Post 1662 av 7187 träffar
Nya möjligheter till operativt polissamarbete med andra stater Prop. 2016/17:139
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 139
Regeringens proposition
2016/17:139
Nya möjligheter till operativt polissamarbete med andra stater
Prop.
2016/17:139
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 16 mars 2017
Stefan Löfven
Anders Ygeman
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Den ökade rörligheten över gränserna och behovet av skydd mot terroristattentat och annan grov brottslighet ställer allt större krav på samarbete mellan brottsbekämpande myndigheter i olika stater. Regeringen föreslår därför att det internationella polissamarbetet utökas genom att bestämmelserna om operativt polissamarbete i två EU-beslut, Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet, genomförs i svensk rätt.
Den svenska polisen ska få samarbeta med utländska myndigheter enligt Prümrådsbeslutet genom att ta emot dels bistånd inom ramen för gemensamma insatser, dels bistånd vid större evenemang, katastrofer och allvarliga olyckor. Vidare ska polisen få samarbeta med utländska myndigheter enligt Atlasrådsbeslutet genom att ta emot bistånd från utländska särskilda insatsgrupper. Både vid gemensamma insatser enligt Prümrådsbeslutet och vid operationer med särskilda insatsgrupper enligt Atlasrådsbeslutet ska utländska tjänstemän kunna få polisiära befogenheter i Sverige.
Förslagen innebär omfattande ändringar i lagen om internationellt polisiärt samarbete. Regeringen föreslår därför en ny lag för det internationella polisiära samarbetet.
Regeringen föreslår även lagändringar med anledning av Europolförordningen.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 2 juli 2017.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 5
2 Lagtext 6
2.1 Förslag till lag om internationellt polisiärt samarbete 6
2.2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken 19
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall 22
2.4 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 24
2.5 Förslag till lag om ändring i polisdatalagen (2010:361) 25
2.6 Förslag till lag om ändring i kustbevakningsdatalagen (2012:145) 26
2.7 Förslag till lag om upphävande av lagen (2013:330) om tystnadsplikt för anställda vid Europeiska polisbyrån 27
2.8 Förslag till lag om ändring i tullbrottsdatalagen (2017:000) 28
3 Ärendet och dess beredning 29
4 Det nuvarande samarbetet 30
4.1 Schengensamarbetet 30
4.2 Samarbetet i Öresundsregionen 32
5 Nya möjligheter till samarbete 33
5.1 Prümrådsbeslutet 33
5.2 Genomförandebeslutet 35
5.3 Atlasrådsbeslutet 35
5.4 Genomförandet av Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet i Danmark, Finland och Norge 36
6 En utökning av samarbetet 37
6.1 Ett genomförande av Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet 37
6.2 En ny lag om internationellt polisiärt samarbete 39
7 Samarbete enligt Prümrådsbeslutet 42
7.1 Initiativ till samarbete 42
7.2 Överlåtelser av förvaltningsuppgifter 46
7.3 Överenskommelser om samarbete 46
7.4 Deltagande utländska tjänstemän 49
7.5 Ledning över utländska tjänstemän 50
7.6 Utländska tjänstemäns befogenheter 50
7.7 Utländska tjänstemäns vapenanvändning 53
8 Samarbete enligt Atlasrådsbeslutet 55
8.1 Initiativ till samarbete 55
8.2 Överlåtelser av förvaltningsuppgifter 58
8.3 Överenskommelser om samarbete 59
8.4 Deltagande utländska tjänstemän 61
8.5 Ledning över utländska tjänstemän 62
8.6 Utländska tjänstemäns befogenheter 62
8.7 Utländska tjänstemäns vapenanvändning 64
9 Gemensamma frågor vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet 65
9.1 Utländska tjänstemäns skyldigheter 65
9.2 Straffrättsligt skydd och ansvar 66
9.3 Straffrättslig jurisdiktion 68
9.4 Skadestånd 69
9.5 Tillsyn 70
9.6 Arbetsrätt och arbetsmiljö 72
10 Samarbete utomlands 74
10.1 Straffrättslig jurisdiktion 74
10.2 Skadestånd 76
10.3 Arbetsrätt och arbetsmiljö 77
11 Europolförordningen 79
11.1 Europols reglering och struktur 79
11.2 Från rådsbeslut till förordning 80
11.3 Behovet av författningsändringar 81
12 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 83
13 Konsekvenser 83
14 Författningskommentar 85
14.1 Förslaget till lag om internationellt polisiärt samarbete 85
14.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 109
14.3 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 111
14.4 Förslaget till lag om ändring i polisdatalagen (2010:361) 112
14.5 Förslaget till lag om ändring i kustbevakningsdatalagen (2012:145) 112
14.6 Förslaget till lag om ändring i tullbrottsdatalagen (2017:000) 113
Bilaga 1 Prümrådsbeslutet 114
Bilaga 2 Atlasrådsbeslutet 125
Bilaga 3 Sammanfattning av betänkandet Utökat polissamarbete i Norden och EU (SOU 2011:25) 128
Bilaga 4 Betänkandets lagförslag 134
Bilaga 5 Förteckning över remissinstanserna 145
Bilaga 6 Europolförordningen 146
Bilaga 7 Sammanfattning av promemorian Nya möjligheter till operativt polissamarbete med andra stater (Ds 2016:13) 208
Bilaga 8 Promemorians lagförslag 210
Bilaga 9 Förteckning över remissinstanserna 231
Bilaga 10 Sammanfattning av den kompletterande promemorian (Ju2016/08292) 232
Bilaga 11 Den kompletterande promemorians lagförslag 233
Bilaga 12 Förteckning över remissinstanserna 235
Bilaga 13 Lagrådsremissens lagförslag 236
Bilaga 14 Lagrådets yttrande 259
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 2017 264
Rättsdatablad 265
1
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om internationellt polisiärt samarbete,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall,
4. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),
5. lag om ändring i polisdatalagen (2010:361),
6. lag om ändring i kustbevakningsdatalagen (2012:145),
7. lag om upphävande av lagen (2013:330) om tystnadsplikt för anställda vid Europeiska polisbyrån,
8. lag om ändring i tullbrottsdatalagen (2017:000).
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om internationellt polisiärt samarbete
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens tillämpningsområde och innehåll
1 § Denna lag tillämpas på polisiärt samarbete mellan Sverige och andra stater i den utsträckning Sverige i en internationell överenskommelse har gjort sådana åtaganden som avses i lagen.
2 § Lagen innehåller bestämmelser om operativt samarbete (2-5 kap.) och uppgiftsutbyte (6-10 kap.).
Uttryck i lagen
3 § I lagen avses med
- Schengenkonventionen: konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985,
- avtalet med Danmark: avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket Danmarks regering om polisiärt samarbete i Öresundsregionen,
- Öresundsförbindelsen: den fasta förbindelsen över Öresund som den definieras i artikel 2 i avtalet med Danmark,
- Prümrådsbeslutet: rådets beslut 2008/615/RIF av den 23 juni 2008 om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet,
- Atlasrådsbeslutet: rådets beslut 2008/617/RIF av den 23 juni 2008 om förbättrat samarbete i krissituationer mellan Europeiska unionens medlemsstaters särskilda insatsgrupper,
- referensuppgifter: registeruppgifter som inte röjer identiteten på en person, antingen i form av en sifferbeteckning och ett fingeravtryck eller en sifferbeteckning och en dna-profil från den ickekodifierande delen av personens dna,
- CBE-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/413 av den 11 mars 2015 om underlättande av gränsöverskridande informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott, i den ursprungliga lydelsen,
- VIS-rådsbeslutet: rådets beslut 2008/633/RIF av den 23 juni 2008 om åtkomst till informationssystemet för viseringar (VIS) för sökningar för medlemsstaternas utsedda myndigheter och för Europol i syfte att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott, och
- avtalet med USA: avtalet av den 16 december 2011 mellan Konungariket Sveriges regering och Amerikas förenta staters regering om ett förstärkt samarbete för att förebygga och bekämpa brottslighet.
2 kap. Operativt samarbete enligt Schengenkonventionen
Gränsöverskridande övervakning
1 § Om det i en stat som deltar i det polisiära samarbetet enligt avdelning III i Schengenkonventionen pågår en utredning om ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning, får utländska tjänstemän fortsätta en i sin stat påbörjad övervakning av en misstänkt gärningsman in på svenskt territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till det.
Under de förutsättningar som anges i första stycket får en påbörjad övervakning fortsätta även beträffande någon annan än en misstänkt gärningsman, om det är nödvändigt för den pågående utredningen och det finns starka skäl att anta att åtgärden kan medverka till att identifiera eller spåra en misstänkt gärningsman.
2 § Övervakningen av en misstänkt gärningsman får fortsätta utan föregående samtycke, om saken är så brådskande att samtycke inte kan inhämtas i förväg och den utländska utredningen avser misstanke om sådana brott som sägs i artikel 40.7 i Schengenkonventionen, nämligen
- mord,
- dråp,
- grovt sexualbrott,
- mordbrand,
- penningförfalskning och förfalskning av betalningsmedel,
- grov stöld,
- grovt häleri,
- penningtvätt,
- grovt bedrägeri,
- utpressning,
- människorov och tagande av gisslan,
- olaglig människohandel,
- människosmuggling,
- olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen,
- brott mot lagbestämmelser angående vapen och sprängämnen,
- ödeläggelse genom användande av sprängämnen,
- olaglig transport av giftigt och skadligt avfall,
- olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen,
- sådan brottslighet som avses i rådets gemensamma åtgärd 98/733/RIF av den 21 december 1998 om att göra deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott, och
- terroristbrott enligt rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism.
För att övervakningen ska få fortsätta krävs också att överskridandet av gränsen anmäls till en behörig svensk myndighet så snart det är möjligt och att den utländska myndigheten utan dröjsmål begär bistånd i utredningen.
3 § Övervakning enligt 1 eller 2 § ska genast upphöra om en behörig svensk myndighet begär det. Övervakning enligt 2 § ska även upphöra om samtycke inte har lämnats inom fem timmar från gränsöverskridandet.
Gränsöverskridande förföljande
4 § Om en person har upptäckts på bar gärning när han eller hon begår ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning, eller om någon som är häktad eller som avtjänar ett frihetsstraff har rymt, får utländska tjänstemän fortsätta ett i sin stat påbörjat förföljande av personen över en landsgräns in på svenskt territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till det.
5 § Förföljandet får fortsätta utan föregående samtycke om det på grund av sakens brådskande natur inte har varit möjligt att underrätta en behörig svensk myndighet i förväg, eller om svenska tjänstemän inte har kunnat ta över förföljandet i tid. De förföljande tjänstemännen ska anhålla om bistånd av en behörig svensk myndighet senast vid tidpunkten för gränsöverskridandet.
6 § Förföljande enligt 4 eller 5 § ska genast upphöra om en behörig svensk myndighet begär det.
Behöriga tjänstemän
7 § Gränsöverskridande övervakning och förföljande får utföras av utländska tjänstemän som har anmälts vara behöriga att utföra sådant arbete.
Befogenheter
8 § Om utländska tjänstemän som utför gränsöverskridande förföljande begär det, ska svenska polismän omhänderta den flyende.
De utländska tjänstemännen får stoppa och omhänderta den flyende tills svenska polismän kan överta omhändertagandet eller identifiera honom eller henne.
9 § När en person omhändertas enligt 8 § andra stycket får utländska tjänstemän
1. kroppsvisitera den som har omhändertagits, om det görs av säkerhetsskäl eller för att söka efter föremål som anges i 2,
2. omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brottsbalken eller kan antas ha betydelse för en utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott, och
3. belägga den som har omhändertagits med handfängsel.
Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 ska så snart det är möjligt överlämnas till en svensk polisman för prövning av fråga om beslag enligt 10 § andra stycket.
10 § En person som har omhändertagits enligt 8 § får tas i förvar av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen under högst sex timmar, tiden mellan klockan 24 och 9 oräknad. Därefter ska personen omedelbart friges, om det inte har kommit in en begäran om en åtgärd som avses i
1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott,
2. 1 kap. 2 § lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,
3. 25 c eller 25 d § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
4. 5 a eller 5 b § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,
5. 8 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, om framställningen kommer från en dansk myndighet,
6. 6 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,
7. 6 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,
8. 1 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller
9. 3 kap. 15 § lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.
En svensk polisman får, i avvaktan på en framställning om en sådan åtgärd som avses i 4 kap. 19 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, ta i beslag föremål som har omhändertagits enligt 9 § första stycket 2, enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning.
Användning av vapen
11 § Utländska tjänstemän som utför gränsöverskridande övervakning eller förföljande får bara använda tjänstevapen i nödvärnssituationer. De får inte bereda sig tillträde till bostäder eller andra platser som inte är tillgängliga för allmänheten.
Behöriga svenska myndigheter
12 § Polismyndigheten beslutar om gränsöverskridande övervakning och förföljande in på svenskt territorium. Säkerhetspolisen får besluta om gränsöverskridande övervakning inom den verksamhet som den bedriver. Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen får i ett enskilt fall överlämna ett ärende om gränsöverskridande övervakning till Kustbevakningen.
En framställning eller anmälan från en utländsk myndighet om gränsöverskridande övervakning in på svenskt territorium ska göras till Polismyndigheten. Om framställningen eller anmälan avser sådan övervakning inom den verksamhet som Säkerhetspolisen bedriver, får den i stället göras till Säkerhetspolisen.
Andra kontakter med anledning av gränsöverskridande övervakning eller förföljande in på svenskt territorium ska äga rum direkt mellan de utländska tjänstemännen och Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller Kustbevakningen.
Föreskrifter
13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om operativt samarbete enligt Schengenkonventionen.
3 kap. Operativt samarbete enligt avtalet med Danmark
Gränsöverskridande förföljande
1 § Danska polismän får fortsätta ett i Danmark påbörjat förföljande över en landsgräns in på svenskt territorium, om förföljandet avser en person som har upptäckts på bar gärning när han eller hon begår en gärning som hör under allmänt åtal enligt svensk och dansk rätt. De får även fortsätta ett förföljande av en person som har avvikit från ett frihetsberövande på grund av brott eller, i den mån utlämning till Danmark kan komma i fråga enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, ett annat frihetsberövande. Ett förföljande ska genomföras på de villkor som i övrigt framgår av 2 kap. 4-6 §§.
Danska polismän får på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen även inleda ett förföljande som avses i första stycket. De ska i ett sådant fall omedelbart anhålla om bistånd av Polismyndigheten.
Vid ett förföljande enligt denna paragraf har danska polismän de befogenheter och den rätt att använda tjänstevapen som framgår av 2 kap. 8, 9 och 11 §§.
Vissa ingripanden på Öresundsförbindelsen
2 § Danska polismän har på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen samma befogenheter att ingripa mot hot mot den allmänna ordningen och säkerheten som en svensk polisman har enligt lag eller annan författning. Vid ett sådant ingripande får de bara använda tjänstevapen i nödvärnssituationer.
Om en dansk polisman vidtar en åtgärd enligt första stycket, ska Polismyndigheten omedelbart underrättas. Åtgärden får pågå tills Polismyndigheten övertar genomförandet eller begär att den ska avbrytas.
Föreskrifter
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om operativt samarbete enligt avtalet med Danmark.
4 kap. Operativt samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet
Initiativ till samarbete enligt Prümrådsbeslutet
1 § Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får begära bistånd från en myndighet i en annan stat enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet.
Biståndet får inte lämnas av en särskild insatsgrupp. Det kan bestå av inrättandet av gemensamma patruller eller genomförandet av andra gemensamma insatser där utländska tjänstemän deltar.
2 § Regeringen och Polismyndigheten får vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor som har gränsöverskridande verkningar begära bistånd från en myndighet i en annan stat enligt artikel 18 i Prümrådsbeslutet.
Biståndet kan bestå av tjänstemän eller utrustning.
3 § Bistånd enligt artiklarna 17 och 18 i Prümrådsbeslutet får begäras om det är lämpligt och för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
Initiativ till samarbete enligt Atlasrådsbeslutet
4 § Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får begära bistånd från en särskild insatsgrupp i en annan stat enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet.
Biståndet ska lämnas till en svensk särskild insatsgrupp och kan bestå av utrustning, expertis eller genomförandet av operationer där utländska tjänstemän agerar i en stödfunktion.
5 § För att Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska få begära bistånd enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet krävs att regeringen har lämnat sitt medgivande. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska samråda med varandra innan regeringens medgivande begärs.
Regeringens medgivande behövs inte i brådskande fall som kan innebära fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska i ett sådant fall omedelbart underrätta regeringen om att bistånd har begärts. Den myndighet som begärt biståndet ska även underrätta den andra myndigheten om det. Regeringen ska pröva om beslutet att begära bistånd ska undanröjas eller bestå.
6 § Bistånd enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet får begäras om det är lämpligt och för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra brott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.
Överlåtelser av förvaltningsuppgifter
7 § Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får överlåta förvaltningsuppgifter till andra stater vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Uppgifterna får i de fall som avses i 10 § innefatta myndighetsutövning.
Överenskommelser om samarbete
8 § Innan ett samarbete enligt Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet påbörjas ska en överenskommelse om samarbetet ingås med den andra staten. Överenskommelsen får ingås av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
En överenskommelse som innebär att utländska tjänstemän ska delta i samarbete i Sverige ska avse en särskild insats som är klart avgränsad och reglera
1. det särskilda syftet med samarbetet,
2. vilket bistånd den utländska myndigheten ska ge,
3. på vilken tid och plats samarbetet ska genomföras,
4. vilka utländska tjänstemän som ska delta,
5. hur ledning ska utövas,
6. vilka befogenheter utländska tjänstemän ska ha, och
7. vilka vapen och vilken annan liknande utrustning utländska tjänstemän ska få inneha.
Behöriga tjänstemän och ledning
9 § Utländska tjänstemän får delta i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet om de är lämpliga för uppgiften och anställda vid en samverkande myndighet.
Tjänstemännen ska stå under ledning av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
Befogenheter
10 § Utländska tjänstemän får ges polisiära befogenheter vid gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet och vid operationer enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet. För att få ges sådana befogenheter ska tjänstemännen vara polismän respektive ha polisiära befogenheter i sina hemstater.
Tjänstemännen får ges de befogenheter som en svensk polisman har enligt polislagen (1984:387) och de befogenheter som en svensk polisman har att
1. gripa någon enligt 24 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken,
2. ta föremål i beslag enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken,
3. förbjuda tillträde till ett visst område eller vidta andra åtgärder enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken, och
4. besluta om kroppsvisitation enligt 28 kap. 13 § rättegångsbalken.
Vid gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet ska befogenheterna i regel utövas i närvaro av svenska polismän.
Användning av vapen
11 § Utländska tjänstemän som getts befogenheter enligt 10 § har samma rätt att använda tjänstevapen och annan liknande utrustning som en svensk polisman har enligt lag eller annan författning. Andra utländska tjänstemän får bara använda tjänstevapen och annan liknande utrustning i nödvärnssituationer.
För att få användas ska utrustningen motsvara den utrustning svenska polismän använder.
Föreskrifter
12 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om operativt samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet.
5 kap. Gemensamma bestämmelser för operativt samarbete enligt Schengenkonventionen, avtalet med Danmark, Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet
Skyldigheter
1 § Utländska tjänstemän ska, när de utövar befogenheter enligt denna lag, följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen. De ska alltid kunna styrka sin behörighet och identitet.
Straffrättsligt skydd och ansvar
2 § Utländska tjänstemän som utövar myndighet i Sverige enligt denna lag ska vara skyddade enligt 17 kap. 1, 2 och 4 §§ brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Utländska tjänstemän som utför uppgifter i Sverige enligt denna lag ska vara ansvariga för olaga diskriminering enligt 16 kap. 9 § brottsbalken på motsvarande sätt som den som är anställd i svensk allmän tjänst. Innefattar uppgifterna myndighetsutövning ska tjänstemännen även vara ansvariga för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Skadestånd
3 § Om utländska tjänstemän utför uppgifter i Sverige enligt denna lag, ska svenska staten i stället för den utländska myndigheten eller tjänstemannen ersätta skador som uppkommer i samband med utförandet av uppgiften och som den utländska myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit skadeståndsskyldig för om svensk lag varit tillämplig på dem. Svenska staten ska dock inte ersätta skador som uppkommer hos den utländska myndigheten eller tjänstemannen.
4 § Bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som svenska tjänstemän vållar ska inte vara tillämpliga när skadorna vållas i en annan stat i samband med gränsöverskridande övervakning eller förföljande enligt Schengenkonventionen. Detsamma ska gälla när skadorna vållas i samband med samarbete enligt avtalet med Danmark, Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet.
6 kap. Allmänna bestämmelser om uppgiftsutbyte
Förhållandet till andra bestämmelser om personuppgiftsbehandling
1 § Om inte annat följer av denna lag eller föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till lagen gäller
- polisdatalagen (2010:361) för polisens behandling av personuppgifter vid internationellt polisiärt samarbete,
- kustbevakningsdatalagen (2012:145) för Kustbevakningens behandling av personuppgifter vid internationellt polisiärt samarbete, och
- tullbrottsdatalagen (2017:000) för Tullverkets behandling av personuppgifter vid internationellt polisiärt samarbete.
2 § I lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen, och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som inom ramen för polissamarbete eller straffrättsligt samarbete har överförts från eller gjorts tillgängliga av
1. en stat som är medlem i Europeiska unionen (EU),
2. Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein,
3. ett EU-organ, eller
4. ett EU-informationssystem.
Om det i de författningar som anges i första stycket finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till lagen. Detta gäller dock inte vid behandling av personuppgifter som utbyts eller har utbytts med stöd av Prümrådsbeslutet, CBE-direktivet eller VIS-rådsbeslutet.
Villkor om användningsbegränsningar
3 § Om en svensk myndighet har fått uppgifter eller bevisning från en annan stat för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda brott eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet, ska svenska myndigheter följa villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifterna eller bevisningen, om villkoren gäller på grund av en överenskommelse med den andra staten eller en mellanfolklig organisation.
Första stycket gäller oavsett vad som är föreskrivet i lag eller annan författning.
4 § En svensk brottsbekämpande myndighet får i enskilda fall ställa upp villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifter eller bevisning som lämnas till en annan stat eller en mellanfolklig organisation, om det krävs med hänsyn till enskildas rätt eller från allmän synpunkt. Sådana villkor får inte strida mot en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
7 kap. Uppgiftsutbyte enligt Prümrådsbeslutet
Utbyte av dna-profiler
1 § Vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet får ett utländskt kontaktställe medges direktåtkomst till referensuppgifter i de svenska registren över dna-profiler.
Efter en överenskommelse mellan Sverige och en annan stat får kontaktstället i den andra staten göra en automatisk jämförelse mellan sina oidentifierade dna-profiler och referensuppgifter i de svenska registren över dna-profiler.
Första och andra styckena gäller endast de register över dna-profiler som regleras i polisdatalagen (2010:361).
2 § Vid en förundersökning eller en annan utredning som handläggs enligt bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats dna-register. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i de svenska registren över dna-profiler.
Efter en överenskommelse mellan Sverige och en annan stat får det svenska kontaktstället, i syfte att utreda brott, göra en automatisk jämförelse mellan dna-profiler i spårregistret och referensuppgifter i den andra statens dna-register.
Utbyte av fingeravtryck
3 § Vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet får ett utländskt kontaktställe medges direktåtkomst till referensuppgifter i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
4 § I syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller utreda brott får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats fingeravtrycksregister. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
Det svenska kontaktstället ansvarar för att kontrollera om det mottagna fingeravtrycket stämmer överens med det fingeravtryck sökningen avsåg.
Utbyte av fordonsuppgifter
5 § I lagen (2001:558) om vägtrafikregister finns bestämmelser om möjlighet att medge ett utländskt kontaktställe direktåtkomst enligt Prümrådsbeslutet till uppgifter i vägtrafikregistret.
6 § I syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda brott eller upprätthålla allmän säkerhet får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats fordonsregister. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i det svenska vägtrafikregistret. Vid sökning får endast ett fordons fullständiga chassinummer eller fullständiga registreringsnummer användas som sökbegrepp.
Rättelse och skadestånd
7 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.
Föreskrifter
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt Prümrådsbeslutet.
8 kap. Uppgiftsutbyte enligt CBE-direktivet
1 § I lagen (2001:558) om vägtrafikregister finns bestämmelser om möjlighet att medge ett utländskt kontaktställe direktåtkomst enligt CBE-direktivet till uppgifter i vägtrafikregistret.
2 § I syfte att utreda ett sådant trafiksäkerhetsrelaterat brott som omfattas av artikel 2 i CBE-direktivet får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats fordonsregister. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i det svenska vägtrafikregistret. Vid sökning får endast ett fordons fullständiga registreringsnummer användas som sökbegrepp.
3 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt CBE-direktivet.
9 kap. Uppgiftsutbyte enligt VIS-rådsbeslutet
1 § På begäran av behöriga myndigheter får den centrala åtkomstpunkten genom direktåtkomst söka uppgifter i informationssystemet för viseringar (VIS), om det i enskilda fall finns skäl att anta att uppgifter i systemet väsentligen kan komma att bidra till att utreda ett sådant terroristbrott eller annat grovt brott som omfattas av definitionerna i artikel 2.1 i VIS-rådsbeslutet.
Detsamma gäller om det i enskilda fall finns skäl att anta att uppgifter i systemet väsentligen kan komma att bidra till att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott som anges i första stycket.
2 § Vid sökning i VIS får endast följande uppgifter användas som sökbegrepp:
1. nuvarande och tidigare efternamn, förnamn, kön, födelsedatum, födelseort och födelseland,
2. nuvarande medborgarskap och medborgarskap vid födseln,
3. resehandlingens typ och nummer, utfärdande myndighet, dag för utfärdande och sista giltighetsdag,
4. huvuddestination och den planerade vistelsens varaktighet,
5. syftet med resan,
6. planerad ankomst och avresedag,
7. planerad gränsövergång för första inresa eller transiteringsväg,
8. bostad,
9. fingeravtryck,
10. typ av visering och viseringsmärkets nummer, och
11. den person som bjudit in eller åtagit sig att stå för sökandens levnadskostnader under vistelsen.
3 § Personuppgifter som har hämtats från VIS får behandlas för det ändamål som uppgifterna hämtades för. De får också behandlas för att utreda eller beivra brott i det enskilda fall som sökningen avsåg.
4 § Det är förbjudet att till tredjeland eller en internationell organisation överföra eller göra tillgängliga sådana personuppgifter som har hämtats från VIS och som har lagts in i systemet av en annan stat.
Detta är dock tillåtet i brådskande fall om
1. de villkor för sökning som anges i 1 § andra stycket är uppfyllda,
2. det är förenligt med svenska intressen att uppgifterna lämnas ut,
3. den stat som har lagt in uppgifterna i systemet samtycker till det, och
4. förutsättningarna i 33 och 34 §§ personuppgiftslagen (1998:204) är uppfyllda.
5 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt VIS-rådsbeslutet.
10 kap. Uppgiftsutbyte enligt avtalet med USA
1 § Vid samarbete enligt avtalet med USA får ett amerikanskt kontakt-ställe trots 33 § personuppgiftslagen (1998:204) medges direktåtkomst till referensuppgifter i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
2 § På begäran av behöriga myndigheter får ett svenskt kontaktställe i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i amerikanska fingeravtrycksregister i syfte att utreda ett brott för vilket det enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Detsamma gäller om sökningen görs i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar ett sådant brott.
Uppgifter får behandlas endast om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
Det svenska kontaktstället ansvarar för att kontrollera om det mottagna fingeravtrycket stämmer överens med det fingeravtryck sökningen avsåg.
3 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt avtalet med USA.
1. Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
2. Genom lagen upphävs lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete.
3. Genom lagen utgår lagen (2016:484) om ändring i lagen om internationellt polisiärt samarbete.
2.2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 och 5 §§ brottsbalken ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
3 §
För brott som begåtts utom riket döms även i annat fall än som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,
1. om brottet förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på sådant fartyg,
1. om brottet förövats på ett svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg,
2. om brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig eller om det begåtts av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning,
3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka,
3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
4. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrättning,
4. om brottet förövats mot Sverige, en svensk kommun eller annan menighet eller en svensk allmän inrättning,
5. om brottet begåtts inom område som inte tillhör någon stat och förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,
5. om brottet begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat och förövats mot en svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot en utlänning med hemvist i Sverige,
6. om brottet är kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, penningförfalskning, försök till sådana brott, olovlig befattning med kemiska vapen, olovlig befattning med minor, osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol, terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, försök till sådant brott, brott som avses i 5 § samma lag, brott enligt lagen (2014:406) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, uppvigling som bestått i en omedelbar och offentlig uppmaning att begå folkmord eller om brottet riktats mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning, eller
7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver.
5 §
Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget eller eljest medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse, må ej väckas utan att förordnande därom meddelas av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill.
Åtal för brott, som inom riket begåtts på ett utländskt fartyg eller luftfartyg av en utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen på fartyget eller av någon annan anledning medföljde detsamma mot en sådan utlänning eller mot ett utländskt intresse, får inte väckas utan att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, har meddelat förordnande om det.
Åtal för brott, som förövats utom riket, får väckas endast efter förordnande enligt första stycket. Åtal får dock väckas utan ett sådant förordnande, om brottet är osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol eller om brottet begåtts
1. å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg,
1. på ett svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg,
2. av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig,
3. vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka,
4. i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
4. i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen som utför arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
5. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller
5. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på ett fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller
6. av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.
6. av en svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot ett svenskt intresse.
Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall
Härigenom föreskrivs att bilagan till lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Bilaga
Immunitet och/eller privilegier gäller för följande
Tillämplig internationell överenskommelse
Internationella organ
Fysiska personer
-------------------------------------------------------------------------
51. Europeiska universitetsinstitutet
Företrädare för de fördragsslutande staterna och deras rådgivare, företrädare för Europeiska gemenskaperna, personal vid institutet inklusive familjemedlemmar och andra personer som är knutna till institutet
Konventionen om grundandet av ett europeiskt universitetsinstitut av den 19 april 1972
52. Europol
Europols direktör, biträdande direktörer och personal
Rådets beslut av den 6 april 2009 om inrättande av Europeiska polisbyrån (Europol)
53. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
Domstolens ledamöter, dess kanslichef och biträdande kanslichef
Protokoll nr 6 den 5 mars 1996 till den allmänna överenskommelsen om Europarådets privilegier och immunitet
-------------------------------------------------------------------------
Föreslagen lydelse
Immunitet och/eller privilegier gäller för följande
Tillämplig internationell överenskommelse
Internationella organ
Fysiska personer
-------------------------------------------------------------------------
51. Europeiska universitetsinstitutet
Företrädare för de fördragsslutande staterna och deras rådgivare, företrädare för Europeiska gemenskaperna, personal vid institutet inklusive familjemedlemmar och andra personer som är knutna till institutet
Konventionen om grundandet av ett europeiskt universitetsinstitut av den 19 april 1972
52. -
-
-
53. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
Domstolens ledamöter, dess kanslichef och biträdande kanslichef
Protokoll nr 6 den 5 mars 1996 till den allmänna överenskommelsen om Europarådets privilegier och immunitet
-------------------------------------------------------------------------
Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
2.4 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 kap.
2 §
Bestämmelser som begränsar möjligheten att använda vissa uppgifter som en svensk myndighet har fått från en myndighet i en annan stat finns i
1. lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden,
2. lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete,
2. lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete,
3. lagen (2000:344) om Schengens informationssystem,
4. lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,
5. lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete,
6. lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar,
7. lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen,
8. lagen (1998:620) om belastningsregister,
9. lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning,
10. lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen,
11. lagen (2015:63) om utbyte av upplysningar med anledning av FATCA-avtalet, och
12. lagen (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton.
Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
2.5 Förslag till lag om ändring i polisdatalagen (2010:361)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § polisdatalagen (2010:361) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §
I lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
I lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
2.6 Förslag till lag om ändring i kustbevakningsdatalagen (2012:145)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § kustbevakningsdatalagen (2012:145) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
2 §
Denna lag gäller vid behandling av personuppgifter i Kustbevakningens operativa verksamhet som rör:
1. brottsbekämpning,
2. övrig sjöövervakning,
3. räddningstjänst,
4. samordning av civila behov av sjöövervakning och förmedling av civil sjöinformation, och
5. internationellt samarbete.
Lagen gäller emellertid endast om behandlingen är helt eller delvis automatiserad eller om personuppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier.
I lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
I lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
2.7 Förslag till lag om upphävande av lagen (2013:330) om tystnadsplikt för anställda vid Europeiska polisbyrån
Härigenom föreskrivs att lagen (2013:330) om tystnadsplikt för anställda vid Europeiska polisbyrån ska upphöra att gälla den 2 juli 2017.
2.8 Förslag till lag om ändring i tullbrottsdatalagen (2017:000)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § tullbrottsdatalagen (2017:000) ska ha följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 2016/17:91 Tullbrottsdatalag
Föreslagen lydelse
1 kap.
3 §
I lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser om polisiärt samarbete.
I lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser om polisiärt samarbete.
I lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personupp-gifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen, och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av person-uppgifter som inom ramen för polissamarbete eller straffrättsligt samarbete har överförts från eller gjorts tillgängliga av
1. en stat som är medlem i Europeiska unionen (EU),
2. Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein,
3. ett EU-organ, eller
4. ett EU-informationssystem.
Om det i de författningar som anges i första och andra styckena finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
3 Ärendet och dess beredning
Vid ett möte i rådet för rättsliga och inrikes frågor i juni 2007 träffades en politisk överenskommelse om ett utkast till ett rådsbeslut om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet, det s.k. Prümrådsbeslutet. Regeringen föreslog i propositionen Godkännande av Prümrådsbeslutet (prop. 2007/08:83) att riksdagen skulle godkänna utkastet. Några lagförslag presenterades inte. Det lämnades dock en beskrivning av på vilka sätt rådsbeslutet bedömdes kräva lagändringar. Riksdagen godkände utkastet (bet. 2007/08:JuU20, rskr. 2007/08:197).
Rådet antog Prümrådsbeslutet i juni 2008 (rådets beslut 2008/615/RIF av den 23 juni 2008 om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet). Rådsbeslutet i dess lydelse på svenska finns i bilaga 1.
Vid sidan av Prümrådsbeslutet antog rådet i juni 2008 även ett rådsbeslut om ett förbättrat samarbete i krissituationer mellan medlemsstaternas särskilda insatsgrupper, det s.k. Atlasrådsbeslutet (rådets beslut 2008/617/RIF av den 23 juni 2008 om förbättrat samarbete i krissituationer mellan Europeiska unionens medlemsstaters särskilda insatsgrupper). Atlasrådsbeslutet är inte tvingande i någon del och har därför inte förelagts riksdagen för godkännande. Rådsbeslutet i dess lydelse på svenska finns i bilaga 2.
I april 2009 gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att med utgångspunkt i bl.a. de möjligheter till samarbete som ges i Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet överväga dels på vilket sätt den svenska polisen bör kunna ta emot hjälp från utländska brottsbekämpande myndigheter med insatser som kan innebära myndighetsutövning mot enskilda, dels vad som bör gälla när svenska tjänstemän deltar i insatser av motsvarande slag utomlands (dir. 2009:36).
I april 2011 överlämnande utredningen betänkandet Utökat polissamarbete i Norden och EU (SOU 2011:25). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 3 och utredningens lagförslag finns i bilaga 4. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju2011/02876/L4).
Under beredningen av betänkandet framkom det att utredningens förslag behövde ändras och kompletteras i en sådan utsträckning att ett nytt underlag måste tas fram och remitteras. Inom Justitiedepartementet utarbetades därför promemorian Nya möjligheter till operativt polissamarbete med andra stater (Ds 2016:13). Förutom samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet behandlar promemorian författningsändringar med anledning av att Europaparlamentet och rådet i maj 2016 antagit den s.k. Europolförordningen (Europaparlamentets och rådets förordning [EU] 2016/794 av den 11 maj 2016 om Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning [Europol] och om ersättande och upphävande av rådets beslut 2009/371/RIF, 2009/934/RIF, 2009/935/RIF, 2009/936/RIF och 2009/968/RIF). Europolförordningen i dess lydelse på svenska finns i bilaga 6. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 7 och promemorians lagförslag finns i bilaga 8. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 9. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2016/03881/L4).
För att komplettera beredningsunderlaget ytterligare togs därefter en promemoria (i det följande benämnd den kompletterande promemorian) fram inom Justitiedepartementet med förslag på vissa ändringar i promemorian Nya möjligheter till operativt polissamarbete med andra stater. Den kompletterande promemorian har remissbehandlats. En sammanfattning av den kompletterande promemorian finns i bilaga 10 och den kompletterande promemorians lagförslag finns i bilaga 11. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 12. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2016/08292/L4).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 19 januari 2017 att hämta in Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 13. Lagrådets yttrande finns i bilaga 14. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitten 6.2 och 10.2 och i författningskommentaren. Vissa redaktionella och språkliga ändringar har gjorts i förhållande till förslagen i lagrådsremissen.
4 Det nuvarande samarbetet
Inom EU och Norden finns ett etablerat och väl fungerande samarbete mellan brottsbekämpande myndigheter. Inom EU har tyngdpunkten generellt legat på ökade möjligheter att utbyta information, på rättsliga instrument inom området för internationell rättslig hjälp och på att brottsutredande myndigheter i olika medlemsstater ska kunna arbeta tillsammans i gemensamma utredningsgrupper. De samarbetsformer som har utvecklats innebär i större utsträckning än tidigare att de brottsbekämpande myndigheterna har direktkontakter och möjlighet att fördjupa det operativa samarbetet genom gemensamma insatser på olika områden.
När det gäller polissamarbete består samarbetet till stor del av uppgiftsutbyte. Samarbete som består i att polismän tjänstgör i en annan stat än den egna används mera restriktivt. Utgångspunkten enligt svensk rätt är att rättskipnings- och förvaltningsuppgifter, däribland polisuppgifter, sköts av svenska myndigheter. Utländska polismän får i princip inte bedriva polisverksamhet här annat än i form av biträde åt svensk polis, och alltid i närvaro av svenska polismän (se JO 2005/06 s. 113 f.). Regler om ett mer långtgående samarbete finns dock för Schengensamarbetet och samarbetet i Öresundsregionen.
4.1 Schengensamarbetet
Den fria rörligheten för personer, varor, tjänster och kapital är grundstenen i EU:s regelverk för den inre marknaden. I syfte att påskynda förverkligandet av den fria rörligheten för personer ingick Belgien, Tyskland, Frankrike, Luxemburg och Nederländerna 1985 ett avtal om att successivt avveckla personkontrollerna vid de gemensamma gränserna och att utveckla det polisiära och rättsliga samarbetet mellan staterna. Avtalet ingicks i Schengen i Luxemburg och kallas därför Schengenavtalet.
Schengenavtalet kompletteras av en tillämpningskonvention, kallad Schengenkonventionen, som trädde i kraft i mars 1995. Konventionen innehåller bestämmelser om praktiska åtgärder för att fullt ut uppnå avtalets syfte. De gäller bl.a. kontroll vid yttre gränser, en gemensam viseringspolitik och ett utvecklat polisiärt och rättsligt samarbete.
I samband med att Amsterdamfördraget trädde i kraft i maj 1999 införlivades Schengenregelverket med EU-rätten. Schengenstaterna har därefter fortsatt sitt samarbete inom EU:s institutionella och rättsliga ramar. Det har skett i enlighet med bestämmelserna i det s.k. Schengenprotokollet som finns fogat till Amsterdamfördraget.
Att Schengensamarbetet numera utgör en del av EU-regelverket innebär att alla stater som ansluter sig till EU samtidigt ansluter sig till Schengensamarbetet. Schengenregelverket är dock uppdelat i två kategorier - en som innehåller bestämmelser som nya medlemsstater måste tillämpa direkt vid anslutningen och en som omfattar bestämmelser som de nya medlemsstaterna får börja tillämpa först vid en senare tidpunkt som rådet beslutar om. För närvarande deltar 22 av EU:s 28 medlemsstater fullt ut i samarbetet. Norge, Island, Liechtenstein och Schweiz, som inte är medlemmar i EU, har genom associationsavtal anslutit sig till samarbetet och deltar fullt ut i detta.
Det polisiära samarbetet inom Schengen är en del av de kompensatoriska åtgärder som ska motverka negativa konsekvenser av att rutinmässiga personkontroller vid de inre gränserna inte får förekomma mellan Schengenstaterna. Samarbetet omfattar både uppgiftsutbyte och operativ samverkan. Det direkt operativa samarbetet omfattar bl.a. gränsöverskridande övervakning och förföljande, som för svensk del regleras i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete.
Gränsöverskridande övervakning regleras i 4 § lagen om internationellt polisiärt samarbete och ger utländska tjänstemän rätt att fortsätta en pågående övervakning in i Sverige över alla typer av territorialgränser. Det krävs att det i den andra staten pågår en utredning om ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning och att en behörig svensk myndighet samtycker till gränsöverskridandet. I brådskande fall får dock övervakningen fortsätta utan föregående samtycke, om den utländska utredningen avser misstanke om vissa allvarliga brott. I ett sådant fall ska gränsöverskridandet anmälas till en behörig svensk myndighet så snart det kan ske och ska den utländska myndigheten utan dröjsmål begära bistånd i utredningen. Gränsöverskridande övervakning ska upphöra om en behörig svensk myndighet begär det eller, om det rör sig om övervakning utan föregående samtycke, om samtycke inte har lämnats inom fem timmar från gränsöverskridandet.
Gränsöverskridande förföljande regleras i 5-8 §§ lagen om internationellt polisiärt samarbete och innebär att utländska tjänstemän får förfölja en person som flyr in i Sverige över en landsgräns. Det krävs att den flyende har tagits på bar gärning i färd med att begå ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning eller att han eller hon har rymt från häkte eller fängelse. Som huvudregel krävs samtycke från en behörig svensk myndighet innan gränsen passeras. Förföljande får ske utan föregående samtycke i brådskande fall eller om svenska tjänstemän inte kunnat ta över förföljandet i tid. De utländska tjänstemännen ska i ett sådant fall anhålla om bistånd från en behörig svensk myndighet senast när gränsen passeras. Gränsöverskridande förföljande ska upphöra om en behörig svensk myndighet begär det.
Vid gränsöverskridande förföljande får utländska tjänstemän stoppa och omhänderta den flyende tills svenska polismän kan överta omhändertagandet eller identifiera den flyende. De får också kroppsvisitera den omhändertagne av säkerhetsskäl eller för att söka efter vissa föremål samt omhänderta samma slags föremål och belägga den omhändertagne med handfängsel.
Skyldigheter, straffrättsligt ansvar och skydd samt skadestånd vid gränsöverskridande övervakning och förföljande regleras i 11-13 §§ lagen om internationellt polisiärt samarbete. Utländska tjänstemän som utövar befogenheter enligt lagen ska följa svensk rätt och instruktioner som meddelas av behöriga svenska myndigheter. Tjänstevapen får användas bara i nödvärnssituationer. Utländska tjänstemän som utövar myndighet i Sverige enligt lagen omfattas av brottsbalkens regler om tjänstemäns särskilda straffrättsliga skydd och ansvar. Beträffande skadestånd gäller att den svenska staten ska ersätta personer som har orsakats skada i Sverige av en utländsk tjänsteman i samband med att han eller hon utfört en uppgift enligt lagen.
