Post 1194 av 7194 träffar
ILO:s rekommendation om sysselsättning och anständigt arbete för fred och motståndskraft Skr. 2018/19:84
Ansvarig myndighet: Arbetsmarknadsdepartementet
Dokument: Skr. 84
Regeringens skrivelse
2018/19:84
ILO:s rekommendation om sysselsättning och anständigt arbete för fred och motståndskraft
Skr.
2018/19:84
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 28 mars 2019
Stefan Löfven
Ylva Johansson
(Arbetsmarknadsdepartementet)
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
Genom skrivelsen informeras riksdagen om Internationella arbetsorganisationens (ILO) rekommendation nr 205 om sysselsättning och anständigt arbete för fred och motståndskraft, i enlighet med vad som föreskrivs i ILO:s stadga.
Innehållsförteckning
1 Ärendet och dess beredning 3
2 ILO och Sveriges förhållande till ILO 3
3 Rekommendation om sysselsättning och anständigt arbete för fred och motståndskraft 4
3.1 Varför uppdateras den tidigare rekommendationen? 4
3.2 Rekommendationens huvudsakliga innehåll 5
3.2.1 Syfte och tillämpningsområde 5
3.2.2 Vägledande principer 5
3.2.3 Strategiska förhållningssätt 6
3.2.4 Förhållningssätt inom särskilda sakområden 6
3.3 Regeringens överväganden 7
Bilaga 1 Rekommendationen på svenska och engelska 11
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 mars 2019 44
1 Ärendet och dess beredning
Vid den Internationella arbetskonferensens 106:e möte, som ägde rum i Genève mellan den 5 och 16 juni 2017, antogs den 16 juni rekommendation nr 205 om sysselsättning och anständigt arbete för fred och motståndskraft. Rekommendationen är en revidering och uppdatering av tidigare rekommendation (nr 71) från 1944 om reglering av sysselsättning vid övergången från krig till fred. Rekommendationen antogs med 378 röster för, 5 emot, och 8 nedlagda röster. Av de svenska ombuden röstade regerings-, arbetstagar- och arbetsgivarrepresentanter för rekommendationen.
Rekommendationen har enligt bestämmelserna i ILO-konventionen nr 144 om samråd på trepartsbasis för att främja ILO:s normer remitterats till svenska ILO-kommittén, som i sin tur inhämtat remissyttranden. ILO-kommitténs yttrande och en remissammanställning finns tillgängliga i Arbetsmarknadsdepartementet A2017/01619/EUI. Rekommendationen på svenska och engelska återges i bilagan.
2 ILO och Sveriges förhållande till ILO
Internationella arbetsorganisationen (ILO) är FN:s fackorgan för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor. ILO:s mandat regleras i huvudsak i dess grunddokument - stadgan från 1919 och den s.k. Philadelphiadeklarationen från 1944.
Genom sin anslutning till Nationernas förbund 1920 inträdde Sverige som medlem av ILO. Organisationen har för närvarande 187 medlemsländer. Den leds av en verkställande styrelse som sammanträder tre gånger per år och är trepartiskt sammansatt med företrädare för regeringar, arbetsgivare och arbetstagare. Ledamöterna väljs för en treårig mandatperiod.
ILO:s beslutande församling, Internationella arbetskonferensen, sammanträder i regel en gång per år. Som ett resultat av de diskussioner som förs under Internationella arbetskonferensen kan konferensen med stöd av ILO:s stadga anta konventioner eller rekommendationer. Internationella arbetskonferensen kan också anta resolutioner och deklarationer.
En konvention är avsedd att ratificeras av organisationens medlemmar och blir därmed juridiskt bindande. En rekommendation kan tjäna som vägledning i samband med nationell lagstiftning, men saknar den juridiskt bindande karaktär som en ratificerad konvention har. Inte heller resolutioner eller deklarationer är juridiskt bindande.
Inom arton månader efter arbetskonferensens session är medlemsstaterna enligt artikel 19 i ILO:s stadga skyldiga att för landets lagstiftande församling lägga fram antagna konventioner och rekommendationer för lagstiftning eller andra åtgärder. Enligt stadgan innebär denna skyldighet i de fall det gäller en konvention ett ställningstagande i fråga om ratifikation.
ILO har antagit 189 konventioner och 205 rekommendationer, men ungefär hälften av konventionerna gäller inte längre. 8 konventioner har identifierats som s.k. kärnkonventioner och berör grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet såsom föreningsfrihet och rätt till kollektiva förhandlingar, diskriminering i arbetslivet och avskaffande av barnarbete och tvångsarbete. Sverige har ratificerat 93 konventioner av vilka 66 stycken är i kraft, däribland de 8 kärnkonventionerna.
3 Rekommendation om sysselsättning och anständigt arbete för fred och motståndskraft
3.1 Varför uppdateras den tidigare rekommendationen?
ILO:s uppdrag är att främja social rättvisa genom att förbättra förhållanden för människor i arbetslivet utifrån insikten om att social rättvisa är avgörande för universell och varaktig fred. ILO spelar en central roll för främjandet av mänskliga rättigheter och för sociala och ekonomiska rättigheter i arbetslivet, genom sin normbildning på området och sin trepartsstruktur.
I samband med andra världskrigets slut antog ILO 1944 rekommendation nr 71 angående reglering av sysselsättning vid övergången från krig till fred, det första normativa instrument som lyfte betydelsen av social rättvisa för en varaktig övergång från krig till fred. Situationen har förändrats sedan rekommendationen antogs med många både interna och internationella konflikter och ett ökat antal katastrofer orsakade av till exempel klimatförändringar och miljöförstöring.
Antalet människor som påverkas av våldsamma konflikter har ökat dramatiskt de senaste decennierna. Omkring 1,5 miljarder människor lever i konfliktdrabbade och sviktande stater och ytterligare 200 miljoner människor påverkas av långsamma eller plötsliga katastrofer. Samtidigt uppgick antalet flyktingar i världen till 65 miljoner 2016, vilket är det högsta antalet sedan andra världskriget. Fattiga länder tar emot drygt 80 procent av antalet flyktingar i världen. Vidare beräknas antalet migranter i världen konstant ligga kring cirka 3 procent av befolkningen. Majoriteten av migrationen sker inom och mellan utvecklingsländer. De migranter som av sociala eller ekonomiska skäl har valt att lämna sina hemländer hamnar ofta i andra låg- och medelinkomstländer som illegal arbetskraft (Employment and decent work for peace and resilience, Report V 1 2016 ILO, skr. 2016/17:60, skr. 2017/18:146).
Mot den bakgrunden gjorde ILO bedömningen att det fanns behov av att uppdatera rekommendation nr 71. Avsikten med revideringen är att utöka tillämpningsområdet av rekommendationen och ge en uppdaterad vägledning om betydelsen av sysselsättning och anständigt arbete för förebyggande, återhämtning, fred och motståndskraft i samband med krissituationer som uppstår till följd av konflikter och katastrofer. Rekommendationen avser även att vidga tidigare fokus från uppbyggnad till att nu även inkludera förebyggande arbete för att öka länders beredskap och motståndskraft om de drabbas av konflikter och kriser.
3.2 Rekommendationens huvudsakliga innehåll
Rekommendationen består av en ingress, 14 avsnitt och en bilaga med referenser.
I ingressen framhålls ett antal principer och ställningstaganden som ligger till grund för rekommendationen. Av dessa framgår bland annat att sysselsättning och anständigt arbete är viktigt för att främja fred, förebygga krissituationer och för att återhämta och bygga upp samhällen. I ingressen slås även fast att respekten för alla mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen, inklusive respekten för grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet och för internationella arbetsregler, måste säkerställas. Vidare konstateras att kriser påverkar kvinnor och män olika. Betydelsen av jämställdhet för att främja fred och skapa förutsättningar för återhämtning och att bygga upp motståndskraft, lyfts också fram. Medlemsstaterna uppmanas vidare att utveckla och stärka sociala skyddsåtgärder för att förebygga kriser och utveckla resiliens (motståndskraft, återhämtnings- och anpassningsförmåga). Enligt rekommendationen kan social dialog vara viktig för att utveckla åtgärder för att hantera krissituationer som uppstår till följd av konflikter och katastrofer. Vikten av att skapa eller återskapa förutsättningar för hållbara företag, särskilt för små och medelstora företag, betonas också.
Rekommendationens materiella innehåll kan delas upp i fyra huvuddelar: syfte och tillämpningsområde, vägledande principer, strategiska förhållningssätt och förhållningssätt inom särskilda områden.
3.2.1 Syfte och tillämpningsområde
I avsnitt I anges att syftet med rekommendationen är att ge medlemsstaterna vägledning om hur de kan skapa sysselsättning och anständigt arbete för förebyggande, återhämtning, fred och motståndskraft i samband med krissituationer som uppstår till följd av konflikter och katastrofer. I avsnittet finns definitioner av orden katastrof, motståndskraft och krishantering. Rekommendationen är avsedd att gälla för arbetstagare, arbetssökande och arbetsgivare i alla sektorer i ekonomin som påverkas av krissituationer.
3.2.2 Vägledande principer
Av rekommendationen framgår 14 vägledande principer som medlemsstaterna bör ta hänsyn till när de vidtar åtgärder för sysselsättning och anständigt arbete i förebyggande syfte och på grund av krissituationer som uppstår till följd av konflikter och katastrofer. Exempelvis bör det beaktas att främjandet av full, produktiv, fritt vald sysselsättning och anständigt arbete är avgörande för arbetet med att främja fred, förebygga kriser, skapa förutsättningar för återhämtning och bygga upp motståndskraft.
Vidare framhålls behovet av att respektera, främja och förverkliga grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet, andra mänskliga rättigheter och andra internationella arbetsregler, och av att beakta eventuella andra tillämpliga internationella instrument och dokument. Bland principerna anges även respekt, främjande och förverkligande av lika möjligheter och lika behandling för kvinnor och män, och av att bekämpa diskriminering. Vikten av social dialog och god samhällsstyrning lyfts också fram.
3.2.3 Strategiska förhållningssätt
I avsnitt III om strategiska förhållningssätt uppmanas medlemsstaterna att anta ett brett förhållningssätt för att stegvis genomföra sammanhängande och heltäckande strategier för att främja fred, förebygga kriser, skapa förutsättningar för återhämtning och bygga upp motståndskraft. Det handlar bland annat om att
* stabilisera försörjningsmöjligheter och inkomster genom omedelbara sociala skydds- och sysselsättningsåtgärder
* främja hållbar sysselsättning och anständigt arbete, socialt skydd och social inkludering, hållbar utveckling, skapande av hållbara företag (särskilt små och medelstora företag), övergången från den informella till den formella ekonomin, en rättvis omställning till en miljömässigt hållbar ekonomi och tillgången till offentliga tjänster
* säkerställa samråd och uppmuntra arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer att aktivt delta i planerings-, genomförande- och övervakningsåtgärder för återhämtning och motståndskraft, och ta hänsyn till synpunkter från berörda organisationer i det civila samhället i den utsträckning de förekommer
* tillämpa ett jämställdhetsperspektiv vid all planering av krisförebyggande insatser och krishantering, samt vid alla instanser som rör genomförande, övervakning och utvärdering
* främja en social dialog och kollektiva förhandlingar
* bygga upp eller återbygga arbetsmarknadsinstitutioner, inklusive arbetsförmedlingar, för stabilisering och återhämtning.
