmelser i lagen om upphandling av koncessioner som gjorts tillämpliga enligt denna paragraf. Som följer av 1 och 2 §§ ska anvisningen i EU:s kollektivtrafikförordning om hur värde beräknas användas. I fråga om löptiden för avtal som avser landtransporter gäller artikel 4.3 och 4.4 i EU:s kollektivtrafikförordning. När det gäller löptiden för avtal som avser kollektivtrafik på vatten ska denna fastställas med hänsyn till proportionalitetsprincipen. Hänvisningen till artikel 5.3 i EU:s kollektivtrafikförordning är dynamisk, dvs. avser bestämmelsen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Överväganden finns i avsnitt 9.2 och 9.5. Hänvisningstekniken kommenteras i avsnitt 9.1. 7 § Paragrafen innebär att avtal om allmän trafik i vissa fall får direkttilldelas till en extern tredje part. Definitionen av direkttilldelning är enligt artikel 2 h i EU:s kollektivtrafikförordning tilldelning av avtal om allmän trafik utan ett konkurrensutsatt anbudsförfarande. Bestämmelsen enligt första stycket innebär att möjligheten att direkttilldela avtal som avser järnvägstransporter enligt artikel 5.6 i EU:s kollektivtrafikförordning får utnyttjas av de regionala kollektivtrafikmyndigheterna endast om det årliga genomsnittsvärdet av avtalet uppskattas till ett belopp motsvarande högst 7 500 000 euro. Övriga behöriga myndigheter, dvs. Trafikverket, får däremot utnyttja möjligheten att direkttilldela sådana avtal inom ramen för artikel 5.6 utan begränsningar. Enligt vad som framgår av artikel 5.6 omfattas enbart kollektivtrafik på järnväg av möjligheten, direkttilldelning av avtal som rör annan spårbunden trafik som tunnelbana och spårvagnar kan alltså inte ske enligt denna bestämmelse. Som anges i artikel 5.6 får löptiden för avtal som tilldelas enligt den artikeln som huvudregel inte överstiga tio år. I artikel 7 i EU:s kollektivtrafikförordning finns krav på den behöriga myndigheten att offentliggöra viss information, såväl före som efter tilldelningen. Av andra stycket, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, framgår att direkttilldelning är möjlig även i vissa andra fall. Enligt paragrafen får avtal direkttilldelas om det årliga genomsnittsvärdet av avtalen uppskattas till ett belopp motsvarande högst 500 000 euro. Bestämmelsen innebär alltså att de värden som anges i artikel 5.4 i EU:s kollektivtrafikförordning inte ska tillämpas. Direkttilldelning enligt denna bestämmelse får dock inte avse kollektivtrafik på vatten. Hänvisningarna till artiklarna i EU:s kollektivtrafikförordning är dynamiska, dvs. avser bestämmelserna i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Överväganden finns i avsnitt 9.3. Hänvisningstekniken kommenteras i avsnitt 9.1. 8 § Av paragrafen, som har utformats med 5 kap. 7 § förslaget till lag om upphandling av koncessioner som förebild och i enlighet med Lagrådets förslag, framgår att det inte är tillåtet att dela upp en upphandling för att undvika att huvudregeln i artikel 5.3 i EU:s kollektivtrafikförordning att avtal ska tilldelas på grundval av ett konkurrensutsatt anbudsförfarande blir tillämplig, såvida det inte finns objektiva skäl för en sådan uppdelning. Överväganden finns i avsnitt 9.3. 9 § I paragrafen anges att behöriga myndigheter ska besluta riktlinjer för direkttilldelning. Paragrafen motsvarar 15 kap. 6 § andra stycket förslaget till lag om upphandling av koncessioner. Kravet på riktlinjer syftar till att värna konkurrensen (jfr prop. 2013/14:133). Riktlinjerna ska beslutas av den behöriga myndigheten. Överväganden finns i avsnitt 9.3. 10 § I paragrafens första stycke finns anvisningar om vilka bestämmelser i lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner som ska tillämpas när avtal om allmän trafik direkttilldelas till en extern tredje part enligt 7 §. Vid sådan upphandling ska de allmänna unionsrättsliga principerna som härrör från fördraget om Europeiska unionens funktionssätt tillämpas i den utsträckning det är möjligt. Även sådana miljö-, social- och arbetsrättsliga hänsyn som avses i 4 kap. 3 § lagen om upphandling av koncessioner ska beaktas. Paragrafen syftar i övrigt i huvudsak till att beslut om direkttilldelning enligt 7 § ska kunna överprövas enligt förfaranden som är jämförbara med de som gäller enligt rättsmedelsdirektiven. I paragrafens andra stycke finns anvisningar om vad som ska gälla när de i stycket angivna bestämmelserna i lagen om upphandling av koncessioner tillämpas. Vid överprövningar ska rätten, utöver att förhålla sig till de allmänna unionsrättsliga principerna, pröva om de i 7 § angivna gränsvärdena och förbudet mot att direkttilldela avtal som rör kollektivtrafik på vatten har följts och att bestämmelserna i lagen om inskränkningarna av möjligheten att dela upp en upphandling har iakttagits. Ett avtal kan vidare förklaras ogiltigt om bestämmelsen i artikel 7.2 i EU:s kollektivtrafikförordning om skyldigheten för behöriga myndigheter att offentliggöra viss information inte har iakttagits. Hänvisningen till den aktuella artikeln i EU:s kollektivtrafikförordning är statisk, dvs. avser den ursprungliga lydelsen. Överväganden finns i avsnitt 9.3 och 9.5. Hänvisningstekniken kommenteras i avsnitt 9.1. 11 § I paragrafens första stycke finns anvisningar om vilka bestämmelser i lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner som ska tillämpas när avtal om allmän trafik direkttilldelas till ett internt företag enligt artikel 5.2 eller när nödåtgärder enligt artikel 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning vidtas. Paragrafen syftar i huvudsak till att sådana beslut ska kunna överprövas enligt förfaranden som är jämförbara med de som gäller enligt rättsmedelsdirektiven. Enligt paragrafens andra stycke ska dock även sådana miljö-, social- och arbetsrättsliga hänsyn som avses i 4 kap. 3 § lagen om upphandling av koncessioner beaktas när nödåtgärder vidtas. Hänvisningarna i första och andra stycket till EU:s kollektivtrafikförordning är dynamiska, dvs. avser bestämmelserna i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. I paragrafens tredje stycke, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, finns anvisningar om vad som i fall av direkttilldelning enligt artikel 5.2 eller vid nödåtgärder enligt artikel 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning ska gälla enligt vissa i stycket angivna bestämmelser i lagen om upphandling av koncessioner. Vid överprövningar ska rätten pröva om villkoren i de angivna bestämmelserna i EU:s kollektivtrafikförordning har iakttagits. Hänvisningarna till de aktuella artiklarna i EU:s kollektivtrafikförordning i detta stycke är statiska, dvs. avser bestämmelserna i den ursprungliga lydelsen. Överväganden finns i avsnitt 9.3, 9.4 och 9.5. Hänvisningstekniken kommenteras i avsnitt 9.1. 12 § Paragrafen innehåller ett bemyndigande. I 6 § anvisas bestämmelser om annonsering i lagen (0000:000) om koncessioner. Ytterligare föreskrifter om innehållet i och utformningen av annonser avser regeringen att med stöd av denna paragraf meddela i en förordning. Paragrafen har utformats med 8 kap. 8 § förslaget till lag om upphandling av koncessioner som förebild. Överväganden finns i avsnitt 9.2. 5 kap. 1 § Paragrafen är ändrad så att även kravet i artikel 7.1 i EU:s kollektivtrafikförordning att behöriga myndigheter en gång om året ska offentliggöra en rapport om den allmänna trafikplikten inom sitt behörighetsområde omfattas av tillsyn. Hänvisningen till artikel 7.1 i EU:s kollektivtrafikförordning är dynamisk, dvs. avser artikeln i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Överväganden finns i avsnitt 12.2. Hänvisningstekniken kommenteras i avsnitt 9.1. 2 § Paragrafen har justerats för att tydliggöra att befogenheterna enligt bestämmelsen tillkommer den tillsynsmyndighet som avses i 1 §. 3 § Paragrafen har justerats i anledning av att tillsyn enligt 1 § utökats till att även avse efterlevnaden av artikel 7.1 i EU:s kollektivtrafikförordning. När det gäller i vilka fall tillsynsmyndigheten har rätt att meddela förelägganden och förbud har regeringen beaktat Lagrådets synpunkt och i allt väsentligt utformat bestämmelsen i enlighet med Lagrådets förslag. I fråga om tillsyn över artikel 7.1 i EU:s kollektivtrafikförordning torde föreläggande vara den åtgärd som kan bli aktuell. Föreläggandet kan förenas med vite. Hänvisningen till den aktuella artikeln i EU:s kollektivtrafikförordning är dynamisk, dvs. avser bestämmelsen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Överväganden finns i avsnitt 12.2. Hänvisningstekniken kommenteras i avsnitt 9.1. 4 § Vid tillsyn över upphandling av kollektivtrafik enligt 4 a kap. och enligt artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning gäller bestämmelserna om till-syn i lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner. Avsikten är att upphandling som avser tjänstekontrakt för kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana och på vatten och tjänstekoncessioner för kollektivtrafik ska stå under samma tillsyn som såväl upphandlingar som avser tjänstekontrakt för kollektivtrafik med buss eller spårvagn som upphandlingar i övrigt. Hänvisningen till artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning är dynamisk, dvs. avser artikeln i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Överväganden finns i avsnitt 12.2. Hänvisningstekniken kommenteras i avsnitt 9.1. 