Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.

Testa betasidan för Regeringskansliets rättsdatabaser

Söker du efter lagar och förordningar? Testa gärna betasidan för den nya webbplatsen för Regeringskansliets rättsdatabaser.

Klicka här för att komma dit

 
Post 1802 av 7178 träffar
Propositionsnummer · 2015/16:186 · Hämta Doc · Hämta Pdf
Gemensamma standarder vid utbyggnad av infrastrukturen för alternativa drivmedel Prop. 2015/16:186
Ansvarig myndighet: Näringsdepartementet
Dokument: Prop. 186
Regeringens proposition 2015/16:186 Gemensamma standarder vid utbyggnad av infrastrukturen för alternativa drivmedel Prop. 2015/16:186 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 2 juni 2016 Stefan Löfven Anna Johansson (Näringsdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås hur de delar av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/94/EU om utbyggnad av infrastrukturen för alternativa bränslen som förutsätter lagreglering ska genomföras i svensk rätt. Direktivet föreslås genomföras huvudsakligen genom en ny lag om krav på installationer för alternativa drivmedel. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om krav på installationer för överföring av alternativa drivmedel till fordon och fartyg. Avgifter för att ladda elfordon vid laddningspunkter som är tillgängliga för allmänheten ska vara skäliga, objektiva och icke-diskriminerande. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska vidare få meddela föreskrifter om skyldighet att lämna information om vilka fordon som regelbundet kan tankas med enskilda drivmedel på marknaden eller laddas vid laddningspunkter och om skyldighet att vid tankstationer tillhandahålla information om jämförelsepriser för andra relevanta drivmedel. Slutligen förtydligas ellagen (1997:857) så att det framgår att en innehavare av en laddningsstation för elfordon inte omfattas av vissa skyldigheter enligt lagen även om innehavaren tar betalt för elen. Lagförslagen föreslås träda i kraft den 18 november 2016. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag om krav på installationer för alternativa drivmedel 5 2.2 Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857) 7 3 Ärendet och dess beredning 9 4 Direktivet 9 4.1 Bakgrund 9 4.2 Direktivets innehåll 10 4.2.1 Sammanfattning 10 4.2.2 Standarder för laddningsstationer för elfordon 10 4.2.3 Standarder för elförsörjning till andra typer av fordon m.m. 11 4.2.4 Standarder för landströmsförsörjning 11 4.2.5 Standarder för väteförsörjning till vägtransporter 12 4.2.6 Standarder för naturgasförsörjning till transporter 12 4.3 Det nationella handlingsprogrammet hanteras i särskild ordning 12 5 Förslag till genomförande 13 5.1 En ny lag 13 5.2 Krav på installationer för alternativa drivmedel 16 5.3 Skyldigheter för elleverantörer 19 5.4 Skäliga, objektiva och icke-diskriminerande avgifter för laddning av elfordon 21 5.5 Användarinformation 23 5.5.1 Information om möjligheten att förse motorfordon med alternativa drivmedel 23 5.5.2 Prisinformation om andra jämförliga bränsletyper 24 5.6 Tillsyn 26 5.7 Överklagande 28 5.8 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 29 6 Konsekvenser 29 7 Författningskommentar 32 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/94/EU av den 22 oktober 2014 36 Bilaga 2 Promemorians lagförslag 56 Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna 60 Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag 61 Bilaga 5 Lagrådets yttrande 65 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 juni 2016 66 Rättsdatablad 67 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag om krav på installationer för alternativa drivmedel, 2. lag om ändring i ellagen (1997:857). 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om krav på installationer för alternativa drivmedel Härigenom föreskrivs följande. Allmänna bestämmelser 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om hur installationer för alternativa drivmedel ska vara utformade och om information till användarna av sådana installationer. 2 § Med alternativa drivmedel avses bränslen eller kraftkällor som, åtminstone delvis, fungerar som ersättning för fossila oljekällor för energiförsörjning till transporter och som kan bidra till förbättring av miljöprestandan inom transportsektorn. Krav på installationer 3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på 1. installationer för överföring av alternativa drivmedel till fordon och fartyg, och 2. vilken renhetsgrad väte ska ha i installationer som avses i 1. Avgifter för laddning av elfordon 4 § Avgifter för att ladda elfordon vid laddningspunkter som är tillgängliga för allmänheten ska vara skäliga, objektiva och icke-diskriminerande. Med laddningspunkt avses ett gränssnitt där ett elfordon i taget kan laddas eller där ett batteri på ett elfordon i taget kan bytas ut. En laddningspunkt ska anses vara tillgänglig för allmänheten om användarna har icke-diskriminerande åtkomst till den. Information till användare 5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att lämna information om vilka fordon som regelbundet kan tankas med enskilda drivmedel på marknaden eller laddas vid laddningspunkter. 6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att vid tankstationer tillhandahålla information om enhetspriser för andra relevanta drivmedel. Tillsyn 7 § Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) utövar tillsyn över att denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen följs. 8 § Tillsynsmyndigheten får besluta de förelägganden som behövs för tillsynen och för att de som omfattas av tillsynen ska fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag och enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite. 9 § Tillsynsmyndigheten får ta ut avgifter för ärendehandläggning och för tillsynen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådana avgifter. Överklagande 10 § Beslut om föreläggande enligt 8 § och avgift enligt 9 § första stycket får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt denna lag får inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 18 november 2016. 2.2 Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857) Härigenom föreskrivs att 8 kap. 11 b § och 11 kap. 13 § ellagen (1997:857) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 kap. 11 b § En elleverantör skall till nätmyndigheten lämna uppgift om de priser och leveransvillkor som elleverantören tillämpar för leverans av el till elanvändare. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om elleverantörens skyldigheter enligt första stycket. En elleverantör ska till nätmyndigheten lämna uppgift om de priser och leveransvillkor som elleverantören tillämpar för leverans av el i en elanvändares uttagspunkt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om elleverantörens skyldigheter enligt första stycket. 11 kap. 13 § Ett avtal mellan en konsument och en elleverantör ska innehålla uppgifter om Ett avtal mellan en konsument och en elleverantör om leverans av el i konsumentens uttagspunkt ska innehålla uppgifter om 1. elleverantörens namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. elleverantörens åtagande gentemot konsumenten, 3. när avtalet träffas och vid vilken tidpunkt elleverantören planerar att överta leveranserna till konsumenten, 4. var konsumenten kan finna information om elleverantörens priser och övriga villkor, 5. villkoren för fakturering och betalning, 6. den tid som avtalet löper eller om det löper tills vidare, 7. vad som gäller avseende förlängning av ett avtal som löper under viss tid, 8. villkoren för uppsägning av avtalet, 9. hur ersättningen beräknas vid uppsägning i förtid av ett avtal som löper under viss tid, 10. villkoren för ersättning om elleverantören inte uppfyller sitt åtagande enligt avtalet, och 11. hur elleverantören på sin webbplats samt på begäran på annat sätt tillhandahåller den ytterligare konsumentrelaterade information som anges i 18 §. Information om avtalsvillkoren och uppgifterna enligt första stycket ska lämnas till konsumenten innan avtalet ingås eller bekräftas. Denna lag träder i kraft den 18 november 2016. 3 Ärendet och dess beredning Inom Näringsdepartementet utarbetades hösten 2015 en promemoria med förslag till de författningsändringar som krävs för att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/94/EU av den 22 oktober 2014 om utbyggnad av infrastrukturen för alternativa bränslen. Direktivet finns som bilaga 1 till denna proposition. Promemorians lagförslag finns som bilaga 2. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns som bilaga 3. Remissyttrandena finns tillgängliga i Näringsdepartementet (dnr N2015/08127/MRT). Lagrådet Regeringen beslutade den 19 maj 2016 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 5.7. 4 Direktivet 4.1 Bakgrund Direktiv 2014/94/EU om utbyggnad av infrastrukturen för alternativa bränslen har sin bakgrund i Europa 2020-strategin om smart och hållbar tillväxt för alla, och i vitboken om EU:s framtida transportpolitik. I vitboken finns en målsättning om att minska transportsektorns oljeberoende och ett mål om att minska utsläppen av växthusgaser från transportsektorn med 60 procent fram till 2050, jämfört med 1990 års nivåer. I vitboken aviserade kommissionen att den skulle ta fram en hållbar strategi för alternativa bränslen, vilket även omfattar en infrastruktur anpassad till detta (initiativ 24) och utfärda riktlinjer och standarder för tankningsinfrastrukturen (initiativ 26). Kommissionens förslag till direktiv om utbyggnad av infrastrukturen för alternativa bränslen innehöll bland annat krav på att medlemsstaterna ska bygga upp ett siffersatt lägsta antal laddningsstationer för elbilar respektive tankstationer för naturgas (LNG och CNG) och väte senast 2020. Detta ansågs enligt kommissionens förslag vara avgörande för att skapa ett nätverk för laddningsstationer och tankstationer för att främja konsumenternas efterfrågan på fordon som drivs med alternativa bränslen, och för att uppmuntra tillverkare att utveckla sådana fordon till konkurrenskraftiga priser. Enligt kommissionen hålls användningen av rena bränslen tillbaka av de höga kostnaderna för fordon, den låga efterfrågan samt avsaknad av relevant bränsleinfrastruktur. Efter förhandlingar i rådet och Europaparlamentet mjukades dock kraven upp, och det antagna direktivet ger medlemsstaterna större frihet att avgöra omfattningen av den infrastruktur som ska byggas upp. 4.2 Direktivets innehåll 4.2.1 Sammanfattning Direktivets huvudsakliga syfte är att minimera transporternas oljeberoende och minska deras inverkan på miljön. En central fråga i direktivet är att varje medlemsstat ska upprätta ett nationellt handlingsprogram för utbyggnaden av infrastrukturen för alternativa bränslen som ska överlämnas till kommissionen senast den 18 november 2016. Handlingsprogrammet ska innehålla nationella syften och mål för utbyggnaden av laddnings- och tankstationer för olika typer av alternativa bränslen, såsom elektricitet, vätgas och naturgas, och olika former av stödåtgärder. Avsikten är att medlemsländernas strategier sammantaget och på lång sikt ska ge en säkerhet för privata och offentliga investeringar i fordons- och bränsleteknik och infrastrukturuppbyggnad. Utöver krav på att ta fram en handlingsplan anges i direktivet att medlemsstaterna ska säkerställa att gemensamma tekniska standarder uppfylls för laddningsstationer för fordon, för tankstationer och för landströmsanläggningar. Standarderna anges i bilaga till direktivet och utgörs av standarder som har antagits av standardiseringsorganisationer. För vissa typer av installationer finns inte några standarder angivna, men kommissionen har fått befogenhet i direktivet att ta fram sådana standarder. Syftet med standarderna är i första hand att säkerställa driftskompabilitet. Standarderna ska uppfyllas för installationer som tas i bruk eller förnyas från och med den 18 november 2017. Direktivet innehåller vidare vissa krav på prissättningen samt att olika typer av information ska göras tillgänglig för användarna. Dessa krav ska vara genomförda senast den 18 november 2016. 