4.2 Samarbetet i Öresundsregionen
Den svenska och danska polisen har länge haft ett omfattande samarbete. När Öresundsförbindelsen öppnades för trafik ökade behovet av samarbete ytterligare. Avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket Danmarks regering om polisiärt samarbete i Öresundsregionen kompletterar Schengenkonventionen och syftar till att stärka samarbetet mellan myndigheter som har polisiära uppgifter och därigenom avvärja hot mot den allmänna ordningen och säkerheten samt till att förebygga och beivra brott.
Även samarbetet i Öresundsregionen regleras i lagen om internationellt polisiärt samarbete. Regleringen, som finns i 9 och 10 §§, innebär att danska polismän på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen har samma befogenheter som svenska polismän att ingripa mot hot mot den allmänna ordningen och säkerheten. Regleringen innebär vidare att danska polismän får genomföra förföljanden i fler fall än enligt Schengenregelverket. Ett förföljande får fortsätta in i Sverige för varje gärning som hör under allmänt åtal enligt svensk eller dansk rätt. Förföljande får också ske bl.a. av en person som avvikit från varje form av frihetsberövande på grund av brott. En annan skillnad i förhållande till Schengenregelverket är att danska polismän även får inleda ett förföljande på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen.
De bestämmelser om skyldigheter, straffrättsligt ansvar och skydd samt skadestånd som gäller vid gränsöverskridande övervakning och förföljande enligt Schengenregelverket (se avsnitt 4.1) gäller även för samarbetet i Öresundsregionen.
5 Nya möjligheter till samarbete
5.1 Prümrådsbeslutet
Prümrådsbeslutet innehåller både obligatoriska och frivilliga bestämmelser. De obligatoriska bestämmelserna har redan genomförts i svensk rätt. De frivilliga bestämmelserna, som behandlas nedan, har däremot inte genomförts.
Artikel 17 innehåller bestämmelser om gemensamma insatser som syftar till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet eller förebygga brott. Enligt artikel 17.1 kan de behöriga myndigheter som medlemsstaterna utser i dessa syften inrätta gemensamma patruller och genomföra andra gemensamma insatser där tjänstemän från andra medlemsstater deltar i insatser på en annan medlemsstats territorium.
Enligt artikel 17.2 får den stat där insatserna äger rum (värdstaten) i enlighet med sin lagstiftning och med den utsändande statens medgivande, ge andra medlemsstaters tjänstemän rätt att utöva verkställande befogenheter i samband med gemensamma insatser. Värdstaten får också, när det är tillåtet enligt dess nationella lagstiftning, bevilja utländska tjänstemän rätt att utöva verkställande befogenheter i enlighet med den utsändande medlemsstatens lagstiftning. Verkställande befogenheter får endast utövas under överinsyn av och i regel i närvaro av värdstatens tjänstemän. De utländska tjänstemännen ska lyda under lagstiftningen i värdstaten, som även ska ansvara för deras handlingar.
I artiklarna 17.3 och 17.4 anges att utländska tjänstemän ska iaktta de anvisningar som meddelas av värdstatens behöriga myndighet och att medlemsstaterna ska lämna förklaringar i vilka de praktiska aspekterna av samarbetet fastställs.
Artikel 18 innehåller bestämmelser om bistånd i vissa situationer. Vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor med gränsöverskridande verkningar ska medlemsstaternas behöriga myndigheter bl.a., på begäran av den stat där situationen uppstått, i den mån det är möjligt sända tjänstemän, specialister och rådgivare samt ställa nödvändig utrustning till förfogande (artikel 18 c). Artikeln är frivillig såvitt avser Sveriges möjlighet att ta emot bistånd, men tvingande när det gäller Sveriges skyldighet att lämna bistånd. En reglering för den senare situationen finns i 3 kap. 3 och 4 §§ förordningen (2010:705) om internationellt polisiärt samarbete.
I artikel 19.1 regleras vilken utrustning som får medföras av tjänstemän som deltar i insatser på en annan medlemsstats territorium i enlighet med artiklarna 17 och 18. Tjänstemännen får använda sin nationella tjänsteuniform. De får också inneha tjänstevapen, ammunition och övrig nödvändig utrustning i enlighet med sitt eget lands nationella lagstiftning. Värdstaten får dock förbjuda de utländska tjänstemännen att medföra vissa tjänstevapen, viss ammunition eller viss annan utrustning.
Enligt artikel 19.2 ska medlemsstaterna i förklaringar ange de tjänstevapen, den ammunition och den utrustning som endast får användas i nödvärn för att skydda sig själv eller andra. Tjänstemän som leder insatsen för värdstatens räkning får, i enskilda fall och i enlighet med den nationella lagstiftningen, medge användning även i andra fall. Vid all användning av tjänstevapen, ammunition och övrig utrustning ska värdstatens lagstiftning iakttas. Myndigheterna i respektive medlemsstat ska underrätta varandra om vilken utrustning som är tillåten och vilka villkor som gäller för användning av den.
Samma trafikregler som gäller för värdstatens tjänstemän ska enligt artikel 19.3 gälla för utländska tjänstemän som använder motorfordon på en annan medlemsstats territorium i samband med åtgärder enligt rådsbeslutet.
Enligt artikel 19.4 ska medlemsstaterna i förklaringar fastställa de praktiska aspekterna i samband med användningen av utrustning.
Enligt artikel 20 är värdstaten skyldig att skydda och bistå tjänstemän från andra medlemsstater på samma sätt som sina egna.
I artikel 21 anges vad som ska gälla i fråga om skadeståndsansvar. Regleringen skiljer sig åt beroende på om det rör sig om en gemensam insats enligt artikel 17 eller en biståndsinsats enligt artikel 18. När utländska tjänstemän verkar i en annan medlemsstat i enlighet med artikel 17 ska tjänstemännens hemstat ansvara för skador som de orsakar under insatsen, i enlighet med lagstiftningen i värdstaten (artikel 21.1). Värdstaten ska dock träda in i hemstatens ställe och ersätta skadelidanden enligt de villkor som gäller för skador som förorsakats av dess egna tjänstemän (artikel 21.2). Värdstaten ska få ersättning av hemstaten för utbetald ersättning om ersättningen avser skador på någon person (artikel 21.3). När utländska tjänstemän verkar i en annan medlemsstat i enlighet med artikel 18 ska värdstaten ansvara i enlighet med sin lagstiftning för skador som tjänstemännen orsakar under insatsen (artikel 21.4). Värdstaten får begära ersättning av hemstaten för skadestånd som betalats ut om skadan vållats av grov oaktsamhet eller avsiktlig försummelse (artikel 21.5). Vid insatser enligt artikel 17 ska medlemsstaterna avstå från att kräva ersättning för skador som den har lidit av en annan medlemsstat (artikel 21.6).
Tjänstemän som verkar på en annan medlemsstats territorium ska i straffrättsligt hänseende jämställas med värdstatens egna tjänstemän (artikel 22). Detta gäller såväl i fråga om brott som tjänstemännen själva begår som brott som begås mot dem.
Tjänstemän som verkar på annan stats territorium ska i tjänsterättsligt hänseende omfattas av den tillämpliga lagstiftningen i sin hemstat. Detta gäller särskilt beträffande disciplinära bestämmelser (artikel 23).
Huvudregeln är att varje stat ska svara för sina egna driftskostnader vid tillämpningen av Prümrådsbeslutet (artikel 34). I särskilda fall får de berörda staterna dock komma överens om en annan fördelning av kostnaderna.
Rådets generalsekretariat har tagit fram en handbok om gränsöverskridande insatser enligt bl.a. Prümrådsbeslutet (Handbok om gränsöverskridande insatser, 10505/4/09 REV 4 ENFOPOL 157 ENFOCUSTOM 55 CRIMORG 90 COMIX 465).
5.2 Genomförandebeslutet
Det s.k. genomförandebeslutet (rådets beslut 2008/616/RIF av den 23 juni 2008 om genomförande av beslut 2008/615/RIF om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet) innehåller bestämmelser för det administrativa och tekniska genomförandet av Prümrådsbeslutet. Bestämmelser för gemensam patrullering och andra gemensamma insatser finns i artikel 17 i genomförandebeslutet. Enligt artikeln får initiativ till gemensamma insatser tas av de myndigheter som pekats ut som behöriga i respektive medlemsstat. En eller flera kontaktpunkter, som andra medlemsstater kan vända sig till, ska utses av varje stat. Innan en specifik insats inleds ska de behöriga myndigheterna skriftligen eller muntligen vidta arrangemang, som till exempel kan avse bl.a. insatsens specifika syfte, det bistånd som ska tillhandahållas, de tjänstemän som ska delta i insatsen och de befogenheter som utländska tjänstemän ska få utöva.
5.3 Atlasrådsbeslutet
Atlasrådsbeslutet har sin grund i Atlasnätverket, som är ett samarbete mellan medlemsstaternas särskilda insatsgrupper och har som övergripande syfte att genom kontinuerlig samverkan, informationsutbyte och gemensam utveckling öka och likställa förmågan att bekämpa terroristattacker och grov organiserad brottslighet.
Atlasrådsbeslutet kompletterar Prümrådsbeslutet och är frivilligt för medlemsstaterna att genomföra. I beslutet fastställs allmänna regler och villkor som möjliggör att en medlemsstats särskilda insatsgrupper lämnar bistånd eller opererar på en annan medlemsstats territorium för att hantera en krissituation. De praktiska detaljer och genomförandebestämmelser som kompletterar beslutet ska fastställas direkt i samråd mellan de berörda medlemsstaterna (artikel 1).
Atlasrådsbeslutets tillämpningsområde avgränsas genom definitionen av krissituation. Med krissituation avses varje situation i en medlemsstat där de behöriga myndigheterna har rimlig anledning att förmoda att det föreligger ett brott som innebär ett allvarligt direkt fysiskt hot mot personer, egendom, infrastruktur eller institutioner i den medlemsstaten, särskilt sådana situationer som avses i artikel 1.1 i rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism (artikel 2 b). För att hantera en sådan krissituation kan en medlemsstat begära bistånd av en särskild insatsgrupp från en annan medlemsstat. En särskild insatsgrupp definieras som en brottsbekämpande enhet som har hanteringen av krissituationer som en specialuppgift (artikel 2 a). Med förbehåll för en överenskommelse mellan de berörda staterna kan biståndet bestå av tillhandahållande av utrustning eller expertis eller av genomförande av operationer (artikel 3). Det finns ingen skyldighet att vare sig begära eller tillhandahålla bistånd enligt rådsbeslutet, som alltså bygger på frivillighet.
Vid operationer på en annan medlemsstats territorium ska tjänstemännen i en bistående särskild insatsgrupp bemyndigas att agera i en stödfunktion och vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att lämna det begärda biståndet. Tjänstemännen ska verka på den ansökande statens ansvar och under dess bemyndigande och ledning. De ska agera både i enlighet med den ansökande statens lagstiftning och inom ramen för sina befogenheter enligt sitt lands nationella lagstiftning (artikel 3.3).
Enligt artikel 4 ska artiklarna 21.4, 21.5 och 22 i Prümrådsbeslutet om civilrättsligt och straffrättsligt ansvar tillämpas när tjänstemän från en medlemsstat opererar i en annan medlemsstat eller när utrustning används enligt Atlasrådsbeslutet.
Den ansökande medlemsstaten ska ansvara för de driftskostnader som den anmodade medlemsstatens särskilda insatsgrupper ådrar sig i samband med tillämpningen av artikel 3, om inte de berörda medlemsstaterna kommit överens om något annat (artikel 6).
Den handbok om gränsöverskridande insatser som rådets generalsekretariat har tagit fram (se avsnitt 5.1) gäller även insatser enligt Atlasrådsbeslutet.
5.4 Genomförandet av Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet i Danmark, Finland och Norge
De nya möjligheter till samarbete som ges genom Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet torde främst vara aktuella i förhållande till våra nordiska grannländer. Därför lämnas här en kort redogörelse för genomförandet av rådsbesluten i de länderna.
Danmark har genomfört både Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Det har inte införts några nationella bestämmelser som reglerar det egentliga samarbetet men däremot bestämmelser om t.ex. straffrättsligt ansvar och skydd samt skadestånd. Enligt de danska förarbetena kommer samarbetet att ske under dansk ledning och utländska tjänstemän kommer inte på egen hand att utöva befogenheter på danskt territorium (se 2007/2 LSF 77).
Finland har genomfört Prümrådsbeslutet. Enligt 2 § lagen om genomförande av vissa bestämmelser i rådets beslut om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet (1207/2011), gäller bl.a. att utländska tjänstemän som deltar i gemensamma insatser har rätt att i enlighet med en finländsk polismans anvisningar utöva sådana "polisbefogenheter" som polismannen med stöd av sin behörighet anvisar, och att under en finsk polismans uppsikt använda sådana "maktmedel" som polismannen med stöd av sina befogenheter bemyndigar honom eller henne att använda.
Den finska regeringen föreslog i juni 2016 att även Atlasrådsbeslutet ska genomföras i finsk rätt (se RP 107/2016 rd). Samtidigt föreslogs vissa ändringar av reglerna om samarbete enligt Prümrådsbeslutet.
Norge har undertecknat ett avtal med EU om anslutning till Prümrådsbeslutet. Något liknande avtal har inte undertecknats avseende Atlasrådsbeslutet. I februari 2016 föreslog den norska regeringen att Stortinget skulle samtycka till associationsavtalets ingående. När det gäller operativt samarbete anges i propositionen att det kan finnas ett behov av att ge utländska tjänstemän befogenheter vid gemensamma insatser, och att den norska polislagen ger stöd för det (se prop. 54 S [2015-2016]). Enligt de aktuella bestämmelserna i polislagen kan utländska tjänstemän undantagsvis ges "politimyndighet", som då ska vara begränsad i tid eller till närmare bestämda "saker eller funksjoner" (se 20 och 20 a §§ lov 4. august 1995 nr. 53 om politiet). I juli 2016 samtyckte Stortinget till avtalets ingående.
6 En utökning av samarbetet
6.1 Ett genomförande av Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet
Regeringens bedömning: Prümrådsbeslutets och Atlasrådsbeslutets bestämmelser om operativt polissamarbete bör genomföras i svensk rätt.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Rikspolisstyrelsen anför att ett utökat samarbete kan stärka den svenska polisens uthållighet i särskilt krävande situationer, ge förutsättningar för att stärka den polisiära närvaron i glesbefolkade områden och ge bättre tillgång till särskild kompetens. Ekobrottsmyndigheten anser att ett utökat samarbete skulle vara en naturlig följd av det samarbete som redan förekommer men att det är viktigt att det tydligt framgår för enskilda bl.a. vilka befogenheter utländska tjänstemän har. Brottsförebyggande rådet anför att utredningen inte tillräckligt kartlägger polisens behov av stöd och inte heller analyserar om behovet kan tillgodoses utan att myndighetsutövning överlämnas till utländska tjänstemän. Enligt Polisförbundet saknas det tillräckliga skäl för ett samarbete som innebär att utländska tjänstemän får utöva myndighet mot enskilda. Förbundet anser att ett sådant samarbete skulle kräva ett likformande av lagstiftningen och polisverksamheten i de samarbetande staterna samt att polisarbetet kan försvåras av kulturella och språkliga skillnader.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Brottsförebyggande rådet anser att behovet av utökade samarbetsmöjligheter fortfarande framstår som oklart men menar att det ändå är rimligt att införa sådana möjligheter. Enligt rådet är det ofrånkomligt men problematiskt att det vid ett utökat samarbete kan uppstå situationer där enskilda utsätts för tvång av tjänstemän som inte talar svenska. Polisförbundet är positivt till nya samarbetsmöjligheter men menar att frågor vad gäller bl.a. utbildning och kommunikation måste lösas innan möjligheterna införs. Sveriges advokatsamfund konstaterar att synen på polisen och polisarbete skiljer sig åt i olika stater och menar att skillnader beträffande utbildning, metoder och bedömningar utgör riskfaktorer om utländska tjänstemän ska utöva myndighet i Sverige. Diskrimineringsombudsmannen anser att ett utökat samarbete skulle försvaga skyddet mot diskriminering eftersom utländska tjänstemän inte kommer att omfattas av diskrimineringslagens (2008:567) bestämmelser.
Skälen för regeringens bedömning: De svenska brottsbekämpande myndigheterna ska som utgångspunkt klara av sina uppdrag på egen hand. Polisen ska därmed vara dimensionerad, utrustad och tränad för att i alla delar av landet klara av alla uppgifter som den ansvarar för.
Den ökade rörligheten över gränserna och behovet av skydd mot terroristattentat och annan grov brottslighet ställer samtidigt allt större krav på internationell samverkan. Den svenska polisen kan samarbeta operativt med utländska myndigheter redan i dag. Vid samarbetet får utländska tjänstemän - om man bortser från de undantagsregler som finns för Schengensamarbetet och samarbetet i Öresundsregionen (se avsnitt 4) - dock inte vidta några åtgärder som innefattar myndighetsutövning.
Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet ger nya möjligheter till operativt samarbete med andra stater. Samarbetet ska ske efter förfrågan från värdstaten och i den statens intresse. Avsikten är att medlemsstaterna ska kunna bistå varandra i olika situationer. Om rådsbesluten genomfördes i svensk rätt skulle den svenska polisen t.ex. kunna patrullera gränsnära områden tillsammans med myndigheter från våra grannländer. Polisen skulle också kunna spana mot gränsöverskridande brottslighet tillsammans med utländska myndigheter och ta hjälp av dem vid större händelser - t.ex. idrottsevenemang, politiska möten, demonstrationer och festivaler - och vid terroristattentat.
Vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet kan utländska tjänstemän ges verkställande befogenheter, ett begrepp som omfattar åtgärder som enligt svenskt synsätt utgör myndighetsutövning. Polisens verksamhet och ingripanden utgör i stor utsträckning myndighetsutövning. För att utländska tjänstemän ska kunna vara något verkligt stöd för svensk polis måste de därför kunna utföra åtgärder som innefattar myndighetsutövning. Utländska tjänstemän måste vidare få utföra sådana åtgärder för att kunna skydda sig själva och sina svenska kollegor i de utsatta situationer som kan uppkomma.
En viktig utgångspunkt när ett genomförande av Prümrådsbeslutets och Atlasrådsbeslutets bestämmelser om operativt samarbete övervägs är att den svenska polisen, som anges ovan, som huvudregel ska klara av sitt uppdrag på egen hand. Ett utökat samarbete ska inte förändra polisens uppdrag. Enligt regeringen bör utökade samarbetsmöjligheter därför vara ett komplement, främst för situationer där uppdraget kan utföras på ett bättre sätt genom internationellt samarbete.
En annan viktig utgångspunkt är att rättssäkerhet och kvalitet inte ska försämras om bestämmelserna genomförs. Ett utökat samarbete bör därför inte ske med stater som har en syn på polisarbete som skiljer sig för mycket från vår egen. Särskilt i förhållande till våra nordiska grannländer skulle ett utökat samarbete utgöra en utveckling av ett redan förekommande och väl fungerande samarbete. Även i förhållande till dessa länder krävs dock noggranna förberedelser innan nya samarbetsmöjligheter kan utnyttjas, och svenska och utländska myndigheter måste t.ex. ha haft en dialog om hur samarbetet ska gå till och ha skapat rutiner för detta.
Ett utökat samarbete måste även i övrigt utformas så att grundläggande principer om rättssäkerhet och den enskildes rättigheter kan upprätthållas. Utländska tjänstemän som medverkar i samarbetet måste därför stå under svensk ledning, och deras användning av våld eller tvång måste ske inom ramen för de regler som gäller för den svenska polisen. Tjänstemännen måste vidare ges kunskaper om både de regler och arbetsmetoder som tillämpas i Sverige.
Språkliga skillnader, som uppmärksammas av några remissinstanser, är inget absolut hinder mot ett genomförande av bestämmelserna. Enligt regeringen måste dock utländska tjänstemän ha vissa språkkunskaper för att kunna bedömas som lämpliga för ett mer aktivt deltagande i samarbetet.
Liksom vid annat mellanstatligt samarbete kan man inte kräva att alla regler som gäller för svenska myndigheter också ska gälla för de utländska myndigheter med vilka samarbete sker. Att utländska tjänstemän, som Diskrimineringsombudsmannen påpekar, inte omfattas av diskrimineringslagen är enligt regeringen därför inte ett avgörande argument mot ett utökat samarbete.
Om Prümrådsbeslutets och Atlasrådsbeslutets bestämmelser om operativt samarbete genomförs i svensk rätt kan utländska tjänstemän förstärka den svenska polisens förmåga på ett helt annat sätt än i dag. Regeringen anser därför att bestämmelserna bör genomföras. Genomförandet bör ske med beaktande av de utgångspunkter som anges ovan. Närmare förslag på hur detta kan ske lämnas i avsnitten 7-9.
6.2 En ny lag om internationellt polisiärt samarbete
Regeringens förslag: Operativt samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet ska regleras i en ny lag som ersätter lagen om internationellt polisiärt samarbete. Till den nya lagen ska bestämmelserna i den nu gällande lagen om internationellt polisiärt samarbete föras över.
Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens utan innebär att samarbetet ska regleras i den nu gällande lagen om internationellt polisiärt samarbete.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Datainspektionen anför att EU:s kommande dataskyddsreform bör beaktas i det fortsatta arbetet. Polismyndigheten anser att bestämmelserna om gränsöverskridande övervakning bör ändras.
Skälen för regeringens förslag
Lagen om internationellt polisiärt samarbete bör ersättas av en ny lag
Vid operativt samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet ska utländska tjänstemän kunna utföra uppgifter som innefattar myndighetsutövning. För att detta ska vara möjligt krävs en reglering i lag. En sådan reglering krävs också t.ex. för att tjänstemännen ska kunna jämställas med svenska tjänstemän när det gäller straffrättsligt skydd och ansvar samt skadestånd.
I svensk rätt regleras internationellt polissamarbete till stor del i lagen om internationellt polisiärt samarbete. Vid lagens tillkomst uttalade regeringen att det var lämpligt att i så stor utsträckning som möjligt samla regler om internationellt polissamarbete i lagen, som därför gjordes tillämplig dels på stater som deltar i Schengensamarbetet och medlemsstater i EU som ansluter sig till detta samarbete, dels på annat konventionsbaserat internationellt polissamarbete (se prop. 1999/2000:64 s. 84).
Från början innehöll lagen främst bestämmelser om operativt samarbete inom Schengen och i Öresundsregionen. Därefter har det i lagen förts in bestämmelser som genomför olika EU-rättsakter. Det gäller bestämmelser om uppgiftsutbyte enligt Prümrådsbeslutet (prop. 2009/10:177 och 2010/11:129) och CBE-direktivet (prop. 2013/14:65 och 2015/16:24) samt tillgång till uppgifter enligt VIS-rådsbeslutet (prop. 2014/2015:82). Det har även förts in bestämmelser som genomför ett avtal med USA om informationsutbyte (se prop. 2015/16:96).
Operativt samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet bör regleras i samma författning som det operativa samarbete som kan ske i dag. Om bestämmelserna om samarbetet togs in i lagen om internationellt polisiärt samarbete med den uppbyggnad lagen har i dag skulle regleringen dock bli svåröverskådlig. Det finns därför skäl att se över lagens struktur. Eftersom en ny struktur bör införas (se nedan), bör lagen om internationellt polisiärt samarbete ersättas av en ny lag med samma namn. Till den nya lagen ska bestämmelserna i den nuvarande lagen föras över. Bestämmelserna ska förenklas, moderniseras och anpassas till den nya lagens uppbyggnad.
Ändringar i förhållande till den nu gällande lagen
Internationellt polissamarbete delas ofta upp i operativt samarbete och uppgiftsutbyte. Uppgiftsutbyte innefattar då även den typ av samarbete som sker genom tillgång till uppgifter. Uppdelningen i operativt samarbete och uppgiftsutbyte finns inte i den nuvarande lagen. För att göra den nya lagen överskådlig och lätt att tillämpa bör indelningen dock införas där. Operativt samarbete och uppgiftsutbyte ska således regleras var för sig i lagen, och samarbete enligt olika rättsakter som huvudregel i separata kapitel.
Enligt 1 § i den nu gällande lagen tillämpas den på polisiärt samarbete mellan Sverige och andra medlemsstater i Europeiska unionen samt Island, Norge, Schweiz och Liechtenstein, i den utsträckning Sverige i en internationell överenskommelse har gjort sådana åtaganden som avses i lagen. Det anmärks dock att lagens föreskrifter om användningsbegränsningar gäller även i förhållande till andra än de angivna staterna.
Alla stater som anges i 1 § deltar inte i samtliga samarbeten som regleras i den nuvarande lagen. Det kan, som det ovan berörda avtalet med USA illustrerar, förekomma att Sverige ingår överenskommelser om samarbete med andra än EU- och Schengenstater. Dessutom är bestämmelserna om användningsbegränsningar generellt tillämpliga. Mot denna bakgrund bör tillämpningsområdet anges på ett nytt sätt i den nya lagen.
Regeringen anser att det bör anges att den nya lagen tillämpas på polisiärt samarbete mellan Sverige och andra stater i den utsträckning Sverige i en internationell överenskommelse har gjort sådana åtaganden som avses i lagen. Lagrådet anför att formuleringen ger intrycket att lagen ska tillämpas på vilken internationell överenskommelse som helst, under förutsättning att Sverige i överenskommelsen gjort sådana åtaganden som avses i lagen. Även om den nya lagen främst ska tillämpas på samarbete enligt vissa i lagen omnämnda överenskommelser innehåller den, i likhet med den nuvarande lagen, bestämmelser om användningsbegränsningar som ska tillämpas vid samarbete enligt överenskommelser som inte räknas upp i lagen. Regeringen anser därför att det finns skäl att hålla fast vid förslaget i den här delen.
CBE-direktivet, som definieras i 2 § i den nu gällande lagen, behöver definieras även i den nya lagen. Eftersom Lagrådet efterlyser skäl för den hänvisningsteknik som valts kan det anges att tekniken - som innebär en hänvisning till direktivet i en viss lydelse - framstår som lämplig eftersom eventuella ändringar i direktivet bör föranleda överväganden om huruvida lagen om internationellt polisiärt samarbete behöver ändras.
Den nya lagen ska inte ändra förutsättningarna för gränsöverskridande övervakning eller förföljande inom ramen för Schengensamarbetet. Schengenkonventionen begränsar möjligheterna till gränsöverskridande övervakning utan föregående samtycke bl.a. genom att övervakningen ska ske inom ramen för en utredning som avser misstanke om ett sådant brott som räknas upp i artikel 40.7 i Schengenkonventionen. Med anledning av Lagrådets synpunkter i den här delen kan framhållas att det även i dessa fall förutsätts att brottet kan föranleda överlämnande eller utlämning (se även prop. 1999/2000:64 s. 168) samt att brotten beskrivs på samma sätt som i konventionen. När det gäller förutsättningarna för gränsöverskridande förföljande instämmer regeringen i Lagrådets synpunkt att uttryckssättet på bar gärning i färd med att begå ett brott framstår som tautologiskt och därför inte bör användas i den nya lagen.
Ett av de brott som anges i artikel 40.7 i Schengenkonventionen är olaglig människohandel. Polismyndigheten anför att brottet bör benämnas människohandel i den nya lagen. Enligt regeringens mening finns det dock inte skäl att avvika från formuleringen i den svenska översättningen av Schengenkonventionen, särskilt inte eftersom det i lagtexten direkt anges att de uppräknade brotten är sådana som sägs i artikel 40.7 i konventionen (jämför prop. 2002/03:66 s. 15).
Begreppsanvändningen bör ensas i den nya lagen. Bestämmelsen om användningsbegränsningar i 3 § i den nu gällande lagen avser enligt sin lydelse uppgifter eller bevisning som tagits emot för att användas i underrättelseverksamhet om brott, vid utredning av brott eller för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. För att bättre överensstämma med utformningen av t.ex. bestämmelserna om sökningar i andra staters fingeravtrycks- och fordonsregister eller i informationssystemet för viseringar (se nedan), bör bestämmelsen ges en justerad lydelse enligt vilken den ska avse uppgifter eller bevisning som tagits emot för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda brott eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
I den nuvarande lagens bestämmelser om sökningar i andra staters fingeravtrycks- och fordonsregister (19, 21 och 29 §§) används uttrycket förebygga brottslig verksamhet. I bestämmelsen om sökningar i informationssystemet för viseringar (24 §) används i stället - utan att någon betydelsemässig skillnad är avsedd - uttrycket förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet. Eftersom det senare uttryckssättet motsvarar hur polisens uppgift att förebygga brott numera beskrivs, t.ex. i 2 § polislagen (1984:387), bör det användas genomgående i den nya lagen.
I den nu gällande lagen används uttrycket mellanfolklig organisation i bestämmelserna om användningsbegränsningar (3 och 3 a §§) och uttrycket internationell organisation i bestämmelsen om överföring eller tillgängliggörande av personuppgifter som hämtas från informationssystemet för viseringar (27 §). Lagrådet anser att det bör klargöras om det är olika slags organisationer som avses i de paragrafer i förslaget som motsvarar 3 a § och 27 §. Med mellanfolklig organisation avses i vissa sammanhang bara organisationer som är rättssubjekt enligt folkrätten. Vid införandet av 3 a § angavs endast att begreppet även anses omfatta EU:s institutioner och myndigheter (se prop. 2009/10:177 s. 19). Begreppet internationell organisation förklarades inte vid införandet av 27 §. Bestämmelsen genomför dock en skyldighet enligt VIS-rådsbeslutet och internationell organisation ska därför ges samma innebörd som där. Man kan inte utgå från att innebörden helt överensstämmer med den innebörd mellanfolklig organisation har i förslaget.
Några ytterligare ändringar i lagen behandlas i avsnitten 9.1, 9.2 och 10.2.
Som Datainspektionen anför måste bestämmelserna i lagen om internationellt polisiärt samarbete ses över utifrån EU:s kommande dataskyddsreform. En sådan översyn görs dock i ett annat sammanhang.
7 Samarbete enligt Prümrådsbeslutet
7.1 Initiativ till samarbete
Regeringens förslag: Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska få begära bistånd från utländska myndigheter enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet. Regeringen och Polismyndigheten ska även få begära bistånd från utländska myndigheter enligt artikel 18 i rådsbeslutet.
Bistånd enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet ska inte få lämnas av en utländsk särskild insatsgrupp.
Bistånd ska få begäras om det är lämpligt och för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Förslaget innehåller inget uttryckligt krav på att det ska vara lämpligt att begära bistånd och ingen begränsning av möjligheterna att samarbeta med utländska särskilda insatsgrupper enligt Prümrådsbeslutet.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Riksdagens ombudsmän konstaterar att förutsättningarna för samarbete är allmänt hållna och ifrågasätter om utredningens förslag är tillräckligt avvägt och preciserat för att läggas till grund för lagstiftning. Även Ekobrottsmyndigheten anser att en tydligare reglering vore önskvärd. Rikspolisstyrelsen menar att den närmare gränsen för vilket samarbete som ska få ske inte är helt klar.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Enligt förslaget ska bara Polismyndigheten kunna samarbeta med utländska myndigheter enligt Prümrådsbeslutet. Förslaget innehåller inget uttryckligt krav på att det ska vara lämpligt att begära bistånd och ingen begränsning av möjligheterna att samarbeta med utländska särskilda insatsgrupper enligt rådsbeslutet.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Säkerhetspolisen anser dock att även den myndigheten bör kunna samarbeta med utländska myndigheter enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet.
Den kompletterande promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens men innehåller ingen begränsning av möjligheterna att samarbeta med utländska särskilda insatsgrupper enligt Prümrådsbeslutet.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag
Bistånd enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet
Artikel 17 i Prümrådsbeslutet gör det möjligt att begära bistånd från utländska brottsbekämpande myndigheter genom inrättandet av gemensamma patruller eller genomförandet av andra gemensamma insatser där utländska tjänstemän deltar. Gemensamma patruller är en form av gemensamma insatser, som i sin tur är en samlingsbeteckning för olika slags insatser som genomförs gemensamt av två eller flera medlemsstater och som innefattar att tjänstemän från en stat agerar på en annan stats territorium. Förutom patrullering kan gemensamma insatser avse t.ex. stöd vid större händelser eller spaning.
Bistånd enligt artikel 18 i Prümrådsbeslutet
Artikel 18 i Prümrådsbeslutet gör det möjligt att begära bistånd från utländska brottsbekämpande myndigheter vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor som har gränsöverskridande verkningar. Utländska myndigheter är skyldiga att tillmötesgå en sådan begäran och, i enlighet med sin nationella lagstiftning och i den mån det är möjligt, ge bistånd genom att sända tjänstemän och ställa nödvändig utrustning till förfogande.
Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska kunna samarbeta med utländska myndigheter enligt Prümrådsbeslutet
Enligt utredningens förslag ska den svenska polisen kunna samarbeta med utländska myndigheter enligt Prümrådsbeslutet. Sedan förslaget överlämnades har polisen fått en ny organisation med två självständiga polisiära myndigheter, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Därmed uppkommer frågan om båda myndigheterna bör kunna bedriva samarbete enligt rådsbeslutet.
Promemorians förslag innebär att bara Polismyndigheten ska kunna samarbeta med utländska myndigheter enligt Prümrådsbeslutet. Avgränsningen motiveras inte men kan tyckas naturlig eftersom Polismyndigheten har huvudansvaret för operativa polisinsatser på fältet. Som Säkerhetspolisen konstaterar kan dock gemensamma insatser enligt artikel 17 i rådsbeslutet genomföras inom myndighetens verksamhetsområde. Insatserna skulle t.ex. kunna avse spaning mot brott eller säkerhetsarbete vid statsbesök och liknande händelser. Enligt regeringen bör därför både Polismyndigheten och Säkerhetspolisen kunna samarbeta med utländska myndigheter enligt artikel 17. När det gäller artikel 18 i rådsbeslutet bör dock bara Polismyndigheten kunna bedriva samarbete med utländska myndigheter.
Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska få begära bistånd
Ett initiativ till samarbete enligt Prümrådsbeslutet ska tas på myndighetsnivå. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen har bäst förutsättningar att bedöma det egna behovet av bistånd och bör därför ges en rätt att ta initiativ till samarbete. Det kan inte uteslutas att regeringen kan ha ett intresse av att initiera samarbete i vissa situationer. Även regeringen bör därför ha en initiativrätt.
Möjligheten att begära bistånd gäller i förhållande till de stater som tillämpar Prümrådsbeslutet. För att begränsa behovet av författningsändringar om ytterligare stater ansluter sig till samarbetet, föreslår regeringen att staterna anges genom en hänvisning till rådsbeslutet. Detta överensstämmer med utformningen av regleringen av uppgiftsutbyte enligt Prümrådsbeslutet och CBE-direktivet. Vilken utländsk myndighet som en begäran ska göras till och vilka utländska myndigheter som bistånd kan begäras från bestäms av respektive stat.
Bistånd enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet ska inte få lämnas av en utländsk särskild insatsgrupp
Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet har överlappande tillämpningsområden, och det finns ingen uttrycklig begränsning i Prümrådsbeslutet av möjligheterna att samarbeta med utländska särskilda insatsgrupper. Enligt regeringen bör det inte vara möjligt att ge polisiära befogenheter till medlemmar av utländska särskilda insatsgrupper vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet. Eftersom sådana befogenheter kan ges till utländska tjänstemän vid gemensamma insatser enligt artikel 17 i rådsbeslutet, föreslår regeringen att bistånd enligt den artikeln inte ska få lämnas av en utländsk särskild insatsgrupp.
Bistånd ska få begäras om det är lämpligt
Lagstiftaren kan fritt ställa upp krav för att svenska myndigheter ska få begära bistånd enligt Prümrådsbeslutet. Både utredningen och promemorian förutsätter sådana krav. Utredningen anger t.ex. att det från allmänna utgångspunkter måste vara lämpligt att samarbeta med utländska myndigheter, medan promemorian anser att det alltid ska finnas ett behov av samarbete (se nedan).
Den svenska polisen ska, som anges i avsnitt 6.1, som huvudregel klara av sitt uppdrag på egen hand. Möjligheten att samarbeta med utländska myndigheter är avsedd som ett komplement, främst för situationer där polisen kan utföra sitt uppdrag på ett bättre sätt genom internationell samverkan. Vidare ska, som anges i samma avsnitt, rättssäkerhet och kvalitet inte försämras om polisen samarbetar med utländska myndigheter.
För att regleringen ska bli tydlig och för att de angivna utgångspunkterna ska upprätthållas föreslår regeringen att ett uttryckligt lämplighetskrav ska gälla för att bistånd ska få begäras. Kravet gör att den myndighet som överväger att initiera ett samarbete måste ta ställning till om det är lämpligt att samarbeta med utländska myndigheter i just den situation som det är fråga om.
Bistånd ska få begäras för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet
Prümrådsbeslutet omfattar samarbete för vissa syften. Enligt artikel 17.1 i rådsbeslutet får gemensamma insatser genomföras för förebyggande av brott och upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Av artikel 18 i rådsbeslutet följer att bistånd vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor ska ha samma syfte. Samarbete enligt rådsbeslutet får inte genomföras för utredning av brott, dvs. för utredning av konkreta brott.
Samarbete enligt Prümrådsbeslutet för att förebygga brott avser situationer där det ännu inte finns konkreta misstankar om att ett visst brott har begåtts (se prop. 2010/11:129 s. 110), och kan därmed bestå av t.ex. spaning. Samarbete enligt rådsbeslutet för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet kan bl.a. innefatta att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten och att ingripa när störningar, t.ex. brott, har inträffat (se prop. 2009/10:177 s. 18). Samarbetet kan också, som framgår av artikel 18 i rådsbeslutet, omfatta åtgärder vid olyckshändelser och katastrofer som enligt svensk rätt, t.ex. 1 § polislagen (1984:387), annars inte innefattas i upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet.
De syften för vilka bistånd ska få begäras bör av tydlighetsskäl framgå direkt av den svenska regleringen. Med hänsyn till hur det brottsförebyggande arbetet numera beskrivs i svensk rätt föreslår regeringen att det ska anges att bistånd enligt Prümrådsbeslutet får begäras för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
Promemorian föreslår att samarbete ska behövas för något av de aktuella ändamålen. Eftersom regeringen föreslår ett krav på lämplighet för att bistånd ska få begäras, och då det är naturligt att beakta frågan om behov inom ramen för en lämplighetsbedömning, anser regeringen att det inte bör finnas ett separat behovskrav.
7.2 Överlåtelser av förvaltningsuppgifter
Regeringens förslag: Riksdagen ska bemyndiga regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen att överlåta förvaltningsuppgifter till andra stater vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens men bestämmelserna är annorlunda utformade.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Förslaget omfattar dock inte Säkerhetspolisen och bestämmelserna är annorlunda utformade.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Den kompletterande promemorians förslag överensstämmer med regeringens men bestämmelserna är annorlunda utformade.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Samarbete enligt Prümrådsbeslutet kan innebära att förvaltningsuppgifter överlåts till andra stater. För att regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska kunna överlåta uppgifterna krävs ett bemyndigande från riksdagen i lag.
Enligt 10 kap. 8 § regeringsformen får riksdagen bemyndiga regeringen eller någon annan myndighet att i särskilda fall besluta om en överlåtelse av förvaltningsuppgifter till en annan stat. Det som nu är aktuellt är att låta regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen besluta om överlåtelser av förvaltningsuppgifter inom ramen för särskilda polissamarbeten. Samarbetet ska enligt vad som föreslås i avsnitt 7.3 ske inom ramen för särskilda insatser som är klart avgränsade. Det är fråga om överlåtelser i särskilda fall, och regeringen föreslår att riksdagen i lag bemyndigar regeringen och de aktuella förvaltningsmyndigheterna att besluta om överlåtelserna.
7.3 Överenskommelser om samarbete
Regeringens förslag: Innan ett samarbete enligt Prümrådsbeslutet påbörjas ska en överenskommelse om samarbetet ingås med den andra staten. Överenskommelsen ska få ingås av regeringen, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
En överenskommelse som innebär att utländska tjänstemän ska delta i samarbete i Sverige ska avse en särskild insats som är klart avgränsad. Överenskommelsen ska reglera samarbetets särskilda syfte, vilket bistånd den utländska myndigheten ska ge, på vilken tid och plats samarbetet ska genomföras, vilka utländska tjänstemän som ska delta, hur ledning ska utövas, vilka befogenheter tjänstemännen ska ha, och vilka vapen och vilken annan liknande utrustning de ska få inneha.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens men bestämmelserna är annorlunda utformade. Förslaget innebär att det inte anges vilka frågor som ska regleras i en överenskommelse om samarbete.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Ekobrottsmyndigheten noterar att det inte framgår hur en överenskommelse ska dokumenteras.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens men bestämmelserna är annorlunda utformade. Förslaget omfattar inte Säkerhetspolisen och innebär att en överenskommelse om samarbete ska vara skriftlig.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Polismyndigheten anför att överenskommelsernas form inte bör regleras för strikt och att en muntlig överenskommelse bör kunna träffas t.ex. om utrustning för skriftlig kommunikation är utslagen i ett brådskande fall.
Den kompletterande promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Förslaget innebär dock att en överenskommelse om samarbete ska vara skriftlig.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag
Ett samarbete ska föregås av en överenskommelse som ingås av regeringen, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen
Innan ett samarbete enligt Prümrådsbeslutet påbörjas ska medlemsstaternas behöriga myndigheter komma överens om vilket samarbete som ska ske. Eftersom regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska få ta initiativ till samarbete enligt rådsbeslutet bör myndigheterna även kunna ingå överenskommelser om samarbete. Bemyndiganden till Polismyndigheten och Säkerhetspolisen att ingå överenskommelserna kan ges i förordning.
Det ligger i sakens natur att regeringen bara kan avtala om huvuddragen i ett samarbete. Om regeringen har tagit initiativ till och avtalat om ett samarbete måste överenskommelsen därför kompletteras genom en överenskommelse som ingås av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
Samarbetsstaten bestämmer vilka utländska myndigheter som är behöriga att företräda den.
Överenskommelsernas innehåll
Prümrådsbeslutet gäller samarbete inom ramen för särskilda insatser. En överenskommelse om samarbete enligt rådsbeslutet ska därför avse samarbete inom ramen för en sådan insats. Regeringsformens reglering av överlåtelser av förvaltningsuppgifter till andra stater (se avsnitt 7.2) gör även den att samarbetet inte kan vara av för generell karaktär.
Enligt regeringens bedömning kan det, till skillnad från vad som förutsätts i promemorian, mot denna bakgrund inte bli aktuellt att ingå överenskommelser enligt Prümrådsbeslutet om generellt samarbete i gränsnära områden. Även om medlemsstaterna i stor utsträckning kan bestämma vilket samarbete som ska vara möjligt skulle ett sådant samarbete - i likhet med t.ex. samarbetet i Öresundsregionen (se avsnitt 4.2) - behöva regleras i ett separat bilateralt avtal som kompletterade rådsbeslutet (jämför artikel 35.2 b i rådsbeslutet). Eftersom det är angeläget att utveckla polissamarbetet i gränsområdena, avser regeringen att undersöka möjligheterna att ingå ett sådant avtal.