I avsnittet ges också vägledning för vad krishantering omedelbart efter en konflikt eller katastrof i förekommande fall bör omfatta, bl.a. en samordnad och fullständig behovsbedömning med ett tydligt jämställdhetsperspektiv och en snabb krishantering för att tillgodose grundläggande behov och tillhandahålla service, inklusive socialt skydd, försörjningsstöd m.m.
3.2.4 Förhållningssätt inom särskilda sakområden
I rekommendationen anges vad medlemsstaterna, i linje med angivna principer och förhållningssätt, bör göra inom följande sakområden:
* sysselsättnings- och inkomstmöjligheter (avsnitt IV)
* rättigheter, jämlikhet och icke-diskriminering (avsnitt V)
* utbildning, yrkesutbildning och vägledning (avsnitt VI)
* socialt skydd (avsnitt VII)
* arbetsrätt, arbetsmarknadsmyndigheter och arbetsmarknadsinformation (avsnitt VIII)
* social dialog och arbetsgivar- och arbetstagarorganisationernas roll (avsnitt IX)
* migranter som påverkas av krissituationer (avsnitt X)
* flyktingar och återvändande (avsnitt XI)
* förebyggande, begränsning och beredskap (avsnitt XII)
* internationellt samarbete (avsnitt XIII).
3.3 Regeringens överväganden
ILO-kommittén: Rekommendation nr 205 om sysselsättning och anständigt arbete för fred och motståndskraft har remitterats till ILO-kommittén, som i sin tur inhämtat yttranden från Arbetsförmedlingen, Arbetsgivarverket, Arbetsmiljöverket, Diskrimineringsombudsmannen, Folke Bernadotteakademin, Försvarsmakten, Försäkringskassan, Länsstyrelsen i Stockholms län, Migrationsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Polismyndigheten, Sida, Skolverket, Socialstyrelsen, Företagarna, Landsorganisationen i Sverige, Svenskt Näringsliv, Sveriges Akademikers Centralorganisation, Sveriges Kommuner och Landsting och Tjänstemännens Centralorganisation. ILO-kommittén anser att rekommendationen inte bör leda till några författningsändringar i Sverige.
Remissinstanserna: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Sveriges Kommuner och Landsting och Sveriges Akademikers Centralorganisation har avstått från att yttra sig. Företagarna har avstått från att svara.
Länsstyrelsen i Stockholms län, Skolverket, Socialstyrelsen, Arbetsmiljöverket och Polismyndigheten har inga synpunkter på remissen. Folke Bernadotteakademin och Sida anser att rekommendationen ligger utanför deras expertområden och har därför inga synpunkter att lämna. Arbetsförmedlingen, Diskrimineringsombudsmannen och Migrationsverket gör bedömningen att rekommendationen inte leder till några särskilda åtgärder för deras verksamhetsområden.
Försäkringskassan konstaterar att rekommendationen inbegriper bestämmelser om social trygghet. I 117 kap. socialförsäkringsbalken finns särskilda bestämmelser om socialförsäkringen under krig och krigsfara, som även kan tillämpas i händelse av att Sverige skulle hamna i krig eller krigsfara. Försäkringskassan gör bedömningen att rekommendationen varken påverkar dessa eller andra bestämmelser i socialförsäkringsbalken.
Svenskt Näringsliv kan inte se att rekommendationen skulle leda till några författningsändringar eller andra åtgärder för Sveriges del, men framhåller att rekommendationen berör flera områden som faller utanför Svenskt Näringslivs verksamhetsområde. Slutligen påpekar Svenskt Näringsliv att det saknas en definition av vilka som omfattas av begreppen migranter, migrerande arbetstagare och flyktingar i kapitel X och XI.
LO och TCO ser positivt på utformningen av rekommendationen, och kan inte se några problem eller hinder för Sverige i förhållande till rekommendationen. Den är emellertid relativt komplex och omfattar många olika områden på arbetsmarknaden. LO och TCO anser därför att det bör göras en analys i nära dialog med arbetsmarknadens parter för att se om några åtgärder bör övervägas vid lagstiftning eller på annat sätt. Särskild vikt bör då läggas vid en jämställdhetsanalys. Vid behov bör analysen leda till att en handlingsplan tas fram för att underlätta Sveriges arbete med anledning av rekommendationen.
Försvarsmakten har uppgett i huvudsak följande. Rekommendationen berör i första hand Försvarsmakten via dess samverkan med aktörer inom totalförsvaret. Åtgärder som kan komma att följa av rekommendationen kan komma att beröra Försvarsmaktens planläggning, resursavvägning, ansvarsfördelningsaspekter samt eventuell begäran kopplat till samverkansrutiner inom ramen för samverkan mellan bl.a. militärregioner och länsstyrelser. Sakområden som berörs i rekommendationen är områden som Försvarsmakten redan i dag omhändertar inom etablerade arbetsprocesser och rutiner med uppgift att möta krav i fråga om samverkan, diskrimineringslagstiftning, arbetsmiljölagstiftning, uppgift från regeringen när det gäller jämställdhetsintegrering av myndigheten samt inom Försvarsmaktens arbete för att leva upp till regeringens handlingsplan för kvinnor, fred och säkerhetsagendan. Övriga statliga myndigheter kommer att behöva uppdatera tidigare behovsanalyser med hänsyn till rekommendationen i ett första led, innan eventuellt efterföljande behov av stöd eller bistånd kommer att kunna ställas till Försvarsmakten. Delaktighet och nära samarbete mellan arbetsmarknadens parter är redan reglerat för Försvarsmaktens och totalförsvarsaktörernas del. I förhållande till de aspekter som tas upp i rekommendationen som berör arbetsmarknaden och sysselsättning kommer flertalet av rekommendationerna att hanteras i första led av arbetsmarknadens parter innan eventuellt ytterligare åtgärder tillkommer inom Försvarsmakten.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen välkomnar rekommendationen som kan ge betydelsefull vägledning i arbetet i konflikt- och krisdrabbade länder, för såväl medlemsstaterna som för ILO. Den bör även kunna utgöra ett viktigt instrument för andra FN-organ, som t.ex. FN:s flyktingorgan (UNHCR) och Internationella migrationsorganisationen (IOM).
Rekommendationen rör viktiga områden och ger ett nytt, uppdaterat, normativt ramverk, som fokuserar på hur sysselsättning kan bidra till resiliens och mildra krisers effekter på ekonomier och samhällen och som även lyfter behovet av att integrera flyktingar på arbetsmarknaden. Den uppdaterar och vidgar tillämpningsområdet från postkonfliktsituationer till att även omfatta naturkatastrofer, miljö- och klimatförändringar. Rekommendationen vidgar också tidigare fokus från uppbyggnad till att nu även inkludera förebyggande arbeten med att öka länders beredskap för och motståndskraft mot att drabbas av konflikt och kriser.
Behandlingen av rekommendationen vid Internationella arbetskonferensen visade att den har ett mycket brett trepartiskt stöd. Erfarenheten har visat att en trepartisk mekanism genom vilka regeringar, arbetsgivare och arbetstagare fastställer rättigheter och skyddsregler på arbetsmarknaden kan medverka till att minska intressekonflikter mellan parterna och på sikt bidra till stabilitet och demokratisk utveckling i världen. ILO har därför en viktig funktion att fylla, genom att agera utvecklingsaktör på egen hand eller i partnerskap med andra, och för att säkerställa att andra utvecklingsorgan uppfyller internationella standarder kopplade till arbetsmarknads- och sysselsättningsfrågor.
På global nivå har sysselsättnings- och arbetslivsfrågornas roll i kampen mot fattigdom stärkts genom FN:s Agenda 2030 för hållbar utveckling. Sysselsättning under anständiga förhållanden är en nyckelfaktor när en akut humanitär situation övergår till, eller överlappas av, ett återuppbyggnadsarbete.
LO och TCO föreslår att en analys bör göras, som om det bedöms nödvändigt, bör leda till att en handlingsplan tas fram för att underlätta Sveriges arbete med anledning av rekommendationen. Regeringens bedömning är att någon ytterligare analys inte behövs.
Regeringen arbetar aktivt för att främja ett mer hållbart arbetsliv och förbättrade förutsättningar för produktiv sysselsättning med anständiga arbetsvillkor. I regeringen nya strategi för samarbetet med ILO (2017-2020) framhålls att ILO:s roll som en ledande internationell organisation på sysselsättnings-, arbetsmarknads- och arbetslivsområdet ska befästas och synliggöras. I strategin anges t.ex. att Sverige ska stödja en bred diskussion om mänskliga rättigheter i arbetslivet och hur dessa samverkar med handel och utveckling.
En nyckelfråga för regeringen i arbetet med FN:s globala flyktingramverk är att återställa flyktingars självständighet genom en ökad tillgång till självförsörjning i värdländer. Regeringen verkar i det sammanhanget också för att bidra till värdsamhällens utveckling och stärka flyktingars självförsörjning genom jobbskapande, yrkesutbildning och tillgång till andra inkomstgenererade verksamheter.
Även i arbetet med FN:s globala migrationsramverk verkar regeringen för att skydda migranters mänskliga rättigheter och att underlätta en säker och reglerad rörlighet av migrantarbetare med anständiga villkor, framförallt migrantarbetande kvinnor (skr. 2017/18:146).
Konfliktförebyggande och resiliens har de senaste åren kommit att ta allt större plats i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Klimatförändringar, vattenbrist och hot mot den globala hälsan bidrar till att förvärra konflikter och kriser och driver allt fler människor på flykt. Sveriges arbete inriktas mot förebyggande insatser och kapacitetsuppbyggnad, men även utbildningsinsatser. Insatser för fred och säkerhet är en viktig del av utvecklingssamarbetet (Handlingsplan Agenda 2030, Fi 2018:3). I detta arbete ingår också att synliggöra och stärka kvinnors inflytande och meningsfulla deltagande som aktörer för fred och säkerhet (Sveriges nationella handlingsplan för genomförande av FN:s säkerhetsresolutioner om kvinnor, fred och säkerhet (2016-2020).
I regeringens skrivelse Policyramverk för svenskt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd (skr. 2016/17:60) anges inriktningen för svenskt utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd. Målet är att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. I ramverket lyfts bl.a. sysselsättning och utbildning som grundläggande för att förebygga konflikter och att minska risken för återfall i konflikt.
I regeringens strategi för hållbar fred 2017-2022, anges att produktiv sysselsättning med anständiga arbetsvillkor och utbildning är grundläggande för att förebygga konflikter och att minska risken för återfall i väpnad konflikt.
Regeringen har nyligen också antagit tre nya strategier för hållbar utveckling som täcker perioden 2018-2022. Strategin för Sveriges globala utvecklingssamarbete inom hållbar ekonomisk utveckling utgår ifrån flera av de globala målen i Agenda 2030, inklusive målet att verka för varaktig, inkluderande och hållbar ekonomisk tillväxt, full och produktiv sysselsättning och anständiga arbetsvillkor för alla. Frågan om stärkt ekonomisk egenmakt för kvinnor lyfts särskilt fram. Strategin för Sveriges globala utvecklingssamarbete inom hållbar social utveckling ska bidra till en förbättrad jämlik och jämställd hälsa, utbildning av god kvalitet genom hela livet, sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) samt tillgång till rent vatten, sanitet och hygien. Strategin för Sveriges globala utvecklingssamarbete inom hållbar miljö, hållbart klimat och hav samt hållbart nyttjande av naturresurser syftar bl.a. till att bidra till minskad sårbarhet hos människor som lever i fattigdom, liksom till miljömässigt hållbara städer och samhällen, ökad tillgång till grundläggande samhällstjänster samt hållbara produktions- och konsumtionsmönster.
