Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2017/18:61 Multilateral konvention för att genomföra skatteavtalsrelaterade åtgärder Prop. 2017/18:61 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Linköping den 15 mars 2018 Stefan Löfven Per Bolund (Finansdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att riksdagen godkänner den multilaterala konventionen för att genomföra skatteavtalsrelaterade åtgärder för att motverka skattebaserosion och flyttning av vinster (förkortas konventionen) tillsammans med regeringens ställningstaganden avseende vilka val och förbehåll som Sverige ska göra till denna. Godkännandet syftar till att Sverige ska kunna ratificera konventionen. Konventionen har tagits fram som en del av OECD/G20:s åtgärdspaket inom projektet för att motverka skattebaserosion och flyttning av vinster, det s.k. BEPS-projektet. Konventionen är en internationell överenskommelse som har undertecknats av Sverige tillsammans med närmare 80 andra stater och jurisdiktioner. Syftet med konventionen är att möjliggöra ett snabbt, koordinerat och enhetligt genomförande av de skatteavtalsrelaterade BEPS-åtgärderna i befintliga skatteavtal utan att bilateralt behöva omförhandla varje sådant avtal. Konventionen träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre kalendermånader från det att den femte staten eller jurisdiktionen har deponerat sitt ratifikationsinstrument. För att konventionens bestämmelser ska bli tillämpliga i Sverige krävs dessutom ändringar i de lagar varigenom skatteavtalen har införlivats i svensk rätt. Regeringen avser att successivt återkomma till riksdagen med förslag på sådana lagändringar i takt med att Sveriges avtalsparter ratificerar konventionen. Det är alltså inte möjligt att redan nu ange när konventionens bestämmelser blir tillämpliga för svensk del. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 3 2 Ärendet och dess beredning 4 3 Övergripande om konventionen 5 3.1 Konventionens syfte 5 3.2 Konventionens övergripande struktur 6 3.3 Konventionens tillämpningsområde 7 4 Godkännande och genomförande av konventionen 7 4.1 Godkännande av konventionen 7 4.2 Genomförandet av konventionens bestämmelser i svensk rätt 8 5 Konventionens innehåll 9 5.1 Inledning 9 5.2 Val av skatteavtal 10 5.3 Val av artiklar 11 5.4 Förbehåll mot artiklar 23 5.5 Slutbestämmelserna i konventionen 31 6 Ikraftträdande och tillämpning 35 6.1 Ikraftträdande 35 6.2 Tillämpning 35 7 Konsekvenser 36 7.1 Överväganden om alternativa lösningar 36 7.2 Effekter för Skatteverket och de allmänna förvaltningsdomstolarna 36 7.3 Övriga effekter 37 Bilaga 1 Multilateral Convention to Implement Tax Treaty Related Measures to Prevent Base Erosion and Profit Shifting 38 Bilaga 2 Multilateral konvention för att genomföra skatteavtalsrelaterade åtgärder för att motverka skattebaserosion och flyttning av vinster 104 Bilaga 3 Sammanställning över Sveriges val och förbehåll till den multilaterala konventionen 165 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars 2018 184 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen godkänner den multilaterala konventionen för att genomföra skatteavtalsrelaterade åtgärder för att motverka skattebaserosion och flyttning av vinster tillsammans med regeringens ställningstagande avseende vilka val och förbehåll som Sverige ska göra till konventionen (avsnitt 4.1). 2 Ärendet och dess beredning Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) inledde 2013, med understöd av G20-länderna, ett projekt för att motverka skattebaserosion och flyttning av vinster, det s.k. BEPS-projektet. Projektet inleddes med att en handlingsplan med totalt 15 åtgärdsområden togs fram (www.oecd.org/ctp/beps-actions.htm). Därefter tog ett intensivt arbete i olika arbetsgrupper vid. Såväl OECD-länder som länder som inte är medlemmar i OECD deltog i projektet på lika villkor. Slutliga rapporter avseende de olika åtgärdsområdena samt ett sammanfattande dokument presenterades i oktober 2015, däribland slutrapporten "Developing a Multilateral Instrument to Modify Bilateral Tax Treaties" för åtgärd 15. För vissa åtgärder, såsom åtgärd 15, hade dessutom en preliminär rapport presenterats i september 2014. I 2014 års rapport för åtgärd 15 finns en analys av om det är tekniskt möjligt att ta fram en multilateral konvention som ändrar befintliga skatteavtal i syfte att på ett effektivt sätt genomföra de BEPS-åtgärder som avser skatteavtal. I rapporten dras slutsatsen att det är såväl möjligt som önskvärt att ta fram en sådan konvention och att förhandlingar borde inledas skyndsamt. Mot bakgrund av rapporten tillsatte G20 och OECD i februari 2015 en särskild arbetsgrupp, ad hoc-gruppen, med mandat att ta fram en multilateral konvention för att genomföra skatteavtalsrelaterade åtgärder för att motverka skattebaserosion och flyttning av vinster. Ad hoc-gruppen var öppen för alla stater och jurisdiktioner som önskade delta och deltagandet skedde på lika villkor. Ad hoc-gruppen inledde arbetet med att ta fram en konvention i maj 2015. Sverige har deltagit aktivt i detta arbete. Enligt mandatet syftade gruppens arbete enbart till att på ett effektivt sätt genomföra skatteavtalsrelaterade åtgärder som tagits fram inom BEPS-projektet. Mandatet omfattade alltså inte att ta fram ytterligare materiella skatteavtalsbestämmelser. I slutrapporten "Making Dispute Resolution Mechanisms More Effective" för åtgärd 14 angavs dock att bestämmelser om ett obligatoriskt bindande skiljeförfarande skulle tas fram inom ramen för arbetet med den multilaterala konventionen. Av denna anledning bildades en undergrupp till ad hoc-gruppen för att ta fram sådana bestämmelser. Den 24 november 2016 antog ad hoc-gruppen texten i den multilaterala konventionen för att genomföra skatteavtalsrelaterade åtgärder för att motverka skattebaserosion och flyttning av vinster (härefter konventionen). Konventionens engelska titel är "Multilateral Convention to Implement Tax Treaty Related Measures to Prevent Base Erosion and Profit Shifting". Samtidigt antog ad hoc-gruppen ett förklarande dokument ("Explanatory Statement to the Multilateral Convention to Implement Tax Treaty Related Measures to Prevent Base Erosion and Profit Shifting") som tydliggör förhållandet mellan konventionen och de skatteavtal som omfattas av konventionen. Sveriges preliminära ställningstaganden avseende vilka skatteavtal som ska omfattas, vilka övriga val som ska göras och vilka förbehåll som ska lämnas beträffande artiklarna i konventionen har remitterats till Kammarrätten i Stockholm och Skatteverket. Remissyttrandena finns tillgängliga i Finansdepartementet (dnr Fi2018/00496/S3) Konventionen öppnades för undertecknande den 31 december 2016. En första undertecknandeceremoni hölls i Paris den 7 juni 2017. Sverige undertecknade då konventionen, tillsammans med närmare 70 andra stater och jurisdiktioner. Ytterligare stater och jurisdiktioner lämnade avsiktsförklaringar om att underteckna konventionen i ett senare skede. I februari 2018 hade närmare 80 stater och jurisdiktioner undertecknat konventionen och sex stater och jurisdiktioner lämnat avsiktsförklaringar om att underteckna konventionen. I samband med undertecknandet lämnade regeringen, i enlighet med artiklarna 28 och 29 i konventionen, preliminära uppgifter till OECD (som är depositarie för konventionen) om vilka svenska skatteavtal som ska omfattas av konventionen samt vilka övriga val och förbehåll Sverige gör avseende konventionen. Dessa preliminära uppgifter ska bekräftas, och blir slutliga, när Sverige ratificerar konventionen. Konventionen undertecknades på engelska och franska språken. Den engelska versionen av konventionen finns i bilaga 1. En svensk översättning av konventionen finns i bilaga 2. En sammanställning över regeringens val (i form av notifikationer) och förbehåll finns i bilaga 3. 3 Övergripande om konventionen 3.1 Konventionens syfte Det övergripande syftet med konventionen är att möjliggöra ett snabbt, koordinerat och enhetligt genomförande av de skatteavtalsrelaterade BEPS-åtgärderna i befintliga skatteavtal utan att bilateralt behöva omförhandla varje sådant avtal. Samtidigt har det vid utformandet av konventionen varit nödvändigt att beakta att olika BEPS-åtgärder har olika status. Vissa åtgärder utgör s.k. minimistandarder som staterna och jurisdiktionerna har åtagit sig att genomföra medan andra åtgärder utgör rekommendationer för vilka det inte finns något motsvarande åtagande. Vidare har det ansetts önskvärt att skapa förutsättningar för så många stater och jurisdiktioner som möjligt att underteckna konventionen. Mot bakgrund av dessa hänsyn både förutsätter och möjliggör konventionen för stater och jurisdiktioner att välja vilka av dess skatteavtal som ska omfattas av konventionen och att i stor utsträckning även välja vilka av konventionens artiklar som man vill ansluta sig till. Det finns dock ingen möjlighet att helt välja bort de av konventionens bestämmelser som återspeglar minimistandarder, om motsvarande bestämmelse saknas i ett skatteavtal som omfattas. Ändringar i bilaterala skatteavtal görs vanligtvis antingen genom att de avtalsslutande staterna enas om ett ändringsprotokoll till det befintliga avtalet eller genom att ett helt nytt avtal förhandlas fram. Konventionen utgör således ett nytt sätt att genomföra ändringar i skatteavtal. Konventionen fungerar också på ett annat sätt än ett bilateralt ändringsprotokoll till ett enskilt skatteavtal. Till skillnad från ett protokoll, som innebär att vissa avtalsbestämmelser ändras eller upphävs eller att helt nya bestämmelser förs in i det aktuella avtalet, ska konventionen tillämpas parallellt med befintliga skatteavtal. Konventionen ändrar inte den direkta lydelsen av de skatteavtal som omfattas utan dess bestämmelser ska, i relevanta fall, tillämpas i stället för, i avsaknad av eller utöver bestämmelser i skatteavtal. En konsekvens av detta är att det inte är möjligt att enbart med hänvisning till konventionen ta fram formella konsoliderade versioner av de skatteavtal som omfattas. 3.2 Konventionens övergripande struktur Konventionen omfattar 39 artiklar fördelade på sju delar. Del I (artiklarna 1-2) innehåller bestämmelser om konventionens tillämpningsområde och definitioner. I del II (artiklarna 3-5) finns bestämmelser om hybrida missmatchningar och i del III (artiklarna 6-11) bestämmelser om avtalsmissbruk. Del IV (artiklarna 12-15) innehåller bestämmelser om undvikande av fast driftställe och del V (artiklarna 16-17) bestämmelser om förbättrad tvistlösning. I del VI (artiklarna 18-26) finns bestämmelser om skiljeförfarande och sist, i del VII (artiklarna 27-39), återfinns slutbestämmelser. Med undantag för del I, VI och VII är artiklarna uppbyggda på samma sätt genom hela konventionen. Artiklarna innehåller först materiella bestämmelser som återspeglar någon av BEPS-åtgärderna. Därefter följer en beskrivning av hur den materiella bestämmelsen förhåller sig till bestämmelserna i ett skatteavtal som omfattas ("konfliktklausuler"). Dessa konfliktklausuler beskriver i vilka situationer konventionens materiella bestämmelse ska tillämpas. Dessa följs i sin tur av bestämmelser som anger i vilken utsträckning en part till konventionen kan förbehålla sig rätten att inte tillämpa den materiella bestämmelsen ("förbehållsklausuler"). Slutligen finns bestämmelser om i vilka fall en part ska meddela depositarien om dess val och bedömningar, s.k. notifikationer, i förhållande till den aktuella artikeln ("notifikationsklausuler"). Bakgrunden till konventionens artiklar och på vilket sätt dessa är avsedda att påverka de enskilda skatteavtalen förtydligas genom det förklarande dokumentet. Med undantag för del VI, avser det förklarande dokumentet emellertid inte att tolka de materiella bestämmelserna som tagits fram inom BEPS-projektet. De bestämmelserna ska i stället tolkas i enlighet med sedvanliga principer för tolkning av skatteavtal. 2017 års uppdatering av OECD:s modellavtal, undantaget bestämmelserna i konventionens del VI, innehåller såväl de skatteavtalsbestämmelser som har tagits fram inom ramen för BEPS-projektet som kommentarer till dessa. I den del av det förklarande dokumentet som avser skiljeförfarande (del VI) behandlas däremot såväl innehållet i de materiella bestämmelserna som bestämmelsernas tekniska tillämpning på de skatteavtal som omfattas av konventionen. 