En överenskommelse om samarbete enligt Prümrådsbeslutet kommer i de flesta fall att innebära att utländska tjänstemän ska delta i samarbete i Sverige. Undantaget är överenskommelser som endast innebär att utrustning ställs till svenskt förfogande. Inte minst eftersom det kommer att vara möjligt att överlåta polisiära befogenheter till tjänstemännen, anser regeringen att samarbetet måste avgränsas på ett tydligt sätt. Regeringen föreslår därför att en överenskommelse som har det aktuella innehållet ska avse en särskild insats som är klart avgränsad.
För att ett samarbete ska avgränsas på ett tydligt sätt måste överenskommelsen om samarbetet reglera ett antal frågor. När det gäller gemensamma insatser enligt artikel 17 i rådsbeslutet anges i artikel 17.3 i genomförandebeslutet att de behöriga myndigheterna skriftligen eller muntligen ska vidta arrangemang som kan avse t.ex. insatsens specifika syfte, det geografiska området där insatsen äger rum, den period som insatsen avser, det särskilda bistånd som ska ges, de tjänstemän som ska delta i insatsen och den tjänsteman som ska leda den, de befogenheter som utländska tjänstemän ska få utöva samt tjänstevapen som ska få användas. När det gäller bistånd enligt artikel 18 c i rådsbeslutet finns det ett behov av att reglera liknande frågor. Rådet har antagit en resolution med en modellöverenskommelse som kan användas vid ingåendet av överenskommelser (Förslag till rådets resolution om inrättande av gemensamma samarbetsgrupper enligt kapitel 5 i beslut 2008/615/RIF, 7991/10 ENFOPOL 79).
Enligt regeringen bör en överenskommelse som innebär att utländska tjänstemän ska delta i samarbete i Sverige alltid reglera vissa frågor. Enligt den svenska regleringen bör därför krävas att överenskommelsen reglerar det särskilda syftet med samarbetet, vilket bistånd den utländska myndigheten ska ge och på vilken tid och plats samarbetet ska genomföras. Kravet på tidsangivelse ska inte hindra samarbete, t.ex. gemensam patrullering, som bedrivs under en viss period. Dessutom bör krävas att överenskommelsen reglerar vilka utländska tjänstemän som ska delta, hur ledning ska utövas, vilka befogenheter tjänstemännen ska ha och vilka vapen och vilken annan liknande utrustning de ska få inneha. När det gäller vilka andra frågor som kan behöva regleras kan ledning hämtas i artikel 17 i genomförandebeslutet.
Överenskommelsernas form
En överenskommelse om samarbete bör i regel vara skriftlig. Ett skriftlighetskrav skulle dock, som Polismyndigheten anför, i vissa fall kunna hindra angeläget samarbete. Enligt regeringen bör överenskommelser därför kunna ingås både skriftligen och muntligen. Om en överenskommelse är muntlig är det dock viktigt att dess innehåll dokumenteras skriftligen.
7.4 Deltagande utländska tjänstemän
Regeringens förslag: Utländska tjänstemän ska få delta i samarbete enligt Prümrådsbeslutet om de är lämpliga för uppgiften och anställda vid en samverkande myndighet.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Enligt förslaget ska polismän få delta i samarbetet. Vidare ska även andra tjänstemän få delta om de har polisiära befogenheter eller särskilda funktioner och kompetenser.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Polismyndigheten anför att myndigheten uppfattar det som att den ska verifiera att utländska tjänstemän har ansetts lämpliga men att det är den samverkande myndigheten som ansvarar för att tjänstemännen har t.ex. nödvändiga språkkunskaper.
Skälen för regeringens förslag: Prümrådsbeslutet gäller samarbete mellan brottsbekämpande myndigheter. Flera personalkategorier vid sådana myndigheter är aktuella för deltagande i samarbetet. Förutom polismän kan det t.ex. röra sig om analytiker, bombtekniker, dykare, båtförare, helikopterförare och andra tjänstemän som är ansvariga för att sköta viss utrustning.
Det saknas skäl att helt utesluta någon personalkategori från deltagande i samarbetet. För att en tjänsteman ska få delta bör dock gälla att han eller hon är lämplig för uppgiften. Frågan om kravet är uppfyllt får avgöras utifrån tjänstemannens utbildning och erfarenhet, innefattande hans eller hennes uppgifter i hemstaten, och vilka uppgifter han eller hon skulle ges vid samarbetet. Av tydlighetsskäl bör det anges att tjänstemannen ska vara anställd vid en samverkande myndighet.
När det gäller utländska polismän som ska ges polisiära befogenheter och samma rätt som svenska polismän att använda vapen (se avsnitten 7.6 och 7.7) måste lämplighetskravet sättas högre än för andra tjänstemän. För att kunna betraktas som lämpliga måste polismännen enligt regeringen ha vissa språkkunskaper och kunskap om de regler som gäller för och de arbetsmetoder som tillämpas av svensk polis. Utländska tjänstemän som inte ska tilldelas polisiära befogenheter torde däremot oftast kunna bedömas som lämpliga för deltagande i samarbetet eftersom de kommer att ha en mer understödjande roll.
Vilka utländska tjänstemän som ska delta i ett samarbete får avgöras efter samråd med den samverkande myndigheten. Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ansvarar för att genom kontakter med den samverkande myndigheten kontrollera att tjänstemännen är lämpliga för uppgiften.
7.5 Ledning över utländska tjänstemän
Regeringens förslag: Utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet ska stå under ledning av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens med det undantaget att förslaget inte omfattar Säkerhetspolisen.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Den kompletterande promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Som anges i avsnitt 6.1 bör utländska tjänstemän som deltar i samarbete i Sverige stå under svensk ledning. Denna ordning överensstämmer med artikel 17.3 i Prümrådsbeslutet, enligt vilken utländska tjänstemän som deltar i gemensamma insatser ska iaktta de anvisningar som meddelas av värdstatens behöriga myndigheter.
Polismyndigheten och Säkerhetspolisen måste kunna utöva sin ledning på olika sätt vid olika typer av insatser. Ledningen bör kunna utövas både på plats och på distans. Om utländska tjänstemän åtföljs av ett eget befäl, är det i många fall naturligt att de står under ledning av det befälet, som i sin tur mer direkt underställs svenska tjänstemän.
Vid alla typer av samarbete gäller dock att den svenska polisen ska kunna följa de utländska tjänstemännens agerande och lämna instruktioner för detta. Ett utländskt befäl som leder en grupp tjänstemän måste därför stå i kontinuerlig förbindelse med Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen för att planera, stämma av och rapportera åtgärder. Om en pågående åtgärd, t.ex. ett gripande, rapporteras ska den svenska myndigheten ta ställning till åtgärden.
Ledningsansvaret bör framgå av lagen om internationellt polisiärt samarbete. Eftersom ledningen behöver kunna gestalta sig på olika sätt vid olika typer av samarbete kan de närmare formerna för den dock inte anges i författningstexten.
7.6 Utländska tjänstemäns befogenheter
Regeringens förslag: Utländska polismän som deltar i gemensamma insatser enligt Prümrådsbeslutet ska få ges de befogenheter som svenska polismän har enligt polislagen. De ska även få ges de befogenheter som svenska polismän har att
1. gripa någon enligt 24 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken,
2. ta föremål i beslag enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken,
3. förbjuda tillträde till ett visst område eller vidta andra åtgärder enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken, och
4. besluta om kroppsvisitation enligt 28 kap. 13 § rättegångsbalken.
Befogenheterna ska i regel utövas i närvaro av svenska polismän.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Förslaget innebär att utländska tjänstemän som har polisiära befogenheter i sina hemstater ska kunna ges samma befogenheter att initialt ingripa mot hot mot den allmänna ordningen och säkerheten som svenska polismän har enligt lag eller annan författning. Det anges inte att befogenheterna i regel ska utövas i närvaro av svenska polismän. Förslaget innehåller även en bestämmelse om att utländska tjänstemän som saknar polisiära befogenheter ska ha samma befogenhet att gripa någon som var och en har enligt 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Riksdagens ombudsmän och Hovrätten för Övre Norrland anser att uttrycket "att initialt ingripa" är otydligt och att det är svårt att avgöra hur långt de utländska tjänstemännens befogenheter sträcker sig. Riksdagens ombudsmän ifrågasätter om förslaget är tillräckligt avvägt och preciserat för att läggas till grund för lagstiftning. Rikspolisstyrelsen anser att det är otydligt bl.a. om utländska tjänstemän ska kunna ges befogenheter enligt rättegångsbalken. Tullverket noterar att förslaget innebär att tjänstemän vid utländska tull- och gränsövervakningsmyndigheter ska kunna ges mer omfattande befogenheter än vad svenska tulltjänstemän har.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Förslaget anger inte att befogenheter i regel ska utövas i närvaro av svenska polismän.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Polismyndigheten efterfrågar uppgifter om hur andra stater har reglerat befogenhetsfrågan. En redogörelse för regleringen i våra grannländer finns i avsnitt 5.4.
Skälen för regeringens förslag
Befogenheter ska bara kunna överlåtas vid gemensamma insatser och till utländska polismän
Enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet får utländska tjänstemän med sina hemstaters medgivande ges rätt att utöva verkställande befogenheter i samband med gemensamma insatser. Artikel 18 i rådsbeslutet innehåller inte någon motsvarande bestämmelse för den situationen att utländska tjänstemän deltar i biståndsinsatser vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor. Polisiära befogenheter bör därför bara kunna överlåtas vid gemensamma insatser.
Samarbete enligt Prümrådsbeslutet kommer i första hand att genomföras med utländska polismyndigheter, men kommer även kunna ske med andra utländska brottsbekämpande myndigheter. Vid myndigheterna kan det finnas tjänstemän som har polisiära befogenheter trots att de inte är polismän. Man kan inte utgå från att tjänstemännen t.ex. har en utbildning som motsvarar den som svenska polismän har. Behovet av att kunna ge dem polisiära befogenheter i Sverige är sannolikt inte heller särskilt stort. Polisiära befogenheter bör därför bara kunna överlåtas till utländska polismän.
Vilka befogenheter ska kunna överlåtas?
Utländska polismän måste kunna ges befogenheter som är anpassade till det samarbete som ska ske. Polismännen bör kunna vidta de åtgärder som samarbetet kräver och ha samma möjligheter som svenska polismän att skydda sig själva och sina kollegor i de utsatta situationer som kan uppstå.
Som några remissinstanser påpekar är det viktigt att regleringen av befogenheterna är tydlig. Enligt regeringen bör det därför uttryckligen anges vilka befogenheter som kan överlåtas till utländska polismän.
Utländska polismän bör till att börja med kunna ges befogenheter enligt polislagen. Det skulle kunna hävdas att vissa befogenheter enligt lagen sällan eller aldrig kommer att behövas. Intresset av en fullständig reglering som är lätt att tillämpa talar dock för att möjligheten att överlåta befogenheter ska ges en generell utformning och att inte några befogenheter ska uteslutas.
Att samarbete enligt Prümrådsbeslutet inte får genomföras för utredning av brott (se avsnitt 7.1) kan inte anses hindra att utländska polismän även ges vissa befogenheter enligt rättegångsbalken. Eftersom det är fråga om ett polisiärt och inte ett rättsligt samarbete, bör möjligheten dock inte ges en generell utformning.
De befogenheter enligt rättegångsbalken som bör kunna överlåtas är sådana som behövs för att utländska tjänstemän effektivt ska kunna ingripa mot brott och säkerställa att brott kan utredas av svensk polis. Utländska polismän bör därför få ges befogenheter att gripa en person som är misstänkt för brott, ta föremål i beslag och förbjuda tillträde till ett visst område eller vidta andra liknande åtgärder. Med en befogenhet att gripa följer en rätt att kroppsvisitera enligt 19 § polislagen. Eftersom den bestämmelsen inte ger en möjlighet att t.ex. söka efter föremål som kan antas ha betydelse för utredning av brott, bör dock utländska polismän även kunna ges befogenhet enligt rättegångsbalken att besluta om kroppsvisitation.
Vilka befogenheter som ska överlåtas till utländska polismän får, som både utredningen och promemorian anger, avgöras inför varje enskild insats. Det samarbete som ska kunna ske är sådant att de utländska polismännen typiskt sett bör ges befogenheter enligt polislagen. Vilka befogenheter som det kan finnas ett behov av varierar. Vid en insats som syftar till att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet är behovet av våldsbefogenheter mindre än vid insatser som syftar till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Som anges ovan är det dock viktigt att befogenheterna är tillräckliga och att regleringen är okomplicerad. Om utländska polismän bedöms behöva befogenheter enligt polislagen, bör de därför typiskt sett tilldelas samtliga befogenheter enligt lagen. Om det kan bli aktuellt för polismännen att ingripa mot brott, bör de även ges befogenheter enligt rättegångsbalken.
Befogenheterna ska utövas under överinseende och i regel i närvaro av svenska tjänstemän
Enligt artikel 17.2 i Prümrådsbeslutet får utländska tjänstemän utöva verkställande befogenheter bara under "överinsyn" - med vilket sannolikt avses överinseende - och i regel i närvaro av värdstatens tjänstemän.
Kravet på att utländska tjänstemän ska utöva sina befogenheter under överinseende av svenska tjänstemän får anses uppfyllt genom att utländska tjänstemän ska stå under svensk ledning. Som anges i avsnitt 7.5 innebär nämligen ledningsansvaret att Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska kunna följa och lämna instruktioner för tjänstemännens agerande, t.ex. för deras befogenhetsanvändning, och att åtgärder ska planeras, stämmas av med och rapporteras till myndigheterna.
Huvudregeln om svenska tjänstemäns närvaro medför inte att utländska tjänstemän är förhindrade att utöva sina befogenheter om svenska tjänstemän inte är på plats. Gemensamma insatser ska dock planeras och ledas så att huvudregeln kan upprätthållas. För att markera detta föreslår regeringen att regeln ska framgå av den svenska regleringen.
Envarsgripanden
Var och en har enligt 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken en befogenhet att gripa dels den som har begått ett brott på vilket fängelse kan följa och som påträffas på bar gärning eller flyende fot, dels den som är efterlyst för brott. Svenska polismän kan sannolikt inte åberopa regeln. Detta beror främst på att polismän alltid anses ha till uppgift att ingripa mot brott och att denna skyldighet gäller även utanför tjänsten. Andra tjänstemän kan dock åberopa bestämmelsen (se t.ex. prop. 1999/2000:124 s. 163 beträffande tjänstemän vid Tullverket och Kustbevakningen, och prop. 2005/06:111 s. 13 angående personal från Försvarsmakten).
Utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet kommer som utgångspunkt inte att ha samma befogenhet som svenska polismän att gripa någon. Tjänstemän som inte getts befogenheten har varken rätt eller skyldighet att ingripa i myndighetsutövning och får därför anses kunna åberopa bestämmelsen om envarsgripanden. Det behövs därför inte någon sådan särskild bestämmelse om envarsgripanden som utredningen föreslår.
7.7 Utländska tjänstemäns vapenanvändning
Regeringens förslag: Utländska polismän som getts polisiära befogenheter ska ha samma rätt att använda tjänstevapen och liknande utrustning som svenska polismän har enligt lag eller annan författning. Andra utländska tjänstemän ska få använda tjänstevapen och liknande utrustning endast i nödvärnssituationer. För att få användas ska utrustningen motsvara den som svenska polismän använder.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att samtliga utländska tjänstemän ska ha samma rätt att använda tjänstevapen och annan utrustning som svenska polismän har enligt lag eller annan författning. Utredningen föreslår inte att begränsningen till vapen och utrustning som motsvarar den som används av svenska polismän ska komma till uttryck i lag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Ekobrottsmyndigheten anser att bara grupper som insatsstyrkor ska ha rätt att använda skjutvapen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Inom den svenska polisen får bara polismän tilldelas skjutvapen. Polismän i yttre tjänst är i regel utrustade med pistol men också med expanderbar batong, fängsel och pepparspray. När det behövs kan polismännen också ges tillgång till förstärkningsvapen, tårgas och distraktionsgranater.
Bestämmelser om polismäns rätt att använda skjutvapen i tjänsteutövningen finns i kungörelsen (1969:84) om polisens användning av skjutvapen. Skjutvapen får i första hand användas om det finns rätt till nödvärn eller vid ett omedelbart ingripande mot någon som är misstänkt för vissa allvarliga brott och ska frihetsberövas eller mot någon som är misstänkt eller dömd för ett sådant brott och har rymt från häkte eller fängelse (1 och 2 §§ kungörelsen om polisens användning av skjutvapen). Polismyndigheten får i samråd med Säkerhetspolisen meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av kungörelsen, t.ex. föreskrifter om vilka typer av vapen och ammunition som får användas (7 § kungörelsen om polisens användning av skjutvapen). Polismyndigheten får vidare meddela föreskrifter även när det gäller annan utrustning än skjutvapen (20 § första stycket 7 polisförordningen [2014:1104]). Föreskrifterna ska meddelas i samråd med Säkerhetspolisen om den berörs.
Enligt artikel 19.1 i Prümrådsbeslutet ska utländska tjänstemän ha rätt att inneha tjänstevapen, ammunition och övrig nödvändig utrustning i enlighet med lagstiftningen i sina hemstater. Värdstaten får dock förbjuda medförandet av vissa vapen eller viss ammunition eller utrustning.
Det är angeläget att allmänheten har en rimlig möjlighet att förutse vilken utrustning som kan komma att användas i den svenska polisverksamheten. Från arbetsmiljö- och säkerhetssynpunkt är det vidare olämpligt om utrustning som är obekant för svensk polis används vid insatser här. Utländska tjänstemän bör därför, med stöd av artikel 19.1 i rådsbeslutet, förbjudas att medföra tjänstevapen eller liknande utrustning som inte motsvarar vad svensk polis använder. Det bör i lag anges att utrustning för att få användas ska motsvara vad svensk polis använder. Vilken utrustning som på grund av kravet inte ska få medföras till Sverige kan dock regleras på lägre författningsnivå.
Enligt artikel 19.2 i Prümrådsbeslutet ska medlemsstaterna lämna förklaringar där de anger de tjänstevapen och den ammunition och utrustning som endast får användas i nödvärnssituationer. Den tjänsteman från värdstaten som leder en insats kan i enskilda fall i enlighet med den nationella lagstiftningen godkänna användning i andra fall. Vid användningen av vapen, ammunition och utrustning ska värdstatens lagstiftning iakttas.
Frågan om användning av vapen är nära kopplad till frågan om befogenheter. Enligt förslaget i avsnitt 7.6 ska utländska polismän som deltar i gemensamma insatser kunna ges befogenheter enligt polislagen och rättegångsbalken. Beträffande polismän som getts sådana befogenheter bör möjligheten att enligt artikel 19.2 i Prümrådsbeslutet begränsa rätten att använda tjänstevapen inte utnyttjas. För att polismännen ska kunna utöva sina befogenheter bör de i stället ha samma rätt att använda tjänstevapen och liknande utrustning som svenska polismän. Regeringen delar alltså inte Ekobrottsmyndighetens uppfattning att bara grupper som insatsstyrkor ska ha rätt att använda skjutvapen.
Utländska tjänstemän som inte getts polisiära befogenheter har inte samma behov av att kunna använda tjänstevapen. Tjänstemännen bör därför få använda tjänstevapen och liknande utrustning endast i nödvärnssituationer. Att på detta sätt göra skillnad mellan utländska tjänstemän beroende på vilka befogenheter de har får enligt regeringens bedömning anses vara förenligt med Prümrådsbeslutet.
8 Samarbete enligt Atlasrådsbeslutet
8.1 Initiativ till samarbete
Regeringens förslag: Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska få begära bistånd från utländska särskilda insatsgrupper enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet.
För att Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska få begära bistånd ska regeringen ha lämnat sitt medgivande. Regeringens medgivande ska inte krävas i brådskande fall som kan innebära fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska omedelbart underrätta regeringen om bistånd har begärts utan regeringens medgivande. Regeringen ska därefter pröva om beslutet att begära bistånd ska undanröjas eller bestå.
Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska samråda med varandra innan regeringens medgivande begärs. Om de begärt bistånd utan regeringens medgivande ska de underrätta varandra om det.
Bistånd ska få begäras om det är lämpligt och för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra brott enligt lagen om straff för terroristbrott.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Förslaget ställer inte upp några krav på lämplighet eller regeringens medverkan. Enligt förslaget ska samarbete vidare kunna ske för att hantera krissituationer, inte bara för att bekämpa terroristbrott.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Riksdagens ombudsmän konstaterar dock att förutsättningarna för samarbete är allmänt angivna och ifrågasätter om utredningens förslag är tillräckligt avvägt och preciserat för att läggas till grund för lagstiftning. Även Ekobrottsmyndigheten anser att en tydligare reglering vore önskvärd.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. Förslaget innebär att bara Polismyndigheten ska kunna samarbeta med utländska myndigheter. Det innehåller inte några krav på lämplighet eller regeringens medverkan.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Säkerhetspolisen anser dock att även den myndigheten bör kunna samarbeta med utländska myndigheter enligt Atlasrådsbeslutet. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet menar att regeringens medverkan bör krävas när polisen tar initiativ till samarbete.
Den kompletterande promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Förslaget innehåller inte något krav på regeringens medverkan.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag
Bistånd enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet
Atlasrådsbeslutet gör det möjligt att begära bistånd från utländska särskilda insatsgrupper, med vilket avses brottsbekämpande enheter som har hanteringen av krissituationer som specialuppgifter. Biståndet ska ges till en svensk särskild insatsgrupp och kan, enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet, beroende på vad som avtalats bestå av tillhandahållande av utrustning eller expertis eller genomförande av operationer där utländska tjänstemän agerar i en stödfunktion.
Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska kunna samarbeta med utländska myndigheter enligt Atlasrådsbeslutet
Enligt utredningens förslag ska den svenska polisen kunna samarbeta med utländska myndigheter enligt Atlasrådsbeslutet. Sedan förslaget överlämnades har polisen fått en ny organisation med två självständiga polisiära myndigheter, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Därmed uppkommer frågan om båda myndigheterna bör kunna bedriva samarbete enligt rådsbeslutet.
Promemorians förslag innebär att bara Polismyndigheten ska kunna samarbeta med utländska myndigheter enligt Atlasrådsbeslutet. Avgränsningen motiveras inte men kan tyckas naturlig eftersom Polismyndigheten har huvudansvaret för operativa polisinsatser på fältet. Samtidigt har Säkerhetspolisen huvudansvaret för den svenska terrorismbekämpningen. Det kan också finnas situationer där frågan om bistånd från en utländsk särskild insatsgrupp aktualiseras utan att Polismyndigheten har hunnit bli engagerad i ett ärende. Regeringen anser därför att både Polismyndigheten och Säkerhetspolisen bör kunna bedriva samarbete enligt rådsbeslutet.
Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska få begära bistånd
Ett initiativ till samarbete enligt Atlasrådsbeslutet ska tas på myndighetsnivå. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen har bäst förutsättningar att bedöma det egna behovet av bistånd och bör därför ges en rätt att ta initiativ till samarbete. Det kan inte uteslutas att regeringen kan ha ett intresse av att initiera samarbete i vissa situationer. Även regeringen bör därför ha en initiativrätt.
Möjligheten att begära bistånd gäller i förhållande till de stater som valt att tillämpa Atlasrådsbeslutet. För att begränsa behovet av författningsändringar om ytterligare stater ansluter sig till samarbetet, föreslår regeringen att staterna anges genom en hänvisning till rådsbeslutet. Detta överensstämmer med utformningen av regleringen av uppgiftsutbyte enligt Prümrådsbeslutet och CBE-direktivet. Vilken utländsk myndighet som en begäran ska göras till och vilka utländska myndigheter som bistånd kan begäras från bestäms av respektive stat.
Regeringens medverkan ska krävas när Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen begär bistånd
Det kan ha utrikespolitiska dimensioner att begära bistånd från utländska särskilda insatsgrupper i de situationer som omfattas av Atlasrådsbeslutet. Eftersom insatsgrupperna kan vara s.k. gendarmerier och ha militära drag kan en begäran om bistånd även ha vissa likheter med en begäran om stöd enligt lagen (2006:343) om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning. Liksom Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet anser regeringen därför att regeringens medverkan bör krävas när polisen tar initiativ till samarbete.
Kravet på regeringens medverkan bör formuleras på samma sätt som i lagen om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning. Regeringen föreslår därför att Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska behöva regeringens medgivande för att få begära bistånd enligt Atlasrådsbeslutet, förutom i brådskande fall som kan innebära fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska i de senare fallen omedelbart underrätta regeringen om att bistånd har begärts, varpå regeringen ska pröva om beslutet att begära bistånd ska undanröjas eller bestå.
På samma sätt som enligt lagen om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning bör Polismyndigheten och Säkerhetspolisen vara skyldiga dels att samråda med varandra innan regeringens medgivande begärs, dels att underrätta varandra om att bistånd begärts utan regeringens medgivande.
Bistånd ska få begäras om det är lämpligt
Lagstiftaren kan fritt ställa upp krav för att svenska myndigheter ska få begära bistånd enligt Atlasrådsbeslutet. Både utredningen och promemorian förutsätter sådana krav. Utredningen anger t.ex. att det från allmänna utgångspunkter måste vara lämpligt att samarbeta med utländska myndigheter, medan promemorian anser att det alltid ska finnas ett behov av samarbete (se nedan).
Den svenska polisen ska, som anges i avsnitt 6.1, som huvudregel klara av sitt uppdrag på egen hand. Möjligheten att samarbeta med utländska myndigheter är avsedd som ett komplement, främst för situationer där polisen kan utföra sitt uppdrag på ett bättre sätt genom internationell samverkan. Vidare ska, som anges i samma avsnitt, rättssäkerhet och kvalitet inte försämras om polisen samarbetar med utländska myndigheter.
För att regleringen ska bli tydlig och för att de angivna utgångspunkterna ska upprätthållas föreslår regeringen att ett uttryckligt lämplighetskrav ska gälla för att bistånd ska få begäras. Kravet gör att den myndighet som överväger att initiera ett samarbete måste ta ställning till om det är lämpligt att samarbeta med utländska myndigheter i just den situation som det är fråga om.
Bistånd ska få begäras för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra terroristbrott
Samarbete enligt Atlasrådsbeslutet får enligt artikel 3 i rådsbeslutet genomföras för att hantera en krissituation. Med krissituation avses enligt artikel 2 b i rådsbeslutet varje situation i en medlemsstat där de behöriga myndigheterna har rimlig anledning att förmoda att det föreligger ett brott som innebär ett allvarligt direkt fysiskt hot mot personer, egendom, infrastruktur eller institutioner i den medlemsstaten, särskilt sådana situationer som avses i artikel 1.1 i rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism (terrorismrambeslutet).
Atlasrådsbeslutet omfattar alltså även samarbete för att hantera krissituationer som inte avser terroristbrott. Eftersom det inte har framkommit något behov av att samarbeta med utländska myndigheter enligt rådsbeslutet för att hantera sådana krissituationer, anser regeringen dock att samarbete bara ska få genomföras för att bekämpa terroristbrott.
De syften för vilka bistånd ska få begäras bör anges på samma sätt som i lagen om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning. Regeringen föreslår därför att bistånd enligt Atlasrådsbeslutet ska få begäras för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra brott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott (jämför 1 § andra stycket 1 lagen om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning).
Promemorian föreslår att samarbete ska behövas för de aktuella ändamålen. Eftersom regeringen föreslår ett krav på lämplighet för att bistånd ska få begäras, och då det är naturligt att beakta frågan om behov inom ramen för en lämplighetsbedömning, anser regeringen att det inte bör finnas ett separat behovskrav.
8.2 Överlåtelser av förvaltningsuppgifter
Regeringens förslag: Riksdagen ska bemyndiga regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen att överlåta förvaltningsuppgifter till andra stater vid samarbete enligt Atlasrådsbeslutet.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens men bestämmelserna är annorlunda utformade.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Förslaget omfattar dock inte Säkerhetspolisen och bestämmelserna är annorlunda utformade.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Den kompletterande promemorians förslag överensstämmer med regeringens men bestämmelserna är annorlunda utformade.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Samarbete enligt Atlasrådsbeslutet kan innebära att förvaltningsuppgifter överlåts till andra stater. För att regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska kunna överlåta uppgifterna krävs ett bemyndigande från riksdagen i lag.
Enligt 10 kap. 8 § regeringsformen får riksdagen bemyndiga regeringen eller någon annan myndighet att i särskilda fall besluta om en överlåtelse av förvaltningsuppgifter till en annan stat. Det som nu är aktuellt är att låta regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen besluta om överlåtelser av förvaltningsuppgifter inom ramen för särskilda polissamarbeten. Samarbetet ska enligt vad som föreslås i avsnitt 8.3 ske inom ramen för särskilda insatser som är klart avgränsade. Det är fråga om överlåtelser i särskilda fall, och regeringen föreslår att riksdagen i lag bemyndigar regeringen och de aktuella förvaltningsmyndigheterna att besluta om överlåtelserna.
8.3 Överenskommelser om samarbete
Regeringens förslag: Innan ett samarbete enligt Atlasrådsbeslutet påbörjas ska en överenskommelse om samarbetet ingås med den andra staten. Överenskommelsen ska få ingås av regeringen, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
En överenskommelse som innebär att utländska tjänstemän ska delta i samarbete i Sverige ska avse en särskild insats som är klart avgränsad. Överenskommelsen ska reglera samarbetets särskilda syfte, vilket bistånd den utländska myndigheten ska ge, på vilken tid och plats samarbetet ska genomföras, vilka utländska tjänstemän som ska delta, hur ledning ska utövas, vilka befogenheter tjänstemännen ska ha, och vilka vapen och vilken annan liknande utrustning de ska få inneha.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens men bestämmelserna är annorlunda utformade. Förslaget innebär att det inte anges vilka frågor som ska regleras i en överenskommelse om samarbete.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Ekobrottsmyndigheten noterar att det inte framgår hur en överenskommelse om samarbete ska dokumenteras.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Förslaget omfattar dock inte Säkerhetspolisen och innebär att en överenskommelse om samarbete ska vara skriftlig.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Polismyndigheten anför att överenskommelsernas form inte bör regleras för strikt och att en muntlig överenskommelse bör kunna träffas t.ex. om utrustning för skriftlig kommunikation är utslagen i ett brådskande fall.
Den kompletterande promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Förslaget innebär dock att en överenskommelse om samarbete ska vara skriftlig.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag
Ett samarbete ska föregås av en överenskommelse som ingås av regeringen, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen
Innan ett samarbete enligt Atlasrådsbeslutet påbörjas ska medlemsstaternas behöriga myndigheter komma överens om vilket samarbete som ska ske. Eftersom regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska få ta initiativ till samarbete bör myndigheterna även kunna ingå överenskommelser om samarbete. Bemyndiganden till Polismyndigheten och Säkerhetspolisen att ingå överenskommelserna kan ges i förordning.
Det ligger i sakens natur att regeringen bara kan avtala om huvuddragen i ett samarbete. Om regeringen har tagit initiativ till och avtalat om ett samarbete måste överenskommelsen därför kompletteras genom en överenskommelse som ingås av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
Samarbetsstaten bestämmer vilka utländska myndigheter som är behöriga att företräda den.
Överenskommelsernas innehåll
Atlasrådsbeslutet gäller samarbete inom ramen för särskilda insatser. En överenskommelse om samarbete enligt rådsbeslutet kan innebära att utländska tjänstemän ska delta i samarbete i Sverige. Undantaget är överenskommelser som endast innebär att utrustning ställs till svenskt förfogande. Inte minst eftersom det kommer att vara möjligt att överlåta polisiära befogenheter till tjänstemännen, anser regeringen att samarbetet måste avgränsas på ett tydligt sätt. Regeringen föreslår därför att en överenskommelse som har det aktuella innehållet ska avse en särskild insats som är klart avgränsad.
För att ett samarbete ska avgränsas på ett tydligt sätt måste överenskommelsen om samarbetet reglera ett antal frågor. I Atlasrådsbeslutet anges endast att de praktiska detaljerna och genomförandebestämmelserna ska fastställas i direkt samråd mellan samarbetsstaterna (artikel 1 i rådsbeslutet). Enligt regeringen bör en överenskommelse om samarbete som innebär att utländska tjänstemän ska utföra uppgifter i Sverige alltid reglera vissa frågor. Enligt den svenska regleringen bör därför krävas att överenskommelsen reglerar det särskilda syftet med samarbetet, vilket bistånd den utländska myndigheten ska ge och på vilken tid och plats samarbetet ska genomföras. Dessutom bör krävas att överenskommelsen reglerar vilka utländska tjänstemän som ska delta, hur ledning ska utövas, vilka befogenheter tjänstemännen ska ha, och vilka vapen och vilken annan liknande utrustning de ska få inneha.
Överenskommelsernas form
En överenskommelse om samarbete bör i regel vara skriftlig. Ett skriftlighetskrav skulle dock, som Polismyndigheten anför, i vissa fall kunna hindra angeläget samarbete. Enligt regeringen bör överenskommelser därför kunna ingås både skriftligen och muntligen. Om en överenskommelse är muntlig är det dock viktigt att dess innehåll dokumenteras skriftligen.
8.4 Deltagande utländska tjänstemän
Regeringens förslag: Utländska tjänstemän ska få delta i samarbete enligt Atlasrådsbeslutet om de är lämpliga för uppgiften och anställda vid en samverkande myndighet.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Enligt förslaget ska polismän få delta i samarbetet. Vidare ska även andra tjänstemän få delta om de har polisiära befogenheter eller särskilda funktioner och kompetenser.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Förslaget anger dock inte att tjänstemännen ska vara anställda vid en samverkande myndighet utan att de ska ingå i en samverkande särskild insatsgrupp.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Polismyndigheten anför att myndigheten uppfattar det som att den ska verifiera att utländska tjänstemän har ansetts lämpliga men att det är den samverkande myndigheten som ansvarar för att tjänstemännen har t.ex. nödvändiga språkkunskaper.
Skälen för regeringens förslag: Atlasrådsbeslutet gäller samarbete mellan särskilda insatsgrupper. Flera typer av tjänstemän kan ingå i sådana insatsgrupper. Förutom tjänstemän med polisiära befogenheter kan det, liksom vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet, t.ex. röra sig om analytiker, bombtekniker, dykare, båtförare, helikopterförare och andra tjänstemän som är ansvariga för att sköta viss utrustning.
Det saknas skäl att helt utesluta någon personalkategori från deltagande i samarbetet. För att en tjänsteman ska få delta bör dock gälla att han eller hon är lämplig för uppgiften. Frågan om kravet är uppfyllt får avgöras utifrån tjänstemannens utbildning och erfarenhet, innefattande hans eller hennes uppgifter i hemstaten, och vilka uppgifter han eller hon skulle ges vid samarbetet. Av tydlighetsskäl bör det anges att tjänstemannen ska vara anställd vid en samverkande myndighet. Att tjänstemannen ska ingå i en samverkande insatsgrupp följer däremot av Atlasrådsbeslutets tillämpningsområde, och behöver därför inte anges särskilt.
När det gäller utländska tjänstemän som ska ges polisiära befogenheter och samma rätt som svenska polismän att använda vapen (se avsnitten 8.6 och 8.7) måste lämplighetskravet sättas högre än för andra tjänstemän. För att kunna betraktas som lämpliga måste tjänstemännen enligt regeringen ha vissa språkkunskaper och kunskap om de regler som gäller för och de arbetsmetoder som tillämpas av svensk polis. Utländska tjänstemän som inte ska tilldelas polisiära befogenheter torde däremot oftast kunna bedömas som lämpliga för deltagande i samarbetet eftersom de kommer att ha en mer understödjande roll.
Vilka utländska tjänstemän som ska delta i ett samarbete får avgöras efter samråd med den samverkande myndigheten. Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ansvarar för att genom kontakter med den samverkande myndigheten kontrollera att tjänstemännen är lämpliga för uppgiften.
8.5 Ledning över utländska tjänstemän
Regeringens förslag: Utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Atlasrådsbeslutet ska stå under ledning av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens med det undantaget att förslaget inte omfattar Säkerhetspolisen.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Den kompletterande promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Som anges i avsnitt 6.1 bör utländska tjänstemän som deltar i samarbete i Sverige stå under svensk ledning. Denna ordning överensstämmer med artikel 3.3 a i Atlasrådsbeslutet, enligt vilken utländska tjänstemän som deltar i operationer med särskilda insatsgrupper ska agera under den ansökande statens ledning.
Ledningsfrågan är aktuell särskilt vid genomförandet av operationer. Ledning bör kunna utövas både på plats och på distans. För att kunna bidra vid operationer i Sverige måste utländska insatsgrupper - som är samtränade enheter och bör hållas ihop - vidare få tillämpa sina interna beslutssystem. Insatsgrupperna bör därför typiskt sett ledas av egna befäl och tilldelas stöduppdrag med vissa ramar och begränsningar. Insatsgrupperna får sedan inom ramen för uppdraget och med sina kunskaper och arbetsmetoder avgöra på vilket sätt uppdraget bäst ska genomföras. Eftersom den svenska polisen ska kunna följa och lämna instruktioner för hur insatsgruppernas medlemmar agerar, måste dock befälet för en sådan grupp stå i kontinuerlig förbindelse med Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen för att planera, stämma av och rapportera åtgärder. Om en pågående åtgärd, t.ex. ett gripande, rapporteras ska den svenska myndigheten ta ställning till åtgärden.
Ledningsansvaret bör uttryckligen framgå av lagen om internationellt polisiärt samarbete. Eftersom ledningen behöver kunna gestalta sig på olika sätt kan de närmare formerna för den dock inte anges i författningstexten.
8.6 Utländska tjänstemäns befogenheter
Regeringens förslag: Utländska tjänstemän som deltar i operationer enligt Atlasrådsbeslutet och har polisiära befogenheter i sina hemstater ska få ges de befogenheter som svenska polismän har enligt polislagen. De ska även få ges de befogenheter som svenska polismän har att
1. gripa någon enligt 24 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken,
2. ta föremål i beslag enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken,
3. förbjuda tillträde till ett visst område eller vidta andra åtgärder enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken, och
4. besluta om kroppsvisitation enligt 28 kap. 13 § rättegångsbalken.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Förslaget motsvarar förslaget om befogenheter för tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och innebär att utländska tjänstemän som har polisiära befogenheter i sina hemstater ska kunna ges samma befogenheter att initialt ingripa mot hot mot den allmänna ordningen och säkerheten som svenska polismän har enligt lag eller annan författning. Förslaget innehåller även en bestämmelse om att utländska tjänstemän som saknar polisiära befogenheter ska ha samma befogenhet att gripa någon som var och en har enligt 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken.
Remissinstanserna lämnar samma synpunkter som angående förslaget om befogenheter för utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet. En majoritet av remissinstanserna tillstyrker alltså eller invänder inte mot förslaget. Riksdagens ombudsmän och Hovrätten för Övre Norrland anser att uttrycket "att initialt ingripa" är otydligt och att det är svårt att avgöra hur långt de utländska tjänstemännens befogenheter sträcker sig. Riksdagens ombudsmän ifrågasätter om förslaget är tillräckligt avvägt och preciserat för att läggas till grund för lagstiftning. Rikspolisstyrelsen anser att det är otydligt bl.a. om utländska tjänstemän ska kunna ges befogenheter enligt rättegångsbalken.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Vid genomförandet av operationer enligt Atlasrådsbeslutet ska utländska tjänstemän enligt artikel 3.3 i rådsbeslutet vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att lämna det bistånd som begärts, förutsatt bl.a. att tjänstemännen agerar i enlighet med den ansökande statens lagstiftning och inom ramen för sina befogenheter enligt sitt lands nationella lagstiftning. När det gäller andra former av bistånd innehåller rådsbeslutet inte någon bestämmelse om befogenheter. Polisiära befogenheter bör därför bara kunna överlåtas vid genomförandet av operationer.
Flera typer av tjänstemän kan ingå i en utländsk särskild insatsgrupp. Av artikel 3.3 i Atlasrådsbeslutet följer att polisiära befogenheter endast kan ges till utländska tjänstemän som har sådana befogenheter i sina hemstater. Det kommer i de flesta fall att röra sig om utländska polismän. Eftersom en insatsgrupp kan sortera under ett annat slags myndighet än en polismyndighet kan det dock även vara fråga om andra tjänstemän. Mot denna bakgrund bör polisiära befogenheter kunna ges inte bara till utländska polismän utan också till andra utländska tjänstemän i en särskild insatsgrupp om tjänstemännen har polisiära befogenheter i sina hemstater.
Frågan vilka polisiära befogenheter som ska kunna överlåtas aktualiserar samma överväganden som motsvarande fråga när det gäller samarbetet inom ramen för gemensamma insatser. Av skäl som motsvarar dem som redovisas i avsnitt 7.6, anser regeringen att utländska tjänstemän som deltar i operationer enligt Atlasrådsbeslutet och har polisiära befogenheter i sina hemstater bör kunna ges befogenheter som svenska polismän har enligt polislagen och, i begränsad utsträckning, rättegångsbalken.
Utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Atlasrådsbeslutet kommer som utgångspunkt inte att ha samma befogenhet som svenska polismän att gripa någon. Tjänstemän som inte getts befogenheten har varken rätt eller skyldighet att ingripa i myndighetsutövning och får därför anses kunna åberopa bestämmelsen om envarsgripanden i 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken. Det behövs därför inte någon sådan särskild bestämmelse om envarsgripanden som utredningen föreslår.
8.7 Utländska tjänstemäns vapenanvändning
Regeringens förslag: Utländska tjänstemän som getts polisiära befogenheter ska ha samma rätt att använda tjänstevapen och liknande utrustning som svenska polismän har enligt lag eller annan författning. Andra utländska tjänstemän ska få använda tjänstevapen och liknande utrustning endast i nödvärnssituationer. För att få användas ska utrustningen motsvara den som svenska polismän använder.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att samtliga utländska tjänstemän ska ha samma rätt att använda tjänstevapen och annan utrustning som svenska polismän har enligt lag eller annan författning. Utredningen föreslår inte att begränsningen till utrustning som motsvarar vad som används av svenska polismän ska komma till uttryck i lagtext.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: En redogörelse för svenska polismäns beväpning och regleringen av deras användning av skjutvapen finns i avsnitt 7.6.
Enligt artikel 3.2 i Atlasrådsbeslutet får utländska tjänstemän, om det krävs, använda vapen vid operationer med särskilda insatsgrupper. Rådsbeslutet innehåller inte några andra bestämmelser om vapen.
I likhet med utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet bör utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Atlasrådsbeslutet inte få medföra eller använda tjänstevapen eller liknande utrustning som inte motsvarar vad svensk polis använder. Kravet på att utrustningen ska motsvara vad svensk polis använder bör framgå av lag. Vilken utrustning som på grund av kravet inte ska få medföras till Sverige kan dock regleras på lägre författningsnivå.
