Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2016/17:125 Kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning Prop. 2016/17:125 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 23 februari 2017 Stefan Löfven Morgan Johansson (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I maj 2015 antog EU en omarbetad insolvensförordning, som ska ersätta den tidigare EU-förordningen från 2000. 2015 års insolvensförordning syftar till att förbättra möjligheterna till en andra chans för skuldsatta företag och privatpersoner och till att fler typer av insolvensförfaranden ska omfattas av EU-reglerna. En följd av detta är att svenska beslut om skuldsanering kommer att gälla även i andra länder inom EU. Vidare avser förordningen bl.a. att tydliggöra vilket lands domstolar som är behöriga och att effektivisera samordningen av insolvensförfaranden som pågår i flera länder. 2015 års insolvensförordning blir direkt tillämplig i Sverige. För att tillämpningen ska fungera på ett ändamålsenligt sätt föreslår regeringen en ny lag med kompletterande bestämmelser till förordningen. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 26 juni 2017. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning 5 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag 8 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land 9 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land 10 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:533) om fiskevårdsområden 11 2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar 12 2.7 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) 13 2.8 Förslag till lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220) 14 2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion 15 2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1593) om trossamfund 16 2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:592) om viltvårdsområden 17 2.12 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551) 18 3 Ärendet och dess beredning 19 4 Nuvarande regler om gränsöverskridande insolvensförfaranden 20 4.1 2000 års insolvensförordning 20 4.2 Den nordiska konkurskonventionen 21 5 2015 års insolvensförordning 21 5.1 Tillämpningsområde 21 5.2 Behörighetsregler och olika förfaranden 22 5.3 Tillämplig lag 23 5.4 Erkännande av insolvensförfaranden 24 5.5 Sekundära insolvensförfaranden 25 5.6 Information till utländska borgenärer 25 5.7 Insolvensförfaranden för medlemmar i en koncern 26 6 Kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning 27 6.1 En ny kompletteringslag 27 6.2 Insolvensförfaranden som omfattas 28 6.3 Svensk domstols och annan svensk myndighets behörighet 28 6.4 Tillämplig lag 32 6.5 Erkännande av insolvensförfaranden 33 6.6 Kungörande och registrering av utländska insolvensförfaranden 34 6.7 Information till utländska borgenärer 37 6.8 Sekundära insolvensförfaranden 40 6.9 Insolvensförfaranden för medlemmar i en koncern 45 6.10 Hänvisningsteknik 50 7 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 50 8 Konsekvenser 51 9 Författningskommentar 52 9.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning 52 9.2 Övriga lagförslag 63 Bilaga 1 2015 års insolvensförordning 64 Bilaga 2 Sammanfattning av betänkandet EU:s reviderade insolvensförordning m.m. (SOU 2016:17) 118 Bilaga 3 Betänkandets lagförslag i aktuell del 123 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna 125 Bilaga 5 Promemorians lagförslag 126 Bilaga 6 Förteckning över remissinstanserna 127 Bilaga 7 Lagrådets yttrande 128 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 februari 2017 129 Rättsdatablad 130 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning, 2. lag om ändring i lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag, 3. lag om ändring i lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land, 4. lag om ändring i lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land, 5. lag om ändring i lagen (1981:533) om fiskevårdsområden, 6. lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, 7. lag om ändring i konkurslagen (1987:672), 8. lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220), 9. lag om ändring i lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, 10. lag om ändring i lagen (1998:1593) om trossamfund, 11. lag om ändring i lagen (2000:592) om viltvårdsområden, 12. lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551). 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning Härigenom föreskrivs följande. Lagens innehåll 1 § Denna lag innehåller kompletterande bestämmelser till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (2015 års insolvensförordning). Insolvensförfaranden 2 § Insolvensförfaranden i Sverige är enligt 2015 års insolvensförordning konkurs, företagsrekonstruktion, skuldsanering och F-skuldsanering. Ansökan om att inleda ett insolvensförfarande 3 § En ansökan om konkurs eller företagsrekonstruktion ska anses avse ett förfarande enligt artikel 3.1 i 2015 års insolvensförordning (huvudinsolvensförfarande), om det inte anges att den avser ett förfarande enligt artikel 3.2 i förordningen (territoriellt insolvensförfarande). En ansökan om skuldsanering eller F-skuldsanering ska anses avse ett huvudinsolvensförfarande. 4 § Sökanden ska i en ansökan om konkurs eller företagsrekonstruktion ange och styrka de omständigheter som ligger till grund för svensk domstols behörighet och för det förfarande enligt 2015 års insolvensförordning som ansökan avser. En ansökan ska avvisas, om de omständigheter som anges i första stycket inte framgår av ansökan och sökanden inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen. Kungörande och registrering av utländska insolvensförfaranden 5 § Vid ett offentliggörande enligt artikel 28 i 2015 års insolvensförordning ska beslutet anmälas till Bolagsverket för kungörande i Post- och Inrikes Tidningar. 6 § Ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande som har meddelats i en annan medlemsstat ska registreras i enlighet med vad som gäller i fråga om anteckning av beslut om konkurs i offentliga register, om beslutet avser en gäldenär med ett driftställe som har registrerats i filialregistret eller en gäldenär som har fast egendom i Sverige. Även i andra fall än som avses i första stycket får ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande som har meddelats i en annan medlemsstat registreras i enlighet med vad som gäller i fråga om anteckning av beslut om konkurs i offentliga register. Beslut som avses i första och andra styckena ska anmälas till Bolagsverket, som ska underrätta den som för respektive register. 7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som ska framgå av en anmälan enligt 5 och 6 §§. Bolagsverket ska ta ut avgifter i ärenden enligt 5 och 6 §§. Regeringen får meddela föreskrifter om avgifternas storlek. Underrättelse till borgenärer i andra medlemsstater 8 § Underrättelseskyldigheten enligt artikel 54 i 2015 års insolvensförordning ska fullgöras av - konkursförvaltaren, i ett ärende om konkurs, - rekonstruktören, i ett ärende om företagsrekonstruktion, eller - Kronofogdemyndigheten, i ett ärende om skuldsanering eller F-skuldsanering. Åtagande för att undvika ett sekundärt insolvensförfarande 9 § Ett åtagande enligt artikel 36 i 2015 års insolvensförordning ska anses vara godkänt av borgenärerna, om tre femtedelar av de röstande har godkänt åtagandet och deras fordringar uppgår till tre femtedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp. Samordningsförfarande för en koncern 10 § Vid domstolens handläggning av en begäran om att inleda ett samordningsförfarande för en koncern enligt artikel 61 i 2015 års insolvensförordning och frågor som har anknytning till att ett samordningsförfarande har inletts ska lagen (1996:242) om domstolsärenden tillämpas, om inte något annat följer av 2015 års insolvensförordning. Domstolens beslut i frågor som avses i första stycket får överklagas för sig. 11 § Om en förvaltare är missnöjd med en samordnares beslut enligt artikel 69 i 2015 års insolvensförordning, får förvaltaren begära domstolens prövning av beslutet. Begäran ska göras till den tingsrätt som samordningsförfarandet har inletts vid inom tre veckor från det att förvaltaren fick del av beslutet. Reservforum för en talan som har nära samband med insolvensförfarandet 12 § Om det finns svensk domsrätt enligt artikel 6 i 2015 års insolvensförordning och någon annan behörig domstol saknas, är behörig domstol 1. den tingsrätt som insolvensförfarandet har inletts vid, eller 2. om insolvensförfarandet inte inleds vid domstol, den tingsrätt som ett beslut om att inleda insolvensförfarandet kan överklagas till. 1. Denna lag träder i kraft den 26 juni 2017. 2. Genom lagen upphävs lagen (2005:1046) med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen. 3. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande för insolvensförfaranden som har inletts före ikraftträdandet och som omfattas av rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag Härigenom föreskrivs att 2 kap. 44 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 44 § Bolaget är upplöst när skifte har ägt rum eller, om en likvidator har haft hand om likvidationen, när slutredovisningen har delgivits var och en av bolagsmännen. Bolaget är upplöst när skifte har ägt rum eller, om en likvidator har haft hand om likvidationen, när slutredovisningen har delgetts var och en av bolagsmännen. Om bolaget är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott, är bolaget upplöst när konkursen avslutas. Finns det överskott, skall bolaget träda i likvidation. Om bolaget är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott, är bolaget upplöst när konkursen avslutas. Finns det överskott, ska bolaget träda i likvidation. I artikel 48.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden finns en särskild bestämmelse om när en juridisk person eller ett företag ska anses upplöst. Denna lag träder i kraft den 26 juni 2017. 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Om någon som försätts i konkurs här i riket har egendom även i Danmark, Finland, Island eller Norge, ska konkursen omfatta denna egendom. I fråga om sådan egendom ska, om inte annat följer av denna lag, svensk lag tillämpas i följande hänseenden: den verkan konkursen medför beträffande gäldenärens rätt att råda över sin egendom, vad som ingår i konkursboet och återvinning till konkursboet, gäldenärens rättigheter och skyldigheter under konkurs, konkursboets förvaltning, borgenärers betalnings- och förmånsrätt, utdelning, ackord samt avslutande av konkurs. I konkursboet ska dock inte ingå egendom som enligt lagen i det land där den finns över huvud inte får tas i anspråk av ägarens borgenärer. Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden och lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande finansiella företags insolvens. Särskilda bestämmelser finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden och lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande finansiella företags insolvens. Denna lag träder i kraft den 26 juni 2017. 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Om någon försätts i konkurs i Danmark, Finland, Island eller Norge, ska konkursen omfatta även gäldenärens egendom här i riket. Utan hinder av beslut om konkurs i annat nordiskt land fortgår dock konkurs som dessförinnan beslutats här i riket. Om någon försätts i konkurs i Danmark, Finland, Island eller Norge, ska konkursen omfatta även gäldenärens egendom här i riket. Trots beslut om konkurs i ett annat nordiskt land fortgår dock konkurs som dessförinnan beslutats här i riket. I fråga om sådan egendom ska, om inte annat följer av denna lag, lagen i det andra landet (konkurslandet) tillämpas i följande hänseenden: den verkan konkursen medför beträffande gäldenärens rätt att råda över sin egendom, vad som ingår i konkursboet och återvinning till konkursboet, gäldenärens rättigheter och skyldigheter under konkurs, konkursboets förvaltning, borgenärers betalnings- och förmånsrätt, utdelning, ackord samt avslutande av konkurs. I konkursboet ska dock inte ingå egendom här i riket som enligt svensk lag över huvud inte får tas i anspråk av ägarens borgenärer. Med konkurs jämställs i denna lag sådan offentlig likvidation av bank som enligt lagen i det nordiska land där banken har sitt säte utesluter konkursförfarande. Särskilda bestämmelser finns i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden och lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande finansiella företags insolvens. Särskilda bestämmelser finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden och lagen (2005:1047) om internationella förhållanden rörande finansiella företags insolvens. Denna lag träder i kraft den 26 juni 2017. 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:533) om fiskevårdsområden Härigenom föreskrivs att 30 § lagen (1981:533) om fiskevårdsområden ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 30 § Vid upplösning av en fiskevårdsområdesförening gäller bestämmelsen i 62 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Är en fiskevårdsområdesförening försatt i konkurs och avslutas denna utan överskott, är föreningen utan hinder av första stycket upplöst när konkursen avslutas. Om en fiskevårdsområdesförening är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott, är föreningen trots första stycket upplöst när konkursen avslutas. I artikel 48.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden finns en särskild bestämmelse om när en juridisk person eller ett företag ska anses upplöst. Denna lag träder i kraft den 26 juni 2017. 2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar Härigenom föreskrivs att 11 kap. 19 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 11 kap. 19 § Om en förening är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott, är föreningen upplöst när konkursen avslutas. Finns det efter konkursens avslutande tillgångar som inte omfattas av konkursen, skall rätten på ansökan av den som berörs besluta om likvidation. Ett sådant beslut gäller omedelbart. Kallelse till den första föreningsstämman efter beslutet skall ske enligt 16 §. Om en förening är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott, är föreningen upplöst när konkursen avslutas. Finns det efter konkursens avslutande tillgångar som inte omfattas av konkursen, ska rätten på ansökan av den som berörs besluta om likvidation. Ett sådant beslut gäller omedelbart. Kallelse till den första föreningsstämman efter beslutet ska ske enligt 16 §. Om en konkurs avslutas med överskott eller läggs ned efter frivillig uppgörelse eller om egendomen i konkursboet återställs till föreningen till följd av att ackord har fastställts, skall rätten i samband med att konkursen avslutas besluta att föreningen skall gå i likvidation. Ett sådant beslut gäller omedelbart. Om en konkurs avslutas med överskott eller läggs ned efter frivillig uppgörelse eller om egendomen i konkursboet återställs till föreningen till följd av att ackord har fastställts, ska rätten i samband med att konkursen avslutas besluta att föreningen ska gå i likvidation. Ett sådant beslut gäller omedelbart. Var föreningen i likvidation när den försattes i konkurs, skall likvidationen fortsätta enligt 16 §, om konkursen avslutas på det sätt som anges i andra stycket. Var föreningen i likvidation när den försattes i konkurs, ska likvidationen fortsätta enligt 16 §, om konkursen avslutas på det sätt som anges i andra stycket. I artikel 48.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden finns en särskild bestämmelse om när en juridisk person eller ett företag ska anses upplöst. Denna lag träder i kraft den 26 juni 2017. 2.7 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § konkurslagen (1987:672) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 1 § Ansökan om konkurs görs skriftligen hos den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet. Ansökningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud. En ansökan om konkurs görs skriftligen hos den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet. Ansökan ska vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud. Sökanden skall ange och styrka de omständigheter som gör rätten behörig, om de inte är kända. Sökanden ska ange och styrka de omständigheter som gör rätten behörig, om de inte är kända. En ansökan skall avvisas, om det inte av den framgår vilken tingsrätt som är behörig och sökanden inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen. En ansökan ska avvisas, om det inte av den framgår vilken tingsrätt som är behörig och sökanden inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen. I 2 § lagen (2005:1046) med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen finns ytterligare bestämmelser om ansökans innehåll. I 3 och 4 §§ lagen (2017:000) med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning finns ytterligare bestämmelser om ansökans innehåll. Denna lag träder i kraft den 26 juni 2017. 2.8 Förslag till lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220) Härigenom föreskrivs att 7 kap. 18 § stiftelselagen (1994:1220) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 kap. 18 § I fall som avses i 6 kap. 5 § är stiftelsen upplöst när tillgångarna förbrukats. När en stiftelses konkurs har avslutats utan överskott är stiftelsen upplöst. I artikel 48.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden finns en särskild bestämmelse om när en juridisk person eller ett företag ska anses upplöst. Denna lag träder i kraft den 26 juni 2017. 2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion Härigenom föreskrivs att 2 kap. 1 § lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 1 § En ansökan om företagsrekonstruktion får göras av gäldenären eller av en borgenär. Ansökan skall göras skriftligen hos den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet. Ansökningshandlingen skall vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud. En ansökan om företagsrekonstruktion får göras av gäldenären eller av en borgenär. Ansökan ska göras skriftligen hos den tingsrätt där gäldenären bör svara i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet. Ansökan ska vara egenhändigt undertecknad av sökanden eller sökandens ombud. I ansökan skall sökanden ange och styrka de omständigheter som gör rätten behörig, om de inte är kända. I ansökan ska sökanden ange och styrka de omständigheter som gör rätten behörig, om de inte är kända. I 2 § lagen (2005:1046) med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen finns ytterligare bestämmelser om ansökans innehåll. I 3 och 4 §§ lagen (2017:000) med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning finns ytterligare bestämmelser om ansökans innehåll. Denna lag träder i kraft den 26 juni 2017. 2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1593) om trossamfund Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1998:1593) om trossamfund ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 9 § Ett trossamfund som har registrerats enligt 7 § får förvärva rättigheter och ta på sig skyldigheter samt föra talan vid domstol och andra myndigheter. Trossamfundets rättsliga ställning enligt första stycket upphör när likvidation har avslutats enligt 11 §, när avregistrering sker enligt 12 § och, om trossamfundet har försatts i konkurs, när konkursen avslutas utan överskott. I artikel 48.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden finns en särskild bestämmelse om när en juridisk person eller ett företag ska anses upplöst. Denna lag träder i kraft den 26 juni 2017. 2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:592) om viltvårdsområden Härigenom föreskrivs att 36 § lagen (2000:592) om viltvårdsområden ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 36 § Vid upplösning av en viltvårdsområdesförening gäller bestämmelsen i 62 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Vid upplösning av en viltvårdsområdesförening gäller 62 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Om en viltvårdsområdesförening är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott, är föreningen utan hinder av första stycket upplöst när konkursen avslutats. Om en viltvårdsområdesförening är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott, är föreningen trots första stycket upplöst när konkursen avslutas. I artikel 48.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden finns en särskild bestämmelse om när en juridisk person eller ett företag ska anses upplöst. Denna lag träder i kraft den 26 juni 2017. 2.12 Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551) Härigenom föreskrivs att 25 kap. 50 § aktiebolagslagen (2005:551) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 25 kap. 50 § Om bolaget är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott, är bolaget upplöst när konkursen avslutas. Finns det efter konkursens avslutande tillgångar som inte omfattas av konkursen eller väcks talan mot bolaget eller uppkommer det av annat skäl behov av en likvidationsåtgärd, skall allmän domstol på ansökan av den som berörs besluta om likvidation. Ett sådant beslut gäller omedelbart. Kallelse till den första bolagsstämman efter beslutet skall ske enligt 44 § andra stycket. Om bolaget är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott, är bolaget upplöst när konkursen avslutas. Finns det efter konkursens avslutande tillgångar som inte omfattas av konkursen eller väcks talan mot bolaget eller uppkommer det av annat skäl behov av en likvidationsåtgärd, ska allmän domstol på ansökan av den som berörs besluta om likvidation. Ett sådant beslut gäller omedelbart. Kallelse till den första bolagsstämman efter beslutet ska ske enligt 44 § andra stycket. I artikel 48.