Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2017/18:178 Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar Prop. 2017/18:178 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 21 mars 2018 Stefan Löfven Morgan Johansson (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Regeringen föreslår att det ska införas en ny lag som syftar till att anpassa svensk rätt till EU:s förordning om gasanordningar. Förordningen, som ersätter det tidigare direktivet på området, innehåller bl.a. de krav som ställs på utformningen av gasanordningar för att de ska få tillhandahållas på EU:s inre marknad. Kraven på gasanordningar är i allt väsentligt desamma som tidigare. I den nya lagen anges att marknadskontrollen, dvs. tillsynen över att förordningen följs, ska utövas av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Marknadskontrollmyndigheten ska bl.a. få meddela de förelägganden och förbud som behövs för att regelverket ska följas. Dessutom ska marknadskontrollmyndigheten i vissa fall kunna ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om utdömande av sanktionsavgift. Den föreslagna lagen innehåller även bestämmelser om hjälp från Polismyndigheten, ekonomisk ersättning, tystnadsplikt och överklagande. Lagen föreslås träda i kraft den 1 augusti 2018. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar 5 3 Ärendet och dess beredning 7 4 Gällande svensk reglering 7 4.1 Genomförandet av EU:s direktiv om gasanordningar 7 4.2 Lagen om brandfarliga och explosiva varor 8 4.3 Produktsäkerhetslagen 9 4.4 Elektrisk utrustning och elektromagnetisk kompatibilitet 10 4.5 EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll 11 4.6 Lagen om ackreditering och teknisk kontroll 11 5 EU:s förordning om gasanordningar 12 5.1 Syfte, tillämpningsområde och definitioner 12 5.2 Grundläggande krav 13 5.3 De ekonomiska aktörernas skyldigheter 14 5.4 Organ som ska göra en bedömning av överensstämmelse mellan gasanordningar och de krav som ställs i förordningen 15 5.5 Bestämmelser om marknadskontroll 15 5.6 Delegerade akter, slutbestämmelser och ikraftträdande 17 6 Kompletterande svenska bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar 17 6.1 En ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar 18 6.2 Ackreditering och teknisk kontroll 20 6.3 Marknadskontroll av gasanordningar 21 6.3.1 Marknadskontrollerande myndigheter 21 6.3.2 De marknadskontrollerande myndigheternas uppgifter 22 6.3.3 Hjälp från Polismyndigheten 23 6.3.4 Föreläggande och förbud i samband med marknadskontroll 24 6.3.5 Ersättning för kostnader 26 6.3.6 Tystnadsplikt och sekretess 27 6.4 Sanktionsavgifter 30 6.5 Överklagande 35 7 Ikraftträdande 36 8 Konsekvenser 37 9 Författningskommentarer 39 Bilaga 1 Förordning (EU) nr 2016/426 om anordningar för förbränning av gasformiga bränslen 45 Bilaga 2 Förordning (EG) nr 765/2008 om ackreditering och marknadskontroll 94 Bilaga 3 Sammanfattning av promemorian Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar (Ju2017/09045/L4) 113 Bilaga 4 Promemorians lagförslag 114 Bilaga 5 Förteckning över remissinstanserna 116 Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag 117 Bilaga 7 Lagrådets yttrande 119 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 mars 2018 120 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar. 2 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar Härigenom föreskrivs följande. Tillämpningsområde 1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/426 av den 9 mars 2016 om anordningar för förbränning av gasformiga bränslen och om upphävande av direktiv 2009/142/EG, i den ursprungliga lydelsen (EU:s förordning om gasanordningar). Förordningen innehåller krav som ska vara uppfyllda för att gasanordningar och tillbehör ska få tillhandahållas på marknaden. Marknadskontrollmyndigheter 2 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer ska utöva marknadskontroll enligt EU:s förordning om gasanordningar och denna lag. Bestämmelser om marknadskontroll finns även i artiklarna 15.3 och 16-29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93, i den ursprungliga lydelsen (EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll). Hjälp från Polismyndigheten 3 § På begäran av marknadskontrollmyndigheten ska Polismyndigheten lämna den hjälp som behövs när myndigheten vidtar åtgärder enligt artikel 19.1 i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll, om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan vidtas utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl. Förelägganden och förbud 4 § Marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att EU:s förordning om gasanordningar ska följas. 5 § Ett föreläggande eller förbud enligt 4 § eller ett beslut om åtgärd enligt EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Omedelbar verkställighet 6 § Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att ett beslut enligt 4 § eller enligt EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll ska gälla omedelbart. Ekonomisk ersättning 7 § En tillverkare, tillverkares representant, importör eller distributör (ekonomisk aktör) ska ersätta marknadskontrollmyndigheten för provtagning och undersökning av ett prov, om det vid en kontroll visar sig att anordningen eller tillbehöret inte uppfyller kraven i EU:s förordning om gasanordningar. Marknadskontrollmyndigheten ska ersätta den ekonomiska aktören för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det. Tystnadsplikt 8 § Den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s förordning om gasanordningar och denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon då har fått veta om någons affärs- eller driftförhållanden. I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Sanktionsavgift 9 § En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om aktören eller någon som handlar för dennes räkning uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot de skyldigheter som gäller för ekonomiska aktörer enligt EU:s förordning om gasanordningar. En sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. I övrigt ska i fråga om sanktionsavgift 37 § andra stycket och 39-43 §§ produktsäkerhetslagen (2004:451) tillämpas. Överklagande 10 § En marknadskontrollmyndighets beslut enligt 4 eller 7 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2018. 3 Ärendet och dess beredning Den 9 mars 2016 antog Europaparlamentet och rådet förordning (EU) 2016/426 om anordningar för förbränning av gasformiga bränslen och om upphävande av direktiv 2009/142/EG, här kallad EU:s förordning om gasanordningar, se bilaga 1. Förordningen trädde i kraft den 20 april 2016 och ska tillämpas i dess helhet fr.o.m. den 21 april 2018. Förordningen innehåller bl.a. de krav som ställs på utformningen av gasanordningar. EU:s förordning om gasanordningar innebär en anpassning till Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG av den 9 juli 2008 om en gemensam ram för saluföring av produkter och upphävande av rådets beslut 93/465/EEG och syftar till att uppnå en större enhetlighet i regleringen av gasanordningar och tillbehör inom EU. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93, här kallad EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll, är en del av detta paket. Den sist nämnda förordningen innehåller regler om ackreditering, marknadskontroll, kontroll av produkter från tredjeländer och om CE-märkning och ska i vissa fall tillämpas på gasanordningar och tillbehör och finns i bilaga 2. Inom Justitiedepartementet har promemorian Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar upprättats. I promemorian föreslås kompletterande regler i de fall EU:s förordning om gasanordningar ger medlemsstaterna beslutanderätt eller där det annars finns behov av nationella föreskrifter. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 3. Promemorians lagförslag finns i bilaga 4. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2017/09045/L4). Lagrådet Regeringen beslutade den 15 februari 2018 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. I förhållande till lagrådsremissen har vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts. 4 Gällande svensk reglering 4.1 Genomförandet av EU:s direktiv om gasanordningar Det ursprungliga direktivet om gasanordningar, direktiv 90/396/EEG av den 29 juni 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om anordningar för förbränning av gasformiga bränslen, kom att ändras genom flera ändringsdirektiv. Detta ledde till att direktivet kodifierades, dvs. gavs ut på nytt i en konsoliderad version, direktiv 2009/142/EG. EU:s direktiv om gasanordningar är genomfört i olika svenska myndigheters regelverk. I huvudsak är direktivet genomfört i Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps föreskrifter. I vissa delar är emellertid direktivets bestämmelser omhändertagna genom Boverkets, Kemikalieinspektionens respektive Elsäkerhetsverkets regelverk. När det gäller Myndigheten för samhällsskydd och beredskap finns bestämmelserna om gasanordningar i Sprängämnesinspektionens föreskrifter (SÄIFS 2000:6) om gasapparater. Sprängämnesinspektionen lades ner den 16 juni 2001. Verksamheten ingick sedan i Räddningsverket. Från och med den 1 januari 2009 ingår verksamheten i Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Av Sprängämnesinspektionens föreskrifter om gasapparater framgår att gasapparater och tillbehör endast får släppas ut på marknaden eller tas i bruk om de är konstruerade och tillverkade så att de fungerar säkert och inte utgör fara för brand eller explosion vid normal användning (3.1). Föreskrifterna innehåller även bestämmelser om konstruktion och funktion, material, utsläpp av oförbränd gas, tändning, förbränning, rationell energianvändning, temperatur och livsmedel och vatten för sanitära ändamål (3.2-9). Några av bestämmelserna innehåller information om att krav avseende vissa av de nämnda riskerna finns i Elsäkerhetsverkets, Kemikalieinspektionens och Boverkets föreskrifter. Sprängämnesinspektionens föreskrifter innehåller även bestämmelser om bedömning av överensstämmelse, förfarande för bedömning av överensstämmelse och dokumentation för bedömning av överensstämmelse (kap. 4-6). Vidare finns bestämmelser om CE-märkning och påskrifter (kap. 7). I den avslutande delen av föreskrifterna anges att bestämmelser om ansvar finns i lagen om brandfarliga och explosiva varor (kap. 8). När det gäller Kemikalieinspektionen finns bestämmelser om gasapparater i 11 kap. Kemikalieinspektionens föreskrifter (KIFS 2017:7) om kemiska produkter och biotekniska organismer. Bestämmelserna gäller sådana anordningar som omfattas av Sprängämnesinspektionens föreskrifter (SÄIFS 2000:6) om gasapparater och innehåller föreskrifter om nämnda anordningars konstruktion och utförande. 4.2 Lagen om brandfarliga och explosiva varor Lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor syftar till att hindra, förebygga och begränsa skador på liv, hälsa, miljö eller egendom som kan uppkomma genom brand eller explosion förorsakad av brandfarliga eller explosiva varor. Lagen ska även förebygga obehörigt förfarande med varorna. Lagen omfattar hantering, överföring, import och export av brandfarliga och explosiva varor och sådana förberedande och efterföljande åtgärder som behövs med hänsyn till brand- och explosionsrisken och till konsekvenserna av en brand eller en explosion (1 §). Förberedande åtgärder har lagts till i lagens tillämpningsområde för att tydliggöra vikten av dessa. Detta förtydligar att lagen bl.a. innehåller krav som ska förbereda för ett så bra och säkert resultat som möjligt vid hantering, överföring och import av brandfarliga varor. Kraven avser exempelvis aktsamhet, utredning, kompetens, föreståndare, byggnader, anläggningar, anordningar, förvaring, förpackning, godkännande och information (prop. 2009/10:203 s. 25 f). Lagen om brandfarliga och explosiva varor omfattar i vissa delar gasanordningar. Enligt lagen ska bl.a. byggnader och andra anläggningar där brandfarliga eller explosiva varor hanteras samt anordningar för hantering av sådana varor vara inrättade på ett betryggande sätt med hänsyn till brand- och explosionsrisken samt konsekvenserna av en brand eller en explosion (10 §). Lagen om brandfarliga och explosiva varor innehåller även bestämmelser om marknadskontroll. Enligt 22 § utövar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap marknadskontroll över brandfarliga och explosiva varors egenskaper, utsläppande och tillhandahållande på marknaden, samt sådana produkter som används för hanteringen av brandfarliga och explosiva varor och för vilka myndigheten har utfärdat föreskrifter. Därmed omfattas även gasanordningar. Även förordningen (2010:1075) om brandfarliga och explosiva varor innehåller bestämmelser om marknadskontroll (23 och 24 §§). I lagen om brandfarliga och explosiva varor finns bestämmelser om ansvar (28-32 §§). Av bestämmelserna framgår att den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen kan dömas till böter (28 §). Sprängämnesinspektionens föreskrifter får betraktas som en sådan föreskrift. 4.3 Produktsäkerhetslagen Produktsäkerhetslagen (2004:451) syftar till att säkerställa att varor och tjänster som tillhandahålls konsumenter inte orsakar skada på person. Lagen genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet (1 §). Direktivet ställer övergripande krav på att endast säkra varor får släppas ut på marknaden. Produktsäkerhetslagen omfattar alla varor som tillhandahålls konsumenter (2 §). Lagens bestämmelser om säkerhetskrav, presumtion för uppfyllande av säkerhetskraven och bedömningskriterier ska dock inte tillämpas på varor när det gäller risker som omfattas av särskilda säkerhetskrav i någon annan författning eller i en EU-förordning. Lagens övriga bestämmelser ska inte tillämpas på varor, om det i någon annan författning som genomför ett EU-direktiv eller i en EU-förordning finns bestämmelser som reglerar samma fråga och som har samma syfte. Dessa bestämmelser i lagen ska inte heller tillämpas på varor i den utsträckning det i annan lagstiftning om produktsäkerhet som inte är av unionsrättsligt ursprung finns motsvarande bestämmelser med samma syfte, förutsatt att de nationella bestämmelserna uppfyller lagens krav (4 §). Tillsynsmyndigheterna har möjlighet att meddela förelägganden och förbud (26-30 §§). Ett föreläggande eller förbud ska förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt (31 §). Den näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot bl.a. bestämmelserna om att varor och tjänster som tillhandahålls av näringsidkare ska vara säkra kan åläggas att betala en sanktionsavgift (37 § första stycket). Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller föreläggande som har meddelats vid vite (38 §). Sanktionsavgiften prövas av förvaltningsrätt efter ansökan av tillsynsmyndigheten (39 §). Sanktionsavgiften ska fastställas till lägst fem tusen och högst fem miljoner kronor. Den får dock inte överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsättning under föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under näringsidkarens första verksamhetsår, eller om uppgifter om årsomsättning annars saknas, kan antas vara missvisande eller är bristfälliga, får årsomsättningen i stället uppskattas (40 §). När sanktionsavgiften fastställs ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser. I ringa fall ska någon sanktionsavgift inte dömas ut. Avgiften får efterges om det finns synnerliga skäl för det (41 §). För sanktionsavgiften gäller en femårig preskriptionstid (42 §). Beslut om förelägganden eller förbud kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol (44 §). Även bestämmelserna i produktsäkerhetslagen kan komma att tillämpas på gasanordningar i de fall där det saknas motsvarande bestämmelser i EU:s förordning om gasanordningar eller EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll Av produktsäkerhetsförordningen (2004:469) framgår att Konsumentverket är den myndighet som utövar tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i produktsäkerhetslagen samt de föreskrifter och beslut som har meddelats med stöd av lagen. Konsumentverket utövar därmed tillsyn över de gasanordningar som inte omfattas av EU:s bestämmelser om gasanordningar. 4.4 Elektrisk utrustning och elektromagnetisk kompatibilitet Gasanordningar kan omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/35/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av elektrisk utrustning (3.1.7 i bilaga 1 till EU:s förordning om gasanordningar). Gasanordningar kan även omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/30/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk kompatibilitet, om de kriterier för utrustning som anges i de direktiven är uppfyllda (3.1.8 i bilaga 1 till EU:s förordning om gasanordningar). Vidare kan gasanordningar omfattas av bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/53/EU av den 16 april 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande av radioutrustning. Bestämmelser om säkerhetskrav för elektrisk utrustning finns i elsäkerhetsförordningen (2017:218). Bestämmelser om skyddskrav för elektromagnetisk kompatibilitet finns i förordningen (2016:363) om elektromagnetisk kompatibilitet. 4.5 EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 (EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll) tillämpas på produkter som omfattas av harmoniserad unionslagstiftning och omfattar således även gasanordningar. Förordningen innehåller ett övergripande ramverk med regler och principer för ackreditering och marknadskontroll. Förordningen innehåller även krav på ackrediteringsorganens oberoende och opartiskhet. I förordningen fastställs också allmänna principer för CE-märkning och i dess bilaga 2 finns en utförlig beskrivning av kraven på utformningen av CE-märkningen. Förordningens tredje kapitel innehåller bestämmelser om marknadskontroll som bl.a. ska tillämpas vid marknadskontroll av gasanordningar. Marknadskontrollmyndigheterna kan vidta mer specifika åtgärder som föreskrivs i det ovan nämnda produktsäkerhetsdirektivet (2001/95/EG) än vad som följer av förordningen (artikel 15.3). Marknadskontrollen ska säkerställa att varor som inte uppfyller tillämpliga krav dras tillbaka, förbjuds eller hindras från att tillhandahållas på marknaden (artikel 16). Marknadskontrollmyndigheterna ska göra lämpliga kontroller i tillräcklig omfattning, genom både dokumentkontroll och fysisk kontroll. De får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som behövs för kontrollverksamheten, att de lämnar tillträde till sina lokaler och att de lämnar provexemplar. Myndigheterna får också förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara om de anser det vara en nödvändig åtgärd (artikel 19). Produkter som utgör en allvarlig risk ska återkallas, dras tillbaka eller förbjudas (artikel 20). Myndighetsåtgärder ska vidare vara proportionella och beslutas först efter att den berörda ekonomiska aktören getts tillfälle att yttra sig inom rimlig tid (artikel 21). Det finns också bestämmelser om att Europeiska kommissionen och de andra medlemsstaterna ska informeras om myndighetsåtgärder som en medlemsstat vidtar. 4.6 Lagen om ackreditering och teknisk kontroll Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll finns i lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll respektive i förordningen (2011:811) om ackreditering och teknisk kontroll. I lagen pekas Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) ut som nationellt ackrediteringsorgan och därmed ansvarig för ackreditering enligt EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll (4 §). I lagen anges hur organ för bedömning av överensstämmelse utses och anmäls (7-9 §§). Det framgår också att Swedac utövar tillsyn över dessa organ (18 §). Swedac får också meddela föreskrifter i fråga om anmälda organ (33 § andra stycket lagen om ackreditering och teknisk kontroll och 6 § första stycket förordningen om ackreditering och teknisk kontroll). I lagen om ackreditering och teknisk kontroll finns även bestämmelser om när CE-märkning får ske, om skyldighet att vidta rättelse om en produkt märkts felaktigt och om ansvar (14-17 §§). I dagsläget finns det ett svenskt anmält organ för bedömning av gasapparater. 5 EU:s förordning om gasanordningar EU:s förordning om gasanordningar trädde i kraft den 20 april 2016 och ska tillämpas i sin helhet fr.o.m. den 21 april 2018. Förordningen har tillkommit för att klargöra och uppdatera några av det tidigare direktivets regler. Avsikten är att genom detta skapa rättslig säkerhet i fråga om definitionerna av tillämpningsområdet, innehållet i medlemsstaternas meddelanden om vilka typer av gas och motsvarande anslutningstryck som används på deras territorium och vissa grundläggande krav. Med anledning av att tillämpningsområdet, de grundläggande kraven och förfarandet för bedömning av överensstämmelse måste vara identiska i alla medlemsstater, ansåg Europaparlamentet och rådet att det var lämpligt att ersätta direktivet med en förordning. En sådan reglering anses möjliggöra tydliga och detaljerade regler som gäller utan att medlemsstaterna ges utrymme för olikartade införlivanden. För att säkerställa enhetlighet med annan sektorspecifik produktlagstiftning har förordningen utformats med utgångspunkt i Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG. Beslutet ingår i det s.k. varupaketet och är ett rambeslut i vilket det fastställs gemensamma principer och referensbestämmelser som ska ge en enhetlig grund för sektorspecifik reglering. EU:s förordning om gasanordningar följer rambeslutet både till struktur och till innehåll. I varupaketet ingår även EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll. 5.1 Syfte, tillämpningsområde och definitioner Syftet med EU:s förordning om gasanordningar är att åstadkomma en fungerande inre marknad för anordningar och för tillbehör i fråga om gassäkerhetsrisker och energieffektivitet (skäl 11). EU:s förordning om gasanordningar inleds med en bestämmelse som anger förordningens tillämpningsområde (artikel 1). Av artikeln framgår bl.a. att förordningen ska tillämpas på anordningar och tillbehör. Förordningen ska emellertid inte tillämpas på anordningar som är särskilt konstruerade för att användas i industriella processer som utförs i industrianläggningar, i luftfartyg och på järnväg eller för forskningssyften under kortare tid i laboratorier. Förordningen ska inte påverka medlemsstaternas skyldighet att anta åtgärder för att främja användningen av energi från förnybara källor och energieffektivitet i byggnader i enlighet med direktiven 2009/28/EG, 2010/31/EU och 2012/27/EU. Av de definitioner som finns i förordningen (artikel 2) framgår bl.a. att med anordning menas en anordning för förbränning av gasformiga bränslen avsedd för matlagning, kylning, luftkonditionering, uppvärmning, varmvattenberedning, belysning eller tvätt, samt även fläktgasbrännare och uppvärmningsanordningar som ska förses med en sådan brännare. Med tillbehör avses säkerhetsanordningar, styr- eller reglerdon samt delkomponenter av dessa som konstruerats för att ingå i en anordning eller sättas samman för att utgöra en anordning. Fri rörlighet ska gälla för anordningar och tillbehör som uppfyller de krav som ställs i förordningen. Det innebär att medlemsstaterna inte får förhindra att sådana anordningar eller tillbehör tillhandahålls på marknaden. Den fria rörligheten medför också att en medlemsstat inte får förhindra att anordningar eller tillbehör som inte överensstämmer med kraven i förordningen visas vid handelsmässor, utställningar, demonstrationer eller liknande evenemang, under förutsättning att det tydligt och klart anges att anordningarna eller tillbehören inte överensstämmer med kraven i förordningen och inte är till salu förrän de gör det (artikel 6). 5.2 Grundläggande krav Anordningar och tillbehör får endast tillhandahållas på marknaden om de uppfyller de grundläggande krav som anges i bilaga 1 till EU:s förordning om gasanordningar (artikel 5). I korthet kan de grundläggande kraven beskrivas på följande sätt. Anordningar ska vara konstruerade och utförda så att de fungerar på ett säkert sätt och inte utgör fara för människor, husdjur eller egendom vid normal användning. Tillbehör ska vara konstruerade och utförda så att de på ett korrekt sätt uppfyller sitt avsedda syfte när de införlivats i en anordning eller sätts samman för att utgöra en anordning. Tillverkaren ska analysera riskerna för att fastställa vilka som är tillämpliga för anordningen eller tillbehöret. Anordningen eller tillbehöret ska därefter konstrueras och utföras med beaktande av denna riskbedömning. Alla anordningar ska åtföljas av anvisningar för installation avsedda för installatören. Anordningarna ska också åtföljas av bruksanvisningar och anvisningar för underhåll avsedd för användaren. Vidare ska anordningen vara försedd med lämpliga varningstexter som även ska finnas på förpackningen. Vidare finns bestämmelser om konstruktion och utförande. Här anges hur anordningen ska vara konstruerad för att hantera vissa angivna risker, som utsläpp av oförbränd gas, tändning, förbränning, rationell energianvändning, temperatur och kontakt med livsmedel och dricksvatten. 5.3 De ekonomiska aktörernas skyldigheter Tillverkaren, dennes representant, importören och distributören kallas för ekonomiska aktörer (artikel 2.21). De ekonomiska aktörerna har vissa gemensamma skyldigheter, samtidigt som de har vissa specifika skyldigheter i egenskap av sina särskilda funktioner. Tillverkarens skyldigheter är mer långtgående, men en importör eller distributör kan under vissa omständigheter ådra sig samma skyldigheter som en tillverkare (artikel 11). För samtliga ekonomiska aktörer gäller att de ska se till att anordningar eller tillbehör uppfyller de tillämpliga grundläggande säkerhetskraven (artikel 7.1, 9.2 och 10.2). Om de har skäl att tro att en anordning eller ett tillbehör inte överensstämmer med förordningen ska de omedelbart vidta de korrigerande åtgärder som krävs för att få anordningen eller tillbehöret att göra det beroende på vad som är lämpligt. Utgör anordningen eller tillbehöret en risk ska de ekonomiska aktörerna dessutom omedelbart underrätta de behöriga nationella myndigheterna och lämna detaljerade uppgifter om i synnerhet den bristande överensstämmelsen och de korrigerande åtgärder som vidtagits (artikel 7.8, 9.7 och 10.4). Bland de specifika skyldigheter som gäller för tillverkaren kan följande nämnas. Tillverkaren ska utarbeta den tekniska dokumentation som avses i bilaga 3 och upprätta en EU-försäkran om bedömning av överensstämmelse. Tillverkaren ska även anbringa CE-märkning (artikel 7.2). Denne ska även se till att anordningar och tillbehör är försedda med kontaktuppgifter samt att de åtföljs av bruksanvisningar och säkerhetsföreskrifter (artikel 7.5 och 7.6). Både tillverkaren och importören kan bli skyldiga att utföra stickprovskontroller samt granska, och vid behov registerföra, inkomna klagomål och återkallelser. Dessutom ska tillverkaren informera distributören om all sådan övervakning (artikel 7.4 och 9.6). Importören och distributören ska se till att lagrings- eller transportförhållandena inte äventyrar anordningen eller tillbehörets överensstämmelse med de grundläggande kraven i bilaga 1 (artikel 9.5 och 10.3). Importören och distributören ska även se till att tillverkaren utfört lämplig bedömning av överensstämmelse samt försett anordningen eller tillbehöret med CE-märkning, bruksanvisning och nödvändig information. Importören ska även se till att tillverkaren har upprättat teknisk dokumentation (artikel 9.2, 9.4 och 10.2). EU-förordningen innehåller även skyldigheter för tillverkaren att förse anordningar och även tillbehör med uppgifter som gör dessa särskiljbara samt med uppgifter om tillverkaren. Importören och distributören ska kontrollera att tillverkaren har uppfyllt dessa skyldigheter (artikel 7.5, 7.6, 9.2 och 10.2). 5.4 Organ som ska göra en bedömning av överensstämmelse mellan gasanordningar och de krav som ställs i förordningen Bedömningen av överensstämmelse mellan gasanordningar och de krav som ställs i förordningen utförs av särskilt utsedda så kallade anmälda organ, som ska uppfylla vissa krav. Medlemsstaterna ska anmäla dessa organ till Europeiska kommissionen (artikel 19). Medlemsstaterna ska vidare utse en anmälande myndighet som ansvarar för att inrätta och genomföra de förfaranden som krävs för bedömning av de anmälda organen och för övervakning av dem och deras eventuella underentreprenörer och dotterbolag (artikel 20.1). Medlemsstaterna får bestämma att bedömningen och övervakningen ska utföras av ett nationellt ackrediteringsorgan i enlighet med EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll (artikel 20.2). Det finns ett flertal bestämmelser som ska garantera att de anmälande myndigheternas verksamhet är objektiv och opartisk. Myndigheterna ska även skydda konfidentiell information. Därutöver finns ett krav på att de ska ha tillgång till tillräckligt med personal med lämplig kompetens för att kunna utföra sina uppgifter (artikel 21). Det finns ett flertal detaljerade krav som gäller för de anmälda organen (artikel 23). Om ett organ för bedömning av överensstämmelse kan visa att det uppfyller harmoniserade standarder som har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning finns en presumtion för att det uppfyller kraven (artikel 24). Det finns även bestämmelser om anmälningsförfarandet som gäller för de organ som ska utföra bedömningar, hur förteckningar över anmälda organ ska föras, kommissionens möjlighet att ifrågasätta det anmälda organets kompetens samt de anmälda organens operativa skyldigheter. Bland de operativa skyldigheterna kan nämnas att bedömningarna ska utföras i enlighet med bilaga 3 till EU-förordningen (artikel 26-31). De anmälda organen ska alltså använda den metod som framgår av bilagan. De anmälda organen är också skyldiga att se till att det finns ett förfarande för överklagande av deras beslut (artikel 32). De ska hålla den anmälande myndigheten informerad om bl.a. beslut om avslag, begränsningar och tillfällig eller slutlig återkallelse. Organen ska även lämna relevant information till övriga organ som utför liknande bedömningar (artikel 33). Kommissionen ska se till att det förekommer ett utbyte av erfarenhet mellan de nationella myndigheterna samt att samordning och samarbete sker mellan de anmälda organen (artikel 34 och 35). 