Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2019/20:111 Bilateralt avtal mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring Prop. 2019/20:111 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 12 mars 2020 Stefan Löfven Per Bolund (Finansdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I denna proposition görs bedömningen att det bilaterala avtalet mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring är direkt tillämpligt i Sverige, och att det därför inte behövs några bestämmelser som genomför avtalet. Vissa bestämmelser i lagen om utländska filialer m.m., lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige och försäkringsrörelselagen berörs av avtalet, och det föreslås därför att det i dessa lagar ska införas bestämmelser som upplyser om avtalet. Det bedöms vidare att det inte krävs någon ändring i offentlighets- och sekretesslagen med anledning av avtalet. Det föreslås också en rättelse i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2020. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. 5 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige 6 2.3 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043) 8 3 Ärendet och dess beredning 9 4 Det bilaterala avtalets innehåll 9 4.1 Allmänt om avtalet 9 4.1.1 Bakgrund och syfte 9 4.1.2 Definitioner 10 4.2 Förbud mot att ställa vissa krav på återförsäkringsföretag 10 4.2.1 Förbud mot att kräva säkerhet 10 4.2.2 Förbud mot att kräva lokal närvaro 11 4.2.3 Villkor för att undantas från kraven 12 4.3 Grupptillsyn 14 4.3.1 Hemtillsynsmyndigheten ansvarar för global grupptillsyn 14 4.3.2 Värdtillsynsmyndighetens åtgärder med anledning av risk- och solvensbedömningar 14 4.3.3 Rapporterings- och informationsskyldigheter i värdlandet 15 4.3.4 Kapitalkrav och utvärdering av kapitalet 15 4.3.5 Annan tillsyn enligt EU-rätten påverkas inte 16 4.4 Informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter 16 4.5 Särskilda bestämmelser om avtalet 17 4.5.1 Ikraftträdande och tillämpning 17 4.5.2 Gemensam kommitté 19 4.5.3 Uppsägning och ändring av avtalet 19 5 Det bilaterala avtalet är direkt tillämpligt i Sverige 19 6 Nya bestämmelser som upplyser om det bilaterala avtalet införs 20 7 Främjande av samarbete mellan tillsynsmyndigheter 23 8 Rättelse av laghänvisning 26 9 Ikraftträdande 27 10 Konsekvensanalys 27 11 Författningskommentar 30 11.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. 30 11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige 31 11.3 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043) 32 Bilaga 1 Bilateralt avtal mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring 33 Bilaga 2 Bilateral agreement between the European Union and the United States of America on prudential measures regarding insurance and reinsurance 51 Bilaga 3 Sammanfattning av promemorian 69 Bilaga 4 Promemorians lagförslag 70 Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 74 Bilaga 6 Lagrådets yttrande 78 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 2020 79 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: 1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. 2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige. 3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043). 4. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § Ett utländskt företag ska bedriva sin näringsverksamhet i Sverige genom 1. ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial), 2. ett svenskt dotterföretag, eller 3. en agentur med verksamhet i Sverige. Första stycket gäller inte om näringsverksamheten omfattas av bestämmelserna om fri rörlighet för varor och tjänster i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt eller motsvarande bestämmelser i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). För näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av svenska eller utländska medborgare som är bosatta utanför EES ska det finnas en i Sverige bosatt föreståndare med ansvar för den här bedrivna verksamheten. Bestämmelser om att sådana krav som föreskrivs i första stycket i vissa fall inte gäller om näringsverksamheten bedrivs av en försäkringsgivare från USA finns i det bilaterala avtalet mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring (EUT L 258, 6.10.2017, s. 4-21). Denna lag träder i kraft den 1 juli 2020. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 4 kap. 5 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 § Utländska försäkringsgivare och utländska tjänstepensionsinstitut har rätt att bedriva verksamhet i Sverige i enlighet med denna lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela särskilda föreskrifter om bedrivande av försäkringsrörelse för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan Europeiska gemenskaperna (EG) och Schweiz. Bestämmelser om att sådana krav som föreskrivs i 4-7 kap. i vissa fall inte gäller för försäkringsgivare från USA och bestämmelser om grupptillsyn finns i det bilaterala avtalet mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring (EUT L 258, 6.10.2017, s. 4-21). 4 kap. 5 § En försäkringsgivare från tredje land ska beviljas koncession och dess företrädare ska godkännas, om ansökan uppfyller de krav som ställs i 4 § och En försäkringsgivare från tredjeland ska beviljas koncession och dess företrädare ska godkännas, om ansökan uppfyller de krav som ställs i 4 § och 1. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven i denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten, 2. den som kommer att ha ett sådant kvalificerat innehav i en försäkringsgivare som avses i 1 kap. 11 § aktiebolagslagen (2005:551) bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av en försäkringsgivare, och 2. den som kommer att ha ett sådant kvalificerat innehav i en försäkringsgivare som avses i 1 kap. 15 och 16 §§ försäkringsrörelselagen (2010:2043) bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av en försäkringsgivare, och 3. den som avses vara företrädare för försäkringsgivaren eller, i de fall där företrädaren är en juridisk person, vara dess ombud har tillräckliga insikter och erfarenheter för att delta i ledningen hos en försäkringsgivare och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift. Vid bedömningen enligt första stycket 2 av om en innehavare är lämplig ska dennes anseende och kapitalstyrka beaktas. Det ska också beaktas om det finns skäl att anta att 1. innehavaren kommer att motverka att försäkringsgivarens verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten, eller 2. innehavet har samband med eller kan öka risken för a) penningtvätt enligt 1 kap. 6 § lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. Koncession får inte vägras av det skälet att det inte behövs någon ytterligare försäkringsgivare. Koncession beviljas tills vidare eller, om det finns särskilda omständigheter, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut. Koncession ska meddelas i enlighet med den indelning som anges i 2 kap. 11 och 12 §§ försäkringsrörelselagen (2010:2043). Koncession ska meddelas i enlighet med den indelning som anges i 2 kap. 11 och 12 §§ försäkringsrörelselagen. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2020. 2.3 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043) Härigenom föreskrivs att det i försäkringsrörelselagen (2010:2043) ska införas en ny paragraf, 19 kap. 3 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19 kap. 3 a § Bestämmelser om grupptillsyn finns även i det bilaterala avtalet mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring (EUT L 258, 6.10.2017, s. 4-21). Denna lag träder i kraft den 1 juli 2020. 3 Ärendet och dess beredning Den 4 april 2018 trädde ett bilateralt avtal mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring, EUT L 258, 6.10.2017, s. 4-21 (det bilaterala avtalet), i kraft. Avtalet finns i bilaga 1 (svensk språkversion) och bilaga 2 (engelsk språkversion). Med anledning av det har promemorian Bilateralt avtal mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring tagits fram inom Finansdepartementet. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 3. Promemorians lagförslag finns i bilaga 4. Promemorian har remissbehandlats. Finansinspektionen, Kommerskollegium och Svensk Försäkring har yttrat sig. Regelrådet har avstått från att yttra sig. Försäkringsjuridiska föreningen och Näringslivets Regelnämnd har inte svarat. Remissvaren finns tillgängliga på regeringens webbplats (www.regeringen.se) och i Finansdepartementet (Fi2019/03240/FPM). I denna proposition behandlas promemorians förslag. Lagrådet Regeringen beslutade den 6 februari 2020 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. I förhållande till lagrådsremissen görs vissa språkliga och redaktionella ändringar. 4 Det bilaterala avtalets innehåll 4.1 Allmänt om avtalet 4.1.1 Bakgrund och syfte Det bilaterala avtalet om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring undertecknades av EU och USA den 18 respektive 22 september 2017. Avtalet har tillämpats provisoriskt sedan den 7 november 2017, och det trädde i kraft den 4 april 2018 (meddelande om ikraftträdande av det bilaterala avtalet mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring, EUT L 91, 9.4.2018, s. 1). Enligt ingressen till avtalet finns det en gemensam målsättning att skydda försäkringstagare och konsumenter och att respektera varandras regleringar på försäkrings- och återförsäkringsområdet. I ingressen anges också bl.a. att det finns fördelar med ökad förutsebarhet för försäkringsgivare och återförsäkringsföretag som verkar inom EU och i USA, och att det finns behov av gruppomfattande kapitalkrav eller kapitalutvärderingar och av samarbete och utbyte av information mellan tillsynsmyndigheterna. Avtalet omfattar avskaffande av vissa krav på ett återförsäkringsföretag med huvudkontor inom den andra avtalspartens territorium, tillsynsmyndigheternas roller när det gäller global grupptillsyn och ett ömsesidigt stöd och rekommenderad praxis för informationsutbyte mellan parternas tillsynsmyndigheter (artikel 1). 4.1.2 Definitioner I artikel 2 i avtalet definieras vissa grundläggande ord och uttryck som används. Med försäkringsgivare avses ett företag som har auktorisation eller tillstånd att starta eller bedriva verksamhet inom områdena direktförsäkring eller primär försäkring. Företag syftar på alla enheter som bedriver ekonomisk verksamhet, och återförsäkringsverksamhet är verksamhet som går ut på att ta på sig risker som en försäkringsgivare eller annan återförsäkrare avgivit. Återförsäkrare är företag som har auktorisation eller tillstånd att starta eller bedriva återförsäkringsverksamhet, och med cedent avses en försäkringsgivare eller återförsäkrare som är motpart till den mottagande återförsäkraren inom ramen för ett återförsäkringsavtal. Återförsäkringsavtal definieras som ett avtal genom vilket en mottagande återförsäkrare har tagit på sig den risk som avges av en försäkringsgivare eller återförsäkrare (artikel 2 a, j, m-o och q). Med en grupp avses två eller flera företag där minst ett är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, och där ett företag har kontroll över ett eller flera försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller andra icke-reglerade företag. Moderföretag är det företag som direkt eller indirekt äger eller kontrollerar ett annat företag, medan globalt moderföretag är det företag som ytterst är moderföretag i en grupp. Med global avses all verksamhet som sker inom en grupp, oavsett var den sker (artikel 2 d, k, s och t). Tillsynsmyndighet är en myndighet som utövar tillsyn över försäkringsgivare och återförsäkrare inom EU eller i USA. Tillsynsmyndigheten i det land där företaget eller det globala moderföretaget för en grupp har sitt huvudkontor är hemtillsynsmyndighet, och tillsynsmyndigheten i det land där försäkrings- eller återförsäkringsföretaget eller gruppen har verksamhet men inte huvudkontor är värdtillsynsmyndighet (artikel 2 f-i och p). Grupptillsyn avser en tillsynsmyndighets utövande av tillsyn över en grupp, bl.a. i syfte att skydda försäkringstagare och andra konsumenter och att främja finansiell stabilitet och ett globalt engagemang (artikel 2 e). 