Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.

Testa betasidan för Regeringskansliets rättsdatabaser

Söker du efter lagar och förordningar? Testa gärna betasidan för den nya webbplatsen för Regeringskansliets rättsdatabaser.

Klicka här för att komma dit

 
Post 1906 av 7189 träffar
Propositionsnummer · 2015/16:93 · Hämta Doc · Hämta Pdf
Genomförande av radioutrustningsdirektivet Prop. 2015/16:93
Ansvarig myndighet: Näringsdepartementet
Dokument: Prop. 93
Regeringens proposition 2015/16:93 Genomförande av radioutrustningsdirektivet Prop. 2015/16:93 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 11 februari 2016 Stefan Löfven Mehmet Kaplan (Näringsdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås en ny radioutrustningslag, som ersätter lagen om radio- och teleterminalutrustning. Lagen syftar till att genomföra EU:s direktiv om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av radioutrustning. Den nya lagen innehåller, förutom regler om tillhandahållande av radioutrustning på marknaden, även regler om viss användning av sådan utrustning. Lagen innehåller också bestämmelser om marknadskontroll för att se till att radioutrustning uppfyller föreskrivna krav och om sanktionsavgifter för det fall kraven inte följs. Dessutom föreslås en följdändring i lagen om elektronisk kommunikation. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 13 juni 2016. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Förslag till lagtext 5 2.1 Förslag till radioutrustningslag 5 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation 10 3 Ärendet och dess beredning 11 4 Radioutrustningsdirektivet 11 5 Nuvarande reglering 14 5.1 Lagen om radio- och teleterminalutrustning 14 5.2 Produktsäkerhetslagen 16 5.3 Förordningen om ackreditering och marknadskontroll 16 5.4 Lagen om ackreditering och teknisk kontroll 17 5.5 Elektrisk utrustning och elektromagnetisk kompatibilitet 17 5.6 Lagen om elektronisk kommunikation 18 5.7 Ljudradio- och tv-utrustning 19 6 Genomförande av direktivet 19 6.1 Allmänna utgångspunkter för genomförandet 19 6.2 En ny radioutrustningslag 20 6.3 Undantag från lagens tillämpningsområde 22 6.4 Definitioner 23 6.5 Tillhandahållande på marknaden 25 6.6 Väsentliga krav på radioutrustning 27 6.7 Skyldigheter för ekonomiska aktörer 29 6.8 Ibruktagande och användning 34 6.9 Övertagande av skyldigheter 35 6.10 Överlåtelse av skyldigheter 36 6.11 Användning på mässor och liknande 37 6.12 Marknadskontroll 38 6.12.1 Marknadskontrollmyndigheter och dessas uppgifter 38 6.12.2 Förelägganden och förbud 40 6.12.3 Vite och omedelbar verkställighet av beslut 43 6.12.4 Hjälp från Polismyndigheten 45 7 Avgifter och ersättning 46 8 Sanktionsavgift 47 9 Överklagande 52 10 Följdändringar 53 11 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 53 12 Konsekvenser 54 13 Författningskommentar 57 13.1 Förslaget till radioutrustningslag 57 13.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation 67 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/53/EU av den 16 april 2014 68 Bilaga 2 Promemorians lagförslag 113 Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna 119 Bilaga 4 Lagrådets yttrande 120 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 februari 2016 121 Rättsdatablad 122 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. radioutrustningslag, 2. lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. 2 Förslag till lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till radioutrustningslag Härigenom föreskrivs följande. Tillämpningsområde och definitioner 1 § Denna lag genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/53/EU av den 16 april 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av radioutrustning och om upphävande av direktiv 1999/5/EG. Lagen innehåller bestämmelser om tillhandahållande av radioutrustning på marknaden och om viss användning av sådan utrustning. I lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation finns det bestämmelser om användning av radiosändare. 2 § Lagen omfattar inte 1. radioutrustning som används av radioamatörer för amatörradiotrafik, under förutsättning att utrustningen inte tillhandahålls på marknaden, 2. utrustning som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/90/EU av den 23 juli 2014 om marin utrustning och om upphävande av rådets direktiv 96/98/EG, 3. sådana produkter, delar och anordningar ombord på luftfartyg som omfattas av artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 216/2008 av den 20 februari 2008 om fastställande av gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av en europeisk byrå för luftfartssäkerhet, och om upphävande av rådets direktiv 91/670/EEG, förordning (EG) nr 1592/2002 och direktiv 2004/36/EG, och 4. specialbyggd provningsutrustning avsedd för yrkesmän, uteslutande för användning vid forsknings- och utvecklingsanläggningar för forskning och utveckling. Radioutrustning som används av radioamatörer för amatörradiotrafik ska inte anses tillhandahållen på marknaden om det är a) radiobyggsatser som är avsedda att byggas samman och användas av radioamatörer, b) radioutrustning som har modifierats av radioamatörer för att användas av radioamatörer, eller c) utrustning som har konstruerats av enskilda radioamatörer för experimentella och vetenskapliga ändamål i samband med amatörradio. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från denna lag i fråga om radioutrustning som uteslutande används för verksamhet som rör allmän säkerhet, försvar och nationell säkerhet eller statens verksamhet på det straffrättsliga området. 3 § I denna lag betyder amatörradiotrafik: icke yrkesmässig radiotrafik för övning, kommunikation och tekniska undersökningar, bedriven i personligt radiotekniskt intresse och utan vinstsyfte, distributör: en fysisk eller juridisk person som tillhandahåller radioutrustning på marknaden utan att vara tillverkare eller importör, ekonomisk aktör: tillverkaren, tillverkarens representant, importören och distributören, föreskrivna krav: de väsentliga krav på radioutrustning som avses i 5 § och de skyldigheter för en ekonomisk aktör som framgår av denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av direktiv 2014/53/EU, ibruktagande: att radioutrustning används för första gången inom Europeiska unionen av slutanvändaren, importör: en fysisk eller juridisk person som är etablerad i Europeiska unionen och som släpper ut radioutrustning från ett tredjeland på unionsmarknaden, radiobestämning: fastställande av ett föremåls position, hastighet eller andra kännetecken, eller erhållande av information om detta, med hjälp av radiovågors utbredningsegenskaper, radioutrustning: en elektrisk eller elektronisk produkt som avsiktligt avger eller tar emot radiovågor för radiokommunikation eller radiobestämning, eller en elektrisk eller elektronisk produkt som måste kompletteras med ett tillbehör, såsom en antenn, för att avsiktligt avge eller ta emot radiovågor för radiokommunikation eller radiobestämning, radiovågor: elektromagnetiska vågor med frekvenser under 3 000 GHz som breder ut sig utan särskilt anordnad ledare, skadlig störning: detsamma som i 1 kap. 7 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, tillhandahållande på marknaden: leverans av radioutrustning för distribution, förbrukning eller användning på unionsmarknaden i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller kostnadsfritt, tillverkare: en fysisk eller juridisk person som tillverkar, eller som låter konstruera eller tillverka, radioutrustning och som saluför den i eget namn eller under eget varumärke, tillverkarens representant: en fysisk eller juridisk person som är etablerad i Europeiska unionen och som enligt skriftlig fullmakt från en tillverkare har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter, utsläppande på marknaden: tillhandahållande av radioutrustning på unionsmarknaden för första gången. Tillhandahållande på marknaden 4 § Radioutrustning får släppas ut eller tillhandahållas på marknaden endast om föreskrivna krav är uppfyllda och radioutrustningen är förenlig med gällande krav på användning av radiofrekvenser i minst en medlemsstat i Europeiska unionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för ekonomiska aktörer att vidta åtgärder för att föreskrivna krav ska uppfyllas. Väsentliga krav på radioutrustning 5 § Radioutrustning ska vara konstruerad och tillverkad så att den uppfyller väsentliga krav. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådana krav. 6 § Radioutrustning som helt eller delvis överensstämmer med en harmoniserad standard till vilken hänvisningar har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning ska förutsättas överensstämma med de väsentliga kraven i den utsträckning kraven omfattas av standarden. Skyldigheter för ekonomiska aktörer 7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheter för ekonomiska aktörer i fråga om radioutrustning, när det gäller 1. registrering av utrustning, 2. teknisk dokumentation, 3. bedömning av överensstämmelse, 4. EU-försäkran om överensstämmelse, 5. märkning av utrustning, 6. skadeförebyggande arbete, och 7. tillhandahållande av bruksanvisningar, säkerhetsinformation och annan dokumentation eller information. Övertagande och överlåtelse av skyldigheter 8 § Om en importör eller en distributör släpper ut radioutrustning på marknaden i eget namn eller under eget varumärke, eller ändrar radioutrustning som redan släppts ut på marknaden på ett sådant sätt att överensstämmelsen med föreskrivna krav kan påverkas, övertar importören eller distributören tillverkarens skyldigheter enligt denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och direkt tillämpliga rättsakter som har antagits med stöd av direktiv 2014/53/EU. 9 § En tillverkare får genom skriftlig fullmakt utse en representant som ska utföra de uppgifter som anges i fullmakten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådana fullmakter. Användning på mässor och liknande 10 § Radioutrustning som inte uppfyller föreskrivna krav får ändå visas på handelsmässor, utställningar och liknande, om det tydligt anges att utrustningen inte får tillhandahållas på marknaden eller tas i bruk förrän kraven är uppfyllda. Demonstrationer av radioutrustning får göras endast om det har vidtagits lämpliga åtgärder för att hindra att det uppkommer 1. skadlig störning, 2. elektromagnetisk störning, 3. risk för människors och husdjurs hälsa och säkerhet, och 4. risk för egendom. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådana åtgärder. Marknadskontroll 11 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer (marknadskontrollmyndigheter) ska utöva marknadskontroll av radioutrustning som omfattas av denna lag. Bestämmelser om marknadskontroll finns i artiklarna 15.3 och 16-29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93. 12 § En marknadskontrollmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av direktiv 2014/53/EU ska följas. I fråga om radioutrustning som uppfyller föreskrivna krav men ändå utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet eller för andra intressen som de väsentliga kraven avser att skydda, får en marknadskontrollmyndighet meddela förelägganden och förbud som begränsar eller förbjuder tillhandahållande av utrustningen på marknaden eller som avser att utrustning ska dras tillbaka eller återkallas från marknaden. 13 § Ett beslut enligt 12 § eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att ett beslut enligt 12 § eller enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, ska gälla omedelbart. Hjälp från Polismyndigheten 14 § På begäran av en marknadskontrollmyndighet ska Polismyndigheten lämna den hjälp som behövs när marknadskontrollmyndigheten vidtar åtgärder enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl. Avgifter och ersättning 15 § För att täcka kostnaderna för en marknadskontrollmyndighets uppgifter enligt denna lag ska den som är anmäld enligt 2 kap. 1 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation eller som har tillstånd enligt 3 kap. 1 § samma lag betala en avgift. Avgiften ska betalas enligt grunder som leder till att kostnaderna med skälig andel fördelas på dem som bedriver anmäld verksamhet eller har tillstånd. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ersättning till den som tillhandahåller en marknadskontrollmyndighet utrustning som ska kontrolleras och om skyldighet att ersätta myndighetens kostnader för sådan kontroll. Sanktionsavgift 16 § En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om den ekonomiska aktören eller någon som handlar på den ekonomiska aktörens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot 4 § första stycket eller 10 § första eller andra stycket eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 § andra stycket, 7 § eller 10 § tredje stycket. Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. I övrigt ska i fråga om sanktionsavgift 37 § andra stycket och 39-43 §§ produktsäkerhetslagen (2004:451) tillämpas. Överklagande 17 § En marknadskontrollmyndighets beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 1. Denna lag träder i kraft den 13 juni 2016. 2. Genom lagen upphävs lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning. 3. Radioutrustning som uppfyller kraven i den upphävda lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen ska anses uppfylla föreskrivna krav enligt den nya lagen, om utrustningen har släppts ut på marknaden före den 13 juni 2017. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 6 § Förutom bestämmelserna i denna lag finns det i radio- och tv-lagen (2010:696) bestämmelser om sändningar av ljudradio- och tv-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Om utrustning finns bestämmelser i lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning. Bestämmelser om radioutrustning finns i radioutrustningslagen (2016:000). Denna lag träder i kraft den 13 juni 2016. 3 Ärendet och dess beredning Europaparlamentet och rådet har antagit direktiv 2014/53/EU av den 16 april 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av radioutrustning och om upphävande av direktiv 1999/5/EG (radioutrustningsdirektivet), se bilaga 1. Det har publicerats två rättelser av den svenska versionen av direktivet, se EUT L 16, 23.1.2015, s. 66 och EUT L 82, 27.3.2015, s. 114. Rättelserna avser artiklarna 6 och 13 och bilaga 1, se vidare avsnitt 6.3 och 6.5. Under direktivsförhandlingarna upprättades en faktapromemoria som överlämnades till riksdagen (2012/13:FPM23). Medlemsstaterna ska senast den 12 juni 2016 ha antagit de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet. Dessa bestämmelser ska tillämpas från och med den 13 juni 2016. Inom Regeringskansliet har promemorian Genomförande av radioutrustningsdirektivet utarbetats. I promemorian lämnas förslag till de lagändringar som behövs för att genomföra direktivet i svensk rätt. Promemorian har i huvudsak samma innehåll som propositionen. Promemorians lagförslag finns i bilaga 2. Promemorian har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. Remissyttrandena och en sammanställning över dessa finns tillgängliga i Näringsdepartementet (N2015/05144/ITP). Lagrådet Regeringen beslutade den 21 januari 2016 att inhämta Lagrådets yttrande över ett lagförslag som överensstämmer med lagförslaget i denna proposition. Lagrådet lämnade förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 4. 4 Radioutrustningsdirektivet Radioutrustningsdirektivet utgör en omarbetning av och ersätter 1999 års radio- och teleterminalutrustningsdirektiv. Syftet med direktivet är att upprätta en rättslig ram för att tillhandahålla och ta i bruk radioutrustning i EU. Bestämmelserna i direktivet innebär i stora delar en anpassning till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93, och Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG om en gemensam ram för saluföring av produkter och upphävande av rådets beslut 93/465/EEG. Dessa rättsakter utgör, tillsammans med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 764/2008 om förfaranden för tillämpning av vissa nationella tekniska regler på produkter som lagligen saluförts i en annan medlemsstat och om upphävande av beslut nr 3052/95/EG, ett horisontellt ramverk för produktlagstiftning i EU, det s.k. varupaketet. Det horisontella ramverket för produktlagstiftning bygger på att harmoniseringen begränsas till väsentliga krav som produkter som släpps ut på unionsmarknaden ska uppfylla för att omfattas av den fria rörligheten inom unionen. De tekniska specifikationerna för produkter som uppfyller de väsentliga kraven fastställs i harmoniserade standarder som tillämpas tillsammans med lagstiftningen. Produkter som tillverkats i enlighet med harmoniserade standarder förutsätts överensstämma med de motsvarande väsentliga kraven och i vissa fall har tillverkarna rätt att använda ett förenklat förfarande för bedömning av överensstämmelse med kraven. Det är frivilligt att tillämpa harmoniserade standarder eller andra standarder. Tillverkarna kan alltid tillämpa andra tekniska specifikationer för att uppfylla kraven, men måste då visa att dessa tekniska specifikationer överensstämmer med de väsentliga kraven. I förordning (EG) nr 765/2008 finns övergripande bestämmelser om ackreditering av organ för bedömning av överensstämmelse, marknadskontroll, kontroll av tredjelandsprodukter och principer för CE-märkning. Eftersom förordningen tillämpas på produkter som omfattas av harmoniserad unionslagstiftning, innehåller förordningen bestämmelser som påverkar radioutrustning och genomförandet av radioutrustningsdirektivet. I beslut nr 768/2008/EG fastställs allmänna principer och referensbestämmelser för utarbetandet av unionslagstiftning om harmonisering av villkoren för saluföring av produkter. De allmänna principerna och referensbestämmelserna i beslutet ska användas vid utformningen av harmoniserad lagstiftning om saluföring av produkter och beslutet har varit en förebild vid utformningen av radioutrustningsdirektivet. De allmänna principerna innebär att de produkter som släpps ut på unionsmarknaden ska uppfylla kraven i all tillämplig lagstiftning, att ekonomiska aktörer som släpper ut produkter på unionsmarknaden ska, i förhållande till sina respektive roller i leveranskedjan, vara ansvariga för att deras produkter uppfyller kraven i all tillämplig lagstiftning, och att de ekonomiska aktörerna ska bära ansvaret för att all den information som de lämnar om sina produkter är korrekt, fullständig och i överensstämmelse med gällande unionsbestämmelser. Referensbestämmelserna innehåller gemensamma definitioner, kriterier för utseende och anmälan av organ för bedömning av överensstämmelse, regler för förfarandena för bedömning av överensstämmelse och regler om skyddsmekanismer, om de ekonomiska aktörernas ansvar samt om spårbarhetskrav. Allmänna bestämmelser I kapitel 1 i direktivet finns vissa allmänna bestämmelser. Till en början anges direktivets tillämpningsområde och vissa definitioner (artiklarna 1 och 2). Direktivet omfattar, med vissa undantag som anges i bilaga 1, radioutrustning, dvs. elektriska eller elektroniska produkter som avsiktligt avger eller tar emot radiovågor för radiokommunikation eller radiobestämning och elektriska eller elektroniska produkter som måste kompletteras med ett tillbehör, t.ex. antenn, för att avsiktligt avge eller ta emot radiovågor för radiokommunikation eller radiobestämning. Definitionen innebär att direktivet, till skillnad från 1999 års direktiv, uttryckligen omfattar utrustning för radiobestämning, t.ex. radar, men inte omfattar teleterminalutrustning, såsom fasta telefoner och nätverkskort till datorer. I kapitlet finns vidare de centrala bestämmelserna om att radioutrustning ska uppfylla väsentliga krav när det gäller hälsa och säkerhet, elektromagnetisk kompatibilitet och undvikande av skadlig störning (artikel 3). Vidare finns det bestämmelser om att tillverkare av radioutrustning och av programvara som möjliggör att radioutrustning kan användas på avsett sätt i vissa fall ska lämna information om hur avsedda kombinationer av utrustning och programvara överensstämmer med de väsentliga kraven (artikel 4) och om att tillverkare i vissa fall ska låta registrera radioutrustning (artikel 5). Kapitlet innehåller också för den inre marknadens funktion viktiga bestämmelser när det gäller medlemsstaternas skyldighet att se till att endast radioutrustning som uppfyller kraven i direktivet tillhandahålls på marknaden, om ibruktagande och användning av sådan utrustning och om att sådan utrustning ska omfattas av fri rörlighet (artiklarna 6-9). Ekonomiska aktörers skyldigheter I kapitel 2 finns bestämmelser om skyldigheter för de ekonomiska aktörerna, dvs. tillverkare, tillverkarens representant, importör och distributör (artikel 10-15). Bestämmelserna innehåller detaljerade regler om vilket ansvar respektive ekonomisk aktör har och vilka åtgärder som ska vidtas när det gäller teknisk dokumentation, bedömning av överensstämmelse, EU-försäkran om överensstämmelse, märkning av radioutrustning, olika typer av skadeförebyggande arbete samt tillhandahållande av bruksanvisningar, säkerhetsinformation och annan dokumentation eller information som ska lämnas. Bedömning av radioutrustnings överensstämmelse med väsentliga krav I kapitel 3 finns bestämmelser om bedömning av radioutrustnings överensstämmelse med de väsentliga kraven. Radioutrustning som helt eller delvis överensstämmer med harmoniserade standarder till vilka hänvisningar har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning, ska i den utsträckning de överensstämmer med sådana standarder förutsättas överensstämma med de väsentliga kraven i direktivet (artikel 16). Kapitlet innehåller i övrigt detaljerade bestämmelser om förfarandet för bedömning av överensstämmelse (artikel 17), om upprättande av EU-försäkran om överensstämmelse (artikel 18), om CE-märkning (artiklarna 19 och 20) samt om upprättande av teknisk dokumentation och om provning av radioutrustning (artikel 21). Anmälan av organ för bedömning av överensstämmelse I kapitel 4 finns bestämmelser om anmälan av organ för bedömning av överensstämmelse (artiklarna 22-38). Det finns bestämmelser om skyldighet att anmäla vilka organ som utför bedömning av överensstämmelse, om det organ som gör sådana anmälningar (artiklarna 23-25), om krav på de anmälda organen (artiklarna 26-28), om ansökan om anmälan och om anmälningsförfarandet (artiklarna 29 och 30), om identifikationsnummer och förteckningar över anmälda organ (artikel 31), om ändringar i anmälan och ifrågasättande av de anmälda organens kompetens (artiklarna 32 och 33) och om de anmälda organens skyldigheter (artiklarna 34-36). Marknadskontroll, skyddsåtgärder och övrig tillsyn I kapitel 5 finns bestämmelser om marknadskontroll och kontroll av utrustning som förs in i unionen (artikel 39). I fråga om sådan kontroll ska artiklarna 15.3 och 16-29 i förordning (EG) nr 765/2008 tillämpas. Vidare finns det bestämmelser om förfaranden för att hantera radioutrustning som utgör en risk på nationell nivå och om ett unionsförfarande i fråga om skyddsåtgärder (artikel 40 och 41). Det finns också ett förfarande för att hantera den situationen att radioutrustning utgör en risk trots att den överensstämmer med kraven (artikel 42). Slutligen finns det bestämmelser om tillsynsåtgärder när det gäller bristande överensstämmelse med andra krav än de väsentliga kraven (artikel 43). Avslutande bestämmelser I kapitel 6 och 7 finns vissa avslutande bestämmelser. I sak handlar dessa om skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva om sanktioner för överträdelser av bestämmelser i nationell rätt som syftar till att genomföra direktivet och att vidta de åtgärder som krävs för att se till att dessa sanktioner tillämpas (artikel 46), om upphävande av direktiv 1999/5/EG och övergångsbestämmelser med anledning av detta (artikel 48 och 50), om rapportering om tillämpningen av direktivet (artikel 47) och om fristen för att genomföra direktivet (artikel 49). 