5.5 Bestämmelser om marknadskontroll Den marknadskontroll som ska utföras med stöd av EU:s förordning om gasanordningar ansluter till bestämmelserna om marknadskontroll i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll. De senare bestämmelserna gäller även för anordningar och tillbehör (artikel 36). Marknadskontrollen ska enligt EU:s förordning om gasanordningar utföras av marknadskontrollmyndigheter som, när det finns tillräckliga skäl att anta att en gasanordning eller ett tillbehör utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet eller för husdjur eller egendom, ska göra en utvärdering av anordningen eller tillbehöret. Utvärderingen syftar till att fastslå om anordningen eller tillbehöret uppfyller alla relevanta krav som fastställs i EU:s förordning om gasanordningar. Om anordningarna eller tillbehören inte bedöms uppfylla kraven ska marknadskontrollmyndigheterna utan dröjsmål ålägga den berörda ekonomiska aktören att vidta alla lämpliga korrigerande åtgärder, dra tillbaka anordningen eller tillbehöret eller återkalla dessa. Marknadskontrollmyndigheterna ska i samband med detta informera berört anmält organ. I de fall fler medlemsstater berörs ska de och kommissionen informeras om utvärderingsresultaten. Om den ekonomiska aktören inte vidtar lämpliga korrigerande åtgärder ska marknadskontrollmyndigheterna vidta alla lämpliga tillfälliga åtgärder för att förbjuda eller begränsa tillhandahållandet av anordningarna eller tillbehören på sin nationella marknad, dra tillbaka den eller återkalla dessa. Marknadskontrollmyndigheten ska utan dröjsmål informera kommissionen och de andra medlemsstaterna om dessa åtgärder. I och med detta ska bl.a. information som gör det möjligt att identifiera anordningarna eller tillbehören lämnas. Det ska särskilt anges om den bristande överensstämmelsen beror på att anordningen eller tillbehöret inte uppfyller kraven med avseende på skydd av människors hälsa eller säkerhet eller skydd av husdjur eller egendom eller på grund av att en harmoniserad standard är bristfällig. Förfarandet innebär också att övriga medlemsstater ska lämna information till varandra och till kommissionen om åtgärder som de vidtagit och om eventuella kompletterande uppgifter som de har tillgång till med avseende på den berörda anordningens eller tillbehörets bristande överensstämmelse med kraven. Har ingen annan medlemsstat invänt inom tre månader anses åtgärden som marknadskontrollmyndigheten vidtagit berättigad. Medlemsstaterna ska i så fall se till att lämpliga begränsande åtgärder vidtas även hos dem (artikel 37). Om invändningar framkommer lyfts ärendet till kommissionen, som utan dröjsmål ska inleda samråd mellan medlemsstaterna och berörd ekonomisk aktör samt därefter utvärdera åtgärden. Ett ärende inleds också om kommissionen anser att en nationell åtgärd strider mot unionslagstiftningen. Kommissionen ska efter samrådet avgöra om den nationella åtgärden var berättigad eller inte. Om den anses berättigad ska alla medlemsstater se till att anordningen eller tillbehöret dras tillbaka från deras respektive marknader. I annat fall ska åtgärden upphävas (artikel 38). När en marknadskontrollmyndighet har utvärderat en anordning eller ett tillbehör och det har visat sig att denna i och för sig uppfyller kraven i EU:s förordning om gasanordningar, men att den trots det utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet eller för husdjur eller egendom, ska medlemsstaten ingripa mot den ekonomiska aktören. Även en sådan åtgärd kan prövas av kommissionen på samma sätt som beskrivits ovan (artikel 39). Ingripanden ska även göras om det finns vissa formella brister. Det ska då röra sig om brister med anknytning till CE-märkning, identifikationsnummer, EU-försäkran om överensstämmelse, teknisk dokumentation, att tillverkaren eller importören gett viss information som är bristfällig eller att dessa inte uppfyllt de administrativa krav som EU:s förordning om gasanordningar ställer. Medlemsstaten ska då ålägga den ekonomiska aktören att åtgärda bristerna. Om bristerna trots detta kvarstår ska den berörda medlemsstaten vidta alla lämpliga åtgärder för att begränsa eller förbjuda tillhandahållandet på marknaden eller se till att anordningen eller tillbehöret återkallas eller dras tillbaka (artikel 40). 5.6 Delegerade akter, slutbestämmelser och ikraftträdande Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter. Vissa förbehåll gäller emellertid för kommissionens befogenhet att anta delegerade akter om leveransvillkor för gas (artikel 41). Kommissionen ska biträdas av en kommitté för anordningar i enlighet med ett kommittéförfarande (artikel 42). Medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för ekonomiska aktörers överträdelser av bestämmelserna i EU-förordningen. Sådana regler får omfatta straffrättsliga påföljder för allvarliga överträdelser. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska även vidta alla åtgärder som krävs för att se till att deras sanktionsregler efterlevs (artikel 43). EU-förordningen ska tillämpas fr.o.m. den 21 april 2018, med undantag för artiklarna om leveransvillkor för gas (artikel 4), anmälan av organ för bedömning av överensstämmelse (artikel 19-35), kommittéförfarande (artikel 42) och bestämmelser om innehåll i medlemsstaternas meddelanden om leveransvillkoren för gas (bilaga 2) som ska tillämpas från den 21 oktober 2016 samt för bestämmelserna om medlemsstaternas skyldighet att meddela sanktioner (artikel 43.1), som ska tillämpas från och med den 21 mars 2018 (artikel 46). Direktiv 2009/142/EG upphör att gälla samma dag som EU-förordningen ska tillämpas. Det finns en jämförelsetabell som hanterar hänvisningarna till det gamla direktivet (bilaga 6). Medlemsstaterna får inte förhindra att anordningar eller tillbehör som omfattas av och är förenliga med direktiv 2009/142/EG om gasanordningar och som släpps ut på marknaden före den 21 april 2018 tillhandahålls på marknaden (artikel 44). 6 Kompletterande svenska bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar EU-förordningar är, i enlighet med artikel 288 andra stycket i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, till alla delar bindande och direkt tillämpliga i varje medlemsstat. De ska tillämpas av domstolar och myndigheter i medlemsstaterna som direkt gällande rätt och de kan åberopas av enskilda. EU:s förordning om gasanordningar är således bindande och direkt tillämplig i Sverige. En EU-förordning får inte inkorporeras eller transformeras till nationell rätt och medlemsstaterna får inte utfärda bestämmelser i sådana frågor som regleras i förordningen. Det förekommer dock att EU-förordningar innehåller bestämmelser som medför en skyldighet för medlemsstaterna att anta nationella bestämmelser i vissa frågor. En EU-förordning hindrar inte heller att en medlemsstat inför regler av verkställande karaktär. Exempelvis kan det behövas nationella regler om vilken myndighet som ska ansvara för tillämpningen av förordningens bestämmelser. I EU:s förordning om gasanordningar anges i skälen (63) att förordningen inte hindrar medlemsstaterna att välja vilka behöriga myndigheter som ska utföra de uppgifter som förordningen ålägger medlemsstaterna. Medlemsstaterna är vidare skyldiga att se till att det finns bestämmelser som gör att en EU-förordning kan tillämpas i praktiken och få effektivt genomslag. I detta syfte kan det t.ex. behöva införas administrativa och processuella regler. Av artikel 43 framgår att medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för ekonomiska aktörers överträdelser av bestämmelserna i förordningen. I de följande avsnitten lämnas förslag på de lagändringar som behövs för att komplettera EU:s förordning om gasanordningar. 6.1 En ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar Regeringens förslag: En ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar ska införas. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap tillstyrker förslaget och anför att den föreslagna regleringen kommer att medföra en tydlighet i hur marknadskontrollen över harmoniserade gasanordningar är organiserad i Sverige. Även Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) ställer sig positiv till förslaget om införande av en enda lag med tillhörande förordning som reglerar marknadskontrollen av gasanordningar. Konsumentverket, som i dag har ansvar för produktsäkerheten hos de gasanordningar som inte omfattas av EU:s förordning om gasanordningar, anser att den föreslagna lagen alternativt annan lagstiftning ska kompletteras så att den omfattar även gasanordningar som inte ryms under EU:s förordning om gasanordningar. En sådan lagstiftning ska då ge marknadskontrollansvar till de sektorsmyndigheter som har den erforderliga kompetensen att utöva marknadskontrollen. Energigas Sverige framför att man ser en betydande risk i användningen av begreppet gasanordningar och menar att man i författningarna i stället ska använda sig av det mer vedertagna begreppet gasapparater. Skälen för regeringens förslag Bestämmelserna bör införas i en ny lag Det nu gällande direktivet om gasanordningar är genomfört i olika svenska myndigheters regelverk. I huvudsak är direktivet genomfört i Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps föreskrifter. I vissa delar är dock direktivets bestämmelser omhändertagna genom Boverkets, Kemikalieinspektionens respektive Elsäkerhetsverkets regelverk. Konsumentverket utövar marknadskontroll av de gasanordningar som inte omfattas av EU:s direktiv om gasanordningar. Lagen om brandfarliga och explosiva varor innehåller bestämmelser som reglerar Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps marknadskontroll av gasanordningar. Nämnda lag reglerar emellertid inte de övriga myndigheternas marknadskontroll av gasanordningar. Direktivet om gasanordningar ersätts med en förordning som bl.a. innebär att bestämmelserna om gasanordningar anpassas till Europaparlamentets och rådets beslut 768/2008/EG om en gemensam ram för saluföring av produkter. Beslutet innehåller en mall för produktlagstiftning. Även lagen om brandfarliga och explosiva varor har genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2016 anpassats till ovan nämnda mall för produktlagstiftning. EU:s förordning om gasanordningar förutsätter att vissa kompletterande bestämmelser införs på nationell nivå. En del av dessa bestämmelser kräver lagform, t.ex. regler om sanktioner vid överträdelse av förordningen. De kompletterande bestämmelserna bör införas i en ny lag. Lagen bör kompletteras med en förordning. Det blir då enklare för såväl enskilda som myndigheter att överblicka hur marknadskontrollen är utformad och vilka befogenheter och sanktionsmöjligheter som gäller. Den nya lagen ska vara tillämplig för samtliga myndigheter som utövar marknadskontroll av gasanordningar enligt EU:s förordning om gasanordningar. Regeringen har visserligen förståelse för de synpunkter som Konsumentverket framför men konstaterar att det inte är möjligt att i detta ärende ta fram en lagstiftning som skulle omfatta även gasanordningar som inte regleras av EU:s förordning om gasanordningar. Den nya lagen som nu föreslås bör utformas i överensstämmelse med övrig nationell produktlagstiftning som anpassats till EU:s regelverk på området. Energigas Sverige anser att lagen bör använda det inarbetade begreppet gasapparater. I EU:s förordning om anordningar för förbränning av gasformiga bränslen förekommer dock inte begreppet gasapparater. Eftersom lagen kompletterar denna förordning anser regeringen därför att det är lämpligare att i lagen använda ordet gasanordningar. De föreskrifter som i dag gäller för gasanordningar, och som i vissa fall använder begreppet gasapparater, kommer till stora delar att ersättas av den nya EU-förordningen. Lagen om brandfarliga och explosiva varor kommer även efter det att den nu föreslagna lagen träder i kraft att till vissa delar reglera gasanordningar. Bland annat kommer bestämmelsen i 10 § om bygg- nads-, anläggnings- och anordningskrav även i fortsättningen att gälla för gasanordningar. Hänvisningsteknik Hänvisningar till EU-rättsakter kan göras antingen statiska eller dynamiska. En statisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i en viss angiven lydelse. En dynamisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Den föreslagna lagen hänvisar till två EU-förordningar: EU:s förordning om gasanordningar respektive EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll. De aktuella lagbestämmelserna rör till stor del tvångsmedel eller liknande åtgärder. Med hänsyn till detta har statisk hänvisning valts. Ord och uttryck Vad som menas med olika begrepp som används i förordningen framgår av definitionerna av begreppen i artikel 2. Av bestämmelsen framgår bl.a. följande. Med anordning menas anordning för förbränning av gasformiga bränslen avsedd för matlagning, kylning, luftkonditionering, uppvärmning, varmvattenberedning, belysning eller tvätt, samt även fläktgasbrännare och uppvärmningsanordningar som ska förses med en sådan brännare. Med tillbehör avses säkerhetsanordningar, styr- eller reglerdon samt delkomponenter av dessa som konstruerats för att ingå i en anordning eller sättas samman för att utgöra en anordning. Med ekonomisk aktör avses tillverkaren, tillverkarens representant, importören och distributören. 6.2 Ackreditering och teknisk kontroll Regeringens förslag: Det behövs inte några lagändringar för att komplettera artiklarna 19-35 om anmälan av organ som har till uppgift att utföra bedömning av överensstämmelsen enligt EU:s förordning om gasanordningar. Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) bör vara den myndighet som anmäler enligt bestämmelserna i artikel 20-22. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inga synpunkter. Skälen för regeringens bedömning: I kapitel 4 i EU:s förordning om gasanordningar finns bestämmelser om anmälan av organ för bedömning av överensstämmelse mellan gasanordningar och de krav som ställs i förordningen (artiklarna 19-35). Enligt artikel 19 i EU:s förordning om gasanordningar ska medlemsstaterna anmäla de organ till kommissionen som fått i uppdrag att utföra bedömningen av överensstämmelse. EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll fastställer regler om ackreditering av de organ som ska utföra bedömning av överensstämmelse och kompletterar på så sätt bestämmelserna i EU:s förordning om gasanordningar. I Europaparlamentets och rådets beslut 768/2008/EG fastställs gemensamma principer och referensbestämmelser som är tänkta att användas i sektorsspecifik lagstiftning. För att säkerställa förenlighet med annan sektorsspecifik produktlagstiftning är artiklarna 19-35 i EU:s förordning om gasanordningar nästan identiska med referensbestämmelserna i beslutet. EU:s förordning om marknadskontroll kompletteras i svensk rätt av lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll och den tillhörande förordningen (2011:811) samt genom de föreskrifter och allmänna råd som Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) har utfärdat. I 4 § lagen om ackreditering och teknisk kontroll anges att Swedac utsetts att vara nationellt ackrediteringsorgan. Av nämnda lag och förordningen (2009:895) med instruktion för Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) framgår att myndigheten ska anmäla och utöva tillsyn över anmälda organ. De regler som behövs för att komplettera bestämmelserna om anmälan av organ för bedömning av överensstämmelse i EU:s förordning om gasanordningar finns således redan på plats. 6.3 Marknadskontroll av gasanordningar Kapitel 5 i EU:s förordning om gasanordningar innehåller bestämmelser om marknadskontroll. Marknadskontroll innebär att ansvarig myndighet (marknadskontrollmyndigheten) kontrollerar om produkter som finns på marknaden uppfyller krav i gällande lagstiftning och att de är märkta och provade enligt regelverket. Marknadskontroll syftar till att garantera säkerhet, hälsa och konsumentskydd och att motverka snedvridning av konkurrens mellan företag. Marknadskontrollen sker i form av planerade kontroller hos tillverkare, importörer eller distributörer eller som reaktioner på rapporterade olyckor, klagomål från allmänheten eller varningar från myndigheter i andra länder. 6.3.1 Marknadskontrollerande myndigheter Regeringens förslag: Marknadskontroll enligt EU:s förordning om gasanordningar och enligt den nya lagen ska utövas av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Swedac stöder utpekandet av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Elsäkerhetsverket och Livsmedelsverket som marknadskontrollmyndigheter. Boverket menar att även ändringar i plan- och bygglagstiftningen kan behövas för att anpassa svensk rätt till EU:s förordning om gasanordningar. Boverket konstaterar att verket i dag enligt bestämmelser i plan- och byggförordningen (2011:338) har ett tillsynsansvar för gasapparater som utgör byggprodukter. Elsäkerhetsverket anför att när det kommer till implementeringen av direktiv har ansvaret för bl.a. utövande av marknadskontroll fördelats på olika sätt. I vissa fall har en sektoriell fördelning av marknadskontrollen valts (utifrån respektive myndighets ansvarsområde) och i andra fall har man valt att ge en myndighet hela ansvaret. Elsäkerhetsverket anser att i detta fall medför en fördelning av ansvaret för marknadskontrollen på olika marknadskontrollmyndigheter att en effektivitetsförlust uppstår och att denna inte motiveras av någon nytta. Även Livsmedelsverket anser att ansvaret för marknadskontrollen när det gäller gasanordningar inte ska vara delat mellan olika myndigheter. Skälen för regeringens förslag: För att uppfylla kraven i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll ska Sverige utse den eller de myndigheter som ska utföra marknadskontrollen. Ansvaret för marknadskontrollen av gasapparater är i dag fördelat mellan olika myndigheter utifrån gasanordningarnas olika egenskaper. Organisationen av marknadskontrollen i Sverige i dag bygger i huvudsak på att ansvaret för marknadskontroll är fördelat mellan de sektorsansvariga myndigheterna. Detta beror till stor del på behovet av framför allt teknisk kompetens hos sektorsansvariga myndigheterna i den praktiska tillämpningen av regelverket. Myndigheternas tillsynsverksamhet innebär ofta komplicerade bedömningar vid t.ex. ingripanden eller formella invändningar mot standarder etc. Som huvudregel gäller att den myndighet som ansvarar för regelgivningen inom ett visst område, även ska ansvara för marknadskontrollen inom detta område (prop. 2004/05:98 s. 27). I den nya lagen bör det anges att marknadskontrollen ska utövas av de myndigheter som regeringen bestämmer. Regeringen anser, även med beaktande av vad Elsäkerhetsverket och Livsmedelsverket anför, att ansvaret för marknadskontrollen av gasanordningar också i fortsättningen bör vara uppdelat mellan olika myndigheter utifrån produktens olika egenskaper. Detta utesluter inte att en gasanordning kan bli föremål för marknadskontroll eller tillsyn även enligt annan lagstiftning. Med dessa utgångspunkter anser regeringen, att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap även i fortsättningen bör ha huvudansvaret för marknadskontrollen av gasanordningar och att Elsäkerhetsverket och Livsmedelsverket härutöver bör utöva marknadskontroll på sätt som närmare anges i förordning. Boverket anser att den nya EU-förordningen kan medföra att ändringar även behöver göras i plan- och bygglagstiftningen. Regeringen ser i detta läge inte skäl för att föreslå några ändringar i nämnda lagstiftning. 6.3.2 De marknadskontrollerande myndigheternas uppgifter Regeringens förslag: Lagen ska upplysa om att bestämmelser om marknadskontroll även finns i artiklarna 15.3 och 16-29 i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Swedac anser att hänvisningen till bestämmelserna i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll bör ändras. Artiklarna 27-29 gäller gränskontroll och inte marknadskontroll. Skälen för regeringens förslag: I artikel 36 i EU:s förordning om gasanordningar anges att artiklarna 15.3 och 16-29 i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll ska tillämpas på anordningar och tillbehör som omfattas av EU:s förordning om gasanordningar. De nämnda bestämmelserna i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll innehåller en gemenskapsram för marknadskontroll och kontroll av produkter som förs in på gemenskapsmarknaden (kapitel 3 i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll). Lagen bör upplysa om att bestämmelser om marknadskontroll även finns i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll. Swedac anser att hänvisningen ska ändras och anför att artiklarna 27-29 i den nämnda förordningen gäller gränskontroll och inte marknadskontroll. Regeringen, som anser att Swedac har visst fog för sin invändning, konstaterar emellertid att artiklarna 28 och 29 rör uppgifter för marknadskontrollmyndigheter (i samarbete med Tullverket), och att artikel 27 är kopplad till dessa. Regeringen anser därför att bestämmelsen ska hänvisa även till dessa artiklar. Motsvarande hänvisning finns även i ett antal andra produktlagstiftningar, bl.a. i 11 § radioutrustningslagen (2016:392). 6.3.3 Hjälp från Polismyndigheten Regeringens förslag: Polismyndigheten ska under vissa omständigheter som anges i lagen på begäran av marknadskontrollmyndigheten lämna den hjälp som behövs när myndigheten vidtar åtgärder enligt artikel 19.1 i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: Artikel 19.1 i marknads-kontrollförordningen ger marknadskontrollmyndigheterna vissa befogenheter i samband med marknadskontroll, bl.a. rätt till tillträde till lokaler, rätt att göra lämpliga kontroller och rätt att förstöra produkter. I samband med detta kan marknadskontrollmyndigheterna behöva hjälp med att t.ex. få tillträde till utrymmen och få skydd för sin personal. Som ett komplement till bestämmelserna i förordningen bör en reglering införas som ger Polismyndigheten möjlighet att hjälpa marknadskontroll-myndigheterna när de vidtar åtgärder enligt artikel 19.1. På produktsäkerhetsområdet finns redan en möjlighet för tillsynsmyndigheten att få hjälp av Polismyndigheten (26 § tredje stycket produktsäkerhetslagen). Hjälp från Polismyndigheten bör endast kunna ges i sådana situationer då det finns ett verkligt behov av myndighetens särskilda befogenheter att använda våld. Detta får anses vara fallet om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller om det finns synnerliga skäl. 6.3.4 Föreläggande och förbud i samband med marknadskontroll Regeringens förslag: Marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att EU:s förordning om gasanordningar ska följas. Ett föreläggande eller förbud eller ett beslut om åtgärd enligt EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att ett sådant föreläggande eller förbud eller ett sådant beslut om åtgärd ska gälla omedelbart. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Elsäkerhetsverket anför att det finns situationer när vite inte behöver användas och att promemorians förslag riskerar att orsaka de marknadskontrollerande myndigheterna mer administrativt arbete. Verket anser att förslaget bör ändras så att de marknadskontrollerande myndigheterna får, i stället för ska, förena ett föreläggande eller förbud med vite, alternativt att det inte ska krävas särskilda skäl för att ett vite ska anses obehövligt. Teknikföretagen anser att vitet ska sättas i proportion till den brist som gett upphov till föreläggandet eller förbudet. Skälen för regeringens förslag Syftet med marknadskontrollen Syftet med marknadskontrollen är att säkerställa att produkter som inte uppfyller EU-lagstiftningen dras tillbaka, förbjuds eller förhindras att tillhandahållas på marknaden (artikel 16.2 i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll). I artiklarna 16 och 20 i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll anges att effektiva åtgärder ska kunna vidtas för att säkerställa att produkter som utgör en allvarlig risk återkallas, dras tillbaka eller tillhandahållandet på marknaden förbjuds. Vidare ska medlemsstaterna på lämpligt sätt se till att det inrättas förfaranden för att kontrollera att korrigerande åtgärder har vidtagits (artikel 18.2 EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll). Av artikel 37 i EU:s förordning om gasanordningar framgår att om en marknadskontrollmyndighet har tillräckliga skäl att anta att en anordning eller ett tillbehör utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet eller för husdjur eller egendom, ska den göra en utvärdering som omfattar alla relevanta krav. Konstaterar myndigheten att anordningen eller tillbehöret inte uppfyller kraven ska den utan dröjsmål ålägga den berörda ekonomiska aktören att vidta alla lämpliga korrigerande åtgärder för att anordningen eller tillbehöret ska uppfylla dessa krav, dra tillbaka anordningen eller tillbehöret från marknaden eller återkalla den under viss tid. Förelägganden och förbud Av artikel 18.3 i samma förordning följer att medlemsstaterna ska anförtro marknadskontrollmyndigheterna de befogenheter och resurser som krävs för att dessa ska kunna utföra sina uppgifter på rätt sätt. För att de marknadskontrollerande myndigheterna ska kunna utföra sina arbetsuppgifter på rätt sätt bör de kunna meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att EU:s förordning om gasanordningar ska följas. Enligt de regler som gäller i dag har t.ex. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap befogenhet att meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen och föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen ska efterlevas (25 § lagen om brandfarliga och explosiva varor). Vite Marknadskontrollen enligt EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll ska omfatta att göra lämpliga kontroller i tillräcklig omfattning av produkters egenskaper. Detta ska ske t.ex. genom dokumentkontroll och, där så är lämpligt, genom fysisk kontroll eller kontroll i laboratorium av ett ändamålsenligt urval. Marknadskontrollsmyndigheten får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som dessa myndigheter anser sig behöva för att utföra sin verksamhet, inbegripet att vid behov få tillträde till ekonomiska aktörers lokaler och ha rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. Om det bedöms nödvändigt får produkter som utgör en allvarlig risk förstöras eller på annat sätt göras obrukbara. För att bestämmelserna i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll ska kunna tillämpas i praktiken och få genomslag bör marknadskontrollmyndighetens beslut om åtgärder enligt förordningen förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Som exempel kan nämnas att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap redan i dag har möjlighet att vid sin marknadskontroll av gasanordningar förena föreläggande och förbud med vite (25 § lagen om brandfarliga och explosiva varor). Mot denna bakgrund föreslås att en vitesbestämmelse införs i den nu föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar. Elsäkerhetsverket anser att bestämmelsen ska ändras så att marknadskontrollmyndigheten får, i stället för ska, förena ett förbud med vite alternativt att kravet på särskilda skäl tas bort. För att förelägganden och förbud ska få genomslag och erforderlig effekt anser dock regeringen att besluten som huvudregel ska förenas med vite. Om det av särskilda skäl är obehövligt får myndigheterna avstå från detta vilket innebär att det finns en möjlighet att i det enskilda fallet göra undantag. Bestämmelsen utformas då i likhet med övrig nationell produktlagstiftning som anpassats till EU:s regelverk på området. Lagen (1985:206) om viten är tillämplig på de viten som bestäms enligt den föreslagna lagen. I lagen om viten finns bl.a. bestämmelser om hur vitesbeloppet ska fastställas. Den nu föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar bör därför inte kompletteras med ett sådant förtydligande angående vite som Teknikföretagen efterfrågar. Det som skiljer ett vite från en sanktionsavgift är att sanktionsavgift åläggs för redan begångna överträdelser medan vite har en framåtsyftande verkan. Vitet fungerar som en påtryckning mot den som gjort sig skyldig till en överträdelse att inte upprepa förfarandet. I de fall en sanktionsavgift har ålagts för en överträdelse kommer därför ett efterföljande vitesföreläggande att avse en annan sak än den överträdelse som sanktionsavgiften avsett. Omedelbar verkställighet av beslut Om marknadskontrollmyndigheten har konstaterat att det finns förutsättningar för ett föreläggande eller förbud finns det ofta ett behov av att beslutet genast blir gällande. Detta är särskilt fallet om anordningen eller tillbehöret för med sig risk för skada. Detsamma gäller beslut enligt EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll genom vilka marknadskontrollmyndigheten t.ex. förelägger en ekonomisk aktör att lämna tillträde till lokaler eller att lämna upplysningar, handlingar, provningsexemplar eller liknande. Här kan det vara angeläget att beslutet inte förhalas genom att behandlingen av ett överklagande inväntas. I 45 § produktsäkerhetslagen, 29 § lagen (2011:579) om leksakers säkerhet och 13 § radioutrustningslagen anges att tillsynsmyndigheten eller marknadskontrollmyndigheten får bestämma att vissa beslut ska gälla omedelbart. Enligt 35 § lagen om brandfarliga och explosiva varor kan en marknadskontrollmyndighet bestämma att dess beslut enligt nämnda lag ska gälla även om beslutet överklagas. Mot denna bakgrund bör marknadskontrollmyndigheten ges möjlighet att bestämma att dess beslut enligt såväl den föreslagna lagen som enligt EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll ska gälla omedelbart. Det föreslås att bestämmelsen i den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar formuleras i enlighet med motsvarande bestämmelser i produktsäkerhetslagen och övrig nämnd lagstiftning. Möjligheten att besluta om inhibition enligt 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) minimerar risken att en ekonomisk aktör drabbas av skada på grund av ett felaktigt beslut av en marknadskontrollmyndighet. 