Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens skrivelse 2016/17:206 Riksrevisionens rapport om lärdomar av flyktingsituationen hösten 2015 - beredskap och hantering Skr. 2016/17:206 Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen. Harpsund den 1 juni 2017 Stefan Löfven Anders Ygeman (Justitiedepartementet) Skrivelsens huvudsakliga innehåll I denna skrivelse redovisar regeringen sin bedömning av de iakttagelser och slutsatser som framgår av Riksrevisionens rapport Lärdomar av flyktingsituationen hösten 2015 - beredskap och planering (RiR 2017:4). Riksrevisionen har granskat om Migrationsverket, övriga ansvariga myndigheter och regeringen hade beredskap för en situation med många asylsökande och hur situationen hanterades. Riksrevisionen anser sammantaget att Migrationsverket och övriga samhällsaktörer i stort sett lyckades klara att ta emot och ordna tak över huvudet för det stora antalet asylsökande. Samtidigt uppstod fall där grundläggande mål för samhällets beredskap som liv, hälsa och rättssäkerhet utmanades. Det gäller särskilt ensamkommande barn. Riksrevisionen anser också att samverkan mellan ansvariga myndigheter brast, bland annat på grund av bristande kunskap eller oklarheter kring regelverk hos de inblandade aktörerna. Vidare anser Riksrevisionen att beredskapen var begränsad för en så komplex och utdragen situation som flyktingsituationen hösten 2015. Migrationsverket och andra myndigheter hade inte övat för ett så stort antal flyktingar och ett sådant scenario hade heller inte tagits upp i myndigheternas risk- och sårbarhetsanalyser. Riksrevisionen lämnar fem rekommendationer till regeringen. Regeringen instämmer i flera av iakttagelserna. I granskningsrapporten avrapporterar Riksrevisionen även en separat granskning av lärdomar från flyktingsituationen under 90-talet. I och med denna skrivelse anser regeringen att Riksrevisionens rapport är slutbehandlad. Innehållsförteckning 1 Ärendet och dess beredning 3 2 Riksrevisionens iakttagelser 3 2.1 Riksrevisionens bedömning 3 2.2 Riksrevisionens slutsatser 3 2.2.1 Fanns det tillräcklig beredskap? 3 2.2.2 Myndigheternas hantering 4 2.2.3 Regeringens styrning 6 2.2.4 Riksrevisionens rekommendationer till regeringen 7 3 Regeringens bedömning av Riksrevisionens iakttagelser och slutsatser 7 3.1 Regeringens övergripande bedömning 7 3.1.1 Tolkning och genomslag av styrande principer för krishantering 8 3.1.2 Utlänningslagens bestämmelser om förvarstagande 8 3.1.3 Länsstyrelsernas geografiska områdesansvar 9 3.1.4 Tillfälliga evakueringsboenden 10 3.1.5 Uppdrag till Upphandlingsmyndigheten 11 4 Regeringens åtgärder med anledning av Riksrevisionens rekommendationer 11 4.1 Vidare behandling av Riksrevisionens rapport 12 1 Ärendet och dess beredning Riksrevisionen har granskat regeringens och ansvariga myndigheters beredskap för och hantering av mottagandet av asylsökande hösten 2015 i den initiala fasen, dvs. registrering och första boende. Granskningen har resulterat i rapporten Lärdomar av flyktingsituationen hösten 2015 - beredskap och planering (RiR 2017:4). Riksrevisionens rapport överlämnades av riksdagen till regeringen den 8 februari 2017. 2 Riksrevisionens iakttagelser 2.1 Riksrevisionens bedömning Riksrevisionens övergripande bedömning är att beredskapen brast i vissa avseenden. Migrationsverket och andra myndigheter var inte tränade för att samverka med varandra i en sådan stor och komplex händelse som flyktingsituationen utgjorde. Riksrevisionen bedömer dock att Migrationsverket och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i huvudsak lyckades fullfölja sina kärnuppdrag under flyktingsituationen. Samhället klarade i stort sett av att ta emot och ordna tak över huvudet för det stora antalet asylsökande. Dock fanns det fall där grundläggande mål för samhällets beredskap som