Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2016/17:78 Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter Prop. 2016/17:78 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 23 februari 2017 Stefan Löfven Per Bolund (Finansdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Europaparlamentet och rådet antog den 26 november 2014 förordning (EU) nr 1286/2014 om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare (Priip-produkter). Den 1 januari 2018 ska EU-förordningen börja tillämpas. EU-förordningen syftar till att öka insynen och öppenheten avseende paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter som erbjuds icke-professionella investerare och där det belopp som ska betalas tillbaka till investerare kan fluktuera på grund av bl.a. resultatet av tillgångar som inte köps direkt av den icke-professionella investeraren. Detta ska uppnås genom att utvecklare av Priip-produkter ska upprätta faktablad om sina produkter som ska tillhandahållas icke-professionella investerare. I propositionen föreslås en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen som syftar till att införa de bestämmelser i svensk rätt som krävs med anledning av förordningen. I lagförslaget anges att Finansinspektionen är behörig myndighet i Sverige enligt EU-förordningen. I den nya lagen finns bl.a. bestämmelser om Finansinspektionens tillsynsbefogenheter och om skadeståndsskyldighet för Priip-produktutvecklare. Vidare föreslås en ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Den nya lagen och ändringen i offentlighets- och sekretesslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2018. För fysiska och juridiska personer som omfattas av artikel 32 i EU-förordningen ska lagen tillämpas för första gången den 1 januari 2020. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter 5 2.2 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 9 3 Ärendet och dess beredning 11 4 Bakgrund och utgångspunkter 12 4.1 EU-förordningens innehåll 12 4.1.1 Syfte, tillämpningsområde och definitioner 12 4.1.2 Faktablad 12 4.1.3 Marknadsövervakning och befogenhet att ingripa 13 4.1.4 Klagomål och rättslig prövning 13 4.1.5 Tillsynsbefogenheter och administrativa sanktioner 14 4.2 Det fortsatta arbetet inom EU 14 5 Kompletterande bestämmelser 15 5.1 En ny lag 15 5.2 Behörig myndighet 18 5.3 Finansinspektionens tillsynsbefogenheter 21 5.4 Administrativa sanktioner 23 5.4.1 Införandet av administrativa sanktioner 23 5.4.2 Offentlig varning 29 5.4.3 Sanktionsavgift 30 5.4.4 Offentliggörande och underrättelse om administrativa sanktioner 34 5.4.5 Meddelande om administrativa sanktioner 37 5.5 Skadeståndsansvar 39 5.6 Klagomålshantering och rättslig prövning 44 5.7 Särskilda befogenheter avseende försäkringsbaserade investeringsprodukter och viss verksamhet vid försäkrings- eller återförsäkringsföretag 47 5.8 Samarbete och informationsutbyte med andra behöriga myndigheter 49 5.9 Rapportering om missförhållanden 50 5.10 Avgifter till Finansinspektionen 52 5.11 Överklagande 54 6 Sekretess för vissa uppgifter 54 7 Ikraftträdande 58 8 Förslagens konsekvenser 61 8.1 Inledning 61 8.2 Förslagens syfte och alternativa lösningar 61 8.3 Kostnader och andra konsekvenser 62 9 Författningskommentar 64 9.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter 64 9.2 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 70 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2014 av den 26 november 2014 om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare (Priip-produkter) 71 Bilaga 2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/2340 av den 14 december 2016 om ändring av förordning (EU) nr 1286/2014 om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare vad gäller förordningens tillämpningsdag 94 Bilaga 3 Sammanfattning av promemorian Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare (Priip-produkter) 96 Bilaga 4 Promemorians lagförslag 97 Bilaga 5 Förteckning över remissinstanserna 102 Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag 103 Bilaga 7 Lagrådets yttrande 110 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 februari 2017 118 Rättsdatablad 119 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter, 2. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter Härigenom föreskrivs följande. Inledande bestämmelser 1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2014 av den 26 november 2014 om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare (Priip-produkter), här benämnd EU-förordningen. Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU-förordningen. 2 § Om information som enligt EU-förordningen ska framgå av faktablad och marknadsföringsmaterial inte tillhandahålls på det sätt och i den form som följer av förordningen ska även marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag för bestämmelserna i 29-36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen. Behörig myndighet 3 § Finansinspektionen är behörig myndighet enligt EU-förordningen. Tillsyn 4 § För tillsynen över att EU-förordningen följs får Finansinspektionen förelägga 1. ett företag eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat, och 2. den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken att inställa sig till förhör på tid och plats som inspektionen bestämmer. Första stycket gäller inte i den utsträckning uppgiftslämnandet skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater. Föreläggande att vidta rättelse 5 § Finansinspektionen får förelägga den som har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen att vidta en viss åtgärd eller att upphöra med ett visst agerande. Vite 6 § Ett föreläggande enligt denna lag får förenas med vite. Förordnande om att beslut ska gälla omedelbart 7 § Finansinspektionen får bestämma att ett föreläggande enligt denna lag ska gälla omedelbart. Sanktionsavgift 8 § Finansinspektionen ska besluta om sanktionsavgift för den Priip-produktutvecklare som åsidosätter sina skyldigheter enligt EU-förordningen genom att 1. inte upprätta och offentliggöra ett faktablad för produkten (artikel 5.1), 2. inte se till att faktabladet uppfyller kraven på form och innehåll (artikel 6), 3. inte iaktta kraven på faktabladets språkliga utformning och över-sättning (artikel 7), 4. inte iaktta kraven på faktabladets utformning (artikel 8.1-8.3), 5. utforma marknadsföringsmaterial om en Priip-produkt i strid med informationen i faktabladet eller utan att beakta kraven på innehållet i marknadsföringsmaterialet (artikel 9), eller 6. inte uppdatera faktabladet om en översyn visar att så krävs (artikel 10.1). 9 § Finansinspektionen ska besluta om sanktionsavgift för den som ger råd om eller säljer en Priip-produkt, om personen åsidosätter sina skyldigheter enligt EU-förordningen genom att 1. utforma marknadsföringsmaterial om en Priip-produkt i strid med informationen i faktabladet eller utan att beakta kraven på innehållet i marknadsföringsmaterialet (artikel 9), 2. inte förse icke-professionella investerare med faktabladet i god tid innan investeraren är bunden till något avtal eller erbjudande gällande produkten (artikel 13.1), 3. förse en icke-professionell investerare med faktabladet efter transaktionen utan att föreskrivna villkor är uppfyllda (artikel 13.3), 4. inte iaktta skyldigheten att tillhandahålla ett faktablad på det sätt som förskrivs vid på varandra följande transaktioner avseende samma Priip-produkt (artikel 13.4), eller 5. inte tillhandhålla ett faktablad på det sätt som föreskrivs (artikel 14). 10 § Finansinspektionen ska besluta om sanktionsavgift för den som åsidosätter sina skyldigheter enligt EU-förordningen genom att inte inrätta lämpliga förfaranden och arrangemang för framförande av klagomål och besvarande av klagomål (artikel 19). 11 § Finansinspektionen får avstå från att fatta beslut om sanktionsavgift om överträdelsen är ringa eller ursäktlig, om rättelse görs, om föreläggande enligt 5 § bedöms vara en tillräcklig åtgärd eller om något annat organ har vidtagit åtgärder som bedöms tillräckliga. 12 § Sanktionsavgiften för en juridisk person ska som högst fastställas till det högsta av 1. 47 600 000 kronor, 2. tre procent av företagets eller, i förekommande fall, koncernens omsättning närmast föregående räkenskapsår, 3. två gånger den vinst som företaget erhållit till följd av överträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller 4. två gånger de kostnader som företaget undvikit till följd av överträdelsen, om beloppet går att fastställa. Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Om överträdelsen har skett under företagets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas. För värdepappersinstitut får avgiften inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven i 6 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 8 kap. 3 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. För ett försäkringsföretag får avgiften inte vara så stor att företaget därefter inte uppfyller kraven i 4 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (2010:2043). 13 § Sanktionsavgiften för en fysisk person ska som högst fastställas till det högsta av 1. 6 700 000 kronor, 2. två gånger den vinst som den fysiska personen erhållit till följd av överträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller 3. två gånger de kostnader som den fysiska personen undvikit till följd av överträdelsen, om beloppet går att fastställa. 14 § När sanktionsavgiften fastställs ska Finansinspektionen, utöver de omständigheter som särskilt anges i EU-förordningen, i förekommande fall beakta bl.a. överträdelsens art, överträdelsens konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, de skador som uppstått, den juridiska eller den fysiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som företaget eller den fysiska personen erhållit till följd av överträdelsen eller de kostnader som har undvikits. 15 § Sanktionsavgifter tillfaller staten. Verkställighet av beslut om sanktionsavgift 16 § En sanktionsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar från det att beslutet om avgiften har fått laga kraft. 17 § Finansinspektionens beslut om sanktionsavgift får verkställas enligt utsökningsbalken, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 16 §. 18 § Om sanktionsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 16 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. 19 § En sanktionsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fått laga kraft. Tystnadsplikt 20 § Den som är eller har varit knuten till en Priip-produktutvecklare får inte obehörigen röja uppgifter i en anmälan eller en utsaga om en misstänkt överträdelse av en bestämmelse som Finansinspektionen utövar tillsyn över enligt denna lag, om uppgiften kan avslöja anmälarens eller den utpekade personens identitet. Första stycket gäller också den som ger råd om eller säljer Priip-produkter som anställd eller uppdragstagare. Skadestånd 21 § En Priip-produktutvecklare ska ersätta ren förmögenhetsskada som denne uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar en icke-professionell investerare genom att ett faktablad innehåller uppgifter som är felaktiga, vilseledande eller står i strid med avtalshandlingarna. Detsamma gäller om faktabladet inte har den form eller det innehåll som krävs enligt artikel 8 i EU-förordningen. 22 § Den som vill göra anspråk på skadestånd enligt 21 § ska underrätta Priip-produktutvecklaren om detta inom skälig tid efter det att han eller hon märkt eller borde ha märkt att skada har uppkommit. Om underrättelse inte görs inom skälig tid, faller rätten till skadestånd enligt denna lag bort. Detsamma gäller om talan inte väcks inom tio år från investeringstillfället. Avgifter till Finansinspektionen 23 § Den som utvecklar, ger råd om eller säljer Priip-produkter och som står under Finansinspektionens tillsyn ska med årliga avgifter bekosta inspektionens verksamhet enligt denna lag. Regeringen får meddela föreskrifter om avgifterna. Överklagande 24 § Finansinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018. 2. Lagen tillämpas första gången den 1 januari 2020 i fråga om sådana fysiska och juridiska personer som omfattas av artikel 32 i EU-förordningen. 2.2 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs att 30 kap. 4 b § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 30 kap. 4 b § Sekretess gäller i en statlig myndighets verksamhet som består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden eller försäkringsväsendet för uppgift i en anmälan eller utsaga om överträdelse av bestämmelse som gäller för den som myndighetens verksamhet avser, om uppgiften kan avslöja anmälarens identitet. Sekretess gäller i en statlig myndighets verksamhet enligt lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i en anmälan eller utsaga om överträdelse av bestämmelse i lag eller annan författning som gäller för värdepapperscentralers och utsedda kreditinstituts verksamhet, om uppgiften kan avslöja den anmäldes identitet och det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att denne lider skada eller men. Sekretess gäller i en statlig myndighets verksamhet enligt lagen (2017:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i en anmälan eller utsaga om överträdelse av bestämmelse som gäller för den som myndigheten utövar tillsyn över enligt den lagen, om uppgiften kan avslöja den anmäldes identitet och det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att denne lider skada eller men. Sekretessen enligt andra stycket gäller inte beslut om sanktioner eller sanktionsförelägganden. Sekretessen enligt andra och tredje styckena gäller inte beslut om sanktioner eller sanktions-förelägganden. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018. 3 Ärendet och dess beredning Den 29 december 2014 trädde Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2014 av den 26 november 2014 om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare (Priip-produkter), i det följande benämnd EU-förordningen, i kraft. Ursprungligen skulle EU-förordningen börja tillämpas den 31 december 2016. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/2340 av den 14 december 2016 om ändring av förordning (EU) nr 1286/2014 av den 26 november 2014 om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare vad gäller förordningens tillämpningsdag, i det följande benämnd ändringsförordningen, gäller emellertid numera att EU-förordningen ska tillämpas fr.o.m. den 1 januari 2018. Värdepappersfonder (fondföretag) är undantagna från skyldigheterna i förordningen t.o.m. den 31 december 2019. EU-förordningen finns i bilaga 1. Ändringsförordningen finns i bilaga 2. En faktapromemoria om EU-förordningen överlämnades till riksdagen i augusti 2012 (2011/12:FPM178). I promemorian Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare (Priip-produkter), som har tagits fram inom Finansdepartementet, föreslås en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter. I promemorian föreslås även en ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 3. Promemorians lagförslag finns i bilaga 4. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Finansdepartementet (dnr Fi2016/02279/FPM). Lagrådet Regeringen beslutade den 17 november 2016 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. Regeringen har i propositionen delvis följt Lagrådets synpunkter. Lagrådets förslag och synpunkter behandlas i avsnitten 5.3, 5.4.1, 5.4.3 och 5.5 och i författningskommentaren. I förhållande till lagrådsremissen har det dessutom gjorts några språkliga och redaktionella ändringar i lagtexten. 4 Bakgrund och utgångspunkter 4.1 EU-förordningens innehåll 4.1.1 Syfte, tillämpningsområde och definitioner EU-förordningen syftar till att öka insynen och öppenheten avseende paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter som erbjuds icke-professionella investerare (Priip-produkter efter engelskans packaged retail and insurance-based investment products). Enligt förordningen ska därför utvecklare av Priip-produkter upprätta faktablad om sina produkter (artikel 5.1) och personer som ger råd om eller säljer sådana produkter ska se till att faktabladet tillhandahålls icke-professionella investerare innan investeraren har ingått något avtal om produkten (artikel 13.1). Syftet är att investerarna ska förstå Priip-produkters viktigaste egenskaper och risker, jämföra olika Priip-produkter med varandra och fatta välgrundade investeringsbeslut. Därigenom ska skyddet för investerare förbättras och icke-professionella investerares förtroende för finansmarknaden återupprättas (skäl 2). Med Priip-produkt avses en produkt som utgörs av antingen en Prip-produkt (paketerad investeringsprodukt) eller en försäkringsbaserad investeringsprodukt, eller en sammansättning av sådana produkter (artikel 4.3). Med Priip-produkt avses en investering, där, oberoende av dess rättsliga form, det belopp som ska betalas tillbaka till den icke-professionella investeraren är föremål för fluktuation på grund av exponering mot referensvärden eller avkastningen på en eller flera tillgångar som inte köps direkt av den icke-professionella investeraren (artikel 4.1). Med försäkringsbaserad investeringsprodukt avses en försäkringsprodukt med en löptid eller ett återköpsvärde vars löptid eller återköpsvärde helt eller delvis är direkt eller indirekt exponerat mot marknadsfluktuationer (artikel 4.2). Tillgångar som innehas direkt av en icke-professionell investerare, t.ex. aktier eller statsobligationer, är inte Priip-produkter och omfattas därför inte av EU-förordningens tillämpningsområde (skäl 7). Investeringsfonder som säljs till institutionella investerare omfattas inte av EU-förordningens tillämpningsområde. Även privata pensionsprodukter och tjänstepensionsprodukter som har till främsta syfte att ge investeraren en inkomst efter pensionering är undantagna från EU-förordningens tillämpningsområde. EU-förordningen ska tillämpas på Priip-produktutvecklare och personer som ger råd om eller säljer Priip-produkter (artikel 2.1). 4.1.2 Faktablad Innan en Priip-produkt görs tillgänglig för icke-professionella investerare ska utvecklaren upprätta ett faktablad för den produkten i enlighet med kraven i EU-förordningen och offentliggöra faktabladet på sin webbplats (artikel 5.1). Av EU-förordningen följer bl.a. att faktabladet ska utgöra informationsunderlag före ingående av avtal och att det ska vara tydligt och lättläst samt att det inte får vara vilseledande (artikel 6). Det ska vara avfattat på högst tre A4-sidor och klart åtskilt från marknadsföringsmaterialet för produkten. En person som ger råd om eller säljer en Priip-produkt ska förse en icke-professionell investerare med faktabladet i god tid innan investeraren är bunden av något erbjudande eller avtal avseende produkten (artikel 13). Om vissa förutsättningar är uppfyllda kan dock faktabladet tillhandahållas investeraren först efter det att ett avtal har ingåtts. Faktabladet ska tillhandahållas icke-professionella investerare utan kostnad (artikel 14.1). Om faktabladet inte uppfyller kraven i EU-förordningen, är vilseledande, innehåller felaktigheter eller är oförenligt med rättsligt bindande handlingar inför ingående av avtal och en icke-professionell investerare visar att en förlust uppkommit till följd av att denne förlitat sig på faktabladet vid köp av Priip-produkten, kan investeraren kräva skadestånd för förlusten i enlighet med nationell rätt (artikel 11.1 och 11.2). Rätten för en icke-professionell investerare att kräva skadestånd får inte begränsas genom avtalsvillkor (artikel 11.5). 4.1.3 Marknadsövervakning och befogenhet att ingripa Om ett antal förutsättningar är uppfyllda får Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (European Insurance and Occupational Pension Authority, Eiopa) tillfälligt förbjuda eller begränsa marknadsföring, distribution och försäljning av vissa försäkringsbaserade investeringsprodukter, försäkringsbaserade investeringsprodukter med vissa särskilda egenskaper eller en typ av finansiell verksamhet eller praxis vid ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag (artikel 16.1). Förutsättningarna för att Eiopa ska kunna ingripa är bl.a. inriktade på om ett betydande problem avseende investerarskyddet eller ett hot mot finansmarknadernas funktion åtgärdas genom ingripandet och den behöriga myndigheten inte har vidtagit åtgärder för att åtgärda problemet (artikel 16.2). Eiopa ska ompröva ett sådant förbud eller en sådan begränsning med lämpliga mellanrum och åtminstone var tredje månad (artikel 16.6). Även den behöriga myndighet som utses av respektive medlemsstat får förbjuda eller begränsa marknadsföring, distribution och försäljning av vissa försäkringsbaserade investeringsprodukter, försäkringsbaserade investeringsprodukter med vissa särskilda egenskaper eller en typ av finansiell verksamhet eller praxis vid ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag (artikel 17.1). För att få vidta sådana åtgärder måste ett antal villkor vara uppfyllda (artikel 17.2). Även dessa villkor tar sikte på åtgärdande av allvarliga problem avseende investerarskyddet eller hot mot finansmarknadens funktion. En åtgärd som Eiopa vidtar ska ha företräde framför tidigare åtgärder som vidtagits av en behörig myndighet (artikel 16.7). 4.1.4 Klagomål och rättslig prövning Priip-produktutvecklaren och den person som ger råd om eller säljer Priip-produkter ska inrätta lämpliga förfaranden som säkerställer att icke-professionella investerare på ett effektivt sätt kan framföra klagomål på produkten och att investeraren får ett svar i god tid och på ett adekvat sätt om sådana klagomål har framförts (artikel 19.1). Vidare ska Priip-produktutvecklaren säkerställa att icke-professionella investerare har tillgång till effektiva förfaranden för rättslig prövning vid gränsöverskridande tvister, särskilt om Priip-produktutvecklaren finns i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland. 4.1.5 Tillsynsbefogenheter och administrativa sanktioner De behöriga myndigheterna ska ha alla tillsyns- och utredningsbefogenheter som krävs för att de ska kunna utföra sina uppgifter enligt EU-förordningen (artikel 20.1). Medlemsstaterna ska införa bestämmelser om administrativa sanktioner för överträdelser av artiklarna 5.1, 6, 7, 8.1-8.3, 9, 10.1, 13.1, 13.3, 13.4, 14 och 19 i EU-förordningen (artikel 24). De behöriga myndigheterna ska ha befogenhet att besluta om tillfälligt eller bestående marknadsföringsförbud av en Priip-produkt, en offentlig varning där personen som är ansvarig för överträdelsen och typen av överträdelse anges, förbud mot tillhandahållande av faktablad och sanktionsavgifter för fysiska och juridiska personer (artikel 24.2). Vid beslut om administrativa sanktioner ska den behöriga myndigheten beakta alla relevanta omständigheter, i förekommande fall bl.a. överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet (artikel 25). Medlemsstaterna får föreskriva ytterligare sanktioner eller åtgärder och högre sanktionsavgifter än vad som föreskrivs i EU-förordningen (artikel 24.3). 4.2 Det fortsatta arbetet inom EU Kommissionen ska senast den 31 december 2018 göra en allmän översyn av EU-förordningen (artikel 33.1). Som en del av översynen ska kommissionen bl.a. bedöma om övergångsbestämmelserna avseende fondföretag ska förlängas och om en utvidgning av EU-förordningens tillämpningsområde till att omfatta andra finansiella produkter bör göras. Senast den 31 december 2018 ska kommissionen också bedöma huruvida en ny lagstiftningsakt som garanterar lämpliga produktinformationskrav för vissa pensionsprodukter bör föreslås eller huruvida sådana produkter bör omfattas av EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter (artikel 33.2). Baserat på den allmänna översynen och bedömningen avseende pensionsprodukterna ska kommissionen efter samråd med gemensamma kommittén lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet som vid behov ska vara åtföljd av lagstiftningsförslag (artikel 33.3). Senast den 31 december 2018 ska kommissionen genomföra en marknadsundersökning för att fastställa om det finns online-verktyg som icke-professionella investerare kan använda för att beräkna de totala kostnaderna och avgifterna för Priip-produkter samt om dessa verktyg är avgiftsfria (artikel 33.4). Baserat på utfallet av marknadsundersökningen ska kommissionen bedöma om de europeiska tillsynsmyndigheterna genom den gemensamma kommittén bör utarbeta förslag till tekniska tillsynsstandarder som anger de tekniska specifikationerna som ska tillämpas på sådana verktyg på unionsnivå. Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter (artiklarna 8.4, 16.8 och 17.7). Befogenheten att anta delegerade akter gäller under tre år fr.o.m. den 30 december 2014 (artikel 30.1). Kommissionen ges även befogenhet att anta tekniska tillsynsstandarder efter förslag från de europeiska tillsynsmyndigheterna (artiklarna 8.5, 10.2 och 13.5). Den 30 juni 2016 antog kommissionen en delegerad förordning med tekniska standarder i förhållande till bl.a. innehållet i faktablad. Europaparlamentet invände emellertid den 14 september 2016 mot kommissionens delegerade förordning. Europaparlamentets ställningstagande medförde att det under hösten 2016 saknades tekniska standarder som ska komplettera EU-förordningen i denna del och att arbetet med dessa återupptogs. Det framstod då som mycket osannolikt att de tekniska standarderna skulle hinna omarbetas inom den tid som återstod för att nya sådana standarder skulle hinna antas av kommissionen, accepteras av Europaparlamentet och rådet samt träda i kraft till den 31 december 2016 då EU-förordningen ursprungligen skulle börja tillämpas. Därmed bedömdes det som mycket sannolikt att det inte skulle finnas några tillämpliga tekniska standarder på det nu aktuella området till det datumet. Det är mycket angeläget att det finns tekniska standarder när EU-förordningen ska börja tillämpas. Den uppfattningen delas av en stor majoritet av medlemsstaterna som därför uppmanade kommissionen att föreslå en senareläggning av tillämpningsdagen för EU-förordningen. Kommissionen följde medlemsstaternas uppmaning och beslutade den 9 november 2016 att föreslå att EU-förordningen ska börja tillämpas först den 1 januari 2018. Förordningsändringen, som antogs av Europaparlamentet och rådet den 14 december 2016, trädde i kraft den 24 december 2016. Kommissionen förutsätts anta en ny delegerad förordning med omarbetade tekniska standarder i förhållande till bl.a. innehållet i faktablad så snart det är möjligt och i god tid innan EU-förordningen ska börja tillämpas. 5 Kompletterande bestämmelser 5.1 En ny lag Regeringens förslag: En ny lag med kompletterande bestämmelser som är nödvändiga till följd av EU-förordningen införs. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Sveriges advokatsamfund föreslår att regleringen i stället förs in i någon av de existerande lagarna på finansmarknadsområdet. Advokatsamfundet understryker också behovet av en samlad lagstiftning på området. Svenska Journalistförbundet påpekar att det är en grundlagsskyddad rättighet enligt tryckfrihetsförordningen (TF) att ge ut skrifter (1 kap. 1 § TF). Att genom vanlig lag kräva att en skrift ska ha ett visst innehåll strider enligt Journalistförbundet mot förbudet i TF om hindrande åtgärder (1 kap. 2 § andra stycket). Enligt förbundets uppfattning har lagstiftaren dock valt att bortse från detta och argumenterar för att saklig information, till exempel produktinformation, inte omfattas av syftet med TF och att det därför finns möjlighet att göra inskränkningar genom vanlig lag. Enligt Journalistförbundets mening krävs det dock att en delegationsbestämmelse införs i TF för att dessa typer av lagar och EU-förordningar inte ska stå i konflikt med förbudet mot hindrande åtgärder. Tidningsutgivarna avstyrker, i avsaknad av en sådan delegationsbestämmelse, att förslaget genomförs och förordar i stället att en fördjupad analys görs. Skälen för regeringens förslag Lagteknisk lösning I EU-förordningen (artikel 22) anges att medlemsstaterna - utan att det påverkar deras rätt att föreskriva och utdöma straffrättsliga påföljder - ska fastställa bestämmelser om lämpliga administrativa sanktioner och åtgärder för överträdelser av förordningen och vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att de tillämpas. Dessa sanktioner och åtgärder ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Vidare kan medlemsstaterna välja att inte fastställa bestämmelser om administrativa sanktioner för överträdelser som är föremål för straffrättsliga påföljder enligt nationell rätt. EU-förordningen ska tillämpas i förhållande till såväl utvecklare av Priip-produkter som personer som ger råd om eller säljer Priip-produkter, (artikel 2.1). En mer detaljerad redogörelse för vad som avses med en Priip-produkt finns i avsnitt 4.1.1. Priip-produkter utvecklas av ett flertal olika aktörer på finansmarknaden, t.ex. försäkringsföretag, värdepappersbolag, fondbolag och kreditinstitut (se skäl 12). Även exempelvis försäkringsförmedlare kan dock vara utvecklare av sådana produkter. Samtliga dessa företag omfattas enligt gällande svensk rätt av rörelsereglering som innehåller bestämmelser om tillsynsbefogenheter och administrativa sanktioner vid överträdelser av relevanta regelverk. Bestämmelser om tillsynsbefogenheter respektive administrativa sanktioner i förhållande till värdepappersinstitut finns i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden (23 och 25 kap.). Motsvarande bestämmelser finns för försäkringsföretag i försäkringsrörelselagen (2010:2043) (17 och 18 kap.), för fondbolag i lagen (2004:46) om värdepappersfonder (10 och 12 kap.), för förvaltare av alternativa investeringsfonder (AIF-förvaltare) i lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder (13 och 14 kap.) och för försäkringsförmedlare i lagen (2005:405) om försäkringsförmedling (7 och 8 kap.). Det bör här framhållas att den krets av subjekt som ger råd om eller säljer Priip-produkter kan skilja sig något från den krets av subjekt som utvecklar sådana produkter. Gränsen mellan vad som utgör utveckling av Priip-produkter respektive försäljning av och rådgivning om sådana produkter är inte alltid tydlig och i vissa fall agerar samma subjekt både utvecklare, rådgivare och försäljare av en Priip-produkt. Det kan vidare konstateras att nuvarande rörelsereglering, som innehåller bestämmelser om tillsynsbefogenheter och ingripandemöjligheter för Finansinspektionen, inte till alla delar motsvarar de krav på administrativa sanktioner i nationell rätt som EU-förordningen föreskriver. Det gäller t.ex. bestämmelserna om sanktionsavgift i försäkringsrörelselagen och lagen om försäkringsförmedling. I sammanhanget bör även lagen (2003:862) om finansiell rådgivning till konsumenter nämnas. Den lagen gäller vid finansiell rådgivning till en konsument avseende placering av konsumentens tillgångar i finansiella instrument eller livförsäkringar med sparmoment (1 §). Den näringsrättsliga regleringen i lagen ska dock inte tillämpas på värdepappersinstitut och vissa fondbolag, AIF-förvaltare och till viss del försäkringsförmedlare (3 a §). Konsumentverket utövar tillsyn över att den lagen följs och verket får vid vite förelägga en näringsidkare att upphöra med finansiell rådgivning och om det är tillräckligt, i stället meddela varning (8 § första stycket och 9 §). Det kan konstateras att lagen om finansiell rådgivning till konsumenter delvis har ett annat tillämpningsområde än EU-förordningen. Livförsäkringar med sparmoment kan visserligen utgöra Priip-produkter och omfattas i så fall av EU-förordningens tillämpningsområde, medan direktinvesteringar i finansiella instrument inte omfattas av EU-förordningen (jfr skäl 7). Konsumentverkets befogenheter att ingripa mot en näringsidkare som tillhandhåller finansiell rådgivning enligt lagen om finansiell rådgivning till konsumenter motsvarar inte heller de krav på ingripandemöjligheter som följer av EU-förordningen (jfr artikel 24). Sveriges advokatsamfund framför att lagstiftningen på finansmarknadsområdet är splittrad och att det därför är önskvärt att föra in den nya regleringen i någon av de befintliga lagarna. Regeringen kan konstatera att lagstiftningen på finansmarknadsområdet är omfattande och att regeringen tidigare har uttalat att det kan finnas fördelar med att samla lagstiftning på det finansiella området (se prop. 2006/07:5 s. 321). Inom ramen för det förevarande lagstiftningsärendet finns det dock inte något utrymme för att överväga frågan om den övergripande strukturen i lagstiftningen på finansmarknadsområdet. De bestämmelser som måste införas för att komplettera EU-förordningen ska för det första gälla för samtliga subjekt som utvecklar och ger råd om eller säljer Priip-produkter. I EU-förordningen ställs det också upp krav på administrativa sanktioner som inte i alla delar uppfylls i den befintliga lagstiftningen på området. Regeringen anser därför att övervägande skäl talar för att en ny lag med bestämmelser om tillsynsbefogenheter och sanktioner vid överträdelser av EU-förordningen bör införas. När det gäller Svenska Journalistförbundets och Tidningsutgivarnas synpunkter kan det konstateras att krav på saklig information i tryckta skrifter på det kommersiella området enligt en vid det här laget väl utbildad praxis har ansetts kunna regleras i vanlig lag, utanför tryckfrihetsförorordningens tillämpningsområde. På finansmarknadsområdet finns det t.ex. bestämmelser om faktablad för värdepappersfonder (se 4 kap. 16 a § lagen om värdepappersfonder). De bestämmelserna har alltså inte ansetts kräva någon sådan delegationsbestämmelse som de båda remissinstanserna efterfrågar. Regeringen finner inte anledning att göra någon annan bedömning när det gäller de bestämmelser som det är fråga om i det förevarande lagstiftningsärendet. Hänvisningsteknik Den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen som föreslås i denna proposition innehåller hänvisningar till bestämmelser i EU-förordningen. Hänvisningar till EU-rättsakter kan göras antingen statiska eller dynamiska. En statisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i en viss angiven lydelse. En dynamisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. De hänvisningar till EU-förordningen som finns i de bestämmelser som föreslås i denna proposition är dynamiska. Det är den hänvisningsteknik som regeringen har använt i senare tids propositioner (se t.ex. prop. 2015/16:156 s. 20 f., prop. 2015/16:160 s. 36 f. och 45 och prop. 2016/17:22 s. 96 f.). EU-förordningen innebär att det i svensk rätt måste införas bestämmelser om vilken myndighet som ska vara behörig enligt förordningen. Det måste även införas bestämmelser om den behöriga myndighetens utredningsbefogenheter och om sanktioner vid överträdelser av förordningen (artiklarna 20.2 och 22.1). Avsikten är att den nya lagen ska följa de definitioner som finns i EU-förordningen, exempelvis definitionen av Priip-produkter. Den av de föreslagna inledande bestämmelserna som anger den EU-rättsakt som lagen kompletterar bör därför vara dynamisk till sin karaktär. Hänvisningen kommer således att omfatta även eventuella ändringar i EU-förordningen efter dess ikraftträdande. Vilka befogenheter den behöriga myndigheten ska ha, liksom vilken typ av sanktioner och vad som ska beaktas vid fastställande av storleken på sanktionsavgifter, anges i EU-förordningen. Handlingsutrymmet för medlemsstaterna när det gäller att införa bestämmelser i nationell rätt är därmed begränsat. Hänvisningar till EU-förordningen i sådana bestämmelser görs för att ange vid vilka överträdelser av förordningen som Finansinspektionen får använda de befogenheter som ges i den nya lagen. I EU-förordningen finns också vissa regler om skadeståndsskyldighet. För att säkerställa att ändringar i EU-förordningen i dessa avseenden får omedelbart genomslag är det lämpligt att hänvisningarna dit görs dynamiska. Detta hindrar emellertid inte att lagen kan komma att behöva ändras om EU-förordningens innehåll ändras. 5.2 Behörig myndighet Regeringens förslag: Finansinspektionen ska vara behörig myndighet enligt EU-förordningen. Om informationen som ska framgå av faktablad och marknadsföringsmaterial inte tillhandahålls på det sätt och i den form som följer av EU-förordningen ska även marknadsföringslagen tillämpas, med undantag för bestämmelserna om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt den lagen. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Promemorians förslag innehåller inte någon hänvisning till marknadsföringslagen (2008:486). Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen, Konsumentverket, Fondbolagens förening, Svenska Fondhandlareföreningen, Strukturerade Placeringar i Sverige och Svenska Bankföreningen tar alla upp frågan om förhållandet mellan den föreslagna regleringen och marknadsföringslagen. De efterfrågar bl.a. en analys av hur Finansinspektionens tänkta tillsynsansvar över marknadsföringen förhåller sig till den tillsyn och de befogenheter som Konsumentverket och Konsumentombudsmannen har. De påpekar att det i annan lagstiftning på finansmarknadsområdet som innehåller informationskrav är vanligt med en hänvisning till marknadsföringslagen. Sveriges advokatsamfund anser att det är oegentligt att Finansinspektionen - som är en myndighet under regeringen och som regeringen utan riksdagens medverkan i princip genom beslut och förordning kan avveckla eller ombilda - omnämns direkt i lagtext. Skälen för regeringens förslag: Enligt EU-förordningen bör medlemsstaterna utse myndigheter som ska vara behöriga att säkerställa en välorganiserad och effektiv tillsyn av efterlevnaden av kraven i förordningen (skäl 10). Med behöriga myndigheter avses i förordningen de nationella myndigheter som medlemsstaterna har utsett till att utöva tillsyn över de krav som genom förordningen ställs på Priip-produktutvecklare och personer som ger råd om eller säljer Priip-produkter (artikel 4.8). Behöriga myndigheter ska utöva tillsyn över marknaden för försäkringsbaserade investeringsprodukter som marknadsförs, distribueras eller säljs i eller från deras medlemsstat (artikel 15.2). I Sverige ansvarar Finansinspektionen för tillsynen över företagen på finansmarknaden. Det innebär att Finansinspektionen bl.a. ansvarar för prövning av ansökningar om tillstånd rörande finansiell verksamhet och finansiella företag och beslutar om sanktioner mot sådana företag vid överträdelser av lagar och andra författningar som reglerar företagens verksamhet. Inom Finansinspektionen finns kunnig personal med god insyn i finansmarknaden. Finansinspektionen har också ett internationellt kontaktnät och samverkar med andra tillsynsmyndigheter. Flertalet av de aktörer som omfattas av skyldigheterna i EU-förordningen, t.ex. värdepappersinstitut och försäkringsföretag, står redan i dag under Finansinspektionens tillsyn. EU-förordningen syftar till att öka konsumentskyddet på finansmarknaden. Den målsättningen stämmer väl överens med målet för Finansinspektionens verksamhet. Myndigheten ska bl.a. arbeta för att det finansiella systemet ger ett högt skydd för konsumenter (2 § förordningen [2009:93] med instruktion för Finansinspektionen). Finansinspektionen är positiv till att myndigheten utses som behörig myndighet även när det gäller förbud mot marknadsföring i enlighet med bestämmelserna i EU-förordningen. Ett sådant förbud har nära samband med innehållet i faktabladet och ligger inom Finansinspektionens kompetensområde. Myndigheten ges på detta sätt möjlighet att ta ett helhetsgrepp om hur produkter beskrivs för investerare. Brister i informations- och marknadsföringsmaterial har, enligt Finansinspektionen, även ofta ett nära samband med andra brister hos ett bolag. Regeringen anser mot denna bakgrund att Finansinspektionen är den myndighet som bör vara behörig myndighet och utöva tillsyn enligt EU-förordningen. Med anledning av Sveriges advokatsamfunds synpunkt när det gäller att ange Finansinspektionen direkt i lagtext konstaterar regeringen endast att det är i enlighet med den ordning som gäller i övrigt på finansmarknadsområdet (se t.ex. 2 § lagen [2012:735] med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning och 1 kap. 2 § lagen [2013:287] med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister). Finansinspektionen, Konsumentverket, Fondbolagens förening, Svenska Fondhandlareföreningen, Strukturerade Placeringar i Sverige och Svenska Bankföreningen tar upp frågan om hur Finansinspektionens tänkta tillsynsansvar över marknadsföring förhåller sig till den tillsyn och de befogenheter som Konsumentverket och Konsumentombudsmannen har enligt marknadsföringslagen. Remissinstanserna påpekar att Konsumentverket, genom lagstiftning som hänvisar till marknadsföringslagen, har möjlighet att utöva tillsyn över informationsbestämmelser på finansmarknadsområdet. Sådana hänvisningar finns exempelvis i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti (11 a §), lagen om värdepappersfonder (4 kap. 20 § tredje stycket), lagen om försäkringsförmedling (6 kap. 8 §) och lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder (10 kap. 3 § tredje stycket). Finansinspektionen utövar tillsyn över att de som omfattas av de lagarna följer dem och om någon åsidosätter sina skyldigheter kan inspektionen ingripa. Därutöver finns även de sanktionsmöjligheter som följer av marknadsföringslagen i de situationer då den som omfattas av regelverket åsidosätter sin informationsskyldighet. Exempelvis ska enligt lagen om värdepappersfonder vissa uppgifter om fonden anges i en informationsbroschyr, ett faktablad samt i allt övrigt marknadsföringsmaterial (se 4 kap. 16 och 16 a §§). Om ett fondbolag inte lämnar informationen, ska även marknadsföringslagen tillämpas, med undantag av bestämmelserna om marknadsstörningsavgift (4 kap. 20 § tredje stycket lagen om värdepappersfonder). Hänvisningen till marknadsföringslagen infördes i lagen om värdepappersfonder och i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder efter förslag från Konsumentverket se (prop. 2010/11:135 s. 142 och prop. 2012/13:155 s. 326 f.). I förarbetena till lagen om värdepappersfonder (prop. 2010/11:135 s. 142) konstaterar regeringen att liknande hänvisningar finns i annan lagstiftning på finansmarknadsområdet. På finansmarknadsområdet förekommer det således att marknadsföringslagen tillämpas vid åsidosättande av informationsplikt i flera olika fall. I likhet med Konsumentverket anser regeringen att en hänvisning till marknadsföringslagens bestämmelser (med undantag för bestämmelserna om marknadsstörningsavgift) motsvarande den som finns i bl.a. lagen om värdepappersfonder, bör införas när det gäller information om Priip-produkter till icke-professionella investerare. Regeringen anser att en sådan hänvisning klargör att också marknadsföringslagens sanktionssystem (förutom 29-36 §§) inklusive skadeståndsbestämmelse (37 §) kan komma att tillämpas om informationskraven i EU-förordningen inte följs och att det bidrar till ett starkare konsumentskydd på området. Detta medför, som i många fall på området för finansiella tjänster, ett gemensamt tillsynsansvar för Finansinspektionen och Konsumentverket som förutsätter samråd och dialog mellan myndigheterna. Att myndigheterna löpande ska samråda med varandra i frågor på de områden där myndigheterna har ett gemensamt tillsynsansvar, framgår av respektive myndighetsinstruktion (2 § och 7 § första stycket 2 förordningen med instruktion för Finansinspektionen och 1 § och 6 § 2 förordningen [2009:607] med instruktion för Konsumentverket). Sedan tidigare finns ett samverkansavtal mellan myndigheterna som klargör hur detta samråd ska ske och på vilka områden. Finansinspektionen och Konsumentverket bör därmed kunna bedriva sin respektive tillsyn med anledning av den nya lagen på samma sätt som i de övriga fallen där de har ett gemensamt tillsynsansvar. 5.3 Finansinspektionens tillsynsbefogenheter Regeringens förslag: För tillsynen över att EU-förordningen följs får Finansinspektionen förelägga ett företag eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat. Finansinspektionen får också förelägga den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken att inställa sig till förhör. Föreläggandet får dock inte strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen anser att myndigheten, för att fullgöra sina skyldigheter enligt EU-förordningen och utöva tillsyn över den, måste ha möjlighet att begära in uppgifter och handlingar på motsvarande sätt som i jämförbar lagstiftning. Näringslivets regelnämnd, Svenska Fondhandlareföreningen, Strukturerade Placeringar i Sverige och Svenska Bankföreningen ifrågasätter behovet av att Finansinspektionen i sin tillsyn får förelägga den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken att inställa sig till förhör på tid och plats som inspektionen bestämmer. Skälen för regeringens förslag: Enligt EU-förordningen (artikel 20.2) ska behöriga myndigheter, i enlighet med nationell rätt, ha alla tillsyns- och utredningsbefogenheter som krävs för att de ska kunna utföra sina uppgifter enligt förordningen. De behöriga myndigheterna bör, på begäran och även på förhand, tillhandahållas all information som krävs för att kontrollera innehållet i faktabladen, för att bedöma efterlevnaden av EU-förordningen och säkerställa skyddet av kunder och investerare på finansmarknaden (skäl 11). Enligt EU-förordningen (artikel 5.2) finns det även en möjlighet för medlemsstaterna att kräva att Priip-produktutvecklaren eller den person som säljer en Priip-produkt lämnar förhandsinformation om faktabladet till den behöriga myndigheten. För att säkerställa att Finansinspektionen kan fullgöra sina skyldigheter enligt EU-förordningen och utöva tillsyn över att den följs, bör inspektionen enligt den nya lagen ha betydande möjligheter att begära in uppgifter och handlingar. Flertalet av de subjekt som omfattas av skyldigheterna i EU-förordningen är finansiella företag som enligt gällande rätt är skyldiga att t.ex. lämna Finansinspektionen upplysningar om sin verksamhet som inspektionen begär (se t.ex. 13 kap. 3 § lagen [2004:297] om bank- och finansieringsrörelse och 23 kap. 2 § lagen om värdepappersmarknaden). När det gäller Finansinspektionens tillsyn över viss reglering omfattas alla företag och fysiska eller juridiska personer av skyldighet att lämna upplysningar till Finansinspektionen (se t.ex. 23 kap. 3 § lagen om värdepappersmarknaden och 10 kap. 3 § lagen om värdepappersfonder). Utgångspunkten bör därför vara att Finansinspektionens befogenheter som föranleds av EU-förordningen ska ligga i linje med det som gäller enligt jämförbar lagstiftning. Även Finansinspektionen anför att myndigheten, för att fullgöra sina skyldigheter enligt EU-förordningen och utöva tillsyn över den, måste ha möjlighet att begära in uppgifter och handlingar på motsvarande sätt som i jämförbar lagstiftning. Näringslivets regelnämnd, Svenska Fondhandlareföreningen, Strukturerade Placeringar i Sverige och Svenska Bankföreningen anser att möjligheten att kalla någon till förhör är en alltför ingripande åtgärd i förhållande till att lagstiftningen endast berör innehållet i faktablad. Regeringen kan emellertid konstatera att det i lagstiftningen på finansmarknadsområdet ofta finns en rätt för Finansinspektionen att inom ramen för sin tillsynverksamhet begära att den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken kommer till förhör (se t.ex. 10 kap. 3 § lagen om värdepappersfonder, 13 kap. 7 § lagen om förvaltare av alternativa inversteringsfonder och 6 kap. 1 a § lagen [1991:980] om handel med finansiella instrument). På fondområdet gäller den rätten bl.a. upplysningar som har samband med information om värdepappersfonder och specialfonder i faktablad. Det är enligt regeringens uppfattning motiverat att Finansinspektionen får motsvarande befogenheter när det gäller tillsynen över att EU-förordningen följs som inspektionen har på t.ex. fondområdet. Det bör i detta sammanhang påpekas att skyldigheten att inställa sig till förhör inte innebär någon skyldighet att yttra sig vid förhöret, oavsett tystnadsplikt (se t.ex. prop. 2004/05:142 s. 117 f.). I likhet med i flera lagar på finansmarknadsområdet (se bl.a. 23 kap. 3 § andra stycket lagen om värdepappersmarknaden, 10 kap. 3 § lagen om värdepappersfonder och 3 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning), bör det i den nya lagen uttryckligen anges att ett föreläggande inte får strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater. Advokater som avkrävs uppgifter kan alltså underlåta att lämna sådana, om det skulle kunna medföra straffrättsligt ansvar för brott mot tystnadsplikt. Lagrådet förordar att det inte tas in en sådan bestämmelse i den nya lagen då det närmast är fråga om en upplysningsbestämmelse som kan läsas motsatsvis och uppfattas så att det endast är advokater - och inte andra personer som har lagreglerad tystnadsplikt - som omfattas av undantaget från skyldigheten att lämna uppgifter. Regeringen konstaterar dock att motsvarande bestämmelse sedan tidigare finns i andra lagar på finansmarknadsområdet och att en motsvarande bestämmelse även nyligen införts i bl.a. lagen (2016:1306) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning (3 kap. 1 §). I tidigare lagstiftningsärenden har Lagrådet godtagit bestämmelsen främst mot bakgrund av att den har sin motsvarighet i ett antal lagar på bl.a. finansmarknadsområdet (se t.ex. prop. 2011/12:175 s. 20). Regeringen anser att bestämmelsen i den nya lagen bör utformas på samma sätt som i övriga lagar på finansmarknadsområdet och betonar nu liksom i tidigare lagstiftningsärenden (se samma prop.) att bestämmelsen inte är avsedd att tolkas motsatsvis, dvs. den utesluter inte att även andra tystnadsplikter kan upprätthållas. Som framgår ovan innehåller EU-förordningen en möjlighet för medlemsstaterna att kräva att Priip-produktutvecklare eller den som säljer en Priip-produkt ska lämna förhandsinformation till den behöriga myndigheten om faktabladet. Enligt regeringens uppfattning har det inte framkommit några skäl för att införa ett sådant krav i svensk rätt. 5.4 Administrativa sanktioner 5.4.1 Införandet av administrativa sanktioner Regeringens förslag: Finansinspektionen får förelägga den som har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen att vidta en viss åtgärd eller upphöra med ett visst agerande. Ett föreläggande får förenas med vite. Finansinspektionen får bestämma att ett föreläggande ska gälla omedelbart. De överträdelser av EU-förordningen som Finansinspektionen ska ingripa mot genom beslut om sanktionsavgift anges i den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen. Finansinspektionen får besluta om administrativa sanktioner mot både fysiska och juridiska personer enligt den nya lagen. Regeringens bedömning: Genom att Finansinspektionen ges befogenhet att förelägga den som har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen att upphöra med ett visst agerande har inspektionen möjlighet att förbjuda marknadsföringen av en Priip-produkt eller att ett faktablad för en sådan produkt tillhandahålls. Inspektionen har också möjlighet att förelägga en Priip-produktutvecklare att offentliggöra en ny version av faktabladet. Straffansvar bör inte införas för överträdelser av EU-förordningen. Administrativa sanktioner som går utöver de som anges i EU-förordningen bör inte heller införas. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag och bedömning. Enligt promemorians förslag anses Finansinspektionens befogenhet att utfärda föreläggande att vidta åtgärder enligt den nya lagen som en tillsynsbefogenhet. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem. Finansinspektionen anser att det i den föreslagna lagen bör anges vilka bestämmelser som ska ha överträtts för att inspektionen ska besluta om förbud mot marknadsföring eller mot tillhandahållande av faktablad. Enligt inspektionen bör det förtydligas vilka fysiska personer som kan komma att omfattas av regleringen. EU-förordningen indikerar att även andra aktörer än personer med tillstånd kan komma att omfattas, vilket även förslaget öppnar upp för. Vidare bör det finnas möjlighet för inspektionen att meddela anmärkning med eller utan sanktionsavgift. För subjekt som är tillståndspliktiga bör enligt inspektionens uppfattning varning eller återkallelse av tillståndet kunna beslutas. Finansförbundet anser att det tydligt måste framgå att med Priip-produktutvecklare avses den juridiska personen och att principalansvaret i svensk rätt inte påverkas. Kretsen som omfattas bör tydligt begränsas till fysiska personer som själva har ett tillstånd. Påföljder som riktas mot enskilda anställda måste vara noggrant reglerade. Förbundet anser att sanktioner gentemot fysiska personer normalt sett är betydligt mer ingripande jämfört med sanktioner som riktas mot ett finansiellt företag. Fondbolagens förening anser att utformningen av den föreslagna bestämmelsen om sanktionsavgift ger intryck av att denna är den enda ingripandemöjligheten som står till buds. Föreningen menar att mindre allvarliga överträdelser, såsom en felaktig formulering i faktabladet, bör kunna hanteras genom föreläggande. Det bör således framgå att föreläggande kan användas som ett alternativ till att besluta om sanktionsavgift. Svenska Fondhandlareföreningen, Strukturerade Placeringar i Sverige och Svenska Bankföreningen efterfrågar ett mer utvecklat resonemang om vem som kan vara Priip-utvecklare respektive vem som ger råd om och säljer produkterna. Enligt föreningarnas tolkning av regelverket kan en utvecklare också vara ett företag som inte står under tillsyn och därmed inte omfattas av någon rörelsereglering. Vidare uppfattar föreningarna artikel 13.4 i EU-förordningen som en lättnadsregel och ifrågasätter behovet av att kunna sanktionera ett företag som vill tillhandahålla faktablad vid varje transaktion. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt EU-förordningen (artikel 22.1) ska medlemsstaterna fastställa bestämmelser om lämpliga administrativa sanktioner och åtgärder för situationer som utgör en överträdelse av förordningen och vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att de tillämpas. Skyldigheten att införa administrativa sanktioner påverkar inte behöriga myndigheters tillsynsbefogenheter eller medlemsstaternas rätt att föreskriva och utdöma straffrättsliga påföljder. Medlemsstaterna får besluta att inte fastställa bestämmelser om administrativa sanktioner för överträdelser som är föremål för straffrättsliga påföljder enligt deras nationella rätt. Såväl fysiska som juridiska personer kan bli föremål för administrativa sanktioner. Emellertid kan endast fysiska personer begå brott, vilket innebär att endast fysiska personer kan dömas till en brottspåföljd. En juridisk person kan dock åläggas företagsbot om ett brott begås i utövningen av dess näringsverksamhet (36 kap. 7 § brottsbalken). En utgångspunkt vid införandet av sanktioner på finansmarknadsområdet är att lagstiftningen ska vara enhetlig och konsekvent. I enlighet med det som framgår i avsnitt 5.1 har man från svenskt håll i huvudsak valt att sanktionera överträdelser av regelverken på finansmarknadsområdet genom införandet av administrativa sanktioner. Av dessa skäl anser regeringen att de sanktioner som bör komma i fråga vid överträdelser av EU-förordningen bör vara av administrativt slag och inte av straffrättslig art. I EU-förordningen (artikel 24) anges vilka sanktioner och åtgärder som den behöriga myndigheten åtminstone ska ha befogenhet att i enlighet med nationell rätt vidta vid överträdelser av förordningen. Den behöriga myndigheten ska bl.a. kunna besluta om sanktionsavgift och besluta om förbud mot marknadsföring av en Priip-produkt. Finansinspektionens befogenheter enligt den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen bör, som anges i avsnitt 5.3, ligga i linje med dem som inspektionen har enligt annan lagstiftning på finansmarknadsområdet. Enligt vissa lagar på detta område har Finansinspektionen ett batteri av ingripandeåtgärder som den kan använda när någon har åsidosatt sina skyldigheter. Inspektionen kan utfärda föreläggande, meddela förbud eller anmärkning samt återkalla tillstånd eller meddela varning (se t.ex. 15 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse). I andra lagar t.ex. lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister har Finansinspektionen färre befogenheter och kan t.ex. inte återkalla tillstånd. De sanktionsmöjligheter som föreskrivs i EU-förordningen (artikel 24.2) är omfattande och torde väl motsvara Finansinspektionens behov av att ingripa mot överträdelser av förordningen. Regeringen anser mot denna bakgrund att det i svensk rätt inte bör införas några administrativa sanktioner som går utöver det som krävs enligt EU-förordningen. Möjligheten till det i EU-förordningen (artikel 24.3) bör därför inte utnyttjas. Det är således inte motiverat att, som Finansinspektionen förespråkar, i den nya lagen ge inspektionen befogenhet att återkalla tillståndet för den som åsidosatt någon skyldighet enligt förordningen. Inte heller bör varning kunna meddelas med stöd av den nya lagen. I promemorian föreslås att Finansinspektionen ska få förelägga den som har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen att inom viss tid vidta en viss åtgärd för att komma till rätta med situationen eller upphöra med visst agerande. Ett sådant föreläggande föreslås även få förenas med vite. I promemorians lagförslag är bestämmelsen om föreläggande i den nya lagen (4 §) placerad under rubriken Tillsyn. Fondbolagens förening påpekar att förslaget ger intryck av att sanktionsavgift är den enda ingripandemöjligheten som står till buds och att det bör framgå att föreläggande kan användas som ett alternativ till att besluta om sanktionsavgift. Regeringen instämmer med föreningen att det finns anledning att förtydliga förslaget så att det framgår att Finansinspektionen får avstå från att besluta om sanktionsavgift, om ett sådant föreläggande bedöms som en tillräcklig åtgärd. För att tydliggöra detta bör bestämmelsen om föreläggande även flyttas så att den i lagen i stället, i enlighet med Lagrådets förslag, placeras under rubriken Föreläggande att vidta rättelse. Det bör noteras att förslaget att Finansinspektionen får förelägga den som har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen att vidta en viss åtgärd eller att upphöra med ett visst agerande inte är begränsad till de administrativa sanktioner som anges i förordningen (artikel 24.2 första stycket a-d). Möjligheten är inte heller begränsad till några i lagen särskilt angivna överträdelser av EU-förordningen utan Finansinspektionen får besluta om de förelägganden som behövs för att se till att förordningen följs. Enligt regeringens uppfattning bör de ingripandebefogenheter som föreslås i denna proposition vara tillräckliga och det är därför inte motiverat att, som Finansinspektionen efterfrågar, även ge inspektionen befogenhet att besluta om anmärkning. I likhet med i flera andra lagar på finansmarknadsområdet (se bl.a. 14 kap. 1 § fjärde stycket lagen om värdepappersfonder, 21 kap. 4 §, försäkringsrörelselagen och 10 kap. 1 § fjärde stycket lagen om försäkringsförmedling), bör det i den nya lagen, i enlighet med Lagrådets förslag, tas in en särskild bestämmelse om att Finansinspektionen får bestämma att ett föreläggande ska gälla omedelbart. Medlemsstaterna ska således införa administrativa sanktioner för överträdelser av vissa angivna artiklar i EU-förordningen (artikel 24.1). För att skapa tydlighet avseende vilka överträdelser som kan resultera i ingripande genom beslut om sanktionsavgift, bör dessa överträdelser framgå av den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen. På så sätt blir det tydligt vad en överträdelse som kan få en sådan följd kan bestå i. Enligt Lagrådet bör hänvisningar till de olika artiklarna i EU-förordningen undvikas eftersom hänvisningarna avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Regeringen anser emellertid att det, eftersom det är fråga om sanktioner riktade mot enskilda, tydligt bör framgå vilka överträdelser som kan resultera i ingripande genom beslut om sanktionsavgift. På så sätt blir det tydligt vad en överträdelse som kan få en sådan följd kan bestå i. Hänvisningar till artiklarna i EU-förordningen bidrar till att skapa klarhet i detta avseende. Det kan vidare konstateras att det överensstämmer med hur motsvarande bestämmelser är utformade i bl.a. lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning (6 §) och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (2 kap. 1 §) och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning (5 kap. 2 §). Regeringen anser mot den bakgrunden att övervägande skäl talar för att det även i de nu aktuella bestämmelserna i den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen bör finnas hänvisningar till de artiklar i den förordningen som reglerar de skyldigheter som gäller för en Priip-produktutvecklare eller den som ger råd om eller säljer en Priip-produkt. Svenska Fondhandlareföreningen, Strukturerade Placeringar i Sverige och Svenska Bankföreningen ifrågasätter att Finansinspektionen ska kunna ingripa om den som ger råd om eller säljer Priip-produkter väljer att tillhandahålla ett faktablad inte bara vid den första av flera på varandra följande transaktioner avseende samma Priip-produkt. Enligt deras uppfattning är det som anges i EU-förordningen (artikel 13.4) om att skyldigheten att tillhandahålla ett faktablad i en sådan situation gäller bara den första transaktionen endast en lättnadsregel. Regeringen anser i likhet med remissinstanserna att det som anges i EU-förordningen bör förstås som en lättnadsregel och inte något förbud mot att tillhandahålla ett faktablad vid fler än ett tillfälle vid flera på varandra följande transaktioner avseende samma Priip-produkt. Finansinspektionen ska således inte ingripa mot en person som ger råd om eller säljer en Priip-produkt och som i en sådan situation väljer att tillhandahålla faktablad i större omfattning än vad som krävs enligt förordningen. Det är vid åsidosättande av skyldigheten att tillhandahålla ett faktablad vid den första transaktionen, respektive den första transaktionen efter det att faktabladet har ändrats, som det föreligger en överträdelse som utgör grund för ingripande. Enligt EU-förordningen ska den behöriga myndigheten enligt nationell rätt ha möjlighet att besluta om ett bestående eller tillfälligt marknadsföringsförbud av en Priip-produkt vid vissa överträdelser av EU-förordningen (artikel 24.2 första stycket a och b). Av EU-förordningen framgår det att den behöriga myndigheten i den medlemsstat där en Priip-produkt marknadsförs bör vara ansvarig för tillsynen av marknadsföringen av den Priip-produkten (skäl 24). Den behöriga myndigheten ska därutöver ha befogenhet att besluta om ett förbud mot att tillhandahålla ett faktablad som inte uppfyller kraven i form och innehåll i artiklarna 6-8 eller 10 i EU-förordningen och att en ny version av faktabladet ska offentliggöras (artikel 24.2 första stycket d i EU-förordningen). Nämnda krav på medlemsstaterna att införa en befogenhet för den behöriga myndigheten att ingripa enligt nationell rätt, bör inte förväxlas med den befogenhet för den behöriga myndigheten att ingripa som följer direkt av EU-förordningen (artikel 17). Den möjligheten behandlas i avsnitt 5.7. Finansinspektionen anser att befogenheten att förbjuda marknadsföring eller tillhandahållande av faktablad bör nämnas särskilt i lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen. Detta dels eftersom det är fråga om förbud som kan åläggas en fysisk person, dels därför att utformningen så långt möjligt bör likna EU-förordningen och vara enhetlig. I lagar på finansmarknadsområdet förekommer det att Finansinspektionen har motsvarande befogenhet att besluta om föreläggande att vidta en viss åtgärd som föreslås i den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen. Kraven i de berörda regelverken har då bedömts förutsätta att Finansinspektionen ska ha möjlighet att förelägga den som har överträtt reglerna att vidta viss åtgärd för att komma till rätta med situationen eller upphöra med ett visst agerande (se t.ex. prop. 2015/16:10 s. 246). Sanktionskatalogen i EU-förordningen (artikel 24) är tillämplig vid överträdelse av bl.a. reglerna om marknadsföringsmaterial (artikel 9). De reglerna kan överträdas på olika sätt, t.ex. kan marknadsföringsmaterial innehålla uppgifter som strider mot informationen i faktabladet. En överträdelse av reglerna kan även ske genom att marknadsföringsmaterialet inte innehåller uppgifter om att det finns ett faktablad. Eftersom en överträdelse kan bestå i ett aktivt agerande likväl som i underlåtenhet, är det rimligt att den behöriga myndigheten ska kunna kräva att en överträdelse ska upphöra, men även kunna ålägga den ansvarige att vidta en viss åtgärd för att uppfylla kraven i EU-förordningen. För att Finansinspektionen ska ha möjlighet att ingripa mot den som åsidosätter sina skyldigheter både om det är frågan om ett agerande eller en underlåtelse är det alltså inte tillräckligt att Finansinspektionen får besluta om förbud mot marknadsföring och tillhandahållande av faktablad. Som anges ovan är sanktionskatalogen i EU-förordningen en s.k. minimikatalog och det står medlemsstaterna fritt att tilldela den behöriga myndigheten ytterligare befogenheter. Genom den vida befogenhet som föreslås för Finansinspektionen att förelägga den som åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen att vidta en viss åtgärd eller upphöra med ett visst agerande, kan inspektionen ingripa i enlighet med det som anges i EU-förordningen (artikel 24.2 första stycket a-d). Därigenom uppfylls även det som anges i EU-förordningen (skäl 24) om att den behöriga myndigheten i den medlemsstat där en Priip-produkt marknadsförs bör vara ansvarig för tillsynen av marknadsföringen av den Priip-produkten. Finansinspektionen ska kunna besluta om administrativa sanktioner mot både fysiska och juridiska personer som åsidosätter sina skyldigheter enligt EU-förordningen. Finansinspektionen, Svenska Fondhandlareföreningen, Strukturerade Placeringar i Sverige och Svenska Bankföreningen efterfrågar att det tydliggörs vilka fysiska och juridiska personer som avses. Den krets som de administrativa sanktionerna kan riktas mot bör enligt regeringens uppfattning bestämmas med utgångspunkt i EU-förordningens tillämpningsområde. Förordningen ska tillämpas på Priip-produktutvecklare och personer som ger råd om eller säljer Priip-produkter (artikel 2.2). Priip-produktutvecklare definieras som en enhet som dels utvecklar en Priip-produkt, dels ändrar en befintlig Priip-produkt, bl.a. men inte endast, genom att förändra dess risk- och avkastningsprofil eller kostnaderna vid en investering i Priip-produkten (artikel 4.4). En person som säljer Priip-produkter definieras som en person som erbjuder eller ingår avtal avseende Priip-produkter med en icke-professionell investerare (artikel 4.5). En Priip-produktutvecklare och en person som ger råd om eller säljer Priip-produkter kan vara antingen en juridisk person eller en fysisk person. I EU-förordningen (artikel 24.2 första stycket e) framgår det att både juridiska och fysiska personer ska kunna åläggas sanktionsavgift. Vilken juridisk respektive fysisk person som kan betraktas som Priip-produktutvecklare eller som en person som ger råd om eller säljer Priip-produkter måste enligt regeringens uppfattning tolkas i ljuset av det grundläggande syftet med EU-förordningen, dvs. att förstärka skyddet för icke-professionella investerare och förbättra icke-professionella investerares förtroende för Priip-produkter. Med en sådan utgångspunkt bör den som yrkesmässigt utvecklar, ger råd om eller säljer Priip-produkter, i den mening som anges i EU-förordningens definitioner, typiskt sett anses omfattas av förordningen och därmed även den föreslagna nya lagen. Med yrkesmässigt får förstås att utvecklandet, rådgivningen eller försäljningen sker som ett led i näringsverksamhet. I lagen om försäkringsförmedling (1 kap. 1 §) används begreppet yrkesmässighet för att definiera vad som avses med försäkringsförmedling. I förarbetena till den lagen anges att det i begreppet yrkesmässighet får anses ingå att förmedlingen utförs mot någon form av ekonomiskt utbyte (prop. 2004/05:133 s. 49). Värdepappersinstitut, försäkringsföretag och fondbolag är exempel på juridiska personer som faller inom tillämpningsområdet. Även fysiska personer som yrkesmässigt ägnar sig åt att utveckla, ge råd om eller sälja Priip-produkter omfattas av regelverket, t.ex. försäkringsförmedlare. Det är alltså i första hand fråga om fysiska och juridiska personer som har tillstånd att bedriva viss verksamhet som i sin tur omfattas av EU-förordningen. Gränsdragningen kring tillämpningsområdet, liksom huruvida det i ett enskilt fall är fråga om tillståndspliktig verksamhet, är däremot ytterst en fråga för rättstillämpningen. EU-förordningen innehåller inte några krav på att medlemsstaterna ska införa administrativa sanktioner som kan tillämpas mot personer som ingår i ledningen för en juridisk person eller andra fysiska personer som enligt nationell rätt är ansvariga för en överträdelse vid överträdelser av förordningen som den juridiska personen har gjort sig skyldig till (jfr t.ex. artikel 110.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar [EU] nr 1093/2010 och [EU] nr 648/2012). Med hänsyn till att det i EU-förordningen inte ställs upp några krav på att medlemsstaterna ska införa sanktioner mot ledningspersoner i en juridisk person som har gjort sig skyldig till en överträdelse och den typ av överträdelser av förordningen som kan aktualisera ingripande av Finansinspektionen, saknas det enligt regeringens uppfattning skäl att gå utöver vad EU-förordningen kräver i denna del. Finansinspektionen bör således inte få befogenhet att ingripa mot en fysisk person för en juridisk persons överträdelse av förordningen. 5.4.2 Offentlig varning Regeringens bedömning: Kravet på en offentlig varning vid överträdelse av EU-förordningen föranleder inga lagstiftningsåtgärder. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den. Finansinspektionen anser att ett offentliggörande av ett beslut om anmärkning utan att sanktionsavgift utfärdats skulle kunna anses uppfylla EU-förordningens krav på utfärdande av en offentlig varning. Skälen för regeringens bedömning: Enligt EU-förordningen (artikel 24.2 första stycket c) ska den behöriga myndigheten ha befogenhet att meddela en offentlig varning där den person som är ansvarig för överträdelsen och typen av överträdelse anges. I den engelska språkversionen av förordningen anges det att den behöriga myndigheten ska kunna besluta om "a public warning" där den person som är ansvarig för överträdelsen och typen av överträdelse anges. I andra rättsakter på finansmarknadsområdet finns krav på att den behöriga myndigheten ska kunna utfärda "en offentlig förklaring", på engelska "a public statement", där den person som är ansvarig för överträdelsen och överträdelsens art anges (se t.ex. artikel 63.2 a i Europaparlamentets och rådets förordning [EU] nr 909/2014 av den 23 juli 2014 om förbättrad värdepappersavveckling i Europeiska unionen och om värdepapperscentraler och om ändring i direktiv 98/26/EG och 2014/65/EU och förordning [EU] nr 236/2012 [förordningen om värdepapperscentraler]). Någon skillnad i sak mellan en offentlig varning och en offentlig förklaring synes enligt regeringens uppfattning inte vara avsedd. Ur ett svenskt perspektiv vore det främmande att, utan att någon sanktion mot en fysisk person har beslutats, utfärda en varning där det anges att personen gjort sig skyldig till en överträdelse. När det gäller förordningen om värdepapperscentraler gjorde regeringen bedömningen att det inte krävdes någon särskild lagstiftningsåtgärd med anledning av kravet i den förordningen på offentlig varning (prop. 2015/16:10 s. 245). Regeringen gör samma bedömning när det gäller motsvarande regler i den nu aktuella EU-förordningen (artikel 24.2 första stycket c). Enligt regeringens uppfattning bör det inte införas någon möjlighet för Finansinspektionen att besluta om anmärkning enligt den nya lagen, se avsnitt 5.4.1. Det kan således inte bli fråga om att offentliggöra något sådant beslut. I enlighet med det som framgår i avsnitt 5.4.4 ska Finansinspektionen däremot offentliggöra beslut om administrativa sanktioner eller åtgärder beträffande överträdelser av EU-förordningen (artikel 29). 5.4.3 Sanktionsavgift Regeringens förslag: Om en Priip-produktutvecklare eller någon som ger råd om eller säljer Priip-produkter åsidosätter sina skyldigheter enligt EU-förordningen, ska Finansinspektionen ingripa genom beslut om sanktionsavgift. Sanktionsavgiften ska tillfalla staten. Finansinspektionen får avstå från att besluta om sanktionsavgift om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om Priip-produktutvecklaren eller den som ger råd om eller säljer Priip-produkter gör rättelse, om föreläggande att vidta en viss åtgärd bedöms vara en tillräcklig åtgärd, eller om något annat organ har vidtagit åtgärder mot den personen som bedöms tillräckliga. De kriterier som, utöver de som anges i EU-förordningen, ska beaktas när sanktionsavgiftens storlek fastställs anges i den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen. I den nya lagen regleras även verkställighet av beslut om sanktionsavgift. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorians förslag anges inte att Finansinspektionen får avstå från att besluta om sanktionsavgift om föreläggande att vidta viss åtgärd bedöms vara en tillräcklig åtgärd. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen anför att en definition av begreppet koncern bör införas i lagen. Konsumentverket framför att man saknar en motivering till införandet av ett undantag för Finansinspektionen att besluta om sanktionsavgift och ifrågasätter om en sådan möjlighet att avstå från att fatta beslut är förenlig med EU-förordningen. Sveriges advokatsamfund påpekar att det kan uppstå osäkerhet kring beräkningen av sanktionsavgifterna då det inte anges enligt vilken växelkurs omräkningen ska ske. Skälen för regeringens förslag: De behöriga myndigheterna ska, som nämns i avsnitt 5.4.1, ha befogenhet att besluta om sanktionsavgift i de fall vissa regler i EU-förordningen har åsidosatts (artikel 24.2 i EU-förordningen). Bestämmelserna om sanktionsavgifter i den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen bör utformas efter förebild av bestämmelserna om sanktionsavgifter i lagen om bank- och finansieringsrörelse (15 kap.) och lagen om värdepappersmarknaden (25 kap.). Finansinspektionen får enligt de båda lagarna (15 kap. 1 b § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 25 kap. 1 b § lagen om värdepappersmarknaden) avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om företaget gör rättelse eller om den fysiska personen verkat för att företaget gör rättelse eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot företaget eller den fysiska personen och dessa åtgärder är tillräckliga. Bestämmelserna i de båda lagarna fick sin nuvarande utformning i samband med att vissa ändringar gjordes med anledning av genomförandet i svensk rätt av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och värdepappersföretag och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (kapitaltäckningsdirektivet) (se prop. 2014/15:57). De regler i kapitaltäckningsdirektivet (artikel 70 a, 70 b, 70 e och 70 h) som genomförs i de bestämmelserna reglerar vilka hänsyn som ska tas vid valet av sanktion. Det som anges i kapitaltäckningsdirektivet motsvarar i väsentliga delar det som anges i EU-förordningen (artikel 25). Vid genomförandet i svensk rätt av kapitaltäckningsdirektivet ansågs (se prop. 2013/14:228 och prop. 2014/15:57) reglerna i det direktivet ge utrymme för att Finansinspektionen i vissa fall avstår från ingripande. Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning vid tolkningen av motsvarande regler i EU-förordningen. En möjlighet för Finansinspektionen att avstå från att fatta beslut om sanktionsavgift enligt den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen bör således inte anses stå i strid med EU-förordningen. Finansinspektionen måste ha tillräckliga möjligheter att ingripa på ett ändamålsenligt sätt. För att sanktionssystemet ska bli så nyanserat som möjligt, bör Finansinspektionen ha en uttrycklig möjlighet att låta bli att ingripa om överträdelsen är ringa eller ursäktlig, om den fysiska eller juridiska personen gör rättelse eller om något annat organ har vidtagit åtgärder mot den personen som bedöms tillräckliga. Av samma skäl behöver Finansinspektionen kunna avstå från beslut om sanktionsavgift om inspektionen bedömer att ett föreläggande är en tillräcklig åtgärd. Mot bakgrund av att EU-förordningen inte ställer krav på att Finansinspektionen i det enskilda fallet ska besluta om sanktionsavgift anser Lagrådet att bestämmelserna om sanktionsavgift i den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen bör formuleras så att inspektionen får, inte ska, besluta om sanktionsavgift. Regeringen konstaterar att de bestämmelserna i den nya lagen motsvararar dem i bl.a. lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden. I likhet med det som gäller enligt de båda lagarna innebär även den nya lagen att Finansinspektionen ska ingripa mot den som åsidosätter sina skyldigheter men att inspektionen får avstå från det i vissa angivna situationer. Regelverket är därför enligt regeringens uppfattning utformat på ett nyanserat sätt som innebär att Finansinspektionen har möjlighet att i det enskilda fallet överväga om det finns skäl att besluta om sanktionsavgift. Regeringen anser därmed, till skillnad från Lagrådet, att det inte är motiverat att formulera bestämmelserna så att Finansinspektionen får, och inte ska, besluta om sanktionsavgift. I enlighet med det som anförs i avsnitt 5.4.1 bör det inte införas några administrativa sanktioner i svensk rätt som går utöver vad som krävs enligt EU-förordningen. I EU-förordningen (artikel 24.2 första stycket e) anges att den högsta sanktionsavgift som ska kunna tas ut ska uppgå till minst vissa belopp, 5 miljoner euro för juridiska personer och 700 000 euro för fysiska personer. I den medlemsstat som inte har euron som valuta ska den högsta sanktionsavgift som ska kunna tas ut motsvara de nämnda värdena i den nationella valutan den 30 december 2014. Det bör förstås så att det ska vara möjligt för den behöriga myndigheten att besluta om en sanktionsavgift som uppgår till åtminstone de angivna beloppen, men att medlemsstaterna får införa ett maximibelopp som är ännu högre. De högsta belopp för en sanktionsavgift som krävs enligt EU-förordningen, för såväl juridiska som fysiska personer, är med svenska mått mätt väl tilltagna. De överträdelser av EU-förordningen som kan aktualisera en sanktionsavgift kan enligt regeringens uppfattning inte heller anses vara så allvarliga att ett maximibelopp som går utöver de högsta belopp som anges i förordningen bör införas. På motsvarande sätt som i t.ex. lagen om värdepappersfonder (12 kap. 8 § första stycket 1) och lagen om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument (9 kap. 18 § första stycket 1) bör det därför även när det gäller den högsta möjliga sanktionsavgiften som får tas ut enligt den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen anges ett högsta belopp. Med bl.a. just nämnda lagar som förebild bör det i den nya lagen införas alternativa beräkningssätt för Finansinspektionen att fastställa sanktionsbeloppet och det högsta beloppet enligt de alternativa beräkningarna utgör ett avgiftstak (jfr bl.a. prop. 2016/17:22 s. 220). Uttrycket "som högst fastställas till det högsta av" förekommer i en av de senast antagna lagarna på finansmarknadsområdet (se 5 kap. 6 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning). Eftersom det är eftersträvansvärt att lagar på området utformas enhetligt när det är möjligt, anser regeringen, till skillnad från Lagrådet, att samma uttryck bör användas i förevarande lag. Eftersom EU-förordningen knyter sanktionsavgiftsbeloppet för juridiska respektive fysiska personer till eurons kurs ett visst angivet datum (den 30 december 2014) kommer den valutakurs som ligger till grund för omräkning mellan euro och svenska kronor inte att förändras. I fråga om vilken valutakurs som bör tillämpas vid omräkning mellan euro och svenska kronor har regeringen tidigare (se t.ex. prop. 2014/15:57 s. 46 och prop. 2016/17:22 s. 220) bedömt att den s.k. mittkursen som dagligen fastställs av Nasdaq Stockholm AB (Stockholmsbörsen) bör användas. Det är därför lämpligt att tillämpa mittkursen för omräkning av sanktionsavgiften även enligt EU-förordningen. Eftersom det är möjligt att redan nu fastställa beloppen i svenska kronor förordar Lagrådet att beloppen, avrundade, uttrycks i svenska kronor direkt i lagtexten. Lagrådet konstaterar att beloppen i euro uppgår till fem miljoner respektive 700 000. Enligt Stockholmsbörsens mittkurs den 30 december 2014 motsvarade en euro 9,5155 svenska kronor. De belopp som avses i lagtexten är alltså 47 577 500 kronor respektive 6 660 850 kronor. Om beloppen, avrundade, uttrycks i svenska kronor direkt i lagtexten (EU-förordningen hindrar att beloppen avrundas nedåt) blir det enligt Lagrådets förslag 47 600 000 kronor respektive 6 700 000 kronor. Regeringen instämmer med Lagrådet att dessa belopp för juridiska respektive fysiska personer bör anges direkt i lagtexten. Därmed finns det inte heller någon risk för att det uppstår osäkerhet vid beräkning av sanktionsavgifterna som Sveriges advokatsamfund påpekar att det skulle kunna göra om beloppen anges i euro. När det gäller beräkningen av sanktionsavgiften i förhållande till en juridisk persons årsomsättning anges det inte i lagen om bank- och finansieringsrörelse eller lagen om värdepappersmarknaden att beräkningen i förekommande fall ska göras utifrån koncernens omsättning (jfr artikel 24.2 första stycket e i EU-förordningen). I lagen om värdepappersfonder och lagen om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument anges det däremot (se prop. 2015/16:170 s. 110 och prop. 2015/16:10 s. 249). På motsvarande sätt bör det i den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen anges att beräkningen av sanktionsavgiften, i förekommande fall, ska göras utifrån koncernens omsättning. Finansinspektionen anför att det bör införas en definition av begreppet koncern i den nya lagen. När det gäller definitionen av koncern kan det konstateras att det i EU-förordningen (artikel 24.2 andra stycket) hänvisas till Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG. Det framstår således som lämpligt att vid tillämpningen av den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen använda den i det direktivet angivna definitionen av koncern och inte, som Finansinspektionen föreslår, införa en definition i den lagen. När kapitaltäckningsdirektivet genomfördes i svensk rätt infördes det i lagen om bank- och finansieringsrörelse och lagen om värdepappersmarknaden en möjlighet att ta ut sanktionsavgift av fysiska personer först efter beslut om sanktionsföreläggande. Skälen bakom införandet av en process som inbegriper sanktionsföreläggande och prövning i domstol om föreläggandet inte godkänns behandlas utförligt i förarbetena (prop. 2014/15:57 s. 56-63). Det finns dock en principiell skillnad mellan det som gäller för sanktionsavgifter för fysiska personer enligt kapitaltäckningsdirektivet och det som gäller för sanktionsavgift för fysiska personer enligt EU-förordningen. Enligt kapitaltäckningsdirektivet ska den behöriga myndigheten nämligen kunna ingripa mot fysiska personer som är ansvariga för överträdelser av ett kreditinstitut eller värdepappersbolag. Någon sådant krav ställs det emellertid inte upp i EU-förordningen. Sanktionsavgift för en fysisk person vid överträdelser av EU-förordningen ska i stället tas ut om en fysisk person som har tillstånd att bedriva viss verksamhet, som i sin tur omfattas av förordningens tillämpningsområde, åsidosätter sina skyldigheter enligt förordningen. Sanktionsavgift för en fysisk person enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen bör enligt regeringens uppfattning baseras på strikt ansvar, vilket innebär att Finansinspektionen inte ska pröva några subjektiva rekvisit. Det talar för att reglerna är relativt enkla att tillämpa och att beslutsfattandet är relativt schabloniserat. De sanktionsbelopp som aktualiseras i förhållande till fysiska personer är relativt höga ur ett svenskt perspektiv. Höga sanktionsavgifter eller ett stort utrymme för att fastställa storlek på sanktionsavgiften behöver dock inte utgöra något direkt hinder mot att en förvaltningsmyndighet får fatta sanktionsbeslut (samma prop. s. 58). De skäl som vid genomförandet i svensk rätt av bl.a. kapitaltäckningsdirektivet talade för införandet av en ordning med sanktionsföreläggande och domstolsprövning om inte föreläggandet godkänns, gör sig således inte gällande i förhållande till EU-förordningen. Vid en sammantagen bedömning framstår det enligt regeringens uppfattning därmed som en lämplig ordning att Finansinspektionen får besluta om sanktionsavgift för fysiska personer vid överträdelser av EU-förordningen och att sådana beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol på samma sätt som övriga beslut av myndigheten (se avsnitt 5.11). I EU-förordningen (artikel 25) anges att en behörig myndighet ska beakta alla relevanta omständigheter när den ska besluta om administrativa sanktioner och åtgärder. Vidare anges ett antal omständigheter som, i förekommande fall, ska beaktas av en behörig myndighet vid beslut om administrativa sanktioner och åtgärder, t.ex. överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet. I lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen bör det, i enlighet med Lagrådets förslag, i en upplysningsbestämmelse anges att de omständigheter som anges i EU-förordningen ska beaktas. I lagen bör det även anges de ytterligare omständigheter som ska beaktas när sanktionsavgiftens storlek fastställs. I fråga om verkställighet m.m. av Finansinspektionens beslut om sanktionsavgift enligt den nya lagen bör motsvarande regler gälla som i andra lagar på finansmarknadsområdet (se t.ex. samma prop. s. 63 f.). Det innebär att en sanktionsavgift ska betalas inom trettio dagar från det att beslutet har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Om avgiften inte betalas, ska beslutet kunna verkställas enligt utsökningsbalken. Finansinspektionen ska då lämna den obetalda avgiften för indrivning. En sanktionsavgift som har beslutats ska falla bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Sanktionsavgiften ska tillfalla staten. 5.4.4 Offentliggörande och underrättelse om administrativa sanktioner Regeringens bedömning: Skyldigheten för Finansinspektionen att offentliggöra beslut om administrativa sanktioner eller åtgärder till följd av överträdelse av EU-förordningens bestämmelser motiverar inga lagstiftningsåtgärder. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den. Skälen för regeringens bedömning EU-förordningen Enligt EU-förordningen (artikel 29) ska den behöriga myndigheten på sin webbplats offentliggöra meddelade beslut om administrativa sanktioner eller åtgärder till följd av överträdelser av EU-förordningens bestämmelser. Under vissa förutsättningar får besluten offentliggöras anonymiserat bl.a. om ett offentliggörande skulle utgöra en oproportionerlig åtgärd eller äventyra finansmarknadens stabilitetet eller en pågående utredning (artikel 29.1 tredje stycket b). Det finns också en möjlighet att i vissa fall inte alls offentliggöra beslutet (artikel 29.1 tredje stycket c) eller att senarelägga offentliggörandet (artikel 29.1 tredje stycket a). Om den behöriga myndigheten inte offentliggör sanktionsbeslutet ska myndigheten informera de europeiska tillsynsmyndigheterna om beslutet (artikel 29.2). Därutöver ska den behöriga myndigheten underrätta respektive behörig europeisk tillsynsmyndighet om administrativa sanktioner som den har offentliggjort (artikel 27.1 i EU-förordningen) och en gång om året till den myndigheten lämna sammanställda uppgifter om alla administrativa sanktioner som myndigheten vidtagit (artikel 27.2). EU-förordningen (artikel 29.4) innehåller också krav på att offentliggjorda beslut ska ligga kvar på den behöriga myndighetens webbplats i minst fem år efter offentliggörandet och att personuppgifter endast ska finnas på myndighetens webbplats under den tidsperiod som är nödvändig enligt tillämpliga regler om uppgiftsskydd. Förenlighet med sekretessbestämmelserna Med anledning av kraven i EU-förordningen på att den behöriga myndigheten ska offentliggöra sina beslut om sanktioner och underrätta europeiska tillsynsmyndigheter uppkommer frågan om sådant offentliggörande och sådana underrättelser är tillåtna enligt 30 kap. 4 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL. Bestämmelsen reglerar sekretess i bl.a. Finansinspektionens tillståndsgivnings- och tillsynsverksamhet. Se avsnitt 6 för en närmare redogörelse av bestämmelsens tillämpningsområde. Sekretessen enligt 30 kap. 4 § OSL omfattar Finansinspektionens beslut. Bestämmelsen innebär bl.a. att sekretess gäller för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att denne lider skada om uppgiften röjs. Det föreligger alltså en presumtion för att Finansinspektionen får offentliggöra uppgifter om åtgärder eller sanktioner, men sekretess råder om det kan antas att den berörde lider skada om uppgiften röjs. I enlighet med det som anges ovan tillåter EU-förordningen (artikel 29.1 tredje stycket) att beslut i vissa fall offentliggörs anonymiserat, vid en senare tidpunkt eller inte alls. Regeringen anser därför att bestämmelserna om sekretess i 30 kap. 4 § OSL inte utgör något hinder mot att offentliggöra beslut på det sätt som anges i EU-förordningen. Samma bedömning gjordes när det gäller motsvarande regler om offentliggörande av beslut i kapitaltäckningsdirektivet (prop. 2013/14:228 s. 233 f.). Kravet i EU-förordningen (artikel 27.1) på att den behöriga myndigheten ska underrätta respektive behörig europeisk tillsynsmyndighet avser uppgifter om beslutade administrativa sanktioner som myndigheten har offentliggjort. Därmed bör bestämmelserna om sekretess i 30 kap. 4 § OSL inte heller utgöra hinder för att den underrättelseskyldigheten fullgörs av Finansinspektionen. När de gäller kravet i EU-förordningen (artiklarna 27.2 och 29.2) på underrättelse om sanktionsbeslut som inte har offentliggjorts kan följande konstateras. En uppgift för vilken sekretess gäller enligt OSL får inte röjas för en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation om inte utlämnandet sker enligt särskild föreskrift i lag eller förordning, eller om uppgiften i motsvarande fall skulle fått lämnas till en svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att lämna ut uppgiften (8 kap. 3 § OSL). Med lag jämställs i detta avseende EU-förordningar. Eftersom kravet på underrättelse om icke offentliggjorda sanktionsbeslut följer av EU-förordningen, kan uppgifter om sanktionsbeslut därmed lämnas till de europeiska tillsynsmyndigheterna i enlighet med förordningen (artiklarna 27.2 och 29.2). EU-förordningen föranleder således inte någon lagändring. Behandling av personuppgifter Eftersom kravet på offentliggörande av beslut om sanktioner eller åtgärder även gäller sådana beslut som rör fysiska personer, uppkommer frågan om hur skyddet för personuppgifter säkerställs. EU-förordningen (artikel 21.1) ställer krav på att medlemsstaterna ska tillämpa Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet) vid behandling av personuppgifter enligt förordningen. Dataskyddsdirektivet har genomförts i svensk rätt huvudsakligen genom personuppgiftslagen (1998:204). Enligt personuppgiftslagen (10 §) är behandling av personuppgifter tillåten bl.a. om behandlingen är nödvändig för att den personuppgiftsansvarige ska kunna fullgöra en rättslig skyldighet, utföra en arbetsuppgift av allmänt intresse eller i samband med myndighetsutövning. I enlighet med det som redovisas ovan anges det i EU-förordningen (artikel 29.1) vilka överväganden som den behöriga myndigheten ska göra i syfte att skydda fysiska och juridiska personers identitet och personuppgifter. Eftersom skyldigheten att behandla eventuella personuppgifter följer av EU-förordningen finns det stöd i personuppgiftslagen för Finansinspektionen att behandla uppgifterna. Vid överväganden om offentliggörande av beslut som innehåller personuppgifter har myndigheten att göra en proportionalitetsbedömning i enlighet med det som anges i EU-förordningen. I övrigt gäller personuppgiftslagens regler, exempelvis ska de uppgifter som behandlas vara adekvata och relevanta och inte bevaras under en längre tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålen med behandlingen. Det kan också konstateras att uppgifter om de administrativa sanktionerna inte omfattas av de särskilda villkoren i 21 § personuppgiftslagen, men att uppgifterna kan innehålla integritetskänslig information och därmed bör hanteras därefter. Regeringen anser således att det inte krävs någon lagstiftningsåtgärd med anledning av den behandling av personuppgifter som föranleds av EU-förordningen. Det kan i sammanhanget framhållas att det nuvarande dataskyddsdirektivet den 25 maj 2018 ersätts av en allmän dataskyddsförordning ([EU] 2016/679). Det innebär bl.a. att personuppgiftslagen kommer att upphävas. Finansinspektionen ska alltså efter den tidpunkten behandla personuppgifter i enlighet med den nya dataskyddsförordningen, om det inte finns några särskilda regler som anger något annat. 5.4.5 Meddelande om administrativa sanktioner Regeringens bedömning: Skyldigheten för Finansinspektionen att underrätta en icke-professionell investerare om beslutade administrativa sanktioner och hur den icke-professionella investeraren kan ansöka om skadestånd bör regleras i föreskrifter på förordningsnivå. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den. Finansinspektionen påpekar att promemorians lagförslag inte innehåller något bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om hur meddelanden till icke-professionella investerare ska utformas. Skälen för regeringens bedömning: När en behörig myndighet har beslutat om en administrativ sanktion eller åtgärd, ska myndigheten ha befogenhet att utfärda eller kräva att Priip-produktutvecklaren, eller den som ger råd om eller säljer Priip-produkten, utfärdar ett meddelande direkt till den berörda icke-professionella investeraren (artikel 24.4 i EU-förordningen). Meddelandet ska innehålla information om den administrativa sanktionen eller åtgärden och om vart man ska vända sig för att framföra klagomål eller ansöka om rättslig prövning. Klagomålshantering behandlas även i avsnitt 5.6. Kravet på offentliggörande av beslut om administrativa sanktioner i EU-förordningen kräver inte någon lagstiftningsåtgärd (se avsnitt 5.4.4). Ett offentliggörande kommer att ske på Finansinspektionens webbplats och inte riktas till någon särskild person. Ett beslut av en förvaltningsmyndighet får enligt förvaltningslagen (1986:223) (22 §) överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas. Även ett beslut av en förvaltningsrätt eller kammarrätt får överklagas av den som det angår, om det gått honom eller henne emot (33 § förvaltningsprocesslagen [1971:291]). Klart är att ett beslut om en administrativ sanktion får anses angå en part, dvs. den som har gjort sig skyldig till överträdelsen och beslutet riktar sig till. För att någon som inte haft ställning som part hos den myndighet som fattat beslutet ska tillerkännas en rätt att överklaga beslutet, ställs det normalt upp ett krav på att beslutets verkningar inte är begränsade till den det direkt riktar sig till utan också påverkar den som överklagar. Som huvudregel krävs därutöver att den klagande företräder ett intresse i saken som är möjligt att beakta vid prövningen av saken. En icke-professionell investerare som har lidit skada till följd av att han eller hon har satt tilltro till felaktiga uppgifter i ett faktablad kan inte anses påverkad av beslutet om en administrativ sanktion. Inte heller företräder den icke-professionella investeraren ett intresse som ska beaktas inom ramen för ett beslut om en administrativ sanktion. När det gäller Finansinspektionens beslut om administrativa sanktioner har därför en icke-professionell investerare som t.ex. förlitat sig på felaktiga uppgifter i ett faktablad inte någon talerätt avseende beslutet. En annan sak är att en icke-professionell investerare kan kräva skadestånd till följd av t.ex. felaktiga eller vilseledande uppgifter i ett faktablad (se avsnitt 5.5). Rättslig prövning enligt EU-förordningen (artikel 24.2) får anses omfatta möjligheten för en icke-professionell investerare att kräva ersättning för skada och en upplysning om hur man går till väga för att ansöka om skadestånd. Kravet på information om rättslig prövning i enlighet med det som anges i EU-förordningen får enligt regeringens uppfattning därmed anses uppfyllt. EU-förordningen innehåller en valmöjlighet för medlemsstaterna i fråga om vem som ska ansvara för att utfärda meddelandet. Enligt Finansinspektionen finns det inget som hindrar att den behöriga myndigheten får befogenhet att antingen själv utfärda eller att kräva att Priip-produktutvecklaren eller den som ger råd om eller säljer Priip-produkten utfärdar ett meddelande direkt till den berörda icke-professionella investeraren. Med en sådan ordning menar Finansinspektionen att myndigheten skulle kunna avgöra från fall till fall vilket som är lämpligast. Om sanktionen t.ex. avser ett stort finansiellt företag med många berörda investerare, kan det vara lämpligt att låta företaget självt svara för informationen. Om sanktionen å andra sidan rör en liten aktör med ett begränsat antal investerare, skulle Finansinspektionen kunna svara för att berörda investerare underrättas. Finansinspektionen anser att det i första hand bör åligga den som är föremål för ingripande att meddela berörda icke-professionella investerare. En fördel med att överlåta till Finansinspektionen att bestämma vem som ska ansvara för meddelandet är att inspektionen i vissa fall besparas arbetsuppgiften att administrera sådana meddelanden. Det kan dock konstateras att det i de fall då det blir aktuellt att rikta ett meddelande till en icke-professionell investerare är fråga om en situation när Priip-produktutvecklaren eller den som ger råd om eller säljer Priip-produkter har sanktionerats av Finansinspektionen för att ha åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen och då i förlängningen sina skyldigheter gentemot den icke-professionella investeraren. Mot den bakgrunden framstår det enligt regeringens uppfattning som lämpligt att låta Finansinspektionen ansvara för meddelandet till den icke-professionella investeraren som varit berörd av överträdelsen. Inspektionen kommer att utöva tillsyn över att EU-förordningen följs och besluta om sanktioner vid överträdelser av förordningen. Finansinspektionen får därmed anses vara den part som är bäst lämpad att utfärda meddelandet. Sammanfattningsvis bör Finansinspektionen efter ett beslut om en administrativ sanktion vid en överträdelse av EU-förordningen, utfärda ett meddelande till den icke-professionella investeraren som varit berörd av överträdelsen. Meddelandet bör, utöver en upplysning om beslutade sanktioner, innehålla information om möjligheten att kräva skadestånd för eventuell skada som den icke-professionella investeraren har lidit. Innehållet i ett sådant meddelande bör regleras i föreskrifter på förordningsnivå. Sådana föreskrifter kan regeringen meddela med stöd av regeringsformen (8 kap. 7 §) och det krävs därför inte något bemyndigande. 5.5 Skadeståndsansvar Regeringens förslag: Priip-produktutvecklare ska ersätta ren förmögenhetsskada som produktutvecklaren uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar en icke-professionell investerare genom att ett faktablad innehåller uppgifter som är felaktiga, vilseledande eller står i strid med avtalshandlingarna. Detsamma gäller om faktabladet inte har den form eller det innehåll som krävs enligt artikel 8 i EU-förordningen. Den som vill göra anspråk på skadestånd ska underrätta Priip-produktutvecklaren om detta inom skälig tid efter det att han eller hon märkt eller borde ha märkt att skada har uppkommit. Om underrättelse inte görs inom skälig tid, faller rätten till skadestånd enligt den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen bort. Detsamma gäller om talan inte väcks inom tio år från investeringstillfället. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Konsumentverket instämmer inte i slutsatsen i promemorian om att skadeståndsbestämmelsen i 37 § marknadsföringslagen inte bör kunna tillämpas vid ansvar för felaktigheter i ett produktfaktablad. Skälen för regeringens förslag EU-förordningen Av EU-förordningen (artikel 11.1) följer det att Priip-produktutvecklaren ska kunna hållas skadeståndsansvarig om faktabladet är vilseledande, innehåller felaktigheter, inte uppfyller kraven på form och innehåll enligt förordningen (artikel 8) eller inte överensstämmer med relevanta delar av rättsligt bindande handlingar med informationsunderlag inför ingående av avtal eller med avtalshandlingar eller faktabladet. Av EU-förordningen (artikel 11.2) följer att om en icke-professionell investerare visar att en förlust uppkommit till följd av att denne förlitat sig på ett faktablad och faktabladet är vilseledande, innehåller felaktigheter eller inte uppfyller kraven när det gäller form och innehåll, kan den icke-professionella investeraren kräva skadestånd från Priip-produktutvecklaren i enlighet med nationell rätt. Medlemsstaterna får införa ytterligare skadeståndskrav än vad som framgår av förordningen (artikel 11.4). Skadeståndsansvaret får inte begränsas eller frångås genom avtal (artikel 11.5). Gällande rätt På finansmarknadsområdet finns viss specialreglering av skadestånds-ansvar gentemot konsumenter. Skadeståndsansvar gentemot konsumenter regleras även inom marknadsrätten. Försäkringsförmedlares skadeståndsansvar följer av lagen om försäkringsförmedling (5 kap. 7 §). Ansvaret omfattar ren förmögenhetsskada som orsakats genom att förmedlaren uppsåtligen eller av oaktsamhet har åsidosatt bestämmelserna om god försäkringsförmedlingssed m.m. (5 kap. 4 § samma lag). En näringsidkare som genom finansiell rådgivning uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar konsumenten ren förmögenhetsskada ska ersätta skadan (6 § lagen om finansiell rådgivning till konsumenter). Enligt marknadsföringslagen (10 §) får en näringsidkare vid marknadsföringen av en produkt inte använda sig av felaktiga påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i fråga om näringsidkarens egen eller någon annans näringsverksamhet. Detta gäller främst framställningar om t.ex. produktens pris, grunderna för prisberäkningen, särskilda prisfördelar och betalningsvillkoren (jfr 10 § andra stycket marknadsföringslagen). Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot marknadsföringslagen i dessa avseenden, ska ersätta den skada som därigenom uppkommer för en konsument eller någon annan näringsidkare (37 §). Fråga är om gällande svenska rätt uppfyller kraven på skadeståndsansvar i EU-förordningen. Lagen om försäkringsförmedling (1 kap. 1 §) innehåller bestämmelser om försäkringsförmedling och i lagen anges vad som avses med försäkringsförmedling. Med hänsyn till att det är Priip-produktutvecklaren som ska kunna hållas skadeståndansvarig enligt EU-förordningen och sådana utvecklare inte endast utgörs av försäkringsförmedlare, krävs en bredare reglering av skadeståndsansvaret för att täcka in samtliga former av Priip-produktutvecklare. Lagen om finansiell rådgivning till konsumenter (1 §) omfattar placering av konsumentens tillgångar i finansiella instrument eller i livförsäkringar med sparmoment, och tillämpningsområdet för den lagen skiljer sig därmed något från EU-förordningens tillämpningsområde (se avsnitt 5.1 angående gränsdragningen). Konsumentverket invänder mot bedömningen i promemorian att marknadsföringslagens skadeståndsbestämmelse inte kan tillämpas vid ansvar för felaktigheter i ett faktablad. Verket anför att det av 3 § marknadsföringslagen följer att med marknadsföring avses reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter inbegripet en näringsidkares handlande, underlåtenhet eller någon annan åtgärd eller beteende före, under eller efter försäljning eller leverans av produkter till konsumenter eller näringsidkare. Detta innebär enligt Konsumentverket att om produktbladet används i avsättningsfrämjande syfte och informationen i produktbladet är felaktigt är marknadsföringslagen tillämplig på samma sätt som lagen är tillämplig på sammanfattningar av prospekt (se prop. 2011/12:129 s. 74). Regeringen kan inledningsvis konstatera att det i denna proposition föreslås en hänvisning till marknadsföringslagen och att det på så sätt klargörs att den lagens sanktionssystem (förutom 29-36 §§) inklusive skadeståndsbestämmelse (37 §) kan komma att tillämpas om informationskraven i EU-förordningen inte följs (se avsnitt 5.2). Det får dock anses tveksamt om en Priip-produktutvecklare kommer att kunna hållas skadeståndsansvarig för felaktigheter i faktablad enligt marknadsföringslagens skadeståndsbestämmelse. En tillämpning av den bestämmelsen förutsätter nämligen att faktabladet kan anses används i avsättningsfrämjande syfte. Den tolkningen måste göras i ljuset av att det i EU-förordningen (skäl 20 och artikel 6.2) anges att faktablad klart ska skilja sig från och vara åtskilda från allt marknadsföringsmaterial. Utifrån de krav som ställs upp i EU-förordningen på faktabladens utformning går det således enligt regeringens bedömning inte att utesluta att ett faktablad faller utanför marknadsföringslagens definition av marknadsföring. Mot bakgrund av att tillämpningsområdet för förbudet mot vilseledande marknadsföring i marknadsföringslagen (10 §) omfattar felaktiga påståenden och vilseledande framställningar i marknadsföring, är det således oklart om skadeståndsbestämmelsen i den lagen (37 §) kan tillämpas vid ansvar för felaktigheter i ett faktablad. Skadeståndsbestämmelsen i marknadsföringslagen kan således inte fullt ut anses motsvara de krav som ställs upp i EU-förordningen (artikel 11) när det gäller rätt till skadestånd. Skadeståndslagen (1972:207) gäller om inte annat är särskilt föreskrivet eller föranleds av avtal eller i övrigt följer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden (1 kap. 1 §). Både tvingande och dispositiva kontraktsrättsliga regler har därmed företräde framför skadeståndslagen. Reglerna om skadestånd i avtalsförhållanden är inte i alla delar lagfästa och det är inte alltid givet hur de ska tolkas och i vilken mån de kan tillämpas i de situationer som kan aktualiseras i de nu aktuella fallen. Av EU-förordningen (skäl 22) framgår det att alla icke-professionella investerare i unionen ska ha samma rätt att söka ersättning för skador de åsamkats till följd av en underlåtenhet att uppfylla skyldigheter enligt förordningen. Vidare anges att skadeståndsansvaret för Priip-produktutvecklare ska harmoniseras. Skadeståndsansvaret får inte begränsas eller frångås genom avtal (artikel 11.5). Ansvaret för uppgifterna i faktabladet får även anses skilt från ansvaret för de uppgifter som framgår av avtalshandlingar (jfr skäl 22). Mot denna bakgrund är det lämpligt att i detta fall införa en tydlig reglering i svensk rätt för att säkerställa att EU-förordningens krav uppfylls. Regeringen anser med hänsyn till det anförda att det behövs en särskild reglering av skadeståndsansvaret i den nya lagen som kompletterar EU-förordningen. Skadeståndsansvar Det kan konstateras att endast skadestånd för s.k. ren förmögenhetsskada kan komma i fråga i förhållande till EU-förordningen. Med ren förmögenhetsskada avses ekonomisk skada som uppkommit utan samband med att någon lider person- eller sakskada (1 kap. 2 § skadeståndslagen). Huvudregeln i svensk rätt är att ren förmögenhetsskada leder till skadeståndsskyldighet om den vållats genom brott (2 kap. 2 § skadeståndslagen). Den bestämmelsen hindrar dock inte att det i rättstillämpningen kan utvecklas grundsatser om ansvarighet för ren förmögenhetsskada också i vissa fall då skadevållandet inte utgör brott och den hindrar inte heller skadeståndsansvar för en sådan skada i avtalsförhållanden eller enligt speciallagstiftning. Sådana särskilda bestämmelser om ansvar för ren förmögenhetsskada finns på finansmarknadsområdet (se ovan) men även inom immaterial-, konkurrens- och associationsrätten och ofta under förutsättning av uppsåt eller oaktsamhet. Som redovisas ovan följer det av EU-förordningen (artikel 11) att en icke-professionell investerare som har lidit en förlust till följd av att denne förlitat sig på ett faktablad som är vilseledande, innehåller felaktigheter eller inte överensstämmer med relevanta delar av rättsligt bindande handlingar eller inte uppfyller kraven på form och innehåll, kan i enlighet med nationell rätt kräva skadestånd av Priip-produktutvecklaren som har tagit fram faktabladet. Eftersom det är fråga om skadeståndsskyldighet för enskilda anser regeringen att det tydligt bör framgå av den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen vilka brister i faktabladet som kan resultera i skyldighet att betala skadestånd. Hänvisningen till artikel 8 i EU-förordningen bidrar till att skapa klarhet i detta avseende. Regeringen anser därför, till skillnad från Lagrådet, att det i lagtexten bör finnas en hänvisning till den artikeln. EU-förordningen ställer inte upp något krav på att skadan ska ha orsakats genom oaktsamhet eller med uppsåt. Däremot lämnar den till medlemsstaterna att i nationell rätt bestämma de närmare villkoren för att skadeståndsansvar ska anses föreligga. Det bör enligt regeringens uppfattning innebära en möjlighet att i svensk rätt införa t.ex. krav på uppsåt eller oaktsamhet för att skadeståndsskyldighet ska föreligga. Det finns skäl som talar såväl för som emot att ett krav på uppsåt eller oaktsamhet införs. Det huvudsakliga skälet emot synes vara att det blir svårare för den skadelidande att få ersättning, eftersom även uppsåt eller oaktsamhet måste bevisas. Även processekonomiska skäl talar emot ett sådant krav. För ett införande av krav på uppsåt eller oaktsamhet talar dock att den skadevållande inte bör drabbas alltför hårt om han eller hon inte har gjort sig skyldig till vållande. Därutöver bör det beaktas att den vanligaste utformningen av skadeståndsansvaret i svensk rätt, och även på finansmarknadsområdet, förutsätter vållande för att skadeståndsskyldig ska inträda. Regeringen anser därför att enligt den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen bör det föreligga skadeståndsansvar för Priip-produktutvecklare som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt det som gäller för faktablad. En fordran, t.ex. ett krav på skadestånd, kan inte göras gällande hur länge som helst. Rätten till sådan ersättning kan i vissa situationer falla bort, t.ex. på grund av att en skadelidande inte underrättar en skadevållare om en skada i skälig tid. Lagen om finansiell rådgivning till konsumenter och lagen om försäkringsförmedling som nämns ovan innehåller exempelvis särskilda bestämmelser om en skyldighet för den som lidit en skada att underrätta näringsidkaren om skadan inom skälig tid efter det att han eller hon märkt eller bort märka att skada har uppkommit. Skada med anledning av finansiella investeringar är nämligen inte alltid en gång för alla bestämd utan kan komma att öka eller minska med tiden. Väl valda åtgärder i rätt tid kan komma att minska skadan, medan andra åtgärder kan förvärra en redan uppkommen skada. Det är exempelvis önskvärt att en icke-professionell investerare som gör flera på varandra följande transaktioner avseende samma Priip-produkt på grundval av ett och samma faktablad uppmärksammar Priip-produktutvecklaren om att faktabladet är vilseledande om så är fallet. Genom att Priip-produktutvecklaren uppmärksammas på brister i faktabladet ökar även möjligheterna för denna att förhindra andra icke-professionella investerare från att göra investeringar på grundval av det bristfälliga faktabladet. Reklamationsskyldigheten kan således även motiveras av ett generellt samhällsintresse att minska spridningen av att konsumenter gör investeringar baserade på vilseledande faktablad. Dessutom ges Priip-produktutvecklaren bättre förutsättningar att fullfölja den i EU-förordningen stadgade skyldigheten att regelbundet se över informationen i faktabladet och ändra detta om översynen visar att så krävs. Det är också allmänt sett angeläget att frågor om påföljder avgörs så snabbt som möjligt. Kravet på underrättelse grundar sig därför också på tanken att motparten inom rimlig tid ska få reda på att tvist uppkommit. Så länge en part måste kalkylera med risken att motparten kräver skadestånd, påverkas hans eller hennes möjlighet att ekonomiskt planera sin verksamhet. Mot denna bakgrund bör det, liksom enligt lagen om finansiell rådgivning till konsumenter och lagen om försäkringsförmedling, åligga den skadelidande att agera för det fall han eller hon upptäcker att skada har uppkommit. Han eller hon bör således inte helt passivt kunna betrakta ett händelseförlopp som innebär att insatt kapital efter hand minskar eller att oförutsedda utgifter skapas och ökar (prop. 2002/03:133 s. 34). Enligt regeringens bedömning bör de föreslagna skadeståndsbestämmelserna i fråga om en Priip-produktutvecklares skadeståndsansvar därför innehålla en skyldighet för en icke-professionell investerare att reklamera inom skälig tid från det att han eller hon märkt eller borde ha märkt att skada uppkommit, dvs. på samma sätt som motsvarande regler i de lagar som nämns ovan. Om den icke-professionella investeraren underlåter detta, bör han eller hon förlora rätten till skadestånd. Vid sidan om rättsföljden enligt särskilda bestämmelser om en underrättelseplikt för den som lidit en skada, kan en fordran på skadestånd även falla bort på grund av preskription. Preskriptionen utgör den bortre gräns inom vilken ett skadeståndskrav måste framställas. Allmänna bestämmelser om preskription finns i preskriptionslagen (1981:130). Av 2 § preskriptionslagen följer att en fordran preskriberas tio år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. Tanken är att man inte ska behöva räkna med skadeståndskrav på grund av händelser som ligger mer än tio år tillbaka i tiden, om krav inte har framställts dessförinnan. Preskriptionslagen gäller endast i den mån annat inte är särskilt föreskrivet. Lagen om finansiell rådgivning till konsumenter och lagen om försäkringsförmedling, som enligt det som anges ovan utgör förebild för den föreslagna skadeståndsbestämmelsen och underrättelseskyldigheten, innehåller även särskilda bestämmelser om preskription. Rätten till skadestånd faller bort om talan inte väcks inom tio år från rådgivningstillfället respektive förmedlingstillfället. Införandet av de särskilda reglerna motiverades med att man vill undvika att den ettåriga preskriptionstiden i 18 kap. 9 § handelsbalken skulle kunna bli tillämplig för de fall att försäkringsförmedlaren eller den finansiella rådgivaren skulle anses som en sådan syssloman som omfattas av preskriptionsbestämmelsen i handelsbalken (se prop. 2002/03:133 s. 34-37 och prop. 2004/05:133 s. 107-109). Eftersom det är Priip-produktutvecklaren som kan bli skadeståndsskyldig enligt den nya lagen synes motiven rörande sysslomannaskap inte på samma sätt göra sig gällande i detta fall. Samtidigt kan det vara så att Priip-produktutvecklaren också är en försäkringsförmedlare eller den som lämnar råd enligt lagen om finansiell rådgivning till konsumenter. Av bl.a. processförenklande skäl finns det därför anledning att ha en likartad yttersta preskriptionstid i fråga om en Priip-produktutvecklares skadeståndsansvar som i lagen om finansiell rådgivning till konsumenter och lagen om försäkringsförmedling. Regeringen föreslår därför att rätten till skadestånd enligt den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen faller bort, om en talan om skadestånd inte väcks inom tio år från investeringstillfället. Därigenom fastställs en något tydligare inledning på preskriptionstiden än fordrans uppkomst, vilket annars skulle ha gällt om preskriptionslagen tillämpats. Med hänsyn till att skadeståndsansvaret är kopplat till att den icke-professionella investeraren har lidit en förlust till följd av att denne förlitat sig på innehållet i faktabladet som tillhandahållits investeraren inför att denne ingick ett avtal om investering, framstår det som lämpligt att låta investeringstillfället vara utgångspunkten för preskriptionstiden. Vidare krävs att den som vill ha skadestånd från Priip-produktutvecklaren väcker talan inom tio år. Ett skadeståndskrav kan alltså inte hållas levande under längre tid än så genom flera preskriptionsavbrott. 