Som anges i avsnitt 7.7 är frågan om vapenanvändning nära kopplad till frågan om befogenheter. Enligt regeringens förslag ska utländska tjänstemän som deltar i operationer enligt Atlasrådsbeslutet och har polisiära befogenheter i sina hemstater kunna ges befogenheter enligt polislagen och rättegångsbalken. Tjänstemän som getts sådana befogenheter bör, för att kunna utöva sina befogenheter, ha samma rätt att använda tjänstevapen och liknande utrustning som svenska polismän. Andra utländska tjänstemän bör dock få använda tjänstevapen och liknande utrustning endast i nödvärnssituationer.
9 Gemensamma frågor vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet
9.1 Utländska tjänstemäns skyldigheter
Regeringens förslag: När utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet utövar befogenheter ska de vara skyldiga att följa svensk rätt och instruktioner som meddelas av den behöriga svenska myndigheten. Tjänstemännen ska alltid kunna styrka sin behörighet och identitet.
Det ska klargöras att utländska tjänstemäns skyldighet att följa instruktioner när de utövar befogenheter enligt lagen om internationellt polisiärt samarbete avser instruktioner som meddelas av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår inget förtydligande av skyldigheten att följa instruktioner från behöriga svenska myndigheter.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. Promemorian föreslår inget förtydligande av skyldigheten att följa instruktioner från behöriga svenska myndigheter.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: När utländska tjänstemän utövar befogenheter enligt lagen om internationellt polisiärt samarbete ska de enligt 11 § samma lag följa svensk rätt samt instruktioner som meddelas av den behöriga svenska myndigheten. Tjänstemännen ska enligt samma paragraf alltid kunna styrka sin behörighet och identitet. Det har inte ansetts nödvändigt att ange att tjänstemännen är skyldiga att följa svensk rätt även när de inte utför uppgifter enligt lagen om internationellt polisiärt samarbete, liksom under vistelsen i Sverige i övrigt (prop. 1999/2000:64 s. 171).
Enligt artiklarna 17.2 och 17.3 i Prümrådsbeslutet ska utländska tjänstemän lyda under värdstatens lagstiftning och iaktta anvisningar från värdstatens behöriga myndighet. Artikel 3.3 i Atlasrådsbeslutet har motsvarande innehåll.
När utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet utövar befogenheter bör de med hänsyn till regleringen i rådsbesluten vara skyldiga att följa svensk rätt och instruktioner som meddelas av den behöriga svenska myndigheten. Även om det inte följer av rådsbesluten bör tjänstemännen också, för att det ska vara möjligt att kontrollera deras behörighet att agera på svenskt territorium, alltid kunna styrka sin behörighet och identitet. Den bestämmelse som nu finns i 11 § lagen om internationellt polisiärt samarbete bör alltså utvidgas till att gälla även vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet.
De befogenheter som utländska tjänstemän kan utöva enligt den nuvarande lagen om internationellt polisiärt samarbete är befogenheter vid gränsöverskridande förföljande inom ramen för Schengensamarbetet och befogenheter vid polisiärt samarbete i Öresundsregionen. Det är bara Polismyndigheten som kan meddela instruktioner för hur sådana befogenheter ska utövas (jämför prop. 2013/14:110 s. 612). När det gäller samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet kommer dock även Säkerhetspolisen att kunna meddela instruktioner för hur befogenheter ska utövas.
Det är alltså två myndigheter som kommer att kunna meddela instruktioner för hur utländska tjänstemän ska utöva befogenheter enligt den nya lagen om internationellt samarbete. Regeringen har tidigare gjort ställningstagandet att begreppet behörig myndighet bara bör användas i bestämmelser där det är fråga om fler än två myndigheter (se prop. 2013/14:110 s. 411). I den nya lagen om internationellt polisiärt samarbete bör det därför uttryckligen anges att utländska tjänstemäns skyldighet att följa instruktioner från behöriga svenska myndigheter avser instruktioner som meddelas av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
9.2 Straffrättsligt skydd och ansvar
Regeringens förslag: Brottsbalkens regler om tjänstemäns särskilda straffrättsliga skydd och ansvar ska vara tillämpliga på utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet.
Brottsbalkens förbud mot olaga diskriminering ska vara tillämpligt på alla utländska tjänstemän som tjänstgör i Sverige enligt lagen om internationellt polisiärt samarbete.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningen föreslår en särskild bestämmelse om att stadgandet om försök eller förberedelse till våld eller hot mot tjänsteman ska tillämpas beträffande gärningar som riktar sig mot utländska tjänstemän. Utredningen bedömer vidare att förbudet mot olaga diskriminering inte bör gälla för tjänstemännen.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget och bedömningen. Diskrimineringsombudsmannen ifrågasätter bedömningen när det gäller förbudet mot olaga diskriminering.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Tjänstemän har ett särskilt straffrättsligt skydd enligt bestämmelserna om våld eller hot mot tjänsteman, förgripelse mot tjänsteman och våldsamt motstånd samt ett särskilt straffrättsligt ansvar enligt bestämmelsen om tjänstefel (17 kap. 1, 2 och 4 §§ samt 20 kap. 1 § brottsbalken). Skyddet gäller bara i och ansvaret bara vid svensk myndighetsutövning. Tjänstemän omfattas vidare av bestämmelserna om tagande av muta, olaga diskriminering och brott mot tystnadsplikt (10 kap. 5 a §, 16 kap. 9 § och 20 kap. 3 § brottsbalken).
Enligt 12 § lagen om internationellt polisiärt samarbete ska utländska tjänstemän som utövar myndighet i Sverige enligt samma lag vara skyddade enligt 17 kap. 1, 2 och 4 §§ och ansvariga enligt 20 kap. 1 § brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning. Tjänstemännen är ansvariga för tagande av muta och brott mot tystnadsplikt utan särskild hänvisning men omfattas inte av bestämmelsen om olaga diskriminering.
Enligt artikel 22 i Prümrådsbeslutet och artikel 4 i Atlasrådsbeslutet ska utländska tjänstemän vara likställda med svenska tjänstemän om de utsätts för eller begår brott. Utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt rådsbesluten bör därför omfattas av brottsbalkens regler om tjänstemäns särskilda straffrättsliga skydd och ansvar. Den bestämmelse som nu finns i 12 § lagen om internationellt polisiärt samarbete bör alltså utvidgas till att gälla även vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Som promemorian konstaterar behövs ingen särskild bestämmelse om att stadgandet i 17 kap. 16 § brottsbalken om försök eller förberedelse till brott ska tillämpas beträffande gärningar som riktar sig mot utländska tjänstemän.
Utländska tjänstemän som tjänstgör i Sverige enligt lagen om internationellt polisiärt samarbete omfattas inte av bestämmelsen i 16 kap. 9 § brottsbalken om olaga diskriminering. Enligt bestämmelsen gör sig den som är anställd i allmän tjänst skyldig till olaga diskriminering om han eller hon diskriminerar en person på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse genom att inte gå personen till handa på de villkor som han eller hon tillämpar i förhållande till andra. För att bestämmelsen ska vara tillämplig krävs att gärningsmannen går enskilda till handa på ett sätt som är jämförligt med vad som sker i näringsverksamhet (se prop. 1970:87 s. 130 och prop. 1985/86:98 s. 316). Enligt förarbetena till lagen om internationellt polisiärt samarbete var det inte motiverat att göra bestämmelsen tillämplig på utländska tjänstemän, eftersom tjänstemännen när de utför uppgifter enligt lagen inte kan anses ha att tillhandagå personer ur allmänheten på det sätt som avses i 16 kap. 9 § brottsbalken (se prop. 1999/2000:64 s. 113).
Utländska tjänstemän kan utföra betydligt mer omfattande arbetsuppgifter vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet än enligt den nuvarande lagen om internationellt polisiärt samarbete. Gemensamma insatser enligt Prümrådsbeslutet kan bl.a. avse hjälp på gator och polisstationer till turister (se Handbok om gränsöverskridande insatser, 10505/4/09 REV 4 ENFOPOL 157 ENFOCUSTOM 55 CRIMORG 90 COMIX 465, s. 26). Vid utförandet av sådana arbetsuppgifter kan utländska tjänstemän enligt regeringens bedömning befinna sig i situationer där de går enskilda till handa på det sätt som avses i 16 kap. 9 § brottsbalken. Mot denna bakgrund, och då utländska tjänstemän ska jämställas med svenska tjänstemän i straffrättsligt hänseende, bör bestämmelsen om olaga diskriminering göras tillämplig på tjänstemännen. Med hänsyn till intresset av en enhetlig reglering som är lätt att tillämpa, bör bestämmelsen göras tillämplig även på utländska tjänstemän som utför arbetsuppgifter enligt andra samarbetsformer i lagen om internationellt polisiärt samarbete.
9.3 Straffrättslig jurisdiktion
Regeringens bedömning: Det behövs inte några särskilda bestämmelser om straffrättslig jurisdiktion.
Utredningen behandlar inte frågan.
Remissinstanserna: Åklagarmyndigheten konstaterar att utredningen inte belyser hur lagföringen av utländska tjänstemän ska gå till. Myndigheten anser att utgångspunkten bör vara att lagföringen ska ske i Sverige och menar att man måste lösa t.ex. frågan hur vittnesbevisning ska tas upp.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Åklagarmyndigheten efterlyser ett resonemang om vilka överväganden som bör göras vid bedömningen av om lagföring ska ske i Sverige och av om åtalsförordnande ska meddelas.
Skälen för regeringens bedömning: Bestämmelser om svensk straffrättslig jurisdiktion finns bl.a. i 2 kap. brottsbalken. När det gäller brott som begåtts i Sverige ska lagföring ske vid svensk domstol (2 kap. 1 § brottsbalken). Domsrätten kan dock begränsas av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser eller av överenskommelser med främmande makt (2 kap. 7 § brottsbalken). I praktiken kan domsrätten också begränsas av att åtal i vissa fall bara får väckas efter förordnande av regeringen eller den regeringen bestämt.
Krav på åtalsförordnande ska ses mot bakgrund av den obligatoriska åtalsplikten och av att det i vissa situationer kan finnas skäl att låta bli att utöva svensk domsrätt. Frågan om åtalsförordnande avgörs genom en lämplighetsprövning i det enskilda fallet. Någon reglering som styr vilka omständigheter som ska beaktas vid prövningen finns inte.
För brott som begåtts i Sverige gäller ett krav på åtalsförordnande enligt bl.a. 2 kap. 7 a § brottsbalken. Enligt bestämmelsen krävs åtalsförordnande från regeringen för brott som en utlänning begått i utövningen av tjänst eller uppdrag som innefattat allmän ställning hos annan stat eller mellanfolklig organisation. Regeln ska omfatta fall där en utlänning har begått brott i en funktion som är av officiell karaktär och typiskt sett ett uttryck för statlig maktutövning, och brottet ska ha begåtts som ett led i själva utövningen av tjänsten (se prop. 1984/85:156 s. 11 ff.). Kravet på åtalsförordnande gäller inte om gärningsmannen genom vilseledande uppgifter, förklädnad eller på något annat sätt har försökt dölja i vilken egenskap han har handlat.
Frågan om åtalsförordnande berördes inte vid införandet av lagen om internationellt polisiärt samarbete. En utländsk tjänsteman som tjänstgör i Sverige enligt lagen utövar dock tjänst som innefattar allmän ställning hos en annan stat. För brott som tjänstemannen begått i utövningen av tjänsten krävs därför enligt 2 kap. 7 a § brottsbalken som huvudregel åtalsförordnande från regeringen.
Som utgångspunkt bör frågan om åtalsförordnande regleras på ett enhetligt sätt för utländska tjänstemän som tjänstgör i Sverige enligt lagen om internationellt polisiärt samarbete. Straffrättsliga förfaranden mot utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet kan aktualisera frågor av utrikespolitisk art. Regeringen anser därför att det bör krävas åtalsförorordnande för att åtal ska få väckas även för brott som utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt rådsbesluten begått i utövningen av tjänsten. Eftersom tjänstemännen träffas av 2 kap. 7 a § brottsbalken i dess nuvarande lydelse krävs inte några författningsändringar för att detta ska uppnås.
Eftersom andra stater kan göra anspråk på jurisdiktion över sina tjänstemäns gärningar i Sverige kan det uppkomma situationer med kompetenskonflikter. En reglering av betydelse för sådana situationer finns i rådets rambeslut 2009/948/RIF av den 30 november 2009 om förebyggande och lösning av tvister om utövande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden. Regleringen, som har genomförts i svensk rätt genom förordningen (2014:1553) om förebyggande och lösning av tvister om utövande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden inom Europeiska unionen, innebär bl.a. att medlemsstaterna är skyldiga att samråda med varandra om förutsättningarna för att samordna parallella förfaranden. Vid ett sådant samråd är det naturligtvis av betydelse var ett brott begåtts. Även andra omständigheter, t.ex. förutsättningarna för lagföring här respektive i hemstaten, måste dock beaktas.
Regeringens prövning av om åtalsförordnande ska meddelas får liksom annars avgöras efter en lämplighetsbedömning i det enskilda fallet. Förutom utrikespolitiska skäl kan det vara av betydelse t.ex. vilka förutsättningar som finns för lagföring i Sverige och om det pågår ett straffrättsligt förfarande i hemstaten.
Bortsett från kravet på åtalsförordnande bör inga avvikande regler gälla i fråga om förfarandet vid utövande av svensk domsrätt. Vid behov får t.ex. befintliga regler om internationell rättslig hjälp användas.
9.4 Skadestånd
Regeringens förslag: Den svenska staten ska ersätta skador som utländska tjänstemän orsakar vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Skadorna ska ersättas som om de vållas av en svensk tjänsteman.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt den grundläggande regeln om det allmännas skadeståndsansvar i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta skada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Det s.k. principalansvaret enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen innebär vidare att staten under vissa förutsättningar är ersättningsskyldig för skada som vållas i tjänsten av en statlig arbetstagare. Den allmänna regleringen i skadeståndslagen kompletteras på vissa områden med särskilda regler.
Om utländska tjänstemän utför uppgifter enligt lagen om internationellt polisiärt samarbete gäller enligt 13 § samma lag att den svenska staten ska ersätta skador som uppkommer i samband med förföljandet, övervakningen eller ingripandet i övrigt och för vilken den utländska myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit skadeståndsskyldig om svensk lag varit tillämplig på dem. Den svenska staten ska dock inte ersätta skada som uppkommer hos den utländska myndigheten eller tjänstemannen.
Av artikel 21 i Prümrådsbeslutet och artikel 4 i Atlasrådsbeslutet följer att den svenska staten ska ersätta skador som utländska tjänstemän orsakar under samarbete enligt rådsbesluten här. Under vissa förutsättningar kan det finnas en rätt att återkräva ett utbetalt belopp från tjänstemännens hemstat.
Med hänsyn till regleringen i Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet bör den svenska staten ersätta skador som uppkommer vid samarbete enligt rådsbesluten och för vilka den utländska myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit skadeståndsskyldig om svensk lag varit tillämplig på dem. På samma sätt som vid annat samarbete bör ersättningsskyldigheten inte gälla skador som uppkommer hos den utländska myndigheten eller tjänstemannen. Den bestämmelse som nu finns i 13 § lagen om internationellt polisiärt samarbete bör alltså utvidgas till att gälla även vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet.
9.5 Tillsyn
Regeringens bedömning: Det bör inte införas några bestämmelser om tillsyn över utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Brottsförebyggande rådet anför att det skulle framstå som märkligt för enskilda att inte kunna vända sig till Riksdagens ombudsmän (JO) eller Justitiekanslern (JK) samt att rådet inte är övertygat om att en annan ordning skulle strida mot Prümrådsbeslutet. Sveriges advokatsamfund avstyrker bedömningen och framhåller att krav på rättssäkerhet och kvalitet inte får förändras av att uppgifter utförs av utländska tjänstemän.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Brottsförebyggande rådet framför att rådet nu nöjer sig med att JO och JK kan granska och yttra sig över insatser som genomförs med hjälp av utländska tjänstemän. Sveriges advokatsamfund anser fortfarande att det är tveksamt om rättssäkerhetsgarantier är uppfyllda. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet avstyrker bedömningen och anför att det finns goda skäl att behålla möjligheten till tillsyn.
Skälen för regeringens bedömning: Tjänstemän står under tillsyn av bl.a. JO och JK.
JO har till huvuduppgift att ta tillvara enskildas intresse av en lagenlig och korrekt behandling från myndigheternas sida. JO har tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina skyldigheter, får uttala sig om huruvida en åtgärd av en myndighet eller en befattningshavare strider mot lag eller annan författning eller annars är felaktig eller olämplig, får som särskild åklagare väcka åtal mot en befattningshavare som genom att åsidosätta vad som åligger honom eller henne i tjänsten eller uppdraget har begått någon annan brottslig gärning än tryckfrihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott samt har en partsliknande roll vid arbetsrättsliga ingripanden (1 § andra stycket, 6 § och 7 § lagen [1986:765] med instruktion för Riksdagens ombudsmän).
JK har bl.a. till uppgift att upptäcka systematiska fel i den offentliga verksamheten. JK har i likhet med JO tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina skyldigheter (1 § lagen [1975:1339] om justitiekanslerns tillsyn). Tillsynen motsvarar i huvudsak den som JO utövar.
Utländska tjänstemän som tjänstgör i Sverige enligt lagen om internationellt polisiärt samarbete står inte under tillsyn av JO eller JK utan av myndigheterna i sina hemländer (se prop. 1999/2000:64 s. 113).
Enligt artikel 23 i Prümrådsbeslutet, som saknar motsvarighet i Atlasrådsbeslutet, ska tjänstemän som verkar på en annan stats territorium i tjänsterättsligt hänseende, särskilt vad gäller disciplinära bestämmelser, omfattas av lagstiftningen i sin hemstat.
En ordning där utländska tjänstemän ställdes under JO:s och JK:s tillsyn skulle vara svår att förena med artikel 23 i Prümrådsbeslutet. Den skulle också avvika från vad som gäller i dag när utländska tjänstemän tjänstgör i Sverige enligt lagen om internationellt polisiärt samarbete. Regeringen - som särskilt noterar att varken JO eller JK invänder mot bedömningen - anser därför att utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet inte bör stå under tillsyn av JO eller JK.
Den föreslagna ordningen innebär inte att enskilda kommer att sakna möjlighet att vända sig till svenska tillsynsmyndigheter eller, som Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser, att möjligheten att utreda om eventuella fel har begåtts kommer att gå förlorad. Eftersom insatser enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet ska stå under ledning av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen omfattas insatserna av tillsynen, vilket ger JO och JK möjlighet att, inom ramen för en granskning, utreda och bedöma även utländska tjänstemäns agerande. En sådan granskning kan resultera i kritik mot den svenska myndigheten eller ett svenskt befäl. För att möjliggöra ett disciplinförfarande i samarbetsstaten framstår det också som naturligt att Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen, när det finns skäl för det, kommunicerar resultatet av en granskning till den utländska myndighet med vilken samarbete har skett.
Sammantaget anser regeringen att de nya samarbetsformerna får anses omgärdade av tillräckliga rättssäkerhetsgarantier även om utländska tjänstemän inte ställs direkt under JO:s och JK:s tillsyn.
9.6 Arbetsrätt och arbetsmiljö
Regeringens bedömning: Det behövs inte några författningsändringar för att utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet ska omfattas av sina hemstaters lagstiftning när det gäller avtalsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Det bör inte införas några särskilda bestämmelser om arbetsmiljö.
Utredningens förslag och bedömning skiljer sig delvis från regeringens bedömning. Utredningen föreslår en bestämmelse om att arbetsmiljölagen (1977:1160) gäller för utländska tjänstemän som utför arbete i Sverige med stöd av lagen om internationellt polisiärt samarbete och en bestämmelse om arbetsmiljöansvar för den svenska polisen när det gäller utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget och bedömningen.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Polisförbundet förespråkar utredningens förslag i arbetsmiljöfrågan.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 23 i Prümrådsbeslutet, som saknar motsvarighet i Atlasrådsbeslutet, ska tjänstemän som verkar på en annan stats territorium i tjänsterättsligt hänseende, särskilt vad gäller disciplinära bestämmelser, omfattas av lagstiftningen i sin hemstat. Artikeln får anses avse regleringen av avtalsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Frågan om tillämplig lag beträffande avtalsförpliktelser styrs i första hand av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I-förordningen). Enligt Rom I-förordningen gäller bl.a. att ett individuellt anställningsavtal ska vara underkastat lagen i det land där eller från vilket den anställde utför sitt arbete, även om han tillfälligt utför sitt arbete i ett annat land (artikel 8.2).
Rom I-förordningen gäller endast anställningsavtal som ingåtts efter den 17 december 2009 (artikel 28). För avtal som ingåtts dessförinnan men tidigast den 1 juli 1998 gäller enligt allmänna principer den upphävda lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (se prop. 2013/14:243 s. 56). Av lagen följer att bl.a. artikel 6.2 i konventionen den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser ska tillämpas. Enligt artikeln ska ett individuellt anställningsavtal vara underkastat lagen i det land där den anställde vanligtvis utför sitt arbete, även om han tillfälligt är sysselsatt i ett annat land. För avtal som ingåtts före den 1 juli 1998 gäller oskrivna lagvalsregler, enligt vilka den rättsordning som har starkast och mest relevant anknytning till ett anställningsavtal ska tillämpas.
Trots att ett anställningsavtal lyder under ett annat lands lag enligt de ovan återgivna lagvalsreglerna, kan s.k. internationellt tvingande regler tillämpas under vissa förhållanden.
Vid en tillämpning av nu gällande lagvalsregler kommer utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet att omfattas av sina hemstaters lagstiftning såvitt avser förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, förutom i vissa undantagssituationer som följer av den internationella privaträtten. Detsamma gäller utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Atlasrådsbeslutet. Det krävs därför inte någon särskild reglering i denna del.
Varken Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet innehåller några bestämmelser om arbetsmiljö. Utredningen föreslår en bestämmelse om att arbetsmiljölagen gäller för utländska tjänstemän som utför arbete i Sverige med stöd av lagen om internationellt polisiärt samarbete. Det behövs dock inte någon sådan bestämmelse, eftersom arbetsmiljölagen gäller alla arbetstagare inom Sveriges territorium, inbegripet utländska arbetstagare som endast tillfälligt befinner sig här. Om arbetsmiljölagen även kan hävdas i förhållande till de myndigheter där de utländska tjänstemännen är anställda, och om det är möjligt att t.ex. besluta förelägganden eller förbud mot myndigheterna, får avgöras av rättstillämpningen.
När det gäller samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet föreslår utredningen att ansvaret för de utländska tjänstemännens arbetsmiljö ska fördelas mellan tjänstemännens anställningsmyndigheter och den svenska polisen, varvid den svenska myndigheten ska ha motsvarande ansvar som den som anlitar inhyrd arbetskraft har enligt 3 kap. 12 § andra stycket arbetsmiljölagen, dvs. ett ansvar för att vidta skyddsåtgärder som behövs i arbetet.
Det är angeläget att utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet har en god arbetsmiljö. Detta är viktigt även för att garantera svenska tjänstemäns säkerhet. En god arbetsmiljö kan till stor del uppnås om de utländska tjänstemännens anställningsmyndigheter genom utbildning och andra förberedande åtgärder ger sin personal goda förutsättningar att utföra uppdraget samt genomför uppföljande åtgärder efter avslutade insatser. Polismyndighetens och Säkerhetspolisens arbetsmiljööverväganden när det gäller svenska tjänstemän är också av betydelse, eftersom övervägandena i stor utsträckning i praktiken kommer att gälla även för utländska tjänstemän.
Arbetsmiljölagens utgångspunkt är att arbetsmiljöansvaret ligger på arbetsgivaren. De utländska tjänstemännens anställningsmyndigheter kommer i stor utsträckning att sakna inflytande över omständigheterna i Sverige. Det kan därför, trots att inget sådant krav ställs i Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet, vara rimligt att Polismyndigheten och Säkerhetspolisen tar ett visst ansvar för de utländska tjänstemännens arbetsmiljö i Sverige. Regeringen instämmer dock i promemorians bedömning att det inte är lämpligt att lägga fast ett sådant ansvar i lag. Arbetsmiljöfrågan får i stället bli en av de frågor som måste diskuteras med samarbetsmyndigheterna och lösas på lämpligt sätt.
10 Samarbete utomlands
Andra stater kan komma att begära bistånd från Sverige enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. En begäran som gäller deltagande i en gemensam insats enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet eller bistånd enligt Atlasrådsbeslutet kan fritt avslås. En begäran som gäller ett fall som omfattas av artikel 18 c i Prümrådsbeslutet måste dock tillmötesgås, i den mån det är möjligt. En reglering för den senare situationen finns i 3 kap. 3 och 4 §§ förordningen om internationellt polisiärt samarbete.
Svenska tjänstemäns möjlighet att utöva myndighet vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet utomlands regleras av den andra statens lagstiftning och kräver därför inte någon svensk författningsreglering (jämför prop. 1999/2000:64 s. 94). Tjänstemännens medverkan i insatser utomlands aktualiserar dock vissa andra frågor som övervägs nedan.
10.1 Straffrättslig jurisdiktion
Regeringens förslag: Svenska domstolar ska vara obegränsat behöriga att pröva åtal för brott som begåtts utomlands i tjänsten av svenska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Behörigheten ska gälla även andra brott som begåtts utomlands i tjänsten av svenska polismän, tulltjänstemän eller tjänstemän vid Kustbevakningen som utför uppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt. Åtal för brotten ska kunna väckas utan krav på åtalsförordnande.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Åklagarmyndigheten efterfrågar en närmare analys av vad som bör gälla när svenska tjänstemän blir misstänka för brott utomlands. Myndigheten anser att det kan förutsättas att andra stater vill ta hand om lagföringen av gärningar som begåtts på deras territorier och att det därför inte är självklart att sådana gärningar ska kunna åtalas utan krav på åtalsförordnande.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Åklagarmyndigheten efterfrågar ett resonemang om vilka överväganden som bör göras vid bedömningen av om lagföring ska ske i Sverige.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om svensk straffrättslig jurisdiktion finns bl.a. i 2 kap. brottsbalken. Beträffande brott som begåtts utomlands anges i 2 kap. 2 § brottsbalken att lagföring ska ske vid svensk domstol om brottet begåtts av en svensk medborgare. Som huvudregel gäller då att gärningen ska vara straffbar även på gärningsorten och att en strängare påföljd inte får dömas ut än vad som följer av lagen där. Genom 2 kap. 3 § brottsbalken utsträcks domsrätten till vissa fall. Enligt 2 kap. 3 § 3 a brottsbalken ska lagföring ske vid svensk domstol om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt.
För att åtal ska få väckas för brott som begåtts utomlands krävs enligt 2 kap. 5 § andra stycket brottsbalken åtalsförordnande från regeringen eller den regeringen bestämt. Enligt 2 kap. 5 § andra stycket 4 brottsbalken är dock brott som omfattas av 2 kap. 3 § 3 a brottsbalken undantagna från kravet.
Bestämmelserna i 2 kap. 3 § 3 a och 2 kap. 5 § andra stycket 4 brottsbalken infördes i samband med genomförandet av Schengenkonventionens regler om polisiärt samarbete och avtalet mellan Sverige och Danmark om polisiärt samarbete i Öresundsregionen. Sverige hade inte åtagit sig att oinskränkt kunna åtala och döma sina egna tjänstemän för gärningar som de begår i samband med att de utför uppgifter i en annan stat. Det ansågs dock nödvändigt att genomföra en sådan anpassning eftersom Sverige i princip inte lämnade ut egna medborgare och den europeiska konventionen den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i brottmål (lagföringskonventionen) endast kunde tillämpas i förhållande till ett fåtal andra Schengenstater (se prop. 1999/2000:64 s. 120 f.).
Varken Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet innebär något åtagande att oinskränkt kunna åtala och döma sina egna tjänstemän för gärningar som de begår i samband med att de utför uppgifter i en annan stat. Rådsbesluten hindrar dock inte heller bestämmelser om detta i svensk rätt.
Som utgångspunkt bör frågan om straffrättslig jurisdiktion regleras på ett enhetligt sätt för svenska tjänstemän som utför arbetsuppgifter i en annan stat enligt internationella överenskommelser som Sverige tillträtt. Sedan införandet av 2 kap. 3 § 3 a och 2 kap. 5 § andra stycket 4 brottsbalken har lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder och lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder tillkommit. Lagarna möjliggör överlämnade av svenska medborgare men innehåller begränsningar som kan innebära att det inte är möjligt att överlämna en svensk tjänsteman som misstänks för brott. Vidare kan lagföringskonventionen fortfarande bara tillämpas i förhållande till ett fåtal andra Schengenstater. Mot denna bakgrund bör svensk domstol vara oinskränkt behörig att pröva även åtal för brott som begåtts i tjänsten utomlands av svenska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Trots att andra stater kan vilja ta hand om lagföringen av gärningar som begåtts på deras territorier bör det inte heller finnas något krav på åtalsförordnande.
Bestämmelserna i 2 kap. 3 § 3 a och 2 kap. 5 § andra stycket 4 brottsbalken gäller vissa tjänstemän som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter. Vad som avses med begreppet gränsöverskridande anges inte i förarbetena till bestämmelserna. Det skulle kunna hävdas att alla de arbetsuppgifter som kan komma ifråga vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet inte är gränsöverskridande i snäv mening. För att det klart ska framgå att bestämmelserna omfattar tjänstemän som deltar i samarbete enligt rådsbesluten föreslår regeringen därför att ordet gränsöverskridande stryks. Den ytterligare utvidgning av bestämmelsernas tillämpningsområde som detta skulle kunna innebära får anses motiverad.
Eftersom svenska tjänstemäns gärningar utomlands kan vara föremål för jurisdiktionsanspråk från andra stater kan det uppkomma situationer med kompetenskonflikter. En reglering av betydelse för sådana situationer finns i rådets rambeslut 2009/948/RIF av den 30 november 2009 om förebyggande och lösning av tvister om utövande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden. Regleringen, som har genomförts i svensk rätt genom förordningen (2014:1553) om förebyggande och lösning av tvister om utövande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden inom Europeiska unionen, innebär bl.a. att medlemsstaterna är skyldiga att samråda med varandra om förutsättningarna för att samordna parallella förfaranden. Som anges i avsnitt 9.3 är det vid ett sådant samråd naturligtvis av betydelse var ett brott begåtts. Även andra omständigheter, t.ex. förutsättningarna för lagföring i Sverige respektive den andra staten, måste dock beaktas.
10.2 Skadestånd
Regeringens förslag: Den svenska staten ska inte ersätta skador som svenska tjänstemän vållar vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet utomlands. Det ska klargöras att samma ordning gäller skador som vållas vid alla slags arbetsuppgifter som kan utföras enligt avtalet mellan Sverige och Danmark om polisiärt samarbete i Öresundsregionen.
Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår inget förtydligande av den nuvarande skadeståndsbestämmelsens tillämpningsområde.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt den grundläggande regeln om det allmännas skadeståndsansvar i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta skada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Det s.k. principalansvaret enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen innebär vidare att staten under vissa förutsättningar är ersättningsskyldig för skada som vållas i tjänsten av en statlig arbetstagare. Den allmänna regleringen i skadeståndslagen kompletteras på vissa områden med särskilda regler.
Enligt 14 § lagen om internationellt polisiärt samarbete ska bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som svenska tjänstemän vållar inte vara tillämpliga när skadorna vållas i en annan stat i samband med gränsöverskridande förföljande eller övervakning. Bestämmelsen infördes för att en skadelidande inte ska kunna rikta anspråk mot både den svenska staten och den stat där skadan vållats. Schengenkonventionen och avtalet mellan Sverige och Danmark om polisiärt samarbete i Öresundsregionen innebär nämligen att den senare staten åtagit sig att ersätta den skadelidande som om skadan orsakats av dess egna tjänstemän. En ordning där en skadelidande kan ersättas av båda staterna ansågs kunna leda till tillämpningssvårigheter, eftersom förutsättningarna för skadeståndsansvar liksom ersättningsnivåer kan variera kraftigt, samt till höga administrationskostnader och missbruk (se prop. 1999/2000:64 s. 114).
Av artiklarna 21.2 och 21.4 i Prümrådsbeslutet och artikel 4 i Atlasrådsbeslutet följer att skador som svenska tjänstemän vållar vid insatser utomlands ska ersättas av den stat där insatsen genomförs. Av de skäl som anfördes vid införandet av 14 § lagen om internationellt polisiärt samarbete bör en skadelidande därför inte kunna rikta anspråk mot den svenska staten. Den bestämmelse som nu finns i 14 § bör alltså utvidgas till att gälla även vid samarbete enligt rådsbesluten utomlands.
Enligt den nuvarande skadeståndsbestämmelsens lydelse omfattar den bara skador som vållas i samband med gränsöverskridande förföljande och övervakning. Lydelsen omfattar därmed inte vissa arbetsuppgifter som kan utföras enligt avtalet mellan Sverige och Danmark om polisiärt samarbete i Öresundsregionen, t.ex. ingripanden mot hot mot den allmänna ordningen och säkerheten på danskt territorium på Öresundsförbindelsen. Samtidigt som bestämmelsens tillämpningsområde utvidgas bör det därför klargöras att den ordning som slås fast i bestämmelsen gäller skador som vållas vid alla slags arbetsuppgifter som kan utföras enligt avtalet med Danmark.
Lagrådet anser att skadeståndsbestämmelsen bör justeras så att det undantag som föreskrivs i den bara gäller bestämmelser i svensk lag och inte omfattar reglerna om regressansvar i Schengenkonventionen, avtalet med Danmark, Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Regressansvaret enligt rättsakterna gäller mot en stat som ersatt skador orsakade av svenska tjänstemän och kan inte upphävas genom svensk lag. Skadeståndsbestämmelsen är vidare utformad på samma sätt som motsvarande bestämmelser i andra lagar (se 3 kap. 9 § lagen [2000:1219] om internationellt tullsamarbete och 9 § lagen [2003:1174] om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar). Regeringen anser därför inte att skadeståndsbestämmelsen bör justeras på det sätt Lagrådet föreslår.
10.3 Arbetsrätt och arbetsmiljö
Regeringens bedömning: Det behövs inte några författningsändringar för att svenska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet utomlands ska omfattas av svensk lagstiftning när det gäller avtalsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Det bör inte införas några särskilda bestämmelser om arbetsmiljö.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Rikspolisstyrelsen anser att man bör kartlägga arbetsmiljölagstiftningen i andra stater och, om större skillnader visar sig, överväga att göra arbetsmiljölagen tillämplig vid samarbete utomlands. Polisförbundet menar att förutsättningarna för en god arbetsmiljö skiljer sig åt inom EU och att stor hänsyn måste tas till detta.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 23 i Prümrådsbeslutet, som saknar motsvarighet i Atlasrådsbeslutet, ska tjänstemän som verkar på en annan stats territorium i tjänsterättsligt hänseende, särskilt vad gäller disciplinära bestämmelser, omfattas av lagstiftningen i sin hemstat. Artikeln får anses avse regleringen av avtalsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
I avsnitt 9.6 finns en redogörelse för svenska lagvalsregler när det gäller avtalsförpliktelser. Vid en tillämpning av reglerna kommer svenska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet utomlands att omfattas av svensk lagstiftning, såvitt avser förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Detsamma gäller svenska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Atlasrådsbeslutet. Det krävs alltså inte någon särskild reglering i denna del.
Varken Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet innehåller några bestämmelser om arbetsmiljö.
Arbetsmiljölagen är som huvudregel inte tillämplig utanför landets gränser. När svenska arbetstagare utför arbete utomlands för en svensk arbetsgivare kan arbetsgivaren dock ha vissa skyldigheter enligt lagen. Vid vissa internationella insatser gäller vidare särskilda regler.
Bestämmelser för försvarsmaktsanställda finns i lagen (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser. Enligt lagens 5 § gäller i fråga om Försvarsmaktens arbetsmiljöansvar i internationella militära insatser att vissa bestämmelser i arbetsmiljölagen ska tillämpas i ett insatsområde, om inte tjänstgöringsförhållandena förhindrar detta. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med 2 § i den upphävda lagen (1999:568) om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten, med den ändringen att tillämpningsområdet har begränsats till insatsområden.
Lagen om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten infördes på grund av den specifika hotbild som tjänstgöring i utlandsstyrkan ansågs medföra. Vid lagens införande tjänstgjorde även polismän i styrkan. Polismännen övergick senare till Polisens utlandsstyrka. För att polismännens skydd inte skulle försvagas tillkom 1 a § lagen om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten, enligt vilken bl.a. lagens 2 § ska tillämpas även för den som tjänstgör utomlands i Polisens utlandsstyrka, varvid arbetsmiljöansvaret dock ska ligga på Rikspolisstyrelsen (numera Polismyndigheten) i stället för Försvarsmakten. Detta gäller fortfarande (se punkten 2 i övergångsbestämmelserna till lagen om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser).
Arbetsmiljölagen kommer alltså i princip inte att gälla vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet utomlands. Frågan är därför om det finns skäl att införa en särreglering av det slag som gäller för Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser och för Polisens utlandsstyrka.
I detta sammanhang ska till att börja med framhållas att det - förutom i sådana situationer som omfattas av artikel 18 c i Prümrådsbeslutet - inte finns någon skyldighet att tillmötesgå en begäran om svensk medverkan i samarbete utomlands. Överenskommelser om samarbete bör heller inte ingås med stater där det, trots eventuella särskilda åtaganden från den andra staten, framstår som tveksamt om en godtagbar arbetsmiljö kan garanteras. Om samarbete ska ske gäller vidare ett visst ansvar enligt arbetsmiljölagen även om den lagen i princip inte är tillämplig utanför landets gränser. Ansvaret måste anses innefatta en skyldighet att tillsammans med utländska myndigheter beakta arbetsmiljörisker när samarbete planeras. Inför en insats finns vidare ett ansvar enligt arbetsmiljölagen för att svenska tjänstemän är förberedda och lämpliga för arbetsuppgifterna, t.ex. genom att ha ändamålsenlig utbildning och utrustning, och efter en insats ett ansvar för t.ex. krisstöd, rehabilitering och företagshälsovård.
Det ska vidare beaktas att samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet kommer att pågå under kortare tid än de insatser som Försvarsmaktens personal och Polisens utlandsstyrka deltar i. Förhållandena vid samarbetet torde vidare normalt sett vara mindre riskfyllda än vid de senare insatstyperna. Svenska myndigheter skulle slutligen ha begränsade möjligheter att fullgöra ett eventuellt arbetsmiljöansvar, eftersom de i stor utsträckning kommer att sakna inflytande över de omständigheter som gäller.
Mot denna bakgrund bedömer även regeringen att det saknas tillräckliga skäl för att införa en särreglering av det slag som finns för Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser och för Polisens utlandsstyrka.
11 Europolförordningen
11.1 Europols reglering och struktur
EU:s polisbyrå Europol har till uppgift att stödja och stärka medlemsstaternas polismyndigheter och andra brottsbekämpande organs insatser och deras samarbete för att förebygga och bekämpa allvarlig brottslighet som rör två eller fler medlemsstater.
Europol inrättades genom Europolkonventionen 1995. Europolkonventionen antogs av Sverige 1997 (prop. 1996/97:164, bet. 1997/98:JuU2, rskr. 1997/98:22). Europolkonventionen ersattes av rådets beslut 2009/371/RIF av den 6 april 2009 om inrättande av Europeiska polisbyrån (Europolrådsbeslutet), som sedan dess reglerar verksamheten. Europol arbetar till stor del med insamling, behandling och analys av underrättelser om allvarlig och gränsöverskridande brottslighet inom unionen och fungerar som en knutpunkt för utbyte av uppgifter mellan medlemsstaterna.
I varje medlemstat finns det en nationell enhet som är kontaktpunkt och förbindelselänk mellan Europol och medlemsstaternas myndigheter. Chefen för den nationella enheten har också en formell roll i Europols interna verksamhet. I Sverige är Polismyndigheten nationell enhet.
Europols ledning utgörs dels av en styrelse bestående av representanter från alla medlemsstater och Europeiska kommissionen, dels en verkställande direktör som assisteras av tre biträdande verkställande direktörer. Europols huvudkontor ligger i Haag i Nederländerna. Vid huvudkontoret finns personal som är direkt anställd av Europol, t.ex. experter och analytiker inom olika områden. Där arbetar också särskilda sambandsmän som är utsända av medlemsstaterna. Sambandsmännen har till uppgift att praktiskt genomföra informations- och underrättelseutbytet mellan Europol och de nationella enheterna samt att samverka med Europols anställda i bl.a. analysarbetet. Vid arbetet för Europol lyder de - till skillnad från Europols anställda - under sin medlemsstats nationella enhet och medlemsstatens nationella lagstiftning.
11.2 Från rådsbeslut till förordning
Enligt artikel 88 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska Europaparlamentet och rådet genom förordningar i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet reglera Europols struktur, arbetssätt, verksamhetsområde och uppgifter. Enligt samma artikel krävs även närmare bestämmelser om den kontroll av Europols verksamhet som Europaparlamentet utför under medverkan av de nationella parlamenten. Mot denna bakgrund har det ansetts nödvändigt att ersätta Europolrådsbeslutet med en förordning som bl.a. innehåller bestämmelser om parlamentarisk kontroll.
Våren 2013 presenterade kommissionen ett förslag till en ny reglering för Europol. Den 4 december 2015 nåddes en politisk överenskommelse om regleringen. Europolförordningen beslutades den 11 maj 2016 och kommer att börja tillämpas den 1 maj 2017. Vid den tidpunkt Europolförordningen börjar tillämpas kommer Europolrådsbeslutet att upphävas.
Förordningen innehåller det styrande regelverket för Europol. Europol kommer även fortsättningsvis att ha som huvudsaklig uppgift att stödja och stärka insatser som utförs av de brottsbekämpande myndigheterna i medlemsstaterna samt deras ömsesidiga samarbete för att förebygga och bekämpa allvarlig brottslighet som rör två eller fler medlemsstater, terrorism och sådana former av brottslighet som påverkar ett gemensamt intresse som omfattas av unionens politik. Vilken form av brottslighet som avses anges i bilaga 1 till Europolförordningen.
Genom Europolförordningen har Europols uppgifter och mandat utökats något. Europol har bl.a. fått i uppgift att samordna, organisera och initiera insatser tillsammans med medlemsstaterna. Medlemsstaternas skyldighet att förse Europol med den information som byrån behöver för att genomföra sitt uppdrag förtydligas i förordningen och Europols skyldighet att samarbeta med bl.a. Eurojust och den Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) förstärks också. Vidare införs genom förordningen vissa ändringar i proceduren enligt vilken Europol kan ingå avtal med tredje land och villkoren för överförande av personuppgifter.
Europolförordningen innehåller även ett uppdaterat avsnitt med dataskyddsregler. Utöver en modernisering av regelverket, utpekas den Europeiska datatillsynsmannen (EDPS) som oberoende tillsynsmyndighet för dataskyddet. Den nuvarande konstruktionen med en Joint Supervisory Board (JSB) med representanter för medlemsstaternas dataskyddsmyndigheter avskaffas. För att säkerställa att de nationella datatillsynsmyndigheterna får fortsatt inflytande åläggs EDPS att samråda med de nationella myndigheterna i frågor kring tillsynen. Vidare finns bestämmelser om att de nationella tillsynsmyndigheterna ska ingå i en samarbetsnämnd.