5 Nuvarande reglering 5.1 Lagen om radio- och teleterminalutrustning Bestämmelser om radio- och teleterminalutrustning finns för närvarande i lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning (RTTL). Genom RTTL genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG av den 9 mars 1999 om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse. Med radioutrustning avses i RTTL en produkt som möjliggör kommunikation med hjälp av utsändning eller mottagning av radiovågor inom ett frekvensområde som tilldelats markbunden radiokommunikation eller satellitkommunikation, eller en relevant komponent i en sådan produkt. Med teleterminalutrustning avses en produkt som möjliggör kommunikation och som är avsedd att direkt eller indirekt anslutas till ett allmänt tillgängligt telenät, eller en relevant komponent i en sådan produkt. Viss utrustning är undantagen från lagens tillämpningsområde, t.ex. radioutrustning som uteslutande används av militär eller polis, radiomottagarutrustning som är avsedd att användas endast för mottagning av radio- och tv-sändningar och radioutrustning som används för amatörradiotrafik. Radio- och teleterminalutrustning får släppas ut på marknaden och tas i bruk endast om den uppfyller de väsentliga egenskapskrav och krav i övrigt när det gäller produktinformation, bedömning av överensstämmelse och märkning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Dessa krav anges i Post- och telestyrelsens (PTS) föreskrifter (PTSFS 2004:7) om krav m.m. på radio- och teleterminalutrustning. Kraven innebär sammanfattningsvis följande. Den som sätter radio- eller teleterminalutrustning på marknaden i Sverige ansvarar för att utrustningen uppfyller tekniska och administrativa krav. En produkt anses vara satt på marknaden när den för första gången görs tillgänglig, dvs. förs vidare från tillverkningsledet i avsikt att distribueras eller användas inom unionen. Tillverkaren eller den som annars ansvarar för att utrustningen släpps ut på marknaden är skyldig att lämna synlig information om hur utrustningen är avsedd att användas. Utrustningen ska ha genomgått ett särskilt förfarande för att säkerställa att den uppfyller de väsentliga egenskapskraven. Utrustningen ska vara försedd med CE-märkning, vilket utgör ett intyg om att den uppfyller de väsentliga egenskapskraven. Förpackningen och den medföljande dokumentationen ska också vara CE-märkta samt innehålla en försäkran om överensstämmelse där det anges att produkten genomgått ett förfarande för att säkerställa att den uppfyller de väsentliga egenskapskraven. Utrustningen ska vara märkt med typ-, serie- och tillverkningsnummer, tillsammans med namnet på tillverkaren eller den som annars är ansvarig för att sätta produkten på marknaden. Radioutrustning som sänder på frekvensband som inte är harmoniserade inom EU får sättas på marknaden i Sverige först efter det att anmälan skett till PTS. Även om viss utrustning inte uppfyller dessa krav får den visas på handelsmässor, utställningar, demonstrationer eller liknande, under förutsättning att det tydligt anges att utrustningen inte får saluföras eller tas i bruk förrän den uppfyller kraven. Utrustning som uppfyller kraven i relevanta harmoniserade standarder, eller delar av dem, vilkas referensnummer har offentliggjorts i Europeiska unionens tidning, ska förutsättas uppfylla de väsentliga egenskapskraven i den utsträckning utrustningen omfattas av dessa standarder. PTS utövar tillsyn över efterlevnaden av RTTL och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. PTS har för tillsynen rätt att på begäran få ta del av upplysningar och handlingar samt att få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder. PTS har också rätt att hos den som tillverkar, till Sverige för in, saluför eller hyr ut utrustning få tillgång till denna för kontroll. PTS har för beslut som avser dessa åtgärder rätt att få verkställighet hos Kronofogdemyndigheten. PTS har rätt att skicka rekvirerad utrustning till provning. Den som tillhandahållit utrustning för provning kan åläggas att ersätta PTS kostnader för provningen, om utrustningen inte uppfyller fastställda krav. PTS får meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av RTTL eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. I fråga om utrustning som har orsakat eller med fog kan antas komma att orsaka skadlig störning, får myndigheten meddela förelägganden eller förbud som begränsar eller förbjuder utsläppande på marknaden eller avser återkallelse från marknaden. Förelägganden och förbud får förenas med vite. Den som med uppsåt eller av oaktsamhet släpper ut utrustning på marknaden i strid med de krav som anges i föreskrifter meddelade med stöd av lagen ska dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. PTS beslut enligt lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut enligt lagen gäller omedelbart, om inte annat har bestämts. 5.2 Produktsäkerhetslagen Produktsäkerhetslagen (2004:451) syftar till att säkerställa att varor och tjänster som tillhandahålls konsumenter inte orsakar skada på person. Lagen genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet. Direktivet ställer övergripande krav på att endast säkra varor får släppas ut på marknaden. Produktsäkerhetslagen omfattar alla varor som tillhandahålls konsumenter, således även radioutrustning. Lagens bestämmelser om säkerhetskrav, presumtion för uppfyllande av säkerhetskraven och bedömningskriterier ska dock inte tillämpas på varor när det gäller risker som omfattas av särskilda säkerhetskrav i någon annan författning eller i en EU-förordning. Lagens övriga bestämmelser ska inte tillämpas på varor, om det i någon annan författning som genomför ett EU-direktiv eller i en EU-förordning finns bestämmelser som reglerar samma fråga och som har samma syfte. Dessa bestämmelser i lagen ska inte heller tillämpas på varor i den utsträckning det i annan lagstiftning om produktsäkerhet som inte är av unionsrättsligt ursprung finns motsvarande bestämmelser med samma syfte, förutsatt att de nationella bestämmelserna uppfyller lagens krav. 5.3 Förordningen om ackreditering och marknadskontroll Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 tillämpas på produkter som omfattas av harmoniserad unionslagstiftning, inklusive radioutrustning. Den innehåller ett övergripande ramverk med regler och principer för ackreditering och marknadskontroll. Förordningen innehåller även krav på ackrediterade organs oberoende och opartiskhet. I förordningen fastställs också allmänna principer för CE-märkning och i dess bilaga 2 finns en utförlig beskrivning av kraven på utformningen av CE-märkningen. Förordningens kapitel 3 innehåller bestämmelser om marknadskontroll som bl.a. ska tillämpas vid marknadskontroll av radioutrustning. Enligt artikel 16 ska marknadskontrollen säkerställa att varor som inte uppfyller tillämpliga krav dras tillbaka, förbjuds eller hindras från att tillhandahållas på marknaden. Enligt artikel 19 ska marknadskontrollmyndigheterna göra lämpliga kontroller i tillräcklig omfattning, genom både dokumentkontroll och fysisk kontroll. De får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som behövs för kontrollverksamheten, att de lämnar tillträde till sina lokaler och att de lämnar provexemplar. Myndigheterna får också förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara om de anser det vara en nödvändig åtgärd. Produkter som utgör en allvarlig risk ska enligt artikel 20 återkallas, dras tillbaka eller förbjudas. Myndighetsåtgärder ska vidare vara proportionella och beslutas först efter att den berörda ekonomiska aktören getts tillfälle att yttra sig inom rimlig tid, se artikel 21. Det finns också bestämmelser om att Europeiska kommissionen och de andra medlemsstaterna ska informeras om myndighetsåtgärder som en medlemsstat vidtar. 5.4 Lagen om ackreditering och teknisk kontroll Kompletterande bestämmelser till förordning (EG) nr 765/2008 finns i lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll. I lagen pekas Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) ut som nationellt ackrediteringsorgan, se 4 §. I lagens 7-9 §§ anges hur organ för bedömning av överensstämmelse utses och anmäls och i 18 § anges att Swedac utövar tillsyn över dessa organ. I dagsläget finns det två svenska anmälda organ inom radioutrustningsområdet. Inom EU finns det ca 60 sådana organ. Enligt 33 § andra stycket i lagen jämfört med 6 § första stycket förordningen (2001:811) om ackreditering och teknisk kontroll får Swedac meddela föreskrifter i fråga om anmälda organ. Sådana föreskrifter finns i Swedacs föreskrifter och allmänna råd (STAFS 2015:6) om anmälda organ inom vissa områden. Dessa föreskrifter syftar bl.a. till att genomföra artikel 22-38 i radioutrustningsdirektivet. När det gäller CE-märkning innehåller 14-17 §§ i lagen bestämmelser om när CE-märkning får ske och om straffansvar och skyldighet att vidta rättelse om en produkt felaktigt har CE-märkts. 5.5 Elektrisk utrustning och elektromagnetisk kompatibilitet Radioutrustning kan i princip även omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/35/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av elektrisk utrustning och av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/30/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk kompatibilitet, om de kriterier för utrustning som anges i de direktiven är uppfyllda. Bestämmelser om säkerhetskrav för elektrisk utrustning finns i förordningen (1993:1068) om elektrisk materiel. Bestämmelser om skyddskrav för elektromagnetisk kompatibilitet finns i förordningen (1993:1067) om elektromagnetisk kompatibilitet. Det har ansetts att det är tillräckligt att de viktigaste säkerhetskraven för elektrisk utrustning och skyddskraven för elektromagnetisk kompatibilitet görs tillämpliga på radioutrustning. För att undvika onödig överlappning med andra bestämmelser än dem som rör dessa krav anges det i artikel 1.4 i radioutrustningsdirektivet att radioutrustning inte samtidigt ska omfattas av bestämmelserna om elektrisk utrustning i direktiv 2014/35/EU, med undantag för de krav som anges i artikel 3.1 a i radioutrustningsdirektivet. Utöver vad som anges i artikel 3.1 b i radioutrustningsdirektivet omfattas radioutrustning inte heller av bestämmelserna om elektromagnetisk kompatibilitet i direktiv 2014/30/EU, se artikel 2.2 i det direktivet. 5.6 Lagen om elektronisk kommunikation Enligt 3 kap. 1 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (LEK) krävs det som huvudregel tillstånd för att här i landet få använda radiosändare. Denna huvudregel är dock försedd med ett stort antal undantag som framgår av föreskrifter som PTS har meddelat med stöd av lagen. Tillstånd och undantag från tillståndsplikt får enligt 3 kap. 11 § LEK förenas med villkor om 1. det frekvensutrymme som tillståndet avser, 2. vilken eller vilka elektroniska kommunikationstjänster eller slag av elektroniska kommunikationsnät eller tekniker som tillståndet avser, 3. täckning och utbyggnad inom landet, 4. det geografiska område som tillståndet avser, 5. skyldighet för sökanden att dela frekvensutrymme med annan, 6. sådant som i enlighet med beslut om en harmoniserad användning av radiofrekvenser ska uppställas som villkor när den som ska tilldelas radiofrekvens har utsetts i enlighet med internationella avtal eller bestämmelser antagna med stöd av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, 7. skyldigheter som följer av tillämpliga internationella avtal i fråga om användning av frekvenser, 8. åtaganden som har gjorts i samband med beviljande av tillstånd enligt 3 kap. 8 § i lagen, samt 9. tekniska krav och annat som krävs för att säkerställa ett faktiskt och effektivt frekvensutnyttjande. Villkor som innebär en begränsning av vilka elektroniska kommunikationstjänster eller vilka tekniker som får användas, får dock meddelas endast om det krävs för att 1. undvika skadlig störning, 2. säkerställa ett effektivt frekvensutnyttjande, 3. skydda människors liv eller hälsa, 4. tillgodose det allmännas intresse av att vissa elektroniska kommunikationstjänster finns tillgängliga i vissa delar av landet, eller 5. tillgodose det allmännas intresse av att främja tillhandahållandet av radio- och tv-tjänster för vilka tillstånd meddelats enligt annan lag. Villkor som innebär att endast en viss elektronisk kommunikationstjänst får tillhandahållas, får meddelas endast om det krävs för att säkerställa verksamhet som bedrivs i syfte att skydda människors liv eller hälsa, eller om det annars finns synnerliga skäl för det med hänsyn till ett allmänt intresse. Enligt 3 kap. 11 a § LEK får ett tillstånd att använda en viss radiosändare, utöver det som anges i 11 §, förenas med villkor om 1. antennens och i övrigt radiosändarens beskaffenhet, 2. det geografiska område där en mobil radiosändare får användas, 3. var antennen till en fast radiosändare ska vara belägen, samt 4. kompetenskrav för den som ska handha radioanläggningen. 5.7 Ljudradio- och tv-utrustning I lagen (1998:31) om standarder för sändning av radio- och TV-signaler finns vissa bestämmelser om utrustning för tv-mottagare och utrustning och tjänster för villkorad tillgång till ljudradio- och tv-tjänster. Enligt 4 § i lagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om standardiserade gränssnitt för tv- mottagare som ska saluföras eller hyras ut av näringsidkare. Enligt 5 § ska konsumentutrustning som kan avkoda digitala tv-signaler och som ska saluföras eller hyras ut av näringsidkare kunna återge de digitala tv-signalerna även om de har sänts okodade. Enligt 6 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela de föreskrifter med avseende på den tekniska funktionsförmågan som behövs för att digitala ljudradio- och tv-tjänster som använder system för villkorad tillgång ska kunna överföras i elektroniska kommunikationsnät. Radio- och TV-verket har meddelat föreskrifter (RTVFS 2005:1) om bl.a. sändningsstandarder och viss utrustning för mottagning av radio- och tv-tjänster. Där finns bestämmelser om användning av vissa standarder för sändning av tv-tjänster och för viss konsumentutrustning, om att vissa tv-apparater ska ha minst ett öppet standardiserat gränssnitt som möjliggör enkel anslutning av kringutrustning och om att utrustning för villkorad tillgång till digitala ljudradio- och tv-tjänster ska kunna dekryptera signaler på visst sätt. 6 Genomförande av direktivet 6.1 Allmänna utgångspunkter för genomförandet Enligt artikel 288 i fördraget om EU:s funktionssätt är ett EU-direktiv bindande för medlemsstaterna avseende det resultat som ska uppnås med direktivet men det ska överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. En medlemsstat är således inte bunden av ett direktivs terminologi eller systematik om det avsedda resultatet kan uppnås på något annat sätt. Radioutrustningsdirektivet är utformat som ett så kallat fullharmoniseringsdirektiv. Enligt artikel 9 i direktivet får inte medlemsstaterna, med hänvisning till skäl som har samband med de aspekter som omfattas av direktivet, hindra att utrustning som överensstämmer med direktivet tillhandahålls på marknaden. Direktivet syftar således till en fullständig harmonisering av den nationella lagstiftningen inom rättsområdet. Den nationella lagstiftningen får alltså inte inom detta område avvika från det rättsläge som ska uppnås genom direktivet såvida det inte finns stöd för detta i direktivet. Den säkerhetsnivå som fastställs i direktivet och de rättigheter och skyldigheter som de olika aktörerna ges i direktivet får därför inte äventyras vid genomförandet. Den omständigheten att direktivet är utformat som ett fullharmoniseringsdirektiv innebär att det nationella utrymmet vid genomförandet är betydligt mindre än annars. Till detta kommer att direktivet har utformats i nära anslutning till de allmänna principer och referensbestämmelser som finns i beslut 768/2008/EG. Det beslutet har även varit en förebild vid utformningen av en rad andra produktdirektiv som tagits fram inom EU. Detta medför att utgångspunkten för genomförandet av direktivet bör vara så direktivsnära som möjligt exempelvis i fråga om centrala termer och uttryck, såvida det inte finns starka skäl mot detta. Det innebär också att en del överväganden som gjorts vid genomförandet av andra produktdirektiv är aktuella även vid genomförandet av radioutrustningsdirektivet. Vissa förslag i propositionen är därför utformade mot bakgrund av hur sådana direktiv har genomförts i svensk lagstiftning. Det gäller särskilt genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/48/EG av den 18 juni 2009 om leksakers säkerhet, som var det första direktiv som anpassades efter beslut 768/2008/EG och som i huvudsak genomförts genom lagen (2011:579) om leksakers säkerhet. 6.2 En ny radioutrustningslag Regeringens förslag: En ny radioutrustningslag ska ersätta lagen om radio- och teleterminalutrustning. Lagen ska innehålla bestämmelser om tillhandahållande av radioutrustning på marknaden och om viss användning av sådan utrustning. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Det föreslogs dock inte att det skulle anges i lagen att den omfattar användning av radioutrustning. Remissinstanserna: Post- och telestyrelsen (PTS) föreslår att det anges att lagen också omfattar ibruktagande av radioutrustning. Telefonaktiebolaget LM Ericsson (Ericsson) noterar att lagen även gäller användning av radioutrustning. Övriga remissinstanser stöder förslaget eller lämnar det utan invändning. Skälen för regeringens förslag En ny radioutrustningslag Radioutrustningsdirektivet ersätter direktiv 1999/5/EG om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse. Det tidigare direktivet har genomförts genom lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning (RTTL). RTTL bygger vidare på den lagstiftningsteknik som användes vid genomförandet av 1991 års teleterminaldirektiv och som innebär att i lag meddelas endast vissa grundläggande bestämmelser om villkoren för att släppa ut utrustning på marknaden (se prop. 1992/93:72 s. 11 f. och 16 och prop. 1999/2000:51 s. 19 f.). Med stöd av bemyndiganden i lagen och i förordning har sedan PTS meddelat de närmare föreskrifter som behövs för att genomföra direktivet. Denna typ av lagstiftningsteknik är vanlig vid genomförandet av direktiv inom det harmoniserade produktområdet. Radioutrustningsdirektivets materiella bestämmelser är omfattande och detaljerade och lämpar sig därför inte för en fullständig lagreglering. En reglering på lägre nivå än lag ger dessutom större flexibilitet vid behov av justeringar till följd av ändrade bestämmelser eller tillkomsten av delegerade akter (se artiklarna 3.3, 4.2 och 5.2) eller genomförandeakter (se artiklarna 2.2, 4.3, 5.3, 8.2, 10.10, 33.4, 41.1 och 42.4). Lagstiftningen på området bör därför även fortsättningsvis ha en utpräglad ramlagskaraktär. De mer grundläggande bestämmelserna om villkoren för att släppa ut och tillhandahålla radioutrustning på marknaden och de ekonomiska aktörernas roller, liksom bestämmelserna om marknadskontroll, bör genomföras i lag, medan de närmare kraven på radioutrustning och skyldigheterna för ekonomiska aktörer att vidta åtgärder med avseende på radioutrustning även fortsättningsvis bör meddelas i myndighetsföreskrifter. Även med denna utgångspunkt kräver direktivet åtskilliga ändringar av RTTL. Vidare finns det behov av ytterligare reglering i flera avseenden. Radioutrustningsdirektivet har också ett delvis annat tillämpningsområde än 1999 års direktiv. Teleterminalutrustning som inte är radioutrustning faller exempelvis utanför tillämpningsområdet för radioutrustningsdirektivet och bör därmed inte längre omfattas av regleringen. Detta medför, förutom ett antal ändringar i sak, att lagens rubrik behöver ändras. De lagändringar som krävs är sammanfattningsvis så omfattande att RTTL bör ersättas av en ny radioutrustningslag. Teleterminalutrustning som inte är radioutrustning - t.ex. fasta telefoner och nätverkskort för datorer - kommer därmed i allmänhet att omfattas enbart av de krav på elsäkerhet och elektromagnetisk kompatibilitet som gäller för elektriska apparater. Krav på radioutrustning och tillhandahållande och användning av sådan utrustning Direktivet syftar enligt artikel 1.1 till att upprätta en rättslig ram för tillhandahållande på marknaden och ibruktagande av radioutrustning. Med radioutrustning avses enligt artikel 2.1.1 elektriska eller elektroniska produkter som avsiktligt avger eller tar emot radiovågor för radiokommunikation eller radiobestämning och elektriska eller elektroniska produkter som måste kompletteras med ett tillbehör, t.ex. antenn, för att avsiktligt avge eller ta emot radiovågor för radiokommunikation eller radiobestämning. I direktivet anges också detaljerade krav på hur radioutrustning ska vara konstruerad och tillverkad. Det bör i början av lagen anges att den innehåller bestämmelser om tillhandahållande av radioutrustning på marknaden. Den nya lagen kommer inte att innehålla några bestämmelser om villkor för ibruktagande av radioutrustning. Som PTS och Ericsson har noterat kommer lagen att innehålla bestämmelser om visning och demonstrationer av radioutrustning på mässor och liknande, se avsnitt 6.11. Sådan användning av radioutrustning innebär inte att utrustningen har tagits i bruk med direktivets terminologi. Det är däremot motiverat att ange i lagen att den även omfattar viss användning av radioutrustning. 6.3 Undantag från lagens tillämpningsområde Regeringens förslag: Lagen ska inte omfatta 1. radioutrustning som används av radioamatörer för amatörradiotrafik, 2. marin utrustning, 3. produkter, delar och anordningar ombord på luftfartyg, och 4. specialbyggd provningsutrustning avsedd för yrkesmän vid forsknings- och utvecklingsanläggningar. Regeringen ska få meddela föreskrifter om undantag från lagen i fråga om radioutrustning som uteslutande används för verksamhet som rör allmän säkerhet, försvar och nationell säkerhet eller statens verksamhet på det straffrättsliga området. Promemorians förslag överensstämmer regeringens förslag. Remissinstanserna stöder förslaget eller lämnar det utan invändning. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 1.2 i direktivet jämfört med dess bilaga 1, i den rättade lydelsen, följer att viss utrustning inte omfattas av direktivet. Det gäller 1. radioutrustning som används av radioamatörer för amatörradiotrafik och som inte tillhandahålls på marknaden, 2. marin utrustning, 3. vissa specificerade produkter, delar och anordningar ombord på luftfartyg, och 4. specialbyggd provningsutrustning avsedd för yrkesmän, uteslutande för användning vid forsknings- och utvecklingsanläggningar för forskning och utveckling. Det bör anges i lagen att den inte omfattar dessa typer av radioutrustning. Enligt artikel 1.3 ska direktivet inte tillämpas på radioutrustning som uteslutande används för verksamhet som rör allmän säkerhet, försvar, nationell säkerhet, inbegripet statens ekonomiska välstånd om verksamheterna gäller frågor som rör nationell säkerhet, eller statens verksamhet på det straffrättsliga området. En i sak motsvarande bestämmelse fanns även i 1999 års direktiv. I 3 § tredje stycket RTTL bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag för dessa ändamål. Regeringen har i 2 § förordningen (2000:124) om radio- och teleterminalutrustning föreskrivit att lagen inte ska gälla för utrustning som uteslutande används inom Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Försvarsmakten, Försvarets radioanstalt eller Försvarets materielverk vid verksamhet som materielverket bedriver på uppdrag av Försvarsmakten eller Försvarets radioanstalt. Ett motsvarande bemyndigande bör föras in i den nya lagen. På samma sätt som tidigare bör det överlåtas åt regeringen att i förordning meddela föreskrifter om undantag för utrustning som uteslutande används i försvarets eller polisens verksamhet. Regeringen har hittills inte utnyttjat möjligheten till vidaredelegering i RTTL. Behovet av en sådan möjlighet framstår som mycket litet. En sådan möjlighet bör därför inte införas i den nya lagen. 