Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2018/19:26 Kompletterande bestämmelser till EU:s geoblockeringsförordning Prop. 2018/19:26 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 6 december 2018 Stefan Löfven Isabella Lövin (Utrikesdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Regeringen föreslår en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s geoblockeringsförordning. Den föreslagna lagen innehåller bestämmelser om att näringsidkare som bryter mot förordningen ska åläggas att betala en sanktionsavgift. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 april 2019. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s geoblockeringsförordning 5 3 Ärendet och dess beredning 7 4 Reglering av tjänster på den inre marknaden 8 4.1 EUF-fördraget 8 4.2 EU:s tjänstedirektiv 8 4.2.1 Genomförandet av tjänstedirektivet i svensk rätt 9 5 EU:s geoblockeringsförordning 9 5.1 Artikel 1 - syfte och tillämpningsområde 9 5.2 Artikel 2 - definitioner 10 5.3 Artikel 3 - åtkomst till onlinegränssnitt 12 5.4 Artikel 4 - åtkomst till varor eller tjänster 12 5.5 Artikel 5 - förbud mot diskriminering av skäl som rör betalning 14 5.6 Artikel 6 - avtal om passiv försäljning 15 5.7 Artikel 7 - genomförande 15 5.8 Artikel 8 - stöd till konsumenter 16 5.9 Artikel 9 - översynsklausul 16 5.10 Artikel 10 - ändring av förordningarna (EG) nr 2006/2004 och (EU) 2017/2394 samt direktiv 2009/22/EG 16 5.11 Artikel 11 - slutbestämmelser 17 6 Kompletterande bestämmelser till EU:s geoblockeringsförordning 17 6.1 En ny lag införs 18 6.2 Ansvariga myndigheter 19 6.3 Sanktionsavgift 23 6.3.1 Sanktionsavgift vid överträdelse av förbuden i EU:s geoblockeringsförordning 23 6.3.2 Sanktionsavgiftens storlek 27 6.3.3 Preskription 29 6.3.4 Betalning 30 6.4 Sekretess 30 7 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 31 8 Konsekvenser 32 9 Författningskommentar 34 Bilaga 1 Förordning (EU) 2018/302 om åtgärder mot omotiverad geoblockering och andra former av diskriminering på grund av kunders nationalitet, bosättningsort eller etableringsort på den inre marknaden och om ändring av förordningarna (EG) nr 2006/2004 och (EU) 2017/2394 samt direktiv 2009/22/EG 37 Bilaga 2 Sammanfattning av promemorian Genomförande av EU:s geoblockeringsförordning (Ds 2018:24) 52 Bilaga 3 Promemorians lagförslag 53 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna 55 Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 56 Bilaga 6 Lagrådets yttrande 58 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 december 2018 61 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: Riksdagen antar regeringens förslag till lag om kompletterande bestämmelser till EU:s geoblockeringsförordning. 2 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s geoblockeringsförordning Härigenom föreskrivs följande. Tillämpningsområde 1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/302 av den 28 februari 2018 om åtgärder mot omotiverad geoblockering och andra former av diskriminering på grund av kunders nationalitet, bosättningsort eller etableringsort på den inre marknaden och om ändring av förordningarna (EG) nr 2006/2004 och (EU) 2017/2394 samt direktiv 2009/22/EG, här benämnd EU:s geoblockeringsförordning. Ansvariga myndigheter 2 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer ska stödja och kontrollera att EU:s geoblockeringsförordning följs. Sanktionsavgift 3 § En näringsidkare som har brutit mot artikel 3, 4 eller 5 i EU:s geoblockeringsförordning, i den ursprungliga lydelsen, ska åläggas att betala en sanktionsavgift. I ringa fall ska någon sanktionsavgift inte tas ut. Sanktionsavgiften tillfaller staten. 4 § En sanktionsavgift ska bestämmas till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor. Sanktionsavgiften får inte överstiga tio procent av näringsidkarens omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under näringsidkarens första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättning annars saknas, kan antas vara missvisande eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas. 5 § När sanktionsavgiftens storlek bestäms ska hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är. Sanktionsavgiften får sättas ned helt eller delvis, om det är oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp. 6 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer prövar frågor om sanktionsavgift. En sanktionsavgift får inte beslutas senare än fem år från den tidpunkt då överträdelsen upphörde. En beslutad sanktionsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. 7 § En sanktionsavgift ska betalas till den myndighet som regeringen bestämmer inom trettio dagar efter det att beslutet har fått laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. Beslutet om sanktionsavgift får verkställas enligt utsökningsbalken, om avgiften inte har betalats i tid. Om en avgift inte betalas inom den tid som anges i första stycket, ska myndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Överklagande 8 § Beslut om sanktionsavgift enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 1 april 2019. 3 Ärendet och dess beredning År 2015 presenterade kommissionen två strategier för att stärka och fördjupa EU:s inre marknad: Strategin för en digital inre marknad, KOM(2015) 192, och Inremarknadsstrategin för varor och tjänster, KOM(2015) 550. Båda strategierna aviserade att kommissionen skulle komma att presentera initiativ för att motverka omotiverad geoblockering. Geoblockering uppstår när en näringsidkare som bedriver näringsverksamhet i en medlemsstat blockerar eller begränsar åtkomsten till sina onlinegränssnitt, såsom webbplatser och applikationer, för kunder från andra medlemsstater som vill ingå gränsöverskridande transaktioner. Det inträffar också när vissa näringsidkare tillämpar andra allmänna villkor för åtkomst till sina varor och tjänster för kunder från andra medlemsstater, både online och offline. Den 25 maj 2016 presenterade kommissionen förslaget till EU:s geoblockeringsförordning, KOM(2016) 289. Efter förhandlingar mellan Europeiska unionens råd och Europaparlamentet under 2017 nåddes en överenskommelse om Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/302 av den 28 februari 2018 om åtgärder mot omotiverad geoblockering och andra former av diskriminering på grund av kunders nationalitet, bosättningsort eller etableringsort på den inre marknaden och om ändring av förordningarna (EG) nr 2006/2004 och (EU) 2017/2394 samt direktiv 2009/22/EG (härefter kallad EU:s geoblockeringsförordning eller förordningen). Förordningen trädde i kraft den 22 mars 2018 och ska börja tillämpas den 3 december 2018. Förordningen finns i bilaga 1. EU:s geoblockeringsförordning förutsätter att vissa kompletterande bestämmelser införs i nationell rätt. Inom Utrikesdepartementet har därför promemorian Genomförande av EU:s geoblockeringsförordning (Ds 2018:24) upprättats. I promemorian föreslås kompletterande regler till EU:s geoblockeringsförordning. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga i Utrikesdepartementet (UD2018/09107/HI). Lagrådet Regeringen beslutade den 1 november 2018 att inhämta Lagrådets yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 6.2, 6.3.1, 6.3.2 och i författningskommentaren. Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. I förhållande till förslagen i lagrådsremissen har även vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts. 4 Reglering av tjänster på den inre marknaden 4.1 EUF-fördraget Inom EU gäller fri rörlighet för tjänster. I artikel 56 första stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (härefter kallat EUF-fördraget) anges att inskränkningar i friheten att tillhandahålla tjänster inom unionen ska förbjudas beträffande medborgare i medlemsstater som har etablerat sig i en annan medlemsstat än mottagaren av tjänsten. Europeiska unionens domstol (härefter kallad EU-domstolen) har förklarat att bestämmelsen inte omfattar rent interna situationer, dvs. där verksamheten är begränsad till en enda medlemsstat och det saknas ett gränsöverskridande moment (se t.ex. rättsfallen Koestler, C-15/78, EU:C:1978:184 och Debauve, C-52/79, EU:C:1980:83). I artikel 57 i EUF-fördraget ges en definition av tjänster. Som tjänster i fördragets mening anses prestationer som normalt utförs mot ersättning, i den utsträckning de inte faller under bestämmelserna om fri rörlighet för varor, kapital och personer. Med tjänster ska särskilt avses verksamhet av industriell natur, av kommersiell natur, inom hantverk och inom fria yrken. I artikel 61 i EUF-fördraget anges att så länge inskränkningarna i friheten att tillhandahålla tjänster inte har avvecklats, ska varje medlemsstat tillämpa dessa inskränkningar på alla de personer som avses i artikel 56 första stycket i EUF-fördraget utan att göra åtskillnad i fråga om nationalitet eller hemvist. 4.2 EU:s tjänstedirektiv För att ta tillvara tjänstemarknadens potential och råda bot på de hinder som fanns, antog Europaparlamentet och rådet direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (härefter kallat tjänstedirektivet). Tjänstedirektivet innehåller bestämmelser om bl.a. administrativ förenkling, etableringsfrihet för tjänsteleverantörer, fri rörlighet för tjänster och administrativt samarbete. En viktig utgångspunkt i direktivet är att stärka tjänstemottagarnas rättigheter och att säkra en hög kvalitet på de tjänster som tillhandahålls och omfattas av tjänstedirektivets bestämmelser. I artikel 20.1 i tjänstedirektivet anges att medlemsstaterna ska se till att tjänstemottagarna inte omfattas av diskriminerande krav som grundas på deras nationalitet eller bosättningsort. Dessutom ska medlemsstaterna, enligt artikel 20.2 i direktivet, se till att de allmänna villkoren för tillträde till en tjänst som tjänsteleverantören tillhandahåller allmänheten inte innehåller diskriminerande bestämmelser som grundar sig på tjänstemottagarens nationalitet eller bosättningsort. Detta utesluter emellertid inte möjligheten för tjänsteleverantörer att tillämpa olika villkor om detta är direkt motiverat av objektiva faktorer. 4.2.1 Genomförandet av tjänstedirektivet i svensk rätt Tjänstedirektivet har på ett övergripande plan genomförts i svensk rätt genom lagen (2009:1079) om tjänster på den inre marknaden samt förordningen (2009:1078) om tjänster på den inre marknaden. Därutöver är direktivet genomfört i svensk sektorslagstiftning på så sätt att vissa författningar har anpassats till tjänstedirektivet, exempelvis lagen (2002:93) om kooperativ hyresrätt och lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Artikel 20 i tjänstedirektivet har genomförts i 20 § lagen om tjänster på den inre marknaden. I paragrafen anges att en tjänsteleverantör inte får ställa upp allmänna villkor för tillhandahållandet av tjänster, som diskriminerar tjänstemottagare på grund av nationalitet eller bosättningsort, om detta inte kan motiveras på objektiva grunder. I förordningen om tjänster på den inre marknaden finns bestämmelser om bl.a. information till tjänstemottagare, informationsutbyte mellan myndigheter samt informationssystemet för den inre marknaden (IMI), som är ett webbaserat system som medlemsstaternas myndigheter ska använda för att utbyta information vid tillämpning av vissa rättsakter. 5 EU:s geoblockeringsförordning 5.1 Artikel 1 - syfte och tillämpningsområde Av artikel 1 framgår syftet och tillämpningsområdet för EU:s geoblockeringsförordning. I punkt 1 anges att syftet med förordningen är att bidra till en väl fungerande inre marknad genom att förhindra omotiverad geoblockering och andra former av diskriminering vid handel både på nätet och i fysiska butiker, som direkt eller indirekt grundar sig på kunders nationalitet, bosättningsort eller etableringsort. Detta ska göras bl.a. genom att ytterligare klargöra vissa situationer där särbehandling inte kan anses vara motiverad med hänvisning till artikel 20.2 i tjänstedirektivet. I skälen i EU:s geoblockeringsförordning (skäl 4) förklaras att artikel 20 i tjänstedirektivet inte har haft full verkan när det gäller att bekämpa diskriminering och att rättsläget fortfarande är osäkert. Enligt punkt 7 ska artikel 20.2 i tjänstedirektivet vara tillämplig i den mån EU:s geoblockeringsförordning inte fastställer mer specifika bestämmelser. Enligt punkt 2 är förordningen inte tillämplig på rent interna situationer, där alla relevanta aspekter av transaktionen är begränsade till en enda medlemsstat. I punkterna 3-6 anges ytterligare undantag vad gäller förordningens tillämpningsområde. I punkt 3 anges att förordningen inte är tillämplig på de verksamheter som anges i artikel 2.2 i tjänstedirektivet. Det innebär att bl.a. icke ekonomiska tjänster av allmänt intresse, finansiella tjänster, tjänster på transportområdet, hälso- och sjukvårdstjänster samt vissa sociala tjänster undantas från tillämpningsområdet. Enligt punkterna 4 och 5 ska förordningen inte heller påverka de bestämmelser som är tillämpliga på skatteområdet respektive området för upphovsrätt eller närstående rättigheter. I punkt 6 anges att förordningen inte ska påverka unionsrätt som rör civilrättsligt samarbete. Efterlevnad av förordningen ska inte tolkas som att en näringsidkare riktar sin verksamhet till den medlemsstat där konsumenten har sin vanliga vistelseort eller hemvist i den mening som avses i artikel 6.1 b i förordning (EG) nr 593/2008 och artikel 17.1 c i förordning (EU) nr 1215/2012. I skäl 13 i EU:s geoblockeringsförordning förklaras det att den omständigheten att en näringsidkare följer förordningen inte i sig ska tolkas som att näringsidkaren riktar verksamhet till konsumentens medlemsstat. Vid fastställande av tillämplig lag och behörig domstol bör därför den omständigheten att näringsidkaren inte blockerar eller begränsar åtkomsten till ett onlinegränssnitt för konsumenter från en annan medlemsstat, inte tillämpar olika allmänna villkor för åtkomst i de fall som anges i förordningen eller inte tillämpar olika villkor för betalningstransaktioner inom det utbud av betalningsmedel som näringsidkaren godtagit, inte i sig anses innebära att näringsidkaren riktar sin verksamhet till konsumentens medlemsstat. Inte heller bör en näringsidkare enbart på dessa grunder anses rikta verksamhet till den medlemsstat där konsumenten har sin vanliga vistelseort eller hemvist, om näringsidkaren tillhandahåller konsumenten information och stöd efter ingåendet av det avtal som är resultatet av att näringsidkaren följer EU:s geoblockeringsförordning. 