4.2 Förbud mot att ställa vissa krav på återförsäkringsföretag 4.2.1 Förbud mot att kräva säkerhet Enligt artikel 3.1 och 3.2 i det bilaterala avtalet gäller förbud för en part (EU eller USA) eller dess myndigheter att ställa vissa krav på ett återförsäkringsföretag som har huvudkontor inom den andra partens territorium. Förbudet gäller krav på att återförsäkringsföretaget ska ställa säkerhet i samband med avgivande av risker från en cedent som har sitt huvudkontor inom det egna territoriet. Det får inte heller krävas någon rapportering som avser sådana borttagna säkerheter. Detta gäller om kraven ställs som villkor för att återförsäkringsföretaget ska få ingå ett återförsäkringsavtal med cedenten. Det gäller också om kraven utgör villkor för att cedenten ska få tillgodoräkna sig återförsäkringen eller den riskreducerande effekten av återförsäkringsavtalet, dvs. att betrakta utestående belopp från mottagande återförsäkrare som avser betalda och obetalda förluster från avgivna risker som tillgångar eller skuldminskningar (artikel 2 c). Det får inte heller ställas andra krav med i allt väsentligt samma rättsliga följder som kraven på att det ställs säkerhet eller på rapportering. Förbudet gäller bara om kraven leder till att återförsäkringsföretaget behandlas mindre gynnsamt än mottagande återförsäkringsföretag som har huvudkontor inom ett territorium som står under tillsyn av samma tillsynsmyndighet som utövar tillsyn över cedenten. Avtalet förbjuder inte att kraven ställs om samma krav gäller för återförsäkringsavtal mellan cedenten och ett mottagande återförsäkringsföretag som har huvudkontor inom samma tillsynsmyndighets territorium. Som en förutsättning för att kraven inte ska få ställas gäller att återförsäkringsföretaget uppfyller ett antal detaljerade villkor, vilket redovisas närmare i avsnitt 4.2.3. Säkerhet definieras i det bilaterala avtalet som tillgångar, såsom kontanter eller remburser, som återförsäkraren ställt till förmån för cedenten för att garantera eller säkra åtaganden gentemot cedenten till följd av ett återförsäkringsavtal (artikel 2 b). I den svenska språkversionen av avtalet används uttrycket tillgångar som återförsäkraren ställt som pant till cedenten i definitionen av ordet säkerhet, vilket ger intryck av att egendom ska ha överlämnats till cedenten. I den engelska språkversionen används uttrycket assets pledged by the reinsurer for the benefit of the ceding insurer or reinsurer. Den engelska språkversionen tillämpas bl.a. av motparten USA, och regeringen utgår därför från att säkerhet avser tillgångar som ställs till förmån för en cedent, och att det inte krävs att tillgångar ställs som pant till cedenten. 4.2.2 Förbud mot att kräva lokal närvaro Enligt artikel 3.3 i det bilaterala avtalet får en avtalspart (EU eller USA) eller dess myndigheter inte heller ställa krav på lokal närvaro för ett återförsäkringsföretag som har huvudkontor inom den andra partens territorium. Förbudet gäller under samma förutsättningar som förbudet mot att kräva att återförsäkringsföretaget ska ställa säkerhet i samband med avgivande av risker, dvs. när kravet ställs som villkor för att tillåta återförsäkringsföretaget att ingå återförsäkringsavtal med cedenten, eller för att cedenten ska få tillgodoräkna sig återförsäkringen eller den riskreducerande effekten av återförsäkringsavtalet (se avsnitt 4.2.1). Det får inte heller ställas andra krav med väsentligen samma rättsliga följder som ett krav på lokal närvaro. På samma sätt som för förbudet mot krav på säkerhet gäller förbudet mot att kräva lokal närvaro bara om det leder till att återförsäkringsföretaget behandlas mindre gynnsamt än mottagande återförsäkrare som har huvudkontor i ett land som står under tillsyn av samma tillsynsmyndighet som utövar tillsyn över cedenten eller som har huvudkontor inom värdparten och har tillstånd att driva verksamhet i cedentens tillsynsmyndighets territorium. Som en förutsättning för att kraven inte ska få ställas gäller också att återförsäkringsföretaget uppfyller ett antal detaljerade villkor (se avsnitt 4.2.3). 4.2.3 Villkor för att undantas från kraven Förutsättningar för förbuden Förbuden mot vissa krav ska enligt det bilaterala avtalet bara tillämpas om ett antal uppräknade villkor är uppfyllda. I den svenska språkversionen anges i artikel 3.4 att punkterna 1 och 3 (i samma artikel) ska gälla om inte annat följer av de villkor som följer, medan det i den engelska språkversionen som bl.a. tillämpas av motparten USA står: "Paragraphs 1 to 3 apply subject to the following conditions". Artikel 3.1 handlar om krav på säkerhet som villkor för att ingå återförsäkringsavtal. Artikel 3.2, som alltså inte nämns i den svenska språkversionen av artikel 3.4, gäller säkerhet som villkor för tillgodoräknande av den riskreducerande effekten, och artikel 3.3 behandlar krav på lokal närvaro som villkor dels för att ingå återförsäkringsavtal, dels för att cedenten ska få beakta återförsäkringen eller de riskreducerande effekterna. Eftersom det inte finns någon rimlig anledning till att punkt 2 inte skulle omfattas av villkoren är det sannolikt fel i den svenska språkversionen. Den svenska formuleringen är också något otydlig såtillvida att den felaktigt kan tolkas som att förbuden mot att ställa kraven bara ska gälla om villkoren i artikel 3.4 inte är uppfyllda. I denna proposition är därför den engelska språkversionen utgångspunkt för redovisningen av artikel 3.4. Villkor som återförsäkringsföretaget måste uppfylla Enligt det bilaterala avtalet krävs att återförsäkringsföretaget innehar och förvaltar en kapitalbas, eller kapital och överskott, av viss storlek. För ett återförsäkringsföretag från USA som ska driva verksamhet inom EU gäller som utgångspunkt ett kapitalbaskrav på minst 226 miljoner euro (artikel 3.4 a). Återförsäkringsföretaget ska fortlöpande ha en kapitaltäckningsgrad som motsvarar 100 procent solvenskapitalkrav enligt Solvens II-direktivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II)) eller 300 procent godkänd kontrollnivå enligt den riskbaserade modellen, beroende på vad som är tillämpligt i företagets hemland (det land där företaget har sitt huvudkontor). Att företaget lever upp till kapitaltäckningsgraden ska årligen bekräftas för värdtillsynsmyndigheten av hemtillsynsmyndigheten (artikel 3.4 b och l). Vidare krävs att återförsäkringsföretaget lämnar vissa skriftliga underrättelser och bekräftelser till värdtillsynsmyndigheten. Det handlar om att snabbt lämna information om kapitalbasen eller kapitaltäckningsgraden skulle understiga det som krävs, eller om åtgärder har vidtagits mot företaget i hemlandet på grund av allvarliga lagöverträdelser (artikel 3.4 c). Det handlar också om att skriftligen bekräfta att domstolarnas behörighet i cedentens hemland godkänns (artikel 3.4 d). För delgivningsändamål ska återförsäkringsföretaget skriftligen bekräfta att det godkänner att värdtillsynsmyndigheten utses till fullmaktshavare för delgivning. (I den svenska språkversionen används ordet fullmäktig i stället för fullmaktshavare, men den korrekta benämningen bör vara fullmaktshavare.) Sådant godkännande, och att det ska ingå i varje återförsäkringsavtal, får krävas av värdtillsynsmyndigheten (artikel 3.4 e). Återförsäkringsföretaget ska dessutom skriftligen acceptera att betala i enlighet med domar som har fått laga kraft och som förklarats verkställbara, och i varje återförsäkringsavtal acceptera att ställa säkerhet för åtaganden enligt det avtalet för det fall företaget motsätter sig verkställandet av en dom eller skiljedom som har fått laga kraft (artikel 3.4 f och g). Om värdtillsynsmyndigheten begär det ska återförsäkringsföretaget med särskilda tidsintervall till myndigheten lämna en årsredovisning med revisionsberättelse, en rapport om solvens och finansiell ställning, en förteckning över vissa tvistiga och försenade ersättningsanspråk och information om vissa mottagna och avgivna återförsäkringar och återkrav som krävs för att bedöma företagets praxis för snabb utbetalning av ersättningsanspråk (artikel 3.4 h). Det krävs nämligen att återförsäkringsföretaget har en sådan praxis för snabb utbetalning, vilket ska bedömas utifrån ett antal detaljerade kriterier (artikel 3.4 i). Återförsäkringsföretaget ska vidare bekräfta att det inte deltar i något avtalsupplägg med solvenssäkrande åtaganden, solvent scheme of arrangement, och samtycka till att underrätta cedenten och tillsynsmyndigheten och ställa säkerhet om företaget skulle gå in i ett sådant arrangemang (artikel 3.4 j). Det krävs slutligen att en cedent som är föremål för ett resolutions-, konkurs- eller likvidationsförfarande ska ha rätt att ansöka om förelägganden mot återförsäkringsföretaget om att ställa säkerhet för avgivna åtaganden (artikel 3.4 k). Förfarandet om villkoren inte uppfylls Om värdtillsynsmyndigheten kommer fram till att återförsäkringsföretaget inte längre uppfyller villkoren, får myndigheten i enlighet med ett förfarande som föreskrivs i avtalet ställa de krav som annars är förbjudna. Värdtillsynsmyndigheten ska innan den inför krav på säkerhet eller lokal närvaro kommunicera med återförsäkringsföretaget och ge det 30 dagar att lämna in en handlingsplan för avhjälpande av bristerna och 90 dagar att genomföra planen. Värdtillsynsmyndigheten ska också informera hemtillsynsmyndigheten. (I den svenska språkversionen anges att det är återförsäkringsföretaget som ska informera hemtillsynsmyndigheten. Detta tycks dock, vid en jämförelse med den engelska språkversionen ["the Host supervisory authority communicates with the assuming reinsurer and ... provides the assuming reinsurer with ... 90 days ... to remedy the defect, and informs the Home supervisory authority"] vara ett fel i den svenska språkversionen. Här redovisas därför det som följer av den engelska språkversionen, nämligen att det är värdtillsynsmyndighetens uppgift att informera hemtillsynsmyndigheten.) Undantag från tidsgränserna på 30 och 90 dagar gäller under synnerliga förhållanden då det krävs kortare tid för att skydda försäkringstagare och andra konsumenter. Om värdtillsynsmyndigheten efter uppsatt tidsgräns inte anser att återförsäkringsföretaget har vidtagit tillräckliga åtgärder, får myndigheten införa krav på lokal närvaro eller ställande av säkerhet. Detta ska meddelas och förklaras skriftligen för det berörda återförsäkringsföretaget (artikel 3.6). 