De frågor som behandlas i rekommendationen ligger i linje med regeringens politik och insatser. Regeringen anser att rekommendationen inte bör leda till några författningsändringar eller andra åtgärder i Sverige. Regeringen bedömer vidare att rekommendationens bestämmelser inte påverkar systemen på den svenska arbetsmarknaden. Skrivelsen har inga budgetära konsekvenser, jämställdhetskonsekvenser och heller ingen påverkan på miljön.
Rekommendationen på svenska och engelska
R205 - Rekommendation (nr 205) om sysselsättning och anständigt arbete för fred och motståndskraft, 2017
Rekommendation om sysselsättning och anständigt arbete för fred och motståndskraft
Antagen: Genève, Internationella arbetskonferensens etthundrasjätte sammanträde (16 juni 2017) - Status: Uppdaterat instrument.
Ingress
Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,
som har sammankallats till Genève av styrelsen för Internationella arbetsbyrån och samlats där den 5 juni 2017 till sitt etthundrasjätte möte,
bekräftar principen i Internationella arbetsorganisationens (ILO) stadga om att en allmän och varaktig fred endast kan uppnås om den grundas på social rättvisa,
påminner om Philadelphiadeklarationen, 1944, den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter, 1948, ILO:s deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet och dess uppföljning, 1998, samt ILO:s deklaration om social rättvisa för en rättvis globalisering, 2008,
beaktar behovet av att revidera rekommendation (nr 71) om sysselsättning (vid övergången från krig till fred), 1944, för att utöka dess tillämpningsområde och ge uppdaterad vägledning om betydelsen av sysselsättning och anständigt arbete för förebyggande, återhämtning, fred och motståndskraft i samband med krissituationer som uppstår till följd av konflikter och katastrofer,
beaktar konflikters och katastrofers effekter och konsekvenser för fattigdom och utveckling, mänskliga rättigheter och värdighet, anständigt arbete och hållbara företag,
är medveten om betydelsen av sysselsättning och anständigt arbete för att främja fred, förebygga krissituationer som uppstår till följd av konflikter och katastrofer, skapa förutsättningar för återhämtning och bygga upp motståndskraft,
är medveten om att de länder som tar emot flyktingar inte får befinna sig i konflikt- och katastrofsituationer,
betonar behovet av att säkerställa respekten för alla mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen, inklusive respekten för grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet och för internationella arbetsregler, särskilt de rättigheter och principer som rör sysselsättning och anständigt arbete,
beaktar behovet av att inse att kriser påverkar kvinnor och män olika och betydelsen av jämställdhet mellan kvinnor och män samt kvinnors och flickors egenmakt för att främja fred, förebygga kriser, skapa förutsättningar för återhämtning och bygga upp motståndskraft,
är medveten om vikten av att genom social dialog utveckla åtgärder för att hantera krissituationer som uppstår till följd av konflikter och katastrofer, i samråd med de mest representativa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna och, i förekommande fall, med berörda organisationer i det civila samhället,
noterar vikten av att skapa eller återskapa förutsättningar för hållbara företag, med beaktande av den resolution och de slutsatser om främjande av hållbara företag som Internationella arbetskonferensen antog vid sitt nittiosjätte möte (2007), särskilt för små och medelstora företag, för att främja sysselsättning, ekonomisk återhämtning och utveckling,
bekräftar behovet av att utveckla och stärka sociala skyddsåtgärder för att förebygga kriser, skapa förutsättningar för återhämtning och bygga upp motståndskraft,
är medveten om betydelsen av tillgängliga och kvalitativa offentliga tjänster för ekonomisk återhämtning, utveckling, återuppbyggnad, förebyggande och motståndskraft,
betonar behovet av internationella samarbeten och partnerskap mellan regionala och internationella organisationer för att säkerställa gemensamma och samordnade insatser,
har beslutat att anta vissa förslag avseende sysselsättning och anständigt arbete för fred och motståndskraft, som är den femte punkten på mötets dagordning, och
har fastställt att dessa förslag ska ha formen av en rekommendation,
antar denna dag, den 16 juni 2017, följande rekommendation, som kan kallas 2017 års rekommendation om sysselsättning och anständigt arbete för fred och motståndskraft.
I. Syfte och tillämpningsområde
1. Denna rekommendation ger medlemsstaterna vägledning om hur de kan skapa sysselsättning och anständigt arbete för förebyggande, återhämtning, fred och motståndskraft i samband med krissituationer som uppstår till följd av konflikter och katastrofer.
2. I denna rekommendation och med utgångspunkt i internationellt överenskommen terminologi
a) avses med termen katastrof en allvarlig störning av en samfällighets eller ett samhälles funktion, oavsett omfattning, på grund av farliga händelser, som i kombination med omständigheter som rör utsatthet, sårbarhet och kapacitet, leder till en eller flera av följande omständigheter: mänskliga, materiella, ekonomiska och miljömässiga förluster och konsekvenser,
b) avses med termen motståndskraft förmågan hos ett system, en samfällighet eller ett samhälle som utsätts för fara att snabbt och effektivt stå emot, dämpa, anpassa sig till, ställa om sig efter, förändras till följd av och återhämta sig från farans följdverkningar, bland annat genom att bevara och återuppbygga viktiga grundläggande konstruktioner och funktioner genom riskhantering.
3. I denna rekommendation avses med termen krishantering alla åtgärder som vidtas avseende sysselsättning och anständigt arbete med anledning av krissituationer som uppstår till följd av konflikter och katastrofer.
4. Denna rekommendation gäller alla arbetstagare och arbetssökande, samt alla arbetsgivare, i alla sektorer i ekonomin som påverkas av krissituationer som uppstår till följd av konflikter och katastrofer.
5. Alla hänvisningar som i denna rekommendation görs till grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet, till arbetsmiljö och till arbetsvillkor gäller även arbetstagare som arbetar med krishantering, inklusive omedelbara insatser. Alla hänvisningar som i denna rekommendation görs till mänskliga rättigheter och till arbetsmiljö gäller i lika utsträckning volontärer som deltar i krishanteringsarbetet.
6. Bestämmelserna i denna rekommendation påverkar inte medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter enligt internationell rätt, särskilt inte internationell humanitär rätt, internationell flyktingrätt eller internationell människorättslagstiftning.
II. Vägledande principer
7. När medlemsstaterna vidtar åtgärder avseende sysselsättning och anständigt arbete med anledning av krissituationer som uppstår till följd av konflikter och katastrofer, och i förebyggande syfte, bör de ta hänsyn till följande:
a) Främjandet av full, produktiv, fritt vald sysselsättning och anständigt arbete som är avgörande för arbetet med att främja fred, förebygga kriser, skapa förutsättningar för återhämtning och bygga upp motståndskraft.
b) Behovet av att respektera, främja och förverkliga grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet, andra mänskliga rättigheter och andra internationella arbetsregler, och av att beakta eventuella andra tillämpliga internationella instrument och dokument.
c) Vikten av god samhällsstyrning och av att bekämpa korruption och klient-elism.
d) Behovet av att följa nationella lagar och regler samt av att använda lokal kunskap, lokal kapacitet och lokala resurser.
e) Krisens art och dess inverkan på regeringars, inklusive regionala och lokala myndigheters, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationers samt andra nationella och berörda institutioners möjligheter att vidta erforderliga verkningsfulla åtgärder med det internationella samarbete och stöd som behövs.
f) Behovet av att bekämpa diskriminering, fördomar och hat på grund av ras, hudfärg, kön, religion, politisk uppfattning, nationalitet, social bakgrund, funktionsnedsättning, ålder eller sexuell läggning eller någon annan grund.
g) Behovet av att respektera, främja och förverkliga lika möjligheter och lika behandling för kvinnor och män utan någon form av diskriminering.
h) Behovet av att ägna särskild uppmärksamhet åt befolkningsgrupper och individer som till följd av krisen befinner sig i en särskilt sårbar situation, bland annat barn, ungdomar, personer som tillhör minoriteter, ursprungsfolk och stamfolk, personer med funktionsnedsättning, internflyktingar, migranter, flyktingar och andra personer som tvingats flytta över gränser.
i) Vikten av att identifiera och övervaka negativa och oavsiktliga konsekvenser och undvika skadliga spridningseffekter på personer, samhällen, miljön och ekonomin.
j) Behovet av en rättvis omställning till en miljömässigt hållbar ekonomi för att skapa hållbar ekonomisk tillväxt och sociala framsteg.
k) Vikten av social dialog.
l) Vikten av nationell försoning, i tillämpliga fall.
m) Behovet av internationell solidaritet, internationell börde- och ansvarsfördelning samt internationellt samarbete i enlighet med internationell rätt.
n) Behovet av nära samordning och synergieffekter mellan humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd, bland annat för att främja full, produktiv, fritt vald sysselsättning, anständigt arbete och inkomstmöjligheter för att undvika dubbelarbete och dubbla mandat.
III. Strategiska förhållningssätt
8. Medlemsstaterna bör anta ett brett förhållningssätt för ett stegvist genomförande av sammanhängande och heltäckande strategier för att främja fred, förebygga kriser, skapa förutsättningar för återhämtning och bygga upp motståndskraft, som bland annat handlar om att
a) stabilisera försörjningsmöjligheter och inkomster genom omedelbara sociala skydds- och sysselsättningsåtgärder,
b) främja lokal ekonomisk återhämtning avseende möjligheter till sysselsättning och anständigt arbete samt socioekonomisk återanpassning,
c) främja hållbar sysselsättning och anständigt arbete, socialt skydd och social inkludering, hållbar utveckling, skapandet av hållbara företag, särskilt små och medelstora företag, övergången från den informella till den formella ekonomin, en rättvis omställning till en miljömässigt hållbar ekonomi och tillgången till offentliga tjänster,
d) säkerställa samråd och uppmuntra arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer att aktivt delta i planerings-, genomförande- och övervakningsåtgärder för återhämtning och motståndskraft, i förekommande fall med beaktande av synpunkter från berörda organisationer i det civila samhället,
e) genomföra konsekvensbedömningar av hur sysselsättningen påverkas av nationella återhämtningsprogram som genomförs med hjälp av offentliga och privata investeringar i syfte att främja full, produktiv, fritt vald sysselsättning och anständigt arbete för alla kvinnor och män, särskilt för ungdomar och personer med funktionsnedsättning,
f) ge arbetsgivare vägledning och stöd så att de kan vidta verkningsfulla åtgärder för att identifiera, förebygga, minska och redogöra för hur de hanterar riskerna för negativa effekter på mänskliga rättigheter och arbetstagarnas rättigheter i sin verksamhet, eller i produkter, tjänster eller eventuella verksamheter som de har en direkt koppling till,
g) tillämpa ett jämställdhetsperspektiv vid all planering av krisförebyggande insatser och krishantering, samt vid alla insatser som rör genomförande, övervakning och utvärdering,
h) upprätta ekonomiska, sociala och rättsliga ramar på nationell nivå för att främja en bestående och hållbar fred och utveckling, och samtidigt respektera rättigheterna i arbetslivet,
i) främja en social dialog och kollektiva förhandlingar,
j) bygga upp eller återuppbygga arbetsmarknadsinstitutioner, inklusive arbetsförmedlingar, för stabilisering och återhämtning,
k) utveckla regeringars, inklusive regionala och lokala myndigheters, samt arbetsgivar- och arbetstagarorganisationers kapacitet,
l) i förekommande fall vidta åtgärder för socioekonomisk återanpassning av personer som har drabbats av en kris, särskilt personer som tidigare varit knutna till väpnade styrkor och grupper, bland annat genom utbildningsprogram som ska förbättra deras möjligheter på arbetsmarknaden.
