Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.

Testa betasidan för Regeringskansliets rättsdatabaser

Söker du efter lagar och förordningar? Testa gärna betasidan för den nya webbplatsen för Regeringskansliets rättsdatabaser.

Klicka här för att komma dit

 
Post 1023 av 7194 träffar
Propositionsnummer · 2019/20:87 · Hämta Doc · Hämta Pdf
Inget grundavdrag vid bestämmande av brottsskadeersättning Prop. 2019/20:87
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 87
Regeringens proposition 2019/20:87 Inget grundavdrag vid bestämmande av brottsskadeersättning Prop. 2019/20:87 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 20 februari 2020 Ibrahim Baylan Mikael Damberg (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen lämnas ett förslag som innebär förbättrade möjligheter för brottsoffer att få ersättning för skada till följd av brott. Förslaget innebär att grundavdraget avskaffas vid bestämmande av brottsskadeersättning för alla som drabbats av ersättningsgill skada till följd av brott. Förslaget bidrar även till att åstadkomma ett förbättrat genomslag för terrorismdirektivets brottsofferbestämmelser i Sverige genom att offer för terrorism kan använda förfarandet för brottsskadeersättning för att få kostnader för psykologiskt stöd ersatta utan att något grundavdrag görs. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 2020. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 3 2 Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen (2014:322) 4 3 Ärendet och dess beredning 5 4 EU:s arbete med brottsoffers rättigheter och terrorismbekämpning 6 5 Terrorismdirektivets brottsofferbestämmelser uppfylls genom svensk rätt 11 6 Inget grundavdrag vid bestämmande av brottsskadeersättning 21 7 Brottsoffermyndighetens information till offer för terrorism 25 8 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 28 9 Kostnader och andra konsekvenser 28 10 Författningskommentar 30 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2017/541/EU 31 Bilaga 2 Sammanfattning av promemorian Genomförande av terrorismdirektivets brottsofferbestämmelser (Ds 2018:22) 47 Bilaga 3 Promemorians lagförslag 51 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna 52 Bilaga 5 Lagrådets yttrande 53 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari 2020 54 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsskadelagen (2014:322). 2 Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen (2014:322) Härigenom föreskrivs i fråga om brottsskadelagen (2014:322) dels att 13 § ska upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 13 § ska utgå. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2020. 3 Ärendet och dess beredning Den 15 mars 2017 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (terrorismdirektivet). Direktivet trädde i kraft den 20 april 2017 och skulle vara genomfört den 8 september 2018. Direktivet finns i bilaga 1. Regeringen beslutade den 18 december 2014 att en särskild utredare skulle analysera behovet av lagändringar för att Sverige ska leva upp till vissa internationella straffrättsliga åtaganden för att förhindra och bekämpa terrorism (dir. 2014:155). Utredningen, som antog namnet Utredningen om genomförande av vissa straffrättsliga åtaganden för att förhindra och bekämpa terrorism, fick den 9 juni 2016 även i uppdrag att analysera behovet av och lämna förslag till de författningsändringar som behövs för att genomföra terrorismdirektivet (dir. 2016:46). Den 4 maj 2017 beslutades att uppdraget inte längre skulle omfatta genomförandet av de bestämmelser i direktivet som rör skydd av, stöd till och rättigheter för offer för terrorism (avdelning V i direktivet), eftersom dessa borde övervägas i ett annat sammanhang (dir. 2017:47). Direktivet genomfördes, såvitt avser de straffrättsliga delarna, i svensk rätt genom bl.a. utvidgningar av straffbestämmelser på området, däribland ändringar i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott (terroristbrottslagen). Ändringarna beslutades genom propositionen En mer heltäckande terrorismlagstiftning och trädde i kraft den 1 september 2018 (prop. 2017/18:174). Chefen för Justitiedepartementet beslutade den 8 september 2017 att uppdra åt en utredare att biträda departementet med att ta fram ett underlag för bedömning av vilka åtgärder som behövs för att Sverige ska leva upp till sina åtaganden enligt terrorismdirektivets bestämmelser om skydd av, stöd till och rättigheter för offer för terrorism (brottsofferbestämmelser) samt lämna förslag till de författningsändringar och andra åtgärder som behövs för att genomföra bestämmelserna. I juni 2018 överlämnades departementspromemorian Genomförande av terrorismdirektivets brottsofferbestämmelser (Ds 2018:22). En sammanfattning av promemorian och dess lagförslag finns i bilaga 2 respektive bilaga 3. Promemorian har remitterats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2018/03415/KRIM). I denna proposition behandlar regeringen promemorians lagförslag. Lagrådet Regeringen beslutade den 19 december 2019 att inhämta Lagrådets yttrande över ett lagförslag som är likalydande med propositionens lagförslag. Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. 4 EU:s arbete med brottsoffers rättigheter och terrorismbekämpning Brottsofferrambeslutet År 2001 antogs rådets rambeslut av den 15 mars 2001 om brottsoffrets ställning i straffrättsliga förfaranden (brottsofferrambeslutet). I brotts-offerrambeslutet finns bl.a. bestämmelser om rätt för brottsoffer att få information och skydd, att få skadestånd från gärningspersoner och ersättning för kostnader under det straffrättsliga förfarandet samt om specialtjänster och organisationer till stöd för brottsoffer. Ersättningsdirektivet I syfte att säkerställa att EU:s medlemsstater i sin nationella lagstiftning har en ordning för ersättning till offer för uppsåtliga våldsbrott som har begåtts på deras respektive territorier antogs år 2004 det s.k. ersättningsdirektivet (rådets direktiv 2004/80/EG av den 29 april 2004 om ersättning till brottsoffer). Syftet med direktivet var främst att personer som drabbas av ett uppsåtligt våldsbrott någonstans inom EU ska vara tillförsäkrade viss statlig ersättning, om gärningspersonen inte kan identifieras eller lagföras eller när gärningspersonen saknar förmåga att ersätta den uppkomna skadan. I direktivet finns bestämmelser som har till syfte att underlätta för brottsoffer att få ersättning i gränsöverskridande fall, t.ex. då någon utsatts för ett brott under tillfällig vistelse i en annan medlemsstat än den stat där han eller hon är bosatt. Varje medlemsstat får själv bestämma hur respektive ersättningsordning ska utformas under förutsättning att ordningen garanterar en rättvis och lämplig brottsskadeersättning. De statliga myndigheterna ska, i gränsöverskridande fall, samarbeta i syfte att underlätta för brottsoffret att ansöka om och få statlig ersättning. Direktivet genomfördes i svensk rätt genom vissa ändringar i dåvarande brottsskadelagen (1978:413) och brottsskadeförordningen (1978:653), se propositionen Europeisk brottsskadeersättning (prop. 2005/06:26). Regeringen konstaterade att brottsskadelagen uppfyllde direktivets materiella krav på en ordning för ersättning till offer för uppsåtliga våldsbrott. Direktivets krav på ersättning för sådana våldsbrott begångna i en annan medlemsstat genomfördes genom införandet av bestämmelser om s.k. europeisk brottsskadeersättning (35-37 §§ i nuvarande brottsskadelagen), se s. 12-13 i propositionen. Brottsofferpaketet Inom ramen för det s.k. Stockholmsprogrammet - ett program där Europeiska unionens prioriteringar inom områdena rättvisa, frihet och säkerhet under perioden 2010-2014 fastställdes - uppmanade rådet i december 2010 kommissionen och medlemsstaterna att undersöka hur lagstiftningen för brottsoffer kunde förbättras. De uppmanades vidare att undersöka praktiska stödåtgärder till skydd för brottsoffer och möjligheten att skapa ett övergripande rättsligt instrument för skydd av brottsoffer. Möjligheten för EU att lagstifta på området öppnades upp i och med att Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009. I syfte att stärka brottsoffers rättigheter i EU presenterade kommissionen den 18 maj 2011 det s.k. brottsofferpaketet (KOM [2011] 275 slutlig). Paketet bestod av tre delar, varav en del var förslaget till det s.k. brottsofferdirektivet (se nedan). Som ett komplement till kommissionens åtgärdspaket antog rådet den 10 juni 2011 en resolution för brottsoffers rättigheter, den s.k. Budapestfärdplanen (2011/C 187/01). I resolutionen konstaterade rådet bl.a. att åtgärder bör vidtas på unionsnivå för att stärka brottsoffers rättigheter och skyddet av brottsoffer. Brottsofferdirektivet Den 25 oktober 2012 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF (brottsofferdirektivet). Brottsofferdirektivet ersatte brottsofferrambeslutet och syftade till att se över och komplettera de principer som fastställdes i rambeslutet och till att ta betydande steg framåt när det gäller nivån av skydd för brottsoffer i hela unionen, framför allt inom ramen för straffrättsliga förfaranden. I skälen till brottsofferdirektivet understryks särskilt att offer för terrorism kan behöva särskild omsorg, stöd och skydd på grund av det emot dem begångna brottets särskilda art. Vidare anges att offer för terrorism kan bli föremål för betydande uppmärksamhet från allmänheten och att medlemsstaterna bl.a. därför bör ägna särskild uppmärksamhet åt deras behov och sträva efter att värna om deras värdighet och säkerhet (skäl 16). I artikel 1 anges att syftet med direktivet är att säkerställa att brottsoffer får lämplig information, lämpligt stöd och skydd och kan medverka i straffrättsliga förfaranden. Medlemsstaterna ska enligt artikeln vidare säkerställa att brottsoffer erkänns och behandlas på ett