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden finns en särskild bestämmelse om när en juridisk person eller ett företag ska anses upplöst. Denna lag träder i kraft den 26 juni 2017. 3 Ärendet och dess beredning Den 20 maj 2015 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 om insolvensförfaranden (2015 års insolvensförordning). 2015 års insolvensförordning är en omarbetning av rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (2000 års insolvensförordning). 2015 års insolvensförordning ska i de flesta delar börja tillämpas den 26 juni 2017. Förordningen finns som bilaga 1. Bilagorna A och B till förordningen ersätts genom Europaparlamentets och rådets förordning den 15 februari 2017. I januari 2015 fick en särskild utredare i uppdrag att bl.a. analysera innebörden av 2015 års insolvensförordning från ett svenskt perspektiv och föreslå de kompletterande författningsändringar och andra åtgärder som den omarbetade förordningen ger anledning till. Utredningen, som antog namnet Utredningen om europeiska insolvensförfaranden, lämnade i mars 2016 betänkandet EU:s reviderade insolvensförordning m.m. (SOU 2016:17). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 2. Utredningens lagförslag i nu aktuell del finns i bilaga 3. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2016/01882/L2). Under beredningen av ärendet har vissa ändringar gjorts i förhållande till utredningens förslag, främst i de delar som handlar om kungörande och registrering av utländska beslut om insolvensförfaranden och om samordningsförfaranden för koncerner. De nya förslagen om kungörande och registrering har under hand beretts med Bolagsverket. Vidare har ett begränsat antal remissinstanser fått tillfälle att yttra sig över en promemoria avseende förslagen som rör samordningsförfaranden för koncerner. Promemorians lagförslag finns i bilaga 5. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2016/08582/L2). I propositionen behandlas utredningens förslag till ny lag med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen. De delar av betänkandet som rör insolvensregister kommer att behandlas i ett senare lagstiftningsärende. Lagrådet Regeringen beslutade den 19 januari 2017 att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslag som överensstämmer med lagförslagen i denna proposition. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. 4 Nuvarande regler om gränsöverskridande insolvensförfaranden 4.1 2000 års insolvensförordning 2000 års insolvensförordning trädde i kraft den 31 maj 2002 och är sedan dess gällande rätt i alla medlemsstater utom Danmark. Förordningen tillhandahåller ingen fullständig insolvensrättslig reglering, utan innehåller regler som kan sägas jämka samman de olika nationella insolvensrättsliga regelverken. Förordningen är framför allt ett internationellt privaträttsligt instrument som reglerar frågor om vilket lands domstolar som är behöriga att handlägga insolvensförfaranden, om vilket lands lag som ska tillämpas och om erkännande av andra medlemsstaters insolvensförfaranden. Den materiella insolvensrätten regleras i allt väsentligt i medlemsstaternas nationella rättsordningar. I förordningen regleras enbart verkningarna av insolvensförfaranden inom EU. 2000 års insolvensförordning är tillämplig på kollektiva insolvensförfaranden som innebär att gäldenären helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses. Vilka nationella förfaranden som omfattas anges i en bilaga till förordningen. Av bilagan framgår att de svenska insolvensförfaranden som omfattas av förordningen är konkurs och företagsrekonstruktion. 2000 års insolvensförordning gäller inte för försäkringsföretag, kreditinstitut eller investmentföretag av vissa slag, t.ex. värdepappersföretag och företag för kollektiva investeringar. Försäkringsföretag och kreditinstitut regleras i gränsöverskridande insolvenshänseende i stället av bl.a. Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/17/EG av den 19 mars 2001 om rekonstruktion och likvidation av försäkringsföretag respektive Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG av den 4 april 2001 om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut. När det gäller behörighetsfrågan är huvudregeln att ett insolvensförfarande ska inledas i den medlemsstat där gäldenären har sina huvudsakliga intressen. Ett förfarande som inleds i den staten kallas i förordningen för huvudinsolvensförfarande. Förordningen tillåter dock att det under vissa förutsättningar inleds territoriellt begränsade insolvensförfaranden även i andra medlemsstater (territoriella insolvensförfaranden). Förordningen innehåller även vissa bestämmelser om samordning mellan flera samtidigt pågående förfaranden. En grundläggande utgångspunkt i 2000 års insolvensförordning är att medlemsstaterna ska erkänna varandras insolvensförfaranden. Det innebär att om ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande har meddelats och fått verkan i en medlemsstat, ska det erkännas i alla andra medlemsstater. En annan viktig beståndsdel i 2000 års insolvensförordning är lagvalsbestämmelserna. Utgångspunkten enligt dessa är att det är lagen i den medlemsstat där förfarandet pågår som ska tillämpas. Det finns dock vissa undantagsbestämmelser som rör bl.a. sakrättsligt skyddade anspråk och borgenärers kvittningsrätt. 2000 års insolvensförordning har i svensk rätt kompletterats genom lagen (2005:1046) med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen (2005 års kompletteringslag) och förordningen (2005:1056) om kungörande och registrering av vissa insolvensförfaranden. 2005 års kompletteringslag innehåller bestämmelser om bl.a. ansökan i ett insolvensförfarande och om kungörande och registrering av utländska insolvensförfaranden. Den kompletterande förordningen innehåller bestämmelser om bl.a. kungörande och registrering av insolvensförfaranden och avgifter. 4.2 Den nordiska konkurskonventionen De nordiska länderna ingick år 1933 en konvention om konkurs. Konventionen innehåller bestämmelser om gränsöverskridande verkningar av konkurser i de nordiska länderna. Konventionen, som i vissa delar ändrades 1980, är införlivad i svensk rätt. Bestämmelser finns i bl.a. lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land och lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land. 2000 års insolvensförordning ska i förhållanden mellan medlemsstaterna ersätta de konventioner som tidigare ingåtts. Förordningen ska dock inte tillämpas i en medlemsstat i den utsträckning som den är oförenlig med de förpliktelser som uppstår i samband med konkurs och som härrör från en konvention som har ingåtts med ett tredjeland före ikraftträdandet av förordningen. Det innebär för svensk del att 2000 års insolvensförordning ska tillämpas i förhållande till Finland, medan den nordiska konkurskonventionen ska tillämpas i förhållande till Danmark och de övriga nordiska länderna som inte omfattas av förordningen. 5 2015 års insolvensförordning 5.1 Tillämpningsområde 2015 års insolvensförordning syftar till att skapa mer av en "andra chans-kultur" för gäldenärer. Jämfört med 2000 års insolvensförordning omfattar förordningen fler förfaranden som avser enskilda personer och även fler förfaranden som syftar till rekonstruktion i stället för likvidation av företag. Förordningens tillämpningsområde anges i artikel 1. I likhet med 2000 års insolvensförordning är den tillämplig på kollektiva förfaranden som grundar sig på lagstiftning om insolvens och som innebär att en gäldenär helt eller delvis berövas rådigheten över sina tillgångar och att en förvaltare utses. Tillämpningsområdet utvidgas dock till att omfatta även förfaranden i vilka en gäldenärs tillgångar och verksamhet är föremål för kontroll eller övervakning av en domstol. Eftersom begreppet kontroll inbegriper situationer där domstolen ingriper först efter överklagande (skäl 10), innebär det utvidgade tillämpningsområdet för svensk del att skuldsanering tillkommer som ett insolvensförfarande som omfattas av förordningen. Ytterligare förfaranden som kan omfattas av de gemensamma EU-reglerna är sådana som innebär att ett tillfälligt uppskjutande av enskilda verkställighetsförfaranden beviljas av en domstol eller på grund av lag i syfte att möjliggöra förhandling mellan gäldenären och dennes borgenärer. Några sådana förfaranden finns inte i svensk rätt. De nationella insolvensförfaranden som omfattas av 2015 års insolvensförordning anges i bilaga A till förordningen. Svenska insolvensförfaranden enligt bilagan är konkurs, företagsrekonstruktion och skuldsanering. Förordningen ska inte tillämpas på insolvensförfaranden som rör försäkringsföretag, kreditinstitut, värdepappersföretag eller andra företag eller institut, i den utsträckning dessa omfattas av direktiv 2001/24/EG. Förordningen är inte heller tillämplig på företag för kollektiva investeringar. Motsvarande undantag från tillämpningsområdet finns i 2000 års insolvensförordning. 2015 års insolvensförordning ska i de flesta delar börja tillämpas den 26 juni 2017 (artiklarna 84 och 92). Förordningen gäller inte för Danmark. När det fortsättningsvis talas om medlemsstaterna avses därför samtliga medlemsstater utom Danmark. På motsvarande sätt som 2000 års insolvensförordning ersätter 2015 års förordning eventuella konventioner i förhållanden mellan medlemsstaterna (artikel 85). Liksom hittills får därför den nordiska konkurskonventionen träda tillbaka i förhållandet mellan Sverige och Finland i de fall ett insolvensförfarande omfattas av EU:s gemensamma regler. 5.2 Behörighetsregler och olika förfaranden Artikel 3 i 2015 års insolvensförordning innehåller regler om internationell behörighet. I likhet med 2000 års insolvensförordning skiljer förordningen på huvudinsolvensförfaranden och territoriella insolvensförfaranden. Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns (centre of main interest, s.k. COMI) har behörighet att inleda ett huvudinsolvensförfarande (artikel 3.1). Territoriella insolvensförfaranden kan inledas om platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns inom en annan medlemsstats territorium och gäldenären har ett driftställe i den medlemsstat där förfarandet inleds. Denna typ av förfarande omfattar endast den del av gäldenärens egendom som finns inom den senare medlemsstatens territorium (artikel 3.2). I 2015 års insolvensförordning slopas det hittillsvarande kravet på att det territoriella insolvensförfarandet ska vara ett likvidationsförfarande. Anledningen till detta är att förordningen i högre grad syftar till att underlätta rekonstruktioner av verksamheter som på sikt bedöms ha ekonomiska möjligheter att överleva. Ett territoriellt förfarande som inleds efter det att ett huvudinsolvensförfarande har inletts är ett sekundärt insolvensförfarande (artikel 3.3). I vissa fall är det möjligt att inleda ett territoriellt insolvensförfarande innan ett huvudinsolvensförfarande har inletts. Ett sådant självständigt territoriellt insolvensförfarande blir automatiskt ett sekundärt insolvensförfarande när ett huvudinsolvensförfarande inleds (artikel 3.4). I 2015 års insolvensförordning förtydligas flera begrepp som har betydelse vid prövningen av den internationella behörigheten, särskilt begreppen platsen för de huvudsakliga intressena (COMI) och driftställe (se artiklarna 2.10 och 3.1). Dessa förtydliganden syftar bl.a. till att försvåra att en gäldenär före inledandet av ett insolvensförfarande väljer att flytta sitt driftställe till den medlemsstat som har det förmånligaste regelverket (s.k. forum shopping). I artikel 4 finns det bestämmelser om att den domstol som får en ansökan om att inleda ett insolvensförfarande på eget initiativ ska pröva om den enligt artikel 3 är behörig att inleda ett insolvensförfarande och i sitt beslut ange bl.a. om det är fråga om ett huvudinsolvensförfarande eller ett territoriellt insolvensförfarande. Enligt artikel 5 kan ett beslut om att inleda ett huvudinsolvensförfarande överklagas av bl.a. gäldenären och borgenärerna. EU-domstolen har vid flera tillfällen prövat avgränsningen mellan 2000 års insolvensförordning och de gemensamma EU-reglerna om vilken medlemsstats domstol som kan pröva en privaträttslig tvist, som numera finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2012 års Bryssel I-förordning). Domstolen har fastslagit att insolvensförordningen inte endast ska tillämpas på insolvensförfaranden, utan även på en talan som är direkt hänförlig till insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta. I 2015 års insolvensförordning kodifieras EU-domstolens praxis och det anges uttryckligen att domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet har inletts ska vara behöriga att pröva en talan som är direkt hänförlig till insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta (artikel 6). Exempel på en sådan talan är en talan om återvinning riktad mot svarande i andra medlemsstater samt en talan som avser skyldigheter som uppkommer under insolvensförfarandet, såsom förskottsbetalning av förfarandekostnaderna. En talan om fullgörelse av skyldigheter enligt ett avtal som gäldenären ingick före inledandet av insolvensförfarandet utgör däremot inte en direkt följd av förfarandet (skäl 35). På motsvarande sätt som 2000 års insolvensförordning reglerar 2015 års insolvensförordning endast den internationella behörigheten. Att närmare bestämma vilka domstolar eller motsvarande organ i en medlemsstat som har behörighet att inleda ett insolvensförfarande (lokal behörighet) överlämnas till nationell rätt (skäl 26). 5.3 Tillämplig lag Några större förändringar görs inte beträffande reglerna om tillämplig lag. Utgångspunkten är fortfarande att det är lagen i den medlemsstat där förfarandet pågår (lex concursus) som gäller och undantag från detta gäller endast om insolvensförordningen föreskriver det (artikel 7). Liksom i 2000 års insolvensförordning finns det vissa undantagsbestämmelser som anger att inledandet av ett insolvensförfarande inte ska påverka den tillämpliga lagen. Det gäller bl.a. tredje mans sakrättsliga skydd (artikel 8), borgenärers rätt till kvittning (artikel 9), återtagandeförbehåll (artikel 10) och verkan på registrerade rättigheter (artikel 14). Vissa mindre ändringar görs när det gäller tillämplig lag vid avtal om fast egendom (artikel 11) och vid anställningsavtal (artikel 13). Bakgrunden till dessa ändringar är att det i vissa medlemsstater föreskrivs att uppsägningar och ändringar av dessa avtalstyper under tiden för ett inlett insolvensförfarande ska godkännas av domstol. En nyhet i 2015 års insolvensförordning är att det finns en lagvalsregel om verkningar av ett insolvensförfarande på ett pågående skiljeförfarande beträffande egendom eller rättigheter som insolvensförfarandet avser (artikel 18). 5.4 Erkännande av insolvensförfaranden Enligt 2015 års insolvensförordning gäller, på samma sätt som enligt 2000 års förordning, att beslut om att inleda ett insolvensförfarande, som har fattats av en behörig domstol i en medlemsstat och som har verkan där, som utgångspunkt ska erkännas i alla andra medlemsstater (artiklarna 19 och 20). Även andra beslut med anknytning till insolvensförfarandet ska erkännas utan krav på ytterligare formaliteter. När det gäller de senare besluten tas dock en bestämmelse bort om att medlemsstaterna inte behöver erkänna eller verkställa ett beslut, om detta skulle innebära att den personliga friheten eller posthemligheten kränks (artikel 32, jfr artikel 25.3 i 2000 års insolvensförordning). Vidare innebär reglerna om erkännande att en förvaltare i ett insolvensförfarande är behörig att verka i andra medlemsstater under vissa angivna förutsättningar. Förvaltarens behörighet utvidgas till att omfatta rätten att använda tvångsåtgärder vid utövandet av sitt uppdrag i en annan medlemsstat än inledandestaten. En sådan rätt finns dock endast under förutsättning att tvångsåtgärden beslutats av domstol (artikel 21). 2015 års insolvensförordning innehåller även bestämmelser om offentliggörande och registrering av insolvensförfaranden beslutade i en annan medlemsstat (artiklarna 28 och 29), infriande av en skuld till gäldenären (artikel 31) och rätten att vägra erkännande på grund av ordre public (artikel 33). Flera av dessa bestämmelser har sina motsvarigheter i 2000 års insolvensförordning och överförs i huvudsak oförändrade eller med endast mindre ändringar. En väsentlig nyhet är att det införs en skyldighet för medlemsstaterna att inrätta ett eller flera nationella insolvensregister. Registren ska innehålla vissa uppgifter om gäldenären och förvaltaren samt information om insolvensförfarandet. Dessa nationella insolvensregister ska kopplas samman och göras tillgängliga elektroniskt via den europeiska e-juridikportalen (artiklarna 24-27). Avsikten med insolvensregistren är att förbättra möjligheterna för berörda borgenärer och domstolar att få del av relevant information i rätt tid och förhindra att parallella insolvensförfaranden inleds (skäl 76). 5.5 Sekundära insolvensförfaranden Tredje kapitlet i 2015 års insolvensförordning behandlar sekundära insolvensförfaranden (artiklarna 34-52). Liksom hittills finns gemensamma regler om t.ex. förutsättningar för att inleda ett förfarande (artikel 34), tillämplig lag (artikel 35) och rätt att begära att ett sekundärt insolvensförfarande inleds (artikel 37). Emellertid tillkommer flera nya bestämmelser och de hittillsvarande ändras också i viss utsträckning. Till exempel införs regler om förfarandet för inledandet av ett sekundärt insolvensförfarande (artikel 38), förvaltarens rätt att begära rättslig prövning av ett beslut om att inleda ett sekundärt insolvensförfarande (artikel 39), verkningar av att ett insolvensförfarande avslutas (artikel 48) och omvandling av ett sekundärt insolvensförfarande till en annan typ av insolvensförfarande (artikel 51). I 2015 års insolvensförordning införs det en möjlighet att undvika sekundära insolvensförfaranden, samtidigt som de lokala borgenärernas fordringar tryggas. Detta åstadkoms genom att förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet gör ett ensidigt åtagande att, inom ramen för huvudinsolvensförfarandet, behandla de lokala borgenärerna som om ett sekundärt förfarande hade inletts. Åtagandet måste godkännas av de lokala borgenärerna enligt de nationella regler som gäller för kvalificerad majoritet vid antagande av rekonstruktionsplaner (artikel 36). Om ett åtagande har blivit bindande, måste en begäran om att ett sekundärt insolvensförfarande ska inledas göras inom 30 dagar från det att godkännandet för åtagandet har meddelats (artikel 37.2). Domstolen ska inte inleda ett sekundärt insolvensförfarande om den är övertygad om att åtagandet ger de lokala borgenärerna tillräckligt skydd (artikel 38.2). Trots att det enligt 2000 års insolvensförordning finns skyldigheter för förvaltarna i huvudinsolvensförfarandet och sekundärförfarandena att samarbeta med varandra och att sammanslutningar för förvaltare har utarbetat riktlinjer för denna samverkan, har samarbetet inte ansetts fungera särskilt väl i praktiken. Det har dessutom ansetts vara en brist att förordningen inte innehåller några bestämmelser om skyldighet för domstolar eller för domstolar och förvaltare att samarbeta med varandra. Mot denna bakgrund innehåller 2015 års insolvensförordning flera nya regler om samarbete och kommunikation mellan de aktörer som är involverade i huvudförfarandet och sekundärförfarandena (artiklarna 41-44). Dessa regler omfattar både samarbete mellan förvaltare, mellan olika domstolar och mellan domstolar och förvaltare. De reglerar även kostnaderna för samarbetet och kommunikationen. Syftet med de nya bestämmelserna är att förvaltare och domstolar ska kunna samordna sina ageranden och att underlätta gränsöverskridande samarbete vid insolvensförfaranden i olika medlemsstater som avser samma gäldenär. 5.6 Information till utländska borgenärer För att utländska borgenärer ska få vetskap om ett pågående insolvensförfarande anges i artikel 54 i 2015 års insolvensförordning att den behöriga domstolen eller den förvaltare som utsetts omedelbart ska underrätta de kända utländska borgenärerna när ett förfarande har inletts. Underrättelsen ska normalt ske genom användandet av ett standardformulär, som ska fastställas av kommissionen. Enligt artikel 53 får en utländsk borgenär anmäla fordringar på det sätt som godtas enligt lagstiftningen i inledandestaten. Vidare anges i artikel 55 att den utländska borgenären får anmäla sin fordran på ett standardformulär, som ska fastställas av kommissionen. Av samma artikel framgår att fordringen ska anmälas inom den tidsfrist som föreskrivs i inledandestaten. För en utländsk borgenär får tidsfristen dock inte understiga 30 dagar från det att beslutet om att inleda insolvensförfarandet offentliggjordes i insolvensregistret. 