5.2 Artikel 2 - definitioner Artikel 2 i EU:s geoblockeringsförordning innehåller definitioner. I punkt 1 anges att med tjänster som levereras elektroniskt avses tjänster som tillhandahålls via internet eller ett elektroniskt nätverk och som till sin natur är sådana att leveransen i allt väsentligt är automatiserad, kräver ett minimalt mått av mänsklig inblandning och inte kan utföras i avsaknad av informationsteknik. Det förklaras i skäl 14 i förordningen att när det gäller innebörden i och tillämpningen av begreppet enligt punkt 1 är det viktigt att skapa säkerhet om rättsläget och säkerställa samstämmighet med unionsrätten i fråga om mervärdesskatt, som gör det möjligt för näringsidkaren att deklarera och betala mervärdesskatt på ett förenklat sätt via en gemensam kontaktpunkt (VAT Mini-One-Stop-Shop) i enlighet med bestämmelserna om den särskilda ordningen för icke-etablerade beskattningsbara personer, i rådets direktiv 2006/112/EG och rådets genomförandeförordning (EU) nr 282/2011. Det förklaras även att på grund av den snabba tekniska och kommersiella utvecklingen bör definitionen utformas på ett teknikneutralt sätt, genom hänvisning till sådana tjänsters huvudsakliga egenskaper på ett sätt som är förenligt med definitionen i artikel 7.1 i genomförandeförordningen (EU) nr 282/2011. I punkterna 2-11 finns definitioner av förmedlingsavgift, kortbaserat betalningsinstrument, betalmärke, betalningstransaktion, betaltjänst, betaltjänstleverantör, betalkonto, betalningsinstrument, autogirering och girering. I punkt 12 anges att med konsument avses en fysisk person som agerar för ändamål som faller utanför hans eller hennes näringsverksamhet, affärsverksamhet, hantverk eller yrke. I punkt 13 anges att med kund avses en konsument som är medborgare i eller har sin bosättningsort i en medlemsstat, eller ett företag som har sin etableringsort i en medlemsstat, och uteslutande för slutanvändning tar emot en tjänst eller köper en vara, eller avser att göra detta, inom unionen. Det förklaras i skäl 16 i förordningen att konsumenter och företag, i synnerhet mikroföretag och små och medelstora företag, ofta befinner sig i en liknande situation när de som slutanvändare köper varor eller tjänster enligt allmänna villkor för åtkomst. Följaktligen bör både konsumenter och företag skyddas mot diskriminering av skäl som rör nationalitet, bosättningsort eller etableringsort när de utgör kunder i den mening som avses i förordningen. I punkt 14 anges att med allmänna villkor för åtkomst avses alla villkor och all annan information, även nettoförsäljningspriser, som reglerar kundernas åtkomst till varor eller tjänster som saluförs av en näringsidkare och fastställs, tillämpas och tillhandahålls allmänheten av näringsidkaren eller för dennes räkning och som är tillämpliga om näringsidkaren och kunden inte har något individuellt förhandlat avtal. Det förklaras i skäl 15 att sådana allmänna villkor för åtkomst omfattar bl.a. priser, betalningsvillkor och leveransvillkor. De allmänna villkoren kan göras tillgängliga för allmänheten av näringsidkaren eller för dennes räkning på olika sätt, såsom genom information i reklamannonser, på webbplatser, i dokumentation som föregår ett avtal eller i avtalshandlingar. Villkor som förhandlas fram individuellt mellan näringsidkaren och kunderna bör inte anses vara allmänna villkor för åtkomst. I punkt 15 anges att med varor avses lösa saker, förutom saker som säljs exekutivt eller annars tvångsvis med stöd av lag. I punkt 16 anges att med onlinegränssnitt avses mjukvara, däribland en webbplats eller en del därav och applikationer, däribland mobila applikationer, som drivs av en näringsidkare eller för dennes räkning och vars syfte är att ge kunder åtkomst till näringsidkarens varor eller tjänster i syfte att ingå en transaktion gällande dessa varor eller tjänster. I punkt 17 anges att med tjänst avses förvärvsverksamhet som egenföretagare utövar, i regel mot ekonomisk ersättning, enligt artikel 57 i EUF-fördraget. I punkt 18 anges att med näringsidkare avses en fysisk eller juridisk person, offentligägd eller privatägd, som agerar för ändamål som faller inom ramen för dennes näringsverksamhet, affärsverksamhet, hantverk eller yrke samt varje annan person som agerar i dennes namn eller för dennes räkning. I skäl 17 i förordningen förklaras att diskriminerande behandling i samband med transaktioner som rör försäljning av varor eller tillhandahållande av tjänster inom unionen får samma följder för kunderna och den inre marknaden oavsett om en näringsidkare är etablerad i en medlemsstat eller i ett tredjeland. Därför, och för att säkerställa att samma krav gäller för alla konkurrerande näringsidkare på denna punkt, bör EU:s geoblockeringsförordning tillämpas likvärdigt på alla näringsidkare, även internetbaserade marknadsplatser, som bedriver verksamhet inom unionen. 5.3 Artikel 3 - åtkomst till onlinegränssnitt Artikel 3 innehåller bestämmelser om åtkomst till onlinegränssnitt. I punkt 1 anges att en näringsidkare, genom användning av tekniska åtgärder eller på annat sätt, inte får blockera eller begränsa en kunds åtkomst till näringsidkarens onlinegränssnitt av skäl som rör kundens nationalitet, bosättningsort eller etableringsort. I punkt 2 första stycket anges att en näringsidkare inte får, av skäl som rör en kunds nationalitet, bosättningsort eller etableringsort, omdirigera kunden till en version av sitt onlinegränssnitt som - genom sin utformning, det använda språket eller andra egenskaper som gör det specifikt för kunder med en viss nationalitet, bosättningsort eller etableringsort - skiljer sig från det onlinegränssnitt som kunden ursprungligen försökte få åtkomst till, såvida kunden inte gett sitt uttryckliga medgivande till en sådan omdirigering. I andra stycket anges att om omdirigering sker med kundens uttryckliga medgivande, ska den version av näringsidkarens onlinegränssnitt som kunden ursprungligen försökte få åtkomst till fortsatt att vara lättillgänglig för kunden. I skäl 18-20 i förordningen förklaras att näringsidkare inte bör, vare sig genom tekniska åtgärder eller på annat sätt, hindra kunder från att få fullständig och likvärdig åtkomst till onlinegränssnitt, inbegripet i form av mobila applikationer. Tekniska åtgärder som hindrar åtkomst kan i synnerhet omfatta teknik som används för att fastställa var kunden befinner sig fysiskt, däribland genom att spåra denna plats med hjälp av en ip-adress eller koordinater. Förbudet mot diskriminering med avseende på åtkomst till onlinegränssnitt bör dock inte förstås som att näringsidkare åläggs en skyldighet att ingå transaktioner med kunder. Vissa näringsidkare har olika versioner av sina onlinegränssnitt för kunder från olika medlemsstater. Detta bör förbli möjligt, men omdirigering av kunder från en version av onlinegränssnittet till en annan utan deras uttryckliga medgivande bör förbjudas. I punkt 3 anges att förbuden i punkterna 1 och 2 inte ska tillämpas om blockeringen eller begränsningen av åtkomst eller omdirigeringen är nödvändig för att säkerställa efterlevnad av ett rättsligt krav som fastställts i unionsrätten, eller i en medlemsstats lagstiftning i enlighet med unionsrätten, och som näringsidkarens verksamhet omfattas av. Det förklaras i skäl 21 i förordningen att ingenting i förordningen syftar till att begränsa yttrandefriheten och mediernas frihet och mångfald, inklusive tryckfriheten, såsom dessa garanteras i unionen och i medlemsstaterna, i synnerhet genom artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. 5.4 Artikel 4 - åtkomst till varor eller tjänster Artikel 4 innehåller bestämmelser om åtkomst till varor eller tjänster. Punkt 1 anger tre specifika situationer i vilka en näringsidkare inte får tillämpa olika allmänna villkor för åtkomst till sina varor eller tjänster på grund av en kunds nationalitet, bosättningsort eller etableringsort. I punkt 1 a anges den första situationen. Den gäller när en kund avser att köpa varor från en näringsidkare och dessa varor levereras till en plats i en medlemsstat till vilken näringsidkaren erbjuder leverans i sina allmänna villkor för åtkomst eller hämtas på en plats, som avtalats mellan näringsidkaren och kunden, i en medlemsstat där näringsidkaren erbjuder ett sådant alternativ i sina allmänna villkor för åtkomst. Det förklaras i skäl 23 i förordningen att i den situationen bör kunden kunna köpa varor på exakt samma villkor, inklusive pris- och leveransvillkor, som liknande kunder som är bosatta eller etablerade i den medlemsstat dit varorna levereras eller där varorna hämtas. Detta kan innebära att utländska kunder måste hämta varorna i den medlemsstaten eller i en annan medlemsstat dit näringsidkaren levererar varorna eller att de på egen hand måste ordna med den gränsöverskridande leveransen av varorna. I punkt 1 b anges den andra situationen. Den gäller när en kund avser att ta emot tjänster som levereras elektroniskt från näringsidkaren, förutom tjänster som huvudsakligen kännetecknas av att de möjliggör åtkomst till och användning av upphovsrättsskyddade verk eller annat skyddat innehåll, inklusive försäljning av upphovsrättsskyddade verk eller skyddat innehåll i immateriell form. Det förklaras i skäl 24 i förordningen att det i detta fall inte krävs någon fysisk leverans, eftersom tjänsterna levereras elektroniskt. Tjänster som levereras elektroniskt innefattar t.ex. molntjänster, datalagringstjänster, webbhotell, brandväggar, sökverktyg och internetkataloger. I punkt 4 anges att punkt 1 b inte ska tillämpas på näringsidkare som är undantagna från mervärdesskatt på grundval av bestämmelserna i avdelning XII kapitel 1 i direktiv 2006/112/EG. I skäl 30 i EU:s geoblockeringsförordning förklaras att när dessa näringsidkare tillhandahåller tjänster som levereras elektroniskt skulle ett förbud mot att tillämpa olika allmänna villkor för åtkomst av skäl som rör kunders nationalitet, bosättningsort eller etableringsort innebära ett krav för dem att registrera sig för redovisning av mervärdesskatt i andra medlemsstater. Detta skulle kunna medföra merkostnader, vilket skulle vara en oproportionerlig börda med tanke på de berörda näringsidkarnas storlek och egenskaper. Dessa näringsidkare undantas därför från förbudet i punkt 1 b så länge en sådan ordning är tillämplig. I punkt 1 c anges den tredje situationen. Den gäller när en kund avser att ta emot tjänster från en näringsidkare, förutom tjänster som levereras elektroniskt, på en fysisk plats inom en medlemsstats territorium där näringsidkaren bedriver verksamhet. Det förklaras i skäl 25 i förordningen att de tjänster som omfattas av artikeln är andra tjänster än de tjänster som levereras elektroniskt. Hotellövernattningar, idrottsevenemang, biluthyrning och inträdesbiljetter till musikfestivaler eller nöjesparker nämns som exempel på tjänster som omfattas av punkten. I punkt 2 förtydligas att förbudet i punkt 1 inte ska hindra näringsidkare från att erbjuda allmänna villkor för åtkomst, inbegripet försäljningspriser, som skiljer sig åt mellan medlemsstater eller inom en medlemsstat och som erbjuds kunder på ett visst territorium eller vissa kundgrupper på icke-diskriminerande grund. Artikelns punkt 3 anger att den omständigheten att en näringsidkare iakttar förbudet i punkt 1 inte i sig medför att en näringsidkare ska vara skyldig att uppfylla utomobligatoriska nationella rättsliga krav som rör respektive varor och tjänster i kundens medlemsstat eller att informera kunderna om sådana krav. I skäl 29 i förordningen förklaras att sådana utomobligatoriska nationella rättsliga krav kan vara t.ex. märkningskrav eller sektorsspecifika krav. I punkt 5 finns undantag från förbudet i punkt 1. Enligt första stycket ska förbudet inte vara tillämpligt när en specifik bestämmelse som fastställs i unionsrätten, eller i medlemsstaternas lagstiftning i enlighet med unionsrätten, hindrar näringsidkaren från att sälja varorna eller tillhandahålla tjänsterna till vissa kunder eller till kunder på vissa territorier. Enligt andra stycket ska förbudet, när det gäller försäljning av böcker, inte hindra näringsidkare från att tillämpa andra priser för kunder på vissa territorier i den utsträckning detta krävs enligt medlemsstaternas lagstiftning i enlighet med unionsrätten. 