liv, hälsa och rättssäkerhet inte kunde uppfyllas. Riksrevisionens bedömning är att det främst var hinder i regelverk och samhällets samlade kapacitet och bristande samverkan som bidrog till detta, och inte brister hos enskilda myndigheter. I november 2015 infördes inre gränskontroller och antalet asylsökande började successivt minska. Riksrevisionens bedömning är att ett fortsatt inflöde av asylsökande på samma nivåer som rådde i månadsskiftet mellan oktober och november hade lett till att myndigheter och kommuner knappast hade kunnat efterleva samtliga gällande författningar som syftar till att värna om liv, hälsa och rättssäkerhet. Någon form av åtgärd som kunde minska den akuta belastningen på samhällets olika aktörer var därför nödvändig senhösten 2015. 2.2 Riksrevisionens slutsatser 2.2.1 Fanns det tillräcklig beredskap? Enligt Riksrevisionens bedömning fanns det brister i beredskapen och därmed var myndigheterna i flera avseenden inte tillräckligt förberedda för att hantera flyktingsituationen. Migrationsverket hade i flera år utvecklat sin beredskap för ett stort antal asylsökande, men arbetet hade till stora delar skett inom den egna organisationen. En central och kritisk fråga för beredskapen för mottagande av asylsökande handlar om boendekapaciteten. I oktober 2015 höjde Migrationsverket ambitionen i sin beredskapsplan till 16 000 asylsökande i veckan. Riksrevisionen bedömer dock att planen inte innehöll åtgärder som i verkligheten kunde förväntas leda till en så hög boendekapacitet på så kort tid. Det berodde inte minst på att boendekapaciteten begränsades av faktorer som låg utanför Migrationsverkets kontroll, som till exempel upphandlingsregelverk. Länsstyrelserna hade olika uppfattning om i vilken grad flyktingsituationen skulle hanteras som en kris och därför valde inte alla att aktivera sin förberedda krisorganisation utan hanterade i stället situationen inom den ordinarie verksamheten eller med en annan typ av projektorganisation. Enligt Riksrevisionen påverkade det troligen samverkan med övriga aktörer negativt. Granskningen visar också på vissa brister i samverkan mellan myndigheterna. I likhet med utvärderingar av andra kriser och extraordinära situationer framgår att myndigheter i en krissituation tenderar att fokusera på sitt eget kärnuppdrag, ofta på bekostnad av samverkan med andra aktörer. Det är inte oväntat i en hårt ansträngd situation att kommunikationen mellan olika aktörer brister och att friktion uppstår om ansvarsförhållanden och hantering av situationen. Riksrevisionens uppfattning är ändå att de omfattande uppgifterna om meningsskiljaktigheter är anmärkningsvärda. Det finns samtidigt uppgifter om att samverkan i andra avseenden fungerat bra, särskilt på lokal nivå, och att samarbetet mellan myndigheterna centralt förbättrades successivt under hösten 2015. Även myndigheternas övningsverksamhet har enligt Riksrevisionen brister. De hade inte övat mot ett scenario med många asylsökande. Migrationsverket hade inte övat med andra aktörer och många länsstyrelser uppger att de mellan 2011 och 2014 övat sällan. Migrationsverket hade fram till 2016 inte tagit fram någon risk- och sårbarhetsanalys (RSA) och länsstyrelsernas RSA har enligt Riksrevisionen flera brister och används i liten utsträckning för att utveckla det egna länets beredskap. MSB har i sina nationella riskanalyser inte bedömt att en flyktingström till Sverige utgör en allvarlig risk, trots att antalet flyktingar till Sverige legat på mycket höga nivåer alltsedan 2012 och i flera år varit en stor utmaning för Migrationsverket att hantera. Fram till 2016 bedömdes det att Migrationsverket inte behövde ingå bland de myndigheter som har ett särskilt ansvar för krisberedskapen och som finns i bilaga till förordningen (2015:1052) om krisberedskap och bevakningsansvariga myndigheters åtgärder vid höjd beredskap. 