6.4 Definitioner Regeringens förslag: Lagen ska innehålla definitioner av amatörradiotrafik, distributör, ekonomisk aktör, föreskrivna krav, ibruktagande, importör, radiobestämning, radioutrustning, radiovågor, skadlig störning, tillhandahållande på marknaden, tillverkare, tillverkarens representant och utsläppande på marknaden. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian fanns dock ingen särskild definition av utsläppande på marknaden. Dessutom omfattade definitionen av tillhandahållande på marknaden inte förbrukning. Remissinstanserna: Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) och PTS anser att termen utsläppande på marknaden bör användas i stället för tillhandahållande på marknaden för första gången. PTS anser vidare att definitionen av tillhandahållande på marknaden bör överensstämma med direktivet. Swedac förordar att det klargörs att föreskrivna krav omfattar även krav på bedömning av överensstämmelse. Ericsson anser att skadlig störning ska definieras genom en hänvisning till lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (LEK). Övriga remissinstanser stöder förslaget eller lämnar det utan invändning. Skälen för regeringens förslag Direktivets definitioner I artikel 2 i direktivet definieras 26 termer. Vissa av definitionerna bör föras över till den nya lagen för att säkerställa att direktivet genomförs på ett korrekt sätt. Det gäller definitionerna av de termer som har en motsvarighet i den nya lagen och som behöver en särskild förklaring. Hit hör definitionerna av distributör, ekonomisk aktör, importör, radiobestämning, radioutrustning, radiovågor, skadlig störning, ibruktagande, radiobestämning, tillhandahållande på marknaden, tillverkare, tillverkarens representant och utsläppande på marknaden. I direktivet definieras radiovågor som elektromagnetiska vågor med frekvenser under 3 000 GHz utsända i rymden utan konstgjord styrning. I 1 kap. 7 § LEK finns en definition av radiovågor som grundar sig på artikel 2 i det s.k. radiospektrumbeslutet (676/2002/EG) och där uttrycket som breder ut sig utan särskilt anordnad ledare används, se prop. 2002/03:110 s. 356. I de engelska och franska språkversionerna av radioutrustningsdirektivet och radiospektrumbeslutet överensstämmer definitionerna av radiovågor i denna del (propagated in space without artificial guide respektive se propageant dans l'espace sans guide artificiel). Definitionen av radiovågor i radioutrustningslagen bör därför i denna del formuleras i överensstämmelse med motsvarande definition i LEK. När det gäller radioutrustningsdirektivets definition av skadlig störning hänvisas till artikel 2 r i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/ EG. Den artikeln har genomförts genom 1 kap. 7 § LEK. För att undvika tillämpningsproblem bör, som Ericsson har föreslagit, skadlig störning i den nya lagen definieras genom en hänvisning till 1 kap. 7 § LEK. Direktivets definition av tillhandahållande på marknaden är utformad i enlighet med de referensbestämmelser för harmoniserad unionslagstiftning för produkter som finns i Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG av den 9 juli 2008 om en gemensam ram för saluföring av produkter och upphävande av rådets beslut 93/465/EEG. I definitionen nämns bl.a. leverans för förbrukning. När det gäller radioutrustning torde det normalt inte vara relevant att tala om förbrukning. Definitionen av tillhandahållande på marknaden är dock anpassad till referensbestämmelserna i beslut 768/2008/EG och termen är av central betydelse i rättsakter inom det harmoniserade produktområdet. För att inte försvåra tolkningen och en enhetlig tillämpning av direktiv på området bör genomförandet av centrala termer ske så enhetligt som möjligt. Som PTS har anfört bör lagens definition av tillhandahållande på marknaden även omfatta leverans för förbrukning. I promemorian finns inte någon särskild definition av utsläppande på marknaden. I stället används termen tillhandahållande på marknaden för första gången, vilket enligt direktivet är det som avses med utsläppande på marknaden. Av samma skäl som nyss anförts i fråga om termen tillhandahållande på marknaden bör i stället, som Swedac och PTS har föreslagit, termen utsläppande på marknaden användas. Termen bör definieras särskilt. Övriga definitioner i direktivet behöver inte införas i den nya lagen. Vid tolkning av dessa termer kan ledning hämtas från direktivet och den rättstillämpning som utbildas i anslutning till detta. Amatörradiotrafik I bilaga 1 till direktivet anges att direktivet under vissa förutsättningar inte är tillämpligt på radioutrustning som används av radioamatörer enligt vad som avses i artikel 1.56 i Internationella teleunionens radioreglemente. Där definieras amatörradiotrafik som icke yrkesmässig radiotrafik för övning, kommunikation och tekniska undersökningar, bedriven i personligt radiotekniskt intresse och utan vinstsyfte. Av tydlighetsskäl bör denna definition av amatörradiotrafik anges direkt i lagen. Föreskrivna krav I direktivet hänvisas i vissa fall till att utrustning ska överensstämma med de väsentliga kraven och i vissa fall till att kraven i direktivet ska vara uppfyllda. De väsentliga kraven anges i artikel 3 och utgörs av krav på hur själva radioutrustningen ska vara konstruerad och tillverkad. I direktivet finns dock också ett stort antal skyldigheter för ekonomiska aktörer, dvs. tillverkare, tillverkarens representant, importör och distributör, att vidta åtgärder med avseende på radioutrustning, t.ex. när det gäller att utföra bedömning av överensstämmelse med kraven, att CE-märka utrustning och förse den med kontaktinformation, att skicka med bruksanvisningar och liknande och att upprätta en EU-försäkran om överensstämmelse. I ett antal fall har också Europeiska kommissionen mandat att anta delegerade akter och genomförandeakter med ytterligare skyldigheter. När det i direktivet anges att kraven i direktivet ska vara uppfyllda får det förstås som att såväl de väsentliga kraven som de ekonomiska aktörernas skyldigheter i direktivet och i delegerade akter och genomförandeakter som har antagits med stöd av direktivet ska vara uppfyllda. Delegerade akter och genomförandeakter kan antas dels som direkt tillämpliga förordningar, dels som direktiv eller beslut vilka behöver genomföras i svensk rätt för att gälla. I den nya lagen bör det av varje bestämmelse tydligt framgå vilka krav som avses. För att uppnå detta bör det i lagen införas en term, föreskrivna krav, som omfattar såväl de väsentliga kraven som de skyldigheter för en ekonomisk aktör som framgår av lagen, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av direktivet. 6.5 Tillhandahållande på marknaden Regeringens förslag: Radioutrustning ska få släppas ut eller tillhandahållas på marknaden endast om föreskrivna krav är uppfyllda och radioutrustningen är förenlig med gällande krav på användning av radiofrekvenser i minst en medlemsstat i Europeiska unionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet för ekonomiska aktörer att vidta åtgärder för att föreskrivna krav ska uppfyllas. Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna stöder förslaget eller lämnar det utan invändning. Skälen för regeringens förslag: I den rättade lydelsen av artikel 6 i direktivet anges att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att endast radioutrustning som uppfyller kraven i direktivet tillhandahålls på marknaden. Bestämmelsen har karaktär av portalparagraf. Övriga krav i direktivet tar sin utgångspunkt i denna bestämmelse. I nuvarande 4 § RTTL anges på liknande sätt att utrustning får släppas ut på marknaden och tas i bruk endast om den uppfyller de väsentliga egenskapskrav och de krav i övrigt när det gäller produktinformation, bedömning av överensstämmelse och märkning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. De ekonomiska aktörerna bär det juridiska ansvaret för att föreskrivna krav på radioutrustning är uppfyllda. Eftersom de har olika inflytande över radioutrustningens säkerhet uttrycks deras ansvar på olika sätt i direktivet. Förutom den allmänna och grundläggande bestämmelsen i artikel 6 finns det i artikel 10, 12 och 13 i direktivet specifika skyldigheter för tillverkare, importörer och distributörer, allt efter deras roller i leveranskedjan. Artiklarna är uppbyggda så, att det inledningsvis anges vilket ansvar tillverkare och importörer har när de släpper ut radioutrustning på marknaden och distributörer har när de tillhandahåller utrustning på marknaden. Därefter anges en rad skyldigheter för respektive aktör, se avsnitt 6.7. Enligt artikel 10.1 ska tillverkare se till att utrustningen har konstruerats och tillverkats i enlighet med tillämpliga väsentliga krav. I artikel 12.1 anges att importörer får släppa ut radioutrustning på marknaden endast om utrustningen uppfyller kraven. Detta får förstås som att samtliga föreskrivna krav ska vara uppfyllda (jfr compliant radio equipment i den engelska versionen av direktivet). Distributörer ska enligt artikel 13.1 iaktta vederbörlig omsorg för att se till att föreskrivna krav uppfylls. Kravet på distributören är således något lägre ställt än kravet på importören. Denna skillnad har sitt ursprung i referensbestämmelserna i beslut nr 768/2008/EG. Det anges också i skäl 27 i direktivet att det är nödvändigt att göra en tydlig och proportionell fördelning av vilka skyldigheter som motsvarar varje ekonomisk aktörs roll i leverans- och distributionskedjan. Det är osäkert vilken skillnad detta medför i praktiken, eftersom all radioutrustning ska uppfylla de väsentliga kraven oavsett vem som tillhandahåller utrustningen (jfr prop. 2010/11:65 s. 39 f. och prop. 2015/16:64 s. 48). Vidare gäller de ekonomiska aktörernas ansvar under hela tillhandahållandet och samtliga aktörer har skyldighet att vidta åtgärder om radioutrustning som de tillhandahållit på marknaden inte uppfyller de väsentliga kraven. Direktivets uttalade skillnader mellan de olika ekonomiska aktörernas ansvar kommer att framgå av de föreskrifter om skyldigheter för respektive ekonomisk aktör som kommer att meddelas med stöd av det bemyndigande som föreslås i avsnitt 6.7. Sammanfattningsvis bör de grundläggande bestämmelserna i artikel 6, 10.1, 12.1 och 13.1 i direktivet genomföras på så sätt att det i lagen införs ett allmänt krav på att radioutrustning får släppas ut eller tillhandahållas på marknaden endast om den uppfyller föreskrivna krav (jfr prop. 2010/11:65 s. 40). I artikel 10.2 finns ett krav på tillverkare att konstruera radioutrustning på sådant sätt att den är förenlig med gällande krav på användning av radiofrekvenser i minst en medlemsstat i Europeiska unionen. Vidare finns det i artikel 12.2 första stycket ett krav på importörer att se till att radioutrustningen är konstruerad på det sättet. Även dessa krav är av så central betydelse att de bör framgå direkt av lagen. Härutöver innehåller direktivet krav på ekonomiska aktörer att vidta åtgärder om de anser eller har skäl att tro att radioutrustning inte uppfyller kraven. I artikel 12.2 andra stycket andra meningen finns krav på importörer att i sådant fall inte släppa ut utrustningen på marknaden förrän kraven är uppfyllda. Om utrustningen utgör en risk i förhållande till de intressen som de väsentliga kraven avser att skydda ska dessutom tillverkaren och marknadskontrollmyndigheten underrättas om detta. I artikel 13.2 andra stycket, i den rättade lydelsen, finns krav på distributörer att inte tillhandahålla utrustning på marknaden i en sådan situation samt att underrätta tillverkaren eller importören samt marknadskontrollmyndigheten om utrustning som utgör en risk. För de fall utrustning redan har släppts ut eller tillhandahållits på marknaden finns det i artikel 10.11, 12.7 och 13.4 bestämmelser om att de ekonomiska aktörerna ska vidta korrigerande åtgärder för att få radioutrustningen att överensstämma med kraven eller, om så är lämpligt, för att dra tillbaka eller återkalla utrustningen. Om radioutrustningen utgör en risk ska den berörda aktören omedelbart underrätta marknadskontrollmyndigheten och behöriga myndigheter i de andra EU-medlemsstater där radioutrustningen har tillhandahållits om detta. I artikel 40.3 och 42.2 finns bestämmelser om att ekonomiska aktörer som ålagts att vidta korrigerande åtgärder i fråga om viss radioutrustning ska se till att sådana åtgärder vidtas i fråga om all berörd utrustning som den ekonomiska aktören har tillhandahållit inom Europeiska unionen. För att genomföra nu angivna bestämmelser bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om skyldighet för ekonomiska aktörer att vidta åtgärder för att föreskrivna krav ska uppfyllas. 6.6 Väsentliga krav på radioutrustning Regeringens förslag: Radioutrustning ska vara konstruerad och tillverkad så att den uppfyller väsentliga krav. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om sådana krav. Radioutrustning som helt eller delvis överensstämmer med en harmoniserad standard till vilken hänvisningar har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning ska förutsättas överensstämma med de väsentliga kraven i den utsträckning kraven omfattas av standarden. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna stöder förslaget eller lämnar det utan invändning. Skälen för regeringens förslag De väsentliga kraven Enligt artikel 10.1 i direktivet ansvarar tillverkaren för att radioutrustning är konstruerad och tillverkad i enlighet med de väsentliga kraven i artikel 3. De väsentliga kraven i artikel 3 innebär följande. Radioutrustning ska enligt punkt 1 a vara konstruerad så att den inte riskerar människors och husdjurs hälsa eller säkerhet och inte riskerar att egendom skadas. I detta inkluderas de säkerhetskrav för elektrisk utrustning som specificeras i bilaga 1 till Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/35/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av elektrisk utrustning avsedd för användning inom vissa spänningsgränser, dock med bortseende från de spänningsgränser som gäller enligt det direktivet. I punkt 1 b anges att radioutrustning ska ha en adekvat nivå av elektromagnetisk kompatibilitet enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/30/EU om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk kompatibilitet. Krav på elektromagnetisk kompatibilitet anges i form av skyddskrav som specificeras i bilaga 1 till det direktivet. Enligt punkt 2 ska radioutrustning också vara konstruerad så att skadlig störning undviks. Detta ska ske på så sätt att radioutrustning använder radiofrekvenser ändamålsenligt och stöder en effektiv användning av radiofrekvenser. I punkt 3 anges att radioutrustning inom vissa kategorier eller klasser ska uppfylla ytterligare väsentliga krav. Dessa krav kan innebära att radioutrustningen - ska samverka med tillbehör, i synnerhet gemensamma laddare, - ska samverka via nät med annan radioutrustning, - ska kunna anslutas till gränssnitt av lämplig typ i hela unionen, - inte ska skada nätet eller dess funktion eller innebära att nätresurserna används på ett felaktigt sätt med därigenom orsakad oacceptabel försämring av tjänsten, - ska innehålla skyddsmekanismer för att säkerställa att användarens och abonnentens personuppgifter och personliga integritet skyddas, - ska stödja vissa funktioner som säkerställer skydd mot bedrägeri, - ska stödja vissa funktioner som säkerställer tillgång till larmtjänster, - ska stödja vissa funktioner för att underlätta användning för användare med funktionshinder, eller - ska stödja vissa funktioner för att säkerställa att programvara enbart kan laddas i radioutrustningen om det har visats att kombinationen av radioutrustning och programvara överensstämmer. Direktivet är utformat så, att en förutsättning för att en radioutrustningskategori eller radioutrustningsklass ska omfattas av ett eller flera krav i punkt 3 är att detta framgår av en delegerad akt som Europeiska kommissionen antar. Kommissionen hade även enligt artikel 3.3 i 1999 års direktiv rätt att besluta att utrustning i vissa utrustningsklasser eller viss slags utrustning skulle uppfylla vissa ytterligare väsentliga krav. Kommissionen har fattat sådana beslut. Dessa beslut fortsätter tills vidare att gälla. De väsentliga kraven är grundläggande för regelverket. Som framgått ovan är de dock samtidigt detaljerade. Möjligheten för kommissionen att lägga till väsentliga krav i delegerade akter gör dessutom att det i dagsläget inte är möjligt att i alla delar ange vilka väsentliga krav som kommer att gälla. Eventuella delegerade akter kan komma att antas i form av förordningar, som är direkt tillämpliga och inte kräver några nationella genomförandeåtgärder. De kan dock också antas i form av direktiv eller, som skett med stöd av 1999 års direktiv, i form av beslut. I sådana fall måste kraven genomföras i svensk rätt. De väsentliga kraven i radioutrustningsdirektivet överensstämmer i huvudsak med motsvarande krav i 1999 års direktiv. I 4 § RTTL har det överlåtits till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om de väsentliga kraven. Det har inte framkommit annat än att detta system fungerat väl. Regleringen bör därför även i fortsättningen utformas på väsentligen samma sätt. Det bör således anges i den nya lagen att radioutrustning ska vara konstruerad och tillverkad så att den uppfyller väsentliga krav och att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådana krav. Standarder För att de ekonomiska aktörerna ska kunna visa, och tillsynsmyndigheten kunna kontrollera, att radioutrustning som har tillhandahållits på marknaden uppfyller de väsentliga kraven har det i artiklarna 17-21 i direktivet och bilagorna 2-7 till detta införts regler om bedömning av överensstämmelse. Med bedömning av överensstämmelse avses den process där det visas huruvida de väsentliga kraven i direktivet har uppfyllts. Enligt artikel 10.3 i direktivet är det tillverkarens ansvar att utföra eller låta utföra en bedömning av utrustningens överensstämmelse med de väsentliga kraven. Direktivets bestämmelser om förfaranden för bedömning av överensstämmelse är omfattande, detaljerade och tekniska. I avsnitt 6.7 föreslås att bestämmelser om detta ska meddelas i myndighetsföreskrifter. En grundläggande bestämmelse vid bedömning av överensstämmelse är artikel 16 i direktivet. Där har det införts en presumtion som innebär att radioutrustning som helt eller delvis överensstämmer med en harmoniserad standard till vilken hänvisningar har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning ska förutsättas överensstämma med de väsentliga kraven i den utsträckning kraven omfattas av standarden. I 5 § RTTL finns en i sak motsvarande bestämmelse. En motsvarighet till artikel 16 i direktivet bör föras in i den nya lagen. 6.7 Skyldigheter för ekonomiska aktörer Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldigheter för ekonomiska aktörer i fråga om radioutrustning, när det gäller 1. registrering av utrustning, 2. teknisk dokumentation, 3. bedömning av överensstämmelse, 4. EU-försäkran om överensstämmelse, 5. märkning av utrustning, 6. skadeförebyggande arbete, och 7. tillhandahållande av bruksanvisningar, säkerhetsinformation och annan dokumentation eller information. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Tele2 Sverige AB anser att det bör tydliggöras vad som i praktiken avses med att en ekonomisk aktör ska se till eller kontrollera något. Karlstads universitet anser att det bör förtydligas att det även fortsättningsvis ska vara möjligt att byta programvara i WiFi-utrustning. Övriga remissinstanser stöder förslaget eller lämnar det utan invändning. Skälen för regeringens förslag Allmänt om skyldigheterna Förutom att det i direktivet finns bestämmelser om väsentliga krav som radioutrustning ska uppfylla innehåller direktivet i artikel 10, 12 och 13 ett antal skyldigheter för ekonomiska aktörer i form av administrativa krav som ska uppfyllas. Artiklarna är uppbyggda så, att det inledningsvis allmänt anges vilket ansvar tillverkare, importörer och distributörer har när de släpper ut eller på annat sätt tillhandahåller radioutrustning på marknaden. Genomförandet av dessa bestämmelser behandlas i avsnitt 6.5. När det gäller de administrativa kraven är det en viktig nyhet att det numera finns en tydlig uppräkning av de ekonomiska aktörernas skyldigheter. Det klargörs därmed vilka skyldigheter tillverkaren och tillverkarens representant har och det införs uttryckliga skyldigheter för importörer och distributörer. Som Tele2 Sverige AB har uppmärksammat innebär skyldigheterna att importörer och distributörer ska se till eller kontrollera att vissa krav är uppfyllda. Det definieras dock inte i direktivet vad som avses med att se till eller att kontrollera. Allmänt kan sägas att syftet med skyldigheterna är att klargöra importörers och distributörers ansvar att säkerställa att endast produkter som uppfyller föreskrivna krav släpps ut eller tillhandahålls på marknaden. Registrering av radioutrustning I artikel 5.1 i direktivet har det förts in bestämmelser om att tillverkare ska registrera viss radioutrustning där det finns en låg grad av överensstämmelse med de väsentliga kraven. Registrering ska ske i ett centralt system som tillhandahålls av Europeiska kommissionen. Varje sådan registrerad radioutrustningstyp ska tilldelas ett registreringsnummer som tillverkarna ska anbringa på radioutrustning som släpps ut på marknaden. Av punkt 2 i artikeln följer att registreringskravet bara gäller för radioutrustning som omfattas av delegerade akter som kommissionen antar. Enligt punkt 3 har kommissionen också möjlighet att anta genomförandeakter med operativa bestämmelser för registrering och för att förse radioutrustning med registreringsnummer. Teknisk dokumentation Enligt artikel 10.3 och 10.4 i direktivet ska tillverkare av radioutrustning utarbeta teknisk dokumentation om utrustningen och behålla dokumentationen i tio år från det att radioutrustningen släppts ut på marknaden. Den tekniska dokumentationen ska innehålla alla relevanta uppgifter om hur tillverkaren har gått till väga för att säkerställa att radioutrustningen uppfyller de väsentliga kraven. I artikel 21.1-3 och i bilaga 5 till direktivet finns detaljerade krav på den tekniska dokumentationen. Importörer ska enligt artikel 12.2 se till att tillverkaren har upprättat den tekniska dokumentationen och är enligt artikel 12.8 skyldiga att under tio år från det att radioutrustningen har släppts ut på marknaden se till att marknadskontrollmyndigheten på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen. Bedömning av överensstämmelse Tillverkare av radioutrustning ska enligt artikel 10.3 i direktivet utföra eller låta utföra en bedömning av överensstämmelse av utrustningen. Bedömningen syftar till att avgöra om utrustningen uppfyller de väsentliga kraven. Genom bedömningen av överensstämmelse blir det möjligt för tillverkaren att visa att de väsentliga kraven är uppfyllda och för marknadskontrollmyndigheten att kontrollera detta. Hur tillverkaren ska gå till väga vid