5.5 Artikel 5 - förbud mot diskriminering av skäl som rör betalning Artikel 5 innehåller bestämmelser om förbud mot diskriminering av skäl som rör betalning. I punkt 1 anges att en näringsidkare, inom det utbud av betalningsmedel som denne godtar, inte får tillämpa olika villkor för en betalningstransaktion av skäl som rör en kunds nationalitet, bosättnings-ort eller etableringsort, den plats där betalkontot finns, betaltjänst-leverantörens etableringsort eller betalningsinstrumentets utfärdandeort inom unionen. Detta gäller under förutsättning att betalnings-transaktionen görs i form av en elektronisk transaktion via girering, autogirering eller ett kortbaserat betalningsinstrument av samma betal-märke och kategori, att autentiseringskraven är uppfyllda i enlighet med direktiv (EU) 2015/2366 samt att betalningstransaktionerna görs i en valuta som näringsidkaren godtar. I skäl 32 i förordningen förklaras att enligt unionsrätten är närings-idkare i princip fria att besluta vilka betalningsmedel de vill godta. När näringsidkarna väl har gjort sina val bör de dock inte diskriminera kunder inom unionen genom att neka vissa transaktioner, eller genom att på annat sätt tillämpa vissa andra betalningsvillkor för dessa transaktioner av skäl som rör kunders nationalitet, bosättningsort eller etableringsort. Näringsidkaren bör även i fortsättningen ha rätt att ta ut icke-diskriminerande avgifter för användning av ett betalningsinstrument, med förbehåll för vad som följer av unionsrätten. I punkt 2 anges att om det finns objektiva skäl ska förbudet i punkt 1 inte hindra näringsidkaren från att vänta med leveransen av varorna eller tillhandahållandet av tjänsterna tills näringsidkaren fått en bekräftelse på att betalningstransaktionen har initierats på rätt sätt. Punkt 3 föreskriver att förbudet i punkt 1 inte ska hindra näringsidkare från att ta ut avgifter för användning av ett kortbaserat betalnings-instrument för vilket förmedlingsavgifter inte regleras i kapitel II i förordning (EU) 2015/751 och för de betaltjänster som inte omfattas av förordning (EU) nr 260/2012, såvida inte förbudet eller begränsningen av rätten att ta ut avgifter för användning av betalningsinstrument i enlighet med artikel 62.5 i direktiv (EU) 2015/2366 har införts i den lagstiftning i medlemsstaten som näringsidkarens transaktion omfattas av. Sådana avgifter för användning av ett kortbaserat betalningsinstrument får inte överstiga näringsidkarens direkta kostnader för att använda betalningsinstrumentet. 5.6 Artikel 6 - avtal om passiv försäljning Artikel 6 innehåller bestämmelser om avtal om passiv försäljning. I punkt 1 anges att, utan att det påverkar tillämpningen av förordning (EU) nr 330/2010 och artikel 101 i EUF-fördraget, ska EU:s geoblockeringsförordning inte påverka avtal som begränsar aktiv försäljning i den mening som avses i förordning (EU) nr 330/2010 eller avtal som begränsar passiv försäljning i den mening som avses i förordning (EU) nr 330/2010 och som avser transaktioner som inte omfattas av förbuden i artiklarna 3, 4 och 5 i EU:s geoblockerings-förordning. Punkt 2 anger att bestämmelser i avtal genom vilka näringsidkare åläggs skyldigheter, när det gäller passiv försäljning i den mening som avses i förordning (EU) nr 330/2010, att agera på ett sätt som strider mot förbuden i förordningens artiklar 3, 4 och 5 automatiskt ska vara ogiltiga. Syftet med bestämmelsen framgår av skäl 34 i förordningen. Där förklaras att avtal som ålägger näringsidkare skyldigheter att inte bedriva passiv försäljning med avseende på vissa kunder eller kundgrupper på vissa territorier, i allmänhet ses som konkurrensbegränsande och normalt sett inte kan undantas från det förbud som anges i artikel 101.1 i EUF-fördraget. I fall då ett sådant undantag emellertid är tillämpligt, eller då avtalsmässiga begränsningar inte omfattas av artikel 101 i EUF-fördraget, finns det en risk att de kan användas för att kringgå bestämmelserna i EU:s geoblockeringsförordning. De relevanta bestämmelserna i sådana avtal är därför automatiskt ogiltiga om de ålägger näringsidkare skyldigheter att agera på ett sätt som strider mot de förbud som anges i EU:s geoblockeringsförordning om åtkomst till onlinegränssnitt, åtkomst till varor eller tjänster och betalning. Exempel på sådana bestämmelser är avtalsmässiga begränsningar som hindrar en näringsidkare från att tillgodose beställningar som enskilda kunder själva tar initiativ till i fråga om försäljning av varor utan leverans, till ett område utanför det som näringsidkaren tilldelats genom avtal, av skäl som rör kunders nationalitet, bosättningsort eller etableringsort. 5.7 Artikel 7 - genomförande Artikel 7 innehåller bestämmelser om förordningens genomförande. Punkt 1 anger att varje medlemsstat ska utse ett eller flera organ som ska ansvara för att förordningen genomförs på ett korrekt och verkningsfullt sätt. Medlemsstaterna ska, enligt punkt 2, fastställa reglerna om tillämpliga åtgärder vid överträdelse av bestämmelserna i förordningen och säkerställa att de genomförs. Åtgärderna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Enligt punkt 3 ska de åtgärder som avses i punkt 2 meddelas kommissionen och offentliggöras på kommissionens webbplats. 5.8 Artikel 8 - stöd till konsumenter Enligt artikel 8 ska varje medlemsstat utse ett eller flera organ som ska ansvara för att ge praktiskt stöd till konsumenter i händelse av en tvist mellan en konsument och en näringsidkare vid tillämpningen av förordningen. I skäl 36 i förordningen förklaras att konsumenter bör ha möjlighet att vända sig till ansvariga myndigheter - däribland, om så är lämpligt, de organ som inrättats enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 524/2013 om tvistlösning online av konsumenttvister - för att få stöd som underlättar lösningen av tvister med näringsidkare som uppstår vid tillämpningen av EU:s geoblockeringsförordning. I Sverige är Konsumentverket (via Konsument Europa) kontaktpunkt för tvistlösning online enligt förordning (EU) nr 524/2013. 5.9 Artikel 9 - översynsklausul I artikel 9 anges att kommissionen ska lägga fram en rapport om utvärderingen av förordningen till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén senast den 23 mars 2020, och därefter återkommande vart femte år. Kommissionen ska därvid beakta de övergripande effekterna av förordningen på den inre marknaden och på den gränsöverskridande e-handeln, däribland i synnerhet potentiella ytterligare administrativa och ekonomiska bördor för näringsidkare till följd av att det finns olika tillämpliga konsumentavtalsrättsliga system. Rapporten ska, vid behov, åtföljas av ett förslag till ändring av förordningen, mot bakgrund av den rättsliga, tekniska och ekonomiska utvecklingen. Den första utvärderingen ska särskilt bedöma tillämpningsområdet för förordningen och räckvidden av förbudet i artikel 4.1 b samt huruvida förordningen borde tillämpas även på tjänster som levereras elektroniskt och som huvudsakligen kännetecknas av att de möjliggör åtkomst till och användning av upphovsrättsskyddade verk eller annat skyddat innehåll, inklusive försäljning av upphovsrättsskyddade verk eller skyddat innehåll i immateriell form, förutsatt att näringsidkaren har de erforderliga rättigheterna för de berörda territorierna. 5.10 Artikel 10 - ändring av förordningarna (EG) nr 2006/2004 och (EU) 2017/2394 samt direktiv 2009/22/EG I artikel 10 anges att en punkt som hänvisar till EU:s geoblockeringsförordning ska läggas till i bilagan till förordning (EG) nr 2006/2004 och förordning (EU) 2017/2394 samt i bilaga I till direktiv 2009/22/EG. I skäl 38 och 39 i EU:s geoblockeringsförordning förklaras att i syfte att underlätta ett verkningsfullt genomdrivande av bestämmelserna i förordningen bör de mekanismer för säkerställande av gränsöverskridande samarbete mellan behöriga myndigheter som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 finnas tillgängliga också med avseende på dessa bestämmelser. Dessa mekanismer bör dock vara tillgängliga endast om kunden är en konsument, eftersom förordning (EG) nr 2006/2004 tillämpas uteslutande med avseende på lagar som skyddar konsumenters intressen. Förordning (EG) nr 2006/2004 bör därför ändras i enlighet med detta. Eftersom förordning (EG) nr 2006/2004 upphävs genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2394 med verkan från och med den 17 januari 2020 bör även den förordningen ändras i syfte att bibehålla skyddet av konsumenters intressen. I skäl 39 i förordningen förklaras att för att möjliggöra talan om förbudsföreläggande i syfte att skydda konsumenternas kollektiva intressen med avseende på agerande som strider mot EU:s geoblockeringsförordning, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/22/EG, bör även det direktivet ändras på så sätt att en hänvisning till EU:s geoblockeringsförordning inkluderas i dess bilaga I. Skäl 39 förklarar även att konsumenter bör uppmuntras att utnyttja de mekanismer för lösning utanför domstol av tvister om avtalsförpliktelser som härrör från avtal om onlineförsäljning eller tillhandahållande av tjänster som upprättats inom ramen för förordning (EU) nr 524/2013. 5.11 Artikel 11 - slutbestämmelser I artikel 11.1 anges bl.a. att EU:s geoblockeringsförordning ska tillämpas från och med den 3 december 2018. Av punkt 2 framgår att artikel 6 ska tillämpas på bestämmelser i avtal som ingåtts före den 2 mars 2018 och som följer artikel 101 i EUF-fördraget, och eventuella likvärdiga bestämmelser i nationell konkurrensrätt från och med den 23 mars 2020. 6 Kompletterande bestämmelser till EU:s geoblockeringsförordning EU-förordningar är, enligt artikel 288 andra stycket i EUF-fördraget, till alla delar bindande och direkt tillämpliga i varje medlemsstat. De ska tillämpas av domstolar och myndigheter i medlemsstaterna som direkt gällande rätt och de kan åberopas av enskilda. EU:s geoblockeringsförordning är således bindande och direkt tillämplig i Sverige från den dag den ska börja tillämpas. Vidare får en EU-förordning inte inkorporeras eller transformeras till nationell rätt, och medlemsstaterna får inte utfärda bestämmelser i sådana frågor som regleras i EU-förordningen. Det förekommer dock att EU-förordningar innehåller bestämmelser som medför en skyldighet för medlemsstaterna att anta nationella bestämmelser i vissa frågor. En EU-förordning hindrar normalt inte heller att en medlemsstat inför regler av verkställande karaktär. Exempelvis kan det behövas nationella regler om vilken myndighet som ska ansvara för tillämpningen av en EU-förordnings bestämmelser. I artikel 7 i EU:s geoblockeringsförordning anges att medlemsstaterna ska utse ett eller flera organ som ska ansvara för att förordningen genomförs på ett korrekt och verkningsfullt sätt. Medlemsstaterna ska även fastställa regler om tillämpliga åtgärder vid överträdelser av bestämmelserna i förordningen. Det finns därför behov av att komplettera EU:s geoblockeringsförordning med nationella bestämmelser i dessa delar. Mot bakgrund av att EU-förordningar är direkt tillämpliga i varje medlemsstat finns inte skäl att i detta lagstiftningsärende ta ställning till innehållet i EU:s geoblockeringsförordning, dess tolkning eller framtida utvärdering. Lagstiftningsärendet behandlar i stället endast frågan om de kompletterande bestämmelser till förordningen som behöver införas i nationell rätt. 6.1 En ny lag införs Regeringens förslag: En ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s geoblockeringsförordning ska införas. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag De kompletterande bestämmelserna ska regleras i en ny lag Som framkommer ovan förutsätter EU:s geoblockeringsförordning att kompletterande bestämmelser införs i nationell rätt, gällande ansvar för genomförande av förordningen och åtgärder vid överträdelser. De kompletterande bestämmelserna ska således innefatta skyldigheter för enskilda och kan även avse ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Regeringen bedömer att de kompletterande bestämmelserna därmed bör regleras i lag. Någon befintlig lag där bestämmelserna på ett naturligt sätt kan ingå finns inte. Regeringen instämmer därför i den bedömning som görs i promemorian att de kompletterande bestämmelserna bör införas i en ny lag. I promemorian föreslås att det i lagen ska anges att de termer och uttryck som används i lagen ska vara desamma som i EU:s geoblockeringsförordning. Regeringen anser dock inte att en sådan bestämmelse behövs. Hänvisningsteknik Hänvisningar till EU-rättsakter kan göras antingen statiska eller dynamiska. En statisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i en viss angiven lydelse. En dynamisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Den nya lagen föreslås innehålla bestämmelser om sanktionsavgifter. Då sanktionsavgifter har en straffliknande karaktär anser regeringen att statisk hänvisning bör användas när det gäller påförande av sanktionsavgift för överträdelse av EU:s geoblockeringsförordning (se avsnitt 6.3.1). Övriga bestämmelser som hänvisar till EU:s geoblockeringsförordning är av upplysningskaraktär. Regeringen anser att dynamiska hänvisningar bör väljas i de fallen. 