6.3.5 Ersättning för kostnader Regeringens förslag: En ekonomisk aktör ska ersätta marknadskontrollmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prov, om det visar sig att anordningen eller tillbehöret inte uppfyller kraven i EU:s förordning om gasanordningar. Även den ekonomiska aktören ska i vissa fall kunna få ersättning för varuprover och liknande. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: På produktsäkerhetsområdet gäller som utgångspunkt att en näringsidkare ska ersätta tillsynsmyndighetens kostnader för provtagning och undersökning av prover, om varan vid undersökningen visar sig vara farlig (11 § produktsäkerhetsförordningen). Importören och distributören har långtgående skyldigheter, ibland lika långtgående som tillverkaren (se artikel 9-11 i EU:s förordning om gasanordningar). Tillverkarens representant kan dessutom ges fullmakt att i hög utsträckning utföra tillverkarens uppgifter (se artikel 8). Provtagning kan ske hos samtliga ekonomiska aktörer (se artikel 19 i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll). Med hänsyn till det långtgående ansvar som de ekonomiska aktörerna har bör samtliga ekonomiska aktörer kunna bli skyldiga att betala avgifter för provtagning och undersökning av prover enligt den nya lagen. Skyldigheten bör enbart kunna uppstå om det har varit befogat att genomföra provtagningen, dvs. om det visar sig att anordningen eller tillbehöret inte uppfyller kraven i EU:s förordning om gasanordningar. En motsvarande möjlighet finns också t.ex. i lagen om brandfarliga och explosiva varor (27 §). Enligt bestämmelserna i produktsäkerhetslagen har en näringsidkare rätt till ersättning för varuprover och liknande som lämnas enligt den lagen, om det finns särskilda skäl för det (34 § första stycket). Det framstår som rimligt att en sådan rätt införs för de ekonomiska aktörerna i den nya lagen. 6.3.6 Tystnadsplikt och sekretess Regeringens förslag: Den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s förordning om gasanordningar eller lagen med kompletterande bestämmelser till förordningen får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon vid kontrollen har fått veta om någons affärs- eller driftförhållanden. I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Promemorians förslag är formulerat så att tystnadsplikten gäller för den som befattar sig med ett ärende. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap föreslår dock att lydelsen av bestämmelsen ändras så att det klart framgår att tystnadsplikten gäller såväl under som efter någons deltagande i ett marknadskontrollärende. Skälen för regeringens förslag Konfidentialitet och tystnadsplikt i EU-förordningarna Av artikel 23.10 i EU:s förordning om gasanordningar framgår att personalen vid ett organ för bedömning av överensstämmelse ska iaktta tystnadsplikt beträffande all information som erhålls när organet utför sina uppgifter, utom gentemot behöriga myndigheter. Vidare framgår att äganderättigheter ska skyddas. Av artikel 19.5 i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll framgår att marknadskontrollmyndigheterna ska iaktta konfidentialitet när det är nödvändigt för att skydda affärshemligheter eller personuppgifter enligt nationell lagstiftning. Detta gäller emellertid utan inskränkning av kravet på att information ska offentliggöras i så stor omfattning som möjligt för att användarnas intressen ska skyddas. Sekretess i det allmännas verksamhet De uppgifter som de svenska myndigheterna kan komma att ta emot med anledning av EU:s förordning om gasanordningar omfattas av offentlighetsprincipen. Principen innebär att allmänheten ska ha rätt till insyn i myndigheternas verksamhet. Denna princip kommer till uttryck bl.a. genom reglerna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen om rätten att ta del av allmänna handlingar. Begränsningar av offentlighetsprincipen finns framförallt i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL. Sekretess innebär ett förbud att röja en uppgift, oavsett om det sker genom utlämnande av handling eller genom att röja uppgiften muntligen eller på något annat sätt (3 kap. 1 § OSL). Sekretess innebär alltså såväl handlingssekretess som tystnadsplikt. Förbudet att röja eller utnyttja uppgifter gäller för myndigheter. Det gäller även för en person som fått kännedom om uppgiften genom att för det allmännas räkning delta i en myndighets verksamhet på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten, på grund av tjänsteplikt eller på annan liknande grund (2 kap. 1 § OSL). Sekretessbestämmelser till skydd för rikets förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation har placerats i 15 kap. OSL. Sekretessbestämmelser till skydd främst för en myndighets verksamhet för inspektion, kontroll och annan tillsyn har placerats i 17 kap. OSL. Sekretessbestämmelser till skydd för enskilds ekonomiska och personliga förhållanden finns i 21-40 kap. OSL. Sekretess på grund av avtal med en mellanfolklig organisation Sekretess gäller hos en statlig myndighet i verksamhet som avses i 30 kap. 23 § OSL för sådan uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten förfogar över på grund av avtal med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation som riksdagen godkänt. Det är fråga om s.k. absolut sekretess eftersom bestämmelsen saknar skaderekvisit. De sekretessbrytande bestämmelserna i 10 kap. 15-27 §§ och 28 § första stycket OSL får inte tillämpas i strid med vad som avtalats. Bestämmelsen omfattar både uppgifter som myndigheten har fått från utlandet och uppgifter som myndigheten har inhämtat i Sverige med stöd av avtalet (30 kap. 24 § OSL). I begreppet avtal anses ingå bl.a. rättsakter som gäller till följd av Sveriges medlemskap i EU, dvs. förordningar och direktiv m.m. som utfärdas av EU:s institutioner. För att bestämmelsen ska bli tillämplig krävs att det aktuella avtalet eller rättsakten innehåller en klausul eller artikel om att uppgiften inte får lämnas vidare i det aktuella fallet. Artikel 23.10 i EU:s förordning om gasanordningar och 19.5 i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll är sådana artiklar. Det innebär att bestämmelserna i dessa artiklar är tillämpliga för svenska myndigheter, med de begränsningar som följer av artiklarna och 30 kap. 24 § OSL. Behövs regler om tystnadsplikt? Myndigheter kan ibland behöva anlita extern hjälp för att utföra sina uppgifter. En myndighet kan t.ex. behöva konsultera teknisk expertis för att kunna avgöra om anordningar eller tillbehör uppfyller vad som krävs. Ofta torde dessa personer få en sådan anknytning till myndigheten att de i enlighet med 2 kap. 1 § OSL omfattas av sekretessregleringen. Uppgifter som kommer fram vid marknadskontrollen av en anordning eller ett tillbehör kan dock behöva hanteras av en vidare krets av personer än de som omfattas av denna reglering. Det bör därför införas en tystnadsplikt för den som i annan verksamhet än det allmännas har befattat sig med uppgifter i ett ärende om anordningar eller tillbehör (jfr 35 § produktsäkerhetslagen). Myndigheten för samhällsskydd och beredskap anser att bestämmelsen bör ändras så att det klart framgår att tystnadsplikten gäller såväl under som efter någons deltagande i ett marknadskontrollärende. Regeringen anser dock att båda de situationer som myndigheten nämner täcks av den lydelse som bestämmelsen har och ser därför inte skäl för att ändra dess lydelse. Sekretess hos marknadskontrollmyndigheterna I OSL finns inte någon generell sekretessbestämmelse som särskilt tar sikte på den typ av tillsynsverksamhet som bedrivs av marknadskontrollmyndigheter när det gäller gasanordningar. Sekretess gäller dock, i den utsträckning regeringen meddelar föreskrifter om det, i en statlig myndighets verksamhet som består i tillsyn över näringslivet. Sekretessen gäller för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs (30 kap. 23 § första stycket OSL). Enligt 9 § första stycket offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641), förkortad OSF, gäller sekretess i statliga myndigheters verksamhet som består i bl.a. tillsyn över näringslivet i den utsträckning som anges i bilagan till förordningen. Omfattningen av sekretessen ser olika ut hos olika myndigheter. Behovet av kompletterande regler om sekretess EU-förordningarna ställer, som framgår ovan, vissa krav när det gäller sekretess. Samtliga myndigheter som bedriver marknadskontroll enligt de nu aktuella EU-förordningarna ska ha ett tillfredsställande skydd när det gäller sekretess. Det kompletterande skydd som behövs kan åstadkommas genom ändringar i OSF. 6.4 Sanktionsavgifter Regeringens förslag: En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om aktören eller någon som handlar på dennes vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot kraven i EU:s förordning om gasanordningar. En sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. I övrigt ska i fråga om sanktionsavgift vissa bestämmelser i produktsäkerhetslagen tillämpas Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslagen. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap anser att det av den i promemorian valda formuleringen inte framstår som helt klart vilka typer av överträdelser som kan leda till sanktionsavgifter. I artikel 35 i EU:s förordning om gasanordningar anges att artiklarna 16-29 i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll ska tillämpas på gasanordningarna. Artikel 19.1 i nyss nämnda förordning ger marknadskontrollmyndigheterna befogenhet att i samband med marknadskontroll bl.a. begära provexemplar av produkter. Bestämmelsen kan även sägas ålägga de ekonomiska aktörerna motsvarande skyldighet, dvs. att tillhandahålla ett provexemplar. Det bör därför klargöras huruvida ekonomiska aktörers överträdelser av denna typ av skyldigheter ska kunna leda till åläggande av sanktionsavgift. Swedac stöder förslaget om en sanktionsväxling, dvs. att straff ersätts av administrativa sanktionsavgifter. Swedac anser emellertid att sanktionssystemet bör baseras på ett strikt ansvar i enlighet med de förslag som lämnas av 2016 års marknadskontrollutredning (Marknadskontrollmyndigheter - befogenheter och sanktionsmöjligheter SOU 2017:69). Elsäkerhetsverket anser att skrivningen bör ändras så att det i stället framgår att en sanktionsavgift inte får åläggas någon i de fall ett utdömande av vite skett, alternativt att en ansökan om utdömande av vite har gjorts. Det bör vara först då som en risk för dubbelbestraffning föreligger. Livsmedelsverket framför liknande synpunkter och anför även att förslaget när det gäller sanktionsavgifter till vissa delar avviker från det förslag om sanktionsavgifter som finns i lagrådsremissen Effektivare sanktioner inom livsmedelskedjan m.m. Livsmedelsverket anför att det vore önskvärt att sanktionsavgifter inom olika områden i möjligaste mån präglas av ett gemensamt synsätt. Skälen för regeringens förslag Förordningens krav och nuvarande reglering Enligt artikel 43 i EU:s förordning om gasanordningar ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner för ekonomiska aktörers överträdelser av bestämmelser i förordningen. Sådana regler får omfatta straffrättsliga påföljder för allvarliga överträdelser. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska anmäla dessa regler till kommissionen senast den 21 mars 2018. Vidare stadgas att medlemsstaterna ska vidta alla åtgärder som krävs för att se till att deras sanktionsregler för ekonomiska aktörers överträdelser av bestämmelserna i denna förordning efterlevs. Artikeln kräver kompletterande bestämmelser i svensk rätt. EU-direktivet om gasanordningar innehåller inte några bestämmelser om sanktioner. Emellertid omfattas gasanordningar av bestämmelserna i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll. I nämnda förordningen finns dels bestämmelser som ålägger medlemsstaterna att säkerställa att produkter som utgör en allvarlig risk inte förekommer på marknaden (artikel 20), dels bestämmelser om begränsade åtgärder som innebär att medlemsstaterna ska säkerställa att de åtgärder som vidtas för att begränsa tillhandahållandet av en produkt på marknaden är proportionella och väl motiverade (artikel 21). I EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll finns även bestämmelser om sanktioner som anger att medlemsstaterna ska anta regler om vilka sanktioner som ska gälla för ekonomiska aktörers överträdelser (artikel 41). EU-direktivet om gasanordningar är som nämnts ovan genomfört i olika svenska myndigheters regelverk, bl.a. genom Sprängämnesinspektionens föreskrifter om gasapparater (SÄIFS 2000:6). I nämnda föreskrifter anges att bestämmelser om ansvar på grund av överträdelse av föreskrifterna finns i den nu upphävda lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor. I den nu gällande lagen om brandfarliga och explosiva varor finns bestämmelser om ansvar i 28-32 §§. Av 28 § framgår att den som bryter mot de ovan nämnda föreskrifterna kan dömas till böter. Som ett exempel på en överträdelse som i dag är straffsanktionerad kan nämnas att en tillverkare med uppsåt eller av oaktsamhet släpper ut en gasanordning på marknaden och att den inte är konstruerad så att den uppfyller de grundläggande kraven som anges i Sprängämnesinspektionens föreskrifter om gasapparater. Sanktionen ska då omfatta den handling som begåtts. Straff eller sanktionsavgift? Frågan är om det är ändamålsenligt att överträdelser av kraven i EU:s förordning om gasanordningar är kriminaliserade. Det kan ifrågasättas om det inte vore lämpligare med ett system med administrativa sanktionsavgifter. Frågan om införande av sanktionsavgifter har prövats i åtskilliga lagstiftningsärenden. Regeringen antog i propositionen Marknadskontroll för produktsäkerhet m.m. riktlinjer för organisationen av marknadskontroll av produkter till skydd för främst liv, hälsa och miljö (prop. 1993/94:161 s. 27). Regeringen uppmärksammade då särskilt att sanktionsavgifter ofta kan vara lämpliga vid överträdelser av säkerhetsbestämmelserna. Erfarenheten hade enligt