5.7 Insolvensförfaranden för medlemmar i en koncern I 2015 års insolvensförordning finns nya regler om insolvensförfaranden för medlemmar i en koncern (artiklarna 56-77). Dessa skapar inte något gemensamt insolvensförfarande för företag som tillhör samma koncern, utan handlar främst om samarbete och kommunikation mellan förvaltare, mellan domstolar och mellan domstolar och förvaltare. Samarbetet kan ha olika former och t.ex. bestå av skriftliga eller muntliga överenskommelser och upprättande av gemensamma rekonstruktionsplaner. Syftet med de nya reglerna är att säkerställa en effektiv förvaltning av insolvensförfaranden som rör olika företag som ingår i samma koncern. De olika förvaltarna och de berörda domstolarna har därför en liknande skyldighet att samarbeta och kommunicera med varandra som de har som medverkar i huvudinsolvensförfaranden och sekundära insolvensförfaranden rörande samma gäldenär (se artiklarna 56-58). Samarbetet mellan förvaltare ska inte strida mot borgenärernas intressen i respektive förfarande och syftet med samarbetet är att finna lösningar som främjar synergieffekter i hela koncernen. Ytterligare en nyhet i 2015 års insolvensförordning är att det införs en möjlighet till samordning av insolvensförfaranden för medlemmar av en koncern (se artiklarna 61-77). Målet med denna samordning är att säkerställa en ändamålsenlig förvaltning av insolvensförfarandena, med bibehållen respekt för varje koncernmedlems status som separat juridisk person (skäl 54 och 57). Samordning ska ske genom att en person utses till samordnare av de insolvensförfaranden som gäller koncernen. Samordnaren ska bl.a. lämna rekommendationer och föreslå en samordningsplan för koncernen. Utmärkande för hela samordningsförfarandet är att det präglas av frivillighet. Det gäller både de utsedda förvaltarnas rätt att reservera sig mot att delta i förfarandet och verkan av samordnarens rekommendationer och samordningsplan. 6 Kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning 6.1 En ny kompletteringslag Regeringens förslag: Kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning ska tas in i en ny lag. Hänvisningar till den nya kompletteringslagen och 2015 års insolvensförordning ska införas i vissa lagar. Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen lämnar inget förslag om följdändringar i annan lagstiftning. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på utredningens förslag. Skälen för regeringens förslag: 2015 års insolvensförordning är en EU-förordning och är därför direkt tillämplig. Det innebär att den inte får införlivas utan ska tillämpas direkt. Detta hindrar dock inte att det i nationell rätt införs kompletterande bestämmelser till förordningen. Medlemsstaterna är tvärtom skyldiga att se till att förordningen kan tillämpas i praktiken och får effektivt genomslag. För att reglerna i 2015 års insolvensförordning ska kunna tillämpas på ett ändamålsenligt sätt behövs det, på motsvarande sätt som till 2000 års insolvensförordning, vissa kompletterande bestämmelser på nationell nivå. De bestämmelser som nu föreslås komplettera 2015 års insolvensförordning motsvarar delvis vad som gäller enligt 2005 års kompletteringslag. En lösning skulle därmed kunna vara att ta in de nya kompletterande bestämmelserna i den nuvarande lagen. En sådan lösning bedöms dock leda till en svåröverskådlig reglering. Regeringens förslag innebär nämligen att det införs flera nya bestämmelser som endast kommer att vara aktuella vid insolvensförfaranden som omfattas av 2015 års insolvensförordning. Samtidigt kommer 2000 års insolvensförordning och dess kompletterande bestämmelser att fortsätta gälla under en övergångsperiod. Genom att samla de bestämmelser som kompletterar 2015 års insolvensförordning i en ny lag blir det tydligare för tillämparna vilka kompletterande bestämmelser som gäller för insolvensförfaranden som omfattas av de olika versionerna av insolvensförordningen (se vidare avsnitt 7 om 2000 års insolvensförordnings fortsatta tillämplighet). En sådan lösning skapar också ett ökat utrymme för att göra redaktionella och språkliga ändringar för att regleringen ska bli mer överskådlig. Sammanfattningsvis anser regeringen, i likhet med utredningen, att det är motiverat att 2005 års kompletteringslag upphävs och ersätts av en ny kompletteringslag. Konkurslagen (1987:672) och lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion innehåller hänvisningar till 2005 års kompletteringslag. Vidare finns det hänvisningar till 2000 års insolvensförordning i lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land och lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land. Dessa hänvisningar bör ändras så att de i stället avser den nya kompletteringslagen respektive 2015 års insolvensförordning. 6.2 Insolvensförfaranden som omfattas Regeringens förslag: I den nya kompletteringslagen ska det anges att konkurs, företagsrekonstruktion, skuldsanering och F-skuldsanering omfattas av 2015 års insolvensförordning. Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på utredningens förslag. Skälen för regeringens förslag: På motsvarande sätt som hittills bör det av kompletteringslagen framgå vilka svenska insolvensförfaranden som omfattas av EU:s gränsöverskridande regler. Svenska insolvensförfaranden som omfattas av 2015 års insolvensförordning är konkurs, företagsrekonstruktion och skuldsanering (se bilaga A till 2015 års insolvensförordning). Till skillnad från 2000 års insolvensförordning omfattas alltså även skuldsanering av tillämpningsområdet. Sedan den 1 november 2016 består det svenska skuldsaneringsinstitutet av två skuldsaneringsformer: skuldsanering enligt skuldsaneringslagen (2016:675) och F-skuldsanering enligt lagen (2016:676) om skuldsanering för företagare. Enligt regeringens mening omfattas båda dessa skuldsaneringsformer av förordningen och dess bilaga A, vilket även utredningen har utgått från. Justitiedepartementet har i en skrivelse till kommissionen gett uttryck för denna uppfattning och kommissionen har meddelat att den instämmer i bedömningen. Mot denna bakgrund föreslår regeringen att det i kompletteringslagen ska anges att de insolvensförfaranden som omfattas av 2015 års insolvensförordning är konkurs, företagsrekonstruktion, skuldsanering och F-skuldsanering. 6.3 Svensk domstols och annan svensk myndighets behörighet Regeringens förslag: En ansökan om konkurs eller företagsrekonstruktion ska anses avse ett huvudinsolvensförfarande, om det inte anges att den avser ett territoriellt insolvensförfarande. Sökanden ska ange och styrka de omständigheter som ligger till grund för svensk domstols behörighet och för det förfarande enligt förordningen som ansökan avser. En ansökan ska avvisas, om dessa omständigheter inte framgår av ansökan och sökanden inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen. En ansökan om skuldsanering eller F-skuldsanering ska alltid anses avse ett huvudinsolvensförfarande. Om det för en talan som har nära samband med ett pågående insolvensförfarande finns svensk domsrätt men det saknas en behörig domstol, ska reservforum vara den tingsrätt som insolvensförfarandet har inletts vid eller, om insolvensförfarandet inte inleds vid domstol, som ett beslut om att inleda insolvensförfarandet kan överklagas till. Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock att Stockholms tingsrätt ska vara reservforum för en talan som har nära samband med insolvensförfarandet. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot utredningens förslag. Sveriges advokatsamfund anser att den domstol som handlägger insolvensförfarandet bör vara reservforum. Skälen för regeringens förslag Svensk domsrätt och lokal behörighet Kronofogdemyndighetens och svenska domstolars internationella behörighet att inleda ett insolvensförfarande följer direkt av 2015 års insolvensförordning (se artikel 2.6 och artikel 3). Om svensk domstol eller annan svensk myndighet är behörig, avgörs den lokala behörigheten av nationell rätt (skäl 26). Det innebär att det i svensk rätt bör finnas bestämmelser som pekar ut vilken domstol eller annan myndighet som är behörig att pröva en ansökan om att inleda ett insolvensförfarande. En ansökan om skuldsanering eller F-skuldsanering ska ges in till Kronofogdemyndigheten (se 4 § skuldsaneringslagen [2016:675] och 4 § lagen [2016:676] om skuldsanering för företagare). Eftersom Kronofogdemyndigheten sedan 2006 är en rikstäckande myndighet behövs det inte några ytterligare bestämmelser om lokal behörighet i fråga om att inleda ett skuldsaneringsförfarande. När det gäller konkurs och företagsrekonstruktion hänvisar både konkurslagen (1987:672) och lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion till de allmänna forumreglerna i tvistemål som angår betalningsskyldighet i allmänhet (2 kap. 1 § konkurslagen och 2 kap. 1 § lagen om företagsrekonstruktion). Dessa forumregler, som finns i 10 kap. rättegångsbalken, innebär bl.a. att domstolen i den ort där gäldenären har hemvist eller säte är behörig (10 kap. 1 § rättegångsbalken). Även om gäldenären saknar hemvist eller säte i Sverige, finns bestämmelser om lokal behörighet som kan bli tillämpliga. Till exempel kan domstolen på den ort där gäldenären har tillgångar (10 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken) eller har ingått avtal eller skuldsatt sig (10 kap. 4 § rättegångsbalken) vara behörig. Det finns alltså redan nationella bestämmelser om lokal behörighet i de situationer där 2015 års insolvensförordning ger svensk domstol eller någon annan svensk myndighet internationell behörighet att inleda ett insolvensförfarande. Enligt regeringens bedömning behövs det därför inte några kompletterande bestämmelser i detta avseende. Ansökans innehåll Domstolen - som i detta sammanhang avser även andra behöriga organ (artikel 2.6) - ska självmant pröva sin internationella behörighet och i samband med det bedöma om det är fråga om ett huvudinsolvensförfarande eller ett territoriellt insolvensförfarande. Att domstolen ska göra denna bedömning framgår numera direkt av förordningen (se artikel 4.1). Om omständigheterna i ärendet ger upphov till tvivel om domstolens behörighet, bör domstolen kräva att gäldenären lämnar ytterligare bevisning till stöd för sina påståenden och, om tillämplig rätt för insolvensförfarandet så tillåter, ge borgenärerna möjlighet att lägga fram sina synpunkter beträffande domstolens behörighet (se skäl 32). Beträffande konkurs framgår det av 2 kap. 1 § konkurslagen att sökanden i ansökan ska ange och styrka de omständigheter som grundar rättens behörighet. Om ansökan inte är komplett, ska sökanden föreläggas att komplettera den vid äventyr att ansökan kan komma att avvisas. Enligt 2 kap. 1 § lagen om företagsrekonstruktion ska på motsvarande sätt en ansökan om företagsrekonstruktion innehålla uppgifter om de omständigheter som grundar rättens behörighet. Av 2 kap. 5 § samma lag framgår att sökanden vid äventyr av avvisning ska föreläggas att komplettera en ansökan som inte är komplett. Även i 2005 års kompletteringslag finns det bestämmelser om ansökans innehåll. Enligt dessa ska sökanden i ansökan styrka grunderna för dels svensk domstols behörighet, dels den typ av förfarande enligt förordningen som ansökan avser (huvudinsolvensförfarande eller territoriellt begränsat insolvensförfarande). Kompletteringslagens bestämmelser avser alltså den internationella behörigheten och ska läsas tillsammans med bestämmelserna om ansökans innehåll i 2 kap. 1 § konkurslagen och 2 kap. 1 § lagen om företagsrekonstruktion. Vidare gäller enligt 2005 års kompletteringslag att en ansökan ska avse ett huvudinsolvensförfarande, om inte sökanden uttryckligen angett att den ska avse ett territoriellt insolvensförfarande. Denna förenkling av ansökningsförfarandet infördes mot bakgrund av att förfarandet i de allra flesta fall kommer att gälla ett huvudinsolvensförfarande (prop. 2005/06:37 s. 30). Om ansökan inte innehåller de uppgifter som behövs för domstolens prövning, kan domstolen avvisa ansökan. 2015 års insolvensförordning innebär inte någon egentlig ändring av domstolens skyldighet att pröva sin behörighet. Med hänsyn till det anser regeringen att det i den nya kompletteringslagen bör tas in bestämmelser om ansökan som motsvarar dem som finns i 2005 års kompletteringslag. Bestämmelserna bör, liksom de hittillsvarande, gälla för ansökningar om konkurs eller företagsrekonstruktion. När det gäller ansökningar om skuldsanering eller F-skuldsanering är situationen en annan. En sådan ansökan förutsätter att gäldenären har sina huvudsakliga intressen i Sverige (se 6 § skuldsaneringslagen och 7 § lagen om skuldsanering för företagare). I skuldsaneringslagarna anges vidare att gäldenären i ansökan ska lämna uppgifter som visar att han eller hon har sina huvudsakliga intressen i Sverige - dvs. grunden för den internationella behörigheten enligt artikel 3.1 - och att sökanden vid äventyr av avvisning ska föreläggas att komplettera en bristfällig ansökan (12 och 13 §§ skuldsaneringslagen och 13 och 15 §§ lagen om skuldsanering för företagare). Regeringen bedömer därför att det för skuldsanering och F-skuldsanering inte behövs några kompletterande bestämmelser om ansökans innehåll. Som utredningen föreslår är det dock lämpligt att i kompletteringslagen ta in en upplysningsbestämmelse om att en ansökan om skuldsanering eller F-skuldsanering endast kan avse ett huvudinsolvensförfarande. Överklagande av ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande Enligt 2015 års insolvensförordning får gäldenären och en borgenär föra talan vid domstol mot ett beslut om att inleda ett huvudinsolvensförfarande på grundval av internationell behörighet (artikel 5.1). Förordningen tillåter även att medlemsstaterna föreskriver att ytterligare parter får angripa beslutet rättsligt liksom att det sker på annan grund än bristande internationell behörighet (artikel 5.2). Enligt svensk rätt kan ett beslut att inleda ett insolvensförfarande överklagas även på andra grunder än bristande internationell behörighet (se 16 kap. 5 § konkurslagen, 4 kap. 11 § lagen om företagsrekonstruktion, 45 § skuldsaneringslagen och 47 § lagen om skuldsanering för företagare). När det gäller frågan om vem eller vilka som får överklaga ett sådant beslut är utgångspunkten att den som överklagar beslutet ska ha ett intresse av att få till stånd en ändring. Regeringen delar utredningens bedömning att svensk rätt redan uppfyller förordningens krav på möjligheter att överklaga beslut om att inleda ett insolvensförfarande. Det behövs därför inte några kompletterande bestämmelser om överklagande. Reservforum vid en talan som har ett nära samband med ett pågående insolvensförfarande Enligt artikel 6 i 2015 års insolvensförordning är domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium ett insolvensförfarande har inletts behöriga att även pröva en talan som är direkt hänförlig till insolvensförfarandet och har ett nära samband med detta. Det kan handla om en återvinningstalan eller en talan som avser skyldigheter som uppkommer under insolvensförfarandet (skäl 35). Det går inte att utesluta att det uppstår situationer då det finns svensk domsrätt enligt artikel 6 i 2015 års insolvensförordning, men de svenska reglerna inte pekar ut någon lokalt behörig domstol. För sådana situationer är det lämpligt att det i kompletteringslagen anges ett reservforum där talan kan prövas. Utredningen föreslår att Stockholms tingsrätt ska vara reservforum. Anledningen till detta är främst att Stockholms tingsrätt är reservforum i andra sammanhang, t.ex. enligt lagen (2014:912) med kompletterande bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden. Regeringen anser emellertid, i likhet med Sveriges advokatsamfund, att det finns fördelar med att den domstol - tingsrätt - som handlägger insolvensförfarandet också är reservforum för en talan med nära samband till förfarandet. En sådan ordning innebär bl.a. att det vid den handläggande domstolen finns kunskap om insolvensförfarandet och att både parternas och det allmännas kostnader bör kunna hållas nere eftersom handläggningen koncentreras. Att Stockholms tingsrätt är reservforum i andra fall är inte ett tillräckligt skäl mot en ordning med konkursdomstolen som reservforum. I de fallen förs det nämligen generellt inte redan en talan med nära samband vid en svensk domstol. Det kan antas att en talan med nära samband till insolvensförfarandet framför allt kan komma att aktualiseras om det har inletts ett konkursförfarande eller ett förfarande om företagsrekonstruktion. Frågan om vilket slags talan som faller under artikel 6 är emellertid i grunden en fråga för rättstillämpningen och ytterst EU-domstolen att avgöra. Det går därför inte att utesluta att en talan enligt artikel 6 även kan ha ett nära samband till ett skuldsaneringsförfarande. I en sådan situation skulle det inte finnas ett pågående insolvensförfarande i en domstol, eftersom Kronfogdemyndigheten är prövningsinstans i skuldsaneringsärenden. Att låta Kronofogdemyndigheten pröva en talan med nära samband till skuldsaneringsärendet är inte ändamålsenligt och är inte heller möjligt enligt förordningen (se artikel 2.6 i och artikel 6). Reservforum i sådana situationer bör i stället vara den tingsrätt som ett beslut om att inleda ett skuldsaneringsförfarande kan överklagas till. Sammantaget föreslår regeringen därför att den tingsrätt vid vilken ett insolvensförfarande har inletts eller till vilken ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande kan överklagas ska vara reservforum för en talan med nära samband till insolvensförfarandet. 6.4 Tillämplig lag Regeringens bedömning: Det behövs inte några kompletterande bestämmelser om tillämplig lag. Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna delar eller har inga synpunkter på utredningens bedömning. Skälen för regeringens bedömning: I 2015 års insolvensförordning finns enhetliga lagvalsregler som ersätter nationella internationellt privaträttsliga regler (artikel 7 och skäl 66). Vid sidan av förordningen saknas alltså utrymme att nationellt föreskriva att någon annan rättsordning ska tillämpas. Som utredningen konstaterar motsvarar bestämmelserna om tillämplig lag i 2015 års insolvensförordning i princip bestämmelserna i 2000 års förordning. De största skillnaderna rör lagval vid avtal om fast egendom och vid anställningsavtal. Bakgrunden till dessa ändringar är att det i vissa medlemsstater föreskrivs att uppsägningar och ändringar av dessa avtalstyper under tiden för ett inlett insolvensförfarande ska godkännas av domstol. Några sådana godkännanden krävs dock inte i Sverige och de ändrade reglerna medför därför inte något behov av kompletterande bestämmelser i svensk rätt. En annan nyhet i 2015 års insolvensförordning är att det finns en lagvalsregel avseende verkningar av ett insolvensförfarande på ett pågående skiljeförfarande beträffande egendom eller rättigheter som insolvensförfarandet avser (artikel 18). Denna bestämmelse reglerar uttömmande frågan om tillämplig lag och behöver inte kompletteras på nationell nivå. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att det inte behövs några kompletterande bestämmelser om tillämplig lag. 6.5 Erkännande av insolvensförfaranden Regeringens bedömning: Det behövs inte några kompletterande bestämmelser om erkännande av utländska insolvensförfaranden. Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna delar eller har inga synpunkter på utredningens bedömning. Skälen för regeringens bedömning: Ett grundläggande syfte med de gemensamma EU-reglerna är att medlemsstaterna ska erkänna varandras insolvensförfaranden. Enligt båda insolvensförordningarna gäller därför att ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande, fattat av en behörig domstol i en medlemsstat och som har verkan där, ska erkännas i alla andra medlemsstater. Detta gäller oavsett om förfarandet är ett huvudinsolvensförfarande eller ett territoriellt insolvensförfarande och oavsett om det senare är ett självständigt eller sekundärt förfarande. Vidare innebär reglerna om erkännande att en förvaltare i ett insolvensförfarande har behörighet att verka i andra medlemsstater under vissa angivna förutsättningar. Bestämmelserna om erkännande i 2015 års insolvensförordning är till viss del ändrade i förhållande till 2000 års förordning. Till exempel utvidgas förvaltarens behörighet något så att den omfattar en rätt för förvaltaren att använda tvångsåtgärder vid utövandet av sitt uppdrag i en annan medlemsstat än inledandestaten. En sådan rätt finns dock endast under förutsättning att tvångsåtgärden beslutats av domstol (artikel 21.3). För svensk del bör denna ändring inte ha någon större betydelse. En utländsk förvaltare kan, i samma utsträckning som en svensk förvaltare, framställa en begäran hos domstol om att tvångsåtgärder ska vidtas. Vidare görs i 2015 års insolvensförordning en ändring i bestämmelserna om erkännande och verkställighet av andra beslut (artikel 32). Det anges inte längre att medlemsstaterna inte behöver erkänna eller verkställa ett beslut, om detta skulle innebära att den personliga friheten eller posthemligheten kränks. Det finns dock fortfarande en möjlighet för en medlemsstat att vägra att erkänna ett beslut om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den statens rättsordning (artikel 33). Regeringen bedömer sammanfattningsvis att 2015 års insolvensförordning inte behöver kompletteras med regler om erkännande av insolvensförfaranden i andra medlemsstater. 6.6 Kungörande och registrering av utländska insolvensförfaranden Regeringens förslag: Vid offentliggörande enligt artikel 28 i 2015 års insolvensförordning av ett insolvensförfarande som har beslutats i en annan medlemsstat ska beslutet anmälas till Bolagsverket för kungörande i Post- och Inrikes Tidningar. När ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande har meddelats i en annan medlemsstat och förfarandet avser en gäldenär med ett driftställe som har registrerats i filialregistret eller med fast egendom i Sverige, ska beslutet registreras i enlighet med vad som gäller i fråga om anteckning av beslut om konkurs i offentliga register. Också i andra fall ska utländska beslut få registreras. Det utländska beslutet ska anmälas till Bolagsverket, som ska underrätta den som för respektive register. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vad som ska framgå av en anmälan om kungörande eller registrering. Bolagsverket ska ta ut avgifter för kungörande och hantering av anmälan om registrering. Regeringen ska få meddela föreskrifter om avgifternas storlek. Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att bestämmelserna i 2005 års kompletteringslag om kungörande och registrering av utländska insolvensförfaranden ska föras över i princip oförändrade till den nya kompletteringslagen. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på utredningens förslag. Skälen för regeringens förslag Nuvarande regler om kungörande och registrering Bestämmelser om kungörande och registrering finns i 3 § i 2005 års kompletteringslag. Dessa bestämmelser kompletterar artiklarna 21 och 22 i 2000 års insolvensförordning och innebär att det ska göras en anmälan för kungörande till Bolagsverket när ett huvudinsolvensförfarande har inletts i en annan medlemsstat och förfarandet avser en gäldenär med driftställe i Sverige. Även i andra fall får beslut anmälas till Bolagsverket för kungörande. Vidare innebär reglerna att det som i svensk lag eller annan författning gäller i fråga om registrering av beslut om konkurs i offentliga register, också gäller i fråga om registrering av beslut om huvudinsolvensförfarande som meddelats i en annan medlemsstat. Beslutet ska i sådana fall anmälas till Bolagsverket, som ska underrätta den som för registret i fråga. Bolagsverkets kostnader för kungörande och registrering är avgiftsfinansierade. Regeringen har bemyndigats att meddela föreskrifter om anmälan och om avgifternas storlek. Kungörande När det gäller offentliggörande av utländska insolvensförfaranden innebär de nya reglerna, till skillnad från vad som gäller enligt 2000 års insolvensförordning, att offentliggörande ska vara obligatoriskt i de medlemsstater där gäldenären har ett driftställe (artikel 28.1 i 2015 års insolvensförordning). Det finns således inte längre något utrymme för en medlemsstat att på nationell nivå föreskriva i vilka situationer som offentliggörande ska ske. Vidare innebär bestämmelserna i 2015 års insolvensförordning att det inte längre anges någon begränsning till att endast huvudinsolvensförfaranden ska offentliggöras. Mot denna bakgrund bedömer regeringen att det inte är möjligt att, som utredningen föreslår, föra över den hittillsvarande bestämmelsen om kungörande till den nya kompletteringslagen. I stället bör en ny kompletterande bestämmelse utformas så att den endast avser hur ett offentliggörande enligt förordningen ska fullgöras i Sverige. I detta avseende bör samma förfarande som hittills användas, dvs. det beslutade insolvensförfarandet bör anmälas till Bolagsverket för kungörande i Post- och Inrikes Tidningar. Regeringen föreslår en bestämmelse med sådant innehåll. Registrering Enligt 2015 års insolvensförordning ska ett insolvensförfarande som har inletts i en annan medlemsstat registreras i offentliga register, om det uppställs ett sådant krav i lagen i den medlemsstat där gäldenären har ett driftställe som har registrerats i ett offentligt register där eller i lagen i den medlemsstat där fast egendom som tillhör gäldenären är belägen. Registrering får även begäras i varje annan medlemsstat, under förutsättning att registreringen är förenlig med lagstiftningen i den medlemsstat där registret förs (artikel 29). Bestämmelserna skiljer sig på flera sätt från de motsvarande bestämmelserna i 2000 års insolvensförordning, som i huvudsak anger att en förvaltare får begära att ett huvudinsolvensförfarande registreras i en annan medlemsstat och att en medlemsstat får föreskriva att registrering av utländska huvudinsolvensförfaranden ska vara obligatoriskt i den medlemsstaten (artikel 22 i 2000 års insolvensförordning). Utredningen föreslår att bestämmelsen om registrering i 2005 års kompletteringslag förs över till den nya lagen, dock med den skillnaden att registrering av det utländska insolvensförfarandet ska ske enligt vad som gäller för insolvensförfaranden i Sverige. Enligt regeringens mening innebär dock de nya reglerna i förordningen att det finns anledning att överväga en annan lösning än den som utredningen föreslår. Som anges ovan innebär 2015 års insolvensförordning att en medlemsstat på nationell nivå kan föreskriva att ett utländskt insolvensförfarande ska registreras, om gäldenären har ett driftställe där eller om det där finns fast egendom som tillhör gäldenären. Det anges alltså inte längre någon begränsning till att endast huvudinsolvensförfaranden ska kunna registreras. Enligt regeringens mening är det lämpligt att inte heller i svensk rätt begränsa registreringsskyldigheten till att gälla enbart för huvudinsolvensförfaranden. Enligt 2015 års insolvensförordning är möjligheten att meddela föreskrifter om obligatorisk registrering begränsad till de fall då gäldenären har ett driftställe som har registrerats i Sverige eller det här finns fast egendom som tillhör gäldenären. Enligt regeringens mening bör det föreskrivas en registreringsskyldighet för båda dessa situationer. Utländska beslut om insolvensförfaranden, särskilt huvudinsolvensförfaranden, kan nämligen få verkningar i Sverige på samma sätt som svenska beslut. Det är därför rimligt att borgenärer och andra berörda får så goda förutsättningar som möjligt att skaffa sig kunskap om det inledda insolvensförfarandet (jfr prop. 2005/06:37 s. 32 f.). När det sedan gäller förfarandet för registrering anser regeringen, i likhet med utredningen, att det är lämpligt att det utländska beslutet anmäls till Bolagsverket, som sedan får underrätta dem som för de olika registren. Till skillnad från utredningen anser regeringen dock att det är ändamålsenligt att behålla hittillsvarande ordning, dvs. att motsvarande registreringsskyldighet bör gälla för utländska insolvensförfaranden som för svenska konkursbeslut. Även om ett utländskt förfarande påminner mer om företagsrekonstruktion eller skuldsanering, bör alltså det som gäller för registrering av konkursbeslut gälla för det utländska förfarandet. På så sätt skapas förutsebarhet för den som ska fullgöra registreringsskyldigheten och undviks svåra gränsdragningar. Vidare anges i förordningen att förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar får begära registrering i varje annan medlemsstat, under förutsättning att registreringen är förenlig med lagstiftningen i den medlemsstat där registret förs (artikel 29.2). Bestämmelsen ger således medlemsstaterna möjlighet att föreskriva att det ska vara tillåtet att registrera utländska insolvensförfaranden även i situationer då gäldenären inte har ett driftställe eller fast egendom i den aktuella medlemsstaten. Enligt regeringens mening kan en sådan möjlighet till registrering bidra till att förhindra illojala beteenden hos gäldenären och att skydda tredje man. En sådan ordning kan inte heller antas leda till en alltför stor administrativ börda eller till ett omotiverat intrång i den personliga integriteten. Liksom i de obligatoriska fallen bör registrering nämligen endast få ske på motsvarande sätt som för svenska konkursbeslut. En sådan ordning innebär att registrering av beslut endast kommer att ske i de register som är relevanta i det enskilda fallet. Vidare får det förutsättas att endast insolvensförfaranden med en inte obetydlig anknytning till Sverige anmäls för registrering här. Regeringen bedömer därför att det är lämpligt att utnyttja möjligheten att tillåta registrering även i fall då gäldenären inte har ett driftställe eller fast egendom i Sverige. Liksom i de obligatoriska fallen bör det utländska beslutet anmälas till Bolagsverket, som får vidarebefordra uppgifterna till den som för respektive register. Sammantaget föreslår regeringen att när ett insolvensförfarande har beslutats i en annan medlemsstat och förfarandet avser en gäldenär med ett driftställe som har registrerats här eller som har fast egendom i Sverige, ska det som enligt svensk lag eller annan författning gäller i fråga om anteckning av beslut om konkurs i offentliga register gälla också för det insolvensförfarande som har beslutats i den andra medlemsstaten. Beslutet ska anmälas till Bolagsverket, som ska underrätta den som för respektive register. Dessutom föreslår regeringen att en anmälan för registrering av ett utländskt insolvensförfarande ska få göras även i andra fall. Det bör uppmärksammas att 2015 års insolvensförordning även innehåller bestämmelser om inrättande och drift av s.k. insolvensregister (artiklarna 24-27). Som anges i avsnitt 3 avser regeringen emellertid att behandla dessa frågor i ett senare lagstiftningsärende. Offentliggörande och registrering av svenska insolvensförfaranden i andra medlemsstater Artiklarna 28 och 29 i 2015 års insolvensförordning innebär även att svenska insolvensförfaranden behöver eller får offentliggöras och registreras i andra medlemsstater. I förordningen anges att det är förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar som ansvarar för att förfarandet offentliggörs och registreras. I 2005 års kompletteringslag finns det en särskild bestämmelse om att det är konkursförvaltaren och rekonstruktören som har registreringsskyldigheten. Bestämmelsen har sin grund i att det i 2000 års insolvensförordning anges att det är förvaltaren eller den behöriga myndigheten i inledandestaten som ska vidta åtgärder så att registrering sker. Utan ett tydliggörande av vem av dessa aktörer som ska fullgöra registreringsskyldigheten finns det en risk för dubbelarbete eller att skyldigheten inte fullgörs. I likhet med utredningen bedömer regeringen att det inte behövs en motsvarande bestämmelse i den nya kompletteringslagen. Det framgår direkt av 2015 års insolvensförordning att det, beroende på vilket insolvensförfarande som har inletts, är konkursförvaltaren, rekonstruktören eller skuldsaneringsgäldenären som ansvarar för att bestämmelserna om offentliggörande och registrering följs. Domstolen har inte längre något ansvar för fullgörandet av registreringen och det bör därför inte uppstå några oklarheter i fråga om vem som är skyldig att se till att insolvensförfarandet offentliggörs eller registreras. Avgifter och bemyndiganden Bolagsverket kommer att få kostnader för hanteringen av anmälningar om kungörande och registrering. Dessa kostnader bör, på samma sätt som hittills, avgiftsfinansieras. Regeringen bör ges bemyndigande att meddela föreskrifter om avgifternas storlek. Bestämmelser med denna innebörd föreslås. Föreskrifter om vad som ska framgå av en anmälan om kungörelse och en anmälan om registrering bör lämpligen meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. I lagen bör det därför tas in ett sådant bemyndigande. 6.7 Information till utländska borgenärer Regeringens förslag: Utländska borgenärer ska underrättas om ett inlett insolvensförfarande av - konkursförvaltaren, i ett ärende om konkurs, - rekonstruktören, i ett ärende om företagsrekonstruktion, eller - Kronofogdemyndigheten, i ett ärende om skuldsanering eller F-skuldsanering. Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen bedömer dock att det inte behövs någon kompletterande bestämmelse om underrättelseskyldighet i ärenden om skuldsanering. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på utredningens förslag. Skälen för regeringens förslag Skyldighet att underrätta utländska borgenärer Enligt artikel 40 i 2000 års insolvensförordning ska domstolen eller förvaltaren omedelbart underrätta kända borgenärer med hemvist eller säte i andra medlemsstater när ett insolvensförfarande har inletts. Underrättelsen ska skickas till var och en av borgenärerna och innehålla upplysningar av olika slag. För att undanröja oklarheter anges det i 4 § i 2005 års kompletteringslag att det är konkursförvaltaren eller rekonstruktören som har denna underrättelseskyldighet. I 2015 års insolvensförordning finns regler om underrättelser till utländska borgenärer i artikel 54. Även enligt dessa är det domstolen eller förvaltaren som omedelbart ska underrätta de kända borgenärerna om det inledda insolvensförfarandet. Eftersom reglerna inte skiljer sig i detta avseende från reglerna i 2000 års insolvensförordning bör det även fortsättningsvis anges att det är konkursförvaltaren eller rekonstruktören som ska fullgöra underrättelseskyldigheten i ärenden om konkurs respektive företagsrekonstruktion. När det gäller skuldsanering föreslår utredningen endast en upplysningsbestämmelse om att Kronofogdemyndigheten har motsvarande underrättelseskyldighet enligt bestämmelser i skuldsaneringslagen (2016:675) och lagen (2016:676) om skuldsanering för företagare. Visserligen finns det i skuldsaneringslagarna särskilda bestämmelser om att Kronofogdemyndigheten i samband med ett inledandebeslut ska underrätta borgenärerna om beslutet och uppmana dessa att anmäla sina fordringar (21 § skuldsaneringslagen och 23 § lagen om skuldsanering för företagare). De upplysningar som Kronofogdemyndigheten ska lämna enligt dessa bestämmelser överensstämmer dock inte helt med den underrättelseskyldighet som följer av förordningen. Regeringen föreslår därför att det i kompletteringslagen anges att det är Kronofogdemyndigheten som ska uppfylla underrättelseskyldigheten enligt förordningen i ärenden om skuldsanering och F-skuldsanering. Standardformulär för att underrätta borgenärer Av artikel 54.3 i 2015 års insolvensförordning följer att underrättelsen till de kända utländska borgenärerna ska tillhandahållas på ett särskilt standardformulär. Standardformuläret behöver dock inte användas om insolvensförfarandet rör en fysisk person som inte bedriver näringsverksamhet, förutsatt att det inte krävs att borgenärerna anmäler sina fordringar för att de ska beaktas i förfarandet (artikel 54.4). För svensk del skulle undantaget kunna aktualiseras i ärenden om skuldsanering och konkurs eftersom dessa förfaranden kan avse fysiska personer som inte bedriver näringsverksamhet. Beträffande skuldsanering kan det emellertid konstateras att även om Kronofogdemyndigheten har en utredningsskyldighet i dessa ärenden, förutsätts borgenärerna bevaka och anmäla sina fordringar. Genom skuldsaneringen befrias nämligen gäldenären med vissa undantag även från ansvar för betalningen av skulder som inte är kända i ärendet. Vid konkurs är det bara i samband med ett beslutat bevakningsförfarande som det formellt krävs att borgenärerna ska anmäla sina fordringar. Enligt regeringens bedömning innebär detta att standardformuläret inte behöver användas vid konkurs för enskilda som inte bedriver näringsverksamhet, såvida inte ett bevakningsförfarande anordnas. I övrigt följer det av förordningen att standardformuläret alltid ska användas för att underrätta kända utländska borgenärer, oavsett vilken form av insolvensförfarande som har inletts. Standardformuläret kan således komma att behöva användas i stor utsträckning i svenska insolvensförfaranden. Eftersom innehållet i och förfarandet med standardformuläret regleras uttömmande i förordningen bedömer dock regeringen att det inte behövs några kompletterande bestämmelser i detta avseende. Förfarandet för att anmäla fordringar I både 2000 års och 2015 års insolvensförordning regleras förfarandet när utländska borgenärer ska anmäla fordringar i ett inlett insolvensförfarande. En nyhet i 2015 års förordning är att det ska utformas ett standardformulär som ska kunna användas av borgenärer som vill anmäla sina fordringar i ett insolvensförfarande i en annan medlemsstat (artikel 55.1). Det är inte obligatoriskt att använda standardformuläret. Om fordringarna anmäls på något annat sätt framgår det av artikel 55 vilka uppgifter som behöver anges och på vilket språk anmälan får göras. Utländska borgenärers fordringsanmälningar regleras således i förordningen och det behövs inte några kompletterande bestämmelser i detta avseende. 2015 års insolvensförordning reglerar även inom vilken tidsperiod fordringsanmälningar ska göras. Enligt artikel 55.6 ska fordringar anmälas inom den tidsperiod som föreskrivs enligt lagstiftningen i inledandestaten. För utländska borgenärer får denna period inte understiga 30 dagar från det att beslutet om att inleda ett insolvensförfarande offentliggjordes i inledandestatens insolvensregister. För svensk del kan det konstateras att det vid konkurs inte finns någon tidsfrist för anmälan av fordringar. Om det skulle bli fråga om att anordna bevakningsförfarande i konkursen, ska tiden för bevakning vara minst fyra och högst tio veckor (9 kap. 2 § konkurslagen [1987:672]). Även efter bevakningstidens utgång finns möjligheter att efterbevaka en fordran. Vid företagsrekonstruktion finns det inte heller någon tidsfrist för att anmäla fordringar. Om en ansökan om företagsrekonstruktion beviljas, ska domstolen bestämma tid för ett borgenärssammanträde. Ett sådant ska hållas inom tre veckor från beslutet om rekonstruktion eller den längre tid som är oundgängligen nödvändig (2 kap. 10 § lagen [1996:764] om företagsrekonstruktion). En borgenär förlorar dock inte sin rätt till en fordran som inte anmälts före borgenärssammanträdet. Beträffande skuldsanering och F-skuldsanering ska inledandebeslutet kungöras tillsammans med en uppmaning om att anmäla fordringar inom en månad. Den fristen får förlängas till två månader, om det finns särskilda skäl (19 § skuldsaneringslagen och 21 § lagen om skuldsanering för företagare). De kända borgenärerna ska underrättas särskilt och uppmanas att anmäla sina fordringar. Det finns således enligt svensk rätt möjlighet att säkerställa att utländska borgenärer ges minst 30 dagar att anmäla en fordran. Mot denna bakgrund bedömer regeringen, i likhet med utredningen, att det inte finns skäl för några kompletterande eller ändrade bestämmelser om tidsperioder för utländska borgenärer att anmäla fordringar i ett inlett insolvensförfarande. 6.8 Sekundära insolvensförfaranden Regeringens förslag: En förvaltares åtagande för att undvika ett sekundärt insolvensförfarande ska anses godkänt av borgenärerna, om det får stöd av tre femtedelar av de röstande och deras fordringar uppgår till tre femtedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp. Det ska i vissa lagar som rör juridiska personer upplysas om att det i 2015 års insolvensförordning finns en särskild bestämmelse om när en juridisk person eller ett företag ska anses upplöst. Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår dock inte några upplysningsbestämmelser. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på utredningens förslag. Skälen för regeringens förslag Fler slags sekundära insolvensförfaranden Om gäldenären har ett driftställe i en medlemsstat men de huvudsakliga intressena finns i en annan medlemsstat, kan ett territoriellt insolvensförfarande inledas. Ett sådant förfarande omfattar endast de tillgångar som finns inom det aktuella landets gränser. Om det redan pågår ett huvudinsolvensförfarande när ett territoriellt insolvensförfarande inleds, är det senare förfarandet ett sekundärt insolvensförfarande (se artikel 3 i de båda insolvensförordningarna). Enligt 2000 års insolvensförordning kan endast likvidationsförfaranden vara sekundära insolvensförfaranden. 2015 års insolvensförordning tillåter att alla typer av insolvensförfaranden som finns med i förordningens bilaga A kan vara sekundära förfaranden. För svensk del innebär det att både konkurs och företagsrekonstruktion skulle kunna genomföras som sekundära insolvensförfaranden. Skuldsanering och F-skuldsanering kan dock endast vara ett huvudinsolvensförfarande eftersom inledandet av ett sådant förfarande förutsätter att gäldenären har sina huvudsakliga intressen i Sverige (se avsnitt 6.3). 