4.2.2 Standarder för laddningsstationer för elfordon Artikel 4.1-4.4 och 4.7-4.12 innehåller bestämmelser om laddningsstationer för elfordon. I artikel 4.4 anges att medlemsstaterna ska säkerställa att laddningsstationer som tas i bruk eller förnyas från och med den 18 november 2017 uppfyller åtminstone de tekniska specifikationer som anges i bilaga II till direktivet. Punkt 1.1 och 1.2 i bilaga II till direktivet hänvisar till särskilt angivna s.k. EN-standarder. Med laddningsstation avses enligt artikel 2.3 ett gränssnitt där ett elfordon i taget kan laddas eller där ett batteri på ett elfordon i taget kan bytas ut. Direktivet skiljer mellan normala och snabba laddningsstationer, se definitioner i artikel 2.4 och 2.5. Kraven i artikel 4.4 om att uppfylla vissa tekniska specifikationer omfattar såväl normala som snabba laddningsstationer. Direktivet skiljer vidare mellan laddningsstationer som är tillgängliga för allmänheten och sådana som inte är tillgängliga för allmänheten, jfr definitionen i artikel 2.7 om vad som avses med för allmänheten tillgänglig laddningsstation. Definitionen kräver t.ex. inte att en laddningsstation ska tillhandahållas av det allmänna för att den ska anses som tillgänglig för allmänheten. Det är tillräckligt att användarna har icke-diskriminerande åtkomst till stationen. Många av bestämmelserna i direktivet gäller endast laddningsstationer som är tillgängliga för allmänheten. Smarta mätare Enligt artikel 4.7 ska laddning av elfordon vid för allmänheten tillgängliga laddningsstationer, om det är tekniskt genomförbart och ekonomiskt rimligt, ske med hjälp av sådana system med smarta mätare som avses i artikel 2.28 i direktiv 2012/27/EU och uppfylla kraven i artikel 9.2 i det direktivet. Med smart mätare i artikel 2.28 i direktiv 2012/27/EU, det s.k. energieffektiviseringsdirektivet, avses ett elektroniskt system som kan mäta energianvändningen, ge mer information än en traditionell mätare och kan överföra uppgifter genom en sorts elektronisk kommunikation. Artikel 9.2 i energieffektiviseringsdirektivet innehåller bestämmelser med särskilda krav som ska ställas på mätare, informationssystem och faktureringssystem i den mån som medlemsstaterna installerar smarta mätare för el. 4.2.3 Standarder för elförsörjning till andra typer av fordon m.m. Enligt artikel 4.14 första stycket a i direktivet har kommissionen befogenhet att anta delegerade akter för att göra tillägg till artikel 4 och punkterna 1.3-1.6 och 1.8 i bilaga II till direktivet för att kräva att den infrastruktur som ska tas i bruk eller förnyas uppfyller de tekniska specifikationer som innefattas i de europeiska standarder som ska utvecklas i enlighet med artikel 4.13. Det handlar om standarder avseende trådlösa laddningspunkter, byte av batteri för motorfordon, laddningspunkter för motorfordon i kategori L och elbussar samt landströmsförsörjning till fartyg i inlandssjöfart. Direktivet i dess nuvarande lydelse innehåller således inga standarder som ska användas vid elförsörjning inom dessa områden. 4.2.4 Standarder för landströmsförsörjning Enligt artikel 4.6 ska medlemsstaterna säkerställa att installationer för landströmsförsörjning till transporter till sjöss som tas i bruk eller förnyas från och med den 18 november 2017 uppfyller de tekniska specifikationerna i punkt 1.7 i bilaga II till direktivet. Enligt punkt 1.7 i bilaga II till direktivet ska landströmsförsörjningen till havsgående fartyg, vilket inbegriper utformning, installation och testning av systemen, uppfylla de tekniska specifikationerna i standarden IEC/ISO/IEEE 80005-1. Enligt definitionen i artikel 2.6 avses med landströmsförsörjning tillhandahållande av landström genom ett standardiserat gränssnitt till havsgående fartyg eller fartyg i inlandssjöfart vid kaj. 4.2.5 Standarder för väteförsörjning till vägtransporter Enligt artikel 5.2 ska medlemsstaterna säkerställa att de för allmänheten tillgängliga tankstationer för väte som tas i bruk eller förnyas från och med den 18 november 2017 uppfyller de tekniska specifikationerna i punkt 2 i bilaga II till direktivet. Punkt 2 i bilaga II anger att tankstationerna ska uppfylla vissa angivna ISO-standarder, men också att renheten av vätet ska uppfylla en viss ISO-standard. 4.2.6 Standarder för naturgasförsörjning till transporter Artikel 6 innehåller bestämmelser om naturgasförsörjning till transporter. Naturgas inbegriper såväl komprimerad sådan (CNG) som flytande sådan (LNG), jfr artikel 2.1. Enligt artikel 6.9 ska medlemsstaterna säkerställa att de CNG-tankstationer för motorfordon som tas i bruk eller förnyas från och med den 18 november 2017 uppfyller de tekniska specifikationerna i punkt 3.4 i bilaga II till direktivet. Punkt 3.4 innehåller dock inte några angivna specifikationer. Däremot har kommissionen enligt artikel 6.11 första stycket a befogenhet att anta delegerade akter för att göra tillägg till nämnda artikel och till punkterna 3.1, 3.2 och 3.4 i bilaga II. Avsikten är att kraven ska kunna kompletteras när standarder har utarbetats inom berörda europeiska eller internationella standardiseringsorgan. Det kan för övrigt nämnas att det inte heller för punkterna 3.1 och 3.2 i bilaga II finns några standarder angivna. För punkt 3.3 i bilaga II finns förvisso standarder angivna, men när det gäller dessa standarder, som rör tekniska specifikationer för anslutningsdon/behållare för CNG, finns i direktivet inget krav i någon artikel att följa dessa specifikationer. Däremot kan ett sådant krav införas av kommissionen med stöd av den nämnda delegationsrätten i artikel 6.11 första stycket a. Vidare har kommissionen enligt artikel 6.12 befogenhet att anta delegerade akter om det i vissa fall saknas internationella standarder. 4.3 Det nationella handlingsprogrammet hanteras i särskild ordning I avsnitt 4.2 har det nämnts att direktivet kräver att varje medlemsstat ska anta ett nationellt handlingsprogram för utvecklingen av marknaden för alternativa bränslen inom transportsektorn och utbyggnaden av den tillhörande infrastrukturen. Denna proposition behandlar inte frågor som kommer att omfattas av handlingsprogrammet, och som bereds i Regeringskansliet i särskild ordning. Det ska i det sammanhanget understrykas att Sverige ska ha en fossilfri fordonflotta. Infrastrukturen för alternativa bränslen är en viktig fråga för att kunna ställa om person- och godstransporterna till mer hållbara alternativ. Förslagen i denna proposition syftar således enbart till att genomföra direktivets krav på vilka standarder som ska gälla för installationer för alternativa bränslen och på information till användarna. 5 Förslag till genomförande 5.1 En ny lag Regeringens förslag: Direktivet ska genomföras genom en ny lag, benämnd lag om krav på installationer för alternativa drivmedel. Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens, men lagens namn är annorlunda. Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser tillstyrker eller har inget att erinra mot förslaget att genomföra direktivet genom en ny lag. Boverket, Scania, Svensk Etanol Kemi AB (SEKAB) och 2030-sekretariatet anser att lagens namn inte tillräckligt väl motsvarar dess innehåll. Energimarknadsinspektionen avstyrker hela den föreslagna lagen. Skälen för regeringens förslag Direktivets syfte är i första hand användarvänlighet och driftskompatibilitet Direktivet fastställer i artikel 1 en gemensam åtgärdsram för utbyggnaden av infrastrukturen för alternativa bränslen i unionen i syfte att minimera transporternas oljeberoende och minska deras inverkan på miljön. Direktivet anger icke kvantifierade minimikrav för utbyggnaden som ska följas av medlemsstaterna. I skäl 13 anges att syftet med direktivet är att främja alternativa bränslen och utveckla relevant infrastruktur. I skäl 22 anges vidare att avsaknaden av en harmoniserad utveckling av infrastrukturen för alternativa bränslen i unionen förhindrar utvecklingen av stordriftsfördelar på utbudssidan och rörlighet i hela unionen på efterfrågesidan. För att uppnå dessa syften innehåller direktivet bl.a. gemensamma tekniska specifikationer för laddnings- och tankstationer samt skyldigheter att lämna olika typer av information. Något syfte att t.ex. höja säkerheten eller öka miljöskyddet har inte direktivet även om det naturligtvis kan bli följden av att gemensamma standarder följs. I princip oreglerat område i svensk rätt Av promemorian framgår att de frågor som direktivet tar sikte på i mycket liten, om ens någon, utsträckning regleras i svensk rätt i dag. Ingen myndighet har i dag ett uppdrag eller en uppgift som direkt motsvarar direktivets krav och syften. I den mån det finns bestämmelser eller bemyndiganden för regeringen eller myndigheter att meddela föreskrifter om t.ex. elektriska anläggningar, tankstationer eller krav på fordon baseras dessa bemyndiganden antingen på andra skäl - i första hand säkerhetsskäl - än de skäl som direktivet grundar sig på, eller omfattar bara delvis det område som direktivet reglerar. Detta försvårar eller t.o.m. omöjliggör enligt promemorian utnyttjande av dessa bemyndiganden för att meddela sådana föreskrifter som direktivet kräver. Till exempel kan det nämnas att enligt 9 kap. 1 § andra stycket ellagen (1997:857) får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer i den mån det behövs från elsäkerhetssynpunkt meddela föreskrifter om kontroll, provning eller besiktning samt andra föreskrifter som rör elektriska anläggningar, anordningar avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektriskt materiel eller elektriska installationer. Eftersom bemyndigandet kräver att föreskrifterna behövs från elsäkerhetssynpunkt är bemyndigandet inte möjligt att använda för att genomföra de krav på standarder på laddningsstationer som direktivet kräver. Vidare kan det nämnas att fartygssäkerhetslagen (2003:364) endast ger möjlighet att meddela föreskrifter som rör fartyget och dess utrustning, inte förhållanden i land. Direktivets krav på standarder på installationer för landströmsförsörjning kan således inte hanteras genom befintliga bemyndiganden för krav på den del av installationen som ligger på land. För en utförligare beskrivning av befintlig svensk rätt hänvisas till sidorna 13, 14, 17 och 19 i promemorian. Enligt promemorian krävs för att genomföra direktivet i befintlig lagstiftning att befintliga bemyndiganden justeras och i vissa fall även att det görs ändringar i de grundläggande lagarnas syfte och ändamålsbeskrivningar. Ingen remissinstans motsätter sig denna bedömning. Det är förvisso inte ovanligt att vid genomförande av direktiv utnyttja befintlig lagstiftning och komplettera denna med t.ex. nya bemyndiganden och på andra sätt införa nya bestämmelser inom befintlig sektorslagstiftning. Det är snarare den metod som i första hand normalt används. I detta fall skulle genomförandet av direktivet med en sådan metod dock bli ovanligt mycket fragmenterat och svåröverskådligt eftersom direktivets innehåll rör frågor som i Sverige är fördelade på ett flertal helt olika politikområden, och där ett flertal myndigheter skulle beröras. Ett genomförande av hela direktivet skulle inte heller kunna ske i befintlig lagstiftning, utan viss ny lagstiftning skulle krävas i vilket fall som helst. Ett alternativ som enligt promemorian framstår som lämpligare i detta fall är att genomföra direktivet genom en ny lag som samlar samtliga de frågor som direktivet omfattar, utifrån de särskilda syften som direktivet har. Regeringen delar de bedömningar som görs i promemorian i detta avseende, liksom en i stort sett helt enig remisskrets. Regeringen föreslår således, i likhet med förslaget i promemorian, att direktivet genomförs genom en ny lag där t.ex. bemyndiganden kan anpassas efter direktivets syfte. Detta utesluter inte att det i framtiden kan visa sig att vissa delar av direktivet i stället kan lämpa sig för att tas om hand inom ramen för annan lagstiftning, under förutsättning att det görs de ändringar som behövs i den lagstiftningen. Ett sådant exempel är krav på installationer för landströmsförsörjning, där Transportstyrelsen framför önskemål om att få ett utvidgat bemyndigande i fartygssäkerhetslagen (2003:364) för att föreskriva om krav som räcker in på landsidan. Lagens namn I promemorian föreslås att lagens namn bör vara lag om infrastruktur för alternativa bränslen till transporter. Begreppet bränsle föranleder inledningsvis en kommentar. I den svenska språkversionen av direktivet används termen alternativa bränslen. Eftersom direktivet tar sikte på bränslen som används endast inom transportområdet, hade