2.2.2 Myndigheternas hantering Migrationsverket prioriterade hösten 2015 att registrera och ordna boende åt asylsökande medan andra arbetsuppgifter prioriterades ned. Riksrevisionen bedömer att Migrationsverket i huvudsak har fullföljt dessa uppgifter och har inte funnit skäl att ifrågasätta Migrationsverkets prioritering under hösten 2015. Nedprioriteringen av andra arbetsuppgifter innebär dock sannolikt ökad arbetsbelastning och förlängd vistelsetid i de senare skedena av asylprövningen. Nedprioriteringen har också lett till mindre samverkan med andra aktörer. Väntetiderna för registrering har periodvis blivit betydande. Det har medfört att ett stort antal personer vistats i landet under delvis oklara rättsliga förhållanden. Eftersom det offentliga åtagandet är begränsat för personer som inte är registrerade i landet, har det funnits risker för värnandet av hälsa och rättssäkerhet för dessa. Riksrevisionen delar Migrationsverkets bedömning att tillgången till boenden utgjorde ett reellt kapacitetstak för samhällets förmåga att uthålligt ta emot ett stort antal asylsökande. Ändå lyckades det svenska samhället att på ett år ordna tak över huvudet för 160 000 människor. Migrationsverkets och kommunernas omfattande insatser har varit en förutsättning för att detta skulle lyckas. Riksrevisionen bedömer att Migrationsverkets beslut om förtätning och sänkta kvalitetskrav vid boenden var rimliga. Granskningen visar enligt Riksrevisionen att den statliga kapaciteten för att snabbt upprätta nya förläggningsplatser är mycket begränsad. Varken myndigheternas uppdrag eller författningarna på området är anpassade för detta. De undantagsregler som finns på plan- och byggområdet är i huvudsak avsedda för krig, krigsfara eller följder av ett krig. Därtill skapar tillgången till lämplig mark och infrastruktur ytterligare trösklar. Regeringen införde vissa lättnader i plan- och byggförordningen (2011:338), men de trädde i kraft först efter att den mest akuta situationen hade passerats. Flera myndigheter gavs i uppdrag att söka boendeplatser, utan att ha tidigare vana av att arbeta med kartläggning, upphandling eller logistik för förläggningsboenden. Dessa myndigheter sökte dessutom boenden på samma marknad som Migrationsverket och i viss konkurrens med kommunerna. Det innebar enligt Riksrevisionen betydande avsteg från ansvarsprincipen, medförde ett omfattande dubbelarbete i en redan ansträngd situation och gav begränsade resultat i form av faktiska boenden. Regelverken för upphandling lämnar ett visst utrymme för snabbare förfaranden under synnerligen brådskande omständigheter. Trots att Migrationsverket åberopade denna möjlighet förbjöd domstolar myndigheten att teckna avtal i ett stort antal överklagade upphandlingar av boenden under den tid då ärendet behandlades i domstol. Resultatet blev enligt Riksrevisionen att upphandlingarna drog ut på tiden. Regeringen gav Upphandlingsmyndigheten i uppdrag att utreda hur upphandlingsreglerna i en brådskande situation skulle hanteras, men först den 1 november 2015 kunde Upphandlingsmyndigheten redovisa hur reglerna kunde tillämpas. När gränskontrollerna just hade införts saknade polisen och Migrationsverket kapacitet för att utreda identiteten och registrera samtliga asylsökande vid gränsen. Resurserna var också otillräckliga för myndigheterna att fatta individuella förvarsbeslut inom den lagstadgade sextimmarsfristen. I den tillfälligt upprättade väntsalen i Malmömässan uppstod därmed en situation som av asylsökande kunde upplevas som ett frihetsberövande. Oklar ansvarsfördelning mellan Migrationsverket och polisen för kontroll av in- och utpassering från Malmömässan kan enligt Riksrevisionen ha bidragit till detta. Malmömässan var inte avsedd för boende, men i brist på alternativa boenden kom migranter