Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.

Testa betasidan för Regeringskansliets rättsdatabaser

Söker du efter lagar och förordningar? Testa gärna betasidan för den nya webbplatsen för Regeringskansliets rättsdatabaser.

Klicka här för att komma dit

 
Post 1816 av 7152 träffar
Propositionsnummer · 2015/16:148 · Hämta Doc · Hämta Pdf
Kvarstad på bankmedel inom EU Prop. 2015/16:148
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 148
Regeringens proposition 2015/16:148 Kvarstad på bankmedel inom EU Prop. 2015/16:148 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 14 april 2016 Stefan Löfven Morgan Johansson (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll EU:s kvarstadsförordning antogs den 15 maj 2014. Det övergripande syftet med förordningen är att underlätta för fordringsägare inom EU att driva in sina fordringsanspråk över gränserna. Genom förordningen skapas ett gemensamt regelverk för kvarstad på bankmedel för ford-ringsanspråk i privaträttsliga tvister som är gränsöverskridande. Förfar-andet enligt förordningen kan användas som ett alternativ till medlems-staternas nationella förfaranden för kvarstad. Förordningen blir direkt tillämplig i Sverige och börjar gälla den 18 januari 2017. För att den ska kunna tillämpas behövs det vissa kompletterande bestämmelser om bl.a. vilka nationella förfaranderegler som ska gälla och vilken myndighet som ska vara behörig myndighet och informationsmyndighet enligt förordningen. I propositionen föreslår regeringen därför en ny lag med kompletterande bestämmelser till förordningen. Det föreslås också vissa lagändringar som rör uppgiftsskydd, bl.a. i offentlighets- och sekretesslagen. Lagförslagen föreslås träda i kraft den 18 januari 2017. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag om kvarstad på bankmedel inom EU 5 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet 7 2.3 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 8 2.4 Förslag till lag om ändring i domstolsdatalagen (2015:728) 9 3 Ärendet och dess beredning 10 4 Kvarstadsförordningen 10 4.1 EU:s arbete med att effektivisera verkställighet av domstolsavgöranden 10 4.2 Förordningens huvudsakliga innehåll 11 5 En ny lag med kompletterande bestämmelser till kvarstadsförordningen 17 6 Ansökan om kvarstad 19 6.1 Kompletterande processlag 19 6.2 Information om gäldenärens bankkontouppgifter 20 6.2.1 Behörig informationsmyndighet 20 6.2.2 Inhämtning av information om gäldenärens bankkontouppgifter 21 6.2.3 Avgift för informationsinhämtning 24 7 Verkställighet 26 7.1 Ansvarig verkställande myndighet 26 7.2 Behörig myndighet 26 7.3 Kompletterande förfarandebestämmelser 29 7.4 Bankmedel som ska undantas från kvarstad 31 7.5 Säkerställande av bankmedel som har belagts med kvarstad 32 7.6 Frigörande av belopp som har belagts med kvarstad 34 7.7 Avgifter och kostnader för verkställighetsåtgärder 34 8 Rättsmedel 36 8.1 Behörighet att pröva en ansökan om rättsmedel mot ett beslut om kvarstad 36 8.2 Behörighet att pröva en ansökan om rättsmedel mot verkställigheten av ett beslut om kvarstad 38 8.3 Prövningen av en ansökan om rättsmedel 40 8.4 Gäldenärens rätt att ställa säkerhet 42 8.5 Fordringsägarens skadeståndsansvar 46 9 Dataskydd och sekretess 48 9.1 Behandling av personuppgifter 48 9.2 Sekretess för uppgifter hos Kronofogdemyndigheten 50 10 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 51 11 Konsekvenser 52 12 Författningskommentar 53 12.1 Förslag till lag om kvarstad på bankmedel inom EU 53 12.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet 61 12.3 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 62 12.4 Förslag till lag om ändring i domstolsdatalagen (2015:728) 63 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel i mål och ärenden av privaträttslig natur 64 Bilaga 2 Rättelse till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel i mål och ärenden av privaträttslig natur 98 Bilaga 3 Sammanfattning av betänkandet Europeisk kvarstad på bankmedel (SOU 2015:54) 99 Bilaga 4 Betänkandets lagförslag 103 Bilaga 5 Förteckning över remissinstanserna 108 Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag 109 Bilaga 7 Lagrådets yttrande 114 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 april 2016 116 Rättsdatablad 117 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om kvarstad på bankmedel inom EU, 2. lag om ändring i lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet, 3. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), 4. lag om ändring i domstolsdatalagen (2015:728). 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om kvarstad på bankmedel inom EU Härigenom föreskrivs följande. Tillämpningsområde 1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur (kvarstadsförordningen). Ansökan om kvarstad 2 § Vid handläggningen av en ansökan om kvarstad enligt kvarstadsförordningen gäller rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål där förlikning om saken är tillåten, om inte något annat följer av förordningen. Inhämtande av bankkontoinformation 3 § Kronofogdemyndigheten är informationsmyndighet enligt kvarstadsförordningen. 4 § En bank är skyldig att på begäran av Kronofogdemyndigheten uppge om en gäldenär har ett bankkonto hos banken. En begäran enligt första stycket får förenas med ett föreläggande om vite. En fråga om utdömande av vite som har förelagts enligt andra stycket prövas i den ordning som följer av 2 kap. 15 § andra stycket utsökningsbalken. Om ett vitesföreläggande inte följs kan Kronofogdemyndigheten förelägga ett nytt vite även om det första vitesföreläggandet inte har fått laga kraft. 5 § Kronofogdemyndigheten får ta ut en avgift av fordringsägaren i ärenden om inhämtande av bankkontoinformation. Regeringen får meddela föreskrifter om avgiftens storlek. Verkställighet 6 § Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet och ansvarig verkställande myndighet enligt kvarstadsförordningen. 7 § Vid verkställighet av ett beslut om kvarstad enligt kvarstadsförordningen gäller utsökningsbalken, om inte något annat följer av förordningen eller av denna lag. 8 § För att genomföra ett beslut om kvarstad får banken överföra det kvarstadsbelagda beloppet till ett särskilt konto hos Kronofogdemyndigheten. Rättsmedel 9 § En ansökan om rättsmedel mot ett beslut om kvarstad enligt artikel 33 i kvarstadsförordningen prövas av den domstol som har meddelat kvarstadsbeslutet. Vid handläggningen av en sådan ansökan tillämpas rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål, om inte något annat följer av kvarstadsförordningen. 10 § En ansökan om rättsmedel mot verkställigheten av ett beslut om kvarstad enligt artikel 34.1, 35.3 eller 35.4 i kvarstadsförordningen prövas av Kronofogdemyndigheten. Vid handläggningen av en sådan ansökan tillämpas utsökningsbalken, om inte något annat följer av kvarstadsförordningen. En ansökan enligt artikel 34.2 i kvarstadsförordningen ska göras hos den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklaganden av Kronofogdemyndighetens beslut. Vid handläggning av en sådan ansökan tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av kvarstadsförordningen. Ansökan om att få ställa säkerhet 11 § En ansökan av en gäldenär om att få ställa en säkerhet för att avbryta verkställigheten enligt kvarstadsförordningen ska prövas av Kronofogdemyndigheten. 12 § Fordringsägaren ska ges tillfälle att yttra sig över en ställd säkerhet innan den prövas av domstol. 13 § För beskaffenheten av andra säkerheter än kontanta medel som ställs till domstol gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken. 14 § En säkerhet i form av kontanta medel som ställs till domstol ska deponeras av gäldenären hos en länsstyrelse. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2017. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet Härigenom föreskrivs att det i lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet ska införas en ny paragraf, 1 kap. 3 b §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 3 b § De avvikande bestämmelser om behandling av personuppgifter som finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur ska tillämpas i stället för denna lag. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2017. 2.3 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs att det i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska införas en ny paragraf, 34 kap. 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 34 kap. 1 a § Under motsvarande förutsättningar som i 1 § gäller sekretess hos Kronofogdemyndigheten för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i mål och ärenden om inhämtning av bankkontoinformation enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. Om uppgiften avser den enskildes personliga förhållanden, gäller dock sekretessen i högst femtio år. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2017. 2.4 Förslag till lag om ändring i domstolsdatalagen (2015:728) Härigenom föreskrivs att 3 § domstolsdatalagen (2015:728) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Om det i lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen eller i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag. De avvikande bestämmelser som finns i lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen eller i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, ska tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag. Detsamma gäller i fråga om Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2017. 3 Ärendet och dess beredning Den 15 maj 2014 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 om inrättande av ett europeisk förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur (kvarstadsförordningen). Förordningen finns i bilaga 1 och en rättelse som avser förordningens titel finns i bilaga 2. Regeringen gav i juni 2014 en särskild utredare i uppdrag att föreslå de kompletterande författningsbestämmelser som kvarstadsförordningen ger anledning till (dir. 2014:85). Utredningen om europeisk kvarstad på bankmedel överlämnade i juni 2015 betänkandet Europeisk kvarstad på bankmedel (SOU 2015:54). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 3 och betänkandets lagförslag finns i bilaga 4. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (Ju2015/04875/DOM). Lagrådet Regeringen beslutade den 25 februari 2016 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 6.1 och i författningskommentaren. Regeringen har följt Lagrådets synpunkter. I förhållande till lagrådsremissen har även vissa redaktionella ändringar gjorts. 4 Kvarstadsförordningen 4.1 EU:s arbete med att effektivisera verkställighet av domstolsavgöranden Medlemsstaternas nationella system för verkställighet av kvarstadsbeslut och förutsättningarna för att meddela sådana beslut skiljer sig väsentligt åt. Skillnaderna i de nationella systemen leder till problem för fordringsägare inom EU som vill driva in skulder i en annan medlemsstat. I december 2010 uppmanades därför Europeiska kommissionen av rådet att, inom ramen för Stockholmsprogrammet, undersöka behovet av gemensamma regler om interimistiska säkerhetsåtgärder på privaträttens område och föreslå sådana i syfte att förhindra att en gäldenärs tillgångar på t.ex. ett bankkonto försvinner innan verkställighet av ett avgörande avseende en fordran har kunnat ske. Ett förslag till en förordning om europeisk kvarstad på bankmedel presenterades av kommissionen i juni 2011 [KOM (2011) 445 slutlig]. Den 15 maj 2014 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel i mål och ärenden av privaträttslig natur (kvarstadsförordningen). Den trädde i kraft den 17 juli samma år och ska börja tillämpas fullt ut den 18 januari 2017. Genom kvarstadsförordningen skapas ett självständigt unionsrättsligt förfarande för kvarstad på bankmedel. Förordningen är ensam i sitt slag i EU-sammanhang eftersom den förutom att reglera förfarandet för att meddela ett beslut om kvarstad även reglerar förfarandet för verkställighet av beslutet. Förordningen ska underlätta för fordringsägare inom EU som är verksamma i den gränsöverskridande handeln att driva in sina fordringsanspråk över gränserna, genom att förhindra att gäldenärer snabbt flyttar sina bankmedel från en medlemsstat till en annan i syfte att undkomma verkställighet. 4.2 Förordningens huvudsakliga innehåll Utgångspunkter och tillämpningsområde Förfarandet som regleras i kvarstadsförordningen är ett alternativ till medlemsstaternas nationella förfaranden för kvarstad eller liknande säkerhetsåtgärder. Förordningen gäller i alla medlemsstater utom Danmark och Förenade kungariket, som har valt att inte delta i antagandet av förordningen (beaktandesatserna 50 och 51). Fordringsägare som har hemvist i en medlemsstat som inte har antagit förordningen kan således inte använda sig av förfarandet enligt förordningen (artikel 4.6). Det kan inte heller en fordringsägare som bor i en stat utanför EU göra. Detta gäller även om den behöriga domstolen eller bankkontot som ärendet rör finns i en medlemsstat som har antagit förordningen. Både fysiska personer och företag som har ett fordringsanspråk mot en gäldenär kan ansöka om kvarstad enligt förordningen (artikel 2.1). Fordringsanspråket ska vara privaträttsligt. Från detta krav finns vissa undantag som i stort sett överensstämmer med liknande undantag i andra unionsrättsliga instrument på privaträttens område. Anspråket kan t.ex. inte avse skatterättsliga krav, makars förmögenhetsförhållanden, arv, testamenten eller skiljeförfaranden (artikel 2.2). En ansökan om kvarstad kan endast avse bankmedel på bankkonton som finns i en eller flera medlemsstater som är bundna av förordningen (artiklarna 1.1 och 2.2). Kontona behöver dock inte föras av en bank som är belägen inom EU. Det räcker om kontona förs av en filial som finns i en medlemsstat som har anslutit sig till förordningen (artikel 2.2). Förfarandet kan vidare bara användas om ärendet är gränsöverskridande. Det kravet är uppfyllt om bankkontot eller bankkontona med bankmedlen som ska beläggas med kvarstad finns i en annan medlemsstat än den medlemsstat där domstolen som ska handlägga ansökan om kvarstad är belägen eller bankkontot eller bankkontona finns i en annan medlemsstat än den där fordringsägaren har hemvist (artikel 3). Förfarandet för ett beslut om kvarstad En ansökan om kvarstad kan göras innan fordringsägaren har ansökt om stämning avseende fordringsanspråket mot gäldenären eller under tiden domstolen prövar fordringsanspråket. En ansökan kan också göras när domstolsprövningen har avslutats och det finns ett avgörande som fastställer att gäldenären är skyldig att betala fordran (artikel 5). Avgörandet kan vara i form av en dom, en officiell handling eller en förlikning som stadfästs av domstol. Det är bara en domstol som får pröva en ansökan om kvarstad enligt förordningen. Finns det ett avgörande i fråga om gäldenärens betalningsskyldighet är behörig domstol att pröva ansökan den domstol som har prövat avgörandet (artikel 6.3). Finns det inget avgörande är domstolarna i den medlemsstat som enligt gällande rätt är behörig att pröva fordringsanspråket behöriga att pröva ansökan om kvarstad (artikel 6.1). Är fordringsanspråket konsumenträttsligt ska dock ansökan alltid ges in till en domstol i den medlemsstat gäldenären har hemvist (artikel 6.2). Förfarandet inleds genom att fordringsägaren ger in ett standardiserat ansökningsformulär till den behöriga domstolen tillsammans med de handlingar som åberopas till stöd för ansökan och, i förekommande fall, en kopia av avgörandet som fastställer gäldenärens betalningsskyldighet för fordran (artikel 8). En ansökan kan avse bankmedel på ett bankkonto eller flera bankkonton i samma medlemsstat eller i olika medlemsstater. Fordringsägaren behöver inte ange exakta uppgifter om det eller de bankkonton med bankmedel som ska säkerställas, t.ex. bankkontonummer. Det är tillräckligt att den bank eller de banker som innehar kontot eller kontona anges. Om fordringsägaren inte känner till hos vilken bank gäldenären har ett konto i en viss medlemsstat finns det möjlighet för fordringsägaren att i ansökan framställa en begäran om att dessa uppgifter ska hämtas in (artikel 14.1). En sådan begäran kan framställas om fordringsägaren har ett verkställbart avgörande som fastställer gäldenärens betalningsanspråk. Finns det ett avgörande som ännu inte är verkställbart kan en begäran bara göras om det belopp som ska säkerställas är betydande och fordringsägaren kan visa att det föreligger fara i dröjsmål. Till stöd för begäran ska fordringsägaren ange de omständigheter som ligger till grund för hans eller hennes antagande om att gäldenären har bankmedel i den aktuella medlemsstaten. En ansökan om kvarstad får ges in elektroniskt om detta är tillåtet enligt nationell rätt där ansökan ges in (artikel 8.4). Bedömer domstolen att uppgifterna i ansökan är bristfälliga får domstolen ge fordringsägaren möjlighet att inom viss tid komplettera ansökan. Om ansökan inte kompletteras inom den föreskrivna tiden ska domstolen avvisa ansökan (artikel 17.3). Detta gäller dock inte om ansökan är uppenbart ogrundad eller otillåten. Begreppen är inte definierade i förordningen. Den närmare tolkningen av begreppen på den europeiska kvarstadsförordningens område ankommer på rättstillämpningen. Förordningen anger inte heller vilken rättsverkan som inträder när en ansökan bedömts vara uppenbart ogrundad eller otillåten. Det finns inget i förordningen som hindrar att en ansökan avvisas eller avslås i ett sådant fall. Förordningen hindrar inte heller att ett förfarande avslutas genom att domstolen skriver av målet från vidare handläggning, t.ex. om en ansökan återkallas. Är ansökan komplett ska domstolen pröva om förutsättningarna enligt förordningen är uppfyllda för att ansökan ska kunna beviljas. Handläggningen är som huvudregel skriftlig (artikel 9). Prövningen sker alltid ex parte, dvs. utan att gäldenären får yttra sig över ansökan innan beslut meddelas (artikel 11). Skulle ansökan ogillas i sin helhet och fordringsägaren överklaga beslutet gäller detsamma för handläggningen i högre rätt (artikel 21.3). För att det ska finnas förutsättningar för domstolen att bevilja en ansökan om kvarstad måste fordringsägaren övertyga domstolen om att det finns ett brådskande behov av att kvarstad meddelas och att det annars finns en verklig risk för att det inte kommer att gå att verkställa avgörandet beträffande gäldenärens betalningsskyldighet eller i vart fall bli betydligt svårare att göra det. Om ansökan görs innan fordringsägaren har ett avgörande som fastställer gäldenärens betalningsskyldighet måste fordringsägaren också göra sannolikt att talan mot gäldenären beträffande fordringsanspråket kommer att bifallas (artikel 7). Innan domstolen meddelar ett beslut om kvarstad finns det möjlighet för domstolen att ålägga fordringsägaren att ställa säkerhet för att garantera att gäldenären i ett senare skede kan kompenseras för skada som kan uppstå till följd av ett felaktigt beslut om kvarstad (artikel 12). Bedömningen av hur stor säkerheten bör vara har överlämnats åt domstolen. Utgångspunkten enligt förordningen är dock att beloppet bör vara tillräckligt för att säkerställa att förfarandet inte missbrukas av fordringsägaren och för att säkerställa ersättningen för eventuell skada som gäldenären kan komma att lida. Som riktlinje för bedömningen kan utgångspunkt tas i det belopp som kvarstaden avser (beaktandesats 18). Säkerhet ska som huvudregel ställas om fordringsägaren ännu inte har ett avgörande som fastställer gäldenärens betalningsskyldighet. Undantag får bara göras om det bedöms som olämpligt med hänsyn till omständigheterna i målet, t.ex. om fordringsägaren har särskilt starka bevis och saknar möjlighet att ställa säkerhet. Det föreskrivs olika tidsfrister inom vilka domstolen ska meddela ett beslut om kvarstad (artikel 18). Finns det inget avgörande som fastställer gäldenärens betalningsskyldighet ska domstolen meddela beslutet inom tio arbetsdagar efter att ansökan getts in. Finns det ett sådant avgörande ska beslutet i stället meddelas inom fem arbetsdagar. Om fordringsägaren ska ställa säkerhet ska dock beslutet meddelas så snart begärd säkerhet har ställts. Om information har inhämtats om gäldenärens bankuppgifter i enlighet med fordringsägarens begäran ska domstolen meddela beslutet så snart som möjligt efter det att domstolen har tagit emot informationen. Finns det exceptionella omständigheter som gör att domstolen inte kan meddela beslutet inom de angivna tidsfristerna får domstolen vidta åtgärden så snart det finns möjlighet till det (artikel 45). Begreppet exceptionella omständigheter är inte definierat i förordningen. Beslutet om kvarstad ska meddelas i ett särskilt standardformulär som består av två olika delar och innehålla vissa särskilda uppgifter som anges i förordningen (artikel 19). Om domstolen har beslutat att helt eller delvis avslå ansökan om kvarstad får beslutet överklagas av fordringsägaren. Överklagandet ska ges in till den domstol som medlemsstaten har underrättat kommissionen om ska vara behörig att ta emot ett överklagande inom 30 dagar från det att fordringsägaren underrättats om beslutet (artikel 21). Meddelas ett beslut om kvarstad innan fordringsägaren har inlett en rättslig prövning av gäldenärens betalningsskyldighet för fordringsanspråket ska fordringsägaren inleda ett sådant förfarande inom 30 dagar från det ansökan om kvarstad gavs in till domstolen eller inom 14 dagar från det att beslutet om kvarstad meddelades om denna dag infaller senare (artikel 10). Inom samma tid ska fordringsägaren också redovisa att ett sådant förfarande har inletts till den domstol som har meddelat kvarstadsbeslutet. Uteblir redovisningen ska beslutet om kvarstad upphävas. Om det är en svensk domstol som ska upphäva beslutet och beslutet har verkställts i en annan medlemsstat ska domstolen fylla i beslutet om upphävande i ett standardformulär och skicka det till den behöriga myndigheten i verkställighetsmedlemstaten. Den behöriga myndigheten ska sedan vidta nödvändiga åtgärder för att avbryta verkställigheten (artikel 10.2). Verkställighet av ett beslut om kvarstad Ett beslut om kvarstad som meddelas med stöd av kvarstadsförordningen ska erkännas och verkställas i en annan medlemsstat utan att det krävs någon verkställbarhetsförklaring och utan att det finns någon möjlighet att invända mot erkännandet (artikel 22). Genom förordningen avskaffas alltså de mellanliggande förfaranden som annars är nödvändiga för att ett interimistiskt beslut om kvarstad ska kunna erkännas och verkställas i andra medlemsstater. I övrigt ska ett kvarstadsbeslut verkställas i enlighet med vad som gäller för verkställighet av nationella beslut om kvarstad i den medlemsstat där bankkontot finns, om annat inte följer av förordningen (artikel 23.1). Alla myndigheter som deltar i verkställigheten av beslutet ska agera utan dröjsmål (artikel 23.2) Om beslutet om kvarstad har meddelats i en annan medlemsstat än den där det ska verkställas ska domstolen som har meddelat beslutet eller fordringsägaren, beroende av vem som enligt nationell rätt i den medlemsstaten där beslutet meddelats är ansvarig för att inleda verkställigheten, överföra beslutet till en särskilt utsedd behörig myndighet i verkställighetsmedlemsstaten (artikel 23.3). Om en svensk domstol har meddelat ett beslut om kvarstad som ska verkställas i en annan medlemsstat ska således fordringsägaren översända beslutet till den behöriga myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten (jfr 2 kap. 1 § UB). Om det behövs ska beslutet översättas av den domstol som meddelat beslutet till det officiella språket i den medlemsstat där det ska verkställas eller till ett annat språk som den godtas av den medlemsstaten. Översättningen görs genom att använda en lämplig språkversion av standardformuläret som beslutet ska skrivas i (artikel 23.4). När den behöriga myndigheten har tagit emot beslutet ska den vidta de åtgärder som krävs för att beslutet ska verkställas i enlighet med dess nationella rätt (artikel 23.5). Om beslutet om kvarstad har meddelats i samma medlemsstat som den där det ska verkställas, ska verkställighet ske enligt nationell rätt, om inte annat följer av förordningen. Om beslutet har meddelats av en domstol i Sverige och ska verkställas här ska således fordringsägaren inleda verkställighet av beslutet genom en ansökan om detta till