bedömningen av överensstämmelse regleras utförligt i artikel 17 och i bilagorna 2-4 till direktivet. I artikel 12.2 finns krav på importörer att se till att tillverkaren har utfört den lämpliga proceduren för bedömning av överensstämmelse. Vidare anges i artikel 13.2 att distributörer ska kontrollera att tillverkaren har uppfyllt kraven på bedömning av överensstämmelse. EU-försäkran om överensstämmelse Om bedömningen av överensstämmelse har visat att radioutrustningen uppfyller de tillämpliga kraven ska tillverkaren enligt artikel 10.3 upprätta en EU-försäkran om överensstämmelse där det anges att de väsentliga kraven har visats vara uppfyllda. Tillverkaren ska enligt artikel 10.4 behålla EU-försäkran i tio år från det att radioutrustningen har släppts ut på marknaden. Enligt artikel 10.9 är tillverkaren skyldig att se till att all radioutrustning åtföljs av en kopia av EU-försäkran om överensstämmelse eller av en förenklad EU-försäkran om överensstämmelse med en webbadress där den fullständiga försäkran finns. Bestämmelser om utformningen av en EU-försäkran om överensstämmelse finns i artikel 18 och i bilaga 6 till direktivet. I bilaga 7 anges hur en förenklad EU-försäkran om överensstämmelse ska vara utformad. Importörer är enligt artikel 12.2 skyldiga att se till att utrustningen åtföljs av en EU-försäkran om överensstämmelse eller av en förenklad sådan försäkran och ska enligt artikel 12.8 i tio år från det att radioutrustningen har släppts ut på marknaden hålla en kopia av EU-försäkran om överensstämmelse tillgänglig för marknadskontrollmyndigheten. I artikel 13.2 finns det ett krav på att distributörer ska kontrollera att tillverkaren har uppfyllt sin skyldighet att se till att utrustningen åtföljs av en kopia av EU-försäkran om överensstämmelse eller av en förenklad sådan försäkran. CE-märkning Om bedömningen av överensstämmelse visar att radioutrustningen uppfyller de tillämpliga kraven ska tillverkaren enligt artikel 10.3 även förse utrustningen med CE-märkning. I artikel 19.1 anges att CE-märkningen ska omfattas av de allmänna principer som fastställs i artikel 30 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93. I artikel 30 i förordningen och i dess bilaga 2 finns direkt tillämpliga bestämmelser om vem som får förse utrustning med CE-märkning och om vad CE-märkning innebär. Vidare anges i artikel 30.6 i förordningen att medlemsstaterna ska se till att bestämmelserna om CE-märkning tillämpas korrekt och vidta lämpliga åtgärder om märkningen används otillbörligt. Medlemsstaterna får också vidta sanktioner för överträdelser, inklusive straffrättsliga sanktioner för allvarliga överträdelser. I artikel 19.2 och artikel 20 i direktivet finns närmare regler och villkor för CE-märkningen. Av artikel 20 följer också att CE-märkningen i vissa fall ska åtföljas av identifikationsnumret för det organ för bedömning av överensstämmelse som har bedömt utrustningen. Importörer ska enligt artikel 12.2 se till att radioutrustning är försedd med CE-märkning och i artikel 13.2 finns ett krav på distributörer att kontrollera att utrustningen är CE-märkt. Annan märkning Enligt artikel 10.6 ska tillverkare se till att radioutrustning som de har släppt ut på marknaden är försedd med typnummer, partinummer, serienummer eller annan identifieringsmärkning. Om detta inte är möjligt pga. utrustningens storlek eller art ska informationen i stället lämnas på förpackningen eller i ett dokument som följer med radioutrustningen. Enligt artikel 12.2 och 13.2 åligger det importörer och distributörer att kontrollera att tillverkaren har uppfyllt denna skyldighet. I artikel 10.7 och 12.3 i direktivet finns krav på att tillverkare och importörer ska förse radioutrustning med vissa kontaktuppgifter. I artikel 12.2 finns ett krav på importörer att se till att tillverkaren har uppfyllt sin skyldighet i denna del. Vidare ska distributörer enligt artikel 13.2 kontrollera att såväl tillverkare som importör har angett sina kontaktuppgifter. Skadeförebyggande arbete Direktivet innehåller vissa bestämmelser om skyldigheter att bedriva skadeförebyggande arbete. Enligt artikel 10.5 första stycket ska tillverkare se till att det finns rutiner som säkerställer att serietillverkningen fortsätter att överensstämma med föreskrivna krav. Hänsyn ska också tas till ändringar i radioutrustningens konstruktion eller egenskaper och ändringar i de harmoniserade standarder eller andra tekniska specifikationer som det hänvisas till i EU-försäkran om överensstämmelse för utrustningen i fråga. I artikel 10.5 andra stycket och artikel 12.6 finns skyldigheter för tillverkare och importörer att vidta vissa åtgärder för att skydda användares hälsa och säkerhet. Åtgärderna handlar om att - utföra slumpvis provning av utrustning, - granska och registerföra klagomål, - granska och registerföra dels radioutrustning som inte överensstämmer med kraven, dels återkallelser av radioutrustning, och - hålla distributörer informerade om de åtgärder som vidtas. Enligt artikel 12.5 och 13.3 ska importörer och distributörer, så länge de ansvarar för radioutrustning, se till att deras lagrings- och transportförhållanden inte äventyrar utrustningens överensstämmelse med de väsentliga kraven. I artikel 21.4 finns bestämmelser om att marknadskontrollmyndigheten, om den tekniska dokumentationen är bristfällig, får uppmana tillverkaren eller importören att på egen bekostnad utföra provning av radioutrustningen för att visa att den uppfyller de väsentliga kraven. Tillhandahållande av bruksanvisningar och säkerhetsinformation I artikel 10.8, 12.2 och 12.4 i direktivet finns krav på tillverkare och importörer när det gäller att se till att radioutrustning åtföljs av bruksanvisningar och säkerhetsinformation. Distributörer har enligt artikel 13.2 ett ansvar för att kontrollera att denna information följer med radioutrustningen. Tillhandahållande av annan dokumentation eller information I vissa fall kan det finnas restriktioner för att få ta i bruk radioutrustning eller krav på tillstånd för att använda radioutrustning. Enligt artikel 10.10 ska det i så fall finnas information på förpackningen om var det gäller sådana begränsningar. Kompletterande information om detta ska finnas i bruksanvisningen. Europeiska kommissionen får anta genomförandeakter där det närmare anges hur denna information ska presenteras. Importörer och distributörer är enligt artikel 12.2 och 13.2 skyldiga att kontrollera att sådan information följer med radioutrustningen. Enligt artikel 4 ska tillverkare av radioutrustning och av programvara som möjliggör att radioutrustning kan användas på avsett sätt ge medlemsstaterna och kommissionen information om hur avsedda kombinationer av sådan radioutrustning och programvara uppfyller de väsentliga kraven. Beroende på de specifika kombinationerna av utrustning och programvara ska det av informationen framgå vilken radioutrustning och programvara som har bedömts uppfylla kraven. Det specificeras hur och i vilken form informationen ska lämnas och vad informationen ska grundas på. Informationskravet gäller kategorier eller klasser av radioutrustning som anges i delegerade akter som Europeiska kommissionen har antagit. Kommissionen får också anta genomförandeakter för att fastställa operativa bestämmelser för att tillhandahålla informationen. Med anledning av Karlstads universitets synpunkt konstaterar regeringen att syftet med att vissa kategorier eller klasser av radioutrustning ska stödja funktioner för att säkerställa att programvara enbart kan laddas i utrustningen om det har visats att kombinationen av utrustning och programvara överensstämmer, är att se till att utrustningen är förenlig med artikel 3.2. Av artikel 4 i direktivet följer att det ska finnas information som ska möjliggöra att tredje parts programvara kan användas, i enlighet med delegerade akter och genomförandeakter som meddelas med stöd av den artikeln. I artikel 10.12 första meningen, 12.9 första meningen och 13.5 första meningen finns skyldigheter för ekonomiska aktörer att ge marknadskontrollmyndigheten information och dokumentation som behövs för att visa att radioutrustning överensstämmer med föreskrivna krav. För att förenkla och effektivisera marknadskontrollen har det också införts bestämmelser i direktivet för att säkerställa radioutrustningens spårbarhet genom leveranskedjan. Syftet är att det ska bli lättare att spåra de ekonomiska aktörer som är ansvariga för att ha tillhandahållit radioutrustning som inte överensstämmer med föreskrivna krav. I artikel 15 anges därför att ekonomiska aktörer ska informera marknadskontrollmyndigheten om vilka andra ekonomiska aktörer som har levererat radioutrustning till dem och vilka andra ekonomiska aktörer som de själva har levererat radioutrustning till. Genomförandet av skyldigheterna Skyldigheterna för ekonomiska aktörer behöver genomföras i svensk rätt i den mån det inte finns befintliga bestämmelser som reglerar frågan tillräckligt. Bestämmelser om CE-märkning finns i lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll. Av 15 § i den lagen följer att radioutrustning får CE-märkas endast om märkningen är förenlig med radioutrustningsdirektivet och föreskrifter om märkningen finns i lag eller annan författning som genomför direktivet. För den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot detta finns en straffbestämmelse i 17 § i lagen. I 16 § anges att om en produkt har CE-märkts trots att den inte överensstämmer med de krav som gäller för CE-märkning, ska den som ansvarar för CE-märkningen omedelbart vidta rättelse så att överträdelsen upphör. Mot den nu angivna bakgrunden behövs det inga genomförandeåtgärder med anledning av bestämmelsen i artikel 19.1 i direktivet. Direktivets övriga bestämmelser om CE-märkning behöver dock genomföras i svensk rätt. De administrativa kraven är omfattande och detaljerade. I den mån det finns motsvarande krav i 1999 års direktiv har dessa genomförts i myndighetsföreskrifter som har meddelats med stöd av bemyndigandet i 4 § RTTL. I enlighet med vad som anförts i avsnitt 6.2 bör genomförandet av radioutrustningsdirektivet i nu aktuella delar ske enligt samma princip. Den nya lagen bör därför innehålla ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldigheter för ekonomiska aktörer i fråga om radioutrustning, när det gäller 1. registrering av utrustning, 2. teknisk dokumentation, 3. bedömning av överensstämmelse, 4. EU-försäkran om överensstämmelse, 5. märkning av utrustning, 6. skadeförebyggande arbete, och 7. tillhandahållande av bruksanvisningar, säkerhetsinformation och annan dokumentation eller information. 6.8 Ibruktagande och användning Regeringens förslag: I den nya lagen ska det anges att bestämmelser om användning av radiosändare finns i lagen om elektronisk kommunikation. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna stöder förslaget eller lämnar det utan invändning. Skälen för regeringens förslag: Av artikel 9.1 i direktivet följer att radioutrustning som uppfyller direktivets krav ska omfattas av fri rörlighet inom Europeiska unionen. Medlemsstaterna är därmed skyldiga att ta bort regler som hindrar att radioutrustning som uppfyller direktivets krav tillhandahålls på marknaden. Några sådana bestämmelser finns inte i svensk rätt. Det behöver därför inte vidtas några åtgärder för att genomföra artikel 9.1 i direktivet. Även om direktivet garanterar fri rörlighet för radioutrustning så innebär inte detta att radioutrustning också får tas i bruk och användas utan tillstånd. Enligt artikel 7 första meningen i direktivet ska medlemsstaterna visserligen tillåta ibruktagande och användning av radioutrustning när den är korrekt installerad, underhållen och används för avsett ändamål. Artikel 7 andra meningen ger dock medlemsstaterna möjlighet att, utöver de skyldigheter som följer av det s.k. radiospektrumbeslutet (676/2002/EG) och av de villkor som får ställas upp för användning av radiofrekvenser enligt det s.k. auktorisationsdirektivet (2002/20/EG) och det s.k. ramdirektivet (2002/21/EG), införa krav för ibruktagande eller användning av radioutrustning. Detta får ske om det behövs för en ändamålsenlig och effektiv radiofrekvensanvändning, till undvikande av skadlig störning eller elektromagnetisk störning eller för folkhälsan. Bestämmelsen i artikel 7 andra meningen i radioutrustningsdirektivet sätter således upp ramar för medlemsstaternas möjligheter att bestämma villkor för att radioutrustning ska få tas i bruk och användas. Enligt 3 kap. 1 § LEK, krävs det som huvudregel tillstånd för att här i landet få använda radiosändare. Denna huvudregel är dock försedd med ett stort antal undantag som framgår av föreskrifter som PTS har meddelat med stöd av lagen. Tillstånd och undantag från tillståndsplikt får förenas med villkor i enlighet med 3 kap. 11 och 11 a §§ LEK, se avsnitt 5.6. Dessa bestämmelser grundar sig på auktorisationsdirektivet och ramdirektivet (se prop. 2002/03:110 s. 147 f. och 369 f. och prop. 2010/11:115 s. 55 f. och 158 f.). Det framstår inte som nödvändigt att härutöver utnyttja den möjlighet att införa ytterligare villkor för ibruktagande eller användning av radioutrustning som finns i artikel 7 andra meningen i radioutrustningsdirektivet. I 1 § tredje stycket RTTL anges att det i LEK finns bestämmelser om användning av radioanläggningar och tillhandahållande av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Bestämmelsen har tillkommit för att erinra om att även bestämmelserna i LEK måste beaktas vid tillämpningen av RTTL, se prop. 1999/2000:51 s. 25 och prop. 2002/03:110 s. 413. Som redovisats ovan finns det i 3 kap. LEK bestämmelser om tillstånd att använda radiosändare. I den nya lagen bör det därför införas en motsvarighet till 1 § tredje stycket RTTL. Bestämmelsen bör ange att det i LEK finns bestämmelser om användning av radiosändare. Vidare framgår av 4 § andra stycket RTTL att radioutrustning får, utöver vad som gäller enligt lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, tas i bruk endast om användningen är förenlig med LEK och föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen. Syftet med bestämmelsen är att erinra om att även kraven på tillstånd att använda radiosändare måste vara uppfyllda för att radioutrustning ska få tas i bruk, se prop. 1999/2000:51 s. 27 och prop. 2002/03:110 s. 413. Den nya lagen innehåller inte några krav som ska vara uppfyllda för att radioutrustning ska få tas i bruk. Någon motsvarighet till 4 § andra stycket RTTL behövs därför inte. 6.9 Övertagande av skyldigheter Regeringens förslag: Om en importör eller en distributör släpper ut radioutrustning på marknaden i eget namn eller under eget varumärke, eller ändrar radioutrustning som redan släppts ut på marknaden på ett sådant sätt att överensstämmelsen med föreskrivna krav kan påverkas, ska importören eller distributören överta tillverkarens skyldigheter. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Tele2 Sverige AB anser att det bör förtydligas vad som avses med att radioutrustning släpps ut på marknaden i eget namn eller under eget varumärke. Övriga remissinstanser stöder förslaget eller lämnar det utan invändning. Skälen för regeringens förslag: I artikel 14 i direktivet anges att importörer eller distributörer under vissa förutsättningar ska anses vara tillverkare och ha samma skyldigheter som tillverkare har. Så är fallet om en importör eller distributör släpper ut radioutrustning på marknaden i eget namn eller under eget varumärke eller ändrar utrustning som redan tillhandahålls på marknaden på sådant sätt att det kan påverka dess överensstämmelse med föreskrivna krav. Av skäl 35 till direktivet framgår att detta innebär att importören eller distributören därmed övertar tillverkarens skyldigheter. En följd av detta är att tillverkaren inte längre kan hållas ansvarig för radioutrustningens överensstämmelse med föreskrivna krav. Bestämmelsen i artikel 14 rör den grundläggande ansvarsfördelningen mellan de ekonomiska aktörerna i leveranskedjan. En motsvarighet till artikel 14 bör därför införas i den nya lagen. Med anledning av vad Tele2 Sverige AB har anfört konstaterar regeringen att direktivet inte innehåller någon vägledning om vad som avses med uttrycket i eget namn eller under eget varumärke. Uttrycket har sin grund i referensbestämmelserna i beslut 768/2008/EG och används i ett stort antal rättsakter inom den harmoniserade produktlagstiftningen. Det måste därför överlåtas till tillämpningen och ytterst till EU-domstolens praxis att definiera den närmare innebörden av uttrycket. 6.10 Överlåtelse av skyldigheter Regeringens förslag: En tillverkare ska genom skriftlig fullmakt få utse en representant som ska utföra de uppgifter som anges i fullmakten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om sådana fullmakter. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Förvaltningsrätten i Stockholm anser att det bör tydliggöras vilken effekten blir av att en fullmakt inte uppfyller de krav som kommer att meddelas med stöd av bemyndigandet. Övriga remissinstanser stöder förslaget eller lämnar det utan invändning. Skälen för regeringens förslag: I artikel 11 i direktivet anges att en tillverkare genom skriftlig fullmakt får utse en representant att i tillverkarens ställe utföra de särskilda uppgifter som anges i fullmakten. Det framgår också närmare vilka rättigheter representanten åtminstone ska ha liksom vilka skyldigheter som inte får delegeras. Möjligheten för tillverkaren att utse en representant genom skriftlig fullmakt bör framgå av lagen, liksom representantens skyldighet att utföra de uppgifter som anges i fullmakten. I övrigt bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få meddela föreskrifter om sådana fullmakter. Effekten av att en fullmakt inte är förenlig med föreskrifter som har meddelats med stöd av bemyndigandet kan, som Förvaltningsrätten i Stockholm har uppmärksammat, inte bli att fullmakten är ogiltig mellan parterna. Föreskrifterna är inte av civilrättslig karaktär utan utgör offentligrättsliga förutsättningar för att tillverkaren ska anses ha delegerat sitt ansvar enligt föreskrivna krav. Om t.ex. tillverkaren har delegerat en uppgift som inte får delegeras enligt föreskrifterna ska således eventuella åtgärder för marknadskontroll, med bortseende från fullmakten, riktas mot tillverkaren och inte mot representanten. Däremot kommer naturligtvis bristande civilrättslig giltighet att innebära att fullmakten inte heller kan åberopas av tillverkaren för att undgå ansvar enligt föreskrivna krav. 6.11 Användning på mässor och liknande Regeringens förslag: Radioutrustning som inte uppfyller föreskrivna krav ska ändå få visas på handelsmässor, utställningar och liknande, om det tydligt anges att utrustningen inte får tillhandahållas på marknaden eller tas i bruk förrän kraven är uppfyllda. Demonstrationer av radioutrustning ska få göras endast om det har vidtagits lämpliga åtgärder för att hindra att det uppkommer 1. skadlig störning, 2. elektromagnetisk störning, 3. risk för människors och husdjurs hälsa och säkerhet, och 4. risk för egendom. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om sådana åtgärder. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna stöder förslaget eller lämnar det utan invändning. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 9.2 i direktivet ska det vara tillåtet att visa radioutrustning som inte överensstämmer med direktivet på handelsmässor, utställningar och liknande evenemang, om det tydligt anges att utrustningen inte får tillhandahållas på marknaden eller tas i bruk förrän kraven är uppfyllda. Demonstrationer av radioutrustning får göras endast om det har vidtagits lämpliga åtgärder för att hindra att det uppkommer skadlig störning, elektromagnetisk störning, risk för människors och husdjurs hälsa och säkerhet och risk för egendom. Bestämmelser som delvis överensstämmer med direktivet finns i 6 § RTTL. Där anges att även om viss utrustning inte uppfyller föreskrivna krav så får den visas på utställningar demonstrationer eller liknande. Det ska dock anges tydligt att utrustningen inte får saluföras eller tas i bruk förrän den uppfyller kraven. Bestämmelsen i 6 § RTTL bör föras över till den nya lagen, med de ändringar som behövs för att anpassa den till artikel 9.2 i direktivet. När det gäller vilka lämpliga åtgärder som ska vidtas för att få demonstrera radioutrustning bör dock regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter. 6.12 Marknadskontroll 6.12.1 Marknadskontrollmyndigheter och dessas uppgifter Regeringens förslag: Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer (marknadskontrollmyndigheter) ska utöva marknadskontroll av radioutrustning som omfattas av lagen. I lagen ska det informeras om att det finns bestämmelser om marknadskontroll i artiklarna 15.3 och 16-29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ericsson anser att även om förordning (EG) nr 765/2008 är bindande i sig så bör hänvisningen dit formuleras som ett krav. Myndigheten för radio och tv har uppmärksammat att det kan finnas en överlappning mellan den nya lagen och lagen (1998:31) om standarder för sändning av radio- och TV-signaler, vilken kan skapa en osäkerhet om hur tillsyn och marknadskontroll inom det området ska bedrivas. Övriga remissinstanser stöder förslaget eller lämnar det utan invändning. Skälen för regeringens förslag För att se till att produkter som omfattas av den fria rörligheten för varor inom unionen uppfyller föreskrivna harmoniserade krav har det i unionslagstiftningen införts bestämmelser om marknadskontroll. Marknadskontroll syftar till att garantera säkerhet, hälsa och konsumentskydd och att motverka snedvridning av konkurrens mellan företag. Marknadskontroll innebär att ansvarig myndighet kontrollerar att produkter som finns på marknaden uppfyller gällande lagstiftning och att de är märkta och provade enligt regelverket. Marknadskontrollen sker i form av planerade kontroller hos tillverkare, importörer eller distributörer eller som reaktioner på rapporterade olyckor, klagomål från allmänheten eller varningar från myndigheter i andra länder. Marknadskontroll omfattar inte förhandskontroll eller kontroll av produkter i bruk. Ansvarig myndighet ska vidta åtgärder mot de ekonomiska aktörer vars produkter inte uppfyller föreskrivna krav. Åtgärder som kan bli aktuella är t.ex. försäljningsförbud, tillbakadragande av produkter från marknaden eller återkallelse av produkter från slutanvändare. Allmänna bestämmelser om marknadskontroll av produkter som omfattas av harmoniserad produktlagstiftning, däribland radioutrustning, finns i artikel 15-29 i förordning (EG) nr 765/2008. Artiklarna innehåller bl.a. en rad befogenheter som marknadskontrollmyndigheter behöver för marknadskontrollen och kontrollen av produkter som förs in på unionsmarknaden från ett tredjeland. I artikel 39 i radioutrustningsdirektivet anges att artikel 15.3 och 16-29 i förordning (EG) nr 765/2008 ska tillämpas på radioutrustning. Härutöver finns det bl.a. i artikel 40-43 i direktivet ytterligare bestämmelser om marknadskontroll, se vidare avsnitt 6.12.2. Det bör framgå av lagen att den eller de myndigheter som regeringen bestämmer ska utöva marknadskontroll av radioutrustning som omfattas av lagen. En sådan myndighet bör benämnas marknadskontrollmyndighet. Enligt artikel 15 i förordning (EG) nr 765/2008/EG ska artiklarna 16-29 tillämpas på produkter som omfattas av harmoniserad unionslagstiftning i den mån det inte däri finns särskilda bestämmelser i ämnet. Förordningen är bindande och direkt tillämplig i Sverige. Det innebär att förordningens bestämmelser inte får genomföras i eller omvandlas till nationell rätt, annat än om förordningen föreskriver en skyldighet eller möjlighet att göra detta eller om det behövs nationella åtgärder till stöd för förordningens syfte. Bestämmelsen i artikel 39 i radioutrustningsdirektivet får mot denna bakgrund ses som en förtydligande upplysning. Det finns därmed inget utrymme för en sådan tvingande bestämmelse som Ericsson har efterfrågat. På samma sätt som har skett i annan produktlagstiftning, se t.ex. 24 § lagen (2011:579) om leksakers säkerhet, bör det däremot införas en upplysning om att bestämmelser om marknadskontroll finns i artiklarna 15.3 och 16-29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008. Som framgår av avsnitt 5.5 omfattas radioutrustning i princip även av harmoniserad produktlagstiftning när det gäller elsäkerhet och krav på elektromagnetisk kompatibilitet. Vidare är ett av de väsentliga kraven på radioutrustning att utrustningen ska uppfylla kraven på elsäkerhet och elektromagnetisk kompatibilitet. I dagsläget utövar PTS tillsyn och marknadskontroll när det gäller radioutrustning, i den mån det inte ankommer på Elsäkerhetsverket att göra detta enligt förordningen (1993:1068) om elektrisk materiel, se 7 § förordningen (2000:124) om radio- och teleterminalutrustning. I praktiken innebär det att PTS ansvarar för marknadskontroll över radiokraven och över skyddskraven på elektromagnetisk kompatibilitet och att Elsäkerhetsverket ansvarar för marknadskontroll över säkerhetskraven för elektrisk utrustning. Regeringens avsikt är att PTS och Elsäkerhetsverket även fortsättningsvis bör ha i uppdrag att utöva tillsyn och marknadskontroll över radioutrustning, enligt den uppdelning som hittills gällt. Detta kan regleras i förordning. Särskilt om ljudradio- och tv-utrustning Till skillnad från vad som tidigare gällt kommer den nya lagen att omfatta ljudradio- och tv-utrustning. Som anges i avsnitt 5.7 finns det vissa krav på utformningen av sådan utrustning i föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen (1998:31) om standarder för sändning av radio- och TV-signaler. Det gäller bl.a. att viss tv-utrustning ska ha minst ett öppet standardiserat gränssnitt som möjliggör enkel anslutning av kringutrustning. Som Myndigheten för radio och tv har uppmärksammat innebär detta att kan det uppstå en viss överlappning mellan dessa krav och de väsentliga kraven enligt den nya radioutrustningslagen. Enligt artikel 3.3 i direktivet får nämligen Europeiska kommissionen bl.a. anta delegerade akter som anger kategorier eller klasser av radioutrustning som ska uppfylla det väsentliga kravet att utrustningen kan anslutas till gränssnitt av lämplig typ. I dagsläget finns det inget som tyder på att kommissionen kommer att meddela någon delegerad akt enligt artikel 3.3 när det gäller ljudradio- eller tv-utrustning. I den mån så sker senare kommer tillsynen enligt lagen om standarder för sändning av radio- och TV-signaler att avse att berörd tv-utrustning har minst ett öppet gränssnitt av standardiserad typ medan marknadskontrollen enligt radioutrustningslagen kommer att avse att kontrollera att gränssnitt är utformade i enlighet med den delegerade akten. Risken för praktiska tillämpningsproblem i framtiden får därför bedömas som liten. 