9. Krishantering omedelbart efter en konflikt eller katastrof bör i förekommande fall omfatta
a) en samordnad och fullständig behovsbedömning med ett tydligt jämställdhetsperspektiv,
b) en snabb krishantering för att tillgodose grundläggande behov och tillhandahålla service, inklusive socialt skydd, försörjningsstöd, omedelbara sysselsättningsåtgärder och inkomstmöjligheter för befolkningsgrupper och individer som till följd av krisen befinner sig i en särskilt sårbar situation,
c) bistånd, som i möjligaste mån tillhandahålls av offentliga myndigheter med stöd av det internationella samfundet, som involverar arbetsmarknadens parter och i förekommande fall berörda organisationer i det civila samhället och lokala organisationer,
d) säkra och anständiga arbetsvillkor, som bland annat inbegriper personlig skyddsutrustning och läkarvård för alla arbetstagare, inklusive dem som arbetar inom räddningstjänst och rehabilitering,
e) återupprättande av offentliga institutioner, arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer samt berörda organisationer i det civila samhället när detta behövs.
IV. Sysselsättnings- och inkomstmöjligheter
10. För att skapa förutsättningar för återhämtning och bygga upp motståndskraft bör medlemsstaterna anta och genomföra en heltäckande och hållbar sysselsättningsstrategi för att främja full, produktiv, fritt vald sysselsättning och anständigt arbete för kvinnor och män, med beaktande av konvention (nr 122) angående sysselsättningspolitik, 1964, och den vägledning som ges i Internationella arbetskonferensens tillämpliga resolutioner.
11. Medlemsstaterna bör, i samråd med de mest representativa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna, anta inkluderande åtgärder för att främja full, produktiv, fritt vald sysselsättning, anständigt arbete och inkomstmöjligheter, bland annat genom att
a) införa sysselsättningsintensiva investeringsstrategier och -program, inklusive offentliga sysselsättningsprogram,
b) införa lokala initiativ för ekonomisk återhämtning och utveckling, med särskilt fokus på försörjningsmöjligheter både på landsbygden och i städer,
c) skapa eller återskapa förutsättningar för hållbara företag, och bland annat främja små och medelstora företag, kooperativ och andra socialekonomiska initiativ, med särskild tonvikt på initiativ för att underlätta tillgången till finansiering,
d) stödja hållbara företag för att säkerställa driftskontinuiteten i syfte att upprätthålla och öka sysselsättningen och göra det möjligt att skapa nya arbetstillfällen och inkomstmöjligheter,
e) skapa förutsättningar för en rättvis omställning till en miljömässigt hållbar ekonomi för att skapa hållbar ekonomisk tillväxt och sociala framsteg och för att skapa nya arbetstillfällen och inkomstmöjligheter,
f) stödja socialt skydd och sysselsättning samt respektera, främja och förverkliga grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet för personer i den informella ekonomin och uppmuntra arbetstagare och ekonomiska enheter i den informella ekonomin att övergå till den formella ekonomin, med beaktande av rekommendation (nr 204) om övergången från den informella till den formella ekonomin, 2015,
g) stödja den offentliga sektorn och främja socialt, ekonomiskt och miljömässigt hållbara offentlig-privata partnerskap och andra mekanismer för kompetens- och kapacitetsutveckling och skapandet av nya arbetstillfällen,
h) skapa incitament för multinationella företag att samarbeta med nationella företag för att skapa produktiv, fritt vald sysselsättning och anständigt arbete och att iaktta tillbörlig omsorg när det gäller mänskliga rättigheter i syfte att garantera respekten för mänskliga rättigheter och arbetstagarnas rättigheter, med beaktande av trepartsdeklarationen om principerna för multinationella företag och den sociala politiken,
i) i förekommande fall göra det lättare för personer som tidigare varit knutna till väpnade styrkor och grupper att komma ut på arbetsmarknaden.
12. Medlemsstaterna bör utarbeta och tillämpa en aktiv arbetsmarknadspolitik och aktiva arbetsmarknadsprogram med särskilt fokus på missgynnade och marginaliserade grupper samt befolkningsgrupper och individer som till följd av en kris befinner sig i en särskilt sårbar situation, bland annat personer med funktionsnedsättning, internflyktingar, migranter och flyktingar, i förekommande fall, och i enlighet med nationella lagar och förordningar.
13. Vid hanteringen av krissituationer bör medlemsstaterna försöka skapa inkomstmöjligheter, en stabil sysselsättning och anständigt arbete för unga kvinnor och män, bland annat genom
a) integrerade utbildnings-, sysselsättnings- och arbetsmarknadsprogram som är särskilt inriktade på ungdomar på väg ut i arbetslivet,
b) delar i program för avväpning, demobilisering och återanpassning som är särskilt inriktade på ungdomars sysselsättning och som omfattar psykosocial rådgivning och andra insatser för att bekämpa samhällsfientliga beteenden och våld, i syfte att återanpassa personer till ett liv i det civila.
14. Vid en kris som leder till ett stort antal internflyktingar bör medlemsstaterna
a) ge internflyktingarna stöd till försörjning, utbildning och sysselsättning i syfte att främja deras socioekonomiska integration och integration på arbetsmarknaden,
b) bygga upp motståndskraft och öka värdsamhällenas kapacitet att främja anständiga sysselsättningsmöjligheter för alla, i syfte att upprätthålla de lokala befolkningarnas försörjningsmöjligheter och sysselsättning och öka deras förmåga att ta emot internflyktingar,
c) underlätta för internflyktingar att frivilligt återvända till sina ursprungsorter och återintegreras på arbetsmarknaden när situationen medger detta.
V. Rättigheter, jämlikhet och icke-diskriminering
15. När medlemsstaterna vidtar åtgärder för att komma till rätta med diskriminering som uppstår till följd av eller förvärras av konflikter eller katastrofer och vidtar åtgärder för att främja fred, förebygga kriser, skapa förutsättningar för återhämtning och bygga upp motståndskraft bör de
a) respektera, främja och förverkliga lika möjligheter och lika behandling för kvinnor och män utan någon form av diskriminering, med beaktande av konvention (nr 100) och rekommendation (nr 90) angående lika lön, 1951, och konvention (nr 111) och rekommendation (nr 111) angående diskriminering (i fråga om anställning och yrkesutövning), 1958,
b) ägna särskild uppmärksamhet åt hushåll bestående av ensamförsörjare, särskilt när ensamförsörjarna är barn, kvinnor, personer med funktionsnedsättning eller äldre,
c) vidta åtgärder för att se till att kvinnor som har förvärvsarbetat under en kris och har åtagit sig ett utökat ansvar inte ersätts mot sin vilja när den manliga arbetsstyrkan återvänder,
d) vidta åtgärder för att se till att kvinnor på ett ändamålsenligt och meningsfullt sätt kan delta i beslutsprocesser i samband med återhämtning och uppbyggnad av motståndskraft, att deras behov och intressen prioriteras i strategier och åtgärder, och att kvinnors och flickors mänskliga rättigheter främjas och skyddas,
e) förhindra och straffa alla former av könsrelaterat våld, inklusive våldtäkt, sexuellt utnyttjande och sexuella trakasserier, och skydda och stödja offren,
f) ägna särskild uppmärksamhet åt att skapa eller återskapa förutsättningar för stabilitet och socioekonomisk utveckling för befolkningsgrupper som har drabbats särskilt hårt av en kris, bland annat personer som tillhör minoriteter, ursprungsfolk och stamfolk, internflyktingar, personer med funktionsnedsättning, migranter och flyktingar, med beaktande av konvention (nr 111) och rekommendation (nr 111) angående diskriminering (i fråga om anställning och yrkesutövning), 1958, samt eventuella andra tillämpliga internationella arbetsregler och andra internationella instrument och dokument,
g) se till att personer som tillhör berörda minoriteter samt ursprungsfolk och stamfolk rådfrågas, särskilt genom sina representativa institutioner, när sådana finns, och deltar direkt i beslutsprocessen, särskilt om de territorier som befolkas eller används av ursprungsfolk och stamfolk och deras miljö drabbas av en kris och tillhörande återhämtnings- och stabilitetsåtgärder,
h) i samråd med arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer se till att personer med funktionsnedsättning, inklusive dem som fått en funktionsnedsättning till följd av en konflikt eller katastrof, ges möjlighet till rehabilitering, utbildning, specialiserad yrkesvägledning, omskolning och sysselsättning, med beaktande av tillämpliga internationella arbetsregler och andra internationella instrument och dokument,
i) se till att alla migranter och deras familjemedlemmar som uppehåller sig i ett krisdrabbat land åtnjuter samma respekt för de mänskliga rättigheterna som den nationella befolkningen, med beaktande av tillämpliga nationella bestämmelser, och tillämpliga internationella arbetsregler och eventuella andra internationella instrument och dokument,
16. I sitt arbete med att bekämpa barnarbete som uppstår till följd av eller förvärras av konflikter eller katastrofer, bör medlemsstaterna
a) vidta alla nödvändiga åtgärder för att förebygga, identifiera och avskaffa barnarbete i krishanteringsinsatser, med beaktande av konvention (nr 138) och rekommendation (nr 146) om minimiålder, 1973,
b) vidta skyndsamma åtgärder för att förebygga, identifiera och avskaffa de värsta formerna av barnarbete, inklusive handel med barn och rekrytering av barn för användning i väpnade konflikter, med beaktande av konvention (nr 182) och rekommendation (nr 190) om de värsta formerna av barnarbete, 1999,
c) tillhandahålla program för rehabilitering, social integration och utbildning för barn och ungdomar som tidigare varit knutna till väpnade styrkor och grupper för att hjälpa dem att återanpassa sig till ett liv i det civila,
d) se till att det finns ett socialt skyddsnät som ska skydda barnen, till exempel genom transfereringar i kontanter eller in natura.
17. I sitt arbete med att bekämpa tvångs- eller obligatoriskt arbete som uppstår till följd av eller förvärras av konflikter eller katastrofer bör medlemsstaterna vidta skyndsamma åtgärder för att förebygga, identifiera och avskaffa alla former av tvångs- eller obligatoriskt arbete, inklusive människohandel i syfte att tvinga dem att utföra tvångs- eller obligatoriskt arbete, med beaktande av konvention (nr 29) angående tvångs- eller obligatoriskt arbete, 1930, och 2014 års protokoll till denna, konvention (nr 105) angående avskaffande av tvångsarbete, 1957, och 2014 års rekommendation (nr 203) om tvångsarbete (kompletterande åtgärder).
VI. Utbildning, yrkesutbildning och vägledning
18. I sitt arbete med att förebygga och hantera krissituationer, och baserat på principen om lika möjligheter och lika behandling för kvinnor och män, flickor och pojkar, bör medlemsstaterna se till att
a) tillgången till utbildning inte avbryts, eller att den återställs så snart som möjligt, och att barn, inklusive dem som är internflyktingar, migranter eller flyktingar, har tillgång till kostnadsfri, kvalitativ, offentlig utbildning, bland annat med hjälp av internationellt bistånd, i enlighet med tillämplig internationell lagstiftning och utan någon form av diskriminering i krisens och återhämtningens alla skeden,
b) det finns program som ger barn och ungdomar en andra chans till utbildning och tillgodoser viktiga behov som uppstår till följd av eventuella avbrott i utbildningen.