6 kap 3 § Paragrafen, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, har justerats så att det förtydligas att det som kan överklagas enligt denna bestämmelse är sådana beslut som har fattats enligt 5 kap. 3 §. I fråga om beslut som fattas av den tillsynsmyndighet som avses i 5 kap. 4 § finns bestämmelser om hur dessa kan överklagas i 18 kap. lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner. 15.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (0000:000) om offentlig upphandling 3 kap. 28 § Paragrafen genomför artikel 10 i i LOU-direktivet, som gör undantag från detta direktivs tillämpningsområde för tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg eller tunnelbana. Genom paragrafen undantas dessutom tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik på vatten. Bakgrunden till att sådana kontrakt undantas lagens tillämpningsområde är att Sverige gjort EU:s kollektivtrafikförordning tillämplig på kollektivtrafik på vatten. Överväganden finns i avsnitt 8, 9.1 och 10. 15.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (0000:000) om upphandling inom försörjningssektorerna 3 kap. 33 § Paragrafen genomför artikel 21 g i LUF-direktivet, som gör undantag från detta direktivs tillämpningsområde för tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg eller tunnelbana. Genom paragrafen undantas dessutom tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik på vatten. Bakgrunden till att sådana kontrakt undantas lagens tillämpningsområde är att Sverige gjort EU:s kollektivtrafikförordning tillämplig på kollektivtrafik på vatten. Överväganden finns i avsnitt 8, 9.1 och 10. 15.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner 3 kap. 36 § Paragrafen upplyser om att det i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik finns anvisningar om vilka bestämmelser i lagen som ska tillämpas när kollektivtrafik ska upphandlas enligt EU:s kollektivtrafikförordning. Eftersom paragrafen är av upplysningskaraktär används en dynamisk hänvisning. Överväganden finns i avsnitt 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 Sammanfattning av departementspromemorian Nya regler om upphandling (Ds 2014:25) Promemorian innehåller författningsförslag som syftar till att genomföra delar av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU av den 26 februari 2014 om offentlig upphandling och om upphävande av direktiv 2004/18/EG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU av den 26 februari 2014 om upphandling av enheter som är verksamma på områdena vatten, energi, transporter och posttjänster och om upphävande av direktiv 2004/17/EG. Promemorian omfattar också förslaget att de två direktiven ska genomföras i två nya lagar på upphandlingsområdet, en ny lag om offentlig upphandling som föreslås ersätta lagen (2007:1091) om offentlig upphandling och en ny lag om upphandling inom försörjningssektorerna som föreslås ersätta lagen (2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster. Promemorian lämnar även förslag till reglering av förfarandet vid tilldelning av tjänstekontrakt enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1169/69 och (EEG) nr 1107/70 (EU:s kollektivtrafikförordning). De två nya upphandlingsdirektiven är omarbetningar av 2004 års upphandlingsdirektiv. Vissa delar av direktiven - de delar som bedömdes som nya i förhållande till 2004 års direktiv - har överlämnats till Genomförandeutredningen (S 2012:09). Dessa delar behandlas i utredningens delbetänkande Nya regler om upphandling (SOU 2014:51). De författningsförslag som lämnas i denna promemoria avser övriga delar av de två direktiven. I promemorian presenteras även en konsoliderad lagtext i vilken de författningsförslag som lämnas i Genomförandeutredningens delbetänkande sammanfogats med promemorians författningsförslag. Promemorian innehåller därmed ett fullständigt författningsförslag till två nya lagar. När det gäller de författningsförslag som lämnas i promemorian motsvaras dessa till stor del av bestämmelser i de två nu gällande lagarna. Vissa nya förslag finns dock. De föreslagna lagarna har i huvudsak samma tillämpningsområden som nuvarande lagar. Verksamhet som innefattar prospektering av olja och gas omfattas dock inte längre av lagen om upphandling inom försörjningssektorerna. Ett nytt undantag görs för vissa juridiska tjänster. Bland annat undantas tjänster som avser biträde av en advokat i eller inför rättsliga förfaranden i t.ex. domstolar samt juridiska tjänster som tillhandahålls av någon som är utsedd av domstol. Förutsättningarna för att tillämpa det förhandlande förfarandet med föregående annonsering utökas enligt den föreslagna lagen om offentlig upphandling. Sammanfattningsvis innebär bestämmelserna att förfarandet får användas i flertalet fall utom när det rör sig om upphandling av mer standardiserade varor, tjänster eller byggentreprenader. I den föreslagna lagen om upphandling inom försörjningssektorerna införs upphandlingsförfarandet konkurrenspräglad dialog. Användningsområdet för detta förfarande har utvidgats i den nya lagen om offentlig upphandling. Förutsättningarna för att konkurrenspräglad dialog ska få användas är desamma som för förhandlat förfarande med föregående annonsering. Bestämmelserna om ramavtal i den föreslagna lagen om offentlig upphandling är i huvudsak oförändrade men innebär vissa klargöranden av rättsläget. Kontrakt som grundar sig på ramavtal får slutas endast mellan en upphandlande myndighet som tydligt har identifierats för detta syfte i ramavtalets anbudsinfordran eller inbjudan att bekräfta intresse och en leverantör som är part i ramavtalet. Vid tilldelning av kontrakt som grundar sig på ramavtal med flera leverantörer utan förnyad konkurrensutsättning ska den upphandlande myndigheten använda objektiva villkor för att avgöra vilken av de leverantörer som är parter i ramavtalet som ska tilldelas kontraktet (en fördelningsnyckel). Bestämmelserna om ramavtal i den föreslagna lagen om upphandling inom försörjningssektorerna är något mer detaljerade än i nuvarande lag. En bestämmelse införs om att ett ramavtal ska få löpa under längre tid än åtta år endast om det finns särskilda skäl. Regleringen av inköpscentraler ändras i syfte att ta tillvara den flexibilitet som direktiven medger. Inköpscentralerna får möjlighet att bedriva s.k. grossistverksamhet. Inköpscentralerna får också möjlighet att antingen agera som ombud eller som självständig mellanhand när de bedriver sin centraliserade inköpsverksamhet. Vidare införs en uttrycklig reglering av anvarsfrågor vad gäller inköpscentralernas verksamhet. Genom att anlita en inköpscentral ska upphandlande myndigheter och enheter kunna frånhända sig ansvaret för att en upphandling genomförs i enlighet med upphandlingslagstiftningen. Det är inköpscentralen som i dessa fall ansvarar för att bestämmelserna i upphandlingslagstiftningen följs och som blir motpart vid en eventuell domstolsprövning då en leverantör ansökt om överprövning eller väckt talan om skadestånd. I båda lagarna införs bestämmelser om dynamiska inköpssystem. Ett dynamiskt inköpssystem kan schematiskt beskrivas som en tvåstegsprocess, som används för återkommande inköp av sådant som finns på marknaden. I ett första steg upprättas systemet och leverantörer kan när som helst under dess giltighetstid ansöka om att få delta. Alla leverantörer som uppfyller urvalskriterierna ska få delta. I ett andra steg sker tilldelningen av kontrakt enligt systemet. Inför varje kontraktstilldelning ska den upphandlande myndigheten eller enheten bjuda in alla anbudsgivare som godkänts som deltagare att lämna anbud. När det som upphandlas ska användas av fysiska personer, ska de tekniska specifikationerna som huvudregel bestämmas med hänsyn till kriterier avseende tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning, eller utformning med tanke på samtliga användares behov. En upphandlande myndighet eller enhet ska under vissa förutsättningar i de tekniska specifikationerna, tilldelningskriterierna eller villkoren för fullgörande av kontraktet få kräva ett särskilt märke som bevis för att varorna, tjänsterna eller byggentreprenaderna motsvarar de egenskaper som krävs. Det föreslås en bestämmelse i den nya lagen om offentlig upphandling om att upphandlande myndigheter som inte är centrala upphandlande myndigheter (i huvudsak kommunala myndigheter) ska kunna använda sig av en förhandsannons som anbudsinfordran vid selektivt förfarande och förhandlat förfarande med föregående annonsering. Bestämmelsen innebär att en upphandlande myndighet som har publicerat en sådan förhandsannons inte sedan på nytt behöver annonsera upphandlingen. Myndigheten