termen drivmedel varit bättre att använda i den svenska språkversionen. Alternativa drivmedel är t.ex. den term som används för motsvarande produkter i drivmedelslagen (2011:319). Vid genomförandet av direktivet, t.ex. i de lagförslag som lämnas i denna proposition, bör således termen alternativa drivmedel användas i stället för alternativa bränslen. Innebörden är dock densamma som avses i direktivet. Boverket, Scania, SEKAB och 2030-sekretariatet ifrågasätter förslaget till lagens namn som de menar inte motsvarar vad som konkret regleras i lagen. Regeringen kan hålla med om att det föreslagna namnet på lagen inte ger en fullständig bild av vad lagen innehåller. Det är dock inte möjligt och oftast inte heller lämpligt att uppnå en sådan precision i rubriken till en författning. Med anledning av att regeringen i avsnitt 5.2 föreslår att lagen ska möjliggöra meddelandet av föreskrifter i fråga om infrastruktur för fler typer av alternativa drivmedel än vad som förslås i promemorian, är det tillräckligt att det i lagens namn talas om alternativa drivmedel utan närmare precisering. Däremot håller regeringen med Boverket om att det av lagens namn tydligare bör framgå att lagen endast reglerar vilka konkreta krav som ska gälla för själva installationerna, dvs. laddnings- och tankstationerna. Annars finns en risk att lagens namn ger anledning att tro att lagen även innehåller bestämmelser om t.ex. krav på uppbyggnad av infrastrukturen i stort. Regeringen föreslår således att lagen bör benämnas lag om krav på installationer för alternativa drivmedel. Terminologin i övrigt I den svenska språkversionen av direktivet används vidare termen naturgas. Flera remissinstanser (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårdsverket, Transportstyrelsen, Bil Sweden och Energigas Sverige) anser att användandet av termen naturgas är missvisande eller av andra skäl mindre lämpligt. De har dock något olika förslag till vilken term som i stället bör användas. I begreppet naturgas inbegrips enligt artikel 2.1 biometan i gasform (komprimerad naturgas - CNG) och flytande form (flytande naturgas - LNG). Oavsett om gasen har fossilt ursprung (och då i allmänhet benämns naturgas) eller icke fossilt ursprung (och då i allmänhet benämns biogas) består gasen av i princip 100 procent metan. Termen metangas, som förespråkas av åtminstone ett par av remissinstanserna, synes därmed mer lämplig att använda. Regeringen återkommer till denna fråga i det fortsatta förordningsarbetet. Även i övrigt i direktivet används termer som inte är helt vedertagna eller som av andra skäl är mindre lämpliga. Det gäller bland annat termen laddningsstation, se avsnitt 5.4. 5.2 Krav på installationer för alternativa drivmedel Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om krav på installationer för överföring av alternativa drivmedel till fordon och fartyg och vilken renhetsgrad väte ska ha i sådana installationer. Med alternativa drivmedel ska avses bränslen eller kraftkällor som, åtminstone delvis, fungerar som ersättning för fossila oljekällor för energiförsörjning till transporter och som kan bidra till förbättring av miljöprestandan inom transportsektorn. Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att lagen ska innehålla konkreta bemyndiganden som reglerar varje enskild typ av installation m.m. som direktivet i dess nuvarande lydelse innehåller bestämmelser om. I promemorian föreslås inte någon definition av alternativa drivmedel. Remissinstanserna: Naturvårdsverket, Sjöfartsverket, Trafikverket, VTI, Trafikanalys, Transportstyrelsen, Sveriges kommuner och landsting, Bil Sweden, Power Circle, Scania, Svensk energi, Svenska petroleum- och biodrivmedelsinstitutet, Svensk Etanol Kemi AB, 2030-sekretariatet och Strateco AB framför synpunkter som innebär att lagen inte enbart bör reglera krav på laddnings- och tankstationer för el, väte och naturgas utan även möjliggöra föreskrifter om krav på installationer för andra typer av alternativa drivmedel. Flera av dessa remissinstanser anser också att nödvändiga definitioner så långt möjligt bör regleras på lägre föreskriftsnivå än lag. Trafikverket och Transportstyrelsen anser att vissa av bemyndigandena kan tas bort eftersom de överlappar varandra. Statens energimyndighet (Energimyndigheten) och Transportstyrelsen anser att begreppet alternativa bränslen bör definieras i lagen. Flera remissinstanser har synpunkter på utformningen av de konkreta bemyndigandena och definitionerna. Elbil Sverige anser till exempel att privata laddningsstationer inte ska betraktas som en normal laddningsstation. Chademo och 2030-sekretariatet anser att privata laddningsstationer inte ska omfattas av kraven på tekniska standarder. Energimyndigheten och Svensk Energi efterfrågar ett klargörande av om reglerna kommer att omfatta laddinfrastruktur i privat miljö. Tesla Motors Sverige (Tesla) anser att krav på tekniska specifikationer endast bör gälla laddningspunkter som erbjuder mindre än 100 kW. Skälen för regeringens förslag I promemorian föreslås att den föreslagna lagen i så stor utsträckning som möjligt ska delegera till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela nödvändiga föreskrifter om t.ex. krav på installationer för laddnings- och tankstationer. Ingen remissinstans motsätter sig denna utgångspunkt. Regeringen delar också den bedömning som görs i promemorian. När det gäller krav på tekniska specifikationer som installationer för alternativa drivmedel ska uppfylla finns i direktivet sådana krav endast för laddningsstationer för el och för tankstationer för väte och metangas, jfr artiklarna 4, 5 och 6. Förslaget i promemorian innebär också att den föreslagna lagen ska ge regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer rätt att meddela föreskrifter om krav på installationer för just el, väte och metangas. På marknaden förekommer dock, vilket också framgår av remissvaren, utöver el, väte och metangas ett flertal andra typer av alternativa drivmedel som de flesta kan anses vara sådana drivmedel som avses i direktivet. Särskilt olika typer av biodrivmedel nämns av flera remissinstanser. Flera remissinstanser pekar också på det utvecklingsarbete som pågår för andra alternativa drivmedel. Här nämns av flera remissinstanser elektrifierade vägar eller andra sätt att kontinuerligt föra över el till fordon under gång som ett typexempel. Ett stort antal remissinstanser framför också synpunkter som samtliga innebär att lagen än mer bör ges karaktär av en ramlag och möjliggöra en reglering av installationer för även andra typer av alternativa drivmedel. Enligt remissinstanserna är det vidare, bl.a. mot bakgrund av den snabba tekniska utvecklingen, onödigt att låsa fast definitioner i lagen. Ett sådant exempel som nämns är att den avgränsning mellan normala och snabba laddningsstationer för elfordon som finns i direktivet och som föreslagits i promemorian inte nödvändigtvis är den mest lämpliga i praktiken. Även om regeringen har förståelse för promemorians förslag är det enligt regeringen mycket som talar för att vid framtagandet av en sådan ny lagstiftning som den aktuella inte avgränsa lagen till enbart de drivmedelstyper som för närvarande regleras i direktivet. Någon tydlig och avgränsande definition av vad som utgör alternativa drivmedel ges inte heller i direktivet. Definitionen i artikel 2.1 på alternativa bränslen anger att det är "bränslen eller kraftkällor som, åtminstone delvis, fungerar som ersättning för fossila oljekällor för energiförsörjning för transporter och som kan bidra till utfasning av fossila bränslen och förbättring av miljöprestandan inom transportsektorn". I definitionen anges vidare att alternativa bränslen bland annat inbegriper el, väte, biodrivmedel, syntetiska och paraffiniska bränslen, naturgas (dvs. metangas, se avsnitt 5.1) och gasol. Uppräkningen är således inte uttömmande. Utvecklingen av alternativa drivmedel är snabb och det kan inte uteslutas att det kan uppstå behov av att standardisera installationer för även andra typer av alternativa drivmedel. Regeringen anser därför i likhet med de flesta remissinstanser att lagen bör möjliggöra för sådana föreskrifter även om det i dag inte finns standarder för andra installationer för alternativa drivmedel än el, väte och metangas. En lag som möjliggör för föreskrifter om även andra typer av drivmedel än de som för närvarande regleras i direktivet strider inte heller mot direktivet, och är dessutom således efterfrågad av ett stort antal av remissinstanserna, företrädande olika intressen. En sådan mer utvidgad lag kan också ge bättre möjligheter att bidra till regeringens mål att Sverige ska ha en fossilfri fordonsflotta. En ytterligare anledning för att vidga lagens tillämpningsområde är att kommissionen enligt artikel 10.5 i direktivet senast den 31 december 2020 ska göra en översyn av direktivet och vid behov lägga fram förslag om att ändra det genom att fastställa nya gemensamma tekniska specifikationer avseende den infrastruktur för alternativa drivmedel som omfattas av tillämpningsområdet för direktivet. Tillämpningsområdet för direktivet när det gäller vad som är alternativa drivmedel är som nämnts vidare än enbart el, väte och naturgas som för närvarande är de enda bränslen som omfattas av de konkreta kraven i direktivet. Även av detta skäl är det således rimligt att lagen utformas så att den möjliggör införandet av krav på installationer för fler typer av alternativa bränslen utan att lagen behöver ändras. Ett generellt bemyndigande som täcker krav på installationer för alla alternativa drivmedel som omfattas av direktivet Frågan är hur en sådan reglering bör utformas för att uppnå syftet att ta hand om framtida krav på standarder för installationer eller överföringar av andra typer av alternativa drivmedel. Ett sätt är att utöka antalet bemyndiganden till att omfatta även andra nu kända alternativa drivmedel, såväl sådana som redan finns på marknaden som sådana som är under utveckling, och då försöka utforma bemyndigandena så att de förhoppningsvis täcker även andra typer av drivmedel. En sådan lösning förefaller dock mindre lämplig eftersom risken är stor att någon typ av drivmedel ändå inte kommer att täckas. En bättre lösning är att utforma ett bemyndigande som ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer en mer generell möjlighet att meddela föreskrifter om krav på installationer för samtliga alternativa drivmedel som avses med direktivet. En avgränsning av bemyndigandets omfattning kan då uppnås genom att i lagen ta in en definition av begreppet alternativt drivmedel. Det ska nämnas att även om det i lagen tas in ett sådant generellt bemyndigande kan det för närvarande ändå bara utnyttjas för de krav på installationer för el, väte och metangas som direktivet innehåller i sin nuvarande lydelse. En användning av bemyndigandet för andra typer av installationer kräver att ett sådant förslag bereds med berörda i sedvanlig ordning. Regeringen föreslår således att det i lagen förs in ett generellt bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på installationer för överföring av alternativa drivmedel till fordon och fartyg. Bemyndigandet ska således användas för att meddela föreskrifter om de tekniska specifikationer som finns i bilaga II till direktivet, dvs. krav på laddningspunkter för elfordon, tankstationer för väte för motorfordon och för naturgas. Det bör särskilt anges i bemyndigandet att föreskrifterna även får omfatta krav på vilken renhet väte ska ha i sådana installationer eftersom detta inte kan anses utgöra ett krav på själva tankstationen men ändå nämns särskilt i direktivet (jfr punkt 2.2 i bilaga II). Det ska nämnas att för närvarande innehåller bilaga II inte krav för samtliga typer av laddnings- eller tankstationer. Direktivet ger dock (jfr artiklarna 4.14 och 6.11-6.12) kommissionen en möjlighet att genom delegerade akter införa sådana krav. Det föreslagna bemyndigandet kan således användas även för att genomföra de eventuella tillkommande krav som kommissionen kan komma att meddela med stöd av delegationen i direktivet. Bemyndigandet kan dock utöver det även användas för att införa krav på andra installationer, så länge dessa avser sådana alternativa drivmedel som omfattas av direktivets definition. Regeringen föreslår därför också att det tas in en definition av begreppet alternativa