19. I sitt arbete med att förebygga och hantera krissituationer bör medlemsstaterna i förekommande fall
a) utarbeta eller anpassa ett nationellt program för utbildning, omskolning och yrkesutbildning där ett led i programmet är att bedöma och vidta åtgärder vid framväxande kompetensbehov för återhämtning och återuppbyggnad, i samråd med utbildningsinstitutioner och arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, under medverkan av alla berörda offentliga och privata aktörer,
b) anpassa läroplaner och utbilda lärare och handledare för att främja
i) en fredlig samexistens och försoning för fredsbyggande och motståndskraft,
ii) utbildning i, reducering av, medvetenhet om och hantering av katastrofrisker för återhämtning, återuppbyggnad och motståndskraft,
c) samordna utbildning och omskolning på nationell, regional och lokal nivå, inklusive högre utbildning, lärlingskap, yrkesutbildning och entreprenörskapsutbildning, och ge kvinnor och män, som blivit förhindrade att genomgå utbildning eller vars utbildning blivit avbruten, möjlighet att inleda eller att återuppta och fullfölja sin utbildning,
d) utöka och anpassa utbildnings- och omskolningsprogram för att tillgodose behoven hos alla personer vars sysselsättning blivit avbruten,
e) ägna särskild uppmärksamhet åt att ge drabbade befolkningar, bland annat på landsbygden och i den informella ekonomin, utbildning och ekonomisk egenmakt.
20. Medlemsstaterna bör, med utgångspunkt i lika möjligheter och lika behandling, se till att kvinnor och flickor har tillgång till alla utbildningsprogram som tagits fram för återhämtning och motståndskraft.
VII. Socialt skydd
21. Vid hanteringen av krissituationer bör medlemsstaterna så snart som möjligt
a) försöka säkerställa en grundläggande inkomsttrygghet, särskilt för personer vars försörjningsmöjligheter blivit avbrutna till följd av krisen,
b) utveckla, återställa eller stärka omfattande sociala trygghetssystem och andra mekanismer för socialt skydd, med beaktande av nationell lagstiftning och internationella överenskommelser,
c) försöka säkerställa tillgången till grundläggande hälso- och sjukvård och andra grundläggande sociala tjänster, särskilt för befolkningsgrupper och individer som till följd av krisen befinner sig i en särskilt sårbar situation.
22. För att förebygga kriser, skapa förutsättningar för återhämtning och bygga upp motståndskraft bör medlemsstaterna bygga upp, återuppbygga eller upprätthålla ett socialt grundskydd och försöka täppa till luckorna i detta, med beaktande av konvention (nr 102) angående minimistandard för social trygghet, 1952, rekommendation (nr 202) om socialt grundskydd, 2012, och andra tillämpliga internationella arbetsregler.
VIII. Arbetsrätt, arbetsmarknadsmyndigheter och arbetsmarknadsinformation
23. Under återhämtningen från krissituationer bör medlemsstaterna i samråd med de mest representativa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna
a) vid behov se över, införa, återinföra eller skärpa arbetslagstiftningen, inklusive bestämmelser om arbetarskydd och arbetsmiljö, i enlighet med ILO:s deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet och dess uppföljning, 1998, samt tillämpliga internationella arbetsregler,
b) se till att arbetslagstiftningen stöder skapandet av produktiv, fritt vald sysselsättning och anständigt arbete,
c) vid behov införa, återinföra eller skärpa systemet av arbetsmarknadsmyndigheter, inklusive arbetsmiljömyndigheter och andra behöriga institutioner, med beaktande av konvention (nr 81) angående arbetsinspektion, 1947, och systemet med kollektiva förhandlingar och kollektivavtal, med beaktande av konvention (nr 98) angående organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten, 1949,
d) vid behov införa, återupprätta eller förbättra systemen för insamling och analys av arbetsmarknadsinformation, med särskilt fokus på de befolkningsgrupper som drabbats hårdast av krisen,
e) införa eller återupprätta och stärka offentliga arbetsförmedlingar, inklusive arbetsförmedlingar för krissituationer,
f) säkerställa regleringen av privata arbetsförmedlingar, med beaktande av konvention (nr 181) om privat arbetsförmedling, 1997,
g) främja synergieffekter mellan alla aktörer på arbetsmarknaden för att se till att lokalbefolkningen får maximal nytta av de sysselsättningsmöjligheter som skapas till följd av de investeringar som görs för att främja fred och återhämtning.
IX. Social dialog och arbetsgivar- och arbetstagarorganisationernas roll
24. Under återhämtningen från krissituationer bör medlemsstaterna i samråd med de mest representativa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna
a) se till att alla åtgärder som anges i denna rekommendation utvecklas eller främjas genom en jämställdhetsintegrerad social dialog, med beaktande av konvention (nr 144) om samråd på trepartsbasis för att främja genomförandet av ILO:s normer, 1976,
b) skapa förutsättningar för att upprätta, återuppbygga eller stärka arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer,
c) i förekommande fall främja ett nära samarbete med organisationer i det civila samhället.
25. Medlemsstaterna bör vara medvetna om arbetsgivar- och arbetstagarorganisationernas viktiga roll i krishanteringsarbetet, med beaktande av konvention (nr 87) angående föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten, 1948, och konvention (nr 98) angående organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten, 1949, och särskilt
a) hjälpa hållbara företag, särskilt små och medelstora företag, att upprätta kontinuitetsplaner för att återhämta sig från kriser genom utbildning, rådgivning och materiellt stöd, samt underlätta tillgången till finansiering,
b) hjälpa arbetstagare, särskilt dem som till följd av krisen befinner sig i en särskilt sårbar situation, att återhämta sig från krisen genom utbildning, rådgivning och materiellt stöd,
c) vidta åtgärder för att åstadkomma detta genom kollektiva förhandlingar och andra former av social dialog.
X. Migranter som påverkas av krissituationer
26. Med tanke på att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt migranter, särskilt migrerande arbetstagare, som till följd av en kris befinner sig i en särskilt sårbar situation, bör medlemsstaterna, i enlighet med nationell lagstiftning och tillämplig internationell rätt, vidta åtgärder för att
a) avskaffa tvångs- eller obligatoriskt arbete, inklusive människohandel,
b) i förekommande fall verka för att integrera migranter i värdsamhällen, genom tillträde till arbetsmarknaden, inklusive möjligheter till företagande och inkomstmöjligheter, och genom anständigt arbete,
c) skydda och försöka garantera arbetstagarnas rättigheter och en säker miljö för migrerande arbetstagare, inklusive dem som har osäkra anställningar, kvinnliga migrerande arbetstagare, unga migrerande arbetstagare och migrerande arbetstagare med funktionsnedsättning, i alla sektorer,
d) ta tillbörlig hänsyn till migrerande arbetstagare och deras familjer vid utformningen av arbetsmarknadspolitik och -program som avser hanteringen av konflikter och katastrofer, i förekommande fall,
e) se till att migranter och deras familjer frivilligt kan återvända på säkra och värdiga villkor.
27. I enlighet med den vägledning som ges i delarna V, VIII och IX bör medlemsstaterna främja lika möjligheter och lika behandling för alla migrerande arbetstagare när det gäller grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet och skydd enligt tillämpliga nationella arbetslagar och -förordningar, och särskilt
a) utbilda migranter om sina rättigheter och sitt skydd som arbetstagare, bland annat genom att ge information om arbetstagarnas rättigheter och skyldigheter samt möjligheter att överklaga överträdelser på ett språk som de förstår,
b) se till att migranter kan delta i arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna,
c) anta åtgärder och främja kampanjer som ska bekämpa diskriminering och främlingsfientlighet på arbetsplatsen och lyfta fram migranternas positiva bidrag, med aktiv medverkan från arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer och organisationer i det civila samhället,
d) samråda med och låta arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer och eventuella andra berörda organisationer i det civila samhället delta i arbete som rör migranters sysselsättning.
XI. Flyktingar och återvändande
Flyktingars tillträde till arbetsmarknaden
28. Alla åtgärder som i händelse av en tillströmning av flyktingar vidtas inom ramen för denna del är beroende av
a) nationella och regionala förhållanden, med beaktande av tillämplig internationell rätt, grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet och nationell lagstiftning,
b) medlemsstaternas utmaningar och hinder i form av deras resurser och kapacitet att vidta verkningsfulla åtgärder, med beaktande av de behov och prioriteringar som framförs av de mest representativa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna.
29. Medlemsstaterna bör vara medvetna om den stora vikten av en rättvis börde- och ansvarsfördelning. De bör öka det internationella samarbetet och den internationella solidariteten för att kunna tillhandahålla förutsägbart, hållbart och lämpligt humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd för att stödja de minst utvecklade länder och utvecklingsländer som tar emot många flyktingar, bland annat genom att arbeta med konsekvenserna för deras arbetsmarknader och säkerställa deras fortsatta utveckling.
30. Medlemsstaterna bör vid behov vidta åtgärder för att
a) öka självständigheten genom att ge flyktingar större möjligheter att kunna försörja sig och komma ut på arbetsmarknaden, utan diskriminering mellan flyktingar och på ett sätt som även stöder värdsamhällena,
b) utarbeta nationell politik och nationella handlingsplaner, i samarbete med behöriga myndigheter med ansvar för sysselsättning och arbetsmarknad och i samråd med arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer, för att se till att flyktingar skyddas på arbetsmarknaden, bland annat när det gäller tillgången till anständigt arbete och försörjningsmöjligheter.
31. Medlemsstaterna bör samla in tillförlitlig information för att bedöma hur flyktingarna påverkar arbetsmarknaden och den befintliga arbetsstyrkans och arbetsgivarnas behov, för att kunna optimera användningen av flyktingarnas kompetens och humankapital.
32. Medlemsstaterna bör bygga upp värdsamhällenas motståndskraft och kapacitet genom att investera i lokala ekonomier och främja en full, produktiv, fritt vald sysselsättning och anständigt arbete, samt kompetensutveckling, för den lokala befolkningen.
33. I enlighet med den vägledning som ges i delarna IV, VI och VII bör medlemsstaterna låta flyktingar delta i de åtgärder som vidtas när det gäller sysselsättning, utbildning och tillträde till arbetsmarknaden, i förekommande fall, och särskilt
a) främja deras tillgång till teknisk utbildning och yrkesutbildning, särskilt genom ILO:s och andra berörda aktörers program, för att höja deras kompetens och ge dem möjlighet att genomgå ytterligare omskolning, med beaktande av eventuell frivilligt återvändande,
b) främja deras tillgång till formella sysselsättningsmöjligheter, inkomstskapande program och företagande, genom att tillhandahålla yrkesutbildning och yrkesvägledning, arbetsförmedling och arbetstillstånd, i förekommande fall, för att på så sätt förhindra en ökning av det informella arbetet i värdsamhällena,
c) underlätta erkännandet, certifieringen, godkännandet och användningen av flyktingars kompetens och kvalifikationer genom lämpliga mekanismer och ge tillgång till skräddarsydda utbildningsmöjligheter, inklusive intensiv språkutbildning,
d) öka de offentliga arbetsförmedlingarnas kapacitet och förbättra samarbetet med andra tjänsteleverantörer, inklusive privata arbetsförmedlingar, för att hjälpa flyktingar att komma ut på arbetsmarknaden,
e) vidta särskilda åtgärder för att främja arbetsmarknadsintegrationen av kvinnliga flyktingar, ungdomar och andra som befinner sig i en sårbar situation,
f) vid behov göra det lättare att flytta med sig arbetsrelaterade förmåner och sociala trygghetsförmåner, inklusive pensioner, i enlighet med värdlandets nationella bestämmelser.