Kronofogdemyndigheten (jfr 2 kap. 1 § UB). Innan ett beslut om kvarstad verkställs ska den myndighet som är ansvarig för verkställigheten se till att belopp som är undantagna från utmätning enligt dess nationella rätt, undantas från kvarstad enligt förordningen (artikel 31). Av förordningen följer att banken ska genomföra beslutet om kvarstad, dvs. säkerställa bankmedlen, utan dröjsmål när den tagit emot beslutet om kvarstad eller, om det följer av nationell rätt i den medlemsstat där beslutet ska verkställas, när den fått ett föreläggande om att bankmedlen ska säkerställas (artikel 24). Banken ska skydda beloppet och se till att det inte överförs eller tas ut, antingen genom att spärra beloppet på gäldenärens bankkonto eller genom att överföra beloppet till ett särskilt konto om en sådan möjlighet följer av nationell rätt. Endast de bankmedel som finns på bankkontot eller bankkontona när beslutet ska verkställas får beläggas med kvarstad. Finns det inte tillräckligt med bankmedel får inte ytterligare medel säkerställas vartefter de flyter in på bankkontot (artikel 24.6). Ska bankmedel på flera bankkonton beläggas med kvarstad ska medel som finns på sparkonton säkerställas först. Därefter ska medel på s.k. avistakonton, t.ex. lönekonton, säkerställas. När bankmedlen skyddats ska banken eller en annan enhet som är ansvarig för verkställigheten i medlemsstaten utfärda en förklaring, dvs. ett intyg, över hur stort belopp som har säkerställts och när det skedde. Förklaringen ska utfärdas inom tre arbetsdagar från det att beloppet säkerställts på ett särskilt standardformulär (artikel 25.1). Om beslutet har verkställts i samma medlemsstat som den där det meddelades ska banken eller den verkställande myndigheten översända förklaringen till domstolen som meddelat beslutet om kvarstad och till fordringsägaren. Förklaringen ska skickas med rekommenderat brev med mottagningsbevis till fordringsägaren. Har beslutet däremot verkställts i en annan medlemsstat än den där det meddelades ska förklaringen skickas till den behöriga myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten. Detta behövs dock inte om den behöriga myndigheten är samma myndighet som har utfärdat förklaringen (artikel 25.3). Den behöriga myndigheten översänder sedan förklaringen till domstolen som har meddelat beslutet om kvarstad och till fordringsägaren i enlighet med vad som gäller när ett beslut verkställts i samma medlemsstat som det har meddelats. När bankmedlen har skyddats och förklaringen har utfärdats ska gäldenären underrättas om åtgärden. Detta sker genom att gäldenären delges beslutet om kvarstad tillsammans med övriga handlingar som har åberopats till stöd för ansökan och förklaringen om att bankmedel har säkerställts (artikel 28). Har beslutet om kvarstad fattats av en domstol i samma medlemsstat som den där gäldenären har hemvist ska domstolen delge gäldenären beslutet i enlighet med nationell rätt. Har beslutet om kvarstad fattats i en annan medlemsstat än den där gäldenären har hemvist ska domstolen som har meddelat beslutet eller fordringsägaren, beroende på vem som enligt nationell rätt ansvarar för att inleda delgivningsförfarandet, skicka handlingarna som ska delges till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där gäldenären har hemvist. Den behöriga myndigheten ska sedan delge gäldenären i enlighet med nationell rätt. Om gäldenären har hemvist i en stat utanför EU eller i en medlemsstat som inte anslutit sig till förordningen ska delgivning ske i enlighet med nationell rätt om internationell delgivning. Om det behövs ska beslutet om kvarstad, ansökan om kvarstad och förklaringen som ska delges gäldenären översättas till det officiella språket i den medlemsstat där han eller hon har hemvist eller till ett annat språk som godkänts av den medlemsstaten (artikel 28.5). Handlingar som har åberopats till stöd för ansökan om kvarstad behöver inte översättas om inte domstolen anser att det behövs för att gäldenären ska kunna ta till vara sin rätt (artikel 49.1). Vem som ska tillhandahålla översättningen och betala för den överlämnas till nationell rätt (beaktandesats 33). Rättsmedel Har gäldenären invändningar mot ett beslut om kvarstad eller verkställigheten av beslutet kan han eller hon ansöka om rättsmedel (artiklarna 33 och 34). Gäldenären kan begära att beslutet om kvarstad ska ändras eller upphävas på grund av att förutsättningarna eller kraven för att meddela ett beslut enligt förordningen inte är uppfyllda eller beslutet inte har delgetts inom föreskriven tid eller handlingarna inte har översatts i enligt med de krav som följer av förordningen. Andra grunder för att beslutet ska ändras eller upphävas kan vara att belopp som överstiger beslutet om kvarstad inte har frigjorts av fordringsägaren, att fordringsanspråket som legat till grund för ansökan om kvarstad helt eller delvis har betalats eller att fordringsanspråket har ogillats genom dom eller att verkställigheten av ett avgörande som fastställer gäldenärens betalningsskyldighet har upphävts (artikel 33.1). Det finns också möjlighet för gäldenären att invända mot ställd säkerhet (artikel 33.2). Gäldenären kan också invända mot verkställigheten av ett beslut om kvarstad och begära att verkställigheten ska begränsas med hänsyn till att t.ex. belopp inte har undantagits från kvarstaden i enlighet med vad som följer av förordningen eller att verkställigheten ska upphävas på grund av t.ex. att bankkontot eller bankmedlen inte omfattas av förordningens tillämpningsområde. Som grund för att upphäva verkställigheten av ett beslut om kvarstad kan också åberopas att beslutet uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen, s.k. ordre public, i verkställighetsmedlemsstaten. Det finns också möjlighet för gäldenären eller fordringsägaren att begära att kvarstaden ska ändras eller upphävas på grund av att omständigheterna som låg till grund för beslutet har ändrats (artikel 35.1). Fordringsägaren och gäldenären kan också gemensamt begära att beslutet om kvarstad alternativt verkställigheten av beslutet ska upphävas på grund av att de kommit överens om att fordran ska regleras (artikel 35.3). Fordringsägaren kan också själv ansöka om att verkställigheten ska ändras för att anpassas till vad som följer av nationell rätt i verkställighetsmedlemsstaten om undantag från utmätning (artikel 35.4). Gäller ansökan om rättsmedel beslutet om kvarstad ska ansökan om rättsmedel ges in till en behörig domstol i den medlemsstat som har meddelat kvarstadsbeslutet (artikel 34). Riktar sig ansökan i stället mot verkställigheten av beslutet ska den ges in till behörig domstol i den medlemsstat där beslutet har verkställts eller, om det följer av nationell rätt, till behörig verkställande myndighet i den medlemsstaten (jfr 2 kap. 1 § UB). En invändning mot verkställigheten om att kvarstadsbeslutet uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen i verkställighetsmedlemsstaten kan dock bara prövas av domstol och inte av en verkställande myndighet (artikel 34.2). En ansökan om rättsmedel ska göras på ett standardformulär och förfarandet för att pröva ansökan regleras i förordningen (artikel 36). Alla beslut som avser en ansökan om rättsmedel får överklagas av båda parter (artikel 37). Överklagandet ska göras på ett standardformulär. Förfarandet för överklagandet fastställs av nationell rätt. Övriga bestämmelser Förordningen innehåller även vissa bestämmelser om rätt för gäldenären att ställa säkerhet i stället för kvarstad (artikel 38) och tredje mans rättigheter (artikel 39). Det finns dessutom bestämmelser om juridiskt biträde (artikel 41) samt avgifter och kostnader för domstolar, myndigheter och banker. Slutligen finns vissa bestämmelser om skydd av personuppgifter och gallring av sådana uppgifter (artikel 47). 5 En ny lag med kompletterande bestämmelser till kvarstadsförordningen Regeringens förslag: Bestämmelserna som kompletterar kvarstadsförordningen ska tas in i en ny lag. Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans berör förslaget. Skälen för regeringens förslag Kompletterande lagstiftning Kvarstadsförordningen är direkt tillämplig i nationell rätt, vilket innebär att den varken ska eller får inkorporeras i eller transformeras till nationell rätt. Det kan dock behövas kompletterande bestämmelser på nationell nivå för att en EU-förordning ska kunna tillämpas i den nationella rättsordningen. Sådana bestämmelser behövs när det gäller kvarstadsförordningen. Förordningen innehåller t.ex. bestämmelser som kräver att medlemsstaterna utser en behörig myndighet och en behörig informationsmyndighet. Dessutom behövs bestämmelser som möjliggör att förordningen kan tillämpas fullt ut av svenska domstolar och myndigheter. Frågan är om de kompletterande lagbestämmelserna bör infogas i någon redan existerande lag eller om de bör samlas i en särskild lag. Ett alternativ är att föra in de kompletterande bestämmelserna till kvarstadsförordningen i lagen (2014:912) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av vissa utländska avgöranden där andra kompletterande bestämmelser till vissa av EU:s förordningar tagits in. Lagen består dock i huvudsak av bestämmelser som rör förfarandet och verkställighet av utländska avgöranden. Några sådana bestämmelser blir inte aktuella med anledning av kvarstadsförordningen. Det finns därför skäl att i detta fall inte infoga de nya bestämmelserna i den lagen. Med hänsyn till att förordningen rör frågor om kvarstad finns även anledning att överväga om de nya bestämmelserna bör tas in i befintliga regelverk som reglerar frågor om säkerhetsåtgärder, t.ex. rättegångsbalken eller utsökningsbalken. Bestämmelserna i dessa regelverk utgår dock från svenska beslut om säkerhetsåtgärder som inte har några gränsöverskridande inslag. Reglerna i kvarstadsförordningen innebär inte någon förändring av den gällande svenska regleringen. Förordningen tillhandahåller i stället ett i förhållande till nationella kvarstadsåtgärder alternativt förfarande i de fall där det finns ett gränsöverskridande inslag. Till skillnad från gällande regelverk om kvarstad är dessutom förordningen begränsad till att endast omfatta kvarstad på bankmedel. De nya bestämmelser som krävs är således av en annan karaktär än den befintliga regleringen om säkerhetsåtgärder och då särskilt kvarstad. Det är därför inte lämpligt att införa de nya bestämmelserna i gällande regelverk. Mot denna bakgrund är det lämpligast att de bestämmelser som behöver införas för att komplettera förordningen i huvudsak tas in i en ny särskild lag. En sådan ordning ökar överskådligheten och underlättar för de som ska tillämpa förordningen. Lagen bör benämnas lag om kvarstad på bankmedel inom EU. Utöver detta behöver vissa följdändringar göras när det gäller Kronofogdemyndighetens och domstolarnas behandling av personuppgifter och sekretess för sådana uppgifter. Dessa ändringar bör föras in befintliga regelverk för sådana frågor i stället för i den nya lagen. Hänvisningsteknik I de fall hänvisningar görs till kvarstadsförordningen i lagförslagen i denna lagrådsremiss bör dessa vara dynamiska till sin karaktär. Bestämmelserna rör bl.a. vilka myndigheter som ska vara behöriga att pröva olika frågor enligt kvarstadsförordningen och vilka förfarandebestämmelser som dessa myndigheter ska använda när förordningen saknar bestämmelser eller hänvisar till att nationell rätt ska tillämpas. Det är därför ändamålsenligt att hänvisningen till EU-förordningen i dessa fall är dynamisk, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Det föreslås även bestämmelser av upplysningskaraktär, t.ex. en portalparagraf i kompletteringslagen och bestämmelser i Kronofogdemyndighetens och domstolarnas registerförfattningar, där hänvisningen är dynamisk. Hänvisningen kommer således att omfatta även eventuella ändringar i förordningen efter dess ikraftträdande. Detta hindrar dock inte att den nationella lagstiftningen kan komma att behöva ändras om förordningens innehåll förändras. När det gäller t.ex. utseende av behöriga myndigheter finns anledning att i samband med eventuella förändringar av förordningen uppmärksamma om ändringen i förordningen innebär att myndigheten ges nya uppgifter och överväga om den uppgiften lämpligen kan och bör anförtros den utpekade myndigheten. 6 Ansökan om kvarstad 6.1 Kompletterande processlag Regeringens förslag: Vid handläggning i domstol av en ansökan om kvarstad enligt kvarstadsförordningen ska rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål där förlikning om saken är tillåten tillämpas, om inte något annat följer av förordningen. Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Enligt utredningens förslag ska endast rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål som rör kvarstad tillämpas. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna invänder mot förslaget. Nacka tingsrätt önskar att det klargörs om det är rättegångsbalkens regler om tvistemål som ska användas för att avgöra vilka domstolar som är behöriga att pröva en ansökan om kvarstad enligt artikel 6.2 i förordningen och ett överklagande som avser ett beslut om att helt eller delvis ogilla en ansökan om kvarstad enligt artikel 21. Göteborgs tingsrätt önskar att det klargörs att den möjlighet som domstolarna har i dag enligt 15 kap. 1 § RB att avslå en begäran om kvarstad också kan användas när det finns information om att sökanden redan har beviljats kvarstad enligt kvarstadsförordningen för hela den fordran som sökanden vill säkerställa. Skälen för regeringens förslag: Förfarandet för handläggningen av en ansökan om kvarstad regleras i huvudsak av kvarstadsförordningen. Saknas det regler i förordningen ska frågan regleras av nationell rätt i den medlemsstat där prövningen görs (artikel 46). Sådana bestämmelser kan t.ex. avse frågor om behörig domstol eller rättens sammansättning. Förordningen utgår från att prövningen av en ansökan om kvarstad ska göras i domstol. Eftersom behörig domstol enligt förordningen är knuten till behörigheten att pröva sakfrågan (artikel 6), dvs. det privaträttsliga fordringsanspråket, kommer prövningen av ansökan om kvarstad enligt förordningen i Sverige att ske i allmän domstol. Det innebär att tillämplig kompletterande processlag därför bör vara antingen rättegångsbalken (RB) eller lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen). Förfarandet enligt kvarstadsförordningen har vissa likheter med handläggningen enligt ärendelagen, t.ex. inleds förfarandet genom en ansökan (artikel 8) och handläggningen är som huvudregel skriftlig (artikel 9). Detta skulle tala för att ärendelagen bör väljas som kompletterande processlag. Till skillnad från handläggningen enligt ärendelagen är dock förfarandet enligt förordningen starkt formbundet. Dessutom syftar förfarandet, inte direkt men indirekt, till att slita en tvist mellan två parter med utgångspunkt från en händelse i förfluten tid. Detta talar för att rättegångsbalken bör användas som kompletterande lag i stället för ärendelagen. I rättegångsbalken finns dessutom redan bestämmelser för prövning av kvarstad i tvistemål. Det som vidare talar för att rättegångsbalken bör användas är kvarstadsfrågans nära samband med prövningen av fordringsanspråket, som i Sverige kommer att prövas enligt reglerna om tvistemål i rättegångsbalken. Mot denna bakgrund anser regeringen att övervägande skäl talar för att rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål bör tillämpas vid prövningen av en ansökan om kvarstad enligt kvarstadsförordningen, i den utsträckning inte förfarandet är reglerat på något annat sätt i förordningen. Utredningen föreslår att användningen av rättegångsbalkens regler ska begränsas till sådana bestämmelser om tvistemål som rör kvarstad. En sådan begränsning riskerar dock att bli alltför snäv, särskilt som förfarandet enligt förordningen inte helt överensstämmer med det svenska förfarandet för kvarstad. I stället bör bestämmelserna i rättegångsbalken om tvistemål göras generellt tillämpliga. Som Lagrådet påpekat bör det framgå av lagtexten att det är bestämmelserna om dispositiva tvistemål som ska användas. När det gäller vissa frågor står det klart att rättegångsbalkens bestämmelser kommer att behöva användas, t.ex. när det gäller frågan om behörig nationell domstol att pröva en ansökan om kvarstad och ett överklagande av ett beslut om kvarstad, som Nacka tingsrätt pekar på. Även frågor om vilken typ av säkerhet från fordringsägaren som kan accepteras (artikel 12.3 jämförd med 15 kap. 6 § andra stycket RB som i sin tur hänvisar till 2 kap. 25 § UB) och frågor om domförhet kommer att prövas enligt rättegångsbalkens regler. Något generellt eller uttömmande svar på i vilken utsträckning bestämmelserna i rättegångsbalken kommer att komplettera förordningen kan dock av naturliga skäl inte ges. En bedömning måste göras i varje enskilt fall av om förordningen ger utrymme att tillämpa nationella regler eller om frågan ska anses vara uttömmande reglerad där. Användningen av nationella bestämmelser får självklart inte strida mot förordningen eller syftet med den. Göteborgs tingsrätt efterfrågar ett klargörande av om ett beslut om kvarstad som har meddelats med stöd av förordningen kan ligga till grund för ett avslag på en nationell begäran om kvarstad enligt 15 kap. 1 § RB. Det kan konstateras att en ansökan om kvarstad enligt 15 kap.1 § RB får beviljas av domstolen om förutsättningarna enligt samma bestämmelse är uppfyllda. Den omständigheten att det finns ett beslut om kvarstad enligt kvarstadsförordningen får vägas in i bedömningen på samma sätt som övriga omständigheter som ligger till grund för prövningen. 6.2 Information om gäldenärens bankkontouppgifter 6.2.1 Behörig informationsmyndighet Regeringens förslag: Kronofogdemyndigheten ska vara informationsmyndighet enligt kvarstadsförordningen med behörighet att inhämta information om en gäldenärs bankuppgifter. Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig över förslaget, bl.a. Kronofogdemyndigheten, Sveriges advokatsamfund och Svenska Bankföreningen, är positiva till det. Skälen för regeringens förslag: Enligt förordningen ska det finnas en särskilt utsedd informationsmyndighet i varje medlemsstat som ska hämta in information om gäldenärens bankkontouppgifter (artiklarna 4.13 och 14). Medlemsstaterna är skyldiga att underrätta kommissionen om vilken myndighet som har utsetts att vara behörig i detta avseende (artikel 50.1 b). I avsnitt 6.2.2 föreslås att information om gäldenärens bankkontouppgifter i Sverige ska inhämtas genom att banker blir skyldiga att på begäran uppge om gäldenären har ett eller flera bankkonton hos dem. Denna metod överensstämmer i allt väsentligt med hur Kronofogdemyndigheten redan i dag inhämtar information om en gäldenärs tillgångar hos en tredje man, t.ex. en bank, i ett verkställighetsärende. Hos Kronofogdemyndigheten finns det således erfarenhet och upparbetade rutiner, både inom myndigheten och i kommunikationen med banker, som kan användas för att utföra den informationsinhämtning som behöver göras enligt förordningen. Med hänsyn till detta framstår det enligt regeringens bedömning som mest ändamålsenligt att utse Kronofogdemyndigheten till behörig myndighet att inhämta information om gäldenärens bankuppgifter enligt förordningen. 6.2.2 Inhämtning av information om gäldenärens bankkontouppgifter Regeringens förslag: En bank ska vara skyldig att på begäran av Kronofogdemyndigheten uppge om en gäldenär har ett bankkonto hos banken. Kronofogdemyndighetens begäran ska få förenas med ett föreläggande om vite. Frågan om utdömande av ett vite ska i enlighet med utsökningsbalkens bestämmelser prövas på talan av Kronofogdemyndigheten av den tingsrätt som enligt utsökningsbalken är behörig att pröva överklaganden av Kronofogdemyndighetens beslut. Om ett vitesföreläggande inte följs ska Kronofogdemyndigheten kunna förelägga ett nytt vite även om det första vitesföreläggandet inte har fått laga kraft. Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har några invändningar mot förslaget. Nacka tingsrätt anser att det bör övervägas om det finns behov av särskilda förfaranderegler för informationsinhämtningen. Kronofogdemyndigheten anser att banken, utöver uppgift om att gäldenären har ett bankkonto hos den, även bör lämna närmare upplysningar om kontona, t.ex. vilken typ av konto det är. Svenska Bankföreningen ifrågasätter behovet av en särskild författningsreglering och menar att skyldigheten redan följer av bestämmelserna om tredje mans upplysningsskyldighet i utsökningsbalken. Skälen för regeringens förslag: Enligt kvarstadsförordningen ska en ansökan om kvarstad innehålla uppgifter som gör det möjligt att identifiera den bank där gäldenären har ett eller flera bankkonton med bankmedel som ska beläggas med kvarstad (artikel 8.2 d). Dessa uppgifter är en förutsättning för att domstolen ska kunna bevilja en ansökan om kvarstad enligt förordningen (artikel 19.2). Om fordringsägaren inte har tillgång till uppgifterna finns det möjlighet för honom eller henne att framställa en begäran om att sådan information ska inhämtas. En sådan begäran ska framställas i ansökan om kvarstad (artikel 8.2 f). Möjligheten att framställa en begäran är som huvudregel begränsad till fall där fordringsägaren har ett verkställbart avgörande beträffande fordringsanspråket (artikel 14.1). Om avgörandet ännu inte är verkställbart får en framställan ändå göras om särskilda förutsättningar är uppfyllda, bl.a. att det belopp som ska beläggas med kvarstad är betydande och att det är fara i dröjsmål. Till stöd för begäran ska fordringsägaren ange de omständigheter som gör att han eller hon tror att gäldenären har ett eller flera bankkonton i en bank i den medlemsstaten (artikel 14.2). Är begäran inte välgrundad ska domstolen avslå den. I annat fall ska domstolen skicka begäran vidare till informationsmyndigheten i verkställighetsmedlemsstaten, dvs. till den medlemsstat där fordringsägaren tror att gäldenären har bankmedel. För att information om gäldenärens bankuppgifter ska kunna inhämtas uppställer förordningen krav på att medlemsstaterna ska se till att det i deras nationella rätt finns minst en metod för detta (artikel 14.5). I förordningen anges olika metoder som medlemsstaterna kan använda sig av för informationsinhämtning. Medlemsstaterna kan t.ex. välja att införa en skyldighet för banker att på begäran av informationsmyndigheten uppge om gäldenären har ett bankkonto hos dem (artikel 14.5 a). De kan också välja att införa en rätt för informationsmyndigheten att få ta del av relevant information som andra myndigheter har i sina register eller på annat sätt förfogar över (artikel 14.5 b). En tredje metod kan vara att låta domstol förplikta en gäldenär att uppge i vilken eller vilka banker i medlemsstaten som han eller hon har ett eller flera bankkonton med ett föreläggande som förbjuder gäldenären att ta ut eller överföra medlen som finns på de uppgivna kontona upp till det belopp som ansökan om kvarstad avser (artikel 14.5 c). Förutom dessa tre särskilt angivna sätt medger förordningen även att medlemsstaterna använder sig av andra metoder för informationsinhämtning. Metoden måste dock på ett effektivt, ändamålsenligt och proportionerligt kostsamt eller tidskrävande sätt kunna bidra till tillgång till den relevanta informationen (artikel 14.5 d). I svensk rätt finns det en upplysningsskyldighet för bl.a. banker i utsökningssammanhang. En bank är skyldig att på begäran av Kronofogdemyndigheten uppge om gäldenären har en fordran eller något annat mellanhavande med banken som kan ha betydelse för bedömningen av om tillgångar som kan utmätas (4 kap. 15 § UB). Det kan t.ex. avse upplysningar om bankmedel, bankfack eller egendom som banker har i öppet förvar. Kronofogdemyndigheten har tillgång till i stort sett alla bankers kontaktuppgifter i sitt it-stöd. Bankförfrågningarna utförs antingen elektroniskt eller brevledes. I brådskande fall utförs förfrågningarna även via telefon eller fax. Det kan konstateras att den ordning för informationsinhämtning från tredje man som följer av utsökningsbalken i allt väsentligt överensstämmer med metoden för informationsinhämtning enligt artikel 14.5 a i kvarstadsförordningen. För en sådan metod finns således redan ett uppbyggt och beprövat system med väl upparbetade rutiner, både inom Kronofogdemyndigheten och i kommunikationen med bankerna. Med hänsyn till