ska i stället bjuda in de leverantörer som anmält sitt intresse med anledning av förhandsannonsen. Tidsfristerna för att komma in med anbudsansökningar och anbud har jämfört med dagens regler förkortats väsentligt och överensstämmer i stort med de som gäller i WTO-avtalet om offentlig upphandling (Government Procurement Agreement). Tidsfristen för att komma in med anbud vid öppet förfarande i den klassiska sektorn ska enligt huvudregeln vara minst 35 dagar mot 52 dagar enligt nu gällande regler. Fortfarande gäller att tidsfristen för att komma in med anbudsansökningar eller anbud ska bestämmas utifrån komplexiteten i upphandlingen och hur lång tid som leverantörerna behöver för att utarbeta anbuden. I promemorian lämnas förslag till bestämmelser för upphandlingar som faller utanför direktivens tillämpningsområde. Det föreslås att dessa bestämmelser, liksom i nuvarande lagar, samlas i ett särskilt kapitel i respektive ny lag. Ändringar har föreslagits när det varit direkt motiverat, t.ex. på grund av nyheter i direktiven eller för att korrigera brister i bestämmelserna. Slutligen föreslås i promemorian att de nämnda bestämmelserna om upphandlingar som faller utanför direktivens tillämpningsområde ska komplettera bestämmelserna i EU:s kollektivtrafikförordning om tilldelning av tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana eller på vatten. Det innebär i huvudsak att bestämmelserna om förfarandet vid nationella upphandlingar och om överprövning gäller för sådan kontraktstilldelning. Utdrag av konsoliderat lagförslag i departementspromemorian Nya regler om upphandling (Ds 2014:25) Förslag till lag om offentlig upphandling [utdrag] Härigenom föreskrivs följande. 2 kap. Lagens tillämpningsområde Tilldelning av tjänstekontrakt enligt EU:s kollektivtrafikförordning 2 § Bestämmelserna i 19 kap. ska tillämpas vid tilldelning av tjänstekontrakt avseende kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana eller på vatten enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70 (EU:s kollektivtrafikförordning). Med tilldelning enligt första stycket avses 1. direkttilldelning av avtal om allmän trafik, 2. tilldelning av avtal om allmän trafik efter ett konkurrensutsatt anbudsförfarande, eller 3. nödåtgärder. I kollektivtrafiklagen (2010:1065) finns bestämmelser om förbud mot viss direkttilldelning enligt EU:s kollektivtrafikförordning och om överklagande av beslut om nödåtgärd i vissa fall. 19 kap. Offentlig upphandling som inte omfattas av direktivet samt offentlig upphandling av vissa sociala tjänster och andra särskilda tjänster Tillämpningsområdet 1 § Detta kapitel gäller i fråga om 1. offentlig upphandling och projekttävling enligt 2 kap. 1 § tredje stycket 2, 2. tilldelning av kontrakt enligt 2 kap. 2 §, och [3. offentlig upphandling av tjänster som anges i bilaga 2 (sociala tjänster och andra särskilda tjänster).] Bestämmelsen om direktupphandling i 6 § andra stycket gäller dock inte vid sådan tilldelning av kontrakt som avses i första stycket 2. Tillämpliga bestämmelser 2 § Vid offentlig upphandling enligt detta kapitel tillämpas även - 1 kap. (lagens innehåll och definitioner), - 2 kap. (lagens tillämpningsområde), - 3 kap. (undantag från lagens tillämpningsområde), utom 11-17 §§ om interna kontrakt vid tilldelning av sådana kontrakt som avses i 2 kap. 2 §, - 4 kap. (allmänna bestämmelser), [utom 10-13 §§ om tilldelning av ett kontrakt i separata delar samt 14 och 15 §§ om bedömning av villkor som rör anbud, uteslutning av och val av leverantörer samt tilldelning av kontrakt,] - 7 kap. (offentlig upphandling genom ramavtal och inköpscentraler och annan samordnad upphandling), [utom 15-24 §§ om gränsöverskridande gemensam upphandling,] - 8 kap. (dynamiska inköpssystem och elektroniska auktioner), utom 4 och 5 §§ om upphandlingsdokumenten och det dynamiska inköpssystemets giltighetstid, 8 och 11 §§ om tidsfrister samt 12 och 13 §§ om tilldelning av kontrakt och egen försäkran, - 9 kap. 6 § (uppgifter och hänvisningar som inte får ingå i tekniska specifikationer), - 9 kap. 12-15 §§ (märken), [- 14 kap. 5 § (behörighet att utöva yrkesverksamhet),] - 17 kap. 1 § (särskilda villkor för fullgörande av kontrakt), - 20 kap. (avtalsspärr, överprövning och skadestånd), - 21 kap. (upphandlingsskadeavgift), och [- 22 kap. (tillsyn och vägledning).] Vidare tillämpas bestämmelserna om konkurrenspräglad dialog i 6 kap. 1 § 5 och 19-29 §§, 11 kap. 3 och 15 §§ samt 14 kap. 1-3 §§. [Vid offentlig upphandling av tjänster som anges i bilaga 2 (sociala tjänster och andra särskilda tjänster) tillämpas även bestämmelserna om tekniska specifikationer i 9 kap. 1-5 och 7-11 §§, om annonsering i 10 kap. 1, 2 och 4-6 §§ och om individuella rapporter om förfaranden för tilldelning av kontrakt enligt 12 kap. 17-19 §§, om värdet av upphandlingen uppgår till minst tillämpligt tröskelvärde i 5 kap.] En upphandlande myndighet får publicera annonser om upphandlingar på det sätt som gäller för upphandlingar enligt 10 kap. 20 kap. Avtalsspärr, överprövning och skadestånd Undantag från avtalsspärr 2 § Avtalsspärr gäller inte 1. vid tilldelning av kontrakt efter upphandling utan föregående annonsering med stöd av 6 kap. 12-18 §§, 2. vid tilldelning av kontrakt med förnyad konkurrensutsättning inom ett ramavtal enligt 7 kap. 7 och 8 §§, 3. vid tilldelning av kontrakt enligt ett dynamiskt inköpssystem, 4. vid direktupphandling enligt 19 kap. 6 § andra stycket, eller 5. vid sådan direkttilldelning och sådana nödåtgärder som avses i 2 kap. 2 § andra stycket 1 och 3. Överprövning av ett avtals giltighet 14 § Rätten ska besluta att ett avtal som har slutits mellan en upphandlande myndighet och en leverantör är ogiltigt, om avtalet har slutits 1. utan föregående annonsering enligt 10 kap. 2 eller 3 §, 18 kap. 5 § eller 19 kap. 8 § under förutsättning att a) direktupphandling enligt 19 kap., b) sådan direkttilldelning som avses i 2 kap. 2 § andra stycket 1, eller c) sådan nödåtgärd som avses i 2 kap. 2 § andra stycket 3 inte får användas, 2. efter en förnyad konkurrensutsättning inom ett ramavtal enligt 7 kap. 7 eller 8 § samt 9 § utan att de villkor har följts som framgår av de paragraferna eller av det ramavtal som ligger till grund för konkurrensutsättningen och detta har medfört att leverantören har lidit eller kan komma att lida skada, eller 3. enligt ett dynamiskt inköpssystem utan att de villkor som anges i 8 kap. 10 eller 12 § har följts och detta har medfört att leverantören har lidit eller kan komma att lida skada. Ett avtal ska också förklaras ogiltigt, om det har slutits i strid med bestämmelserna om avtalsspärr i 1, 3 eller 9 §, ett interimistiskt beslut enligt 10 § eller tiodagarsfristen i 11 § eller om avtalet har slutits före en underrättelse om tilldelningsbeslut enligt 12 kap. 13 § första stycket eller 19 kap. 27 § första stycket. För ogiltighet i sådana fall krävs dessutom att de grundläggande principerna i 4 kap. 1 § eller någon annan bestämmelse i denna lag har överträtts och detta har medfört att leverantören har lidit eller kan komma att lida skada. 1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2016. 2. Genom lagen upphävs lagen (2007:1091) om offentlig upphandling. 3. Den upphävda lagen gäller dock för sådan upphandling som påbörjats före ikraftträdandet. Förslag till lag om upphandling inom försörjningssektorerna [utdrag] Härigenom föreskrivs följande. Tilldelning av tjänstekontrakt enligt EU:s kollektivtrafikförordning 2 § Bestämmelserna i 19 kap. ska tillämpas vid tilldelning av tjänstekontrakt avseende kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana eller på vatten enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70 (EU:s kollektivtrafikförordning). Med tilldelning enligt första stycket avses 1. direkttilldelning av avtal om allmän trafik, 2. tilldelning av avtal om allmän trafik efter ett konkurrensutsatt anbudsförfarande, eller 3. nödåtgärder. I kollektivtrafiklagen (2010:1065) finns bestämmelser om förbud mot viss direkttilldelning enligt EU:s kollektivtrafikförordning och om överklagande av beslut om nödåtgärd i vissa fall. 19 kap. Upphandling som inte omfattas av direktivet samt upphandling av vissa sociala tjänster och andra särskilda tjänster Tillämpningsområdet 1 § Detta kapitel gäller i fråga om 1. upphandling och projekttävling enligt 2 kap. 1 § tredje stycket 2, 2. tilldelning av kontrakt enligt 2 kap. 2 §, och [3. upphandling av tjänster som anges i bilaga 2 (sociala tjänster och andra särskilda tjänster).] Bestämmelsen om direktupphandling i 7 § andra stycket gäller dock inte vid sådan tilldelning av kontrakt som avses i första stycket 2. Tillämpliga bestämmelser 2 § Vid upphandling enligt detta kapitel tillämpas även - 1 kap. (lagens innehåll och definitioner), - 2 kap. (lagens tillämpningsområde), - 3 kap. (undantag från lagens tillämpningsområde), utom 11-17 §§ om interna kontrakt vid tilldelning av sådana kontrakt som avses i 2 kap. 2 §, - 4 kap. (allmänna bestämmelser), [utom 10-13 §§ om tilldelning