regeringen visat att straffbestämmelser i motsvarande situation ytterst sällan får någon praktisk tillämpning. Mot bakgrund av dessa uttalanden infördes det sedermera bestämmelser om sanktionsavgifter på skilda håll i produktlagstiftningen, bl.a. i lagen (1992:1328) om farliga livsmedelsimitationer, den nu upphävda lagen (1996:18) om vissa säkerhets- och miljökrav på fritidsbåtar, produktsäkerhetslagen och den nu upphävda lagen (1992:1327) om leksakers säkerhet. En övergång från straff till sanktionsavgifter har även skett på andra områden, såsom i konkurrenslagstiftningen och marknadsföringslagstiftningen. I detta ärende finns det flera beröringspunkter med genomförandet av EU-direktivet om leksakers säkerhet (2009/48/EG), som var det första direktivet som fullt ut anpassades till det s.k. varupaketet (se avsnitt 4). I 32 § lagen om leksakers säkerhet föreskrivs att en ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om den ekonomiska aktören eller någon som handlar på den ekonomiska aktörens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot bestämmelser i lagen eller i föreskrifter som har meddelats i anslutning till bestämmelser i lagen. Genom hänvisning i lagen tillämpas bestämmelserna om sanktionsavgifter i produktsäkerhetslagen. Samma ordning gäller enligt lagen om fritidsbåtar och vattenskotrar som syftar till att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/53/EU om fritidsbåtar och vattenskotrar (prop. 2015/16:64 s. 71 f.) samt enligt radioutrustningslagen som syftar till att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/53/EU (prop. 2015/16:93 s. 49 f.). En övergång till sanktionsavgifter En sanktionsavgift kan många gånger antas vara ett mer effektivt styrmedel mot överträdelser som begås inom ramen för en juridisk persons verksamhet än straff i och med att det ofta kan vara svårt att peka ut en fysisk person som uppfyller de objektiva och subjektiva rekvisiten för brott och därmed svårt att döma till ansvar. Detta överensstämmer med erfarenheterna inom produktlagstiftningen i övrigt där utdömande av ansvar är ytterst sällsynt. Det kan därför ifrågasättas om systemet har någon preventiv verkan av betydelse. Sanktionsavgifter kan däremot åläggas såväl fysiska som juridiska personer, och kan utformas så att de blir i hög grad vinsteliminerande. Överträdelser av den nya förordningens bestämmelser är vidare av den arten att de i första hand upptäcks av marknadskontrollmyndigheten, som i allmänhet har bättre förutsättningar att utreda dem än polis och åklagare. Det bör noteras att artikel 43 i förordningen inte bara kräver att sanktioner införs, utan också att medlemsstaterna vidtar alla åtgärder som behövs för att säkerställa att sanktionerna också efterlevs. I ett system med sanktionsavgifter kan marknadskontrollmyndigheten själv väcka talan om påförande av sanktionsavgift, efter att ha tagit ställning till om förutsättningarna för det är uppfyllda. För en övergång från straff till sanktionsavgifter talar också intresset av enhetlighet i förhållande till utvecklingen inom övrig produktlagstiftning. Sammanfattningsvis är bedömningen att sanktionsavgifter är ett modernare och effektivare sätt än straff för att sanktionera överträdelser av bestämmelser om skyldigheter för ekonomiska aktörer. I den nya lagen bör det därför införas bestämmelser om sanktionsavgifter. Förutsättningar för skyldigheten att betala sanktionsavgift Utmärkande för sanktionsavgifter i förhållande till straffansvar är att en avgift många gånger kan dömas ut oberoende av subjektiva omständigheter. Så är fallet i det förslag till lagstiftning som Livsmedelsverket nämner. Swedac anser att sanktionssystemet även när det gäller överträdelser av bestämmelserna om gasanordningar, i likhet med det förslag som 2016 års marknadskontrollutredning lämnar i sitt betänkande, bör baseras på ett strikt ansvar. Den av marknadskontrollutredningen föreslagna horisontella lagen om marknadskontroll innehåller en bestämmelse om sanktionsavgift för vissa överträdelser av bestämmelser om produktkrav. Av den föreslagna lagen framgår emellertid inte vilka överträdelser av gällande produktkrav som kan medföra att sanktionsavgifter påförs den ekonomiska aktören. Avsikten är i stället att de särskilda sektorslagarna ska innehålla bestämmelser om vilka regelöverträdelser som kan medföra sanktionsavgift. Utredningen anför att de regelöverträdelser som främst kan komma i fråga för de föreslagna reglerna om sanktionsavgifter bör vara de som är mindre allvarliga eller av normalgraden, är klara och tydliga, som inte kräver någon mer omfattande utredning eller bedömning och där överträdelsen sker med viss frekvens. Det har inte framkommit annat än att det, när det gäller den nu föreslagna lagen om kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar, kan uppkomma situationer då det finns behov av att kunna meddela sanktionsavgifter även för regler som innehåller mera komplicerade bedömningsmoment. Att denna bedömning enligt förslaget görs av en domstol, tillgodoser enligt regeringen högt ställda krav på en rättssäker prövning. Regeringen anser därför att oaktsamhet eller uppsåt ska föreligga för att en sanktionsavgift ska komma i fråga. En liknande bedömning har gjorts i förarbetena till andra produktlagar (prop. 2003/04:121 s. 157 f., prop. 2010/11:65 s. 82, prop. 2015/16:64 s. 72 och prop. 2015/16:93 s. 50). Regeringen konstaterar att frågan om strikt ansvar när det gäller överträdelser av bestämmelser i produktlagstiftning i och med beredningen av marknadskontrollutredningens förslag kommer att bli föremål för bedömningar i framtida lagstiftningsarbete. I detta beredningsarbete kommer man, som Swedac påpekar, att överväga huruvida sanktionsbestämmelser i fortsättningen ska finns i en horisontell lag om marknadskontroll i stället för som nu i olika produktlagstiftningar. Överträdelser som omfattas av vitesföreläggande eller vitesförbud Förelägganden eller förbud ska som huvudregel enligt den nya lagen förenas med vite. Det finns i princip inte något hinder mot att förena ett föreläggande eller förbud med vite trots att underlåtenhet att vidta den åtgärd som avses med föreläggandet också kan föranleda någon annan sanktion, t.ex. sanktionsavgift. Detta gör att en handling eller underlåtenhet kan komma att omfattas av såväl ett vitesföreläggande eller vitesförbud som en bestämmelse om sanktionsavgift. För att undvika den dubbla sanktion det skulle innebära att döma ut både vite och sanktionsavgift har det i 38 § produktsäkerhetslagen införts en bestämmelse om att avgift inte får dömas ut för åtgärder som omfattas av ett åläggande eller ett förbud som har meddelats vid vite med stöd av lagen (se prop. 2003/04:121 s. 162). En motsvarande bestämmelse finns också i 32 § lagen om leksakers säkerhet och i 16 § radioutrustningslagen. Elsäkerhetsverket anser att skrivningen i den i promemorian föreslagna bestämmelsen bör ändras så att en sanktionsavgift inte får åläggas någon i de fall ett utdömande av vite har skett, alternativt att en ansökan om utdömande av vite har gjorts. Även Livsmedelverket har framfört liknande synpunkter. Myndigheternas uppfattning är att det först i de nämnda situationerna föreligger en risk för dubbelbestraffning. Regeringen anser emellertid att de situationer som myndigheterna nämner omfattas av den i promemorian föreslagna skrivningen som också stämmer överens med hur dubbelbestraffningsförbud har utformats i flera andra produktlagstiftningar (bl.a. 32 § lagen om leksakers säkerhet och 16 § radioutrustningslagen). En bestämmelse med denna innebörd och utformning bör därför även införas i den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap efterfrågar ett klargörande av huruvida ekonomiska aktörers underlåtenhet att efterkomma skyldigheter som är kopplade till handläggningen ska kunna leda till att en sanktionsavgift åläggs. Regeringen vill här förtydliga att en sanktionsavgift, även om bestämmelsen i och för sig inte är begränsad till vissa typer av överträdelser, i första hand inte är avsedd att åläggas vid överträdelser av skyldigheter som är kopplade till handläggningen av marknadskontrollärenden. Sådana överträdelser föranleder normalt sett ett föreläggande vid vite och kan därmed inte bli föremål för sanktionsavgift (5 § jämfört med 9 § andra stycket i den föreslagna lagen). Avgiftens storlek och begränsningar i avgiftsskyldigheten Överträdelser av bestämmelserna i EU-förordningen om gasanordningar kan antas vara av högst varierande art och karaktär. Bestämmelserna om sanktionsavgift bör därför utformas så att avgiften i varje enskilt fall kan tas ut med ett proportionellt belopp. Det följer av förordningens definition av tillhandahållande på marknaden att endast leveranser i samband med kommersiell verksamhet omfattas av förordningen. Sanktionsavgift kommer därmed att aktualiseras enbart i förhållande till näringsidkare. I 40 § produktsäkerhetslagen finns bestämmelser om att sanktionsavgiften ska fastställas till lägst 5 000 kronor och högst 5 miljoner kronor, dock högst tio procent av näringsidkarens årsomsättning. Det har inte framkommit något som ger anledning att i detta sammanhang föreslå andra beloppsgränser än de som gäller enligt produktsäkerhetslagen, lagen om leksakers säkerhet och radioutrustningslagen. Dessa bestämmelser bör därför tillämpas även på sanktionsavgifter enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar. I 41 § produktsäkerhetslagen, som enligt 32 § lagen om leksakers säkerhet och 16 § radioutrustningslagen även ska tillämpas vid överträdelser av nu nämnda lagar, finns bestämmelser om att det vid fastställande av sanktionsavgift ska tas särskild hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser. I ringa fall ska någon avgift inte tas ut och avgiften får efterges, om det finns synnerliga skäl för det. Motsvarande bestämmelser bör tillämpas även vid överträdelser av EU-förordningen om gasanordningar och föreskrifter som har meddelats för att komplettera förordningen. Bestämmelser i övrigt om sanktionsavgiften och om förfarandet för att utdöma sanktionsavgift I 37 § andra stycket produktsäkerhetslagen anges att sanktionsavgifter tillfaller staten. Enligt 39 § samma lag prövas frågor om påförande av sanktionsavgift av förvaltningsrätt efter ansökan av tillsynsmyndigheten. Ansökan ska göras hos den förvaltningsrätt inom vars domkrets tillsynsmyndigheten är belägen. Enligt 42 § får sanktionsavgift bara dömas ut om ansökan har delgetts den som anspråket riktar sig mot inom fem år från det att överträdelsen upphörde. En sanktionsavgift faller bort, om domen inte har kunnat verkställas inom fem år från det att den vann laga kraft. I 43 § anges att sanktionsavgifter ska betalas inom trettio dagar från det att domen har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i domen. Sanktionsavgifter ska betalas till den myndighet som regeringen bestämmer. Om en avgift inte betalas i rätt tid, ska myndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning. Det finns också en upplysningsbestämmelse om att bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Bestämmelserna i 37 § andra stycket samt 39-43 §§ produktsäkerhetslagen gäller även vid överträdelser av lagen om leksakers säkerhet (32 §) och i radioutrustningslagen (16 §). Motsvarande bör gälla även för överträdelser av bestämmelserna i EU:s förordning om gasanordningar. Mot bakgrund av det ovan nämnda ska frågan om påförande av sanktionsavgift prövas av förvaltningsrätt efter ansökan av en marknadskontrollmyndighet. Även detta skiljer sig, som Livsmedelsverket konstaterar, från vad som föreslås när det gäller sanktioner inom livsmedelskedjan. Produktsäkerhetslagens bestämmelser om sanktionsavgifter kommer därmed att vara tillämpliga både om slutanvändaren är konsument och om denna är annan än konsument. 6.5 Överklagande Regeringens förslag: En marknadskontrollmyndighets beslut om att meddela förbud och förelägganden samt beslut i fråga om ekonomisk ersättning får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: De beslut som en marknadskontrollerande myndighet fattar i tillsynsärenden som gäller marknadskontroll enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor får i dag överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Det framstår som lämpligt att denna ordning gäller även enligt den nya lagen. En marknadskontrollmyndighets beslut om att meddela förbud och förelägganden samt beslut i fråga om ekonomisk ersättning ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol, med krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Enligt 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar kommer därmed överklaganden att prövas av den förvaltningsrätt inom vars domkrets marknadskontrollmyndigheten i fråga är belägen. Även en marknadskontrollmyndighets beslut med stöd av artikel 19.1 i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll ska kunna överklagas, liksom beslut enligt andra artiklar i den nämnda förordningen. Detsamma gäller beslut enligt EU:s förordning om gasanordningar, i den mån dessa innebär förpliktelser för ekonomiska aktörer. Att sådana beslut kan överklagas följer av förvaltningslagen (2017:900). Som framgår ovan kommer beslut om åläggande av sanktionsavgifter inte att prövas av marknadskontrollmyndigheten som första instans, utan av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av myndigheten. I 33 och 34 §§ förvaltningsprocesslagen finns det bestämmelser om överklagande av förvaltningsrättens beslut i sådana mål. Det behövs därmed inte någon särskild reglering i denna del. 7 Ikraftträdande Regeringens förslag: Den nya lagen ska träda i kraft den 1 augusti 2018. Promemorians förslag överensstämmer inte med regeringens. I promemorian föreslogs att lagen skulle träda i kraft den 1 juli 2018. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inte några invändningar. Livsmedelsverket anför att tiden som verket har på sig för att förbereda sig för den nya uppgiften som marknadskontrollmyndighet är mycket kort. Det får antas att det dröjer längre än så innan Livsmedelsverket har resurser och kompetens på den nivå som uppdraget kräver. Skälen för regeringens förslag: EU:s förordning om gasanordningar ska tillämpas fr.o.m. den 21 april 2018, med undantag av artiklarna 4, 19-35 och 42 samt bilaga 2, som ska tillämpas fr.o.m. den 21 oktober 2016 och artikel 43.1, som ska tillämpas fr.o.m. den 21 mars 2018. Den 21 april 2018 upphör det tidigare direktivet på området att gälla. Den nya lagen bör därför träda i kraft så snart som möjligt. Mot den bakgrunden och med hänsyn till den tid som de olika leden i lagstiftningsprocessen förväntas ta framstår den 1 augusti 2018 som den tidigaste möjliga tidpunkten för ikraftträdande av den nya lag som föreslås. 