6.12.2 Förelägganden och förbud Regeringens förslag: En marknadskontrollmyndighet ska få meddela de förelägganden och förbud som behövs för att den nya lagen, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av direktiv 2014/53/EU ska följas. I fråga om radioutrustning som uppfyller föreskrivna krav men ändå utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet, eller för andra intressen som de väsentliga kraven avser att skydda, ska en marknadskontrollmyndighet få meddela förelägganden och förbud som begränsar eller förbjuder att utrustningen tillhandahålls på marknaden eller som avser att utrustning ska dras tillbaka eller återkallas från marknaden. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna stöder förslaget eller lämnar det utan invändning. Skälen för regeringens förslag Det förhållandet att det i artikel 39 i radioutrustningsdirektivet anges att artiklarna 15.3 och 16-29 i förordning (EG) nr 765/2008 ska tillämpas innebär att marknadskontrollmyndigheten måste ges de befogenheter som behövs för att utföra marknadskontrollen. Med stöd av artikel 19 i EU-förordningen gäller vissa befogenheter direkt för marknadskontrollmyndigheterna. Andra befogenheter i EU-förordningen kräver kompletterande lagstiftning. Ytterligare befogenheter framgår av radioutrustningsdirektivet. Nedan redogörs närmare för vilka förelägganden och förbud marknadskontrollmyndigheterna ska kunna meddela. Föreläggande om korrigeringsåtgärder Enligt artikel 20.1 i förordning (EG) nr 765/2008 ska medlemsstaterna säkerställa att produkter som utgör en allvarlig risk återkallas eller dras tillbaka eller att tillhandahållandet av dem förbjuds. I förordningen ställs inga krav på att kunna förelägga någon att vidta åtgärder för att få radioutrustningen att överensstämma med kraven. Det kan dock vara användbart med en sådan befogenhet för marknadskontrollmyndigheterna, särskilt som krav på åtgärder för att radioutrustning ska uppfylla föreskrivna krav framstår som mer proportionellt vid ringa brister än krav på att dra tillbaka eller återkalla utrustningen i fråga (jfr prop. 2010/11:65 s. 70 och prop. 2015/16:64 s. 67). Enligt artikel 40.1 andra stycket i radioutrustningsdirektivet ska en marknadskontrollmyndighet som konstaterar att radioutrustning som utgör en risk inte uppfyller föreskrivna krav, utan dröjsmål ålägga de berörda ekonomiska aktörerna att vidta lämpliga korrigeringsåtgärder för att utrustningen inom rimlig tid ska uppfylla kraven, dras tillbaka eller återkallas. Enligt artikel 42.1 i direktivet ska en marknadskontrollmyndighet som konstaterar att radioutrustning som överensstämmer med föreskrivna krav ändå utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet eller skydd av andra samhällsintressen som omfattas av direktivet, kunna ålägga den berörda ekonomiska aktören att säkerställa att radioutrustningen inte längre utgör en sådan risk eller för att dra tillbaka eller återkalla utrustningen inom en rimlig tid. Föreläggande att låta utföra en provning Av artikel 21.4 i direktivet framgår att en marknadskontrollmyndighet ska ha befogenhet att i vissa fall begära att tillverkaren eller en importör på egen bekostnad låter utföra en provning av utrustningen för att kontrollera att den uppfyller de väsentliga kraven. Förelägganden att åtgärda bristande formell överensstämmelse I artikel 43 i direktivet ställs krav på att marknadskontrollmyndigheterna ska ges befogenheter när det gäller formell bristande överensstämmelse. De ska kunna meddela de förelägganden som behövs för att en ekonomisk aktör ska åtgärda följande formella brister: - CE-märkning saknas eller har anbringats på felaktigt sätt, - identifikationsnumret för det organ som har bedömt radioutrustningens överensstämmelse med de väsentliga kraven har anbringats på felaktigt sätt på radioutrustningen, - EU-försäkran om överensstämmelse har inte upprättats eller har upprättats på felaktigt sätt, - den tekniska dokumentationen är inte tillgänglig eller är ofullständig, - radioutrustningens identifieringsmärkning saknas eller är felaktig eller ofullständig, - kontaktuppgifter till tillverkare och importör saknas eller är felaktiga eller ofullständiga, - bruksanvisning, säkerhetsinformation, kopia av EU-försäkran om överensstämmelse eller av en förenklad sådan försäkran eller information om användningsbegränsningar följer inte med radioutrustningen, - kravet på identifiering av ekonomiska aktörer är inte uppfyllt, och - radioutrustningen har inte registrerats. Om den bristande överensstämmelsen fortsätter ska lämpliga åtgärder vidtas för att begränsa eller förbjuda tillhandahållandet av motsvarande radioutrustning på marknaden eller se till att den dras tillbaka eller återkallas. De ekonomiska aktörernas samarbetsskyldighet Enligt artikel 40.1 första stycket i direktivet ska marknadskontrollmyndigheten kunna kräva att de ekonomiska aktörerna samarbetar med myndigheten vid dennas utvärdering av radioutrustning som det finns tillräckliga skäl att anta utgör en risk i förhållande till de intressen som de väsentliga kraven avser att skydda. Denna befogenhet speglar den skyldighet som ekonomiska aktörerna har enligt artikel 10.12, 12.9 och 13.5 i direktivet att på begäran samarbeta med behöriga myndigheter om de åtgärder som vidtas för att undanröja riskerna med radioutrustning som tillhandahålls på marknaden. Tillfälliga förelägganden och förbud Enligt artikel 40.4 första stycket i direktivet ska marknadskontrollmyndigheterna ha befogenheten att vidta lämpliga tillfälliga åtgärder för att förbjuda eller begränsa tillhandahållandet av radioutrustning, dra tillbaka utrustningen från marknaden eller återkalla den. Bestämmelsen tar sikte på situationer då en ekonomisk aktör inte har agerat enligt myndighetens förelägganden och förbud inom en rimlig tid som myndigheten har fastställt i förhållande till typen av risk. Åtgärderna är tillfälliga eftersom Europeiska kommissionen ska pröva om de är berättigade innan de får gälla definitivt, se artikel 40.5-8 och 41. Hur befogenheterna bör genomföras För att genomföra de ovan beskrivna bestämmelserna bör marknadskontrollmyndigheterna ges motsvarande befogenheter i den nya lagen. Bestämmelserna i artikel 40-42 i radioutrustningsdirektivet utgör en vidareutveckling och utökning av de förfaranden för skyddsåtgärder som finns i artikel 9 i 1999 års direktiv. Artikel 9 i 1999 års direktiv har genomförts genom 10 § RTTL, se prop. 1999/2000:51 s. 21 och 27. I 10 § första stycket RTTL anges att tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för efterlevnaden av lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. I paragrafens andra stycke anges att tillsynsmyndigheten, i fråga om radioutrustning som har orsakat eller med fog kan antas komma att orsaka skadlig störning, får meddela förelägganden eller förbud som begränsar eller förbjuder utsläppande på marknaden eller avser återkallelse från marknaden, även om utrustningen i övrigt uppfyller unionsrättens krav. Även i andra EU-direktiv finns det krav på att marknadskontrollmyndigheter ska kunna ålägga någon att vidta åtgärder som att förbjuda att en produkt släpps ut på marknaden eller besluta att en produkt ska dras tillbaka eller återkallas från marknaden, se t.ex. artikel 6 och 8 i det s.k. allmänna produktsäkerhetsdirektivet (2001/95/EG) och artikel 40, 42, 43 och 45 i det s.k. leksaksdirektivet (2009/48/EG). De angivna bestämmelserna i leksaksdirektivet motsvarar i huvudsak artikel 39-41 och 43 i radioutrustningsdirektivet. För att genomföra kraven i det allmänna produktsäkerhetsdirektivet har det i 27 § första stycket produktsäkerhetslagen (2004:451) införts en bestämmelse om att tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska efterlevas. I andra stycket i samma paragraf anges att förelägganden och förbud får meddelas även om en vara ska anses säker eller uppfyller andra kriterier för bedömning av varors säkerhet, om det visar sig att varan trots detta är farlig (se prop. 2003/04:121 s. 130 f.). För att genomföra kraven i leksaksdirektivet har det i 27 § lagen (2011:579) om leksakers säkerhet införts en bestämmelse om att en marknadskontrollmyndighet får meddela de förelägganden som behövs för att lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen ska efterlevas (se prop. 2010/11:65 s. 72, jfr också prop. 2015/16:64 s. 66 f.). De befogenheter i förordning (EG) nr 765/2008 och i radioutrustningsdirektivet som nämnts ovan motsvarar i huvudsak de befogenheter som gäller enligt leksaksdirektivet och som har genomförts i 27 § lagen om leksakers säkerhet. I leksaksdirektivet finns dock ingen motsvarighet till artikel 42 i radioutrustningsdirektivet om marknadskontrollmyndighetens befogenheter i fråga om utrustning som utgör en risk trots att den överensstämmer med föreskrivna krav. Av systematiska skäl bör regleringen av marknadskontrollmyndighetens befogenheter i den nya radioutrustningslagen ske med motsvarande reglering i lagen om leksakers säkerhet som förebild. Härutöver bör det införas en särskild bestämmelse som genomför artikel 42 i direktivet. Den bör lämpligen utformas med den liknande bestämmelsen i 10 § andra stycket RTTL som förebild. Europeiska kommissionen har i vissa fall möjlighet att införa krav genom delegerade akter (se artikel 3.3, 4.2 och 5.2) eller genomförandeakter (se artikel 2.2, 4.3, 5.3, 8.2, 10.10, 33.4 och 42.4). I den mån dessa får formen av direkt tillämpliga rättsakter måste marknadskontrollmyndigheten kunna ingripa mot överträdelser av dessa rättsakter. Detta bör framgå av lagen. Sammanfattningsvis bör det i den nya radioutrustningslagen anges att en marknadskontrollmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av direktiv 2014/53/EU ska följas. Vidare bör det i fråga om radioutrustning som uppfyller föreskrivna krav men ändå utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet eller för andra intressen som de väsentliga kraven avser att skydda, anges att en marknadskontrollmyndighet får meddela förelägganden och förbud som begränsar eller förbjuder att utrustning tillhandahålls på marknaden eller som avser att utrustningen ska dras tillbaka eller återkallas från marknaden. 6.12.3 Vite och omedelbar verkställighet av beslut Regeringens förslag: Ett föreläggande eller förbud eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Marknadskontrollmyndigheten ska få bestämma att ett föreläggande eller förbud eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, ska gälla omedelbart. Promemorians förslag: I promemorian föreslås att besluten ska gälla omedelbart, om inte något annat har bestämts. I övrigt överensstämmer promemorians förslag med regeringens förslag. Remissinstanserna: Förvaltningsrätten i Stockholm anser att det bör övervägas att införa en bestämmelse som utesluter ett vitesföreläggande mot någon i de fall ett ärende om sanktionsavgift för samma gärning som föreläggandet gäller redan har inletts. Övriga remissinstanser stöder förslaget eller lämnar det utan invändning. Skälen för regeringens förslag Vite Enligt artikel 46 i direktivet ska medlemsstaterna fastställa regler för påföljder för ekonomiska aktörer vid överträdelser av de nationella bestämmelser som genomför direktivet. I dag gäller enligt 10 § tredje stycket RTTL att förelägganden och förbud får förenas med vite. På andra håll i produktlagstiftningen finns det vitesbestämmelser som är skarpare formulerade än 10 § tredje stycket RTTL. I 31 § produktsäkerhetslagen (2004:451) och 28 § lagen (2011:579) om leksakers säkerhet anges att förelägganden och förbud ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. För att uppnå bättre överensstämmelse med övrig produktlagstiftning bör vitesbestämmelsen formuleras i enlighet motsvarande bestämmelser i produktsäkerhetslagen och lagen om leksakers säkerhet. Redan i dag torde förelägganden enligt 10 § RTTL normalt förenas med vite. Den ändrade lydelsen torde därför inte medföra någon skillnad i praktiken. Marknadskontrollen enligt artikel 19.1 i förordning (EG) nr 765/2008 ska omfatta att göra lämpliga kontroller i tillräcklig omfattning av produkters egenskaper. Detta ska ske genom dokumentkontroll och, där så är lämpligt, genom fysisk kontroll eller kontroll i laboratorium av ett ändamålsenligt urval. Marknadskontrollsmyndigheten får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som dessa myndigheter anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet att vid behov få tillträde till ekonomiska aktörers lokaler, och ha rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. Om det bedöms nödvändigt får produkter som utgör en allvarlig risk förstöras eller på annat sätt göras obrukbara. För att artikel 19.1 i förordning (EG) nr 765/2008 ska kunna tillämpas i praktiken och få genomslag bör marknadskontrollmyndighetens beslut om åtgärder enligt nämnda bestämmelse förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Samma ordning gäller enligt 28 § lagen om leksakers säkerhet. I avsnitt 8 föreslås att sanktionsavgift inte ska få beslutas för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. Förvaltningsrätten i Stockholm anser att det bör övervägas att även införa en bestämmelse som utesluter ett vitesföreläggande mot någon i de fall ett ärende om sanktionsavgift för samma gärning som föreläggandet gäller redan har inletts. Regeringen konstaterar att det som skiljer ett vite från en sanktionsavgift är att sanktionsavgift åläggs för redan begångna överträdelser medan vite har en framåtsyftande verkan. Vitet fungerar som en påtryckning mot den som gjort sig skyldig till en överträdelse att inte upprepa förfarandet. I de fall en sanktionsavgift har ålagts för en överträdelse kommer därför ett efterföljande vitesföreläggande att avse en annan sak än vad sanktionsavgiften har avsett. I en sådan situation finns det inte behov av reglering i syfte att undvika dubbla sanktioner för en överträdelse. Omedelbar verkställighet av beslut Om marknadskontrollmyndigheten har konstaterat att det finns förutsättningar för ett föreläggande eller förbud finns det ofta ett behov av att beslutet genast blir gällande. Detta är särskilt fallet om radioutrustningen för med sig risk för skada. Detsamma gäller de beslut enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 genom vilka marknadskontrollmyndigheten förelägger en ekonomisk aktör att lämna tillträde till lokaler eller att lämna upplysningar, handlingar, provningsexemplar eller liknande. Här kan det vara angeläget att beslutet inte förhalas genom att behandlingen av ett överklagande inväntas. I 15 § tredje stycket RTTL finns en bestämmelse om att beslut enligt lagen gäller omedelbart, om inget annat bestämts. I promemorian föreslås att den bestämmelsen förs över till den nya lagen, med det tillägget att även beslut enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och beslut enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska gälla omedelbart, om inget annat bestämts. I annan produktlagstiftning anges dock att tillsynsmyndigheten eller marknadskontrollmyndigheten får bestämma att beslut ska gälla omedelbart, se t.ex. 45 § produktsäkerhetslagen (2004:451) och 29 § lagen (2011:579) om leksakers säkerhet. För att på samma sätt som angetts ovan i fråga om vite uppnå bättre överensstämmelse med övrig produktlagstiftning bör bestämmelsen formuleras i enlighet med motsvarande bestämmelser i produktsäkerhetslagen och lagen om leksakers säkerhet. I praktiken torde detta inte komma att innebära någon större skillnad i sak. Möjligheten att besluta om inhibition enligt 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) minimerar risken att en ekonomisk aktör drabbas av skada på grund av ett felaktigt beslut av en marknadskontrollmyndighet. 6.12.4 Hjälp från Polismyndigheten Regeringens förslag: På begäran av en marknadskontrollmyndighet ska Polismyndigheten lämna den hjälp som behövs när marknadskontrollmyndigheten vidtar åtgärder enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen behöver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna stöder förslaget eller lämnar det utan invändning. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska marknadskontrollmyndigheten göra tillämpliga kontroller i lämplig omfattning genom dokumentkontroll och, där så är lämpligt, genom fysisk kontroll eller kontroll i laboratorium av ett ändamålsenligt urval. Myndigheten har vidare befogenhet att - kräva att en ekonomisk aktör tillhandahåller den dokumentation som behövs för marknadskontrollen, - kräva tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler, - ta provexemplar av radioutrustning, och - förstöra eller på annat sätt göra utrustning som utgör en allvarlig risk obrukbar. Vid utövandet av dessa befogenheter kan marknadskontrollmyndigheten behöva hjälp för att t.ex. få tillträde till utrymmen och få skydd för sin personal. För detta ändamål har det på annat håll i produktlagstiftningen, som ett komplement till EU-förordningens bestämmelser, införts bestämmelser om att Polismyndigheten ska hjälpa en marknadskontrollmyndighet som vidtar åtgärder. Sådana bestämmelser finns t.ex. i 26 § tredje stycket produktsäkerhetslagen (2004:451) och 25 § lagen (2011:579) om leksakers säkerhet. En förutsättning för att begära hjälp enligt dessa bestämmelser är att det pga. särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller att det annars finns synnerliga skäl. En motsvarande reglering bör införas i radioutrustningslagen. 7 Avgifter och ersättning Regeringens förslag: För att täcka kostnaderna för en marknadskontrollmyndighets uppgifter enligt denna lag ska den som är anmäld enligt 2 kap. 1 § lagen om elektronisk kommunikation eller som har tillstånd enligt 3 kap. 1 § samma lag betala en avgift. Avgiften ska betalas enligt grunder som leder till att kostnaderna med skälig andel fördelas på dem som bedriver anmäld verksamhet eller har tillstånd. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om ersättning till den som tillhandahåller en marknadskontrollmyndighet utrustning som ska kontrolleras och om skyldighet att ersätta myndighetens kostnader för kontrollen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna stöder förslaget eller lämnar det utan invändning. Skälen för regeringens förslag: PTS tillsyn enligt lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning (RTTL) är avgiftsfinansierad. I 10 a § RTTL anges att den som bedriver verksamhet som är anmäld enligt 2 kap. 1 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation eller har tillstånd enligt 3 kap. 1 § den lagen ska betala en avgift för att täcka kostnaderna för tillsynsmyndighetens tillsyn enligt lagen. Avgiften ska betalas enligt grunder som leder till att kostnaderna med skälig andel fördelas på dem som bedriver anmäld verksamhet eller innehar tillstånd. I förarbetena till bestämmelsen uttalade regeringen att den marknadskontroll PTS utövade enligt lagen borde avgiftsfinansieras, i likhet med annan tillsyn som myndigheten bedriver (se prop. 2000/01:10 s. 6 f.). Enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska marknadskontrollmyndigheterna bl.a. kontrollera radioutrustnings egenskaper genom fysisk kontroll eller kontroll i laboratorium. Enligt 9 § andra stycket RTTL får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om ersättning till den som tillhandahåller en marknadskontrollmyndighet utrustning som ska kontrolleras och om skyldighet att ersätta myndighetens kostnader för kontrollen. Sådana föreskrifter finns i 30 och 31 §§ PTS föreskrifter (PTSFS 2004:7) om krav m.m. på radio- och teleterminalutrustning. Där framgår bl.a. att den som tillhandahållit utrustning dels har rätt till ersättning om utrustningen försämrats genom kontrollen och uppfyller föreskrivna krav, dels ska ersätta PTS kostnader för erforderlig provning om utrustningen inte uppfyller kraven. Bestämmelsen i 9 § andra stycket RTTL infördes samtidigt som bestämmelsen om avgiftsskyldighet i 10 a § i lagen. Regeringen ansåg då att det var rimligt att den som tillverkar, till Sverige för in, saluför eller hyr ut utrustning ska kunna åläggas att bidra till marknadskontrollen, särskilt om utrustningen visar sig inte uppfylla kraven (prop. 2000/2001:10 s. 7). Vidare anförde regeringen att det borde införas en möjlighet till ersättning till den som tillhandahållit utrustning för kontroll, i likhet med vad som gällde enligt vissa författningar på elområdet. Det framstår som lämpligt att även fortsättningsvis bibehålla den ordning som gällt enligt RTTL att PTS marknadskontroll ska vara avgiftsfinansierad av dem som berörs av verksamheten och att det finns möjlighet för den som tillhandahållit utrustning för kontroll att få ersättning. Bestämmelserna i 9 § andra stycket och 10 a § RTTL bör därför föras över till den nya lagen. 