drivmedel i lagen. En sådan definition efterfrågas också av Energimyndigheten och Transportstyrelsen. Definitionen bör i princip motsvara den som finns i artikel 2.1 i direktivet. Direktivets definition av alternativa drivmedel i den del som anger att drivmedlet bidrar till utfasning av fossila bränslen är dock inte möjlig att förena med det faktum att fossil metangas obestridligen omfattas av direktivet, jfr t.ex. artikel 2.1. Kravet i definitionen i direktivet att drivmedlet ska bidra till utfasning av fossila bränslen bör därför inte tas in i definitionen i lagen. Inte heller bör den uppräkning som anges i direktivet tas in i lagtexten eftersom den inte är uttömmande. Det föreslagna bemyndigandet kan som det är utformat också användas för att meddela föreskrifter om smarta mätare (jfr artikel 4.7 i direktivet). Regeringen delar den slutsats som dras i promemorian (s. 14), dvs. att något krav att installera smarta mätare vid laddningsstationer inte bör införas förrän detta är förenligt med genomförandet av det s.k. energieffektiviseringsdirektivet. Bestämmelsen i artikel 4.7 i direktivet bör dock, som föreslås i promemorian, åtminstone genomföras på så sätt att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om krav att installera smarta mätare. Föreskrifter med sådana krav kan därmed meddelas när förutsättningarna kan konstateras vara sådana som direktivet avser enligt vad som anförts ovan. I och med att promemorians förslag med flera detaljerade bemyndiganden således föreslås ändras till ett generellt bemyndigande är de synpunkter som remissinstanserna har på utformningen av bemyndigandena enligt förslaget i promemorian i de flesta fall inte längre relevanta i lagstiftningsarbetet. Det utesluter inte att synpunkterna kan behöva beaktas i det fortsatta förordningsarbetet. En ytterligare följd av att bemyndigandet föreslås vara mer allmänt utformat jämfört med promemorians mer detaljerat utformade bemyndiganden är att något behov av att i lagen införa samtliga de definitioner som föreslås i promemorian inte längre finns. Om definitioner, utöver vad som föreslås i detta avsnitt och i avsnitt 5.4, krävs för att genomföra direktivet korrekt kan dessa definitioner i stället tas in i föreskrifter på lägre nivå, vilket också flera remissinstanser önskar. De synpunkter som remissinstanserna har på utformningen av definitionerna kan således i stället beaktas i det fortsatta förordningsarbetet. 5.3 Skyldigheter för elleverantörer Regeringens förslag: Ellagens bestämmelser förtydligas när det gäller skyldigheten för en elleverantör att till nätmyndigheten lämna uppgift om priser och leveransvillkor och när det gäller vilka uppgifter ett avtal mellan en konsument och en elleverantör ska innehålla, så att det framgår att kraven endast gäller sådan leverans av el som sker i elanvändarens egen uttagspunkt. Promemorians förslag: Överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås inget förtydligande i bestämmelserna om skyldighet att lämna uppgift om priser och leveransvillkor. Remissinstanserna: Statens energimyndighet (Energimyndigheten) anger att det inte framgår om fastighetsägare som vidareförsäljer el vid en laddningsstation ska betraktas som energileverantör. Även Svensk Energi efterlyser en vidare analys av bl.a. vilka av ellagens (1997:857) bestämmelser som ska vara tillämpliga på aktörer som säljer el via laddningsstationer. Kommerskollegium anser att användningen av begreppet avtal i den svenska språkversionen av direktivet är korrekt. Skälen för regeringens förslag Avtal med den berörda elleverantören eller den driftansvarige Enligt artikel 4.9 ska det vid alla för allmänheten tillgängliga laddningsstationer vara möjligt för användare av elfordon att ladda elfordon vid enskilda tillfällen utan att ingå något avtal med den berörda elleverantören eller den driftsansvarige. Enligt svensk rätt innebär ett köp, oavsett omfattningen av det köpta eller varaktigheten av leveransen, att ett avtal ingås. Avtal behöver vidare inte ingås skriftligen för att vara bindande, utom i vissa få, särskilda fall. Ett köp av el vid en laddningsstation av en förare som t.ex. tillfälligt befinner sig i Sverige innebär således per definition att ett avtal ingås. Den nämnda artikeln får därför snarare anses innebära att det ska vara möjligt att köpa el vid en laddningsstolpe på samma enkla sätt som t.ex. vid en sedvanlig tankning av en bensin- eller dieseldriven bil vid en mack, utan krav på skriftlighet eller på att köparen på förhand måste avtala med leverantören eller den driftsansvarige om att få köpa elen, eller ingå ett löpande kontrakt för vidare köp av el. Ett sådant köp innebär förvisso ett avtal, men avtalet ingås och köpet slutförs inom ramen för den korta stund det tar att överföra elen och betala för den. I promemorian anges att stöd för en sådan tolkning också kan hittas i den engelska språkversionen, där det talas om att användaren inte ska behöva ingå "a contract". Enligt promemorian torde den normala översättningen av contract i första hand vara kontrakt, medan den svenska termen avtal på engelska normalt motsvaras av agreement. Den på engelska framförhandlade texten pekar således enligt promemorian på att avsikten med bestämmelsen är att det ska vara möjligt att köpa el vid en laddningspunkt utan att ingå ett på längre tid bindande kontrakt. Kommerskollegium anser dock att översättningen är korrekt, dvs. att begreppet contract motsvarar begreppet avtal. Oavsett om översättningen är korrekt eller inte delar regeringen den bedömning som görs i promemorian när det gäller vad bestämmelsen i direktivet syftar till att uppnå. En mer bokstavlig tolkning av bestämmelsen i direktivet skulle få följder för svensk avtalsrätt som inte är rimliga i förhållande till det mål som torde vara syftet med bestämmelsen. Elleverantörens skyldigheter I ellagen definieras elleverantör som "den som yrkesmässigt levererar el som har producerats av honom själv eller någon annan" (1 kap. 6 § ellagen). Den som tillhandahåller laddningstjänster kan alltså vara en elleverantör i lagens mening. Bestämmelserna i ellagen tar emellertid sikte på sådana elleverantörer som levererar el till en elanvändare i elanvändarens egen uttagspunkt. Detta medför att ellagens bestämmelser om elleverantörers skyldigheter i huvudsak inte är tillämpliga när det gäller innehavaren av en laddningsstation även om innehavaren tar betalt för elen. Det finns emellertid två situationer där det är motiverat att förtydliga bestämmelserna i ellagen. Ellagens krav när det gäller avtal om elleverans innebär i praktiken att avtalen måste vara skriftliga. Enligt 11 kap. 13 § ellagen ska ett avtal mellan en konsument och en elleverantör nämligen innehålla en rad uppgifter, t.ex. uppgifter om elleverantören, tid för leverans av elen, information, villkor för betalning, avtalstid och uppsägning. Många av dessa uppgifter är antingen irrelevanta eller onödiga vid ett tillfälligt köp av el vid en laddningspunkt. Att ställa sådana krav som anges i 11 kap. 13 § ellagen vid laddning av elfordon är oförenligt med syftet med artikel 4.9 i direktivet. Det bör därför uttryckligen framgå att 11 kap. 13 § endast gäller avtal om leverans av el i konsumentens egen uttagspunkt. På motsvarande sätt är skyldigheten enligt 8 kap. 11 b § ellagen för en elleverantör att till nätmyndigheten lämna uppgift om de priser och leveransvillkor som elleverantören tillämpar för leverans av el endast avsedd att gälla leverans av el som sker till elanvändarens uttagspunkt. Även den bestämmelsen bör förtydligas så att detta uttryckligen framgår av lagtexten. Några andra bestämmelser i svensk rätt som är eller som kan tolkas som oförenliga med artikel 4.9 i direktivet har inte identifierats. Direktivets krav att det ska vara möjligt för användare av elfordon att ladda elfordon vid enskilda tillfällen utan att ingå något avtal med den berörda elleverantören eller den driftsansvarige är därmed uppfyllt. 5.4 Skäliga, objektiva och icke-diskriminerande avgifter för laddning av elfordon Regeringens förslag: Avgifter för att ladda elfordon vid laddningspunkter som är tillgängliga för allmänheten ska vara skäliga, objektiva och icke-diskriminerande. Med laddningspunkt ska avses ett gränssnitt där ett elfordon i taget kan laddas eller där ett batteri på ett elfordon i taget kan bytas ut. En laddningspunkt ska anses vara tillgänglig för allmänheten om användarna har icke-diskriminerande åtkomst till den. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. I promemorian används dock termen laddningsstation i stället för laddningspunkt. Remissinstanserna: Konkurrensverket, Energimarknadsinspektionen, Power Circle, Svensk Energi och Svenska Petroleum och biodrivmedel Institutet (SPBI) anser att någon reglering av avgifterna inte ska införas. Även Tesla Motors Sverige (Tesla) har invändningar mot förslaget att prisreglera avgifterna. Svensk Energi anser för det fall reglering ändå införs att kravet på skäliga avgifter ska ändras till att avgifterna ska vara rimliga. Även SPBI anmärker på förslaget att ändra direktivets krav på rimliga priser till skäliga. Naturvårdsverket, Statens energimyndighet (Energimyndigheten), Elbil Sverige och Power Circle anser att begreppet laddningsstation är felaktigt. Tesla är vidare angelägen om att begreppet tillgänglig för allmänheten verkligen används som det är avsett i direktivet. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 4.10 ska medlemsstaterna se till att de priser som begärs av de driftansvariga för laddningsstationer som är tillgängliga för allmänheten är rimliga, lätt och tydligt jämförbara, transparenta och icke-diskriminerande. Flera remissinstanser har invändningar mot antingen en prisreglering i stort eller mot vissa delar av förslaget, då de menar att en prisreglering är mycket olycklig på en sådan konkurrensutsatt marknad som det är frågan om. Regeringen har förståelse för att direktivets krav i detta avseende är mindre lämpligt att införa på en konkurrensutsatt marknad och att det t.ex. kan vara svårt att hitta metoder för att bedöma skäligheten i avgifterna eller avgöra vad som är en icke-diskriminerande avgift. Någon möjlighet att underlåta att genomföra direktivet i denna del finns dock inte, jfr också inledningen till avsnitt 6. Inledningsvis bör frågan om begreppet laddningsstation tas upp. I den svenska språkversionen av direktivet används termen laddningsstation. Definitionen på en laddningsstation är enligt artikel 2.3 ett gränssnitt där ett elfordon i taget kan laddas eller där ett batteri på ett elfordon i taget kan bytas ut. Att använda termen laddningsstation för en plats där endast ett fordon i taget kan laddas förefaller allmänt sett mindre lyckat, bland annat vid en jämförelse med begreppet tankstation som i direktivet inte innebär någon begränsning av hur många fordon som kan använda stationen samtidigt. Att termen borde ändras framförs också av Naturvårdsverket, Energimyndigheten, Elbil Sverige och Power Circle. Vid en jämförelse med andra språkversioner kan konstateras att en mer lämplig översättning hade varit laddningspunkt, vilket också är den översättning som förespråkas av Naturvårdsverket, Energimyndigheten och Power Circle. Regeringen föreslår således att termen laddningspunkt i stället bör användas i den föreslagna lagen. Enligt 7 § prisinformationslagen (2004:347) ska prisinformation för varor lämnas genom uppgift om varans pris och jämförpris. I 10 § samma lag finns närmare krav. Prisinformationen ska vara korrekt och tydlig. Om det kan tillkomma avgifter och andra kostnader, ska detta anges särskilt. Prisinformationen ska lämnas skriftligen, om konsumenten inte kan få informationen på något annat likvärdigt sätt. Prisinformationen ska slutligen lämnas på sådant sätt att det framgår klart för konsumenten vilken produkt informationen avser. Kravet i artikel 7.1 på lätt och tydligt jämförbara och transparenta priser bör således vara uppfyllt genom kraven i prisinformationslagen. Kravet på icke-diskriminerande priser torde avse att priset ska vara detsamma för alla, under förutsättning att omständigheterna är desamma. Skillnader i pris måste baseras på objektiva villkor. Någon bestämmelse i svensk rätt som motsvarar direktivets krav finns inte. Ett krav på objektiva och icke-diskriminerande avgifter för laddning av elfordon bör därför föras in