5.6 Klagomålshantering och rättslig prövning Regeringens bedömning: Kravet i EU-förordningen på förfaranden för klagomålshantering föranleder inga lagstiftningsåtgärder. Kravet på effektiva förfaranden för rättslig prövning vid gränsöverskridande tvister tillgodoses genom möjligheten att väcka talan vid allmän domstol eller påkalla skiljeförfarande samt för vissa icke-professionella investerare genom möjligheten till prövning hos Allmänna reklamationsnämnden och FIN-NET. Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning. I promemorians bedömning anges inte att kravet på effektiva förfaranden för rättslig prövning vid gränsöverskridande tvister tillgodoses genom möjligheten att väcka talan vid allmän domstol eller påkalla skiljeförfarande. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den. Allmänna reklamationsnämnden (ARN) påpekar att nämndens möjligheter att pröva gränsöverskridande tvister är begränsade. Vidare konstateras att EU-förordningen tycks omfatta inte bara konsumenter, utan alla icke-professionella investerare och att ARN saknar behörighet att pröva tvister mellan två näringsidkare. Likaså saknas som regel möjlighet att inom ramen för FIN-NET pröva krav mellan två fysiska personer, vilket skulle kunna bli aktuellt då förordningen även omfattar fysiska personers verksamhet. Skälen för regeringens bedömning: EU-förordningen (artikel 19) innehåller krav på förfaranden för att icke-professionella investerare ska kunna framföra klagomål och få dessa besvarade samt om krav på tillgång till rättslig prövning vid gränsöverskridande tvister. Priip-produktutvecklaren och den som ger råd om eller säljer Priip-produkter ska säkerställa att icke-professionella investerare på ett effektivt sätt kan framföra klagomål på Priip-produktutvecklaren (artikel 19 a) och att den som har framfört klagomål på ett faktablad får ett svar i god tid och på ett adekvat sätt (artikel 19 b). I lagen om försäkringsförmedling (5 kap. 6 §) finns krav på att försäkringsförmedlare ska se till att kunder och andra som är berörda av försäkringsförmedlingen på ett lämpligt sätt kan anmäla klagomål på förmedlaren, att hanteringen av sådana klagomål är effektiv och att besvarandet sker snarast möjligt. Det kravet genomför i svensk rätt ett krav i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/92/EG av den 9 december 2002 om försäkringsförmedling (försäkringsförmedlingsdirektivet) (artikel 10). Till skillnad från kravet i EU-förordningen, som riktar sig till Priip-produktutvecklare och den som ger råd om eller säljer Priip-produkter, riktar sig kravet i försäkringsförmedlingsdirektivet till medlemsstaterna. Skyldigheten för Priip-produktutvecklare och den som ger råd om eller säljer Priip-produkter att inrätta förfarande för klagomålshantering får därmed anses följa direkt av EU-förordningen. Kravet i EU-förordningen på förfarande för klagomålshantering kräver därför inte någon lagstiftningsåtgärd. Enligt EU-förordningen (artikel 19 c) ska Priip-produktutvecklaren och den som ger råd om eller säljer Priip-produkter inrätta förfarande som säkerställer att icke-professionella investerare har tillgång till effektiva förfaranden för rättslig prövning vid gränsöverskridande tvister, särskilt om Priip-produktutvecklaren finns i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland. På samma sätt som när det gäller klagomålshantering riktar sig kravet inte till medlemsstaterna. Det framstår dock enligt regeringens uppfattning inte som möjligt att ålägga Priip-produktutvecklaren och den som ger råd om eller säljer Priip-produkter ansvaret för att den icke-professionella investeraren har tillgång till rättslig prövning. Utifrån EU-förordningens definition av icke-professionell investerare (artikel 4.6) kan, såsom ARN påpekar, en sådan investerare vara både en konsument och en näringsidkare. När det gäller näringsidkare tillgodoses kravet på effektiva förfaranden för rättslig prövning vid gränsöverskridande tvister genom möjligheten att väcka talan vid allmän domstol eller påkalla skiljeförfarande. En konsument har därutöver möjlighet att vända sig till ARN. ARN är en statlig myndighet som har till huvuduppgift att på ett opartiskt sätt pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare som rör en vara eller tjänst samt ge rekommendationer om hur tvisten bör lösas. För att ARN ska kunna pröva en tvist krävs att företaget har tillräcklig anknytning till Sverige eller att företaget riktar sig till den svenska marknaden. Tillämpningsområdet för både EU-förordningen och den föreslagna nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen är avgränsat till Priip-produktutvecklare och personer som ger råd om eller säljer Priip-produkter (artikel 2.1 i EU-förordningen). Priip-produkter definieras bl.a. som en produkt för icke-professionella investerare och en person som säljer Priip-produkter definieras som en person som erbjuder eller ingår avtal med en icke-professionell investerare (se artikel 4 i EU-förordningen). Mot den bakgrunden och med hänvisning till det som anförs om fysiska personer i avsnitt 5.4.1, kommer partsställningen i de tvister som kan bli aktuella hos ARN med anledning av Priip-regelverket bestå av konsument och näringsidkare. De bevissvårigheter som kan uppkomma i tvister hos ARN, bl.a. tillföljd av att ARN i sina ärenden inte kan ta del av muntlig bevisning, är inte något nytt på finansmarknadsområdet. Exempelvis när det gäller lagen om finansiell rådgivning till konsumenter gjorde regeringen bedömningen att bevissvårigheterna minimeras genom ett krav på dokumentation (prop. 2002/03:133 s. 23). Regeringen kan konstatera att de tvister som kommer att aktualiseras hos ARN till följd av EU-förordningen i huvudsak kommer att röra innehållet i faktablad. Bevisningen torde således i stor utsträckning bestå av skriftligt material. De bevissvårigheter som ARN tar upp gör sig därmed mindre gällande i detta sammanhang. Det har sedan länge ställts krav på vissa beloppsgränser för att ARN ska ta upp ett ärende till prövning. Vid genomförandet i svensk rätt av t.ex. konsumentkreditdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG) och bolånedirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastigheter och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning [EU] nr 1093/2010) bedömde regeringen att beloppsgränserna inte medför att ARN:s verksamhet inte uppfyllde respektive direktivs krav på tillgång till alternativ tvistlösning (prop. 2009/10:242 och prop. 2015/16:197). Enligt regeringens uppfattning innebär beloppskravet inte heller att ARN:s verksamhet inte uppfyller kravet i EU-förordningen (artikel 19 c). Regeringen har gjort bedömningen att verksamheten vid ARN uppfyller både konsumentkreditdirektivets och bolånedirektivets krav på tillgång till alternativ tvistlösning (prop. 2009/10:242 s. 79 f. och prop. 2015/16:197 s. 184). Sedan det förstnämnda direktivet genomfördes i svensk rätt har ARN dessutom utsetts till en sådan nämnd för alternativ tvistlösning som avses i lagen (2015:671) om alternativ tvistlösning i konsumentförhållanden (4 § första stycket). Myndigheten ska även fullgöra de uppgifter som alternativa tvistlösningsorgan har enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 524/2013 av den 21 maj 2013 om tvistlösning online vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (prop. 2014/15:128). Syftet med den förordningen är att möjliggöra och underlätta tillgången till utomrättslig tvistlösning vid gränsöverskridande tvister. Vidare medverkar ARN i olika EU-nätverk för instanser som, vid sidan av domstolar, prövar tvister mellan konsumenter och näringsidkare, bl.a. nätverket för prövning av tvister mellan konsumenter och näringsidkare inom den finansiella sektorn, FIN-NET. Det sistnämnda innebär, enligt den bedömning som regeringen gjorde vid genomförande i svensk rätt av betaltjänstdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG) att ARN inom ramen för sin nuvarande verksamhet också har förutsättningar att uppfylla kravet i det direktivet på att aktivt delta i samarbete för att lösa gränsöverskridande tvister. Regeringen konstaterar att EU-förordningen (artikel 19 c) ställer delvis andra krav än de EU-direktiv som nämns ovan då den förutsätter att icke-professionella investerare ska ha tillgång till effektiva förfaranden för prövning vid gränsöverskridande tvister. ARN påpekar att avsaknaden av en gemensam forumregel för utomrättsliga tvistelösningsorgan inom FIN-NET och i övrigt innebär en risk för att ett skadeståndsanspråk inte kan prövas av ARN eller något annat organ inom FIN-NET. ARN beskriver att myndigheten avvisar ett ärende på den grunden att en prövning av ärendet med hänsyn till myndighetens arbetsformer eller av något annat skäl allvarligt skulle hindra myndigheten från att fungera effektivt (26 § 3 förordningen [2015:739] med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden), om ett annat lands lag konstateras vara tillämplig. Risk för att ett ärende inte kan komma att prövas uppstår då enligt ARN eftersom det i vissa medlemsstater förekommer att utomrättsliga tvistelösningsorgan endast är behöriga att pröva tvister med motparter med hemvist i det egna landet, och ibland krävs det att motparten är ansluten till tvistelösningsorganet. Regeringen konstaterar härvid att EU-förordningen emellertid är bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat. ARN har inte heller någon skyldighet att avvisa ett ärende om ett annat lands lag är tillämplig. Kraven i EU-förordningen på tillgång till effektiva förfaranden för rättslig prövning vid gränsöverskridande tvister får därmed, såvitt avser icke-professionella investerare som kan betraktas som konsumenter, anses vara uppfyllda inom ramen för ARN:s nuvarande verksamhet. Det saknas därför enligt regeringens uppfattning anledning att särskilt reglera konsumenters möjligheter att få ett ärende om påstådda överträdelser av EU-förordningen prövat av nämnden. Kravet i EU-förordningen på effektiva förfaranden för rättslig prövning vid gränsöverskridande tvister föranleder således inte några lagstiftningsåtgärder. 5.7 Särskilda befogenheter avseende försäkringsbaserade investeringsprodukter och viss verksamhet vid försäkrings- eller återförsäkringsföretag Regeringens bedömning: Det krävs inte några särskilda lagstiftningsåtgärder för att Finansinspektionen ska kunna besluta om förbud eller begränsning när det gäller vissa försäkringsbaserade investeringsprodukter eller finansiell verksamhet eller praxis vid ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag enligt EU-förordningen. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den. Finansinspektionen anser att det i förarbetena bör tydliggöras mot vilka försäkringsbaserade investeringsprodukter den behöriga myndigheten har befogenhet att ingripa enligt EU-förordningen. I promemorian anges att ingripande får göras mot vissa produkter medan EU-förordningen avser samtliga försäkringsbaserade produkter. Däremot undantas vissa försäkringsbaserade investeringsprodukter från förordningens tillämpningsområde. Vidare anser Finansinspektionen att om tillämpningsområdet för försäkringsdistributionsdirektivet (Europaparlamentet och rådets direktiv [EU] nr 2016/97 av den 20 januari 2015 om försäkringsdistribution) utvidgas bör det utredas om också EU-förordningens tillämpningsområde ska utvidgas på motsvarande sätt. Skälen för regeringens bedömning: Enligt EU-förordningen (artikel 16) får Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (European Insurance and Occupational Pension Authority, Eiopa) under vissa förutsättningar tillfälligt förbjuda eller begränsa marknadsföring, distribution och försäljning av vissa försäkringsbaserade investeringsprodukter, försäkringsbaserade investeringsprodukter med vissa särskilda egenskaper eller en typ av finansiell verksamhet eller praxis vid ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag. Enligt EU-förordningen (artikel 17) får en behörig myndighet under vissa förutsättningar förbjuda eller begränsa marknadsföring, distribution och försäljning av försäkringsbaserade investeringsprodukter, försäkringsbaserade investeringsprodukter med vissa särskilda egenskaper eller en typ av finansiell verksamhet eller praxis vid ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag. Som Finansinspektionen noterar återges innehållet i EU-förordningen i denna del inte på ett korrekt sätt i promemorian. Regeringen gör samma bedömning som Finansinspektionen i fråga om mot vilka försäkringsbaserade investeringsprodukter den behöriga myndigheten får ingripa mot med stöd av EU-förordningen (artikel 17). Möjligheten att ingripa omfattar alltså samtliga försäkringsbaserade investeringsprodukter med undantag för de produkter som särskilt anges i EU-förordningen (artikel 2). Regeringen gör dock inte någon annan bedömning än den som görs i promemorian, dvs. att befogenheterna för de behöriga myndigheterna i detta avseende endast avser vissa Priip-produkter (jfr artikel 4.3). Finansinspektion tar i sammanhanget även upp frågan om försäkringsdistributionsdirektivets respektive EU-förordningens tillämpningsområde. Regeringen konstaterar att frågan om hur försäkringsdistributionsdirektivet ska genomföras i svensk rätt är föremål för övervägande inom Regeringskansliet. Det är inte aktuellt att inom ramen för det förevarande lagstiftningsärendet överväga någon utvidgning av tillämpningsområdet. Den behöriga myndigheten ska enligt nationell rätt ha befogenhet att förbjuda marknadsföringen av en av en Priip-produkt vid vissa överträdelser av EU-förordningen (se avsnitt 5.3). Förutsättningarna för ett sådant förbud skiljer sig dock från de som enligt EU-förordningen (artikel 17) gäller för de förbud och begränsningar som behandlas i förevarande avsnitt. Finansinspektionens befogenheter att besluta om förbud eller begränsning när det gäller försäkringsbaserade investeringsprodukter, försäkringsbaserade investeringsprodukter med vissa egenskaper eller finansiell verksamhet eller praxis vid ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag enligt EU-förordningen följer direkt av förordningen (artikel 17) och kräver därför inte några särskilda lagstiftningsåtgärder. Det krävs inte heller några lagstiftningsåtgärder för att Eiopa ska kunna utöva sina befogenheter enligt EU-förordningen (artikel 16). 5.8 Samarbete och informationsutbyte med andra behöriga myndigheter Regeringens bedömning: Det informationsutbyte som krävs enligt EU-förordningen kan komma till stånd inom ramen för gällande svensk rätt. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den. Skälen för regeringens bedömning: De behöriga myndigheterna ska samarbeta och utan onödigt dröjsmål förse varandra med information av betydelse för fullgörandet av deras uppgifter enligt förordningen (artikel 20.1 i EU-förordningen). Vidare ska de behöriga myndigheterna samarbeta vid utövandet av sanktionsbefogenheterna för att se till att de administrativa sanktionerna leder till de resultat som eftersträvas i EU-förordningen. Dessutom ska de samordna sina insatser för att undvika överlappningar och dubbelarbete vid gränsöverskridande fall (artikel 22.2 i EU-förordningen). Beträffande Finansinspektionens möjlighet att lämna ut uppgifter till utländska myndigheter kan det inledningsvis konstateras att det kan komma att handla om uppgifter som omfattas av sekretess enligt 30 kap. 4 eller 6 § OSL. En svensk myndighets möjlighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till en utländsk myndighet regleras i 8 kap. 3 § samma lag. Uppgift som är sekretessbelagd enligt OSL får enligt bestämmelsen inte lämnas ut till utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation i andra fall än då utlämnandet sker i enlighet med föreskrift i lag eller förordning eller då uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten eller mellanfolkliga organisationen. En föreskrift i en EU-förordning är att jämställa med en föreskrift i lag eller förordning (jfr prop. 1998/99:18 s. 41 och prop. 1999/2000:126 s. 160 och 283). Bestämmelsen ger - som regeringen konstaterat i flera tidigare lagstiftningsärenden på finansmarknadsområdet - Finansinspektionen goda möjligheter att i sitt arbete lämna ut handlingar och uppgifter till behöriga utländska myndigheter (se bl.a. prop. 2011/12:40 s. 20, prop. 2011/12:175 s. 31 och prop. 2012/13:72 s. 34). Informationsutbyte mellan behöriga myndigheter kan aktualisera behandling av personuppgifter. I avsnitt 5.4.4. behandlas skyddet för personuppgifter i förhållande till EU-förordningen. Sammantaget gör regeringen bedömningen att det informationsutbyte som krävs enligt EU-förordningen kan komma till stånd inom ramen för gällande svensk rätt. Det följer direkt av EU-förordningen att Finansinspektionen ska samarbeta med de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater. EU-förordningen i dessa delar kräver således inte några lagstiftningsåtgärder. 5.9 Rapportering om missförhållanden Regeringens bedömning: Finansinspektionens rutiner och tekniska lösningar för mottagande av rapporter om överträdelser och uppföljningen av sådana motsvarar kraven i EU-förordningen. Kravet på att den behöriga myndigheten inrättar effektiva mekanismer för att säkerställa skydd mot vedergällning, diskriminering och andra former av orättvis behandling för anställda som rapporterar om överträdelser till den behöriga myndigheten omfattas av gällande rätt. Finansinspektionen eller enskilda arbetsgivare bör inte åläggas krav på att inrätta mekanismer för rapportering av överträdelser som går utöver kraven i EU-förordningen. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den. Finansförbundet anser inte att kravet på att den behöriga myndigheten ska inrätta effektiva mekanismer för att säkerställa skydd mot vedergällning, diskriminering och andra former av orättvis behandling för anställda som rapporterar om överträdelser till den behöriga myndigheten omfattas av gällande rätt. Sammanfattningsvis är de hänvisningar som görs till lagen (1982:80) om anställningsskydd, som den lagen har tolkats av Arbetsdomstolen, och till principen om god sed på arbetsmarknaden enligt förbundet inte tillräckliga för att en arbetstagare som vänt sig till en myndighet i syfte att påtala ett missförhållande ska anses skyddad mot repressalier från sin arbetsgivare. Skälen för regeringens bedömning: EU-förordningen (artikel 28) innehåller regler om effektiva mekanismer för rapportering av överträdelser av förordningen och om skydd för anställda som rapporterar om sådana överträdelser. Inledningsvis kan det konstateras att syftet med särskilda system för rapportering av överträdelser är att möjliggöra för anställda att kunna rapportera om allvarliga händelser utan risk för repressalier. Personer som rapporterar överträdelser och därmed "blåser i visselpipan" kallas för visselblåsare (efter engelskans whistle blowers). Bestämmelser om rapportering av överträdelser av en viss rättsakt förekommer även i andra EU-rättsakter på finansmarknadsområdet (jfr t.ex. artikel 65 i förordningen om värdepapperscentraler och artikel 71 i kapitaltäckningsdirektivet). Såväl i förordningen om värdepapperscentraler som i kapitaltäckningsdirektivet anges att medlemsstaterna ska säkerställa skyddet för visselblåsare, medan EU-förordningen riktar sig direkt till den behöriga myndigheten. Det är även oavsett detta angeläget att det i svensk rätt finns ett tillförlitligt skydd för visselblåsare som rapporterar om överträdelser av EU-förordningen. Enligt EU-förordningen ska de behöriga myndigheterna inrätta effektiva mekanismer för att möjliggöra rapportering till dem om faktiska eller potentiella överträdelser av förordningen. Finansinspektionens uppgift som tillsynsmyndighet utövas på flera olika vis, bl.a. genom att ta emot och följa upp tips från anmälare. På Finansinspektionens webbplats finns information om hur den som vill anmäla oegentligheter ska gå till väga. En sådan anmälan kan sedan, om det bedöms föreligga skäl för det, ligga till grund för inspektion eller andra former av undersökningar mot det aktuella företaget. Vid genomförandet i svensk rätt av kapitaltäckningsdirektivet ansåg regeringen att Finansinspektionen uppfyller de krav på effektiva och tillförlitliga mekanismer för att uppmuntra rapportering och motta rapporter beträffande överträdelser som följer av det direktivet (se prop. 2013/14:228 s. 245). Reglerna i EU-förordningen och kapitaltäckningsdirektivet är i denna fråga snarlikt utformade. Regeringen gör därför samma bedömning när det gäller EU-förordningen som den regeringen gjorde när det gäller kapitaltäckningsdirektivet. Enligt regeringens uppfattning bör Finansinspektionens befintliga rutiner och tekniska lösningar för mottagande av rapporter om överträdelser och uppföljning av sådana således motsvara kraven i EU-förordningen. Enligt EU-förordningen (artikel 28.2) ska den behöriga myndigheten inrätta effektiva mekanismer för att säkerställa skydd mot vedergällning, diskriminering och andra former av orättvis behandling för anställda som rapporterar om överträdelser som gjorts hos arbetsgivaren. Vid genomförandet i svensk rätt av motsvarande regler i kapitaltäckningsdirektivet (artikel 71.2 b), förde regeringen ett utförligt resonemang (samma prop. s. 246). Regeringen konstaterade att de reglerna har stora likheter med dem i Europarådets civilrättsliga konvention om korruption (artikel 9). Vidare hänvisade regeringen till den bedömning avseende de reglerna som gjordes vid genomförandet av konventionen och konstaterade att svensk rätt ansetts uppfylla kraven. Finansförbundet anser dock att gällande rätt inte täcker repressalieskyddet som det uttrycks i kapitaltäckningsdirektivet (artikel 71.2 b). Enligt förbundet innebär nuvarande praxis att en hänvändelse direkt till myndighet, utan att först ha sökt åstadkomma rättelse internt, betraktas som illojalt mot arbetsgivaren, och kan följaktligen vara uppsägnings- eller t.o.m. avskedsgrundande. Förbundet anser att om skyddet ska medföra att anställda uppmuntras att göra anmälningar, har ett krav om att eventuella missförhållanden först måste påtalas internt högst troligt motsatt effekt. Regeringen kan konstatera att sedan kapitaltäckningsdirektivet genomfördes har frågan om svensk rätt ger skydd för anställda som anmäler överträdelser mot att drabbas av repressalier m.m. varit föremål för överväganden inom ramen för det lagstiftningsärende som aktualiserades med anledning av förordningen om värdepapperscentraler. Enligt den förordningen (artikel 65.2 b) ska medlemsstaterna se till att anställda som anmäler överträdelser av institut har ett lämpligt skydd. Som ett minimum ska de i vart fall inte drabbas av repressalier, diskriminering eller andra former av orättvis behandling. Även i det lagstiftningsärendet hänvisade regeringen till motsvarande regler i kapitaltäckningsdirektivet (artikel 71.2 b) och de stora likheterna med reglerna i Europarådets civilrättsliga konvention om korruption (prop. 2015/16:10 s. 216). Regeringen uttalade i det sammanhanget att det saknas anledning att göra en annan bedömning i fråga om behovet av särskilda genomförandeåtgärder i svensk rätt med anledning av skyddsreglerna i förordningen om värdepapperscentraler, än den som regeringen gjorde i fråga om motsvarande regler i kapitaltäckningsdirektivet (samma prop. s. 217). I sistnämnda lagstiftningsärende redogjordes det även för att det vid genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet var en särskild fråga huruvida en hänvändelse direkt till myndighet utan att först ha försökt åstadkomma rättelse internt skulle kunna betraktas som illojalt och vara grund för uppsägning. Regeringen konstaterade i det sammanhanget att reglerna i kapitaltäckningsdirektivet fastslår vissa huvuddrag för det skydd som ska införas för att uppmuntra rapportering av överträdelser och att det inte uttryckligen framgår att företräde ska ges för intern rapportering. Direktivet reglerar helt enkelt inte frågan om en anmälan ska göras direkt till behörig myndighet eller först måste göras till arbetsgivaren. Regeringen ansåg därför att den frågan i stället måste avgöras med tillämpning av gällande regler och rättsprinciper på området för svenska förhållanden, t.ex. grundläggande avtalsrättsliga principer och innehållet i den arbetsrättsliga lojalitetsplikten och gränserna för arbetstagares kritikrätt enligt vad som följer av Arbetsdomstolens praxis (samma prop.). Inte heller EU-förordningen (se artikel 28) lämnar tydligt besked i frågan om en anmälan ska göras direkt till behörig myndighet eller först måste göras till arbetsgivaren. Den frågan får därmed, i enlighet med regeringens tidigare bedömning avseende förordningen om värdepapperscentraler, avgöras med tillämpning av gällande regler och rättsprinciper på området för svenska förhållanden. Regeringen gör med hänsyn till det anförda, i motsats till Finansförbundet, bedömningen att det inte behövs några särskilda åtgärder i svensk rätt med anledning av de aktuella skyddsreglerna i EU-förordningen. Det kan även konstateras att det krav på genomförande som gällde i fråga om kapitaltäckningsdirektivet saknas i EU-förordningen. Enligt EU-förordningen (artikel 28.3) får medlemsstaterna föreskriva att de behöriga myndigheterna ska inrätta ytterligare mekanismer för att möjliggöra rapportering om överträdelser av förordningen. Medlemsstaterna får även kräva att arbetsgivare som bedriver verksamhet som omfattar finansiella tjänster, ska inrätta lämpliga förfaranden för att deras anställda ska kunna rapportera faktiska eller potentiella överträdelser internt (artikel 28.4). Enligt regeringens uppfattning finns det inte anledning att i detta sammanhang införa några ytterligare krav i svensk rätt när det gäller förfaranden för rapportering av överträdelser. Skyddet för anmälarens och den utpekade personens identitet (artikel 28.2 c) behandlas i avsnitt 6. 5.10 Avgifter till Finansinspektionen Regeringens förslag: De som utvecklar, ger råd om eller säljer Priip-produkter och som står under Finansinspektionens tillsyn ska med årliga avgifter bekosta inspektionens verksamhet enligt den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen. Regeringen får meddela föreskrifter om avgifterna. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Promemorians förslag avviker från regeringens förslag genom att enligt promemorians förslag ska årlig avgift även tas ut av aktörer som inte står under Finansinspektionens tillsyn. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen anser att de tillkommande arbetsuppgifterna för inspektionen bör finansieras genom avgifter för de som omfattas av tillsynen. Vidare bör avgiftsskyldigheten endast avse de som står under inspektionens tillsyn. Svenska Fondhandlareföreningen, Strukturerade Placeringar i Sverige och Svenska Bankföreningen påpekar att det inte finns någon anmälningsplikt för produkterna, om produktutvecklare inte står under tillsyn och om producenten kommer från en annan medlemsstat eller tredjeland. Skälen för regeringens förslag: Finansinspektionen kommer att få utökade arbetsuppgifter i och med att inspektionen utses till behörig myndighet enligt EU-förordningen (se avsnitt 5.2). Med nya arbetsuppgifter följer ökade kostnader, som kräver finansiering. Finansinspektionens verksamhet finansieras dels via anslag på statsbudgeten, dels via avgifter för prövning av ansökningar och anmälningar. Eftersom det inte finns några ärenden som Finansinspektionen kommer att pröva enligt EU-förordningen kan det inledningsvis konstateras att det inte kommer att tas ut några avgifter enligt förordningen (2001:911) om avgifter för prövning av ärenden hos Finansinspektionen. De fysiska och juridiska personer som står under tillsyn av Finansinspektionen betalar en årlig avgift till inspektionen enligt förordningen (2007:1135) om årliga avgifter för finansiering av Finansinspektionens verksamhet. Avgifterna ska vara proportionella mot de kostnader som inspektionen haft för tillsynen över respektive företagskategori. Finansinspektionen får inte behålla de årliga avgifter som inspektionen tar ut utan de ska redovisas mot inkomsttitel på statsbudgeten. Avgifter som tas ut med stöd av förordningen om avgifter för prövning av ärenden hos Finansinspektionen får inspektionen däremot behålla. Den verksamhet som Finansinspektionen kommer att bedriva till följd av EU-förordningen kommer att bestå i övervakning och kontroll över att förordningen följs. Utifrån att EU-förordningens tillämpningsområde omfattar samtliga personer som utvecklar, ger råd om eller säljer Priip-produkter kan Finansinspektionens verksamhet enligt den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen komma att inte enbart avse juridiska och fysiska personer som står under inspektionens tillsyn. I promemorian föreslås därför att Priip-produktutvecklare och den som ger råd och eller säljer Priip-produkter ska betala en årlig avgift. Finansinspektionen föreslår att avgiftskyldigheten ska begränsas till de som står under inspektionens tillsyn. Bestämmelser om att de institut som står under Finansinspektionens tillsyn ska betala årliga avgifter för att bekosta inspektionens verksamhet finns i exempelvis lagen om handel med finansiella instrument (6 kap. 4 §) och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning (14 §). Båda dessa lagar avser skyldigheter som riktar sig även till andra än de institut som står under Finansinspektionens tillsyn. Detta är alltså den finansieringsmodell som sedan många år används beträffande Finansinspektionens verksamhet (se t.ex. prop. 2011/12:175 s. 27). Mot den bakgrunden anser regeringen att Finansinspektionens verksamhet enligt den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen lagen bör finansieras genom avgifter från de som står under inspektionens tillsyn. Genom en sådan reglering blir avgiftsskyldigheten tydlig och man undviker de problem som annars eventuellt skulle kunna uppstå till följd av avsaknad av anmälan eller registrering av produkterna. 5.11 Överklagande Regeringens förslag: Beslut som Finansinspektionen meddelar enligt den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås att rätten till överklagande inte gäller beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingenting att invända mot det. Skälen för regeringens förslag: Enligt EU-förordningen (artikel 26) ska beslut om sanktioner och åtgärder enligt förordningen omfattas av en rätt till överklagande. Enligt förvaltningslagen (22 a § första stycket) får en förvaltningsmyndighets beslut överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten (22 a § andra stycket samma lag). Möjligheten att överklaga beslut av Finansinspektionen enligt den nya lagen som kompletterar EU-förordningen bör motsvara det som annars gäller vid överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut i ett ärende. Av tydlighetsskäl, och mot bakgrund av kravet i EU-förordningen att det ska finns en rätt till överklagande, bör det dock i den nya lagen anges att beslut enligt den lagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol, och att prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Den nya lagen innehåller inte något bemyndigande till Finansinspektionen att meddela föreskrifter. Därför behövs inte någon bestämmelse om att rätten att överklaga inte gäller beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen. 6 Sekretess för vissa uppgifter Regeringens förslag: Det ska införas en bestämmelse i offentlighets- och sekretesslagen om sekretess för uppgift i en anmälan eller utsaga om överträdelse av en bestämmelse som gäller för den som en statlig myndighet utövar tillsyn över enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen, om uppgiften kan avslöja den anmäldes identitet och det inte står klart att den kan röjas utan att denne lider skada eller men. Den som är eller har varit knuten till en Priip-produktutvecklare, får inte obehörigen röja uppgifter i en anmälan eller en utsaga om en misstänkt överträdelse av en bestämmelse som Finansinspektionen utövar tillsyn över enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen, om uppgiften kan avslöja anmälarens eller den utpekade personens identitet. Detsamma gäller den som ger råd om eller säljer Priip-produkter som anställd eller uppdragstagare. Regeringens bedömning: Kravet på skydd för anmälarens identitet i EU-förordningen föranleder ingen lagstiftningsåtgärd när det gäller uppgifter som förekommer i en statlig myndighets verksamhet. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem. Svenska Fondhandlareföreningen, Strukturerade Placeringar i Sverige och Svenska Bankföreningen anser att bör förtydligas att det är en anmälan enligt artikel 28 i EU-förordningen som avses i den föreslagna sekretessbestämmelsen. Skälen för regeringens förslag och bedömning Sekretess i Finansinspektionens tillsynsverksamhet I 30 kap. 4 § OSL regleras den sekretess som gäller i Finansinspektionens verksamhet som består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden eller försäkringsväsendet. Sekretess gäller för uppgift om affärs- eller driftförhållanden för den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att denne lider skada om uppgiften röjs (punkt 1). Här gäller ett rakt skaderekvisit, dvs. en presumtion för offentlighet. När det gäller uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse med den som myndighetens verksamhet avser finns inget skaderekvisit utan sekretessen är absolut (punkt 2). Det kan noteras att tillämpningsområdet för bestämmelsen har utvidgats sedan den först infördes, från att endast avse tillsyn över vissa tillståndspliktiga institut till att numera avse tillsyn med avseende på värdepappersmarknaden (8 kap. 5 § sekretesslagen [1980:100], se prop. 1991/92:113 s. 130-133). Begreppet tillsyn ska inte ges en alltför snäv tolkning (prop. 1979/80:2 Del A s. 233). Även verksamhet som syftar till att förhindra problem i bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden och försäkringsväsendet kan klassas som tillsyn (prop. 2015/16:5 s. 708). De fysiska och juridiska personer som står under Finansinspektionens tillsyn i fråga om EU-förordningen bedriver tillståndspliktig verksamhet. Det rör sig om ett antal olika aktörer på finansmarknaden, däribland försäkringsföretag och försäkringsförmedlare. Mot denna bakgrund bedöms 30 kap. 4 § OSL kunna tillämpas vid Finansinspektionens tillsyn enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen. Skydd för anmälarens och den utpekade personens identitet Som framgår i avsnitt 5.7 innehåller EU-förordningen (artikel 28) regler med krav på effektiva mekanismer för rapportering av överträdelser av förordningen och om skydd för anställda som rapporterar om sådana överträdelser. Skyddet ska bl.a. innebära ett identitetsskydd för både en anmälare och den fysiska person som anklagas för en överträdelse såvida inte nationell rätt kräver att identiteten röjs i samband med vidare utredningar eller rättsliga förfaranden (artikel 28.2 c). Motsvarande regler om skydd för anmälarens identitet finns i andra EU-rättsakter på finansmarknadsområdet (jfr bl.a. artikel 65.2 d i förordningen om värdepapperscentraler och artikel 71.2 d i kapitaltäckningsdirektivet). Vid genomförandet i svensk rätt av kapitaltäckningsdirektivet infördes en ny bestämmelse i OSL (30 kap. 4 b §) som innebär att sekretess gäller i en statlig myndighets verksamhet som består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden eller försäkringsväsendet för uppgift i en anmälan eller utsaga om överträdelse av en bestämmelse som gäller för den som myndighetens verksamhet avser, om uppgiften kan avslöja anmälarens identitet (prop. 2013/14:228 s. 254-259). I det sammanhanget fördes ett ingående resonemang om de överväganden som legat till grund för förslaget, bl.a. behandlas valet mellan att föreskriva att den som anmäler en överträdelse ska uppge sitt namn men därefter erbjudas ett skydd för att identiteten inte röjs (sekretesskydd) eller att det ska ställas krav på anonyma anmälningar. Valet innebar ett sekretesskydd. Vid införandet av nödvändiga lagändringar till följd av förordningen om värdepapperscentraler gjorde regeringen samma bedömning som vid genomförandet av kapitaltäckningsdirektivet (prop. 2015/16:10 s. 225). De nu aktuella reglerna i EU-förordningen (artikel 28.2 c) motsvarar reglerna i kapitaltäckningsdirektivet (artikel 71.2 d) och i förordningen om värdepapperscentraler (artikel 65.2 d). Det finns inte skäl för att göra en annan bedömning avseende det skydd för en anmälares identitet som EU-förordningen föreskriver. Bestämmelsen i 30 kap. 4 b § första stycket OSL omfattar den tillsyn som Finansinspektionens kommer att bedriva enligt den nya lagen. När det gäller kravet på skydd för anmälarens identitet i EU-förordningen (artikel 28.2 c) krävs således inte någon lagstiftningsåtgärd beträffande uppgifter i en statlig myndighets verksamhet. När det gäller frågan om skydd för den utpekade personens identitet kan följande konstateras. Kapitaltäckningsdirektivet innehåller inte något krav på medlemsstaterna att införa bestämmelser om ett sådant skydd men i likhet med EU-förordningen innehåller förordningen om värdepapperscentraler ett sådant krav. Frågan om skydd för den anmäldes identitet behandlades därför i samband med införandet av nödvändiga lagändringar till följd av förordningen om värdepapperscentraler (prop. 2015/16:10 s. 226-229). Regeringen konstaterade bl.a. att någon sekretess för uppgift om identiteten på den som omfattas av en anmälan till Finansinspektionen inte förelåg sedan tidigare. Därför föreslogs en ny bestämmelse i 30 kap. 4 b § andra stycket OSL (utformad efter förebild av 35 kap. 1 § samma lag). För att minimera ingreppet i offentlighetsprincipen gjorde regeringen bedömningen att den nya bestämmelsen bara skulle reglera den situation som beskrivs i förordningen om värdepapperscentraler. Det kan konstateras att det inte finns någon befintlig bestämmelse som tillgodoser det skydd för den anmäldes identitet som EU-förordningen avser. För att fullt ut uppfylla det krav på sekretess som uppställs i EU-förordningen behöver därför OSL kompletteras med en ny sekretessbestämmelse. Rätten att ta del av allmänna handlingar är en medborgerlig rättighet som utgör en viktig del av vårt demokratiska statsskick. Syftet med denna rätt är att främja ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Genom tillgången till allmänna handlingar underlättas en fri åsiktsbildning, en fri och på fakta grundad debatt i skilda samhällsfrågor liksom den medborgerliga kontrollen av den offentliga maktutövningen. Rätten att ta del av allmänna handlingar är en rätt som tillkommer var och en. EU-förordningens krav på identitetsskydd för den som anmälan avser är motiverat av andra skäl än vad som motiverar skydd för anmälarens identitet. Syftet med sekretessen avseende anmälaren är att möjliggöra för personal att utan rädsla för repressalier kunna rapportera allvarliga överträdelser begångna inom företaget (prop. 2013/14:228 s. 257 f.). Något sådant syfte finns inte med sekretesskyddet för den som anmäls. Motivet för identitetsskydd för den anmälde är i stället integritetsskäl. Det kan finnas en risk för att den utpekade personen kan utsättas för andras missaktning om hans eller hennes namn blir känt. Samtidigt finns det ett påtagligt intresse av insyn i tillsynsmyndigheters verksamhet, inte minst när det gäller sådan samhällsekonomiskt betydelsefull tillsyn som förekommer på finansmarknadsområdet. Den nya sekretessbestämmelsen bör utformas efter förebild av bestämmelsen i 30 kap. 4 b § andra stycket OSL och lämpligen införas som ett nytt tredje stycke i samma paragraf. Sekretess bör gälla för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i en anmälan eller utsaga om en överträdelse av en bestämmelse som myndigheten utövar tillsyn över enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen, om uppgiften kan avslöja den anmäldes identitet och det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att denne lider skada eller men. Det är alltså fråga om ett s.k. omvänt skaderekvisit. För att minimera ingreppet i offentlighetsprincipen bör bestämmelsen begränsas till att endast omfatta uppgifter i en anmälan eller utsaga om överträdelser av bestämmelser som gäller för den som Finansinspektionen utövar tillsyn över enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen. En sådan avgränsning är även motiverad av det skälet att Priip-produktutvecklare och de som ger råd om eller säljer Priip-produkter ofta bedriver verksamhet som omfattas av andra regelverk än EU-förordningen (t.ex. rörelseregleringen i försäkringsrörelselagen och lagen om värdepappersmarknaden). Det finns enligt regeringens uppfattning inte anledning att, som Svenska Fondhandlareföreningen, Strukturerade Placeringar i Sverige och Svenska Bankföreningen föreslår, i den nya sekretessbestämmelsen hänvisa till EU-förordningen (artikel 28). Genom hänvisningen i den föreslagna bestämmelsen till lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen får det framgå med tillräcklig tydlighet att det är anmälningar och utsagor om överträdelser av EU-förordningen som avses. Förslaget innebär vidare att meddelarfrihet ska gälla. Den tystnadsplikt som följer av den nya bestämmelsen inskränker inte rätten enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen att meddela och offentliggöra uppgifter (30 kap. 30 § första stycket OSL). EU-förordningen ställer krav på ett identitetsskydd i alla skeenden av förfarandet. Det har tidigare tolkats som att ett identitetsskydd ska föreligga såväl vid handläggning vid en myndighet som i ett finansiellt företags interna rapporteringssystem (se samma prop. s. 254 f.). Regleringen i OSL om tystnadsplikt och förbud att lämna ut allmänna handlingar riktar sig till myndigheter och personer verksamma i det allmännas tjänst. På finansmarknadsområdet finns det i stället särskilda regler om sekretess och tystnadsplikt för olika slag av finansiella företag och verksamheter i den lagstiftning som gäller för olika sektorer av finansmarknaden, t.ex. bank-, försäkrings- eller värdepappersrörelse. Sekretesskydd för anmälarens men inte för den utpekade personens identitet finns bl.a. i lagen om bank- och finansieringsrörelse (1 kap. 10 § första stycket) och lagen om värdepappersmarknaden (1 kap. 11 § andra stycket) men inte i lagen om försäkringsförmedling och försäkringsrörelselagen. För att säkerställa skyddet för en anmälares och en utpekad persons identitet i alla skeden av förfarandet i enlighet med EU-förordningen anser regeringen att det enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen bör gälla ett förbud för den som är eller har varit knuten till en Priip-produktutvecklare eller någon som säljer eller ger råd om Priip-produkter som anställd eller uppdragstagare att obehörigen röja en uppgift i en anmälan eller en utsaga om en misstänkt överträdelse av EU-förordningen, om uppgiften kan avslöja anmälarens eller den utpekade personens identitet. Skyddet omfattar framför allt uppgifter som kommer att hanteras inom en juridisk persons särskilda rapporteringssystem och som på något sätt kan avslöja vem anmälaren eller den utpekade är. I övrigt hänvisar regeringen till de överväganden som regeringen gjorde med anledning av genomförandet i svensk rätt av kapitaltäckningsdirektivet (samma prop. s. 255-259). 7 Ikraftträdande Regeringens förslag: Lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen ska träda i kraft den 1 januari 2018. För fysiska och juridiska personer som omfattas av artikel 32 i EU-förordningen ska lagen tillämpas för första gången den 1 januari 2020. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås dock ett tidigare ikraftträdandedatum samt att lagen ska träda i kraft vid en senare tidpunkt för de fysiska och juridiska personer som omfattas av artikel 32 i EU-förordningen. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Fondbolagens förening anför att kommissionen senast 2018 ska göra en översyn av Priip-regelverket, där det bl.a. ska bedömas om fondfaktabladet ska kvarstå eller om det ska ersättas av Priip-faktabladet (artikel 33.1 andra stycket i EU-förordningen). Det står således inte klart att fondfaktabladet ska ersättas av Priip-faktabladet per den 1 januari 2020. I promemorian föreslås emellertid att lagen ska träda i kraft för fondbolag den 1 januari 2020. Föreningen anser med hänsyn till det anförda att det inte bör anges i lagen när den träder i kraft för fondbolag. Svenska Fondhandlareföreningen, Strukturerade Placeringar i Sverige, Svenska Bankföreningen och Näringslivets regelnämnd efterfrågar en analys avseende de rättliga konsekvenserna av att det i promemorian föreslås att lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen ska träda i kraft den 1 februari 2017 medan EU-förordningen träder i kraft redan den 31 december 2016. De anser även att det finns brister i de tekniska standarder som reglerar faktabladets innehåll och utformning och att det därför är viktigt att Sverige arbetar bl.a. för att de slutliga tekniska standarderna uppfyller de mål som anges i EU-förordningen. Skälen för regeringens förslag: Från och med den dag då EU-förordningen ska börja tillämpas inträder skyldigheter för de som omfattas av regelverket i enlighet med förordningens materiella bestämmelser. Det är därför lämpligt att den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen träder i kraft samtidigt som förordningen ska börja tillämpas. EU-förordningen skulle ursprungligen börja tillämpas den 31 december 2016 (artikel 34 andra stycket i den ursprungliga lydelsen). Sedan Europaparlamentet och rådet antog ändringsförordningen gäller emellertid att EU-förordningen i stället ska tillämpas fr.o.m. den 1 januari 2018. Den nya lagen kommer därmed att träda i kraft samtidigt som EU-förordningen ska börja tillämpas. Det finns således inte längre några sådana rättsliga konsekvenser av ett senare ikraftträdande att analysera som Svenska Fondhandlareföreningen m.fl. efterfrågar. Genom EU-förordningen har det delegerats till de europeiska tillsynsmyndigheterna att utarbeta förslag till delegerade akter - och åt kommissionen att anta dem -, som är avsedda att komplettera förordningen. I juni 2016 antog kommissionen en delegerad förordning med sådana tekniska standarder i förhållande till bl.a. innehållet i faktablad (Commission Delegated Regulation [EU] of 30 June 2016 supplementing Regulation [EU] No 1286/2014 of the European Parliament and of the Council on key information documents for packaged retail and insurance-based investments products [PRIIPs] by laying down regulatory technical standards with regard to the presentation, content, review and revision of key information documents and the conditions for fulfilling the requirement to provide such documents [C[2016]03999-201672816[DEA]]). Svenska Fondhandlareföreningen, Strukturerade Placeringar i Sverige, Svenska Bankföreningen och Näringslivets regelnämnd påpekar att dessa tekniska standarder bl.a. innehåller allvarliga brister avseende flexibilitet och att de ger upphov till ett antal praktiska tillämpningsfrågor. Därefter invände emellertid Europaparlamentet den 14 september 2016 mot kommissionens tekniska standarder. Europaparlamentets ställningstagande medförde att det under hösten 2016 saknades tekniska standarder som ska komplettera EU-förordningen i denna del och att arbetet med dessa återupptogs. Det framstod då som mycket osannolikt att en sådan omarbetning skulle låta sig göras inom den tid som återstod för att nya tekniska standarder skulle hinna antas av kommissionen, accepteras av Europaparlamentet och rådet samt träda i kraft till den 31 december 2016 då EU-förordningen ursprungligen skulle börja tillämpas. Det bedömdes således som mycket sannolikt att det inte skulle finnas några tillämpliga tekniska standarder på det nu aktuella området till det datumet. Eftersom de tekniska standarderna rör faktabladets presentation och innehåll, det standardiserade formatet i faktabladet, metoden bakom presentationen av risker och avkastning och kostnadsberäkning m.m. (se skäl 33 till EU-förordningen) får det anses att de utgör en väsentlig förutsättning för att EU-förordningen ska kunna tillämpas på ett ändamålsenligt sätt. Regeringen är därför mycket angelägen om att det finns tekniska standarder när EU-förordningen ska börja tillämpas. Den uppfattningen delas av en stor majoritet av medlemsstaterna som därför uppmanade kommissionen att föreslå en senareläggning av tillämpningsdagen för EU-förordningen (se avsnitt 4.2). Genom ändringsförordningen gäller nu att EU-förordningen i stället ska börja tillämpas den 1 januari 2018. Regeringen förutsätter att kommissionen antar en ny delegerad förordning med tekniska standarder i förhållande till bl.a. innehållet i faktablad så snart det är möjligt och i god tid inför att EU-förordningen ska börja tillämpas. Enligt EU-förordningen (artikel 32) ges vissa aktörer en övergångsperiod som löper t.o.m. den 31 december 2019. För svenskt vidkommande bör följande uppmärksammas. Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (i det följande benämnt UCITS-direktivet) har i huvudsak genomförts i svensk rätt genom lagen om värdepappersfonder. Enligt EU-förordningen (artikel 32.1) ska förvaltningsbolag (artikel 2.1 b i UCITS-direktivet), investeringsbolag (artikel 27 i samma direktiv) och personer som ger råd om eller säljer andelar i fondföretag (artikel 1.2 i samma direktiv) undantas från skyldigheterna i förordningen t.o.m. den 31 december 2019. De bolag som i UCITS-direktivet benämns förvaltningsbolag benämns i svensk rätt fondbolag när det är fråga om svenska bolag (1 kap. 1 § första stycket 8 lagen om värdepappersfonder). När det gäller utländska förvaltningsbolag benämns de förvaltningsbolag även i svensk rätt (1 kap. 1 § första stycket 13 samma lag). Enligt gällande svensk rätt finns det inte någon möjlighet att bilda sådana fonder som avses i UCITS-direktivet i form av investeringsbolag (artikel 27 i direktivet). Det som i UCITS-direktivet (artikel 1.2) benämns fondföretag, benämns i svensk rätt värdepappersfond när det är en svensk fond (1 kap. 1 § första stycket 25 lagen om värdepappersfonder) och fondföretag när det är en utländsk fond (1 kap. 1 § första stycket 9 samma lag). Fondbolag är ett svenskt aktiebolag som driver fondverksamhet, dvs. förvaltar en eller flera värdepappersfonder. På motsvarande sätt är ett förvaltningsbolag ett utländskt bolag som förvaltar ett eller flera fondföretag. Om en medlemsstat tillämpar regler om faktabladets format och innehåll i enlighet med reglerna i UCITS-direktivet (artiklarna 78-81) på fonder som inte är fondföretag enligt det direktivet och som erbjuds icke-professionella investerare, ska EU-förordningen inte tillämpas i förhållande till förvaltningsbolag, investeringsbolag och personer som ger råd om eller säljer andelar i sådana fonder till icke-professionella investerare t.o.m. den 31 december 2019 (artikel 32.2 i EU-förordningen). De nu aktuella reglerna i UCITS-direktivet har genomförts i svensk rätt i lagen om värdepappersfonder (4 kap. 16 a §) och anger vad ett faktablad för en värdepappersfond ska innehålla. Alternativa investeringsfonder omfattas inte av UCITS-direktivet (se 1 kap. 2 § första stycket lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder). Sverige har dock valt att tillämpa de krav som gäller på faktabladet för en värdepappersfond även på specialfonder (12 kap. 8 § samma lag). Även för andra alternativa investeringsfonder än specialfonder ska det enligt svensk rätt finnas ett aktuellt faktablad om fonden marknadsförs till icke-professionella investerare i Sverige (10 kap. 2 § samma lag). Vilka som är undantagna från skyldigheterna i EU-förordningen t.o.m. den 31 december 2019 framgår av artikel 32 i förordningen. Enligt regeringens uppfattning bör det föras in en motsvarande tillämpningsbestämmelse i lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen. Bestämmelsen bör utformas så att den hänvisar till artikeln i EU-förordningen. I promemorian föreslås att den nya lagen ska träda i kraft vid en senare tidpunkt avseende de aktörer som anges i artikel 32 i EU-förordningen. Regeringen bedömer emellertid att det är en lämpligare ordning att lagen träder i kraft vid en tidpunkt och att den ska börja tillämpas vid en senare tidpunkt avseende de fysiska och juridiska personer som omfattas av artikel 32 i EU-förordningen. Kommissionen ska vid en översyn av förordningen senast den 31 december 2018 bl.a. bedöma om den tid som anges i övergångsbestämmelserna till förordningen ska förlängas (artikel 33.1 andra stycket i EU-förordningen). Beroende på utgången av kommissionens översyn kan således den nyss nämnda tillämpningsbestämmelsen till lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen komma att behöva övervägas på nytt. Regeringen anser dock trots det, och i motsats till Fondbolagens förening, att kommissionens kommande översyn inte motiverar att man inte redan nu inför en tillämpningsbestämmelse till den nya lagen som överensstämmer med EU-förordningen i den nuvarande lydelsen. Om EU-förordningen ändras i det nu aktuella avseendet, kommer regeringen att återkomma till frågan om huruvida det bör föranleda någon ändring i den nya lagen. 8 Förslagens konsekvenser 8.1 Inledning EU-förordningen ska tillämpas fr.o.m. den 1 januari 2018 och medför i sig olika konsekvenser för Priip-produktutvecklare och personer som ger råd om eller säljer Priip-produkter. Europeiska kommissionen har också gjort en konsekvensanalys som avser EU-förordningen i sig (Commission Staff Working Document; Impact assessment, Accompanying the document, Proposal for a Regulation of the European Parliament and of the Council on key information documents for investment products [SWD[2012] 188]). I avsnitt 8 redogörs för de konsekvenser som förslagen i propositionen kan bedömas medföra. 8.2 Förslagens syfte och alternativa lösningar Syftet med de förslag som lämnas i denna proposition är att anpassa svensk lagstiftning till EU-förordningen. Förslagen innebär att en ny lag införs och att det görs en ändring i offentlighets- och sekretesslagen. EU-förordningen förutsätter att vissa nationella regler införs, t.ex. om utseende av behörig myndighet och administrativa sanktioner. Vidare förutsätter EU-förordningen att medlemsstaterna kompletterar förordningen genom att ge den behöriga myndigheten de utrednings- och tillsynsbefogenheter som den behöver ha med anledning av förordningen. För att ge EU-förordningen genomslag i svensk rätt krävs därför att det införs regler i de relevanta avseendena. Eftersom den nya reglering som krävs har inslag av skyldigheter för enskilda och av ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden behövs lagstöd för sådana föreskrifter (jfr 8 kap. 2 § första stycket 2 och 3 § första stycket regeringsformen). Genom den föreslagna nya lagen tillgodoses EU-förordningens krav avseende kompletterande reglering i nationell rätt. När det gäller alternativa lösningar begränsar sig förslaget i huvudsak till det som är nödvändigt med hänsyn till förordningen. Enligt bedömningen i denna proposition finns det inte några alternativa lösningar som skulle vara lämpliga när det gäller de åtgärder som är nödvändiga för att anpassa svensk rätt till EU-förordningen. Om Sverige väljer att inte göra någon anpassning till EU-förordningen, löper Sverige risken att kommissionen inleder ett förfarande om fördragsbrott. Enligt den bedömning som görs i propositionen överensstämmer de förslag som läggs fram med de skyldigheter som följer av Sveriges medlemskap i EU. 8.3 Kostnader och andra konsekvenser Förslagen i denna proposition bedöms inte leda till några omedelbara effekter på samhällsekonomin. Förslagen innebär dock att Finansinspektionens tillsyn och övervakning av finansmarknaderna utvidgas till att omfatta att EU-förordningen följs. Detta kommer att innebära ytterligare arbetsuppgifter för inspektionen, vilka beräknas medföra kostnader om ca 1 miljon kronor. Enligt Finansinspektionen tillkommer därutöver ca 300 000 kronor för administrativa kringkostnader. Finansinspektionen föreslås få ökat anslag i budgetpropositionen fr.o.m. 2017 (prop. 2016/17:1, utgiftsområde 2 s. 46). Eventuellt ökade kostnader som har samband med det nya regelverket ska hanteras inom befintliga budgetramar. För sin verksamhet enligt den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen föreslås att Finansinspektionen ska ta ut en årlig avgift av företag under tillsyn. Avgiften redovisas mot inkomsttitel på statens budget. Eventuella ökade kostnader för Finansinspektionen med anledning av detta ska rymmas inom befintliga budgetramar. Av EU-förordningen följer att Finansinspektionen ska samarbeta med tillsynsmyndigheter i andra medlemsstater och med de europeiska tillsynsmyndigheterna. Eventuella ökade kostnader för Finansinspektionen med anledning av detta ska rymmas inom befintliga budgetramar. Eftersom Finansinspektionens olika beslut kan komma att överklagas, kan förslagen medföra en ökning av antalet mål hos allmänna förvaltningsdomstolar. Det bedöms dock endast bli fråga om ett fåtal beslut som kommer att överprövas i domstol. Vidare tillgodoses EU-förordningens krav på effektiva förfaranden för rättslig prövning vid gränsöverskridande tvister bl.a. genom möjligheten att väcka talan vid allmän domstol. Även här kan det dock bedömas bli fråga om ett begränsat antal nya mål. Eventuella ökade kostnader för Sveriges domstolar med anledning av detta ska rymmas inom befintliga budgetramar. I nuläget kan det inte förutses att de förslag som lämnas i propositionen medför några ytterligare konsekvenser för stat, kommuner, landsting, företag eller enskilda. 