3.3 Konventionens tillämpningsområde Konventionen både förutsätter och ger utrymme för ett stort antal val för de stater och jurisdiktioner som blir parter till konventionen. De slutliga valen ska lämnas till depositarien senast vid tidpunkten för ratifikation, godtagande eller godkännande. Ett av valen, och en förutsättning för att konventionen överhuvudtaget ska kunna tillämpas på ett enskilt skatteavtal, utgörs av en stats eller jurisdiktions möjlighet att bestämma vilka av dess skatteavtal som ska omfattas av konventionen. För att konventionens bestämmelser ska bli tillämpliga på ett enskilt skatteavtal krävs att båda avtalsparterna har valt att inkludera skatteavtalet i sina val av skatteavtal som ska omfattas av konventionen. Vidare krävs som huvudregel att båda avtalsslutande staterna till ett skatteavtal har godkänt tillämpningen av en viss bestämmelse i konventionen för att den ska få genomslag (s.k. symmetrisk tillämpning). Det finns ingen möjlighet att helt förbehålla sig rätten att inte tillämpa de av konventionens bestämmelser som återspeglar minimistandarder, om motsvarande bestämmelse saknas i ett skatteavtal som omfattas. Konventionen ger dock i många fall staterna och jurisdiktionerna olika alternativ att välja mellan. Staterna och jurisdiktionerna kan emellertid förbehålla sig rätten att helt eller delvis inte tillämpa de bestämmelser som bygger på BEPS-åtgärder som enbart är rekommendationer. Om en stat eller jurisdiktion lämnar ett sådant förbehåll ska den aktuella bestämmelsen inte tillämpas i någon av parterna till konventionen. 4 Godkännande och genomförande av konventionen 4.1 Godkännande av konventionen Regeringens förslag: Riksdagen godkänner den multilaterala konventionen för att genomföra skatteavtalsrelaterade åtgärder för att motverka skattebaserosion och flyttning av vinster tillsammans med regeringens ställningstagande avseende vilka val och förbehåll som Sverige ska göra till konventionen. Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm har inga synpunkter på de preliminära valen och förbehållen som regeringen har lämnat men konstaterar att eftersom konventionen ska komplettera ett antal befintliga skatteavtal av skiftande ålder och innehåll kommer resultatet inte bli särskilt lättöverskådligt eller lättillgängligt. Kammarrätten i Stockholm anger dock även att det är naturligt att staterna vill implementera resultatet från BEPS-arbetet så effektivt som möjligt. Att ändra varje enskilt skatteavtal skulle då ta oproportionerligt mycket tid i anspråk. Skatteverket tillstyrker förslaget men lämnar vissa synpunkter på regeringens preliminära val och förbehåll. Skälen för regeringens förslag: Konventionen möjliggör ett multilateralt genomförande av de BEPS-åtgärder som avser skatteavtal. Som Kammarrätten i Stockholm påtalar kan konventionen innebära att det blir svårare att utläsa vad som gäller i en viss bilateral situation eftersom såväl skatteavtalens som konventionens bestämmelser måste beaktas för det fall det relevanta skatteavtalet omfattas av konventionen. Detta ska dock vägas mot att i stället bilateralt omförhandla respektive skatteavtal. Såsom anges i slutrapporten för åtgärd 15 skulle ett förfarande där stater och jurisdiktioner inför de aktuella BEPS-åtgärderna genom bilaterala förhandlingar vara både opraktiskt och tidsödande. Detta noteras även av Kammarrätten i Stockholm. Genom konventionen, med de val och förbehåll som regeringen föreslår, kan Sverige snabbt och effektivt ändra flertalet av sina skatteavtal så att de uppfyller de minimistandarder som följer av BEPS-projektet. Remissinstansernas övriga synpunkter redovisas och bemöts under relevant avsnitt i propositionen. 4.2 Genomförandet av konventionens bestämmelser i svensk rätt Regeringens bedömning: Konventionens bestämmelser bör införlivas i svensk rätt successivt genom ändringar i de lagar varigenom berörda skatteavtal har införlivats i svensk rätt. Inga lagförslag bör nu lämnas. Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm påpekar att eftersom konventionen ska komplettera existerande skatteavtal vore det önskvärt med konsoliderade versioner av varje skatteavtal men konstaterar samtidigt att arbetet med att ta fram sådana skulle ta en ansenlig tid och arbetsinsats i anspråk. Kammarrätten i Stockholm anför vidare att vad som framstår som en någorlunda framkomlig väg är att i vart fall upprätta ändringsprotokoll till varje skatteavtal där det framgår i vilka avseenden det uppstår konflikt mellan konventionen och skatteavtalet och för vilka artiklar avtalsländerna i respektive skatteavtal begärt undantag. I annat fall kommer det, enligt Kammarrätten i Stockholm, bli komplicerat att få en korrekt bild av vad som gäller gentemot respektive avtalsland. Skälen för regeringens bedömning: I Sverige blir internationella överenskommelser inte automatiskt en del av den nationella rätten utan måste införlivas med svensk rätt för att bli gällande inför svenska domstolar och andra myndigheter. Före 1982 skedde införlivandet av skatteavtal i svensk rätt genom kungörelse eller förordning. Sedan 1982 införlivas dock skatteavtal i svensk rätt genom lag. För de flesta av de svenska skatteavtal som nu är i kraft har således en lag utfärdats och skatteavtalens bestämmelser utgör därmed en del av svensk skattelagstiftning. För att konventionens bestämmelser ska bli tillämpliga i Sverige krävs ändringar i samtliga de författningar genom vilka de skatteavtal som omfattas av konventionen har införlivats i svensk rätt. Stater och jurisdiktioner som undertecknat konventionen kan dock, om de inte själva har valt bort den möjligheten, ändra sina val och förbehåll fram till dess att de har ratificerat konventionen, vilket innebär att de val och förbehåll som gjorts dessförinnan inte är slutliga. De preliminära valen och förbehållen ger enbart en indikation på vilka skatteavtal samt vilka bestämmelser i dessa avtal som ska ändras med anledning av konventionen. Därutöver är konventionen inte i kraft i förhållande till en viss stat förrän en viss tid efter denna stat har deponerat sitt ratifikationsinstrument. Av de 64 svenska skatteavtal som anges i bilaga 3 var det i februari 2018, endast en av de svenska avtalsparterna (Polen) som både hade ratificerat konventionen och angivit skatteavtalet med Sverige som ett avtal som ska omfattas av konventionen. Mot bakgrund av det som framförts ovan kan regeringen i dagsläget varken veta vilka lagar om skatteavtal som behöver ändras eller vilka ändringar som krävs i dessa lagar. Således lämnas inga lagförslag i denna proposition med anledning av Sveriges tillträde till konventionen. Regeringen avser dock att senare återkomma till riksdagen med förslag på lagändringar för att genomföra konventionen. 5 Konventionens innehåll 5.1 Inledning Skatteavtal ändras vanligtvis genom att parterna till avtalet förhandlar fram ett ändringsprotokoll. Genom ett sådant protokoll ändras, upphävs eller införs bestämmelser i ett visst skatteavtal. Konventionen ändrar dock inte skatteavtal på samma sätt som ett bilateralt ändringsprotokoll. I stället ska konventionen som sådan tillämpas parallellt med skatteavtalen. Det kommer därför inte att finnas ett enda folkrättsligt bindande instrument som anger den exakta lydelsen av ett visst skatteavtal efter att avtalet har fått ändrad tillämpning genom konventionen, på det sätt som hittills gällt med avseende på ett skatteavtal. Eftersom konventionen är multilateral och ger utrymme för olika val och möjlighet att lämna olika förbehåll är den ett komplext rättsligt instrument. Konventionen möjliggör dock ett snabbt, koordinerat och enhetligt genomförande av de skatteavtalsrelaterade BEPS-åtgärderna. Alternativet hade varit att ändra varje enskilt avtal genom bilaterala förhandlingar vilket skulle tagit mycket lång tid och därigenom fördröja genomslaget för de minimistandarder som tagits fram inom ramen för BEPS-projektet. En viktig faktor att ta med i bedömningen av vilka av Sveriges skatteavtal som ska omfattas av konventionen, vilka artiklar som ska tillämpas och vilka förbehåll som ska lämnas är att det efter ratificeringen endast är möjligt att utöka det folkrättsliga åtagandet till konventionen, dvs. dra tillbaka förbehåll eller lägga till fler skatteavtal eller fler artiklar. Om den framtida tillämpningen i olika stater visar att konventionen fungerar väl finns det alltså möjlighet att i ett senare skede lägga till ytterligare av konventionens artiklar. Om det däremot visar sig att konventionen tillämpas på ett sätt som ökar osäkerheten eller ökar risken för dubbelbeskattning finns ingen möjlighet att göra nya förbehåll efter ratificeringen. En stat eller jurisdiktion saknar då möjlighet att korrigera eventuella ej avsedda effekter eller obalanser i skatteavtalen till följd av konventionens tillämpning, om det inte sker genom en bilateral omförhandling. Vidare bör det beaktas att det i konventionen, i de allra flesta fall, inte finns någon möjlighet att välja vissa artiklar enbart i förhållande till vissa avtal. Om Sverige väljer att tillämpa en artikel i konventionen gäller denna således för samtliga av Sveriges listade avtal. Av ovan angivna skäl har regeringen valt att vara återhållsam i de val som har gjorts. Regeringens val omfattar därför de svenska skatteavtal som framgår av bilaga 3, artiklarna 6, 7, 16 och 17, artiklarna 18-26 (del VI) samt artikel 35 punkt 3. Nedan följer först en mer ingående beskrivning av dessa artiklar och regeringens bedömning. Därefter beskrivs de artiklar som inte ingår i regeringens val. Slutligen redogörs för artiklarna 27-39 (del VII) med konventionens slutbestämmelser om undertecknande, notifikationer, ikraftträdande m.m. 5.2 Val av skatteavtal Regeringens bedömning: Så många svenska skatteavtal som möjligt bör omfattas av konventionen. Skatteavtal som är under omförhandling eller som av någon annan anledning inte lämpar sig för att omfattas av konventionen bör undantas. Remissinstanserna: Vad gäller regeringens bedömning av vilka skatteavtal som ska omfattas av konventionen noterar Skatteverket att inte samtliga stater och jurisdiktioner som Sverige har fullständiga skatteavtal med finns med i uppräkningen och att det inte är uppenbart varför vissa skatteavtal har lämnats utanför. Kammarrätten i Stockholm yttrar sig inte särskilt över bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Sverige har fullständiga skatteavtal med drygt 80 stater och jurisdiktioner. Regeringens preliminära val vid tidpunkten för undertecknandet överensstämmer med det nuvarande förslaget och innebär att 64 svenska skatteavtal ska omfattas av konventionen. Sverige har notifierat dessa avtal i enlighet med artikel 2 punkt 1 a) 2) (se bilaga 3). De avtal som utelämnats från listan är begränsade skatteavtal, skatteavtal som är under omförhandling, skatteavtal som regeringen önskar omförhandla utöver de ändringar som blir aktuella genom konventionen samt skatteavtal som av annat skäl inte lämpar sig för att omfattas av konventionen (exempelvis på grund av att de har en mycket avvikande struktur eller terminologi). Av de 64 svenska skatteavtal som anges i bilaga 3 var det, i februari 2018, 39 avtal där även Sveriges avtalspart hade undertecknat konventionen och angivit skatteavtalet med Sverige som ett avtal som ska omfattas av konventionen (s.k. matchande avtal). Indonesien är den enda stat på Sveriges avtalslista som inte har listat skatteavtalet med Sverige. I sex fall har en annan stat listat skatteavtalet med Sverige som ett avtal som ska omfattas samtidigt som regeringen inte har listat att skatteavtalet ska omfattas. Dessa stater är Australien, Kroatien, Singapore, Serbien, Frankrike och Portugal. Avtalen med Australien, Singapore, Frankrike och Portugal har undantagits från Sveriges lista på grund av att regeringen har pågående diskussioner med dessa stater eller önskar omförhandla dessa skatteavtal utöver de bestämmelser som kommer att ändras genom konventionen. Vad gäller Kroatien och Serbien tillämpar Sverige skatteavtalet med forna Jugoslavien. Detta avtal tillämpas i förhållande till flera stater vilket innebär att författningsändringarna i detta avseende skulle riskera att bli mycket svåröverskådliga. Av den anledningen är det regeringens bedömning att dessa avtal inte bör omfattas av konventionen. Eftersom det krävs att båda jurisdiktionerna listar ett skatteavtal för att det ska omfattas av konventionen är, i nuläget, inget av de nyss nämnda avtalen ett skatteavtal som omfattas. Med beaktande av att fler stater och jurisdiktioner sannolikt kommer att underteckna konventionen framöver kan det förväntas bli fler svenska skatteavtal som kommer att omfattas av konventionen. 