34. I enlighet med den vägledning som ges i delarna V, VIII och IX bör medlemsstaterna främja lika möjligheter och lika behandling för flyktingar när det gäller grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet och skydd enligt tillämpliga nationella arbetslagar och -förordningar, och särskilt
a) utbilda flyktingar om sina rättigheter och sitt skydd som arbetstagare, bland annat genom att ge information om arbetstagarnas rättigheter och skyldigheter samt möjligheter att överklaga överträdelser på ett språk som de förstår,
b) se till att flyktingar kan delta i arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna,
c) anta lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftningsåtgärder och kampanjer, som ska bekämpa diskriminering och främlingsfientlighet på arbetsplatsen och lyfta fram flyktingarnas positiva bidrag, med aktiv medverkan från arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer och organisationer i det civila samhället.
35. Medlemsstaterna bör samråda och samarbeta med arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer när det gäller flyktingars tillträde till arbetsmarknaden.
36. Medlemsstaterna bör hjälpa värdländerna att öka sin kapacitet och bygga upp motståndskraft, bland annat genom utvecklingsbistånd, genom att investera i lokala samhällen.
Frivilligt återvändande och återintegrering av återvändande
37. När säkerhetsläget i flyktingarnas ursprungsland har förbättrats tillräckligt bör medlemsstaterna samarbeta för att göra det möjligt för flyktingar att frivilligt återvända på säkra och värdiga villkor, och att främja deras återintegrering på arbetsmarknaden, bland annat med hjälp från internationella organisationer.
38. Medlemsstaterna bör samarbeta med ILO och berörda aktörer för att utveckla specifika program för återvändande för att underlätta deras yrkesutbildning och återintegrering på arbetsmarknaden.
39. Medlemsstaterna bör, bland annat med stöd av berörda internationella organisationer, samarbeta för att stödja de återvändandes socioekonomiska integration i deras ursprungsländer med hjälp av åtgärder som anges i delarna IV till IX på ett sätt som stöder lokalbefolkningarnas ekonomiska och sociala utveckling.
40. Med hänsyn till principen om börde- och ansvarsfördelning bör medlemsstaterna hjälpa ursprungsländerna att öka sin kapacitet och bygga upp motståndskraft, bland annat genom utvecklingsbistånd, genom att investera i de lokalsamhällen i vilka de återvändande integreras och genom att främja full, produktiv, fritt vald sysselsättning och anständigt arbete.
XII. Förebyggande, begränsning och beredskap
41. Medlemsstaterna bör, särskilt i länder där det finns förutsebara risker för konflikter eller katastrofer, i samråd med arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer och andra berörda parter, vidta åtgärder för att bygga upp motståndskraft för att förebygga, begränsa och göra sig beredda på kriser på sätt som främjar ekonomisk och social utveckling och anständigt arbete, genom åtgärder som till exempel
a) identifiering av risker och utvärdering av hot och sårbarheter när det gäller det mänskliga, fysiska, ekonomiska, miljömässiga, institutionella och sociala kapitalet på lokal, nationell och regional nivå,
b) riskhantering, inklusive beredskapsplaner, tidig varning, riskreducering och krisberedskap,
c) förebyggande och begränsning av negativa följdverkningar, bland annat genom åtgärder för att säkerställa driftskontinuitet i både den offentliga och den privata sektorn, med beaktande av trepartsdeklarationen om principerna för multinationella företag och den sociala politiken och ILO:s deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet och dess uppföljning, 1998.
XIII. Internationellt samarbete
42. I sitt arbete med att göra sig beredda på och hantera krissituationer bör medlemsstaterna stärka samarbetet och vidta lämpliga åtgärder genom bilaterala eller multilaterala överenskommelser, bland annat genom FN-systemet, internationella finansinstitut och andra regionala eller internationella mekanismer för samordnade åtgärder. Medlemsstaterna bör utnyttja befintliga överenskommelser och etablerade institutioner och mekanismer fullt ut och stärka dem vid behov.
43. Krishanteringen, inklusive stöd från regionala och internationella organisationer, bör vara inriktad på sysselsättning, anständigt arbete och hållbara företag, och bör vara förenlig med tillämpliga internationella arbetsregler.
44. Medlemsstaterna bör samarbeta för att främja utvecklingsbistånd och offentliga och privata investeringar i krishantering för skapandet av anständiga och produktiva arbetstillfällen, företagsutveckling och egenföretagande.
45. Internationella organisationer bör fördjupa sitt samarbete och samordna sin krishantering inom sina respektive mandat, och utnyttja tillämpliga internationella politiska ramar och överenskommelser fullt ut.
46. ILO bör spela en ledande roll i arbetet med att hjälpa medlemsstaterna att vidta krishanteringsåtgärder som bygger på sysselsättning och anständigt arbete och med att fokusera på att främja sysselsättning, integration på eller tillträde till arbetsmarknaden, kapacitetsutveckling och institutionsuppbyggnad, i nära samarbete med regionala och internationella institutioner.
47. Medlemsstaterna bör stärka det internationella samarbetet, bland annat genom frivilligt och systematiskt utbyte av information, kunskap, god praxis och teknik för att främja fred, förebygga och begränsa kriser, skapa förutsättningar för återhämtning och bygga upp motståndskraft.
48. Krishanteringsåtgärderna, särskilt det humanitära biståndet och utvecklingsbiståndet, bör i förekommande fall vara nära samordnade och komplettera varandra för att främja full, produktiv, fritt vald sysselsättning och anständigt arbete för fred och motståndskraft.
XIV. Slutbestämmelse
49. Denna rekommendation ersätter rekommendation (nr 71) om sysselsättning (vid övergången från krig till fred), 1944.
R205 - Employment and Decent Work for Peace and Resilience Recommendation, 2017 (No. 205)
Recommendation concerning employment and decent work for peace and resilience
Adoption: Geneva, 106th ILC session (16 Jun 2017) - Status: Up-to-date instrument.
Preamble
The General Conference of the International Labour Organization,
Having been convened at Geneva by the Governing Body of the International Labour Office, and having met in its 106th Session on 5 June 2017, and
Reaffirming the principle in the Constitution of the International Labour Organisation (ILO) that universal and lasting peace can be established only if it is based upon social justice, and
Recalling the Declaration of Philadelphia (1944), the Universal Declaration of Human Rights (1948), the ILO Declaration on Fundamental Principles and Rights at Work and its Follow-up (1998) and the ILO Declaration on Social Justice for a Fair Globalization (2008), and
Taking into account the need to revise the Employment (Transition from War to Peace) Recommendation, 1944 (No. 71), with a view to broadening its scope and providing up-to-date guidance on the role of employment and decent work in prevention, recovery, peace and resilience with respect to crisis situations arising from conflicts and disasters, and
Considering the impact and consequences of conflicts and disasters for poverty and development, human rights and dignity, decent work and sustainable enterprises, and
Recognizing the importance of employment and decent work for promoting peace, preventing crisis situations arising from conflicts and disasters, enabling recovery and building resilience, and
Recognizing that the countries receiving refugees may not be in situations of conflicts and disasters, and
Emphasizing the need to ensure respect for all human rights and the rule of law, including respect for fundamental principles and rights at work and for international labour standards, in particular those rights and principles relevant to employment and decent work, and
Considering the need to recognize that crises affect women and men differently, and the critical importance of gender equality and the empowerment of women and girls in promoting peace, preventing crises, enabling recovery and building resilience, and
Recognizing the importance of developing responses, through social dialogue, to crisis situations arising from conflicts and disasters, in consultation with the most representative employers' and workers' organizations and, as appropriate, with relevant civil society organizations, and
Noting the importance of creating or restoring an enabling environment for sustainable enterprises, taking into account the resolution and Conclusions concerning the promotion of sustainable enterprises adopted by the International Labour Conference at its 96th Session (2007), and in particular for small and medium-sized enterprises, to stimulate employment generation, economic recovery and development, and
Affirming the need to develop and strengthen measures of social protection, as a means of preventing crises, enabling recovery and building resilience, and
Recognizing the role of accessible and quality public services in economic recovery, development, reconstruction efforts, prevention and resilience, and
Stressing the need for international cooperation and partnerships among regional and international organizations to ensure joint and coordinated efforts, and
Having decided upon the adoption of certain proposals with regard to employment and decent work for peace and resilience, which is the fifth item on the agenda of the session, and
Having determined that these proposals shall take the form of a Recommendation,
adopts this sixteenth day of June of the year two thousand and seventeen the following Recommendation, which may be cited as the Employment and Decent Work for Peace and Resilience Recommendation, 2017:
I. Objectives and scope
1. This Recommendation provides guidance to Members on the measures to be taken to generate employment and decent work for the purposes of prevention, recovery, peace and resilience with respect to crisis situations arising from conflicts and disasters.
2. For the purposes of this Recommendation and based upon internationally agreed terminology:
(a) the term "disaster" means a serious disruption of the functioning of a community or a society at any scale due to hazardous events interacting with conditions of exposure, vulnerability and capacity, leading to one or more of the following: human, material, economic and environmental losses and impacts; and
(b) the term "resilience" means the ability of a system, community or society exposed to hazards to resist, absorb, accommodate, adapt to, transform and recover from the effects of a hazard in a timely and efficient manner, including through the preservation and restoration of its essential basic structures and functions through risk management.
3. For the purposes of this Recommendation, the term "crisis response" refers to all measures on employment and decent work taken in response to crisis situations arising from conflicts and disasters.
4. This Recommendation applies to all workers and jobseekers, and to all employers, in all sectors of the economy affected by crisis situations arising from conflicts and disasters.
5. The references in this Recommendation to fundamental principles and rights at work, to safety and health and to working conditions apply also to workers engaged in crisis response, including in the immediate response. The references in this Recommendation to human rights and to safety and health apply equally to persons in volunteer work participating in crisis response.
6. The provisions of this Recommendation are without prejudice to the rights and obligations of Members under international law, in particular international humanitarian law, international refugee law and international human rights law.
II. Guiding principles
7. In taking measures on employment and decent work in response to crisis situations arising from conflicts and disasters, and with a view to prevention, Members should take into account the following:
(a) the promotion of full, productive, freely chosen employment and decent work which are vital to promoting peace, preventing crises, enabling recovery and building resilience;
(b) the need to respect, promote and realize the fundamental principles and rights at work, other human rights and other relevant international labour standards, and to take into account other international instruments and documents, as appropriate and applicable;
(c) the importance of good governance and combating corruption and clientelism;
(d) the need to respect national laws and policies and use local knowledge, capacity and resources;
(e) the nature of the crisis and the extent of its impact on the capacity of governments, including regional and local government, employers' and workers' organizations, and other national and relevant institutions, to provide effective responses, with the necessary international cooperation and assistance, as required;
(f) the need to combat discrimination, prejudice and hatred on the basis of race, colour, sex, religion, political opinion, national extraction, social origin, disability, age or sexual orientation or any other grounds;
(g) the need to respect, promote and realize equality of opportunity and treatment for women and men without discrimination of any kind;
(h) the need to pay special attention to population groups and individuals who have been made particularly vulnerable by the crisis, including, but not limited to, children, young persons, persons belonging to minorities, indigenous and tribal peoples, persons with disabilities, internally displaced persons, migrants, refugees and other persons forcibly displaced across borders;
(i) the importance of identifying and monitoring any negative and unintended consequences and avoiding harmful spillover effects on individuals, communities, the environment and the economy;
(j) the need for a just transition towards an environmentally sustainable economy as a means for sustainable economic growth and social progress;
(k) the importance of social dialogue;
(l) the importance of national reconciliation, where applicable;
(m) the need for international solidarity, burden- and responsibility-sharing and cooperation in accordance with international law; and
(n) the need for close coordination and synergies between humanitarian and development assistance, including for the promotion of full, productive, freely chosen employment and decent work and incomegeneration opportunities, avoiding the duplication of efforts and mandates.