i den föreslagna lagen. Direktivet innehåller slutligen krav på att priserna ska vara rimliga. Inte heller detta krav finns det någon motsvarighet till i svensk rätt, där prisreglering normalt inte förekommer. I promemorian föreslås att det för att uppfylla direktivets krav bör införas en bestämmelse i den föreslagna lagen om att avgifter för laddning av elfordon vid laddningspunkter som är tillgängliga för allmänheten ska vara skäliga, en justering av terminologin i direktivet som Svensk Energi och SPBI motsätter sig. Regeringen delar dock den bedömning som görs i promemorian. Begreppet skäligt är vedertaget inom svensk rätt, bl.a. i de få exempel på prisregleringar som trots allt finns, dvs. ellagen (1997:857) och lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, och det hade också mycket väl kunnat användas i den svenska språkversionen av direktivet, jfr t.ex. den engelska språkversionen som använder termen reasonable. Regeringen föreslår således att det i lagen förs in ett krav att avgifter för laddning av elfordon ska vara skäliga. Regeringen föreslår vidare att det i den föreslagna paragrafen tas in direktivets definition i artikel 2.3 av begreppet laddningspunkt och att det anges vad som krävs för att en laddningspunkt ska anses vara tillgänglig för allmänheten i enlighet med vad som följer av artikel 2.7 i direktivet. När det gäller frågan om när en laddningspunkt ska anses vara tillgänglig för allmänheten kan det, med anledning av vad Tesla anför, nämnas att den föreslagna definitionen innebär att den som tillhandahåller en laddningspunkt genom att begränsa åtkomsten kan bestämma själv huruvida laddningspunkten ska göras tillgänglig för allmänheten. Om laddningspunkten endast får användas av t.ex. dem som har ett avtal med anläggningsinnehavaren, torde detta innebära att åtkomsten är att anse som diskriminerande, vilket i sin tur innebär att laddningspunkten inte är att anse som tillgänglig för allmänheten. 5.5 Användarinformation 5.5.1 Information om möjligheten att förse motorfordon med alternativa drivmedel Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet att lämna information om vilka motorfordon som regelbundet kan tankas med enskilda drivmedel på marknaden eller laddas vid laddningspunkter. Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Energigas Sverige välkomnar förslaget men uppger att det kan vara svårt att tillgängliggöra information om motorfordon vid själva tankstället. Trafikanalys anser att bemyndigandet måste utformas så att regeringen eller myndigheter är skyldiga att meddela föreskrifter, inte enbart att de får meddela föreskrifter. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 7.1 ska, utan att det påverkar tillämpningen av direktiv 2009/30/EG, medlemsstaterna se till att relevant, enhetlig och tydlig information görs tillgänglig om vilka motorfordon som regelbundet kan tankas med enskilda bränslen på marknaden eller laddas vid laddningspunkter. Sådan information ska göras tillgänglig i fordonsmanualer, vid tankstationer och laddningspunkter, på motorfordon och hos motorfordonsförsäljare inom medlemsstaternas territorium. Detta krav ska enligt samma artikel gälla alla motorfordon, och deras motorfordonsmanualer, som släpps ut på marknaden efter den 18 november 2016. Tillhandahållandet av informationen ska enligt artikel 7.2 baseras på standarder från de europeiska standardiseringsorganisationerna. Enligt punkt 4 i samma artikel finns det bl.a. en möjlighet för kommissionen att anta genomförandeakter rörande vissa delar av informationen. Vilken information som ska lämnas bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om. Bemyndigandet bör lämna det fritt till den som meddelar föreskrifterna att avgöra t.ex. i vilken form och var informationen ska lämnas. Uppräkningen i direktivet av var informationen ska lämnas kan inte tolkas som att all information ska göras tillgänglig på samtliga dessa ställen, utan får anses utgöra exempel. Som Energigas Sverige påpekar är det inte alltid möjligt eller nödvändigt att all sådan information ska vara tillgänglig t.ex. vid själva laddnings- eller tankstället. Den som får meddela föreskrifter kan då följa ett eventuellt arbete i standardiseringsorganisationerna eller kommissionen och beakta resultatet av detta arbete vid framtagandet av föreskrifterna. Med anledning av vad Trafikanalys anför bör det understrykas att bemyndigandena är avsedda att användas i den utsträckning som krävs för att genomföra direktivet. Bestämmelserna bör utformas enligt anvisningarna för författningsskrivning. 5.5.2 Prisinformation om andra jämförliga bränsletyper Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet att vid tankstationer tillhandahålla information om enhetspriser för andra relevanta drivmedel. Promemorians förslag: Överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: Konkurrensverket och Energigas Sverige välkomnar förslaget, men Konkurrensverket anser också att det är svårt att ta ställning till vilken information som är relevant. Även Svensk Etanol Kemi AB (SEKAB) anser att prisinformationen kan bli svårjämförbar och bör utredas vidare. Strateco anser att det vore lovvärt att samordna terminologin för att underlätta för slutanvändarna. Scania, Bil Sweden och 2030-sekretariatet anser att regeringen borde överväga att införa krav på märkning av drivmedlets miljöegenskaper och potential att minska växthusgasutsläpp. Trafikanalys anser att bemyndigandet måste utformas så att regeringen eller myndigheter är skyldiga att meddela föreskrifter, inte enbart att de får meddela föreskrifter. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 7.3 första stycket ska, när bränslepriser visas vid en tankstation, i tillämpliga fall och särskilt när det gäller naturgas och väte, en jämförelse mellan relevanta enhetspriser visas i informationssyfte. Presentationen får enligt artikeln inte vara vilseledande eller förvirrande för användarna. Av skäl 51 i direktivet framgår att det är en jämförelse mellan olika typer av bränsle som avses. T.ex. anges i skäl 51 att "[d]ärför bör det när man på en bensinstation visar bränslepriser, i synnerhet för naturgas och väte, vara möjligt att i informationssyfte jämföra priset med enhetspriset för konventionella bränslen, exempelvis "motsvarande 1 liter bensin". Enligt artikel 7.3 andra stycket ska, för att öka konsumenternas kunskap och skapa insyn i bränslepriserna på ett sätt som är enhetligt i hela unionen, kommissionen ges befogenhet att genom genomförandeakter anta en gemensam metod för jämförelse av enhetspriser för alternativa bränslen. I prisinformationslagen (2004:347) finns bestämmelser om prisinformation till konsumenter. Det jämförpris som ska anges enligt 7 § den lagen är dock en jämförelse med priset för samma vara, per kilogram, liter, meter eller annat vanligen använt mått för produkten, uttryckt i kronor. Någon skyldighet enligt prisinformationslagen att ange priset för mängden av en annan vara finns inte. Lagen ger inte heller någon uttrycklig möjlighet att meddela sådana föreskrifter. Av förarbetena till prisinformationslagen framgår förvisso att avsikten med bemyndigandet i 11 § är att möjliggöra även föreskrifter som inte utgör verkställighetsföreskrifter (jfr prop. 2003/04:38 s. 20-21). Varken 11 § eller förarbetena till prisinformationslagen ger dock tillräckligt stöd för att meddela sådana föreskrifter om jämförpris som avses i artikel 7.3 i direktivet. Däremot anges i 5 § prisinformationslagen att om det i lag eller annan författning finns särskilda bestämmelser om prisinformation till konsumenter, ska de bestämmelserna gälla i stället. Sådana särskilda regler om prisinformation finns t.ex. i fjärrvärmelagen (2008:263), lagen (2011:1200) om elcertifikat och taxitrafiklagen (2012:211). Eftersom den föreslagna lagen om infrastruktur för alternativa bränslen till transporter är avsedd att utgöra en samlande ramlag för hela direktivet bör direktivets krav på prisinformationen tas in i den lagen. Kravet i artikel 7.3 är dock något oklart. Jämförelsepriser ska lämnas "i tillämpliga fall" och "särskilt när det gäller naturgas och väte". Det är också, mot bakgrund av att utbyggnaden av infrastrukturen för alternativa drivmedel för närvarande är begränsad, svårt att i dag ta ställning till vilken information som är relevant för konsumenterna och lämplig att kräva, vilket också Konkurrensverket och SEKAB bl.a. påpekar. Som Strateco också anför är det dock, för att underlätta för konsumenterna, önskvärt att uppnå något slags enhetlighet bl.a. när det gäller terminologin, men även beträffande vilket drivmedel jämförelsen görs med. Eftersom direktivet inte innehåller ett absolut krav, bör genomförandet ske genom att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter i frågan. Det finns därmed också en möjlighet för den som meddelar föreskrifterna att ta hänsyn till eventuella genomförandeakter från kommissionen. Det bör således införas ett bemyndigande i lagen för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyldighet att vid tankstationer tillhandahålla information om enhetspriser för andra relevanta drivmedel. Till skillnad från förslaget i promemorian anser regeringen dock inte att det uttryckligen behöver anges i bemyndigandet att informationen inte får vara vilseledande eller förvirrande för användarna. Vad gäller information om sådana miljöegenskaper hos drivmedel som Scania, Bil Sweden och 2030-sekretariatet framför önskemål om är detta i och för sig något som är positivt ur miljösynpunkt och som skulle kunna underlätta för användarna. Några krav att införa sådan märkning finns dock, som Scania också medger, inte i direktivet. Inte heller i övrigt har det framkommit tillräckliga skäl att för närvarande möjliggöra sådana bestämmelser. Lämnandet av sådan information kan dock många gånger utgöra en konkurrensfördel, varför det inte kan uteslutas att marknaden kommer att se till att sådan information lämnas utan att detta är författningsreglerat. Vad slutligen gäller de synpunkter som Trafikanalys har på utformningen av bemyndigandet hänvisas till avsnitt 5.5.1. 5.6 Tillsyn Regeringens förslag: Tillsyn ska utövas av den myndighet som regeringen bestämmer. Tillsynsmyndigheten ska få meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall. Ett föreläggande eller ett förbud ska få förenas med vite. Den myndighet som utövar tillsyn ska få ta ut avgift för ärendehandläggning och tillsyn. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om avgifter för ärendehandläggning och tillsyn. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Kammarrätten i Jönköping anser att förutsättningarna för den avgift som tillsynsmyndigheten ska kunna påföra inte har utvecklats. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) anser att det är viktigt att tillsynen i så stor utsträckning som möjligt regleringsmässigt samordnas med den tillsyn som sker enligt lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor. Statens energimyndighet (Energimyndigheten) anser att tillsynen bör förtydligas. Transportstyrelsen framför att det är önskvärt att frågor som rör landströmsförsörjning till fartyg bör omfatta såväl förhållanden ombord på fartyget som på land. Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) anser att det bör utredas vidare om det är lämpligt att använda ackrediteringsförfarandet när det gäller åtminstone vissa av kraven som omfattas av direktivet. Energigas Sverige anser att möjligheten att ta ut avgifter inte får leda till ökade kostnader för företagen. Svenska Petroleum och biodrivmedel Institutet (SPBI) ifrågasätter det lämpliga i att lägga så stora befogenheter på en och samma myndighet. Skälen för regeringens förslag Tillsynsmyndighet Den föreslagna lagen möjliggör införandet av gemensamma standarder för laddningspunkter för t.ex. elbilar, landströmsanslutning för fartyg och tankstationer för vät- och naturgas. Det huvudsakliga syftet med standarderna är att uppnå användarvänlighet och möjliggöra en snabbare utbyggnad av infrastrukturen. Någon myndighet som i dag har tillsyn över dessa frågor finns inte. Elsäkerhetsverket utövar tillsyn över att ellagstiftningen följs ur ett säkerhetsperspektiv, Transportstyrelsen utövar tillsyn över att installationer för landströmsförsörjning ombord på fartyg är rätt utformade ur ett sjövärdighetsperspektiv, och MSB utövar tillsyn över att krav på hantering av brandfarliga och explosiva varor, exempelvis väte, uppfylls. De standarder som kan införas med stöd av den föreslagna lagen syftar som nämnts dock i princip inte till att säkerställa några säkerhetskrav. I promemorian lämnas inte något förslag om vilken myndighet eller vilka myndigheter som ska utöva tillsyn. En avgörande fråga är om tillsynen ska ske inom befintliga sektorer av de myndigheter som redan utövar tillsyn, eller om tillsynen ska utföras på ett mer horisontellt plan av möjligen en och samma myndighet. Regeringen fortsätter beredningen av denna fråga och kommer bl.a. att beakta de faktorer som MSB, Transportstyrelsen och SPBI tar upp. Med anledning av vad Swedac anför kan i det sammanhanget även frågan om en eventuell användning av ackrediteringsförfarandet diskuteras. Eventuella ytterligare förtydliganden i fråga om tillsynen kan göras i förordning. Förbud, förelägganden och vite Tillsynsmyndigheten bör ha möjlighet att meddela förbud och andra typer av förelägganden för se till att lagen följs. Det bör också vara möjligt att förena förbud och förelägganden med vite. Utgångspunkten bör dock vara att vitesförelägganden ska användas restriktivt. Tillsynsmyndigheten bör så långt det är möjligt på andra sätt se till att lagen följs. Allmänna bestämmelser om viten finns i lagen (1985:206) om viten. Något behov av att besluten ska kunna göras gällande omedelbart finns inte. Om det t.ex. finns säkerhetsbrister i de aktuella installationerna, finns det som redan nämnts andra myndigheter som har möjlighet att vidta åtgärder med stöd av relevant lagstiftning. Möjligheten att förena förbud och förelägganden med vite bör vara tillräckligt som påtryckningsmedel. Några sanktioner bör inte införas, och krävs inte heller enligt direktivet. Avgift Utgångspunkten är att tillsynsmyndighetens eller tillsynsmyndigheternas (se ovan i detta avsnitt) kostnader för ärendehandläggning och tillsyn bör täckas genom avgifter. Det bör därför föras in ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avgifter för ärendehandläggning och tillsyn. Med anledning av vad Energigas Sverige anför vill regeringen dock tillägga att även om detta oundvikligen kommer att medföra vissa kostnader för företagen får de avgifter som avses inte täcka mer än myndigheternas kostnader för de åtgärder som avses, jfr avgiftsförordningen (1992:191) som också i övrigt reglerar vissa förutsättningar för myndigheter att ta ut avgifter. Någon anledning att, som Kammarrätten i Jönköping efterfrågar, i denna proposition ytterligare utveckla dessa förutsättningar finns inte. 5.7 Överklagande Regeringens förslag: Tillsynsmyndighetens beslut om förelägganden och beslut och om att påföra avgift ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Svenska Petroleum och biodrivmedel Institutet (SPBI) menar att även beslut som rör frågor om prissättning ska kunna överklagas. Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 5.6 har det föreslagits att tillsynsmyndigheten ska kunna meddela förbud och förelägganden i syfte att se till att lagen och föreskrifter meddelade med stöd av lagen följs. Till följd av förslaget i samma avsnitt kan tillsynsmyndigheten också komma att meddela beslut om att påföra avgift för tillsynen. Dessa beslut bör kunna överklagas. Med anledning av vad SPBI anför vill regeringen förtydliga att förslaget innebär att samtliga beslut som tillsynsmyndigheten fattar inom ramen för sin tillsyn, inklusive frågor som rör den i avsnitt 5.4 föreslagna prisregleringen, kan överklagas enligt förslaget. Den i lagrådsremissen föreslagna överklagandebestämmelsen anger dels vilka beslut enligt lagen som får överklagas, dels att övriga beslut enligt lagen inte får överklagas. Lagrådet anser att behovet av en sådan upplysningsregel om överklagandeförbud bör övervägas närmare eftersom det inte kan utläsas av den föreslagna lagen att beslut ska fattas med stöd av andra bestämmelser än de som uttryckligen anges kunna överklagas enligt den föreslagna överklagandebestämmelsen. Som Lagrådet uppmärksammar är bestämmelsen som anger vilka beslut som får överklagas uttömmande. Den efterföljande bestämmelsen om att andra beslut enligt lagen inte får överklagas tydliggör detta, vilket enligt regeringens mening har ett värde för tillämparen. Överklagandebestämmelsen bör därför utformas på samma sätt som i lagrådsremissen. Överklagande bör ske till allmän förvaltningsdomstol. Frågan är därmed om den allmänna forumregeln i 14 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar ska tillämpas, dvs. att överklagande ska prövas av den förvaltningsrätt inom vars domkrets ärendet först prövats, eller om det ska införas en särskild forumregel. Någon anledning att anta att den föreslagna lagen ska föranleda något större antal överklaganden finns inte, jfr avsnitt 6. Det finns inte skäl att införa någon särskild forumbestämmelse för överklagande av beslut enligt lagen, utan den allmänna forumregeln i 14 § andra stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar bör vara tillämplig. Enligt gängse ordning bör prövningstillstånd krävas vid överklagande till kammarrätten. 5.8 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 18 november 2016. Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Sveriges hamnar uppger att det finns installationer för landströmsförsörjning som inte uppfyller kraven. Tesla Motors Sverige (Tesla) anför att det är viktigt att det svenska genomförandet respekterar de övergångsbestämmelser som finns i direktivet. Skälen för regeringens förslag De lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet ska enligt artikel 11.1 sättas i kraft senast den 18 november 2016. Förslagen till lagändringar bör således träda i kraft den 18 november 2016. Övergångsbestämmelser Enligt artiklarna 4.4, 4.6, 5.2 och 6.9 ska de tekniska specifikationer som ska uppfyllas gälla för laddningspunkter, tankstationer och landströmsanslutningar som tas i bruk eller förnyas från och med den 18 november 2017. Övriga krav i lagen om t.ex. prisreglering och information innehåller inte några motsvarande övergångsbestämmelser. I avsnitt 5.2 föreslås att kraven på standarder för laddnings- och tankstationer ska delegeras till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om. Den föreslagna lagen bör därför inte innehålla några övergångsbestämmelser, utan sådana kan i stället tas in i förordning eller myndighetsföreskrift i samband med att kraven i sig regleras. Med anledning av vad Sveriges hamnar anför erinrar regeringen om att kraven endast gäller för installationer som tas i bruk eller förnyas från och med den 18 november 2017. Befintliga installationer behöver således inte uppfylla kraven förrän vid den tidpunkt då installationen förnyas. 6 Konsekvenser Lagförslagen i denna proposition syftar till att möjliggöra uppfyllandet av den skyldighet som Sverige har gentemot EU att genomföra direktivet om utbyggnad av infrastrukturen för alternativa bränslen i de delar som innehåller konkreta krav på laddnings- och tankstationer att uppfylla tekniska standarder eller om skyldighet att ge olika typer av information. Som framgår av avsnitt 4.2 innehåller direktivet en rad bestämmelser där det krävs att medlemsstaterna författningsreglerar vissa frågor. Konkurrensverket, Energimarknadsinspektionen och Svensk Energi ifrågasätter om författningsreglering är det mest lämpliga sättet att genomföra direktivet och saknar en analys av alternativa metoder att genomföra det när det gäller frågor om prisreglering, se också avsnitt 5.4. Regeringen kan konstatera att det i skäl 15 i direktivet förvisso anges att det bör vara möjligt för medlemsstaterna att genomföra direktivet genom att använda många olika slags rättsliga och icke-rättsliga incitament och åtgärder. De icke-rättsliga åtgärderna torde dock i första hand avse genomförandet av det handlingsprogram som direktivet också kräver ska upprättas. När det gäller genomförande av de delar i direktivet som rör tekniska standarder, prisreglering och informationsskyldighet är det svårt att tänka sig någon annan typ av genomförandeåtgärd än författningsreglering. Det finns därför enligt regeringen inte något alternativ till författningsreglering för att genomföra direktivet i de delarna. Konsekvenser för företag och näringsliv Lagförslagen berör i första hand företag som tillhandahåller el till elfordon vid laddningspunkter, landström till fartyg samt vätgas eller naturgas vid tankstationer. Indirekt påverkas även de delar av näringslivet som använder dessa laddnings- och tankstationer. Företag som sätter upp eller förnyar en laddningspunkt från och med den 18 november 2017 måste, med vissa undantag, förse laddningspunkten med en särskild typ av uttag. Det är inget som hindrar att en laddningspunkt har flera olika uttag med olika standarder, så länge åtminstone ett av uttagen uppfyller kraven i direktivet. Detta krav kan komma att innebära vissa merkostnader för de företag som inte hade planerat att förse laddningspunkten med de uttag som direktivet kräver. Hur många företag som kommer att bli berörda är svårt att bedöma eftersom det i dag saknas officiell statistik över antalet laddningsplatser och vilka företag som erbjuder laddning av elfordon. Snabba laddningspunkter drivs i dag oftast av energibolag, kommuner och företag som säljer drivmedel. Normala laddningspunkter har ett mer varierat ägarskap. När det gäller kravet på installationer för landströmsförsörjning av fartyg överensstämmer dessa med befintliga riktlinjer och rekommendationer utgivna av Transportstyrelsen. Dessa krav bedöms därför inte medföra några merkostnader för berörda rederier. Det finns i Sverige totalt cirka 50 större hamnar. I dag har åtta av dessa landströmsanslutningar. Enligt direktivet behöver installationer av anläggningar för landströmsförsörjning inte prioriteras om det saknas efterfrågan eller om kostnaderna är oproportionella i förhållande till fördelarna, inklusive miljöfördelarna. Det är därför svårt att bedöma hur många företag, hamnbolag och rederier som kan tillkomma i framtiden och behöver uppfylla kraven på vissa tekniska specifikationer. Kraven på tankstationer för väte bedöms inte medföra några extra kostnader för berörda företag eftersom de angivna ISO-standarderna överensstämmer med etablerad branschstandard. I dag finns ett fåtal tankstationer för väte. Enligt branschföreningen Vätgas Sverige bedöms ytterligare tio stycken öppnas fram till och med 2018. Beträffande kraven på tankstationer för naturgas finns det inga standarder angivna ännu. Det är därför inte möjligt att bedöma konsekvenserna för berörda företag. Konsekvenser för enskilda Generellt bedöms lagförslagen underlätta för enskilda att använda fordon som kan drivas med el, naturgas eller vätgas. Mer specifikt bedöms användare av elfordon gynnas av kraven på gemensamma standarder för laddning av elfordon liksom av kraven på att priser för el vid laddningspunkter ska vara skäliga och icke-diskriminerande. Konsekvenser för myndigheter och domstolar Som framgår av avsnitt 5.6 är avsikten att någon eller några myndigheter ska ges uppgiften att utöva tillsyn och eventuellt meddela vissa föreskrifter. De övergångsbestämmelser som finns i direktivet (se avsnitt 4.2) innebär att tillsynen i praktiken inte kommer att behöva utövas förrän 2018. De tillkommande uppgifterna bedöms innebära vissa kostnadsökningar för den eller de berörda myndigheterna. Avsikten är att tillsynsmyndighetens eller tillsynsmyndigheternas kostnader för ärendehandläggning och tillsyn bör täckas genom avgifter. I avsnitt 5.6 föreslås därför att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om avgifter för ärendehandläggning och tillsyn. Eventuella kostnader för statens budget bör kunna hanteras inom befintliga ramar. Enligt förslaget i avsnitt 5.7 kommer beslut som meddelas med stöd av lagen eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av lagen att överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Det är mycket svårt att bedöma hur ofta tillsynsmyndigheten kan komma att behöva ingripa, och i vilken omfattning besluten kommer att överklagas till domstol. Det kan dock antas att det bör ligga i såväl användarnas som de ansvariga för laddnings- och tankningsstationernas intresse att följa de gemensamma standarder som direktivet anvisar. Det är därför en rimlig slutsats att tillsynsmyndigheten inte bör behöva ingripa särskilt ofta, och att det inte kommer att uppstå mer än ett mycket litet antal överklaganden till domstolarna varje år. De eventuella ökningar av kostnader som kan uppstå för Sveriges Domstolar till följd av förslaget bör i vilket fall som helst kunna hanteras inom befintliga ramar. Övriga konsekvenser Författningsförslagen bedöms ha en viss positiv påverkan på möjligheterna att nå miljökvalitetsmålen. Begränsad klimatpåverkan och Frisk luft, framför allt genom att de underlättar användningen av laddinfrastruktur för elfordon och landströmsanläggningar. Förslagen har inte någon påverkan på jämställdheten. 