4.3 Grupptillsyn I det bilaterala avtalet finns bestämmelser om grupptillsyn över försäkrings- och återförsäkringsgrupper som driver verksamhet i det ena territoriet (inom EU eller i USA) men vars moderföretag har huvudkontor inom det andra territoriet (artikel 4). Det som föreskrivs ska tillämpas enligt särskilda bestämmelser i avtalet (se avsnitt 4.5). 4.3.1 Hemtillsynsmyndigheten ansvarar för global grupptillsyn En försäkrings- eller återförsäkringsgrupp ska bara omfattas av hemtillsynsmyndighetens globala grupptillsyn på moderföretagsnivå. Sådan tillsyn kan omfatta företagsstyrning, solvens och kapital och rapportering på global gruppnivå (artikel 4 a). Värdtillsynsmyndigheten får dock utöva grupptillsyn i särskilt angivna fall, bl.a. med anledning av viss information som hemtillsynsmyndigheten ska lämna. Värdtillsynsmyndigheten får i förekommande fall utöva grupptillsyn på moderföretagsnivå inom sitt eget territorium (artikel 4 b). 4.3.2 Värdtillsynsmyndighetens åtgärder med anledning av risk- och solvensbedömningar Om en återförsäkrings- eller försäkringsgrupp enligt lagstiftningen i hemlandet ska genomföra och rapportera en egen risk- och solvensbedömning (ORSA) på global gruppnivå som en del av sitt globala riskhanteringssystem, ska hemtillsynsmyndigheten snarast lämna en sammanfattning av risk- och solvensbedömningen till de värdtillsynsmyndigheter som ingår i gruppens tillsynskollegium. Sammanfattningen ska också på begäran lämnas till värdtillsynsmyndigheterna för betydande dotterbolag och filialer till gruppen (artikel 4 c). Den ska innehålla en beskrivning av gruppens riskhanteringssystem, en bedömning av gruppens riskexponering, en bedömning på gruppnivå av riskkapitalet och en framåtblickande solvensbedömning (artikel 4 d). Om det inte krävs en egen risk- och solvensbedömning på global gruppnivå enligt lagstiftningen i gruppens hemland ska hemtillsynsmyndigheten i stället lämna likvärdig information enligt gällande rätt i det landet (artikel 4 c andra stycket). Sådan information ska innehålla samma delar som en sammanfattning av en egen risk- och solvensbedömning, nämligen en beskrivning av gruppens riskhanteringssystem, bedömningar av gruppens riskexponering och riskkapital och en framåtblickande solvensbedömning (artikel 4 c andra stycket och d). Om sammanfattningen eller den motsvarande information som lämnas från hemtillsynsmyndigheten visar att det finns ett allvarligt hot mot försäkringstagarskyddet eller mot den finansiella stabiliteten inom territoriet, får värdtillsynsmyndigheten vidta åtgärder mot de företag som driver verksamhet i landet. Innan åtgärder vidtas ska värdtillsynsmyndigheten samråda med hemtillsynsmyndigheten. Grupptillsynsfrågor bör fortsätta diskuteras inom tillsynskollegiet (artikel 4 e). 4.3.3 Rapporterings- och informationsskyldigheter i värdlandet En försäkrings- eller återförsäkringsgrupp omfattas inte av grupptillsyn i form av rapporteringskrav på global moderföretagsnivå i det land där gruppen driver verksamhet, dvs. i värdlandet. Detta gäller dock inte om ett rapporteringskrav har direkt anknytning till en risk för allvarlig inverkan på förmågan för ett företag inom gruppen att betala ut ersättningsanspråk inom det landet (artikel 4 f). En värdtillsynsmyndighet får också utöva grupptillsyn genom att begära in information från en försäkringsgivare eller ett återförsäkringsföretag som driver verksamhet i landet under följande förutsättningar. Information får begäras in om värdtillsynsmyndigheten bedömer att informationen är nödvändig för att skydda försäkringstagarna från allvarlig skada, skydda mot allvarliga hot mot den finansiella stabiliteten eller skydda mot allvarlig inverkan på försäkringsgivarens eller återförsäkringsföretagets förmåga att betala ut ersättningsanspråk inom landet (artikel 4 g). I den svenska språkversionen anges att det är hemtillsynsmyndigheten som ska göra bedömningen av behovet av information. I den engelska språkversionen anges dock: "... where such information is deemed necessary by the Host supervisory authority ...". Mot bakgrund av att en sådan bedömning rimligtvis bör göras av värdtillsynsmyndigheten förutsätts det i denna proposition att den engelska språkversionen är den korrekta. Tillsynskriterier ska ligga till grund för en värdtillsynsmyndighets begäran om information, och betungande och dubbla uppmaningar att lämna information ska undvikas så långt det är möjligt. Värdtillsynsmyndigheten ska informera tillsynskollegiet om en begäran (artikel 4 g första stycket). Om en försäkringsgivare eller ett återförsäkringsföretag som en begäran riktats till inte lämnar den information som efterfrågats får värdtillsynsmyndigheten vidta åtgärder, trots att gruppen står under global grupptillsyn på moderföretagsnivå i hemlandet (artikel 4 g andra stycket). 4.3.4 Kapitalkrav och utvärdering av kapitalet Enligt det bilaterala avtalet ska en värdtillsynsmyndighet inte ha gruppbaserade kapitalkrav eller krav på en utvärdering av sådant kapital på global moderföretagsnivå i fråga om en försäkrings- eller återförsäkringsgrupp som driver verksamhet i landet. Detta gäller dock bara om gruppen omfattas av kapitalutvärdering på gruppnivå i hemlandet, och den utvärderingen uppfyller ett antal villkor. Kapitalutvärderingen i hemlandet måste innehålla en beräkning av det globala gruppkapitalet som beaktar risker på gruppnivå, inklusive gruppens globala moderföretag, som kan påverka försäkrings- eller återförsäkringsverksamheten i värdlandet. Vidare måste tillsynsmyndigheten i det land där kapitalutvärderingen görs ha rätt att vidta åtgärder, och även i förekommande fall kräva kapitalåtgärder, med anledning av utvärderingen (artikel 4 h första stycket). Värdtillsynsmyndigheten ska inte ha krav på gruppbaserat kapital, eller utvärdering av sådant kapital, på global moderföretagsnivå om en försäkringsgivare eller ett återförsäkringsföretag omfattas av gruppbaserat kapitalkrav i hemlandet (artikel 4 h andra stycket). 4.3.5 Annan tillsyn enligt EU-rätten påverkas inte Grupptillsynsbestämmelserna i det bilaterala avtalet innebär inte att tillsynsmyndigheter inom EU inte får utöva tillsyn över företag eller grupper som äger eller kontrollerar kreditinstitut inom EU, bedriver bankverksamhet inom EU eller vars finansiella trångmål eller verksamhets karaktär i olika angivna avseenden kan utgöra hot mot EU:s finansiella stabilitet (artikel 4 i). Detta gäller bl.a. vid tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG av den 16 december 2002 om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG, Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 och vissa andra uppräknade EU-rättsakter. 4.4 Informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheter Enligt det bilaterala avtalet ska EU och USA främja samarbete mellan tillsynsmyndigheterna i respektive länder genom att myndigheterna utbyter information i enlighet med bilagan till avtalet. Detta ska stärka samarbetet och informationsutbytet samtidigt som höga sekretesskrav upprätthålls. Avtalet påverkar dock inte eventuella krav när det gäller personuppgiftshantering (artiklarna 5 och 6). I bilagan till det bilaterala avtalet redovisas en modell för samförståndsavtal mellan tillsynsmyndigheter. Enligt modellen förväntas en tillsynsmyndighet komma överens med en annan tillsynsmyndighet om ett antal frågor kring utlämnande av information. Myndigheterna ska inledningsvis slå fast att det föreligger ett behov av samarbete kring informationsutbyte och att det är nödvändigt med praktiska arrangemang för detta, både i krissituationer och i den löpande tillsynen. Samarbetet ska underlätta informationsutbyte i den utsträckning som är tillåtet enligt lag och för tillsyns- och regleringsändamål. Myndigheterna ska konstatera att det i båda länderna finns bestämmelser om utlämnande och skydd av sekretessbelagd information som syftar till att bevara sekretessen för de uppgifter som lämnas. Detta ska bl.a. säkerställa att utbyte av sekretessbelagd information endast sker för att en myndighet ska kunna fullgöra ett tillsynsuppdrag, och att de personer som får tillgång till sådan information som huvudregel ska vara skyldiga att bevara sekretessen (artikel 1). Av modellen för samförståndsavtal följer vidare att konfidentiell information ska definieras enligt lagen i det land där informationen finns. Den myndighet som tar emot en begäran om utlämnande från en annan tillsynsmyndighet bör behandla frågan noggrant, svara inom rimlig tid och ge ett så uttömmande svar som möjligt (artikel 3 i bilagan). Om inte annat följer av lag eller av en överenskommelse mellan myndigheterna bör innehållet i en begäran behandlas konfidentiellt av båda myndigheterna. Tillsynsmyndigheterna bör enas om hur lämnad information får användas. Enligt modellavtalet bör en myndighet endast begära information som behövs för direkt tillsyn av en försäkringsgivare eller ett återförsäkringsföretag (artikel 4 i bilagan). Information om enskilda individer ska som huvudregel inte anses nödvändig för sådan tillsyn, om den inte är direkt relevant för ett tillsynsärende. Information som tas emot bör endast användas av myndigheten i dess reglerings- och tillsynsarbete och i värnandet av den finansiella stabiliteten. Informationen ska fortsätta tillhöra den myndighet som lämnat ut den, om inte annat följer av lag (artikel 4). I den svenska språkversionen anges att det är den begärande myndigheten, alltså den myndighet som tar emot informationen, som äger informationen om inte annat följer av lag. Det stämmer dock inte med den engelska språkversionen, dvs. med avtalet och bilagan så som de undertecknades. Här återges därför innehållet i bilagan enligt den engelska språkversionen. I bilagan anges vidare att en begäran om information som huvudregel bör vara skriftlig och bl.a. innehålla uppgifter om vilken information som begärs, skälet till begäran och om den är av känslig natur, vilket företag som berörs, vilka frågor som är under utredning och hur information kan komma att vidarebefordras. Den tillfrågade myndigheten bör bekräfta en inkommen begäran och pröva den enligt samförståndsavtal och lag. Om information inte lämnas ut bör skälen för det anges (artikel 5). Hur överlämnad konfidentiell information bör hanteras redovisas också i bilagan (artiklarna 6 och 7). Som utgångspunkt bör gälla att all information som tas emot enligt ett samförståndsavtal är konfidentiell om inte annat anges, och en myndighet bör vidta alla rimliga åtgärder för att informationen ska fortsätta vara konfidentiell och begränsa åtkomsten till vissa angivna personer (artikel 6). Informationen bör inte vidarebefordras av den myndighet som tagit emot den, om inte den utlämnande myndigheten godkänner det och den som informationen ska vidarebefordras till åtar sig att bevara sekretessen. Om en myndighet får en rättsligt tillåten begäran om att lämna ut informationen eller enligt lag är skyldig att lämna ut uppgifter, bör den myndighet som lämnat över informationen upplysas om detta så att möjligheterna till ingripande underlättas. Om myndigheten inte samtycker till att den information som överlämnats lämnas ut, bör myndigheten som begärt informationen vidta alla rimliga åtgärder för att förhindra ett utlämnande av uppgifterna (artikel 7). 