5.3 Val av artiklar Regeringens bedömning: Sverige bör välja att tillämpa konventionens artikel 6 (Syftet med ett skatteavtal som omfattas), artikel 7 (Förhindra avtalsmissbruk), artikel 16 (Förfarandet vid ömsesidig överenskommelse), artikel 17 (Motsvarande justeringar), del VI (artiklarna 18-26 om skiljeförfarande) samt göra det val avseende tillämpningstidpunkten som anges i artikel 35 punkt 3 (Tillämpning). Remissinstanserna: Avseende artikel 6 i konventionen föreslår Skatteverket att Cypern, Israel, Rumänien, Tanzania och Turkiet läggs till i Sveriges notifikation. Detta med anledning av att den svenska notifikationen endast innehåller två avtalsparter, trots att ovan fem avtalsparter också har en ingress till skatteavtalen som enbart anger att avtalet syftar till att undvika dubbelbeskattning (dvs. ingressen saknar text som anger att skatteavtalet inte ska ge möjlighet till icke-beskattning eller skatteundandragande). Beträffande artikel 7 ifrågasätter Skatteverket varför skatteavtalet med Saudiarabien inte finns med i Sveriges lista i bilaga 3 över skatteavtal som redan innehåller PPT-bestämmelser. Skatteverket önskar dessutom få ett förtydligande kring artikel 17 vad gäller de situationer där det ska införas en bestämmelse om motsvarande justeringar i enlighet med konventionen men där skatteavtalet helt saknar en artikel som behandlar företag med intressegemenskap. Kammarrätten i Stockholm yttrar sig inte särskilt över bedömningen i denna del. Skälen för regeringens bedömning Vilka artiklar bör Sverige välja att tillämpa? - Utgångspunkter För att konventionen ska få genomslag på specifika artiklar i ett skatteavtal behöver avtalsparterna, utöver att avtalet måste vara ett matchande avtal, även ha gjort överensstämmande val vad gäller artiklarna i konventionen. Avtalsparternas val påverkar således om samt hur en viss artikel i konventionen ska tillämpas på det aktuella skatteavtalet. Mot bakgrund härav och vad som redovisas ovan under avsnitt 5.1 anser regeringen att det finns starka skäl att inta en återhållsam hållning vad gäller valet av vilka av konventionens artiklar som ska få genomslag på svenska skatteavtal. - Artikel 6 (Syftet med ett skatteavtal som omfattas) Enligt punkt 1 ska det i skatteavtal uttryckligen anges att parternas avsikt är att undanröja dubbelbeskattning utan att samtidigt skapa förutsättningar för icke-beskattning eller minskad skatt genom skatteflykt eller skatteundandragande. I punkt 2 anges att lydelsen i punkt 1 ska gälla i stället för eller i avsaknad av en ingress i ett skatteavtal som ger uttryck för en avsikt att undvika dubbelbeskattning. Punkt 1 utgör en minimistandard som de stater och jurisdiktioner som har deltagit i BEPS-projektet har åtagit sig att genomföra. Det finns därför ingen möjlighet enligt konventionen för stater och jurisdiktioner att förbehålla sig rätten att inte tillämpa artikel 6 i förhållande till dess skatteavtal, såvida avtalen inte redan innehåller motsvarande lydelse i ingressen (punkt 4). Det finns inget svenskt skatteavtal som innehåller en lydelse som motsvarar den som anges i konventionens punkt 1. Regeringen anser därför att det inte är aktuellt att göra ett sådant förbehåll som avses i punkt 4. Punkt 5 anger att parterna till konventionen ska underrätta depositarien om de skatteavtal som innehåller en sådan ingress som avses i punkt 2. Om samtliga parter till ett skatteavtal som omfattas har lämnat en sådan notifikation, ska den aktuella texten i ingressen ersättas av den text som anges i punkt 1. I övriga fall ska texten i punkt 1 gälla i tillägg till den befintliga ingressen i det aktuella skatteavtalet. Med undantag för två av Sveriges listade avtal är det regeringens bedömning att Sveriges listade skatteavtal inte innehåller en sådan ingress som beskrivs i punkt 2. Denna bedömning bygger på uppfattningen att de ingresser som finns i majoriteten av de svenska skatteavtalen uttrycker en önskan om att ingå ett avtal. Dessa ingresser skiljer sig alltså från de som avses i MLI och som ska ge uttryck för en önskan om att undvika dubbelbeskattning. Mot bakgrund av detta har Sverige inte notifierat de avtal vars ingress hänvisar till en önskan om att ingå avtal om att undvika dubbelbeskattning. Texten i punkt 1 ska således tillämpas i tillägg till skatteavtalens befintliga ingress i förhållande till samtliga svenska skatteavtal som omfattas förutom avtalen med Bulgarien respektive Ungern. Ingressen till sistnämnda två skatteavtal innehåller delvis en sådan lydelse som avses i konventionens punkt 2, dvs. ingressen hänvisar till en önskan om att undvika dubbelbeskattning. Regeringen har därför i samband med undertecknandet av konventionen lämnat en sådan notifikation som avses i punkt 5 avseende dessa två avtal. Detta innebär att i förhållande till skatteavtalen med Bulgarien respektive Ungern kommer texten i punkt 1 att tillämpas i stället för delar av den nuvarande lydelsen i respektive ingress. De delar av ingressen som inte hänvisar till en önskan om att undvika dubbelbeskattning har inte notifierats och ska alltjämt gälla. Vad gäller Skatteverkets synpunkt stämmer det att ingressen i skatteavtalen med Cypern, Israel, Rumänien, Tanzania och Turkiet saknar en skrivning om förhindrande av skatteflykt. Ingressen följer dock i övrigt standardskrivningen i Sveriges skatteavtal och hänvisar till en önskan om att ingå ett avtal för undvikande av dubbelbeskattning. Av den anledningen anser regeringen att dessa skatteavtal inte bör notifieras under punkt 5. I punkt 3 ges vidare en möjlighet att i ingressen till skatteavtalen införa ett stycke som uttrycker en önskan om att utveckla avtalsparternas ekonomiska förbindelser och utvidga deras samarbete i skattefrågor (där en motsvarande lydelse saknas). Detta ytterligare stycke är inte en del av minimistandarden för ingressen. Enligt regeringens bedömning saknas det skäl att göra detta val och lägga till ovanstående skrivning i de svenska skatteavtalen. - Artikel 7 (Förhindra avtalsmissbruk) I artikel 7 genomförs den minimistandard mot avtalsmissbruk som togs fram i BEPS-projektets åtgärd 6. En stat eller jurisdiktion uppfyller minimistandarden enligt åtgärd 6 genom att i sina skatteavtal ta in något av följande alternativ. * a) PPT (Principal Purpose Test) PPT-regeln innebär att en förmån enligt ett skatteavtal inte ska ges om ett av de huvudsakliga syftena med ett visst arrangemang eller en viss transaktion har varit att få denna avtalsförmån. Enligt PPT-regeln görs dock undantag om givandet av förmånen skulle vara i överensstämmelse med ändamålet för och syftet med de relevanta bestämmelserna i skatteavtalet ifråga. * b) PPT samt förenklad LOB (Limitation on Benefits) Enligt detta alternativ kombineras PPT-regeln med en annan mer specifik anti-missbruksbestämmelse i form av s.k. förenklad LOB. Den senare innebär att det sätts upp objektiva kriterier som en person, som i och för sig har hemvist i en avtalsslutande stat i enlighet med det aktuella skatteavtalets bestämmelser, måste uppfylla för att få rätt till skatteavtalets förmåner. Syftet är att hindra personer från att manipulera sin hemviststatus och på det sättet dra nytta av förmåner i ett skatteavtal. * c) PPT samt detaljerad LOB Här kombineras PPT-regeln med en s.k. detaljerad LOB. Den detaljerade LOB-regeln skiljer sig från den förenklade LOB-regeln på så sätt att den innehåller fler kriterier som måste vara uppfyllda för att en person ska anses ha tillräcklig koppling till hemviststaten för att få skatteavtalsförmåner. Den detaljerade LOB-regeln är därmed mer begränsande. * d) Detaljerad LOB kompletterad med en "anti-slussningsregel" Enligt detta alternativ kombineras den detaljerade LOB-regeln med ett krav på en anti-slussningsregel. Så kallade slussningsbolag är bolag som har hemvist i en avtalsslutande stat och som normalt sett har rätt till avtalsförmåner. De kan därför användas som genomgångsbolag av bolag som saknar rätt till sådana förmåner. En anti-slussningsregel är till för att förhindra sådana förfaranden. Av ovan nämnda alternativ är det enbart a) och b) som kommer till uttryck i, och därmed kan genomföras genom, konventionen. En stat eller jurisdiktion som föredrar alternativ c) eller d) får således ta in sådana bestämmelser genom bilaterala förhandlingar. Regeringen ser fördelar med att så långt som möjligt dra nytta av konventionen för att uppfylla minimistandarderna och därigenom undvika bilaterala förhandlingar. Av denna anledning anser regeringen att det är alternativ a) eller b) som är relevanta för svensk del. Ett av de huvudsakliga syftena med skatteavtal är att främja gränsöverskridande handel och investeringar. Detta uppnås bl.a. genom den förutsebarhet vid beskattningen som skatteavtal innebär. För att i möjligaste mån undvika oklarheter och problem vid tolkning och tillämpning av skatteavtal är det därför viktigt att avtalen är så tydliga som möjligt. Som framgår ovan är det enbart PPT-regeln som på egen hand uppfyller minimistandarden. Det är således inte möjligt att uppfylla minimistandarden genom att enbart välja en förenklad LOB. PPT-regeln är förenad med såväl för- som nackdelar. Till fördelarna hör att det är en generell regel mot missbruk av skatteavtal. Den tar alltså inte sikte på en viss typ av missbruk utan är avsedd att fånga upp alla typer av missbruk av skatteavtal. En annan fördel är att den bedömning som ska göras enligt PPT-regeln i viss utsträckning liknar den bedömning som ska göras enligt lagen (1995:575) mot skatteflykt. Vidare innehåller flera svenska skatteavtal redan regler av detta slag. Det rör sig alltså om en typ av prövning som t.ex. skattskyldiga, Skatteverket och domstolar är bekanta med. Till nackdelarna hör att PPT-regeln, i och med att den innebär att en subjektiv bedömning ska göras, kan komma att tolkas och tillämpas olika av olika stater (inkl. dess skattemyndigheter, domstolar m.m.). Detta kan innebära en ökad risk för dubbelbeskattning och en minskad förutsebarhet. De nackdelar som är kopplade till PPT-regeln bör dock inte påverka valet mellan alternativ a) och b) ovan eftersom denna regel finns i båda alternativen. Valet mellan alternativ a) och b) bör i stället göras utifrån en bedömning av om den förenklade LOB-regeln tillför avtalet någonting som annars skulle saknas. Mot bakgrund av att PPT-regeln är en generell regel bör den kunna fånga upp även de missbrukssituationer som fångas upp av den förenklade LOB-regeln. Enligt regeringens bedömning framstår det därför, generellt sett, som att PPT-regeln ensam bör innebära ett tillräckligt skydd mot avtalsmissbruk. Regeringen har därför valt alternativ a) ovan. Det är också detta alternativ som flertalet av de övriga stater och jurisdiktioner som hittills har undertecknat konventionen har valt. I enlighet med punkt 17 a) har Sverige notifierat de skatteavtal som innehåller en bestämmelse som nekar alla eller vissa förmåner som annars skulle ges enligt avtalet, om det huvudsakliga syftet eller ett av de huvudsakliga syftena med ett arrangemang eller en transaktion var att få dessa förmåner. Skatteverket ifrågasätter varför inte även artikel 28 punkt 1 i skatteavtalet med Saudiarabien har notifierats i detta avseende. Regeringens bedömning är att den aktuella bestämmelsen i avtalet med Saudiarabien visserligen är en typ av PPT-bestämmelse men inte av det slag som beskrivs i punkt 2 i konventionen. Bestämmelsen i skatteavtalet med Saudiarabien anger att en stat inte är förhindrad av avtalet att tillämpa intern skatteflyktslagstiftning. Artikeln i konventionen anger däremot att en förmån enligt avtalet ska nekas om ett av de huvudsakliga syftena var att komma i åtnjutande av förmånerna. Mot bakgrund härav anser regeringen att artikel 28 punkt 1 i skatteavtalet med Saudiarabien inte innehåller en sådan bestämmelse som beskrivs i punkt 2 i konventionen och har därför inte notifierat detta avtal. I punkt 4 finns en valbar bestämmelse som kompletterar PPT-regeln. Bestämmelsen ger behörig myndighet en möjlighet att medge en avtalsförmån som nekats med tillämpning av PPT-regeln efter en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Regeringen bedömer att bestämmelsen har begränsad praktisk betydelse och har därför valt att inte lägga till punkt 4. - Artikel 16 (Förfarandet vid ömsesidig överenskommelse) Genom artikel 16 genomförs den minimistandard som har tagits fram inom ramen för åtgärd 14. I slutrapporten för åtgärd 14, "Making Dispute Resolution Mechanisms More Effective", konstateras att det i OECD:s åtgärdsplan mot BEPS anges att åtgärderna för att motverka