detta och då Kronofogdemyndigheten dessutom föreslås vara behörig informationsmyndighet, anser regeringen, i likhet med utredningen, att det mest ändamålsenliga är att införa motsvarande ordning för informationsinhämtning enligt förordningen. Eftersom informationsinhämtning enligt förordningen sker innan det finns ett ärende om verkställighet hos Kronofogdemyndigheten är det inte möjligt att tillämpa utsökningsbalkens bestämmelser direkt, vilket Svenska Bankföreningen föreslår. Utredningen föreslår i stället att upplysningsskyldigheten ska regleras i den särskilda lagen med kompletterande bestämmelser till kvarstadsförordningen. Regeringen instämmer i utredningens förslag. Kronofogdemyndigheten framför önskemål om att bankens upplysningsskyldighet ska utökas till att även omfatta närmare uppgifter om gäldenärens bankkonto, bl.a. vilken typ av bankkonto det är som gäldenären har i banken. Av förordningen följer att informationsinhämtningen ska göras i syfte att identifiera banken och gäldenärens bankkonton (artikel 14.1 första stycket). Det framgår vidare att bankerna är skyldiga att uppge om gäldenären har ett bankkonto hos dem (artikel 14.5 a). Omfattningen av bankens upplysningsskyldighet är begränsad till vad som framgår av dessa bestämmelser i förordningen. Någon möjlighet att utöka bankens skyldighet utöver vad som framgår av förordningen finns inte. Det innebär att uppgifter om vad det är för typ av bankkonto, t.ex. om det är ett sparkonto eller ett lönekonto, inte omfattas av bankens upplysningsskyldighet. Upplysningsskyldigheten omfattar inte heller uppgift om det finns bankmedel eller hur mycket medel det finns på bankkontot. När det gäller informationsmyndighetens handläggning av en begäran om informationsinhämtning följer det av kvarstadsförordningen att en sådan begäran ska handläggas skyndsamt (artikel 14.5 d andra stycket). Vidare framgår att informationen så snart den har inhämtats ska översändas av informationsmyndigheten till den domstol som skickade över begäran (artikel 14.6). Går det inte att inhämta någon information ska informationsmyndigheten informera den domstol som har skickat över begäran om det (artikel 14.7). Av kvarstadsförordningen framgår inte i vilken omfattning efterfrågningar ska göras innan informationsmyndigheten kan återrapportera till domstolen att den inte har kunnat inhämta den begärda informationen. Av förordningen framgår dock att den metod som används för informationsinhämtning ska vara effektiv och ändamålsenlig utan att vara oproportionerligt kostsam eller tidskrävande (beaktandesats 20). Det är av naturliga skäl inte möjligt att ange när omfattningen av efterfrågningarna blir oproportionerlig i förhållande till förordningens krav. Den bedömningen får göras av informationsmyndigheten i varje enskilt fall. Ledning bör dock kunna hämtas från vad som gäller i fråga om omfattningen av de efterforskningar som görs i ett svenskt verkställighetsärende om kvarstad för fordran där bankmedel eftersöks. Exakt hur informationsmyndigheten ska göra för att inhämta informationen från bankerna framgår inte heller av förordningen. Enligt regeringens bedömning bör dock samma rutiner som Kronofogdemyndigheten använder sig av för att hämta in information från tredje man i utsökningssammanhang kunna användas för informationsinhämtning enligt förordningen. Något behov av att införa särskilda förfaranderegler för informationsinhämtning enligt förordningen, vilket Nacka tingsrätt efterfrågar, föreligger därför inte. Utredningen föreslår att Kronofogdemyndighetens begäran om upplysningar från banken ska få förenas med vite och att ett nytt vite får föreläggas även om det första vitesföreläggandet ännu inte har fått laga kraft. Detta överensstämmer med vad som gäller för motsvarande upplysningsskyldighet enligt utsökningsbalken (2 kap. 15 § UB). Till skillnad från förordningen omfattar upplysningsskyldigheten enligt balken även andra än banker, t.ex. enskilda med en närmare relation till gäldenären som kan tänkas ha ett intresse av att förhala verkställighetsförfarandet. Behovet av tvångsmedel i utsökningssammanhang kan således anses vara större än enligt kvarstadsförordningen, som endast omfattar banker med en mer affärsmässig relation till gäldenären. Sanktionsskyldigheten i utsökningsbalken har dock motiverats med hänvisning till vikten av att sökandens rätt tillgodoses. Samma intresse gör sig också gällande för informationsinhämtning enligt förordningen. Införs det ingen sanktionsmöjlighet för upplysningsskyldigheten enligt förordningen innebär det en risk för att metoden i vissa fall blir helt verkningslös. En sådan ordning riskerar att strida mot förordningens syfte. Mot denna bakgrund är det därför motiverat att Kronofogdemyndigheten får möjlighet att förena en begäran om upplysningar med ett föreläggande om vite i enlighet med utredningens förslag. Det finns naturligtvis ingen skyldighet att förena en sådan begäran med ett föreläggande om vite. Om ett vitesföreläggande inte följs bör Kronofogdemyndigheten även, i likhet med vad som gäller i fråga om vite enligt utsökningsbalken, få förelägga om ett nytt vite innan det första föreläggandet om vite har fått laga kraft. Frågan om utdömande av ett vite enligt kvarstadsförordningen bör, i likhet med vad utredningen föreslår, prövas enligt de regler som gäller för ett motsvarande föreläggande enligt utsökningsbalken. Talan om utdömande av vite kommer därmed att föras av Kronofogdemyndigheten vid den tingsrätt som är behörig att pröva ett överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut (se 2 kap. 15 § andra stycket UB). I övrigt finns det bestämmelser i lagen (1985:206) om viten för vitesföreläggandet, bl.a. att det ska delges banken (se 2 § fjärde stycket nämnd lag). 6.2.3 Avgift för informationsinhämtning Regeringens förslag: Kronofogdemyndigheten ska få ta ut avgifter av fordringsägaren i ärenden om inhämtande av bankkontoinformation. Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Nacka tingsrätt efterfrågar vilka åtgärder Kronofogdemyndigheten kan vidta om fordringsägaren inte betalar avgiften för informationsinhämtning. Skälen för regeringens förslag: Kvarstadsförordningen innehåller ingen bestämmelse om avgift för inhämtning av information om gäldenärens bankuppgifter. Förordningen hindrar dock inte att medlemsstaterna inför myndighetsavgifter för informationsinhämtning (artikel 44). När det gäller avgiftens storlek ska den vara fastställd av en avgiftsskala eller med stöd av andra på förhand bestämda regler som på ett klart sätt anger avgiften. Om de finns en motsvarande nationell åtgärd får avgiften inte heller sättas högre än vad som gäller för en sådan åtgärd. I enlighet med vad som föreslås i avsnitt 6.2.1 ska Kronofogdemyndigheten utses till informationsmyndighet. Som informationsmyndighet kommer Kronofogdemyndigheten få till uppgift att inhämta information från banker om gäldenärens bankuppgifter innan det finns ett verkställbart avgörande. Det innebär att Kronofogdemyndigheten kommer att få en ny ärendetyp att handlägga. Även om det sannolikt kommer att handla om ett begränsat antal ärenden, kommer varje begäran att kräva ett visst arbete. I den verksamhet som Kronofogdemyndigheten bedriver tas som regel ut avgifter för att täcka kostnaderna för myndighetens arbete i olika ärenden, bl.a. för verkställighets- och utsökningsärenden (se 17 kap 1 § UB) men också för andra ärenden, t.ex. om dödande av förekommen handling och kallelse på okända borgenärer (se 17 § förordningen [1992:1094] om avgifter vid Kronofogdemyndigheten). Detsamma bör enligt regeringens mening gälla även i ärenden om informationsinhämtning. Eftersom ett ärende om informationsinhämtning enligt förordningen inte omfattas av Kronofogdemyndighetens verksamhet enligt utsökningsbalken bör det tydliggöras i den nya lagen att en avgift får tas ut för dessa ärenden. Avgiften bör betalas av fordringsägaren som har begärt att information ska inhämtas. Avgiftens storlek bör framgå av förordning. Nacka tingsrätt efterfrågar vilka åtgärder Kronofogdemyndigheten kan vidta om avgiften inte betalas av fordringsägaren. Till skillnad från vad som gäller för Kronofogdemyndighetens verksamhet med t.ex. summarisk process och utsökning inleds inte ett ärende om informationsinhämtning enligt förordningen genom en ansökan. Kronofogdemyndighetens skyldighet att inhämta information om gäldenärens bankuppgifter följer direkt av kvarstadsförordningen. Skyldigheten är ovillkorad och informationsinhämtningen ska ske utan dröjsmål (artikel 14.3 d andra stycken). Mot denna bakgrund saknas enligt utredningens uppfattning, vilken regeringen delar, möjlighet att villkora Kronofogdemyndighetens handläggning av ett ärende om informationsinhämtning av att avgiften har betalats på motsvarande sätt som t.ex. gäller för ett utsökningsärende (jfr 17 kap. 2 § UB). Kronofogdemyndigheten handlägger dock redan i dag ärenden som inte är villkorade av att avgiften betalas, t.ex. ärenden enligt lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer. Rutiner och åtgärder för att hantera obetalda avgifter i ärenden där inte handläggningen är villkorad av att avgiften är betald finns således redan hos Kronofogdemyndigheten. En avgift som inte betalats i ett ärende om informationsinhämtning får hanteras på motsvarande sätt som i ett sådant ärende. 7 Verkställighet 7.1 Ansvarig verkställande myndighet Regeringens förslag: Kronofogdemyndigheten ska vara ansvarig verkställande myndighet enligt kvarstadsförordningen. Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens. Utredningen gör bedömningen att det inte är nödvändigt att reglera särskilt att Kronofogdemyndigheten är ansvarig verkställande myndighet enligt kvarstadsförordningen. Remissinstanserna: Ingen remissinstans berör frågan. Skälen för regeringens förslag: Förordningen utgår från att en bank kan vara ansvarig för verkställighet (se bl.a. artikel 24). Eftersom detta inte är förenligt med alla medlemsstaters rättsordningar, bl.a. Sveriges, hänvisas i kapitel 3 i förordningen, förutom till banken, även till annan enhet som är ansvarig för att verkställa ett beslut om kvarstad i verkställighetsmedlemsstaten (se t.ex. artiklarna 24.4, 25.1 och 25.4). Begreppet annan enhet definieras inte i förordningen. Medlemsstaterna är dock skyldiga att underrätta kommissionen om vilken myndighet som är behörig att verkställa ett beslut om kvarstad enligt kapitel 3 i förordningen (artikel 50.1 f). Enligt regeringens uppfattning bör det, till skillnad mot vad utredningen anser, tydliggöras att det i Sverige är Kronofogdemyndigheten som är behörig verkställande myndighet enligt kvarstadsförordningen. Det tydliggör också att det i Sverige alltid är Kronofogdemyndigheten och inte en bank som är behörig att vidta alla verkställighetsåtgärder enligt kvarstadsförordningen. En sådan regel bör därför införas. 7.2 Behörig myndighet Regeringens förslag: Kronofogdemyndigheten ska vara behörig myndighet enligt kvarstadsförordningen. Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans berör frågan. Skälen för regeringens förslag Allmänna utgångspunkter Enligt förordningen ska det finnas minst en särskilt utsedd behörig myndighet i varje medlemsstat (artiklarna 50.1 e och 4.14). Den behöriga myndigheten är ansvarig för flera uppgifter enligt förordningen, bl.a. att vidta de åtgärder som krävs för att ett kvarstadsbeslut som meddelats i en annan medlemsstat ska verkställas i den medlemsstat där myndigheten finns (artikel 23.5) och för förklaringen om att bankmedel har belagts med kvarstad (artikel 25.3). I den behöriga myndighetens uppgifter ingår också att hantera en ansökan från fordringsägaren om frigörande av bankmedel (artikel 27.2) och att vidta åtgärder med anledning av beslut som meddelas med stöd av förordningen om att kvarstaden upphävts (artikel 10.2) eller verkställigheten avbrutits (artikel 36.5 andra stycket). Har kvarstadsbeslutet meddelats av en domstol i en annan medlemsstat än den där gäldenären har hemvist, är den behöriga myndigheten dessutom ansvarig för att delge gäldenären kvarstadsbeslutet och förklaringen om att bankmedel har belagts med kvarstad (artikel 28.3). Ansvar för uppgifter som har samband med verkställigheten Alla uppgifter, förutom delgivning, som den behöriga myndigheten ansvarar för har samband med verkställigheten av kvarstadsbeslutet. Vissa av uppgifterna kräver dessutom att myndigheten ska kunna vidta direkta verkställighetsåtgärder, t.ex. avbryta eller ändra en verkställd kvarstad. I Sverige är Kronofogdemyndigheten ansvarig verkställande myndighet (1 kap. 3 § UB). Kronofogdemyndigheten kommer även vara ansvarig verkställande myndighet och enhet enligt förordningen, vilket redogörs för i avsnitt 7.1. Mot denna bakgrund framstår det enligt regeringens uppfattning både som mest ändamålsenligt och konsekvent att Kronofogdemyndigheten också blir ansvarig för de uppgifter som den behöriga myndigheten ska ha och som har samband med verkställigheten av ett beslut enligt förordningen. I likhet med vad utredningen föreslår bör således Kronofogdemyndigheten utses till behörig myndighet för dessa uppgifter. Ansvar för delgivning med en gäldenär som har hemvist i Sverige Om ett beslut om kvarstad har meddelats i en annan medlemsstat än den där beslutet ska verkställas ingår det också i den behöriga myndighetens uppgift att delge en gäldenär med hemvist i myndighetens medlemsstat beslutet om kvarstad och tillhörande handlingar (artikel 28.3 första stycket). Det finns inget som hindrar att flera behöriga myndigheter utses enligt förordningen (artiklarna 4.14 och 50.1 e). Utredningen överväger om Länsstyrelsen i Stockholm län skulle kunna komma i fråga att utses till behörig myndighet för delgivning enligt förordningen. Länsstyrelsen i Stockholms län är centralmyndighet för internationellt delgivningssamarbete och mottagande organ vid delgivning i Sverige. I centralmyndighetens uppgift ingår bl.a. att hjälpa till med en utländsk begäran om delgivning i Sverige. Detta överensstämmer väl med det ansvar som den behöriga myndigheten ska ha enligt förordningen. Länsstyrelsen i Stockholms län framstår således som i och för sig lämplig att utses till behörig myndighet för delgivning enligt förordningen. Det gäller särskilt de situationer där den enda kopplingen till Sverige är att gäldenären har hemvist här, dvs. när beslutet om kvarstad meddelas och verkställs i en annan medlemstat än Sverige. I en sådan situation blir den behöriga myndighetens uppgift endast att delge gäldenären handlingarna och att underrätta domstolen som har utfärdat beslutet om kvarstad eller fordringsägaren om resultatet av delgivningen (artikel 28.3). I de flesta fall kommer dock kopplingen till Sverige, utöver gäldenärens hemvist, även vara att beslutet om kvarstad ska verkställas här, dvs. bankmedlen som ska beläggas med kvarstad finns på ett bankkonto i Sverige. I dessa fall kommer Kronofogdemyndigheten att i enlighet med vad som föreslås i avsnitt 7.1 vara ansvarig verkställande myndighet och enhet enligt förordningen och även vara behörig att vidta de verkställande åtgärder som ingår i den behöriga myndighetens uppgifter, t.ex. att utfärda förklaringen om att bankmedel har belagts med kvarstad. Delgivningen med gäldenären har ett nära samband med utfärdandet av förklaringen. Det är utfärdandet av förklaringen som utlöser den föreskrivna tidsfristen för att inleda delgivningen (se artikel 28.3). Förklaringen ska även skickas från den behöriga verkställande myndigheten till den behöriga myndigheten för delgivning (artikel 25.3). Om en annan myndighet än Kronofogdemyndigheten skulle vara ansvarig för delgivningen med gäldenären skulle detta medföra att det måste ske en överföring av förklaringen till den andra myndigheten innan delgivningen kan inledas. Det saknas regler om en sådan överföring av förklaringen mellan olika behöriga myndigheter i kvarstadsförordningen. Om en sådan överföring ska kunna göras krävs därför att kompletterande bestämmelser införs. Regeringen anser dock att det, i likhet med vad utredningen konstaterar, kan ifrågasättas om det är lämpligt att införa ett sådant system. En sådan ordning riskerar att föra med sig tidsförluster, vilket inte kan anses ligga i linje med förordningens snäva tidsramar för delgivning som syftar till att ge gäldenären möjlighet att invända mot kvarstaden omedelbart efter att bankmedlen säkerställts. I de fall Sverige är gäldenärens hemvist och verkställighetsmedlemsstat framstår det därför som mest effektivt och ändamålsenligt att Kronofogdemyndigheten ansvarar för delgivningen i egenskap av behörig myndighet. Förordningen medger i och för sig att behörigheten delas mellan olika myndigheter. En ordning med ett delat myndighetsansvar i fråga om delgivning riskerar dock att göra kvarstadsförfarandet mindre överskådligt, särskilt för utländska domstolar och fordringsägare som ska skicka handlingarna till de olika myndigheterna. Det innebär också att det finns risk för att handlingar skickas till fel myndighet och att delgivningen på grund av det drar ut på tiden, vilket är till nackdel för gäldenären och inte ligger i linje med syftet med förordningen. Dessutom riskerar en uppdelning av behörigheten att skapa en osäkerhet kring ansvarsfördelningen mellan de olika myndigheterna i Sverige, vilket också kan riskera att påverka inom vilken tid gäldenären får information om kvarstaden. Mot denna bakgrund framstår en uppdelning av ansvaret inte som en lämplig lösning. Det alternativ som återstår är att utse Kronofogdemyndigheten till behörig myndighet för all delgivning med en gäldenär med hemvist i Sverige, dvs. även i de fall där Sverige inte är verkställande medlemsstat. Det är inte ovanligt att Kronofogdemyndigheten delger handlingar inom ramen för sin befintliga verksamhet. Kronofogdemyndigheten delger nationella kvarstadsbeslut och beslut under verkställighetsprocessen enligt UB. Därtill kommer att kronofogdemyndigheten också är behörig myndighet för internationell delgivning i indrivningsfrågor, se bl.a. Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1189/2011 av den 18 november 2011 om närmare föreskrifter för genomförandet av vissa bestämmelser i rådets direktiv 2010/24/EU om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder. I dessa fall delger Kronofogdemyndigheten, på begäran av en annan stat, aktuella handlingar med en person i Sverige och återredovisar därefter resultat till den sökande staten. Detta överensstämmer i stort med det ansvar som Kronofogdemyndigheten också skulle ha enligt kvarstadsförordningen när Sverige inte är verkställande myndighet men gäldenären har hemvist här. En ordning där Kronofogdemyndigheten är ansvarig för all delgivning av en gäldenär med hemvist i Sverige innebär dessutom att det endast kommer finnas en behörig myndighet i Sverige. Det betyder att kvarstadsförfarandet blir mer enhetligt och lättare att överblicka för de som ska använda förordningen. Det har inte heller framkommit att det skulle innebära några praktiska problem med en sådan lösning. Med hänsyn till detta är det regeringens uppfattning att Kronofogdemyndigheten bör utses att vara behörig att delge ett kvarstadsbeslut som har meddelats i en annan medlemsstat och övriga handlingar som ska delges enligt förordningen med en gäldenär som har hemvist i Sverige i alla de fall som omfattas av förordningen. Hur delgivning ska ske regleras inte i kvarstadsförordningen. Förordningen hänvisar i stället till respektive medlemsstats nationella rätt. Bestämmelser om delgivning finns bl.a. i delgivningslagen (2010:1932) och delgivningsförordningen (2011:154). 7.3 Kompletterande förfarandebestämmelser Regeringens förslag: Ett beslut om kvarstad enligt kvarstadsförordningen ska verkställas enligt utsökningsbalken, om inte något annat följer av förordningen eller kompletteringslagen. Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår en snävare hänvisning till vilka regler i utsökningsbalken som ska gälla som komplement till förordningens bestämmelser. Remissinstanser: Ingen remissinstans berör frågan. Skälen för regeringens förslag: Kvarstadsförordningen bygger på att befintliga strukturer och metoder för verkställighet av nationella beslut om säkerhetsåtgärder ska användas vid verkställighet av ett beslut enligt förordningen (beaktandesats 23). I enlighet med detta föreskrivs också i förordningen att ett beslut om kvarstad ska verkställas enligt det förfarande som gäller för verkställighet av likvärdiga nationella beslut om säkerhetsåtgärder i den medlemsstat där verkställighet ska ske (artikel 23). Detta gäller dock endast om något annat inte följer av bestämmelserna i förordningen. Ett kvarstadsbeslut enligt förordningen är att likställa med ett svenskt beslut om kvarstad för fordran. I svensk rätt regleras förfarandet för verkställighet av sådana beslut i utsökningsbalken, se 1 kap. 1 § UB med hänvisning till 16 kap. 13-16 §§ UB och i föreskrifter meddelade med stöd av balken, se 15 kap. 3 § utsökningsförordningen (1981:981), förkortad UF. Verkställighet av kvarstad för fordran följer delvis vad som gäller för utmätning i allmänhet. Det finns dock skillnader. Exempelvis ska gäldenären i regel inte underrättas innan verkställighet av kvarstad för fordran sker. Verkställigheten är vidare begränsad till att egendomen säkerställs i stället för att avyttras. Detta överensstämmer med vad som gäller för verkställighet av ett beslut om kvarstad enligt kvarstadsförordningen. Generellt skiljer sig således inte förutsättningarna för verkställighet av ett svenskt beslut om kvarstad från verkställighet av ett beslut om kvarstad enligt förordningen. Till skillnad från förordningen är dock utgångspunkten för verkställighet av ett beslut om kvarstad för fordran enligt utsökningsbalken att domstolen inte anger vilken typ av egendom som ska bli föremål för kvarstad. I stället anges att egendom som tillhör gäldenären ska beläggas med kvarstad till så stort värde att ett visst angivet fordringsbelopp kan antas bli täckt vid utmätning, se propositionen med förslag till ny utsökningsbalk (prop. 1980/81:84 s. 228). Detta är dock bara en utgångspunkt. Undantagsvis förekommer det beslut om kvarstad för fordran i vilka domstolen angett viss egendom som kvarstaden ska avse. För verkställighet av sådana beslut finns inga särskilda förfaranderegler utan de verkställs enligt de regler som används för ett beslut om kvarstad som endast avser ett belopp. Med hänsyn till detta och då det inte har framkommit att det finns några tillämpningsproblem knutna till gällande ordning bör därför utsökningsbalkens bestämmelser kunna användas vid verkställighet enligt förordningen. När en svensk domstol har meddelat ett kvarstadsbeslut enligt förordningen som ska verkställas i Sverige följer det i och för sig av 15 kap. 10 § RB, som genom förslaget i avsnitt 6.1 blir tillämplig vid handläggning av en ansökan om kvarstad i Sverige, att det är utsökningsbalkens bestämmelser som gäller vid verkställighet av ett beslut om kvarstad. Rättegångsbalkens bestämmelser kommer dock inte att gälla som komplement till förordningens bestämmelser när ett kvarstadsbeslut som ska verkställas i Sverige har meddelats av en domstol i en annan medlemsstat. I dessa fall är det således inte lika självklart att det är bestämmelserna i utsökningsbalken som ska användas för verkställighetsförfarandet enligt förordningen. Genom en uttrycklig bestämmelse om att det är utsökningsbalken som ska tillämpas blir det dessutom tydligt att det är fordringsägaren som är ansvarig för att skicka över beslutet till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där beslutet ska verkställas när en svensk domstol har meddelat ett beslut om kvarstad (artikel 23.3 andra stycket). Det klargörs också att fordringsägaren ska inleda verkställighetsförfarandet enligt förordningen genom en ansökan om verkställighet hos Kronofogdemyndigheten när en svensk domstol har meddelat ett beslut om kvarstad som ska verkställas i Sverige (2 kap. 1 § UB). Mot denna bakgrund anser regeringen, i likhet med utredningen, att det finns skäl att införa en särskild bestämmelse om att det är utsökningsbalkens bestämmelser som ska tillämpas vid verkställighet enligt förordningen. För att tydliggöra att även andra bestämmelser i utsökningsbalken än 16 kap. 13-15 §§ med där angivna hänvisningar kan bli tillämpliga bör dock inte förslaget begränsas till vissa bestämmelser i utsökningsbalken, vilket utredningen föreslår. I vilken utsträckning bestämmelserna i utsökningsbalken kan komma att användas måste bedömas med hänsyn till i vilken utsträckning förordningen ger utrymme att använda kompletterande bestämmelser och när en fråga ska anses uttömmande reglerad där. I vissa frågor hänvisas uttryckligen till nationell rätt i verkställighetsmedlemsstaten. Det gäller t.ex. för möjligheten att belägga bankmedel med kvarstad som finns på ett konto som flera personer har tillgång till, s.k. gemensamma konton (artikel 30). Det gäller också för vilka belopp som ska undantas från verkställighet, s.k. beneficium (artikel 31) och för hur ett kvarstadsbeslut ska rangordnas i förhållande till andra beslut om säkerhetsåtgärder mot samma gäldenär (artikel 32). Det gäller också i fråga om sådana rättigheter som tredje man kan ha (artikel 39). I andra fall regleras frågan uttömmande av förordningen. Det gäller t.ex. i fråga om att verkställigheten av ett kvarstadsbeslut är begränsad till det belopp som finns på bankkontot eller bankkontona vid tidpunkten för genomförandet av beslutet (artikel 24.6). Det gäller även i fråga om prioriteringsordningen mellan olika typer av bankkonton som är föremål för kvarstad (artikel 24.7). Det gäller dessutom i fråga om gäldenärens och fordringsägarens möjlighet att invända mot verkställighet, som regleras genom bestämmelserna om ansökan om rättsmedel i förordningen (se avsnitt 8.2). Vidare framgår det av förordningen att det ska utfärdas en s.k. förklaring med uppgift om storleken på det belopp som har belagts med kvarstad och när det gjordes (artikel 25). Detta innebär att den mer generella hänvisningen i förordningen till nationella förfaranderegler kommer att bli tillämplig endast i de fall förordningen varken hänvisar direkt till nationell rätt i en särskild fråga eller uttömmande reglerar frågan. Ett sådant fall är t.ex. när ett kvarstadsbeslut har meddelats i samma medlemsstat som den där beslutet ska verkställas. För sådana beslut saknas det i stora delar förfaranderegler för verkställighet i förordningen. 