2015 års insolvensförordning innehåller i kapitel III detaljerade bestämmelser om sekundära insolvensförfaranden. Dessa bestämmelser har en motsvarighet i 2000 års insolvensförordning när det gäller bl.a. förutsättningar för att inleda ett förfarande, tillämplig lag och utövande av borgenärsrättigheter. Det finns dock även flera nya bestämmelser, bl.a. om förvaltares möjlighet att överklaga en domstols beslut att inleda ett sekundärförfarande, om samarbete och kommunikation mellan de inblandade aktörerna och om s.k. syntetiska förfaranden. Tillämpningen av de bestämmelser som har sin motsvarighet i 2000 års insolvensförordning påverkas inte av att det kommer att vara möjligt att i Sverige inleda en företagsrekonstruktion som ett sekundärt förfarande. För dessa oförändrade situationer anser regeringen att det, på motsvarande sätt som hittills, inte behövs några kompletterande bestämmelser. Nedan redogörs därför endast för de bestämmelser i förordningen som enligt regeringen föranleder särskilda överväganden. Begäran och beslut om ett annat slags sekundärförfarande än det som ursprungligen begärts Av artikel 38.4 i 2015 års insolvensförordning följer att om en ansökan om företagsrekonstruktion eller konkurs ges in till svensk domstol beträffande en gäldenär som inte har sina huvudsakliga intressen i Sverige, kan förvaltaren i ett pågående utländskt huvudinsolvensförfarande i fråga om samma gäldenär begära att en annan typ av förfarande ska inledas. Bestämmelsen är närmast att anse som en behörighetsregel som ger förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet en partsliknande ställning i det svenska ärendet. Om förvaltaren gör en sådan begäran, får domstolen inleda den andra typen av förfarande förutsatt att villkoren för denna typ av förfarande enligt nationell rätt är uppfyllda och att detta förfarande är det lämpligaste när det gäller de lokala borgenärernas intressen och för att uppnå samstämmighet mellan huvudinsolvensförfarandet och det sekundära insolvensförfarandet. Som anges ovan är en förutsättning för att inleda en annan typ av förfarande än det som ursprungligen begärts att förutsättningarna i svensk rätt för detta förfarande är uppfyllda. I övrigt följer det direkt av förordningen att förvaltaren har behörighet att göra en sådan begäran och att domstolen måste ge förvaltaren möjlighet att komma in med en sådan (artikel 38). Enligt regeringens mening behövs det därför inte några kompletterande eller ändrade regler med anledning av förordningens bestämmelser om möjligheten att begära och besluta om ett annat sekundärförfarande än det som ursprungligen har begärts. Omvandling av sekundära insolvensförfaranden Enligt artikel 51 i 2015 års insolvensförordning får en förvaltare i ett huvudinsolvensförfarande under vissa förhållanden begära att ett inlett sekundärt insolvensförfarande ska omvandlas till ett annat slags förfarande. En liknande möjlighet för förvaltaren att begära omvandling av ett sekundärt insolvensförfarande finns i artikel 37 i 2000 års insolvensförordning. En omvandling förutsätter att villkoren i nationell rätt för att inleda denna andra typ av förfarande är uppfyllda. Som utredningen anför bör detta inte bara uppfattas som att det ska finnas materiella förutsättningar för det begärda förfarandet, utan även att det måste finnas stöd i den inhemska lagstiftningen för en konvertering av förfarandet. Om den nationella lagstiftningen inte erbjuder en sådan möjlighet, bör förordningens bestämmelse om omvandling av ett insolvensförfarande inte vara tillämpbar. De svenska insolvensförfaranden som omfattas av 2015 års insolvensförordning är rättsligt helt åtskilda. Det finns inga möjligheter att omvandla ett sådant insolvensförfarande till en annan typ av förfarande. En annan sak är att olika insolvensförfaranden kan följa på varandra. Till exempel är det möjligt att under vissa förutsättningar försätta en gäldenär som genomgår en företagsrekonstruktion i konkurs. Som utredningen anför går det inte att utesluta att förvaltaren i ett utländskt huvudinsolvensförfarande kan anses ha behörighet att, med förordningen som grund, göra en sådan konkursansökan. Det är dock ytterst en fråga för rättstillämpningen att avgöra hur långt förordningens regler om omvandling sträcker sig i detta avseende. Sammanfattningsvis gör regeringen bedömningen att det inte behövs kompletterande bestämmelser om omvandling av sekundära förfaranden. Syntetiska förfaranden För att undvika att sekundärförfaranden inleds i onödan har en ordning med s.k. syntetiska förfaranden införts i 2015 års insolvensförordning. Ett sådant förfarande innebär att förvaltaren gör ett ensidigt åtagande avseende tillgångar som finns i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande kan inledas. Åtagandet går ut på att förvaltaren vid fördelningen av dessa tillgångar eller behållningen av realiseringen av tillgångarna kommer att följa de regler om utdelning och förmånsrätt som skulle ha gällt för borgenärer om ett sekundärt insolvensförfarande hade inletts i den medlemsstaten (artikel 36.1). Om förvaltaren gör ett åtagande för att undvika ett sekundärt insolvensförfarande, ska åtagandet godkännas av de lokala borgenärerna. Vid godkännandet ska de nationella regler som är tillämpliga vid antagande av rekonstruktionsplaner enligt lagen i den medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande kunde ha inletts tillämpas beträffande omröstning och kvalificerad majoritet (artikel 36.5). I en företagsrekonstruktion i Sverige görs rekonstruktionsplanen av rekonstruktören i samråd med gäldenären. Planen fastställs inte på något formaliserat sätt. Däremot har borgenärerna inflytande över frågan om ackord. I 3 kap. 4 § lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion finns bestämmelser om omröstning och kvalificerad majoritet för antagande av ackord. En sådan omröstning sker vid ett borgenärssammanträde (3 kap. 20 § lagen om företagsrekonstruktion). Motsvarande bestämmelse om omröstning och kvalificerad majoritet vid ackord i konkurs finns i 12 kap. 15 § konkurslagen (1987:672). Reglerna i lagen om företagsrekonstruktion och i konkurslagen är således inte utformade för att rösta ja eller nej till en rekonstruktionsplan, utan för att rösta om ett ackordsförslag. Vid en sådan omröstning deltar normalt endast oprioriterade borgenärer. Regeringen delar utredningens bedömning att det ligger närmast till hands att motsvarande omröstningsregler också ska användas vid godkännande av ett åtagande enligt artikel 36. Vid en sådan omröstning kommer alla lokala borgenärer att delta, även sådana som har förmånsrätt för sina fordringar. Mot denna bakgrund föreslår regeringen en kompletterande bestämmelse som innebär att borgenärerna ska anses ha godkänt ett åtagande, om förslaget stöds av tre femtedelar av de röstande och deras fordringar uppgår till tre femtedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp. Denna majoritet motsvarar den kvalificerade majoritet som krävs för antagande av ett ackordsförslag som ger minst femtio procent av fordringsbeloppen. Förordningen föreskriver inte någon särskild form för omröstningen. Regeringen anser inte heller att sådana bestämmelser behöver föras in i svensk rätt. Frågan om huruvida ett godkännande har skett på ett korrekt sätt skulle kunna komma under svensk domstols prövning om de lokala borgenärerna, trots åtagandet, ansöker om konkurs eller företagsrekonstruktion. Det får då förutsättas att den förvaltare som har gjort åtagandet har dokumenterat godkännandet på ett sådant sätt att han eller hon kan styrka att åtagandet uppfyller förordningens krav. Borgenärsskydd i syntetiska förfaranden Om förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet har gjort ett åtagande som har godkänts av borgenärerna, finns det enligt förordningen en rätt för de lokala borgenärerna att vända sig till domstol för att säkerställa att åtagandet följs. De kan enligt artikel 36.8 vända sig till domstolen i den stat där huvudinsolvensförfarandet har inletts och enligt artikel 36.9 till domstolen i den stat där ett sekundärt förfarande kunde ha inletts om inte åtagandet gjorts. Det första fallet bör vara oproblematiskt. Pågår det ett huvudinsolvensförfarande i Sverige kan de lokala borgenärerna i en annan medlemsstat där ett åtagande gjorts, vända sig till den svenska domstolen och begära att den vidtar lämpliga åtgärder. Det ska då vara fråga om åtgärder som är tillgängliga enligt svensk rätt. En sådan åtgärd kan vara kvarstad enligt 2 kap. 11 § konkurslagen. En begäran om att vidta åtgärder bör handläggas inom ramen för det insolvensförfarande som pågår vid den svenska domstolen. Vid en svensk konkurs står dessutom förvaltaren under tillsyn av tillsynsmyndigheten i konkurser. Tillsynsmyndigheten i konkurser har i uppgift att övervaka konkursförvaltningen och särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan (se 7 kap. 27 § konkurslagen). Det finns inte något hinder mot att de lokala borgenärerna också vänder sig till tillsynsmyndigheten, även om en sådan rätt inte uttryckligen följer av insolvensförordningen. Myndigheten kan då, om den finner det lämpligt, inventera konkursboets kassa och övriga tillgångar samt begära redovisning av förvaltaren. Om särskilda omständigheter motiverar det, får myndigheten även utse en eller flera revisorer för granskning av boets räkenskaper och förvaltningen i övrigt. I det andra fallet, dvs. när lokala borgenärer vill säkerställa att förvaltaren i ett utländskt huvudinsolvensförfarande ska följa ett åtagande som avser borgenärer i Sverige, finns inte något pågående ärende i svensk domstol. Artikel 36.9 skulle kunna uppfattas som ett krav på att medlemsstaterna ska tillhandahålla möjligheter för lokala borgenärer att vid domstol begära tillfälliga åtgärder och skyddsåtgärder trots att inget insolvensförfarande pågår i medlemsstaten. Vad sådana åtgärder skulle kunna bestå i framgår dock inte av förordningen. Regeringen anser, i likhet med utredningen, att bestämmelsen inte bör ges en så långtgående tolkning. Den får i stället anses ge uttryck för att ett åtagande enligt artikel 36 inte medför något hinder för de lokala borgenärerna att använda de möjligheter som kan finnas enligt nationell rätt för att få till stånd tillfälliga åtgärder och skyddsåtgärder. Frågan om huruvida det sedan finns möjlighet att vidta tillfälliga åtgärder eller skyddsåtgärder avgörs av nationell rätt. För svensk del skulle t.ex. kvarstad och andra säkerhetsåtgärder enligt 15 kap. rättegångsbalken kunna komma i fråga. Sammantaget bedömer regeringen att det inte behövs några kompletterande bestämmelser om borgenärsskydd i syntetiska förfaranden. Överklagande Enligt artikel 39 i 2015 års insolvensförordning får förvaltaren i ett huvudinsolvensförfarande överklaga ett beslut om att inleda ett sekundärt förfarande i en annan medlemsstat. Artikeln skapar i praktiken en behörighet för förvaltaren att agera som part i ett insolvensförfarande som pågår i en annan medlemsstat. I svensk rätt finns det bestämmelser om överklagande av konkurs (16 kap. 5 § konkurslagen) och företagsrekonstruktion (4 kap. 11 § lagen om företagsrekonstruktion). Dessa bestämmelser anger bl.a. att ett beslut om konkurs eller företagsrekonstruktion får överklagas och hindrar inte en förvaltare i ett huvudinsolvensförfarande från att utnyttja sin rätt enligt artikel 39 att överklaga ett sådant beslut. Det behövs därför inte några kompletterande eller ändrade bestämmelser om överklagande. Samarbete och kommunikation En viktig del i 2015 års insolvensförordning är de nya bestämmelserna om samarbete och kommunikation mellan förvaltare, mellan domstolar och mellan domstolar och förvaltare (artiklarna 41-44). Dessa regler syftar till att skapa ett välfungerande samarbete mellan de berörda aktörerna i parallella förfaranden och till en effektiv förvaltning av den egendom som insolvensförfarandena avser (skäl 48). I samarbetet ska de olika aktörerna bl.a. delge varandra information som kan vara av betydelse för de pågående förfarandena, samordna realisering eller förvaltning av gäldenärens tillgångar och samordna utseendet av förvaltare och genomförandet av utfrågningar. Förordningens bestämmelser om samarbete och kommunikation är direkt tillämpliga. Enligt regeringens bedömning finns det inte skäl att komplettera dem på nationell nivå, särskilt inte eftersom de förvaltningsrättsliga och processrättsliga reglerna i Sverige lämnar stort utrymme för förvaltare och domstolar att samarbeta med varandra både inom och utom landets gränser. Samarbetet enligt förordningen förutsätter dessutom bl.a. att det är förenligt med bestämmelserna för respektive förfarande, att det inte medför någon intressekonflikt och att konfidentiell information skyddas. Verkningar av att ett insolvensförfarande avslutas Enligt artikel 48.2 i 2015 års insolvensförordning gäller att om ett insolvensförfarande som avser en juridisk person eller ett företag i den medlemsstat där denna person eller detta företag har sitt säte skulle innebära upplösning av den juridiska personen eller företaget, ska denna person eller detta företag inte upphöra att existera förrän övriga insolvensförfaranden i fråga om samma gäldenär har avslutats eller förvaltaren eller förvaltarna i ett sådant förfarande har gett sitt samtycke till upplösningen. I svensk rätt finns regler om upplösning av juridiska personer efter avslutad konkurs i bl.a. 2 kap. 44 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag, 36 § lagen (2000:592) om viltvårdsområden och 25 kap. 50 § aktiebolagslagen (2005:551). Dessa regler innebär i korthet att om den juridiska personen är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott, är den juridiska personen upplöst när konkursen avslutas. För svensk del innebär förordningen i denna del att ett avslutat konkursförfarande i Sverige inte medför att den juridiska personen upphör, om det pågår insolvensförfaranden i fråga om samma juridiska person i andra länder. I stället gäller då enligt förordningen att den juridiska personen kan upphöra först när övriga insolvensförfaranden beträffande samma gäldenär har avslutats eller förvaltaren eller förvaltarna i ett sådant förfarande har gett sitt samtycke till upplösningen. Bestämmelsen i förordningen är direkt tillämplig och det behövs inte några kompletterande bestämmelser. Av tydlighetsskäl är det dock lämpligt att det i de berörda lagarna anges upplysningsvis att det finns en särskild bestämmelse i 2015 års insolvensförordning. Regeringen föreslår bestämmelser med sådant innehåll. 6.9 Insolvensförfaranden för medlemmar i en koncern Regeringens förslag: En begäran om att inleda ett samordningsförfarande för en koncern och frågor som har anknytning till att ett samordningsförfarande har inletts ska handläggas enligt lagen om domstolsärenden, om inte något annat följer av 2015 års insolvensförordning. Domstolens beslut ska få överklagas för sig. Om en förvaltare är missnöjd med samordnarens beslut i en fråga om deltagande i samordningsförfarandet, får förvaltaren begära domstolens prövning av beslutet inom tre veckor från det att han eller hon fick del av beslutet. Begäran ska ges in till den tingsrätt som har beslutat att inleda samordningsförfarandet. Utredningens förslag överensstämmer inte med regeringens. Utredningen föreslår att en begäran om samordningsförfarande ska handläggas i det ärende om konkurs eller företagsrekonstruktion som är anhängiggjort vid domstolen. Vidare föreslår utredningen inte några särskilda bestämmelser om rättslig prövning av samordnarens beslut om deltagande. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på utredningens förslag. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås inte någon bestämmelse om att domstolens beslut ska få överklagas för sig. Vidare föreslås att tiden för att begära domstolens prövning av samordnarens beslut ska vara två veckor. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot promemorians förslag. Sveriges advokatsamfund och Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige anser dock att tiden för att begära domstolens prövning av samordnarens beslut bör vara tre veckor. Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige efterfrågar även en analys av om den föreslagna regleringen är befogad. Skälen för regeringens förslag Samarbete och kommunikation I kapitel V i 2015 års insolvensförordning finns det nya regler om insolvensförfaranden för medlemmar i en koncern. De nya reglerna syftar till att säkerställa en effektiv förvaltning av insolvensförfaranden som rör olika företag som ingår i samma koncern. Det skapas inte något gemensamt förfarande för företag som tillhör samma koncern, utan i stället är avsikten att främja ett välfungerande samarbete mellan de medverkande aktörerna. På samma sätt som det i förordningen införs bestämmelser om samarbete och kommunikation för förvaltare och domstolar i fråga om insolvensförfaranden som rör samma gäldenär, införs det bestämmelser om samarbete i insolvensförfaranden som rör olika gäldenärer inom samma koncern (artiklarna 56-58). Enligt dessa bestämmelser gäller bl.a. att förvaltarna ska överväga om det finns möjligheter att samordna förvaltningen av verksamheten hos koncernmedlemmarna och om det finns möjligheter till rekonstruktion av koncernmedlemmarna, att domstolar ska dela information med varandra och samordna t.ex. förvaltningen av koncernmedlemmarnas tillgångar samt att förvaltare och domstolar ska samarbeta med varandra för att underlätta en effektiv förvaltning av förfarandena. Samarbetet och kommunikationen ska vara förenliga med de regler som gäller förvaltare och domstolar och inte medföra någon intressekonflikt. Vidare ska kommunikationen respektera parternas processuella rättigheter och det faktum att informationen kan vara konfidentiell. Enligt regeringens mening bör förordningens regler om samarbete och kommunikation kunna tillämpas i Sverige utan kompletterande bestämmelser. Som utredningen anför, och som remissinstanserna inte invänder mot, bör det inte finnas några regler i svensk rätt som förhindrar ett sådant samarbete eller utbyte av information som föreskrivs i förordningen. Det kan däremot i det enskilda fallet behöva tas hänsyn till att det kan finnas intressemotsättningar inom en koncern, t.ex. i form av borgenärers konkurrerande anspråk i tillgångar som tillhör olika bolag inom koncernen. I viss utsträckning kan det även förekomma uppgifter som omfattas av sekretess och som därför inte kan delas. När det gäller förvaltarnas samarbete finns det i artikel 56 en möjlighet för dessa att enas om att bevilja en av förvaltarna ytterligare befogenheter eller att enas om fördelningen av vissa uppgifter. Sådana överenskommelser måste dock vara tillåtna enligt de regler som gäller för respektive förfarande. Enligt regeringen bör även dessa bestämmelser kunna tillämpas utan kompletterande regler. I vilken utsträckning det är möjligt att nå överenskommelser för svenska förvaltare och rekonstruktörer får överlämnas till rättstillämpningen att avgöra. Kostnader för samarbete och kommunikation Enligt artikel 59 i förordningen ska kostnaderna för samarbete och kommunikation när det gäller medlemmar av en koncern anses hänförliga till respektive förfarande. För domstolarnas del innebär detta att i den utsträckning som det uppstår kostnader på grund av samarbetet, kan dessa inte debiteras en annan domstol som handlägger något av de övriga insolvensförfarandena. Som regeringen utvecklar i konsekvensavsnittet (avsnitt 8) bör dock samarbetet inte leda till annat än marginella kostnader för domstolarna. De kostnader som uppstår hos konkursförvaltare eller rekonstruktörer på grund av reglerna om samarbete och kommunikation kommer i förlängningen att belasta i första hand konkursboet eller gäldenären (se 14 kap. konkurslagen [1987:672] och 4 kap. 4-6 §§ lagen [1996:764] om företagsrekonstruktion). Några kompletterande regler med anledning av insolvensförordningens bestämmelser i denna del behövs inte. Samordningsförfaranden för koncerner I 2015 års insolvensförordning införs det även bestämmelser om samordning av insolvensförfaranden för medlemmar av en koncern (artiklarna 61-77). Ett samordningsförfarande får begäras vid en domstol som har behörighet över insolvensförfarandet för en av medlemmarna i koncernen (artikel 61). Förfarandet får inledas om det är lämpligt för att underlätta förvaltningen av de insolvensförfaranden som avser de olika koncernmedlemmarna, om det inte är sannolikt att någon borgenär till någon av de koncernmedlemmar som förväntas delta i förfarandet kommer att missgynnas ekonomiskt genom att medlemmen omfattas av förfarandet och om det har föreslagits en person som kan utses till samordnare (artiklarna 63 och 68). Om domstolen beslutar att inleda ett sådant förfarande, kan det även bli aktuellt för domstolen att pröva andra frågor som har anknytning till det inledda samordningsförfarandet, t.ex. förhandsgodkännande av samordnarens kostnadsberäkning (artikel 72.6), återkallande av utnämningen av samordnaren (artikel 75) och bekräftelse av eller beslut om samordnarens kostnadsredovisning (artikel 77). En förutsättning för att en fråga om inledande av ett samordningsförfarande för en koncern ska aktualiseras vid en svensk domstol torde vara att det redan pågår ett insolvensförfarande vid domstolen, antingen i form av ett konkursärende eller i form av ett ärende om företagsrekonstruktion. 