att vistas där längre tid än planerat. Riksrevisionen har dock inte funnit skäl att ifrågasätta Migrationsverkets bedömning att det saknades bättre boendealternativ. Mottagandet av ensamkommande asylsökande barn är i huvudsak en kommunal uppgift som faller utanför Riksrevisionens granskning, men Riksrevisionen noterar att kommuner hösten 2015 försattes i situationer där de inte längre kunde följa gällande statliga regelverk. Detta avser även regler som syftar till skydd av liv, hälsa och rättssäkerhet. Riksrevisionen bedömer att MSB har fullföljt sitt uppdrag genom att dels tillhandahålla stödresurser till Migrationsverket, dels bistå Regeringskansliet med lägesbilder, underlag och information. De berörda myndigheterna bedrev under hösten en omfattande samverkan med varandra och med andra aktörer. Dock hade man olika uppfattningar om syfte och inriktning med insatserna. Det tycks enligt Riksrevisionen finnas grundläggande oklarheter om tolkningen av ansvarsprincipen. En del myndigheter har fokuserat på att klara av sin egen kärnverksamhet medan andra har betonat samverkan för bredare mål vilket kan vara ytterligare en förklaring till den friktion som uppstod i myndigheternas samverkan. Migrationsverket signalerade tidigt behovet av stöd för att hantera situationen, men förefaller inte ha varit berett på att fullt ut utnyttja de resurser som andra aktörer ställde till förfogande. Riksrevisionen bedömer att Migrationsverkets prioritering av de egna kärnuppgifterna är förståelig givet omständigheterna, men att den skedde på bekostnad av ansvarsprincipens krav på samverkan för gemensamma mål. Riksrevisionen kan dock inte bedöma om ett annat agerande hade kunnat förändra utfallen av situationen väsentligt. 2.2.3 Regeringens styrning Riksrevisionens samlade bedömning är att regeringen och Regeringskansliet följde förberedda rutiner och tillämpade en övad organisation för krishantering. Riksrevisionen har dock inte fått uppgifter om att det före hösten 2015 fanns någon analys av vilka situationer som kunde uppkomma till följd av ett stort inflöde av asylsökande. Därför hade man inte heller analyserat vilka åtgärder som kunde förväntas vara effektiva eller vilka hinder som kunde uppstå för genomförandet av dessa. Detta togs i stället fram efter hand under hösten 2015, i en redan akut situation, vilket enligt Riksrevisionen kan ha bidragit till att vissa av regeringens åtgärder fick mindre effekt och att andra dröjde till efter att den akuta situationen hade gått över. I granskningen har det framkommit att ett flertal författningar av myndigheter upplevts som hinder för en ändamålsenlig hantering av situationen under hösten. En fråga som har väckts är om det finns behov av nya eller utvidgade författningsbestämmelser som träder i kraft i krissituationer för att underlätta hanteringen av dem. Även om sådana bestämmelser kan vara ändamålsenliga i en extraordinär situation, behöver för- och nackdelarna jämfört med befintlig lagstiftning vägas noga. Riksrevisionen lämnar därför inga bedömningar i frågan. 2.2.4 Riksrevisionens rekommendationer till regeringen Riksrevisionen har utöver sina observationer och slutsatser ovan (2.2.1-2.2.3) rekommenderat regeringen att 1. verka för en mer enhetlig tolkning och bättre genomslag bland myndigheterna av de styrande principerna för krishantering, i synnerhet ansvarsprincipen, 2. överväga om utlänningslagens (2005:716) bestämmelser om förvarstagande är ändamålsenliga för situationer liknande dem som uppstod då gränskontrollernas infördes, 3. utreda länsstyrelsernas geografiska områdesansvar i syfte att säkerställa att länsstyrelserna utövar ansvaret mer enhetligt, 4. utreda behovet av ändrade regelverk och myndighetsuppdrag i syfte att i nödsituationer snabbt kunna upprätta tillfälliga evakueringsboenden i Sverige, och 5. ge Upphandlingsmyndigheten i uppdrag att ta fram och förmedla information om ändrade regelverk för upphandling, särskilt i fråga om tillämpningen vid upphandling under synnerligen brådskande omständigheter. 