III. Strategic approaches
8. Members should adopt a phased multi-track approach implementing coherent and comprehensive strategies for promoting peace, preventing crises, enabling recovery and building resilience that include:
(a) stabilizing livelihoods and income through immediate social protection and employment measures;
(b) promoting local economic recovery for employment and decent work opportunities and socio-economic reintegration;
(c) promoting sustainable employment and decent work, social protection and social inclusion, sustainable development, the creation of sustainable enterprises, in particular small and medium-sized enterprises, the transition from the informal to the formal economy, a just transition towards an environmentally sustainable economy and access to public services;
(d) ensuring consultation and encouraging active participation of employers' and workers' organizations in planning, implementing and monitoring measures for recovery and resilience, taking into account, as appropriate, the views of the relevant civil society organizations;
(e) conducting employment impact assessments of national recovery programmes implemented through public and private investment in order to promote full, productive, freely chosen employment and decent work for all women and men, in particular for young persons and persons with disabilities;
(f) providing guidance and support to employers to enable them to take effective measures to identify, prevent, mitigate and account for how they address the risks of adverse impacts on human and labour rights in their operations, or in products, services or operations to which they may be directly linked;
(g) applying a gender perspective in all crisis prevention and response design, implementation, monitoring and evaluation activities;
(h) creating economic, social and legal frameworks at the national level to encourage lasting and sustainable peace and development, while respecting rights at work;
(i) promoting social dialogue and collective bargaining;
(j) building or restoring labour market institutions, including employment services, for stabilization and recovery;
(k) developing the capacity of governments, including regional and local authorities, and of employers' and workers' organizations; and
(l) taking measures, as appropriate, for the socio-economic reintegration of persons who have been affected by a crisis, in particular those formerly associated with armed forces and groups, including through training programmes that aim to improve their employability.
9. Crisis response in the immediate aftermath of a conflict or disaster should include, as appropriate:
(a) a coordinated and inclusive needs assessment with a clear gender perspective;
(b) an urgent response to satisfy basic needs and provide services, including social protection, support to livelyhoods, immediate employment measures and income-generation opportunities for population groups and individuals who have been made particularly vulnerable by the crisis;
(c) assistance, provided to the extent possible by public authorities with the support of the international community, engaging social partners and, where appropriate, relevant civil society and community-based organizations;
(d) safe and decent working conditions, including the provision of personal protective equipment and medical assistance for all workers, including those engaged in rescue and rehabilitation activities; and
(e) the re-establishment, whenever necessary, of government institutions and of employers' and workers' organizations, as well as of relevant civil society organizations.
IV. Employment and income-generation opportunities
10. In enabling recovery and building resilience, Members should adopt and implement a comprehensive and sustainable employment strategy to promote full, productive, freely chosen employment and decent work for women and men, taking into account the Employment Policy Convention, 1964 (No. 122), and guidance provided in relevant resolutions of the International Labour Conference.
11. Members should, in consultation with the most representative employers' and workers' organizations, adopt inclusive measures in order to promote full, productive, freely chosen employment and decent work and income-generation opportunities through, as appropriate:
(a) employment-intensive investment strategies and programmes, including public employment programmes;
(b) local economic recovery and development initiatives, with a special focus on livelihoods in both rural and urban areas;
(c) the creation or restoration of an enabling environment for sustainable enterprises, including the promotion of small and medium-sized enterprises as well as of cooperatives and other social economy initiatives, with particular emphasis on initiatives to facilitate access to finance;
(d) supporting sustainable enterprises to ensure business continuity in order to maintain and expand the level of employment and enable the creation of new jobs and income-generation opportunities;
(e) facilitating a just transition towards an environmentally sustainable economy as a means for sustainable economic growth and social progress, and for creating new jobs and income-generation opportunities;
(f) supporting social protection and employment and respecting, promoting and realizing the fundamental principles and rights at work of those in the informal economy and encouraging the transition of workers and economic units in the informal economy to the formal economy, taking into account the Transition from the Informal to the Formal Economy Recommendation, 2015 (No. 204);
(g) supporting the public sector and promoting socially, economically and environmentally responsible public-private partnerships and other mechanisms for skills and capacity development and employment generation;
(h) creating incentives for multinational enterprises to cooperate with national enterprises in order to create productive, freely chosen employment and decent work and to undertake human rights due diligence with a view to ensuring respect for human and labour rights, taking into account the Tripartite Declaration of Principles concerning Multinational Enterprises and Social Policy; and
(i) facilitating the employment of persons formerly associated with armed forces and groups, as appropriate.
12. Members should develop and apply active labour market policies and programmes with a particular focus on disadvantaged and marginalized groups and population groups and individuals who have been made particularly vulnerable by a crisis, including, but not limited to, persons with disabilities, internally displaced persons, migrants and refugees, as appropriate and in accordance with national laws and regulations.
13. In responding to crisis situations, Members should seek to provide income-generation opportunities, stable employment and decent work for young women and men, including through:
(a) integrated training, employment and labour market programmes that address the specific situations of young persons entering the world of work; and
(b) specific youth employment components in disarmament, demobilization and reintegration programmes that incorporate psychosocial counselling and other interventions to address anti-social behaviour and violence, with a view to reintegration into civilian life.
14. In the event of a crisis resulting in large numbers of internally displaced persons, Members should:
(a) support the livelihoods, training and employment of internally displaced persons, with a view to promoting their socio-economic and labour market integration;
(b) build resilience and strengthen the capacity of host communities to promote decent employment opportunities for all, with a view to ensuring that the livelihoods and employment of local populations are maintained and their ability to host internally displaced persons is strengthened; and
(c) facilitate the voluntary return of internally displaced persons to their places of origin and their reintegration into labour markets when the situation allows it.
V. Rights, equality and non-discrimination
15. In responding to discrimination arising from or exacerbated by conflicts or disasters and when taking measures for promoting peace, preventing crises, enabling recovery and building resilience, Members should:
(a) respect, promote and realize equality of opportunity and treatment for women and men without discrimination of any kind, taking into account the Equal Remuneration Convention (No. 100) and Recommendation (No. 90), 1951, and the Discrimination (Employment and Occupation) Convention (No. 111) and Recommendation (No. 111), 1958;
(b) pay special attention to single-headed households, in particular when they are headed by children, women, persons with disabilities or elderly persons;
(c) take measures to ensure that women who have been employed during a crisis and have assumed expanded responsibilities are not replaced against their will when the male workforce returns;
(d) take measures to ensure that women are empowered to effectively and meaningfully participate in decision-making processes in the context of recovery and building resilience, and that their needs and interests are prioritized in strategies and responses, and that the human rights of women and girls are promoted and protected;
(e) prevent and punish all forms of gender-based violence, including rape, sexual exploitation and harassment, and protect and support victims;
(f) pay particular attention to establishing or restoring conditions of stability and socio-economic development for population groups that have been particularly affected by a crisis, including, but not limited to, persons belonging to minorities, indigenous and tribal peoples, internally displaced persons, persons with disabilities, migrants and refugees, taking into account the Discrimination (Employment and Occupation) Convention (No. 111) and Recommendation (No. 111), 1958, as well as other relevant international labour standards and other international instruments and documents, as applicable;
(g) ensure that persons belonging to minorities concerned, and indigenous and tribal peoples are consulted, in particular through their representative institutions, where they exist, and participate directly in the decision-making process, especially if the territories inhabited or used by indigenous and tribal peoples and their environment are affected by a crisis and related recovery and stability measures;
(h) ensure, in consultation with employers' and workers' organizations, that persons with disabilities, including those who acquired a disability as a result of conflict or disaster, are provided with opportunities for rehabilitation, education, specialized vocational guidance, training and retraining, and employment, taking into account relevant international labour standards and other international instruments and documents; and
(i) ensure that the human rights of all migrants and members of their families staying in a country affected by a crisis are respected on a basis of equality with those of national populations, taking into account relevant national provisions, as well as relevant international labour standards and other international instruments and documents, as applicable.
16. In combating child labour arising from or exacerbated by conflicts or disasters, Members should:
(a) take all necessary measures to prevent, identify and eliminate child labour in crisis responses, taking into account the Minimum Age Convention (No. 138) and Recommendation (No. 146), 1973;
(b) take urgent action to prevent, identify and eliminate the worst forms of child labour, including the trafficking of children and the recruitment of children for use in armed conflict, taking into account the Worst Forms of Child Labour Convention (No. 182) and Recommendation (No. 190), 1999;
(c) provide rehabilitation, social integration and training programmes for children and young persons formerly associated with armed forces and groups to help them readjust to civilian life; and
(d) ensure the provision of social protection services to protect children, for instance through cash or in-kind transfers.
17. In combating forced or compulsory labour arising from or exacerbated by conflicts or disasters, Members should take urgent action to prevent, identify and eliminate all forms of forced or compulsory labour, including trafficking in persons for purposes of forced or compulsory labour, taking into account the Forced Labour Convention, 1930 (No. 29) and its Protocol of 2014, the Abolition of Forced Labour Convention, 1957 (No. 105), and the Forced Labour (Supplementary Measures) Recommendation, 2014 (No. 203).
VI. Education, vocational training and guidance
18. In preventing and responding to crisis situations, and on the basis of the principle of equal opportunity and treatment for women and men, girls and boys, Members should ensure that:
(a) the provision of education is not disrupted, or is restored as quickly as possible, and that children, including those who are internally displaced, migrants or refugees, have access to free, quality, public education, including with the support of international aid, in accordance with relevant international law and without discrimination of any kind at all stages of crisis and recovery; and
(b) second chance programmes for children and young persons are available and address key needs arising from any interruption of their education and training.
19. In preventing and responding to crisis situations, Members should, where appropriate:
(a) formulate or adapt a national education, training, retraining and vocational guidance programme that assesses and responds to emerging skills needs for recovery and reconstruction, in consultation with education and training institutions and employers' and workers' organizations, engaging fully all relevant public and private stakeholders;
(b) adapt curricula and train teachers and instructors to promote:
(i) peaceful coexistence and reconciliation for peacebuilding and resilience; and
(ii) disaster risk education, reduction, awareness and management for recovery, reconstruction and resilience;
(c) coordinate education, training and retraining services at national, regional and local levels, including higher education, apprenticeship, vocational training and entrepreneurship training, and enable women and men whose education and training have been prevented or interrupted to enter or resume and complete their education and training;
(d) extend and adapt training and retraining programmes to meet the needs of all persons whose employment has been interrupted; and
(e) give special attention to the training and economic empowerment of affected populations, including in rural areas and in the informal economy.
20. Members should ensure that women and girls have access, on the basis of equal opportunity and treatment, to all education and training programmes developed for recovery and resilience.