7 Författningskommentar Förslaget till lag om krav på installationer för alternativa drivmedel 1 § I paragrafen upplyses allmänt om lagens innehåll. Syftet med lagen och de föreskrifter som får meddelas med stöd av lagen är i första hand att underlätta användandet av infrastrukturen för alternativa drivmedel för att på så sätt öka efterfrågan av och ge incitament till en utbyggnad av infrastrukturen (beträffande begreppet drivmedel, se kommentaren till 2 §). Detta sker framför allt genom gemensamma standarder för anslutningar till laddningspunkter för elbilar, anläggningar för landströmsförsörjning till fartyg och tankstationer för överföring av vätgas och metangas till fordon och fartyg. Som gemensamt namn för dessa anslutningar m.m. används i lagen begreppet installationer. En installation kan avse alla de delar som behövs för att kunna överföra el eller annat drivmedel till ett fordon eller ett fartyg, inbegripet den koppling som sitter på fordonet eller fartyget respektive den koppling som sitter på laddningspunkten eller tankstationen. (Beträffande begreppet laddningspunkt, se kommentaren till 4 §.) Lagen syftar således inte till att säkerställa till exempel säkerheten hos installationer för alternativa drivmedel. De eventuella regelverk som reglerar hur t.ex. elanläggningar och anläggningar för bränslepåfyllning ska utformas utifrån säkerhets- och miljöaspekter ska uppfyllas vid sidan om kraven i denna lag. Paragrafen har ingen direkt motsvarighet i direktivet, vars syfte är vidare än denna lag. En bakgrund till lagens syfte och innehåll har getts i avsnitt 5.1. 2 § Paragrafen innehåller en definition av begreppet alternativa drivmedel som i princip har sin motsvarighet i artikel 2.1 i direktivet. Direktivet använder dock begreppet alternativa bränslen. Eftersom direktivet reglerar bränslen som används för att driva fordon och fartyg, används i lagen i stället begreppet drivmedel, som är det begrepp som i annan svensk lagstiftning används för sådant bränsle, jfr avsnitt 5.1 om terminologin. Som exempel på drivmedel som omfattas kan de exempel som tas upp i artikel 2.1 i direktivet nämnas, nämligen el, väte, biodrivmedel, syntetiska och paraffiniska bränslen, metangas (se även om detta begrepp avsnitt 5.1) och gasol. Uppräkningen är inte uttömmande, varför den inte har tagits in i lagtexten. Paragrafen har i övrigt behandlats i avsnitt 5.2. 3 § Paragrafen innehåller bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om krav på installationer för överföring av alternativa drivmedel till fordon och fartyg (punkt 1) och krav på vilken renhetsgrad väte ska ha i sådana installationer (punkt 2). Avsikten med bemyndigandet är att det i första hand ska användas för att genomföra de standarder som anges i bilaga II till direktivet. Direktivet i den nuvarande lydelsen innehåller dock inte några standarder för samtliga typer av installationer. Kommissionen har däremot möjlighet att anta delegerade akter i de delar direktivet i dag saknar standarder, jfr artiklarna 4.14, 6.11 och 6.12 i direktivet. Bemyndigandet kan således utnyttjas för det fall kommissionen antar delegerade akter med tekniska specifikationer som inte finns reglerade i bilaga II i den nuvarande lydelsen. Bemyndigandet kan även användas för att meddela föreskrifter om krav på installationer för andra typer av alternativa drivmedel som ryms inom definitionen i 2 §. Det kan t.ex. inte uteslutas att direktivet ändras så att det kommer att innehålla tekniska specifikationer för installationer för någon eller några andra typer av drivmedel som nämns i artikel 2.1 än de som nu regleras. Det kan också tänkas att det uppstår behov nationellt att reglera krav på installationer för sådana drivmedel. Bemyndigandet kan således användas även i dessa fall. Bemyndigandet kan vidare användas för att meddela föreskrifter om t.ex. krav att installera smarta mätare. Avsikten är att sådana krav ska införas med stöd av bemyndigandet när villkoren enligt direktivet är uppfyllda, dvs. när det är tekniskt genomförbart och ekonomiskt rimligt att installera sådana mätare. Vid bedömningen av om villkoren är uppfyllda ska också beaktas genomförandet av det s.k. energieffektiviseringsdirektivet, i vilket det finns bestämmelser om smarta mätare. Paragrafen avser att möjliggöra ett genomförande av artiklarna 4.4, 4.6, 4.7, 4.14, 5.2, 5.3, 6.9, 6.11 och 6.12 samt bilaga II, och har behandlats i avsnitt 5.2. 4 § Paragrafen innehåller i första stycket ett allmänt krav att avgifter för att ladda elfordon vid laddningspunkter som är tillgängliga för allmänheten ska vara skäliga, objektiva och icke-diskriminerande. Bestämmelsen innebär att prissättningen måste baseras på objektivt godtagbara villkor. Det är inte tillåtet att särbehandla vissa kunder, dvs. gynna eller missgynna någon, i förhållande till hur andra behandlas om förutsättningarna objektivt sett är desamma och likvärdiga. Bestämmelsen hindrar inte prisskillnader som baseras t.ex. på om en kund köper elen tillfälligt eller binder sig för en längre period, och hindrar inte heller att t.ex. förskottsbetalning eller andra betalningsmodeller innebär olika prissättning. Kravet på icke-diskriminering förutsätter vidare för sin tillämpning inte att avtal faktiskt har träffats utan det kan räcka med att den driftansvarige erbjuder el på villkor som inte är konkurrensneutrala. I andra stycket finns en definition av begreppet laddningspunkt, vilken motsvarar artikel 2.3 i direktivet. Begreppet laddningspunkt motsvarar således det som benämns laddningsstation i direktivet. I andra stycket anges vidare när en laddningspunkt ska anses vara tillgänglig för allmänheten och därmed omfattas av kraven enligt första stycket. Eftersom bestämmelsen kräver att åtkomsten ska vara icke-diskriminerande för att laddningspunkten ska anses vara tillgänglig för allmänheten innebär det i princip att innehavaren av en laddningspunkt kan styra över om laddningspunkten ska anses vara tillgänglig för allmänheten. Om en laddningspunkt som t.ex. en bostadsrättsförening sätter upp endast får användas av föreningens medlemmar bör laddningspunkten således inte anses som tillgänglig för allmänheten eftersom användandet av laddningspunkten är förbehållen endast föreningens medlemmar och således diskriminerar andras användande. Däremot innebär det faktum att det kan gälla olika priser beroende på huruvida kunden har ett avtal med laddningspunktsinnehavaren inte att laddningspunkten inte kan anses tillgänglig för allmänheten, jfr sista meningen i artikel 2.7 och även kommentaren till första stycket. Paragrafen genomför artikel 4.10 och har behandlats i avsnitt 5.4. 5 § Paragrafen genomför artikel 7.1 och har behandlats i avsnitt 5.5.1. 6 § Paragrafen ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att meddela föreskrifter om skyldighet att vid tankstationer tillhandahålla information om enhetspriser för andra relevanta drivmedel. För det fall kommissionen utnyttjar sin möjlighet att anta genomförandeakter enligt artikel 7.3 andra stycket kan bemyndigandet användas till att genomföra sådana akter för det fall dessa genomförandeakter antas som direktiv. Paragrafen genomför artikel 7.3 och har behandlats i avsnitt 5.5.2. 8 § Enligt paragrafen ges tillsynsmyndigheten en möjlighet att meddela förbud eller andra typer av förelägganden. Dessa förelägganden får förenas med vite. Vitesförelägganden bör dock undvikas så långt det är möjligt. Först om det står klart att den som ansvarar för t.ex. en laddningspunkt eller tankstation inte följer eller inte avser att följa angivna standarder bör vite komma i fråga. Paragrafen har behandlats i avsnitt 5.6. 9 § Enligt paragrafen ges tillsynsmyndigheten rätt att ta ut avgift för ärendehandläggning och tillsyn enligt lagen och enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. I andra stycket finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om sådana avgifter. I lagen finns inte några åtgärder som tillsynsmyndigheten ska vidta som ryms under begreppet ärendehandläggning, men det kan inte uteslutas att de föreskrifter som får meddelas med stöd av 3 § kan innebära att t.ex. en möjlighet till dispens från kraven möjliggörs. En sådan dispensansökan utgör ett sådant ärende som avses i paragrafen. Paragrafen har behandlats i avsnitt 5.6. 10 § Paragrafen innehåller i första stycket bestämmelser om vilka beslut enligt lagen som får överklagas. Andra beslut än beslut om förelägganden och förbud enligt 8 § och beslut om avgift enligt 9 § första stycket får inte överklagas. Paragrafen har behandlats i avsnitt 5.7. Förslaget till lag om ändring i ellagen (1997:857) 8 kap. 11 b § En ändring i första stycket innebär att det tydliggörs att paragrafen gäller endast för sådan leverans av el som sker i elanvändarens uttagspunkt. Vid köp av el till elfordon tillhör uttagspunkten innehavaren av laddningspunkten. Innehavaren är alltså inte skyldig att lämna uppgift till nätmyndigheten om avgiften för att ladda elfordon. Andra stycket har förtydligats så att det framgår att det är regeringens möjlighet att meddela verkställighetsföreskrifter enligt 8 kap 7 § regeringsformen som avses. Paragrafen har behandlats i avsnitt 5.3. 11 kap. 13 § En ändring i första stycket innebär att det uttryckligen framgår att paragrafen gäller avtal om leverans av el i en konsuments uttagspunkt. På detta sätt tydliggörs att paragrafen inte gäller avtal mellan den som laddar ett elfordon och innehavaren av en laddningspunkt. Paragrafen har behandlats i avsnitt 5.3. Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/94/EU av den 22 oktober 2014 Promemorians lagförslag Förslag till lag om infrastruktur för alternativa bränslen till transporter Härigenom föreskrivs följande. Allmänna bestämmelser 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om hur infrastrukturen för alternativa bränslen till transporter ska vara utformad och om information till användarna av sådan infrastruktur. Syftet med lagen är att underlätta utbyggnaden och användandet av sådan infrastruktur. 2 § I denna lag betyder 1. elfordon: ett motorfordon försett med ett drivsystem som innehåller minst en icke-perifer elektrisk maskin som energiomvandlare med ett elektriskt uppladdningsbart energilagringssystem som kan laddas externt, 2. laddningsstation: ett gränssnitt där ett elfordon i taget kan laddas eller där ett batteri på ett elfordon i taget kan bytas ut, 3. normal laddningsstation: en laddningsstation där el kan överföras till ett elfordon med en effekt på högst 22 kW, med undantag för anordningar med en effekt på högst 3,7 kW, som har installerats i privata hushåll eller som inte i första hand är avsedda för laddning av elfordon, och som inte är tillgängliga för allmänheten, 4. snabb laddningsstation: en laddningsstation där el kan överföras till ett elfordon med en effekt på mer än 22 kW, 5. landströmsförsörjning: tillhandahållande av landström genom ett standardiserat gränssnitt till fartyg vid kaj, 6. tankstation: en anordning för tankning som tillhandahåller bränsle, med undantag av flytande naturgas, via en fast eller rörlig anläggning, 7. för allmänheten tillgänglig laddningsstation eller tankstation: en laddnings- eller tankstation för påfyllning av alternativt bränsle till vilken användarna har icke-diskriminerande åtkomst, 8. tankstation för flytande naturgas: fast eller rörlig anordning för tankning, offshore-anläggning eller andra system. Krav Elförsörjning till transporter 3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på 1. laddningsstationer för elfordon, 2. trådlösa laddningsstationer för motorfordon, 3. batteribyte för motorfordon, 4. laddningsstationer för motorfordon kategori L, 5. laddningsstationer för elbussar, 6. installationer för landströmsförsörjning till havsgående fartyg, och 7. installationer för landströmsförsörjning till fartyg i inlandssjöfart. 