2015 års insolvensförordning innehåller uttryckliga bestämmelser om bl.a. vilka åtgärder som domstolen ska vidta och vilken prövning som domstolen ska göra med anledning av en begäran om att inleda ett samordningsförfarande. Förfarandet för handläggningen regleras således till viss del i 2015 års insolvensförordning. I den utsträckning som det saknas regler i förordningen behövs det dock kompletterande processregler i nationell rätt. Utredningen föreslår att en begäran om inledande av ett samordningsförfarande ska handläggas inom ramen för och enligt de regler som gäller för det konkursärende eller ärende om företagsrekonstruktion som pågår vid domstolen. Enligt regeringens mening kan det dock ifrågasättas om det är lämpligt att frågor med anknytning till ett samordningsförfarande handläggs inom ramen för det pågående insolvensförfarandet. Den främsta anledningen till detta är att parterna inte kommer att vara desamma i de olika ärendena. En lämpligare lösning bör i stället vara att det anges vilka handläggningsregler som domstolen ska tillämpa på ett samordningsförfarande. En fördel med en sådan lösning är att den, till skillnad från utredningens förslag, medför att samma handläggningsregler kan tillämpas på frågor som rör ett samordningsförfarande, oavsett om det bakomliggande insolvensförfarandet är en konkurs eller en företagsrekonstruktion. De remissinstanser som särskilt har yttrat sig i denna fråga invänder inte heller mot en sådan lösning. När det sedan gäller frågan om vilka regler som bör tillämpas på frågor som rör ett samordningsförfarande framstår det som mest ändamålsenligt att använda sig av handläggningsreglerna i lagen (1996:242) om domstolsärenden. Lagen om domstolsärenden utgår från ett skriftligt förfarande och ger utrymme för en flexibel handläggning. Genom att använda sig av dessa processregler säkerställs det också att det finns nödvändiga bestämmelser om bl.a. domstolens sammansättning, beslut och överklagande. Det innebär också att domstolen får tillämpa bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken om ersättning för rättegångskostnader. Om domstolen har beslutat att inleda ett samordningsförfarande, kommer ärendet normalt inte att avslutas förrän samordnaren har fullgjort sina uppgifter och kostnadsredovisningen har bekräftats eller beslutats (artikel 77). Under ärendets gång kan det meddelas olika slags beslut som rör det inledda samordningsförfarandet. Det är lämpligt att dessa beslut, i likhet med vad som gäller enligt 16 kap. 5 § konkurslagen och 4 kap. 11 § lagen om företagsrekonstruktion, kan överklagas för sig och inte först i samband med ett slutligt beslut (jfr 37 § första stycket lagen om domstolsärenden). Sammanfattningsvis föreslår regeringen att det i den nya kompletteringslagen ska införas en bestämmelse om att en begäran om att inleda ett samordningsförfarande för en koncern och frågor som har anknytning till att ett samordningsförfarande har inletts ska handläggas enligt lagen om domstolsärenden, om inte något annat följer av 2015 års insolvensförordning. Domstolens beslut som rör samordningsförfarandet ska få överklagas för sig. Samordnaren I artikel 71 i 2015 års insolvensförordning regleras vem som får utses till samordnare. Samordnaren ska vara en person som enligt en medlemsstats lagstiftning är behörig att fungera som förvaltare. Han eller hon får inte vara en av de förvaltare som har utsetts att agera med avseende på en av koncernmedlemmarna och får inte heller ha någon intressekonflikt med koncernmedlemmarna, deras borgenärer eller de förvaltare som har utsetts för koncernmedlemmarna. Uppgifter om samordnarens behörighet ska bifogas en begäran om att inleda ett samordningsförfarande (artikel 61). Enligt förordningen ska samordnaren vara behörig att fungera som förvaltare enligt en medlemsstats lagstiftning (artikel 71.1). Det har inte gjorts någon avgränsning till lagen i den medlemsstat där begäran om samordningsförfarande lämnas in eller till lagen i någon av de medlemsstater i vilka insolvensförfaranden har inletts för koncernmedlemmarna. Enligt regeringens bedömning bör det därför räcka att den som föreslås som samordnare är behörig att fungera som förvaltare i någon medlemsstat. För svensk del innebär det att en person som uppfyller kraven i 7 kap. 1 § konkurslagen eller 2 kap. 11 § lagen om företagsrekonstruktion bör kunna utses till samordnare. Samordnarens uppgifter och rättigheter regleras i artikel 72. I samordnarens uppgifter ligger bl.a. att ta fram och lämna rekommendationer för ett samordnat genomförande av insolvensförfarandena och föreslå en samordningsplan för koncernen (artikel 72.1). När samordnaren fullgör sitt uppdrag får han eller hon bl.a. begära upplysningar från förvaltarna och ansöka om vilandeförklaring av ett förfarande som inletts avseende en koncernmedlem (artikel 72.2). Vidare anges det i artikel 74 hur samarbetet mellan förvaltarna och samordnaren ska gå till. En förutsättning för sådant samarbete är att det är förenligt med bestämmelserna som gäller för respektive förfarande. Regeringen bedömer att det, liksom för förvaltare, inte behövs några kompletterande bestämmelser i svensk rätt i dessa avseenden. En anledning till det är att samordningsförfarandet i grunden bygger på frivillighet och medverkan från de berörda förvaltarna. Rättslig prövning av en samordnares beslut En fråga som kan aktualiseras sedan en domstol har beslutat att inleda ett samordningsförfarande är att en förvaltare begär att ytterligare ett insolvensförfarande ska ingå i förfarandet (se artikel 69). Som utredningen konstaterar får de aktuella bestämmelserna i förordningen förstås som att beslut i frågan om att inkludera ytterligare insolvensförfaranden ska fattas av samordnaren. Samordnarens beslut ska därefter kunna bli föremål för rättslig prövning i enlighet med vad som föreskrivs i lagstiftningen i den medlemsstat där samordningsförfarandet har inletts. Förslaget ovan innebär att domstolen vid prövningen av en samordnares beslut, i likhet med handläggningen av andra frågor som har anknytning till samordningsförfarandet, ska tillämpa lagen om domstolsärenden. Möjligheten till rättslig prövning och hur en förvaltare ska gå till väga för att få till stånd en sådan prövning bör dock tydliggöras i lag. Det bör även regleras vilken domstol som är behörig att pröva samordnarens beslut, eftersom den frågan inte regleras i 2015 års insolvensförordning eller i lagen om domstolsärenden. Regeringen anser att det är lämpligt att prövningen sker i samma domstol - tingsrätt - som har meddelat beslutet att inleda samordningsförfarandet. Enligt regeringens mening är det också ändamålsenligt att det bestäms en tidsfrist inom vilken en begäran om rättslig prövning ska göras. Tidsfristen bör bestämmas så att förvaltarna ges tillräcklig tid att ta del av samordnarens beslut och överväga om det finns anledning att begära domstolens prövning. Den bör samtidigt inte vara så lång så att den leder till osäkerhet för de inblandade aktörerna och stannar upp samordnarens arbete. Mot denna bakgrund förefaller en rimlig ordning vara att en begäran om rättslig prövning ska göras inom tre veckor från det att förvaltaren fick del av samordnarens beslut. Sammantaget föreslår regeringen att en förvaltare som är missnöjd med samordnarens beslut i en fråga om deltagande ska kunna begära domstolens prövning av beslutet inom tre veckor från det att han eller hon fick del av beslutet och att en sådan begäran ska göras till den tingsrätt som samordningsförfarandet har inletts vid. 6.10 Hänvisningsteknik Regeringens förslag: Hänvisningarna till 2015 års insolvensförordning ska vara dynamiska, dvs. avse förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Utredningen och remissinstanserna uttalar sig inte särskilt i denna fråga. Skälen för regeringens förslag: I de fall hänvisningar görs till 2015 års insolvensförordning bör dessa vara dynamiska till sin karaktär. Bestämmelserna rör bl.a. vilka myndigheter eller andra aktörer som är behöriga att pröva olika frågor eller som har att vidta åtgärder enligt 2015 års insolvensförordning och vilka förfarandebestämmelser som ska gälla när förordningen saknar bestämmelser eller hänvisar till att nationell rätt ska tillämpas. Det är därför ändamålsenligt att hänvisningen till EU-förordningen i dessa fall är dynamisk, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Det föreslås även bestämmelser av upplysningskaraktär, t.ex. en portalparagraf i kompletteringslagen och bestämmelser i andra lagar, där hänvisningen är dynamisk. Hänvisningen kommer således att omfatta eventuella ändringar i förordningen efter dess ikraftträdande. Detta hindrar dock inte att den nationella lagstiftningen kan komma att behöva ändras om förordningens innehåll förändras. 7 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Den nya lagen och lagändringarna ska träda i kraft den 26 juni 2017. Genom den nya lagen ska 2005 års kompletteringslag upphävas. 2005 års kompletteringslag ska dock fortsätta att gälla för insolvensförfaranden som har inletts före den 26 juni 2017 och som omfattas av 2000 års insolvensförordning. Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på utredningens förslag. Skälen för regeringens förslag: 2015 års insolvensförordning ska i nu aktuella delar börja tillämpas den 26 juni 2017 (artikel 92). Den nya lagen och lagändringarna bör därför träda i kraft vid denna tidpunkt, då 2005 års kompletteringslag bör upphävas. Enligt 2015 års insolvensförordning ska 2000 års insolvensförordning fortsätta att gälla för insolvensförfaranden som omfattas av dess tillämpningsområde och som har inletts före den 26 juni 2017 (artikel 84). Det finns mot denna bakgrund anledning att införa en övergångsbestämmelse som anger att 2005 års kompletteringslag ska fortsätta att gälla för insolvensförfaranden som har inletts före den nya kompletteringslagens ikraftträdande och som omfattas av 2000 års insolvensförordning. I övrigt behövs det inte några övergångsbestämmelser. 8 Konsekvenser Regeringens bedömning: Förslaget till ny kompletteringslag bör inte leda till några ökade kostnader för enskilda. Förslaget medför vissa kostnader för Bolagsverket. Myndighetens kostnader bör avgiftsfinansieras. För övriga berörda myndigheter bör förslaget leda till endast marginellt ökade kostnader. Dessa kostnader bedöms kunna hanteras inom myndigheternas befintliga ramar. Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser lämnar utredningens bedömning utan invändning. Kronofogdemyndigheten påpekar att förslaget får vissa ekonomiska konsekvenser för myndigheten. Näringslivets Regelnämnd anser att konsekvensanalysen bör kompletteras i fråga om vilka konsekvenser som 2015 års insolvensförordning medför för företagen. Skälen för regeringens bedömning: Det bakomliggande syftet med 2015 års insolvensförordning är att effektivisera de gränsöverskridande insolvensförfarandena. Genom reformen vidtas åtgärder för att gäldenärer ska ges en bättre möjlighet till en andra chans och för att borgenärerna ska få bättre möjligheter att skydda sina fordringar. Dessutom innebär de nya bestämmelserna om samarbete och kommunikation att förvaltningen av egendom kan effektiviseras. 2015 års insolvensförordning bör därför gynna både gäldenärer och borgenärer och leda till lägre kostnader och förluster för dessa. Förslaget till ny kompletteringslag innebär att konkursförvaltare och rekonstruktörer, på motsvarande sätt som gäller i dag, ska ansvara för att kända utländska borgenärer underrättas om ett inlett insolvensförfarande. Med hänsyn till att dessa aktörer redan ansvarar för denna uppgift bör förslaget i denna del inte leda till några ökade kostnader för förvaltningen som kan belasta enskilda eller det allmänna. Visserligen följer det direkt av 2015 års insolvensförordning att aktörerna i ett insolvensförfarande får utökade samarbets- och informationsskyldigheter och att det på grund av detta kan uppkomma kostnader som ska anses hänförliga till det aktuella insolvensförfarandet. Syftet med dessa bestämmelser i förordningen är dock att främja förutsättningarna för en samordnad och effektiv förvaltning av gäldenärens egendom. De merkostnader i förvaltningen som kan uppstå på grund av de utökade skyldigheterna att samarbeta och informera bör således uppvägas av att det utvidgade gränsöverskridande samarbetet förväntas leda till ett sammantaget bättre utfall i insolvensförfarandet för de inblandade parterna. Näringslivets Regelnämnd efterfrågar i detta sammanhang en närmare analys av vilka konsekvenser som 2015 års insolvensförordning får för företagen. Förordningens regler är emellertid direkt tillämpliga och genomförs inte i detta lagstiftningsärende. De förslag som regeringen nu lämnar avser endast att anpassa svensk rätt till 2015 års insolvensförordnings regler, som inom kort kommer att tillämpas i Sverige och andra medlemsstater. Någon ytterligare analys bedöms därför inte nödvändig. De föreslagna bestämmelserna om kungörande och registrering medför vissa kostnader för Bolagsverket. Som anges i avsnitt 6.6 anser regeringen att dessa kostnader bör finansieras genom avgifter. Förslaget innebär att domstolarna kommer att få vissa tillkommande uppgifter. Det handlar bl.a. om prövning av en förvaltares åtagande för att undvika ett sekundärt förfarande och om en utökad skyldighet att samarbeta med aktörer i andra medlemsstater. Vidare kan de nya reglerna föranleda vissa informations- och stödinsatser av Domstolsverket. De kostnader som dessa uppgifter och insatser kan föranleda bör emellertid bli marginella och bedöms, i enlighet med Domstolsverkets bedömning, rymmas inom befintliga anslag. Även Kronofogdemyndigheten får genom förslaget vissa kostnader. Det handlar om kostnader hänförliga till bl.a. utbildningsinsatser, samarbete med aktörer i utlandet och information till utländska borgenärer. På samma sätt som för domstolarna bedömer regeringen att dessa kostnader ryms inom befintliga ekonomiska ramar. 9 Författningskommentar 9.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning Den nya lagen innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (2015 års insolvensförordning). Lagen ersätter lagen (2005:1046) med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen (2005 års kompletteringslag), som kompletterar rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (2000 års insolvensförordning). Flera av bestämmelserna i den nya lagen har en motsvarighet i 2005 års kompletteringslag. De stora skillnaderna i förhållande till 2005 års kompletteringslag är att den nya lagen omfattar skuldsanering och F-skuldsanering och att den innehåller nya bestämmelser om bl.a. åtagande för att undvika ett sekundärt insolvensförfarande och samordning av insolvensförfaranden för medlemmar i en koncern. 2015 års insolvensförordning gäller inte för Danmark. Den nya kompletteringslagen gäller därför för insolvensförfaranden i samtliga medlemsstater utom Danmark. Lagens innehåll 1 § Denna lag innehåller kompletterande bestämmelser till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (2015 års insolvensförordning). Paragrafen anger lagens innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 6.1. Av paragrafen framgår att lagen innehåller kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning. Lagen är tillämplig i de fall som ett insolvensförfarande omfattas av 2015 års insolvensförordning (se artikel 1 och bilaga A till förordningen). Bestämmelserna i 2005 års kompletteringslag kommer fortfarande att gälla för insolvensförfaranden som omfattas av 2000 års insolvensförordning, se vidare övergångsbestämmelserna och kommentaren till dessa. Insolvensförfaranden 2 § Insolvensförfaranden i Sverige är enligt 2015 års insolvensförordning konkurs, företagsrekonstruktion, skuldsanering och F-skuldsanering. I paragrafen finns en upplysning om att de svenska insolvensförfaranden som omfattas av 2015 års insolvensförordning är konkurs, företagsrekonstruktion, skuldsanering och F-skuldsanering. Paragrafen motsvarar delvis 1 § i 2005 års kompletteringslag (prop. 2005/06:37 s. 47). Övervägandena finns i avsnitt 6.2. Ansökan om att inleda ett insolvensförfarande 3 § En ansökan om konkurs eller företagsrekonstruktion ska anses avse ett förfarande enligt artikel 3.1 i 2015 års insolvensförordning (huvudinsolvensförfarande), om det inte anges att den avser ett förfarande enligt artikel 3.2 i förordningen (territoriellt insolvensförfarande). En ansökan om skuldsanering eller F-skuldsanering ska anses avse ett huvudinsolvensförfarande. I paragrafen finns bestämmelser om en ansökan om att inleda ett insolvensförfarande. Paragrafens första stycke motsvarar 2 § första stycket första meningen i 2005 års kompletteringslag (prop. 2005/06:37 s. 47 f.). Andra stycket saknar motsvarighet i den lagen. Övervägandena finns i avsnitt 6.3. Enligt 2015 års insolvensförordning ska domstolen på eget initiativ pröva sin behörighet. Förordningen tillhandahåller två olika slag av insolvensförfaranden - huvudinsolvensförfaranden och territoriella insolvensförfaranden. Om gäldenärens huvudsakliga intressen finns i Sverige, ska förfarandet vara ett huvudinsolvensförfarande som omfattar gäldenärens samtliga tillgångar (artikel 3.1 och skäl 23). Om de huvudsakliga intressena finns i en annan medlemsstat och gäldenären har ett driftställe här, ska förfarandet vara territoriellt begränsat och omfatta endast egendom i Sverige (artikel 3.2 och skäl 23). Om ett insolvensförfarande inleds, ska domstolen ange vilka bestämmelser domstolens behörighet grundar sig på och särskilt om det är fråga om ett huvudinsolvensförfarande eller ett territoriellt insolvensförfarande (artikel 4.1). Med domstol avses i detta fall även andra behöriga organ (artikel 2.6). För svensk del innebär det att artikel 4 även gäller för Kronofogdemyndigheten i ett ärende om skuldsanering eller F-skuldsanering. I denna paragraf och i 4 § finns därför bestämmelser om vilken typ av insolvensförfarande som ansökan ska anses avse och om skyldigheten för sökanden att ange grunderna för den internationella behörigheten. Enligt första stycket ska en ansökan om konkurs eller företagsrekonstruktion avse ett huvudinsolvensförfarande, om det inte anges att den avser ett territoriellt insolvensförfarande. Om ansökan ska avse ett territoriellt insolvensförfarande, måste detta alltså anges särskilt. Bestämmelsen hindrar inte att sökanden låter en ansökan avse båda slagen av förfarande alternativt. Sökanden kan också reservationsvis låta ansökan avse även det andra slaget av förfarande, om domstolen skulle finna att förutsättningarna är sådana att sökandens förstahandsval av förfarande inte kan komma i fråga. En annan sak är att det inte är möjligt att inleda något annat än ett huvudinsolvensförfarande, om sökanden har sina huvudsakliga intressen i Sverige. I andra stycket anges att en ansökan om skuldsanering eller F-skuldsanering alltid ska anses avse ett huvudinsolvensförfarande. Anledningen till detta är att skuldsanering och F-skuldsanering endast får beviljas om gäldenären har sina huvudsakliga intressen i Sverige (se 6 § skuldsaneringslagen [2016:675] och 7 § lagen [2016:676] om skuldsanering för företagare), vilket är den omständighet som enligt 2015 års insolvensförordning grundar behörighet för att besluta om ett huvudinsolvensförfarande. 4 § Sökanden ska i en ansökan om konkurs eller företagsrekonstruktion ange och styrka de omständigheter som ligger till grund för svensk domstols behörighet och för det förfarande enligt 2015 års insolvensförordning som ansökan avser. En ansökan ska avvisas, om de omständigheter som anges i första stycket inte framgår av ansökan och sökanden inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen. Paragrafen innehåller särskilda regler i fråga om en ansökan om konkurs eller företagsrekonstruktion. Paragrafen motsvarar 2 § första stycket andra meningen och andra stycket i 2005 års kompletteringslag (prop. 2005/06:37 s. 47 f.). Övervägandena finns i avsnitt 6.3. Enligt första stycket ska sökanden i en ansökan om konkurs eller företagsrekonstruktion ange och styrka de omständigheter som ligger till grund för svensk domstols behörighet och för det avsedda förfarandet enligt 2015 års insolvensförordning. Svensk domstol är enligt förordningen behörig att besluta om ett huvudinsolvensförfarande om gäldenärens huvudsakliga intressen finns här (artikel 3.1) och om ett territoriellt insolvensförfarande om gäldenären har ett driftställe här och de huvudsakliga intressena i någon annan medlemsstat (artikel 3.2). Bestämmelsen innebär alltså att sökanden ska redogöra för och visa att antingen de huvudsakliga intressena finns i Sverige eller att det finns ett driftställe här och att de huvudsakliga intressena finns i en annan medlemsstat. När det gäller huvudinsolvensförfaranden avses med platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen den plats där gäldenären vanligtvis förvaltar sina intressen på ett sätt som kan fastställas av tredje man (artikel 3.1 första stycket). Vid bedömningen av var gäldenären har sina huvudsakliga intressen ska de presumtionsregler som finns i förordningen beaktas. För bolag och andra juridiska personer ska sätet anses vara platsen för de huvudsakliga intressena. Den presumtionen gäller dock endast om sätet inte har flyttats till en annan medlemsstat inom en tremånadersperiod före ansökan (artikel 3.1 andra stycket). Oftast torde det vara tillräckligt att ge in ett registreringsbevis som visar att den juridiska personen har haft sitt säte i Sverige sedan åtminstone tre månader. En sökande som driver enskild näringsverksamhet anses ha sina huvudsakliga intressen i Sverige, om det huvudsakliga verksamhetsstället finns här. På motsvarande sätt som för juridiska personer gäller den presumtionen dock endast om det huvudsakliga verksamhetsstället inte har flyttats till en annan medlemsstat inom en tremånadersperiod före ansökan (artikel 3.1 tredje stycket). För en fysisk person som inte bedriver näringsverksverket ska platsen för de huvudsakliga intressena anses vara hans eller hennes hemvist. Den presumtionen gäller dock endast om hemvisten inte har flyttats till en annan medlemsstat inom en sexmånadersperiod före ansökan om att ett insolvensförfarande ska inledas (artikel 3.1 fjärde stycket). Vid prövningen av om gäldenären har sin hemvist (och sina huvudsakliga intressen) i Sverige är folkbokföringen en omständighet som ska beaktas (jfr rättsfallet NJA 2009 s. 383). Presumtionsreglerna för var sökanden har sina huvudsakliga intressen kan brytas om det finns annan utredning som visar att sökanden har sina huvudsakliga intressen i en annan medlemsstat än den som presumtionsreglerna pekar ut. Beträffande territoriella insolvensförfaranden ska det i ansökan lämnas uppgifter som visar att gäldenären har ett driftställe i Sverige och att de huvudsakliga intressena finns i en annan medlemsstat. Med driftställe avses "varje verksamhetsplats där en gäldenär annat än tillfälligt bedriver eller under den tremånadersperiod som föregår begäran om inledande av huvudinsolvensförfarandet har bedrivit ekonomisk verksamhet med personella och materiella resurser" (artikel 2.10). Om gäldenären har en registrerad filial enligt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m., är det normalt