En annan skillnad i förhållande till rådsbeslutet är att enskilda personer som lidit skada på grund av otillåten behandling av personuppgifter kan väcka talan, inte bara mot medlemsstaterna vid behörig nationell domstol, utan även mot Europol vid EU-domstolen.
Den parlamentariska kontrollen av Europols verksamhet förtydligas och stärks bl.a. genom införandet av en tydlig informationsskyldighet gentemot Europaparlamentet och de nationella parlamenten.
11.3 Behovet av författningsändringar
Regeringens förslag: Bestämmelsen som avser Europols direktör, biträdande direktörer och personal i bilagan till lagen om immunitet och privilegier i vissa fall och lagen om tystnadsplikt för anställda vid Europeiska polisbyrån ska upphävas.
Regeringens bedömning: Inga ytterligare lagändringar krävs med anledning av Europolförordningen.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget och bedömningen.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Eftersom Europolförordningen kommer att vara bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna ska bestämmelserna i förordningen inte genomföras i svensk lagstiftning. Europolförordningen bedöms inte heller medföra behov av några kompletterande bestämmelser i svensk rätt. Däremot föranleder förordningen ändringar i vissa befintliga författningar.
Lagen om immunitet och privilegier i vissa fall
Lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall innehåller bestämmelser om vilka internationella organ och fysiska personer som åtnjuter immunitet och privilegier i olika former. Sverige har tillträtt en rad internationella överenskommelser som också innebär att immunitet och privilegier ska tillkomma vissa rättssubjekt. Överenskommelser om immunitet och privilegier kan avse bara organisationerna, men gäller i allmänhet också fysiska personer med anknytning till dessa. Genom lagen om immunitet och privilegier i vissa fall har dessa åtaganden om immunitet och privilegier införlivats i svensk rätt (jämför prop. 1975/76:205 s. 7). Bilagan till lagen innehåller en uppräkning av organ och personer som åtnjuter immunitet och privilegier och innehåller även uppgifter om tillämplig internationell överenskommelse. I punkten 52 i bilagan anges att Europols direktör, biträdande direktörer och personal omfattas av immunitet och/eller privilegier enligt rådsbeslutet.
I artikel 63 i Europolförordningen anges att Europol och dess personal ska omfattas av protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier. Protokollet är fogat till EU:s fördrag. I protokollet finns bestämmelser om immunitet och privilegier för tjänstemän och anställda i EU. Artikel 63 i Europolförordningen motsvarar i stort artikel 51 i Europolrådsbeslutet. En allmän bestämmelse om immunitet och privilegier finns vidare i artikel 343 i EUF-fördraget.
Bestämmelserna i protokoll nr 7 om Europeiska unionens immunitet och privilegier utgör en del av primärrätten och är direkt tillämpliga. Mot den bakgrunden anser regeringen att punkten 52 i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall ska upphävas.
Lagen om tystnadsplikt för anställda vid Europeiska polisbyrån
Enligt lagen (2013:330) om tystnadsplikt för anställda vid Europeiska polisbyrån får den som är eller har varit verksam vid Europol i egenskap av ledamot i styrelsen eller anställd, eller har ålagts tystnadsplikt med stöd av artikel 41.2 i rådsbeslutet, inte obehörigen röja uppgifter som han eller hon fått kännedom om på grund av verksamheten vid Europol. I fråga om den som fått del av sådana uppgifter inom ramen för anställning eller uppdrag hos en svensk myndighet ska i stället offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) tillämpas.
Lagen infördes mot bakgrund av bestämmelsen i artikel 41.4 i Europolrådsbeslutet som innebär att varje medlemsstat ska behandla alla överträdelser av tystnadsplikten som överträdelser av skyldigheter i medlemsstaternas egen lagstiftning om tystnadsplikt eller skydd av sekretessbelagt material (se prop. 2012/13:73 s. 122 f.). Bestämmelsen innebär att bestämmelsen om brott mot tystnadsplikt i 20 kap. 3 § brottsbalken ska kunna tillämpas när det gäller personal som är anställd av Europol. När det däremot gäller offentligt anställda i Sverige som har befattning med uppgifter från Europol, liksom beträffande de svenska Europolsambandsmännens befattning med sådana uppgifter, ansågs Sverige leva upp till de krav på tystnadsplikt som ställs i Europolrådsbeslutet utan någon särskild reglering (se prop. 2008/09:14 s. 39).
Av artikel 67 i Europolförordningen framgår att Europol ska fastställa bestämmelser om diskretion och konfidentialitet. I artikel 53 anges även att tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i EU samt sådana verkställighetsbestämmelser som överenskommits mellan EU:s institutioner med anledning av tjänsteföreskrifterna, ska vara tillämpliga för anställda vid Europol. Detta gäller dock inte personal som vid ikraftträdandet av förordningen har anställningskontrakt som regleras av Europolkonventionen.
De tjänsteföreskrifter som avses är förordning nr 31 (EEG), nr 11 (EKSG) om tjänsteföreskrifter för tjänstemän och anställningsvillkor för övriga anställda i Europeiska ekonomiska gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen (tjänsteföreskrifterna). Tjänsteföreskrifterna är tillämpliga för anställda vid unionens institutioner och byråer. Bestämmelser om tystnadsplikt finns i artikel 17. Tystnadsplikten gäller även efter det att tjänstemannen lämnat tjänsten. Härutöver finns allmänna bestämmelser om tystnadsplikt i artikel 339 i EUF-fördraget.
Någon motsvarighet till bestämmelsen i artikel 41.4 i rådsbeslutet finns däremot inte i Europolförordningen. När Europolförordningen blir tillämplig, kommer det därför inte att finnas utrymme för medlemsstaterna att behandla överträdelser av tystnadsplikten som överträdelser av skyldigheter i medlemsstaternas egen lagstiftning om tystnadsplikt eller skydd av sekretessbelagd information. Regeringen anser därför att lagen om tystnadsplikt för anställda vid Europeiska polisbyrån ska upphävas.
12 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringens bedömning: Författningsändringarna bör träda i kraft den 2 juli 2017. Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens utom vad gäller datumet för ikraftträdande.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens utom vad gäller datumet för ikraftträdande.
Remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: Förslaget till ny lag om internationellt polisiärt samarbete innebär att förvaltningsuppgifter överlåts till andra stater. Det innehåller också ett bemyndigande till vissa myndigheter att i särskilda fall besluta om en sådan överlåtelse. Eftersom uppgifterna innefattar myndighetsutövning krävs antingen att minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter förenar sig om beslutet eller att det fattas i den ordning som gäller för stiftande av grundlag (10 kap. 6 och 8 §§ regeringsformen). Under förutsättning att riksdagen fattar beslut enligt den förstnämnda omröstningsregeln, bedöms författningsändringarna kunna träda i kraft den 2 juli 2017.
Europolförordningen trädde i kraft våren 2016 och ska börja tillämpas från och med den 1 maj 2017. Även författningsändringarna med anledning av den nya Europolförordningen bör träda i kraft den 2 juli 2017.
Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte.
13 Konsekvenser
Regeringens bedömning: De kostnader som förslagen kan ge upphov till kan finansieras inom ramen för befintliga anslag.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Rikspolisstyrelsen anför att effektivitetsvinsterna med förslagen inte ska överdrivas. Den svenska polisen måste ha tillräckliga resurser för att kunna hantera i princip alla nationella angelägenheter själv, vilket innebär att resurserna även fortsättningsvis måste dimensioneras med en viss överkapacitet. Rikspolisstyrelsen anser att de utökade samarbetsmöjligheterna i stället bör ses som en möjlighet att skapa ett mervärde för verksamheten som kan utmynna i en mer effektiv verksamhet med minskad brottslighet och minskade samhällskostnader som följd.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Polismyndigheten anför att det inte är självklart att förslagen kan finansieras inom ramen för befintliga anslag. Polisförbundet menar att den svenska polisen saknar tillräckliga resurser för att kunna delta i samarbete utomlands. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet anser att ett utökat samarbete rimligen kommer att medföra ökade kostnader.
Skälen för regeringens bedömning
Förslagen om utökat polissamarbete
Vid samarbete i Sverige kommer det att uppstå driftskostnader för utländska tjänstemän. Vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet ska tjänstemännens hemstat som huvudregel ansvara för dessa kostnader (artikel 34). Vid samarbete enligt Atlasrådsbeslutet gäller i stället den omvända huvudregeln (artikel 6).
Det kommer även att uppstå vissa utbildningskostnader för polisen. Det finns också ett behov av samövningar. De nya samarbetsformerna kommer även att innebära arbete med att omarbeta eller utfärda nya föreskrifter och allmänna råd.
De förväntade kostnadsökningarna måste ställas i relation till de besparingar som förslagen möjliggör. Ett fördjupat samarbete innebär att polisen ges möjlighet att effektivisera sin verksamhet och i viss mån hålla nere kostnaderna för denna. Även om effektivitetsvinsterna av förslaget inte ska överdrivas bedöms att de kostnader som förslagen kan ge upphov till kan finansieras inom ramen för polisens befintliga anslag.
Förslagen berör endast indirekt andra statliga myndigheter än Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Förslaget om att utöka den svenska jurisdiktionen för brott som begås av svenska tjänstemän utomlands kan medföra visst merarbete i form av utredning och lagföring hos åklagare respektive domstol. Det kan emellertid antas att antalet anmälda brott och lagföringar kommer att ligga på en mycket låg nivå. Arbetsbelastningen bedöms inte leda till några nämnvärda kostnadsökningar för berörda myndigheter. Inte heller i övrigt bedöms förslagen ha några beaktansvärda ekonomiska konsekvenser för andra statliga myndigheter än Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Förslagen torde inte heller ha några ekonomiska konsekvenser för kommuner, landsting, företag eller andra enskilda.
Sammanfattningsvis bedöms att de kostnader som förslagen kan ge upphov till kan finansieras inom ramen för befintliga anslag. Förslagen kan leda till en minskad brottslighet och därmed minskade övergripande samhällskostnader. Förslagen bedöms däremot inte ha några effekter för det kommunala självstyret, jämställdheten mellan kvinnor och män eller möjligheterna att uppnå de integrationspolitiska målen.
Förslagen med anledning av Europolförordningen
Europolförordningen bedöms inte påverka medlemsstaternas befintliga arbete i någon större utsträckning. Förordningen förväntas inte innebära fler eller andra uppgifter för berörda myndigheter, framför allt Polismyndigheten och Datainspektionen, i förhållande till det nu gällande rådsbeslutet.
Den s.k. Joint Supervisory Board (JSB) med representanter för medlemsstaternas dataskyddsmyndigheter avskaffas genom Europolförordningen. I stället ska det införas en samarbetsnämnd där de nationella tillsynsmyndigheterna ska ingå. Vad det konkret innebär för Datainspektionens arbete är svårt att förutse innan samarbetsnämnderna inrättats och arbetet vid dem påbörjats. Det finns dock inte anledning att tro att detta innebär något merarbete för Datainspektionen i förhållande till vad som gäller i dag inom ramen för JSB.
Sammanfattningsvis bedöms Europolförordningen inte innebära några kostnadsökningar för det allmänna. Förordningen bedöms inte heller ha några andra konsekvenser som är relevanta att ta upp i detta sammanhang.
14 Författningskommentar
14.1 Förslaget till lag om internationellt polisiärt samarbete
Lagen ersätter lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete. Den nya lagen har en ny struktur med indelning i kapitel och bygger på en uppdelning mellan operativt samarbete och uppgiftsutbyte. Lagen innehåller dels nya bestämmelser om operativt samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet, dels bestämmelser som förs över från den gamla lagen. Några bestämmelser i den gamla lagen förs inte över till den nya lagen eftersom de ansetts överflödiga. Det rör sig om några definitioner (se författningskommentaren till 1 kap. 3 §) och en bestämmelse i 11 § andra stycket i den gamla lagen som upplyser om att regeringen enligt 11 kap. 1 § f vapenlagen (1996:67) får meddela föreskrifter om att den lagen inte ska gälla i fråga om skjutvapen och ammunition som en företrädare för en annan stats myndighet medför vid tillfällig tjänstgöring i Sverige.
I de bestämmelser som förs över från den gamla lagen görs ändringar av främst redaktionell eller språklig art. I den mån det bedömts behövligt redogörs för sådana ändringar i författningskommentaren. I förekommande fall hänvisas även till tidigare förarbeten i form av författningskommentarer.
Hänvisningarna till den gamla lagen i författningskommentaren avser lagen med beaktande av lagen (2016:484) om ändring i lagen om internationellt polisiärt samarbete, som inte trätt i kraft.
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens tillämpningsområde och innehåll
1 § Denna lag tillämpas på polisiärt samarbete mellan Sverige och andra stater i den utsträckning Sverige i en internationell överenskommelse har gjort sådana åtaganden som avses i lagen.
Paragrafen anger lagens tillämpningsområde.
Paragrafen motsvarar 1 § i den gamla lagen. Där anges att lagen tillämpas på polisiärt samarbete mellan Sverige och andra medlemsstater i Europeiska unionen samt Island, Norge, Schweiz, Lichtenstein och USA, i den utsträckning Sverige i en internationell överenskommelse har gjort sådana åtaganden som avses i lagen. Samtidigt anmärks att lagens föreskrifter om användningsbegränsningar gäller även i förhållande till andra än de uppräknade staterna. Nu anges i stället endast att lagen tillämpas på polisiärt samarbete mellan Sverige och andra stater i den utsträckning Sverige i en internationell överenskommelse har gjort sådana åtaganden som avses i lagen. Någon ändring i sak är inte avsedd. Frågan behandlas i avsnitt 6.2.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 167, prop. 2005/06:194 s. 60, prop. 2010/11:129 s. 105, prop. 2010/11:159 s. 26 och prop. 2015/16:96 s. 27.
2 § Lagen innehåller bestämmelser om operativt samarbete (2-5 kap.) och uppgiftsutbyte (6-10 kap.).
Paragrafen, som är ny, anger lagens innehåll och struktur.
Uttryck i lagen
3 § I lagen avses med
- Schengenkonventionen: konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985,
- avtalet med Danmark: avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket Danmarks regering om polisiärt samarbete i Öresundsregionen,
- Öresundsförbindelsen: den fasta förbindelsen över Öresund som den definieras i artikel 2 i avtalet med Danmark,
- Prümrådsbeslutet: rådets beslut 2008/615/RIF av den 23 juni 2008 om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet,
- Atlasrådsbeslutet: rådets beslut 2008/617/RIF av den 23 juni 2008 om förbättrat samarbete i krissituationer mellan Europeiska unionens medlemsstaters särskilda insatsgrupper,
- referensuppgifter: registeruppgifter som inte röjer identiteten på en person, antingen i form av en sifferbeteckning och ett fingeravtryck eller en sifferbeteckning och en dna-profil från den ickekodifierande delen av personens dna,
- CBE-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/413 av den 11 mars 2015 om underlättande av gränsöverskridande informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott, i den ursprungliga lydelsen,
- VIS-rådsbeslutet: rådets beslut 2008/633/RIF av den 23 juni 2008 om åtkomst till informationssystemet för viseringar (VIS) för sökningar för medlemsstaternas utsedda myndigheter och för Europol i syfte att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott, och
- avtalet med USA: avtalet av den 16 december 2011 mellan Konungariket Sveriges regering och Amerikas förenta staters regering om ett förstärkt samarbete för att förebygga och bekämpa brottslighet.
Paragrafen definierar vissa uttryck som används i lagen.
Paragrafen motsvarar delvis 2 § i den gamla lagen. Definitionerna av Schengenkonventionen, avtalet med Danmark och Atlasrådsbeslutet är nya. Definitionerna av Öresundsförbindelsen, Prümrådsbeslutet, referensuppgifter, CBE-direktivet, VIS-rådsbeslutet och avtalet med USA motsvarar de som finns i den gamla lagen. Utländska tjänstemän, förföljande tjänstemän och svenska tjänstemän definieras i den gamla lagen men inte i den nya lagen (se även kommentarerna till 2 kap. 5 och 7 §§).
Definitionen av CBE-direktivet behandlas i avsnitt 6.2.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 167, prop. 2010/11:129 s. 106 f., prop. 2013/14:65 s. 42, prop. 2014/2015:82 s. 48, prop. 2015/16:24 s. 16 och prop. 2015/16:96 s. 28.
2 kap. Operativt samarbete enligt Schengenkonventionen
Gränsöverskridande övervakning
1 § Om det i en stat som deltar i det polisiära samarbetet enligt avdelning III i Schengenkonventionen pågår en utredning om ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning, får utländska tjänstemän fortsätta en i sin stat påbörjad övervakning av en misstänkt gärningsman in på svenskt territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till det.
Under de förutsättningar som anges i första stycket får en påbörjad övervakning fortsätta även beträffande någon annan än en misstänkt gärningsman, om det är nödvändigt för den pågående utredningen och det finns starka skäl att anta att åtgärden kan medverka till att identifiera eller spåra en misstänkt gärningsman.
Paragrafen motsvarar 4 § första och andra styckena i den gamla lagen.
I 4 § första stycket i den gamla lagen anges som en förutsättning för gränsöverskridande övervakning att det i en stat som avses med bestämmelsen i 1 § första stycket i lagen pågår en utredning om ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning. Nu anges i stället att den stat där en sådan utredning ska pågå är en stat som deltar i det polisiära samarbetet enligt avdelning III i Schengenkonventionen. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 167, prop. 2002/03:66 s. 16 och prop. 2003/04:7 s. 220.
2 § Övervakningen av en misstänkt gärningsman får fortsätta utan föregående samtycke, om saken är så brådskande att samtycke inte kan inhämtas i förväg och den utländska utredningen avser misstanke om sådana brott som sägs i artikel 40.7 i Schengenkonventionen, nämligen
- mord,
- dråp,
- grovt sexualbrott,
- mordbrand,
- penningförfalskning och förfalskning av betalningsmedel,
- grov stöld,
- grovt häleri,
- penningtvätt,
- grovt bedrägeri,
- utpressning,
- människorov och tagande av gisslan,
- olaglig människohandel,
- människosmuggling,
- olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen,
- brott mot lagbestämmelser angående vapen och sprängämnen,
- ödeläggelse genom användande av sprängämnen,
- olaglig transport av giftigt och skadligt avfall,
- olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen,
- sådan brottslighet som avses i rådets gemensamma åtgärd 98/733/RIF av den 21 december 1998 om att göra deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott, och
- terroristbrott enligt rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism.
För att övervakningen ska få fortsätta krävs också att överskridandet av gränsen anmäls till en behörig svensk myndighet så snart det är möjligt och att den utländska myndigheten utan dröjsmål begär bistånd i utredningen.
Paragrafen motsvarar 4 § tredje stycket i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 168 och prop. 2002/03:66 s. 16 f.
3 § Övervakning enligt 1 eller 2 § ska genast upphöra om en behörig svensk myndighet begär det. Övervakning enligt 2 § ska även upphöra om samtycke inte har lämnats inom fem timmar från gränsöverskridandet.
Paragrafen motsvarar 4 § fjärde stycket i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 168.
Gränsöverskridande förföljande
4 § Om en person har upptäckts på bar gärning när han eller hon begår ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning, eller om någon som är häktad eller som avtjänar ett frihetsstraff har rymt, får utländska tjänstemän fortsätta ett i sin stat påbörjat förföljande av personen över en landsgräns in på svenskt territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till det.
Paragrafen motsvarar 5 § första stycket i den gamla lagen.
Enligt 5 § första stycket i den gamla lagen får en person förföljas in i Sverige bl.a. om han eller hon har upptäckts på bar gärning i färd med att begå ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning. Efter synpunkter från Lagrådet anges nu i stället att personen ska ha upptäckts på bar gärning när han eller hon begår ett sådant brott. Någon ändring i sak är inte avsedd. Frågan behandlas i avsnitt 6.2.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 168 och prop. 2003/04:7 s. 220.
5 § Förföljandet får fortsätta utan föregående samtycke om det på grund av sakens brådskande natur inte har varit möjligt att underrätta en behörig svensk myndighet i förväg, eller om svenska tjänstemän inte har kunnat ta över förföljandet i tid. De förföljande tjänstemännen ska anhålla om bistånd av en behörig svensk myndighet senast vid tidpunkten för gränsöverskridandet.
Paragrafen motsvarar 5 § andra stycket i den gamla lagen.
Uttrycken svenska tjänstemän och förföljande tjänstemän definieras i den gamla lagen. Definitionerna har ansetts överflödiga i den nya lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 168.
6 § Förföljande enligt 4 eller 5 § ska genast upphöra om en behörig svensk myndighet begär det.
Paragrafen motsvarar 5 § tredje stycket i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 168.
Behöriga tjänstemän
7 § Gränsöverskridande övervakning och förföljande får utföras av utländska tjänstemän som har anmälts vara behöriga att utföra sådant arbete.
Paragrafen, som är ny, anger vilka utländska tjänstemän som får utföra gränsöverskridande övervakning och förföljande.
Gränsöverskridande övervakning och förföljande får utföras av utländska tjänstemän som har anmälts vara behöriga att utföra sådant arbete. I den gamla lagen framgår detta av en definition av uttrycket utländska tjänstemän. Kravet på anmälan följer av Schengenkonventionen. Tjänstemännen behöver inte vara polismän. Efter påpekande från Lagrådet justeras bestämmelsens lydelse så att det tydligare framgår att kravet på anmälan gäller för samtliga tjänstemän.
Befogenheter
8 § Om utländska tjänstemän som utför gränsöverskridande förföljande begär det, ska svenska polismän omhänderta den flyende.
De utländska tjänstemännen får stoppa och omhänderta den flyende tills svenska polismän kan överta omhändertagandet eller identifiera honom eller henne.
Paragrafen motsvarar 6 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 168 f.
9 § När en person omhändertas enligt 8 § andra stycket får utländska tjänstemän
1. kroppsvisitera den som har omhändertagits, om det görs av säkerhetsskäl eller för att söka efter föremål som anges i 2,
2. omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brottsbalken eller kan antas ha betydelse för en utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott, och
3. belägga den som har omhändertagits med handfängsel.
Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 ska så snart det är möjligt överlämnas till en svensk polisman för prövning av fråga om beslag enligt 10 § andra stycket.
Paragrafen motsvarar 7 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 169.
10 § En person som har omhändertagits enligt 8 § får tas i förvar av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen under högst sex timmar, tiden mellan klockan 24 och 9 oräknad. Därefter ska personen omedelbart friges, om det inte har kommit in en begäran om en åtgärd som avses i
1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott,
2. 1 kap. 2 § lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,
3. 25 c eller 25 d § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
4. 5 a eller 5 b § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,
5. 8 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, om framställningen kommer från en dansk myndighet,
6. 6 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,
7. 6 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,
8. 1 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller
9. 3 kap. 15 § lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.
En svensk polisman får, i avvaktan på en framställning om en sådan åtgärd som avses i 4 kap. 19 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, ta i beslag föremål som har omhändertagits enligt 9 § första stycket 2, enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning.
Paragrafen motsvarar 8 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 169 f., prop. 2003/04:7 s. 220, prop. 2010/11:158 s. 161, prop. 2013/14:110 s. 611 f. och prop. 2014/15:29 s. 212.
Användning av vapen
11 § Utländska tjänstemän som utför gränsöverskridande övervakning eller förföljande får bara använda tjänstevapen i nödvärnssituationer. De får inte bereda sig tillträde till bostäder eller andra platser som inte är tillgängliga för allmänheten.
Paragrafen motsvarar 11 § första stycket andra och tredje meningarna i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 171 och prop. 2013/14:110 s. 612.
Behöriga svenska myndigheter
12 § Polismyndigheten beslutar om gränsöverskridande övervakning och förföljande in på svenskt territorium. Säkerhetspolisen får besluta om gränsöverskridande övervakning inom den verksamhet som den bedriver. Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen får i ett enskilt fall överlämna ett ärende om gränsöverskridande övervakning till Kustbevakningen.
En framställning eller anmälan från en utländsk myndighet om gränsöverskridande övervakning in på svenskt territorium ska göras till Polismyndigheten. Om framställningen eller anmälan avser sådan övervakning inom den verksamhet som Säkerhetspolisen bedriver, får den i stället göras till Säkerhetspolisen.
Andra kontakter med anledning av gränsöverskridande övervakning eller förföljande in på svenskt territorium ska äga rum direkt mellan de utländska tjänstemännen och Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller Kustbevakningen.
Paragrafen motsvarar 15 § i den gamla lagen.
I 15 § tredje stycket i den gamla lagen anges att andra kontakter med anledning av gränsöverskridande övervakning eller förföljande in på svenskt territorium ska äga rum direkt mellan de utländska tjänstemännen och berörd svensk myndighet. På Lagrådets inrådan klargörs nu att de myndigheter som avses är Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Kustbevakningen. En av myndigheterna kan vara berörd åt gången. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 172 och prop. 2013/14:110 s. 612 f.
Föreskrifter
13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om operativt samarbete enligt Schengenkonventionen.
Paragrafen, som är ny, är en upplysningsbestämmelse som anger att det kan finnas ytterligare bestämmelser i förordning eller myndighetsföreskrifter.
3 kap. Operativt samarbete enligt avtalet med Danmark
Gränsöverskridande förföljande
1 § Danska polismän får fortsätta ett i Danmark påbörjat förföljande över en landsgräns in på svenskt territorium, om förföljandet avser en person som har upptäckts på bar gärning när han eller hon begår en gärning som hör under allmänt åtal enligt svensk och dansk rätt. De får även fortsätta ett förföljande av en person som har avvikit från ett frihetsberövande på grund av brott eller, i den mån utlämning till Danmark kan komma i fråga enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, ett annat frihetsberövande. Ett förföljande ska genomföras på de villkor som i övrigt framgår av 2 kap. 4-6 §§.
Danska polismän får på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen även inleda ett förföljande som avses i första stycket. De ska i ett sådant fall omedelbart anhålla om bistånd av Polismyndigheten.
Vid ett förföljande enligt denna paragraf har danska polismän de befogenheter och den rätt att använda tjänstevapen som framgår av 2 kap. 8, 9 och 11 §§.
Paragrafen behandlar förföljanden som utförs av danska polismän.
Första stycket reglerar gränsöverskridande förföljande över Öresundsförbindelsen in i Sverige och motsvarar 10 § första stycket i den gamla lagen. I förhållande till den gamla lagen förtydligas när ett sådant förföljande får genomföras. Någon ändring i sak är inte avsedd. Första meningen är utformad efter synpunkter från Lagrådet. Liksom i 2 kap. 4 § anges att ett förföljande får fortsätta bl.a. om förföljandet avser en person som har upptäckts på bar gärning när han eller hon begår en gärning av ett visst slag. Till skillnad från i lagrådsremissen används alltså inte uttryckssättet på bar gärning i färd med att begå en gärning.
Andra stycket reglerar förföljande som inleds på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen och motsvarar 10 § andra stycket i den gamla lagen.
Tredje stycket reglerar befogenheter och vapenanvändning. I den gamla lagen framgår befogenheterna och rätten att använda tjänstevapen av 10 § första stycket första meningen och 11 § första stycket andra och tredje meningarna.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 170 f. och prop. 2013/14:110 s. 612.
Vissa ingripanden på Öresundsförbindelsen
2 § Danska polismän har på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen samma befogenheter att ingripa mot hot mot den allmänna ordningen och säkerheten som en svensk polisman har enligt lag eller annan författning. Vid ett sådant ingripande får de bara använda tjänstevapen i nödvärnssituationer.
Om en dansk polisman vidtar en åtgärd enligt första stycket, ska Polismyndigheten omedelbart underrättas. Åtgärden får pågå tills Polismyndigheten övertar genomförandet eller begär att den ska avbrytas.
Paragrafen motsvarar 9 § och 11 § första stycket tredje meningen i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 170 f. och prop. 2013/14:110 s. 612.
Föreskrifter
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om operativt samarbete enligt avtalet med Danmark.
Paragrafen, som är ny, är en upplysningsbestämmelse som anger att det kan finnas ytterligare bestämmelser i förordning eller myndighetsföreskrifter.
4 kap. Operativt samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet
Initiativ till samarbete enligt Prümrådsbeslutet
1 § Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får begära bistånd från en myndighet i en annan stat enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet.
Biståndet får inte lämnas av en särskild insatsgrupp. Det kan bestå av inrättandet av gemensamma patruller eller genomförandet av andra gemensamma insatser där utländska tjänstemän deltar.
Paragrafen, som är ny, behandlar vilka svenska myndigheter som får begära bistånd enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet och vad biståndet kan bestå av. Den behandlas i avsnitt 7.1.
I första stycket anges att regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får begära bistånd från en myndighet i en annan stat enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet. Vilka krav som ska vara uppfyllda för att bistånd ska få begäras framgår av 3 §.
Möjligheten att begära bistånd gäller i förhållande till de stater som valt att tillämpa artikel 17 i Prümrådsbeslutet. Vilken utländsk myndighet som en begäran ska göras till och vilka utländska myndigheter som bistånd kan begäras från bestäms av respektive stat.
Enligt andra stycket första meningen får biståndet inte lämnas av en särskild insatsgrupp, med vilket avses samma sak som i Atlasrådsbeslutet (se kommentaren till 4 §). Samarbete med sådana grupper får alltså bara ske enligt artikel 18 i Prümrådsbeslutet eller artikel 3 i Atlasrådsbeslutet.
I andra stycket andra meningen anges att biståndet kan bestå av inrättandet av gemensamma patruller eller genomförandet av andra gemensamma insatser där utländska tjänstemän deltar. Därmed framgår att gemensamma patruller är en form av gemensamma insatser, och att en gemensam insats är en insats som genomförs tillsammans med en eller flera andra stater och innefattar att utländska tjänstemän agerar på svenskt territorium. Förutom gemensam patrullering kan det t.ex. röra sig om stöd vid större händelser eller spaning. Vid samarbetet kan utländska tjänstemän ges polisiära befogenheter i Sverige (se 10 §).
2 § Regeringen och Polismyndigheten får vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor som har gränsöverskridande verkningar begära bistånd från en myndighet i en annan stat enligt artikel 18 i Prümrådsbeslutet.
Biståndet kan bestå av tjänstemän eller utrustning.
Paragrafen, som är ny, behandlar vilka svenska myndigheter som får begära bistånd enligt artikel 18 i Prümrådsbeslutet och vad biståndet kan bestå av. Den behandlas i avsnitt 7.1.
I första stycket anges att regeringen och Polismyndigheten får begära bistånd från en myndighet i en annan stat enligt artikel 18 i Prümrådsbeslutet. Vilka krav som ska vara uppfyllda för att bistånd ska få begäras framgår av 3 §.
Möjligheten att begära bistånd gäller i förhållande till de stater som tillämpar Prümrådsbeslutet. Vilken utländsk myndighet som en begäran ska göras till och vilka utländska myndigheter som bistånd kan begäras från bestäms av respektive stat.
Biståndet kan begäras vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor som har gränsöverskridande verkningar. Bistånd kan i dessa situationer begäras även enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet. Det är dock bara om bistånd begärs enligt artikel 18 i rådsbeslutet som det enligt beslutet finns en skyldighet för den andra staten att tillmötesgå begäran.
Av andra stycket framgår att biståndet kan bestå av tjänstemän eller utrustning. Till skillnad från bistånd enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet behöver biståndet inte innebära att utländska tjänstemän deltar i insatser på svenskt territorium. Till skillnad från vid samarbete enligt den artikeln saknas det vidare möjlighet att ge utländska tjänstemän polisiära befogenheter (se 10 §).
3 § Bistånd enligt artiklarna 17 och 18 i Prümrådsbeslutet får begäras om det är lämpligt och för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
Paragrafen, som är ny, behandlar krav för att bistånd enligt Prümrådsbeslutet ska få begäras. Den behandlas i avsnitt 7.1.
Enligt paragrafen gäller ett lämplighetskrav för att bistånd ska få begäras. Den myndighet som överväger att begära bistånd ska beakta att den svenska polisen som huvudregel ska klara av sitt uppdrag på egen hand och att möjligheten att begära bistånd är avsedd som ett komplement, främst för situationer där polisen kan utföra sitt uppdrag på ett bättre sätt genom internationell samverkan. Myndigheten ska också beakta att rättssäkerhet och kvalitet inte ska försämras om samarbete sker. Frågan om lämplighetskravet är uppfyllt ska avgöras utifrån förhållandena i det enskilda fallet. Omständigheter som måste beaktas är t.ex. vilket slags situation det rör sig om, vilket bistånd som skulle begäras, behovet av samarbete, tillgängliga nationella resurser, och förutsättningarna för ett rättssäkert och effektivt samarbete.
Lämplighetskravet gäller även när bistånd ska begäras enligt artikel 18 i Prümrådsbeslutet. Det måste dock beaktas att den artikeln generellt sett tar sikte på händelser av större format, som dessutom har gränsöverskridande verkningar. Vid sådana händelser framstår det ofta som rimligt att samarbeta med utländska myndigheter. Det måste också beaktas att utländska tjänstemän inte kan ges polisiära befogenheter vid samarbete enligt artikel 18. Rättssäkerhetsaspekter gör sig därför inte gällande på samma sätt som när bistånd ska begäras enligt artikel 17 i rådsbeslutet.
Enligt paragrafen gäller också att bistånd bara får begäras för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Begreppen ska tolkas utifrån rådsbeslutet. Det förra begreppet avser situationer där det ännu inte finns konkreta misstankar om att ett visst brott har begåtts (se prop. 2010/11:129 s. 110). Det senare begreppet innefattar bl.a. att övervaka den allmänna ordningen och säkerheten och att ingripa när störningar, t.ex. brott, har inträffat (se prop. 2009/10:177 s. 18). Uttrycket omfattar i det här sammanhanget även åtgärder vid olyckshändelser och katastrofer men däremot inte utredning av brott, dvs. utredning av konkreta brott.
Initiativ till samarbete enligt Atlasrådsbeslutet
4 § Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får begära bistånd från en särskild insatsgrupp i en annan stat enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet.
Biståndet ska lämnas till en svensk särskild insatsgrupp och kan bestå av utrustning, expertis eller genomförandet av operationer där utländska tjänstemän agerar i en stödfunktion.
Paragrafen, som är ny, behandlar vilka svenska myndigheter som får begära bistånd enligt Atlasrådsbeslutet och vad biståndet kan bestå av. Den behandlas i avsnitt 8.1.
I första stycket anges att regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får begära bistånd från en utländsk särskild insatsgrupp enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet. Med en särskild insatsgrupp avses en brottsbekämpande enhet som har hanteringen av krissituationer som specialuppgift (se artikel 2 a i rådsbeslutet). Vilka krav som ska vara uppfyllda för att bistånd ska få begäras framgår av 5 och 6 §§.
Möjligheten att begära bistånd gäller i förhållande till de stater som valt att tillämpa rådsbeslutet. Vilken utländsk myndighet som en begäran ska göras till och vilka utländska myndigheter som bistånd kan begäras från bestäms av respektive stat.
I andra stycket anges att biståndet ska lämnas till en svensk särskild insatsgrupp och att det kan bestå av utrustning, expertis eller genomförandet av operationer där utländska tjänstemän agerar i en stödfunktion. Vid operationer kan utländska tjänstemän ges polisiära befogenheter i Sverige (se 10 §).
5 § För att Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska få begära bistånd enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet krävs att regeringen har lämnat sitt medgivande. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska samråda med varandra innan regeringens medgivande begärs.
Regeringens medgivande behövs inte i brådskande fall som kan innebära fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska i ett sådant fall omedelbart underrätta regeringen om att bistånd har begärts. Den myndighet som begärt biståndet ska även underrätta den andra myndigheten om det. Regeringen ska pröva om beslutet att begära bistånd ska undanröjas eller bestå.
Paragrafen, som är ny, behandlar krav på regeringens medverkan när Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen begär bistånd enligt Atlasrådsbeslutet. Den behandlas i avsnitt 8.1.
Av första stycket framgår att Polismyndigheten och Säkerhetspolisen som huvudregel måste ha regeringens medgivande för att få begära bistånd. Myndigheterna ska alltså göra en framställning om medgivande till regeringen. Om regeringen lämnar sitt medgivande kan bistånd därefter begäras. Begäran får då inte vara mer omfattande eller avse andra befogenheter för utländska tjänstemän än som omfattas av medgivandet. Av samma stycke framgår även att Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska samråda med varandra innan regeringens medgivande begärs.
Av andra stycket följer att regeringens medgivande inte behövs i brådskande fall som kan innebära fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Bestämmelsen kan tillämpas även om det i det enskilda fallet inte går att konstatera en konkret och omedelbar fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Det räcker att det med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet finns anledning att räkna med en viss akut risk av det aktuella slaget. Så kan t.ex. vara fallet när polisen har indikationer på att ett omfattande terroristattentat är under förberedande men inte kan bedöma om attentatet kommer att ske inom de närmaste timmarna eller först efter en längre tid. Av bestämmelsen följer att Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen omedelbart ska underrätta regeringen om en begäran om bistånd har gjorts utan regeringens medgivande. Den myndighet som begärt biståndet ska även underrätta den andra myndigheten om det. Regeringen ska pröva om beslutet att begära bistånd ska undanröjas eller bestå. Att bistånd begärts utan regeringens medgivande hindrar inte att ett samarbete påbörjas. Samarbetet ska dock omedelbart avbrytas om regeringen beslutar att polisens begäran om bistånd ska undanröjas.
6 § Bistånd enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet får begäras om det är lämpligt och för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra brott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.
Paragrafen, som är ny, behandlar krav för att bistånd enligt Atlasrådsbeslutet ska få begäras. Den behandlas i avsnitt 8.1.
Enligt paragrafen gäller ett krav på lämplighet för att bistånd ska få begäras. Bedömningen ska göras utifrån samma utgångspunkter som vid bistånd enligt Prümrådsbeslutet (se kommentaren till 3 §). Vid bedömningen ska beaktas om stöd kan begäras från Försvarsmakten enligt lagen (2006:343) om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning. Att stöd kan begäras enligt den lagen utesluter dock inte att det kan vara lämpligt att i stället eller dessutom begära bistånd enligt Atlasrådsbeslutet.
Enligt paragrafen får bistånd begäras för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra brott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. Detta överensstämmer med vad som gäller för att polisen ska få begära stöd från Försvarsmakten enligt lagen om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning. Samarbete kan ske inte bara vid angrepp som kan konstateras utgöra terroristbrott utan också när det är oklart om den aktuella handlingen utförs med det särskilda uppsåt som krävs för att det ska röra sig om ett sådant brott. Samarbete kan alltså ske om det är fråga om en sådan gärning som avses i 3 § lagen om straff för terroristbrott och gärningen allvarligt kan skada en stat eller mellanfolklig organisation. I likhet med insatser enligt lagen om Försvarsmaktens stöd till polisen vid terrorismbekämpning kan biståndet avse bl.a. att avvärja ett överhängande angrepp eller att begränsa skadeverkningar vid en pågående attack.
Överlåtelser av förvaltningsuppgifter
7 § Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får överlåta förvaltningsuppgifter till andra stater vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Uppgifterna får i de fall som avses i 10 § innefatta myndighetsutövning.
Paragrafen, som är ny, innehåller ett bemyndigande enligt 10 kap. 8 § regeringsformen att överlåta förvaltningsuppgifter till andra stater. Den behandlas i avsnitten 7.2 och 8.2.
Enligt paragrafen får regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen överlåta förvaltningsuppgifter till andra stater vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Förvaltningsuppgifterna ska vara av ett sådant slag som kan utföras vid samarbete enligt rådsbesluten. Enligt paragrafen får uppgifterna innefatta myndighetsutövning bara i de fall som avses i 10 §.
Överenskommelser om samarbete
8 § Innan ett samarbete enligt Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet påbörjas ska en överenskommelse om samarbetet ingås med den andra staten. Överenskommelsen får ingås av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
En överenskommelse som innebär att utländska tjänstemän ska delta i samarbete i Sverige ska avse en särskild insats som är klart avgränsad och reglera
1. det särskilda syftet med samarbetet,
2. vilket bistånd den utländska myndigheten ska ge,
3. på vilken tid och plats samarbetet ska genomföras,
4. vilka utländska tjänstemän som ska delta,
5. hur ledning ska utövas,
6. vilka befogenheter utländska tjänstemän ska ha, och
7. vilka vapen och vilken annan liknande utrustning utländska tjänstemän ska få inneha.
Paragrafen, som är ny, behandlar överenskommelser om samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Den behandlas i avsnitten 7.3 och 8.3.
Av första stycket framgår att ett samarbete enligt Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet ska föregås av en överenskommelse med den andra staten, och att överenskommelsen får ingås av regeringen, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen. Polismyndighetens och Säkerhetspolisens möjlighet att ingå överenskommelsen är enligt 10 kap. 2 § regeringsformen beroende av ett bemyndigande från regeringen. Vilken utländsk myndighet som företräder den andra staten och som överenskommelsen ska ingås med bestäms av den staten.
Andra stycket innehåller en särreglering för överenskommelser som innebär att utländska tjänstemän ska delta i samarbete i Sverige, dvs. överenskommelser som inte endast innebär att utrustning ställs till svenskt förfogande. En överenskommelse av det aktuella slaget får inte vara av generell karaktär utan ska i stället avse en särskild insats som är klart avgränsad. Överenskommelsen ska vidare reglera vissa frågor. Den ska reglera det särskilda syftet med samarbetet, vilket bistånd den utländska myndigheten ska ge, på vilken tid och plats samarbetet ska genomföras, vilka utländska tjänstemän som ska delta, hur ledning ska utövas, vilka befogenheter utländska tjänstemän ska ha och vilka vapen och vilken annan liknande utrustning de ska få inneha.
Behöriga tjänstemän och ledning
9 § Utländska tjänstemän får delta i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet om de är lämpliga för uppgiften och anställda vid en samverkande myndighet.
Tjänstemännen ska stå under ledning av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
Paragrafen, som är ny, reglerar vilka utländska tjänstemän som får delta i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet och vad som ska gälla beträffande ledning. Paragrafen behandlas i avsnitten 7.4, 7.5, 8.4 och 8.5.
För att en utländsk tjänsteman ska få delta i ett samarbete ska tjänstemannen enligt första stycket vara lämplig för uppgiften och anställd vid en samverkande myndighet. Frågan om lämplighetskravet är uppfyllt får avgöras utifrån tjänstemannens utbildning och erfarenhet, innefattande hans eller hennes uppgifter i hemstaten, och vilka uppgifter tjänstemannen skulle ges vid samarbetet. Lämplighetskravet för sådana tjänstemän som ska delta aktivt i samarbetet, tilldelas polisiära befogenheter och ha samma rätt som svenska polismän att använda vapen är högre än lämplighetskravet för andra utländska tjänstemän. För att tjänstemännen ska kunna betraktas som lämpliga för deltagande måste de bl.a. ha tillräckligt goda språkkunskaper för att kunna kommunicera med svenska polismän och med allmänheten samt känna till de regler och arbetsmetoder som tillämpas av svensk polis.