6.2 Ansvariga myndigheter Regeringens förslag: Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer ska stödja och kontrollera att EU:s geoblockeringsförordning följs. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att den eller de myndigheter som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn enligt EU:s geoblockeringsförordning. Vidare föreslås i promemorian att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om tillsynen. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. Kommerskollegium anser att en och samma myndighet bör kunna ansvara för tillsyn både vad gäller diskriminering av konsumenter och företag. Om ärendena koncentreras till en och samma myndighet kan större kompetens byggas upp och det blir enklare för enskilda att förstå till vilken myndighet de ska vända sig med frågor eller klagomål. Det kan inte uteslutas att ett företag genom ett och samma förfarande, exempelvis omdirigering av en utländsk ip-adress eller icke acceptans av ett utländskt kreditkort, diskriminerar såväl konsument som näringsidkare. Koordineringsproblem, exempelvis att parallella processer inleds i två skilda myndigheter och att tolkningen och tillämpningen av förordningen inte blir konsekvent för båda kundgrupperna, undviks med en tillsynsmyndighet. Om två myndigheter utses bör koordinering av ärenden mellan myndigheterna regleras. Konsumentverket uppger att myndigheten skulle kunna vara en lämplig tillsynsmyndighet i de fall en konsument utsatts för omotiverad geoblockering. Artikel 6 i förordningen verkar kräva en fördjupad kunskap inom det konkurrensrättsliga regelverket, vilket Konsumentverket inte besitter. Det är viktigt att regeringen säkrar att det finns ett formaliserat samarbete mellan myndigheter om ansvarig myndighet kan komma att behöva rättsligt stöd i sitt tillsynsarbete. Konkurrensverket anför att det skulle kunna innebära en ändamålsenlig uppdelning av tillsynsansvaret att dela upp tillsynen i en företagsinriktad del och en konsumentinriktad del, men att en sådan fördelning även riskerar att leda till att förordningen tillämpas olika för företag respektive konsumenter och att det kan vara svårt att upprätthålla en sådan uppdelning i praktiken. Det saknas vidare bedömningar kring hur effektivt det är att två eller fler myndigheter bedriver tillsyn enligt samma förordning. Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen anser att det medför en risk för otydlighet att dela upp ansvaret på två olika myndigheter och att det framför allt kan försvåra efterlevnad för nystartade och mindre företag. Svensk Handel anför, för det fall flera tillsynsmyndigheter utses, att en myndighet behöver pekas ut som huvudsaklig tillsynsmyndighet med ansvar att tillse att samverkan och koordinering mellan samtliga utpekade myndigheter fungerar. Skälen för regeringens förslag En eller flera myndigheter I artikel 7.1 i EU:s geoblockeringsförordning anges att varje medlemsstat ska utse ett eller flera organ som ska ansvara för att förordningen genomförs på ett korrekt och verkningsfullt sätt. I skäl 35 i förordningen anges att organen kan inbegripa domstolar eller administrativa myndigheter. I förordningen anges inte närmare hur artikel 7.1 ska genomföras och tillämpas av medlemsstaterna. När det gäller vilken eller vilka myndigheter som är lämpliga för uppdraget bör det enligt regeringens mening beaktas att syftet med förordningen är att åtgärda omotiverad geoblockering genom att undanröja vissa hinder på den inre marknaden. I artikel 2.13 i EU:s geoblockeringsförordning anges att med kund avses en konsument som är medborgare i eller har sin bosättnings-ort i en medlemsstat, eller ett företag som har sin etableringsort i en medlemsstat och uteslutande för slutanvändning tar emot en tjänst eller köper en vara eller avser att göra detta inom unionen. Regeringen instämmer i Konkurrensverkets synpunkt att det kan vara svårt att upprätthålla en uppdelning som innebär att ansvaret för förordningens efterlevnad delas upp på två olika myndigheter, beroende på om det är konsumenter eller företag som har blivit utsatta för diskriminering i strid med förordningen. Förordningen tar huvudsakligen sikte på att skydda kunder som är konsumenter eller företag som är slutanvändare mot diskriminering vid gränsöverskridande handel av varor och tjänster. De situationer som rör diskriminering enbart av företag kan emellertid antas vara få. Däremot kan det, precis som Kommerskollegium anför, i många fall vara så att näringsidkare genom ett och samma förfarande, exempelvis omdirigering av en utländsk ip-adress eller icke acceptans av ett utländskt kreditkort, diskriminerar såväl konsumenter som företag. Regeringen bedömer mot denna bakgrund att det är mest lämpligt i nuläget att utse en myndighet som ska ha befogenhet att vidta åtgärder mot överträdelser av förordningen, se avsnitt 6.3.1. Andra uppdrag för att säkerställa förordningens genomförande kan dock ges även till andra myndigheter. Det finns i dag ingen myndighet som har ansvar för tillsyn på hela det område EU:s geoblockeringsförordning reglerar. Ett syfte med förordningen kan sägas vara att skydda konsumenter mot diskriminering. Konsumentverket har ansvar för tillsyn över vissa konsumentskyddande regler. I 1 § förordningen (2009:607) med instruktion för Konsumentverket anges att verket är förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor och bl.a. har ansvar för att de konsumentskyddande regler som ligger inom myndighetens tillsynsansvar följs. Mot denna bakgrund bedömer regeringen det vara ändamålsenligt att Konsumentverket får ansvara för att EU:s geoblockeringsförordning följs i de fall då kunden är en konsument. Av förvaltningslagen (2017:900) följer att myndigheterna inom sina verksamhetsområden ska samverka med andra myndigheter (8 §). Med beaktande av att de ärenden som rör otillåten geoblockering bedöms bli få anser regeringen att det inte är motiverat att inrätta ett mer formaliserat samarbete mellan myndigheter kring de konkurrensrättsliga aspekter som kan uppstå till följd av artikel 6 i EU:s geoblockeringsförordning. Regeringen avser även att utse Konsumentverket (Konsument Europa) till ansvarigt organ för att ge praktiskt stöd till konsumenter i händelse av en tvist mellan en konsument och en näringsidkare vid tillämpningen av EU:s geoblockeringsförordning, i enlighet med artikel 8 i förordningen. Det bedöms inte vara lämpligt att lägga en uppgift på Konsumentverket som avser diskriminering som enbart drabbar kunder som är företag. Som framgår ovan bedömer regeringen att dessa fall kommer att vara få. Regeringen bedömer vidare att systemet med sanktionsavgift (se avsnitt 6.3.1) kommer att ha en avskräckande effekt även när det gäller överträdelser som drabbar främst den kundgrupp som består av företag. Skälet till detta är att det kan antas att det ofta är genom ett och samma förfarande som såväl konsument som företag diskrimineras. Något behov av att utse en särskild myndighet som ska vidta åtgärder mot diskriminering enbart av denna grupp finns inte enligt regeringens mening. Regeringen har däremot för avsikt att ge ett uppdrag till Kommerskollegium att informera näringsidkare om förordningens innebörd. Om myndigheten får kännedom om överträdelser av EU:s geoblockeringsförordning kan kollegiet lämpligen informera Konsumentverket om detta i enlighet med bestämmelserna om samverkan i 8 § förvaltningslagen. Lagrådet anför att det inte kan anses vara förenligt med förordningens syfte att konsumenter och företag behandlas olika på det sätt som föreslås. Regeringen delar inte den bedömningen, utan anser att EU:s geoblockeringsförordning ger utrymme för medlemsstaterna att välja olika metoder för att åstadkomma ett effektivt genomslag för förordningens förbud. Det finns inte heller något som hindrar att en medlemsstat väljer att ägna särskild uppmärksamhet åt konsumentskyddet. Lagrådet anför vidare att det måste anses vara en brist att den tänkta ordningen inte ger ett enskilt företag som i egenskap av kund drabbas av ett agerande i strid med förordningen någon möjlighet att vända sig till en myndighet på motsvarande sätt som en konsument ska kunna vända sig till Konsumentverket. Regeringen vill med anledning av Lagrådets kommentarer förtydliga att den föreslagna regleringen inte ger drabbade kunder, oavsett om det rör sig om konsumenter eller företag, möjlighet att genom något särskilt förfarande vända sig till en myndighet. De olika kundgrupperna behandlas därför inte olika i detta avseende. EU:s geoblockeringsförordning ställer inte heller krav på att ett sådant förfarande ska införas. Det finns däremot inte något som hindrar att såväl konsumenter som företag vänder sig till Konsumentverket med information och tips om eventuella överträdelser. Vidare utgår den tänkta ordningen från att Konsumentverket kommer att kunna besluta om sanktionsavgift i de fall där konsumenter drabbas. Överträdelser som bara skulle kunna drabba företag, utan att också drabba konsumenter, kan antas bli mycket få, om ens några. Mot den bakgrunden bedömer regeringen att uppdraget till Konsumentverket kommer att medföra ett tillräckligt effektivt beivrande av överträdelser av EU:s geoblockeringsförordning. Ingenting hindrar heller regeringen från att i ett senare skede se över denna ordning om den skulle visa sig vara otillräcklig. Några föreskrifter om tillsyn behövs för närvarande inte Medlemsstaterna är enligt EU:s geoblockeringsförordning skyldiga att utse ett eller flera organ som ska ansvara för att förordningen genomförs på ett korrekt och verkningsfullt sätt. Något krav på att det ansvaret ska utövas genom regelrätt tillsyn finns inte. Under hösten 2017 beslutades inom EU en ny förordning om konsumentskyddssamarbete, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2394 av den 12 december 2017 om samarbete mellan de nationella myndigheter som har tillsynsansvar för konsumentskydds-lagstiftningen och om upphävande av förordning (EG) nr 2006/2004 (EU:s förordning om konsumentskyddssamarbete). Förordningen ska börja tillämpas den 17 januari 2020. EU:s förordning om konsumentskyddssamarbete är tillämplig vid vissa överträdelser som skadar eller sannolikt kommer att skada de kollektiva intressena för konsumenterna i en medlemsstat, när näringsidkaren har viss koppling till en annan medlemsstat. Syftet med förordningen är att effektivisera och stärka samarbetet mellan de nationella tillsynsmyndigheterna för att därigenom möta de utmaningar som den digitala utvecklingen medfört och stärka den gränsöverskridande e-handeln inom EU. Konsumentverket är behörig myndighet enligt förordningen i fråga om efterlevnaden av sådana regler som myndigheten har tillsyn över (4 § förordningen med instruktion för Konsumentverket). Andra myndigheter som är behöriga enligt förordningen, inom sina respektive tillsynsområden, är Finansinspektionen och Läkemedelsverket. I EU:s förordning om konsumentskyddssamarbete regleras ett antal utrednings- och tillsynsbefogenheter som behöriga myndigheter ska ha. Det rör sig om s.k. minimibefogenheter. Genom dessa ges myndigheterna effektiva möjligheter att utreda och beivra överträdelser för att förhindra att de upprepas och för att därigenom säkerställa en hög konsumentskyddsnivå. En särskild utredare har fått i uppdrag att analysera EU:s förordning om konsumentskyddssamarbete och utarbeta de författningsförslag som behövs för att komplettera förordningen (dir. 2018:7). Uppdraget ska redovisas senast den 22 februari 2019. I artikel 10.2 i EU:s geoblockeringsförordning anges att EU:s geoblockeringsförordning ska läggas till som en punkt i bilagan till EU:s förordning om konsumentskyddssamarbete. Detta innebär att de utrednings- och tillsynsbefogenheter som följer av EU:s förordning om konsumentskyddssamarbete kommer att vara tillämpliga även vid överträdelser av EU:s geoblockeringsförordning. Detta gäller enbart när kunden är en konsument enligt definitionen i EU:s förordning om konsumentskyddssamarbete. Eftersom ändamålsenliga verktyg för tillsyn kommer att finnas på plats vid ikraftträdandet för EU:s förordning om konsumentskyddssamarbete bedömer regeringen att det inte bör införas några särskilda bestämmelser om befogenheter vid tillsyn i den nya lagen. Detta är enligt regeringens bedömning förenligt med EU:s geoblockeringsförordning, eftersom den förordningen i sig inte ställer krav på några tillsynsbefogenheter utöver vad som följer av EU:s förordning om konsumentskyddssamarbete. 