3 Regeringens bedömning av Riksrevisionens iakttagelser och slutsatser 3.1 Regeringens övergripande bedömning Migrantsituationen under hösten och vintern 2015 innebar att det svenska samhället och dess myndigheter ställdes inför utmaningar och påfrestningar som i många avseenden var unika. Situationen var en gemensam utmaning för hela EU, men belastningen kom snabbt att bli proportionerligt större i Sverige och läget riskerade att förvärras ytterligare. Någon form av åtgärd som kunde minska den akuta belastningen på samhällets olika aktörer var därför nödvändig under senhösten 2015, vilket var skälet till att regeringen i november vidtog åtgärder för att kraftigt minska antalet asylsökande, samtidigt som landets mottagningskapacitet skulle stärkas där det behövdes och etableringen förbättras. Regeringen kan delvis instämma i Riksrevisionens iakttagelser att den samlade krisberedskapen i vissa avseenden inte var tillräcklig för den situation som uppstod. Migrationsverket och andra myndigheter var inte tränade för att samverka med varandra i en sådan stor och komplex händelse som flyktingsituationen utgjorde. Migrationsverket och MSB lyckades ändå fullfölja sina kärnuppdrag och Sverige klarade i stort sett av att ta emot och ordna tak över huvudet för det stora antalet asylsökande. Riksrevisionen lämnar fem rekommendationer till regeringen. Regeringen gör delvis en annan bedömning än Riksrevisionen, enligt vad som framgår nedan (avsnitt 3.1.1-3.1.5). 3.1.1 Tolkning och genomslag av styrande principer för krishantering Riksrevisionen anser att en möjlig förklaring till att det uppstod friktion i myndigheternas samverkan kan vara att det bland myndigheterna finns oklarheter i eller okunskap om ansvarsprincipens innebörd. En myndighets uppgifter framgår dels av förordningen med instruktionen för myndigheten i fråga, dels av annan författningsreglering. Den svenska krisberedskapen bygger på de ordinarie förvaltningsstrukturerna och på principen om att den som har ansvar för en verksamhet i normala situationer också har motsvarande verksamhetsansvar vid en kris (ansvarsprincipen). Ansvaret inkluderar att vidta de åtgärder som krävs för att skapa både robusthet och krishanteringsförmåga. I ansvaret ingår även att samverka med andra, ofta sektorsövergripande. Alla aktörer som berörs av en kris, direkt eller indirekt, och som kan bidra till att hantera konsekvenserna har ett ansvar att agera även i sådana osäkra lägen som kan uppstå vid en kris. Myndigheterna ska samverka och stödja varandra för att på bästa sätt hantera den uppkomna situationen, vilket finns reglerat bl.a. i förvaltningslagen (1986:223). Regeringen instämmer inte i Riksrevisionens iakttagelse om att frågan kan ställas om ansvarsprincipen har den tydlighet som behövs för att vara vägledande i krissituationer. Ansvarsprincipen ger uttryck för den självklara uppfattningen att det ansvar som en myndighet tilldelats också gäller i krislägen. Ansvaret gäller i hela hotskalan så länge inte något annat finns angivet i författning. Regeringen anser att det är grundläggande att alla samhällsinstitutioner har en förmåga att hantera kriser som inträffar inom deras ansvarsområde. Riksrevisionens iakttagelse om ansvarsprincipens bristande genomslag hos myndigheterna visar dock på ett behov av ökad kunskap. Vikten av en enhetlig tolkning av ansvarsprincipens innebörd kommer därför att uppmärksammas inom ramen för den ordinarie myndighetsstyrningen. 