Vilka utländska tjänstemän som ska delta i ett samarbete får avgöras efter samråd med den samverkande myndigheten. Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska genom kontakter med den samverkande myndigheten kontrollera att tjänstemännen är lämpliga för uppgiften.
Utländska tjänstemän ska enligt andra stycket stå under ledning av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen. Ledningen ska kunna gestalta sig på olika sätt vid olika typer av samarbete. Om de utländska tjänstemännen ska agera som en sammanhållen enhet är det t.ex. naturligt att de leds av ett eget befäl och genom befälet ges ett uppdrag med vissa ramar och begränsningar.
Vid alla samarbeten gäller att Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska kunna följa och lämna instruktioner för utländska tjänstemäns agerande, t.ex. deras befogenhetsanvändning, och att åtgärder ska stämmas av med och rapporteras till myndigheten. Om en pågående åtgärd, t.ex. ett gripande, rapporteras måste myndigheten ta ställning till åtgärden.
Befogenheter
10 § Utländska tjänstemän får ges polisiära befogenheter vid gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet och vid operationer enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet. För att få ges sådana befogenheter ska tjänstemännen vara polismän respektive ha polisiära befogenheter i sina hemstater.
Tjänstemännen får ges de befogenheter som en svensk polisman har enligt polislagen (1984:387) och de befogenheter som en svensk polisman har att
1. gripa någon enligt 24 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken,
2. ta föremål i beslag enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken,
3. förbjuda tillträde till ett visst område eller vidta andra åtgärder enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken, och
4. besluta om kroppsvisitation enligt 28 kap. 13 § rättegångsbalken.
Vid gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet ska befogenheterna i regel utövas i närvaro av svenska polismän.
Paragrafen, som är ny, behandlar befogenheter för utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Den behandlas i avsnitten 7.6 och 8.6.
Av första stycket framgår att utländska tjänstemän bara får ges polisiära befogenheter vid gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet och vid operationer enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet. För att kunna ges befogenheter vid gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet ska tjänstemännen vara polismän. För att kunna ges befogenheter vid operationer enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet måste tjänstemännen inte vara polismän men de ska ha polisiära befogenheter i sina hemstater.
Av andra stycket framgår att de befogenheter som får överlåtas är de befogenheter som svenska polismän har enligt polislagen (1984:387) och, i viss utsträckning, enligt rättegångsbalken.
Frågan om polisiära befogenheter bör överlåtas får avgöras utifrån vilket samarbete som ska ske. Samarbetet inom ramen för både gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet och operationer enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet är sådant att utländska tjänstemän typiskt sett behöver befogenheter enligt polislagen. Om en tjänsteman ges sådana befogenheter, bör han eller hon ges samtliga befogenheter enligt lagen. Om det kan bli aktuellt för utländska tjänstemän att ingripa mot brott bör tjänstemännen även ges befogenheter enligt rättegångsbalken.
Av 5 kap. 1 § framgår att befogenheter som överlåtits ska utövas i enlighet med svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
Vid gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet ska enligt tredje stycket befogenheterna i regel utövas i närvaro av svenska polismän. Någon motsvarande bestämmelse finns inte för operationer enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet. Bestämmelsen medför inte att utländska tjänstemän är förhindrade att utöva sina befogenheter om svenska tjänstemän inte är på plats. En gemensam insats ska dock planeras och ledas så att regeln kan upprätthållas.
Användning av vapen
11 § Utländska tjänstemän som getts befogenheter enligt 10 § har samma rätt att använda tjänstevapen och annan liknande utrustning som en svensk polisman har enligt lag eller annan författning. Andra utländska tjänstemän får bara använda tjänstevapen och annan liknande utrustning i nödvärnssituationer.
För att få användas ska utrustningen motsvara den utrustning svenska polismän använder.
Paragrafen, som är ny, behandlar utländska tjänstemäns användning av tjänstevapen och annan liknande utrustning. Den behandlas i avsnitten 7.7 och 8.7.
I första stycket anges att utländska tjänstemän som getts befogenheter enligt 10 § har samma rätt att använda tjänstevapen och annan liknande utrustning som en svensk polisman har enligt lag eller annan författning medan andra utländska tjänstemän bara får använda motsvarande utrustning i nödvärnssituationer.
Av andra stycket framgår att tjänstevapen och annan liknande utrustning för att få användas ska motsvara den utrustning som svenska polismän använder.
Föreskrifter
12 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om operativt samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet.
Paragrafen, som är ny, är en upplysningsbestämmelse och anger att det kan finnas ytterligare bestämmelser i förordning eller myndighetsföreskrifter.
5 kap. Gemensamma bestämmelser för operativt samarbete enligt Schengenkonventionen, avtalet med Danmark, Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet
Skyldigheter
1 § Utländska tjänstemän ska, när de utövar befogenheter enligt denna lag, följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen. De ska alltid kunna styrka sin behörighet och identitet.
Paragrafen reglerar utländska tjänstemäns skyldigheter.
Första meningen motsvarar 11 § första stycket första meningen i den gamla lagen. Bestämmelsen innebär att utländska tjänstemän som utövar befogenheter enligt lagen är skyldiga att följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas av den behöriga svenska myndigheten. Tillämpningsområdet utökas till att omfatta även utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Bestämmelsens lydelse justeras också så att det framgår att Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen kan vara behörig svensk myndighet (jämför prop. 2013/14:110 s. 612).
Andra meningen motsvarar 11 § första stycket fjärde meningen i den gamla lagen. Den krets av tjänstemän som omfattas av bestämmelsen utökas till att omfatta även utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet.
Ändringarna behandlas i avsnitt 9.1.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 171 och prop. 2013/14:110 s. 612.
Straffrättsligt skydd och ansvar
2 § Utländska tjänstemän som utövar myndighet i Sverige enligt denna lag ska vara skyddade enligt 17 kap. 1, 2 och 4 §§ brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Utländska tjänstemän som utför uppgifter i Sverige enligt denna lag ska vara ansvariga för olaga diskriminering enligt 16 kap. 9 § brottsbalken på motsvarande sätt som den som är anställd i svensk allmän tjänst. Innefattar uppgifterna myndighetsutövning ska tjänstemännen även vara ansvariga för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Paragrafen innehåller bestämmelser om straffrättsligt skydd och ansvar.
Första stycket motsvarar 12 § första stycket i den gamla lagen, med den ändringen att tillämpningsområdet utökas till att avse även utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet.
Andra stycket första meningen innehåller en ny bestämmelse om ansvar för olaga diskriminering enligt 16 kap. 9 § brottsbalken. Bestämmelsen omfattar samtliga tjänstemän som utför uppgifter i Sverige enligt lagen. Ansvar för olaga diskriminering torde dock vara uteslutet för tjänstemän som utför uppgifter enligt Schengenkonventionen eller avtalet med Danmark, eftersom tjänstemännen inte kan anses ha att gå personer ur allmänheten tillhanda på det sätt som avses i 16 kap. 9 § brottsbalken (se prop. 1999/2000:64 s. 112 f.).
Andra stycket andra meningen motsvarar 12 § andra stycket i den gamla lagen. Tillämpningsområdet utökas dock till att avse även tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet.
Ändringarna behandlas i avsnitt 9.2.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 171.
Skadestånd
3 § Om utländska tjänstemän utför uppgifter i Sverige enligt denna lag, ska svenska staten i stället för den utländska myndigheten eller tjänstemannen ersätta skador som uppkommer i samband med utförandet av uppgiften och som den utländska myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit skadeståndsskyldig för om svensk lag varit tillämplig på dem. Svenska staten ska dock inte ersätta skador som uppkommer hos den utländska myndigheten eller tjänstemannen.
Paragrafen reglerar ansvaret för skador som utländska tjänstemän vållar i samband med tjänstgöring i Sverige.
Paragrafen motsvarar 13 § i den gamla lagen, med den ändringen att tillämpningsområdet utökas till att avse även utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Ändringen behandlas i avsnitt 9.4.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 171.
4 § Bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som svenska tjänstemän vållar ska inte vara tillämpliga när skadorna vållas i en annan stat i samband med gränsöverskridande övervakning eller förföljande enligt Schengenkonventionen. Detsamma ska gälla när skadorna vållas i samband med samarbete enligt avtalet med Danmark, Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet.
Paragrafen behandlar svenska statens ansvar för skador som svenska tjänstemän vållar i samband med tjänstgöring utomlands.
Paragrafen motsvarar 14 § i den gamla lagen, med den ändringen att tillämpningsområdet utökas till att avse även skador som vållas vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. Dessutom görs ett tillägg som klargör att bestämmelsen omfattar skador som vållas i samband med alla slags arbetsuppgifter som kan utföras enligt avtalet med Danmark. Ändringarna behandlas i avsnitt 10.2.
Uttrycket svenska tjänstemän definieras i den gamla lagen men definitionen har ansetts överflödig i den nya lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 171.
6 kap. Allmänna bestämmelser om uppgiftsutbyte
Förhållandet till andra bestämmelser om personuppgiftsbehandling
1 § Om inte annat följer av denna lag eller föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till lagen gäller
- polisdatalagen (2010:361) för polisens behandling av personuppgifter vid internationellt polisiärt samarbete,
- kustbevakningsdatalagen (2012:145) för Kustbevakningens behandling av personuppgifter vid internationellt polisiärt samarbete, och
- tullbrottsdatalagen (2017:000) för Tullverkets behandling av personuppgifter vid internationellt polisiärt samarbete.
Paragrafen motsvarar 1 a § i den gamla lagen.
Hänvisningen till lagen (2005:787) om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet ersätts av en hänvisning till tullbrottsdatalagen (2017:000).
Tidigare förarbeten finns i prop. 2010/11:129 s. 106 och 112 och prop. 2011/12:45 s. 225.
2 § I lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen, och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som inom ramen för polissamarbete eller straffrättsligt samarbete har överförts från eller gjorts tillgängliga av
1. en stat som är medlem i Europeiska unionen (EU),
2. Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein,
3. ett EU-organ, eller
4. ett EU-informationssystem.
Om det i de författningar som anges i första stycket finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till lagen. Detta gäller dock inte vid behandling av personuppgifter som utbyts eller har utbytts med stöd av Prümrådsbeslutet, CBE-direktivet eller VIS-rådsbeslutet.
Paragrafen motsvarar 1 b § i den gamla lagen.
I 1 b § i den gamla lagen används uttryckssättet personuppgifter som hämtas eller har hämtats med stöd av VIS-rådsbeslutet. Nu används i stället uttryckssättet personuppgifter som utbyts eller har utbytts med stöd av VIS-rådsbeslutet. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2012/13:73 s. 142 f., prop. 2014/2015:82 s. 48 och prop. 2015/16:24 s. 15.
Villkor om användningsbegränsningar
3 § Om en svensk myndighet har fått uppgifter eller bevisning från en annan stat för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda brott eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet, ska svenska myndigheter följa villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifterna eller bevisningen, om villkoren gäller på grund av en överenskommelse med den andra staten eller en mellanfolklig organisation.
Första stycket gäller oavsett vad som är föreskrivet i lag eller annan författning.
Paragrafen motsvarar 3 § i den gamla lagen.
Bestämmelsen i 3 § i den gamla lagen gäller enligt sin lydelse uppgifter eller bevisning som en svensk myndighet fått för att användas i underrättelseverksamhet om brott, vid utredning av brott eller för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Den nya bestämmelsen avser i stället uppgifter eller bevisning som en svensk myndighet fått för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda brott eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Någon ändring i sak är inte avsedd. Frågan behandlas i avsnitt 6.2.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:64 s. 167 och prop. 2009/10:177 s. 18.
4 § En svensk brottsbekämpande myndighet får i enskilda fall ställa upp villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifter eller bevisning som lämnas till en annan stat eller en mellanfolklig organisation, om det krävs med hänsyn till enskildas rätt eller från allmän synpunkt. Sådana villkor får inte strida mot en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Paragrafen motsvarar 3 a § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2009/10:177 s. 18 f.
7 kap. Uppgiftsutbyte enligt Prümrådsbeslutet
Utbyte av dna-profiler
1 § Vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet får ett utländskt kontaktställe medges direktåtkomst till referensuppgifter i de svenska registren över dna-profiler.
Efter en överenskommelse mellan Sverige och en annan stat får kontaktstället i den andra staten göra en automatisk jämförelse mellan sina oidentifierade dna-profiler och referensuppgifter i de svenska registren över dna-profiler.
Första och andra styckena gäller endast de register över dna-profiler som regleras i polisdatalagen (2010:361).
Paragrafen motsvarar 16 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2010/11:129 s. 107 f. och prop. 2013/14:110 s. 613.
2 § Vid en förundersökning eller en annan utredning som handläggs enligt bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats dna-register. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i de svenska registren över dna-profiler.
Efter en överenskommelse mellan Sverige och en annan stat får det svenska kontaktstället, i syfte att utreda brott, göra en automatisk jämförelse mellan dna-profiler i spårregistret och referensuppgifter i den andra statens dna-register.
Paragrafen motsvarar 17 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2010/11:129 s. 108 f.
Utbyte av fingeravtryck
3 § Vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet får ett utländskt kontaktställe medges direktåtkomst till referensuppgifter i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
Paragrafen motsvarar 18 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2010/11:129 s. 109 f. och 112.
4 § I syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller utreda brott får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats fingeravtrycksregister. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
Det svenska kontaktstället ansvarar för att kontrollera om det mottagna fingeravtrycket stämmer överens med det fingeravtryck sökningen avsåg.
Paragrafen motsvarar 19 § i den gamla lagen.
I 19 § i den gamla lagen används begreppet förebygga brottslig verksamhet. Nu används i stället uttryckssättet förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet. Någon ändring i sak är inte avsedd. Frågan behandlas i avsnitt 6.2.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2010/11:129 s. 110 och 112.
Utbyte av fordonsuppgifter
5 § I lagen (2001:558) om vägtrafikregister finns bestämmelser om möjlighet att medge ett utländskt kontaktställe direktåtkomst enligt Prümrådsbeslutet till uppgifter i vägtrafikregistret.
Paragrafen motsvarar 20 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2010/11:129 s. 110 f. och prop. 2013/14:65 s. 42 f.
6 § I syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda brott eller upprätthålla allmän säkerhet får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats fordonsregister. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i det svenska vägtrafikregistret. Vid sökning får endast ett fordons fullständiga chassinummer eller fullständiga registreringsnummer användas som sökbegrepp.
Paragrafen motsvarar 21 § i den gamla lagen.
I 21 § i den gamla lagen används begreppet förebygga brottslig verksamhet. Nu används i stället uttryckssättet förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet. Någon ändring i sak är inte avsedd. Frågan behandlas i avsnitt 6.2.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2010/11:129 s. 111.
Rättelse och skadestånd
7 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.
Paragrafen motsvarar 30 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2010/11:129 s. 111 f.
Föreskrifter
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt Prümrådsbeslutet.
Paragrafen motsvarar 31 § 1 i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2010/11:129 s. 112 och prop. 2014/2015:82 s. 52.
8 kap. Uppgiftsutbyte enligt CBE-direktivet
1 § I lagen (2001:558) om vägtrafikregister finns bestämmelser om möjlighet att medge ett utländskt kontaktställe direktåtkomst enligt CBE-direktivet till uppgifter i vägtrafikregistret.
Paragrafen motsvarar 22 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2013/14:65 s. 43.
2 § I syfte att utreda ett sådant trafiksäkerhetsrelaterat brott som omfattas av artikel 2 i CBE-direktivet får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats fordonsregister. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i det svenska vägtrafikregistret. Vid sökning får endast ett fordons fullständiga registreringsnummer användas som sökbegrepp.
Paragrafen motsvarar 23 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2013/14:65 s. 43.
3 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.
Paragrafen motsvarar 30 § i den gamla lagen.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt CBE-direktivet.
Paragrafen motsvarar 31 § 2 i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2013/14:65 s. 43 f. och prop. 2014/2015:82 s. 52.
9 kap. Uppgiftsutbyte enligt VIS-rådsbeslutet
1 § På begäran av behöriga myndigheter får den centrala åtkomstpunkten genom direktåtkomst söka uppgifter i informationssystemet för viseringar (VIS), om det i enskilda fall finns skäl att anta att uppgifter i systemet väsentligen kan komma att bidra till att utreda ett sådant terroristbrott eller annat grovt brott som omfattas av definitionerna i artikel 2.1 i VIS-rådsbeslutet.
Detsamma gäller om det i enskilda fall finns skäl att anta att uppgifter i systemet väsentligen kan komma att bidra till att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott som anges i första stycket.
Paragrafen motsvarar 24 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2014/2015:82 s. 49 f.
2 § Vid sökning i VIS får endast följande uppgifter användas som sökbegrepp:
1. nuvarande och tidigare efternamn, förnamn, kön, födelsedatum, födelseort och födelseland,
2. nuvarande medborgarskap och medborgarskap vid födseln,
3. resehandlingens typ och nummer, utfärdande myndighet, dag för utfärdande och sista giltighetsdag,
4. huvuddestination och den planerade vistelsens varaktighet,
5. syftet med resan,
6. planerad ankomst och avresedag,
7. planerad gränsövergång för första inresa eller transiteringsväg,
8. bostad,
9. fingeravtryck,
10. typ av visering och viseringsmärkets nummer, och
11. den person som bjudit in eller åtagit sig att stå för sökandens levnadskostnader under vistelsen.
Paragrafen motsvarar 25 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2014/2015:82 s. 50 f.
3 § Personuppgifter som har hämtats från VIS får behandlas för det ändamål som uppgifterna hämtades för. De får också behandlas för att utreda eller beivra brott i det enskilda fall som sökningen avsåg.
Paragrafen motsvarar 26 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2014/2015:82 s. 51.
4 § Det är förbjudet att till tredjeland eller en internationell organisation överföra eller göra tillgängliga sådana personuppgifter som har hämtats från VIS och som har lagts in i systemet av en annan stat.
Detta är dock tillåtet i brådskande fall om
1. de villkor för sökning som anges i 1 § andra stycket är uppfyllda,
2. det är förenligt med svenska intressen att uppgifterna lämnas ut,
3. den stat som har lagt in uppgifterna i systemet samtycker till det, och
4. förutsättningarna i 33 och 34 §§ personuppgiftslagen (1998:204) är uppfyllda.
Paragrafen motsvarar 27 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2014/2015:82 s. 51 f.
5 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.
Paragrafen motsvarar 30 § i den gamla lagen.
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt VIS-rådsbeslutet.
Paragrafen motsvarar 31 § 3 i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2014/2015:82 s. 52.
10 kap. Uppgiftsutbyte enligt avtalet med USA
1 § Vid samarbete enligt avtalet med USA får ett amerikanskt kontakt-ställe trots 33 § personuppgiftslagen (1998:204) medges direktåtkomst till referensuppgifter i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
Paragrafen motsvarar 28 § i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2015/16:96 s. 28 f.
2 § På begäran av behöriga myndigheter får ett svenskt kontaktställe i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i amerikanska fingeravtrycksregister i syfte att utreda ett brott för vilket det enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Detsamma gäller om sökningen görs i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar ett sådant brott.
Uppgifter får behandlas endast om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
Det svenska kontaktstället ansvarar för att kontrollera om det mottagna fingeravtrycket stämmer överens med det fingeravtryck sökningen avsåg.
Paragrafen motsvarar 29 § i den gamla lagen.
I 29 § i den gamla lagen används uttrycket förebygga brottslig verksamhet. Nu används i stället uttryckssättet förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet. Någon ändring i sak är inte avsedd. Frågan behandlas i avsnitt 6.2.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2015/16:96 s. 29.
3 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.
Paragrafen motsvarar 30 § i den gamla lagen.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt avtalet med USA.
Paragrafen motsvarar 31 § 4 i den gamla lagen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2015/16:96 s. 30.
14.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
2 kap.
3 § För brott som begåtts utom riket döms även i annat fall än som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,
1. om brottet förövats på ett svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg,
2. om brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig eller om det begåtts av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning,
3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka,
3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
4. om brottet förövats mot Sverige, en svensk kommun eller annan menighet eller en svensk allmän inrättning,
5. om brottet begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat och förövats mot en svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot en utlänning med hemvist i Sverige,
6. om brottet är kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, penningförfalskning, försök till sådana brott, olovlig befattning med kemiska vapen, olovlig befattning med minor, osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol, terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, försök till sådant brott, brott som avses i 5 § samma lag, brott enligt lagen (2014:406) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, uppvigling som bestått i en omedelbar och offentlig uppmaning att begå folkmord eller om brottet riktats mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning, eller
7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver.
Paragrafen kompletterar bestämmelserna i 2 kap. 2 § brottsbalken om svensk jurisdiktion för brott som begåtts utomlands med bestämmelser som utsträcker behörigheten till vissa specialfall.
Bestämmelsen i 3 a gäller brott som begåtts utomlands i tjänsten av polismän, tulltjänstemän eller tjänstemän vid Kustbevakningen. Bestämmelsen ändras på det sättet att ordet gränsöverskridande stryks. I sin nya lydelse omfattar bestämmelsen alltså alla typer av arbetsuppgifter som tjänstemännen utför utomlands i enlighet med internationella överenskommelser som Sverige har tillträtt.
Ändringen behandlas i avsnitt 10.1.
5 § Åtal för brott, som inom riket begåtts på ett utländskt fartyg eller luftfartyg av en utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen på fartyget eller av någon annan anledning medföljde detsamma mot en sådan utlänning eller mot ett utländskt intresse, får inte väckas utan att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, har meddelat förordnande om det.
Åtal för brott, som förövats utom riket, får väckas endast efter förordnande enligt första stycket. Åtal får dock väckas utan ett sådant förordnande, om brottet är osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol eller om brottet begåtts
1. på ett svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg,
2. av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig,
3. vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka,
4. i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen som utför arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
5. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på ett fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller
6. av en svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot ett svenskt intresse.
Paragrafen reglerar kravet på tillstånd, s.k. åtalsförordnande, för att åtal ska få väckas för brott som begåtts utomlands, och i vilka fall ett sådant tillstånd inte krävs.
Bestämmelsen i andra stycket 4 gäller brott som begåtts utomlands i tjänsten av polismän, tulltjänstemän eller tjänstemän vid Kustbevakningen. Bestämmelsen ändras på motsvarande sätt som 2 kap. 3 § 3 a brottsbalken.
Ändringen behandlas i avsnitt 10.1.
14.3 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
9 kap.
2 § Bestämmelser som begränsar möjligheten att använda vissa uppgifter som en svensk myndighet har fått från en myndighet i en annan stat finns i
1. lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden,
2. lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete,
3. lagen (2000:344) om Schengens informationssystem,
4. lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,
5. lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete,
6. lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar,
7. lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen,
8. lagen (1998:620) om belastningsregister,
9. lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning,
10. lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen,
11. lagen (2015:63) om utbyte av upplysningar med anledning av FATCA-avtalet, och
12. lagen (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton.
Hänvisningen i 2 ändras till följd av att lagen om internationellt polisiärt samarbete ersätts av en ny lag.
14.4 Förslaget till lag om ändring i polisdatalagen (2010:361)
1 kap.
4 § I lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
Hänvisningen i paragrafen ändras till följd av att lagen om internationellt polisiärt samarbete ersätts av en ny lag.
14.5 Förslaget till lag om ändring i kustbevakningsdatalagen (2012:145)
1 kap.
2 § Denna lag gäller vid behandling av personuppgifter i Kustbevakningens operativa verksamhet som rör:
1. brottsbekämpning,
2. övrig sjöövervakning,
3. räddningstjänst,
4. samordning av civila behov av sjöövervakning och förmedling av civil sjöinformation, och
5. internationellt samarbete.
Lagen gäller emellertid endast om behandlingen är helt eller delvis automatiserad eller om personuppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier.
I lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
Hänvisningen i tredje stycket ändras till följd av att lagen om internationellt polisiärt samarbete ersätts av en ny lag.
14.6 Förslaget till lag om ändring i tullbrottsdatalagen (2017:000)
1 kap.
3 § I lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser om polisiärt samarbete.
I lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personupp-gifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen, och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av person-uppgifter som inom ramen för polissamarbete eller straffrättsligt samarbete har överförts från eller gjorts tillgängliga av
1. en stat som är medlem i Europeiska unionen (EU),
2. Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein,
3. ett EU-organ, eller
4. ett EU-informationssystem.
Om det i de författningar som anges i första och andra styckena finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
Hänvisningen i första stycket ändras till följd av att lagen om internationellt polisiärt samarbete ersätts av en ny lag.
Prümrådsbeslutet
Atlasrådsbeslutet
Sammanfattning av betänkandet Utökat polissamarbete i Norden och EU (SOU 2011:25)
Uppdraget
Utredningens uppdrag har varit att överväga på vilket sätt svenska brottsbekämpande myndigheter, dvs. polisen, Åklagarmyndigheten, Kustbevakningen och Tullverket, i större utsträckning än för närvarande bör kunna ta emot hjälp från myndigheter inom EU och Norden, inbegripet insatser som kan innebära myndighetsutövning mot enskilda. I utredningens uppdrag har också ingått att utreda de frågor som aktualiseras, när svenska tjänstemän på motsvarande sätt deltar i insatser utomlands.
Inom EU och mellan de nordiska staterna finns sedan länge ett polisiärt samarbete. Samarbetet bedrivs främst genom uppgiftsutbyte men även genom andra former av mera direkt bistånd, t.ex. i samband med brottsutredningar. Men operativt insatssamarbete av den typ som utredningsuppdraget avser är hittills mindre utvecklat. Genom Schengensamarbetet finns dock möjligheter till s.k. gränsöverskridande övervakning och gränsöverskridande förföljande. Med detta menas att en medlemsstats tjänstemän tillåts att fortsätta en pågående övervakning av en misstänkt gärningsman eller ett pågående förföljande av en efterlyst person in på en annan medlemsstats territorium. Operativt samarbete mellan svensk och dansk polis kan också ske enligt en särreglering som gäller för polisiärt samarbete i Öresundsregionen. Regleringen innebär att dansk polis har samma befogenheter som svensk polis att ingripa mot hot mot den allmänna ordningen och säkerheten på Öresundsförbindelsen.
Utöver dessa samarbetsformer finns för närvarande i princip inga möjligheter att låta utländsk personal delta i polisverksamhet i Sverige med operativa insatser som innebär myndighetsutövning mot enskilda.
Utredningens överväganden tar, i enlighet med direktiven, sin utgångspunkt i det gränsöverskridande polisiära samarbete som möjliggörs genom dels rådets beslut år 2008 om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet, det s.k. Prümrådsbeslutet, dels rådets beslut samma år om förbättrat samarbete i krissituationer mellan EU:s medlemsstaters särskilda insatsgrupper, Atlasrådsbeslutet.
Utredningen har även beaktat ett förslag till avtal om samtjänstgöring mellan nordisk polispersonal, som upprättats av en arbetsgrupp tillsatt av Nordiska ämbetsmannakommittén för lagstiftningssamarbete, och vilket för närvarande bereds i Regeringskansliet.
När utredningens direktiv beslutades i april 2009 omfattade Prümrådsbeslutet endast EU:s medlemsstater. Sedan dess har emellertid Island och Norge också anslutit sig till beslutet. Eftersom alla nordiska stater således numera ingår i Prümsamarbetet, uppkommer fråga om behovet av samarbetsformen samtjänstgöring mellan nordisk polispersonal. Enligt utredningens bedömning innebär denna samarbetsform, såsom den definierats i nuvarande avtalsutkast, nämligen ingen utökning av samarbetet jämfört med Prümrådsbeslutet. Utredningen konstaterar därför, att det knappast finns skäl att fullfölja projektet i dess nuvarande form. Men i syfte främst att ge ett så brett remissunderlag som möjligt, har utredningen dock valt att i sina överväganden och förslag utgå ifrån att det nordiska avtalsutkastet kan resultera i ett framtida avtal med i huvudsak samma innehåll som det nuvarande utkastet. Det betecknas i betänkandet därför genomgående som det nordiska samarbetsavtalet.
Behovet av samarbete
Utredningen har inledningsvis kartlagt de brottsbekämpande myndigheternas behov av stöd från motsvarande utländska myndigheter med insatser som kan innebära myndighetsutövning mot enskilda. Kartläggningen ger vid handen, att polisen har ett visst behov av sådant stöd. Behovet av stöd kan delas in i såväl punktvisa samverkansinsatser som mera löpande samarbete.
De punktvisa insatserna kan avse förstärkning av polisens grundförmåga i form av ökad numerär eller uthållighet vid en viss händelse, t.ex. vid allmänna sammankomster, offentliga tillställningar eller andra större händelser. Det kan också röra sig om stöd i form av särskild expertis (exempelvis bombtekniker och helikopterförare) eller utrustning (t.ex. fordon och skyddsutrustning). Vidare kan det vara fråga om särskilda insatser av den typ som i Sverige hanteras av Nationella insatsstyrkan. Nationella insatsstyrkan kan, beroende på situationen, ha behov av stöd för att utöka sin kapacitet. Stödet kan avse numerär, uthållighet, kompetens eller utrustning.
Löpande samarbete avser samverkan som är av mera fortlöpande karaktär, mera utsträckt i tiden och ofta även avser ett större geografiskt område. Det kan t.ex. röra sig om en sampatrullering längs gränsen till Danmark, Finland eller Norge.
Övriga brottsbekämpande myndigheter, alltså Åklagarmyndigheten, Kustbevakningen och Tullverket, har, såvitt framkommit under utredningen, däremot inte något behov av nya former av sådant stöd som omfattas av utredningsuppdraget.
Utgångspunkter
Internationaliseringen och de geografiska gränsernas minskande betydelse för människors levnadsförhållanden har öppnat för en gränsöverskridandebrottslighet som ställer allt större krav på internationell samverkan vad gäller såväl brottsprevention som brottsbekämpning. Ett utökat internationellt operativt polissamarbete ger förutsättningar att förebygga och bekämpa brottsligheten på ett mera slagkraftigt sätt, än vad som är möjligt i dag. Ett fördjupat samarbete innebär också att polisen ges möjlighet att bedriva sin verksamhet på ett mera kostnadseffektivt sätt. I stället för att dimensionera verksamheten så, att polisen har förmåga att hantera varje tänkbar situation, vilket ofrånkomligen normalt förutsätter viss överkapacitet, kan polisen och utländska brottsbekämpande myndigheter genom ett gemensamt resursutnyttjande ytterligare rationalisera sina verksamheter. En utgångspunkt för utredningens överväganden är att samma krav på rättssäkerhet för den enskilde och kvalitet i polisarbetet ska ställas på uppgifter som utförs inom ramen för internationellt polissamarbete som om uppgiften utförs rent nationellt. Från såväl den enskildes som deltagande myndigheters perspektiv är det också viktigt att föreskriftregleringen av samarbetet är klar, tydlig och lätt att tillämpa.
Nya samarbetsformer
Utredningen föreslår att fyra nya samarbetsformer införs:
1 Gemensamma patruller eller andra liknande insatser där utländska tjänstemän deltar i operationer på en annan stats territorium i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt förebygga brott (gemensamma insatser). Gemensamma insatser får genomföras med andra stater i EU samt Island och Norge.
2 Bistånd vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt förebygga brott (bistånd enligt Prümrådsbeslutet). Bistånd får begäras från andra stater i EU samt Island och Norge.
3 Bistånd från en särskild insatsgrupp för att hantera en situation, då det finns anledning att anta att det föreligger ett brott som innebär ett allvarligt direkt fysiskt hot mot personer, egendom, infrastruktur eller institutioner (bistånd enligt Atlasrådsbeslutet). Bistånd får begäras från andra stater i EU.
4 Samtjänstgöring mellan nordisk polispersonal i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt förebygga brott (nordisk samtjänstgöring).
Gemensamt för de fyra samverkansformerna är, som framgått, att de syftar till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt förebygga brott. Samarbetsformerna omfattar således inte utredning i fråga om brott, utan utgör ett komplement till de former för straffrättsligt samarbete inom EU som redan finns på det området.
Regleringen
En begäran om stöd från en utländsk brottsbekämpande myndighet ska enligt förslaget göras av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Rikspolisstyrelsen (RPS). En lokal polismyndighet har alltså inte denna möjlighet. Orsaken till denna beslutsordning är att frågan om insatser med utländska tjänstemän på svenskt territorium i sig är av sådan principiell vikt, att beslutsnivån redan av det skälet bör vara hög. Dessutom har RPS i det internationella arbetet på polisområdet redan i dag flera ansvarsområden och befogenheter. RPS har också en samlad överblick över de nationella polisresurserna och kan säkerställa en enhetlig syn på frågorna.
Vid varje samverkansinsats ska regeringen, eller i förekommande fall RPS, träffa en överenskommelse med behörig myndighet i samverkande stat. I överenskommelsen ska insatsen konkretiseras och avgränsas i exempelvis tid och rum. Även praktiska frågor kan regleras i överenskommelsen.
Endast utländska tjänstemän som är verksamma vid brottsbekämpande myndigheter får enligt förslaget delta i insatser i Sverige. I insatser enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet får delta polisman, annan tjänsteman som har polisiära befogenheter samt tjänsteman som har särskild funktion och kompetens, exempelvis bombtekniker och helikopterförare. I nordisk samtjänstgöring får, i enlighet med vad som föreskrivs i det nordiska samarbetsavtalet, endast polismän delta.
Utländska tjänstemän får inte verka på egen hand i Sverige, utan ska alltid stå under befäl av svensk polis. Det finns dock inget hinder mot att de utländska tjänstemännen åtföljs av egna befäl som utövar en intern befälsrätt över tjänstemännen. En förutsättning för de utländska tjänstemännens medverkan är dock att de inordnas i den ledningsstruktur som finns här och underställs svensk polis befäl och ledning.
När en utländsk polisman, eller annan tjänsteman med polisiära befogenheter, deltar i insatser i Sverige, kan de liksom svensk polis ställas inför situationer då de måste använda sig av våld eller tvång för att lösa en arbetsuppgift. För att en samverkansinsats ska fungera praktiskt är det närmast en förutsättning att en deltagande utländsk tjänsteman i en sådan situation har samma befogenheter som en svensk polisman har enligt polislagen. I annat fall finns en risk att det tänkta stödet i stället blir en belastning, att säkerheten inte kan upprätthållas och att den operativa effektiviteten därmed går förlorad. Utredningen föreslår därför, att dessa tjänstemän ska ha motsvarande befogenheter att initialt ingripa som en svensk polisman har enligt polislagen. Att befogenheterna är avgränsade till ett initialskede innebär att de är tänkta att utövas under en inledande, begränsad tidsrymd till dess svensk polis får full kontroll över situationen.
Övriga tjänstemän som får delta i insatser i Sverige, dvs. tjänstemän med särskild funktion och kompetens, ställs, till skillnad från polismän, i normalfallet inte inför situationer då våld eller tvång måste användas utan har en understödjande funktion i det polisiära arbetet. Deras befogenheter är därför begränsade till vad som gäller enligt den s.k. envarsrätten (24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken), dvs. den rätt att ingripa under vissa förutsättningar som alla medborgare har.
Övriga förslag innebär i korthet följande:
* Utländska tjänstemän ska normalt få inneha tjänstevapen och övrig nödvändig utrustning. Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, RPS får dock förbjuda användning av vissa vapen eller viss annan utrustning.
* För att underlätta införsel, utförsel och hantering av vapen och övrig utrustning undantas utländska tjänstemän från vissa tillståndskrav i lagen om krigsmateriel, vapenlagen, lagen om brandfarliga och explosiva varor och förordningen om tillstånd till införsel av vissa farliga föremål.
* Samma trafikbestämmelser som gäller för svenska polismän ska gälla för utländska tjänstemän.
* Utländska tjänstemän ska fullt ut jämställas med svenska polismän vad gäller straffrättsligt ansvar och skydd.
* Den svenska staten ska ersätta skador som utländska tjänstemän orsakar vid insatser i Sverige. Ersättning ska utgå i den utsträckning skadan skulle ha ersatts om den vållats av en svensk polisman.
* Den utländske tjänstemannens arbetsgivare och den svenska polismyndighet som leder en insats ska båda ha ett arbetsmiljöansvar. Ansvarsfördelningen dem emellan ska motsvara vad som enligt arbetsmiljölagen gäller mellan arbetsgivare som hyr ut arbetskraft och den som hyr in arbetskraft för att utföra arbete i sin verksamhet.
Svenska tjänstemäns insatser i andra stater
På motsvarande sätt som utländska tjänstemän kan komma att delta i insatser i Sverige enligt Prümrådsbeslutet, Atlasrådsbeslutet och det nordiska samarbetsavtalet, kan svenska tjänstemän komma att delta i sådana insatser utomlands. I dessa fall gäller att de svenska tjänstemännens befogenheter regleras av den mottagande statens nationella bestämmelser. Mot den bakgrunden krävs ingen svensk lagreglering av svenska tjänstemäns befogenheter att utöva myndighet i andra stater. Däremot lämnar utredningen förslag i andra frågor som aktualiseras vid insatser utomlands. Sammanfattningsvis innebär de förslagen följande:
* Svensk domstol ska vara oinskränkt behörig att pröva åtal om brott som har begåtts i tjänsten av svensk polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför arbetsuppgifter i annan stat.
* Skada som har vållats av svenska tjänstemän vid insatser utomlands ersätts av mottagande stat. Svenska staten ska därför inte ersätta sådan skada.
* Det får förutsättas att svenska arbetsmiljökrav i huvudsak överensstämmer med arbetsmiljökraven i mottagande stater. Det saknas därför skäl att göra den svenska arbetsmiljöregleringen tillämplig vid insatser utomlands.
* Svensk polismyndighet ska utan tillstånd enligt lagen om krigsmateriel få föra ut skjutvapen samt tillhörande reservdelar och ammunition ur Sverige om vapnet ska återinföras.
Konsekvenser
Förslagen innebär att polisen genom ett samarbete med utländska brottsbekämpande myndigheter kan effektivisera sin verksamhet, vilket ger vissa möjligheter till kostnadsbesparingar. Förslagen bedöms också medföra en effektivare brottsprevention och brottsbekämpning, vilket bör resultera i minskad brottslighet och därmed förknippade övergripande minskade samhällskostnader.
Riksdagsbehandlingen och ikraftträdande
De uppgifter och befogenheter som utredningen föreslår ska kunna tilldelas utländska tjänstemän förutsätter att vissa svenska förvaltningsuppgifter överförs till annan stat. Utredningen föreslår att riksdagen med stöd av 10 kap. 8 § regeringsformen uppdrar åt regeringen eller, efter regeringens bestämmande, RPS att besluta om överlåtelse i det enskilda fallet, vilket kräver särskilda kvalificerade omröstningsregler i riksdagen. Under förutsättning att riksdagen fattar beslut enligt dessa regler, bedöms samtliga författningsändringar kunna träda i kraft den 1 juli 2012.
Betänkandets lagförslag
Förslag till lag om ändring i brottsbalken (1962:700)
Härigenom föreskrivs av 2 kap. 3 och 5 §§ brottsbalken ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
3 §
För brott som begåtts utom riket döms även i annat fall än som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,
1. om brottet förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på sådant fartyg,
2. om brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig eller om det begåtts av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning,
3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka,
3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför arbetsuppgifter i annan stat enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
4. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrättning,
5. om brottet begåtts inom område som ej tillhör någon stat och förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,
6. om brottet är kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, penningförfalskning, försök till sådana brott, folkrättsbrott, olovlig befattning med kemiska vapen, olovlig befattning med minor, osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol, terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, försök till sådant brott, brott som avses i 5 § samma lag eller om brottet riktats mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning, eller
7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver.
5 §
Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget eller eljest medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse, må ej väckas utan att förordnande därom meddelas av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill.
Åtal för brott, som förövats utom riket, får väckas endast efter förordnande enligt första stycket. Åtal får dock väckas utan ett sådant förordnande, om brottet är osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol eller om brottet begåtts
1. å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg,
2. av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig,
3. vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka,
4. i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
4. i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen som utför arbetsuppgifter i en annan stat enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
5. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller
6. av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2012.
Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1300) om krigsmateriel
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1992:1300) om krigsmateriel ska införas en ny paragraf, 6 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 a §
Tillstånd enligt 6 § krävs inte för
1. svensk polismyndighet, för utförsel av skjutvapen samt tillhörande reservdelar och ammunition om vapnet ska återinföras,
2. utländsk tjänsteman som tjänstgör i Sverige enligt lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete, för utförsel av skjutvapen samt reservdelar och ammunition till vapnet vilka tjänstemannen fört in i landet,
3. utländsk tjänsteman som tillfälligt tjänstgör i Sverige enligt lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete, för utförsel av skjutvapen samt reservdelar och ammunition till vapnet vilka tjänstemannen fört in i landet, eller
4. utländsk tjänsteman som deltar i det operativa samarbetet vid EU:s medlemsstaters yttre gränser eller i snabba gränsinsatsenheter, för utförsel av skjutvapen samt reservdelar och ammunition till vapnet vilka tjänstemannen fört in i landet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2012.
Förslag till lag om ändring i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete
dels att nuvarande 4-6, 9 och 15 §§ ska betecknas 8-10, 16 och 25 §§,
dels att 2 § ska ha följande lydelse,
dels att nuvarande 7-8 och 10-14 §§ ska betecknas 11-12 respektive 17, 19, 21, 22 och 23 §§ och ha följande lydelse,
dels att rubrikerna närmast före 4, 5, 9, 11, 12, 13 och 15 §§ ska sättas närmast före 8, 9, 16, 19, 21, 22 respektive 25 §§,
dels att rubrikerna närmast före rubrikerna till 4 § och 11 § ska sättas närmast före rubriken till 8 § respektive 18 §,
dels att det i lagen ska införas tio nya paragrafer, 4-7, 13-15, 18, 20 och 24 §§ samt närmast före 4, 13, 18, 20 och 24 §§ nya rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Definitioner
2 §
I denna lag avses med
- utländska tjänstemän: utländska polismän och andra utländska tjänstemän som har anmälts vara behöriga att utföra sådant gränsöverskridande arbete som avses i artikel 40 och 41 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 (Schengenkonventionen),
- utländska tjänstemän: utländska polismän och andra utländska tjänstemän, vilka som verksamma vid brottsbekämpande myndigheter har anmälts som behöriga och har befogenheter enligt denna lag,
- förföljande tjänstemän: utländska tjänstemän som förföljer en person på svenskt territorium enligt denna lag,
- svenska tjänstemän: svenska polismän, tulltjänstemän eller kustbevakningstjänstemän när de enligt lag eller annan författning har polisiära befogenheter, samt
- svenska tjänstemän: svenska polismän, tulltjänstemän eller kustbevakningstjänstemän när de enligt lag eller annan författning har polisiära befogenheter,
- Öresundsförbindelsen: den fasta förbindelsen över Öresund som den definieras i artikel 2 i avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket Danmarks regering om polisiärt samarbete i Öresundsregionen.