8 Sanktionsavgift Regeringens förslag: En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift om den ekonomiska aktören eller någon som handlar på dennes vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vissa skyldigheter i den nya lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Sanktionsavgift ska inte få beslutas för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. I övrigt ska i fråga om sanktionsavgift bestämmelserna i 37 § andra stycket och 39-43 §§ produktsäkerhetslagen tillämpas. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna stöder förslaget eller lämnar det utan invändning. Skälen för regeringens förslag Direktivets krav och nuvarande reglering Enligt artikel 46 i direktivet ska medlemsstaterna införa effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner för ekonomiska aktörers överträdelser av de nationella bestämmelser som genomför direktivet och vidta de åtgärder som krävs för att se till att dessa sanktioner tillämpas. För allvarliga överträdelser får straffrättsliga påföljder införas. Direktivet anger ett stort antal uttryckliga skyldigheter för tillverkare, importörer och distributörer att vidta åtgärder med avseende på radioutrustning. Detta utgör en skillnad mot 1999 års direktiv som mer indirekt föreskrev skyldigheter för näringsidkare. I avsnitt 6.12.3 föreslås att det i den nya lagen ska finnas möjlighet att besluta om vitesförelägganden för att komma till rätta med överträdelser av föreskrivna krav. Ett vitesföreläggande blir i regel aktuellt först när en överträdelse redan har pågått under en viss tid. För närvarande är överträdelser av bestämmelser om krav på radioutrustning straffsanktionerade. Enligt 11 § lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning (RTTL) ska den som med uppsåt eller av oaktsamhet släpper ut utrustning på marknaden i strid med de krav som anges i föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 § första eller tredje stycket i lagen dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. De materiella kraven på utrustning framgår av Post- och telestyrelsens (PTS) föreskrifter (PTSFS 2004:7) om krav m.m. på radio- och teleterminalutrustning. Frågan är dock om en fortsatt kriminalisering är ändamålsenlig. Det kan ifrågasättas om det inte vore lämpligare att växla över till ett system med administrativa sanktionsavgifter. Straffrättsanvändningsutredningen har för sin del pekat ut det otillåtna blankettstraffbudet i 11 § RTTL, jfr rättsfallet NJA 2005 s. 33, som ett exempel på en s.k. förvaltningsrättslig stödkriminalisering där det ligger nära till hands att växla från straff till sanktionsavgifter (se SOU 2013:38 s. 620). Straff eller sanktionsavgift? Frågor om avkriminalisering behandlades i propositionen Ett effektivare brottmålsförfarande (se prop. 1994/95:23 s. 53 f). Regeringen bedömde då att kriminalisering som en metod att hindra överträdelse av olika normer i samhället bör användas med försiktighet och att kriminalisering inte är det enda och alltid mest effektiva medlet för att motverka oönskade beteenden. Det allmännas resurser för brottsbekämpning borde koncentreras på sådana förfaranden som kan leda till påtaglig skada eller fara och som inte kan hanteras på annat sätt. I förarbetena till bestämmelsen om förverkande i 36 kap. 4 § brottsbalken ställde regeringen upp riktlinjer i frågan om när sanktionsavgifter bör användas och hur de bör vara utformade för att uppfylla rimliga krav på effektivitet och rättssäkerhet (se prop. 1981/82:142 s. 21 f). Riktlinjerna antogs av riksdagen (bet. 1981/82:JuU53, rskr. 1981/82:328). Regeringen angav sex principer som skulle utgöra en god grund för det framtida lagstiftningsarbetet på området. Det anfördes bl.a. att sanktionsavgifter kan vara ändamålsenliga i fall där regelöverträdelser är särskilt frekventa eller där det föreligger speciella svårigheter att beräkna storleken på den vinst eller besparing som uppnås i det särskilda fallet. Andra fall kan vara sådana där den ekonomiska fördelen av en isolerad överträdelse genomsnittligt sett kan bedömas som låg, samtidigt som samhällets behov av skydd på det aktuella området är framträdande. Vidare ansåg regeringen att sanktionsavgifter endast bör förekomma inom speciella och klart avgränsade rättsområden och att beräkningen av avgiften i möjlig utsträckning bör utgå från ett mätbart moment i den aktuella överträdelsen - en parameter - som gör det möjligt att förutse och fastställa hur stor avgiften ska bli i det särskilda fallet. Beroende på rättsområdet borde vidare särskilt prövas om uppsåt eller oaktsamhet ska krävas för avgiftsskyldighet eller om denna ska bygga på strikt ansvar. Frågan om införande av sanktionsavgifter har prövats i åtskilliga lagstiftningsärenden. Regeringen antog i propositionen Marknadskontroll för produktsäkerhet m.m. riktlinjer för organisationen av marknadskontroll av produkter till skydd för främst liv, hälsa och miljö (se prop. 1993/94:161 s. 27). Regeringen uppmärksammade då särskilt att sanktionsavgifter ofta kan vara lämpliga vid överträdelser av säkerhetsbestämmelserna. Erfarenheten hade enligt regeringen visat att straffbestämmelser i motsvarande situation ytterst sällan får någon praktisk tillämpning. Mot bakgrund av dessa uttalanden infördes det sedermera bestämmelser om sanktionsavgifter på skilda håll i produktlagstiftningen, bl.a. i lagen (1992:1328) om farliga livsmedelsimitationer, lagen (1996:18) om vissa säkerhets- och miljökrav på fritidsbåtar, produktsäkerhetslagen (2004:451) och den nu upphävda lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet. En övergång från straff till sanktionsavgifter har även skett på andra områden, såsom i konkurrenslagstiftningen och marknadsföringslagstiftningen. I detta ärende finns det flera beröringspunkter med genomförandet av EU-direktivet om leksakers säkerhet (2009/48/EG), som var det första direktivet som fullt ut anpassades till det s.k. varupaketet (se avsnitt 4). I 32 § lagen (2011:579) om leksakers säkerhet föreskrivs att en ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om den ekonomiska aktören eller någon som handlar på den ekonomiska aktörens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot bestämmelser i lagen eller i föreskrifter som har meddelats i anslutning till bestämmelser i lagen. Genom hänvisning i lagen tillämpas bestämmelserna om sanktionsavgifter i produktsäkerhetslagen (2004:451). Samma ordning har föreslagits bl.a. i den nya lag om fritidsbåtar och vattenskotrar som syftar till att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/53/EU om fritidsbåtar och vattenskotrar (se prop. 2015/16:64 s. 71 f.). En övergång till sanktionsavgifter En sanktionsavgift kan många gånger antas vara ett mer effektivt styrmedel mot överträdelser som begås inom ramen för en juridisk persons verksamhet än straff i och med att det ofta kan vara svårt att peka ut en fysisk person som uppfyller de objektiva och subjektiva rekvisiten för brott och därmed svårt att döma till ansvar. Såvitt känt har straffbestämmelsen i 11 § RTTL inte heller fått någon praktisk tillämpning, vilket överensstämmer med erfarenheterna inom produktlagstiftningen i övrigt där utdömande av ansvar är ytterst sällsynt. Det kan därför ifrågasättas om systemet har någon preventiv verkan av betydelse. Sanktionsavgifter kan däremot åläggas såväl fysiska som juridiska personer, och kan utformas så att de blir i hög grad vinsteliminerande. Med stöd av den nya radioutrustningslagen kommer det att utifrån direktivets bestämmelser meddelas detaljerade föreskrifter om skyldigheter för ekonomiska aktörer när det gäller radioutrustning. Överträdelser av dessa föreskrifter bedöms typiskt sett komma att vara lätta att konstatera och inte kräva någon utredning av betydelse. Föreskrifterna förefaller väl lämpade för ett system med sanktionsavgifter. Överträdelser av den nya lagens bestämmelser är vidare av den arten att de i första hand upptäcks av marknadskontrollmyndigheten, som i allmänhet har bättre förutsättningar att utreda dem än polis och åklagare. Det bör noteras att artikel 46 i direktivet inte bara kräver att sanktioner införs, utan också att medlemsstaterna vidtar alla åtgärder som behövs för att säkerställa att sanktionerna också tillämpas. I ett system med sanktionsavgifter kan marknadskontrollmyndigheten själv väcka talan om påförande av sanktionsavgift, efter att ha tagit ställning till om förutsättningarna för det är uppfyllda. För en övergång från straff till sanktionsavgifter talar också intresset av enhetlighet i förhållande till utvecklingen inom övrig produktlagstiftning. Sammanfattningsvis är bedömningen att sanktionsavgifter är ett modernare och effektivare sätt att sanktionera överträdelser av bestämmelser om skyldigheter för ekonomiska aktörer på än straff. I den nya lagen bör det därför införas bestämmelser om sanktionsavgifter. Förutsättningar för skyldighet att betala sanktionsavgift Utmärkande för sanktionsavgifter i förhållande till straffansvar är att avgift många gånger kan dömas ut oberoende av subjektiva omständigheter. På flera håll inom produktsäkerhetslagstiftningen kräver dock påförande av sanktionsavgift att överträdelsen har skett med uppsåt eller av oaktsamhet hos den ekonomiska aktören eller någon som handlar på dennes vägnar, se t.ex. 6 § lagen (1992:1328) om farliga livsmedelsimitationer, 37 § produktsäkerhetslagen (2004:451) och 32 § lagen (2011:579) om leksakers säkerhet. I förarbetena till produktsäkerhetslagen (se prop. 2003/04:121 s. 157 f.) uttalades att bedömningen av överträdelser av olika bestämmelser i produktsäkerhetslagen kan komma att göras på grundval av flera omständigheter av högst varierande karaktär. På grund av detta ansågs det inte möjligt att schablonmässigt ange hur hög sanktionsavgiften för olika överträdelser skulle vara. Av rättssäkerhetsskäl framstod därför en lösning med strikt ansvar inte som lämplig vid överträdelse av lagens bestämmelser. Till detta kom att det kan finnas situationer då en näringsidkare objektivt sett bryter mot lagens bestämmelser trots att denne vidtagit alla skadeförebyggande åtgärder som vid en angiven tidpunkt skäligen kunde begäras, dvs. någon vårdslöshet förekom inte när varan tillhandahölls. Det framstod inte som rimligt att näringsidkaren i en sådan situation skulle drabbas av en sanktionsavgift. Regeringen ansåg mot denna bakgrund att sanktionsavgift skulle dömas ut endast vid uppsåt eller oaktsamhet. Med ett motsvarande resonemang infördes likartade bestämmelser i lagen (1992:1328) om livsfarliga livsmedelsimitationer och den nu upphävda lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet (se prop. 2003/04:121 och s. 171 f.). Vid införandet av lagen (2011:579) om leksakers säkerhet uttalade regeringen att uppsåt eller oaktsamhet även fortsättningsvis bör vara nödvändiga rekvisit för åläggande av sanktionsavgift (se prop. 2010/11:65 s. 82). Regeringen har gjort samma i bedömning i förslaget till ny lag om fritidsbåtar och vattenskotrar (se prop. 2015/16:64 s. 72). Bedömningen är att de skäl som har gjort att det i nu nämnda lagar har införts krav på uppsåt eller oaktsamhet är giltiga även när det gäller den nya radioutrustningslagen. I den nya lagen bör det därför vara en förutsättning för sanktionsavgift att överträdelsen skett med uppsåt eller av oaktsamhet. Överträdelser som omfattas av vitesföreläggande eller vitesförbud Förelägganden eller förbud kan enligt den nya lagen förenas med vite. Det finns i princip inte något hinder mot att förena ett föreläggande eller förbud med vite trots att underlåtenhet att vidta den åtgärd som avses med föreläggandet också kan föranleda någon annan sanktion, t.ex. sanktionsavgift. Detta gör att en handling eller underlåtenhet kan komma att omfattas av såväl ett vitesföreläggande eller vitesförbud som en bestämmelse om sanktionsavgift. För att undvika den dubbla sanktion det skulle innebära att döma ut både vite och sanktionsavgift har det i 38 § produktsäkerhetslagen (2004:451) införts en bestämmelse om att avgift inte får dömas ut för åtgärder som omfattas av ett åläggande eller ett förbud som har meddelats vid vite med stöd av lagen (se prop. 2003/04:121 s. 162). En motsvarande bestämmelse finns också i lagen (2011:579) om leksakers säkerhet. En bestämmelse med denna innebörd bör även införas i den nya radioutrustningslagen. Avgiftens storlek och begränsningar i avgiftsskyldigheten Överträdelser av den nya radioutrustningslagen och de föreskrifter som meddelas med stöd av lagen kan antas vara av högst varierande art och karaktär. Bestämmelserna om sanktionsavgift bör därför utformas så att avgiften i varje enskilt fall kan tas ut med ett proportionellt belopp. Det följer av direktivets definition av tillhandahållande på marknaden att endast leveranser i samband med kommersiell verksamhet omfattas av direktivet. Sanktionsavgift kommer därmed att aktualiseras enbart i förhållande till näringsidkare. I 40 § produktsäkerhetslagen finns bestämmelser om att sanktionsavgiften ska fastställas till lägst 5 000 kronor och högst 5 miljoner kronor, dock högst tio procent av näringsidkarens årsomsättning. Motsvarande belopp gäller även enligt 32 § lagen (2011:579) om leksakers säkerhet. I förarbetena till produktsäkerhetslagen (se prop. 2003/04:121 s. 159 f.) anges att syftet med sanktionsavgiften inte är att neutralisera den eventuella vinst som näringsidkaren gjort genom att bryta mot reglerna utan att säkerställa att bestämmelserna efterlevs. Skulle avgiften endast kunna fastställas till den nettovinst som näringsidkaren gjort på att tillhandahålla den farliga varan eller tjänsten antogs lagstiftningen inte kunna få den handlingsdirigerande verkan som är avsedd. Regeringen ansåg sammanfattningsvis att sanktionsavgiften skulle anpassas efter motsvarande regler i marknadsföringslagstiftningen när det gäller avgiftens storlek. För att skydda näringsidkare som bedriver verksamhet i liten skala från att i vissa situationer kunna drabbas oskäligt hårt av en sanktionsavgift föreskrevs också ett maxtak för avgiften. Det har inte framkommit något som ger anledning att i detta sammanhang föreslå andra beloppsgränser än dem som gäller enligt produktsäkerhetslagen och lagen om leksakers säkerhet. Dessa bestämmelser bör därför tillämpas även på sanktionsavgifter enligt radioutrustningslagen. I 41 § produktsäkerhetslagen, som enligt 32 § lagen om leksakers säkerhet även ska tillämpas vid överträdelser av den lagen, finns bestämmelser om att det vid fastställande av sanktionsavgift ska tas särskild hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser. I ringa fall ska någon avgift inte tas ut och avgiften får efterges, om det finns synnerliga skäl för det. Motsvarande bestämmelser bör tillämpas även vid överträdelser av radioutrustningslagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Bestämmelser i övrigt om sanktionsavgiften och om förfarandet för utdömande av sanktionsavgift I 37 § andra stycket produktsäkerhetslagen (2004:451) anges att sanktionsavgifter tillfaller staten. Enligt 39 § samma lag prövas frågor om påförande av sanktionsavgift av förvaltningsrätt efter ansökan av tillsynsmyndigheten. Ansökan ska göras hos den förvaltningsrätt inom vars domkrets tillsynsmyndigheten är belägen. Enligt 42 § får sanktionsavgift bara dömas ut om ansökan har delgetts den som anspråket riktar sig mot inom fem år från det att överträdelsen upphörde. En sanktionsavgift faller bort, om domen inte har kunnat verkställas inom fem år från det att den vann laga kraft. I 43 § anges att sanktionsavgifter ska betalas inom trettio dagar från det att domen har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i domen. Sanktionsavgifter ska betalas till den myndighet som regeringen bestämmer. Om en avgift inte betalas i rätt tid, ska myndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning. Det finns också en upplysningsbestämmelse om att bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Bestämmelserna i 37 § andra stycket samt 39, 42 och 43 §§ produktsäkerhetslagen gäller även vid överträdelser av lagen om leksakers säkerhet, se 32 § i den lagen. Motsvarande bör gälla även för överträdelser av den nya radioutrustningslagen och föreskrifter som meddelas med stöd av lagen. 9 Överklagande Regeringens förslag: En marknadskontrollmyndighets beslut enligt den nya lagen ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna stöder förslaget eller lämnar det utan invändning. Skälen för regeringens förslag: Enligt 15 § första och andra styckena RTTL gäller att tillsynsmyndighetens beslut enligt lagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol och att det krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Det framstår som lämpligt att samma ordning som gäller för överklagande enligt RTTL ska gälla även enligt den nya lagen. De beslut som en marknadskontrollmyndighet meddelar bör därför få överklagas till allmän förvaltningsdomstol, med krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Enligt 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar kommer därmed överklaganden att prövas av den förvaltningsrätt inom vars domkrets marknadskontrollmyndigheten i fråga är belägen. Även en marknadskontrollmyndighets beslut med stöd av artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 ska kunna överklagas, liksom även beslut enligt andra artiklar i förordningen, i den mån dessa innebär åligganden för ekonomiska aktörer. Att sådana beslut kan överklagas följer av allmänna förvaltningsrättsliga principer och förvaltningslagens allmänna regler om överklagande och behöver således inte anges i den nya lagen (se prop. 2010/11:65 s. 84 och 115 och prop. 2015/16:64 s. 73 och 89). Som framgår av avsnitt 8 kommer beslut om åläggande av sanktionsavgifter inte att prövas av marknadskontrollmyndigheten som första instans, utan av allmän förvaltningsdomstol. I 33 och 34 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) finns det bestämmelser om överklagande av förvaltningsrättens beslut i sådana mål. Det behövs därmed inte någon särskild reglering i denna del. 10 Följdändringar Regeringens förslag: Hänvisningen i 1 kap. 6 § lagen om elektronisk kommunikation till lagen om radio- och teleterminalutrustning ska ändras så att den i stället hänvisar till radioutrustningslagen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna stöder förslaget eller lämnar det utan invändning. Skälen för regeringens förslag: I 1 kap. 6 § andra stycket lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (LEK) anges att det i lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning (RTTL) finns bestämmelser om utrustning. Syftet med denna hänvisning är att upplysa om att det förutom de infrastrukturella bestämmelserna om elektronisk kommunikation i LEK, finns bestämmelser i RTTL om den utrustning som ska anslutas till eller vara en del av infrastrukturen, se prop. 2002/03:110 s. 105 f. I och med att RTTL upphävs och ersätts av en ny radioutrustningslag bör 1 kap. 6 § LEK ändras så att hänvisningen i andra stycket sker till den nya radioutrustningslagen. 11 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 13 juni 2016. Samtidigt ska lagen om radio- och teleterminalutrustning upphävas. Radioutrustning som uppfyller kraven i den upphävda lagen och föreskrifter som meddelats med stöd av den lagen ska anses uppfylla föreskrivna krav enligt den nya lagen, om utrustningen har släppts ut på marknaden före den 13 juni 2017. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Post- och telestyrelsen (PTS) anser att det bör tydliggöras att utrustning som överensstämmer med kraven i den tidigare regleringen och som släpps ut på marknaden under övergångsperioden ska anses uppfylla även krav som meddelas i föreskrifter med stöd av den nya lagen. Telefonaktiebolaget LM Ericsson (Ericsson) förutsätter att övergångsbestämmelsen har denna innebörd. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 49.1 i direktivet ska medlemsstaterna senast den 12 juni 2016 anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. Bestämmelserna ska tillämpas från och med den 13 juni 2016. Lagstiftningen bör därför träda i kraft den dagen. Samtidigt bör lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning upphävas. Enligt artikel 48 i direktivet får inte medlemsstaterna hindra radioutrustning från att tillhandahållas på marknaden eller tas i bruk om utrustningen överensstämmer med 1999 års direktiv och den har släppts ut på marknaden före den 13 juni 2017. En övergångsbestämmelse med den innebörden bör tas in i lagen. Bestämmelsen bör formuleras så, att radioutrustning som uppfyller kraven i den upphävda lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen och som har släppts ut på marknaden före den 13 juni 2017 ska anses uppfylla föreskrivna krav enligt den nya lagen. Termen föreskrivna krav omfattar även krav som framgår av föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, se avsnitt 6.4. De synpunkter PTS och Ericsson har framfört i denna del är därmed tillgodosedda. 