3.1.2 Utlänningslagens bestämmelser om förvarstagande Enligt 9 kap. 11 § utlänningslagen (2005:716) är en utlänning skyldig att stanna kvar för utredning i samband med in- eller utresekontroll, dock inte längre än nödvändigt och inte i något fall längre än sex timmar. Detta gäller emellertid inte om ett beslut har meddelats om förvar. Förutsättningarna för att ta en utlänning i förvar framgår av 10 kap. utlänningslagen. Av reglerna följer att en vuxen utlänning kan tas i förvar för fyra olika syften. För det första kan utlänningen tas i förvar i syfte att fastställa hans eller hennes identitet, s.k. identitetsförvar (1 § första stycket 1). För det andra kan förvarstagande ske om det är nödvändigt för att en utredning om utlänningens rätt att stanna i Sverige ska kunna genomföras, s.k. utredningsförvar (1 § andra stycket 1). Slutligen kan en utlänning tas i förvar om det är sannolikt att han eller hon kommer att avvisas eller utvisas eller för att förbereda eller genomföra ett beslut om avvisning eller utvisning, s.k. verkställighetsförvar (1 § andra stycket 2 och 3). Ett barn kan inte tas i identitets- eller utredningsförvar. Däremot får ett barn under vissa förutsättningar tas i verkställighetsförvar (2 §). Bestämmelser om hur länge en person får hållas i förvar finns i 4-5 §§. Enligt Riksrevisionens bedömning är det regelverk som rör Polismyndighetens och Migrationsverkets möjlighet till frihetsberövande i samband med gränspassage inte anpassat för situationen som uppstod hösten 2015. Enligt Riksrevisionen saknade polisen och Migrationsverket kapacitet för att utreda identiteten på och registrera samtliga asylsökande vid gränsen. Resurserna var också otillräckliga för myndigheterna att fatta individuella förvarsbeslut inom den lagstadgade sextimmarsfristen. Regeringen vill understryka att de personer som vistades i väntsalen på Malmömässan inte var förvarstagna i utlänningslagens mening. Detta är också något som konstateras i Riksrevisionens rapport. Åtgärder vidtogs emellertid av säkerhetsskäl, exempelvis kontroll vid ut- eller inpassering. Som Migrationsverket har angett försökte deras anställda informera alla som anlände till Malmömässan om vad det innebar att vistas på mässan samt vilka skyldigheter och rättigheter man har som asylsökande. Dock var det inte möjligt att i alla delar säkerställa att alla förstod och tog till sig av informationen. Ett beslut om förvar innebär ett långtgående ingrepp i den personliga integriteten och i den enskildes rörelsefrihet. Att placera utlänningar i förvar är också förenat med kostnader för berörda myndigheter. Samtidigt förutsätter en ändamålsenligt utformad och effektiv migrationsprocess att myndigheterna har verktyg för att utöva nödvändig kontroll över dem som reser in i landet. Möjligheten att under rättssäkra och förutsebara grunder ta en utlänning i förvar även vid en situation som den under hösten 2015 är ett viktigt led för att en välordnad migrationsprocess ska kunna upprätthållas. Regeringen avser att beakta Riksrevisionens bedömningar angående förvarstagande i sitt fortsatta arbete. 3.1.3 Länsstyrelsernas geografiska områdesansvar Av Riksrevisionens granskning har det framkommit att länsstyrelserna agerade på olika sätt under flyktingsituationen. Det kan enligt Riksrevisionen delvis förklaras av att de faktiska omständigheterna i länen skilde sig åt. Riksrevisionen bedömer dock att även otydligheter i länsstyrelsernas geografiska områdesansvar medverkade till skillnader i arbetssätt. Regelverket ger stort utrymme för skilda tolkningar av länsstyrelsernas uppdrag i fråga om såväl beredskap som hantering av krissituationer. Länsstyrelserna har en nyckelroll i beredskapssystemet. Länsstyrelserna ska när det gäller krisberedskap vara sammanhållande inom sitt geografiska område före, under och efter en kris. Länsstyrelserna ska verka för samordning och gemensam inriktning av de åtgärder som behöver vidtas. Länsstyrelsen utgör därutöver länets högsta civila totalförsvarsmyndighet och ska verka