8 Konsekvenser Regeringens förslag: Förslaget innebär att den svenska regleringen av marknadskontroll av gasanordningar och tillbehör blir mer enhetlig och lättöverskådlig. Förslaget medför inte några ökade kostnader för företag vars produkter uppfyller kraven som gäller enligt EU:s förordning om gasanordningar. Dessa företag kommer under vissa förutsättningar ha möjlighet att få ersättning för varuprover och liknande vid marknadskontrollmyndigheternas tillsyn. Företag kan i större utsträckning antas avhålla sig från att bryta mot de grundläggande krav som gäller för utformningen av gasanordningar och tillbehör eftersom överträdelser kan leda till beslut om sanktionsavgift. Förslaget leder inte till annat än marginella kostnadsökningar för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Elsäkerhetsverket, Livsmedelsverket, förvaltningsdomstolarna och Polismyndigheten. Dessa kostnadsökningar bedöms kunna hanteras inom respektive myndighets befintliga anslagsram. Möjligheten att bedriva en effektiv marknadskontroll främjas genom det nya sanktionssystemet. Förslaget bedöms inte medföra några ökade kostnader för andra statliga myndigheter, kommuner eller landsting. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna har inte några invändningar mot regeringens bedömning. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap anför att den föreslagna regleringen kommer att medföra en tydlighet i hur marknadskontrollen över harmoniserade gasanordningar är organiserad i Sverige, något som hittills har saknats. Det är angeläget från såväl myndighetens som enskildas perspektiv, särskilt för de ekonomiska aktörerna som åläggs skyldigheter enligt EU:s förordning om gasanordningar, att det finns en tydlig reglering av vilka befogenheter och sanktioner som finns liksom vilka myndigheter dessa befogenheter och sanktionsmöjligheter tillkommer. Livsmedelsverket anser att för det fall att verket skulle utses till marknadskontrollmyndighet med ansvar för en viss del av kontrollen när det gäller gasanordningar så skulle detta, åtminstone inledningsvis, sannolikt medföra betydande kostnader för verket. Verket delar inte bedömningen att verkets kostnader för marknadskontrollen kan bedömas bli marginella och därmed kan hanteras inom myndighetens anslagsramar. Skälen för regeringens bedömning Regelverkets utformning Förslaget syftar framförallt till att anpassa det nationella regelverket till EU:s förordning om gasanordningar, som är direkt tillämplig i medlemsstaterna. EU:s förordning om gasanordningar ska tillämpas i dess helhet fr.o.m. den 21 april 2018. För att förordningen ska kunna tillämpas och få ett effektivt genomslag i Sverige krävs kompletterande bestämmelser. Konstruktion, tillverkning och marknadskontrollen av gasanordningar regleras i dag i olika regelverk (se avsnitt 3.1). Genom den nya lagen blir den nationella regleringen mer lättöverskådlig. Större enhetlighet kommer också att uppnås genom att ett gemensamt system för sanktionsavgifter som liknar dem som redan finns på produktsäkerhetsområdet införs (se avsnitt 5.8). Möjligheten att bedriva en effektiv marknadskontroll främjas genom det nya sanktionssystemet. En alternativ lösning till det som nu föreslås är att marknadskontrollen av gasanordningar även i fortsättningen skulle regleras i olika författningar beroende på vilken risk som marknadskontrollen gäller. Detta bedöms emellertid som ett sämre alternativ då systemet skulle bli mer svåröverskådligt och inte lika effektivt. Vilka berörs av förslaget? Tillverkare, representanter för tillverkare, importörer och distributörer av de gasanordningar som omfattas av förordningen berörs av förslaget. Grovt beräknat så berörs ett 50-tal företag i Sverige av förslaget. Förslaget kommer även att ha viss påverkan på de marknadskontrollerande myndigheternas verksamhet. Även förvaltningsdomstolarna och Polismyndigheten berörs av förslaget. Konsekvenser för företag Förslagen innebär inte att några ytterligare skyldigheter läggs på de ekonomiska aktörer som uppfyller kraven som gäller i dag för konstruktion, tillverkning och saluföring av gasanordningar och tillbehör. De företag som följer dessa krav kommer därmed inte att drabbas av ökade kostnader. Företagen kommer att kunna få kostnader för varuprover och liknande ersatta om det finns särskilda skäl för det (se avsnitt 5.6.6). Alternativet att marknadskontrollen av gasanordningar regleras i olika författningar skulle sannolikt medföra större kostnader för de ekonomiska aktörerna. Bestämmelserna blir då mer svåröverskådliga och olika förfaranden och sanktioner skulle gälla för marknadskontrollen av gasanordningar beroende på vilken risk som kontrollen gäller. Konsekvenser för myndigheterna och förvaltningsdomstolarna Förslaget innebär att bl.a. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap kommer att behöva ansöka hos domstol om utdömande av sanktionsavgift. I dag är överträdelser av de föreskrifter som ingår i Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps regelverk och som handlar om gasanordningar kriminaliserade. Det kan möjligen antas att ansökningsförfarandet, och det arbete som det innebär att uppträda som part i domstol, kan innebära en viss kostnadsökning för myndigheten. Det finns dock skäl att anta att denna kostnadsökning kommer att vara marginell. Kostnadsökningarna som förslaget kan leda till för de marknadskontrollerande myndigheterna bedöms, även med beaktande av vad Livsmedelsverket anför, bli marginella och bedöms kunna hanteras inom respektive myndighets befintliga ram. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har i dag en möjlighet att begära hjälp av Polismyndigheten när det gäller åtgärder för tillsyn. Genom förslaget utvidgas möjligheten att begära hjälp av Polismyndigheten på så vis att samtliga marknadskontrollerande myndigheter generellt ges möjlighet att begära biträde av Polismyndigheten vid åtgärder för marknadskontroll av gasanordningar. Antalet fall där sådan hjälp begärs kan antas vara litet. Utvidgningen kan inte antas leda till annat än marginella kostnadsökningar för Polismyndigheten. Förslagen om införande av sanktionsavgifter kan inte väntas föranleda annat än en begränsad ökning av ärendena som kommer in till förvaltningsdomstolarna. Den förväntade kostnadsökningen kan inte antas bli annat än marginell. Sammanfattningsvis konstateras att de kostnadsökningar som förslagen bedöms leda till för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Elsäkerhetsverket, Livsmedelsverket, Polismyndigheten och förvaltningsdomstolarna är marginella. Kostnaderna bedöms kunna hanteras inom respektive myndighets befintliga anslagsramar. Om man i stället valt alternativet att marknadskontrollen av gasanordningar regleras i olika författningar skulle detta sannolikt medföra mera arbete och därmed större kostnader för de marknadskontrollerande myndigheterna. Förslaget bedöms inte medföra några ökade kostnader för andra statliga myndigheter, kommuner eller landsting. Förslaget bör träda i kraft så snart som möjligt efter det att EU:s förordning om gasanordningar ska tillämpas. Det finns inte något behov av speciella informationsinsatser. 9 Författningskommentarer Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar Tillämpningsområde 1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/426 av den 9 mars 2016 om anordningar för förbränning av gasformiga bränslen och om upphävande av direktiv 2009/142/EG, i den ursprungliga lydelsen (EU:s förordning om gasanordningar). Förordningen innehåller krav som ska vara uppfyllda för att gasanordningar och tillbehör ska få tillhandahållas på marknaden. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.1, anger att lagen kompletterar EU:s förordning om gasanordningar. Upplysningsvis anges att förordningen innehåller krav som måste vara uppfyllda för att gasanordningar eller tillbehör ska få tillhandahållas inom EU. Hänvisningen till EU-förordningen är utformad så att den avser förordningen i en viss angiven lydelse, s.k. statisk hänvisning. Det innebär att när det hänvisas till EU:s förordning om gasanordningar i andra paragrafer är det dess ursprungliga lydelse som avses. Valet av hänvisningsteknik behandlas i avsnitt 6.1. Ord och uttryck i lagen har samma betydelse som i EU:s förordning om gasanordningar. Marknadskontrollmyndigheter 2 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer ska utöva marknadskontroll enligt EU:s förordning om gasanordningar och denna lag. Bestämmelser om marknadskontroll finns även i artiklarna 15.3 och 16-29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93, i den ursprungliga lydelsen (EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll). Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.3.1 och 6.3.2, innehåller kompletterande bestämmelser till kapitel 5 i EU:s förordning om gasanordningar (se även skäl 63). Paragrafen anger att en eller flera myndigheter ska utöva marknadskontroll. Marknadskontroll är enligt artikel 2.17 i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll den verksamhet som bedrivs och de åtgärder som vidtas av de offentliga myndigheterna för att se till att produkterna överensstämmer med de krav som fastställs i relevant harmoniserad gemenskapslagstiftning och inte hotar hälsan, säkerheten eller andra aspekter av skyddet av allmänintresset. I paragrafen upplyses om att regeringen ska bestämma vilka myndigheter som ska utöva marknadskontroll av utformningen och tillverkningen av gasanordningar och tillbehör. Paragrafen innehåller också en upplysning om att det finns en allmän reglering av marknadskontroll i vissa artiklar i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll. Hänvisningen till EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll är utformad så att den avser förordningen i en viss angiven lydelse, s.k. statisk hänvisning. Det innebär att när det hänvisas till EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll i andra paragrafer är det dess ursprungliga lydelse som avses. Valet av hänvisningsteknik behandlas i avsnitt 6.1. Hjälp från Polismyndigheten 3 § På begäran av marknadskontrollmyndigheten ska Polismyndigheten lämna den hjälp som behövs när myndigheten vidtar åtgärder enligt artikel 19.1 i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll, om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan vidtas utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.3.3, kompletterar artikel 19.1 i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll i fråga om marknadskontroll av gasanordningar och tillbehör. I paragrafen anges att Polismyndigheten på begäran av en marknadskontrollmyndighet ska lämna den hjälp som behövs för att de åtgärder som anges i artikel 19.1 i förordningen ska kunna genomföras. Artikel 19.1 innehåller direkt tillämpliga bestämmelser som riktar sig till marknadskontrollmyndigheterna. Av första punkten framgår att hjälp av Polismyndigheten får begäras vid sådana särskilda förhållanden som medför att det kan antas finnas en risk för att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter att använda våld enligt 10 § polislagen behöver tillgripas. En marknadskontrollmyndighet kan exempelvis begära hjälp av Polismyndigheten när den ekonomiske aktören vägrar att lämna en representant från myndigheten tillträde till sina lokaler. Enligt andra punkten kan en marknadskontrollmyndighet även begära hjälp av Polismyndigheten om det annars finns synnerliga skäl. Sådana skäl kan exempelvis föreligga när det finns en överhängande risk för att produkter eller handlingar kommer att förstöras och det inte är möjligt att avvakta till dess att verkställigheten kan lösas på ett annat sätt. Föreläggande och förbud 4 § Marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att EU:s förordning om gasanordningar ska följas. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.3.4, ger en marknadskontrollmyndighet rätt att meddela de förelägganden och förbud som behövs för att EU:s förordning om gasanordningar ska följas. Ett beslut enligt paragrafen kan t.ex. avse ett förbud att tillhandahålla en viss anordning på marknaden om den inte uppfyller de krav på märkning som gäller enligt EU:s förordning om gasanordningar eller ett föreläggande att åtgärda den bristande märkningen så att kraven i förordningen uppfylls. Ett föreläggande kan även avse ett åläggande att återkalla en viss produkt. 5 § Ett föreläggande eller förbud enligt 4 § eller ett beslut om åtgärd enligt EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.3.4, innehåller en bestämmelse om att vissa beslut av en marknadskontrollmyndighet som huvudregel ska förenas med vite. Bestämmelsen kompletterar tillsammans med 9 § artikel 43 i EU:s förordning om gasanordningar. Med stöd av bestämmelsen är det möjligt att koppla ett vite till ett föreläggande eller ett förbud enligt 4 § eller till ett beslut som marknadskontrollmyndigheter fattar med stöd av t.ex. EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll. Ett beslut kan innebära att tillträde begärs till en ekonomisk aktörs lokaler eller att provexemplar av en produkt begärs. Huvudregeln är att ett beslut ska förenas med vite. Bestämmelsen ger dock en marknadskontrollmyndighet möjlighet att i det enskilda fallet avstå från detta, t.ex. när det står klart att en ekonomisk aktör kommer att följa ett föreläggande. Omedelbar verkställighet 6 § Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att ett beslut enligt 4 § eller enligt EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll ska gälla omedelbart. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.3.4, anger att en marknadskontrollmyndighet får bestämma att dess beslut enligt angivna bestämmelser i lagen och i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll ska gälla omedelbart. Om en marknadskontrollmyndighet konstaterar att det finns förutsättningar för ett föreläggande eller förbud, är det i regel ändamålsenligt att beslutet gäller omedelbart. Verkställigheten av ett beslut ska alltså inte kunna förhalas i avvaktan på prövningen av ett överklagande. Detsamma gäller ett beslut enligt EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll, som ger myndigheten befogenheter att t.ex. ålägga en ekonomisk aktör att lämna vissa upplysningar och handlingar som behövs för marknadskontrollen (se artikel 19.1). Möjligheten att begära inhibition enligt 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) minimerar risken för att de ekonomiska aktörerna drabbas av skada på grund av felaktiga beslut. Kravet för att beviljas inhibition ska som huvudregel sättas lägre vid beslut som är särskilt ingripande eller vars verkställighet innebär effekter som är oåterkalleliga (se bl.a. RÅ 1990 ref. 82). Ekonomisk ersättning 7 § En tillverkare, tillverkares representant, importör eller distributör (ekonomisk aktör) ska ersätta marknadskontrollmyndigheten för provtagning och undersökning av ett prov, om det vid en kontroll visar sig att anordningen eller tillbehöret inte uppfyller kraven i EU:s förordning om gasanordningar. Marknadskontrollmyndigheten ska ersätta den ekonomiska aktören för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.3.5, innehåller bestämmelser om ekonomisk ersättning. Enligt första stycket är en ekonomisk aktör skyldig att ersätta marknadskontrollmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av ett prov, om det vid kontroll visar sig att en anordning eller ett tillbehör inte uppfyller kraven. Huvudregeln är att ekonomiska aktörer är skyldiga att tillhandahålla varuprover och liknande kostnadsfritt. Enligt andra stycket kan dock en ekonomisk aktör ha rätt till ersättning från en marknadskontrollmyndighet för detta om det finns särskilda skäl. Bestämmelsen har utformats i enlighet med 34 § första stycket produktsäkerhetslagen. Särskilda skäl för ersättning kan t.ex. vara att den undersökta produkten är dyrbar eller att fler provexemplar har begärts in jämfört med vad som kan anses vara normalt (prop. 2003/04:121 s. 145 och prop. 2010/11:65 s. 81). Tystnadsplikt 8 § Den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s förordning om gasanordningar och denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon då har fått veta om någons affärs- eller driftförhållanden. I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.3.6, innehåller bestämmelser om tystnadsplikt för den som befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s förordning om gasanordningar och den föreslagna lagen. Det kan förekomma att uppgifter i ett ärende om marknadskontroll hanteras av personer utanför det allmännas verksamhet som inte omfattas av regleringen i OSL. En marknadskontrollmyndighet kan t.ex. behöva anlita tekniska experter som är verksamma vid externa laboratorier som drivs i privat regi. Tystnadsplikten innebär enligt första stycket att sådana personer inte får avslöja eller utnyttja vad de har fått veta om någons affärs- eller driftförhållanden. Tystnadsplikten gäller såväl under som efter någons deltagande i ett marknadskontrollärende. Den som bryter mot tystnadsplikten kan dömas för brott mot tystnadsplikten enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. I andra stycket finns en upplysning om att OSL tillämpas i stället för första styckets regler om tystnadsplikt när det gäller den verksamhet som bl.a. en marknadskontrollmyndighet bedriver. Sanktionsavgift 9 § En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om aktören eller någon som handlar för dennes räkning uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot de skyldigheter som gäller för ekonomiska aktörer enligt EU:s förordning om gasanordningar. En sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. I övrigt ska i fråga om sanktionsavgift 37 § andra stycket och 39-43 §§ produktsäkerhetslagen (2004:451) tillämpas. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.4, innehåller bestämmelser om sanktionsavgift vid överträdelser av kraven i EU:s förordning om gasanordningar. Bestämmelsen kompletterar tillsammans med regleringen i 5 § artikel 43 i EU:s förordning om gasanordningar. Bestämmelsen i första stycket innebär att en ekonomisk aktör som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot de krav som föreskrivs i EU:s förordning om gasanordningar kan åläggas att betala en sanktionsavgift. Den ekonomiska aktören ansvarar också för överträdelser orsakade av den som handlar på dennes vägnar. I andra stycket anges att en ekonomisk aktör inte får åläggas att betala en sanktionsavgift för det fall att samma överträdelse omfattas av ett meddelat vitesförbud eller vitesföreläggande. Hänvisningen i tredje stycket innebär att produktsäkerhetslagens regler om sanktionsavgift ska tillämpas. Detta innebär bl.a. att det är marknadskontrollmyndigheten som kan väcka talan i förvaltningsdomstol om att utdöma en sanktionsavgift. Överklagande 10 § En marknadskontrollmyndighets beslut enligt 4 eller 7 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.5, innehåller bestämmelser om överklagande av en marknadskontrollmyndighets beslut. I första stycket anges vilka beslut enligt lagen som får överklagas. Överklagande, görs till allmän förvaltningsdomstol och kan enligt bestämmelsen avse en marknadskontrollmyndighets beslut om föreläggande och förbud enligt 4 §. Även beslut om ekonomisk ersättning enligt 7 § kan överklagas. Överklagande kan också ske av en marknadskontrollmyndighets beslut som grundar sig på befogenheter som anges i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll och som innebär förpliktelser för en ekonomisk aktör, t.ex. beslut om att aktören ska tillhandahålla provexemplar. Att sådana beslut kan överklagas följer av förvaltningslagen (2017:900). I andra stycket ställs krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Förordning (EU) nr 2016/426 om anordningar för förbränning av gasformiga bränslen Förordning (EG) nr 765/2008 om ackreditering och marknadskontroll Sammanfattning av promemorian Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar (Ju2017/09045/L4) Promemorian innehåller förslag till bl.a. en lag och en förordning med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar. Förslagen syftar till att anpassa svensk rätt till Europaparlamentets och rådets förordning av den 9 mars 2014 om anordningar för förbränning av gasformiga bränslen. EU-förordningen, som ersätter ett tidigare direktiv på området, innehåller bl.a. de krav som ställs på utformningen av gasanordningar för att de ska få tillhandahållas på EU:s inre marknad. Kraven på gasanordningar är i allt väsentligt de samma som tidigare. Vid tillämpningen av direktivet har det visat sig att vissa av bestämmelserna behöver klargöras och uppdateras. Eftersom det i stort sett inte finns någon flexibilitet vid införlivandet av ett direktiv, då tillämpningsområdet, de grundläggande kraven och förfarandet för bedömning av överensstämmelse måste vara samma i alla medlemsstater, har direktivet ersatts av en förordning. Den nya lagen kompletterar EU:s förordning om gasanordningar och anger att marknadskontrollen, dvs. tillsynen över att EU-förordningen följs, ska utövas av de myndigheter som regeringen bestämmer. Marknadskontrollmyndigheterna ska bl.a. få meddela de förelägganden och förbud som behövs för att regelverket ska följas. Vidare ska marknadskontrollmyndigheten i vissa fall kunna ansöka i allmän förvaltningsdomstol om utdömande av sanktionsavgift. Den föreslagna lagen innehåller även bestämmelser om hjälp från Polismyndigheten, ekonomisk ersättning, tystnadsplikt och överklagande. I den nya förordningen ges Myndigheten för samhällsskydd och beredskap huvudansvaret när det gäller marknadskontrollen av gasanordningar. Elsäkerhetsverket ges ansvar för marknadskontrollen när det gäller faror av elektriskt eller elektromagnetiskt ursprung och Livsmedelsverket ska var marknadskontrollmyndighet när det gäller material och delar som används vid tillverkningen och som kan komma i kontakt med livsmedel eller dricksvatten. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ges en samordnande funktion när det gäller marknadskontrollen av gasanordningar. Författningsändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2018. Promemorians lagförslag Förslag till lag om kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar Härigenom föreskrivs följande. Tillämpningsområde och definitioner 1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentet och rådets förordning (EU) 2016/426 av den 9 mars 2016 om anordningar för förbränning av gasformiga bränslen och om upphävande av direktiv 2009/142/EG (EU:s förordning om gasanordningar). Förordningen innehåller krav som ska vara uppfyllda för att gasanordningar och tillbehör ska få tillhandahållas på marknaden. Termer och uttryck i lagen har samma betydelse som i EU:s förordning om gasanordningar. Marknadskontrollmyndigheter 2 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer (marknadskontrollmyndigheter) ska utöva marknadskontroll enligt EU:s förordning om gasanordningar och denna lag. Bestämmelser om marknadskontroll finns även i artiklarna 15.3 och 16-29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93. Hjälp från Polismyndigheten 3 § På begäran av en marknadskontrollmyndighet ska Polismyndigheten lämna den hjälp som behövs när marknadskontrollmyndigheten vidtar åtgärder enligt artikel 19.1 i förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan vidtas utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, 2. eller det annars finns synnerliga skäl. Förelägganden och förbud 4 § Marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att EU:s förordning om gasanordningar, i den ursprungliga lydelsen, ska följas. 5 § Ett föreläggande eller förbud enligt 4 § eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Omedelbar verkställighet 6 § Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att ett beslut enligt 4 § eller enligt artikel 19.1 i förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, ska gälla omedelbart. Ersättning 7 § § En ekonomisk aktör ska ersätta marknadskontroll-myndigheten för provtagning och undersökning av prov, om det vid en kontroll visar sig att anordningen eller tillbehöret inte uppfyller kraven i EU:s förordning om gasanordningar. Marknadskontrollmyndigheten ska ersätta den ekonomiska aktören för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det. Tystnadsplikt och sekretess 8 § Den som befattar sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s förordning om gasanordningar och denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon då har fått veta om någons affärs- eller driftförhållanden. I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Sanktionsavgift 9 § En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om denne eller någon som handlar för den ekonomiska aktörens räkning uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot de skyldigheter som gäller för ekonomiska aktörer enligt EU:s förordning om gasanordningar, i den ursprungliga lydelsen. Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. I övrigt ska i fråga om sanktionsavgift 37 § andra stycket och 39-43 §§ produktsäkerhetslagen (2004:451) tillämpas. Överklagande 10 § En marknadskontrollmyndighets beslut enligt 4 och 7 §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2018. 2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för förelägganden och förbud som meddelats före den 1 juli 2018. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttranden över promemorian lämnats av Nacka tingsrätt, Förvaltningsrätten i Karlstad, Åklagarmyndigheten, Polismyndigheten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, Kommerskollegium, Konsumentverket, Kemikalieinspektionen, Elsäkerhetsverket, Livsmedelsverket, Boverket, Arbetsmiljöverket, Regelrådet, Energigas Sverige och Teknikföretagen. Svenskt näringsliv och Svensk handel har inbjudits att lämna synpunkter, men avstått från att yttra sig eller inte hörts av. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar Härigenom föreskrivs följande. Tillämpningsområde och definitioner 1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/426 av den 9 mars 2016 om anordningar för förbränning av gasformiga bränslen och om upphävande av direktiv 2009/142/EG (EU:s förordning om gasanordningar). Förordningen innehåller krav som ska vara uppfyllda för att gasanordningar och tillbehör ska få tillhandahållas på marknaden. Ord och uttryck i lagen har samma betydelse som i EU:s förordning om gasanordningar. Marknadskontrollmyndigheter 2 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer (marknadskontrollmyndigheter) ska utöva marknadskontroll enligt EU:s förordning om gasanordningar och denna lag. Bestämmelser om marknadskontroll finns även i artiklarna 15.3 och 16-29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93. Hjälp från Polismyndigheten 3 § På begäran av en marknadskontrollmyndighet ska Polismyndigheten lämna den hjälp som behövs när marknadskontrollmyndigheten vidtar åtgärder enligt artikel 19.1 i förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan vidtas utan att polisens särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl. Förelägganden och förbud 4 § En marknadskontrollmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att EU:s förordning om gasanordningar, i den ursprungliga lydelsen, ska följas. 5 § Ett föreläggande eller förbud enligt 4 § eller ett beslut om åtgärd enligt artikel 19.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Omedelbar verkställighet 6 § En marknadskontrollmyndighet får bestämma att ett beslut enligt 4 § eller enligt artikel 19.1 i förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, ska gälla omedelbart. Ekonomisk ersättning 7 § En tillverkare, tillverkares representant, importör eller distributör (ekonomisk aktör) ska ersätta en marknadskontrollmyndighet för provtagning och undersökning av ett prov, om det vid en kontroll visar sig att anordningen eller tillbehöret inte uppfyller kraven i EU:s förordning om gasanordningar, i den ursprungliga lydelsen. En marknadskontrollmyndighet ska ersätta den ekonomiska aktören för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det. Tystnadsplikt 8 § Den som befattar sig eller har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s förordning om gasanordningar och denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon då har fått veta om någons affärs- eller driftförhållanden. I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Sanktionsavgift 9 § En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om aktören eller någon som handlar för dennes räkning uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot de skyldigheter som gäller för ekonomiska aktörer enligt EU:s förordning om gasanordningar, i den ursprungliga lydelsen. En sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. I övrigt ska i fråga om sanktionsavgift 37 § andra stycket och 39-43 §§ produktsäkerhetslagen (2004:451) tillämpas. Överklagande 10 § En marknadskontrollmyndighets beslut enligt 4 eller 7 §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2018. 2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för förelägganden och förbud som har meddelats före den 1 augusti 2018. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2018-02-22 Närvarande: F.d. justitieråden Karin Almgren och Christer Silfverberg samt justitierådet Dag Mattsson Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar Enligt en lagrådsremiss den 15 februari 2018 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar. Förslaget har inför Lagrådet föredragits av departementssekreteraren Maria Kaiser. Lagrådet lämnar förslaget utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 mars 2018 Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Wallström, M Johansson, Baylan, Hallengren, Bucht, Hultqvist, Andersson, Hellmark Knutsson, Bolund, Damberg, Bah Kuhnke, Strandhäll, Shekarabi, Fridolin, Eriksson, Linde, Skog, Ekström, Fritzon, Eneroth Föredragande: statsrådet M Johansson Regeringen beslutar proposition 2017/18:178 Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gasanordningar