av ett kontrakt i separata delar,] - 7 kap. (upphandling genom ramavtal och inköpscentraler och annan samordnad upphandling), [utom 10-19 §§ om gränsöverskridande gemensam upphandling,] - 8 kap. (dynamiska inköpssystem och elektroniska auktioner), utom 4 och 5 §§ om upphandlingsdokumenten och det dynamiska inköpssystemets giltighetstid, 8 och 11 §§ om tidsfrister samt 12 och 13 §§ om tilldelning av kontrakt och egen försäkran, - 9 kap. 6 § (uppgifter och hänvisningar som inte får ingå i tekniska specifikationer), - 9 kap. 13-16 §§ (märken), - 16 kap. 1 § (särskilda villkor för fullgörande av kontrakt), - 20 kap. (avtalsspärr, överprövning och skadestånd), - 21 kap. (upphandlingsskadeavgift), och [- 22 kap. (tillsyn och vägledning).] [Vid upphandling av tjänster som anges i bilaga 2 (sociala tjänster och andra särskilda tjänster) tillämpas även bestämmelserna om tekniska specifikationer i 9 kap. 1-5 och 7-12 §§, om annonsering i 10 kap. 1, 2 och 4-7 §§ och om information om förfaranden för tilldelning av kontrakt i 12 kap. 19 och 20 §§, om värdet av upphandlingen uppgår till minst tillämpligt tröskelvärde i 5 kap.] [Ett särskilt kvalificeringssystem enligt 14 kap. 3-6 §§ får tillämpas vid användning av urvalsförfarande för tilldelning av kontrakt eller ramavtal enligt detta kapitel.] En upphandlande enhet får publicera annonser om upphandlingar på det sätt som gäller för upphandlingar enligt 10 kap. 20 kap. Avtalsspärr, överprövning och skadestånd Undantag från avtalsspärr 2 § Avtalsspärr gäller inte 1. vid tilldelning av kontrakt efter upphandling utan föregående annonsering med stöd av 6 kap. 5-9 eller 11 §§, 2. vid tilldelning av kontrakt enligt ett dynamiskt inköpssystem, 3. vid direktupphandling enligt 19 kap. 7 § andra stycket, eller 4. vid sådan direkttilldelning och sådana nödåtgärder som avses i 2 kap. 2 § andra stycket 1 och 3. Överprövning av ett avtals giltighet 14 § Rätten ska besluta att ett avtal som har slutits mellan en upphandlande enhet och en leverantör är ogiltigt, om avtalet har slutits 1. utan föregående annonsering enligt 10 kap. 2 eller 3 §, 18 kap. 5 § eller 19 kap. 8 § under förutsättning att a) direktupphandling enligt 19 kap., b) sådan direkttilldelning som avses i 2 kap. 2 § andra stycket 1, eller c) sådan nödåtgärd som avses i 2 kap. 2 § andra stycket 3 inte får användas, 2. enligt ett dynamiskt inköpssystem utan att de villkor som anges i 8 kap. 10 eller 12 § har följts och detta har medfört att leverantören har lidit eller kan komma att lida skada. Ett avtal ska också förklaras ogiltigt, om det har slutits i strid med bestämmelserna om avtalsspärr i 1, 3 eller 9 §, ett interimistiskt beslut enligt 10 § eller tiodagarsfristen i 11 § eller om avtalet har slutits före en underrättelse om tilldelningsbeslut enligt 12 kap. 13 § första stycket eller 19 kap. 28 §.. För ogiltighet i sådana fall krävs dessutom att de grundläggande principerna i 4 kap. 1 § eller någon annan bestämmelse i denna lag har överträtts och detta har medfört att leverantören har lidit eller kan komma att lida skada. 1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2016. 2. Genom lagen upphävs lagen (2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster. 3. Den upphävda lagen gäller dock för sådan upphandling som påbörjats före ikraftträdandet. Förteckning över remissinstanserna avseende promemorian Nya regler om upphandling (Ds 2014:25) och betänkandet Nya regler om upphandling (SOU 2014:51) Följande remissinstanser har yttrat sig: Sveriges riksbank, Svea hovrätt, Östersunds tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Härnösand, Förvaltningsrätten i Malmö, Domstolsverket, Rättshjälpsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Migrationsverket, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac), Kommerskollegium, Försvarsmakten, Försvarets materielverk (FMV), Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Försäkringskassan, Socialstyrelsen, Myndigheten för delaktighet (MFD), Arbetsgivarverket, Boverket, Riksgäldskontoret, Ekonomistyrningsverket (ESV), Skatteverket, Kronofogdemyndigheten, Kammarkollegiet, Statens skolverk, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Umeå universitet, Naturvårdsverket, Kemikalieinspektionen (KEMI), Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI), Strålsäkerhetsmyndigheten, Post- och telestyrelsen (PTS), Trafikverket, Sjöfartsverket, Transportstyrelsen, Trafikanalys, Konkurrensverket, Verket för innovationssystem (Vinnova), Affärsverket svenska kraftnät, Tillväxtverket, E-legitimationsnämnden, Arbetsförmedlingen, Diskrimineringsombudsmannen (DO), Arbetsmiljöverket, Arbetsdomstolen, ILO-kommittén, Regelrådet, Borgholms kommun, Enköpings kommun, Gotlands kommun, Hudiksvalls kommun, Landskrona kommun, Malmö kommun, Ronneby kommun, Sandvikens kommun, Sollefteå kommun, Strängnäs kommun, Strömsunds kommun, Timrå kommun, Växjö kommun, Jönköpings läns landsting, Skåne läns landsting, Stockholms läns landsting, Västerbottens läns landsting, Västra Götalands läns landsting, Östergötlands läns landsting, Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Samverkansorganet i Kalmar län, Samverkansorganet i Värmlands län, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), SKL Kommentus, Svenskt Vatten, Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Almega, Företagarförbundet Fria Företagare, Företagarna, Svensk Energi, Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Miljömärkning Sverige AB, Sveriges Bussföretag, Svenskt Näringsliv, Sveriges Byggindustrier, Sveriges Television AB (SVT), Teknikföretagen, Branschföreningen Tågoperatörerna, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Offentliga Inköpare (SOI), Sveriges Offentliga Leverantörer, SIS - Swedish Standards Institute, DHR - Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder och Famna - Riksorganisationen för idéburen vård och social omsorg. Yttrande har även inkommit från Läkemedelsindustriföreningens Service AB (LIF), Handikappförbunden, Coompanion Sverige, Synskadades Riksförbund (SRF), Vision, Forum - Idéburna organisationer med social inriktning, Trä- och Möbelföretagen (TMF), Göteborgs kyrkliga stadsmission, IT- och telekomföretagen, Svensk kollektivtrafik Service AB, Konkurrenskommissionen, Bemanningsföretagen, Pingst Socialt och LP-verksamheten, Göteborgs stad Upphandlings AB, Upphandlingssamverkan i Uppsala län (UPPSAM), Svenska Teknik& Designföretagen, Återvinningsindustrierna (ÅI), Advokatfirman Delphi, Swedish Medtech, Sveriges Arkitekter, Rådet för offentlig upphandling Silf Competence, Husbyggnadsvaror HBV Förening, Elektriska Installatörsorganisationen (EIO), Akademikerförbundet SSR, Peak Procurement i Stockholm AB, Svenska Kommunalarbetareförbundet (Kommunal), Säkerhetsföretagen, Byggherrarna, Magnus Josephson AB, VVS Företagen, Stena Metall AB, BIM Alliance Sweden, HSB Omsorg, Stiftelsen Fyrljuset, Foyen advokatfirma AB, Sveriges Åkeriföretag, Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund (SKR) och Advokatfirman Lindahl. Följande remissinstanser har avstått från att yttra sig: Kriminalvården, Statistiska centralbyrån (SCB), Gällivare kommun, Haparanda kommun, Höganäs kommun, Kumla kommun, Kungsbacka kommun, Kävlinge kommun, Lomma kommun, Orust kommun, Skövde kommun, Torsby kommun, Tyresö kommun, Umeå Kommun, Dalarnas läns landsting, Kommunalförbundet Sörmlands Kollektivtrafikmyndighet, Regionala kollektivtrafikmyndigheten Norrbotten, Samverkansorganet i Västerbottens län, Näringslivets regelnämnd (NNR), PostNord, Stockholms Handelskammare och Naturskyddsföreningen. Sammanfattning av promemorian Tilldelning av koncessioner för kollektivtrafik I denna promemoria, som har utarbetats inom Näringsdepartementet, lämnas förslag som kompletterar bestämmelserna i EU:s kollektivtrafikförordning om hur avtal om allmän trafik ska tilldelas, när dessa avtal är i form av tjänstekoncessioner. Förslagen i denna promemoria innebär att de nationella bestämmelserna om upphandling av koncessioner som finns i 15 kap. förslaget till lag om upphandling av koncessioner ska tillämpas när avtal om allmän trafik i form av koncessioner ska tilldelas efter ett konkurrensutsatt anbudsförfarande enligt EU:s kollektivtrafikförordning. Reglerna om efterannonsering i förslaget till lag om upphandling av koncessioner ska dock inte tillämpas vid tilldelning av avtal om allmän trafik. I promemorian föreslås vidare att en regional kollektivtrafikmyndighet inte får tillämpa de möjligheter som ges i EU:s kollektivtrafikförordning att direkttilldela avtal om allmän trafik som är av mindre värde eller omfattning eller som avser järnvägstransporter. Förslagen innebär också att bestämmelserna om överprövning, skadestånd och upphandlingsskadeavgift i förslaget till lag om upphandling av koncessioner ska tillämpas vid tilldelning av koncessioner för kollektivtrafik. Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 april 2016. Lagförslag i promemorian Tilldelning av koncessioner för kollektivtrafik Förslag till lag om ändring i lagen om upphandling av koncessioner Härigenom föreskrivs i fråga om förslaget till lag om upphandling av koncessioner dels att det införs en ny paragraf, 2 kap. 2 a § av följande lydelse, dels att 3 kap. 10 §, 15 kap. 1 § och 16 kap. 2 och 13 §§ ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 2 a § Bestämmelserna i 15 kap. ska tillämpas vid tilldelning av koncessioner för kollektivtrafik enligt artikel 5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70, i den ursprungliga lydelsen (EU:s kollektivtrafikförordning). Med tilldelning enligt första stycket avses 1. direkttilldelning av avtal om allmän trafik, 2. tilldelning av avtal om allmän trafik efter ett konkurrensutsatt anbudsförfarande, eller 3. nödåtgärder. I kollektivtrafiklagen (2010:1065) finns bestämmelser om förbud mot viss direkttilldelning enligt EU:s kollektivtrafikförordning och om överklagande av beslut om nödåtgärd i vissa fall. Lydelse enligt SOU 2014:69 Föreslagen lydelse 3 kap. 10 § Denna lag gäller inte för tjänstekoncessioner för lufttransporttjänster som grundas på beviljande av sådan operativ licens som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008 av den 24 september 2008 om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen. Denna lag gäller inte heller för koncessioner för kollektivtrafik i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70. 15 kap. 1 § Detta kapitel gäller i fråga om 1. upphandling av koncessioner som avser sådana tjänster som anges i bilaga 3 (sociala tjänster och andra särskilda tjänster) och 2. upphandling av koncessioner vars värde beräknas understiga det tröskelvärde som gäller enligt bestämmelserna i 5 kap. Detta kapitel gäller i fråga om 1. upphandling av koncessioner som avser sådana tjänster som anges i bilaga 3 (sociala tjänster och andra särskilda tjänster) och 2. upphandling av koncessioner vars värde beräknas understiga det tröskelvärde som gäller enligt bestämmelserna i 5 kap och 3. tilldelning av koncessioner enligt 2 kap. 2 a §. Vid tilldelning enligt första stycket 3 ska 7 § dock inte tillämpas. När ett kontrakt utgör ett blandat kontrakt eller en upphandling avser flera verksamheter i den mening som avses i 2 kap. äger det kapitlet motsvarande tillämpning. 16 kap. 2 § Avtalsspärr gäller inte vid tilldelning av kontrakt efter upphandling utan föregående annonsering med stöd av 8 kap. 3 och 4 §§. Avtalsspärr gäller inte heller vid sådan direkttilldelning och sådana nödåtgärder som avses i 2 kap. 2 a § andra stycket 1 och 3. 13 § Rätten ska besluta att ett avtal som har slutits mellan en upphandlande myndighet eller enhet och en leverantör är ogiltigt, om avtalet har slutits utan föregående annonsering enligt 8 kap. 1 § eller 15 kap. 6 §. Rätten ska besluta att ett avtal som har slutits mellan en upphandlande myndighet eller enhet och en leverantör är ogiltigt, om avtalet har slutits utan föregående annonsering enligt 8 kap. 1 § eller 15 kap. 6 §, under förutsättning att sådan direkttilldelning eller sådan nödåtgärd som avses i 2 kap. 2 a § andra stycket 1 och 3 inte får användas. Ett avtal ska också förklaras ogiltigt, om det har slutits i strid med bestämmelserna om avtalsspärr i 1, 3 eller 8 §, ett interimistiskt beslut enligt 9 § eller tiodagarsfristen i 10 § eller om avtalet har slutits före en underrättelse om tilldelningsbeslut enligt 10 kap. 12 § första stycket eller 15 kap. 9 §. För ogiltighet i sådana fall krävs dessutom att de grundläggande principerna i 4 kap. 1 § eller någon annan bestämmelse i denna lag har överträtts och detta har medfört att leverantören har lidit eller kan komma att lida skada. Denna lag träder i kraft den 1 april 2016. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik Härigenom föreskrivs att 1 kap 3 § och 3 kap. 3 a § lagen (2010:1065) ska ha följande lydelse Lydelse enligt Ds 2014:25 Föreslagen lydelse 1 kap. 3 § I lagen (0000:000) om offentlig upphandling och lagen (0000:000) om upphandling inom försörjningssektorerna finns bestämmelser som är tillämpliga på upphandling av kollektivrafiktjänster i vissa fall. I lagen (0000:000) om offentlig upphandling, lagen (0000:000) om upphandling inom försörjningssektorerna och lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner finns bestämmelser som är tillämpliga på upphandling av kollektivtrafiktjänster i vissa fall. 3 kap. 3 a § En regional kollektivtrafik-myndighet får inte tillämpa de möjligheter som ges i EU:s kollektivtrafikförordning att till-dela ett avtal om allmän trafik i form av tjänstekontrakt i fråga om 1. direkttilldelning av avtal av mindre värde eller omfattning, och 2. direkttilldelning av avtal om allmän trafik som avser järn-vägstransporter. En regional kollektivtrafik-myndighet får inte tillämpa de möjligheter som ges i EU:s kollektivtrafikförordning att till-dela ett avtal om allmän trafik i fråga om 1. direkttilldelning av avtal av mindre värde eller omfattning, och 2. direkttilldelning av avtal om allmän trafik som avser järn-vägstransporter. Denna lag träder i kraft den 1 april 2016. Förteckning över remissinstanser för promemorian Tilldelning av koncessioner för kollektivtrafik Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Malmö, Domstolsverket, Konkurrensverket, Regelrådet, Sjöfartsverket, Trafikanalys, Trafikverket, Transportstyrelsen, Enköpings kommun, Gotlands kommun, Haparanda kommun, Hudiksvalls kommun, Malmö kommun, Ronneby kommun, Sandvikens kommun, Umeå Kommun, Växjö kommun, Dalarnas läns landsting, Jönköpings läns landsting, Skåne läns landsting, Stockholms läns landsting, Västra Götalands läns landsting, Östergötlands läns landsting, Kommunalförbundet Sörmlands Kollektivtrafikmyndighet, Regionala kollektivtrafikmyndigheten Norrbotten, Samverkansorganet i Kalmar län, Samverkansorganet i Värmlands län, Samverkansorganet i Västerbottens län, Branschföreningen Tågoperatörerna, Näringslivets transportråd, Skärgårdsredarna, Svensk Kollektivtrafik, Svenskt Näringsliv, Sveriges Bussföretag, Sveriges Kommuner och Landsting, Sveriges Redareförening, Transportgruppen, Arlandabanan Infrastructure AB, Arriva Sverige, A-train Citytåg, MTR, SJ AB, Swebus, Veolia Transport Remissvar har även inkommit från Konkurrenskommissionen. Lagförslag i utkastet till lagrådsremiss Förslag till lag om ändring i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2010:1065) om kollektivtrafik dels att 1 kap. 3 § ska upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 5 kap. 3 § ska utgå, dels att 1 kap. 1 §, 5 kap. 1-3 §§ och 6 kap. 3 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas ett nytt kapitel, 4 a kap., och två nya paragrafer, 5 kap. 4 § och 6 kap. 2 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om 1. ansvar för regional kollektivtrafik och organisering av regionala kollektivtrafik-myndigheter, 2. uppgifter och befogenheter för dem som är behöriga myndigheter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70 (EU:s kollektivtrafikförordning) samt 3. allmänna krav på kollektivtrafikföretag, allt i fråga om trafik på väg, järnväg, vatten, spårväg och tunnelbana. Denna lag gäller kollektivtrafik på väg, järnväg, vatten, spårväg och tunnelbana. Lagen innehåller bestämmelser om 1. ansvar för regional kollektivtrafik och organisering av regionala kollektivtrafik-myndigheter, och 2. allmänna krav på kollektivtrafikföretag. Lagen innehåller även bestämmelser som gäller för dem som är behöriga myndigheter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70, i den ursprungliga lydelsen (EU:s kollektivtrafikförordning). Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 a kap. Upphandling av avtal om allmän trafik Användningen av vissa termer 1 § I detta kapitel avses med: 1. tjänstekontrakt detsamma som i lagen (2016:000) om offentlig upphandling, 2. tjänstekoncession detsamma som i lagen (2016:000) om upphandling av koncessioner, 3. direkttilldelning, internt företag och värde detsamma som i EU:s kollektivtrafikförordning, 4. upphandling de åtgärder som en behörig myndighet eller den till vilken befogenhet överlämnats enligt 3 kap. 2 § vidtar i syfte att anskaffa kollektivtrafik genom ett avtal om allmän trafik. 2 § När lagen (2016:000) om upphandling av koncessioner och lagen (2011:846) om miljökrav vid upphandling av bilar och vissa kollektivtrafiktjänster tillämpas ska vad som sägs i de lagarna om 1. upphandlande myndighet eller upphandlande enhet i stället avse behörig myndighet eller den till vilken befogenhet överlämnats enligt 3 kap. 2 §, 2. upphandling ha den innebörd som anges i 1 § 4, När lagen om upphandling av koncessioner tillämpas ska det som sägs i den lagen om 1. koncessioner även gälla tjänstekontrakt, 2. leverantör i stället avse kollektivtrafikföretag, och 3. koncessionshavare i stället avse ett kollektivtrafikföretag som har tilldelats ett avtal om allmän trafik. När avtal om allmän trafik ska upphandlas enligt upphandlingslagarna 3 § I lagen (2016:000) om offentlig upphandling och lagen (2016:000) om upphandling inom försörjningssektorerna finns bestämmelser som gäller för upphandling av tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik med buss eller spårvagn. När avtal om allmän trafik ska upphandlas enligt EU:s kollektivtrafikförordning 4 § I EU:s kollektivtrafikförordning finns bestämmelser om behöriga myndigheters möjligheter att 1. tilldela avtal om allmän trafik till en tredje part genom ett konkurrensutsatt anbudsförfarande (artikel 5.3), 2. själva tillhandahålla kollektivtrafik eller direkttilldela avtal om allmän trafik till ett internt företag (artikel 5.2), 3. direkttilldela avtal om allmän trafik, när det gäller avtal av mindre värde eller omfattning (artikel 5.4), 4. vidta nödåtgärder (artikel 5.5), och 5. direkttilldela avtal om allmän trafik som rör järnvägstransporter (artikel 5.6). 