för att försvarsansträngningar bedrivs med en enhetlig inriktning. Ett antal händelser och utredningar har pekat på att det finns otydligheter i länsstyrelsernas geografiska områdesansvar och variationer när det gäller länsstyrelsernas tolkning av vad ansvaret innebär. Exempel utöver Riksrevisionens granskning är MSB:s utredning om skogsbranden i Västmanland 2014 (MSB dnr 2015:954) och utvärderingen Att ta emot människor på flykt (SOU 2017:12). Regeringen anser att det är av största vikt att länsstyrelserna bedriver ett ändamålsenligt och effektivt arbete inom områdena skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt försvar. Regeringen avser därför att under 2017 - i linje med Riksrevisionens rekommendation - vidta åtgärder för att uppnå ett mer enhetligt utövande av länsstyrelsernas geografiska områdesansvar. 3.1.4 Tillfälliga evakueringsboenden Regeringen instämmer i Riksrevisionens iakttagelser om behovet av ändrade regelverk och myndighetsuppdrag för att snabbt kunna upprätta tillfälliga evakueringsboenden. Regeringen beslutade den 16 februari 2017 lagrådsremissen Undantag från vissa bestämmelser i plan- och bygglagen vid tillströmning av asylsökande. I lagrådsremissen föreslås att det i plan- och bygglagen (2010:900) förs in ett normgivningsbemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om undantag från vissa bestämmelser i lagen. Sådana föreskrifter ska få meddelas för att boenden för asylsökande snabbt ska kunna anordnas. En förutsättning för att regeringen ska få utnyttja bemyndigandet är att tillströmningen av asylsökande har varit eller kan väntas bli särskilt omfattande. Föreskrifterna ska bl.a. få avse undantag från de allmänna intressen som enligt plan- och bygglagen ska beaktas vid planläggning och lokalisering av t.ex. byggnader. Föreskrifterna ska även få avse undantag från plan- och bygglagens bestämmelser om bygglov, rivningslov och marklov m.m. och om genomförandet av bygg-, rivnings- och markåtgärder. Föreskrifterna om undantag ska endast få avse ändring av byggnadsverk eller nybyggnad av enkla byggnadsverk och avse åtgärder som pågår under högst tre år. Avsikten är att en proposition ska kunna beslutas före sommaren 2017. Även propositionen Tidsbegränsade bygglov för bostäder (prop. 2016/17:137), beslutad den 2 mars 2017, har relevans i förhållande till Riksrevisionens bedömningar. I denna proposition föreslås att det i plan- och bygglagen förs in en särskild reglering om tidsbegränsade bygglov för byggnader för bostadsändamål. Syftet med förslaget är att göra det möjligt att använda tillfälliga bostäder som ett komplement till permanent byggande där bostadsbehovet inte fullt ut kan tillgodoses genom ordinarie plan- och byggprocesser. 3.1.5 Uppdrag till Upphandlingsmyndigheten Riksrevisionen har bedömt att resultatet av regeringens åtgärder på upphandlingsområdet i den då rådande flyktingsituationen kom att dröja. I oktober 2015 redovisade Upphandlingsmyndigheten ett uppdrag om upphandling i den situationen (Fi2015/04599/OU) och i mars 2016 lämnade regeringen en proposition om ändrade regler för upphandlingar i brådskande situationer (prop. 2015/16:129). Åtgärderna arbetades fram skyndsamt och föregicks av kontakter mellan Regeringskansliet, Migrationsverket och Upphandlingsmyndigheten. Europeiska kommissionen hade dessutom gett ut en vägledning om hur upphandlingsreglerna kan tillämpas under de rådande omständigheterna. Utöver det gav Upphandlingsmyndigheten stöd för tillämpningen till dem som efterfrågade det. Riksrevisionens rekommendation om att Upphandlingsmyndigheten bör ges i uppdrag att ta fram och förmedla information om ändrade regelverk för upphandling, får mot den nämnda bakgrunden uppfattas som en efterfrågan på generell vägledning och vägledning om de förändrade upphandlingsregler som infördes. Regeringen har