4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav att installera smarta mätare vid laddningsstationer för elfordon vilka är tillgängliga för allmänheten. 5 § Avgifter för att ladda elfordon vid laddningsstationer som är tillgängliga för allmänheten ska vara skäliga, objektiva och icke-diskriminerande. Väteförsörjning till vägtransporter 6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på 1. tankstationer för väte, och 2. renheten av det väte som tillhandahålls på sådana tankstationer. Naturgasförsörjning till transporter 7 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på 1. tankstationer för naturgas, 2. gränssnitt vid bunkring av flytande naturgas vid transport till havs och på inre vattenvägar, 3. säkerhet vid lagring på land och bunkringsförfarande för flytande naturgas vid transport till havs och på inre vattenvägar. Information till användare 8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav att lämna information om vilka motorfordon som regelbundet kan tankas med enskilda bränslen på marknaden eller laddas vid laddningsstationer. 9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav att prisinformation vid tankstationer ska innehålla information om enhetspriser för andra relevanta bränslen. Informationen får inte vara vilseledande eller förvirrande för användarna. Tillsyn 10 § Regeringen bestämmer vilken myndighet som ska utöva tillsyn. 11 § Den myndighet som utövar tillsyn får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen ska följas. Ett föreläggande eller ett förbud får förenas med vite. 12 § Den myndighet som utför tillsyn får ta ut avgift för ärendehandläggning och tillsyn enligt lagen och enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter för ärendehandläggning och tillsyn enligt denna lag och enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Överklagande 13 § Beslut enligt 11 § om förelägganden och förbud och beslut enligt 12 § första stycket om att påföra avgift får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt denna lag får inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 18 november 2016. Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857) Härigenom föreskrivs att 11 kap. 13 § ellagen (1997:857) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 11 kap. 13 § Ett avtal mellan en konsument och en elleverantör ska innehålla uppgifter om Ett avtal mellan en konsument och en elleverantör om leverans av el i konsumentens uttagspunkt ska innehålla uppgifter om 1. elleverantörens namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. elleverantörens åtagande gentemot konsumenten, 3. när avtalet träffas och vid vilken tidpunkt elleverantören planerar att överta leveranserna till konsumenten, 4. var konsumenten kan finna information om elleverantörens priser och övriga villkor, 5. villkoren för fakturering och betalning, 6. den tid som avtalet löper eller om det löper tills vidare, 7. vad som gäller avseende förlängning av ett avtal som löper under viss tid, 8. villkoren för uppsägning av avtalet, 9. hur ersättningen beräknas vid uppsägning i förtid av ett avtal som löper under viss tid, 10. villkoren för ersättning om elleverantören inte uppfyller sitt åtagande enligt avtalet, och 11. hur elleverantören på sin webbplats samt på begäran på annat sätt tillhandahåller den ytterligare konsumentrelaterade information som anges i 18 §. Information om avtalsvillkoren och uppgifterna enligt första stycket ska lämnas till konsumenten innan avtalet ingås eller bekräftas. Denna lag träder i kraft den 18 november 2016. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttranden lämnats av Kammarrätten i Göteborg, Kammarrätten i Jönköping, Förvaltningsrätten i Linköping, Domstolsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Styrelsen för ackreditering och kontroll, Kustbevakningen, Konsumentverket, Boverket, Naturvårdsverket, Statens energimyndighet, Energimarknadsinspektionen, Elsäkerhetsverket, Sjöfartsverket, Kommerskollegium, Regelrådet, Trafikverket, Statens väg och transportforskningsinstitut, Trafikanalys, Transportstyrelsen, VINNOVA, Sveriges Kommuner och Landsting, BIL Sweden, Elbil Sverige, Energigas Sverige, Power Circle, Scania AB, Swedish Standards Institute, Svensk Energi, Föreningen Svensk sjöfart, Svenska Petroleum & Biodrivmedel Institutet, SWEREF Skärgårdsredarna, Sveriges Bussföretag, Sveriges Hamnar, Tesla Motors Sverige och Transportföretagen. Därutöver har Svensk Etanol Kemi AB, Chademo Association Europe, 2030-sekretariatet, Strateco Utveckling AB och Konkurrensverket inkommit med yttranden. Gröna Bilister, Motormännen, Svensk Bensinhandel, SEK Svensk Elstandard, Svensk Kollektivtrafik, Svenska Bioenergiföreningen, Svenska Golfförbundet, Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska Taxiförbundet, Svenskt Näringsliv, Sveriges Konsumenter, Sveriges Åkeriföretag, Visita, Volvo AB, Volvo Cars och Vätgas Sverige har fått tillfälle men har inte kommit in med något yttrande. Lagrådsremissens lagförslag Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. Förslag till lag om krav på installationer för alternativa drivmedel Härigenom föreskrivs följande. Allmänna bestämmelser 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om hur installationer för alternativa drivmedel ska vara utformade och om information till användarna av sådana installationer. 2 § Med alternativa drivmedel avses bränslen eller kraftkällor som, åtminstone delvis, fungerar som ersättning för fossila oljekällor för energiförsörjning till transporter och som kan bidra till förbättring av miljöprestandan inom transportsektorn. Krav på installationer 3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på 1. installationer för överföring av alternativa drivmedel till fordon och fartyg, och 2. vilken renhetsgrad väte ska ha i installationer som avses i 1. Avgifter för laddning av elfordon 4 § Avgifter för att ladda elfordon vid laddningspunkter som är tillgängliga för allmänheten ska vara skäliga, objektiva och icke-diskriminerande. Med laddningspunkt avses ett gränssnitt där ett elfordon i taget kan laddas eller där ett batteri på ett elfordon i taget kan bytas ut. En laddningspunkt ska anses vara tillgänglig för allmänheten om användarna har icke-diskriminerande åtkomst till den. Information till användare 5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att lämna information om vilka fordon som regelbundet kan tankas med enskilda drivmedel på marknaden eller laddas vid laddningspunkter. 6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att vid tankstationer tillhandahålla information om enhetspriser för andra relevanta drivmedel. Tillsyn 7 § Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) utövar tillsyn över att denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen följs. 8 § Tillsynsmyndigheten får besluta de förelägganden som behövs för tillsynen och för att de som omfattas av tillsynen ska fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag och enligt föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite. 9 § Tillsynsmyndigheten får ta ut avgifter för ärendehandläggning och för tillsynen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådana avgifter. Överklagande 10 § Beslut om föreläggande enligt 8 § och avgift enligt 9 § första stycket får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt denna lag får inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 18 november 2016. Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857) Härigenom föreskrivs att 8 kap. 11 b § och 11 kap. 13 § ellagen (1997:857) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 kap. 11 b § En elleverantör skall till nätmyndigheten lämna uppgift om de priser och leveransvillkor som elleverantören tillämpar för leverans av el till elanvändare. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om elleverantörens skyldigheter enligt första stycket. En elleverantör ska till nätmyndigheten lämna uppgift om de priser och leveransvillkor som elleverantören tillämpar för leverans av el i en elanvändares uttagspunkt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om elleverantörens skyldigheter enligt första stycket. 11 kap. 13 § Ett avtal mellan en konsument och en elleverantör ska innehålla uppgifter om Ett avtal mellan en konsument och en elleverantör om leverans av el i konsumentens uttagspunkt ska innehålla uppgifter om 1. elleverantörens namn, adress, telefonnummer och webbplats, 2. elleverantörens åtagande gentemot konsumenten, 3. när avtalet träffas och vid vilken tidpunkt elleverantören planerar att överta leveranserna till konsumenten, 4. var konsumenten kan finna information om elleverantörens priser och övriga villkor, 5. villkoren för fakturering och betalning, 6. den tid som avtalet löper eller om det löper tills vidare, 7. vad som gäller avseende förlängning av ett avtal som löper under viss tid, 8. villkoren för uppsägning av avtalet, 9. hur ersättningen beräknas vid uppsägning i förtid av ett avtal som löper under viss tid, 10. villkoren för ersättning om elleverantören inte uppfyller sitt åtagande enligt avtalet, och 11. hur elleverantören på sin webbplats samt på begäran på annat sätt tillhandahåller den ytterligare konsumentrelaterade information som anges i 18 §. Information om avtalsvillkoren och uppgifterna enligt första stycket ska lämnas till konsumenten innan avtalet ingås eller bekräftas. Denna lag träder i kraft den 18 november 2016. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2016-05-26 Närvarande: F.d. justitierådet Lennart Hamberg samt justitieråden Anita Saldén Enérus och Ingemar Persson. Gemensamma standarder vid utbyggnad av infrastrukturen för alternativa drivmedel Enligt en lagrådsremiss den 19 maj 2016 (Näringsdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om krav på installationer för alternativa drivmedel, 2. lag om ändring i ellagen (1997:857). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av ämnesrådet Per Håvik. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Förslaget till lag om krav på installationer för alternativa drivmedel. Den föreslagna lagen innehåller främst bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om installationer och om information. Vidare ska tillsyn utövas av den myndighet som regeringen bestämmer, varvid tillsynsmyndigheten ges rätt att besluta de förelägganden som behövs för tillsynen (8 §) och ta ut avgifter för ärendehandläggning och tillsyn (9 §). Enligt föreslagna 10 § ska beslut om föreläggande enligt 8 § och avgift enligt 9 § få överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt lagen får dock inte överklagas. Enligt Lagrådets mening framstår det som oklart varför ett uttryckligt överklagandeförbud behövs. Enligt Riktlinjer för författningsskrivning, Ds 2014:1, "Gröna boken", s.78, anses en uppräkning i lag av de typer av beslut som kan överklagas vara uttömmande, vilket innebär att andra beslut enligt lagen inte får överklagas. Detta bör dock, enligt riktlinjerna, tydliggöras genom en uttrycklig bestämmelse om att andra beslut enligt den aktuella lagen inte får överklagas. En upplysningsbestämmelse om att övriga beslut enligt en lag inte får överklagas synes vara motiverad när lagen faktiskt reglerar andra beslutssituationer än de som avses bli överklagbara. Det kan inte utläsas av den nu föreslagna lagen att beslut ska fattas med stöd av andra bestämmelser än de som anges i 8 och 9 §§. Behovet av en upplysningsregel om överklagandeförbud bör därför övervägas närmare. Övrigt lagförslag Förslaget föranleder ingen erinran. Näringsdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 2 juni 2016 Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Lövin, Y Johansson, M Johansson, Baylan, Bucht, Hultqvist, Hellmark Knutsson, Andersson, Ygeman, A Johansson, Bolund, Damberg, Bah Kuhnke, Shekarabi, Fridolin, Wikström, Hadzialic, Eriksson, Linde, Skog Föredragande: statsrådet A Johansson Regeringen beslutar proposition 2015/16:186 Gemensamma standarder vid utbyggnad av infrastrukturen för alternativa drivmedel Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Lag om krav på installationer för alternativa drivmedel 3, 5 och 6 §§ 32014L0094 Lag om ändring i ellagen (1997:857) 32014L0094