6.3 Sanktionsavgift 6.3.1 Sanktionsavgift vid överträdelse av förbuden i EU:s geoblockeringsförordning Regeringens förslag: En näringsidkare som har brutit mot artikel 3, 4 eller 5 i EU:s geoblockeringsförordning, i den ursprungliga lydelsen, ska åläggas att betala en sanktionsavgift. Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer ska pröva frågor om sanktionsavgift. Beslut om sanktionsavgift ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att en näringsidkare ska åläggas att betala en sanktionsavgift om näringsidkaren uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot EU:s geoblockeringsförordning. I promemorian föreslås vidare att sanktionsavgift ska beslutas av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av tillsynsmyndigheten. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna har synpunkter på promemorians förslag. Konsumentverket bedömer att förbuden i EU:s geoblockerings-förordning har likheter med överträdelser av lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (1994:1512) och vissa överträdelser av marknadsföringslagen (2008:486) och anser därför att den föreslagna sanktionsavgiften ska ersättas med marknadsstörningsavgift enligt 29-36 §§ marknadsföringslagen. Verket anser vidare att det vore bra att införa ytterligare en sanktion i form av förbud förenat med vite. Svenska föreningen för Immaterialrätt (SFIR) anser att ett system med prövning av uppsåt och oaktsamhet är att föredra framför ett system med strikt ansvar. SFIR instämmer i promemorians bedömning att det kan finnas flera olika omständigheter som gör att en sanktionsavgift inte ska påföras och att en näringsidkare kan bryta mot förbudet trots att denne har vidtagit rimliga försiktighetsmått. SFIR anser att det bör övervägas om patent- och marknadsdomstolarna, snarare än allmänna förvaltningsdomstolar, kan vara bäst lämpade att pröva påförandet av sanktionsavgift för överträdelser av artiklarna 3-5 i EU:s geoblockeringsförordning. Almega anser att det är angeläget att ärenden med hänvisning till EU:s geoblockeringsförordning avgörs i domstol med tanke på de skarpa sanktionerna. Företagarna, Svensk Handel, Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen ifrågasätter att påförande av sanktionsavgifter ska prövas av förvaltningsdomstol och anför att det behöver beaktas att ett system med domstolsprövning riskerar att bli tungrott och kostnadsdrivande, till förfång inte minst för små företag. Konkurrensverket anför att det inte framgår av promemorians överväganden om avsikten är att det ska vara obligatoriskt att utreda misstänkta överträdelser enligt förordningen. Verket anför att lämpligheten i en ordning som innebär att det föreligger en skyldighet att ansöka om att en näringsidkare ska betala sanktionsavgift starkt kan ifrågasättas. Konkurrensverket anför även att det kan övervägas om myndigheten bör få beslutanderätt i frågor om sanktionsavgift och att myndighetens beslut ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Flera remissinstanser, däribland Näringslivets Regelnämnd, Svensk Handel, Svenskt Näringsliv, Teknikföretagen och Företagarna, är kritiska till att en sanktionsavgift föreslås som en enda åtgärd vid överträdelser. Dessa instanser anför att en sådan ordning är oproportionerlig och att mindre ingripande åtgärder bör föregå beslut om sanktioner, exempelvis föreläggande om rättelse. Svensk Handel och Företagarna anför även att det skulle vara lämpligare att föreskriva att sanktionsavgift "kan" eller "bör" åläggas en näringsidkare vid överträdelse av förordningens bestämmelser. Flera remissinstanser, bland andra Konkurrensverket, Kammarrätten i Göteborg och Kammarrätten i Stockholm anser att prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten. Stockholms universitet för fram att vissa av de ageranden som EU:s geoblockeringsförordning syftar till att motverka i vissa fall kan komma att träffas av konkurrenslagen (2008:579) eller artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Universitetet anser att det är sannolikt att det i framtiden uppstår situationer där ett företags agerande strider mot både EU:s geoblockeringsförordning och gällande konkurrenslagstiftning. Att i ett sådant läge utdöma sanktionsavgift och konkurrensskadeavgift i två parallella eller efterföljande förfaranden kan strida mot förbudet mot dubbelbestraffning. Universitetet menar att det bör övervägas huruvida en sådan ordning är önskvärd, såväl ur ett rättssäkerhetsperspektiv som ur ett processekonomiskt perspektiv. Skälen för regeringens förslag Näringsidkare ska åläggas att betala sanktionsavgift vid överträdelser Av artikel 7.2 i EU:s geoblockeringsförordning framgår att medlemsstaterna ska fastställa regler om tillämpliga åtgärder vid överträdelser av bestämmelserna i förordningen och säkerställa att de genomförs. Åtgärderna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. I avsnitt 5.3-5.5 beskrivs artiklarna 3-5 i EU:s geoblockeringsförordning. Det är endast dessa artiklar som innehåller förbud, och som medlemsstaterna därmed är skyldiga att beivra. Exempel på överträdelser är att näringsidkare i strid med artikel 3, 4 eller 5 har blockerat eller begränsat åtkomsten till sin webbplats, tar ut ett högre pris på sin vara på grund av var kunden bor eller inte accepterar kundens betalkort eftersom det är utfärdat i ett visst land inom EU. Regeringen instämmer i den bedömning som görs i promemorian om att ett system med sanktionsavgifter är ett effektivt medel för att beivra överträdelser av artiklarna 3-5 i EU:s geoblockeringsförordning. Det är inte möjligt att inom ramen för detta lagstiftningsärende föreslå en helt annan typ av åtgärder, exempelvis marknadsstörningsavgift, som Konsumentverket förordar. Konkurrensverket anför att en ordning som innebär att det är obligatoriskt för den ansvariga myndigheten att utreda överträdelser enligt förordningen kan ifrågasättas. Vissa remissinstanser, däribland Svenskt Näringsliv, invänder mot att i lagtexten använda ordet "ska" och förordar att det i bestämmelsen i stället ska anges att en sanktionsavgift "kan" eller "bör" få beslutas. Lagrådet anser att ordet "ska" kan uppfattas som att ett beslut om sanktionsavgift är obligatoriskt oavsett omständigheterna och att det kan diskuteras om inte "ska" bör ersättas med "får", särskilt som undantagen från huvudregeln inte kommer i direkt anslutning till denna bestämmelse utan i en senare paragraf. Det är inte regeringens avsikt att det ska vara en skyldighet för myndigheten att i alla lägen inleda en utredning om förutsättningar att påföra en sanktionsavgift. Med beaktande av Lagrådets synpunkt anser regeringen att bestämmelsen om att någon sanktionsavgift inte ska tas ut i ringa fall (se avsnitt 6.3.2) bör placeras i direkt anslutning till bestämmelsen om när sanktionsavgift ska tas ut. Några av remissinstanserna efterfrågar en mindre ingripande åtgärd att ta till inledningsvis, exempelvis ett föreläggande om rättelse som eventuellt kan förenas med vite. Regeringen kan dock konstatera att Konsumentverket, med stöd av EU:s förordning om konsument-skyddssamarbete, kommer att ha ett flertal utrednings- och tillsyns-befogenheter. Det finns dessutom ingenting som hindrar att Konsumentverket försöker få till stånd en frivillig rättelse från näringsidkaren. Någon särskild reglering behövs inte för att myndigheten ska kunna ha en dialog med näringsidkaren. Mot denna bakgrund saknas skäl att inom ramen för detta lagstiftningsärende föreslå bestämmelser med denna innebörd. Sanktionsavgiften ska vila på ett strikt ansvar I promemorian föreslås att det ska krävas uppsåt eller oaktsamhet från näringsidkarens sida för att beslut om sanktionsavgift ska kunna fattas. I promemorian finns även beskrivningar av ett alternativt förfarande som bygger på strikt ansvar. Regeringen anser att ett förfarande som bygger på strikt ansvar, kombinerat med en möjlighet att sätta ned avgiften helt eller delvis, är en mer lämplig ordning än en ordning som bygger på uppsåt eller oaktsamhet. Denna bedömning grundas i att regelverket är tvingande och att det är varje näringsidkares skyldighet att känna till och följa det. Därmed kan det presumeras att överträdelser av förordningens förbud sker uppsåtligen eller till följd av oaktsamhet. En avgiftsskyldighet som bygger på strikt ansvar bidrar till att sanktionssystemet är enkelt och effektivt. Regeringen anser dock att subjektiva omständigheter bör kunna utgöra skäl för att i ett visst fall sätta ner avgiften (se avsnitt 6.3.2). Förfarandet vid påförande av sanktionsavgift I promemorian föreslås att beslut om sanktionsavgift ska fattas av allmän förvaltningsdomstol efter ansökan av tillsynsmyndigheten. I promemorian beskrivs dock även ett alternativt förfarande, som innebär att beslut om påförande av sanktionsavgift fattas av tillsynsmyndigheten som första instans, med möjlighet för näringsidkaren att överklaga beslutet till allmän förvaltningsdomstol. Regeringen anser, i likhet med vad som anges av Konkurrensverket, att det alternativa förfarande som beskrivs i promemorian är den mest lämpliga ordningen när det gäller överträdelser av EU:s geoblockeringsförordning. En sådan ordning följer det sedvanliga förfarandet, där förvaltningsdomstol överprövar en myndighets beslut. Som konstateras i promemorian förekommer denna ordning också i flertalet lagar när det gäller påförande av sanktionsavgifter. Den myndighet som får ansvar att säkerställa efterlevnaden av EU:s geoblockeringsförordning kommer att ges tillsynsverktyg enligt EU:s förordning om konsumentskyddssamarbete i de fall kunden är en konsument enligt definitionen i EU:s geoblockeringsförordning (se avsnitt 6.2). Det är enligt regeringens mening lämpligt att den myndighet som har ansvar för att regelverket följs också är den som ska pröva frågor om sanktionsavgift. Genom att myndigheten fattar beslut i första instans minskar även näringsidkares kostnader för domstolsprocesser, vilket bl.a. Svensk Handel, Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen påpekar. Regeringen anser därför att beslut om sanktionsavgift bör fattas av en myndighet i första instans. Bestämmelser om överklagande Eftersom regeringen föreslår att sanktioner ska beslutas av den myndighet som regeringen bestämmer, i stället för av en domstol, är det nödvändigt att lagen förses med en bestämmelse som anger att beslut om sanktionsavgift får överklagas. Med anledning av att det rör sig om en administrativ sanktionsavgift bör besluten kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Regeringen instämmer vidare i de synpunkter som lämnats av bl.a. Kammarrätten i Stockholm och Kammarrätten i Göteborg om att prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätten. Överväganden om sanktionsavgiftens straffrättsliga karaktär Som redogjorts för i promemorian har en administrativ sanktionsavgift som den som nu föreslås en straffliknande karaktär. Mot den bakgrunden bör bestämmelsen om sanktionsavgift ha en s.k. statisk hänvisning till EU:s geoblockeringsförordning, vilket innebär att det endast är överträdelser av förordningen i den angivna lydelsen som kan sanktioneras. Som Stockholms universitet påpekar kan vissa av de ageranden som EU:s geoblockeringsförordning syftar till att motverka träffas av sanktionsförfarandet i konkurrenslagen eller artiklarna 101 och 102 i EUF-fördraget. Regeringen anser dock att risken för parallella förfaranden i detta avseende inte ska överskattas. Förbuden enligt EU:s geoblockeringsförordning avser bara gränsöverskridande ageranden och överträdelseärendena förväntas vara få. Myndigheten lär vidare utifrån utredningen i ärendet få kännedom om en eventuell pågående eller avslutad process där konkurrensskadeavgift utreds eller har påförts. Myndigheten har i ett sådant fall möjlighet att avstå från att besluta om sanktionsavgift. 6.3.2 Sanktionsavgiftens storlek Regeringens förslag: En sanktionsavgift ska fastställas till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor. Avgiften får inte överstiga tio procent av näringsidkarens omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under näringsidkarens första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättning saknas, kan antas vara missvisande eller är bristfälliga, ska omsättningen i stället uppskattas. När sanktionsavgiftens storlek bestäms ska hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är. I ringa fall ska någon sanktionsavgift inte tas ut. Sanktionsavgiften får sättas ned helt eller delvis om det är oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att avgiften ska få efterges eller sättas ned om det finns synnerliga skäl för det. Det föreslås även en bestämmelse som anger att om en ansökan riktas mot flera näringsidkare, ska avgiften fastställas särskilt för var och en av dem. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna invänder inte mot förslaget. Konsumentverket anser att sanktioner ska kunna beslutas även mot den som begår ringa överträdelser, eftersom artiklarna 3-5 i EU:s geoblockeringsförordning är faktiska förbud. Konsumentverket anser att det kan komma att bli utmanande för rättstillämparen att avgöra hur allvarlig en överträdelse är då det sannolikt är kunder från andra medlemsstater som drabbats och då det kan vara mycket svårt att uppskatta den ekonomiska skada som dessa kunder har lidit till följd av överträdelsen. Konkurrensverket påpekar att det finns en risk för att upprepade överträdelser som var för sig har ringa betydelse inte bestraffas. Verket anför även att ett reviderat lagförslag bör möjliggöra för tillsynsmyndigheten att i ringa fall kunna avstå från att ansöka om påförande av sanktionsavgift då promemorians förslag innebär att det endast är domstolen som har den möjligheten, vilket är olämpligt eftersom domstolsprövningen i dessa fall är onödig. Svenska föreningen för Immaterialrätt (SFIR) noterar att beloppsgränsen för marknadsstörningsavgift år 2016 höjdes till lägst tio tusen och högst tio miljoner kronor och anser att liknande avgiftsramar ska gälla för sanktionsavgifter enligt EU:s geoblockeringsförordning. Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen ifrågasätter rimligheten i de höga nivåer för sanktionsavgiften som föreslås och anser att nivåerna är oproportionerliga och omotiverade. Skälen för regeringens förslag: Överträdelser av artikel 3, 4 eller 5 i EU:s geoblockeringsförordning kan vara av varierande art och karaktär. Vissa åtgärder av näringsidkare kan antas medföra endast en mindre omfattande blockering eller begränsning. Andra åtgärder kan leda till att kunden helt blockeras, t.ex. så att denne inte i någon omfattning kan ta del av erbjudanden på näringsidkarens hemsida. På liknande sätt kan det från fall till fall variera i vilken omfattning, och hur, kunder som vill köpa varor, ta emot tjänster och betala för dessa diskrimineras. För att säkerställa att sanktionsavgiften har en avskräckande effekt behöver avgiftsramen täcka ett lämpligt intervall. För att undvika att avgiften slår för hårt bör den dock inte få överstiga tio procent av näringsidkarens omsättning föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under näringsidkarens första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättning annars saknas, är bristfälliga eller kan antas vara missvisande, bör omsättningen uppskattas. Samma ram för sanktions-avgiftens storlek finns i nationella bestämmelser som genomför en del av EU:s produkt- och konsumentskyddslagstiftning, bl.a. i produkt-säkerhetslagen (2004:451), lagen (2011:579) om leksakers säkerhet, lagen (2016:96) om fritidsbåtar och vattenskotrar samt radioutrustningslagen (2016:392). Remissinstanserna har olika uppfattningar om huruvida den högsta möjliga avgiften är för hög eller för låg. Regeringen anser att den avgiftsram som föreslås i promemorian är väl avvägd. Regeringen instämmer i promemorians bedömning att, för att sanktionsavgiften ska vara effektiv, proportionerlig och avskräckande, bör hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är när sanktionsavgiften ska fastställas. Lagrådet anger att förslaget tycks bygga på uppfattningen att det kan förekomma såväl momentana överträdelser (överträdelser som går att hänföra till ett visst tillfälle) som perdurerande överträdelser (överträdelser som fortgår under en tid) och att överträdelsernas karaktär bör belysas närmare i detta avseende. Lagrådet ställer i sammanhanget frågan om det föreligger en överträdelse varje gång en kund blockeras eller om en överträdelse konstitueras av att näringsidkaren håller sig med en otillåten teknisk anordning och om det är en överträdelse varje gång näringsidkaren tillämpar ett villkor på otillåtet sätt eller om överträdelsen består i att näringsidkaren upprätthåller en ordning med olika villkor för olika kunder. Regeringen vill mot bakgrund av Lagrådets synpunkter förtydliga att varken EU:s geoblockeringsförordning eller den föreslagna regleringen innehåller förbud mot någon teknisk anordning. Det som är avgörande för om en överträdelse har skett är att det genom ett av näringsidkaren tillämpat förfarande har förekommit diskriminerande behandling av kunder i strid med förordningens bestämmelser. Det förfarande som en näringsidkare har tillämpat kan ha drabbat flera kunder och pågått under en tid. Det kan dock även förekomma överträdelser som går att hänföra till ett enstaka tillfälle. Bedömningen av överträdelsens allvar kommer att vara beroende av ett flertal faktorer där överträdelsens karaktär och omfattning är av betydelse. Om det framkommit att näringsidkaren systematiskt har brutit mot förbuden eller om överträdelsen pågått under lång tid, kan det ses som en allvarlig överträdelse. Även den ekonomiska skada överträdelsen har orsakat kunden kan vägas in vid bedömningen av överträdelsens allvar. Regeringen anser att utformningen av motsvarande bestämmelser i resegarantilagen (2018:1218) bör tjäna som förebild. Regeringen anser i likhet med vad som anges i promemorian att någon sanktionsavgift inte ska påföras i ringa fall, när det med hänsyn till omständigheterna framstår som stötande och oproportionerligt att besluta om sanktionsavgift. Konkurrensverket uttrycker en farhåga för att en sådan bestämmelse kan leda till att upprepade överträdelser som var för sig har ringa betydelse inte får några konsekvenser. Regeringen anser emellertid att det vid sådana förhållanden är tveksamt om en överträdelse kan betraktas som ringa. Som Konsumentverket påpekar innehåller förordningen faktiska förbud. Regeringen gör dock bedömningen att en bestämmelse om att någon sanktionsavgift inte ska påföras i ringa fall kan motiveras utifrån proportionalitetsprincipen. Regeringen anser att den i promemorian föreslagna bestämmelsen om att sanktionsavgift ska fastställas särskilt för varje näringsidkare är obehövlig. Med beaktande av att sanktionsavgiften föreslås vila på strikt ansvar bör det finnas en möjlighet att sätta ned avgiften, helt eller delvis, om det skulle vara oskäligt att ta ut den med fullt belopp. Det kan exempelvis till följd av allvarlig sjukdom eller andra personliga förhållanden hos näringsidkaren framstå som oskäligt att ta ut avgift till det belopp som annars hade varit aktuellt utifrån den aktuella överträdelsen. Även här bör bestämmelserna i resegarantilagen tjäna som förebild. 6.3.3 Preskription Regeringens förslag: Sanktionsavgift ska inte få beslutas senare än fem år från den tidpunkt då överträdelsen upphörde. En beslutad sanktionsavgift ska falla bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens. Promemorians förslag utgår dock från att sanktionsavgift ska beslutas av domstol i första instans. Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser yttrar sig inte särskilt i frågan. Kammarrätten i Stockholm anser att den föreslagna lagtexten kan moderniseras. Skälen för regeringens förslag: Som anges i promemorian är det rimligt att det finns en bortre gräns för hur länge man kan vänta med att besluta om sanktionsavgift. Det bör därför införas en bestämmelse som anger när en sanktionsavgift senast ska få beslutas. Regeringen anser, i likhet med vad som anges i promemorian, att sanktionsavgift inte bör få beslutas senare än fem år från det att överträdelsen upphörde. Fristen bör inte kunna förlängas. Som framkommer i avsnitt 6.3.2 kan överträdelser både vara hänförliga till ett visst tillfälle och anses ha fortgått under en viss tid. Regeringen anser i likhet med promemorian att en sanktionsavgift bör falla bort om faktiska åtgärder för verkställighet inte har kunnat genomföras inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Lagtexten bör dock, som Kammarrätten i Stockholm påpekar, ges en modernare utformning. 6.3.4 Betalning Regeringens förslag: En sanktionsavgift ska betalas till den myndighet som regeringen bestämmer inom trettio dagar efter det att beslutet fick laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. Om avgiften inte har betalats inom trettio dagar eller den längre tid som anges i beslutet, ska myndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning. Vid indrivning får verkställighet enligt utsökningsbalken ske. Det ska i lagen upplysas om att bestämmelser om indrivning finns i lagen om indrivning av statliga fordringar m.m. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Promemorians förslag innehåller dock inte någon bestämmelse om att verkställighet enligt utsökningsbalken får ske. Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt i frågan. Skälen för regeringens förslag: På liknande sätt som i lagstiftning på produktsäkerhetsområdet, exempelvis produktsäkerhetslagen, bör det i den föreslagna lagen införas en bestämmelse som anger inom vilken tid sanktionsavgiften ska betalas. En bestämmelse som anger att sanktions-avgiften ska betalas inom trettio dagar från det att beslutet har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet förefaller ändamålsenlig. Det bör även anges att en avgift som inte har betalats inom angiven tid ska lämnas för indrivning samt upplysas om att bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Eftersom regeringen föreslår att en myndighet ska besluta om sanktionsavgift bör det införas en bestämmelse om att verkställighet får ske enligt utsökningsbalken, jfr 3 kap. 1 § 6 utsökningsbalken. Frågan om till vilken myndighet sanktionsavgiften ska betalas bör överlämnas åt regeringen att bestämma. 6.4 Sekretess Regeringens bedömning: Regeringen avser att återkomma om behov av kompletterande bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagstiftningen konstateras i samband med att EU:s förordning om konsumentskyddsamarbete börjar tillämpas. Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har inga synpunkter på promemorians bedömning. Svensk Handel, Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen vill understryka vikten av att frågan om sekretess tas med i den fortsatta processen. Skälen för regeringens bedömning: Några bestämmelser om sekretess finns inte i EU:s geoblockeringsförordning. Behov av eventuella kompletterande bestämmelser om sekretess kan enligt regeringens mening uppkomma i samband med att EU:s förordning om konsumentskyddssamarbete börjar tillämpas. När det gäller tillämpningen av EU:s förordning om konsumentskyddssamarbete hanteras frågan om behov av kompletterande bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagstiftningen inom ramen för det uppdrag som lämnats till en särskild utredare att analysera vilka författningsändringar som behövs för att befogenheterna i den förordningen ska kunna utövas av behöriga myndigheter på ett effektivt och rättssäkert sätt (dir. 2018:7). Regeringen anser därför, trots de synpunkter som lämnats av Svensk Handel och Svenskt Näringsliv, att det inte är lämpligt att inom ramen för detta ärende ta ställning till eventuellt behov av kompletterande bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagstiftningen. Regeringen avser att återkomma till frågan, för det fall sådant behov konstateras. 7 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Den nya lagen ska träda i kraft den 1 april 2019. Regeringens bedömning: Det finns inte något behov av övergångsbestämmelser. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att den nya lagen ska träda i kraft den 3 december 2018. Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över promemorians förslag eller bedömning. Näringslivets regelnämnd (NNR) och Svensk Handel anför att det är problematiskt om företagen inte får den information de behöver i tid för att kunna göra de förberedelser som behövs innan EU:s geoblockerings-förordning träder i kraft den 3 december 2018. NNR rekommenderar därför den myndighet som ges tillsynsansvar att tillämpa en uppskovsperiod efter ikraftträdandedatumet, under vilken företag har möjlighet att säkerställa regelefterlevnad utan att behöva riskera någon påföljd. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt artikel 11 i EU:s geoblockeringsförordning ska förordningen tillämpas från och med den 3 december 2018. Det är därför angeläget att den nya lagen träder i kraft så snart som möjligt. Med hänsyn till den tid de återstående leden i lagstiftningsprocessen kan antas ta föreslås att den nya lagen ska träda i kraft den 1 april 2019. Då lagstiftningen föranleds av de krav som ställs i förordningen är det inte möjligt att som NNR föreslår införa en period under vilken överträdelser inte kan föranleda sanktionsavgift. Regeringen instämmer i promemorians bedömning att det saknas behov av övergångsbestämmelser. 8 Konsekvenser Regeringens bedömning: Förslagen bedöms leda till något ökade kostnader för Konsumentverket. Finansiering ska ske i linje med de principer om neutralitet för statens budget som riksdagen beslutat om. Förslagen bedöms inte medföra kostnader för andra myndigheter. Förslagen kan medföra vissa ökade kostnader för företagen. Promemorians bedömning överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian görs bedömningen att arbetet för ansvariga myndigheter ska skötas inom befintliga anslag. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna invänder inte mot promemorians bedömning. Konsumentverket anser att medel behöver tillskjutas den myndighet som utpekas för att en effektiv och aktiv tillsyn ska kunna bedrivas. Kronofogdemyndigheten bedömer att indrivningen av sanktionsavgift kan hanteras inom befintliga resurser. Skälen för regeringens bedömning Staten och domstolarna Regeringens förslag till kompletterande bestämmelser till EU:s geoblockeringsförordning innebär att en eller flera myndigheter ska utses att ansvara för att EU:s geoblockeringsförordning genomförs på ett korrekt och verkningsfullt sätt. Som framgår av avsnitt 6.2 och 6.3.1 avser regeringen att utse Konsumentverket att ansvara för att förordningen följs och pröva frågor om sanktionsavgifter vid överträdelser av förordningen, i förhållande till de kunder som är konsumenter. Dessutom har regeringen för avsikt att utse Konsumentverket till ansvarigt organ för att ge praktiskt stöd till konsumenter i händelse av en tvist vid tillämpningen av förordningen. När det gäller den kundgrupp som enbart består av företag har regeringen för avsikt att ge Kommerskollegium ansvar för att genomföra informationsinsatser gentemot näringsidkare gällande förordningen. Detta är nya uppgifter som ingen myndighet har i dag. Det är svårt att i förväg uppskatta hur mycket resurser som kommer att krävas med anledning av EU:s geoblockeringsförordning. Kommissionen har i sin konsekvensanalys av förslaget, KOM(2016) 289, redovisat att den under perioden 2007-2015 har fått vetskap om 1 500 klagomål. Klagomålen hade ursprung i åtta olika medlemsstater och avsåg artiklarna 3 och 4, dvs. förbuden mot blockering eller begränsning av åtkomst till onlinegränssnitt samt tillämpning av olika allmänna villkor för åtkomst till varor eller tjänster. Det låga antalet klagomål i sig, under en förhållandevis lång tidsperiod, kan anses vara en indikation på att antalet överträdelseärende kommer att vara lågt. Det låga antalet klagomål kan samtidigt innebära att det blir viktigare att aktivt följa marknaden. Det kan inte uteslutas att det kommer att behövas nya metoder och tekniska verktyg för att upptäcka fall där näringsidkare i Sverige utövar geoblockering eller på andra sätt bryter mot förordningen. Regeringen bedömer att Konsumentverket kan få något ökade kostnader till följd av ansvaret att bevaka efterlevnaden av förordningen och ge stöd till konsumenter, men att dessa kostnader är begränsade. Finansiering ska ske i linje med de principer om neutralitet för statens budget som riksdagen beslutat om (prop. 1994/95:40, bet. 1994/95:FiU5, rskr. 1994/95:67). För att nå ett effektivt genomförande av förordningen kommer det även att behövas informationsinsatser riktade till näringsidkare. Som framkommit avser regeringen att ge ett sådant informationsuppdrag till Kommerskollegium. Regeringen bedömer att kostnaden för ett sådant uppdrag ryms inom befintliga anslag, då Kommerskollegium redan arbetar med frågor kring EU:s inre marknad. Som framkommit ovan kommer beslut om sanktionsavgift att kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol, med krav på prövnings-tillstånd vid överklagande till kammarrätten. Att den myndighet som har ansvar för förordningens efterlevnad fattar beslut om sanktionsavgift i första instans bedöms vara ett rättssäkert och kostnadseffektivt förfarande. Mot bakgrund av att ärendena uppskattas vara mycket få bedömer regeringen att arbetsbördan för domstolarna inte kan förväntas öka i någon märkbar mån med anledning av förslaget. Regeringens bedömning är därmed att det inte finns behov av att tillskjuta medel till domstolarna. Inte heller bedöms det finnas något behov av att tillskjuta medel till Kronofogdemyndigheten för arbetet med indrivning av eventuellt obetalda sanktionsavgifter. Konsumenter och företag som är slutanvändare Kunder enligt EU:s geoblockeringsförordning, dvs. konsumenter samt företag som köper tjänster och varor för slutanvändning, kommer att gynnas av att det införs kompletterande bestämmelser om åtgärder vid överträdelser, information och stöd kring förordningen. Den föreslagna regleringen kommer därmed att bidra till ökade valmöjligheter. Det kan i sin tur leda till lägre priser vad gäller köp av varor och tjänster. Näringsidkare som säljer varor och tjänster Enligt regeringens förslag kan en näringsidkare som bryter mot EU:s geoblockeringsförordning åläggas att betala en sanktionsavgift. En sådan kostnad uppstår dock bara när bestämmelserna i förordningen inte följts. Bestämmelserna om sanktionsavgift är även utformade så att en näringsidkare inte ska drabbas oskäligt hårt av en sanktionsavgift. Genom att låta myndigheten fatta beslut om påförande av sanktions-avgift i första instans kan kostnader för processer som inte kan anses nödvändiga undvikas. 9 Författningskommentar Förslaget till lag (2018:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s geoblockeringsförordning Tillämpningsområde 1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/302 av den 28 februari 2018 om åtgärder mot omotiverad geoblockering och andra former av diskriminering på grund av kunders nationalitet, bosättningsort eller etableringsort på den inre marknaden och om ändring av förordningarna (EG) nr 2006/2004 och (EU) 2017/2394 samt direktiv 2009/22/EG, här benämnd EU:s geoblockeringsförordning. I paragrafen anges att lagen kompletterar EU:s geoblockeringsförordning. Övervägandena finns i avsnitt 6.1. Ansvariga myndigheter 2 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer ska stödja och kontrollera att EU:s geoblockeringsförordning följs. Paragrafen upplyser om att regeringen bestämmer vilken eller vilka myndigheter som ska ansvara för att stödja och kontrollera att EU:s geoblockeringsförordning följs. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Sanktionsavgift 3 § En näringsidkare som har brutit mot artikel 3, 4 eller 5 i EU:s geoblockeringsförordning, i den ursprungliga lydelsen, ska åläggas att betala en sanktionsavgift. I ringa fall ska någon sanktionsavgift inte tas ut. Sanktionsavgiften tillfaller staten. Paragrafen innehåller bestämmelser om påförande av sanktionsavgift. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.1. Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Av första stycket framgår att en näringsidkare som har brutit mot artikel 3, 4 eller 5 i EU:s geoblockeringsförordning ska åläggas att betala en sanktionsavgift. Med näringsidkare avses enligt artikel 2 i EU:s geoblockeringsförordning en fysisk eller juridisk person, offentligägd eller privatägd, som agerar för ändamål som faller inom ramen för dennes näringsverksamhet, affärsverksamhet, hantverk eller yrke samt varje annan person som agerar i dennes namn eller för dennes räkning. Sanktionsavgiften vilar på ett strikt ansvar. Hänvisningen till EU:s geoblockeringsförordning är utformad så att den avser förordningens ursprungliga lydelse, s.k. statisk hänvisning. Av andra stycket framgår att sanktionsavgift inte ska tas ut i ringa fall. Bestämmelsen innebär att det inte ska beslutas om sanktionsavgift i de fall där det kan framstå som oproportionerligt eller stötande. I tredje stycket anges att sanktionsavgiften ska tillfalla staten. 4 § En sanktionsavgift ska bestämmas till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor. Sanktionsavgiften får inte överstiga tio procent av näringsidkarens omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under näringsidkarens första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättning annars saknas, kan antas vara missvisande eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas. Paragrafen innehåller bestämmelser om sanktionsavgiftens storlek. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2. I första stycket anges inom vilket beloppsintervall som sanktionsavgiften ska bestämmas. I andra stycket anges att sanktionsavgiften inte får överstiga tio procent av näringsidkarens omsättning närmast föregående räkenskapsår. Med omsättning avses nettoomsättning enligt 1 kap. 3 § 3 årsredovisningslagen (1995:1554). Vidare anges att omsättningen får uppskattas om överträdelsen skett under det första verksamhetsåret eller om den är okänd. 5 § När sanktionsavgiftens storlek bestäms ska hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är. Sanktionsavgiften får sättas ned helt eller delvis, om det är oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp. Paragrafen innehåller bestämmelser om hur sanktionsavgiften ska bestämmas. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2. Vid fastställandet av sanktionsavgiften ska enligt första stycket hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen av EU:s geoblockeringsförordning är. Överträdelsen kan betraktas som allvarlig om det rör sig om ett upprepat eller systematiskt förfarande eller om överträdelsen pågått under lång tid. Även den omständigheten att överträdelsen har orsakat en stor ekonomisk skada för kunden kan vara av betydelse. Enligt andra stycket kan sanktionsavgiften sättas ned helt eller delvis, om det skulle vara oskäligt att ta ut den med det belopp som annars skulle ha beslutats, exempelvis till följd av en allvarlig sjukdom eller något annat personligt förhållande hos näringsidkaren. 6 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer prövar frågor om sanktionsavgift. En sanktionsavgift får inte beslutas senare än fem år från den tidpunkt då överträdelsen upphörde. En beslutad sanktionsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Paragrafen innehåller bestämmelser om påförande av sanktionsavgift. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.1 och 6.3.3. Av första stycket framgår att frågor om sanktionsavgift prövas av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Myndigheten kan således, med tillämpning av 5 §, besluta att ta ut en sanktionsavgift till ett visst belopp och därmed även pröva om förutsättningar finns för hel eller delvis befrielse från avgiften. I andra stycket finns en bestämmelse om preskription som anger att beslut om sanktionsavgift måste fattas inom fem år från det att överträdelsen upphörde. Även tredje stycket innehåller en bestämmelse om preskription. Sanktionsavgiften preskriberas om verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Med verkställighet avses faktiska verkställighetsåtgärder. Preskriptionen är absolut. Det betyder att fullgörande inte kan krävas efter det att fem år har gått sedan beslutet fick laga kraft, även om verkställighet har skett under femårsperioden avseende en del av sanktionsavgiften. Det som preskriberas är den del av avgiften som ännu inte har drivits in. 7 § En sanktionsavgift ska betalas till den myndighet som regeringen bestämmer inom trettio dagar efter det att beslutet har fått laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. Beslutet om sanktionsavgift får verkställas enligt utsökningsbalken, om avgiften inte har betalats i tid. Om en avgift inte betalas inom den tid som anges i första stycket, ska myndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Paragrafen anger när och till vem sanktionsavgiften ska betalas liksom vad myndigheten ska iaktta när avgiften inte betalas i tid. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.4. I första stycket anges att sanktionsavgiften ska betalas inom trettio dagar från det att beslutet har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. Beslut om sanktionsavgift får verkställas enligt utsökningsbalken om avgiften inte betalas i tid. Sanktionsavgiften ska betalas till den myndighet som regeringen bestämmer. I andra stycket anges att den myndighet som sanktionsavgiften ska betalas till ska lämna den obetalda avgiften för indrivning om den inte betalas inom angiven tid. Vidare lämnas en upplysning om att bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Överklagande 8 § Beslut om sanktionsavgift enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande av beslut om sanktionsavgift. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.1. Ikraftträdandebestämmelse Ikraftträdandebestämmelsen anger att lagen träder i kraft den 1 april 2019. Övervägandena finns i avsnitt 7. Förordning (EU) 2018/302 om åtgärder mot omotiverad geoblockering och andra former av diskriminering på grund av kunders nationalitet, bosättningsort eller etableringsort på den inre marknaden och om ändring av förordningarna (EG) nr 2006/2004 och (EU) 2017/2394 samt direktiv 2009/22/EG Sammanfattning av promemorian Genomförande av EU:s geoblockeringsförordning (Ds 2018:24) I promemorian lämnas förslag om bestämmelser som kompletterar EU:s geoblockeringsförordning. Det föreslås att en ny lag med kompletterande bestämmelser till förordningen ska införas. EU:s geoblockeringsförordning syftar till att bidra till en väl fungerande inre marknad genom att förhindra omotiverad geoblockering och andra former av diskriminering som direkt eller indirekt grundar sig på kunders nationalitet, bosättningsort eller etableringsort. Det ska uppnås genom att EU:s geoblockeringsförordning ytterligare klargör vissa situationer där särbehandling inte kan motiveras med hänvisning till artikel 20.2 i tjänstedirektivet. Enligt den föreslagna lagen ska en eller flera tillsynsmyndigheter utses av regeringen för att ansvara för tillsyn och efterlevnad av EU:s geoblockeringsförordning. I promemorian föreslås att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer ska få besluta om föreskrifter rörande tillsynen. Den eller de myndigheter som ska utöva tillsyn ska även kunna ansöka om påförande av sanktionsavgift hos en förvaltningsrätt när en näringsidkare uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot EU:s geoblockeringsförordning. Avgiften ska fastställas till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor. Sanktionsavgiften får dock inte överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsättning. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 3 december 2018. Promemorians lagförslag Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om åtgärder mot omotiverad geoblockering och andra former av diskriminering Härigenom föreskrivs följande. Tillämpningsområde och definitioner 1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/302 av den 28 februari 2018 om åtgärder mot omotiverad geoblockering och andra former av diskriminering på grund av kunders nationalitet, bosättningsort eller etableringsort på den inre marknaden och om ändring av förordningarna (EG) nr 2006/2004 och (EU) 2017/2394 samt direktiv 2009/22/EG (EU:s geoblockeringsförordning). Termer och uttryck i lagen har samma betydelse som i EU:s geoblockeringsförordning. Tillsyn 2 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn enligt artikel 7.1 i EU:s geoblockeringsförordning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om tillsyn enligt första stycket. Sanktionsavgift 3 § En näringsidkare ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om denne uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot artikel 3, 4 eller 5 i EU:s geoblockeringsförordning, i den ursprungliga lydelsen. Avgiften tillfaller staten. 5 § Sanktionsavgiften ska fastställas till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor. Avgiften får inte överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsättning. Årsomsättningen ska avse omsättningen närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under näringsidkarens första verksamhetsår eller om uppgifter om årsomsättning annars saknas, kan antas vara missvisande eller är bristfälliga, får årsomsättningen uppskattas. Om ansökan riktas mot flera näringsidkare, ska avgiften fastställas särskilt för var och en av dem. 6 § När sanktionsavgift fastställs ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är. I ringa fall ska någon sanktionsavgift inte dömas ut. Avgiften får efterges eller sättas ned, om det finns synnerliga skäl för det. 7 § Sanktionsavgift får dömas ut bara om ansökan har delgetts den som anspråket riktar sig mot inom fem år från det att överträdelsen upphörde. En sanktionsavgift faller bort, om domen inte har kunnat verkställas inom fem år från det att den vann laga kraft. 8 § Sanktionsavgifter ska betalas inom trettio dagar efter det att domen har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i domen. Sanktionsavgifter ska betalas till den myndighet som regeringen bestämmer. Om en avgift inte betalas inom den tid som anges i första stycket, ska myndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Denna lag träder i kraft den 3 december 2018. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttranden över promemorian Genomförande av EU:s geoblockeringsförordning (Ds 2018:24) kommit in från Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Göteborg, Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Karlstad, Allmänna reklamationsnämnden, Domstolsverket, Kommerskollegium, Konsumentverket, Konkurrensverket, Kronofogdemyndigheten, Finansinspektionen, Skatteverket, Tillväxtverket, Post- och telestyrelsen, Stockholms universitet, Almega, Företagarna, Näringslivets regelnämnd (NNR), Svenska föreningen för Immaterialrätt (SFIR), Svenska Journalistförbundet, Svensk Handel, Svenskt Näringsliv, Teknikföretagen, Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS), Copyswede och Film&TV-Producenterna. Följande remissinstanser har avstått från att lämna synpunkter eller har inte inkommit med något yttrande: Regelrådet, Lunds universitet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Kommuner och Landsting, LO, Dataspelsbranschen, IFPI Sverige, IT & Telekomföretagen, Modern Times Group MTG AB, Spotify, Stockholms Handelskammare, Svensk digital handel, Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation (Sami), Svenska tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM), Svenska Turistföreningen, Sveriges Konsumenter, Utgivarna och Visita. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s geoblockeringsförordning Härigenom föreskrivs följande. Tillämpningsområde 1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/302 av den 28 februari 2018 om åtgärder mot omotiverad geoblockering och andra former av diskriminering på grund av kunders nationalitet, bosättningsort eller etableringsort på den inre marknaden och om ändring av förordningarna (EG) nr 2006/2004 och (EU) 2017/2394 samt direktiv 2009/22/EG, här benämnd EU:s geoblockeringsförordning. Ansvariga myndigheter 2 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer ska ansvara för att EU:s geoblockeringsförordning genomförs på ett korrekt och verkningsfullt sätt. Sanktionsavgift 3 § En näringsidkare som har brutit mot artikel 3, 4 eller 5 i EU:s geoblockeringsförordning, i den ursprungliga lydelsen, ska åläggas att betala en sanktionsavgift. Sanktionsavgiften tillfaller staten. 4 § En sanktionsavgift ska bestämmas till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor. Sanktionsavgiften får inte överstiga tio procent av näringsidkarens omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under näringsidkarens första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättning annars saknas, kan antas vara missvisande eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas. 5 § När sanktionsavgiftens storlek bestäms ska hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är. I ringa fall ska någon sanktionsavgift inte tas ut. Sanktionsavgiften får sättas ned helt eller delvis, om det är oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp. 6 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer prövar frågor om sanktionsavgift. En sanktionsavgift får inte beslutas senare än fem år från den tidpunkt då överträdelsen upphörde. En beslutad sanktionsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. 7 § En sanktionsavgift ska betalas till den myndighet som regeringen bestämmer inom trettio dagar efter det att beslutet har fått laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. Beslutet om sanktionsavgift får verkställas enligt utsökningsbalken, om avgiften inte har betalats inom denna tid. Om en avgift inte betalas inom den tid som anges i första stycket, ska myndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Överklagande 8 § Beslut om sanktionsavgift enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2019. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2018-11-16 Närvarande: F.d. justitieråden Gustaf Sandström och Severin Blomstrand samt justitierådet Thomas Bull Kompletterande bestämmelser till EU:s geoblockeringsförordning Enligt en lagrådsremiss den 1 november 2018 har regeringen (Utrikesdepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s geoblockeringsförordning. Förslaget har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Erla Thorisdottir, biträdd av departementssekreteraren Michaela Sand. Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet: Inledande synpunkter EU:s geoblockeringsförordning reglerar vissa förfaranden mellan en näringsidkare och en kund. Fysiska personer anses i regel vara kunder. Företag anses som kunder om de själva använder en förvärvad vara eller tjänst. Enligt förordningen ska överträdelser av den träffas av effektiva, proportionella och avskräckande åtgärder. Den föreslagna lagen skiljer inte på konsumenter och företag. Enligt vad som framgår av remissens allmänmotivering är emellertid avsikten att Konsumentverket, i vart fall tills vidare, ska vara ensam ansvarig myndighet och besluta i frågor om sanktionsavgift. Konsumentverket avses fortsatt handha enbart konsumentfrågor. Valet av ansvarig myndighet får då till effekt att sanktionsreglerna inte träffar överträdelser som sker i förhållande till företag. Enligt remissen har regeringen för avsikt att ge ett uppdrag till Kommerskollegium att informera näringsidkare om förordningens innebörd. Vid föredragningen har uppgetts att man i lagstiftnings-arbetet gjort bedömningen att informationsinsatser bör vara tillräckliga för att uppfylla förordningens krav. Det kan inte anses förenligt med förordningens syfte att konsumenter och företag behandlas olika på det sätt som föreslås i remissen. Till detta kommer att den tänkta ordningen inte ger ett enskilt företag som i egenskap av kund drabbas av ett agerande i strid med förordningen någon möjlighet att vända sig till en myndighet på motsvarande sätt som en konsument ska kunna vända sig till Konsumentverket. Också detta måste ses som en brist. De här berörda frågorna är otillräckligt belysta i remissen och bör tas under förnyat övervägande under den fortsatta beredningen. 2 § Enligt paragrafen ska den eller de myndigheter som regeringen bestämmer ansvara för att förordningen genomförs på ett korrekt och verkningsfullt sätt. Ordet "genomförs" är mindre lämpligt i sammanhanget. I EU:s lagstiftningsarbete används det ordet vanligen för att beteckna processen då ett direktiv införlivas med den nationella rätts-ordningen. När det som här är fråga om en förordning blir det inte aktuellt med ett införlivande; förordningen är direkt tillämplig i Sverige. Formuleringen i paragrafen är hämtad från artikel 7.1 i förordningen. Mot bakgrund av hur ordet "genomförs" brukar användas går det inte att förstå vad förordningsbestämmelsen betyder. Den avsedda innebörden framgår av skäl 35 till förordningen, där det står att medlemsstaterna bör utse ett eller flera organ som ska ansvara för att vidta effektiva åtgärder för att säkerställa efterlevnad av förordningen. Den svenska lagstiftaren är inte skyldig att använda EU-förordningens svenskspråkiga formulering i den svenska lagen. En sådan användning är särskilt betänklig om lagen därmed får ett icke avsett innehåll eller, som här, blir obegriplig. I det här fallet är det bättre att söka vägledning i andra språkversioner, t.ex. den franska som lyder "chargés du contrôle adéquat et effectif de l'application du présent règlement". Att förordningen ska tillämpas "på ett korrekt och verkningsfullt sätt" är självklart och behöver inte anges i lagtexten. 3 § Enligt paragrafens första stycke ska en sanktionsavgift åläggas näringsidkare som brutit mot vissa bestämmelser i förordningen. Ordet "ska" kan uppfattas som att ett sådant beslut är obligatoriskt oavsett omständigheterna. Som framgår av 5 § andra och tredje styckena ska dock sanktionsavgift inte tas ut i ringa fall och får sättas ned helt eller delvis om det är oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp. Det kan därför diskuteras om inte "ska" bör ersättas med "får", särskilt som undantagen från huvudregeln inte kommer i direkt anslutning till denna utan i en senare paragraf. 5 och 6 §§ När sanktionsavgiftens storlek bestäms ska enligt 5 § första stycket hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är. I författnings-kommentaren till paragrafen sägs att en allvarlig överträdelse kan vara systematiska överträdelser, överträdelser som drabbar många kunder eller överträdelser som pågått under lång tid. Uttalandet i författningskommentaren väcker frågan om det som förbjuds utgör en överträdelse eller flera överträdelser. Artikel 3.1 i förordningen förbjuder en näringsidkare att, genom användning av tekniska åtgärder eller på annat sätt, blockera eller begränsa en kunds åtkomst till sitt onlinegränssnitt. Föreligger det en överträdelse varje gång en kund blockeras eller begränsas, eller konstitueras överträdelsen av att näringsidkaren håller sig med en otillåten teknisk anordning? Motsvarande fråga kan ställas rörande artiklarna 4.1 och 5.1. Är det en överträdelse varje gång näringsidkaren tillämpar ett villkor på otillåtet sätt eller består överträdelsen i att näringsidkaren upprätthåller en ordning med olika villkor för olika kunder? Författningskommentaren tycks bygga på uppfattningen att det kan förekomma såväl momentana som perdurerande överträdelser. Även bestämmelsen i 6 § andra stycket utgår från att överträdelser kan vara perdurerande. Under den fortsatta beredningen bör överträdelsernas karaktär i det berörda avseendet belysas närmare. Utrikesdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 december 2018 Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Lövin, Baylan, Hallengren, Hultqvist, Andersson, Hellmark Knutsson, Bolund, Damberg, Bah Kuhnke, Strandhäll, Shekarabi, Fridolin, Eriksson, Ekström, Eneroth Föredragande: statsrådet Lövin Regeringen beslutar proposition 2018/19:26 Kompletterande bestämmelser till EU:s geoblockeringsförordning