förståelse för en sådan efterfrågan. Att låta Upphandlingsmyndigheten generellt analysera rättsläget utifrån de nya reglerna kan uppfattas som ett naturligt och efterföljande steg till de åtgärder som vidtogs. Enligt regeringens mening var emellertid Upphandlingsmyndighetens vägledning utformad i syfte att den skulle kunna användas även i andra situationer än den då rådande flyktingsituationen. Vidare innebar den lagändring som infördes ett förtydligande av rättsläget. Någon ytterligare vägledning från Upphandlingsmyndighetens sida utöver det som redan getts bedömde regeringen således inte nödvändig. Det ska också tilläggas att Upphandlingsmyndigheten dels har ett generellt uppdrag att ge vägledning om gällande upphandlingsregelverk, dels ett flertal särskilda uppdrag på området. Med beaktande av myndighetens samlade arbete bedömer regeringen att Upphandlingsmyndighetens uppdrag, eller den särskilda fråga som Riksrevisionen lyfter fram, inte skulle gagnas av ytterligare uppdrag. Regeringen avser dock att göra Upphandlingsmyndigheten uppmärksam på Riksrevisionens rekommendation så att den kan beaktas i myndighetens fortsatta arbete. 4 Regeringens åtgärder med anledning av Riksrevisionens rekommendationer Regeringen har i denna skrivelse redogjort för sina ställningstaganden kring Riksrevisionens iakttagelser. Riksrevisionen lämnar fem rekommendationer till regeringen. Regeringen gör delvis en annan bedömning än Riksrevisionen. Regeringen instämmer inte i iakttagelsen om att ansvarsprincipen skulle vara otydlig. Däremot finns det ett behov av att dess innebörd får ett enhetligt och större genomslag hos myndigheterna. Riksrevisionen rekommenderar vidare regeringen att överväga om utlänningslagens bestämmelser om förvarstagande är ändamålsenliga för situationer liknande dem som uppstod då gränskontrollerna infördes. Regeringen instämmer i den iakttagelsen, mot bakgrund av vad som anförts i avsnitt 3.1.2, på så sätt att regeringen i sitt fortsatta arbete avser att beakta Riksrevisionens bedömningar angående förvarstagande. Riksrevisionen rekommenderar även regeringen att utreda länsstyrelsernas geografiska områdesansvar i syfte att säkerställa att länsstyrelserna utövar ansvaret mer enhetligt. Regeringen instämmer också i den iakttagelsen och avser att under 2017 vidta åtgärder för att uppnå detta. Riksrevisionen rekommenderar även regeringen att utreda behovet av ändrade regelverk och myndighetsuppdrag i syfte att i nödsituationer snabbt kunna upprätta tillfälliga evakueringsboenden i Sverige. Regeringen instämmer även i den iakttagelsen med hänvisning till vad som anförs i avsnitt 3.1.4 om förslag till ändringar i plan- och bygglagen. Riksrevisionen rekommenderar slutligen regeringen att ge Upphandlingsmyndigheten i uppdrag att ta fram och förmedla information om ändrade regelverk för upphandling, särskilt i fråga om tillämpningen vid upphandling under synnerligen brådskande omständigheter. Regeringen instämmer inte i den iakttagelsen, med hänsyn till vad som anförts i avsnitt 3.1.5, men ser ett behov av att uppmärksamma Upphandlingsmyndigheten på Riksrevisionens iakttagelse. 4.1 Vidare behandling av Riksrevisionens rapport Regeringen anser att Riksrevisionens rapport i och med denna skrivelse är slutbehandlad. Lärdomar av flyktingsituationen hösten 2015 - beredskap och hantering Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 1 juni 2017 Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Lövin, Wallström, Y Johansson, M Johansson, Baylan, Bucht, Hultqvist, Regnér, Andersson, Hellmark Knutsson, Ygeman, A Johansson, Bolund, Damberg, Bah Kuhnke, Strandhäll, Shekarabi, Fridolin, Eriksson, Linde, Skog, Ekström Föredragande: statsrådet Ygeman Regeringen beslutar skrivelse Riksrevisionens rapport om lärdomar av flyktingsituationen hösten 2015 - beredskap och hantering