5 § Bestämmelserna i 6-11 §§ tillämpas vid upphandling av 1. tjänstekontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana eller på vatten, eller 2. tjänstekoncessioner som avser kollektivtrafik. Vid sådan upphandling ska även lagen (2011:846) om miljökrav vid upphandling av bilar och vissa kollektivtrafiktjänster tillämpas. Konkurrensutsättning 6 § Vid konkurrensutsättning enligt artikel 5.3 i EU:s kollektivtrafikförordning tillämpas följande bestämmelser i lagen (2016:000) om upphandling av koncessioner: - 4 kap. 1-9 §§ (allmänna bestämmelser), - 6 kap. (förfarandet vid upphandling), - 7 kap. (tekniska krav och funktionskrav), - 8 kap. 1, 4, 5, 9 och 10 §§ (annonsering av upphandling), - 9 kap. (tidsfrister för att komma in med anbudsansökningar och anbud), - 10 kap. (kommunikation, information till leverantörer och dokumentation), - 11 kap. (uteslutning av leverantörer), - 12 kap. (kvalificering och urvalsbedömning), - 13 kap. (tilldelning av koncessioner), - 14 kap. (fullgörande av koncessioner), utom 6 §, - 16 kap. (avtalsspärr, överprövning och skadestånd), och - 17 kap. (upphandlingsskadeavgift), utom 4 § andra stycket. Direkttilldelning och nödåtgärder 7 § Direkttilldelning enligt artikel 5.4 i EU:s kollektivtrafik-förordning får endast ske om det årliga genomsnittsvärdet av avtalen uppskattas till mindre än 500 000 euro. Avtal eller nät får inte delas upp i avsikt att kringgå beloppsgränsen. 8 § Sådan direkttilldelning som avses i 7 § får inte ske, om avtalet avser kollektivtrafik på vatten. 9 § Behöriga myndigheter ska besluta riktlinjer för användning av sådan direkttilldelning som avses i 7 § och artikel 5.6 i EU:s kollektivtrafikförordning. 10 § Vid sådan direkttilldelning som avses i 7 § eller vid direkttilldelning enligt artikel 5.6 i EU:s kollektivtrafikförordning tillämpas följande bestämmelser i lagen (2016:000) om upphandling av koncessioner: - 4 kap. 1 och 3 § (principer för upphandling av koncessioner), - 10 kap. 12 (underrättelse om beslut) och 15 § (dokumentation), - 16 kap. 1 och 4-21 §§ (avtalsspärr, överprövning och skadestånd), och - 17 kap. (upphandlingsskade-avgift), utom 4 § andra stycket. När lagen om upphandling av koncessioner tillämpas ska vad som sägs i 1. 16 kap. 6 § första stycket om brott mot andra bestämmelser i lagen i stället avse brott mot - 7 eller 8 §, eller - artikel 5.6 i EU:s kollektivtrafikförordning, 2. 16 kap. 13 § första stycket om när rätten ska besluta att ett avtal är ogiltigt, i stället gälla om artikel 7.2 i EU:s kollektivtrafikförordning inte beaktats eller om avtalet slutits i strid med - 7 eller 8 §, eller - artikel 5.6 i EU:s kollektivtrafikförordning, och 3. 16 kap. 20 § om skyldigheten att ersätta skada i stället gälla vid överträdelse av - principerna för upphandling av koncessioner, eller - 7 eller 8 §, eller - artikel 5.6 i EU:s kollektivtrafikförordning. 11 § Vid direkttilldelning enligt artikel 5.2 eller nödåtgärder enligt artikel 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning tillämpas följande bestämmelser i lagen (2016:000) om upphandling av koncessioner: - 10 kap. 15 § (dokumentation), - 16 kap. 4-21 §§ (överprövning och skadestånd), och - 17 kap. (upphandlingsskade-avgift), utom 4 § andra stycket. Vid nödåtgärder enligt artikel 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning ska även 4 kap 3 § (beaktande av miljöhänsyn och sociala hänsyn) i lagen om upphandling av koncessioner tillämpas. När lagen om upphandling av koncessioner tillämpas ska vad som sägs i 1. 16 kap. 6 § första stycket om brott mot de grundläggande principerna eller andra bestämmelser i lagen i stället avse brott mot artikel 5.2 eller 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning, 2. 16 kap. 13 § första stycket om när rätten ska besluta att ett avtal är ogiltigt, i stället gälla om avtalet slutits i strid med artikel 5.2 eller 5.5 i EU:s kollektivtrafik-förordning, och 3. 16 kap. 20 § om skyldigheten att ersätta skada i stället gälla den behöriga myndighet som inte följt artikel 5.2 eller 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning. Bemyndigande 12 § Regeringen får meddela föreskrifter om innehållet i och offentliggörandet av annonser. 5 kap. 1 § Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) ska utöva tillsyn över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn över efterlevnaden av 1. 1-4 kap. och de föreskrifter som meddelats med stöd av dessa bestämmelser, och 2. EU:s kollektivtrafik-förordning, utom artikel 5. 2 § Tillsynsmyndigheten har rätt att av behöriga myndigheter enligt EU:s kollektivtrafikförordning, av dem till vilka befogenhet överlämnats enligt 3 kap. 2 § och av kollektivtrafikföretag på begäran få sådana upplysningar och ta del av sådana handlingar som behövs för tillsynen. Den tillsynsmyndighet som avses i 1 § har rätt att av behöriga myndigheter enligt EU:s kollektivtrafikförordning, av dem till vilka befogenhet överlämnats enligt 3 kap. 2 § och av kollektivtrafikföretag, på begäran få sådana upplysningar och ta del av sådana handlingar som behövs för tillsynen. 3 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen ska efterlevas. Den tillsynsmyndighet som avses i 1 § får meddela de förelägganden och förbud som behövs för tillsynen. Ett beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite. 4 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn över upphandling av avtal om allmän trafik enligt 4 a kap. och enligt artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning. Vid denna tillsyn tillämpas 18 kap. lagen (2016:000) om upphandling av koncessioner. 6 kap. 2 a § Ett beslut om att vidta en nödåtgärd i form av ett åläggande att fullgöra viss allmän trafikplikt enligt artikel 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning får överklagas av kollektivtrafikföretaget till allmän förvaltningsdomstol. 3 § Tillsynsmyndighetens beslut i enskilt fall enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Tillsynsmyndighetens beslut enligt 5 kap. 2 och 3 §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. 1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2016. 2. För upphandlingar som har påbörjats före ikraftträdandet tillämpas den upphävda lagen (2007:1091) om offentlig upphandling och den upphävda lagen (2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:000) om offentlig upphandling Härigenom föreskrivs att det i lagen (2016:000) om offentlig upphandling ska införas en ny paragraf, 3 kap. 29 § och närmast före 3 kap. 29 § en ny rubrik, av följande lydelse. Lydelse enligt lagrådsremissen Nytt regelverk om upphandling Föreslagen lydelse 3 kap. Vissa kollektivtrafiktjänster 29 § Denna lag gäller inte för kontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana eller på vatten. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:000) om upphandling inom försörjningssektorerna Härigenom föreskrivs att det i lagen (2016:000) om upphandling inom försörjningssektorerna ska införas en ny paragraf, 3 kap. 34 § och närmast före 3 kap. 34 § en ny rubrik, av följande lydelse. Lydelse enligt lagrådsremissen Nytt regelverk om upphandling Föreslagen lydelse 3 kap. Vissa kollektivtrafiktjänster 34 § Denna lag gäller inte för kontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana eller på vatten. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:000) om upphandling av koncessioner Härigenom föreskrivs att det i lagen (2016:000) om upphandling av koncessioner ska införas en ny paragraf, 2 kap. 22 § och närmast före 2 kap 22 § en ny rubrik, av följande lydelse. Lydelse enligt lagrådsremissen Nytt regelverk om upphandling Föreslagen lydelse 2 kap. Upphandling av kollektivtrafik enligt EU:s kollektivtrafikförordning 2 a § I lagen (2010:1065) om kollektivtrafik anges vilka bestämmelser i denna lag som ska tillämpas när avtal om allmän trafik ska upphandlas enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70, i den ursprungliga lydelsen. Förteckning över remissinstanser för utkastet till lagrådsremiss Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Malmö, Göteborgs tingsrätt, Domstolsverket, Konkurrensverket, Upphandlingsmyndigheten, Regelrådet, Sjöfartsverket, Trafikanalys, Trafikverket, Transportstyrelsen, Enköpings kommun, Gotlands kommun, Haparanda kommun, Hudiksvalls kommun, Luleå kommun, Malmö kommun, Ronneby kommun, Sandvikens kommun, Umeå Kommun, Västerviks kommun, Växjö kommun, Jämtlands läns landsting, Jönköpings län landsting, Skåne läns landsting, Stockholms läns landsting, Västra Götalands läns landsting, Örebro läns landsting, Östergötlands läns landsting, Kommunalförbundet Sörmlands Kollektivtrafikmyndighet, Regionala kollektivtrafikmyndigheten Norrbotten, Samverkansorganet i Blekinge län, Samverkansorganet i Dalarnas län, Samverkansorganet i Kalmar län, Samverkansorganet i Uppsala län, Samverkansorganet i Värmlands län, Samverkansorganet i Västerbottens län, Branschföreningen Tågoperatörerna, Kommunal, Landsorganisationen Sverige (LO), Näringslivets transportråd, Service- och kommunikationsfacket (SEKO), Skärgårdsredarna, Svensk Kollektivtrafik, Svensk Sjöfart, Svenska Transportarbetareförbundet, Svenskt Näringsliv, Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Sveriges Bussföretag, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Transportföretagen, Arlandabanan Infrastructure AB, Arriva Sverige, A-train, Keolis, MTR, SJ AB, Swebus, Transdev Sverige AB. Yttranden har även inkommit från Ressel Rederi AB och Advokatfirman Kahn Pedersen. Lagrådsremissens lagförslag Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2010:1065) om kollektivtrafik dels att 1 kap. 3 § ska upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 5 kap. 3 § ska utgå, dels att 1 kap. 1 §, 5 kap. 1-3 §§ och 6 kap. 3 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas ett nytt kapitel, 4 a kap., och en ny paragraf, 5 kap. 4 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om 1. ansvar för regional kollektivtrafik och organisering av regionala kollektivtrafik-myndigheter, 2. uppgifter och befogenheter för dem som är behöriga myndigheter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70 (EU:s kollektivtrafikförordning) samt 3. allmänna krav på kollektivtrafikföretag, allt i fråga om trafik på väg, järnväg, vatten, spårväg och tunnelbana. Denna lag gäller kollektivtrafik på väg, järnväg, vatten, spårväg och med tunnelbana. Lagen innehåller bestämmelser om 1. ansvar för regional kollektivtrafik och organisering av regionala kollektivtrafikmyndigheter, och 2. allmänna krav på kollektivtrafikföretag. Lagen innehåller även bestämmelser som gäller för dem som är behöriga myndigheter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70 (EU:s kollektivtrafikförordning). 4 a kap. Upphandling av kollektivtrafik Användningen av vissa termer 1 § I detta kapitel avses med 1. tjänstekontrakt: detsamma som i lagen (0000:000) om offentlig upphandling och lagen (0000:000) om upphandling inom försörjningssektorerna, 2. tjänstekoncession: detsamma som i lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner, 3. direkttilldelning, internt företag och värde: detsamma som i EU:s kollektivtrafikförordning, 4. upphandling: de åtgärder som vidtas av en behörig myndighet eller den till vilken befogenhet överlämnats enligt 3 kap. 2 § i syfte att anskaffa kollektivtrafik genom tilldelning av ett avtal om allmän trafik. 2 § När lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner och lagen (2011:846) om miljökrav vid upphandling av bilar och vissa kollektivtrafiktjänster tillämpas ska det som sägs i de lagarna om 1. upphandlande myndighet eller upphandlande enhet i stället avse behörig myndighet eller den till vilken befogenhet överlämnats enligt 3 kap. 2 §, 2. upphandling ha den innebörd som anges i 1 § 4., När lagen om upphandling av koncessioner tillämpas ska det som sägs i den lagen om 1. koncessioner även gälla tjänstekontrakt, 2. koncessionsdokument även avse upphandlingsdokument enligt definitionen av detta i lagen (0000:000) om offentlig upphandling och lagen (0000:000) om upphandling inom försörjningssektorerna, 3. koncessionshavare i stället avse ett kollektivtrafikföretag som har tilldelats ett avtal om allmän trafik, 4. leverantör i stället avse kollektivtrafikföretag, och 5. värde ha den innebörd som anges i 1 § 3. När kollektivtrafik ska upphandlas enligt upphandlingslagarna 3 § I lagen (0000:000) om offentlig upphandling och lagen (0000:000) om upphandling inom försörjningssektorerna finns bestämmelser som gäller vid upphandling som avser tjänstekontrakt för kollektivtrafik med buss eller spårvagn. När kollektivtrafik ska upphandlas enligt EU:s kollektivtrafikförordning 4 § I EU:s kollektivtrafikförordning finns bestämmelser om behöriga myndigheters möjligheter att 1. tilldela avtal om allmän trafik genom ett konkurrensutsatt anbudsförfarande (artikel 5.3), 2. själva tillhandahålla kollektivtrafik eller direkttilldela avtal om allmän trafik till ett internt företag (artikel 5.2), 3. direkttilldela avtal om allmän trafik av mindre värde eller omfattning (artikel 5.4), 4. vidta nödåtgärder (artikel 5.5), och 5. direkttilldela avtal om allmän trafik som rör järnvägstransporter (artikel 5.6). 5 § Bestämmelserna i 6-11 §§ tillämpas vid upphandling som avser 1. tjänstekontrakt för kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana eller på vatten, och 2. tjänstekoncessioner för kollektivtrafik. Vid upphandling av tjänstekoncessioner för kollektivtrafik med buss ska även lagen (2011:846) om miljökrav vid upphandling av bilar och vissa kollektivtrafiktjänster tillämpas. Konkurrensutsättning 6 § Vid konkurrensutsättning enligt artikel 5.3 i EU:s kollektivtrafikförordning tillämpas följande bestämmelser i lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner: - 4 kap. 1-9 §§ (allmänna bestämmelser), - 5 kap. 3 § (värdetidpunkt), - 6 kap. (förfarandet vid upphandling), - 7 kap. (tekniska krav och funktionskrav), - 8 kap. (annonsering av upphandling), utom 2 och 8 §§, - 9 kap. (tidsfrister för anbudsansökningar och anbud), - 10 kap. (kommunikation, information till leverantörer och dokumentation), - 11 kap. (uteslutning av leverantörer), - 12 kap. (kvalificering), - 13 kap. (utvärdering av anbud och tilldelning av koncessioner), - 14 kap. (fullgörande av koncessioner), utom 9 §, - 16 kap. (avtalsspärr, överprövning och skadestånd), och - 17 kap. (upphandlingsskadeavgift). Direkttilldelning och nödåtgärder 7 § En regional kollektivtrafikmyn-dighet får direkttilldela avtal som avser järnvägstransport enligt artikel 5.6 i EU:s kollektivtrafikförordning endast om det årliga genomsnittsvärdet av avtalet uppskattas till ett belopp motsvarande högst 7 500 000 euro. Andra behöriga myndigheter får direkttilldela sådana avtal utan begränsning. Direkttilldelning enligt artikel 5.4 i EU:s kollektivtrafikförordning är tillåten endast om det årliga genomsnittsvärdet av avtalet uppskattas till ett belopp motsvarande högst 500 000 euro. Sådan direkttilldelning är dock förbjuden om avtalet avser kollektivtrafik på vatten. 8 § Endast om en uppdelning är berättigad av objektiva skäl får avtal delas upp så att bestämmelserna enligt 6 § inte blir tillämpliga. 9 § Behöriga myndigheter ska besluta riktlinjer för användning av sådan direkttilldelning som avses i 7 §. 10 § Vid sådan direkttilldelning som avses i 7 § tillämpas följande bestämmelser i lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner: - 4 kap. 1 och 3 §§ (principer för upphandling av koncessioner), - 10 kap. 12 § (underrättelse om beslut) och 14 § (dokumentation), - 16 kap. (avtalsspärr, överprövning och skadestånd), utom 2 och 3 §§, och - 17 kap. (upphandlingsskade-avgift). När lagen om upphandling av koncessioner tillämpas ska det som sägs i 1. 16 kap. 6 § första stycket om överträdelse av andra bestämmelser i den lagen i stället avse överträdelse av 7 eller 8 §, 2. 16 kap. 13 § första stycket om när rätten ska besluta att ett avtal är ogiltigt, i stället gälla om artikel 7.2 i EU:s kollektivtrafikförordning, i den ursprungliga lydelsen, inte beaktats eller om avtalet slutits i strid med 7 eller 8 §, och 3. 16 kap. 20 § om skyldigheten att ersätta skada i stället gälla vid överträdelse av de principer för upphandling av koncessioner som gäller enligt första stycket eller vid överträdelse av 7 eller 8 §. 11 § Vid direkttilldelning enligt artikel 5.2 eller nödåtgärder enligt artikel 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning tillämpas följande bestämmelser i lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner: - 10 kap. 14 § (dokumentation), - 16 kap. 4-21 §§ (överprövning och skadestånd), och - 17 kap. (upphandlingsskade-avgift). Vid nödåtgärder enligt artikel 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning ska även 4 kap. 3 § (beaktande av miljö-, social- och arbetsrättsliga hänsyn) lagen om upphandling av koncessioner tillämpas. När lagen om upphandling av koncessioner tillämpas ska det som sägs i 1. 16 kap. 6 § första stycket om överträdelse av de grundläggande principerna eller andra bestämmelser i den lagen i stället avse överträdelse av artikel 5.2 eller 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning, i den ursprungliga lydelsen, 2. 