skattebaserosion och flyttning av vinster måste kompletteras med åtgärder som syftar till att öka förutsebarheten för företag. Åtgärd 14, som syftar till att effektivisera skatteavtalens förfarande för tvistlösning, utgör därför en integrerad del av arbetet mot skattebaserosion och flyttning av vinster. De materiella skatteavtalsbestämmelserna finns i punkterna 1-3. Av punkt 1 framgår bl.a. att en sökande har rätt att lämna en begäran om ömsesidig överenskommelse till behörig myndighet i någon av de avtalsslutande jurisdiktionerna till det aktuella skatteavtalet. Den tidigare skrivningen i 2014 års modellavtal från OECD angav i stället att den sökande hade rätt att lämna sin begäran till behörig myndighet i den jurisdiktion där denne hade hemvist eller, såvitt avsåg vissa ärenden, var medborgare. Punkt 1 anger även att en begäran måste läggas fram inom tre år från den tidpunkt då personen i fråga först fick vetskap om den åtgärd som gett upphov till beskattning som strider mot bestämmelserna i det skatteavtal som omfattas. Treårsgränsen har funnits i OECD:s modellavtal sedan länge men har genom BEPS-projektet blivit en minimistandard. Genom punkterna 2 och 3 i konventionen förs punkterna 2 och 3 i artikel 25 i OECD:s modellavtal in i skatteavtalen. Även dessa bestämmelser har funnits i OECD:s modellavtal sedan lång tid, men har genom BEPS-projektet blivit minimistandarder. Dessa bestämmelser, såväl som treårsgränsen i punkt 1, finns redan i ett stort antal av de svenska skatteavtal som regeringen föreslår ska omfattas av konventionen. Punkt 4 innehåller konfliktsklausuler som anger när bestämmelserna i punkterna 1-3 ska tillämpas i förhållande till bestämmelser i ett befintligt skatteavtal. I punkt 5 finns förbehållsklausuler som i viss utsträckning ger utrymme för stater och jurisdiktioner att lämna förbehåll mot artikel 16. Eftersom artikel 16 är en minimistandard måste dock en stat eller jurisdiktion som lämnar ett sådant förbehåll uppfylla de minimistandarder som anges i punkterna 1-3 på annat sätt. Det är viktigt med förutsebarhet vid beskattningen och regeringen är därför positiv till de ändringar i skatteavtalens bestämmelser avseende förfarandet vid ömsesidig överenskommelse som följer av artikel 16. Enligt regeringens bedömning saknas det därför skäl att göra något av de förbehåll som anges i punkt 5. Regeringens förslag innebär således att bestämmelserna i artikel 16 ska tillämpas på samtliga de svenska skatteavtal som omfattas av konventionen. Som nämnts tidigare är dock utfallet i enskilda skatteavtal även beroende av den andra avtalsslutande statens val och förbehåll. Notifikationsklausulerna i punkt 6 är utformade på olika sätt beroende på vilken bestämmelse i artikel 16 som de tar sikte på. I vissa fall ska en stat eller jurisdiktion notifiera befintliga bestämmelser i sina skatteavtal endast om de innehåller en bestämmelse som beskrivs i artikel 16 i konventionen. I andra fall ska en stat eller jurisdiktion endast notifiera de skatteavtal som saknar en bestämmelse som beskrivs i artikel 16 i konventionen. Sveriges notifikationer avseende artikel 16 framgår av bilaga 3. - Artikel 17 (Motsvarande justeringar) Även artikel 17 i konventionen är ett resultat av BEPS-projektets åtgärd 14. Den materiella skatteavtalsbestämmelsen finns i punkt 1. Punkt 2 innehåller en konfliktsklausul, punkt 3 förbehållsklausuler och punkt 4 en notifikationsklausul. Artikel 17 innebär att artikel 9 punkt 2 i OECD:s modellavtal tas in i berörda skatteavtal. Nämnda artikel anger i huvudsak att i fall då en avtalsslutande stat har justerat ett företags inkomst i enlighet med armlängdsprincipen, så ska den andra staten - för att undvika ekonomisk dubbelbeskattning - göra en motsvarande justering. Trots att artikel 17 endast är en rekommendation utgör den i viss mening en minimistandard. Detta eftersom förbehållsklausulerna i punkt 3 enbart erbjuder möjlighet att lämna ett förbehåll avseende skatteavtal som redan innehåller motsvarande bestämmelser eller att lämna ett förbehåll mot artikeln i dess helhet men då samtidigt godta att ensidigt göra sådana motsvarande justeringar som avses eller att försöka lösa dessa fall genom ömsesidig överenskommelse. Sverige har redan en bestämmelse motsvarande artikel 9 punkt 2 i OECD:s modellavtal i de flesta av sina skatteavtal och bestämmelsen utgör sedan länge en del av svensk skatteavtalspolicy. Artikeln saknas dock i flera äldre skatteavtal, däribland i 20 av de svenska skatteavtal som regeringen föreslår ska omfattas av konventionen. I det förklarande dokumentet till konventionen anges att om en stat eller jurisdiktion i enlighet med förbehållsbestämmelsen i punkt 3 b) helt förbehåller sig rätten att inte tillämpa artikel 17 samtidigt som den andra avtalsslutande staten inte lämnar något förbehåll, kommer artikel 17 inte att vara tillämplig på det aktuella skatteavtalet. Som framgår av punkt 212 i det förklarande dokumentet, finns det då i konventionen inte någon förväntan om att den avtalsslutande stat eller jurisdiktion som inte har lämnat något förbehåll ska göra en sådan motsvarande justering som beskrivs ovan. Däremot finns det en skyldighet för den stat eller jurisdiktion som har lämnat förbehållet att uppfylla endera av de två kriterier som uppställts för förbehållet. I dessa situationer innebär konventionen således att bara den ena avtalsslutande staten har en skyldighet att göra motsvarande justeringar. Detta riskerar att skapa en obalans i skatteavtalen. De bestämmelser som finns i punkt 1 är mycket viktiga för att undvika ekonomisk dubbelbeskattning som uppkommer på grund av justeringar av inkomst enligt armlängdsprincipen. Vissa stater anser att avsaknaden av en bestämmelse av detta slag innebär att det inte föreligger någon skyldighet att undanröja sådan dubbelbeskattning eller t.o.m. att det. inte ens är formellt möjligt att då ingå en ömsesidig överenskommelse i frågan. Det är därför viktigt att de aktuella bestämmelserna finns i så många svenska skatteavtal som möjligt. Sverige bör därför inte lämna något förbehåll mot artikeln i dess helhet. Däremot saknas skäl att ta in bestämmelsen i de fall det redan finns en motsvarande bestämmelse i ett visst skatteavtal. Regeringen bedömer därför att Sverige bör göra ett sådant förbehåll som anges i punkt 3 a). Sveriges skatteavtal med Argentina och Mexiko innehåller en tredje punkt i artikel 9 som anger att bestämmelsens andra punkt inte ska tillämpas vid fall av bedrägeri, uppsåtlig försummelse eller vårdslöshet. En sådan skrivning begränsar omfattningen av punkt 2 och därmed också skyldigheten att genomföra en justering av skattebeloppet. Därigenom är det regeringens bedömning att artikel 9 punkt 2 i dessa skatteavtal inte uppfyller kraven för att kunna omfattas av förbehållet enligt punkt 3 a). Skatteverket har efterfrågat ett förtydligande kring om punkt 1 blir tillämplig i förhållande till skatteavtalet med Bulgarien. Det stämmer, som Skatteverket gör gällande, att det i skatteavtalet med Bulgarien helt saknas en artikel som behandlar företag med intressegemenskap (motsvarande artikel 9 i OECD:s modellavtal). Det är regeringens bedömning att detta inte förhindrar att artikel 17 punkt 1 i konventionen ändå kan tillämpas i förhållande till skatteavtalet med Bulgarien. Det innebär att artikel 17 punkt 1 i konventionen, om motsvarade justeringar, enligt regeringens bedömning kan tillämpas i förhållande till skatteavtalet med Bulgarien trots att bestämmelser motsvarande artikel 9 punkt 1 i OECD:s modellavtal saknas i nämnda avtal. Bör bestämmelserna om skiljeförfarande i del VI (artiklarna 18-26) väljas? - Inledning Förfarandet vid ömsesidig överenskommelse i skatteavtal, som bygger på OECD:s modellavtal, tillhandahåller bland annat en mekanism för att hantera situationer där en skattskyldig anser att denne har beskattats på ett sätt som står i strid med skatteavtalets bestämmelser. Det krävs dock inte att avtalsparterna löser en eventuell tvist, utan endast att de försöker nå en lösning. Det medför att situationer där det har skett beskattning i strid med ett skatteavtal kan förbli olösta. Det obligatoriska och bindande skiljeförfarandet i del VI i konventionen (artiklarna 18-26) innebär under vissa förutsättningar en skyldighet för parterna (dvs. behörig myndighet i de stater som tvisten berör) att hänskjuta olösta frågor till en oberoende och opartisk skiljenämnd. Det beslut som skiljenämnden fattar är bindande för avtalsparterna och löser således frågor som annars skulle kunna förhindra att en ömsesidig överenskommelse nås. Det ska noteras att skiljeförfarandet utgör en del av förfarandet vid ömsesidig överenskommelse och alltså inte är ett separat förfarande. - Artikel 18 (Tillämpning av del VI) Enligt artikel 18 kan en stat eller en jurisdiktion välja att tillämpa del VI i förhållande till dess skatteavtal som omfattas av konventionen. Del VI ska tillämpas i förhållande till ett skatteavtal som omfattas endast om båda avtalsslutande staterna eller jurisdiktionerna till nämnda skatteavtal har gjort ett sådant val. I februari 2018 var det 28 jurisdiktioner (däribland Sverige) som hade valt att tillämpa del VI i konventionen. - Artikel 19 (Obligatoriskt bindande skiljeförfarande) I artikel 19 framgår förutsättningarna för det obligatoriska skiljeförfarandet samt hur det ska hanteras och genomföras. I punkt 1 föreskrivs att om de behöriga myndigheterna inte har lyckats komma överens inom två år ska, om den sökande så begär, olösta frågor lämnas över till skiljeförfarande i enlighet med bestämmelserna i del VI. Beroende på omständigheterna bestäms startdatumet för när tvåårsfristen ska börja räknas enligt punkt 8 eller 9. I enlighet med punkt 11 kan en part välja att ersätta den föreskrivna tvåårsperioden med en treårsperiod. Antalet ärenden om ömsesidig överenskommelse avseende internprissättningsfall ökar ständigt, och kan förväntas fortsätta öka. Eftersom dessa fall både är omfattande och komplicerade tar de ofta lång tid att lösa. För att ge behörig myndighet en rimlig möjlighet att lösa frågor av detta slag inom utsatt tid anser regeringen därför att Sverige bör förbehålla sig rätten att tillämpa en treårsperiod. Av punkt 10 framgår att innan bestämmelserna om skiljeförfarande i del VI i konventionen överhuvudtaget kan tillämpas måste de behöriga myndigheterna i de avtalsslutande jurisdiktionerna träffa överenskommelse om sättet att tillämpa bestämmelserna i del VI. - Artikel 20 (Utnämning av skiljemän) Skiljenämnden ska bestå av tre fysiska personer som har expertkunskap om eller erfarenhet av internationella skattefrågor. Det är inget krav att personerna ska ha erfarenhet av att döma i domstol eller ha varit skiljemän tidigare. De ska dock vara opartiska och oberoende från behörig myndighet, skatteförvaltningen och finansministeriet i de stater och jurisdiktioner som berörs av tvisten samt från alla personer, inklusive deras rådgivare, som berörs direkt av ärendet. Om de behöriga myndigheterna inte utser en ledamot till skiljenämnden eller om de två ursprungliga ledamöterna inte utser en ordförande inom de tidsangivelser som anges i artikeln, ska en sådan ledamot eller ordförande utses av den högst rankade tjänstemannen vid OECD:s centrum för skattepolitik och skatteförvaltning. Dessa regler är avsedda att säkerställa att skiljeförfarandet inte försenas på grund av att en skiljenämnd inte utses. De behöriga myndigheterna i de avtalsslutande jurisdiktionerna kan även komma överens om andra regler som ska gälla antingen för ett enskilt fall eller generellt för alla fall som berör de två jurisdiktionerna. - Artikel 21 (Sekretess vid skiljeförfarande) För att det ska vara möjligt att fullfölja ett skiljeförfarande får behörig myndighet ge skiljenämnden, och maximalt tre anställda per ledamot, all nödvändig information, även sekretessbelagd sådan. För att inte sekretessen ska undermineras är det dock viktigt att överlämnandet av informationen sker i enlighet med det aktuella skatteavtalets bestämmelser om utbyte av upplysningar, sekretess och handräckning. Detta regleras i punkt 1. Av punkt 2 framgår att skiljenämnden ska tillämpa samma sekretess som behörig myndighet för den överlämnade informationen. För att säkerställa att skiljenämndens ledamöter och deras anställda är medvetna om och följer reglerna om sekretess och tystnadsplikt, ska de skriftligen godkänna reglerna innan uppdraget påbörjas. - Artikel 22 (Lösning av en fråga före skiljeförfarandets slut) Som har nämnts ovan är syftet med det aktuella skiljeförfarandet att