4.5 Särskilda bestämmelser om avtalet 4.5.1 Ikraftträdande och tillämpning Det bilaterala avtalet ska endast tillämpas på återförsäkringsavtal som trätt i kraft, ändrats eller förnyats från och med den dag då åtgärder som minskar kraven på att ställa säkerhet börjar gälla, och endast med avseende på förluster som uppstår och reserver som rapporteras från och med den senaste tidpunkten av dagen för åtgärden eller dagen för ikraftträdandet av det nya, ändrade eller förnyade återförsäkringsavtalet (artikel 3.8). Avtalet hindrar inte parterna i ett återförsäkringsavtal att omförhandla sitt avtal. Från och med ikraftträdandet, eller dagen då det bilaterala avtalet ska tillämpas provisoriskt om det är tidigare, ska EU och USA uppmana berörda myndigheter att avstå från att vidta åtgärder som inte är förenliga med villkoren eller skyldigheterna i avtalet (artikel 9). EU och USA ska vidta alla rimliga åtgärder för att genomföra och tillämpa avtalet så snart som möjligt i enlighet med artikel 10 (se redovisning nedan). Det bilaterala avtalet ska som huvudregel tillämpas från och med dagen för ikraftträdandet eller 60 månader efter dagen för undertecknandet om det inträffar senare (artikel 10.1 och 10.2 a). EU ska dock från och med ikraftträdandet, och dessförinnan provisoriskt, tillämpa bestämmelserna om grupptillsyn (artikel 4) genom att säkerställa att tillsynsmyndigheter och andra behöriga myndigheter följer reglerna från den sjunde dagen i den månad som följer efter det att parterna har informerat varandra om att de har genomfört de anpassningar som krävs för att avtalet ska kunna tillämpas provisoriskt. Från och med dagen för ikraftträdandet, eller 60 månader efter undertecknandet om det inträffar senare, ska följande gälla i fråga om tillämpningen av bestämmelserna om återförsäkring och om grupptillsyn (artiklarna 3 och 4). Artikel 3.1 och 3.2 och artikel 9 ska bara tillämpas av en part (EU och USA) om, och så länge som, den andra partens tillsynsmyndigheter följer tillsynsbestämmelserna i artikel 4 och uppfyller kraven i artikel 3.3. Det förfarande som föreskrivs för en part i artikel 4 och skyldigheterna i artikel 3.3 ska bara tillämpas om, och så länge som, den andra partens tillsynsmyndigheter uppfyller kraven i artikel 3.1 och 3.2. Vidare ska en parts skyldigheter enligt artikel 3.3 bara gälla om, och så länge som, den andra partens tillsynsmyndigheter utövar tillsyn i enlighet med artikel 4 och uppfyller kraven i artikel 3.1 och 3.2 (artikel 10.2 b). Från och med den dag då det bilaterala avtalet ska tillämpas provisoriskt och 60 månader därefter ska tillsynsmyndigheterna i EU inte ställa krav på gruppkapital på global moderföretagsnivå vid tillämpningen av artikel 4 h för försäkrings- eller återförsäkringsgrupper från USA som driver verksamhet inom EU (artikel 10.2 e). Om EU eller USA inte från och med dagen för undertecknandet av avtalet och under 60 månader därefter uppfyller skyldigheterna i artikel 3 i fråga om krav på lokal närvaro, får den andra partens tillsynsmyndigheter efter obligatoriskt samråd införa bedömning av gruppkapital och gruppkapitalkrav på global moderföretagsnivå för en grupp (artikel 10.2 f). Artikel 3.3 ska vara genomförd och gälla inom EU senast 24 månader från dagen för undertecknandet, om det bilaterala avtalet har börjat tillämpas provisoriskt eller trätt i kraft (artikel 10.2 g). Det som anges i artikel 3.1 och 3.2 ska som huvudregel vara genomfört och gälla fullt ut senast 60 månader från dagen för undertecknandet, om det bilaterala avtalet har trätt i kraft (artikel 10.2 h). Båda parter ska tillämpa artiklarna 7, 11 och 12 från och med dagen för ikraftträdandet eller provisorisk tillämpning av avtalet, beroende på vilket som inträffar först (artikel 10.2 i). Om EU eller USA inte följer de tidsgränser som anges i artikel 10.2 får den andra parten begära obligatoriskt samråd genom den gemensamma kommittén (artikel 10.3). 4.5.2 Gemensam kommitté Enligt det bilaterala avtalet ska en gemensam kommitté inrättas dit EU och USA kan vända sig för samråd avseende frågor som rör avtalet och dess effekter (artikel 7). Kommissionen ska företräda EU i den gemensamma kommittén efter att ha inhämtat synpunkter från rådets arbetsgrupp för finansiella tjänster. 4.5.3 Uppsägning och ändring av avtalet EU och USA får var och en för sig säga upp det bilaterala avtalet efter ett obligatoriskt samråd och en skriftlig anmälan till den andra parten (artikel 11). Innan ett beslut om uppsägning meddelas ska en part meddela ordföranden i den gemensamma kommittén. EU och USA ska vidta nödvändiga åtgärder för att underrätta dem som berörs om effekterna av uppsägningen. Obligatoriskt samråd genom den gemensamma kommittén ska hållas om någon av parterna eller ordföranden i kommittén begär det. Om en tillsynsmyndighet inom EU eller i USA, med anledning av hot mot den finansiella stabiliteten inom territoriet, enligt artikel 4 vidtar åtgärder mot en grupp från den andra parten, får avtalet sägas upp enligt ett obligatoriskt, påskyndat förfarande (artikel 10.2 c). Om det bilaterala avtalet sägs upp ska avtalet inte hindra krav på lokal närvaro, säkerhet och därtill hörande krav eller efterlevnad av andra bestämmelser avseende skulder (artikel 3.9). Det bilaterala avtalet får ändras efter att parterna skriftligt kommit överens om det (artikel 12). 5 Det bilaterala avtalet är direkt tillämpligt i Sverige Regeringens bedömning: Det bilaterala avtalet mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring är direkt tillämpligt i Sverige, och därför behövs inte någon särskild åtgärd för att genomföra det i svensk rätt. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den. Skälen för regeringens bedömning: Det bilaterala avtalet är ett internationellt avtal som EU har ingått med tredjeland, och sådana avtal är bindande för Sverige och övriga EU-medlemsstater. Enligt EU-rättsliga principer är en bestämmelse i ett sådant avtal dessutom direkt tillämplig om den, med hänsyn till dess ordalydelse samt till avtalets syfte och art, innebär en klar och precis skyldighet vars fullgörande eller verkningar inte är beroende av utfärdandet av ytterligare rättsakter (dom av den 30 september 1987, Demirel [12/86, EU:C:1987:400, punkt 14], se även bl.a. dom av den 8 mars 2011 i mål C-240/09, Lesoochranárske zoskupenie VLK mot Ministerstvo životného prostredia Slovenskej republiky, punkt 44). Principen har tillämpats bl.a. i propositionen Avtal om val av domstol - 2005 års Haagkonvention (prop. 2014/15:93 s. 13). I det bilaterala avtalet regleras vilka krav Sverige i egenskap av EU-medlemsstat inte får ställa i samband med att ett återförsäkringsföretag från USA ingår återförsäkringsavtal med ett försäkringsföretag här i landet, och vilka villkor återförsäkringsföretaget i stället måste uppfylla. Förutsättningarna för myndigheter och försäkringsföretag redovisas klart och tydligt i detalj i avtalet (se närmare i avsnitt 4.2). Avtalet innehåller också bestämmelser om hur grupptillsyn ska bedrivas om en försäkringsgrupp driver verksamhet i det ena territoriet, dvs. inom EU eller i USA, men moderföretaget har huvudkontor inom det andra territoriet (avsnitt 4.3). Även dessa bestämmelser är på detaljnivå. I avtalet föreskrivs slutligen en skyldighet för avtalsparterna att främja samarbete mellan tillsynsmyndigheterna genom informationsutbyte enligt principer som anges i avtalet. Det bilaterala avtalet reglerar inte enbart vissa mål, utan det ger också konkreta och detaljerade föreskrifter om hur målen ska uppnås. Avtalet innehåller klara och precisa skyldigheter som kan fullgöras utan ytterligare reglering. Regeringens bedömning är därför att det bilaterala avtalet är direkt tillämpligt i Sverige, och att det därför inte behövs någon särskild åtgärd för att genomföra det i svensk rätt. 6 Nya bestämmelser som upplyser om det bilaterala avtalet införs Regeringens förslag: Det ska införas upplysningsbestämmelser om att det i det bilaterala avtalet mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring finns bestämmelser om krav som i vissa fall inte gäller för återförsäkringsföretag från USA och om grupptillsyn. Bestämmelserna ska införas i lagen om utländska filialer m.m., lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige och försäkringsrörelselagen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Skälen för regeringens förslag Svensk rätt måste överensstämma med det bilaterala avtalet I avsnitt 5 gör regeringen bedömningen att det bilaterala avtalet gäller och är direkt tillämpligt i Sverige utan särskilda författningsåtgärder. Även om det inte krävs genomförande av avtalet i svensk rätt måste det säkerställas att nationella bestämmelser som rör de frågor som regleras i avtalet överensstämmer med avtalet. Krav på utländska återförsäkringsföretag i Sverige Av artikel 3 i det bilaterala avtalet följer att svenska myndigheter inte får kräva att ett återförsäkringsföretag från USA, som uppfyller ett antal specificerade villkor, har lokal närvaro eller ställer säkerhet för att få ingå återförsäkringsavtal med ett avgivande svenskt försäkringsföretag (se avsnitt 4.2). Ett utländskt företag som bedriver näringsverksamhet i Sverige ska dock enligt 2 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. som huvudregel bedriva sin verksamhet genom filial, svenskt dotterföretag eller agentur med verksamhet i Sverige. Enligt lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige, förkortad LUFT, får återförsäkringsföretag och andra försäkringsgivare från tredjeland efter koncession från Finansinspektionen bedriva försäkringsverksamhet från en generalagentur eller en filial i Sverige. Med tillstånd från Finansinspektionen får en utländsk försäkringsgivare marknadsföra försäkringar genom förmedling av en försäkringsgivare som har koncession i Sverige om de tillhör samma koncern eller har ett samarbetsavtal. En ansökan om koncession ska bl.a. innehålla ett intyg om att försäkringsgivaren som säkerhet för sin försäkringsrörelse i Sverige har deponerat värdehandlingar till ett visst värde. Depositionen ska medan verksamheten pågår uppgå till visst i lag angivet belopp. Finansinspektionen får bestämma att depositionen ska uppgå till ett lägre belopp, och även i vissa fall medge undantag från deponeringsskyldigheten. En utländsk försäkringsgivare som bedriver verksamhet i Sverige har vissa skyldigheter, bl.a. att lämna information till Finansinspektionen (4 kap. 1 och 4 §§, 5 kap. 1-3 §§ och 6 kap. 3-7 §§ LUFT). Grupptillsyn enligt svensk rätt I artikel 4 i det bilaterala avtalet finns bestämmelser om