16 kap. 13 § om när rätten ska besluta att ett avtal är ogiltigt, i stället gälla om avtalet slutits i strid med artikel 5.2 eller 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning, i den ursprungliga lydelsen, och 3. 16 kap. 20 § om skyldigheten att ersätta skada i stället gälla den behöriga myndighet som inte följt artikel 5.2 eller 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning, i den ursprungliga lydelsen. Bemyndigande 12 § Regeringen får meddela föreskrifter om innehållet i och offentliggörandet av annonser. 5 kap. 1 § Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) ska utöva tillsyn över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn över efterlevnaden av 1. 1-4 kap. och de föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser, och 2. artikel 7.1 i EU:s kollektivtrafikförordning. 2 § Tillsynsmyndigheten har rätt att av behöriga myndigheter enligt EU:s kollektivtrafikförordning, av dem till vilka befogenhet överlämnats enligt 3 kap. 2 § och av kollektivtrafikföretag på begäran få sådana upplysningar och ta del av sådana handlingar som behövs för tillsynen. Den tillsynsmyndighet som avses i 1 § har rätt att av behöriga myndigheter enligt EU:s kollektivtrafikförordning, av dem till vilka befogenhet överlämnats enligt 3 kap. 2 § och av kollektivtrafikföretag, på begäran få sådana upplysningar och ta del av sådana handlingar som behövs för tillsynen. 3 § Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen ska efterlevas. Den tillsynsmyndighet som avses i 1 § får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att 1-4 kap., de föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser samt artikel 7.1 i EU:s kollektivtrafikförordning ska följas. Ett beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite. 4 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn över upphandling av kollektivtrafik enligt 4 a kap. och enligt artikel 5 i EU:s kollektivtrafikförordning. Vid denna tillsyn tillämpas 18 kap. lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner. 6 kap. 3 § Tillsynsmyndighetens beslut i enskilt fall enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Tillsynsmyndighetens beslut enligt 5 kap. 2 och 3 §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2017. 2. För upphandlingar som avser tjänstekontrakt för kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana och på vatten som har påbörjats före ikraftträdandet gäller den upphävda lagen (2007:1091) om offentlig upphandling och den upphävda lagen (2007:1092) om upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster. 3. Lagen tillämpas inte på upphandlingar av tjänstekoncessioner för kollektivtrafik som har påbörjats före ikraftträdandet. Förslag till lag om ändring i lagen (0000:000) om offentlig upphandling Härigenom föreskrivs att det i lagen (0000:000) om offentlig upphandling ska införas en ny paragraf, 3 kap. 28 §, och närmast före 3 kap. 28 § en ny rubrik av följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2015/16:195 Föreslagen lydelse 3 kap. Vissa kollektivtrafiktjänster 28 § Denna lag gäller inte för kontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana eller på vatten. Förslag till lag om ändring i lagen (0000:000) om upphandling inom försörjningssektorerna Härigenom föreskrivs att det i lagen (0000:000) om upphandling inom försörjningssektorerna ska införas en ny paragraf, 3 kap. 33 §, och närmast före 3 kap. 33 § en ny rubrik av följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2016/16:195 Föreslagen lydelse 3 kap. Vissa kollektivtrafiktjänster 33 § Denna lag gäller inte för kontrakt som avser kollektivtrafik på järnväg, med tunnelbana eller på vatten. Förslag till lag om ändring i lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner Härigenom föreskrivs att det i lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner ska införas en ny paragraf, 3 kap. 36 §, och närmast före 3 kap 36 § en ny rubrik av följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2015/16:195 Föreslagen lydelse 3 kap. Upphandling av kollektivtrafik enligt EU:s kollektivtrafikförordning 36 § I lagen (2010:1065) om kollektivtrafik anges vilka bestämmelser i denna lag som ska tillämpas när kollektivtrafik ska upphandlas enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2016-10-05 Närvarande: F.d. justitierådet Lennart Hamberg samt justitieråden Anita Saldén Enérus och Svante O. Johansson. Upphandling av vissa kollektivtrafiktjänster Enligt en lagrådsremiss den 29 september 2016 (Näringsdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i lagen (2010:1065) om kollektivtrafik, 2. lag om ändring i lagen (0000:000) om offentlig upphandling, 3. lag om ändring i lagen (0000:000) om upphandling inom försörjningssektorerna, 4. lag om ändring i lagen (0000:000) om upphandling av koncessioner. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av departementssekreteraren Louise Berlin. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Förslaget till lag om ändring i lagen om kollektivtrafik 1 kap. 1 § Paragrafen har ändrats med anledning av att det i lagen ska införas regler om vilka bestämmelser som gäller för dem som är behöriga myndigheter enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007 om kollektivtrafik på järnväg och väg och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1191/69 och (EEG) nr 1107/70 (EU:s kollektivtrafikförordning). I första stycket anges att denna lag gäller kollektivtrafik på väg, järnväg, vatten spårväg och med tunnelbana. Av författningskommentaren framgår att bestämmelsen är av upplysningskaraktär. Lagrådet föreslår att första stycket och inledningen av andra stycket utformas på följande sätt. I denna lag finns bestämmelser om kollektivtrafik på väg, järnväg, vatten spårväg och med tunnelbana. Bestämmelserna avser 1. ansvar för regional kollektivtrafik..... 4 a kap. 7 § I paragrafen begränsas möjligheten till direkttilldelning av avtal i vissa fall, varvid första stycket avser järnvägstransporter och andra stycket övriga trafikslag. Andra stycket kan lämpligen omformuleras enligt följande. Direkttilldelning enligt artikel 5.4 i EU:s kollektivtrafikförordning är tillåten endast om det årliga genomsnittsvärdet av avtalet uppskattas till ett belopp motsvarande högst 500 000 euro och avser annat än kollektivtrafik på vatten. 8 § Paragrafen avser att begränsa möjligheten till att dela upp avtal på ett sådant sätt att direkttilldelningsreglerna blir tillämpliga. Bestämmelsen kan lämpligen utformas i närmare anslutning till 5 kap. 7 § lagen om upphandling av koncessioner, enligt följande. En upphandling får delas upp så att bestämmelserna i 6 § inte blir tillämpliga endast om en sådan uppdelning är berättigad av objektiva skäl. 11 § I paragrafens första stycke finns anvisningar om vad som i vissa fall av direkttilldelning ska gälla enligt angivna bestämmelser i lagen om upphandling av koncessioner. I tredje stycket 3 anges om skyldigheten att ersätta skada, att det som anges i nämnda lag i stället ska gälla den behöriga myndighet som inte följt vissa artiklar i kollektivtrafikförordningen. Syftet är uppenbarligen att skadeståndsskyldighet ska inträda när vissa regler inte har följts. Däremot är inte avsikten att reglera vem skadeståndståndsskyldigheten träffar. Lagrådet föreslår mot denna bakgrund att tredje stycket 3 utformas enligt följande. 3. 16 kap. 20 § om skyldigheten att ersätta skada i stället gälla om artikel 5.2 eller 5.5 i EU:s kollektivtrafikförordning, i den ursprungliga lydelsen, inte följts. 5 kap. 3 § Paragrafen anger i vilka situationer tillsynsmyndigheten får meddela förelägganden och förbud. I förslaget justeras bestämmelsen med hänsyn till att tillsynen avser även att artikel 7.1 i kollektivtrafikförordningen har följts. Härvid har tillämpningsområdet preciserats. Emellertid kan det ifrågasättas om bestämmelsen enligt förslaget medger att ett föreläggande beslutas för det fall en begäran enligt 2 § inte efterlevs. Någon sådan begränsning synes inte ha varit avsedd. Lagrådet föreslår därför att bestämmelsen utformas enligt följande. Den tillsynsmyndighet som avses i 1 § får meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av 1 1-4 kap. och de föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser, 2. 2 §, samt 3. artikel 7.1 i EU:s kollektivtrafikförordning. Följs detta förslag medför det en följdändring i 6 kap. 3 § eftersom orden "2 och" då kan tas bort i den bestämmelsen. Övriga lagförslag Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Näringsdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 oktober 2016 Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Lövin, Wallström, Baylan, Bucht, Hultqvist, Regnér, Andersson, Hellmark Knutsson, A Johansson, Bolund, Damberg, Bah Kuhnke, Strandhäll, Shekarabi, Fridolin, Linde, Skog, Ekström Föredragande: statsrådet A Johansson Regeringen beslutar proposition 2016/17:28 Upphandling av vissa kollektivtrafiktjänster Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Lag om kollektivtrafik 4 a kap. 12 § 32007R1370