12 Konsekvenser Förslagen i propositionen syftar till att genomföra radioutrustningsdirektivet. Genomförandet av direktivet kräver vissa ändringar på lagnivå, men också ändringar på förordnings- och föreskriftsnivå. Konsekvensbeskrivningen begränsas till att ta upp konsekvenserna till följd av den nya radioutrustningslagen. Regelrådet har haft vissa synpunkter på beskrivningen av konsekvenserna för företag. Avsikten är att de väsentliga kraven och de ekonomiska skyldigheterna för ekonomiska aktörer ska regleras i myndighetsföreskrifter. Utöver vad som redovisas nedan kommer konsekvenserna för företag att beskrivas i samband med utarbetandet av dessa föreskrifter. Direktivet är omfattande och detaljerat. Det syftar till fullharmonisering av regleringen av radioutrustning på den inre marknaden. Medlemsstaternas möjligheter att välja mellan egna nationella lösningar vid genomförandet är därmed starkt begränsade. Förslagen går inte utöver vad direktivet kräver och står inte i strid med EU-rätten. De företag och andra aktörer som berörs av regleringen De företag som åläggs skyldigheter genom direktivet är tillverkare, importörer och distributörer av radioutrustning. Direktivet bygger vidare på och utvecklar regelsystemet i 1999 års direktiv, som genomförts genom lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning (RTTL). Det får förutsättas att de företag som åläggs skyldigheter genom den lagen och anslutande författningar är väl bekanta med regelverket. Bedömingen är att det inte finns något behov av särskilda informationsinsatser till följd av den reglering som nu föreslås. I Sverige tillverkas radioutrustning av flera olika företag, från mindre teknikföretag till mycket stora multinationella koncerner, inom ett brett spektrum av branscher. Import av radioutrustning till unionen från tredjeland görs på samma sätt av alltifrån småföretag till stora handelsföretag. Detaljhandelsföretag i alla storlekar säljer radioutrustning till slutkunder, såväl konsumenter som yrkespersoner. Radioutrustning används slutligen av de allra flesta privatpersoner och organisationer samt i praktiskt taget alla verksamheter. Förslagen bedöms inte ha några konkurrenspåverkande effekter eller påverkan på företag i andra avseenden. Kraven i direktivet gäller lika oavsett storleken på de berörda ekonomiska aktörerna. Det har inte tagits någon särskild hänsyn till små företag, eftersom reglerna är lika för alla inom unionen och det inte är möjligt att på nationell nivå införa särskilda lättnader för små företag. Tillämpningsområdet Teleterminalutrustning som inte är radioutrustning omfattas inte av det nya direktivet och ingår därför inte i den nya lagens tillämpningsområde. Teleterminalutrustning som inte är radioutrustning - t.ex. fasta telefoner och nätverkskort för datorer - kommer därmed i allmänhet att omfattas enbart av de regler som gäller för elektriska apparater, dvs. krav på elsäkerhet och elektromagnetisk kompatibilitet. Det är en förenkling av reglerna som bör leda till minskade kostnader och administrativ börda för berörda företag. Definitionen av radioutrustning omfattar utrustning för radiobestämning (radar och liknande), vilket är en viss utvidgning i förhållande till det som tidigare gällt. Utvidgningen bedöms medföra positiva konsekvenser för spektrumeffektiviteten, såtillvida att sådan radioutrustning numera uttryckligen omfattas av krav på effektiv användning av radiofrekvenser. I praktiken har det dock redan tidigare varit vanligt att radarutrustning genomgår sådan bedömning av överensstämmelse som föreskrivs för radio- och teleterminalutrustning. Det utvidgade tillämpningsområdet torde därmed medföra enbart marginellt ökade kostnader för de företag som är berörda. Väsentliga krav m.m. Med stöd av bemyndiganden i lagen kommer direktivets bestämmelser om väsentliga krav på radioutrustning och om särskilda skyldigheter för ekonomiska aktörer att genomföras i föreskrifter på lägre nivå. Införandet av bemyndiganden i lagen medför inga konsekvenser i sig. Konsekvenser för marknadskontrollmyndigheter Post- och telestyrelsen (PTS) utövar i dag marknadskontroll över radio- och teleterminalutrustning enligt RTTL. Marknadskontrollen finansieras genom avgiftsuttag från dem som har tillstånd att använda radiosändare och den som bedriver verksamhet som är anmäld enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Enligt 6 § förordningen (2003:767) om finansieringen av Post- och telestyrelsens verksamhet får avgiftsuttaget uppgå till högst 10 000 000 kronor per år. PTS kostnader för marknadskontroll består till största delen av kostnader för personal samt för teknisk provning. När den nya radioutrustningslagen träder i kraft kommer PTS marknadskontroll att begränsas till enbart radioutrustning. I praktiken inriktar PTS dock redan nu marknadskontrollen på i huvudsak radioutrustning. Samtidigt utvidgas tillämpningsområdet för marknadskontrollen av radioutrustning något jämfört med tidigare reglering. Förändringen av tillämpningsområdet bedöms därmed inte innebära att mindre resurser behövs för marknadskontrollen. PTS marknadskontroll av radioutrustning enligt den nya lagen bör finansieras genom avgifter inom de ramar som i dag anges i förordningen om finansiering av Post- och telestyrelsens verksamhet. Elsäkerhetsverket utövar i dag marknadskontroll när det gäller elsäkerheten hos radioutrustning. Regeringens avsikt är att Elsäkerhetsverket även fortsättningsvis ska ha denna uppgift. Kraven på elsäkerhet hos radioutrustning är desamma som för annan elektrisk utrustning som verket utövar marknadskontroll över. Några särskilda kostnader för Elsäkerhetsverket torde därmed inte uppstå. Verksamheten bör finansieras inom befintliga ekonomiska ramar. Konsekvenser för domstolarna Av RTTL följer att PTS beslut i ärenden enligt lagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Sedan RTTL trädde i kraft år 2000 har ca 20 beslut om förelägganden eller förbud och beslut om skyldighet att ersätta företag för provningskostnader överklagats. Det finns inte anledning att anta att den nya radioutrustningslagen i sig kommer att leda till ett större antal överklaganden av beslut om förelägganden eller förbud samt beslut om skyldighet att ersätta företag för provningskostnader. I den nya radioutrustningslagen ersätts den tidigare straffsanktioneringen med en möjlighet för tillsynsmyndigheten att ansöka hos allmän förvaltningsdomstol att sanktionsavgifter ska dömas ut. Erfarenheterna av marknadskontrollen enligt RTTL har varit att det är sällsynt förekommande att företag som släpper ut icke överensstämmande radioutrustning på marknaden inte rättar sig efter ett påpekande från myndigheten. Det torde därför bli aktuellt med en ansökan om sanktionsavgifter högst i några enstaka fall per år. Sammanfattningsvis bedöms att den nya radioutrustningslagen kan komma att innebära högst en marginell ökning av antalet mål i förvaltningsdomstolarna. Eventuella kostnadsökningar bör finansieras inom befintliga anslag. 13 Författningskommentar 13.1 Förslaget till radioutrustningslag Tillämpningsområde och definitioner 1 § Denna lag genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/53/EU av den 16 april 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av radioutrustning och om upphävande av direktiv 1999/5/EG. Lagen innehåller bestämmelser om tillhandahållande av radioutrustning på marknaden och om viss användning av sådan utrustning. I lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation finns det bestämmelser om användning av radiosändare. Övervägandena finns i avsnitt 6.2 och 6.8. Av första stycket framgår att lagen genomför det s.k. radioutrustningsdirektivet. Lagen ersätter lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning (RTTL). I andra stycket klargörs lagens innehåll. Till skillnad från RTTL omfattar lagen inte teleterminalutrustning som inte är radioutrustning. Hänvisningen i tredje stycket klargör att lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation (LEK) måste beaktas vid användning av radiosändare. För att få använda radiosändare krävs tillstånd enligt LEK, såvida inte undantag från tillståndsplikten har meddelats. Bestämmelsen motsvarar delvis 1 § tredje stycket RTTL. 2 § Lagen omfattar inte 1. radioutrustning som används av radioamatörer för amatörradiotrafik, under förutsättning att utrustningen inte tillhandahålls på marknaden, 2. utrustning som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/90/EU av den 23 juli 2014 om marin utrustning och om upphävande av rådets direktiv 96/98/EG, 3. sådana produkter, delar och anordningar ombord på luftfartyg som omfattas av artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 216/2008 av den 20 februari 2008 om fastställande av gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av en europeisk byrå för luftfartssäkerhet, och om upphävande av rådets direktiv 91/670/EEG, förordning (EG) nr 1592/2002 och direktiv 2004/36/EG, och 4. specialbyggd provningsutrustning avsedd för yrkesmän, uteslutande för användning vid forsknings- och utvecklingsanläggningar för forskning och utveckling. Radioutrustning som används av radioamatörer för amatörradiotrafik ska inte anses tillhandahållen på marknaden om det är a) radiobyggsatser som är avsedda att byggas samman och användas av radioamatörer, b) radioutrustning som har modifierats av radioamatörer för att användas av radioamatörer, eller c) utrustning som har konstruerats av enskilda radioamatörer för experimentella och vetenskapliga ändamål i samband med amatörradio. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från denna lag i fråga om radioutrustning som uteslutande används för verksamhet som rör allmän säkerhet, försvar och nationell säkerhet eller statens verksamhet på det straffrättsliga området. Övervägandena finns i avsnitt 6.3. Paragrafen innehåller ett antal undantag från lagens tillämpningsområde. Undantagen i första och andra styckena har motsvarigheter i 3 § första och andra styckena RTTL och motsvarar de undantag som anges i artikel 1.2 och bilaga 1 till direktivet. Undantagen avser utrustning som inte är avsedd att tillhandahållas på marknaden och utrustning som omfattas av vissa andra regelverk. Eftersom det är fråga om upplysningar om vad som inte omfattas av lagen anges endast EU-rättsakternas namn och inte vilken lydelse av dem som det hänvisas till (dynamisk hänvisning). Bemyndigandet i tredje stycket motsvarar 3 § tredje stycket RTTL, förutom att det inte finns någon möjlighet till vidaredelegation. Bestämmelsen har stöd i artikel 1.3 i direktivet. 3 § I denna lag betyder amatörradiotrafik: icke yrkesmässig radiotrafik för övning, kommunikation och tekniska undersökningar, bedriven i personligt radiotekniskt intresse och utan vinstsyfte, distributör: en fysisk eller juridisk person som tillhandahåller radioutrustning på marknaden utan att vara tillverkare eller importör, ekonomisk aktör: tillverkaren, tillverkarens representant, importören och distributören, föreskrivna krav: de väsentliga krav på radioutrustning som avses i 5 § och de skyldigheter för en ekonomisk aktör som framgår av denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av direktiv 2014/53/EU, ibruktagande: att radioutrustning används för första gången inom Europeiska unionen av slutanvändaren, importör: en fysisk eller juridisk person som är etablerad i Europeiska unionen och som släpper ut radioutrustning från ett tredjeland på unionsmarknaden, radiobestämning: fastställande av ett föremåls position, hastighet eller andra kännetecken, eller erhållande av information om detta, med hjälp av radiovågors utbredningsegenskaper, radioutrustning: en elektrisk eller elektronisk produkt som avsiktligt avger eller tar emot radiovågor för radiokommunikation eller radiobestämning, eller en elektrisk eller elektronisk produkt som måste kompletteras med ett tillbehör, såsom en antenn, för att avsiktligt avge eller ta emot radiovågor för radiokommunikation eller radiobestämning, radiovågor: elektromagnetiska vågor med frekvenser under 3 000 GHz som breder ut sig utan särskilt anordnad ledare, skadlig störning: detsamma som i 1 kap. 7 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, tillhandahållande på marknaden: leverans av radioutrustning för distribution, förbrukning eller användning på unionsmarknaden i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller kostnadsfritt, tillverkare: en fysisk eller juridisk person som tillverkar, eller som låter konstruera eller tillverka, radioutrustning och som saluför den i eget namn eller under eget varumärke, tillverkarens representant: en fysisk eller juridisk person som är etablerad i Europeiska unionen och som enligt skriftlig fullmakt från en tillverkare har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter, utsläppande på marknaden: tillhandahållande av radioutrustning på unionsmarknaden för första gången. Övervägandena finns i avsnitt 6.4. I paragrafen definieras vissa termer som används i lagen. Definitionen av amatörradiotrafik överensstämmer med motsvarande definition i artikel 1.56 i Internationella teleunionens radioreglemente. Uttrycket föreskrivna krav utgör en motsvarighet till formuleringar i direktivet om att radioutrustning ska överensstämma med direktivet eller med kraven i direktivet. Det omfattar såväl de väsentliga kraven som skyldigheterna för en ekonomisk aktör, inklusive de krav som Europeiska kommissionen enligt direktivet har möjlighet att besluta om i delegerade akter (se artikel 3.3, 4.2 och 5.2) och genomförandeakter (se artikel 2.2, 4.3, 5.3, 8.2, 10.10, 33.4 och 42.4), i den mån dessa rättsakter är direkt tillämpliga. Övriga definitioner grundar sig på de definitioner som anges i artikel 2 i direktivet. Med radioutrustning avses, till skillnad från motsvarande definition i RTTL, även utrustning för radiobestämning. Det innebär att lagen även omfattar radarutrustning och liknande. Med radiokommunikation avses all kommunikation med hjälp av radiovågor. Definitionen av radiovågor har utformats med motsvarande definition i 1 kap. 7 § LEK som förebild. Dock omfattas här även radiovågor med lägre frekvens än 9 kHz. Med skadlig störning avses enligt 1 kap. 7 § LEK en störning som äventyrar funktionen hos en radionavigationstjänst eller någon annan säkerhetstjänst, eller som på annat sätt allvarligt försämrar, hindrar eller upprepat avbryter en radiokommunikationstjänst som fungerar i enlighet med gällande bestämmelser, inbegripet störning av befintliga eller planerade tjänster på nationellt tilldelade frekvenser. Definitionerna av distributör, ekonomisk aktör, ibruktagande, importör, tillhandahållande på marknaden, ibruktagande, tillverkare, tillverkarens representant och utsläppande på marknaden följer motsvarande definitioner i direktivet, vilka i sin tur motsvarar definitionerna i förordning (EG) nr 765/2008 och beslut 768/2008/EG. De smärre språkliga justeringar som gjorts är inte avsedda att innebära någon ändring i sak. Tillhandahållande på marknaden 4 § Radioutrustning får släppas ut eller tillhandahållas på marknaden endast om föreskrivna krav är uppfyllda och radioutrustningen är förenlig med gällande krav på användning av radiofrekvenser i minst en medlemsstat i Europeiska unionen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för ekonomiska aktörer att vidta åtgärder för att föreskrivna krav ska uppfyllas. Övervägandena finns i avsnitt 6.5. Det första stycket innehåller den för regelverket grundläggande bestämmelsen om att endast radioutrustning som överensstämmer med föreskrivna krav får släppas ut eller tillhandahållas på marknaden. Alla ekonomiska aktörer i leveranskedjan har skyldigheter och måste vara aktiva för att se till att endast produkter som uppfyller kraven tillhandahålls på marknaden. Genom bestämmelsen, som delvis motsvarar 4 § RTTL, genomförs artikel 6, 10.1, 12.1 och 13.1 och delar av artikel 10.2 och 12.2 i direktivet. Bemyndigandet i andra stycket gör det möjligt att meddela föreskrifter som genomför direktivets krav på att ekonomiska aktörer ska vidta åtgärder när radioutrustning inte uppfyller kraven, se artikel 10.11, 12.2, 12.7, 13.2, 13.4, 40.3 och 42.2. Väsentliga krav på radioutrustning 5 § Radioutrustning ska vara konstruerad och tillverkad så att den uppfyller väsentliga krav. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådana krav. Övervägandena finns i avsnitt 6.6. I första stycket finns en allmän bestämmelse om att radioutrustning ska vara konstruerad och tillverkad så att den uppfyller väsentliga krav. Vilka väsentliga krav som ska vara uppfyllda kommer att framgå av föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet i andra stycket, och som grundar sig på bestämmelserna i artikel 3 i direktivet. De väsentliga kraven innebär i huvudsak att radioutrustning ska vara säker för människor, husdjur och egendom och ska uppfylla krav på elektromagnetisk kompatibilitet och när det gäller användning av radiofrekvenser. Paragrafen motsvarar delvis 4 § första stycket RTTL. 6 § Radioutrustning som helt eller delvis överensstämmer med en harmoniserad standard till vilken hänvisningar har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning ska förutsättas överensstämma med de väsentliga kraven i den utsträckning kraven omfattas av standarden. Övervägandena finns i avsnitt 6.6. Utarbetandet och antagandet av harmoniserade standarder grundas på Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 av den 25 oktober 2012 om europeisk standardisering. Användningen av harmoniserade standarder är frivillig. En tillverkare som väljer att inte följa en harmoniserad standard måste kunna visa att utrustningen överensstämmer med de väsentliga kraven. Genom paragrafen, som motsvarar 5 § RTTL, genomförs artikel 16 i direktivet. Skyldigheter för ekonomiska aktörer 7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldigheter för ekonomiska aktörer i fråga om radioutrustning, när det gäller 1. registrering av utrustning, 2. teknisk dokumentation, 3. bedömning av överensstämmelse, 4. EU-försäkran om överensstämmelse, 5. märkning av utrustning, 6. skadeförebyggande arbete, och 7. tillhandahållande av bruksanvisningar, säkerhetsinformation och annan dokumentation eller information. Övervägandena finns i avsnitt 6.7. Genom paragrafen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldigheter för ekonomiska aktörer. Skyldigheterna syftar till att säkerställa att radioutrustning som släpps ut eller på annat sätt tillhandahålls på marknaden uppfyller de väsentliga kraven. Paragrafen motsvarar delvis 4 § första stycket RTTL. Genom punkt 1 blir det möjligt att meddela de föreskrifter som behövs vid införande av registreringskrav för vissa kategorier av radioutrustning i enlighet med artikel 5 i direktivet. Tillverkare ska utarbeta teknisk dokumentation som visar hur tillverkaren har gått till väga för att säkerställa att radioutrustningen uppfyller de väsentliga kraven. Med stöd av punkt 2 kan föreskrifter meddelas som genomför direktivets krav på ekonomiska aktörer när det gäller den tekniska dokumentationen, se artikel 10.3, 10.4, 12.2, 12.8 och 21 samt bilaga 5. Med stöd av bl.a. den tekniska dokumentationen ska tillverkaren utföra eller låta utföra en bedömning av överensstämmelse, som är ett förfarande som syftar till att kontrollera att de väsentliga kraven är uppfyllda. Genom punkt 3 kan föreskrifter meddelas som genomför direktivets krav i denna del, se artikel 10.3, 12.2, 13.2 och 17 samt bilaga 2-4. Om bedömningen av överensstämmelse har visat att radioutrustningen uppfyller tillämpliga krav ska tillverkaren upprätta en EU-försäkran om överensstämmelse. Genom punkt 4 kan föreskrifter meddelas som genomför direktivets krav när det gäller en sådan försäkran, se artikel 10.3, 10.4, 10.9, 12.2, 12.8, 13.2 och 18 samt bilaga 6 och 7. Radioutrustning som har visats överensstämma med kraven ska CE-märkas. Genom CE-märkningen visar tillverkaren att radioutrustningen överensstämmer med de tillämpliga kraven. Genom punkt 5 kan föreskrifter meddelas som genomför direktivets krav i denna del, se artikel 10.3, 12.2, 13.2, 19 och 20, i den mån det behövs för att komplettera de allmänna bestämmelserna om CE-märkning i 14-17 §§ lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll och artikel 30 i förordning (EG) nr 765/2008. Med stöd av punkt 5 kan det även meddelas föreskrifter som genomför direktivets bestämmelser om annan märkning av radioutrustning. Hit hör att radioutrustning ska vara försedd med typnummer, partinummer, serienummer eller annan identifieringsmärkning, med kontaktuppgifter till tillverkare och importör och i vissa fall med identifikationsnumret för det organ som har bedömt radioutrustningens överensstämmelse med kraven, se artikel 10.6, 10.7, 12.2, 12.3 och 13.2. Med stöd av punkt 6 kan det meddelas föreskrifter som genomför direktivets krav på att ekonomiska aktörer ska bedriva skadeförebyggande arbete. Det skadeförebyggande arbetet avser att se till att det finns rutiner som säkerställer att serietillverkade produkter fortsätter att överensstämma med föreskrivna krav, att utrustning lagras och transporteras på sådant sätt att överensstämmelsen med de väsentliga kraven inte äventyras, att det utförs provning av utrustning, att klagomål granskas och registerförs, att radioutrustning som inte överensstämmer med kraven och radioutrustning som återkallas granskas och registerförs och att, om den tekniska dokumentationen är bristfällig, det utförs provning av radioutrustningen för att visa att den uppfyller de väsentliga kraven, se artikel 10.5, 12.5, 12.6, 13.3 och 21.4. Med stöd av punkt 7 blir det möjligt att meddela föreskrifter som genomför direktivets krav på tillhandahållande av bruksanvisningar, säkerhetsinformation och annan dokumentation eller information om radioutrustning, se artikel 4, 10.8, 10.10, 10.12, 12.2, 12.4, 12.9, 13.2, 13.5 och 15. Övertagande och överlåtelse av skyldigheter 8 § Om en importör eller en distributör släpper ut radioutrustning på marknaden i eget namn eller under eget varumärke, eller ändrar radioutrustning som redan släppts ut på marknaden på ett sådant sätt att överensstämmelsen med föreskrivna krav kan påverkas, övertar importören eller distributören tillverkarens skyldigheter enligt denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och direkt tillämpliga rättsakter som har antagits med stöd av direktiv 2014/53/EU. Övervägandena finns i avsnitt 6.9. Bestämmelsen innebär att tillverkaren i angivna situationer befrias från sina skyldigheter i och med att dessa går över på importören eller distributören i fråga. En i huvudsak motsvarande bestämmelse finns i 5 § lagen (2011:579) om leksakers säkerhet. Genom paragrafen genomförs artikel 14 i direktivet. 9 § En tillverkare får genom skriftlig fullmakt utse en representant som ska utföra de uppgifter som anges i fullmakten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådana fullmakter. Övervägandena finns i avsnitt 6.10. Tillverkaren har enligt första stycket möjlighet att utse en representant som i tillverkarens ställe ska utföra de uppgifter som ska anges i en fullmakt. Genom bemyndigandet i andra stycket blir det möjligt att i enlighet med artikel 11 i direktivet meddela föreskrifter om vilken rätt fullmakten åtminstone ska ge och vilka skyldigheter som inte får överlåtas. En i huvudsak motsvarande bestämmelse finns i 6 § lagen (2011:579) om leksakers säkerhet. Användning på mässor och liknande 10 § Radioutrustning som inte uppfyller föreskrivna krav får ändå visas på handelsmässor, utställningar och liknande, om det tydligt anges att utrustningen inte får tillhandahållas på marknaden eller tas i bruk förrän kraven är uppfyllda. Demonstrationer av radioutrustning får göras endast om det har vidtagits lämpliga åtgärder för att hindra att det uppkommer 1. skadlig störning, 2. elektromagnetisk störning, 3. risk för människors och husdjurs hälsa och säkerhet, och 4. risk för egendom. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådana åtgärder. Övervägandena finns i avsnitt 6.11. I paragrafen, som delvis motsvarar 6 § RTTL, regleras radioutrustning som ställs ut på mässor, utställningar och liknande utan att vara tillhandahållna på marknaden. Om radioutrustning vid sådana arrangemang säljs eller lämnas som gåva anses de därigenom ha tillhandahållits på marknaden. Undantaget är då inte tillämpligt. Genom paragrafen genomförs artikel 9.2 i direktivet. Marknadskontroll 11 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer (marknadskontrollmyndigheter) ska utöva marknadskontroll av radioutrustning som omfattas av denna lag. Bestämmelser om marknadskontroll finns i artiklarna 15.3 och 16-29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93. Övervägandena finns i avsnitt 6.12.1. Enligt första stycket utser regeringen en eller flera myndigheter som ska utöva marknadskontroll. I andra stycket finns en upplysning om vilka bestämmelser om marknadskontroll som ska tillämpas. Eftersom det är fråga om en upplysningsbestämmelse är hänvisningen till EU-förordningen dynamisk. I de angivna artiklarna anges de befogenheter som marknadskontrollmyndigheterna behöver för marknadskontrollen och kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden. Paragrafen grundar sig på artikel 39 i direktivet. 