grupptillsyn över grupper som driver verksamhet i det ena territoriet (EU eller USA) men vars moderföretag har huvudkontor inom det andra territoriet. Grupptillsynsbestämmelserna gäller endast grupper där det ingår minst ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, dvs. företag som har auktorisation eller tillstånd att starta eller driva affärsverksamhet inom direkt eller primär försäkring eller återförsäkringsverksamhet. Huvudregeln i det bilaterala avtalet är att hemtillsynsmyndigheten, dvs. tillsynsmyndigheten i det land där gruppens moderföretag har huvudkontor, ansvarar för all grupptillsyn. Värdtillsynsmyndigheten får dock vidta vissa grupptillsynsåtgärder i särskilt angivna fall, bl.a. med anledning av information som hemtillsynsmyndigheten ska lämna, och i förekommande fall utöva grupptillsyn på moderföretagsnivå inom sitt eget territorium. Avtalet reglerar också i vilka situationer en värdtillsynsmyndighet får utöva grupptillsyn genom att begära in information från en försäkringsgivare eller ett återförsäkringsföretag som driver verksamhet i landet. Vidare framgår det att tillsynsmyndigheterna ska lämna viss information till varandra, bl.a. om risk och solvensbedömningar (se vidare i avsnitt 4.3). Bestämmelser om grupptillsyn finns i 19 kap. försäkringsrörelselagen (2010:2043), förkortad FRL, som i svensk rätt genomför Solvens II-direktivet i fråga om grupptillsyn. Bestämmelserna gäller bl.a. om ett svenskt försäkringsföretag är moderföretag till en försäkringsgivare från tredjeland eller om försäkringsgivaren från tredjeland är moderföretag till det svenska företaget. Det ska finnas en särskild grupptillsynsmyndighet som ansvarar för grupptillsynen. I vissa fall ska det vara Finansinspektionen, t.ex. om det i toppen av en grupp finns ett svenskt försäkringsföretag. Grupptillsynsbestämmelserna innehåller också ett särskilt solvenskapitalkrav på gruppnivå, krav på att vissa transaktioner och riskkoncentrationer inom gruppen ska rapporteras till grupptillsynsmyndigheten och krav på företagsstyrning på gruppnivå (2-8 och 16-57 §§). I 6 kap. LUFT finns bestämmelser om tillsyn över försäkringsgivare från tredjeland. Finansinspektionen ska ha tillsyn över deras verksamhet i Sverige och har rätt att granska den. Vissa uppgifter, bl.a. intyg om deposition, ska lämnas till inspektionen utan uppmaning, och i övrigt ska de uppgifter som inspektionen begär lämnas. Inspektionen får göra ingripanden och besluta om sanktioner i vissa fall (1-14 §§). I den lagen finns dock inte några grupptillsynsbestämmelser. Nya bestämmelser som upplyser om avtalet i berörda lagar I och med att det bilaterala avtalet anses direkt tillämpligt måste Finansinspektionen i sin verksamhet ta hänsyn till det som följer av avtalet. Det gäller bl.a. om ett återförsäkringsföretag från USA ansöker om att få driva verksamhet i Sverige och när det gäller utövande av grupptillsyn. Det skulle kunna motivera att lagen om utländska filialer m.m. ändras så att kraven på lokal närvaro inte gäller för amerikanska återförsäkringsföretag under vissa omständigheter, att det införs en bestämmelse om att kraven i 4 och 5 kap. LUFT inte gäller om något annat är särskilt föreskrivet i det bilaterala avtalet och att försäkringsrörelselagens bestämmelser om grupptillsyn ändras så att det framgår att de inte gäller om annat följer av det bilaterala avtalet. Sådana bestämmelser skulle dock enligt regeringens mening vara överflödiga mot bakgrund av principen om lex specialis, dvs. att en bestämmelse som särskilt reglerar något ska ges företräde framför en mer allmän bestämmelse (jfr bl.a. prop. 2017/18:149 s. 52). Bestämmelserna i det bilaterala avtalet ska bara tillämpas i vissa speciella fall, och de har alltså företräde framför generella krav på utländska företag i Sverige och allmänna bestämmelser om tillsyn och grupptillsyn. För att det ska vara tydligt och förutsebart vilka bestämmelser berörda företag och tillämpande myndigheter har att ta hänsyn till bör det dock införas upplysningsbestämmelser i berörda lagar. I lagen om utländska filialer m.m. och lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige bör det därför införas en bestämmelse som upplyser om att det i det bilaterala avtalet finns bestämmelser om krav som i vissa fall inte ska gälla för återförsäkringsföretag från USA, och i försäkringsrörelselagen bör det införas en bestämmelse som upplyser om att det finns grupptillsynsbestämmelser i avtalet. Det finns visserligen inte några bestämmelser om grupptillsyn i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige, men i 6 kap. finns tillsynsbestämmelser som rör enskilda utländska försäkrings- och återförsäkringsföretag. Mot bakgrund av att ett sådant företag skulle kunna ingå i en grupp som omfattas av det bilaterala avtalet, kan det inte uteslutas att avtalet påverkar vilka åtgärder Finansinspektionen har rätt att vidta mot företaget, exempelvis i fråga om rapportering. Det bör därför även i den lagen införas en bestämmelse som upplyser om grupptillsynsbestämmelserna i det bilaterala avtalet. I 16 kap. lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag finns bestämmelser om grupptillsyn över tjänstepensionsföretag. Kapitlet motsvarar till stor del 19 kap. FRL men är anpassat till att det rör tjänstepensionsföretag, och till skillnad från grupptillsynsbestämmelserna i försäkringsrörelselagen har bestämmelserna inte sin grund i EU-rätten. Enligt svensk nationell rätt driver svenska tjänstepensionsföretag verksamhet inom området direktförsäkring, och tjänstepensionsföretagen skulle därför kunna rymmas inom det bilaterala avtalets definition av försäkringsföretag. Därmed skulle de även omfattas av grupptillsynsbestämmelserna i avtalet. Avtalet bör dock tolkas ur ett EU-rättsligt perspektiv, och den EU-rättsliga regleringen av försäkringsföretag gäller inte tjänstepensionsföretag. Avtalet bör därför inte tillämpas på svenska tjänstepensionsföretag, och grupptillsynsbestämmelserna i lagen om tjänstepensionsföretag berörs således inte av avtalet. 7 Främjande av samarbete mellan tillsynsmyndigheter Regeringens bedömning: Det behövs ingen lagstiftningsåtgärd med anledning av bestämmelserna om samarbete och informationsutbyte i det bilaterala avtalet mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den. Skälen för regeringens bedömning Enligt det bilaterala avtalet ska samarbete främjas Det bilaterala avtalet innehåller bestämmelser om samarbete och informationsutbyte mellan tillsynsmyndigheterna. Även dessa bestämmelser är enligt regeringens bedömning direkt tillämpliga (se avsnitt 5). Det som åligger Sverige och övriga medlemsstater utifrån avtalet är att främja tillsynsmyndigheternas samarbete med övriga tillsynsmyndigheter i fråga om informationsutbyte (se avsnitt 4.4). Finansinspektionens samarbetsskyldighet enligt lag Enligt lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige ska Finansinspektionen ha ett nära samarbete med andra länders behöriga myndigheter (6 kap. 1 §). Samarbetsskyldigheten är generellt utformad och inte begränsad till vissa frågor. Enligt förarbetena till lagen infördes bestämmelsen eftersom en effektiv tillsyn över den verksamhet som en försäkringsgivare från tredjeland bedriver i Sverige kräver informationsutbyte och samarbete med tillsynsmyndigheten i försäkringsgivarens hemland (prop. 1997/98:141 s. 121). I och med att Finansinspektionen redan har denna lagstadgade samarbetsskyldighet behövs det enligt regeringens mening inte någon lagstiftningsåtgärd med anledning av det bilaterala avtalets krav på att främja samarbete med tillsynsmyndigheter i USA. Samförståndsavtal mellan myndigheter Enligt det bilaterala avtalet ska informationsutbyte i enlighet med det förfarande som anges i bilagan till avtalet främjas. Bilagan innehåller en modell för samförståndsavtal mellan tillsynsmyndigheter, men det finns inget krav på att myndigheterna ska ingå sådana avtal. I 10 kap. regeringsformen finns bestämmelser om internationella förhållanden. Huvudregeln är att det är regeringen som ingår överenskommelser med andra stater eller med mellanfolkliga organisationer (1 §), men regeringen får ge en förvaltningsmyndighet i uppdrag att ingå en internationell överenskommelse i en fråga där överenskommelsen inte kräver riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan (2 §). Ett samförståndsavtal är inte nödvändigtvis ett rättsligt bindande avtal. Ett avtal som inte innehåller några rättsligt bindande förpliktelser omfattas inte av regeringsformens bestämmelser om internationella överenskommelser. Finansinspektionen behöver därför inte något uppdrag från regeringen för att ingå sådana icke bindande samförståndsavtal som beskrivs i det bilaterala avtalet (jfr prop. 2015/16:5 s. 688 f. angående liknande icke bindande överenskommelser mellan myndigheter). Finansinspektionen har i förordning bemyndigats att ingå vissa bindande internationella överenskommelser (4 a-4 d §§ förordningen [2009:93] med instruktion för Finansinspektionen). För det fall att ett bindande samförståndsavtal skulle ingås av Finansinspektionen inom ramen för det bilaterala avtalet, skulle den typen av överenskommelse vara av sådan karaktär att det inte kräver riksdagens eller Utrikesnämndens medverkan, och ett uppdrag får i sådana fall ges av regeringen (jfr prop. 2018/19:150 s. 70). Utlämnande av information till en utländsk myndighet Enligt det bilaterala avtalet ska samarbete genom utbyte av information mellan tillsynsmyndigheterna, i den utsträckning som är tillåtet enligt lag, främjas. En begäran från en tillsynsmyndighet om utlämnande från en annan tillsynsmyndighet bör behandlas noggrant. Det krävs inte att myndigheterna lämnar ut eller hanterar information på annat sätt än vad som är tillåtet enligt lagstiftningen i det egna landet (se avsnitt 4.4). I 8 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL, anges förutsättningarna för svenska myndigheter att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till utländska myndigheter. Enligt bestämmelsen får sådana uppgifter inte röjas för en utländsk myndighet, om inte utlämnande sker i enlighet med särskild föreskrift i lag eller förordning, eller uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till en svensk myndighet, och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten. När det gäller utlämnande till svensk myndighet föreskrivs i 8 kap. 1 § OSL att en uppgift för vilken sekretess gäller inte får röjas för andra myndigheter om inte annat anges i samma lag eller i lag eller förordning som det hänvisas till. Bestämmelsen om Finansinspektionens samarbetsskyldighet infördes bl.a. av det skälet att en effektiv tillsyn kräver informationsutbyte med utländska myndigheter (se ovan). I tidigare lagstiftningsärenden på finansmarknadsområdet har det bedömts att Finansinspektionen bör ha goda möjligheter att lämna ut vissa uppgifter som är sekretessbelagda till utländska myndigheter i den utsträckning som olika EU-direktiv kräver (se bl.a. prop. 2004/05:142 s. 50 och 2005/06:140 s. 87). I de bedömningarna har det hänvisats till samarbets- och informationsskyldighet