tillräckligt att ge in ett bevis om detta. För att visa att de huvudsakliga intressena finns i en annan medlemsstat räcker det i princip att ge in ett registreringsbevis som visar att den juridiska personen har haft sitt säte i en annan medlemsstat sedan åtminstone tre månader. Enligt andra stycket ska domstolen avvisa en ansökan om grunden för ansökan inte framgår och sökanden inte avhjälper bristen. Det som ska styrkas är de omständigheter som ligger till grund för svensk domstols behörighet och för det insolvensförfarande - huvudinsolvensförfarande eller territoriellt insolvensförfarande - som ansökan avser. Paragrafen ska ses tillsammans med bestämmelserna om ansökans innehåll i 2 kap. 1 § konkurslagen (1987:672) och 2 kap. 1 § lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion. Paragrafen gäller inte för en ansökan om skuldsanering eller F-skuldsanering. Anledningen till det är att en ansökan om skuldsanering eller F-skuldsanering endast kan avse ett huvudinsolvensförfarande (se 3 § andra stycket). Det anges dock i skuldsaneringslagarna att sökanden ska lämna uppgifter som visar att han eller hon har sina huvudsakliga intressen i Sverige, dvs. grunden för den internationella behörigheten. Om sökanden inte gör det och inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen, kan ansökan avvisas (se 12 och 13 §§ skuldsaneringslagen [2016:675] och 13 och 15 §§ lagen [2016:676] om skuldsanering för företagare). Kungörande och registrering av utländska insolvensförfaranden 5 § Vid ett offentliggörande enligt artikel 28 i 2015 års insolvensförordning ska beslutet anmälas till Bolagsverket för kungörande i Post- och Inrikes Tidningar. Paragrafen innehåller bestämmelser om kungörande av insolvensförfaranden som har beslutats i andra medlemsstater. Paragrafen motsvarar delvis 3 § första stycket i 2005 års kompletteringslag (prop. 2005/06:37 s. 49 f.). Övervägandena finns i avsnitt 6.6. Skyldigheten att offentliggöra ett insolvensförfarande i en annan medlemsstat framgår direkt av artikel 28.1. Offentliggörande är obligatoriskt i de medlemsstater där gäldenären har ett driftställe. Av bestämmelsen i förevarande paragraf framgår att ett offentliggörande ska ske genom en anmälan till Bolagsverket för kungörande i Post- och Inrikes Tidningar. Till skillnad från 2005 års kompletteringslag omfattar kungörandeskyldigheten inte längre bara huvudinsolvensförfaranden som har inletts i andra medlemsstater. Alla insolvensförfaranden enligt förordningen - huvudinsolvensförfaranden och territoriella insolvensförfaranden - som har inletts i en annan medlemsstat ska anmälas till Bolagsverket för kungörande, om gäldenären har ett driftställe i Sverige. Utöver insolvensförfaranden som ska offentliggöras enligt artikel 28.1 gäller bestämmelsen för förfaranden som får offentliggöras enligt artikel 28.2. Av artikel 28 i 2015 års insolvensförordning framgår att det är förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar som ansvarar för att offentliggörande sker. 6 § Ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande som har meddelats i en annan medlemsstat ska registreras i enlighet med vad som gäller i fråga om anteckning av beslut om konkurs i offentliga register, om beslutet avser en gäldenär med ett driftställe som har registrerats i filialregistret eller en gäldenär som har fast egendom i Sverige. Även i andra fall än som avses i första stycket får ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande som har meddelats i en annan medlemsstat registreras i enlighet med vad som gäller i fråga om anteckning av beslut om konkurs i offentliga register. Beslut som avses i första och andra styckena ska anmälas till Bolagsverket, som ska underrätta den som för respektive register. Paragrafen innehåller bestämmelser om registrering i offentliga register av insolvensförfaranden som har inletts i andra medlemsstater och kompletterar artikel 29 i 2015 års insolvensförordning. Paragrafen motsvarar delvis 3 § andra stycket i 2005 års kompletteringslag (prop. 2005/06:37 s. 49 f.). Övervägandena finns i avsnitt 6.6. Enligt första stycket gäller motsvarande registreringsskyldighet för det utländska insolvensförfarandet som för svenska konkursbeslut. Även om ett utländskt förfarande mer påminner om företagsrekonstruktion eller skuldsanering, är det alltså det som gäller för registrering av svenska konkursbeslut som gäller för det aktuella utländska förfarandet. Det innebär att registrering ska göras t.ex. när gäldenären har egendom av visst slag eller bedriver viss verksamhet i Sverige (jfr 12 § konkursförordningen [1987:916]). Registreringsskyldigheten gäller endast om gäldenären har ett driftställe som har registrerats i filialregistret enligt lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. eller om gäldenären har fast egendom i Sverige. Av andra stycket följer att ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande i en annan medlemsstat får registreras här, även om gäldenären inte har ett driftställe som har registrerats i filialregistret eller har fast egendom i Sverige. I likhet med vad som gäller enligt första stycket får registrering endast ske i enlighet med vad som gäller för svenska konkursbeslut. Enligt tredje stycket ska ett utländskt beslut anmälas till Bolagsverket för registrering. Bolagsverket har i uppgift att underrätta den som för respektive register om det utländska beslutet. Av artikel 29 i 2015 års insolvensförordning framgår att det är förvaltaren eller den gäldenär som fortfarande råder över sina tillgångar som ansvarar för att registrering sker. 7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som ska framgå av en anmälan enligt 5 och 6 §§. Bolagsverket ska ta ut avgifter i ärenden enligt 5 och 6 §§. Regeringen får meddela föreskrifter om avgifternas storlek. Paragrafen innehåller bestämmelser om regeringens och annan myndighets föreskriftsrätt och om avgifter. Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 § tredje och fjärde styckena i 2005 års kompletteringslag (prop. 2005/06:37 s. 49 f.). Övervägandena finns i avsnitt 6.6. I första stycket bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vad som ska framgå av en anmälan om kungörande och av en anmälan om registrering. Enligt andra stycket ska Bolagsverket ta ut avgifter för kungörande och för hantering av en anmälan om registrering. Regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om avgifternas storlek. Underrättelse till borgenärer i andra medlemsstater 8 § Underrättelseskyldigheten enligt artikel 54 i 2015 års insolvensförordning ska fullgöras av - konkursförvaltaren, i ett ärende om konkurs, - rekonstruktören, i ett ärende om företagsrekonstruktion, eller - Kronofogdemyndigheten, i ett ärende om skuldsanering eller F-skuldsanering. I paragrafen anges vilka aktörer som är skyldiga att underrätta de utländska borgenärerna när ett insolvensförfarande har inletts i Sverige. Paragrafen motsvarar delvis 4 § i 2005 års kompletteringslag (prop. 2005/06:37 s. 50). Övervägandena finns i avsnitt 6.7. När ett insolvensförfarande har inletts i en medlemsstat ska de kända utländska borgenärerna omedelbart underrättas om detta (artikel 54). I paragrafen tydliggörs vilken aktör som är skyldig att uppfylla underrättelseskyldigheten när ett svenskt insolvensförfarande har inletts. Beroende på vilket slags insolvensförfarande som har inletts anges det i paragrafen att uppgiften ligger på konkursförvaltaren, rekonstruktören eller Kronofogdemyndigheten. I många fall finns det redan en skyldighet att på olika sätt informera de kända utländska borgenärerna (se t.ex. 2 kap. 13 § lagen [1996:764] om företagsrekonstruktion, 21 § skuldsaneringslagen [2016:675] och 23 § lagen [2016:676] om skuldsanering för företagare). Förevarande paragraf och förordningens underrättelseskyldighet gäller i sådana fall utöver den informationsskyldighet som anges i de nämnda lagarna. Det innebär att om underrättelseskyldigheten enligt de lagarna inte ger den utländska borgenären all den information som anges i artikel 54, måste informationen kompletteras så att förordningens bestämmelser följs. Enligt artikel 54.3 ska underrättelsen till de kända utländska borgenärerna tillhandahållas genom användandet av ett särskilt standardformulär. Användandet av standardformuläret är obligatoriskt, med undantag för insolvensförfaranden som rör fysiska personer som inte bedriver näringsverksamhet och där det inte krävs att borgenärer anmäler sina fordringar för att de ska beaktas i förfarandet (artikel 54.4). Detta innebär att standardformuläret inte behöver användas vid konkurs för fysiska personer som inte bedriver näringsverksamhet, såvida inte ett bevakningsförfarande anordnas. I övrigt ska standardformuläret användas för att underrätta kända utländska borgenärer, alltså oavsett vilken form av insolvensförfarande som har inletts. Åtagande för att undvika ett sekundärt insolvensförfarande 9 § Ett åtagande enligt artikel 36 i 2015 års insolvensförordning ska anses vara godkänt av borgenärerna, om tre femtedelar av de röstande har godkänt åtagandet och deras fordringar uppgår till tre femtedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp. I paragrafen finns regler om den kvalificerade majoritet som krävs för att ett åtagande i syfte att undvika ett sekundärt insolvensförfarande ska anses vara godkänt av borgenärerna. Paragrafen saknar motsvarighet i 2005 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.8. För att undvika att det inleds ett sekundärt insolvensförfarande kan förvaltaren - vilket begrepp i Sverige avser konkursförvaltaren eller rekonstruktören (se artikel 2.5 och bilaga B till förordningen) - i huvudinsolvensförfarandet göra ett åtagande gentemot de lokala borgenärerna om att de kommer att behandlas som om ett sekundärt insolvensförfarande hade inletts. Ett sådant åtagande ska godkännas av de lokala borgenärerna. För godkännandet ska de regler om kvalificerad majoritet och omröstning tillämpas som används vid antagande av rekonstruktionsplaner (artikel 36). Eftersom det i svensk rätt inte finns några bestämmelser om antagande av rekonstruktionsplaner anges i paragrafen vilken kvalificerad majoritet som ska krävas vid ett godkännande av ett åtagande. I omröstningen får de kända lokala borgenärerna delta. Med lokal borgenär avses en borgenär vars fordringar på gäldenären har uppkommit till följd av eller i samband med verksamheten vid ett driftställe i en annan medlemsstat än den där gäldenären har sina huvudsakliga intressen (artikel 2.11). För att ett åtagande ska anses vara godkänt av borgenärerna krävs det att tre femtedelar av de röstande har godkänt åtagandet och att deras fordringar uppgår till tre femtedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp. Bestämmelsen utformas efter förebild av bestämmelserna om borgenärsmajoritet vid ackord i 12 kap. 15 § konkurslagen (1987:672) och 3 kap. 4 § lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion. Det ställs inte upp några formella krav på hur omröstningen ska gå till och det krävs inte att den sker vid ett sammanträde. Eftersom godkännandet kan komma att bli föremål för domstolsprövning i samband med en begäran om att inleda ett sekundärt insolvensförfarande (artikel 38), bör dock förvaltaren säkerställa att omröstningsförfarandet dokumenteras på ett sådant sätt att ett godkänt åtagande kan styrkas i efterhand. Samordningsförfarande för en koncern 10 § Vid domstolens handläggning av en begäran om att inleda ett samordningsförfarande för en koncern enligt artikel 61 i 2015 års insolvensförordning och frågor som har anknytning till att ett samordningsförfarande har inletts ska lagen (1996:242) om domstolsärenden tillämpas, om inte något annat följer av 2015 års insolvensförordning. Domstolens beslut i frågor som avses i första stycket får överklagas för sig. I paragrafen finns bestämmelser om domstolens handläggning av frågor som rör ett samordningsförfarande för en koncern. Paragrafen saknar motsvarighet i 2005 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.9. I 2015 års insolvensförordning finns det en möjlighet för en utsedd förvaltare att begära att det ska inledas ett samordningsförfarande för en koncern. En sådan begäran ska lämnas in till den domstol som har behörighet över insolvensförfarandet för en av medlemmarna i koncernen (artikel 61.1). Om minst två tredjedelar av de utsedda förvaltarna i de olika insolvensförfarandena har enats om att en viss medlemsstats behöriga domstol är bäst lämpad för att inleda samordningsförfarandet, har denna domstol exklusiv behörighet (artikel 66). Vilken domstol som är behörig att pröva frågor om ett samordningsförfarande framgår alltså direkt av 2015 års insolvensförordning. Av paragrafen framgår att domstolen ska handlägga en begäran om samordningsförfarande enligt lagen om domstolsärenden, i den utsträckning som det inte finns särskilda bestämmelser i 2015 års insolvensförordning. Detsamma gäller vid domstolens handläggning av frågor som har anknytning till att ett samordningsförfarande har inletts, t.ex. frågor om förhandsgodkännande av samordnarens kostnadsberäkning (artikel 72.6), återkallande av utnämningen av samordnaren (artikel 75) samt arvode till samordnaren och fördelning av kostnader (artikel 77). Även en begäran om domstolens prövning av en samordnares beslut om deltagande i samordningsförfarandet (se 11 § och artikel 69) är en sådan fråga som omfattas av bestämmelsen i förevarande paragraf. Med frågor som har anknytning till ett inlett samordningsförfarande avses dock inte sådana som rör det inledda insolvensförfarandet, t.ex. en ansökan om vilandeförklaring (artikel 72.2 e). Att lagen om domstolsärenden ska tillämpas innebär bl.a. att tingsrätten som huvudregel är domför med en lagfaren domare (3 §), att en bristfällig begäran kan avvisas (9 och 10 §§), att förfarandet hos domstolen är skriftligt men att sammanträde får äga rum (13 och 14 §§), att frågan avgörs genom beslut (27 §), att domstolen får förordna om omedelbar verkställighet (31 §) och att domstolens beslut får överklagas (36, 39 och 40 §§). Det innebär också att domstolen får tillämpa bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken om fördelning av rättegångskostnader (32 §). Exempel på bestämmelser i 2015 års insolvensförordning som kan behöva tillämpas framför lagen om domstolsärenden är artikel 61.3, om vad en begäran om samordningsförfarande ska innehålla, och artikel 63, om olika åtgärder som domstolen ska vidta när en sådan begäran har mottagits. Om domstolen har beslutat att inleda ett samordningsförfarande, avslutas ärendet normalt inte förrän samordnaren har fullgjort sina uppgifter och kostnadsredovisningen har bekräftats eller beslutats (artikel 77). Enligt andra stycket kan varje beslut i ärendet som rör det inledda samordningsförfarandet överklagas för sig (jfr 37 § första stycket lagen om domstolsärenden). 11 § Om en förvaltare är missnöjd med en samordnares beslut enligt artikel 69 i 2015 års insolvensförordning, får förvaltaren begära domstolens prövning av beslutet. Begäran ska göras till den tingsrätt som samordningsförfarandet har inletts vid inom tre veckor från det att förvaltaren fick del av beslutet. 2015 års insolvensförordning innehåller bestämmelser om att vissa förvaltare får begära domstolens prövning av en samordnares beslut om deltagande i samordningsförfarandet. I paragrafen regleras hur en förvaltare ska gå till väga för att få till stånd en sådan prövning. Paragrafen saknar motsvarighet i 2005 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.9. Enligt artikel 69 i 2015 års insolvensförordning får varje förvaltare, efter det att en domstol meddelat beslut om att inleda ett samordningsförfarande, begära att det förfarande för vilket han eller hon har utsetts ska omfattas av samordningsförfarandet. En sådan begäran kan göras om förvaltaren tidigare avstått från att delta i samordningsförfarandet eller om insolvensförfarandet avseende den aktuella koncernmedlemmen har inletts efter det att samordningsförfarandet inleddes. Beslut i frågan om senare deltagande ska fattas av samordnaren. Samordnarens beslut ska kunna bli föremål för rättslig prövning i enlighet med det som föreskrivs i lagstiftningen i den medlemsstat där samordningsförfarandet har inletts. I paragrafen anges att en förvaltare som är missnöjd med samordnarens beslut i en fråga om deltagande i samordningsförfarandet får begära domstolens prövning av beslutet. En begäran om rättslig prövning får göras av varje deltagande förvaltare eller varje förvaltare vars begäran om att låta samordningsförfarandet för koncerner omfatta ett förfarande har avslagits (artikel 69.4). Med förvaltare avses i detta sammanhang en förvaltare enligt 2015 års insolvensförordning (se artikel 2.5 och bilaga B till förordningen). För svensk del innebär det att både konkursförvaltare och rekonstruktörer omfattas av begreppet. Av 10 § följer att domstolen vid handläggningen ska tillämpa lagen (1996:242) om domstolsärenden. Det innebär bl.a. att en begäran ska göras skriftligen och innehålla vissa uppgifter (4-6 §§ lagen om domstolsärenden). För att underlätta domstolens handläggning är det lämpligt att det i begäran även anges vilket beslut som den avser. En bristfällig begäran kan avvisas (9 och 10 §§ lagen om domstolsärenden). Begäran ska göras till den tingsrätt som har beslutat att inleda samordningsförfarandet. För att domstolen ska pröva begäran krävs det att den görs inom tre veckor från det att förvaltaren fick del av samordnarens beslut. Om begäran görs senare än så, finns det hinder för prövningen och begäran ska avvisas (10 § lagen om domstolsärenden). Reservforum för en talan som har nära samband med insolvensförfarandet 12 § Om det finns svensk domsrätt enligt artikel 6 i 2015 års insolvensförordning och någon annan behörig domstol saknas, är behörig domstol 1. den tingsrätt som insolvensförfarandet har inletts vid, eller 2. om insolvensförfarandet inte inleds vid domstol, den tingsrätt som ett beslut om att inleda insolvensförfarandet kan överklagas till. Paragrafen innehåller en bestämmelse om reservforum för en talan som har nära samband med insolvensförfarandet. Paragrafen saknar motsvarighet i 2005 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 6.3. Enligt artikel 6 i 2015 års insolvensförordning kan en talan som är direkt hänförlig till ett insolvensförfarande och har ett nära samband med detta väckas vid domstolarna i den medlemsstat där insolvensförfarandet har inletts. Om det pågår ett insolvensförfarande i Sverige, är alltså svensk domstol behörig att pröva också en sådan talan med nära samband till insolvensförfarandet. I första punkten anges att den tingsrätt vid vilken insolvensförfarandet har inletts är behörig att ta upp ett sådant mål med nära samband till insolvensförfarandet, om det finns svensk domsrätt enligt förordningen och det enligt svenska nationella forumregler saknas en behörig domstol. Ett exempel på när det kan bli aktuellt att väcka talan vid reservforumet är om ett konkursförfarande har inletts vid svensk domstol och förvaltaren vill väcka talan om återvinning mot en svarande med hemvist i en annan medlemsstat. Ytterligare ett exempel är en talan som avser skyldigheter som uppkommer under insolvensförfarandet (skäl 35). Om de svenska nationella forumreglerna i ett sådant fall inte pekar ut någon behörig domstol, är den domstol vid vilket insolvensförfarandet har inletts behörig att pröva även denna talan med nära samband till förfarandet. Om ett insolvensförfarande inte inleds vid tingsrätt, anges i andra punkten att behörig domstol i stället är den tingsrätt som ett beslut om att inleda insolvensförfarandet kan överklagas till. Denna regel är tillämplig om det skulle väckas en talan med nära samband till ett skuldsaneringsförfarande eftersom ett sådant förfarande inleds vid Kronofogdemyndigheten. Av skuldsaneringslagarna framgår att Kronofogdemyndighetens beslut om att inleda skuldsanering överklagas till tingsrätten i den ort där gäldenären är bosatt eller, om gäldenären inte är bosatt i Sverige, Stockholms tingsrätt (se 45 § skuldsaneringslagen [2016:675] och 47 § lagen [2016:676] om skuldsanering för företagare). Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 26 juni 2017. 2. Genom lagen upphävs lagen (2005:1046) med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen. 3. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande för insolvensförfaranden som har inletts före ikraftträdandet och som omfattas av rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden. Enligt första punkten ska den nya lagen träda i kraft den 26 juni 2017, dvs. samma dag som 2015 års insolvensförordning ska börja tillämpas (artikel 92). Då upphör, enligt andra punkten, 2005 års kompletteringslag att gälla. Av tredje punkten framgår att 2005 års kompletteringslag, trots andra punkten, ska fortsätta att gälla för insolvensförfaranden som har inletts före ikraftträdandet och som omfattas av 2000 års insolvensförordning. Bestämmelsen är en följd av att det i 2015 års insolvensförordning anges att 2000 års insolvensförordning ska fortsätta att tillämpas på insolvensförfaranden som har inletts före den 26 juni 2017 (artikel 84.2). Första och tredje punkterna innebär bl.a. att om en tingsrätt beslutar om att försätta någon i konkurs eller Kronofogdemyndigheten beslutar att skuldsanering ska inledas den 26 juni 2017 eller därefter, ska den nya lagen tillämpas. För insolvensförfaranden som har inletts före den 26 juni 2017 och som omfattas av 2000 års insolvensförordning (konkurs och företagsrekonstruktion) gäller däremot fortsatt 2005 års kompletteringslag. Övervägandena finns i avsnitt 7. 