- Öresundsförbindelsen: den fasta förbindelsen över Öresund som den definieras i artikel 2 i avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket Danmarks regering om polisiärt samarbete i Öresundsregionen,
- gemensamma insatser: gemensamma patruller eller liknande insatser, där utländska tjänstemän deltar i operationer på annan stats territorium i syfte att där upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt förebygga brott,
- bistånd enligt Prümrådsbeslutet: bistånd i enlighet med Prümrådsbeslutet 2008/615/RIF av den 23 juni 2008 från en annan stat vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt förebygga brott,
- bistånd enligt Atlasrådsbeslutet: bistånd i enlighet med Atlasrådsbeslutet 2008/617/RIF av den 23 juni 2008 från en särskild insatsgrupp i en annan stat för att hantera en situation då det finns anledning att anta att det föreligger ett brott som innebär ett allvarligt direkt fysiskt hot mot personer, egendom, infrastruktur eller institutioner, samt
- nordisk samtjänstgöring: polistjänst som bedrivs av polismän från två eller flera nordiska stater tillsammans på endera statens territorium för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt förebygga brott.
Samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet
4 §
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Rikspolisstyrelsen får från behöriga myndigheter i andra stater i Europeiska unionen samt Island och Norge begära
a) stöd för att på svenskt territorium utföra gemensamma insatser, och
b) bistånd enligt Prümrådsbeslutet.
5 §
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Rikspolisstyrelsen får från behöriga myndigheter i andra stater i Europeiska unionen begära bistånd enligt Atlasrådsbeslutet.
6 §
I ett samarbete enligt 4 eller 5 §§ får följande tjänstemän från en samverkande stat delta:
a) polisman,
b) annan utländsk tjänsteman som har polisiära befogenheter, eller
c) utländsk tjänsteman som har särskild funktion och kompetens.
7 §
En sådan tjänsteman som avses i 6 § a och b har samma befogenheter att initialt ingripa mot hot mot den allmänna ordningen och säkerheten som en svensk polisman har enligt lag eller annan författning.
En sådan tjänsteman som avses i 6 § c har samma befogenhet att gripa en person som envar har enligt 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken.
7 §
11 §
När en person omhändertas enligt 6 § andra stycket får utländska
tjänstemän
När en person omhändertas enligt 10 § andra stycket får utländska tjänstemän
1. kroppsvisitera den som har omhändertagits, om det sker av säkerhetsskäl eller för att söka efter föremål som anges i 2,
2. omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brottsbalken eller kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott, samt
3. belägga den som har omhändertagits med handfängsel.
Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 skall så snart det kan ske överlämnas till en svensk polisman för prövning av fråga om beslag enligt 8 § andra stycket.
Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 ska så snart det kan ske överlämnas till en svensk polisman för prövning av fråga om beslag enligt 12 § andra stycket.
8 §
12 §
En person som har omhändertagits enligt 6 § får tas i förvar av en svensk polismyndighet under högst sex timmar, tid mellan midnatt och klockan nio på morgonen oräknad. Därefter skall personen omedelbart friges, om det inte har kommit in en begäran om en åtgärd som avses i
En person som har omhändertagits enligt 10 § får tas i förvar av en svensk polismyndighet under högst sex timmar, tid mellan midnatt och klockan nio på morgonen oräknad. Därefter ska personen omedelbart friges, om det inte har kommit in en begäran om en åtgärd som avses i
1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott,
2. 17 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,
3. 25 c eller 25 d § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
4. 5 a eller 5 b § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,
5. 8 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, om framställningen kommer från en dansk myndighet,
6. 6 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,
7. 6 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, eller
8. 1 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.
En svensk polisman får, i avvaktan på en framställning om sådan åtgärd som avses i 4 kap. 19 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, ta i beslag föremål som har omhändertagits enligt 7 § enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning.
En svensk polisman får, i avvaktan på en framställning om sådan åtgärd som avses i 4 kap. 19 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, ta i beslag föremål som har omhändertagits enligt 11 § enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning.
Nordisk samtjänstgöring
13 §
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Rikspolisstyrelsen får hos behöriga myndigheter i andra nordiska stater begära stöd från dessa för nordisk samtjänstgöring på svenskt territorium.
14 §
Vid samtjänstgöring enligt 13 § får polismän från en samverkande stat delta.
15 §
En utländsk polisman som tjänstgör tillsammans med svensk polisman enligt 13 § har samma befogenheter att initialt ingripa mot hot mot den allmänna ordningen och säkerheten som en svensk polisman har enligt lag eller annan författning.
10 §
17 §
Danska polismän får på svenskt territorium, i enlighet med de villkor som i övrigt framgår av 5 § och med de befogenheter som framgår av 6 och 7 §§, fortsätta ett i Danmark påbörjat förföljande av en person för varje gärning som hör under allmänt åtal enligt svensk och dansk rätt. Utöver vad som anges i 5 § får förföljande ske av en person som har avvikit från varje form av frihetsberövande på grund av brott. Sådant förföljande får också ske av en person som har avvikit från annat frihetsberövande i den mån utlämning till Danmark kan komma i fråga enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling.
Danska polismän får på svenskt territorium, i enlighet med de villkor som i övrigt framgår av 9 § och med de befogenheter som framgår av 10 och 11 §§, fortsätta ett i Danmark påbörjat förföljande av en person för varje gärning som hör under allmänt åtal enligt svensk och dansk rätt. Utöver vad som anges i 9 § får förföljande ske av en person som har avvikit från varje form av frihetsberövande på grund av brott. Sådant förföljande får också ske av en person som har avvikit från annat frihetsberövande i den mån utlämning till Danmark kan komma i fråga enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling.
På svenskt territorium på Öresundsförbindelsen får danska polismän även inleda ett förföljande som avses i första stycket. De skall i ett sådant fall omedelbart anhålla om bistånd av en behörig svensk myndighet.
På svenskt territorium på Öresundsförbindelsen får danska polismän även inleda ett förföljande som avses i första stycket. De ska i ett sådant fall omedelbart anhålla om bistånd av en behörig svensk myndighet.
Gemensamma bestämmelser
Överenskommelse med samverkande stat m.m.
18 §
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Rikspolisstyrelsen får träffa en överenskommelse med en behörig myndighet i en samverkande stat, om att samarbeta i enlighet med 4, 5 eller 13 §§ inom ramen för en särskild insats som är klart avgränsad.
En överenskommelse enligt första stycket får innefatta överlåtelse av sådana förvaltningsuppgifter som avses i 7 och 15 §§.
Skyldigheter
11 §
19 §
Utländska tjänstemän skall, när de utövar befogenheter enligt denna lag, följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas av behöriga svenska polismyndigheter. Under gränsöverskridande förföljande eller övervakning får de inte beträda bostäder eller andra platser som inte är öppna för allmänheten. Tjänstevapen får bara användas i nödvärnssituationer.
Utländska tjänstemän ska, när de utövar befogenheter enligt denna lag, följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas av behöriga svenska polismyndigheter. Utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt 4, 5 eller 13 §§ ska stå under befäl av svensk polis.
Under gränsöverskridande förföljande eller övervakning får utländska tjänstemän inte beträda bostäder eller andra platser som inte är öppna för allmänheten.
Utländska tjänstemän skall alltid kunna styrka sin behörighet och identitet.
Utländska tjänstemän ska alltid kunna styrka sin behörighet och identitet.
Att undantag kan göras från vapenlagens (1996:67) bestämmelser, i fråga om rätt för företrädare för främmande stats myndighet att medföra skjutvapen och ammunition vid tillfällig tjänstgöring i Sverige, följer av 11 kap. 1 § f sagda lag.
Användning av vapen och annan utrustning
20 §
Utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt 4, 5 eller 13 §§ har samma befogenheter att använda vapen och annan utrustning som svenska polismän har enligt lag eller annan författning om inte annat framgår av andra stycket.
Regeringen eller, efter regeringens bestämmande, Rikspolisstyrelsen får meddela föreskrifter om att vissa vapen eller viss annan utrustning inte får användas av utländska tjänstemän vid insatser enligt 4, 5 eller 13 §§.
Utländska tjänstemän som deltar i samarbete enligt 8, 9, 16 eller 17 §§ får bara använda tjänstevapen i nödvärnssituationer.
Straffrättsligt ansvar och skydd
12 §
21 §
Utländska tjänstemän som utövar myndighet enligt denna lag i Sverige skall vara skyddade enligt 17 kap. 1, 2 och 4 §§ brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Utländska tjänstemän som utövar myndighet enligt denna lag i Sverige skall vara ansvariga för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Bestämmelserna om tjänstefel i 20 kap. 1 § brottsbalken och skydd i 17 kap. 1, 2 och 4 §§ brottsbalken ska tillämpas även ifråga om utländska tjänstemän som enligt denna lag utför förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning.
För försök eller förberedelse till brott enligt 17 kap. 1 § brottsbalken mot en sådan tjänsteman tillämpas 17 kap. 16 § brottsbalken.
Skadestånd
13 §
22 §
Om utländska tjänstemän utför uppgifter enligt denna lag i Sverige, skall svenska staten i stället för den utländska myndigheten eller tjänstemannen ersätta skada som uppkommer i samband med förföljandet, övervakningen eller ingripandet i övrigt och för vilken den utländska myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit skadeståndsskyldig om svensk lag varit tillämplig på dem. Svenska staten skall dock inte ersätta skada som uppkommer hos den utländska myndigheten eller tjänstemannen.
Om utländska tjänstemän utför uppgifter enligt denna lag i Sverige, ska svenska staten i stället för den utländska myndigheten eller tjänstemannen ersätta skada som uppkommer i samband med utförandet av uppgiften och för vilken den utländska myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit skadeståndsskyldig om svensk lag varit tillämplig på dem. Svenska staten ska dock inte ersätta skada som uppkommer hos den utländska myndigheten eller tjänstemannen.
14 §
23 §
Bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som svenska tjänstemän vållar skall inte vara tillämpliga när skadorna vållas i en annan stat i samband med gränsöverskridande förföljande eller övervakning.
Bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som svenska tjänstemän vållar ska inte vara tillämpliga när skadorna vållas i en annan stat i samband med utförande av uppgifter enligt denna lag.
Arbetsmiljölagens tillämpning
24 §
Arbetsmiljölagen (1977:1160) gäller för utländska tjänstemän som utför arbete i Sverige med stöd av denna lag.
Den polismyndighet som leder en insats som avses i 4, 5 eller 13 §§ denna lag har därvid motsvarande arbetsmiljöansvar för deltagande utländska tjänstemän som den som anlitar inhyrd arbetskraft har för denna enligt 3 kap. 12 § andra stycket arbetsmiljölagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2012.
Förteckning över remissinstanserna
1. Riksdagens ombudsmän
2. Hovrätten för Övre Norrland
3. Malmö tingsrätt
4. Jönköpings tingsrätt
5. Kammarrätten i Göteborg
6. Förvaltningsrätten i Luleå
7. Justitiekanslern
8. Åklagarmyndigheten
9. Ekobrottsmyndigheten
10. Rikspolisstyrelsen
11. Säkerhetspolisen
12. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden
13. Brottsförebyggande rådet
14. Datainspektionen
15. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap
16. Kustbevakningen
17. Försvarsmakten
18. Skatteverket
19. Tullverket
20. Inspektionen för strategiska produkter
21. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Uppsala universitet
22. Diskrimineringsombudsmannen
23. Sveriges advokatsamfund
24. Arbetsgivarverket
25. ST-Polisväsendet
26. Svenska polisförbundet
27. Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO)
28. Tull-Kust
29. Amnesty International Sverige
30. Civil Rights Defenders
31. Svenska avdelningen av Internationella juristkommissionen
Europolförordningen
Sammanfattning av promemorian Nya möjligheter till operativt polissamarbete med andra stater (Ds 2016:13)
I promemorian föreslås nya möjligheter till operativt polissamarbete med andra stater. Förslaget bygger på rådets beslut 2008 om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet, det s.k. Prümrådsbeslutet, och rådets beslut samma år om förbättrat samarbete i krissituationer mellan Europeiska unionens medlemsstaters särskilda insatsgrupper, det s.k. Atlasrådsbeslutet.
Enligt Prümrådsbeslutet får medlemsstaternas myndigheter genomföra gemensamma insatser där tjänstemän från en stat deltar i insatser på en annan stats territorium samt begära bistånd av varandra vid större evenemang, katastrofer och allvarliga olyckor. Enligt Atlasrådsbeslutet får en medlemsstat begära bistånd av en särskild insatsgrupp i en annan medlemsstat för att hantera en krissituation. Det senare biståndet kan bl.a. bestå av genomförande av operationer.
Promemorians förslag innebär att regeringen och Polismyndigheten ska få ta initiativ till gemensamma insatser enligt Prümrådsbeslutet och begära bistånd enligt Prüm- och Atlasrådsbeslutet.
Ett samarbete enligt Prümrådsbeslutet ska för att få genomföras behövas för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Ett samarbete enligt Atlasrådsbeslutet ska för att få genomföras behövas för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra brott enligt lagen om straff för terroristbrott.
Samarbete enligt Prüm- och Atlasrådsbeslutet ska kunna ske med stater som tillämpar respektive rådsbeslut. Innan ett samarbete påbörjas ska en överenskommelse om vilket samarbete som ska ske träffas med en behörig myndighet i samarbetsstaten.
För att utländska tjänstemän ska få delta i samarbeten enligt Prüm- och Atlasrådsbeslutet i Sverige ska tjänstemännen vara lämpliga för uppgiften och anställda vid en samverkande myndighet respektive ingå i en samverkande insatsgrupp. Tjänstemännen ska stå under Polismyndighetens ledning.
Utländska tjänstemän ska enligt förslaget kunna ges polisiära befogenheter vid gemensamma insatser enligt Prümrådsbeslutet och operationer med särskilda insatsgrupper enligt Atlasrådsbeslutet. Som villkor ska gälla att tjänstemännen betraktas som polismän respektive har polisiära befogenheter i sina hemstater. De befogenheter som ska kunna överlåtas är svenska polismäns befogenheter enligt polislagen och, i viss utsträckning, rättegångsbalken. Utländska tjänstemän som getts polisiära befogenheter ska ha samma rätt att använda tjänstevapen och annan liknande utrustning som svenska polismän. Andra utländska tjänstemän ska få använda vapen och liknande utrustning bara i nödvärnssituationer.
I promemorian behandlas även vad som ska gälla för utländska tjänstemän beträffande t.ex. straff och skadestånd och vid in och utförsel av vapen. Dessutom övervägs frågor som aktualiseras av svenska tjänstemäns deltagande i samarbeten enligt Prüm- och Atlasrådsbeslutet utomlands.
Promemorians förslag innebär omfattande förändringar i lagen om internationellt polisiärt samarbete. Därför föreslås en ny lag för det internationella polisiära samarbetet.
Europols verksamhet regleras i ett rådsbeslut från 2009. Under våren 2016 är det tänkt att rådsbeslutet ska ersättas av en förordning. Promemorian innehåller de förslag till lagändringar som krävs med anledning av att förordningen träder i kraft
Promemorians lagförslag
Förslag till lag om internationellt polisiärt samarbete
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens tillämpningsområde
1 § Denna lag tillämpas på polisiärt samarbete mellan Sverige och andra stater i den utsträckning Sverige i en internationell överenskommelse har gjort sådana åtaganden som avses i lagen.
2 § I lagen finns bestämmelser om operativt samarbete i 2-5 kap. och om uppgiftsutbyte i 6-10 kap.
Uttryck i lagen
3 § I lagen avses med
- Schengensamarbetet: samarbetet enligt avdelning III i Schengenkonventionen,
- Schengenkonventionen: konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985,
- Öresundsförbindelsen: den fasta förbindelsen över Öresund som den definieras i artikel 2 i avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket Danmarks regering om polisiärt samarbete i Öresundsregionen,
- Prümrådsbeslutet: rådets beslut 2008/615/RIF av den 23 juni 2008 om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet,
- Atlasrådsbeslutet: rådets beslut 2008/617/RIF av den 23 juni 2008 om förbättrat samarbete i krissituationer mellan Europeiska unionens medlemsstaters särskilda insatsgrupper,
- referensuppgifter: registeruppgifter som inte röjer identiteten på en person, antingen i form av en sifferbeteckning och ett fingeravtryck eller en sifferbeteckning och en dna-profil från den icke-kodifierande delen av personens dna,
- CBE-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/413 av den 11 mars 2015 om underlättande av gränsöverskridande informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott, i den ursprungliga lydelsen,
- VIS-rådsbeslutet: rådets beslut 2008/633/RIF av den 23 juni 2008 om åtkomst till informationssystemet för viseringar (VIS) för sökningar för medlemsstaternas utsedda myndigheter och för Europol i syfte att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott, och
- avtalet med USA: avtalet av den 16 december 2011 mellan Konungariket Sveriges regering och Amerikas förenta staters regering om ett förstärkt samarbete för att förebygga och bekämpa brottslighet.
2 kap. Schengensamarbetet
Gränsöverskridande övervakning
1 § Om det i en stat som deltar i Schengensamarbetet pågår en utredning om ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning, får utländska tjänstemän fortsätta en i sin stat påbörjad övervakning av en misstänkt gärningsman in på svenskt territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till det.
Under de förutsättningar som anges i första stycket får en påbörjad övervakning fortsätta även beträffande någon annan än en misstänkt gärningsman, om det är nödvändigt för den pågående utredningen och det finns starka skäl att anta att åtgärden kan medverka till att identifiera eller spåra en misstänkt gärningsman.
2 § Övervakningen av en misstänkt gärningsman får fortsätta utan föregående samtycke, om saken är så brådskande att samtycke inte kan inhämtas i förväg och den utländska utredningen avser misstanke om sådana brott som sägs i artikel 40.7 i Schengenkonventionen, nämligen
- mord,
- dråp,
- grovt sexualbrott,
- mordbrand,
- penningförfalskning och förfalskning av betalningsmedel,
- grov stöld,
- grovt häleri,
- penningtvätt,
- grovt bedrägeri,
- utpressning,
- människorov och tagande av gisslan,
- olaglig människohandel,
- människosmuggling,
- olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen,
- brott mot lagbestämmelser angående vapen och sprängämnen,
- ödeläggelse genom användande av sprängämnen,
- olaglig transport av giftigt och skadligt avfall,
- olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen,
- sådan brottslighet som avses i rådets gemensamma åtgärd 98/733/RIF av den 21 december 1998 om att göra deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott, och
- terroristbrott enligt rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism.
För att övervakningen ska få fortsätta utan föregående samtycke krävs också att överskridandet av gränsen i samband med övervakningen anmäls till en behörig svensk myndighet så snart det är möjligt och att den utländska myndigheten utan dröjsmål begär bistånd i utredningen.
3 § Övervakning enligt 1 eller 2 § ska genast upphöra om en behörig svensk myndighet begär det. Övervakning enligt 2 § ska även upphöra om samtycke inte har lämnats inom fem timmar från gränsöverskridandet.
Gränsöverskridande förföljande
4 § Om en person i en stat som deltar i Schengensamarbetet har upptäckts på bar gärning i färd med att begå ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning, eller om någon som är häktad eller som avtjänar frihetsstraff har rymt, får utländska tjänstemän fortsätta ett i sin stat påbörjat förföljande av personen över en landgräns in på svenskt territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till det.
5 § Förföljandet får fortsätta utan föregående samtycke om det på grund av sakens brådskande natur inte har varit möjligt att underrätta en behörig svensk myndighet i förväg, eller om svenska tjänstemän inte har kunnat ta över förföljandet i tid. De förföljande tjänstemännen ska anhålla om bistånd av en behörig svensk myndighet senast vid tidpunkten för gränsöverskridandet.
6 § Förföljande enligt 4 eller 5 § ska genast upphöra om en behörig svensk myndighet begär det.
Behöriga tjänstemän
7 § Gränsöverskridande övervakning och förföljande får utföras av utländska polismän eller andra utländska tjänstemän som har anmälts vara behöriga att utföra sådant gränsöverskridande arbete som avses i artiklarna 40 och 41 i Schengenkonventionen.
Befogenheter
8 § Om utländska tjänstemän som utför gränsöverskridande förföljande begär det, ska svenska polismän omhänderta den flyende.
De utländska tjänstemännen får stoppa och omhänderta den flyende tills svenska polismän kan överta omhändertagandet eller identifiera den flyende.
9 § När en person omhändertas enligt 8 § andra stycket får utländska tjänstemän
1. kroppsvisitera den som har omhändertagits, om det sker av säkerhetsskäl eller för att söka efter föremål som anges i 2,
2. omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brottsbalken eller kan antas ha betydelse för utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott, och
3. belägga den som har omhändertagits med handfängsel.
Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 ska så snart det kan ske överlämnas till en svensk polisman för prövning av fråga om beslag enligt 10 § andra stycket.
10 § En person som har omhändertagits enligt 8 § får tas i förvar av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen under högst sex timmar, tiden mellan klockan 24 och 9 oräknad. Därefter ska personen omedelbart friges, om det inte har kommit in en begäran om en åtgärd som avses i
1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott,
2. 1 kap. 2 § lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,
3. 25 c eller 25 d § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
4. 5 a eller 5 b § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,
5. 8 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, om framställningen kommer från en dansk myndighet,
6. 6 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,
7. 6 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,
8. 1 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller
9. 3 kap. 15 § lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.
En svensk polisman får, i avvaktan på en framställning om en sådan åtgärd som avses i 4 kap. 19 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, ta föremål i beslag som har omhändertagits enligt 9 § första stycket 2, enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning.
11 § Utländska tjänstemän som utför gränsöverskridande övervakning eller förföljande får bara använda tjänstevapen i nödvärnssituationer. De får inte bereda sig tillträde till bostäder eller andra platser som inte är tillgängliga för allmänheten.
Föreskrifter
12 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om Schengensamarbetet.
3 kap. Samarbete i Öresundsregionen
Gränsöverskridande förföljande
1 § Danska polismän får fortsätta ett i Danmark påbörjat förföljande över en landgräns in på svenskt territorium om förföljandet avser en person som har upptäckts på bar gärning i färd med att begå en gärning som hör under allmänt åtal enligt svensk och dansk rätt. De får även fortsätta ett förföljande av en person som har avvikit från ett frihetsberövande på grund av brott eller från ett annat slags frihetsberövande, i den mån utlämning till Danmark kan komma i fråga enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling. Ett förföljande ska ske på de villkor som i övrigt framgår av 2 kap. 4-6 §§.
Danska polismän får på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen även inleda ett förföljande som avses i första stycket. De ska i ett sådant fall omedelbart anhålla om bistånd av Polismyndigheten.
Vid ett förföljande enligt denna paragraf har danska polismän de befogenheter och den rätt att använda tjänstevapen som framgår av 2 kap. 8, 9 och 11 §§.
Vissa ingripanden på Öresundsförbindelsen
2 § Danska polismän har på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen samma befogenheter att ingripa mot hot mot den allmänna ordningen och säkerheten som en svensk polisman har enligt lag eller annan författning. Vid ett sådant ingripande får de bara använda tjänstevapen i nödvärnssituationer.
Om en dansk polisman vidtar en åtgärd enligt första stycket, ska Polismyndigheten omedelbart underrättas. Åtgärden får pågå tills Polismyndigheten övertar genomförandet eller begär att den ska avbrytas.
Föreskrifter
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om samarbetet i Öresundsregionen.
4 kap. Operativt samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet
Samarbete enligt Prümrådsbeslutet
1 § Regeringen eller Polismyndigheten får från behöriga myndigheter i stater som tillämpar Prümrådsbeslutet begära stöd för att genomföra gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet.
Regeringen eller Polismyndigheten får från behöriga myndigheter i stater som tillämpar Prümrådsbeslutet även begära bistånd vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor enligt artikel 18 i Prümrådsbeslutet. Biståndet kan bestå av utrustning eller utsända tjänstemän.
2 § Samarbete enligt Prümrådsbeslutet ska behövas för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Om ett samarbete innebär att utländska tjänstemän ska utföra uppgifter i Sverige ska det genomföras för ett särskilt syfte och vara avgränsat i tid och rum.
3 § Utländska tjänstemän får delta i samarbete enligt Prümrådsbeslutet om de är lämpliga för uppgiften och är anställda vid en samverkande myndighet. De ska stå under ledning av Polismyndigheten.
Samarbete enligt Atlasrådsbeslutet
4 § Regeringen eller Polismyndigheten får från behöriga myndigheter i stater som tillämpar Atlasrådsbeslutet begära bistånd av en särskild insatsgrupp enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet. Biståndet kan bestå av utrustning, expertis eller genomförande av operationer.
5 § Samarbete enligt Atlasrådsbeslutet ska behövas för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra brott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. Om ett samarbete innebär att utländska tjänstemän ska utföra uppgifter i Sverige ska det genomföras för ett särskilt syfte och vara avgränsat i tid och rum.
6 § Utländska tjänstemän får delta i samarbete enligt Atlasrådsbeslutet om de är lämpliga för uppgiften och ingår i en samverkande särskild insatsgrupp. De ska stå under ledning av Polismyndigheten.
Överenskommelser om samarbete
7 § Innan ett samarbete enligt Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet påbörjas ska regeringen eller Polismyndigheten ingå en skriftlig överenskommelse om samarbetet med en behörig myndighet i den andra staten.
Om samarbetet innebär att utländska tjänstemän ska utföra uppgifter i Sverige ska överenskommelsen ange
1. det särskilda syftet med samarbetet,
2. på vilken tid och plats samarbetet ska genomföras,
3. vilket stöd eller bistånd den utländska myndigheten ska ge,
4. hur ledning ska utövas,
5. vilka utländska tjänstemän som ska delta,
6. vilka befogenheter utländska tjänstemän ska ha, och
7. vilka vapen och vilken annan liknande utrustning utländska tjänstemän ska få inneha.
Befogenheter
8 § Genom en överenskommelse enligt 7 § får utländska polismän som deltar i gemensamma insatser samt utländska tjänstemän som deltar i operationer med särskilda insatsgrupper och har polisiära befogenheter i sina hemstater ges de befogenheter som en svensk polisman har enligt polislagen (1984:387).
Tjänstemännen får även ges de befogenheter som en svensk polisman har att
1. gripa någon enligt 24 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken,
2. ta föremål i beslag enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken,
3. förbjuda tillträde till ett visst område eller vidta andra åtgärder enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken, och
4. besluta om kroppsvisitation enligt 28 kap. 13 § rättegångsbalken.
Användning av vapen
9 § Utländska tjänstemän som getts befogenheter enligt 8 § har samma rätt att använda tjänstevapen och annan liknande utrustning som en svensk polisman har enligt lag eller annan författning. Andra utländska tjänstemän som deltar i samarbeten enligt Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet får bara använda tjänstevapen och annan liknande utrustning i nödvärnssituationer. Tjänstevapnen och utrustningen ska motsvara vad svenska polismän använder.
Föreskrifter
10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om operativt samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet.
5 kap. Gemensamma bestämmelser för operativt samarbete
Skyldigheter
1 § Utländska tjänstemän ska, när de utövar befogenheter enligt denna lag, följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas av den behöriga svenska myndigheten. De ska alltid kunna styrka sin behörighet och identitet.
Straffrättsligt ansvar och skydd
2 § Utländska tjänstemän som utövar myndighet i Sverige enligt denna lag ska vara skyddade enligt 17 kap. 1, 2 och 4 §§ brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Utländska tjänstemän som utför uppgifter i Sverige enligt denna lag ska vara ansvariga för olaga diskriminering enligt 16 kap. 9 § brottsbalken på motsvarande sätt som den som är anställd i svensk allmän tjänst. Innefattar uppgifterna myndighetsutövning ska tjänstemännen även vara ansvariga för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Skadestånd
3 § Om utländska tjänstemän utför uppgifter i Sverige enligt denna lag, ska svenska staten i stället för den utländska myndigheten eller tjänstemannen ersätta skada som uppkommer i samband med utförandet av uppgiften och för vilken den utländska myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit skadeståndsskyldig om svensk lag varit tillämplig på dem. Svenska staten ska dock inte ersätta skada som uppkommer hos den utländska myndigheten eller tjänstemannen.
4 § Bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som svenska tjänstemän vållar ska inte vara tillämpliga när skadorna vållas i en annan stat i samband med gränsöverskridande förföljande eller övervakning. Detsamma ska gälla när skadorna vållas i samband med samarbete i Öresundsregionen eller i samband med samarbete enligt Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet.
6 kap. Allmänna bestämmelser om uppgiftsutbyte
Förhållandet till andra bestämmelser om personuppgiftsbehandling
1 § Polisdatalagen (2010:361) gäller för polisens behandling av personuppgifter vid internationellt polisiärt samarbete, om inte annat följer av denna lag eller föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till denna.
Lagen (2005:787) om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet gäller för Tullverkets behandling av personuppgifter vid internationellt polisiärt samarbete, om inte annat följer av denna lag eller föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till denna.
Kustbevakningsdatalagen (2012:145) gäller för Kustbevakningens behandling av personuppgifter vid internationellt polisiärt samarbete, om inte annat följer av denna lag eller föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till denna.
2 § I lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen, och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som inom ramen för polissamarbete eller straffrättsligt samarbete har överförts från eller gjorts tillgängliga av
1. en stat som är medlem i Europeiska unionen (EU),
2. Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein,
3. ett EU-organ, eller
4. ett EU-informationssystem.
Om det i de författningar som anges i första stycket finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till lagen. Detta gäller dock inte vid behandling av personuppgifter som utbyts eller har utbytts med stöd av Prümrådsbeslutet, CBE-direktivet eller VIS-rådsbeslutet.
Villkor om användningsbegränsningar
3 § Om en svensk myndighet har fått uppgifter eller bevisning från en annan stat för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, för att utreda brott eller för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, ska svenska myndigheter följa villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifterna eller bevisningen, om villkoren gäller på grund av en överenskommelse med den andra staten eller en mellanfolklig organisation.
Första stycket ska gälla oavsett vad som är föreskrivet i lag eller annan författning.
4 § En svensk brottsbekämpande myndighet får i enskilda fall ställa upp villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifter eller bevisning som lämnas till en annan stat eller en mellanfolklig organisation, om det krävs med hänsyn till enskilds rätt eller från allmän synpunkt. Sådana villkor får inte strida mot en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Rättelse och skadestånd
5 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen.
7 kap. Uppgiftsutbyte enligt Prümrådsbeslutet
Utbyte av dna-profiler
1 § Vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet får ett utländskt kontaktställe medges direktåtkomst till referensuppgifter i de svenska registren över dna-profiler.
Efter överenskommelse mellan Sverige och en annan stat får kontaktstället i den andra staten göra en automatisk jämförelse mellan sina oidentifierade dna-profiler och referensuppgifter i de svenska registren över dna-profiler.
Vad som sägs i första och andra styckena gäller endast de register över dna-profiler som regleras i polisdatalagen (2010:361).
2 § Vid en förundersökning eller annan utredning som handläggs enligt bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats dna-register. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i de svenska registren över dna-profiler.
Efter överenskommelse mellan Sverige och en annan stat får det svenska kontaktstället, i syfte att utreda brott, göra en automatisk jämförelse mellan dna-profiler i spårregistret och referensuppgifter i den andra statens dna-register.
Utbyte av fingeravtryck
3 § Vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet får ett utländskt kontaktställe medges direktåtkomst till referensuppgifter i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
4 § I syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller att utreda brott får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats fingeravtrycksregister. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
Det svenska kontaktstället ansvarar för att kontrollera om det mottagna fingeravtrycket stämmer överens med det fingeravtryck sökningen avsåg.
Utbyte av fordonsuppgifter
5 § I lagen (2001:558) om vägtrafikregister finns bestämmelser om möjlighet att medge ett utländskt kontaktställe direktåtkomst enligt Prümrådsbeslutet till uppgifter i vägtrafikregistret.
6 § I syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller att utreda brott eller för att upprätthålla allmän säkerhet får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats fordonsregister. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i det svenska vägtrafikregistret. Vid sökning får endast ett fordons fullständiga chassinummer eller fullständiga registreringsnummer användas som sökbegrepp.
Föreskrifter
7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om behandling av personuppgifter vid uppgiftsutbyte enligt Prümrådsbeslutet.
8 kap. Uppgiftsutbyte enligt CBE-direktivet
1 § I lagen (2001:558) om vägtrafikregister finns bestämmelser om möjlighet att medge ett utländskt kontaktställe direktåtkomst enligt CBE-direktivet till uppgifter i vägtrafikregistret.
2 § I syfte att utreda ett sådant trafiksäkerhetsrelaterat brott som omfattas av artikel 2 i CBE-direktivet får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats fordonsregister. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i det svenska vägtrafikregistret. Vid sökning får endast ett fordons fullständiga registreringsnummer användas som sökbegrepp.
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt CBE-direktivet.
9 kap. Tillgång till uppgifter enligt VIS-rådsbeslutet
1 § På begäran av behöriga myndigheter får den centrala åtkomstpunkten genom direktåtkomst söka uppgifter i informationssystemet för viseringar (VIS), om det i enskilda fall finns skäl att anta att uppgifter i systemet väsentligen kan komma att bidra till att utreda ett sådant terroristbrott eller annat grovt brott som omfattas av definitionerna i artikel 2.1 i VIS-rådsbeslutet.
Detsamma gäller om det i enskilda fall finns skäl att anta att uppgifter i systemet väsentligen kan komma att bidra till att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott som anges i första stycket.
2 § Vid sökning i VIS får endast följande uppgifter användas som sökbegrepp:
1. nuvarande och tidigare efternamn, förnamn, kön, födelsedatum, födelseort och födelseland,
2. nuvarande medborgarskap och medborgarskap vid födseln,
3. resehandlingens typ och nummer, utfärdande myndighet, dag för utfärdande och sista giltighetsdag,
4. huvuddestination och den planerade vistelsens varaktighet,
5. syftet med resan,
6. planerad ankomst- och avresedag,
7. planerad gränsövergång för första inresa eller transiteringsväg,
8. bostad,
9. fingeravtryck,
10. typ av visering och viseringsmärkets nummer, och
11. den person som bjudit in eller åtagit sig att stå för sökandens levnadskostnader under vistelsen.
3 § Personuppgifter som har hämtats från VIS får behandlas för det ändamål som uppgifterna hämtades för. De får också behandlas för att utreda eller beivra brott i det enskilda fall som sökningen avsåg.
4 § Det är förbjudet att till tredjeland eller en internationell organisation överföra eller göra tillgängliga sådana personuppgifter som har hämtats från VIS och som har lagts in i systemet av en annan stat.
Detta är dock tillåtet i brådskande fall om
1. de villkor för sökning som anges i 1 § andra stycket är uppfyllda,
2. det är förenligt med svenska intressen att uppgifterna lämnas ut,
3. den stat som har lagt in uppgifterna i systemet samtycker till det, och
4. förutsättningarna i 33 och 34 §§ personuppgiftslagen (1998:204) är uppfyllda.
5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om tillgång till uppgifter enligt VIS-rådsbeslutet.
10 kap. Uppgiftsutbyte enligt avtalet med USA
1 § Vid samarbete enligt avtalet med USA får ett amerikanskt kontaktställe trots 33 § personuppgiftslagen (1998:204) medges direktåtkomst till referensuppgifter i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
2 § På begäran av behöriga myndigheter får ett svenskt kontaktställe i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i amerikanska fingeravtrycksregister i syfte att utreda ett brott för vilket det enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Detsamma gäller om sökningen görs i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar ett sådant brott.
Uppgifter får behandlas endast om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
Det svenska kontaktstället ansvarar för att kontrollera om det mottagna fingeravtrycket stämmer överens med det fingeravtryck sökningen avsåg.
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om samarbete enligt avtalet med USA.
1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2017.
2. Genom lagen upphävs lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete.
Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 och 5 §§ brottsbalken ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
3 §
För brott som begåtts utom riket döms även i annat fall än som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,
1. om brottet förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på sådant fartyg,
1. om brottet förövats på ett svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg,
2. om brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig eller om det begåtts av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning,
3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka,
3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför arbetsuppgifter i en annan stat enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
4. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrättning,
4. om brottet förövats mot Sverige, en svensk kommun eller annan menighet eller en svensk allmän inrättning,
5. om brottet begåtts inom område som inte tillhör någon stat och förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,
5. om brottet begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat och förövats mot en svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot en utlänning med hemvist i Sverige,
6. om brottet är kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, penningförfalskning, försök till sådana brott, olovlig befattning med kemiska vapen, olovlig befattning med minor, osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol, terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, försök till sådant brott, brott som avses i 5 § samma lag, brott enligt lagen (2014:406) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, uppvigling som bestått i en omedelbar och offentlig uppmaning att begå folkmord eller om brottet riktats mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning, eller
7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver.
5 §
Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget eller eljest medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse, må ej väckas utan att förordnande därom meddelas av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill.
Åtal för brott, som inom riket begåtts på ett utländskt fartyg eller luftfartyg av en utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen på fartyget eller av någon annan anledning medföljde detsamma mot en sådan utlänning eller mot ett utländskt intresse, får inte väckas utan att regeringen, eller den myndighet som regeringen har bemyndigat, har meddelat förordnande om det.
Åtal för brott, som förövats utom riket, får väckas endast efter förordnande enligt första stycket. Åtal får dock väckas utan ett sådant förordnande, om brottet är osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol eller om brottet begåtts
1. å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg,
1. på ett svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg,
2. av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig,
3. vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka,
4. i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
4. i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen som utför arbetsuppgifter i en annan stat enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
5. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller
5. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på ett fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller
6. av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.
6. av en svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot ett svenskt intresse.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2017.
Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall
Härigenom föreskrivs att bilagan till lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Bilaga
Immunitet och/eller privilegier gäller för följande
Tillämplig internationell överenskommelse
Internationella organ
Fysiska personer
-------------------------------------------------------------------------
52. Europol
Europols direktör, biträdande direktörer och personal
Rådets beslut av den 6 april 2009 om inrättande av Europeiska polisbyrån (Europol)
-------------------------------------------------------------------------
Föreslagen lydelse
Immunitet och/eller privilegier gäller för följande
Tillämplig internationell överenskommelse
Internationella organ
Fysiska personer
-------------------------------------------------------------------------
52. -
-
-
-------------------------------------------------------------------------
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2017.
Förslag till lag om ändring i lagen (2005:787) om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet
Härigenom föreskrivs att 1 a § lagen (2005:787) om behandling av uppgifter i Tullverkets brottsbekämpande verksamhet ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 a §
I lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser om polisiärt samarbete.
I lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser om polisiärt samarbete.
I lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen, och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som inom ramen för polissamarbete eller straffrättsligt samarbete har överförts från eller gjorts tillgängliga av
1. en stat som är medlem i Europeiska unionen (EU),
2. Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein,
3. ett EU-organ, eller
4. ett EU-informationssystem.
Om det i de författningar som anges i första och andra styckena finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2017.
Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 kap.
2 §
Bestämmelser som begränsar möjligheten att använda vissa uppgifter som en svensk myndighet har fått från en myndighet i en annan stat finns i
1. lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden,
2. lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete,
2. lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete,
3. lagen (2000:344) om Schengens informationssystem,
4. lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,
5. lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete,
6. lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar,
7. lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen,
8. lagen (1998:620) om belastningsregister,
9. lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning,
10. lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen,
11. lagen (2015:63) om utbyte av upplysningar med anledning av FATCA-avtalet, och
12. lagen (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2017.
Förslag till lag om ändring i polisdatalagen (2010:361)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § polisdatalagen (2010:361) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §
I lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
I lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2017.
Förslag till lag om ändring i kustbevakningsdatalagen (2012:145)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § kustbevakningsdatalagen (2012:145) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
2 §
Denna lag gäller vid behandling av personuppgifter i Kustbevakningens operativa verksamhet som rör:
1. brottsbekämpning,
2. övrig sjöövervakning,
3. räddningstjänst,
4. samordning av civila behov av sjöövervakning och förmedling av civil sjöinformation, och
5. internationellt samarbete.
Lagen gäller emellertid endast om behandlingen är helt eller delvis automatiserad eller om personuppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier.
I lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
I lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
I lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
I lagen (2016:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2017.
Förslag till lag om upphävande av lagen (2013:330) om tystnadsplikt för anställda vid Europeiska polisbyrån
Härigenom föreskrivs att lagen (2013:330) om tystnadsplikt för anställda vid Europeiska polisbyrån ska upphöra att gälla vid utgången av april 2017.
Förteckning över remissinstanserna
1. Riksdagens ombudsmän
2. Hovrätten för Övre Norrland
3. Malmö tingsrätt
4. Östersunds tingsrätt
5. Kammarrätten i Göteborg
6. Förvaltningsrätten i Luleå
7. Justitiekanslern
8. Åklagarmyndigheten
9. Ekobrottsmyndigheten
10. Polismyndigheten
11. Säkerhetspolisen
12. Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden
13. Brottsförebyggande rådet
14. Datainspektionen
15. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap
16. Kustbevakningen
17. Försvarsmakten
18. Skatteverket
19. Tullverket
20. Inspektionen för strategiska produkter
21. Uppsala universitet, Juridiska fakulteten
22. Diskrimineringsombudsmannen
23. Arbetsmiljöverket
24. Arbetsgivarverket
25. Sveriges advokatsamfund
26. Offentliganställdas förhandlingsråd (OFR/S, P, O)
27. Seko, Service- och kommunikationsfacket
28. Sveriges Akademikers Centralorganisation (Saco-S)
29. Tull-Kust
30. Amnesty International Sverige
31. Civil Rights Defenders
32. Svenska avdelningen av Internationella juristkommissionen
Sammanfattning av den kompletterande promemorian (Ju2016/08292)
Promemorian innehåller förslag till ändringar av förslagen i promemorian Nya möjligheter till operativt polissamarbete med andra stater (Ds 2016:13). Enligt förslagen i Ds 2016:13 ska Polismyndigheten kunna samarbeta med utländska myndigheter enligt Prüm- och Atlasrådsbeslutet. Förslagen i denna promemoria innebär att även Säkerhetspolisen ska kunna samarbeta med utländska myndigheter enligt rådsbesluten.
Den kompletterande promemorians lagförslag
Förslag till lag om internationellt polisiärt samarbete
Lydelse enligt Ds 2016:13
Föreslagen lydelse
4 kap.
1 §
Regeringen eller Polismyndigheten får från behöriga myndigheter i stater som tillämpar Prümrådsbeslutet begära stöd för att genomföra gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet.
Regeringen, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen får från behöriga myndigheter i stater som tillämpar Prümrådsbeslutet begära stöd för att genomföra gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet.
Regeringen eller Polismyndigheten får från behöriga myndigheter i stater som tillämpar Prümrådsbeslutet även begära bistånd vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor enligt artikel 18 i Prümrådsbeslutet. Biståndet kan bestå av utrustning eller utsända tjänstemän.
3 §
Utländska tjänstemän får delta i samarbete enligt Prümrådsbeslutet om de är lämpliga för uppgiften och är anställda vid en samverkande myndighet. De ska stå under ledning av Polismyndigheten.