som följer av EU-rättsakter och som i vissa fall är lagreglerad. Eftersom det bilaterala avtalet inte kräver annat än ett främjande av informationsutbyte inom den befintliga lagstiftningens ramar, krävs det inte heller i denna del någon åtgärd. Utlämnande av information som omfattas av det bilaterala avtalet Den modell för samförståndsavtal som redovisas i bilagan till det bilaterala avtalet anger att information som tas emot från en annan myndighet, och även den förfrågan som görs från den andra myndigheten, som huvudregel ska vara konfidentiell. Bara om den andra myndigheten godkänner det, och mottagaren av informationen åtar sig att följa restriktioner för att bevara sekretessen får informationen lämnas vidare. Enligt modellen för samförståndsavtal bör myndigheterna i sina överenskommelser kunna konstatera att det finns lagstadgat skydd för uppgifter som lämnas, och att de personer som får tillgång till sekretessbelagd information som huvudregel ska vara skyldiga att bevara sekretessen (se avsnitt 4.4). Utgångspunkten i modellen för samförståndsavtal är dock att myndigheterna inte ska förbinda sig att lämna ut eller hantera information i strid med lagstiftningen i det egna landet. Finansinspektionen ska visserligen enligt lag samarbeta med andra tillsynsmyndigheter, men det innebär inte att inspektionen får förbinda sig att sekretessbelägga information som tas emot från en annan myndighet. Inspektionens skyldigheter i detta avseende styrs av offentlighetsprincipen och offentlighets- och sekretesslagen, och det krävs en prövning i varje enskilt fall av om sekretess gäller för en uppgift. Bara om informationen omfattas av någon sekretessbestämmelse kan uppgifter i en allmän handling hållas hemliga. Det finns ett antal sekretessbestämmelser som rör utlämnande av sådana uppgifter som omfattas av det bilaterala avtalet. Det kan handla om uppgifter som en tillsynsmyndighet i USA begär att få ut, uppgifter i en sådan inkommen förfrågan, uppgifter i en begäran från Finansinspektionen om att få ut information från en myndighet i USA och de uppgifter som tas emot efter en sådan begäran. Som exempel kan nämnas 15 kap. 1 a § första stycket OSL där det föreskrivs att sekretess gäller för uppgift som en myndighet har fått från ett utländskt organ på grund av en bindande EU-rättsakt eller ett av EU ingånget eller av riksdagen godkänt avtal med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation, om det kan antas att Sveriges möjlighet att delta i det internationella samarbete som avses i rättsakten eller avtalet försämras om uppgiften röjs. Motsvarande sekretess gäller enligt paragrafens andra stycke för uppgift som en myndighet har inhämtat i syfte att överlämna den till ett utländskt organ i enlighet med en sådan rättsakt eller ett sådant avtal som avses i första stycket. Vidare föreskrivs i 17 kap. 1 § OSL att sekretess gäller för uppgift om planläggning eller andra förberedelser för sådan inspektion, revision eller annan granskning som en myndighet ska göra om det kan antas att syftet med granskningsverksamheten motverkas om uppgiften röjs. I tillståndsgivning och tillsyn på finansiella marknader gäller sekretess enligt 30 kap. 4 § OSL för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att denne lider skada om uppgiften röjs. Sekretess gäller även för uppgift om ekonomiska eller personliga förhållanden för annan som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens verksamhet avser. Det finns således sekretessgrunder som kan tillämpas av Finansinspektionen vid hantering av uppgifter som berörs i avtalet. Det krävs dock alltid en sekretessprövning i varje enskilt fall, och någon på förhand garanterad sekretess kan inte utlovas. Eftersom avtalet inte kräver annat än att informationsutbytet ska främjas, och att uppgifter ska överlämnas eller sekretessbeläggas i den utsträckning som är tillåten enligt lag, krävs det inte någon lagstiftningsåtgärd med anledning av avtalet i denna del. 8 Rättelse av laghänvisning Regeringens förslag: Där det i 4 kap. 5 § lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige hänvisas till en bestämmelse om kvalificerat innehav i aktiebolagslagen ska hänvisningen i stället göras till försäkringsrörelselagen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige gäller att för att en försäkringsgivare från tredjeland ska beviljas koncession och dess företrädare godkännas krävs bl.a. att den som kommer att ha ett sådant kvalificerat innehav i en försäkringsgivare som avses i 1 kap. 11 § aktiebolagslagen (2005:551) bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av en försäkringsgivare (4 kap. 5 § första stycket 2 LUFT). I den paragrafen i aktiebolagslagen finns dock inte bestämmelser om kvalificerat innehav, utan om moderbolag, dotterföretag och koncerner. Hänvisningen till aktiebolagslagen infördes 2009 i samband med att den nya försäkringsrörelselagen infördes och den tidigare försäkringsrörelselagen (1982:713) upphävdes. Enligt förarbetena gav förslaget till ny försäkringsrörelselag upphov till ett antal olika följdändringar, bl.a. att hänvisningar till associationsrättsliga regler i försäkringsrörelselagen till följd av samordningen med aktiebolagslagen skulle tas bort eller ersättas med hänvisningar till relevant bestämmelse i annan lag (prop. 2009/10:246 s. 537 f.). I förslaget till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige i propositionen (avsnitt 2.18) angavs följande som nuvarande lydelse av 4 kap. 5 § första stycket 2: "... sådant kvalificerat innehav i en försäkringsgivare som avses i 1 kap. 9 § första stycket försäkringsrörelselagen (1982:713) ...". I den då senaste lydelsen som det hänvisades till fanns det dock en hänvisning till 1 kap. 9 i § försäkringsrörelselagen och inte 1 kap. 9 § (se SFS 2009:355). I 1 kap. 9 § fanns bestämmelser om moderbolag, dotterföretag och koncerner, på samma sätt som i 1 kap. 11 § aktiebolagslagen, medan det i 1 kap. 9 i § fanns bestämmelser om kvalificerat innehav. Följdändringen borde således rätteligen ha inneburit en hänvisning till de nya bestämmelserna om kvalificerat innehav i försäkringsrörelselagen i stället för till bestämmelserna om koncerner i aktiebolagslagen. Det är alltså sannolikt att det är en felläsning och ett lagtekniskt misstag som ligger bakom den nuvarande ologiska hänvisningen till aktiebolagslagen i 4 kap. 5 § första stycket 2 LUFT. Hänvisningen bör rätteligen avse den eller de paragrafer som nu motsvarar 1 kap. 9 i § om kvalificerat innehav i försäkringsrörelselagen (1982:713), dvs. 1 kap. 15 och 16 §§ FRL (se samma prop. s. 432). En sådan ändring bör göras. 9 Ikraftträdande Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2020. Promemorians förslag överensstämmer inte med regeringens förslag. I promemorian föreslås att lagändringarna ska träda i kraft den 1 april 2020. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Skälen för regeringens förslag: Enligt meddelande den 9 april 2018 om ikraftträdande av det bilaterala avtalet mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring trädde avtalet i kraft den 4 april 2018. Avtalet ska tillämpas från och med den dag det träder i kraft, med undantag för det som följer av särskilda tillämpningsbestämmelser som redovisas i avsnitt 4.5.1. Med tanke på att avtalet redan ska tillämpas i vissa delar bör lagändringarna träda i kraft så snart som möjligt, vilket enligt regeringens bedömning är den 1 juli 2020. 10 Konsekvensanalys Regeringens bedömning: Förslagen har inga offentligfinansiella eller samhällsekonomiska effekter. Förslagen har inte heller några nämnvärda effekter för försäkringsföretag, myndigheter eller domstolar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den. Skälen för regeringens bedömning Offentligfinansiella och samhällsekonomiska effekter Det bilaterala avtalet är redan tillämpligt i Sverige, vilket inte påverkas av förslagen i denna proposition. Förslagen innebär endast att det hänvisas till det bilaterala avtalet i berörda lagar, vilket i sig inte har några offentligfinansiella eller samhällsekonomiska effekter. Inte heller tillämpningen av det bilaterala avtalet bedöms ha några sådana effekter. Effekter för försäkringsföretagen De upplysningsbestämmelser som föreslås har i sig inga andra effekter för försäkringsföretagen än att det blir tydligare och mer förutsebart vad som gäller. Det bilaterala avtalet påverkar tillämpningen av svenska bestämmelser som gäller för återförsäkringsföretag från USA som ska driva verksamhet i Sverige. För närvarande finns det inga sådana försäkrings- eller återförsäkringsföretag som har koncession för att driva verksamhet i Sverige. I den mån svenska försäkringsföretag i dag har återförsäkring tecknad hos återförsäkringsföretag från USA har det skett genom avtal med ett europeiskt dotterföretag eller en europeisk filial till ett företag från USA. Det kan också förekomma att svenska försäkringsföretag har vänt sig direkt till återförsäkringsföretag från USA för att ingå återförsäkringsavtal. Svenska försäkringsföretag återförsäkrar sig dock främst hos de stora europeiska återförsäkringsföretagen, så avtal med återförsäkringsgivare från USA är mindre vanliga i Sverige. Om återförsäkringsföretag från USA skulle ansöka om koncession för att börja driva verksamhet i Sverige, kan tillämpningen av det bilaterala avtalet innebära en förenkling för dem i och med att vissa krav inte alltid får ställas på dem. Storleken på den avgift som ska betalas till Finansinspektionen för prövningen av en sådan ansökan skulle kunna påverkas antingen uppåt eller nedåt, beroende på omfattningen på prövningen hos inspektionen. Den eventuellt ökade administrativa kostnaden för de berörda företagen står i proportion till den fördel som ett undantag från vissa krav medför för dem. Förslaget påverkar inte konkurrensen mellan försäkringsföretagen. För de svenska försäkringsföretag som vill ingå ett återförsäkringsavtal med ett mottagande återförsäkringsföretag från USA innebär det bilaterala avtalet inte någon förändring, annat än indirekt genom att återförsäkringsföretaget från USA kan få viss lättnad när det gäller kraven för att driva verksamheten i Sverige. Det bilaterala avtalet omfattar även grupptillsynsbestämmelser som blir aktuella när en försäkringsgivare ingår i en grupp som driver verksamhet inom det ena territoriet (EU eller USA) men som har ett yttersta moderföretag med huvudkontor i det andra territoriet. För närvarande ingår inte något svenskt försäkringsföretag i en sådan grupp, och det finns inte heller något försäkringsföretag från USA som ingår i en sådan grupp som driver verksamhet i Sverige. Tillämpning av det bilaterala avtalets grupptillsynsbestämmelser är således inte aktuell i Sverige för närvarande. Om en sådan tillämpning skulle aktualiseras skulle det kunna innebära vissa förenklingar för företag som ingår i gruppen, i och med att det klargörs vilken tillsynsmyndighet som har globalt grupptillsynsansvar, och att de krav som får ställas av den myndighet som är värdtillsynsmyndighet begränsas. Storleken på de årliga avgifter som Finansinspektionen tar ut av företag