7.4 Bankmedel som ska undantas från kvarstad Regeringens bedömning: Gäldenärens behov av att få bankmedel undantagna från kvarstad enligt kvarstadsförordningen får bedömas i enlighet med vad som gäller för verkställighet av ett beslut om kvarstad som har meddelats utan att motparten hörts enligt utsökningsbalken. Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans berör frågan. Skälen för regeringens bedömning: Enligt kvarstadsförordningen ska belopp som är undantagna från utmätning enligt nationell rätt i verkställighetsmedlemsstaten också undantas från kvarstad enligt förordningen (artikel 31.1). Om bankmedlen enligt nationell rätt undantas automatiskt från utmätning av den myndighet som är ansvarig för detta i medlemsstaten ska motsvarande gälla enligt förordningen (artikel 31.2). Om det däremot krävs att gäldenären framställer en begäran om att belopp ska undantas från utmätning i nationell rätt gäller i stället att en sådan begäran också ska göras enligt förordningen (artikel 31.3). Enligt svensk rätt är det Kronofogdemyndigheten som är ansvarig för att undanta egendom från verkställighet. Bestämmelserna om undantag från utmätning, s.k. beneficium, finns i utsökningsbalken (se 5 kap.). Prövningen av om det finns förutsättningar att undanta egendom från utmätning ska ske på Kronofogdemyndighetens eget initiativ om inte gäldenären har lämnat uppgifter i saken (5 kap. 14 § UB). Detta innebär att det i Sverige kommer att vara Kronofogdemyndigheten som ska pröva om belopp ska undantas från kvarstad enligt kvarstadsförordningen. Prövningen ska göras utifrån tillämpliga bestämmelser om undantag från utmätning i utsökningsbalken. Eftersom gäldenären inte kommer att ha möjlighet att höras innan verkställighet enligt förordningen får prövningen ske på Kronofogdemyndighetens eget initiativ. Detta följer direkt av förordningen genom hänvisningen till nationell rätt. Några kompletterande bestämmelser i det avseendet behövs således inte. I kvarstadsförordningen är inte reglerat hur gäldenärens behov av att bankmedel undantas från kvarstad ska fastställas. Av bestämmelserna om utmätningsfrihet i utsökningsbalken, som genom förslaget i avsnitt 7.3 är tillämpliga, följer dock att det är gäldenärens uppgifter som i första hand ska ligga till grund för bedömningen av behovet av utmätningsfrihet (5 kap. 14 § UB). Saknas det förutsättningar att få uppgifter från gäldenären följer vidare av samma bestämmelse att behovet får fastställas av Kronofogdemyndigheten efter vad som är känt eller kan utredas utan omgång. Som redan har konstaterats ska ett beslut om kvarstad enligt förordningen verkställas utan att gäldenären har fått möjlighet att yttra sig i ärendet. Det innebär att gäldenärens behov kommer att få fastställas av Kronofogdemyndigheten efter vad som är känt eller kan utredas utan omgång. Detta överensstämmer med vad som gäller för nationella beslut om kvarstad som meddelats utan att motparten har hörts, där det som regel saknas uppgifter från gäldenären om hans eller hennes behov. De upparbetade riktlinjer och rutiner som Kronofogdemyndigheten använder i dessa ärenden bör enligt regeringens uppfattning även kunna användas vid prövningen av gäldenärens behov enligt kvarstadsförordningen. Några kompletterande bestämmelser i detta avseende bedöms därför inte vara nödvändiga. 7.5 Säkerställande av bankmedel som har belagts med kvarstad Regeringens förslag: En bank ska kunna säkerställa bankmedel genom att föra över medlen från gäldenärens bankkonto till ett särskilt konto hos Kronofogdemyndigheten. Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans berör frågan. Skälen för regeringens förslag: I kvarstadsförordningen används begreppet genomföra för att beskriva säkerställandet av bankmedlen, dvs. den åtgärd som vidtas för att hindra gäldenären från att använda bankmedlen. Av förordningen följer att ett beslut om kvarstad ska genomföras utan dröjsmål när den kontoförande banken antingen har mottagit kvarstadsbeslutet eller, om det följer av verkställighetsmedlemsstatens nationella rätt, när banken har mottagit ett föreläggande om att beslutet ska genomföras (artikel 24). I svensk rätt sker säkerställandet av kvarstad på bankmedel genom att Kronofogdemyndigheten skickar ett s.k. förbudsmeddelande till banken. I förbudsmeddelandet förbjuds banken att fullgöra sina skyldigheter till annan än Kronofogdemyndigheten (6 kap. 3 § första stycket UB). Ett sådant meddelande kan lämnas skriftligt eller muntligt via telefon. När ett beslut om kvarstad enligt kvarstadsförordningen ska genomföras i Sverige kommer således bankens skyldighet att genomföra kvarstadsbeslutet inledas genom ett föreläggande från Kronofogdemyndigheten om att banken ska säkerställa medlen. Detta följer direkt av förordningen genom hänvisningen till nationell rätt i verkställighetsmedlemsstaten. Några kompletterande regler i det avseendet behövs således inte. Enligt kvarstadförordningen finns det två sätt att genomföra ett beslut om kvarstad. Det ena sättet är att banken ser till att det belopp som anges i beslutet inte kan tas ut eller överföras från gäldenärens bankkonto (artikel 24.2 a). Det andra sättet är att beloppet överförs från gäldenärens konto till ett särskilt konto (artikel 24.2 b). Ett sådant särskilt konto kan vara ett konto som finns hos exempelvis den behöriga verkställande myndigheten (beaktandesats 26). Den senare möjligheten får dock bara användas om det följer av nationell rätt att medlen kan föras över till ett särskilt konto. När det gäller möjligheten att säkerställa att beloppet inte tas ut eller överförs från gäldenärens bankkonto måste beaktas att bankmedel som överstiger beloppet i kvarstadsbeslutet inte får påverkas av genomförandet (artikel 25). För att denna metod ska kunna användas för att genomföra kvarstaden krävs således att banken har möjligt att spärra endast en del av bankmedlen som finns på gäldenärens konto. I Sverige saknar de flesta banker för närvarande teknisk möjlighet att spärra endast en del av ett belopp på ett konto. Det innebär att det i Sverige måste finnas möjlighet för banken att föra över beloppet från gäldenärens konto till ett särskilt konto hos t.ex. Kronofogdemyndigheten. En förutsättning för detta är enligt förordningen att en sådan möjlighet följer av nationell rätt. I svensk rätt finns ingen ovillkorlig rätt för banker att överföra bankmedel som ska beläggas med kvarstad till ett särskilt konto. En sådan möjlighet finns bara om Kronofogdemyndigheten i samband med förbudsmeddelandet uppmanar banken att betala in det belopp som ska säkerställas till Kronofogdemyndigheten. Det finns dock ingen skyldighet för Kronofogdemyndigheten att lämna en sådan uppmaning. För att säkerställa att ett beslut om kvarstad alltid kan genomföras av en svensk bank enligt förordningen bör det således införas en möjlighet för banken att säkerställa bankmedel genom att föra över dem till ett särskilt konto som innehas av Kronofogdemyndigheten. Att medlen förs över från banken till ett särskilt konto hos Kronofogdemyndigheten innebär inte att de skyldigheter som banken har enligt förordningen vid genomförandet överförs till Kronofogdemyndigheten, t.ex. skyldigheten att räkna om det belopp som anges i beslutet om kvarstad till den valuta som bankmedlen är i (artikel 24.8) eller att beakta pågående transaktioner (artikel 24.2 b andra stycket). Åtagandena får utföras av banken innan bankmedlen överförs till det särskilda kontot. 7.6 Frigörande av belopp som har belagts med kvarstad Regeringens bedömning: En ansökan av fordringsägaren om frigörande av bankmedel som har belagts med kvarstad bör handläggas på motsvarande sätt som en återkallelse av sökt verkställighet i ett ärende enligt utsökningsbalken. Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans berör frågan. Skälen för regeringens bedömning: Det kan uppstå situationer där bankmedlen som har belagts med kvarstad överstiger det belopp som omfattas av beslutet om kvarstad som har meddelats med stöd av kvarstadsförordningen. Det kan t.ex. hända när ett och samma kvarstadsbeslut enligt förordningen omfattar flera bankkonton i olika medlemsstater. Det kan också hända om beslutet om kvarstad enligt förordningen meddelas efter att en likvärdig nationell säkerhetsåtgärd verkställts mot samma gäldenär för att säkra samma fordran. I sådana fall följer av förordningen att fordringsägaren är skyldig att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de bankmedel som har belagts med kvarstad och som överstiger det belopp som anges i beslutet om kvarstad frigörs (artikel 27.1). För att frigöra beloppet ska fordringsägaren inge en ansökan om detta till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där beslutet om kvarstad har verkställts (artikel 27.2 första stycket). Eftersom Kronofogdemyndigheten föreslås utses till behörig myndighet i Sverige ska ansökan om frigörande således ges in dit om kvarstadsbeslutet har verkställts här. En ansökan om att medel ska frigöras innebär att sökt verkställighet helt eller delvis återkallas av fordringsägaren. Är medlen säkerställda på ett konto hos banken följer av förordningen att den behöriga myndigheten, dvs. Kronofogdemyndigheten, utan dröjsmål ska förelägga banken att frigöra det överskjutande beloppet (artikel 27.2 andra stycket). I övrigt saknas bestämmelser i förordningen om hur en ansökan om frigörande ska handläggas. En sådan ansökan bör dock kunna handläggas på motsvarande sätt som en återkallelse, helt eller delvis, av sökt verkställighet i ett ärende enligt utsökningsbalken. 7.7 Avgifter och kostnader för verkställighetsåtgärder Regeringens bedömning: För verkställighet enligt kvarstadsförordningen kan avgifter tas ut i enlighet med vad som gäller för en ansökan om verkställighet enligt utsökningsbalken. Banken bör inte få ersättning av gäldenären eller fordringsägaren för kostnader som är förenade med genomförandet av kvarstaden. Utredningens bedömning överensstämmer delvis med regeringens. Enligt utredningens bedömning bör inte avgifter för verkställighet hos Kronofogdemyndigheten av ett kvarstadsbeslut enligt förordningen få tas ut i förskott. Remissinstanserna: Ingen remissinstans berör frågan. Skälen för regeringens bedömning: Som redan har konstaterats i avsnitt 6.2.3 hindrar inte kvarstadsförordningen att medlemsstaterna tar ut avgifter för uppgifter som myndigheter utför enligt förordningen. Avgiften får dock inte överstiga de avgifter som i förekommande fall tas ut för likvärdiga åtgärder i nationell rätt (artikel 44). Av utsökningsbalken följer att Kronofogdemyndigheten får ta ut avgifter för allmänna kostnader vid handläggningen av ett verkställighetsärende, bl.a. ett ärende om verkställighet av kvarstad för fordran, och även i övrigt ta ut ersättning för statens kostnader för förfarandet hos Kronofogdemyndigheten (17 kap. 1 § UB). Bestämmelser om avgifter och dess storlek finns också i förordningen (1992:1094) om avgifter vid Kronofogdemyndigheten. Kvarstadsförordningen utgör ett alternativ till möjligheten för en fordringsägare att ansöka om kvarstad och få ett sådant beslut verkställt enligt nationell rätt. Det framstår därför som rimligt att en fordringsägare som väljer att använda sig av kvarstadsförordningen ska betala motsvarande avgifter för verkställighet som gäller för en ansökan om verkställighet av kvarstad enligt utsökningsbalken. Den omständigheten att det enligt förordningen inte alltid kommer att vara fordringsägaren som översänder beslutet om kvarstad till Kronofogdemyndigheten för verkställighet (se artikel 23.3 andra stycket) förändrar inte bedömningen. Eftersom bestämmelserna i utsökningsbalken kommer att tillämpas vid verkställighet av ett beslut om kvarstad enligt kvarstadsförordningen (se avsnitt 7.3) innebär det att bestämmelserna i 17 kap. UB blir tillämpliga vid ansökan om verkställighet enligt kvarstadsförordningen. Det behövs alltså inte några kompletterande bestämmelser i lag för att avgifterna ska fås tas ut enligt förordningen om avgifter vid Kronofogdemyndigheten. I ett verkställighetsärende enligt kvarstadsförordningen som handläggs i Sverige kommer fordringsägaren att i de flesta fall ha hemvist i en annan medlemsstat än Sverige. För att undvika eventuella problem med att i efterhand kräva betalning av fordringsägare med hemvist utomlands bör det enligt regeringens uppfattning finnas möjlighet för Kronofogdemyndigheten att kräva in avgifterna för verkställighet i förskott. Enligt förordningen finns det inget hinder mot att ta ut avgifterna för verkställighet av ett beslut om kvarstad i förskott (beaktandesats 27). En sådan skyldighet ska dock regleras i nationell rätt i den medlemsstat där beslutet om kvarstad ska verkställas. I svensk rätt finns det bestämmelser i utsökningsbalken som ger Kronofogdemyndigheten möjlighet att ta ut avgifter i förskott av sökanden i ett verkställighetsärende (17 kap. 5 § första stycket UB). Dessa bestämmelser blir tillämpliga vid verkställighet enligt kvarstadsförordningen (se avsnitt 7.2). Några särskilda bestämmelser för att kunna ta ut avgifter för verkställighet i förskott enligt kvarstadsförordningen behövs därför inte. Eftersom förskott på avgifter för verkställighet medges enligt förordningen är det regeringens uppfattning att en sådan ordning bör vara förenlig med förordningens krav på att myndigheter vid verkställighet ska agera utan dröjsmål. När det gäller bankers möjlighet att ta ut ersättning för kostnader av gäldenären eller fordringsägaren för genomförandet av ett beslut om kvarstad enligt förordningen förutsätter det att en sådan rätt till ersättning finns vid genomförandet av likvärdiga beslut i nationell rätt (artikel 43.1). I svensk rätt finns inte någon sådan rätt för banker. Det är inte heller lämpligt att införa en sådan ordning. Banker kommer därmed inte ha möjlighet att ta ut någon ersättning för eventuella kostnader som uppkommer till följd av genomförandet enligt kvarstadsförordningen. 8 Rättsmedel 8.1 Behörighet att pröva en ansökan om rättsmedel mot ett beslut om kvarstad Regeringens förslag: En ansökan om rättsmedel mot ett beslut om kvarstad ska prövas av den domstol som har meddelat beslutet om kvarstad. Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att ansökan om rättsmedel mot ett kvarstadsbeslut i första hand ska prövas av den domstol där prövning av gäldenärens betalningsskyldighet för fordringsanspråket pågår. Om någon sådan rättegång inte pågår ska ansökan prövas av den domstol som har meddelat beslutet om kvarstad. Remissinstanserna: Ingen remissinstans berör frågan. Skälen för regeringens förslag: Frågan om och under vilka förutsättningar gäldenären och fordringsägaren kan invända mot ett beslut om kvarstad som har meddelats enligt kvarstadsförordningen regleras i förordningen. För fordringsägaren finns det möjlighet att överklaga ett beslut om kvarstad som helt eller delvis har gått honom eller henne emot (artikel 21). Motsvarande möjlighet finns inte för gäldenären. För gäldenären finns i stället särskilda bestämmelser om rättsmedel som kan användas för att få ett beslut om kvarstad ändrat eller upphävt (artiklarna 33 och 35). I viss utsträckning får rättsmedlen även användas av fordringsägaren. I kvarstadsförordningen regleras uttömmande de grunder som gäldenären och fordringsägaren kan åberopa till stöd för en ansökan om rättsmedel. Vissa kan åberopas av både gäldenären och fordringsägaren, t.ex. att de omständigheter som låg till grund för beslutet om kvarstad har ändrats (artikel 35). Behörig domstol att pröva en ansökan om rättsmedel i sådana fall är den domstol som har meddelat beslutet om kvarstad. Detta följer direkt av förordningen (artikel 35.1 och 35.3) och kompletterande bestämmelser är inte nödvändiga. Andra invändningar kan bara åberopas av gäldenären, t.ex. att förutsättningarna eller kraven enligt förordningen inte är uppfyllda, att det föreligger brister i delgivningen, att fordran helt eller delvis har betalats eller att fordringsanspråket har ogillats i en dom (artikel 33). Någon särskild domstol som är behörig att pröva en ansökan med dessa invändningar pekas inte ut i förordningen. I stället föreskrivs att det är behörig domstol i ursprungsmedlemsstaten, dvs. den medlemsstat där beslutet om kvarstad har meddelats, som ska pröva en ansökan om rättsmedel med sådana invändningar (artikel 33.1). Detta innebär att respektive medlemsstat måste utse den domstol som ska vara behörig att pröva en ansökan om rättsmedel mot ett kvarstadsbeslut med invändningar som är förbehållna gäldenären. Utredningen föreslår att behörig domstol att pröva en ansökan om rättsmedel i dessa fall i första hand ska vara den domstol där rättegången om gäldenärens betalningsskyldighet för fordringsanspråket pågår. Pågår det inte någon sådan rättegång ska den domstol som har meddelat beslutet om kvarstad pröva ansökan. Förslagets förebild finns i 15 kap. 8 § RB som reglerar vilken domstol som är behörig att pröva en fråga om att ett beslut om kvarstad omedelbart ska hävas för att säkerhet har ställts eller för att det annars inte längre finns skäl för åtgärden. Regeringen delar utredningens bedömning att utgångspunkten bör vara en lösning som så långt som möjligt liknar förfarandet enligt svensk rätt. Enligt regeringens uppfattning är dock en ansökan om rättsmedel snarare jämförbar med en begäran om omprövning av ett beslut om kvarstad än en sådan fråga som ska prövas enligt 15 kap. 8 § RB. Det finns därför skäl att överväga om inte en ansökan om rättsmedel ska prövas på samma sätt som invändningar mot ett svensk beslut om kvarstad. Beslut om kvarstad enligt förordningen ska alltid meddelas utan att gäldenären har fått möjlighet att yttra sig över det. Detta skiljer sig från svensk rätt där huvudregeln är att ett beslut om kvarstad alltid ska föregås av ett kontradiktoriskt förfarande, dvs. domstolen får inte bifalla ett yrkande om t.ex. kvarstad utan att motparten först har beretts tillfälle att yttra sig över det (15 kap. 5 § tredje stycket RB). Undantagsvis finns det dock även i svensk rätt möjlighet att meddela ett beslut om kvarstad utan att motparten har hörts. Har ett sådant beslut meddelas ska domstolen, i samband med att beslutet skickas till parterna, förelägga motparten att yttra sig över beslutet. Yttrandet ska ges in till den domstol som har meddelat beslutet om kvarstad. Samma domstol ska sedan ompröva beslutet om kvarstad utifrån de invändningar som motparten har framställt i yttrandet. Ordningen tillgodoser att en fullständig prövning av saken görs av den domstol som först har meddelat beslutet. Det finns skäl att behandla en ansökan om rättsmedel mot ett kvarstadsbeslut enligt förordningen på samma sätt. Det är genom en ansökan om rättsmedel som gäldenären får möjlighet att för första gången bemöta fordringsägarens yrkande. Någon fullständig prövning av saken har således inte gjorts. För att en sådan prövning ska kunna ske bör en ansökan om rättsmedel ges in till och prövas av den domstol som först har meddelat beslutet. Till skillnad från utredningen anser således regeringen att det alltid bör vara den domstol som har meddelat beslutet om kvarstad som ska pröva en ansökan om rättsmedel mot kvarstadsbeslutet enligt förordningen. En sådan ordning innebär också att det skapas ett sammanhållet system för prövningen av invändningar mot ett beslut om kvarstad. Genom förslaget kommer alla invändningar som riktar sig mot ett kvarstadsbeslut att prövas av den domstol som har meddelat beslutet om kvarstad, dvs. även sådana invändningar som kan åberopas av både gäldenären och fordringsägaren. Sammanfattningsvis innebär detta att behörig domstol i Sverige att pröva en gäldenärs ansökan om rättsmedel mot ett beslut om kvarstad bör vara den domstol som har meddelat beslutet om kvarstad. 8.2 Behörighet att pröva en ansökan om rättsmedel mot verkställigheten av ett beslut om kvarstad Regeringens förslag: En ansökan om rättsmedel mot verkställigheten av ett kvarstadsbeslut ska prövas av Kronofogdemyndigheten. Om en ansökan om rättsmedel mot verkställigheten grundas på en invändning om att kvarstadsbeslutet uppenbart strider mot grunderna för den svenska rättsordningen, ska den i stället prövas av de tingsrätter som prövar överklaganden av Kronofogdemyndighetens beslut enligt utsökningsbalken. Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Utredningens förslag innebär dock en annan lagteknisk lösning. Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna berör inte förslaget. Svea hovrätt och Nacka tingsrätt är negativa till att behörigheten mellan domstol och Kronofogdemyndigheten delas utifrån olika grunder som åberopas till stöd för ansökan om rättsmedel. De anser att detta riskerar att leda till tillämpningsproblem. Svea hovrätt föreslår att det i stället bör övervägas att låta domstol pröva samtliga invändningar mot verkställigheten. Sveriges advokatsamfund anser att förslaget med delad behörighet är rimligt utifrån kraven i förordningen. Skälen för regeringens förslag: Fordringsägarens och gäldenärens möjligheter att invända mot verkställighet som skett med stöd av kvarstadsförordningen regleras uttömmande i förordningen. Det finns inte någon möjlighet för fordringsägaren eller gäldenären att överklaga verkställigheten enligt förordningen. I stället finns det särskilda bestämmelser om rättsmedel som kan användas för att få verkställigheten begränsad, ändrad eller avbruten (se artiklarna 34 och 35.5). Enligt kvarstadsförordningen kan en gäldenär ansöka om rättsmedel mot verkställigheten av ett kvarstadsbeslut på flera olika grunder (artikel 34.1). En sådan ansökan ska, beroende av vad som följer av nationell rätt, prövas av den behöriga domstolen eller den behöriga verkställande myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten. Detsamma gäller när en gäldenär och en fordringsägare gemensamt ansöker om att verkställigheten ska avbrytas eller begränsas (artikel 35.3) och när en fordringsägare i en ansökan om rättsmedel ansöker om ändring av verkställigheten för att anpassa den till eventuella nationella regler som föreskriver att vissa belopp är undantagna från kvarstad (artikel 35.4). Förordningen ger således medlemsstaterna rätt att välja om dessa ansökningar om rättsmedel mot verkställigheten av ett kvarstadsbeslut ska prövas av domstol eller av verkställande myndighet. En ansökan om rättsmedel mot verkställigheten av ett beslut om kvarstad enligt förordningen har ingen direkt motsvarighet i svensk rätt. Flera av de grunder som kan åberopas till stöd för en sådan ansökan motsvarar dock sådana invändningar som Kronofogdemyndigheten prövar inom ramen för ett svenskt verkställighetsärende, t.ex. att den fordran som ligger till grund för kvarstaden har betalats eller att egendomen borde ingå i gäldenärens beneficium (se artikel 34.1 a och b iv). I svensk rätt ankommer det även på Kronofogdemyndigheten att avbryta verkställigheten om en exekutionstitel har hävts, vilket också är en grund som kan åberopas till stöd för en ansökan om rättsmedel enligt kvarstadsförordningen (se artikel 34.1 b iv). Framställs det invändningar mot ett beslut om verkställighet i ett svenskt verkställighetsärende efter att ett beslut om verkställighet har meddelats finns det dessutom möjlighet för Kronofogdemyndigheten att efter omprövning rätta beslutet. Mot denna bakgrund framstår det som lämpligt att, vilket även utredningen föreslår, Kronofogdemyndigheten och inte domstol ska pröva en ansökan om rättsmedel mot verkställigheten enligt kvarstadsförordningen. Det saknas skäl att behandla sådana ansökningar om rättsmedel som görs gemensamt av fordringsägaren och gäldenären på annat sätt. Inte heller finns det anledning att särbehandla sådana ansökningar om rättsmedel som en fordringsägare riktar mot verkställigheten av ett kvarstadsbeslut enligt artikel 35.4. I likhet med vad utredningen föreslår bör Kronofogdemyndighetens behörighet i detta avseende framgå av lag. Enligt kvarstadsförordningen kan en gäldenär även ansöka om rättsmedel mot verkställigheten av ett kvarstadsbeslut på den grunden att kvarstadsbeslutet strider mot grunderna i rättsordningen i verkställighetsmedlemsstaten (artikel 34.2). Av förordningen följer att en sådan ansökan ska prövas av behörig domstol i den staten. Förordningen medger inte att någon annan myndighet än domstol utses som behörig i detta avseende, t.ex. Kronofogdemyndigheten. Det står dock medlemsstaterna fritt att bestämma i vilken eller vilka domstolar en sådan ansökan ska prövas. I likhet med Svea hovrätt och Nacka tingsrätt anser regeringen att en ordning där olika myndigheter är behöriga att pröva olika invändningar mot verkställighet enligt förordningen är komplicerad. Eftersom förordningen inte tillåter att någon annan myndighet än domstol prövar en invändning om ordre public mot verkställigheten av ett kvarstadsbeslut skulle det enda alternativet för svensk del vara att låta domstolen pröva alla invändningar mot verkställighet, vilket även Svea hovrätt föreslår. En ansökan om rättsmedel mot verkställighet på den grunden att kvarstadsbeslutet strider mot grunderna för rättsordningen kan dock inte förväntas bli särskilt vanligt förekommande. Att endast av det skälet låta domstol pröva alla invändningar mot verkställighet är inte motiverat. Utredningen föreslår att prövningen av invändningar mot verkställigheten om att kvarstadsbeslutet strider mot grunderna i den svenska rättsordningen enligt förordningen ska göras av de domstolar som prövar överklaganden av Kronofogdemyndighetens beslut. Av 18 kap. 1 § UB och 17 kap. 1 § UF följer att ett överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut ska ske till 24 tingsrätter. Behörig tingsrätt bestäms utifrån svarandens hemvist. Med svaranden avses gäldenären (jfr 1 kap 7 § andra stycket UB). Saknar svaranden hemvist i Sverige är Nacka tingsrätt reservforum. Det finns flera fördelar med utredningens förslag. De tingsrätter som förslaget omfattar har bl.a. erfarenhet av att pröva Kronofogdemyndighetens överklagade beslut om hinder mot verkställighet i olika internationella instrument, t.ex. enligt EU:s underhållsförordning. De har också utsetts att vara behöriga att pröva frågan om vägransgrunder enligt Bryssel I-förordningen, se propositionen Nya regler för erkännande och verkställighet av utländska domar på civilrättens område (prop. 2013/14:219 s. 76). Även om prövningar enligt dessa instrument skiljer sig från prövning enligt kvarstadsförordningen så skapas genom förslaget ett sammanhållet system för prövning av verkställighetsärenden med internationell anknytning i domstol. Det skapar också ett bättre sammanhållet system i fråga om prövningen av invändningar om verkställighet enligt kvarstadsförordningen. Sammanfattningsvis innebär detta att en ansökan om rättsmedel mot verkställigheten av ett kvarstadsbeslut bör prövas av Kronofogdemyndigheten. Om ansökan grundas på en invändning om att kvarstadsbeslutet uppenbart strider mot grunderna för den svenska rättsordningen bör dock rättsmedelsansökan prövas av den tingsrätt som prövar ett överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. 8.3 Prövningen av en ansökan om rättsmedel Regeringens förslag: Vid handläggning i domstol av en ansökan om rättsmedel mot ett kvarstadsbeslut enligt kvarstadsförordningen ska rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål tillämpas, om inte något annat följer av förordningen. Vid handläggningen hos Kronofogdemyndigheten av en ansökan om rättsmedel mot verkställigheten av ett kvarstadsbeslut ska utsökningsbalken tillämpas, om inte något annat följer av förordningen. Vid handläggning i domstol av en ansökan om rättsmedel mot verkställigheten av ett kvarstadsbeslut enligt förordningen ska ärendelagens bestämmelser tillämpas, om inte något annat följer av förordningen. Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål ska tillämpas vid handläggningen av en ansökan om rättsmedel mot verkställigheten av ett kvarstadsbeslut med en invändning om att kvarstadsbeslutet strider mot grunderna i rättsordningen. Utredningen föreslår endast att det ska regleras vad som gäller för överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut om rättsmedel och för tingsrättens handläggning av ett överklagat sådant beslut. Remissinstanserna: Ingen remissinstans berör förslaget. Skälen för regeringens förslag: Förfarandet för prövningen av en ansökan om rättsmedel enligt kvarstadsförordningen regleras i viss utsträckning av förordningen (artikel 36). Reglerna gäller både för ansökningar mot kvarstadsbeslutet och för ansökningar mot verkställigheten av kvarstadsbeslutet. Av förordningen följer att en ansökan om rättsmedel ska göras i ett särskilt ansökningsformulär. Ansökan får göras när som helst och ges in med vilket kommunikationsmedel som helst, även elektroniskt om det är godkänt enligt förfarandereglerna i nationell rätt (artikel 36.1). När en ansökan har getts in ska motparten underrättas om den (artikel 36.2). Ett beslut över en ansökan om rättsmedel får inte meddelas innan båda parter har fått möjlighet att yttra sig i ärendet (artikel 36.3). Detta gäller dock inte om ansökan rör en invändning om att verkställigheten av kvarstadsbeslutet ska begränsas på den grunden att vissa bankmedel ska undantas från kvarstad (artikel 34.1 a) eller om ansökan är en gemensam ansökan av både gäldenären och fordringsägaren (artikel 35.3). Beslut om att ett beslut om kvarstad ska upphävas eller ändras och beslut om att verkställigheten av ett beslut om kvarstad ska begränsas eller avbrytas kan verkställas omedelbart (artikel 36.5). Om ansökan om rättsmedel mot ett beslut om kvarstad har gjorts i ursprungsmedlemsstaten, dvs. den medlemsstat som har meddelat beslutet om kvarstad, ska domstolen skicka beslutet om rättsmedel i ett standardformulär till den behöriga myndigheten i verkställighetsmedlemsstaten. Den behöriga myndigheten ska sedan omedelbart efter mottagandet se till att beslutet om rättsmedel verkställs. I förordningen anges även att både fordringsägaren och gäldenären får överklaga ett beslut i fråga om en ansökan om rättsmedel och att överklagandet ska göras i ett särskilt ansökningsformulär (artikel 37). Handläggningsreglerna för att pröva en ansökan om rättsmedel i förordningen är inte fullständiga, t.ex. saknas regler om rättens sammansättning. I vissa fall hänvisas dessutom uttryckligen till att nationell rätt ska tillämpas, t.ex. i fråga om sättet som en ansökan om rättsmedel kan ges in på. Ställning måste således tas till vilka svenska förfarandebestämmelser som ska komplettera förordningens handläggningsregler i detta avseende (jfr artikel 46). En ansökan om rättsmedel med invändningar mot kvarstadsbeslutet ska i enlighet med vad som föreslås i avsnitt 8.1 omprövas av den domstol som har meddelat kvarstadsbeslutet. För prövningen av en ansökan om kvarstad enligt förordningen föreslås i avsnitt 6.1 att rättegångsbalkens bestämmelser i fråga om tvistemål ska gälla som kompletterande processlag. Med hänsyn till detta bör även omprövningen av ett kvarstadsbeslut ske i enlighet med de bestämmelserna. Vid handläggningen av en ansökan om rättsmedel mot ett kvarstadsbeslut bör således rättegångsbalkens regler om tvistemål tillämpas, om inte annat följer av förordningen. En bestämmelse om detta bör tas in i lag. När det gäller en ansökan om rättsmedel med en invändning mot verkställigheten av ett beslut om kvarstad på den grunden att beslutet om kvarstad strider mot grunderna för rättsordningen i verkställighetsmedlemsstaten ska den i enlighet med vad som föreslås i avsnitt 8.2 prövas av tingsrätt, dvs. allmän domstol. Tillämplig kompletterande processlag bör därför vara antingen rättegångsbalken eller ärendelagen. Rättegångsbalken bygger på ett muntligt förfarande där bevisning åberopas. Förfarandet inleds med en ansökan om stämning och innefattar normalt såväl ett förberedelse- som huvudförhandlingsskede. Ärendelagen utgår däremot från ett skriftligt förfarande. En tillämpning av ärendelagen ger utrymme för ett i det enskilda fallet mindre formbundet förfarande som, till skillnad från vad som är fallet med rättegångsbalken, typiskt sett inte fokuserar på att utreda vad som hänt i förfluten tid. Den prövning som ska ske i de nu aktuella ärendena syftar till att utifrån ingivna handlingar pröva om ett beslut av en utländsk domstol har meddelats i strid med svensk rättsordning. Ärendena bör i de allra flesta fall kunna avgöras efter skriftlig handläggning. Mot denna bakgrund bör ärendelagen tillämpas vid domstolarnas handläggning av en ansökan om rättsmedel mot verkställigheten av ett kvarstadsbeslut. En bestämmelse om detta bör tas in i lag. Även för Kronofogdemyndighetens handläggning av en ansökan om rättsmedel mot verkställighet behövs kompletterande förfarandebestämmelser eftersom förordningens bestämmelser inte är fullständiga, t.ex. saknas bestämmelser om hur en bristfällig ansökan ska hanteras. I vissa fall hänvisas dessutom uttryckligen till att nationell rätt ska tillämpas, t.ex. i fråga om sättet som en ansökan om rättsmedel kan ges in på. I förordningen regleras dessutom bara att parterna har rätt att överklaga ett beslut i fråga om en ansökan om rättsmedel och att ett sådant överklagande ska ges in på ett särskilt formulär. Vart ett överklagande ska ges in eller inom vilken tid det ska göras framgår inte. Vid verkställighet tillämpar Kronofogdemyndigheten utsökningsbalken. I balken finns förfarandebestämmelser som kan komma behöva användas av Kronofogdemyndigheten vid dess prövning av en ansökan om rättsmedel mot verkställighet enligt kvarstadsförordningen, t.ex. regler om hur en bristfällig ansökan ska hanteras (se 2 kap. 5 § UB). Det finns också bestämmelser om på vilket sätt en ansökan kan ges in (se 2 kap. 1 § UB). Dessutom finns det bestämmelser i 18 kap. UB om överklaganden av Kronofogdemyndighetens beslut, t.ex. om var ett överklagande ska ges in och inom vilken tid ett överklagande ska göras (se 18 kap. 1 § och 7 § UB). Mot denna bakgrund framstår det därför som lämpligt att låta utsökningsbalken gälla som kompletterande förfarandelag vid Kronofogdemyndighetens prövning av en ansökan om rättsmedel mot verkställighet enligt kvarstadsförordningen. En bestämmelse om detta bör tas in i lag. För överklagande av en domstols eller Kronofogdemyndighetens beslut om rättsmedel bör således rättegångsbalken, ärendelagen eller utsökningsbalken gälla. Någon särskild reglering, vilket utredningen föreslår, för överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut om rättsmedel eller för tingsrättens handläggning av ett överklagat sådant beslut behövs inte. 8.4 Gäldenärens rätt att ställa säkerhet Regeringens förslag: En ansökan av en gäldenär om att få ställa säkerhet för att avbryta verkställigheten av ett beslut om kvarstad ska prövas av Kronofogdemyndigheten. Fordringsägaren ska ges tillfälle att yttra sig över ställd säkerhet innan den prövas av domstol. För beskaffenheten av andra säkerheter än kontanta medel som ställs till domstol gäller utsökningsbalkens bestämmelser om ställande av säkerhet. Om ansökan avser en begäran om att bankmedlen ska frigöras, ska säkerhet i form av kontanta medel deponeras av gäldenären hos länsstyrelsen. Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen förslår att reglerna för prövningen av en ansökan om rättsmedel enligt förordningen ska införas som kompletterande förfaranderegler för prövningen av ställd säkerhet. Utredningen föreslår vidare att det ska regleras särskilt vad som gäller för överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut om säkerhet. Utredningens förslag i fråga om skyldighet att underrätta fordringsägaren om ställd säkerhet innebär dessutom en annan lagteknisk lösning. Remissinstanserna: Endast Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar sig i denna del och anför att de är positiva till förslaget om att säkerhet i form av kontanta medel som ska ställas till domstol deponeras hos länsstyrelsen. Skälen för regeringens förslag: Förutom möjligheten att ansöka om rättsmedel, som redogjorts för i avsnitt 8.1 och 8.2, har gäldenären möjlighet att ansöka om att få ställa säkerhet för att bankmedel som har belagts med kvarstad ska frigöras eller för att verkställigheten ska avbrytas (artikel 38). En ansökan om att bankmedlen ska frigöras ska prövas av den domstol som har meddelat beslutet om kvarstad (artikel 38.1 a). För en ansökan om att verkställigheten ska avbrytas gäller att den ska prövas av behörig domstol eller behörig verkställande myndighet i verkställighetsmedlemsstaten, beroende av vad medlemsstaten har beslutat om i sin nationella rätt (artikel 38.1 b). Det har således överlämnats åt respektive medlemsstat att fritt besluta om domstol eller annan myndighet ska vara behörig i detta avseende. Även i svensk rätt kan den mot vilken en säkerhetsåtgärd beviljats ställa säkerhet som ett alternativ till säkerhetsåtgärden (15 kap. 8 § RB). Säkerheten ställs till domstol som prövar om säkerheten tillgodoser ändamålet med säkerhetsåtgärden. Tillgodoses ändamålet ska domstolen genast häva beslutet om kvarstad. Att det i svensk rätt är domstol som är behörig att pröva en gäldenärs begäran att ställa säkerhet som ett alternativ till kvarstad hänger samman med de befogenheter som domstol har i fråga om att besluta om säkerhetsåtgärder (jfr NJA 1993 s. 356). Kan gäldenären ställa en godtagbar säkerhet kan detta påverka bedömningen av om det föreligger en risk för att fordringsägarens fordringsanspråk inte kommer att kunna verkställas (se 15 kap. 1 § RB). När det gäller prövningen av en ansökan om säkerhet för att avbryta verkställigheten enligt förordningen är den dock, till skillnad från den prövning som görs i svensk rätt, frikopplad från beslutet om kvarstad. Prövningen enligt förordningen tar endast sikte på verkställigheten av kvarstadsbeslutet. För att få till stånd en omprövning av förutsättningarna för kvarstadsbeslutet måste en ansökan enligt förordningens rättsmedelsförfarande göras och en sådan ansökan prövas av den behöriga domstolen i den medlemsstat där beslutet om kvarstad har meddelats (se avsnitt 8.1). Om domstol ges behörighet att pröva en ansökan om ställande av säkerhet för att avbryta verkställigheten enligt artikel 38.1. b innebär det att domstolen inte är behörig att ompröva kvarstadsbeslutet som sådant. Domstolen ska endast pröva om den av gäldenären ställda säkerheten är tillräcklig för att avbryta verkställigheten av beslutet om kvarstad. Detta gäller både om kvarstadsbeslutet har meddelats av svensk domstol eller om det har meddelats av en utländsk domstol. Domstolens bedömning kommer dessutom enbart att inverka på verkställighet som sker av ett beslut om kvarstad i Sverige. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att en sådan ordning inte är ändamålsenlig. Frågan är om det är mer lämpligt att låta Kronofogdemyndigheten pröva ansökningar om säkerhet för att avbryta verkställighet enligt förordningen. I svensk rätt saknas bestämmelser som medger Kronofogdemyndigheten att vägra sökt verkställighet av ett beslut om kvarstad för fordran eller häva sådan verkställighet på den grunden att gäldenären ställer säkerhet för sökandens fordringsanspråk. Som redan nämnts hänger detta samman med de befogenheter som domstol har enligt svensk rätt att besluta om säkerhetsåtgärder. Som redan konstaterats saknar dock den prövning som ska göras enligt artikel 38.1 b direkt motsvarighet i svensk rätt. Något principiellt skäl mot att lägga behörigheten på Kronofogdemyndigheten för de fall som ska prövas enligt förordningen finns därför inte. En ordning där Kronofogdemyndigheten utses att vara behörig att pröva dessa ansökningar skulle dessutom innebära att så gott som samtliga frågor som rör verkställigheten av ett beslut om kvarstad kommer att hanteras av en och samma myndighet i Sverige. Kronofogdemyndigheten prövar och hanterar dessutom redan i dag säkerheter inom ramen för sin verksamhet (se t.ex. 3 kap. 6 § och 13 kap. 14 § UB). Mot denna bakgrund framstår det som mest ändamålsenligt att utse Kronofogdemyndigheten som behörig att pröva ansökningar för att avbryta verkställigheten. En ansökan om ställande av säkerhet till domstol för att frigöra bankmedel kan enligt förordningen avse säkerhet i form av kontanta medel (artikel 38.1 a). I praktiken innebär detta att likvida medel byts mot andra likvida medel. Detta kan inte antas bli särskilt vanligt förekommande. Om gäldenären ändå väljer att ställa kontanta medel som säkerhet i stället för kvarstad på sina bankmedel inställer sig frågan hur dessa medel ska hanteras av domstolen. Det finns t.ex. ingen möjlighet att sätta in dem på ett särskilt konto eller lägga dem i ett kassaskåp för förvaring. Till skillnad från vad som gäller för säkerheter som ställs hos Kronofogdemyndigheten saknas bestämmelser om förvar av egendom som ges in till domstol. Det bör därför övervägas om kontanta medel som ställs som säkerhet till domstol bör lämnas till någon annan myndighet än till domstolen. Utredningen föreslår att kontanta medel som gäldenären ställer som säkerhet hos domstolen enligt artikel 38.2 i kvarstadsförordningen ska deponeras av gäldenären hos länsstyrelsen. Regeringen kan konstatera att länsstyrelsen har de rutiner och den erfarenhet som krävs eftersom de redan i dag tar emot säkerheter som har beslutats av domstol, se t.ex. 21 kap. 5 § miljöbalken (1998:808). Mot denna bakgrund framstår utredningens förslag som en lämplig lösning. Det bör således införas en kompletterande lagbestämmelse om att kontanta medel som en gäldenär vill ställa som säkerhet till domstol enligt förordningen ska deponeras hos en länsstyrelse. Enligt kvarstadsförordningen kan gäldenären även ställa annan säkerhet än kontanta medel om säkerheten är godtagbar enligt nationell rätt i den medlemsstat där ansökan görs (artikel 38.1 a och b). I svensk rätt saknas uttryckliga bestämmelser om vilken typ av säkerhet som bör godtas när en gäldenär ställer säkerhet som ett alternativ till en säkerhetsåtgärd. Av motiven till bestämmelsen i 15 kap. 8 § RB, som reglerar gäldenärens ställande av säkerhet, följer dock att vägledning bör hämtas från vad som gäller i fråga om den säkerhet sökanden som huvudregel ska ställa för att få en säkerhetsåtgärd beviljad (prop. 1980/81:84 s. 236). Sökandens ställande av säkerhet regleras i 15 kap. 6 § andra stycket RB. Av den bestämmelsen följer att 2 kap. 25 § UB gäller för beskaffenheten på den säkerhet sökanden ska ställa. Av 2 kap. 25 § UB följer att säkerhet som ställs enligt balken ska bestå av pant, borgen eller företagshypotek. Enligt regeringens uppfattning bör de typer av säkerheter som godtas enligt svensk rätt när gäldenären ställer säkerhet även godtas enligt kvarstadsförordningen. De säkerheter som godtas i svensk rätt överensstämmer också väl med de andra typer av säkerheter än kontanta medel som ges exempel på i skälen till kvarstadsförordningen (se beaktandesats 35). I likhet med utredningen anser regeringen att det i lag bör tydliggöras att det endast är de säkerheter som framgår av utsökningsbalken, förutom kontanta medel, som bör godtas i Sverige enligt förordningen. I kvarstadsförordningen föreskrivs att fordringsägaren ska underrättas om säkerhet som ställs av gäldenären i enlighet med vad som följer av nationell rätt (artikel 38.2). I svensk rätt finns ingen uttrycklig bestämmelse om att fordringsägaren ska underrättas när gäldenären ställer säkerhet till domstol. Av motiven till bestämmelsen i 15 kap. 8 § RB, om en gäldenärs möjlighet att ställa säkerhet, framgår dock att domstolens skyldighet att pröva säkerheten inträder om fordringsägaren inte har godkänt den (prop. 1980/81:84 s. 236). För att kunna godkänna ställd säkerhet krävs att fordringsägaren först har fått tillfälle att yttra sig över den. Enligt regeringens uppfattning bör motsvarande gälla i fråga om underrättelse till fordringsägaren enligt förordningen. Det bör därför införas en kompletterande bestämmelse som anger att fordringsägaren ska ges tillfälle att yttra sig över ställd säkerhet innan den prövas av domstolen. Någon motsvarande reglering är inte nödvändig när säkerhet ställs till Kronofogdemyndigheten. I sådana fall kommer bestämmelsen i utsökningsbalken om att Kronofogdemyndigheten inte behöver pröva säkerheten om den godkänts av fordringsägaren att vara tillämplig. Utöver att fordringsägaren ska underrättas om ställd säkerhet enligt nationell rätt och en hänvisning till artiklarna 23 och 24, som reglerar förfarandet för verkställigheten av ett beslut om att bankmedel ska frigöras, saknas särskilda bestämmelser i förordningen för prövningen av ställd säkerhet enligt artikel 38. Utredningen har föreslagit att reglerna för prövningen av en ansökan om rättsmedel enligt förordningen ska införas som kompletterande förfaranderegler för prövningen av ställd säkerhet. När det gäller domstolens prövning av ställd säkerhet kommer den dock att ske inom ramen för prövningen av ansökan om kvarstad. Detta innebär att rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål blir tillämpliga enligt kompletteringslagen, om något annat inte följer av kvarstadsförordningen (se avsnitt 6.1). På motsvarande sätt kommer Kronofogdemyndighetens prövning av ställd säkerhet att ske inom ramen för verkställighetsförfarandet. Det innebär att utsökningsbalkens bestämmelser blir tillämpliga enligt kompletteringslagen, om inte något annat följer av förordningen (se avsnitt 7.3). Som konstaterats innebär det bl.a. att fordringsägaren bör ges möjlighet att godkänna ställd säkerhet genom att yttra sig över säkerheten innan Kronofogdemyndigheten prövar den (se 2 kap. 25 § första stycket UB). Mot denna bakgrund anser regeringen, till skillnad mot utredningen, att det inte finns något behov av kompletterande lagstiftning när det gäller förfarandet för prövningen av ställd säkerhet. För överklagande av domstolens beslut om frigörande av bankmedel eller Kronofogdemyndighetens beslut om avbrytande av verkställigheten kommer således rättegångsbalken respektive utsökningsbalken att gälla. Någon särskild reglering, vilket utredningen föreslår, för överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut i fråga om säkerhet behövs inte. 8.5 Fordringsägarens skadeståndsansvar Regeringens bedömning: Det behöver inte införas kompletterande bestämmelser till kvarstadsförordningens regler om fordringsägarens skadeståndsansvar. Gällande bestämmelser om skadestånd i fråga om ansvarsgrunder, ansvarstyper och regler om bevisbörda i svensk rätt får tillämpas vid prövningen av en talan om skadestånd enligt kvarstadsförordningen, om inte något annat följer av förordningen. Utredningens bedömning överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen gör bedömningen att skadeståndsfrågor som utgångspunkt bör bedömas enligt kvarstadsförordningens ansvarsgrunder, ansvarstyper och regler om bevisbörda och att möjligheten att tillämpa eller införa avvikande nationella bestämmelser i dessa avseenden inte bör få användas. Remissinstanserna: Sveriges advokatsamfund efterlyser ett klargörande av om den i svensk rätt gällande ansvarsgrunden strikt ansvar för ett felaktigt beslut om kvarstad får åberopas i en skadeståndstalan som rör ett kvarstadsbeslut enligt förordningen. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att utrymmet som kvarstadsförordningen ger medlemsstaterna att använda nationella bestämmelser som rör skadestånd, t.ex. strikt ansvar för säkerhetsåtgärder, bör få användas som ett komplement till förordningens bestämmelser. Fakultetsnämnden framhåller att den ordning som väljs inte bör göra det mer förmånligt att ansöka om kvarstad enligt förordningen än enligt nationell rätt. Skälen för regeringens bedömning: I kvarstadsförordningen finns bestämmelser om fordringsägarens skadeståndsansvar mot gäldenären (artikel 13). Enligt förordningen är fordringsägaren ansvarig för skada som ett beslut om kvarstad orsakar gäldenären på grund av ett fel som fordringsägaren har begått (artikel 13.1). Det föreskrivs vidare att det är gäldenären som har bevisbördan. När det gäller frågan om ett fel har begåtts finns i förordningen ett presumtionsansvar för fordringsägaren för vissa särskilt angivna fall, bl.a. när en rättslig prövning av fordringsanspråket inte har inletts inom föreskriven tid eller när ett överskjutande belopp som har belagts med kvarstad inte har frigjorts (artikel 13.2). I dessa fall är fordringsägaren skyldig att ersätta skada om han eller hon inte kan bevisa att ett fel inte har begåtts. Förordningens reglering av fordringsägarens skadeståndsansvar är inte uttömmande. Det är en minimireglering som syftar till att säkerställa att det finns ett minsta godtagbart skydd för gäldenärer i alla medlemsstater. Enligt förordningen kan en medlemsstat behålla eller införa andra ansvarsgrunder, typer av ansvar eller regler om bevisbörda i sin nationella rätt (artikel 13.3). Det gäller även möjligheten att behålla eller införa strikt ansvar som grund (beaktandesats 19). Förordningen tillåter även att andra aspekter som avser fordringsägarens ansvar mot gäldenären än de som regleras i förordningen regleras i nationell rätt (artikel 13.3). Förordningen inskränker således inte medlemsstaternas möjlighet att behålla eller införa andra bestämmelser i dessa avseenden. Enligt svensk rätt har en svarande rätt till ersättning för skada som uppstår till följd av ett beslut om säkerhetsåtgärd, bl.a. kvarstad (15 kap. 6 § första stycket RB och 3 kap. 22 § tredje stycket UB). Sökandens ansvar för skada är strikt, dvs. ersättningsskyldigheten är inte beroende av vårdslöshet eller försummelse från sökandens sida. Svensk skadeståndsrätt går därmed längre i fråga om fordringsägarens ansvar än förordningens bestämmelse, som endast aktualiseras om fordringsägaren anses ha begått ett fel. Utredningen gör bedömningen att den svenska ansvarsgrunden strikt ansvar inte bör få användas vid en talan om skadestånd mot ett beslut som meddelats enligt förordningen. Enligt utredningen skulle en sådan ordning fungera mindre väl med reglerna om fordringsägarens skyldighet att ställa säkerhet enligt förordningen. Regeringen delar inte utredningens uppfattning att bestämmelsen om säkerhet i förordningen skulle fungera sämre tillsammans med en regel om strikt ansvar jämfört med förordningens regel som förutsätter att ett fel har begåtts. Enligt förordningen ska fordringsägaren ställa säkerhet med ett belopp som är tillräckligt för att bl.a. säkerställa ersättning för eventuell skada som fordringsägaren är ansvarig för enligt bestämmelsen om skadestånd i förordningen (artikel 12.1). Av förordningens skadeståndsreglering följer att fordringsägarens ansvar, utöver vad som föreskrivs i förordningen, även kan vara reglerat i nationell rätt. Bestämmelsen om säkerhet har således utformats med beaktande av att nationell rätt kan komma att gälla i stället för förordningens reglering. Det saknas därför skäl att av den anledningen begränsa möjligheten att använda svenska skadeståndsregler om t.ex. strikt ansvar vid en prövning av fordringsägarens skadeståndsansvar enligt förordningen. En ordning där gällande regler om bl.a. strikt ansvar inte får användas leder dessutom till att det blir mer förmånligt för en fordringsägare att ansöka om kvarstad enligt det europeiska förfarandet än det nationella förfarandet, eftersom risken för att bli ersättningsskyldig är mindre. En sådan ordning är inte lämplig och bör undvikas. Sammanfattningsvis innebär detta således att det i svensk rätt gällande strikta ansvaret för fordringsägare med anledning av ett beslut om kvarstad bör få användas i enlighet med vad förordningen medger. Fordringsägarens strikta ansvar för skada på grund av ett kvarstadsbeslut framgår av 3 kap. 22 § UB. Denna bestämmelse blir tillämplig genom hänvisningen till utsökningsbalken i kompletteringslagen (se avsnitt 7.3). Någon kompletterande bestämmelse för att kunna använda det i svensk rätt gällande strikta ansvaret i ett skadeståndsmål som grundar sig på ett verkställt kvarstadsbeslut enligt kvarstadsförordningen behövs inte. 9 Dataskydd och sekretess 9.1 Behandling av personuppgifter Regeringens förslag: En hänvisning till kvarstadsförordningens bestämmelser om uppgiftsskydd ska införas i Kronofogdemyndighetens och domstolarnas registerförfattningar. Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår en kompletterande bestämmelse som anger inom vilken tid uppgifter som behandlas enligt kvarstadsförordningen ska gallras. Utredningen föreslår även att direktåtkomsten som vissa myndigheter har till uppgifter i utsöknings- och indrivningsdatabasen begränsas för sådana uppgifter som Kronofogdemyndigheten behandlar enligt kvarstadsförordningen. Utredningen lämnar inget förslag beträffande domstolarnas behandling av personuppgifter enligt kvarstadsförordningen. Remissinstanserna: Datainspektionen efterfrågar ett klargörande av om kvarstadsförordningens krav i artikel 14.8, på att den enskilde inte ska få del av information som inhämtats om honom eller henne av informationsmyndigheten innan beslutet om kvarstad verkställts, kan tillgodoses genom gällande reglering. Skälen för regeringens förslag: Av kvarstadsförordningen följer att Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet) gäller för behandlingen av personuppgifter enligt förordningen, om inte något annat följer av förordningen. I detta sammanhang bör anmärkas att det inom EU har träffats en överenskommelse om en reform av EU:s uppgiftsskydd som innebär att dataskyddsdirektivet ersätts med bl.a. en ny dataskyddsförordning. Dataskyddsförordningen kan förväntas antas under 2016. Dataskyddsdirektivet har genomförts i svensk rätt genom personuppgiftslagen (1998:204). Personuppgiftslagen är tillämplig på all behandling av personuppgifter, om det inte finns avvikande regler i någon annan lag eller förordning. Sådana avvikande regler finns i särskilda registerförfattningar för olika myndigheter. För Kronofogdemyndighetens behandling av personuppgifter finns särskilda bestämmelser i lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet (databaslagen). Lagen gäller för behandling av personuppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet, bl.a. utsökning och annan verksamhet som särskilt åligger myndigheten (1 kap. 1 § databaslagen). I lagen finns bestämmelser som bl.a. reglerar vilka slags uppgifter som får behandlas i olika ärenden och för vilka ändamål sådan behandling får ske. Det finns också bestämmelser som reglerar inom vilken tid uppgifter ska gallras. Uppgifter som Kronofogdemyndigheten kommer att behandla i sin verksamhet för verkställighet och informationsinhämtning enligt kvarstadsförordningen omfattas av databaslagen. I kvarstadsförordningen finns dock en särskild bestämmelse om uppgiftsskydd (se artikel 47). I den anges bl.a. att personuppgifter endast får användas för det ändamål för vilka de tas emot, behandlas eller överförs enligt förordningen. I övrigt uppställs krav på att personuppgifter som behandlas ska vara adekvata, relevanta och inte omfatta mer än vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamålet. Motsvarande krav gäller redan i dag enligt databaslagen (se databaslagen 1 kap. 3 § 3 och 9 § personuppgiftslagen). Det anges också inom vilken tid personuppgifter ska gallras av den behöriga myndigheten, informationsmyndigheten eller annan enhet som ansvarar för verkställigheten. Bestämmelserna om uppgiftsskydd i kvarstadsförordningen har företräde framför svensk lagstiftning som syftar till att uppfylla Sveriges åtaganden enligt dataskyddsdirektivet, t.ex. databaslagen. (artikel 48 d). För att uppmärksamma detta förhållande bör det införas en hänvisning till kvarstadsförordningen i databaslagen. Hänvisningen i databaslagen bör utformas så att det framgår att bestämmelser i kvarstadsförordningen som avviker från databaslagen har företräde. För domstolarnas behandling av personuppgifter finns särskilda bestämmelser i domstolsdatalagen (2015:728). Kvarstadsförordningens bestämmelser om uppgiftsskydd har företräde även framför dessa bestämmelser. För att uppmärksamma det förhållandet bör även i domstolsdatalagen, på motsvarande sätt som i databaslagen, införas en hänvisning till kvarstadsförordningen. Kvarstadsförordningens gallringsbestämmelse i artikel 47.2 är dock, till skillnad från vad som gäller för Kronofogdemyndighetens verksamhet enligt förordningen, inte tillämplig på domstolarnas behandling av personuppgifter. Datainspektionen har efterfrågat ett klargörande av om kvarstadsförordningens krav i artikel 14.8, på att den enskilde inte ska få del av information som inhämtats om honom eller henne av informationsmyndigheten innan beslutet om kvarstad verkställts, tillgodoses genom gällande reglering. Som konstaterats har förordningens bestämmelser om uppgiftsskydd företräde framför andra bestämmelser om detta (artikel 48 d). Av kvarstadsförordningen framgår att om informationsmyndigheten, dvs. Kronofogdemyndigheten, vid informationsinhämtning enligt förordningen får information av en bank eller får del av information som myndigheter har i sina register om gäldenären så ska underrättelse till gäldenären om att hans eller hennes personuppgifter har lämnats ut skjutas upp 30 dagar (artikel 14.8). Detta för att förhindra att en för tidig underrättelse äventyrar verkställigheten av beslutet om kvarstad. Frågan är om kravet på uppskjuten utlämning till den enskilde själv tillgodoses genom gällande rätt eller om det behövs en kompletterande bestämmelse för att upprätthålla kravet. I svensk rätt finns det bestämmelser om uppgiftsskydd för Kronofogdemyndighetens verksamhet i personuppgiftslagen (1998:204) och databaslagen. I dessa lagar finns bestämmelser om information till den registrerade, som avviker från bestämmelsen om detta i kvarstadsförordningen (se 3 kap. 1 § databaslagen med hänvisning till 26 § personuppgiftslagen). I 27 § personuppgiftslagen föreskrivs dock att bestämmelserna om information till den registrerade i den lagen inte gäller i den utsträckning som det är särskilt föreskrivet i bl.a. lag eller annan författning att uppgifterna inte får lämnas ut till den registrerade. Kvarstadsförordningen är direkt tillämplig i och kommer att gälla som lag i Sverige. Det innebär att förordningens bestämmelse om utlämnande av inhämtad information kommer att ha företräde framför bestämmelserna om detta i personuppgiftslagen. Genom den föreslagna nya bestämmelsen i databaslagen klarläggs också att kvarstadsförordningens bestämmelse om uppgiftsskydd har företräde framför databaslagen. Mot denna bakgrund finns det enligt regeringens bedömning inget behov av kompletterande bestämmelser för att tillgodose förordningens krav på att den enskilde inte ska få del av information som inhämtats om honom eller henne av informationsmyndigheten innan beslutet om kvarstad verkställts. 9.2 Sekretess för uppgifter hos Kronofogdemyndigheten Regeringens förslag: För uppgifter i ett ärende om informationsinhämtning hos Kronofogdemyndigheten ska sekretess gälla enligt offentlighets- och sekretesslagen under motsvarande förutsättningar som för uppgifter i ett ärende om indrivning och utsökning. Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningens förslag saknar en begränsning av den tid som sekretessen ska gälla. Remissinstanserna: Ingen remissinstans berör förslaget. Skälen för regeringens förslag: Inom ramen för förfarandet enligt kvarstadsförordningen kommer Kronofogdemyndigheten, som verkställande myndighet, behörig myndighet och informationsmyndighet, att hantera uppgifter om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, bl.a. bankuppgifter. För Kronofogdemyndighetens verksamhet finns bestämmelser om sekretess i bl.a. 34 kap. offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL. Av 34 kap. 1 § OSL följer att sekretess gäller i ett mål eller ärende om utsökning eller indrivning samt i verksamhet enligt lagen (2014:836) om näringsförbud, för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men. I andra och tredje styckena i paragrafen anges vissa undantag, bl.a. gäller inte sekretess för Kronofogdemyndighetens beslut i ett mål eller ärende. För uppgift i en allmän handling gäller enligt fjärde stycket sekretessen i högst tjugo år. Om uppgiften avser den enskildes personliga förhållanden, gäller dock sekretessen i högst femtio år. Under motsvarande förutsättningar som i 34 kap. 1 § OSL gäller enligt 2 § i samma kapitel sekretess i verksamhet som avser förande av eller uttag ur utsöknings- eller indrivningsdatabasen för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden som har tillförts databasen. För ärenden om informationsinhämtning som Kronofogdemyndigheten kommer att hantera enligt förordningen som informationsmyndighet finns ingen sekretessbestämmelse. I ett sådant ärende kommer det att förekomma uppgifter som rör gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden, framför allt uppgifter som rör gäldenärens bankförhållanden. Det kan även förekomma andra typer av uppgifter som kan vara skyddsvärda. Det finns därför skäl att införa en bestämmelse i OSL som möjliggör sekretess för sådana uppgifter som kommer till Kronofogdemyndigheten i ärenden om informationsinhämtning enligt kvarstadsförordningen. Uppgifterna som förekommer i ett sådant ärende är känsliga ur integritetsynpunkt. Bestämmelsen bör därför i likhet med vad som gäller för sekretess i utsöknings- och indrivningsärenden utformas som en primär sekretessbestämmelse med ett omvänt skaderekvisit, jfr propositionen Behandling av personuppgifter inom skatt, tull och exekution (prop. 2000/01:33 s. 188). Även den tid som sekretess gäller bör lämpligen vara densamma som för ärenden om utsökning och indrivning, dvs. högst tjugo år eller, om uppgiften avser den enskildes personliga förhållanden, högst femtio år. Det kan i sammanhanget nämnas att de bankuppgifter som informationsmyndigheten efter inhämtande ska överföra till den domstol som skickat begäran endast ska avse uppgifter om den bank eller de banker där gäldenären har ett bankkonto. Uppgifter som rör bankkontot ska stanna hos informationsmyndigheten (se artikel 19.2 f). Överförandet av uppgifter som identifierar banken eller bankerna från Kronofogdemyndigheten till den utländska domstolen och även en förklaring om att bankmedel har belagts med kvarstad innebär ett tillåtet utlämnande eftersom det sker i enlighet med vad som föreskrivs i kvarstadsförordningen (jfr 8 kap. 3 § 1 OSL). Detsamma gäller för sådana uppgifter som Kronofogdemyndigheten som informationsmyndighet eller behörig myndighet överför till en svensk domstol enligt förordningen (jfr 10 kap 28 § OSL). Någon särskild sekretessbrytande bestämmelse behövs därför inte för dessa fall. De ärenden som rör verkställigheten av ett beslut om kvarstad som Kronofogdemyndigheten kommer att hantera enligt kvarstadsförordningen kommer att omfattas av befintliga sekretessbestämmelser i 34 kap. OSL. Någon kompletterande sekretessbestämmelse för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden behövs därför inte i det avseendet. 10 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag och bedömning: Den nya lagen och lagändringarna ska träda i kraft den 18 januari 2017. Det behövs inga övergångsbestämmelser. Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans berör frågan. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Kvarstadsförordningen trädde i kraft den 17 juli 2014 och ska enligt artikel 54 i förordningen börja tillämpas den 18 januari 2017. Undantag gäller för artikel 50, som reglerar vilken information medlemsstaterna ska lämna till kommissionen, som ska tillämpas från den 18 juli 2016. Eftersom den nya lagen och lagändringarna avser att komplettera förordningen bör dessa träda i kraft samtidigt som förordningens förfaranderegler ska börja tillämpas, dvs. den 18 januari 2017. Något behov av övergångsbestämmelser finns inte. 11 Konsekvenser Regeringens bedömning: Kvarstadsförordningen och de kompletterande lagförslagen kan antas leda till effektivare verkställighet av privaträttsliga fordringsanspråk i gränsöverskridande tvister. Förslagen bedöms medföra vissa ökade kostnader för Kronofogdemyndigheten och Sveriges Domstolar och eventuellt en marginell ökning av kostnaderna för länsstyrelserna. Kostnadsökningarna bedöms rymmas inom befintliga anslag. Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Göteborgs tingsrätt ifrågasätter om inte utredningens bedömning att skadeståndsansvaret för fordringsägaren endast ska prövas utifrån minimiregleringen i kvarstadsförordningen kan komma att leda till fler ansökningar enligt förordningen än vad som antagits. Detta eftersom det blir förmånligare för en fordringsägare att ansöka om kvarstad enligt kvarstadsförordningen än enligt rättegångsbalkens bestämmelser om kvarstad. Skälen för regeringens bedömning: Genom det europeiska kvarstadsförfarandet införs en alternativ möjlighet att ansöka om kvarstad på bankmedel vid svenska domstolar i gränsöverskridande privaträttsliga tvister. Det införs också en möjlighet att få ett sådant kvarstadsbeslut som meddelats i en annan medlemsstat verkställt i Sverige. Dessutom införs en skyldighet för Kronofogdemyndigheten att på begäran inhämta information om gäldenärens bankuppgifter och att delge en gäldenär med hemvist i Sverige handlingar enligt förordningen. Genom bestämmelserna i kvarstadsförordningen får således både domstolar och Kronofogdemyndigheten nya uppgifter. Det är inte möjligt att förutse i hur stor utsträckning fordringsägare kommer att använda sig av kvarstadsförordningen för att ansöka om kvarstad för en fordran i Sverige eller för att verkställa ett beslut om kvarstad som har meddelats i en annan medlemsstat. Det är inte heller möjligt att säga hur många ärenden Kronofogdemyndigheten kommer att hantera som rör informationsinhämtning eller delgivning.. Någon större ärendetillströmning bedöms dock inte uppstå. Detta då förfarandet enligt kvarstadsförordningen, i förhållandet till vårt nationella förfarande för kvarstad som kan användas som ett alternativ till förordningen, är relativt komplext och åtgärden enligt förordningen dessutom är begränsad till endast bankmedel. Enligt regeringens bedömning i avsnitt 8.5 kommer nationella skadeståndsbestämmelser om bl.a. ansvarsgrunder och ansvartyper kunna tillämpas i de delar de går längre än förordningens bestämmelser om fordringsägarens skadeståndsansvar, som är en minimireglering. Något förhållande som gör det mer förmånligt att ansöka om kvarstad enligt förordningen och som, i enlighet med vad Göteborgs tingsrätt befarar, kan komma att påverka antalet ärenden enligt förordningen föreligger därför inte enligt regeringens uppfattning. För domstolarnas del bedöms antalet tillkommande ärenden inte medföra någon nämnvärd ökad arbetsbelastning. Det kan dock uppkomma vissa merkostnader för översättningar. För en ansökan om kvarstad enligt förordningen kommer ansökningsavgift i likhet med vad som gäller för en nationell ansökan om kvarstad att tas ut. Kronofogdemyndigheten utses till både behörig myndighet och informationsmyndighet och kommer dessutom att vara ansvarig myndighet för verkställighet enligt förordningen. Förslagen bedöms medföra att arbetsbelastningen för Kronofogdemyndigheten ökar något mer än för domstolarna. Inledningsvis uppkommer givetvis också vissa kostnader för framtagning av rutiner och handledningar m.m. För Kronofogdemyndigheten kan också uppkomma vissa merkostnader för delgivning av gäldenärer med hemvist i Sverige. Länsstyrelserna påverkas av förslaget om att kontanta medel som en gäldenär vill ställa som säkerhet hos domstol ska deponeras hos dem. Eftersom det handlar om att byta likvida medel mot andra likvida medel kan sådana ärenden inte antas bli särskilt vanligt förekommande. Konsekvenserna för länsstyrelserna bedöms därför bli ytterst marginella. Förslaget om att banker på begäran av Kronofogdemyndigheten ska lämna ut information om en gäldenär har ett bankkonto hos banken motsvarar i allt väsentligt de bankförfrågningar som görs vid tillgångsundersökningar och verkställighet av nationella kvarstadsbeslut. I likhet med vad som gäller för det nationella förfarandet kommer banken inte att kunna ta ut någon avgift för att täcka eventuella kostnader för att besvara förfrågningarna. Eftersom antalet ärenden om informationsinhämtning kan antas bli mycket få bedöms de ekonomiska konsekvenserna för bankerna bli mycket begränsade. Sammantaget görs bedömningen att de merkostnader som uppstår för Sveriges Domstolar, Kronofogdemyndigheten och länsstyrelserna med anledning av kvarstadsförordningen inte är större än att de kan finansieras inom befintliga anslag. 12 Författningskommentar 12.1 Förslag till lag om kvarstad på bankmedel inom EU Tillämpningsområde 1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur (kvarstadsförordningen). Paragrafen anger lagens innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 5. Av paragrafen framgår att lagen innehåller kompletterande bestämmelser till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 (kvarstadsförordningen). Kvarstadsförordningen är direkt tillämplig i varje medlemsstat, utom Förenade Kungariket och Danmark, och har företräde framför nationell rätt. I lagen införs vissa kompletterande bestämmelser som krävs för att förordningen ska kunna tillämpas i Sverige. Hänvisningen till kvarstadsförordningen avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, en s.k. dynamisk hänvisning. Ansökan om kvarstad 2 § Vid handläggningen av en ansökan om kvarstad enligt kvarstadsförordningen gäller rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål där förlikning om saken är tillåten, om inte något annat följer av förordningen. Paragrafen reglerar vilka processrättsliga bestämmelser utöver förordningens bestämmelser som ska tillämpas vid prövningen av en ansökan om kvarstad enligt kvarstadsförordningen. Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 6.1. Av paragrafen framgår att rättegångsbalkens bestämmelser om dispositiva tvistemål är tillämpliga på domstolarnas handläggning av mål och ärenden som avser ansökningar om kvarstad enligt kvarstadsförordningen. Rättegångsbalken innehåller bestämmelser om bl.a. laga domstol, rättens sammansättning och jäv. Rättegångsbalkens bestämmelser ska dock inte tillämpas om något annat följer av kvarstadsförordningen. I många fall är det tydligt att det föreligger en situation när rättegångsbalken kompletterar förordningen. Det gäller t.ex. i fråga om vilken domstol i Sverige som ska vara behörig att pröva en ansökan om kvarstad, vilket inte alls regleras i förordningen. Det innebär att bestämmelserna i 15 kap. 5 § och i förekommande fall 10 kap. RB är tillämpliga. Ett annat exempel är att förordningen inte innehåller några regler om beskaffenheten av den säkerhet som fordringsägaren ska ställa. Det innebär att bestämmelserna i 15 kap. 6 § RB, som i sin tur hänvisar till 2 kap. 25 § UB, är tillämpliga. I andra fall kan det vara mer komplicerat att avgöra om rättegångsbalkens bestämmelser ska tillämpas. En utgångspunkt är att en tillämpning av rättegångsbalkens bestämmelser inte får vara i strid med kvarstadsförordningen och de syften som bär upp förordningen. Det innebär bl.a. att bestämmelserna i förordningen om förutsättningarna för att bifalla ett beslut om kvarstad i artikel 7 gäller framför bestämmelserna om detta i bl.a. 15 kap. 1 § RB. Det innebär också att förordningens bestämmelse i artikel 11 om att gäldenären inte ska höras innan ett beslut om kvarstad meddelas gäller framför huvudregeln om att gäldenären ska få möjlighet att yttra sig över en kvarstadsansökan i 15 kap. 5 § RB. I de fall där kvarstadsförordningen innehåller bestämmelser men där dessa inte kan anses vara uttömmande kompletterar rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål förordningen. Det gäller bl.a. rättegångsbalkens bestämmelser i 52 kap. om till vilken domstol ett överklagande av ett beslut om att inte bevilja en ansökan om kvarstad enligt artikel 21 i förordningen ska ges in. Hänvisningen till kvarstadsförordningen avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, en s.k. dynamisk hänvisning. Inhämtande av bankkontoinformation 3 § Kronofogdemyndigheten är informationsmyndighet enligt kvarstadsförordningen. Paragrafen reglerar vilken myndighet som är behörig informationsmyndighet i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1. Av paragrafen framgår att Kronofogdemyndigheten är informationsmyndighet enligt kvarstadsförordningen (se artikel 4.13). Informationsmyndigheten ansvarar för att inhämta information om gäldenärens bankkonto eller bankkonton enligt artikel 14.5 i förordningen. Sättet för informationsinhämtningen regleras i 4 §. Hänvisningen till kvarstadsförordningen avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, en s.k. dynamisk hänvisning. 4 § En bank är skyldig att på begäran av Kronofogdemyndigheten uppge om en gäldenär har ett bankkonto hos banken. En begäran enligt första stycket får förenas med ett föreläggande om vite. En fråga om utdömande av vite som har förelagts enligt andra stycket prövas i den ordning som följer av 2 kap. 15 § andra stycket utsökningsbalken. Om ett vitesföreläggande inte följs kan Kronofogdemyndigheten förelägga ett nytt vite även om det första vitesföreläggandet inte har fått laga kraft. Paragrafen reglerar den metod för informationsinhämtning som Kronofogdemyndigheten som informationsmyndighet ska använda sig av enligt artikel 14 i förordningen. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.2. I paragrafens första stycke anges att en bank på begäran är skyldig att uppge om en viss gäldenär har ett eller flera bankkonton i banken. Upplysningsskyldigheten inträder först när Kronofogdemyndigheten framställt en begäran om att upplysningar ska lämnas. Skyldigheten har sin förebild i den upplysningsplikt som tredje man har enligt 4 kap. 15 § UB att lämna upplysningar om mellanhavanden med en gäldenär i ett utsökningsärende. Bankens skyldighet är begränsad till information om gäldenären har bankkonton i banken. Banken får inte lämna information om hur stort tillgodohavandet är eller vad det är för typ av konton. I andra stycket anges att Kronofogdemyndigheten får förena en begäran om att lämna uppgifter med vite. Det krävs inte att banken har låtit bli att lämna uppgifter för att ett vite ska få föreläggas. Någon skyldighet för Kronofogdemyndigheten att förena en begäran att lämna uppgifter med vite finns inte. Av den i tredje stycket första meningen gjorda hänvisningen till 2 kap. 15 § andra stycket UB följer att en fråga om utdömande av vite som har förelagts enligt denna paragraf prövas, på talan av Kronofogdemyndigheten, av den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § UB prövar ett överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. Genom hänvisningen framgår också att ett vite inte får dömas ut om ändamålet med det har förfallit. I tredje stycket andra meningen anges till skillnad från vad som gäller i bestämmelsen i 2 § tredje stycket viteslagen (1985:206) att ett nytt vite får föreläggas innan det första vitesföreläggandet har fått laga kraft (jfr 2 kap. 15 § tredje stycket UB). I övrigt tillämpas de bestämmelser om vite som finns i viteslagen. 5 § Kronofogdemyndigheten får ta ut en avgift av fordringsägaren i ärenden om inhämtande av bankkontoinformation. Regeringen får meddela föreskrifter om avgiftens storlek. Paragrafen behandlar frågan om avgift i ett ärende om informationsinhämtning. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.3. I paragrafens första stycke anges att Kronofogdemyndigheten får ta ut en avgift i ett ärende om informationsinhämtning enligt kvarstadsförordningen. Avgiften ska betalas av fordringsägaren. I andra stycket bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om avgiftens storlek. Verkställighet 6 § Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet och ansvarig verkställande myndighet enligt kvarstadsförordningen. Paragrafen anger vilken myndighet som är behörig myndighet och ansvarig verkställande myndighet i Sverige enligt kvarstadsförordningen. Övervägandena finns i avsnitten 7.1 och 7.2. Av paragrafen framgår att det är Kronofogdemyndigheten som är behörig myndighet och ansvarig verkställande myndighet enligt kvarstadsförordningen (se artikel 50.1 e och f). De uppgifter som den behöriga myndigheten har framgår av artikel 4.14 i förordningen. Som behörig myndighet är Kronofogdemyndigheten ansvarig för att bl.a. ta emot ett beslut om kvarstad från fordringsägaren eller från den domstol som har meddelat beslutet och vidta de åtgärder som krävs för att beslutet ska verkställas i enlighet med nationell rätt i den medlemsstat där myndigheten finns. Om gäldenären har hemvist i Sverige och kvarstadsbeslutet har meddelats av en domstol i en annan medlemsstat än Sverige, är Kronofogdemyndigheten som behörig myndighet även ansvarig för att delge gäldenären bl.a. kvarstadsbeslutet. Kronofogdemyndigheten är även ansvarig verkställande myndighet enligt kapitel 3 i kvarstadsförordningen. I kapitel 3 förekommer inte begreppet ansvarig verkställande myndighet. I stället används begreppet ansvarig verkställande enhet (se bl.a. artikel 24.4). Med ansvarig verkställande enhet avses således i Sverige Kronofogdemyndigheten. Det innebär att Kronofogdemyndigheten är ansvarig för att bl.a. utfärda en förklaring om att bankmedel har belagts med kvarstad och för att låta gäldenären ta del av beslutet om kvarstad enligt artikel 25 i förordningen. Hänvisningen till kvarstadsförordningen avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, en s.k. dynamisk hänvisning. 7 § Vid verkställighet av ett beslut om kvarstad enligt kvarstadsförordningen gäller utsökningsbalken, om inte något annat följer av förordningen eller av denna lag. Paragrafen anger vilka övriga förfaranderegler som ska tillämpas i ärenden om verkställighet enligt kvarstadsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.3. I paragrafen anges att utsökningsbalken ska tillämpas av Kronofogdemyndigheten vid handläggningen av ett ärende om verkställighet enligt kvarstadsförordningen. I utsökningsbalken finns bestämmelser om verkställighet av kvarstadsbeslut avseende fordran i 16 kap. 13-15 §§ UB (se även 15 kap. UF) och i 2 kap. UB finns allmänna bestämmelser om bl.a. ansökan om verkställighet och beslutet om verkställighet. En förutsättning för att tillämpa utsökningsbalken är att något annat inte följer av kvarstadsförordningen. I förordningen finns bestämmelser som avviker från utsökningsbalken i fråga om bl.a. inledandet av verkställighetsprocessen när ett kvarstadsbeslut har meddelats av en domstol i en annan medlemsstat än Sverige (se artikel 23.3 i förordningen). I förordningen finns dessutom bestämmelser som uttömmande reglerar gäldenärens och fordringsägarens möjligheter att invända mot ett beslut om verkställighet (se artiklarna 34.1, 35.3-4 och 36 i förordningen och kommentaren till 10 §). Hänvisningen till kvarstadsförordningen avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, en s.k. dynamisk hänvisning. Ytterligare en förutsättning för att tillämpa utsökningsbalken är att något annat inte följer av den nu aktuella lagen. En sådan avvikande bestämmelse finns i 8 § när det gäller bankens möjlighet att genomföra ett kvarstadsbeslut. 8 § För att genomföra ett beslut om kvarstad får banken överföra det kvarstadsbelagda beloppet till ett särskilt konto hos Kronofogdemyndigheten. Paragrafen reglerar en banks möjlighet att säkerställa ett kvarstadsbelagt belopp. Övervägandena finns i avsnitt 7.5. I paragrafen införs en möjlighet för banken att säkerställa det kvarstadsbelagda beloppet genom att överföra det till ett särskilt konto hos Kronofogdemyndigheten (se artikel 24.2 b). Det innebär att banken i samband med genomförandet kan välja mellan att antingen spärra det kvarstadsbelagda beloppet på bankkontot eller överföra beloppet till ett särskilt konto hos Kronofogdemyndigheten. Rättsmedel 9 § En ansökan om rättsmedel mot ett beslut om kvarstad enligt artikel 33 i kvarstadsförordningen prövas av den domstol som har meddelat kvarstadsbeslutet. Vid handläggningen av en sådan ansökan tillämpas rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål, om inte något annat följer av kvarstadsförordningen. I paragrafen regleras vilken domstol som är behörig att pröva en ansökan om rättsmedel mot ett beslut om kvarstad som meddelats med stöd av kvarstadsförordningen och vilka processrättsliga bestämmelser som blir tillämpliga om inte något annat följer av förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 8.1 och 8.3. I första meningen anges att behörig domstol att pröva en ansökan om rättsmedel mot ett kvarstadsbeslut enligt artikel 33 i kvarstadsförordningen är den domstol som har meddelat beslutet om kvarstad. Fordringsägarens och gäldenärens möjlighet att rikta invändningar mot ett kvarstadsbeslut som har meddelats med stöd av kvarstadsförordningen regleras uttömmande i förordningen, bl.a. genom särskilda bestämmelser om rättsmedel (se artiklarna 33 och 35) Det är endast genom en ansökan om rättsmedel som gäldenären kan rikta invändningar mot ett beslut om kvarstad som har meddelats med stöd av förordningen. I viss utsträckning får rättsmedlen även användas av fordringsägaren (se artikel 35.1 och 3). För fordringsägarens del finns, utöver möjligheten att ansöka om rättsmedel, även möjlighet att överklaga ett beslut om kvarstad (se artikel 21). Någon motsvarande möjlighet finns inte för gäldenären. Av andra meningen framgår att rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål är tillämpliga vid domstolens prövning av en ansökan om rättsmedel mot ett kvarstadsbeslut. En förutsättning för att tillämpa rättegångsbalken är att det inte följer något annat av kvarstadsförordningen. Av förordningen följer t.ex. att ansökan ska göras på ett standardformulär, att motparten ska underrättas om ansökan, att båda parter i vissa fall ska få möjlighet att yttra sig innan ett beslut meddelas och att ett beslut i ett ärende om rättsmedel ska meddelas inom viss tid (artikel 36). Det följer också av förordningen att ett beslut avseende en ansökan om rättsmedel får överklagas av båda parter (se artikel 37). Hänvisningen till rättegångsbalken innebär bl.a. att ett överklagande kommer att prövas av hovrätt och därefter Högsta domstolen och att prövningstillstånd krävs i båda instanserna (se 49 kap. RB). Rättegångsbalken innehåller också regler om inom vilket tid och till vilken domstol ett överklagande ska ges in (se 52 kap. RB). Hänvisningarna till kvarstadsförordningen avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, s.k. dynamiska hänvisningar. 10 § En ansökan om rättsmedel mot verkställigheten av ett beslut om kvarstad enligt artikel 34.1, 35.3 eller 35.4 i kvarstadsförordningen prövas av Kronofogdemyndigheten. Vid handläggningen av en sådan ansökan tillämpas utsökningsbalken, om inte något annat följer av kvarstadsförordningen. En ansökan enligt artikel 34.2 i kvarstadsförordningen ska göras hos den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklaganden av Kronofogdemyndighetens beslut. Vid handläggning av en sådan ansökan tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av kvarstadsförordningen. Paragrafen reglerar vilken myndighet som är behörig att pröva en ansökan om rättsmedel som riktar sig mot verkställigheten av ett beslut om kvarstad enligt kvarstadsförordningen och vilka förfaranderegler som blir tillämpliga om inte något annat följer av förordningen. Övervägandena finns i avsnitten 8.2 och 8.3. I kvarstadsförordningen finns inga bestämmelser om att fordringsägaren eller gäldenären får överklaga verkställigheten av ett beslut om kvarstad som har meddelats med stöd av förordningen. I stället innehåller förordningen särskilda bestämmelser om rättsmedel som både gäldenären och fordringsägaren kan använda sig av för att rikta invändningar mot verkställigheten (se artiklarna 34 och 35). I första stycket regleras att det är verkställande myndighet, dvs. Kronofogdemyndigheten, som är behörig att pröva en ansökan om rättsmedel mot verkställigheten av ett kvarstadsbeslut i Sverige. Kronofogdemyndigheten är behörig att pröva alla ansökningar om rättsmedel med invändningar mot verkställighet utom sådana som grundar sig på en invändning om att kvarstadsbeslutet uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen i Sverige. En sådan ansökan ska alltid prövas av domstol enligt förordningen (jfr andra stycket och se artikel 34.2). Av paragrafen framgår också att utsökningsbalken gäller som ett komplement till förordningen vid Kronofogdemyndighetens prövning av en ansökan om rättsmedel mot verkställigheten. Det innebär bl.a. att bestämmelserna i 2 kap. och 18 kap. UB kan tillämpas i den utsträckning inte annat följer av förordningen. Av förordningen följer t.ex. att ansökan ska göras på ett standardformulär, att motparten ska underrättas om ansökan, att beslutet ska meddelas inom viss tid och att beslutet får överklagas, varvid ett standardformulär ska användas (se artiklarna 36 och 37). I andra stycket anges att behörig domstol att pröva en ansökan om rättsmedel mot verkställigheten med en invändning om att kvarstadsbeslutet uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen är de tingsrätter som enligt 18 kap. 1 § UB är behöriga att pröva ett överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. En sådan ansökan ges in till någon av de 24 tingsrätter som anges i 17 kap. 1 § utsökningsförordningen (1981:981). Behörig tingsrätt styrs av svarandens hemvist. Med svaranden avses gäldenären (jfr 1 kap. 7 § andra stycket UB). Har svaranden hemvist i en annan medlemsstat än Sverige är Nacka tingsrätt reservforum. I bestämmelsen anges också att ärendelagen är tillämplig processlag för domstolarnas handläggning av ett ärende om rättsmedel mot verkställigheten. En förutsättning för att tillämpa ärendelagen är att något annat inte följer av kvarstadsförordningen. Av förordningen följer bl.a. att ansökan ska göras på ett standardformulär, att motparten ska underrättas om ansökan och att beslutet ska meddelas inom viss tid (artikel 36). Det följer också att ett beslut avseende en ansökan om rättsmedel får överklagas av båda parter (se artikel 37). Hänvisningen till ärendelagen innebär bl.a. att ett överklagande kommer att prövas av hovrätt och därefter Högsta domstolen och att prövningstillstånd krävs i båda instanserna (39 och 40 §§ ärendelagen). Ärendelagen innehåller också regler om inom vilket tid och till vilken domstol ett överklagande ska ges in (38 § ärendelagen). Hänvisningarna till kvarstadsförordningen avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, s.k. dynamiska hänvisningar. Ansökan om att få ställa säkerhet 11 § En ansökan av en gäldenär om att få ställa en säkerhet för att avbryta verkställigheten enligt kvarstadsförordningen ska prövas av Kronofogdemyndigheten. Paragrafen reglerar att det är Kronofogdemyndigheten som ska pröva en ansökan om att få ställa säkerhet för att avbryta verkställigheten av ett beslut om kvarstad. Övervägandena finns i avsnitt 8.4. Av paragrafen framgår att en ansökan av gäldenären om att få ställa säkerhet för att avbryta verkställigheten enligt artikel 38.1 b i kvarstadsförordningen i Sverige ska prövas av Kronofogdemyndigheten, dvs. av verkställande myndighet och inte av domstol. Säkerheten ställs i det pågående ärendet om verkställighet enligt förordningen. I 7 § anges att utsökningsbalken gäller som kompletterande förfarandelag vid verkställighet av ett beslut om kvarstad enligt förordningen. Kronofogdemyndigheten behöver således inte pröva ställd säkerhet om fordringsägaren har godkänt den (se 2 kap. 25 § första stycket UB). För att fordringsägaren ska kunna godkänna ställd säkerhet krävs att han eller hon får möjlighet att yttra sig över säkerheten innan den prövas av Kronofogdemyndigheten. Ställd säkerhet ska dessutom tas i förvar av Kronofogdemyndigheten (se 2 kap. 25 § tredje stycket UB). Hänvisningen till kvarstadsförordningen avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, en s.k. dynamisk hänvisning. 12 § Fordringsägaren ska ges tillfälle att yttra sig över en ställd säkerhet innan den prövas av domstol. Paragrafen reglerar domstolens underrättelseskyldighet gentemot fordringsägaren när gäldenären ställer säkerhet till domstolen i enlighet med artikel 38 i kvarstadsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 8.4. Av paragrafen framgår att fordringsägaren ska ges tillfälle att yttra sig över en säkerhet som gäldenären ställer till domstolen. Det framgår vidare att möjligheten ska ges innan domstolen prövar den ställda säkerheten. Godtar fordringsägaren säkerheten ska de kvarstadsbelagda medlen frigöras av domstolen utan att någon föregående prövning av säkerheten görs (se artikel 38 i kvarstadsförordningen). Om säkerheten inte godtas av fordringsägaren måste säkerheten prövas. Av kvarstadsförordningen framgår att säkerheten ska uppgå till ett värde som åtminstone motsvarar det kvarstadsbelagda beloppet. Utrymmet att ställa en alternativ säkerhet som är lika säker som bankmedel torde vara begränsat och tveksamheter kring den alternativa säkerhetens värde bör regelmässigt medföra att säkerheten inte kan godtas. Underrättelseskyldigheten gäller bara för domstol. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i kompletteringslagen när gäldenären ställer säkerhet till Kronofogdemyndigheten enligt 11 §. Kronofogdemyndighetens underrättelseskyldighet gentemot fordringsägaren följer i stället av 2 kap. 25 § första stycket UB (se kommentaren till 11 §). 13 § För beskaffenheten av andra säkerheter än kontanta medel som ställs till domstol gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken. Paragrafen reglerar vilka andra slag av säkerheter än som följer av kvarstadsförordningen som är godtagbara när gäldenären till domstol ställer säkerhet i stället för kvarstad enligt kvarstadsförordningen. Övervägandena finns i avsnitt 8.4. I paragrafen hänvisas till att det i fråga om säkerhetens beskaffenhet gäller vad som föreskrivs i 2 kap. 25 § UB. Bestämmelsen utgör ett komplement till kvarstadsförordningen. Av förordningen framgår att kontanta medel godtas som säkerhet (se artikel 38). Andra säkerheter som ställs av gäldenären kan bestå av pant, borgen eller företagshypotek. 14 § En säkerhet i form av kontanta medel som ställs till domstol ska deponeras av gäldenären hos en länsstyrelse. Paragrafen föreskriver att säkerhet i form av kontanta medel som en gäldenär vill ställa i stället för kvarstad till domstol enligt artikel 38 i kvarstadsförordningen ska deponeras hos länsstyrelsen. Övervägandena finns i avsnitt 8.4. Av paragrafen framgår att en gäldenär som vill ställa säkerhet i form av kontanta medel i stället för kvarstad ska deponera beloppet hos länsstyrelsen. Det deponerade beloppet ska motsvara beloppet i kvarstadsbeslutet (se artikel 38.1 a). Det ankommer på gäldenären att visa att beloppet har deponerats på ett sådant sätt att det utgör en fullgod säkerhet för det kvarstadsbelagda beloppet. Säkerheten är t.ex. inte fullgod om gäldenären har förbehållit sig rätten att återta det deponerade beloppet eller om deponeringen på annat sätt är villkorad. Deponering hos länsstyrelsen ska endast göras när beloppet ställs som säkerhet till domstol. Någon motsvarande bestämmelse finns inte när gäldenären ställer säkerhet till Kronofogdemyndigheten. I likhet med andra former av säkerheter ska en sådan deposition i stället tas i förvar av Kronofogdemyndigheten (jfr kommentaren till 11 § och 2 kap. 25 § tredje stycket UB). 12.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet 1 kap. 3 b § De avvikande bestämmelser om behandling av personuppgifter som finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur ska tillämpas i stället för denna lag. Paragrafen är ny. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 9.1. I paragrafen klargörs att om det i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 (kvarstadsförordningen) finns bestämmelser om behandling av personuppgifter som avviker från bestämmelserna i denna lag ska bestämmelserna i förordningen tillämpas. Av kvarstadsförordningen följer bl.a. att personuppgifter endast får användas för det ändamål som de tagits emot, behandlats eller överförts för enligt förordningen (se artikel 47.1). Kronofogdemyndigheten får således inte använda uppgifter som den fått tillgång till enligt kvarstadsförordningen för något annat ändamål än vad som framgår av förordningen. Av förordningen följer också att uppgifter som tas emot, behandlas eller överförs av den behöriga myndigheten, informationsmyndigheten och annan enhet som ansvarar för verkställighet av ett beslut om kvarstad enligt förordningen inte får lagras längre än vad som behövs för det ändamål som de togs emot, behandlades eller överfördes för och aldrig längre än sex månader efter det att förfarandet har avslutats (se artikel 47.2). Uppgifter som Kronofogdemyndigheten hanterar i sin verksamhet som behörig myndighet, informationsmyndighet och annan enhet för verkställighet enligt förordningen ska således gallras i enlighet med den frist som följer av förordningen i stället för de frister för gallring som följer av denna lag. Hänvisningen till kvarstadsförordningen avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, en s.k. dynamisk hänvisning. 12.3 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 34 kap. 1 a § Under motsvarande förutsättningar som i 1 § gäller sekretess hos Kronofogdemyndigheten för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i mål och ärenden om inhämtning av bankkontoinformation enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. Om uppgiften avser den enskildes personliga förhållanden, gäller dock sekretessen i högst femtio år. Paragrafen, som är ny, reglerar sekretess för uppgifter som Kronofogdemyndigheten hanterar som informationsmyndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 (kvarstadsförordningen). Övervägandena finns i avsnitt 9.2. Paragrafen reglerar sekretess för uppgifter i Kronofogdemyndighetens ärenden om informationsinhämtning enligt kvarstadsförordningen. Förutsättningarna för sekretess ansluter till vad som gäller i fråga om sekretess för uppgifter i mål och ärenden i Kronofogdemyndighetens exekutiva verksamhet enligt 1 §, dvs. sekretess gäller för uppgifter om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men. Beslut i ett ärende om informationsinhämtning, t.ex. i fråga om vite, är, i likhet med vad som gäller i mål och ärenden i den exekutiva verksamheten, undantagna från sekretess. Sekretesstiden för uppgifter i allmänna handlingar är högst 50 år för sådana uppgifter som angår enskildas personliga förhållanden och annars högst 20 år. Hänvisningen till kvarstadsförordningen avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, en s.k. dynamisk hänvisning. 12.4 Förslag till lag om ändring i domstolsdatalagen (2015:728) 3 § De avvikande bestämmelser som finns i lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen eller i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, ska tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag. Detsamma gäller i fråga om Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur. Paragrafen reglerar förhållandet till andra bestämmelser om personuppgiftsbehandling. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 9.1. I andra meningen, som är ny, anges att om det i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 (kvarstadsförordningen) finns bestämmelser om behandling av personuppgifter som avviker från bestämmelserna i denna lag ska de förstnämnda bestämmelserna tillämpas. I kvarstadsförordningen finns bestämmelser om uppgiftsskydd (se artikel 47.1). I bestämmelsen anges bl.a. att personuppgifterna endast får användas för det ändamål som de tagits emot, behandlats eller överförts för enligt förordningen. Domstolen får således inte använda uppgifter som den fått tillgång till enligt kvarstadsförordningen för något annat ändamål än vad som framgår av förordningen. Kvarstadsförordningens bestämmelse om gallring gäller inte för uppgifter som behandlas eller lagras i domstolens rättsliga verksamhet (se artikel 47.2). Då gäller bestämmelserna i denna lag. Hänvisningen till kvarstadsförordningen avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, en s.k. dynamisk hänvisning. Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel i mål och ärenden av privaträttslig natur Rättelse till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel i mål och ärenden av privaträttslig natur Sammanfattning av betänkandet Europeisk kvarstad på bankmedel (SOU 2015:54) Uppdraget m.m. Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antog den 15 maj 2014 förordningen (EU) nr 655/2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privat-rättslig natur (kvarstadsförordningen). Förordningen trädde i kraft den 17 juli 2014 och ska tillämpas fullt ut från och med den 18 januari 2017. Genom kvarstadsförordningen inrättas ett självständigt europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel som är tillämpligt vid gränsöverskridande tvister på privaträttens område. Ett ärende är att betrakta som gränsöverskridande dels när bankkontot eller bankkontona med medlen som ska beläggas med kvarstad finns i en annan medlemsstat än den i vilken domstolen som ansökan om kvarstad ges in till är belägen, dels när bankkontot finns i en annan medlemsstat än den där fordringsägaren har hemvist. Kvarstadsförordningen verkar oberoende av och som ett alternativ till medlemsstaternas nationella förfaranden om kvarstad. Kvarstadsförordningen är bindande och direkt tillämplig i Sverige. Dess tillämpning förutsätter emellertid att vissa kompletterande förfaranderegler införs i nationell lagstiftning. Vi har i uppdrag att undersöka vilka kompletterande författnings-bestämmelser som behövs med anledning av förordningen och föreslå sådana bestämmelser. Något om behovet av kompletterande bestämmelser Som framhålls i direktiven finns det anledning att särskilt upp-märksamma vissa frågor, t.ex. om metoder för inhämtande av bankkontoinformation i Sverige, delgivning och ordningen för prövning av rättsmedlen. Även frågor om ansvar för översättning av handlingar, kostnader och avgifter för myndigheter, och hantering av personuppgifter behöver analyseras. Det måste vidare övervägas vilken eller vilka svenska myndigheter som ska utses till behöriga att ta emot, översända eller delge handlingar med stöd av kvarstadsförordningen, liksom vilken myndighet som ska utses till informationsmyndighet. Våra överväganden och förslag Inledning Vi lämnar ett antal förslag i frågor som enligt kvarstadsförordningen förutsätter en nationell reglering, men också förslag bedöms vara nödvändiga eller annars lämpliga för att säkerställa en ändamålsenlig tillämpning av förordningen. Vår utgångspunkt för dessa förslag har, i enlighet med vad som anges i direktiven, varit att de så långt som möjligt ska passa in i redan existerande system i den svenska rättsordningen. Vi föreslår att de kompletterande bestämmelserna huvudsakligen ska införas i en ny lag. Processuella överväganden Även om det europeiska kvarstadsförfarandet innehåller särdrag och i vissa avseenden skiljer sig från motsvarande nationella förfarande, är huvuddragen i och syftet med förfarandena desamma. Det finns också direkta kopplingar mellan förfarandena, eftersom kvarstadsförordningen innehåller direkta hänvisningar till nationell rätt i vissa avseenden. Förordningen föreskriver därutöver att processrättsliga frågor som inte uttryckligen regleras i förordningen ska regleras av nationell rätt i den medlemsstat där prövningen sker. Detta innebär att om inte annat följer av bestämmelserna i kvarstadsförordningen, ska förfarandet vid svenska domstolar regleras av svensk processrätt. Vi föreslår att det ska skapas en lagteknisk koppling mellan det europeiska kvarstadsförfarandet och de svenska kvarstadsreglerna i rättegångsbalken. På det sättet klargörs att rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål ska tillämpas på sådana processuella frågor som inte regleras i kvarstadsförordningen. Informationsinhämtning Kvarstadsförordningen tillhandahåller en mekanism som gör det möjligt för en fordringsägare att begära att den information som behövs för att identifiera gäldenärens bankkonto tillhandahålls av en särskild informationsmyndighet i den medlemsstat där fordringsägaren tror att gäldenären har ett konto. Vi föreslår att Kronofogdemyndigheten ska utses till informationsmyndighet i Sverige och att myndigheten ska ges en lagstadgad möjlighet att begära relevant information från banker. Verkställighet Ett beslut om europeisk kvarstad ska automatiskt erkännas och verkställas i en annan medlemsstat utan att det krävs något föregående exekvaturförfarande. Verkställighet ska ske i enlighet med det förfarande som gäller för verkställighet av likvärdiga nationella beslut i den medlemsstat där verkställighet ska äga rum. I de fall ett kvarstadsbeslut meddelas i en annan medlemsstat än där beslutet ska verkställas, förutsätter kvarstadsförordningen att det i verkställighetsmedlemsstaten finns en utsedd behörig myndighet som kan vidta de åtgärder som krävs för att verkställighet ska kunna ske. Vi föreslår att Kronofogdemyndigheten ska utses till behörig myndighet och att det klargörs att verkställighet ska ske i enlighet med utsökningsbalkens förfaranderegler. I syfte att skapa en konsekvent och förutsebar ordning för genomförandet av verkställigheten, föreslår vi vidare att en kompletterande nationell bestämmelse ska införas som gör det möjligt för banker att överföra det kvarstadsbelagda beloppet till Kronofogde-myndigheten. Delgivning Kvarstadsförordningen uppställer krav på att vissa handlingar ska delges gäldenären inom viss tid. För att delgivningsreglerna ska kunna tillämpas fullt ut förutsätts att respektive medlemsstat utser en myndighet som ansvarar för delgivning när kvarstadsbeslut meddelats i en annan medlemsstat än där gäldenären har hemvist. Vi föreslår att Kronofogdemyndigheten ska ansvara för de delgivningsuppgifter som den behöriga myndigheten har enligt kvarstadsförordningen. Det innebär att samtliga uppgifter som den i kvarstadsförordningen angivna behöriga myndigheten har, samlas hos Kronofogdemyndigheten. Rättsmedel Kvarstadsförordningen innehåller särskilda bestämmelser om rättsmedel som både gäldenär och fordringsägare kan använda sig av för att rikta invändningar mot ett beslut om europeisk kvarstad och mot verkställigheten av ett sådant beslut. De materiella förutsättningarna och förfarandet regleras i förordningen. En konsekvens av detta är att nationella bestämmelser om rättsmedel inte är tillämpliga i det europeiska kvarstadsförfarandet. Vi föreslår att en ansökan om rättsmedel mot ett kvarstads-beslut ska prövas av den domstol där förfarandet mot gäldenären för prövning av ärendet i sak pågår eller, om något sådant förfarande inte pågår, av den domstol som meddelat kvarstads-beslutet. En ansökan om rättsmedel mot verkställigheten av ett kvarstadsbeslut ska i stället som huvudregel prövas av Kronofogdemyndigheten som första instans. De domstolar som prövar överklaganden i utsökningsärenden ska vara behöriga att överpröva Kronofogdemyndighetens beslut om rättsmedel. Uppgiftsskydd Kvarstadsförordningen ställer vissa krav på hanteringen av personuppgifter som tas emot, behandlas eller överförs enligt förordningen. För att säkerställa att dessa krav kan uppfyllas föreslår vi bl.a. att sekretess ska gälla för personuppgifter som Kronofogdemyndigheten hanterar i egenskap av behörig myndighet och informationsmyndighet enligt kvarstadsförordningen. Vi föreslår också vissa begränsningar i andra myndigheters möjligheter att ta del av dessa uppgifter. Vidare föreslår vi kompletterande regler om gallring av sådana uppgifter. Språk, översättningar och avgifter Vi föreslår att handlingar som i det europeiska kvarstadsförfarandet ska lämnas in till domstol eller behörig myndighet i Sverige ska vara avfattade på eller översatta till svenska. Därigenom säkerställs att kvar-stadsförordningens föreskrivna tidsfrister och bakomliggande effektivitets- och skyndsamhetsändamål kan tillgodoses. När en svensk domstol enligt kvarstadsförordningen har skyldighet att översätta handlingar, föreslår vi att domstolen om möjligt ska anlita en auktoriserad översättare för uppgiften. Vi föreslår att domstols- och myndighetsavgifter ska kunna tas ut för förarandet på samma sätt som vid motsvarande nationella förfaranden. Vidare föreslår vi att Kronofogdemyndigheten ska ha möjlighet att ta ut en avgift för det nya förfarandet med inhämtande av bankkontoinformation. Ekonomiska konsekvenser Vi bedömer att våra förslag kan medföra viss kostnad för Kronofogdemyndigheten. Denna bör rymmas inom myndighetens nuvarande anslagsramar. Någon nämnvärd kostnadsökning för de allmänna domstolarna, andra myndigheter eller bankerna kan inte förutses. Förslagen bedöms inte heller medföra någon kostnadsökning för enskilda eller företag. Betänkandets lagförslag Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s kvarstadsförordning Härigenom föreskrivs följande. Tillämpningsområde 1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur (EU:s kvarstadsförordning). Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU:s kvarstadsförordning. Behörig myndighet 2 § Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet enligt EU:s kvarstadsförordning. Informationsmyndighet 3 § Kronofogdemyndigheten är informationsmyndighet enligt EU:s kvarstadsförordning. Handläggning av en ansökan om kvarstad 4 § Vid handläggningen av en ansökan om kvarstad enligt EU:s kvarstadsförordning gäller rättegångsbalkens bestämmelser om kvarstad i tvistemål, om inte annat följer av förordningen. Inhämtande av bankkontoinformation 5 § En bank är skyldig att på begäran av Kronofogdemyndigheten uppge om gäldenären har ett bankkonto hos banken. En sådan begäran får förenas med vite. En fråga om utdömande av vite som har förelagts enligt första stycket prövas i den ordning som anges i 2 kap. 15 § andra stycket utsökningsbalken. Om ett föreläggande vid vite inte följs, kan Kronofogdemyndigheten ge ett nytt vitesföreläggande även om det förra inte har vunnit laga kraft. 6 § Kronofogdemyndigheten får ta ut avgifter i ärenden om inhämtande av bankkontoinformation. Regeringen får meddela föreskrifter om avgifter enligt första stycket. Verkställighet och genomförande 7 § Vid verkställighet av ett beslut om kvarstad enligt EU:s kvarstadsförordning gäller utsökningsbalkens bestämmelser om verkställighet av beslut om kvarstad för fordran, om inte annat följer av förordningen eller denna lag. 8 § För att genomföra ett beslut om kvarstad får banken överföra det kvarstadsbelagda beloppet till ett särskilt konto hos Kronofogdemyndigheten. Rättsmedel 9 § En ansökan om rättsmedel enligt artikel 33.1 i EU:s kvarstadsförordning prövas i den ordning som anges i 15 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken. 10 § En ansökan om rättsmedel enligt artikel 34.1, 35.3 eller 35.4 i EU:s kvarstadsförordning prövas av Kronofogdemyndigheten. 11 § En ansökan om rättsmedel enligt artikel 34.2 i EU:s kvarstadsförordning prövas av den tingsrätt som regeringen föreskriver. 12 § Vid domstolens handläggning av en ansökan enligt 9 § eller 11 § gäller rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål, om inte annat följer av EU:s kvarstadsförordning. 13 § Vid handläggningen av en ansökan enligt artikel 38 i EU:s kvarstadsförordning tillämpas artikel 36.2-4 i förordningen. För säkerhet enligt artikel 38 i EU:s kvarstadsförordning gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken. 14 § En säkerhet enligt artikel 38.1 a i EU:s kvarstadsförordning ska prövas av domstolen om den inte är godkänd av fordringsägaren. En säkerhet i form av kontanta medel ska deponeras hos länsstyrelsen. En säkerhet enligt artikel 38.1 b i EU:s kvarstadsförordning ska prövas av Kronofogdemyndigheten om den inte är godkänd av fordringsägaren. 15 § Vid överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut enligt 10 § eller 14 § andra stycket gäller 18 kap. utsökningsbalken. Språk 16 § Handling som enligt EU:s kvarstadsförordning ska lämnas in till svensk domstol eller till Kronofogdemyndigheten i egenskap av behörig myndighet enligt 2 § ska vara skriven på svenska. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2017. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet dels att 2 kap. 6 och 27 §§ ska ha följande lydelse, dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 2 kap. 6 a §, med följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 6 § Uppgifter och handlingar i databasen skall gallras senast fem år efter utgången av det kalenderår då det mål eller ärende som uppgifterna eller handlingarna hänför sig till avslutades. Uppgifter som inte kan hänföras till ett visst mål eller ärende skall gallras senast fem år efter utgången av det kalenderår då samtliga mål och ärenden avseende den person som uppgifterna hänför sig till var avslutade. Om inte annat följer av 6 a § ska uppgifter och handlingar i databasen gallras senast fem år efter utgången av det kalenderår då det mål eller ärende som uppgifterna eller handlingarna hänför sig till avslutades. Uppgifter som inte kan hänföras till ett visst mål eller ärende ska gallras senast fem år efter utgången av det kalenderår då samtliga mål och ärenden avseende den person som uppgifterna hänför sig till var avslutade. 6 a § Uppgifter och handlingar i databasen som tas emot, behandlas eller överförs enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur ska gallras senast sex månader efter att det mål eller ärende som uppgifterna eller handlingarna hänför sig till avslutades. 27 § Tullverket och Säkerhetspolisen får ha direktåtkomst till uppgifter som avses i 5 § 1-7. Detsamma gäller Skatteverket i dess beskattningsverksamhet och i verkets handläggning enligt lagen (2007:324) om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter. Vad som anges i första stycket gäller inte uppgifter som tas emot, behandlas eller överförs enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om vilka uppgifter direktåtkomst enligt första stycket får omfatta. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2017. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) att det i lagen ska införas en ny paragraf, 34 kap. 1 a §, med följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 34 kap. 1 a § Under motsvarande förutsättningar som i 1 § första stycket gäller sekretess hos Kronofogdemyndigheten i mål eller ärende om informationsinhämtning enligt artikel 14 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden Denna lag träder i kraft den 18 januari 2017. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttranden över betänkandet Europeisk kvarstad på bankmedel (SOU 2015:54) lämnats av Svea hovrätt, Hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, Nacka tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Östersunds tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Säkerhetspolisen, Tullverket, Finansinspektionen, Datainspektionen, Skatteverket, Kronofogdemyndigheten, Konsumentverket, Kommerskollegium, Länsstyrelsen i Stockholms län, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Sveriges advokatsamfund, Svensk inkasso och Svenska Bankföreningen. Riksdagens ombudsmän och Regelrådet har avstått från att yttra sig. Svar har inte kommit in från Svenskt Näringsliv och Föreningen Sveriges kronofogdar. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om kvarstad på bankmedel inom EU Härigenom föreskrivs följande. Tillämpningsområde 1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur (kvarstadsförordningen). Ansökan om kvarstad 2 § Vid handläggningen av en ansökan om kvarstad enligt kvarstadsförordningen gäller rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål, om inte något annat följer av förordningen. Inhämtande av bankkontoinformation 3 § Kronofogdemyndigheten är informationsmyndighet enligt kvarstadsförordningen. 4 § En bank är skyldig att på begäran av Kronofogdemyndigheten uppge om en gäldenär har ett bankkonto hos banken. En begäran enligt första stycket får förenas med ett föreläggande om vite. En fråga om utdömande av vite som har förelagts enligt andra stycket prövas i den ordning som följer av 2 kap. 15 § andra stycket utsökningsbalken. Om ett vitesföreläggande inte följs kan Kronofogdemyndigheten förelägga ett nytt vite även om det första vitet inte har fått laga kraft. 5 § Kronofogdemyndigheten får ta ut en avgift av fordringsägaren i ärenden om inhämtande av bankkontoinformation. Regeringen får meddela föreskrifter om avgiftens storlek. Verkställighet 6 § Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet och ansvarig verkställande myndighet enligt kvarstadsförordningen. 7 § Vid verkställighet av ett beslut om kvarstad enligt kvarstadsförordningen gäller utsökningsbalken, om inte något annat följer av förordningen eller av denna lag. 8 § För att genomföra ett beslut om kvarstad får banken överföra det kvarstadsbelagda beloppet till ett särskilt konto hos Kronofogdemyndigheten. Rättsmedel 9 § En ansökan om rättsmedel mot ett beslut om kvarstad enligt artikel 33 i kvarstadsförordningen prövas av den domstol som har meddelat kvarstadsbeslutet. Vid handläggningen av en sådan ansökan tillämpas rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål, om inte något annat följer av kvarstadsförordningen. 10 § En ansökan om rättsmedel mot verkställigheten av ett beslut om kvarstad enligt artikel 34.1, 35.3 eller 35.4 i kvarstadsförordningen prövas av Kronofogdemyndigheten. Vid handläggningen av en sådan ansökan tillämpas utsökningsbalken, om inte något annat följer av kvarstadsförordningen. En ansökan enligt artikel 34.2 i kvarstadsförordningen ska göras hos den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken prövar överklaganden av Kronofogdemyndighetens beslut. Vid handläggning av en sådan ansökan tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte något annat följer av kvarstadsförordningen. Ansökan om att få ställa säkerhet 11 § En ansökan av en gäldenär om att få ställa en säkerhet för att avbryta verkställigheten enligt kvarstadsförordningen ska prövas av Kronofogdemyndigheten. 12 § Fordringsägaren ska ges tillfälle att yttra sig över en ställd säkerhet innan den prövas av domstol. 13 § För beskaffenheten av andra säkerheter än kontanta medel som ställs till domstol gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken. 14 § En säkerhet i form av kontanta medel som ställs till domstol ska deponeras av gäldenären hos en länsstyrelse. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2017. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet Härigenom föreskrivs att det i lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet ska införas en ny paragraf, 1 kap. 3 b §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 3 b § Om det finns avvikande bestämmelser om behandling av personuppgifter i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur ska de tillämpas i stället för denna lag. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2017. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs att det i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska införas en ny paragraf, 34 kap. 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 34 kap. 1 a § Under motsvarande förutsättningar som i 1 § gäller sekretess hos Kronofogdemyndigheten för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i mål och ärenden om inhämtning av bankkontoinformation enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. Om uppgiften avser den enskildes personliga förhållanden, gäller dock sekretessen i högst femtio år. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2017. Förslag till lag om ändring i domstolsdatalagen (2015:728) Härigenom föreskrivs att 3 § domstolsdatalagen (2015:728) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Om det i lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen eller i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag. Om det finns avvikande bestämmelser i lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen eller i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag. Detsamma gäller i fråga om Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur. Denna lag träder i kraft den 18 januari 2017. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2016-03-11 Närvarande: F.d. justitieråden Severin Blomstrand och Annika Brickman samt justitierådet Agneta Bäcklund. Kvarstad på bankmedel inom EU Enligt en lagrådsremiss den 25 februari 2016 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om kvarstad på bankmedel inom EU, 2. lag om ändring i lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet, 3. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), 4. lag om ändring i domstolsdatalagen (2015:728). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättsakkunniga Linda Billung. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Förslaget till lag om kvarstad på bankmedel inom EU 2 § I paragrafen anges att rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål ska tillämpas vid handläggningen av en ansökan om kvarstad enligt EU:s kvarstadsförordning, om inte något annat följer av förordningen. Det framgår inte om hänvisningen avser rättegångsbalkens regler om tvistemål där förlikning är tillåten eller om den avser balkens regler i mål där förlikning inte är tillåten. Valet av processrättsliga bestämmelser påverkar bl.a. rättens ansvar fo¨r utredningen i målet (se t.ex. 17 kap. 3 och 35 kap. 6 §§ rättegångsbalken). Vid föredragningen har anförts att det är reglerna för mål där förlikning är tillåten som ska tillämpas. Det bör framgå av lagtexten. 4 § Om ett vitesföreläggande inte följs kan Kronofogdemyndigheten enligt paragrafens tredje stycke förelägga ett nytt vite även om "det första vitet" inte har fått laga kraft. Vad som avses är att ett nytt vite kan föreläggas även om ett tidigare föreläggande inte har vunnit laga kraft. Paragrafen bör rättas till. Förslaget till lag om ändring i lagen om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet 1 kap. 3 b § Om det finns avvikande bestämmelser om behandling av personuppgifter i kvarstadsförordningen ska, enligt paragrafen, förordningens bestämmelser tillämpas i stället för lagens. Redan av författningskommentaren framgår att kvarstadsförordningen innehåller bestämmelser som avviker från lagen. När paragrafen inleds med en villkorsbisats, blir den därför missledande. Eftersom det handlar om en direkt tillämplig EU-förordning, bör paragrafen utformas som en upplysningsbestämmelse. Förslaget till lag om ändring i domstolsdatalagen 3 § Bestämmelsen i paragrafens andra mening föranleder samma påpekanden som 1 kap. 3 b § i förslaget till lag om ändring i lagen om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet. Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen Lagrådet lämnar förslaget utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 april 2016 Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Romson, Y Johansson, M Johansson, Baylan, Persson, Bucht, Hultqvist, Hellmark Knutsson, Regnér, Ygeman, Bolund, Kaplan, Damberg, Bah Kuhnke, Strandhäll, Shekarabi, Fridolin, Wikström, Hadzialic Föredragande: statsrådet statsrådet M Johansson Regeringen beslutar proposition Kvarstad på bankmedel inom EU Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Lag om kvarstad på bankmedel inom EU 32014R0655 Lag om ändring i lagen (2001:184) om behandling av uppgifter i Kronofogdemyndighetens verksamhet 32014R0655 Lag om ändring i offentlighets- och sekretsslagen (2009:400) 32014R0655 Lag om ändring i domstolsdatalagen (2015:728) 32014R0655