9 Författningskommentar 9.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter 1 § I paragrafen anges den EU-rättsakt som lagen kompletterar. Bestämmelsen klargör att termer och uttryck har samma betydelse som i EU-förordningen. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Hänvisningarna i lagen till EU-förordningen är utformade på så sätt att de avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, s.k. dynamisk hänvisning. Övervägandena finns i avsnitt 5.1. 2 § Paragrafen innehåller en hänvisning till marknadsföringslagen som klargör att även den lagens sanktionssystem (förutom 29-36 §§) inklusive skadeståndsbestämmelse (37 §) kan komma att tillämpas om kraven på information i EU-förordningen inte följs. Genom ordet även i första meningen tydliggörs att marknadsföringslagen är parallellt tillämplig i det fall bestämmelsen reglerar. Andra meningen innebär att sådan information enligt EU-förordningen anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen, vilket förenklar för Konsumentverket/ Konsumentombudsmannen att utöva tillsyn över den information som ska lämnas enligt EU-förordningen. Bestämmelsen syftar till att förstärka konsumentskyddet på området. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Paragrafen är utformad efter förebild av 4 kap. 20 § tredje stycket lagen (2004:46) om värdepappersfonder. Motsvarande bestämmelser finns även i bl.a. prisinformationslagen (2004:347) (12 §), lagen (2005:405) om försäkringsförmedling (6 kap. 8 §) och lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder (10 kap. 3 § tredje stycket). Övervägandena finns i avsnitt 5.2. 3 § Paragrafen innebär att Finansinspektionen, för svenskt vidkommande, är den behöriga myndighet som avses i EU-förordningen. När det gäller marknadsrättslig tillsyn, se författningskommentaren till 2 §. Övervägandena finns i avsnitt 5.2. 4 § Genom första stycket får Finansinspektionen möjlighet att förelägga såväl finansiella företag som andra företag och fysiska personer att tillhandahålla t.ex. olika handlingar. Bestämmelsen motsvarar i sak bl.a. 10 kap. 3 § lagen om värdepappersfonder och 23 kap. 3 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Genom paragrafen får Finansinspektionen samma befogenhet i fråga om övervakningen av att förevarande lag följs som inspektionen har i de båda lagarna. I andra stycket tydliggörs att ett föreläggande inte får beslutas om uppgiftslämnandet skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater. Med termen uppgiftslämnande avses samtliga upplysningar som Finansinspektionen får begära att någon lämnar, dvs. såväl uppgifter och handlingar som annat. Rätten att få in uppgifter är inte begränsad till en specifik grupp fysiska och juridiska personer, utan gäller vem som helst såvida inte anmodan strider mot tystnadsplikten för advokater. Bestämmelsen är inte avsedd att tolkas motsatsvis, dvs. den utesluter inte att även andra tystnadsplikter kan upprätthållas. Övervägandena finns i avsnitt 5.3. 5 § Genom paragrafen får Finansinspektionen den befogenhet som den behöriga myndigheten ska ha enligt artikel 24 i EU-förordningen. Paragrafen är utformad efter förebild av motsvarande bestämmelser i andra lagar på finansmarknadsområdet, se t.ex. 4 § lagen (2012:735) med kompletterande bestämmelser till EU:s blankningsförordning och 9 kap. 14 § lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument. Paragrafen innebär att Finansinspektionen får besluta om de förelägganden som behövs för att se till att EU-förordningen följs. Finansinspektionen kan således ingripa genom att förelägga den som har överträtt förordningen att göra rättelse, antingen genom att vidta viss åtgärd eller genom att upphöra med ett visst agerande. Med stöd av bestämmelsen kan Finansinspektionen bl.a. besluta om ett förbud mot att tillhandahålla ett faktablad eller besluta att ett nytt faktablad ska tas fram för en Priip-produkt. Paragrafen ger således Finansinspektionen möjlighet att ingripa mot överträdelser av EU-förordningen som inspektionen bedömer kan rättas till genom föreläggande. I 11 § anges att Finansinspektionen får avstå från att ingripa genom beslut om sanktionsavgift om ett föreläggande bedöms som en tillräcklig åtgärd. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.1. 6 § Enligt paragrafen har Finansinspektionen möjlighet att förena ett föreläggande enligt lagen med vite. Finansinspektionen har inte rätt att besluta om utdömande av vite, utan får ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om att vitet ska dömas ut. Allmänna bestämmelser om vite finns i lagen (1985:206) om viten. Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.1. 7 § I paragrafen anges att Finansinspektionen får bestämma att ett föreläggande ska gälla omedelbart. Motsvarande bestämmelse finns bl.a. i 21 kap. 4 § försäkringsrörelselagen (2010:2043). Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.1. 8-10 §§ I paragraferna anges de olika överträdelser av EU-förordningen där Finansinspektionen ska besluta om sanktionsavgift. Genom paragraferna har Finansinspektionen befogenhet att ingripa mot juridiska och fysiska personer som utvecklar, ger råd om eller säljer Priip-produkter. De skyldigheter som gäller för en Priip-produktutvecklare eller den som ger råd om eller säljer en Priip-produkt följer dock direkt av EU-förordningen och inte av förevarande lag. Paragraferna, i kombination med att Finansinspektionen har möjlighet att enligt 5 § bl.a. besluta om marknadsföringsförbud av en Priip-produkt eller att förbjuda tillhandahållandet av ett faktablad, tillgodoser det krav som ställs i artikel 22 i EU-förordningen på att medlemsstaterna ska fastställa administrativa sanktioner som är effektiva, proportionella och avskräckande. Paragraferna har utformats med beaktande av Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.1 och 5.4.3. 11 § I paragrafen anges i vilka situationer som Finansinspektionen kan underlåta att ingripa genom beslut om sanktionsavgift, bl.a. om en överträdelse är ringa eller ursäktlig eller om föreläggande enligt 5 § bedöms vara en tillräcklig åtgärd. Möjligheten till undantag innebär att sanktionssystemet blir nyanserat och att Finansinspektionen kan ingripa mot olika typer av överträdelser av EU-förordningen. Vissa överträdelser är det lämpligare att ingripa mot genom föreläggande, exempelvis sådana där inspektionen behöver besluta om förbud mot marknadsföring. Vid bedömningen av om Finansinspektionen ska underlåta att fatta beslut om sanktionsavgift ska alla relevanta omständigheter beaktas, bl.a. överträdelsens svårighetsgrad och varaktighet (jfr artikel 25 i EU-förordningen). Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitten 5.4.1 och 5.4.3. 12 § Paragrafen innebär att den högsta sanktionsavgift som får tas ut för juridiska personer enligt lagen motsvarar de krav som anges i artikel 24 i EU-förordningen. Paragrafen är utformad efter förebild av bl.a. 25 kap. 9 § lagen om värdepappersmarknaden. I första stycket anges det högsta beloppet på den sanktionsavgift som Finansinspektionen får besluta för juridiska personer som driver verksamhet som Priip-produktutvecklare eller ger råd om eller säljer Priip-produkter. Avgifterna i beräkningsmodellerna anges som maximibelopp, vilket innebär att Finansinspektionen har möjlighet att fastställa sanktionsavgiften upp till det högsta av de beräknade beloppen. Beloppet i punkten 1 motsvarar fem miljoner euro per den 30 december 2014 omräknat till svenska kronor. Enligt den s.k. mittkursen som fastställs av Nasdaq Stockholm AB (Stockholmsbörsen) motsvarade 1 euro 9,5155 svenska kronor det datumet. Det innebär att EU-förordningen ställer krav på att den behöriga myndigheten ska ha befogenhet att besluta om sanktionsavgift som uppgår till 47 577 500 kronor för juridiska personer (artikel 24.2 första stycket e i första strecksatsen). I punkten är beloppet avrundat uppåt. I andra stycket anges det lägsta beloppet på den sanktionsavgift som Finansinspektionen får besluta för juridiska personer som driver verksamhet som Priip-produktutvecklare eller ger råd om eller säljer Priip-produkter. Av tredje stycket följer att Finansinspektionen inte får besluta om ett så högt sanktionsbelopp för kreditinstitut och värdepappersbolag att företagets förmåga att fullgöra sina förpliktelser äventyras. Av fjärde stycket följer att Finansinspektionen inte får besluta om ett så högt sanktionsbelopp för försäkringsföretag att företaget inte kan fullgöra sina åtaganden mot försäkringstagarna och andra ersättningsberättigade på grund av försäkringar. Paragrafen har utformats i linje med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.3. 13 § Paragrafen innebär att den högsta sanktionsavgift som får tas ut för fysiska personer enligt lagen motsvarar de krav som anges i artikel 24 i EU-förordningen. Paragrafen är utformad efter förebild av bl.a. 25 kap. 9 a § lagen om värdpappersmarknaden. I paragrafen anges det högsta beloppet på den sanktionsavgift som Finansinspektionen får besluta för fysiska personer som driver verksamhet som Priip-produktutvecklare eller ger råd om eller säljer Priip-produkter. Sättet att beräkna sanktionsavgiftens storlek är alternativa. Avgifterna i beräkningsmodellerna anges som maximibelopp, vilket innebär att Finansinspektionen har möjlighet att fastställa sanktionsavgiften upp till det högsta av de beräknade beloppen. Beloppet i punkten 1 motsvarar sjuhundratusen euro per den 30 december 2014 omräknat till svenska kronor. Enligt den s.k. mittkursen som fastställs av Nasdaq Stockholm AB (Stockholmsbörsen) motsvarade 1 euro 9,5155 svenska kronor det datumet. Det innebär att EU-förordningen ställer krav på att den behöriga myndigheten ska ha befogenhet att besluta om sanktionsavgift som uppgår till 6 660 850 kronor för fysiska personer (artikel 24.2 första stycket e ii första strecksatsen). I punkten är beloppet avrundat uppåt. Paragrafen har utformats i linje med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.3. 14 § Av paragrafen framgår vilka omständigheter som ska beaktas när sanktionsavgiftens storlek fastställs. Medan 12 och 13 §§ reglerar hur den högsta sanktionsavgift som får tas ut ska beräknas anger förevarande paragraf vad som ska beaktas när det belopp som faktiskt ska tas ut ska bestämmas. I paragrafen finns en upplysning om att de omständigheter som anges i EU-förordningen (artikel 25), som är direkt tillämplig, ska beaktas. Utöver de omständigheter som anges i EU-förordningen anger paragrafen ett antal omständigheter som i förekommande fall ska beaktas när sanktionsavgiftens storlek fastställs. Bestämmelsen utgör inte hinder för att ta hänsyn till andra omständigheter än de som anges särskilt. Det är samma omständigheter som ska beaktas när sanktionsavgift fastställs enligt andra lagar på finansmarknadsområdet, se t.ex. 15 kap. 9 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.3. 15 § Av paragrafen framgår att de sanktionsavgifter som Finansinspektionen beslutar om enligt förevarande lag tillfaller staten. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.3. 16-19 §§ Paragraferna innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut om sanktionsavgift. Paragraferna är utformade efter förebild av 25 kap. 25-28 §§ lagen om värdepappersmarknaden. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.3. 20 § I paragrafen regleras tystnadsplikt. Enligt första stycket gäller tystnadsplikt för den som är eller har varit knuten till en Priip-produktutvecklare. Enligt andra stycket gäller tystnadsplikt också för den som ger råd om eller säljer Priip-produkter som anställd eller uppdragstagare. Av paragrafen följer att tystnadsplikt gäller för uppgifter i en anmälan eller utsaga om en misstänkt överträdelse av EU-förordningen, om uppgiften kan avslöja anmälarens eller den utpekade personens identitet. Genom bestämmelsen uppfylls EU-förordningens krav på ett identitetsskydd i alla skeenden av förfarandet (artikel 28.2 c). Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 6. 21 § I paragrafen regleras Priip-produktutvecklares skadeståndsskyldighet för uppgifter i ett faktablad. Genom bestämmelsen uppfylls EU-förordningens krav på att en icke-professionell investerare i enlighet med nationell rätt ska kunna kräva skadestånd för förlust som uppkommit till följd av att denne förlitat sig på ett faktablad som är vilseledande, innehåller felaktigheter eller är oförenligt med avtalshandlingarna eller med kraven i artikel 8 i förordningen (artikel 11.1 och 11.2). Med ren förmögenhetsskada avses detsamma som i 1 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207), dvs. en ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada. Avtalsvillkor som begränsar Priip-produktutvecklarens skadestånds-skyldighet i förhållande till vad som framgår av paragrafen är enligt artikel 11.5 i EU-förordningen utan verkan. Paragrafen har utformats i linje med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.5. 22 § Paragrafen innehåller bestämmelser om reklamation och preskription vid framförande av krav på skadestånd. Paragrafen är utformad efter förebild av bl.a. 5 kap. 8 § lagen om försäkringsförmedling. Övervägandena finns i avsnitt 5.5. 23 § Av första stycket följer att Finansinspektionen får ta ut årliga avgifter med anledning av sin verksamhet enligt lagen. Avgiftsskyldiga är de som utvecklar, ger råd om och säljer Priip-produkter och som står under Finansinspektionens tillsyn. I promemorians förslag anges att de årliga avgifterna ska avse finansiering av Finansinspektionens övervakning. I paragrafen anges att finansieringen i stället ska avse inspektionens verksamhet. Den skillnaden är endast av författningsteknisk art. I andra stycket bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om årliga avgifter. Föreskrifter om uttag av sådana avgifter kommer att finnas i förordningen (2007:1135) om årliga avgifter för finansiering av Finansinspektionens verksamhet. Övervägandena finns i avsnitt 5.10. 24 § I paragrafen regleras möjligheten att överklaga beslut enligt lagen. I första stycket anges att beslut som Finansinspektionen fattar enligt lagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Av andra stycket följer att det krävs att kammarrätten har meddelat prövningstillstånd för att ett överklagande ska tas upp till prövning i sak. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.11. Ikraftträdande I bestämmelsen anges att lagen träder i kraft den 1 januari 2018. För fysiska och juridiska personer som omfattas av artikel 32 i EU-förordningen ska lagen tillämpas för första gången den 1 januari 2020. Övervägandena finns i avsnitt 7. 9.2 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 30 kap. 4 b § I första stycket finns bestämmelser om sekretess i en statlig myndighets verksamhet avseende bl.a. tillsyn i fråga om bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden eller försäkringsväsendet. Den myndighet som åsyftas är Finansinspektionen. Sekretesskyddet enligt paragrafen gäller dock endast uppgifter i en anmälan eller en utsaga om överträdelser av bestämmelser som gäller för den som myndighetens verksamhet avser, om uppgiften kan avslöja anmälarens identitet. Andra stycket innebär att sekretess gäller i en statlig myndighets verksamhet enligt lagen om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument för uppgift om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i en anmälan eller utsaga om överträdelse av bestämmelse i lag eller författning som gäller för värdepapperscentralers och utsedda kreditinstituts verksamhet, om uppgiften kan avslöja den anmäldes identitet och det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att denne lider skada eller men. Bestämmelsen avser Finansinspektionens tillsyn enligt lagen om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument, dvs. tillsyn av verksamhet som drivs av värdepapperscentraler och utsedda kreditinstitut. Denna tillsyn är en del av den verksamhet avseende värdepappersmarknaden som avses i första stycket. Andra stycket avser den omvända situationen jämfört med första stycket, dvs. skydd för den anmälda personen i stället för skydd för anmälaren. Tredje stycket, som är nytt, medför att sekretess gäller i en statlig myndighets verksamhet enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i en anmälan eller utsaga om överträdelse av bestämmelse som gäller för den som myndigheten utövar tillsyn över enligt den lagen, om uppgiften kan avslöja den anmäldes identitet och det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att denne lider skada eller men. Bestämmelsen avser Finansinspektionens tillsyn enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter. Sekretesskyddet gäller för den fysiska person som utpekas i en anmälan eller utsaga. Liksom det andra stycket avser tredje stycket alltså den omvända situationen jämfört med första stycket som avser skydd för anmälaren. Tredje stycket införs med anledning av artikel 28.2 c i EU-förordningen. Som framgår av den artikeln finns det en begränsning av sekretesskyddet för det fall att ett offentliggörande av identiteten krävs i samband med bl.a. rättsliga förfaranden. Det innebär att paragrafen inte hindrar att namnet på en ansvarig person offentliggörs i samband med ett beslut om sanktioner eller sanktionsförelägganden. Det sistnämnda framgår av fjärde stycket. Övervägandena finns i avsnitt 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2014 av den 26 november 2014 om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare (Priip-produkter) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/2340 av den 14 december 2016 om ändring av förordning (EU) nr 1286/2014 om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare vad gäller förordningens tillämpningsdag Sammanfattning av promemorian Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare (Priip-produkter) Den 26 november 2014 antog Europaparlamentet och rådet förordning (EU) nr 1286/2014 om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare (Priip-produkter). Den 31 december 2016 ska EU-förordningen börja tillämpas. Fondföretag är dock undantagna från skyldigheterna i EU-förordningen till och med den 31 december 2019. EU-förordningen syftar till att öka insynen och öppenheten avseende paketerade investeringsprodukter som erbjuds icke-professionella investerare och där det belopp som ska återbetalas till investerare kan fluktuera på grund av exponering mot referensvärden eller resultatet av en eller flera tillgångar som inte köps direkt av den icke-professionella investeraren. Ökad insyn och öppenhet avseende sådana produkter ska förbättra skyddet för investerare och återupprätta icke-professionella investerares förtroende för finansmarknaden. Detta ska uppnås genom att utvecklare av Priip-produkter ska upprätta faktablad om sina produkter som ska tillhandahållas icke-professionella investerare. EU-förordningen innehåller därutöver bl.a. regler om sanktioner som medlemsstaterna ska införa för överträdelser av förordningens bestämmelser och befogenheter för den behöriga myndigheten att begränsa eller förbjuda marknadsföring och försäljning av vissa försäkringsbaserade produkter. I promemorian föreslås en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen som syftar till att införa de bestämmelser i svensk rätt som krävs med anledning av förordningen. I lagförslaget anges att Finansinspektionen är behörig myndighet i Sverige enligt EU-förordningen. I den nya lagen finns dessutom bestämmelser om Finansinspektionens tillsynsbefogenheter och möjligheter att ingripa vid överträdelser av förordningen samt om skadeståndsskyldighet för Priip-produktutvecklare. Vidare föreslås en ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) för att sekretsskydda uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden i en anmälan eller utsaga om en misstänkt överträdelse av en bestämmelse som en statlig myndighet utövar tillsyn över enligt den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen, om uppgiften kan avslöja den anmäldes identitet och det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att denne lider skada eller men. Den nya lagen och ändringen i offentlighets- och sekretesslagen föreslås träda i kraft den 1 februari 2017. För fysiska och juridiska personer som omfattas av artikel 32 i EU-förordningen ska lagen i stället träda i kraft den 1 januari 2020. Promemorians lagförslag Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter Härigenom föreskrivs följande. Inledande bestämmelse 1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2014 av den 26 november 2014 om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare (Priip-produkter) (EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter). Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter. Behörig myndighet 2 § Finansinspektionen är behörig myndighet enligt EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter. Tillsyn 3 § För tillsynen över att EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter följs, får Finansinspektionen förelägga 1. ett företag eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat, och 2. den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken att inställa sig till förhör på tid och plats som inspektionen bestämmer. Första stycket gäller inte i den utsträckning uppgiftslämnandet skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater. 4 § Finansinspektionen får förelägga den som har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter att inom viss tid vidta en viss åtgärd för att komma till rätta med situationen eller upphöra med ett visst agerande. 5 § Ett föreläggande enligt denna lag får förenas med vite. Ingripanden Ingripande mot juridiska och fysiska personer 6 § Finansinspektionen ska ingripa mot Priip-produktutvecklare som åsidosätter sina skyldigheter enligt EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter genom att 1. inte upprätta och offentliggöra ett faktablad för produkten (artikel 5.1), 2. inte se till att faktabladet uppfyller kraven på form och innehåll (artikel 6), 3. inte iaktta kraven på faktabladets språkliga utformning och översättning (artikel 7), 4. inte iaktta kraven på faktabladets utformning (artikel 8.1-8.3), 5. utforma marknadsföringsmaterial om en Priip-produkt i strid med informationen i faktabladet eller utan att beakta kraven på innehållet i marknadsföringsmaterialet (artikel 9), eller 6. inte uppdatera faktabladet om en översyn visar att så krävs (artikel 10.1). 7 § Finansinspektionen ska ingripa mot den som ger råd om eller säljer en Priip-produkt, om personen åsidosätter sina skyldigheter enligt EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter genom att 1. utforma marknadsföringsmaterial om en Priip-produkt i strid med informationen i faktabladet eller utan att beakta kraven på innehållet marknadsföringsmaterialet (artikel 9), 2. inte förse icke-professionella investerare med faktabladet i god tid innan investeraren är bunden till något avtal eller erbjudande gällande produkten (artikel 13.1), 3. förse en icke-professionell investerare med faktabladet efter det att transaktionen har genomförts utan att vissa villkor är uppfyllda (artikel 13.3), 4. inte iaktta skyldigheten att tillhandahålla ett faktablad på det som förskrivs vid på varandra följande transaktioner avseende samma Priip-produkt (artikel 13.4), eller 5. inte tillhandhålla ett faktablad på det sätt som föreskrivs (artikel 14). 8 § Finansinspektionen ska ingripa mot Priip-produktutvecklare och den som ger råd om eller säljer en Priip-produkt och som åsidosätter sina skyldigheter enligt EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter genom att inte inrätta lämpliga förfaranden och arrangemang för framförande av klagomål, besvarande av klagomål och tillgång till rättslig prövning vid gränsöverskridande tvister (artikel 19). Sanktionsavgift 9 § Ingripande enligt 6-8 §§ sker genom beslut om sanktionsavgift. Avgiften tillfaller staten. Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om den fysiska eller juridiska personen gör rättelse eller om något annat organ har vidtagit åtgärder mot den personen som bedöms tillräckliga. 10 § Sanktionsavgiften för en juridisk person som är föremål för ett ingripande enligt 6, 7 eller 8 § ska fastställas till högst 1. ett belopp som per den 30 december 2014 i svenska kronor motsvarade ett belopp om fem miljoner euro, 2. tre procent av företagets eller, i förekommande fall, koncernens omsättning närmast föregående räkenskapsår, 3. två gånger den vinst som företaget erhållit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller 4. två gånger de kostnader som företaget undvikit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa. Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Om överträdelsen har skett under företagets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas. För värdepappersinstitut får avgiften inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven i 6 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 8 kap. 3 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. För ett försäkringsföretag får avgiften inte vara så stor att företaget därefter inte uppfyller kraven i 4 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (2010:2043). 11 § Sanktionsavgiften för en fysisk person som är föremål för ett ingripande enligt 6, 7 eller 8 § ska fastställas till högst 1. ett belopp som per den 30 december 2014 i svenska kronor motsvarade sjuhundratusen euro, 2. två gånger den vinst som den fysiska personen erhållit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller 3. två gånger de kostnader som den fysiska personen undvikit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa. 12 § De omständigheter som ska beaktas när sanktionsavgiftens storlek ska fastställas anges i artikel 25 i EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter. Därutöver ska överträdelsens art, överträdelsens konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, de skador som uppstått, företagets eller den fysiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som företaget eller den fysiska personen erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som har undvikits, beaktas. Verkställighet av beslut om sanktionsavgift 13 § En sanktionsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar från det att beslutet om den har fått laga kraft eller sanktionsföreläggandet godkänts eller inom den längre tid som anges i beslutet eller föreläggandet. 14 § Finansinspektionens beslut om sanktionsavgift får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 13 §. 15 § Om sanktionsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 13 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. 16 § En sanktionsavgift som har beslutat faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Tystnadsplikt 17 § Den som är eller har varit knuten till en Priip-produktutvecklare eller någon som ger råd om eller säljer Priip-produkter som anställd eller uppdragstagare, får inte obehörigen röja uppgifter i en anmälan eller en utsaga om en misstänkt överträdelse av en bestämmelse som Finansinspektionen utövar tillsyn över enligt denna lag, om uppgiften kan avslöja anmälarens eller den utpekade personens identitet. Skadestånd 18 § Priip-produktutvecklare ska ersätta ren förmögenhetsskada som produktutvecklaren uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar en icke-professionell investerare genom att ett faktablad innehåller uppgifter som 1. är felaktiga, 2. är vilseledande, 3. står i strid med avtalshandlingarna, eller 4. inte uppfyller kraven i artikel 8 i EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter. 19 § Den som vill göra anspråk på skadestånd enligt 18 § ska underrätta Priip-produktutvecklaren om detta inom skälig tid efter det att han eller hon märkt eller borde ha märkt att skada har uppkommit. Om underrättelse inte görs inom skälig tid, faller rätten till skadestånd enligt denna lag bort. Detsamma gäller om talan inte väcks inom tio år från investeringstillfället. Avgifter till Finansinspektionen 20 § Priip-produktutvecklare och den som ger råd om eller säljer Priip-produkter ska betala en årlig avgift för Finansinspektionens övervakning enligt denna lag. Regeringen får meddela föreskrifter om avgifterna. Överklagande 21 § Finansinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223). Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse ska gälla omedelbart. Denna lag träder i kraft den 1 februari 2017, med undantag för fysiska och juridiska personer som omfattas av artikel 32 i EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter för vilka lagen i stället träder i kraft den 1 januari 2020. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs att 30 kap. 4 b § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 30 kap. 4 b § Sekretess gäller i en statlig myndighets verksamhet som består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden eller försäkringsväsendet för uppgift i en anmälan eller utsaga om överträdelse av bestämmelse som gäller för den som myndighetens verksamhet avser, om uppgiften kan avslöja anmälarens identitet. Sekretess gäller i en statlig myndighets verksamhet enligt lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i en anmälan eller utsaga om överträdelse av bestämmelse i lag eller annan författning som gäller för värdepapperscentralers och utsedda kreditinstituts verksamhet, om uppgiften kan avslöja den anmäldes identitet och det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att denne lider skada eller men. Sekretessen enligt andra stycket gäller inte beslut om sanktioner eller sanktionsförelägganden. Motsvarande sekretess gäller i en statlig myndighets verksamhet enligt lagen (2016:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i en anmälan eller utsaga om över trädelse av bestämmelse som myndigheten utövar tillsyn över enligt den lagen, om uppgiften kan avslöja den anmäldes identitet. Sekretessen enligt andra och tredje styckena gäller inte beslut om sanktioner eller sanktions-förelägganden. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år. Denna lag träder i kraft den 1 februari 2017. Förteckning över remissinstanserna Justitieombudsmannen, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Stockholm, Justitiekanslern, Domstolsverket, Datainspektionen, Finansinspektionen, Konsumentverket, Juridiska fakultetsnämnden Stockholms universitet, Konkurrensverket, Kronofogdemyndigheten, Allmänna reklamationsnämnden (ARN), Regelrådet, Allmänhetens pressombudsman, Branschorganisationen för privatekonomiska förmedlings- och jämförelsetjänster, Euroclear Sweden AB, FAR, Finansbolagens Förening, Finansförbundet, Fondbolagens förening, Facket för försäkring och finans (FTF), Föreningen god sed på värdepappersmarknaden, Institutionella ägares förening för regleringsfrågor på värdepappersmarknaden, InsureSec AB, Konsumenternas Bank- och finansbyrå, Konsumenternas Försäkringsbyrå, Landsorganisationen i Sverige (LO), Näringslivets regelnämnd, Publicistklubben, Småföretagarnas Riksförbud, Sparbankernas Riksförbund, Svensk Försäkring, Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen, Svenska Försäkringsföreningen, Svenska försäkringsförmedlares förening, Svenska Journalistförbundet, Svenskt Näringsliv, Sveriges advokatsamfund, Sveriges konsumenter, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges Finansanalytikers Förening, Sveriges Kommuner och Landsting, Tidningsutgivarna, Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Yttrande har även inkommit från Strukturerade Placeringar i Sverige. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter Härigenom föreskrivs följande. Inledande bestämmelse 1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2014 av den 26 november 2014 om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare (Priip-produkter) (EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter). Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter. Behörig myndighet 2 § Finansinspektionen är behörig myndighet enligt EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter. Tillsyn 3 § För tillsynen över att EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter följs, får Finansinspektionen förelägga 1. ett företag eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat, och 2. den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken att inställa sig till förhör på tid och plats som inspektionen bestämmer. Första stycket gäller inte i den utsträckning uppgiftslämnandet skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater. Ingripanden Ingripande mot juridiska och fysiska personer 4 § Finansinspektionen får förelägga den som har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter att inom viss tid vidta en viss åtgärd för att komma till rätta med situationen eller upphöra med ett visst agerande. 5 § Ett föreläggande enligt denna lag får förenas med vite. 6 § Finansinspektionen ska ingripa mot den Priip-produktutvecklare som åsidosätter sina skyldigheter enligt EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter genom att 1. inte upprätta och offentliggöra ett faktablad för produkten (artikel 5.1), 2. inte se till att faktabladet uppfyller kraven på form och innehåll (artikel 6), 3. inte iaktta kraven på faktabladets språkliga utformning och översättning (artikel 7), 4. inte iaktta kraven på faktabladets utformning (artikel 8.1-8.3), 5. utforma marknadsföringsmaterial om en Priip-produkt i strid med informationen i faktabladet eller utan att beakta kraven på innehållet i marknadsföringsmaterialet (artikel 9), eller 6. inte uppdatera faktabladet om en översyn visar att så krävs (artikel 10.1). 7 § Finansinspektionen ska ingripa mot den som ger råd om eller säljer en Priip-produkt, om personen åsidosätter sina skyldigheter enligt EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter genom att 1. utforma marknadsföringsmaterial om en Priip-produkt i strid med informationen i faktabladet eller utan att beakta kraven på innehållet marknadsföringsmaterialet (artikel 9), 2. inte förse icke-professionella investerare med faktabladet i god tid innan investeraren är bunden till något avtal eller erbjudande gällande produkten (artikel 13.1), 3. förse en icke-professionell investerare med faktabladet efter transaktionen utan att föreskrivna villkor är uppfyllda (artikel 13.3), 4. inte iaktta skyldigheten att tillhandahålla ett faktablad på det sätt som förskrivs vid på varandra följande transaktioner avseende samma Priip-produkt (artikel 13.4), eller 5. inte tillhandhålla ett faktablad på det sätt som föreskrivs (artikel 14). 8 § Finansinspektionen ska ingripa mot den som åsidosätter sina skyldigheter enligt EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter genom att inte inrätta lämpliga förfaranden och arrangemang för framförande av klagomål och besvarande av klagomål (artikel 19). 9 § Om information som enligt EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter ska framgå av faktablad och marknadsföringsmaterial inte tillhandahålls på det sätt och i den form som följer av förordningen, ska marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag för bestämmelserna i 29-36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen. Sanktionsavgift 10 § Ingripande enligt 6-8 §§ sker genom beslut om sanktionsavgift. Avgiften tillfaller staten. Finansinspektionen får avstå från att fatta beslut om sanktionsavgift om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om Priip-produktutvecklaren eller den som ger råd om eller säljer Priip-produkter gör rättelse, om föreläggande enligt 4 § bedöms vara en tillräcklig åtgärd eller om något annat organ har vidtagit åtgärder mot den personen som bedöms tillräckliga. 11 § Sanktionsavgiften för en juridisk person som är föremål för ett ingripande enligt 6, 7 eller 8 § ska som högst fastställas till det högsta av 1. ett belopp som per den 30 december 2014 i svenska kronor motsvarade ett belopp om fem miljoner euro, 2. tre procent av företagets eller, i förekommande fall, koncernens omsättning närmast föregående räkenskapsår, 3. två gånger den vinst som företaget erhållit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller 4. två gånger de kostnader som företaget undvikit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa. Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Om överträdelsen har skett under företagets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas. För värdepappersinstitut får avgiften inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven i 6 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 8 kap. 3 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. För ett försäkringsföretag får avgiften inte vara så stor att företaget därefter inte uppfyller kraven i 4 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (2010:2043). 12 § Sanktionsavgiften för en fysisk person som är föremål för ett ingripande enligt 6, 7 eller 8 § ska som högst fastställas till det högsta av 1. ett belopp som per den 30 december 2014 i svenska kronor motsvarade 700 000 euro, 2. två gånger den vinst som den fysiska personen erhållit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller 3. två gånger de kostnader som den fysiska personen undvikit till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa. 13 § När sanktionsavgiftens storlek ska fastställas ska Finansinspektionen beakta de omständigheter som anges i artikel 25 i EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter. Därutöver ska Finansinspektionen beakta överträdelsens art, överträdelsens konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, de skador som uppstått, den juridiska eller den fysiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som företaget eller den fysiska personen erhållit till följd av regelöverträdelsen eller de kostnader som har undvikits. Verkställighet av beslut om sanktionsavgift 14 § En sanktionsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar från det att beslutet om avgiften har fått laga kraft. 15 § Finansinspektionens beslut om sanktionsavgift får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 14 §. 16 § Om sanktionsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 14 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. 17 § En sanktionsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fått laga kraft. Tystnadsplikt 18 § Den som är eller har varit knuten till en Priip-produktutvecklare eller någon som ger råd om eller säljer Priip-produkter som anställd eller uppdragstagare, får inte obehörigen röja uppgifter i en anmälan eller en utsaga om en misstänkt överträdelse av en bestämmelse som Finansinspektionen utövar tillsyn över enligt denna lag, om uppgiften kan avslöja anmälarens eller den utpekade personens identitet. Skadestånd 19 § En Priip-produktutvecklare ska ersätta ren förmögenhetsskada som denne uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar en icke-professionell investerare genom att ett faktablad innehåller uppgifter som 1. är felaktiga, 2. är vilseledande, 3. står i strid med avtalshandlingarna, eller 4. inte uppfyller kraven i artikel 8 i EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter. 20 § Den som vill göra anspråk på skadestånd enligt 19 § ska underrätta Priip-produktutvecklaren om detta inom skälig tid efter det att han eller hon märkt eller borde ha märkt att skada har uppkommit. Om underrättelse inte görs inom skälig tid, faller rätten till skadestånd enligt denna lag bort. Detsamma gäller om talan inte väcks inom tio år från investeringstillfället. Avgifter till Finansinspektionen 21 § Den som utvecklar, ger råd om eller säljer Priip-produkter och som står under Finansinspektionens tillsyn ska med årliga avgifter bekosta inspektionens verksamhet enligt denna lag. Regeringen får meddela föreskrifter om avgifterna. Överklagande 22 § Finansinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud eller föreläggande ska gälla omedelbart. 1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2017. 2. Lagen tillämpas första gången den 1 januari 2020 i fråga om sådana fysiska och juridiska personer som omfattas av artikel 32 i EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Härigenom föreskrivs att 30 kap. 4 b § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 30 kap. 4 b § Sekretess gäller i en statlig myndighets verksamhet som består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, värdepappersmarknaden eller försäkringsväsendet för uppgift i en anmälan eller utsaga om överträdelse av bestämmelse som gäller för den som myndighetens verksamhet avser, om uppgiften kan avslöja anmälarens identitet. Sekretess gäller i en statlig myndighets verksamhet enligt lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i en anmälan eller utsaga om överträdelse av bestämmelse i lag eller annan författning som gäller för värdepapperscentralers och utsedda kreditinstituts verksamhet, om uppgiften kan avslöja den anmäldes identitet och det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att denne lider skada eller men. Sekretess gäller i en statlig myndighets verksamhet enligt lagen (2017:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden i en anmälan eller utsaga om överträdelse av bestämmelse som gäller för den som myndigheten utövar tillsyn över enligt den lagen, om uppgiften kan avslöja den anmäldes identitet och det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att denne lider skada eller men. Sekretessen enligt andra stycket gäller inte beslut om sanktioner eller sanktionsförelägganden. Sekretessen enligt andra och tredje styckena gäller inte beslut om sanktioner eller sanktions-förelägganden. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst femtio år. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2017. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2016-11-28 Närvarande: F.d. justitieråden Gustaf Sandström och Lena Moore samt justitierådet Ingemar Persson. Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare (Priip-produkter) Enligt en lagrådsremiss den 17 november 2016 (Finansdepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter, 2. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Johanna Edner och departementssekreteraren Peter Sjöberg. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter EU-förordningens benämning EU-förordningens benämning i den föreslagna lagens rubrik är kort och koncis. Det tynger emellertid lagtexten att hänvisa till EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter i de olika paragraferna. Lagrådet föreslår att förordningen genomgående benämns EU-förordningen, vilket föranleder justeringar i 1 § första stycket och på de andra ställen i lagen där EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter nämns. 3 § Bestämmelsen i andra stycket är närmast en upplysningsbestämmelse (jfr Lagrådets uttalande i prop. 2011/12:175 s. 79). Eftersom bestämmelsen kan läsas motsatsvis och uppfattas så att det endast är advokater - och inte andra personer som har lagreglerad tystnadsplikt - som omfattas av undantaget från skyldigheten att lämna uppgifter gör bestämmelsen mer skada än nytta. Lagrådet förordar att andra stycket utgår. 4, 6-8 och 10-13 §§ Bestämmelserna behandlar ingripanden, 4 § i form av föreläggande och 6-8 och 10-13 §§ i form av sanktionsavgift. Lagrådet föreslår att rubriken närmast före 4 § ändras till Föreläggande att vidta rättelse och att rubriken närmast före 10 §, Sanktionsavgift, flyttas och placeras före 6 § (jfr också Lagrådets förslag rörande 5 och 9 §§). 4 § Lagrådet föreslår att paragrafen förenklas enligt följande. Finansinspektionen får förelägga den som har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen att vidta en viss åtgärd eller att upphöra med ett visst agerande. 5 § Vid föredragningen har upplysts att avsikten är att inte bara förelägganden enligt 4 § utan även förelägganden enligt 3 § ska kunna förenas med vite. Mot den bakgrunden bör bestämmelsen lämpligen flyttas och läggas under en egen rubrik efter remissens 13 §. 6-8 §§ Enligt artikel 24.2 i EU-förordningen ska de behöriga myndigheterna ha befogenhet att i enlighet med nationell rätt besluta om bl.a. sanktionsavgifter vid överträdelser av de artiklar som räknas upp i artikel 24.1. Det finns inget krav att Finansinspektionen i det enskilda fallet ska besluta om sanktionsavgift (jfr här också remissens 10 § andra stycket). Bestämmelserna bör formuleras så att Finansinspektionen får, inte ska, besluta om sanktionsavgift. Eftersom hänvisningen till EU-förordningen avser den vid varje tidpunkt gällande lydelsen av förordningen bör hänvisningar till de olika artiklarna i förordningen undvikas. De specifika krav i fråga om faktabladens form och innehåll som ställs upp i de olika artiklarna, liksom artiklarnas numrering, kan komma att ändras. Även kommissionens befogenhet enligt förordningen att anta delegerade akter och tekniska tillsynsstandarder, bl.a. i förhållande till innehållet i faktablad, talar mot att i lagen i detalj precisera vilka överträdelser som kan föranleda sanktionsavgift. En närmare precisering av var i EU-förordningens nuvarande lydelse de olika kraven finns bör lämnas i författningskommentaren. Paragraferna kan förslagsvis formuleras enligt följande. 6 § Finansinspektionen får besluta om sanktionsavgift för en Priip-produktutvecklare 1. som inte har upprättat, offentliggjort och uppdaterat ett faktablad för produkten i den form, med det innehåll och på det sätt som krävs enligt EU-förordningen, eller 2. om marknadsföringsmaterial för produkten strider mot EU-förordningen. 7 § Finansinspektionen får besluta om sanktionsavgift för den som ger råd om eller säljer en Priip-produkt 1. som inte har tillhandahållit faktablad vid den tidpunkt och på det sätt som föreskrivs i EU-förordningen, eller 2. om marknadsföringsmaterial för produkten strider mot EU-förordningen. 8 § Finansinspektionen får besluta om sanktionsavgift för den som åsidosätter sina skyldigheter enligt EU-förordningen att se till att klagomål kan framföras och att de besvaras. 9 § I remissen redovisas att marknadsföringslagen är tillämplig när det gäller tillsyn - Finansinspektionen och Konsumentombudsmannen har då ett gemensamt tillsynsansvar - liksom när det gäller skadestånd. Bestämmelsen bör därför inte placeras i anslutning till lagens bestämmelser om ingripande utan i lagens inledning, närmast efter 1 §. För att göra tydligt att marknadsföringslagen är parallellt tillämplig i det fall bestämmelsen reglerar, bör bestämmelsen kompletteras med ordet "även" före "marknadsföringslagen (2008:846)", jfr 4 kap. 20 § tredje stycket lagen (2004:46) om värdepappersfonder. 10 § Om Lagrådets förslag att direkt i remissens 6-8 §§ ange att Finansinspektionen får besluta om sanktionsavgift (i stället för att ingripa) godtas, kan första meningen i första stycket utgå. Andra meningen i samma stycke bör placeras som en egen paragraf närmast efter remissens 13 §. Om Lagrådets förslag att formulera 6-8 §§ som får-regler godtas, bör paragrafens inledning justeras. Bestämmelsen kan även förenklas enligt följande. Sanktionsavgift ska inte tas ut om överträdelsen är ringa eller ursäktlig, om rättelse görs, om föreläggande enligt ... bedöms tillräckliga. 11 och 12 §§ I inledningen av paragraferna bör uttrycket "som högst fastställas till det högsta av" ersättas med "fastställas till högst det högsta av" (jfr bl.a. 12 kap. 8 § lagen om värdepappersfonder). I paragrafernas första stycke 1 anges att sanktionsavgiften för en juridisk respektive fysisk person ska uppgå till ett belopp som per den 30 december 2014 i svenska kronor motsvarar fem miljoner respektive 700 000 euro. En utgångspunkt bör vara att belopp i författningstext anges i svenska kronor där det går. I remissen anges att det är lämpligt att som valutakurs använda den s.k. mittkursen som dagligen fastställs av Stockholmsbörsen. Vid föredragningen har upplysts att en euro enligt mittkursen den aktuella dagen motsvarade 9,5155 svenska kronor. De belopp som avses i lagtexten är alltså 47 577 500 kr respektive 6 660 850 kr. Eftersom det är möjligt att nu fastställa beloppen i svenska kronor förordar Lagrådet - även med beaktande av att den föreslagna regleringen förekommer i andra lagar på finansmarknadsområdet - att beloppen, avrundade, uttrycks i svenska kronor direkt i lagtexten (EU-förordningen hindrar att beloppen avrundas nedåt). 13 § Lagrådet föreslår att bestämmelsen förenklas och ändras enligt följande. När sanktionsavgiften fastställs ska Finansinspektionen, utöver de omständigheter som särskilt anges i EU-förordningen, i förekommande fall beakta bl.a. överträdelsens art, ...eller de kostnader som har undvikits. 18 § Paragrafen blir tydligare om den delas upp i två stycken enligt följande. Den som är eller har varit knuten till en Priip-produktutvecklare, får inte obehörigen röja uppgifter i en anmälan eller en utsaga om en misstänkt överträdelse av en bestämmelse som Finansinspektionen utövar tillsyn över enligt denna lag, om uppgiften kan avslöja anmälarens eller den utpekade personens identitet. Första stycket gäller också den som ger råd om eller säljer Priip-produkter som anställd eller uppdragstagare. 19 § Bestämmelsen bör formuleras om och inte hänvisa till en specifik artikel i EU-förordningen (jfr Lagrådets kommentar vid 6-8 §§), förslagsvis enligt följande. En Priip-produktutvecklare ska ersätta ren förmögenhetsskada som denne uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar en icke-professionell investerare genom att ett faktablad innehåller uppgifter som är felaktiga, vilseledande eller står i strid med avtalshandlingarna. Detsamma gäller om faktabladet inte har den form och det innehåll som krävs enligt EU-förordningen. 22 § Tredje stycket bör lämpligen placeras under egen rubrik "Förordnande om att beslut ska gälla omedelbart" omedelbart före rubriken Verkställighet av beslut om sanktionsavgift. Eftersom lagen inte innehåller några särskilda regler om förbud bör bestämmelsen begränsas till att gälla föreläggande. Lagen får med Lagrådets förslag, med vissa tillkommande ändringar av redaktionell karaktär, följande lydelse. Lagrådets förslag att flytta vissa paragrafer och att lägga vissa bestämmelser i egna paragrafer har medfört att flertalet paragrafer har fått en ändrad numrering. Inledande bestämmelser 1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1286/2014 av den 26 november 2014 om faktablad för paketerade och försäkringsbaserade investeringsprodukter för icke-professionella investerare (Priip-produkter), här benämnd EU-förordningen. Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU-förordningen. 2 § Om information som enligt EU-förordningen ska framgå av faktablad och marknadsföringsmaterial inte tillhandahålls på det sätt och i den form som följer av förordningen ska även marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag för bestämmelserna i 29-36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen. Behörig myndighet 3 § Finansinspektionen är behörig myndighet enligt EU-förordningen. Tillsyn 4 § För tillsynen över att EU-förordningen följs får Finansinspektionen förelägga 1. ett företag eller någon annan att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat, och 2. den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken att inställa sig till förhör på tid och plats som inspektionen bestämmer. Ingripanden Föreläggande att vidta rättelse 5 § Finansinspektionen får förelägga den som har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen att vidta en viss åtgärd eller att upphöra med ett visst agerande. Sanktionsavgift 6 § Finansinspektionen får besluta om sanktionsavgift för en Priip-produktutvecklare 1. som inte har upprättat, offentliggjort och uppdaterat ett faktablad för produkten i den form, med det innehåll och på det sätt som krävs enligt EU-förordningen, eller 2. om marknadsföringsmaterial för produkten strider mot EU-förordningen. 7 § Finansinspektionen får besluta om sanktionsavgift för den som ger råd om eller säljer en Priip-produkt 1. som inte har tillhandahållit faktablad vid den tidpunkt och på det sätt som föreskrivs i EU-förordningen, eller 2. om marknadsföringsmaterial för produkten strider mot EU-förordningen. 8 § Finansinspektionen får besluta om sanktionsavgift för den som åsidosätter sina skyldigheter enligt EU-förordningen att se till att klagomål kan framföras och att de besvaras. 9 § Sanktionsavgift ska inte tas ut om överträdelsen är ringa eller ursäktlig, om rättelse görs, om föreläggande enligt 5 § bedöms vara en tillräcklig åtgärd eller om något annat organ har vidtagit åtgärder som bedöms tillräckliga. 10 § Sanktionsavgiften för en juridisk person ska fastställas till högst det högsta av 1. 47 600 000 kr, 2. tre procent av företagets eller, i förekommande fall, koncernens omsättning närmast föregående räkenskapsår, 3. två gånger den vinst som företaget erhållit till följd av överträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller 4. två gånger de kostnader som företaget undvikit till följd av överträdelsen, om beloppet går att fastställa. Sanktionsavgiften får inte bestämmas till ett lägre belopp än 5 000 kronor. Om överträdelsen har skett under företagets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas. För värdepappersinstitut får avgiften inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven i 6 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 8 kap. 3 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. För ett försäkringsföretag får avgiften inte vara så stor att företaget därefter inte uppfyller kraven i 4 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (2010:2043). 11 § Sanktionsavgiften för en fysisk person ska fastställas till högst det högsta av 1. 6 700 000 kr, 2. två gånger den vinst som den fysiska personen erhållit till följd av överträdelsen, om beloppet går att fastställa, eller 3. två gånger de kostnader som den fysiska personen undvikit till följd av överträdelsen, om beloppet går att fastställa. 12 § När sanktionsavgiften fastställs ska Finansinspektionen, utöver de omständigheter som särskilt anges i EU-förordningen, i förekommande fall beakta bl.a. överträdelsens art, överträdelsens konkreta och potentiella effekter på det finansiella systemet, de skador som uppstått, den juridiska eller den fysiska personens finansiella ställning och, om det går att fastställa, den vinst som företaget eller den fysiska personen erhållit till följd av överträdelsen eller de kostnader som har undvikits. 13 § Sanktionsavgifter tillfaller staten. Vite 14 § Ett föreläggande enligt denna lag får förenas med vite. Förordnande om att beslut ska gälla omedelbart 15 § Finansinspektionen får bestämma att ett föreläggande ska gälla omedelbart. Verkställighet av beslut om sanktionsavgift 16 § En sanktionsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom trettio dagar från det att beslutet om avgiften har fått laga kraft. 17 § Finansinspektionens beslut om sanktionsavgift får verkställas enligt utsökningsbalken, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 16 §. 18 § Om sanktionsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 16 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. 19 § En sanktionsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fått laga kraft. Tystnadsplikt 20 § Den som är eller har varit knuten till en Priip-produktutvecklare, får inte obehörigen röja uppgifter i en anmälan eller en utsaga om en misstänkt överträdelse av en bestämmelse som Finansinspektionen utövar tillsyn över enligt denna lag, om uppgiften kan avslöja anmälarens eller den utpekade personens identitet. Första stycket gäller också den som ger råd om eller säljer Priip-produkter som anställd eller uppdragstagare. Skadestånd 21 § En Priip-produktutvecklare ska ersätta ren förmögenhetsskada som denne uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakar en icke-professionell investerare genom att ett faktablad innehåller uppgifter som är felaktiga, vilseledande eller står i strid med avtalshandlingarna. Detsamma gäller om faktabladet inte har den form eller det innehåll som krävs enligt EU-förordningen. 22 § Den som vill göra anspråk på skadestånd enligt 21 § ska underrätta Priip-produktutvecklaren om detta inom skälig tid efter det att han eller hon märkt eller borde ha märkt att skada har uppkommit. Om underrättelse inte görs inom skälig tid, faller rätten till skadestånd enligt denna lag bort. Detsamma gäller om talan inte väcks inom tio år från investeringstillfället. Avgifter till Finansinspektionen 23 § Den som utvecklar, ger råd om eller säljer Priip-produkter och som står under Finansinspektionens tillsyn ska med årliga avgifter bekosta inspektionens verksamhet enligt denna lag. Regeringen får meddela föreskrifter om avgifterna. Överklagande 24 § Finansinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen Lagrådet har ingen erinran mot förslaget. Finansdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 februari 2017 Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Lövin, Wallström, Y Johansson, M Johansson, Baylan, Bucht, Hultqvist, Regnér, Andersson, Hellmark Knutsson, Ygeman,, Bolund, Damberg, Bah Kuhnke, Fridolin, Wikström, Eriksson, Linde, Skog, Ekström Föredragande: statsrådet Per Bolund Regeringen beslutar proposition Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter 23 § 32014R1286