skulle kunna påverkas antingen uppåt eller nedåt. Den eventuellt ökade administrativa kostnaden för företagen står i proportion till den fördel som de förtydligande bestämmelserna i avtalet medför för dem. Förslaget påverkar inte konkurrensen mellan försäkringsföretagen. Effekter för myndigheter och domstolar De upplysningsbestämmelser som föreslås har i sig inga andra effekter för myndigheter och domstolar än att det blir tydligare och mer förutsebart vad som gäller. Finansinspektionen ansvarar för prövning av ansökningar om tillstånd från utländska försäkringsföretag som vill driva verksamhet i Sverige enligt lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige. Tillämpningen av det bilaterala avtalet påverkar bara tillståndsprövningen för återförsäkringsföretag från USA, och inget företag därifrån har hittills sökt tillstånd. Finansinspektionen har således för närvarande inte något arbete med sådan tillståndsgivning, och det är inte troligt att det bilaterala avtalet i sig kommer att föranleda några ansökningar. Det är därför osannolikt att det bilaterala avtalets tillämpning medför några praktiska effekter för Finansinspektionens arbete med tillståndsgivning. Om en ansökan skulle komma in skulle den i några delar prövas enligt det bilaterala avtalets bestämmelser i stället för de nationella bestämmelserna, vilket innebär en viss om än begränsad skillnad gentemot övrig tillståndsgivning. Inte heller när det gäller grupptillsyn påverkas Finansinspektionens arbete av det bilaterala avtalet, eftersom inspektionen inte har tillsynsansvar för några grupper som berörs av avtalets bestämmelser om grupptillsyn. Om det sker en förändring i det avseendet skulle omfattningen och arten av Finansinspektionens grupptillsyn delvis styras av det bilaterala avtalet. Finansinspektionen har redan i dag en lagstadgad skyldighet att samarbeta med utländska myndigheter. Frågor om utlämnande av uppgifter regleras i offentlighets- och sekretesslagen, som inte ändras. Det bilaterala avtalet är visserligen detaljerat när det gäller hur samarbete och informationsutbyte kan ske, men innebär inga nya skyldigheter för inspektionen i den delen. Finansinspektionens arbete med tillståndsärenden finansieras genom avgifter som tas ut av dem som söker tillstånd. Avgifterna disponeras av inspektionen. Avgifterna regleras i förordningen (2001:911) om avgifter för prövning av ärenden hos Finansinspektionen. Det är inte sannolikt att inspektionens kostnader för prövning av ansökningar från återförsäkringsföretag från USA kommer att ändras med anledning av det bilaterala avtalet. Finansinspektionens övriga verksamhet finansieras via anslag i statens budget. Huvuddelen av de kostnaderna, bl.a. för arbetet med regelgivning och tillsyn, finansieras genom avgifter enligt förordningen (2007:1135) om årliga avgifter för finansiering av Finansinspektionens verksamhet, som redovisas mot inkomsttitel på statens budget. Eventuellt ökade kostnader med anledning av det bilaterala avtalets bestämmelser om grupptillsyn, samarbete och informationsutbyte och uppgifter i övrigt bedöms vara begränsade och ryms inom befintliga ekonomiska ramar. Beslut i tillståndsärenden får överklagas till allmän förvaltningsdomstol, men av ovan nämnda skäl är det osannolikt att tillämpningen av det bilaterala avtalet kommer att påverka måltillströmningen till domstolarna. Alternativa lösningar Det bilaterala avtalet är enligt EU-rättsliga principer bindande för Sverige och enligt regeringens bedömning även direkt tillämpligt här. Det finns således inget utrymme för andra alternativa lösningar än att inte införa några upplysningsbestämmelser alls. Speciella informationsinsatser Det får förutsättas att Finansinspektionen vid behov informerar de berörda företagen om det bilaterala avtalet. Bedömningarna och förslagen medför därför inget behov av speciella informationsinsatser. Överensstämmelse med unionsrätten Bedömningarna och förslagen står i överensstämmelse med unionsrätten. 11 Författningskommentar 11.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. 2 § Ett utländskt företag ska bedriva sin näringsverksamhet i Sverige genom 1. ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial), 2. ett svenskt dotterföretag, eller 3. en agentur med verksamhet i Sverige. Första stycket gäller inte om näringsverksamheten omfattas av bestämmelserna om fri rörlighet för varor och tjänster i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt eller motsvarande bestämmelser i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). För näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av svenska eller utländska medborgare som är bosatta utanför EES ska det finnas en i Sverige bosatt föreståndare med ansvar för den här bedrivna verksamheten. Bestämmelser om att sådana krav som föreskrivs i första stycket i vissa fall inte gäller om näringsverksamheten bedrivs av en försäkringsgivare från USA finns i det bilaterala avtalet mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring (EUT L 258, 6.10.2017, s. 4-21). Paragrafen innehåller krav på lokal närvaro för viss utländsk näringsverksamhet i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 6. Fjärde stycket, som är nytt, innehåller en upplysning om att det i det bilaterala avtalet mellan EU och USA finns bestämmelser om att sådana krav som anges i första stycket i vissa fall inte gäller näringsverksamhet som bedrivs av en försäkringsgivare från USA. I det bilaterala avtalet finns bl.a. bestämmelser om att det under vissa angivna förutsättningar inte får krävas lokal närvaro för återförsäkringsföretag från USA. 11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige 1 kap. 1 § Utländska försäkringsgivare och utländska tjänstepensionsinstitut har rätt att bedriva verksamhet i Sverige i enlighet med denna lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela särskilda föreskrifter om bedrivande av försäkringsrörelse för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan Europeiska gemenskaperna (EG) och Schweiz. Bestämmelser om att sådana krav som föreskrivs i 4-7 kap. i vissa fall inte gäller för försäkringsgivare från USA och bestämmelser om grupptillsyn finns i det bilaterala avtalet mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring (EUT L 258, 6.10.2017, s. 4-21). Paragrafen innehåller grundläggande bestämmelser om vilka krav som gäller för utländska försäkringsgivare och tjänstepensionsinstitut som ska driva försäkringsverksamhet i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 6. Tredje stycket, som är nytt, innehåller en upplysning om att det i det bilaterala avtalet mellan EU och USA finns bestämmelser dels om att sådana krav som föreskrivs i 4-7 kap. i vissa fall inte gäller för försäkringsgivare från USA, dels om grupptillsyn. Det handlar om krav som inte ska ställas på ett återförsäkringsföretag, nämligen att ha lokal närvaro, att ställa säkerhet vid avgivande av återförsäkring från ett svenskt försäkringsföretag, vissa rapporteringskrav och liknande krav med i allt väsentligt samma rättsliga följder för återförsäkringsföretaget. Undantag från dessa krav gäller bara under i avtalet angivna förutsättningar, bl.a. att återförsäkringsföretaget uppfyller ett antal villkor. I fråga om grupptillsynsbestämmelser i avtalet, se författningskommentaren till 19 kap. 3 a § FRL. Grupptillsynsbestämmelserna kan bl.a. ha betydelse för vilka tillsynsåtgärder Finansinspektionen får vidta. 4 kap. 5 § En försäkringsgivare från tredjeland ska beviljas koncession och dess företrädare ska godkännas, om ansökan uppfyller de krav som ställs i 4 § och 1. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven i denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten, 2. den som kommer att ha ett sådant kvalificerat innehav i en försäkringsgivare som avses i 1 kap. 15 och 16 §§ försäkringsrörelselagen (2010:2043) bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av en försäkringsgivare, och 3. den som avses vara företrädare för försäkringsgivaren eller, i de fall där företrädaren är en juridisk person, vara dess ombud har tillräckliga insikter och erfarenheter för att delta i ledningen hos en försäkringsgivare och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift. Vid bedömningen enligt första stycket 2 av om en innehavare är lämplig ska dennes anseende och kapitalstyrka beaktas. Det ska också beaktas om det finns skäl att anta att 1. innehavaren kommer att motverka att försäkringsgivarens verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten, eller 2. innehavet har samband med eller kan öka risken för a) penningtvätt enligt 1 kap. 6 § lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. Koncession får inte vägras av det skälet att det inte behövs någon ytterligare försäkringsgivare. Koncession beviljas tills vidare eller, om det finns särskilda omständigheter, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut. Koncession ska meddelas i enlighet med den indelning som anges i 2 kap. 11 och 12 §§ försäkringsrörelselagen. Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningarna för en försäkringsgivare från tredjeland att beviljas koncession. Ändringen i första stycket 2 innebär att det införs en hänvisning till bestämmelserna om kvalificerat innehav i 1 kap. 15 och 16 §§ FRL, i stället för den hänvisning till aktiebolagslagen som tidigare införts av misstag, se övervägandena i avsnitt 8. Vidare görs en språklig ändring i styckets inledning. I femte stycket tas SFS-numret för försäkringsrörelselagen bort med anledning av den hänvisning till den lagen som införs i första stycket 2. 11.3 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043) 19 kap. 3 a § Bestämmelser om grupptillsyn finns även i det bilaterala avtalet mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring (EUT L 258, 6.10.2017, s. 4-21). Paragrafen, som är ny, är en upplysningsbestämmelse. Övervägandena finns i avsnitt 6. Paragrafen upplyser om att det i det bilaterala avtalet mellan EU och USA finns bestämmelser om grupptillsyn. Bestämmelserna i avtalet är av betydelse när ett försäkringsföretag ingår antingen i en grupp som driver verksamhet i EU men har sitt yttersta moderföretag i USA eller i en grupp som driver verksamhet i USA men har moderföretaget inom EU. Bestämmelserna handlar bl.a. om vilken tillsynsmyndighet som har huvudansvaret för den globala grupptillsynen, och vilka tillsynsåtgärder andra berörda tillsynsmyndigheter får vidta. Bilateralt avtal mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring Bilateral agreement between the European Union and the United States of America on prudential measures regarding insurance and reinsurance Sammanfattning av promemorian Ett bilateralt avtal mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring undertecknades av EU den 18 september 2017 och av USA den 22 september samma år. Avtalet trädde i kraft den 4 april 2018, och det innehåller olika tidpunkter för när olika delar i avtalet ska börja tillämpas. Avtalet innehåller bestämmelser om krav som under vissa förutsättningar inte får ställas på återförsäkringsföretag från avtalsmotparten (EU respektive USA) och om tillsynsmyndigheternas roller vid global grupptillsyn. Det finns även bestämmelser om att främja samarbete och informationsutbyte mellan myndigheterna. I promemorian görs bedömningen att avtalet är direkt tillämpligt i Sverige och att det därför inte behöver införas några bestämmelser som införlivar avtalet med svensk rätt. Avtalet innebär således undantag i särskilda fall från några generella krav som finns på utländska försäkringsföretag enligt svensk rätt, och det innehåller föreskrifter om grupptillsyn som i vissa fall är tillämpliga i stället för svenska bestämmelser. Det bedöms vidare att tjänstepensionsverksamhet enligt den nya lag om tjänstepensionsföretag som föreslås i propositionen En ny reglering för tjänstepensionsföretag (prop. 2018/19:158) inte berörs av avtalet, och att det inte behövs någon ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) med anledning av avtalets krav på att främja samarbete och informationslämnande. I promemorian föreslås dock att det ska införas upplysningsbestämmelser som hänvisar till avtalet i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m., lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige och försäkringsrörelselagen (2010:2043). En rättelse föreslås i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2020. Promemorians lagförslag Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § Ett utländskt företag ska bedriva sin näringsverksamhet i Sverige genom 1. ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial), 2. ett svenskt dotterföretag, eller 3. en agentur med verksamhet i Sverige. Första stycket gäller inte om näringsverksamheten omfattas av bestämmelserna om fri rörlighet för varor och tjänster i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt eller motsvarande bestämmelser i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). För näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av svenska eller utländska medborgare som är bosatta utanför EES ska det finnas en i Sverige bosatt föreståndare med ansvar för den här bedrivna verksamheten. Bestämmelser om att sådana krav som föreskrivs i första stycket i vissa fall inte gäller om näringsverksamheten bedrivs av en försäkringsgivare från USA finns i det bilaterala avtalet mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring (EUT L 258, 6.10.2017, s. 4-21). Denna lag träder i kraft den 1 april 2020. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 4 kap. 5 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 § Utländska försäkringsgivare och utländska tjänstepensionsinstitut har rätt att bedriva verksamhet i Sverige i enlighet med denna lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela särskilda föreskrifter om bedrivande av försäkringsrörelse för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan Europeiska gemenskaperna (EG) och Schweiz. Bestämmelser om krav som i vissa fall inte gäller för försäkringsgivare från USA och bestämmelser om grupptillsyn finns i det bilaterala avtalet mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring (EUT L 258, 6.10.2017, s. 4-21). 4 kap. 5 § En försäkringsgivare från tredje land ska beviljas koncession och dess företrädare ska godkännas, om ansökan uppfyller de krav som ställs i 4 § och En försäkringsgivare från tredjeland ska beviljas koncession och dess företrädare ska godkännas, om ansökan uppfyller de krav som ställs i 4 § och 1. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven i denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten, 2. den som kommer att ha ett sådant kvalificerat innehav i en försäkringsgivare som avses i 1 kap. 11 § aktiebolagslagen (2005:551) bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av en försäkringsgivare, och 2. den som kommer att ha ett sådant kvalificerat innehav i en försäkringsgivare som avses i 1 kap. 15 och 16 §§ försäkringsrörelselagen (2010:2043) bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av en försäkringsgivare, och 3. den som avses vara företrädare för försäkringsgivaren eller, i de fall där företrädaren är en juridisk person, vara dess ombud har tillräckliga insikter och erfarenheter för att delta i ledningen hos en försäkringsgivare och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift. Vid bedömningen enligt första stycket 2 av om en innehavare är lämplig ska dennes anseende och kapitalstyrka beaktas. Det ska också beaktas om det finns skäl att anta att 1. innehavaren kommer att motverka att försäkringsgivarens verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten, eller 2. innehavet har samband med eller kan öka risken för a) penningtvätt enligt 1 kap. 6 § lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. Koncession får inte vägras av det skälet att det inte behövs någon ytterligare försäkringsgivare. Koncession beviljas tills vidare eller, om det finns särskilda omständigheter, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut. Koncession ska meddelas i enlighet med den indelning som anges i 2 kap. 11 och 12 §§ försäkringsrörelselagen (2010:2043). Koncession ska meddelas i enlighet med den indelning som anges i 2 kap. 11 och 12 §§ försäkringsrörelselagen. Denna lag träder i kraft den 1 april 2020. Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043) Härigenom föreskrivs att det i försäkringsrörelselagen (2010:2043) ska införas en ny paragraf, 19 kap. 3 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19 kap. 3 a § Bestämmelser om grupptillsyn finns även i det bilaterala avtalet mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring (EUT L 258, 6.10.2017, s. 4-21). Denna lag träder i kraft den 1 april 2020. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § Ett utländskt företag ska bedriva sin näringsverksamhet i Sverige genom 1. ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial), 2. ett svenskt dotterföretag, eller 3. en agentur med verksamhet i Sverige. Första stycket gäller inte om näringsverksamheten omfattas av bestämmelserna om fri rörlighet för varor och tjänster i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt eller motsvarande bestämmelser i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). För näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av svenska eller utländska medborgare som är bosatta utanför EES ska det finnas en i Sverige bosatt föreståndare med ansvar för den här bedrivna verksamheten. Bestämmelser om att sådana krav som föreskrivs i första stycket i vissa fall inte gäller om näringsverksamheten bedrivs av en försäkringsgivare från USA finns i det bilaterala avtalet mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring (EUT L 258, 6.10.2017, s. 4-21). Denna lag träder i kraft den 1 juli 2020. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 4 kap. 5 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 § Utländska försäkringsgivare och utländska tjänstepensionsinstitut har rätt att bedriva verksamhet i Sverige i enlighet med denna lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela särskilda föreskrifter om bedrivande av försäkringsrörelse för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan Europeiska gemenskaperna (EG) och Schweiz. Bestämmelser om krav som i vissa fall inte gäller för försäkringsgivare från USA och bestämmelser om grupptillsyn finns i det bilaterala avtalet mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring (EUT L 258, 6.10.2017, s. 4-21). 4 kap. 5 § En försäkringsgivare från tredje land ska beviljas koncession och dess företrädare ska godkännas, om ansökan uppfyller de krav som ställs i 4 § och En försäkringsgivare från tredjeland ska beviljas koncession och dess företrädare ska godkännas, om ansökan uppfyller de krav som ställs i 4 § och 1. den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven i denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten, 2. den som kommer att ha ett sådant kvalificerat innehav i en försäkringsgivare som avses i 1 kap. 11 § aktiebolagslagen (2005:551) bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av en försäkringsgivare, och 2. den som kommer att ha ett sådant kvalificerat innehav i en försäkringsgivare som avses i 1 kap. 15 och 16 §§ försäkringsrörelselagen (2010:2043) bedöms lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av en försäkringsgivare, och 3. den som avses vara företrädare för försäkringsgivaren eller, i de fall där företrädaren är en juridisk person, vara dess ombud har tillräckliga insikter och erfarenheter för att delta i ledningen hos en försäkringsgivare och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift. Vid bedömningen enligt första stycket 2 av om en innehavare är lämplig ska dennes anseende och kapitalstyrka beaktas. Det ska också beaktas om det finns skäl att anta att 1. innehavaren kommer att motverka att försäkringsgivarens verksamhet drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten, eller 2. innehavet har samband med eller kan öka risken för a) penningtvätt enligt 1 kap. 6 § lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller b) brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt 2 § lagen (2003:148) om straff för terroristbrott. Koncession får inte vägras av det skälet att det inte behövs någon ytterligare försäkringsgivare. Koncession beviljas tills vidare eller, om det finns särskilda omständigheter, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut. Koncession ska meddelas i enlighet med den indelning som anges i 2 kap. 11 och 12 §§ försäkringsrörelselagen (2010:2043). Koncession ska meddelas i enlighet med den indelning som anges i 2 kap. 11 och 12 §§ försäkringsrörelselagen. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2020. Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043) Härigenom föreskrivs att det i försäkringsrörelselagen (2010:2043) ska införas en ny paragraf, 19 kap. 3 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 19 kap. 3 a § Bestämmelser om grupptillsyn finns även i det bilaterala avtalet mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring (EUT L 258, 6.10.2017, s. 4-21). Denna lag träder i kraft den 1 juli 2020. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2020-02-14 Närvarande: F.d. justitierådet Eskil Nord samt justitieråden Inga-Lill Askersjö och Sten Andersson Bilateralt avtal mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring Enligt en lagrådsremiss den 6 februari 2020 har regeringen (Finansdepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m., 2. lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige, 3. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Christina Fredin. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Finansdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 2020 Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Lövin, Johansson, Baylan, Hallengren, Andersson, Bolund, Damberg, Ygeman, Eriksson, Linde, Ekström, Eneroth, Nilsson, Ernkrans, Lind, Hallberg, Nordmark, Micko Föredragande: statsrådet Bolund Regeringen beslutar proposition Bilateralt avtal mellan Europeiska unionen och Amerikas förenta stater om tillsynsregler för försäkring och återförsäkring