lösa frågor i ett förfarande vid ömsesidig överenskommelse som de behöriga myndigheterna inte lyckats lösa själva. Skiljeförfarandet är alltså en del av förfarandet vid ömsesidig överenskommelse och inte ett separat förfarande. I artikel 22 anges därför att skiljeförfarandet ska avbrytas om de behöriga myndigheterna enas om en lösning innan skiljenämnden har meddelat sitt beslut, eller om den skattskyldige återtar sin begäran om ömsesidig överenskommelse eller begäran om skiljeförfarande. - Artikel 23 (Typ av skiljeförfarande) I artikel 23 anges två olika typer av skiljeförfarande. Den typ som är huvudalternativet, och som merparten av de stater och jurisdiktioner som har valt att tillämpa del VI har valt, är "final offer" eller "baseball" (punkt 1), vilket på svenska benämns "slutligt bud" eller "slutbud". Denna typ av skiljeförfarande innebär förenklat att de behöriga myndigheterna i de båda berörda staterna lägger fram varsitt förslag på lösning på den aktuella tvisten och att skiljenämnden sedan väljer en av dessa lösningar. Det är möjligt att lämna förbehåll mot denna typ av skiljeförfarande och i stället välja det andra alternativet som konventionen tillhandahåller, s.k. konventionellt skiljeförfarande (punkt 2). Skiljenämnden är då inte bunden av de behöriga myndigheternas respektive förslag på lösning, utan har en mer självständig roll. När en stat har förbehållit sig rätten att inte tillämpa metoden med slutbud gäller i stället konventionellt skiljeförfarande, även om den andra staten valt slutbudsmodellen. De stater och jurisdiktioner som har valt slutbud och inte kan godta konventionellt skiljeförfarande kan dock lämna förbehåll mot denna typ av skiljeförfarande. Om så sker kan skiljeförfarande endast komma till stånd om de behöriga myndigheterna kommer överens om vilken typ av skiljeförfarande som ska gälla för det specifika skatteavtalet. Regeringen har lämnat ett förbehåll enligt punkt 2 och har alltså valt konventionell typ av skiljeförfarande. Detta eftersom det enligt regeringens bedömning ökar sannolikheten att skiljenämndens beslut är i enlighet med internationella principer om det konventionella förfarandet tillämpas. Sverige har för närvarande 13 avtal som preliminärt omfattas av konventionen där båda avtalsslutande staterna vid undertecknandet har valt bestämmelserna om skiljeförfarande. När det gäller dessa 13 skatteavtal har Sverige redan bestämmelser om skiljeförfarande i skatteavtalen med två stater, Japan och Storbritannien. Sverige och Storbritannien har båda valt att tillämpa del VI i konventionen i stället för skatteavtalets bestämmelser om skiljeförfarande. Såväl Sverige som Japan har däremot valt att nuvarande bestämmelser om skiljeförfarande i skatteavtalet ska gälla i stället för konventionens bestämmelser. Två av Sveriges listade avtalsparter, Kanada och Italien, har förbehållit sig rätten att inte tillämpa den konventionella typen av skiljeförfarande. Detta innebär att konventionens bestämmelser om skiljeförfarande inte blir tillämpliga i förhållande till Sveriges skatteavtal med de två nämnda staterna, såvida inte de behöriga myndigheterna kommer överens om vilken typ av skiljeförfarande som ska användas. Konventionell typ av skiljeförfarande kommer att gälla i förhållande till de resterande tio skatteavtal som omfattas av konventionen och där den andra staten eller jurisdiktionen har valt att tillämpa del VI. Därutöver kan nämnas att Sverige redan har bestämmelser om skiljeförfarande med de övriga EU-medlemsstaterna genom den s.k. skiljemannakonventionen. Sådana bestämmelser finns också i det s.k. tvistlösningsdirektivet, som ska vara genomfört i EU-medlemsstaterna senast den 30 juni 2019. I både skiljemannakonventionen och tvistlösningsdirektivet anges det konventionella förfarandet som tillämplig metod. Konventionens bestämmelser om skiljeförfarande kommer i förhållande till de EU-länder som har valt att tillämpa del VI och har ratificerat konventionen att gälla parallellt med övriga bestämmelser om skiljeförfarande. - Artikel 24 (Överenskommelse om en annan lösning) De stater och jurisdiktioner som väljer att tillämpa del VI har enligt punkt 1 rätt att välja att skiljenämndens beslut inte ska vara bindande för parterna och att beslutet inte ska genomföras om de behöriga myndigheterna inom tre månader från det att de fått del av beslutet enas om en annan lösning. Regeringen har gjort ett sådant val men för att bestämmelsen ska bli tillämplig krävs att även motparten har gjort samma val. - Artikel 25 (Skiljeförfarandets kostnader) Denna artikel reglerar hur kostnaderna för skiljeförfarandet ska fördelas. Huvudregeln är att de behöriga myndigheterna i de avtalsslutande staterna ska bestämma hur kostnaderna ska fördelas genom ömsesidig överenskommelse. - Artikel 26 (Förenlighet) Punkt 1 innehåller en konfliktklausul som tydliggör förhållandet mellan konventionens del VI och skatteavtalens befintliga bestämmelser om skiljeförfarande. Bestämmelsen anger att del VI i konventionen ska gälla i stället för eller i avsaknad av bestämmelser om skiljeförfarande i ett skatteavtal som omfattas av konventionen. Av punkt 1 följer vidare att varje part som valt att tillämpa del VI ska notifiera depositarien om vilka av dess skatteavtal som innehåller bestämmelser om skiljeförfarande. Förutsatt att båda avtalsslutande staterna till ett skatteavtal som omfattas av konventionen har notifierat avtalet kommer konventionens bestämmelser om skiljeförfarande att gälla i stället för befintliga bestämmelser. I punkt 4 finns en förbehållsklausul som möjliggör för stater och jurisdiktioner att förbehålla sig rätten att inte tillämpa del VI ifråga om ett, flera eller alla av dess skatteavtal som redan innehåller bestämmelser om skiljeförfarande. Som anges ovan (artikel 23) har Sverige för närvarande 13 avtal som kommer att omfattas av konventionen där båda parterna valt bestämmelserna om skiljeförfarande. Av dessa 13 avtal har Sverige redan bestämmelser om skiljeförfarande i skatteavtalen med Japan och Storbritannien. Eftersom avtalet mellan Sverige och Japan redan innehåller detaljerade bestämmelser om skiljeförfarandet har både Sverige och Japan valt att nuvarande bestämmelser om skiljeförfarande i skatteavtalet fortsatt ska gälla, i stället för konventionens bestämmelser. Således har båda staterna lämnat ett förbehåll i enlighet med punkt 4. Vad gäller skatteavtalet mellan Sverige och Storbritannien finns det däremot inte lika detaljerade bestämmelser om skiljeförfarande i avtalet och staterna har därför valt att tillämpa del VI i konventionen i stället för skatteavtalets bestämmelser om skiljeförfarande. Båda staterna har därför notifierat avtalet i enlighet med punkt 1. I resterande 11 skatteavtal där bestämmelser om skiljeförfarande saknas ska del VI tillämpas. - Sveriges egenformulerade förbehåll avseende skiljeförfarande Artikel 28 punkt 2 a) innehåller en rätt att göra ett eller flera s.k. egenformulerade förbehåll avseende vilka frågor som kan hänskjutas till skiljeförfarande med stöd av konventionen. I den sammanställning över preliminära val och förbehåll som regeringen lämnade över till depositarien i samband med undertecknandet av konventionen fanns det två egenformulerade förbehåll. Därutöver föreslår regeringen att ytterligare ett egenformulerat förbehåll, som grundar sig i OECD:s arbete med att ta fram nya särskilda riktlinjer för internprissättning avseende svårvärderade immateriella tillgångar, lämnas i samband med att konventionen ratificeras. Regeringen föreslår således att Sverige ska lämna totalt tre egenformulerade förbehåll. Alla tre förbehåll kan läsas i fulltext i bilaga 3. Det första förbehållet innebär att de behöriga myndigheterna kan komma överens om att en begäran inte lämpar sig för skiljeförfarande. Det kan t.ex. vara aktuellt i fall där kostnaden för skiljeförfarandet skulle överstiga beloppet som begäran avser. Det andra förbehållet innebär att frågor om dubbelt hemvist för juridiska personer inte ska avgöras genom skiljeförfarande. Enligt regeringens bedömning avser dessa typer av fall så gott som uteslutande situationer som involverar skatteflykt eller skatteundandragande. Av denna anledning saknas skäl att ge tillgång till skiljeförfarande i de aktuella fallen. Det tredje förbehållet avser ärenden som rör s.k. hard-to-value intangibles (HTVI), dvs. svårvärderade immateriella tillgångar. Detta förbehåll fanns inte med bland de preliminära förbehåll som regeringen lämnade i samband med undertecknandet. Behovet av det tredje förbehållet blev tydligt först efter undertecknandet, i samband med OECD:s arbete med att ta fram nya särskilda riktlinjer för internprissättning avseende svårvärderade immateriella tillgångar. Ny vägledning gällande administrativa frågor i samband med implementeringen av riktlinjerna diskuteras inom OECD. Med anledning av de pågående diskussionerna överväger vissa stater att införa särskilda regler gällande tidsfristerna för omprövning avseende den här typen av tillgångar. Det skulle t.ex. kunna innebära att vissa stater avsevärt förlänger tidsfristen för omprövning av svårvärderade immateriella tillgångar jämfört med vad som gäller i övriga fall eller att en justering görs under ett öppet beskattningsår för inkomst som är hänförlig till ett eller flera stängda beskattningsår. Eftersom en sådan justering kan sträcka sig väldigt många år bakåt i tiden, riskerar den att rubba balansen i skatteavtalen. Regeringen anser att sådana ärenden som beskrivits ovan inte bör omfattas av det obligatoriska skiljeförfarandet och anser därför att nämnda tre förbehåll bör lämnas. I motsats till övriga förbehåll som görs i enlighet med konventionen kräver de egenformulerade förbehållen godtagande av de andra parterna till konventionen som har valt att tillämpa del VI. Egenformulerade förbehåll lämnade i enlighet med artikel 28 punkt 2 a) ska dock anses vara godtagna av en part om parten i fråga inte har notifierat depositarien inom tolv kalendermånader om att denne har invändningar mot förbehållet. I de fall en part till konventionen invänder mot förbehållet så ska del VI i dess helhet inte tillämpas i förhållande till skatteavtalet mellan den part som har gjort förbehållet och den part som har gjort invändningen. Flera av Sveriges avtalsparter har nyttjat möjligheten att formulera egna förbehåll. Bör alternativ tillämpningstidpunkt väljas? I syfte att säkerställa att tillämpningstidpunkten alltid äger rum efter att ett nytt kalenderår har inletts kan en stat eller jurisdiktion enligt artikel 35 punkt 3 komplettera tillämpningstidpunkten i artikel 35 punkt 1 b) och 5 b) med en hänvisning till kalenderår. Regeringen föreslår att Sverige ska göra ett sådant val för att bättre följa praxis i skatteavtalen. 5.4 Förbehåll mot artiklar Regeringens bedömning: Sverige bör förbehålla sig rätten att inte tillämpa konventionens artikel 3 (Delägarbeskattade personer), artikel 4 (Personer med dubbelt hemvist ), artikel 5 (Tillämpning av metoder för undanröjande av dubbelbeskattning), artikel 8 (Transaktioner för att överföra utdelning), artikel 9 (Kapitalvinst på grund av överlåtelse av andelar eller andra rättigheter i personer vars värde huvudsakligen kan hänföras till fast egendom), artikel 10 (Regel mot missbruk beträffande fasta driftställen som är belägna i jurisdiktioner som inte är part till avtalet), artikel 11 (Tillämpning av skatteavtal för att begränsa en parts rätt att beskatta personer med hemvist i den egna jurisdiktionen), artikel 12 (Konstlade upplägg för att undvika fast driftställe genom kommissionärsstrukturer och liknande strategier), artikel 13 (Konstlade upplägg för att undvika fast driftställe genom undantagen för specifika aktiviteter), artikel 14 (Uppdelning av kontrakt) och artikel 15 (Definition av person närstående till ett företag). Sverige bör göra ett sådant förbehåll avseende tillämpningstidpunkten som anges i artikel 35 punkt 7 i konventionen. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt över bedömningen. Skälen för regeringens bedömning Utgångspunkter De svenska skatteavtalen är resultat av bilaterala förhandlingar. Avtalen har också förhandlats fram över en mycket lång tid. Ett av de äldsta svenska skatteavtal som är tillämpligt är avtalet med Israel, som undertecknades 1959 och ett av de nyaste avtalen är det med Armenien, som undertecknades 2016. Det är en förklaring till att det förekommer relativt stora skillnader i struktur och terminologi mellan skatteavtalen. I befintliga skatteavtal kan det även finnas skräddarsydda lösningar avseende vissa artiklar i konventionen som är lämpliga för att åstadkomma ett visst resultat i den specifika bilaterala situationen. Generellt sett möjliggör konventionen inte att en viss artikel enbart får påverkan på vissa skatteavtal. De val av artiklar som en stat eller jurisdiktion gör enligt konventionen kommer i stället i de flesta fall att få genomslag på samtliga av dess skatteavtal som omfattas av konventionen. Det finns dock ett fåtal undantag, t.ex. avseende bestämmelserna om undanröjande av dubbelbeskattning samt bestämmelserna om skiljeförfarande, där man kan lämna avgränsade förbehåll. Som nämnts ovan är det inte möjligt att göra ytterligare förbehåll, och därmed begränsa åtagandet till konventionen, efter att den har ratificerats. Däremot är det möjligt att i ett senare skede dra tillbaka förbehåll eller ersätta dessa med mindre omfattande förbehåll, och alltså utöka Sveriges åtagande genom att ansluta sig till ytterligare artiklar. Detta är ett av de övergripande skälen till att regeringen har varit återhållsam i valen avseende konventionen. Nedan följer en beskrivning av de artiklar i konventionen som regeringen föreslår att Sverige ska förbehålla sig rätten att inte tillämpa. Förbehållen är baserade på de hänsyn som anges ovan samt, i förekommande fall, de ytterligare skäl som anges under respektive artikel. Hybrida missmatchningar (artiklarna 3-5) Del II i konventionen utgörs av artiklarna 3-5 vilka avser rekommendationer som har tagits fram inom BEPS-åtgärderna 2 och 6. Åtgärd 2 tar sikte på olikheter i nationell lagstiftning vad gäller den skattemässiga behandlingen av företag och finansiella instrument, s.k. hybrida missmatchningar, medan åtgärd 6 tar sikte på förhindrande av avtalsmissbruk. - Artikel 3 (Delägarbeskattade personer) I slutrapporten "Neutralising the Effects of Hybrid Mismatch Arrangements" för BEPS åtgärd 2 finns ett antal rekommendationer för att motverka effekter av skillnader i den skattemässiga behandlingen av hybridinstrument och hybridföretag i olika jurisdiktioner. Rapporten innehåller dels flera rekommendationer avseende bestämmelser i intern lagstiftning, dels en rekommendation som avser skatteavtal. Sistnämnda rekommendation har tagits in i artikel 3 i konventionen. Artikeln innebär att en investering som görs via en delägarbeskattad person (såsom exempelvis handelsbolag i Sverige) ska omfattas av skatteavtalets regler på samma sätt som om delägaren hade gjort investeringen direkt. Därigenom ska det säkerställas att förmånerna i ett skatteavtal endast erhålls i de fall som är avsedda, men även att dessa förmåner inte kommer ifråga om ingen av de avtalsslutande staterna i sin interna rätt behandlar inkomsten hos det aktuella subjektet som en inkomst hos en person med hemvist där. - Artikel 4 (Personer med dubbelt hemvist) Denna artikel innehåller bestämmelser för att avgöra hemvistet för juridiska personer som enligt ett skatteavtal har hemvist i båda avtalsslutande staterna. Bestämmelserna utgör rekommendationer från slutrapporten "Preventing Treaty Abuse" för BEPS åtgärd 6. Enligt dessa bestämmelser ska de behöriga myndigheterna genom ömsesidig överenskommelse söka avgöra var personen ska anses ha hemvist vid tillämpning av skatteavtalet. Detta skiljer sig från motsvarande bestämmelser i 2014 års modellavtal från OECD som i stället anger att dessa situationer ska avgöras mot bakgrund av var den verkliga ledningen finns. - Artikel 5 (Tillämpning av metoder för undanröjande av dubbelbeskattning) Artikeln innehåller tre alternativ för att lösa problem som kan uppkomma när undantagandemetoden (benämns även exemptmetoden) används för att undvika dubbelbeskattning i skatteavtal. Alternativen ska förhindra att beskattning inte sker i någon av de avtalsslutande staterna, s.k. dubbel icke-beskattning. Nämnda tre alternativ har tagits fram inom BEPS åtgärd 2. Av alternativ A och B följer att undantagandemetoden inte ska tillämpas i vissa fall, även när det är den metoden som anges i ett visst skatteavtal. Alternativ C innebär att bestämmelser om avräkning ska tillämpas i stället för bestämmelser om undantagandemetoden. En konventionspart kan avstå från att välja något av alternativen. Eftersom olika stater och jurisdiktioner har olika interna regler för att undvika dubbelbeskattning är det vanligt förekommande att skatteavtal anger olika metoder för att undvika dubbelbeskattning i respektive avtalsslutande jurisdiktion. Utgångspunkten i konventionen är därför att varje stat och jurisdiktion får tillämpa sin egen metod för att undvika dubbelbeskattning (s.k. asymmetrisk tillämpning). En stat eller jurisdiktion som avstår från att välja något av alternativen A, B eller C har dock rätt att lämna förbehåll mot sådan asymmetrisk tillämpning. Det är även tillåtet att enbart lämna förbehåll mot asymmetrisk tillämpning av alternativ C, förutsatt att det alternativet inte väljs av den part som gör förbehållet. Den metodartikel som Sverige numera tillämpar vid förhandlingar av skatteavtal är skräddarsydd för svenska förhållanden på så sätt att den anger att avräkning av utländsk skatt ska ske i enlighet med intern svensk lagstiftning. Regeringen har därför inte valt något av alternativen A-C och anser inte heller att Sverige ska godta asymmetrisk tillämpning av artikel 5. Avtalsmissbruk (artiklarna 6-11) BEPS åtgärd 6 tar, som har nämnts ovan, sikte på förhindrande av missbruk av skatteavtal. Slutrapporten för åtgärd 6 innehåller såväl minimistandarder som rekommendationer. Minimistandarderna, som har tagits in i konventionens artiklar 6 och 7, har behandlats ovan. Nedan följer en beskrivning av övriga artiklar i del III i konventionen, dvs. artiklarna 8-11, som innehåller de rekommendationer som omfattas av BEPS åtgärd 6. - Artikel 8 (Transaktioner för att överföra utdelning) Enligt denna artikel ska bestämmelser i ett skatteavtal som anger att utdelning från ett bolag i en avtalsslutande stat ska vara undantagen från beskattning, eller vara föremål för en reducerad källskatt, förutsatt att den som har rätt till utdelningen är ett bolag med hemvist i den andra avtalsslutande staten som innehar en viss andel av kapitalet, rösterna eller liknande i det utdelande bolaget, gälla bara om nämnda innehavskrav är uppfyllt under en sammanhängande period om 365 dagar. Kravet på en minsta innehavstid är nytt jämfört med tidigare internationella skatteavtalsrättsliga principer. Det syftar till att stävja missbruk som kan ske genom att det bolag som ska begära avtalsförmåner avseende utdelning kort tid dessförinnan ökar sitt innehav primärt i syfte att åtnjuta en mer förmånlig beskattning än vad som annars skulle ha varit fallet. - Artikel 9 (Kapitalvinst på grund av överlåtelse av andelar eller andra rättigheter i personer vars värde huvudsakligen kan hänföras till fast egendom) Artikeln syftar till att motverka förfaranden där tillgångar som inte utgör fast egendom tillförs en enhet kort tid innan försäljning av andelar i denna enhet i syfte att minska den andel av enhetens värde som härrör från fast egendom (jämför artikel 13 punkt 4 i OECD:s modellavtal från 2014). Sådana förfaranden syftar till att undvika att vinst vid försäljning av andelar jämställs med vinst vid överlåtelse av fast egendom som enligt skatteavtal får beskattas i den stat där den fasta egendomen är belägen. Bestämmelserna i artikel 9 punkt 1 a) och b) innebär dels att ett villkor avseende hur stor del av värdet av andelar som ska vara hänförligt till fastigheter ska anses uppfyllt om det uppnåtts någon gång under de 365 dagar som föregår överlåtelsen, dels att de rättigheter i bolag som omfattas av artikeln utvidgas. Ett skäl som talar emot att ta in bestämmelsen, utöver vad som anges ovan, är att den innebär att den stat där den fasta egendomen är belägen i praktiken ges rätt att beskatta samma inkomst två gånger. Antag exempelvis att ett svenskt moderbolag har ett helägt svenskt dotterbolag och att detta dotterbolags tillgångar så gott som uteslutande består av fast egendom i stat A. Om det svenska dotterbolaget säljer fastigheterna får stat A, i enlighet med artikel 13 punkt 1, beskatta en eventuell kapitalvinst. Om det svenska moderbolaget därefter, inom 365 dagar, avyttrar aktierna i dotterbolaget får stat A även beskatta kapitalvinst som uppkommer vid denna avyttring. Nämnda kapitalvinst kommer, under förutsättning att dotterbolaget inte har bedrivit någon annan verksamhet, att härröra från de fastigheter som har avyttrats och som stat A redan har fått beskatta. - Artikel 10 (Regel mot missbruk beträffande fasta driftställen som är belägna i jurisdiktioner som inte är part till avtalet) Artikeln syftar till att motverka missbruk som sker med hjälp av fasta driftställen i tredje land. Bestämmelsen reglerar situationen där ett företag med hemvist i en stat (hemviststaten) förvärvar inkomst i form av t.ex. ränta eller royalty från en annan stat (källstaten) och inkomsten, enligt ett skatteavtal mellan hemviststaten och ett tredje land, är undantagen från beskattning i hemviststaten på grund av att den är hänförlig till ett fast driftställe som företaget har i nämnda tredje land. I dessa fall ska de förmåner som följer av skatteavtalet mellan hemviststaten och källstaten gälla endast om den skatt som ska betalas på inkomsten i det tredje landet uppgår till minst 60 procent av den skatt som skulle ha betalats om företaget förvärvade inkomsten i hemviststaten och inkomsten inte var hänförlig till det fasta driftstället i tredje land. Inkomst som på grund av denna bestämmelse inte omfattas av skatteavtalet får beskattas i källstaten i enlighet med dess interna lagstiftning. I artikeln anges också fall där bestämmelsen inte ska tillämpas. Artikeln är komplicerad och regeringens bedömning är att den skulle behöva kompletteras med ytterligare bestämmelser, exempelvis med en definition av aktiv affärsrörelse, för att öka förutsebarheten i tillämpningen. Regeringen anser därför att bestämmelsen inte bör få ett så brett genomslag i det svenska skatteavtalsnätet som ett val att tillämpa artikel 10 i konventionen skulle innebära. - Artikel 11 (Tillämpning av skatteavtal för att begränsa en parts rätt att beskatta personer med hemvist i den egna jurisdiktionen) Genom artikel 11 införs bestämmelser om att skatteavtal inte, förutom i artikeln särskilt angivna fall, begränsar en stats rätt att beskatta personer som har hemvist där. Undvikande av fast driftställe (artiklarna 12-15) BEPS-rapporten för åtgärd 7 innehåller ändringar av definitionen av fast driftställe i artikel 5 i OECD:s modellavtal. Syftet med ändringarna är att förhindra konstlade upplägg för att undvika uppkomsten av fast driftställe. Enligt gällande internationella principer ska inkomst hos ett företag bara beskattas i den stat där företaget har hemvist, såvida inte företaget bedriver verksamhet från fast driftställe i en annan stat. I sådant fall får inkomsten beskattas även i den stat där det fasta driftstället är beläget men bara så stor del av inkomsten som är hänförlig till det fasta driftstället. Genom BEPS-åtgärd 7 ändras definitionen av fast driftställe på ett sådant sätt att tröskeln för när fast driftställe uppkommer sänks. Detta innebär att fler fasta driftställen kommer uppkomma än enligt nu gällande regler. För en stat som Sverige, som har ett stort antal multinationella företag och en relativt sett liten hemmamarknad, är det viktigt att tröskeln för när fast driftställe uppkommer ligger på en rimlig nivå. Detta för att inte hämma gränsöverskridande handel, rörlighet och investeringar. En låg tröskel för fast driftställe innebär att företag i ett tidigare skede måste uppfylla alla de administrativa krav som är förknippade med skattskyldighet. En låg tröskel innebär också att svenska företag i högre utsträckning skulle få fast driftställe utomlands och därmed även i större omfattning skulle vara skyldiga att betala skatt utomlands. Eftersom utländska skatter generellt sett ska avräknas från den svenska skatten skulle det leda till att svenska skatteintäkter minskar. Det rör sig vidare om ändringar som inte är specifikt inriktade mot BEPS utan som får en generell tillämpning. De nya bestämmelserna kommer alltså att träffa alla situationer oavsett om det föreligger någon risk för BEPS eller inte. Vidare finns ännu inte några riktlinjer från OECD kring hur inkomster ska fördelas till de fasta driftställen som kommer uppkomma. Därför är det regeringens bedömning att Sverige bör förbehålla sig rätten att inte tillämpa dessa artiklar. Nedan följer en beskrivning av