VII. Social protection
21. In responding to crisis situations, Members should, as quickly as possible:
(a) seek to ensure basic income security, in particular for persons whose jobs or livelihoods have been disrupted by the crisis;
(b) develop, restore or enhance comprehensive social security schemes and other social protection mechanisms, taking into account national legislation and international agreements; and
(c) seek to ensure effective access to essential health care and other basic social services, in particular for population groups and individuals who have been made particularly vulnerable by the crisis.
22. In order to prevent crises, enable recovery and build resilience, Members should establish, re-establish or maintain social protection floors, as well as seek to close the gaps in their coverage, taking into account the Social Security (Minimum Standards) Convention, 1952 (No. 102), the Social Protection Floors Recommendation, 2012 (No. 202), and other relevant international labour standards.
VIII. Labour law, labour administration and labour market information
23. In recovering from crisis situations, Members should, in consultation with the most representative employers' and workers' organizations:
(a) review, establish, re-establish or reinforce labour legislation, if necessary, including provisions on labour protection and occupational safety and health at work, consistent with the ILO Declaration on Fundamental Principles and Rights at Work and its Follow-up (1998) and applicable international labour standards;
(b) ensure that labour laws support the generation of productive, freely chosen employment and decent work opportunities;
(c) establish, re-establish or reinforce, as necessary, the system of labour administration, including labour inspection and other competent institutions, taking into account the Labour Inspection Convention, 1947 (No. 81), as well as the system of collective bargaining and collective agreements, taking into account the Right to Organise and Collective Bargaining Convention, 1949 (No. 98);
(d) establish, restore or enhance, as necessary, systems for the collection and analysis of labour market information, focusing in particular on population groups most affected by the crisis;
(e) establish or restore and strengthen public employment services, including emergency employment services;
(f) ensure the regulation of private employment agencies, taking into account the Private Employment Agencies Convention, 1997 (No. 181); and
(g) promote synergies among all labour market actors to enable local populations to obtain the maximum benefit from employment opportunities generated by investments related to the promotion of peace and recovery.
IX. Social dialogue and role of employers' and workers' organizations
24. In responding to crisis situations, Members should, in consultation with the most representative employers' and workers' organizations:
(a) ensure that all measures provided for in this Recommendation are developed or promoted through gender-inclusive social dialogue, taking into account the Tripartite Consultation (International Labour Standards) Convention, 1976 (No. 144);
(b) create an enabling environment for the establishment, restoration or strengthening of employers' and workers' organizations; and
(c) encourage, where appropriate, close cooperation with civil society organizations.
25. Members should recognize the vital role of employers' and workers' organizations in crisis response, taking into account the Freedom of Association and Protection of the Right to Organise Convention, 1948 (No. 87), and the Right to Organise and Collective Bargaining Convention, 1949 (No. 98), and in particular:
(a) assist sustainable enterprises, particularly small and medium-sized enterprises, to undertake business continuity planning to recover from crises by means of training, advice and material support, and facilitate access to finance;
(b) assist workers, in particular those who have been made vulnerable by the crisis, to recover from the crisis through training, advice and material support; and
(c) take measures for these purposes through the collective bargaining process as well as by other methods of social dialogue.
X. Migrants affected by crisis situations
26. Taking into account that special attention should be given to migrants, especially migrant workers, who have been made particularly vulnerable by crisis, Members should take measures, in accordance with national law and applicable international law, to:
(a) eliminate forced or compulsory labour, including trafficking in persons;
(b) promote, as appropriate, the inclusion of migrants in host societies, through access to labour markets, including entrepreneurship and income-generation opportunities, and through decent work;
(c) protect and seek to ensure labour rights and a safe environment for migrant workers, including those in precarious employment, women migrant workers, youth migrant workers and migrant workers with disabilities, in all sectors;
(d) give due consideration to migrant workers and their families in shaping labour policies and programmes dealing with responses to conflicts and disasters, as appropriate; and
(e) facilitate the voluntary return of migrants and their families in conditions of safety and dignity.
27. Consistent with the guidance provided in Parts V, VIII and IX, Members should promote equality of opportunity and treatment for all migrant workers with regard to fundamental principles and rights at work, and coverage under relevant national labour laws and regulations, and in particular:
(a) educate migrants about their labour rights and protections, including by providing information on the rights and obligations of workers and the means of redress for violations, in a language they understand;
(b) enable the participation of migrants in representative organizations of employers and workers;
(c) adopt measures and facilitate campaigns that combat discrimination and xenophobia in the workplace and highlight the positive contributions of migrants, with the active engagement of employers' and workers' organizations and of civil society; and
(d) consult and engage employers' and workers' organizations and, as appropriate, other relevant civil society organizations, with respect to employment of migrants.
XI. Refugees and returnees
Refugee access to labour markets
28. Any measures taken under this Part, in the event of refugee influx, are contingent on:
(a) national and regional circumstances, taking into account applicable international law, fundamental principles and rights at work and national legislation; and
(b) Members' challenges and constraints in terms of their resources and capacity to respond effectively, taking into account needs as well as priorities expressed by the most representative organizations of employers and workers.
29. Members should acknowledge the vital importance of equitable burden- and responsibility-sharing. They should reinforce international cooperation and solidarity so as to provide predictable, sustainable and adequate humanitarian and development assistance to support the least developed and developing countries hosting large numbers of refugees, including in terms of addressing the implications for their labour markets and ensuring their continued development.
30. Members should take measures, as appropriate, to:
(a) foster self-reliance by expanding opportunities for refugees to access livelihood opportunities and labour markets, without discriminating among refugees and in a manner which also supports host communities; and
(b) formulate national policy and national action plans, involving competent authorities responsible for employment and labour and in consultation with employers' and workers' organizations, to ensure the protection of refugees in the labour market, including with regard to access to decent work and livelihood opportunities.
31. Members should collect reliable information to assess the impact of refugees on labour markets and the needs of the existing labour force and of employers, in order to optimize the use of skills and human capital that refugees represent.
32. Members should build the resilience and strengthen the capacity of host communities by investing in local economies and promoting full, productive, freely chosen employment and decent work, and skills development of the local population.
33. Consistent with the guidance provided in Parts IV, VI and VII, Members should include refugees in the actions taken with respect to employment, training and labour market access, as appropriate, and in particular:
(a) promote their access to technical and vocational training, in particular through ILO and relevant stakeholder programmes, in order to enhance their skills and enable them to undergo further retraining, taking into account possible voluntary repatriation;
(b) promote their access to formal job opportunities, income-generation schemes and entrepreneurship, by providing vocational training and guidance, job placement assistance, and access to work permits, as appropriate, thereby preventing informalization of labour markets in host communities;
(c) facilitate the recognition, certification, accreditation and use of skills and qualifications of refugees through appropriate mechanisms, and provide access to tailored training and retraining opportunities, including intensive language training;
(d) enhance the capacity of public employment services and improve cooperation with other providers of services, including private employment agencies, to support the access of refugees to the labour market;
(e) make specific efforts to support the inclusion in labour markets of refugee women, young persons and others who are in a situation of vulnerability; and
(f) facilitate, as appropriate, the portability of work-related and social security benefit entitlements, including pensions, in accordance with the national provisions of the host country.
34. Consistent with the guidance provided in Parts V, VIII and IX, Members should promote equality of opportunity and treatment for refugees with regard to fundamental principles and rights at work and coverage under relevant labour laws and regulations, and in particular:
(a) educate refugees about their labour rights and protections, including by providing information on the rights and obligations of workers and the means of redress for violations, in a language they understand;
(b) enable the participation of refugees in representative organizations of employers and workers; and
(c) adopt appropriate measures, including legislative measures and campaigns, that combat discrimination and xenophobia in the workplace and highlight the positive contributions of refugees, with the active engagement of employers' and workers' organizations and of civil society.
35. Members should consult and engage employers' and workers' organizations and other relevant stakeholders with respect to the access of refugees to labour markets.
36. Members should support host countries to strengthen their capacity and build resilience, including through development assistance, by investing in local communities.
Voluntary repatriation and reintegration of returnees
37. When the security situation in the country of origin of refugees has improved sufficiently, Members should collaborate to facilitate the voluntary repatriation of refugees in conditions of safety and dignity, and to support their labour market reintegration, including with the assistance of international organizations.
38. Members should collaborate with the ILO and relevant stakeholders to develop specific programmes for returnees to facilitate their vocational training and reintegration in the labour market.
39. Members should collaborate, including with the assistance of relevant international organizations, to support the socio-economic integration of returnees in their countries of origin, through measures set out in Parts IV to IX, as appropriate, in a manner which supports the economic and social development of local populations.
40. Taking into account the principle of burden- and responsibilitysharing, Members should support countries of origin to strengthen their capacity and build resilience, including through development assistance, by investing in local communities in which returnees are reintegrated and by promoting full, productive, freely chosen employment and decent work.
XII. Prevention, mitigation and preparedness
41. Members should take measures, in particular in countries in which there are foreseeable risks of conflict or disaster, to build resilience, in consultation with employers' and workers' organizations and other stakeholders, to prevent, mitigate and prepare for crises in ways that support economic and social development and decent work, through actions such as:
(a) identification of risks and evaluation of threats to and vulnerabilities of human, physical, economic, environmental, institutional and social capital at local, national and regional levels;
(b) risk management, including contingency planning, early warning, risk reduction and emergency response preparedness; and
(c) prevention and mitigation of adverse effects, including through business continuity management in both the public and the private sector, taking into account the Tripartite Declaration of Principles concerning Multinational Enterprises and Social Policy and the ILO Declaration on Fundamental Principles and Rights at Work and its Follow-up (1998).
XIII. International cooperation
42. In preparing for and responding to crisis situations, Members should strengthen cooperation and take appropriate steps through bilateral or multilateral arrangements, including through the United Nations system, international financial institutions and other regional or international mechanisms of coordinated response. Members should make full use of existing arrangements and established institutions and mechanisms and strengthen them, as appropriate.
43. Crisis responses, including support by regional and international organizations, should provide for a central focus on employment, decent work and sustainable enterprises, and should be consistent with applicable international labour standards.
44. Members should cooperate to promote development assistance and public and private sector investment in crisis response for the creation of decent and productive jobs, business development and self-employment.
45. International organizations should reinforce their cooperation and the coherence of their crisis responses within their respective mandates,
making full use of relevant international policy frameworks and arrangements.
46. The ILO should play a leading role in assisting Members to provide crisis responses based on employment and decent work and focusing on employment promotion, labour market integration or access, as appropriate, capacity development and institution building, in close cooperation with regional and international institutions.
47. Members should strengthen international cooperation, including through the voluntary and systematic exchange of information, knowledge, good practices and technology for promoting peace, preventing and mitigating crises, enabling recovery and building resilience.
48. There should be close coordination of and complementarity among crisis responses, as appropriate, in particular between humanitarian and development assistance, for the promotion of full, productive, freely chosen employment and decent work for peace and resilience.
XIV. Final provision
49. This Recommendation supersedes the Employment (Transition from War to Peace) Recommendation, 1944 (No. 71).
Arbetsmarknadsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 28 mars 2019
Närvarande: Statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Lövin, Y Johansson, M Johansson, Baylan, Andersson, Bolund, Damberg, Strandhäll, Shekarabi, Eriksson, Ekström, Eneroth, Dahlgren, Nilsson, Ernkrans, Lindhagen, Lind
Föredragande: statsrådet Ylva Johansson
Regeringen beslutar skrivelse ILO:s rekommendation om sysselsättning och anständigt arbete för fred och motståndskraft