12 § En marknadskontrollmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av direktiv 2014/53/EU ska följas. I fråga om radioutrustning som uppfyller föreskrivna krav men ändå utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet eller för andra intressen som de väsentliga kraven avser att skydda, får en marknadskontrollmyndighet meddela förelägganden och förbud som begränsar eller förbjuder tillhandahållande av utrustningen på marknaden eller som avser att utrustning ska dras tillbaka eller återkallas från marknaden. Övervägandena finns i avsnitt 6.12.2. I första stycket ges en marknadskontrollmyndighet rätt att meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen samt direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av direktivet ska följas. Bestämmelsen kompletterar artikel 20.1 i förordning (EG) nr 765/2008 där det anges att medlemsstaternas marknadskontroll ska säkerställa att produkter som utgör en allvarlig risk dras tillbaka, återkallas eller förbjuds. Med tillbakadragande avses åtgärder som förhindrar att utrustning i leveranskedjan tillhandahålls på marknaden. Med återkallelse avses åtgärder för att dra tillbaka utrustning som redan har tillhandahållits en slutanvändare. Ett föreläggande med stöd av paragrafen kan även avse att åtgärda radioutrustning så att den uppfyller kraven, vilket kan vara en mer proportionell åtgärd, särskilt i ringa fall. Genom bestämmelsen blir det också möjligt att ålägga berörda ekonomiska aktörer att vidta lämpliga korrigeringsåtgärder för att radioutrustning ska uppfylla kraven, att dra tillbaka eller återkalla utrustning från marknaden, eller att förbjuda eller begränsa tillhandahållandet av utrustning på marknaden, se artikel 40.1 andra stycket, 40.4 första stycket, 40.7, 40.8, 41.2 och 43 i direktivet. Förelägganden kan också avse att en tillverkare eller importör på egen bekostnad ska låta utföra en provning av radioutrustning för att kontrollera att utrustningen uppfyller de väsentliga kraven, se artikel 21.4 i direktivet. Vidare kan ekonomiska aktörer föreläggas att samarbeta med marknadskontrollmyndigheten vid utvärdering av radioutrustning som det finns tillräckliga skäl att anta utgör en risk i förhållande till de intressen som de väsentliga kraven avser att skydda eller för att undanröja riskerna med sådan utrustning, se artikel 10.12, 12.9, 13.5 och 40.1 första stycket i direktivet. Genomförandet av direktivet i dessa delar har skett med genomförandet av i huvudsak motsvarande bestämmelser i direktiv 2009/48/EG om leksakers säkerhet som förebild, se 27 § lagen (2011:579) om leksakers säkerhet och prop. 2010/11:65 s. 69 f. och 111 f. Bestämmelsen i andra stycket innebär att förelägganden och förbud får meddelas även i fråga om utrustning som uppfyller föreskrivna krav. Det får ske om utrustningen trots detta utgör en risk i förhållande till de intressen som de väsentliga kraven avser att skydda. Bestämmelsen har utformats så, att den träffar både fall där utrustningen tillhandahålls på marknaden och fall där den ännu inte har släppts ut på marknaden. Bestämmelsen motsvarar delvis 10 § andra stycket RTTL. Genom bestämmelsen genomförs artikel 42.1 i direktivet. 13 § Ett beslut enligt 12 § eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att ett beslut enligt 12 § eller enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, ska gälla omedelbart. Övervägandena finns i avsnitt 6.12.3. Första stycket innebär att förelägganden och förbud normalt ska förenas med vite. Ett exempel på när marknadskontrollmyndigheten kan avstå från att förena ett föreläggande med vite är situationer där det står klart att en ekonomisk aktör kommer att följa föreläggandet. Genom bestämmelsen genomförs artikel 46 i direktivet. I andra stycket finns en bestämmelse om omedelbar verkställighet av marknadskontrollmyndighetens beslut. Ett beslut kan behöva gälla omedelbart om viss radioutrustning för med sig risk för skada. Även när det gäller beslut enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008 genom vilka marknadskontrollmyndigheten förelägger en ekonomisk aktör att lämna tillträde till lokaler eller att lämna upplysningar, handlingar, varuprover eller liknande kan det vara angeläget att beslutet inte förhalas genom att behandlingen av ett överklagande inväntas. Mot bakgrund av att bestämmelsen innehåller regler om tvångsmedel har hänvisningen till EU-förordningen utformats så att den avser EU-bestämmelsen i en viss angiven lydelse (statisk hänvisning). I 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) finns bestämmelser om inhibition av beslut som gäller omedelbart. Bestämmelserna motsvarar i sak 28 och 29 §§ lagen (2011:579) om leksakers säkerhet. Hjälp från polismyndigheten 14 § På begäran av en marknadskontrollmyndighet ska Polismyndigheten lämna den hjälp som behövs när marknadskontrollmyndigheten vidtar åtgärder enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl. Övervägandena finns i avsnitt 6.12.4. För att hjälp ska kunna begäras krävs att det finns ett verkligt behov av polisens särskilda befogenheter att använda våld. Så kan exempelvis vara fallet om en ekonomisk aktör vägrar att släppa in marknadskontrollmyndigheten i sina lokaler. Exempel på synnerliga skäl kan vara att det finns en överhängande risk att utrustning eller handlingar kommer att förstöras och man inte kan avvakta med att verkställigheten löses på annat sätt. Paragrafen har utformats med 25 § lagen (2011:579) om leksakers säkerhet som förebild. Mot bakgrund av att bestämmelsen innehåller regler om tvångsmedel är hänvisningen till EU-förordningen statisk. Avgifter och ersättning 15 § För att täcka kostnaderna för en marknadskontrollmyndighets uppgifter enligt denna lag ska den som är anmäld enligt 2 kap. 1 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation eller som har tillstånd enligt 3 kap. 1 § samma lag betala en avgift. Avgiften ska betalas enligt grunder som leder till att kostnaderna med skälig andel fördelas på dem som bedriver anmäld verksamhet eller har tillstånd. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ersättning till den som tillhandahåller en marknadskontrollmyndighet utrustning som ska kontrolleras och om skyldighet att ersätta myndighetens kostnader för kontrollen. Övervägandena finns i avsnitt 7. Första stycket motsvarar 10 a § RTTL. Andra stycket motsvarar 9 § andra stycket RTTL. Bestämmelsen omfattar såväl att marknadskontrollmyndigheten tar provexemplar på plats hos eller rekvirerar utrustningen från en ekonomisk aktör som att myndigheten köper utrustningen från aktören för kontroll. Sanktionsavgift 16 § En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om den ekonomiska aktören eller någon som handlar på den ekonomiska aktörens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot 4 § första stycket eller 10 § första eller andra stycket eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 § andra stycket, 7 § eller 10 § tredje stycket. Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. I övrigt ska i fråga om sanktionsavgift 37 § andra stycket och 39-43 §§ produktsäkerhetslagen (2004:451) tillämpas. Övervägandena finns i avsnitt 8. Paragrafen innehåller bestämmelser om sanktionsavgift vid överträdelser av lagen eller föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Den ersätter straffbestämmelserna i 11-13 §§ RTTL. Sanktionsavgifter finns på angränsande områden, t.ex. i produktsäkerhetslagen (2004:451) och i lagen (2011:579) om leksakers säkerhet. Paragrafen har utformats med motsvarande bestämmelser i dessa lagar som förebild. Första stycket innebär att överträdelser av de angivna bestämmelserna kan medföra att en ekonomisk aktör åläggs en sanktionsavgift. Den ekonomiska aktören ansvarar också för överträdelser orsakade av den som handlar på den ekonomiska aktörens vägnar. I andra stycket finns ett undantag från möjligheten att ålägga sanktionsavgift när överträdelsen omfattas av ett meddelat vitesförbud eller vitesföreläggande. Genom hänvisningen i tredje stycket ska vissa av produktsäkerhetslagens regler om sanktionsavgift tillämpas. Det gäller bestämmelserna om att avgiften tillfaller staten (37 § andra stycket), om var och av vem ansökan får göras (39 §), om avgiftens storlek (40 och 41 §§), om preskription (42 §) och om betalning av sanktionsavgifter (43 §). Av hänvisningen till 39 § produktsäkerhetslagen följer att frågor om åläggande av sanktionsavgift prövas av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av marknadskontrollmyndigheten, jfr prop. 2010/11:65 s. 83 och prop. 2015/16:64 s. 88. Genom paragrafen genomförs artikel 46 i direktivet. Överklagande 17 § En marknadskontrollmyndighets beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Övervägandena finns i avsnitt 9. Paragrafen motsvarar 15 § första och andra styckena RTTL. I paragrafen regleras endast överklagande av marknadskontrollmyndighetens beslut enligt lagen. Att marknadskontrollmyndighetens beslut med stöd av förordning (EG) nr 765/2008 kan överklagas, i den mån besluten innebär åligganden för ekonomiska aktörer, följer av allmänna förvaltningsrättsliga principer och de allmänna reglerna om överklagande i förvaltningslagen (1986:223) och behöver inte anges i den nya lagen, se prop. 2010/11:65 s. 84 och 115 och prop. 2015/16:64 s. 73 och 89. I 33 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) finns det bestämmelser om överklagande av förvaltningsrättens beslut om sanktionsavgifter enligt 16 §. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 13 juni 2016. 2. Genom lagen upphävs lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning. 3. Radioutrustning som uppfyller kraven i den upphävda lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen ska anses uppfylla föreskrivna krav enligt den nya lagen, om utrustningen har släppts ut på marknaden före den 13 juni 2017. Övervägandena finns i avsnitt 11. Punkt 3 innebär att radioutrustning som släpps ut på marknaden före den 13 juni 2017 och som överensstämmer med de krav som ställdes enligt RTTL och föreskrifter som meddelats med stöd av den lagen, inte får hindras från att tillhandahållas på marknaden. Genom bestämmelsen genomförs artikel 48 i direktivet. 13.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation 1 kap. Allmänna bestämmelser Lagens tillämpningsområde 6 § Förutom bestämmelserna i denna lag finns det i radio- och tv-lagen (2010:696) bestämmelser om sändningar av ljudradio- och tv-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Bestämmelser om radioutrustning finns i radioutrustningslagen (2016:000). Övervägandena finns i avsnitt 10. Andra stycket följdändras på grund av att lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning ersätts av en ny radioutrustningslag. Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/53/EU av den 16 april 2014 Promemorians lagförslag Förslag till lagtext Förslag till radioutrustningslag Härigenom föreskrivs följande. Tillämpningsområde och definitioner 1 § Genom denna lag genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/53/EU av den 16 april 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av radioutrustning och om upphävande av direktiv 1999/5/EG, i den ursprungliga lydelsen. Lagen innehåller bestämmelser om krav på radioutrustning och om hur sådan utrustning får tillhandahållas på marknaden. I lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation finns det bestämmelser om användning av radiosändare. 2 § I denna lag betyder amatörradiotrafik: icke yrkesmässig radiotrafik för övning, kommunikation och tekniska undersökningar, bedriven i personligt intresse och utan vinstsyfte, distributör: en fysisk eller juridisk person som tillhandahåller radioutrustning på marknaden utan att vara tillverkare eller importör, ekonomisk aktör: tillverkare, tillverkarens representant, importör och distributör, föreskrivna krav: de väsentliga krav på radioutrustning som avses i 4 § och de ytterligare krav som framgår av denna lag, av föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och av direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av direktiv 2014/53/EU, i den ursprungliga lydelsen. importör: en fysisk eller juridisk person som är etablerad inom Europeiska unionen och som tillhandahåller radioutrustning från ett tredjeland på unionsmarknaden för första gången, radiobestämning: fastställande av ett föremåls position, hastighet eller andra kännetecken, eller erhållande av information om detta, med hjälp av radiovågors utbredningsegenskaper, radioutrustning: en elektrisk eller elektronisk produkt som avsiktligt avger eller tar emot radiovågor för radiokommunikation eller radiobestämning eller en elektrisk eller elektronisk produkt som måste kompletteras med ett tillbehör, såsom en antenn, för att avsiktligt avge eller ta emot radiovågor för radiokommunikation eller radiobestämning, radiovågor: elektromagnetiska vågor med frekvenser under 3 000 GHz som breder ut sig utan särskilt anordnad ledare, skadlig störning: störning som äventyrar funktionen hos en radionavigationstjänst eller någon annan säkerhetstjänst, eller som på annat sätt allvarligt försämrar, hindrar eller upprepat avbryter en radiokommunikationstjänst som fungerar i enlighet med gällande bestämmelser, inbegripet störning av befintliga eller planerade tjänster på nationellt tilldelade frekvenser, tas i bruk: att radioutrustning används för första gången inom unionen av en slutanvändare, tillhandahållande på marknaden: leverans av radioutrustning för distribution eller användning på unionsmarknaden i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller kostnadsfritt, tillverkare: en fysisk eller juridisk person som tillverkar, eller som låter konstruera eller tillverka, radioutrustning och som saluför den i eget namn eller under eget varumärke, tillverkarens representant: en fysisk eller juridisk person som är etablerad inom Europeiska unionen och som enligt skriftlig fullmakt från en tillverkare har rätt att i dennes ställe utföra särskilda uppgifter. 3 § Lagen omfattar inte 1. radioutrustning som används av radioamatörer för amatörradiotrafik, under förutsättning att utrustningen inte tillhandahålls på marknaden och att det är fråga om a) radiobyggsatser som är avsedda att byggas samman och användas av radioamatörer, b) radioutrustning som har modifierats av radioamatörer för att användas av radioamatörer, eller c) utrustning som har konstruerats av enskilda radioamatörer för experimentella och vetenskapliga ändamål i samband med amatörradio, 2. marin utrustning som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/90/EU av den 23 juli 2014 om marin utrustning och om upphävande av rådets direktiv 96/98/EG, i den ursprungliga lydelsen, 3. sådana produkter, delar och anordningar ombord på luftfartyg som omfattas av artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 216/2008 av den 20 februari 2008 om fastställande av gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av en europeisk byrå för luftfartssäkerhet, och om upphävande av rådets direktiv 91/670/EEG, förordning (EG) nr 1592/2002 och direktiv 2004/36/EG, och 4. specialbyggd provningsutrustning avsedd för yrkesmän, uteslutande för användning vid forsknings- och utvecklingsanläggningar för sådana ändamål. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från denna lag i fråga om radioutrustning som uteslutande används för verksamhet som rör allmän säkerhet, försvar, nationell säkerhet eller statens verksamhet på det straffrättsliga området. Väsentliga krav på radioutrustning 4 § Radioutrustning ska vara konstruerad så att den uppfyller väsentliga krav. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådana krav. 5 § Radioutrustning som helt eller delvis överensstämmer med en harmoniserad standard som har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning ska i motsvarande utsträckning förutsättas uppfylla väsentliga krav som omfattas av denna standard. Administrativa krav på ekonomiska aktörer 6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i fråga om radioutrustning meddela föreskrifter om krav på ekonomiska aktörer när det gäller 1. registrering av utrustning, 2. teknisk dokumentation, 3. bedömning av överensstämmelse, 4. EU-försäkran om överensstämmelse, 5. märkning av utrustning, 6. skadeförebyggande arbete, och 7. tillhandahållande av bruksanvisningar, säkerhetsinformation och annan information. Tillhandahållande på marknaden 7 § Radioutrustning får tillhandahållas på marknaden endast om den uppfyller föreskrivna krav. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för ekonomiska aktörer att vidta åtgärder i fråga om radioutrustning som inte uppfyller föreskrivna krav. 8 § Radioutrustning som inte uppfyller föreskrivna krav får ändå visas på handelsmässor, utställningar och liknande, om det tydligt anges att utrustningen inte får tillhandahållas på marknaden eller tas i bruk förrän kraven är uppfyllda. Demonstrationer av radioutrustning får ske endast om det har vidtagits lämpliga åtgärder för att hindra att det uppkommer 1. skadlig störning, 2. elektromagnetisk störning, 3. risk för människors och husdjurs hälsa och säkerhet, och 4. risk för egendom. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om åtgärder enligt andra stycket. 9 § En tillverkare som tillhandahåller radioutrustning på marknaden för första gången ska se till att den har konstruerats och tillverkats i enlighet med väsentliga krav och att den är förenlig med gällande krav på användning av radiofrekvenser i minst en medlemsstat inom Europeiska unionen. 10 § En importör får tillhandahålla radioutrustning på marknaden för första gången endast om utrustningen överensstämmer med föreskrivna krav och är förenlig med gällande krav på användning av radiofrekvenser i minst en medlemsstat inom Europeiska unionen. 11 § En distributör som tillhandahåller radioutrustning på marknaden ska iaktta vederbörlig omsorg för att se till att dennes hantering av utrustning inte äventyrar dess överensstämmelse med föreskrivna krav. Övertagande av skyldigheter 12 § En importör eller distributör som tillhandahåller radioutrustning på marknaden för första gången i eget namn eller under eget varumärke, eller ändrar utrustning som redan tillhandahålls på marknaden på sådant sätt att det kan påverka utrustningens överensstämmelse med föreskrivna krav, ska vid tillämpningen av denna lag, av föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen och av direkt tillämpliga rättsakter som har antagits med stöd av direktiv 2014/53/EU anses vara tillverkare och ha samma skyldigheter som tillverkare har. Tillverkarens representant 13 § En tillverkare får genom skriftlig fullmakt utse en representant som ska utföra de uppgifter som anges i fullmakten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de krav som ska ställas på fullmaktens innehåll. Marknadskontroll och övrig tillsyn 14 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer ska utöva marknadskontroll och övrig tillsyn (marknadskontrollmyndighet). Bestämmelser om marknadskontroll finns i artiklarna 15.3 och 16-29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93. 15 § En marknadskontrollmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen samt direkt tillämpliga rättsakter som har meddelats med stöd av direktiv 2014/53/EU ska följas. I fråga om radioutrustning som utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet eller för andra intressen som de väsentliga kraven avser att skydda, får en marknadskontrollmyndighet meddela förelägganden och förbud som begränsar eller förbjuder tillhandahållande av utrustningen på marknaden eller som avser att utrustning ska dras tillbaka eller återkallas från marknaden, även om utrustningen i övrigt uppfyller föreskrivna krav. 16 § Ett föreläggande eller förbud enligt 15 § eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. 17 § Ett beslut enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, gäller omedelbart, om inte något annat har bestämts. 18 § Polismyndigheten ska på begäran av en marknadskontrollmyndighet lämna den hjälp som behövs när marknadskontrollmyndigheten vidtar åtgärder enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att behöva tillgripa en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387), eller 2. det annars finns synnerliga skäl. Avgifter och ersättning 19 § För att täcka kostnaderna för en marknadskontrollmyndighets uppgifter enligt denna lag ska den som är anmäld enligt 2 kap. 1 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation eller som har tillstånd enligt 3 kap. 1 § samma lag betala en avgift. Avgiften ska betalas enligt grunder som leder till att kostnaderna med skälig andel fördelas på dem som bedriver anmäld verksamhet eller har tillstånd. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ersättning till den som tillhandahåller en marknadskontrollmyndighet utrustning som ska kontrolleras och om skyldighet att ersätta myndighetens kostnader för kontrollen. Sanktionsavgift 20 § En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om den ekonomiska aktören eller någon som handlar på den ekonomiska aktörens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot 7, 8, 9, 10 eller 11 § eller mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 6 §. Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. I övrigt ska i fråga om sanktionsavgift 37 § andra stycket och 39-43 §§ produktsäkerhetslagen (2004:451) tillämpas. Överklagande 21 § En marknadskontrollmyndighets beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 1. Denna lag träder i kraft den 13 juni 2016. 2. Genom lagen upphävs lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning. 3. Radioutrustning som uppfyller kraven i den upphävda lagen och föreskrifter som meddelats med stöd av den lagen ska anses uppfylla föreskrivna krav enligt den nya lagen om utrustningen har tillhandahållits på marknaden för första gången före den 13 juni 2017. Förslag till lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation ska ha följande lydelse. 1 kap. 6 § Förutom bestämmelserna i denna lag finns det i radio- och tv-lagen (2010:696) bestämmelser om sändningar av ljudradio- och tv-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Om utrustning finns bestämmelser i lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning. Om utrustning finns bestämmelser i radioutrustningslagen (2016:000). Denna lag träder i kraft den 13 juni 2016. Förteckning över remissinstanserna Förvaltningsrätten i Stockholm, Domstolsverket, Kommerskollegium, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, Försvarets materielverk, Försvarets radioanstalt, Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Totalförsvarets forskningsinstitut, Polismyndigheten, Läkemedelsverket, Socialstyrelsen, Konsumentverket, Elsäkerhetsverket, Myndigheten för radio och tv, Strålsäkerhetsmyndigheten, Post- och telestyrelsen, Regelrådet, Tillväxtverket, Kungliga Tekniska Högskolan (Wireless@KTH), MTB MobilTeleBrasnchen, TeliaSonera AB, Tele2 AB, Telenor Sverige AB, Hi3G Access AB, Netett Sverige AB, SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut AB, Sveriges kommuner och landsting, Svenskt Näringsliv, Telefonaktiebolaget LM Ericsson, Sony Mobile Communications AB, Branschorganisationen Svensk Elektronik, Föreningen Svensk Handel, IT&Telekomföretagen, Föreningen Teknikföretagen i Sverige, Intertek SEMKO AB, Näringspunkten Sverige AB, SEK Svensk Elstandard, Svenska Informations- och Telekommunikationsstandardiseringen, SKEF Sveriges Kommunikationselektronik Företagarförening, Föreningen Sveriges Sändareamatörer, Föreningen Experimenterande Svenska Radioamatörer. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2016-01-28 Närvarande: F.d. justitierådet Lennart Hamberg samt justitieråden Anita Saldén Enérus och Ingemar Persson. Genomförande av radioutrustningsdirektivet Enligt en lagrådsremiss den 21 januari 2016 (Näringsdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. radioutrustningslag, 2. lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av ämnesrådet Pontus Söderström. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Näringsdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 februari 2016 Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Romson, Wallström, Y Johansson, M Johansson, Baylan, Persson, Bucht, Hellmark Knutsson, Regnér, Andersson, Ygeman, Bolund, Kaplan, Damberg, Bah Kuhnke, Strandhäll, Fridolin, Wikström, Hadzialic Föredragande: statsrådet Kaplan Regeringen beslutar proposition 2015/16:93 Genomförande av radioutrustningsdirektivet Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Radioutrustningslag 2, 4, 5, 7, 9, 10 och 15 §§ 32014L0053