del IV i konventionen, dvs. artiklarna 12-15, som avser de rekommendationer som har tagits fram inom BEPS-åtgärd 7. - Artikel 12 (Konstlade upplägg för att undvika fast driftställe genom kommissionärsstrukturer och liknande strategier) Artikeln innehåller bestämmelser om såväl beroende representanter (punkt 1) som oberoende representanter (punkt 2). Genom punkt 1 ändras tillämpningen av bestämmelser i skatteavtal som omfattas av konventionen, vilka motsvarar artikel 5 punkt 5 i OECD:s modellavtal från 2014. Syftet med de ändrade bestämmelserna är att motverka att konstlade kommissionärsförhållanden och liknande strategier används för att undvika att fast driftställe uppkommer. Bestämmelserna i punkt 1 innebär att en representant ska anses beroende, och därmed utgöra ett fast driftställe för ett utländskt företag, i fler situationer än enligt nu gällande internationella principer. Exempelvis ska en representant som säljer tillgångar som tillhör ett utländskt företag under vissa ytterligare villkor anses utgöra ett fast driftställe för det utländska företaget. Bestämmelserna i punkt 2 innebär att en representant inte ska anses oberoende om denne uteslutande eller så gott som uteslutande agerar på uppdrag av ett eller flera företag som den är nära knuten till. - Artikel 13 (Konstlade upplägg för att undvika fast driftställe genom undantagen för specifika aktiviteter) Artikel 5 punkt 4 i OECD:s modellavtal från 2014 innehåller särskilda undantag från definitionen av fast driftställe för verksamhet som generellt har ansetts vara av förberedande eller biträdande art (den s.k. negativa listan). För dessa typer av verksamheter har det inte varit nödvändigt med en prövning i varje enskilt fall av om fast driftställe uppkommer utan de har ansetts vara av ett sådant slag att fast driftställe inte ska uppkomma. Enligt rapporten för BEPS-åtgärd 7 kan, på grund av förändringar i det sätt som företag bedriver verksamhet, verksamhet som tidigare var av förberedande eller biträdande art numera anses utgöra kärnverksamhet. Av detta skäl ges stater och jurisdiktioner genom rekommendationen i artikel 13 punkt 2 en möjlighet att i förhållande till sina skatteavtal tillämpa den version av artikel 5 punkt 4 som finns i 2017 års modellavtal från OECD. Detta val innebär att det, vid bedömningen av om fast driftställe uppkommer, i varje enskilt fall måste avgöras om en verksamhet som omfattas av den negativa listan faktiskt är av förberedande eller biträdande art. Alternativt så kan stater och jurisdiktioner, enligt artikel 13 punkt 3, välja att tillämpa den version av artikel 5 punkt 4 som fanns i 2014 års modellavtal från OECD. Enligt denna bestämmelse förutsätts, som nämnts ovan, de verksamheter som anges i den negativa listan vara av förberedande eller biträdande art och någon prövning i varje enskilt fall ska inte göras. Stater och jurisdiktioner kan även välja att inte tillämpa något av alternativen i punkt 2 eller 3. För jurisdiktioner som inte anser att nämnda ändringar i sig själva är tillräckliga för att motverka oönskat beteende innehåller artikel 13 även en möjlighet att lägga till en s.k. anti-fragmenteringsbestämmelse. Bestämmelsen, som finns i punkt 4, ska motverka att verksamhet delas upp mellan olika företag i samma koncern i syfte att varje del ska anses som förberedande eller biträdande. Bestämmelsen är tillämplig exempelvis om två företag som är nära knutna till varandra bedriver verksamhet på samma plats, förutsatt att deras verksamheter kompletterar varandra på så sätt att det är fråga om en sammanhängande ekonomisk verksamhet. I sådana fall är de särskilda undantagen från fast driftställe inte tillämpliga. Det finns flera skäl till att verksamhet av förberedande eller biträdande art inte bör medföra att ett fast driftställe uppkommer, dvs. inte bör utlösa beskattning i källstaten. Ett av de främsta skälen är att verksamhet av sådan art i de flesta fall enbart är förenad med kostnader eller visar en mycket låg vinst. För att underlätta tillämpningen av skatteavtal har viss verksamhet som typiskt sett är av den här karaktären räknats upp i artikel 5 punkt 4 i OECD:s modellavtal från 2014. Syftet är att man inte i varje enskilt fall ska behöva göra en prövning av huruvida en viss verksamhet är av förberedande eller biträdande art. Därigenom ska bl.a. förutsebarheten öka och den administrativa bördan för företag minska. Bestämmelser motsvarande de i artikel 5 punkt 4 i 2014 års modellavtal från OECD finns redan i flertalet svenska skatteavtal. Av denna anledning, samt med beaktande av de skäl som angetts inledningsvis, är det regeringens bedömning att Sverige inte bör välja att tillämpa artikel 13. - Artikel 14 (Uppdelning av kontrakt) Denna artikel syftar till att motverka kringgående av sådana särskilda bestämmelser för byggnads-, anläggnings- eller installationsverksamhet som finns i artikel 5 punkt 3 i OECD:s modellavtal från 2014. Enligt nämnda bestämmelser ska en plats för sådan verksamhet utgöra fast driftställe endast om verksamheten pågår längre tid än tolv månader. Det kringgående som artikel 14 syftar till att motverka innebär att kontrakt delas upp mellan olika närstående bolag i syfte att undvika att tolvmånadersperioden passeras. Artikel 14 ändrar nämnda bestämmelser på så sätt att den tid som närstående bolag är verksamma på en viss plats ska läggas ihop vid bedömningen av om tolvmånadersperioden har uppnåtts. I BEPS-rapporten rörande åtgärd 7 noteras att för de jurisdiktioner som väljer PPT-regeln (som finns i artikel 7 i konventionen) som metod mot avtalsmissbruk, så kommer den regeln att vara tillämplig vid uppdelning av kontrakt av det aktuella slaget. I och med att regeringen har valt PPT som metod för att förhindra avtalsmissbruk bör det alltså redan finnas ett tillräckligt skydd mot den aktuella typen av missbruk. Det saknas därför ett behov av artikel 14. - Artikel 15 (Definition av person närstående till ett företag) Artikeln innehåller en definition av uttrycket en person (fysisk eller juridisk) som är närstående till ett företag, vilket förekommer i artiklarna 12-14 ovan. Det är enbart möjligt att lämna förbehåll mot artikel 15 om förbehåll har lämnats mot samtliga de bestämmelser i ovan nämnda artiklar där uttrycket förekommer. Med hänsyn till att Sverige, enligt regeringens förslag, inte ska anta någon av rekommendationerna i artiklarna 12-14, saknas anledning att anta den nu aktuella rekommendationen. Artikel 35 punkt 7 (Tillämpning) Enligt artikel 35 punkt 1 ska, som huvudregel, konventionens bestämmelser börja tillämpas i de avtalsslutande jurisdiktionerna, i förhållande till ett skatteavtal som omfattas, en viss angiven tid efter det att konventionen har trätt i kraft för båda dessa jurisdiktioner. Enligt artikel 35 punkt 7 kan stater och jurisdiktioner välja att skjuta fram tillämpningstidpunkten för bestämmelserna i konventionen till dess parterna har vidtagit de åtgärder som krävs enligt dess interna lagstiftning för att bestämmelserna ska kunna tillämpas. Vid ett sådant förbehåll ska konventionens reglering avseende tillämpningstidpunkten i stället börja tillämpas 30 dagar efter den tidpunkt då staten eller jurisdiktionen som har gjort förbehållet har notifierat depositarien om att de interna åtgärderna är slutförda. Om båda de avtalsslutande staterna till ett skatteavtal som omfattas har gjort ett förbehåll i enlighet med punkt 7 är det den senaste statens notifikation om att dess interna åtgärder är slutförda som är avgörande för beräkningen av de 30 dagarna. Regeringen anser att Sverige bör göra ett sådant förbehåll som anges i artikel 35 punkt 7 i syfte att säkerställa att konventionen inte ska börja tillämpas innan nödvändiga interna åtgärder för att genomföra konventionen i svensk rätt har vidtagits, dvs. ändringar av de lagar genom vilka skatteavtalen har införlivats i svensk rätt. 5.5 Slutbestämmelserna i konventionen Artikel 27 (Undertecknande och ratifikation, godtagande eller godkännande) Av artikeln framgår att konventionen öppnades för undertecknande den 31 december 2016 samt vilka som har möjlighet att ansluta sig till konventionen. Dessutom tydliggörs att konventionen är föremål för ratifikation, godtagande eller godkännande. Artikel 28 (Förbehåll) I artikel 28 anges i vilka fall en konventionspart får göra förbehåll mot bestämmelser i konventionen samt i vilka fall ett förbehåll kan ersättas eller återkallas. Artikeln anger även hur förbehållen förhåller sig till konventionsparternas val. Om en stat förbehåller sig rätten att inte tillämpa en bestämmelse gäller att bestämmelsen inte ska tillämpas i förhållande till den statens skatteavtal. Punkt 1 innehåller en, med undantag för punkt 2, uttömmande uppräkning av de förbehåll som en stat eller jurisdiktion får göra mot konventionens bestämmelser. Av punkt 2 framgår att de stater och jurisdiktioner som valt att tillämpa bestämmelserna om skiljeförfarande i del VI även har rätt att själva formulera ett eller flera förbehåll mot att tillämpa skiljeförfarande i vissa specifika situationer. Dessa egenformulerade förbehåll behöver dock godkännas av övriga konventionsparter. Om en stat eller jurisdiktion inte har motsatt sig ett sådant förbehåll inom en viss tid anses det vara godkänt. Om en konventionspart däremot motsätter sig ett egenformulerat förbehåll som lämnats av en annan part, blir bestämmelserna i del VI inte tillämpliga överhuvudtaget mellan dessa två parter. Enligt punkterna 6 och 7 kan en stat eller jurisdiktion välja att i samband med undertecknandet antingen lämna förbehåll som ska bekräftas vid deposition av ratifikations-, antagande- eller godkännandeinstrumentet eller lämna en preliminär förteckning över förväntade förbehåll. Punkt 6 tillhandahåller även en möjlighet för en stat eller en jurisdiktion att i samband med undertecknandet lämna slutliga förbehåll. Detta ska i så fall särskilt anges i samband med undertecknandet. I enlighet med punkt 6 har Sverige i samband med undertecknandet valt att dess förbehåll ska bekräftas i samband med att Sverige deponerar sitt ratifikationsinstrument. Detta innebär att Sverige kan ändra samtliga förbehåll fram till dess att konventionen ratificeras. Enligt punkt 9 kan en konventionspart när som helst återkalla ett förbehåll eller ersätta det med ett mer begränsat förbehåll. Utöver att dra tillbaka ett förbehåll helt kan en part som har förbehållit sig rätten att inte tillämpa en viss artikel i konventionen ersätta förbehållet med ett förbehåll som innebär att artikeln ska tillämpas på dess skatteavtal som omfattas, med undantag för sådana skatteavtal som redan innehåller en motsvarande bestämmelse. En part får däremot inte lägga till nya förbehåll eller ersätta befintliga förbehåll med mer omfattande förbehåll eftersom åtagandet inte kan inskränkas, utan endast utökas. En sammanställning över Sveriges samtliga förbehåll finns i bilaga 3. Artikel 29 (Notifikationer) I denna artikel anges i vilka fall och vid vilken tidpunkt en konventionspart ska lämna notifikationer. Utfallet av en konventionsparts notifikationer i förhållande till ett specifikt skatteavtal beror på den andra konventionspartens notifikationer och förbehåll och regleras i respektive artikel som notifikationen hänför sig till. I punkt 1 finns en uttömmande uppräkning av vilka artiklar som ska omfattas av en notifikation. I likhet med vad som gäller för förbehåll ska en stat eller jurisdiktion, såsom framgår av punkterna 3 och 4, i samband med undertecknandet antingen lämna notifikationer som ska bekräftas vid deposition av ratifikations-, antagande- eller godkännandeinstrumentet eller lämna en preliminär företeckning över förväntade notifikationer. Punkt 3 tillhandahåller även en möjlighet för en stat eller en jurisdiktion att i samband med undertecknandet lämna slutliga notifikationer. Detta ska i så fall särskilt anges i samband med undertecknandet. Sverige har i enlighet med punkt 3 valt att de notifikationer som lämnades vid undertecknandet ska bekräftas i samband med att Sverige deponerar sitt ratifikationsinstrument. Detta innebär att Sverige kan ändra notifikationerna fram till dess att konventionen ratificeras. I punkt 5 föreskrivs att listan över vilka skatteavtal som ska omfattas av konventionen när som helst kan utökas genom en notifikation till depositarien. Om ett tillkommande avtal faller inom tillämpningsområdet för något av de förbehåll parten tidigare har lämnat ska detta anges i den nya notifikationen. Om det tillkommande skatteavtalet är det första som faller inom tillämpningsområdet för