Utländska tjänstemän får delta i samarbete enligt Prümrådsbeslutet om de är lämpliga för uppgiften och är anställda vid en samverkande myndighet. De ska stå under ledning av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
4 §
Regeringen eller Polismyndigheten får från behöriga myndigheter i stater som tillämpar Atlasrådsbeslutet begära bistånd av en särskild insatsgrupp enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet. Biståndet kan bestå av utrustning, expertis eller genomförande av operationer.
Regeringen, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen får från behöriga myndigheter i stater som tillämpar Atlasrådsbeslutet begära bistånd av en särskild insatsgrupp enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet. Biståndet kan bestå av utrustning, expertis eller genomförande av operationer.
Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska samråda med varandra innan de begär bistånd. Om situationen är så brådskande att samråd inte kan ske ska den myndighet som begär bistånd i stället underrätta den andra myndigheten om det.
6 §
Utländska tjänstemän får delta i samarbete enligt Atlasrådsbeslutet om de är lämpliga för uppgiften och ingår i en samverkande särskild insatsgrupp. De ska stå under ledning av Polismyndigheten.
Utländska tjänstemän får delta i samarbete enligt Atlasrådsbeslutet om de är lämpliga för uppgiften och ingår i en samverkande särskild insatsgrupp. De ska stå under ledning av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
7 §
Innan ett samarbete enligt Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet påbörjas ska regeringen eller Polismyndigheten ingå en skriftlig överenskommelse om samarbetet med en behörig myndighet i den andra staten.
Innan ett samarbete enligt Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet påbörjas ska regeringen, Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ingå en skriftlig överenskommelse om samarbetet med en behörig myndighet i den andra staten.
Om samarbetet innebär att utländska tjänstemän ska utföra uppgifter i Sverige ska överenskommelsen ange
1. det särskilda syftet med samarbetet,
2. på vilken tid och plats samarbetet ska genomföras,
3. vilket stöd eller bistånd den utländska myndigheten ska ge,
4. hur ledning ska utövas,
5. vilka utländska tjänstemän som ska delta,
6. vilka befogenheter utländska tjänstemän ska ha, och
7. vilka vapen och vilken annan liknande utrustning utländska tjänstemän ska få inneha.
Förteckning över remissinstanserna
1. Riksdagens ombudsmän
2. Polismyndigheten
3. Säkerhetspolisen
4. Arbetsgivarverket
5. Sveriges advokatsamfund
6. Offentliganställdas förhandlingsråd (OFR/S, P, O)
7. Seko, Service- och kommunikationsfacket
8. Sveriges Akademikers Centralorganisation (Saco-S)
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om internationellt polisiärt samarbete
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens tillämpningsområde och innehåll
1 § Denna lag tillämpas på polisiärt samarbete mellan Sverige och andra stater i den utsträckning Sverige i en internationell överenskommelse har gjort sådana åtaganden som avses i lagen.
2 § Lagen innehåller bestämmelser om operativt samarbete (2-5 kap.) och uppgiftsutbyte (6-10 kap.).
Uttryck i lagen
3 § I lagen avses med
- Schengenkonventionen: konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985,
- avtalet med Danmark: avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket Danmarks regering om polisiärt samarbete i Öresundsregionen,
- Öresundsförbindelsen: den fasta förbindelsen över Öresund som den definieras i artikel 2 i avtalet med Danmark,
- Prümrådsbeslutet: rådets beslut 2008/615/RIF av den 23 juni 2008 om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet,
- Atlasrådsbeslutet: rådets beslut 2008/617/RIF av den 23 juni 2008 om förbättrat samarbete i krissituationer mellan Europeiska unionens medlemsstaters särskilda insatsgrupper,
- referensuppgifter: registeruppgifter som inte röjer identiteten på en person, antingen i form av en sifferbeteckning och ett fingeravtryck eller en sifferbeteckning och en dna-profil från den ickekodifierande delen av personens dna,
- CBE-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/413 av den 11 mars 2015 om underlättande av gränsöverskridande informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott, i den ursprungliga lydelsen,
- VIS-rådsbeslutet: rådets beslut 2008/633/RIF av den 23 juni 2008 om åtkomst till informationssystemet för viseringar (VIS) för sökningar för medlemsstaternas utsedda myndigheter och för Europol i syfte att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott, och
- avtalet med USA: avtalet av den 16 december 2011 mellan Konungariket Sveriges regering och Amerikas förenta staters regering om ett förstärkt samarbete för att förebygga och bekämpa brottslighet.
2 kap. Operativt samarbete enligt Schengenkonventionen
Gränsöverskridande övervakning
1 § Om det i en stat som deltar i samarbetet enligt avdelning III i Schengenkonventionen pågår en utredning om ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning, får utländska tjänstemän fortsätta en i sin stat påbörjad övervakning av en misstänkt gärningsman in på svenskt territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till det.
Under de förutsättningar som anges i första stycket får en påbörjad övervakning fortsätta även beträffande någon annan än en misstänkt gärningsman, om det är nödvändigt för den pågående utredningen och det finns starka skäl att anta att åtgärden kan medverka till att identifiera eller spåra en misstänkt gärningsman.
2 § Övervakningen av en misstänkt gärningsman får fortsätta utan föregående samtycke, om saken är så brådskande att samtycke inte kan inhämtas i förväg och den utländska utredningen avser misstanke om sådana brott som sägs i artikel 40.7 i Schengenkonventionen, nämligen
- mord,
- dråp,
- grovt sexualbrott,
- mordbrand,
- penningförfalskning och förfalskning av betalningsmedel,
- grov stöld,
- grovt häleri,
- penningtvätt,
- grovt bedrägeri,
- utpressning,
- människorov och tagande av gisslan,
- olaglig människohandel,
- människosmuggling,
- olaglig handel med narkotika och psykotropa ämnen,
- brott mot lagbestämmelser angående vapen och sprängämnen,
- ödeläggelse genom användande av sprängämnen,
- olaglig transport av giftigt och skadligt avfall,
- olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen,
- sådan brottslighet som avses i rådets gemensamma åtgärd 98/733/RIF av den 21 december 1998 om att göra deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott, och
- terroristbrott enligt rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism.
För att övervakningen ska få fortsätta krävs också att överskridandet av gränsen anmäls till en behörig svensk myndighet så snart det är möjligt och att den utländska myndigheten utan dröjsmål begär bistånd i utredningen.
3 § Övervakning enligt 1 eller 2 § ska genast upphöra om en behörig svensk myndighet begär det. Övervakning enligt 2 § ska även upphöra om samtycke inte har lämnats inom fem timmar från gränsöverskridandet.
Gränsöverskridande förföljande
4 § Om en person har upptäckts på bar gärning i färd med att begå ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning, eller om någon som är häktad eller som avtjänar ett frihetsstraff har rymt, får utländska tjänstemän fortsätta ett i sin stat påbörjat förföljande av personen över en landsgräns in på svenskt territorium, om en behörig svensk myndighet samtycker till det.
5 § Förföljandet får fortsätta utan föregående samtycke om det på grund av sakens brådskande natur inte har varit möjligt att underrätta en behörig svensk myndighet i förväg, eller om svenska tjänstemän inte har kunnat ta över förföljandet i tid. De förföljande tjänstemännen ska anhålla om bistånd av en behörig svensk myndighet senast vid tidpunkten för gränsöverskridandet.
6 § Förföljande enligt 4 eller 5 § ska genast upphöra om en behörig svensk myndighet begär det.
Behöriga tjänstemän
7 § Gränsöverskridande övervakning och förföljande får utföras av utländska polismän och andra utländska tjänstemän som har anmälts vara behöriga att utföra sådant gränsöverskridande arbete som avses i artiklarna 40 och 41 i Schengenkonventionen.
Befogenheter
8 § Om utländska tjänstemän som utför gränsöverskridande förföljande begär det, ska svenska polismän omhänderta den flyende.
De utländska tjänstemännen får stoppa och omhänderta den flyende tills svenska polismän kan överta omhändertagandet eller identifiera honom eller henne.
9 § När en person omhändertas enligt 8 § andra stycket får utländska tjänstemän
1. kroppsvisitera den som har omhändertagits, om det görs av säkerhetsskäl eller för att söka efter föremål som anges i 2,
2. omhänderta föremål som kan förverkas enligt 36 kap. 3 § 2 brottsbalken eller kan antas ha betydelse för en utredning om brott eller ha avhänts någon genom brott, och
3. belägga den som har omhändertagits med handfängsel.
Föremål som har omhändertagits enligt första stycket 2 ska så snart det är möjligt överlämnas till en svensk polisman för prövning av fråga om beslag enligt 10 § andra stycket.
10 § En person som har omhändertagits enligt 8 § får tas i förvar av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen under högst sex timmar, tiden mellan klockan 24 och 9 oräknad. Därefter ska personen omedelbart friges, om det inte har kommit in en begäran om en åtgärd som avses i
1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott,
2. 1 kap. 2 § lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,
3. 25 c eller 25 d § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
4. 5 a eller 5 b § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,
5. 8 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, om framställningen kommer från en dansk myndighet,
6. 6 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,
7. 6 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,
8. 1 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller
9. 3 kap. 15 § lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen.
En svensk polisman får, i avvaktan på en framställning om en sådan åtgärd som avses i 4 kap. 19 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, ta i beslag föremål som har omhändertagits enligt 9 § första stycket 2, enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning.
Användning av vapen
11 § Utländska tjänstemän som utför gränsöverskridande övervakning eller förföljande får bara använda tjänstevapen i nödvärnssituationer. De får inte bereda sig tillträde till bostäder eller andra platser som inte är tillgängliga för allmänheten.
Behöriga svenska myndigheter
12 § Polismyndigheten beslutar om gränsöverskridande övervakning och förföljande in på svenskt territorium. Säkerhetspolisen får besluta om gränsöverskridande övervakning inom den verksamhet som den bedriver. Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen får i ett enskilt fall överlämna ett ärende om gränsöverskridande övervakning till Kustbevakningen.
En framställning eller anmälan från en utländsk myndighet om gränsöverskridande övervakning in på svenskt territorium ska göras till Polismyndigheten. Om framställningen eller anmälan avser sådan övervakning inom den verksamhet som Säkerhetspolisen bedriver, får den i stället göras till Säkerhetspolisen.
Andra kontakter med anledning av gränsöverskridande övervakning eller förföljande in på svenskt territorium ska äga rum direkt mellan de utländska tjänstemännen och den svenska myndighet som är berörd.
Föreskrifter
13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om operativt samarbete enligt Schengenkonventionen.
3 kap. Operativt samarbete enligt avtalet med Danmark
Gränsöverskridande förföljande
1 § Danska polismän får fortsätta ett i Danmark påbörjat förföljande över en landsgräns in på svenskt territorium, om förföljandet avser en person som har upptäckts på bar gärning i färd med att begå en gärning som hör under allmänt åtal enligt svensk och dansk rätt. De får även fortsätta ett förföljande av en person som har avvikit från ett frihetsberövande på grund av brott eller, i den mån utlämning till Danmark kan komma i fråga enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, ett annat frihetsberövande. Ett förföljande ska genomföras på de villkor som i övrigt framgår av 2 kap. 4-6 §§.
Danska polismän får på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen även inleda ett förföljande som avses i första stycket. De ska i ett sådant fall omedelbart anhålla om bistånd av Polismyndigheten.
Vid ett förföljande enligt denna paragraf har danska polismän de befogenheter och den rätt att använda tjänstevapen som framgår av 2 kap. 8, 9 och 11 §§.
Vissa ingripanden på Öresundsförbindelsen
2 § Danska polismän har på svenskt territorium på Öresundsförbindelsen samma befogenheter att ingripa mot hot mot den allmänna ordningen och säkerheten som en svensk polisman har enligt lag eller annan författning. Vid ett sådant ingripande får de bara använda tjänstevapen i nödvärnssituationer.
Om en dansk polisman vidtar en åtgärd enligt första stycket, ska Polismyndigheten omedelbart underrättas. Åtgärden får pågå tills Polismyndigheten övertar genomförandet eller begär att den ska avbrytas.
Föreskrifter
3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om operativt samarbete enligt avtalet med Danmark.
4 kap. Operativt samarbete enligt Prüm- och Atlasrådsbeslutet
Initiativ till samarbete enligt Prümrådsbeslutet
1 § Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får begära bistånd från en myndighet i en annan stat enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet.
Biståndet får inte lämnas av en särskild insatsgrupp. Det kan bestå av inrättandet av gemensamma patruller eller genomförandet av andra gemensamma insatser där utländska tjänstemän deltar.
2 § Regeringen och Polismyndigheten får vid större evenemang och liknande viktiga händelser, katastrofer och allvarliga olyckor som har gränsöverskridande verkningar begära bistånd från en myndighet i en annan stat enligt artikel 18 i Prümrådsbeslutet.
Biståndet kan bestå av tjänstemän eller utrustning.
3 § Bistånd enligt artiklarna 17 och 18 i Prümrådsbeslutet får begäras om det är lämpligt och för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
Initiativ till samarbete enligt Atlasrådsbeslutet
4 § Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får begära bistånd från en särskild insatsgrupp i en annan stat enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet.
Biståndet ska lämnas till en svensk särskild insatsgrupp och kan bestå av utrustning, expertis eller genomförandet av operationer där utländska tjänstemän agerar i en stödfunktion.
5 § För att Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska få begära bistånd enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet krävs att regeringen har lämnat sitt medgivande. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen ska samråda med varandra innan regeringens medgivande begärs.
Regeringens medgivande behövs inte i brådskande fall som kan innebära fara för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom. Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen ska i ett sådant fall omedelbart underrätta regeringen om att bistånd har begärts. Den myndighet som begärt biståndet ska även underrätta den andra myndigheten om det. Regeringen ska pröva om beslutet att begära bistånd ska undanröjas eller bestå.
6 § Bistånd enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet får begäras om det är lämpligt och för att förhindra eller på annat sätt ingripa mot en handling som kan utgöra brott enligt lagen (2003:148) om straff för terroristbrott.
Överlåtelser av förvaltningsuppgifter
7 § Regeringen, Polismyndigheten och Säkerhetspolisen får överlåta förvaltningsuppgifter till andra stater vid samarbete enligt Prüm- och Atlasrådsbeslutet. Uppgifterna får i de fall som avses i 10 § innefatta myndighetsutövning.
Överenskommelser om samarbete
8 § Innan ett samarbete enligt Prüm- eller Atlasrådsbeslutet påbörjas ska en överenskommelse om samarbetet ingås med den andra staten. Överenskommelsen får ingås av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
En överenskommelse som innebär att utländska tjänstemän ska delta i samarbete i Sverige ska avse en särskild insats som är klart avgränsad och reglera
1. det särskilda syftet med samarbetet,
2. vilket bistånd den utländska myndigheten ska ge,
3. på vilken tid och plats samarbetet ska genomföras,
4. vilka utländska tjänstemän som ska delta,
5. hur ledning ska utövas,
6. vilka befogenheter utländska tjänstemän ska ha, och
7. vilka vapen och vilken annan liknande utrustning utländska tjänstemän ska få inneha.
Behöriga tjänstemän och ledning
9 § Utländska tjänstemän får delta i samarbete enligt Prüm- och Atlasrådsbeslutet om de är lämpliga för uppgiften och anställda vid en samverkande myndighet.
Tjänstemännen ska stå under ledning av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen.
Befogenheter
10 § Utländska tjänstemän får ges polisiära befogenheter vid gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet och vid operationer enligt artikel 3 i Atlasrådsbeslutet. För att få ges sådana befogenheter ska tjänstemännen vara polismän respektive ha polisiära befogenheter i sina hemstater.
Tjänstemännen får ges de befogenheter som en svensk polisman har enligt polislagen (1984:387) och de befogenheter som en svensk polisman har att
1. gripa någon enligt 24 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken,
2. ta föremål i beslag enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken,
3. förbjuda tillträde till ett visst område eller vidta andra åtgärder enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken, och
4. besluta om kroppsvisitation enligt 28 kap. 13 § rättegångsbalken.
Vid gemensamma insatser enligt artikel 17 i Prümrådsbeslutet ska befogenheterna i regel utövas i närvaro av svenska polismän.
Användning av vapen
11 § Utländska tjänstemän som getts befogenheter enligt 10 § har samma rätt att använda tjänstevapen och annan liknande utrustning som en svensk polisman har enligt lag eller annan författning. Andra utländska tjänstemän får bara använda tjänstevapen och annan liknande utrustning i nödvärnssituationer.
För att få användas ska utrustningen motsvara den utrustning svenska polismän använder.
Föreskrifter
12 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om operativt samarbete enligt Prüm- och Atlasrådsbeslutet.
5 kap. Gemensamma bestämmelser för operativt samarbete enligt Schengenkonventionen, avtalet med Danmark samt Prüm- och Atlasrådsbeslutet
Skyldigheter
1 § Utländska tjänstemän ska, när de utövar befogenheter enligt denna lag, följa svensk lag och annan författning samt instruktioner som meddelas av Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen. De ska alltid kunna styrka sin behörighet och identitet.
Straffrättsligt skydd och ansvar
2 § Utländska tjänstemän som utövar myndighet i Sverige enligt denna lag ska vara skyddade enligt 17 kap. 1, 2 och 4 §§ brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Utländska tjänstemän som utför uppgifter i Sverige enligt denna lag ska vara ansvariga för olaga diskriminering enligt 16 kap. 9 § brottsbalken på motsvarande sätt som den som är anställd i svensk allmän tjänst. Innefattar uppgifterna myndighetsutövning ska tjänstemännen även vara ansvariga för tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken på motsvarande sätt som om det varit fråga om svensk myndighetsutövning.
Skadestånd
3 § Om utländska tjänstemän utför uppgifter i Sverige enligt denna lag, ska svenska staten i stället för den utländska myndigheten eller tjänstemannen ersätta skador som uppkommer i samband med utförandet av uppgiften och som den utländska myndigheten eller tjänstemannen skulle ha varit skadeståndsskyldig för om svensk lag varit tillämplig på dem. Svenska staten ska dock inte ersätta skador som uppkommer hos den utländska myndigheten eller tjänstemannen.
4 § Bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som svenska tjänstemän vållar ska inte vara tillämpliga när skadorna vållas i en annan stat i samband med gränsöverskridande övervakning eller förföljande enligt Schengenkonventionen. Detsamma ska gälla när skadorna vållas i samband med samarbete enligt avtalet med Danmark samt Prüm- och Atlasrådsbeslutet.
6 kap. Allmänna bestämmelser om uppgiftsutbyte
Förhållandet till andra bestämmelser om personuppgiftsbehandling
1 § Om inte annat följer av denna lag eller föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till lagen gäller
- polisdatalagen (2010:361) för polisens behandling av personuppgifter vid internationellt polisiärt samarbete,
- tullbrottsdatalagen (2017:000) för Tullverkets behandling av personuppgifter vid internationellt polisiärt samarbete, och
- kustbevakningsdatalagen (2012:145) för Kustbevakningens behandling av personuppgifter vid internationellt polisiärt samarbete.
2 § I lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen, och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som inom ramen för polissamarbete eller straffrättsligt samarbete har överförts från eller gjorts tillgängliga av
1. en stat som är medlem i Europeiska unionen (EU),
2. Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein,
3. ett EU-organ, eller
4. ett EU-informationssystem.
Om det i de författningar som anges i första stycket finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till lagen. Detta gäller dock inte vid behandling av personuppgifter som utbyts eller har utbytts med stöd av Prümrådsbeslutet, CBE-direktivet eller VIS-rådsbeslutet.
Villkor om användningsbegränsningar
3 § Om en svensk myndighet har fått uppgifter eller bevisning från en annan stat för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda brott eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet, ska svenska myndigheter följa villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifterna eller bevisningen, om villkoren gäller på grund av en överenskommelse med den andra staten eller en mellanfolklig organisation.
Första stycket gäller oavsett vad som är föreskrivet i lag eller annan författning.
4 § En svensk brottsbekämpande myndighet får i enskilda fall ställa upp villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifter eller bevisning som lämnas till en annan stat eller en mellanfolklig organisation, om det krävs med hänsyn till enskildas rätt eller från allmän synpunkt. Sådana villkor får inte strida mot en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
7 kap. Uppgiftsutbyte enligt Prümrådsbeslutet
Utbyte av dna-profiler
1 § Vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet får ett utländskt kontaktställe medges direktåtkomst till referensuppgifter i de svenska registren över dna-profiler.
Efter en överenskommelse mellan Sverige och en annan stat får kontaktstället i den andra staten göra en automatisk jämförelse mellan sina oidentifierade dna-profiler och referensuppgifter i de svenska registren över dna-profiler.
Första och andra styckena gäller endast de register över dna-profiler som regleras i polisdatalagen (2010:361).
2 § Vid en förundersökning eller en annan utredning som handläggs enligt bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats dna-register. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i de svenska registren över dna-profiler.
Efter en överenskommelse mellan Sverige och en annan stat får det svenska kontaktstället, i syfte att utreda brott, göra en automatisk jämförelse mellan dna-profiler i spårregistret och referensuppgifter i den andra statens dna-register.
Utbyte av fingeravtryck
3 § Vid samarbete enligt Prümrådsbeslutet får ett utländskt kontaktställe medges direktåtkomst till referensuppgifter i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
4 § I syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller utreda brott får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats fingeravtrycksregister. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
Det svenska kontaktstället ansvarar för att kontrollera om det mottagna fingeravtrycket stämmer överens med det fingeravtryck sökningen avsåg.
Utbyte av fordonsuppgifter
5 § I lagen (2001:558) om vägtrafikregister finns bestämmelser om möjlighet att medge ett utländskt kontaktställe direktåtkomst enligt Prümrådsbeslutet till uppgifter i vägtrafikregistret.
6 § I syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda brott eller upprätthålla allmän säkerhet får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats fordonsregister. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i det svenska vägtrafikregistret. Vid sökning får endast ett fordons fullständiga chassinummer eller fullständiga registreringsnummer användas som sökbegrepp.
Rättelse och skadestånd
7 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.
Föreskrifter
8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt Prümrådsbeslutet.
8 kap. Uppgiftsutbyte enligt CBE-direktivet
1 § I lagen (2001:558) om vägtrafikregister finns bestämmelser om möjlighet att medge ett utländskt kontaktställe direktåtkomst enligt CBE-direktivet till uppgifter i vägtrafikregistret.
2 § I syfte att utreda ett sådant trafiksäkerhetsrelaterat brott som omfattas av artikel 2 i CBE-direktivet får det svenska kontaktstället i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i en annan stats fordonsregister. Uppgifter får behandlas endast i den utsträckning den andra staten tillåter det och om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i det svenska vägtrafikregistret. Vid sökning får endast ett fordons fullständiga registreringsnummer användas som sökbegrepp.
3 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt CBE-direktivet.
9 kap. Uppgiftsutbyte enligt VIS-rådsbeslutet
1 § På begäran av behöriga myndigheter får den centrala åtkomstpunkten genom direktåtkomst söka uppgifter i informationssystemet för viseringar (VIS), om det i enskilda fall finns skäl att anta att uppgifter i systemet väsentligen kan komma att bidra till att utreda ett sådant terroristbrott eller annat grovt brott som omfattas av definitionerna i artikel 2.1 i VIS-rådsbeslutet.
Detsamma gäller om det i enskilda fall finns skäl att anta att uppgifter i systemet väsentligen kan komma att bidra till att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott som anges i första stycket.
2 § Vid sökning i VIS får endast följande uppgifter användas som sökbegrepp:
1. nuvarande och tidigare efternamn, förnamn, kön, födelsedatum, födelseort och födelseland,
2. nuvarande medborgarskap och medborgarskap vid födseln,
3. resehandlingens typ och nummer, utfärdande myndighet, dag för utfärdande och sista giltighetsdag,
4. huvuddestination och den planerade vistelsens varaktighet,
5. syftet med resan,
6. planerad ankomst och avresedag,
7. planerad gränsövergång för första inresa eller transiteringsväg,
8. bostad,
9. fingeravtryck,
10. typ av visering och viseringsmärkets nummer, och
11. den person som bjudit in eller åtagit sig att stå för sökandens levnadskostnader under vistelsen.
3 § Personuppgifter som har hämtats från VIS får behandlas för det ändamål som uppgifterna hämtades för. De får också behandlas för att utreda eller beivra brott i det enskilda fall som sökningen avsåg.
4 § Det är förbjudet att till tredjeland eller en internationell organisation överföra eller göra tillgängliga sådana personuppgifter som har hämtats från VIS och som har lagts in i systemet av en annan stat.
Detta är dock tillåtet i brådskande fall om
1. de villkor för sökning som anges i 1 § andra stycket är uppfyllda,
2. det är förenligt med svenska intressen att uppgifterna lämnas ut,
3. den stat som har lagt in uppgifterna i systemet samtycker till det, och
4. förutsättningarna i 33 och 34 §§ personuppgiftslagen (1998:204) är uppfyllda.
5 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.
6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt VIS-rådsbeslutet.
10 kap. Uppgiftsutbyte enligt avtalet med USA
1 § Vid samarbete enligt avtalet med USA får ett amerikanskt kontakt-ställe trots 33 § personuppgiftslagen (1998:204) medges direktåtkomst till referensuppgifter i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
2 § På begäran av behöriga myndigheter får ett svenskt kontaktställe i enskilda fall genom direktåtkomst söka uppgifter i amerikanska fingeravtrycksregister i syfte att utreda ett brott för vilket det enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Detsamma gäller om sökningen görs i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar ett sådant brott.
Uppgifter får behandlas endast om behandlingen i motsvarande fall hade varit tillåten i svenska fingeravtrycksregister som förs med stöd av polisdatalagen (2010:361).
Det svenska kontaktstället ansvarar för att kontrollera om det mottagna fingeravtrycket stämmer överens med det fingeravtryck sökningen avsåg.
3 § Bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt detta kapitel eller enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till kapitlet.
4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela föreskrifter om uppgiftsutbyte enligt avtalet med USA.
1. Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
2. Genom lagen upphävs lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete.
3. Genom lagen utgår lagen (2016:484) om ändring i lagen om internationellt polisiärt samarbete.
Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 och 5 §§ brottsbalken ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 kap.
3 §
För brott som begåtts utom riket döms även i annat fall än som avses i 2 § efter svensk lag och vid svensk domstol,
1. om brottet förövats på svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på sådant fartyg,
1. om brottet förövats på ett svenskt fartyg eller luftfartyg, eller om det begåtts i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg,
2. om brottet begåtts av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig eller om det begåtts av någon annan på ett sådant område och avdelningen befann sig där för annat ändamål än övning,
3. om brottet begåtts vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka,
3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
3 a. om brottet har begåtts i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen, som utför arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
4. om brottet förövats mot Sverige, svensk kommun eller annan menighet eller svensk allmän inrättning,
4. om brottet förövats mot Sverige, en svensk kommun eller annan menighet eller en svensk allmän inrättning,
5. om brottet begåtts inom område som inte tillhör någon stat och förövats mot svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot utlänning med hemvist i Sverige,
5. om brottet begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat och förövats mot en svensk medborgare, svensk sammanslutning eller enskild inrättning eller mot en utlänning med hemvist i Sverige,
6. om brottet är kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, penningförfalskning, försök till sådana brott, olovlig befattning med kemiska vapen, olovlig befattning med minor, osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol, terroristbrott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, försök till sådant brott, brott som avses i 5 § samma lag, brott enligt lagen (2014:406) om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, uppvigling som bestått i en omedelbar och offentlig uppmaning att begå folkmord eller om brottet riktats mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning, eller
7. om det lindrigaste straff som i svensk lag är stadgat för brottet är fängelse i fyra år eller däröver.
5 §
Åtal för brott, som inom riket begåtts å utländskt fartyg eller luftfartyg av utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen å fartyget eller eljest medföljde detsamma mot sådan utlänning eller mot utländskt intresse, må ej väckas utan att förordnande därom meddelas av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill.
Åtal för brott, som inom riket begåtts på ett utländskt fartyg eller luftfartyg av en utlänning som var befälhavare eller tillhörde besättningen på fartyget eller av någon annan anledning medföljde detsamma mot en sådan utlänning eller mot ett utländskt intresse, får inte väckas utan att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, har meddelat förordnande om det.
Åtal för brott, som förövats utom riket, får väckas endast efter förordnande enligt första stycket. Åtal får dock väckas utan ett sådant förordnande, om brottet är osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol eller om brottet begåtts
1. å svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen å sådant fartyg,
1. på ett svenskt fartyg eller luftfartyg eller i tjänsten av befälhavaren eller någon som tillhörde besättningen på ett sådant fartyg,
2. av någon som tillhör Försvarsmakten på ett område där en avdelning av Försvarsmakten befann sig,
3. vid tjänstgöring utom riket av någon som är anställd i Försvarsmakten och tjänstgör i en internationell militär insats eller som tillhör Polisens utlandsstyrka,
4. i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen som utför gränsöverskridande arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
4. i tjänsten utom riket av en polisman, tulltjänsteman eller tjänsteman vid Kustbevakningen som utför arbetsuppgifter enligt en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt,
5. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller
5. i Danmark, Finland, Island eller Norge eller på ett fartyg eller luftfartyg i reguljär trafik mellan orter belägna i Sverige eller någon av nämnda stater, eller
6. av svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot svenskt intresse.
6. av en svensk, dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare mot ett svenskt intresse.
Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall
Härigenom föreskrivs att bilagan till lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Bilaga
Immunitet och/eller privilegier gäller för följande
Tillämplig internationell överenskommelse
Internationella organ
Fysiska personer
-------------------------------------------------------------------------
51. Europeiska universitetsinstitutet
Företrädare för de fördragsslutande staterna och deras rådgivare, företrädare för Europeiska gemenskaperna, personal vid institutet inklusive familjemedlemmar och andra personer som är knutna till institutet
Konventionen om grundandet av ett europeiskt universitetsinstitut av den 19 april 1972
52. Europol
Europols direktör, biträdande direktörer och personal
Rådets beslut av den 6 april 2009 om inrättande av Europeiska polisbyrån (Europol)
53. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
Domstolens ledamöter, dess kanslichef och biträdande kanslichef
Protokoll nr 6 den 5 mars 1996 till den allmänna överenskommelsen om Europarådets privilegier och immunitet
-------------------------------------------------------------------------
Föreslagen lydelse
Immunitet och/eller privilegier gäller för följande
Tillämplig internationell överenskommelse
Internationella organ
Fysiska personer
-------------------------------------------------------------------------
51. Europeiska universitetsinstitutet
Företrädare för de fördragsslutande staterna och deras rådgivare, företrädare för Europeiska gemenskaperna, personal vid institutet inklusive familjemedlemmar och andra personer som är knutna till institutet
Konventionen om grundandet av ett europeiskt universitetsinstitut av den 19 april 1972
52. -
-
-
53. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
Domstolens ledamöter, dess kanslichef och biträdande kanslichef
Protokoll nr 6 den 5 mars 1996 till den allmänna överenskommelsen om Europarådets privilegier och immunitet
-------------------------------------------------------------------------
Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 kap.
2 §
Bestämmelser som begränsar möjligheten att använda vissa uppgifter som en svensk myndighet har fått från en myndighet i en annan stat finns i
1. lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden,
2. lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete,
2. lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete,
3. lagen (2000:344) om Schengens informationssystem,
4. lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,
5. lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete,
6. lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar,
7. lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen,
8. lagen (1998:620) om belastningsregister,
9. lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning,
10. lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personuppgifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen,
11. lagen (2015:63) om utbyte av upplysningar med anledning av FATCA-avtalet, och
12. lagen (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton.
Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
Förslag till lag om ändring i polisdatalagen (2010:361)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § polisdatalagen (2010:361) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
4 §
I lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
I lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
Förslag till lag om ändring i kustbevakningsdatalagen (2012:145)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § kustbevakningsdatalagen (2012:145) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
2 §
Denna lag gäller vid behandling av personuppgifter i Kustbevakningens operativa verksamhet som rör:
1. brottsbekämpning,
2. övrig sjöövervakning,
3. räddningstjänst,
4. samordning av civila behov av sjöövervakning och förmedling av civil sjöinformation, och
5. internationellt samarbete.
Lagen gäller emellertid endast om behandlingen är helt eller delvis automatiserad eller om personuppgifterna ingår i eller är avsedda att ingå i en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställning enligt särskilda kriterier.
I lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
I lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser. Om det i dessa författningar finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
Förslag till lag om upphävande av lagen (2013:330) om tystnadsplikt för anställda vid Europeiska polisbyrån
Härigenom föreskrivs att lagen (2013:330) om tystnadsplikt för anställda vid Europeiska polisbyrån ska upphöra att gälla den 2 juli 2017.
Förslag till lag om ändring i tullbrottsdatalagen (2017:000)
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 3 § tullbrottsdatalagen (2017:000) ska ha följande lydelse.
Lydelse enligt lagrådsremissen Tullbrottsdatalag
Föreslagen lydelse
1 kap.
3 §
I lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser om polisiärt samarbete.
I lagen (2017:000) om internationellt polisiärt samarbete och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av personuppgifter som följer av internationella överenskommelser om polisiärt samarbete.
I lagen (2013:329) med vissa bestämmelser om skydd för personupp-gifter vid polissamarbete och straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen, och i föreskrifter som regeringen har meddelat i anslutning till den lagen, finns det särskilda bestämmelser om behandling av person-uppgifter som inom ramen för polissamarbete eller straffrättsligt samarbete har överförts från eller gjorts tillgängliga av
1. en stat som är medlem i Europeiska unionen (EU),
2. Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein,
3. ett EU-organ, eller
4 ett EU-informationssystem.
Om det i de författningar som anges i första och andra styckena finns avvikande bestämmelser, ska de tillämpas i stället för bestämmelserna i denna lag.
Denna lag träder i kraft den 2 juli 2017.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2017-02-01
Närvarande: F.d. justitieråden Severin Blomstrand och Annika Brickman samt justitierådet Anita Saldén Enérus.
Nya möjligheter till operativt polissamarbete med andra stater
Enligt en lagrådsremiss den 19 januari 2017 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om internationellt polisiärt samarbete,
2. lag om ändring i brottsbalken,
3. lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i
vissa fall,
4. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),
5. lag om ändring i polisdatalagen (2010:361),
6. lag om ändring i kustbevakningsdatalagen (2012:145),
7. lag om upphävande av lagen (2013:330) om tystnadsplikt för
anställda vid Europeiska polisbyrån,
8. lag om ändring i tullbrottsdatalagen (2017:000).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige
Håkan Sellman.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om internationellt polisiärt samarbete
Allmänt
I lagrådsremissen föreslås att det internationella polissamarbetet utökas genom att bestämmelserna om operativt polissamarbete i två EU-beslut, Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet, genomförs i svensk rätt. Polisen ska få samarbeta med utländska myndigheter enligt Prümrådsbeslutet genom att ta emot dels bistånd inom ramen för gemensamma insatser, dels bistånd vid större evenemang, katastrofer och allvarliga olyckor. Vidare ska polisen få samarbeta med utländska myndigheter enligt Atlasrådsbeslutet genom att ta emot bistånd från utländska särskilda insatsgrupper. Både vid gemensamma insatser enligt Prümrådsbeslutet och vid operationer med särskilda insatsgrupper enligt Atlasrådsbeslutet ska utländska tjänstemän kunna få polisiära befogenheter i Sverige.
Bestämmelser om det utökade internationella polissamarbetet ska tas in i en ny lag om internationellt polisiärt samarbete. Till den nya lagen ska bestämmelserna i den nu gällande lagen om internationellt polisiärt samarbete föras över. Bestämmelserna som förs över föreslås dock förenklas, moderniseras och anpassas till den nya lagens struktur.
Författningskommentarerna till de bestämmelser som förs över är knapphändiga och anger i regel endast vilken paragraf den överförda bestämmelsen motsvarar i den nu gällande lagen. Justeringar som har gjorts i bestämmelserna i förhållande till gällande lydelser kommenteras bara undantagsvis och om en materiell justering är avsedd. Förarbeten till de överförda bestämmelserna nämns inte i anslutning till paragraferna. Tillämpningen av den nya lagen underlättas om förarbeten till de överförda bestämmelserna redovisas i författningskommentarerna till bestämmelserna, jfr t.ex. författningskommentarerna i prop. 2014/15:91, En ny läkemedelslag och prop. 2016/17:43, En ny hälso- och sjukvårdslag.
1 kap. 1 §
Enligt paragrafen tillämpas lagen på polisiärt samarbete mellan Sverige och andra stater i den utsträckning Sverige i en internationell överenskommelse har gjort sådana åtaganden som avses i lagen. Formuleringen ger intrycket att lagen ska tillämpas på vilken internationell överenskommelse som helst, under förutsättning att Sverige i överenskommelsen har gjort sådana åtaganden som avses i lagen - vilka dessa åtaganden nu kan tänkas vara. Under föredragningen har det emellertid blivit tydligt att den avsedda innebörden är att lagen ska vara tillämplig på polisiärt samarbete bara enligt de överenskommelser som behandlas i lagen. Formuleringen blir då missvisande, även om det skulle vara så att det för närvarande inte finns några andra internationella överenskommelser om polisiärt samarbete.
Paragrafens utformning bör övervägas ytterligare under den fortsatta beredningen.
1 kap. 3 §
Enligt 1 kap. 3 § ska med CBE-direktivet förstås direktiv 2015/413 "i den ursprungliga lydelsen". I remissen beskrivs inte de överväganden som ligger bakom den valda hänvisningstekniken. Inte heller belyses vilka konsekvenser vid tillämpningen som följer av att hänvisningen gjorts statisk. I den kommande propositionen bör dessa frågor behandlas. Det bör särskilt belysas vad som blir följden om direktivet ändras utan att motsvarande ändring görs i den svenska lagen. Se också Lagrådets yttrande i prop. 2015/16:156.
2 kap. 2 och 4 §§
Enligt 2 kap. 2 § kan övervakning av en misstänkt gärningsman fortsätta utan föregående samtycke bl.a. om den utländska utredningen avser misstanke om något av ett antal uppräknade brott. Enligt 2 kap. 4 § får utländska tjänstemän under vissa omständigheter fortsätta ett förföljande av en person som har upptäckts i färd med att begå ett brott som kan föranleda överlämnande eller utlämning. Det framgår inte i remissen hur de i 2 § uppräknade brotten förhåller sig till de som avses i 4 § eller vad som har föranlett de skilda beskrivningarna. Lagrådet förordar att utformningen av paragraferna eller författningskommentaren i denna del övervägs under den fortsatta beredningen.
En förutsättning för fortsatt förföljande är enligt 2 kap. 4 § att en person "har upptäckts på bar gärning i färd med att begå ett brott". Med uttrycket att upptäckas "på bar gärning" avses just att någon upptäcks "i färd med att begå ett brott". Bestämmelsen bör rättas till så att tautologin undviks.
2 kap. 7 §
I paragrafen föreskrivs att gränsöverskridande övervakning och förföljande får utföras av utländska polismän och andra utländska tjänstemän som har anmälts vara behöriga att utföra sådant gränsöverskridande arbete som avses i artiklarna 40 och 41 i Schengenkonventionen.
Med denna utformning blir det oklart om kravet på anmälan ska gälla även utländska polismän och inte bara andra utländska tjänstemän. Under föredragningen har klargjorts att utländska polismän ska omfattas av anmälningskravet. Den avsedda innebörden framgår tydligare om ordet "sådana" läggs till före "utländska polismän".
2 kap. 12 §
I paragrafen utpekas Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Kustbevakningen som behöriga myndigheter i olika situationer. I tredje stycket föreskrivs att andra kontakter om gränsöverskridande övervakning än de som avses i första och andra styckena ska äga rum direkt mellan de utländska tjänstemännen och "den svenska myndighet som är berörd". Det framgår inte om mer än en myndighet kan vara berörd eller om någon annan myndighet än de nämnda kan komma i fråga. Paragrafen bör förtydligas.
3 kap. 1 §
Se vad Lagrådet har anfört om uttrycket "på bar gärning" i anslutning till 2 kap. 4 §.
4 kap.
Rubriken
I rubriken förekommer uttrycket "Prüm- och Atlasrådsbeslutet. Singularformen uppfattas lätt så att det rör sig om ett enda beslut, men Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet är två skilda beslut. Risken för missförstånd undanröjs om rubriken ges t.ex. följande lydelse.
Operativt samarbete enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet
Problemet återkommer i 7, 9 och 12 §§ samt i rubriken till 5 kap. och i 5 kap. 4 §.
4 kap. 7 §
Se vad Lagrådet har anfört i anslutning till kapitlets rubrik.
4 kap. 8 §
I konsekvens med vad Lagrådet har anfört i anslutning till kapitlets rubrik föreslår Lagrådet att uttrycket "Prüm- eller Atlasrådsbeslutet" ändras till "Prümrådsbeslutet eller Atlasrådsbeslutet".
4 kap. 9 och 12 §§
Se vad Lagrådet har anfört i anslutning till kapitlets rubrik.
5 kap.
Rubriken
Se vad Lagrådet har anfört i anslutning till rubriken till 4 kap.
5 kap. 4 §
I paragrafens första mening föreskrivs att bestämmelser om svenska statens skyldighet att ersätta skador som svenska tjänstemän vållar inte ska vara tillämpliga när skadorna vållas i en annan stat i samband med gränsöverskridande övervakning eller förföljande enligt Schengenkonventionen. Detsamma ska gälla när skadorna vållas i samband med samarbete enligt avtalet med Danmark samt enligt Prümrådsbeslutet och Atlasrådsbeslutet. I de uppräknade rättsakterna finns bestämmelser om regressansvar. För att dessa bestämmelser inte ska omfattas av undantaget enligt förevarande paragraf bör undantaget begränsas till att gälla bestämmelser enligt svensk lag om svenska statens skyldighet att ersätta skador.
Se vidare vad Lagrådet har anfört i anslutning till rubriken till 4 kap.
6 kap. 4 §
I paragrafen används uttrycket "mellanfolklig organisation". I 9 kap. 4 § används i stället uttrycket "internationell organisation". Under den fortsatta beredningen bör klargöras om det är olika slags organisationer som avses i de båda paragraferna.
9 kap. 4 §
Se vad Lagrådet har anfört i anslutning till 6 kap. 4 §.
Förslaget till lag om ändring i lagen om immunitet och privilegier i vissa fall
Bilagan
I punkt 52 i bilagan till lagen finns bestämmelser som avser Europols direktör, biträdande direktörer och personal. Eftersom Europolförordningen kommer att vara bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna ska bestämmelserna i förordningen inte genomföras i svensk lag. I remissen sägs i fotnoten till punkt 52 att punkten ska tas bort. Av förslaget framgår dock att punkten ska kvarstå men innehållet tas bort.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 mars 2017
Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Lövin, Y Johansson, M Johansson, Baylan, Bucht, Hultqvist, Andersson, Hellmark Knutsson, Ygeman, A Johansson, Bolund, Bah Kuhnke, Strandhäll, Shekarabi, Fridolin, Wikström, Eriksson, Linde, Skog, Ekström
Föredragande: statsrådet Ygeman
Regeringen beslutar proposition 2016/17:139 Nya möjligheter till operativt polissamarbete med andra stater
Rättsdatablad
Författningsrubrik
Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande
Celexnummer för bakomliggande EU-regler
Lag om internationellt polisiärt samarbete
32008D0615
32008D0617
32008D0633
32015L0413