9.2 Övriga lagförslag De övriga lagförslagen innebär att det upplysningsvis anges att det i olika avseenden finns bestämmelser i 2015 års insolvensförordning eller i den nya lagen med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning. Det görs även vissa språkliga ändringar. Övervägandena finns i avsnitten 6.1 och 6.8. 2015 års insolvensförordning Sammanfattning av betänkandet EU:s reviderade insolvensförordning m.m. (SOU 2016:17) Utredningens uppdrag Utredningen om europeiska insolvensförfaranden har haft i uppdrag att analysera innebörden av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (den reviderade insolvensförordningen) från ett svenskt perspektiv och föreslå de kompletterande författningsändringar och andra åtgärder som den ger anledning till. Utredningen har även haft i uppdrag att överväga behovet av gemensamma bestämmelser om gränsöverskridande nordiska skuldsaneringsförfaranden. Insolvensförordningen Genom den tidigare insolvensförordningen skapades ett europeiskt system för att hantera gränsöverskridande insolvenssituationer. Enligt förordningen ska ett insolvensförfarande som huvudregel inledas i den medlemsstat där gäldenären har sina huvudsakliga intressen. Ett sådant huvudinsolvensförfarande har i princip verkningar inom hela EU. Under vissa förutsättningar kan ett territoriellt begränsat insolvensförfarande (sekundärt insolvensförfarande) inledas i en annan medlemsstat än den där gäldenären har sina huvudsakliga intressen. Ett sådant förfarande omfattar endast egendom och fordringar som är knutna till den stat där förfarandet inleds. Det erkänns dock i hela EU. Den tidigare insolvensförordningen har i svensk rätt kompletterats genom lagen (2005:1046) med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen (nedan kompletteringslagen) och förordningen (2005:1056) om kungörande och registrering av vissa insolvensförfaranden. Den reviderade insolvensförordningen ersätter den tidigare insolvensförordningen och innebär att det europeiska systemet för gränsöverskridande insolvensförfaranden utvecklas ytterligare. En av nyheterna i den reviderade insolvensförordningen är att fokus har förskjutits från likvidationsinriktade insolvensförfaranden till sådana som innebär rekonstruktion. Det finns ett uttalat syfte att underlätta rekonstruktion av verksamheter som på sikt bedöms ha ekonomiska förutsättningar att överleva samt att underlätta olika former av skuldavskrivningsförfaranden för fysiska personer. I linje med detta omfattar den reviderade insolvensförordningen inte bara svenska konkurser och företagsrekonstruktioner utan även skuldsanering. Ordningen med sekundära insolvensförfaranden har också utvecklats i syfte att undvika att sådana inleds i onödan samtidigt som det införs regler för att säkerställa lokala borgenärers rättigheter. Enligt den reviderade insolvensförordningen ska förvaltaren i ett huvudinsolvensförfarande kunna åta sig att behandla lokala borgenärer i en annan medlemsstat på samma sätt som om ett sekundärt insolvensförfarande hade inletts där. Det blir alltså ett fiktivt sekundärförfarande inom ramen för huvudinsolvensförfarandet. Detta har kommit att kallas för syntetiska insolvensförfaranden. Utredningen föreslår att kompletteringslagen ska ersättas med en ny lag med kompletterande bestämmelser till den reviderade insolvensförordningen. Vidare föreslår utredningen att ändringar görs i förordningen om kungörande och registrering av vissa insolvensförfaranden. Domstols behörighet, tillämplig lag och erkännande av andra staters avgöranden Den reviderade insolvensförordningen är, liksom sin föregångare, främst ett internationellt privat- och processrättsligt instrument. Bestämmelserna om domstols behörighet, tillämplig lag och om erkännande av andra medlemsstaters avgöranden är grundbulten i förordningen. I stor utsträckning innehåller den reviderade insolvensförordningen bestämmelser i dessa avseenden som överensstämmer med vad som gällde även tidigare. Bestämmelserna har dock utvecklats och gjorts mer detaljerade. EU-domstolens praxis beträffande den tidigare insolvensförordningen har beaktats och den reviderade förordningen innehåller ett antal bestämmelser som innebär en kodifiering av den praxis som utvecklats. Ett sådant exempel är att en talan som är en direkt följd av ett insolvensförfarande och har ett nära samband med detta ska kunna väckas vid domstolarna i den medlemsstat där insolvensförfarandet har inletts. Detta kan t.ex. gälla en talan om återvinning. Utredningen har konstaterat att det kan förekomma situationer då den reviderade insolvensförordningen föreskriver att svensk domstol är behörig att pröva en sådan talan samtidigt som det kan saknas bestämmelser i svensk rätt om vilken domstol som är behörig. Utredningen föreslår därför att det införs en bestämmelse om reservforum för sådana situationer. Insolvensregister Den reviderade insolvensförordningen innehåller regler som innebär att medlemsstaterna ska utforma nationella insolvensregister. Registren syftar både till att förbättra informationen till domstolar och borgenärer och till att förhindra att parallella insolvensförfaranden inleds samtidigt i olika medlemsstater. Registren ska sammankopplas genom den européiska e-juridikportalen och därigenom bli sökbara för intressenter i samtliga medlemsstater. Förordningen innehåller även bestämmelser som anger vilken minimimängd information som registren ska innehålla. Utredningens förslag innebär i denna del följande. - Befintliga register ska användas i den mån sådana finns. - Bestämmelserna om vad som ska registreras i de olika registren ska kompletteras för att motsvara de krav som ställs upp i förordningen. - Ett nytt register för skuldsaneringsförfaranden ska införas. - De myndigheter som i dag ansvarar för de befintliga registren med uppgifter om konkurser och företagsrekonstruktioner (Bolagsverket respektive länsstyrelserna) ska även fortsättningsvis ansvara för dessa. - Det nya skuldsaneringsregistret ska föras av Bolagsverket. - Även insolvensförfaranden som rör enskilda som inte bedriver näringsverksamhet ska registreras. - Insamlandet av uppgifter ska, i likhet med i dag, ske genom att registreringsmyndigheten underrättas av den beslutsfattande domstolen eller myndigheten. - Uppgifterna i insolvensregistren ska beträffande konkurs och företagsrekonstruktion endast vara tillgängliga för allmänheten i fem år efter det att förfarandet avslutats. - Uppgifterna i skuldsaneringsregistret ska vara tillgängliga till dess att förfarandet är avslutat. Sekundära insolvensförfaranden Ett uttalat syfte med revideringen av insolvensförordningen är att undvika att sekundära insolvensförfaranden inleds i onödan eftersom dessa kan vara både kostnadskrävande och ineffektiva. Det har därför införts en möjlighet för förvaltaren i ett huvudinsolvensförfarande att lämna en form av utfästelse till lokala borgenärer i en medlemsstat där ett sekundärt insolvensförfarande skulle kunna inledas. Utfästelsen innebär att förvaltaren förbinder sig att, avseende tillgångarna i "sekundärstaten", tillämpa de bestämmelser beträffande bl.a. utdelning som skulle ha tillämpats om ett sekundärt insolvensförfarande hade inletts. Detta har kommit att kallas "syntetiska förfaranden", eftersom utfästelsen leder till ett slags förfarande i förfarandet. Den reviderade insolvensförordningen reglerar relativt utförligt vad som gäller för syntetiska förfaranden. Trots det har utredningen funnit att det finns ett behov av vissa kompletterande bestämmelser i svensk rätt. Utredningens förslag innebär bl.a. att i de fall ett syntetiskt sekundärförfarande inleds, dvs. om en förvaltare gör ett ensidigt åtagande som omfattar egendom eller borgenärer i Sverige, ska det framgå av kompletteringslagen att de regler som ska tillämpas i fråga om borgenärernas omröstning om ett sådant åtagande och vilken kvalificerad majoritet som ska krävas, motsvarar de regler som gäller för antagande av ackordsförslag i Sverige. Insolvensförfaranden i koncerner Den reviderade insolvensförordningen innehåller ett antal bestämmelser som syftar till att underlätta koordinering av flera insolvensförfaranden som rör olika medlemmar i samma koncern. För att åstadkomma en sådan koordinering kan en särskild samordnare utses som ska ta fram en plan och även kan lämna rekommendationer till de förvaltare som ansvarar för de enskilda insolvensförfarandena. Utredningen föreslår att det i kompletteringslagen förs in en bestämmelse som anger att en begäran om att utse en samordnare ska handläggas inom ramen för det insolvensärende (konkurs eller företagsrekonstruktion) som redan pågår vid domstolen. Samarbete och kommunikation Den reviderade insolvensförordningen innehåller en rad bestämmelser om samarbete och kommunikation mellan domstolar, mellan förvaltare och mellan domstolar och förvaltare. En del av dessa bestämmelser är tillämpliga vid parallella insolvensförfaranden som rör samma gäldenär. Ett av förfarandena är då normalt ett huvudinsolvensförfarande och de andra är sekundära insolvensförfaranden. Andra, men likartade, bestämmelser om samarbete och kommunikation är tillämpliga när det pågår parallella insolvensförfaranden som rör olika gäldenärer som tillhör samma koncern. Utredningen har bedömt att det inte krävs några kompletterande författningsbestämmelser i Sverige för att reglerna om samarbete och kommunikation ska kunna tillämpas. Det kan däremot finnas ett behov av riktlinjer och handledning för att praktiskt tillämpa insolvensförordningens regler. Internationellt har det utvecklats vissa riktlinjer för samarbete och kommunikation vid gränsöverskridande insolvensförfaranden, bl.a. av Förenta nationernas kommission för internationell handelsrätt (Uncitral) och av INSOL Europe. Enligt utredningens bedömning bör Domstolsverket ta fram de ytterligare handledningar som svenska domstolar kan behöva. Gemensamma nordiska regler om skuldsanering De nordiska länderna ingick 1933 en konvention om konkurs. Konventionen innehåller bestämmelser om gränsöverskridande konkurser. I förhållandet mellan Sverige och Finland ska numera insolvensförordningen tillämpas i stället. Den nordiska konkurskonventionen är dock fortfarande tillämplig i förhållande till övriga nordiska länder. Det finns inte någon motsvarande nordisk reglering av skuldsanering. På uppdrag av nordiska ministerrådet presenterades år 2010 rapporten Nordisk Gældssanering (TemaNord 2010:598). I rapporten föreslås en nordisk modellag för att underlätta gränsöverskridande skuldsaneringsförfaranden och möjliggöra att de nordiska länderna erkänner varandras beslut om skuldsanering. Utredningen har haft i uppdrag att analysera den nämnda rapporten och överväga om det finns behov av den typ av bestämmelser som rapporten föreslår. Utredningen delar rapportens slutsats att det finns ett behov av en reglering som medför att skuldsaneringsförfaranden erkänns i de övriga nordiska länderna. Emellertid saknas pågående arbete i samtliga övriga nordiska länder. Både Sverige och Finland är bundna av insolvensförordningen och en eventuell reglering måste ta hänsyn till detta. Utredningen har konstaterat att den föreslagna konstruktionen med en modellag skulle innebära att en gemensam nordisk ordning för erkännande av avgöranden skuldsanering skapas utan att det i formell mening bygger på en konvention eller krav på ömsesidigt erkännande. För att ett sådant arbete ska vara meningsfullt bedömer utredningen dock att det krävs välgrundad anledning att anta att de nordiska länderna agerar på ett likartat sätt. Ikraftträdande Den reviderade insolvensförordningens olika delar ska tillämpas från olika datum. Utredningen föreslår att ikraftträdandet av de svenska kompletterande bestämmelserna ska korrespondera mot detta. Förordningens övergripande bestämmelser ska tillämpas från den 26 juni 2017. De bestämmelser som avser nationella insolvensregister ska tillämpas från den 26 juni 2018. Reglerna om sammankoppling av insolvensregister som ska medföra att insolvensregistren blir tillgängliga via den europeiska e-juridikportalen ska tillämpas från den 26 juni 2019. Den tidigare insolvensförordningen ska fortsätta att tillämpas på de insolvensförfaranden som inletts före den 26 juni 2017. I enlighet med detta bör den tidigare kompletteringslagen, som utredningen anser ska upphävas, fortsätta att tillämpas på sådana insolvensförfaranden som omfattas av den tidigare insolvensförordningen. Betänkandets lagförslag i aktuell del Förslag till lag (2017:000) med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen Härigenom föreskrivs följande. 1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (insolvensförordningen). Insolvensförfaranden i svensk rätt är enligt insolvensförordningen konkurs, företagsrekonstruktion och skuldsanering. 2 § En ansökan om konkurs eller företagsrekonstruktion ska anses avse ett förfarande enligt artikel 3.1 insolvensförordningen (huvudinsolvensförfarande), om det inte anges att den avser ett förfarande enligt artikel 3.2 insolvensförordningen (territoriellt begränsat förfarande). Sökanden ska styrka de omständigheter som ligger till grund för svensk domstols behörighet och för det förfarande enligt insolvensförordningen som ansökan avser. En ansökan ska avvisas, om grunden för ansökan inte framgår och sökanden inte följer ett föreläggande att avhjälpa bristen. En ansökan om skuldsanering ska anses avse ett huvudinsolvensförfarande enligt artikel 3.1 insolvensförordningen. 3 § När ett huvudinsolvensförfarande har beslutats i en annan medlemsstat och förfarandet avser en gäldenär med ett driftställe i Sverige, ska beslutet anmälas till Bolagsverket för kungörande. Också i andra fall får en sådan anmälan göras. Insolvensförfarandet ska kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Det som enligt svensk lag eller annan författning gäller i fråga om anteckning av beslut om insolvensförfaranden i offentliga register gäller också när ett huvudinsolvensförfarande har beslutats i en annan medlemsstat. Beslutet ska anmälas till Bolagsverket som ska underrätta den som för respektive register. Regeringen får meddela föreskrifter om vad som ska framgå av anmälan om kungörande enligt första stycket och av anmälan om registrering enligt andra stycket. För kungörande och hantering av anmälan om registrering får Bolagsverket ta ut avgifter. Regeringen får meddela föreskrifter om avgifternas storlek. 4 § Vid konkurs och företagsrekonstruktion är det konkursförvaltaren respektive rekonstruktören som har den underrättelseskyldighet som avses i artikel 54 insolvensförordningen. Det framgår av 21 § lagen (2016:000) om skuldsanering och 23 § lagen (2016:000) om skuldsanering för företagare att Kronofogdemyndigheten har motsvarande skyldighet vid skuldsanering. 5 § Om det finns svensk domsrätt enligt artikel 6 insolvensförordningen och någon annan behörig domstol saknas, är Stockholms tingsrätt behörig. 6 § Vid borgenärernas godkännande av ett sådant åtagande som avses i artikel 36 insolvensförordningen ska åtagandet anses vara godkänt om tre femtedelar av de röstande har godkänt åtagandet och deras fordringar uppgår till tre femtedelar av de röstberättigande fordringarnas sammanlagda belopp. 7 § En begäran om att inleda ett samordningsförfarande för en koncern enligt artikel 61 insolvensförordningen som görs vid en domstol som handlägger ett konkursärende beträffande en av koncernens medlemmar ska handläggas i konkursärendet. I den mån inte annat följer av insolvensförordningen ska bestämmelserna i konkurslagen (1987:672) tillämpas vid handläggningen. Görs begäran vid en domstol som handlägger ett ärende om företagsrekonstruktion beträffande en av koncernens medlemmar ska den handläggas i det ärendet. I den mån inte annat följer av insolvensförordningen ska bestämmelserna i lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion tillämpas vid handläggningen. 8 § Bolagsverket ska ansvara för att de uppgifter som avses i artikel 24.2 insolvensförordningen och som finns i aktiebolagsregistret, föreningsregistret, handelsregistret, konkursregistret, europabolagsregistret och europakooperativregistret är tillgängliga på det sätt som anges i artikel 27.1 insolvensförordningen. Vad som sägs i första stycket ska beträffande stiftelseregistret gälla för länsstyrelserna. Vid konkurs och företagsrekonstruktion ska uppgifterna inte längre vara tillgängliga enligt första stycket när fem år förflutit efter utgången av det kalenderår då konkursen eller företagsrekonstruktionen avslutades. 1. Denna lag träder i kraft den 26 juni 2019 i fråga om 8 § och i övrigt den 26 juni 2017. 2. Genom lagen upphävs lagen (2005:1046) med kompletterande bestämmelser till insolvensförordningen. 3. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande för insolvensförfaranden som inletts före den 26 juni 2017 och som omfattas av rådets förordning (EG) 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Svea hovrätt, Gotlands tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i Göteborg, Förvaltningsrätten i Stockholm, Justitiekanslern, Domstolsverket, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, Datainspektionen, Kommerskollegium, Riksgäldskontoret, Finansinspektionen, Skatteverket, Kronofogdemyndigheten, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Konsumentverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Bolagsverket, Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser, Tillväxtverket, Finansbolagens Förening, Föreningen Sveriges Kronofogdar, Landsorganisationen i Sverige, Näringslivets Regelnämnd, Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige, Småföretagarnas Riksförbund, Svenska Bankföreningen, Svensk Inkasso, Svenskt Näringsliv, Sveriges advokatsamfund, Tjänstemännens centralorganisation, UC AB och Yrkesföreningen för budget- och skuldrådgivare i kommunal tjänst. Riksdagens ombudsmän, Arbetsgivarverket, Regelrådet, Företagarförbundet Fria Företagare, Företagarna, Institutet för Företagsrekonstruktion, Riksförbundet Insolvens, Sparbankernas Riksförbund, Stiftelsen Ackordscentralen, Sveriges akademikers centralorganisation och Sveriges Kommuner och Landsting har avstått från att yttra sig. Promemorians lagförslag Samordningsförfarande för en koncern 10 § Vid domstolens handläggning av en begäran om att inleda ett samordningsförfarande för en koncern enligt artikel 61 i 2015 års insolvensförordning och därmed sammanhängande frågor ska lagen (1996:242) om domstolsärenden tillämpas, om inte något annat följer av 2015 års insolvensförordning. 11 § Om en förvaltare är missnöjd med en samordnares beslut enligt artikel 69 i 2015 års insolvensförordning, får förvaltaren begära domstolens prövning av beslutet. Begäran ska göras till den tingsrätt som samordningsförfarandet har inletts vid inom två veckor från det att förvaltaren fick del av beslutet. Förteckning över remissinstanserna Yttranden över promemorian har avgetts av Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Gotlands tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Domstolsverket, Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet i Sverige och Sveriges advokatsamfund. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2017-01-24 Närvarande: F.d. justitieråden Lennart Hamberg och Olle Stenman samt justitierådet Svante O. Johansson. Kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning Enligt en lagrådsremiss den 19 januari 2017 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning, 2. lag om ändring i lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag, 3. lag om ändring i lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land, 4. lag om ändring i lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land, 5. lag om ändring i lagen (1981:533) om fiskevårdsområden, 6. lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar, 7. lag om ändring i konkurslagen (1987:672), 8. lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220), 9. lag om ändring i lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, 10. lag om ändring i lagen (1998:1593) om trossamfund, 11. lag om ändring i lagen (2000:592) om viltvårdsområden, 12. lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Mattias Pleiner. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 februari 2017 Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Lövin, Wallström, Y Johansson, M Johansson, Baylan, Bucht, Hultqvist, Regnér, Andersson, Hellmark Knutsson, Ygeman, Bolund, Damberg, Bah Kuhnke, Fridolin, Wikström, Eriksson, Linde, Skog, Ekström Föredragande: statsrådet M Johansson Regeringen beslutar proposition 2016/17:125 Kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Lag med kompletterande bestämmelser till 2015 års insolvensförordning 7 § 32015R0848 Lag om ändring i lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag 32015R0848 Lag om ändring i lagen (1981:6) om konkurs som omfattar egendom i annat nordiskt land 32015R0848 Lag om ändring i lagen (1981:7) om verkan av konkurs som inträffat i annat nordiskt land 32015R0848 Lag om ändring i lagen (1981:533) om fiskevårdsområden 32015R0848 Lag om ändring i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar 32015R0848 Lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220) 32015R0848 Lag om ändring i lagen (1998:1593) om trossamfund 32015R0848 Lag om ändring i lagen (2000:592) om viltvårdsområden 32015R0848 Lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551) 32015R0848