ett förbehåll som inte tidigare har lämnats, har parten även en möjlighet att lämna ett nytt förbehåll som avser det tillkommande skatteavtalet. Parterna kan enligt punkt 5 även lämna de tilläggsnotifikationer som krävs med anledning av det nya avtalet. Konventionsparter kan lämna tilläggsnotifikationer i enlighet med punkt 6 om parten gör några ändringar i sina val efter det att en slutlig notifikation har lämnats. Ändringarna får dock bara innebära en utökning av åtagandet, exempelvis att fler avtal ska omfattas. En sammanställning över Sveriges samtliga notifikationer finns i bilaga 3. Artikel 30 (Efterföljande ändringar av skatteavtal som omfattas) Av artikel 30 framgår att konventionens bestämmelser inte ska påverka sådana ändringar i skatteavtalen som konventionsparterna kommer överens om efter det att konventionen har ändrat tillämpningen av ett specifikt skatteavtal. Härigenom klargörs att konventionen inte hindrar konventionsparterna från att i framtiden ändra i de underliggande skatteavtalen. Artikel 31 (Partskonferens) I artikel 31 anges att konventionsparterna kan sammankalla ett möte för att diskutera gemensamma problem eller frågor avseende konventionen. Det kan t.ex. handla om tolkning, genomförande eller ändring av konventionen. Formen för hur ett sådant möte ska hållas avgörs av parterna själva. En partskonferens ska biträdas av depositarien, dvs OECD. Artikel 32 (Tolkning och genomförande) Enligt punkt 1 ska oklarheter om hur bestämmelser i enskilda skatteavtal ska tolkas eller genomföras efter det att de har ändrats genom konventionen, avgöras enligt bestämmelserna i det berörda skatteavtalet som behandlar tolknings- och tillämpningsfrågor genom ömsesidig överenskommelse. Denna typ av oklarheter avgörs alltså på vanligt sätt av de avtalsslutande staterna till det aktuella skatteavtalet. Om frågan däremot rör tolkningen eller genomförande av bestämmelser i konventionen som sådan, framgår det av punkt 2 att frågan i stället kan behandlas vid en sådan partskonferens som anges i artikel 31. Artikel 33 (Ändring) Alla konventionsparter har möjlighet att lägga fram förslag om ändringar i konventionen. Ändringsförslaget kan därefter diskuteras på en partskonferens som sammankallas i enlighet med artikel 31. Artikel 34 (Ikraftträdande) Enligt artikel 34 träder konventionen i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre kalendermånader från det att det femte ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrument har deponerats. Om det femte deponerade instrumentet inkommer den första dagen i en kalendermånad infaller således ikraftträdandet den första dagen fyra kalendermånader senare. Vid den tidpunkten träder konventionen i kraft för dessa fem stater eller jurisdiktioner. För den sjätte staten eller jurisdiktionen och efterföljande stater eller jurisdiktioner som överlämnar sitt ratifikationsinstrument träder konventionen i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre kalendermånader från det att den undertecknande jurisdiktionen deponerar sitt ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrument. I februari 2018 hade fyra stater och jurisdiktioner deponerat sina ratifikationsinstrument vilket innebär att konventionen vid denna tidpunkt ännu inte hade trätt i kraft. Artikel 35 (Tillämpning) I artikel 35 anges när konventionen blir tillämplig med avseende på de skatteavtal som omfattas. Artikeln erbjuder viss flexibilitet i form av möjligheter till egna val och möjlighet att lämna förbehåll mot delar av artikeln. Av punkt 1 a) framgår att såvitt avser källskatter ska konventionen tillämpas på belopp som betalas eller tillgodoförs den 1 januari året som följer närmast efter det att konventionen har trätt i kraft för båda de avtalsslutande konventionsparterna eller senare. Enligt punkt 1 b) ska konventionen, såvitt avser alla andra skatter, tillämpas på beskattningsperioder som börjar sex månader efter att konventionen har trätt i kraft för båda de avtalsslutande konventionsparterna eller senare. Punkt 7 tillhandahåller en möjlighet för konventionsparter att skjuta fram tillämpningstidpunkten till dess parterna har vidtagit de åtgärder som krävs enligt deras interna lagstiftning för att konventionens bestämmelser ska kunna tillämpas. Såsom anges under avsnitt 5.4 har regeringen bedömt att Sverige bör göra ett sådant förbehåll. Artikel 36 (Tillämpning av del VI) I denna artikel anges när konventionen blir tillämplig med avseende på del VI i konventionen. Tillämpningstidpunkten skiljer sig bl.a. åt för nya och pågående ärenden om ömsesidig överenskommelse. Sveriges förbehåll i enlighet med artikel 35 punkt 7 påverkar även tillämpningstidpunkten för bestämmelserna i del VI. Det innebär att bestämmelserna om skiljeförfarande i konventionen inte ska tillämpas förrän Sverige vidtagit nödvändiga interna åtgärder för att genomföra konventionen i svensk rätt. Artikel 37 (Frånträde) En konventionspart har möjlighet att när som helst frånträda konventionen genom att notifiera depositarien. Frånträdet träder i kraft samma dag som depositarien tar emot notifikationen. Dock gäller att ifall konventionen redan har trätt i kraft avseende skatteavtal som omfattas för den part som önskar frånträda konventionen så ska de ändringar i skatteavtalen som trätt i kraft genom konventionen fortfarande gälla. Detta gäller oavsett om bestämmelserna har börjat tillämpas eller ej. Artikel 38 (Förhållandet till protokoll) Det är möjligt att komplettera konventionen med ett eller flera protokoll. En part blir bunden av ett protokoll bara om denne är part till såväl konventionen som protokollet. Artikel 39 (Depositarie) Enligt artikel 39 ska generalsekreteraren för OECD vara depositarie för konventionen och alla protokoll enligt artikel 38. Depositarien ansvarar för att ta emot och arkivera samtliga de handlingar som staterna och jurisdiktionerna, i enlighet med konventionen, ska lämna till depositarien samt att notifiera parterna och undertecknarna till konventionen i vissa angivna situationer. Depositarien ansvarar även för att upprätthålla offentligt tillgängliga förteckningar över vilka skatteavtal som omfattas av konventionen samt vilka förbehåll och notifikationer som parterna har lämnat. Dessa förteckningar återfinns på OECD:s hemsida. 6 Ikraftträdande och tillämpning 6.1 Ikraftträdande Konventionen är en internationell överenskommelse som enligt 10 kap. 3 § regeringsformen måste godkännas av riksdagen för att bli bindande för Sverige. Efter riksdagens godkännande ska ett ratifikationsinstrument lämnas till konventionens depositarie, dvs. OECD. Ratifikationsinstrumentet ska dels innehålla Sveriges godkännande av konventionen, dels Sveriges slutliga val och förbehåll till konventionen. Konventionen träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period om tre kalendermånader från det att den femte staten eller jurisdiktionen har deponerat sitt ratifikationsinstrument. Om Sverige inte är en av de fem första staterna eller jurisdiktionerna som deponerar sitt ratifikationsinstrument, kommer konventionen för svensk del att träda i kraft den första dagen i den månad som börjar efter en period om tre kalendermånader efter det att Sverige har inkommit med sin ratifikation. Det är således inte möjligt att i dagsläget avgöra vid vilken tidpunkt konventionen kommer att träda i kraft för Sveriges del. 6.2 Tillämpning Av artikel 35 i konventionen framgår att konventionens bestämmelser ska börja tillämpas inom en viss tid (som är olika för källskatter respektive övriga skatter) efter att konventionen har trätt i kraft för båda de avtalsslutande parterna. För svensk del skulle det vara svårt att få alla nödvändiga lagändringar på plats innan konventionens bestämmelser blir tillämpliga enligt huvudregeln i konventionen. Av den anledningen har regeringen bedömt att Sverige med stöd av artikel 35 punkt 7 bör förbehålla sig rätten att inte tillämpa konventionens bestämmelser innan nödvändiga interna åtgärder för att genomföra konventionen i svensk rätt har vidtagits, dvs. ändringar av de lagar som införlivat skatteavtalen i svensk rätt. Det är således inte möjligt att i dagsläget avgöra vid vilken tidpunkt konventionens bestämmelser kommer att bli tillämpliga i förhållande till respektive matchande skatteavtal. Regeringen kommer att återkomma till riksdagen med de lagförslag som bedöms nödvändiga för att genomföra konventionen tillsammans med förslag på när dessa ska börja tillämpas. 7 Konsekvenser 7.1 Överväganden om alternativa lösningar De av BEPS-projektets minimistandarder som avser skatteavtalen hade kunnat genomföras genom bilaterala förhandlingar om ändring av skatteavtalen. Enligt regeringens bedömning hade det dock varit mer omständligt och resurskrävande än att genomföra nämnda minimistandarder genom konventionen. 7.2 Effekter för Skatteverket och de allmänna förvaltningsdomstolarna Regeringens bedömning: Genomförandet av konventionen kan leda till en ökning av antalet begäran om ömsesidig överenskommelse på grund av en initial osäkerhet om hur reglerna ska tolkas. Det kan i sin tur innebära en ökad arbetsbelastning för såväl behörig myndighet som för förvaltningsdomstolarna. Den ökade mängden ärenden ryms inom nuvarande anslag. Remissinstanserna: Enligt Skatteverket innebär förslaget att tillämpningen av skatteavtalen kommer bli mer komplicerad framöver jämfört med dagens situation. Detta medför i sin tur att Skatteverket behöver genomföra utbildnings- och informationsinsatser såväl externt som internt. Det kommer även innebära att arbetsbördan ökar i den löpande handläggningen eftersom ärendena kommer bli mer komplexa. Det ser Skatteverket framförallt som en följd av införandet av bestämmelserna om förhindrande av skatteavtalsmissbruk som finns i konventionens artikel 7. De bedömer även att förslaget kan förväntas leda till fler ärenden för behörig myndighet avseende begäran om ömsesidig överenskommelse. Skatteverket har beräknat att kostnaden för informationsinsatser och kompetensutveckling kommer uppgå till 6,2 miljoner kronor. Skälen för regeringens bedömning Det är framförallt genomförandet av konventionens artikel 7 (Förhindra avtalsmissbruk) och artikel 16 (Förfarandet vid ömsesidig överenskommelse) som kan komma att påverka antalet ärenden hos Skatteverket och de allmänna förvaltningsdomstolarna. De ändringar som genomförs innebär även att ärendena blir mer komplexa. Införandet av den s.k. PPT-regeln innebär att alla relevanta fakta och omständigheter ska beaktas för att bedöma vad det huvudsakliga syftet med en transaktion eller ett arrangemang är och därigenom avgöra om avtalets förmåner ska tillämpas på en viss inkomst eller förmögenhet. Inledningsvis kan det finnas en osäkerhet kring hur denna bedömning ska göras, vilket kan leda till ett ökat antal ärenden om ömsesidig överenskommelse. Initialt kan det även innebära att fler beslut från Skatteverket kan komma att överklagas till domstol. Såväl utbildningsinsatser som ökad ärendemängd ska rymmas inom nuvarande anslag. 7.3 Övriga effekter Det övergripande syftet med konventionen är att möjliggöra ett snabbt, koordinerat och enhetligt genomförande av de skatteavtalsrelaterade BEPS-åtgärderna i befintliga skatteavtal utan att bilateralt behöva omförhandla varje sådant avtal. Det innebär att möjligheterna att motverka missbruk av skatteavtal förstärks vilket är positivt för såväl utvecklingsländer som industriländer. Genomförandet av konventionen leder även till ett minskat behov av bilaterala förhandlingar för att uppdatera de befintliga skatteavtalen. Det sparar resurser vilket är positivt för framförallt utvecklingsländerna. Förslaget bedöms i övrigt inte ha några effekter på sysselsättning, miljö, integration eller den ekonomiska jämställdheten. Det bedöms inte heller ha några offentligfinansiella effekter. Multilateral Convention to Implement Tax Treaty Related Measures to Prevent Base Erosion and Profit Shifting Multilateral konvention för att genomföra skatteavtalsrelaterade åtgärder för att motverka skattebaserosion och flyttning av vinster Sammanställning över Sveriges val och förbehåll till den multilaterala konventionen Finansdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars 2018 Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Lövin, M Johansson, Baylan, Hallengren, Bucht, Hultqvist, Hellmark Knutsson, Bolund, Bah Kuhnke, Shekarabi, Fridolin, Eriksson, Skog, Ekström, Fritzon, Eneroth Föredragande: statsrådet Bolund Regeringen beslutar proposition Multilateral konvention för att genomföra skatteavtalsrelaterade åtgärder