respektfullt, hänsynsfullt, individuellt, professionellt och icke-diskriminerande sätt. I artikel 2 finns definitioner av centrala begrepp, t.ex. vem som är att anse som brottsoffer, familjemedlem och barn i direktivets mening. Med brottsoffer avses dels en fysisk person som lidit fysisk, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust som en direkt följd av ett brott, dels familjemedlemmar till en person vars död var en direkt följd av ett brott, och som har lidit skada av den personens död. Med familjemedlemmar avses make eller maka, person som lever tillsammans med brottsoffret i en fast nära relation, i ett gemensamt hushåll och i ett stabilt och varaktigt förhållande, släktingar i rakt upp- eller nedstigande led, syskon och personer som är beroende av brottsoffret. Medlemsstaterna får enligt artikel 2.2 begränsa kretsen av familjemedlemmar som ska komma i åtnjutande av de rättigheter som fastställs i direktivet. Enligt artikel 4 ska medlemsstaterna se till att brottsoffer vid den första kontakten med en behörig myndighet utan onödigt dröjsmål får all information som behövs för att de ska kunna ta till vara sina rättigheter enligt direktivet. Information ska bl.a. ges i fråga om vilken typ av stöd som kan erhållas, förfarandet i samband med brottsanmälan, vilket skydd som kan erhållas och villkoren för det, rätt till tolkning och översättning samt tillgängliga verksamheter för reparativ rättvisa. I artikel 7 behandlas brottsoffers rätt till tolkning och översättning under det straffrättsliga förfarandet. Artikel 8 behandlar brottsoffers rätt till hjälp från s.k. stödverksamheter. Av artikeln följer att medlemsstaterna ska säkerställa att brottsoffer efter behov får kostnadsfri och konfidentiell hjälp från stödverksamheter för brottsoffer såväl före som under och en lämplig tid efter straffrättsliga förfaranden. Det anges också att familjemedlemmar ska ha tillgång till stödverksamheter för brottsoffer efter behov och i enlighet med den skada de har lidit till följd av det brott som har begåtts mot brottsoffret. Stödverksamheterna får inrättas som offentliga eller icke-statliga organisationer och får organiseras antingen yrkesmässigt eller på frivillig grund. Möjligheten att få tillgång till stödverksamheter får enligt artikeln inte vara beroende av om brottsoffer formellt har anmält brottet till en behörig myndighet. I artikel 9 anges vilka minimikrav direktivet ställer på de stödverksamheter som avses i artikel 8. Stödverksamheterna ska bl.a. tillhandahålla information, rådgivning och stöd som är relevant för brottsoffers rättigheter, upplysningar om brottsskadeersättning och brottsoffrets roll i det straffrättsliga förfarandet, information om eller direkt hänvisning till relevanta specialiserade befintliga stödverksamheter, emotionellt stöd och, där sådant finns att tillgå, psykologiskt stöd samt rådgivning om ekonomiska och praktiska frågor till följd av brottet och om risken för sekundär och upprepad viktimisering. Artiklarna 13 och 14 reglerar brottsoffers rätt till rättshjälp och kostnadsersättning. Brottsoffers rätt att återfå beslagtagen egendom och rätt till skadestånd från den tilltalade behandlas i artiklarna 15 och 16. I artikel 17 anges de rättigheter som ska ges till brottsoffer som är bosatta i en annan medlemsstat än den där brottet begåtts. Enligt artikel 18 ska medlemsstaterna säkerställa att åtgärder finns tillgängliga för att skydda brottsoffer och deras familjemedlemmar från negativa följdverkningar av brottet. Artikel 19 reglerar brottsoffers rätt att kunna undvika kontakt med förövaren under det straffrättsliga förfarandet. Artiklarna 20 och 21 reglerar rätten till skydd vid brottsutredningar och skydd av privatliv. Enligt artikel 22 ska medlemsstaterna säkerställa att det görs en individuell bedömning av brottsoffer för att fastställa eventuella specifika skyddsbehov och behov för att få del av särskilda åtgärder under de straffrättsliga förfarandenas gång. Inom ramen för den individuella bedömningen ska särskild uppmärksamhet ägnas åt vissa brottsoffer, bl.a. sådana som har lidit avsevärd skada till följd av brottets allvar. Offer för terrorism ska härvid enligt artikeln vederbörligen beaktas. I artikel 23 behandlas rätten till skydd och skyddsåtgärder för brottsoffer med specifika skyddsbehov under straffrättsliga förfaranden. I artikel 26 finns bestämmelser om samarbete och samordning av insatser på brottsofferområdet. Vidare anges att medlemsstaterna på olika sätt ska verka för att höja medvetenheten om bl.a. de rättigheter som fastställs i direktivet. Brottsofferdirektivet genomfördes i svensk rätt genom framför allt vissa ändringar i rättegångsbalkens regler om tolkning och översättning åt målsägande i brottmål samt målsägandens rätt till information om tidpunkt och plats för sammanträden inför rätten. I propositionen Genomförande av brottsofferdirektivet bedömde regeringen att övriga åtaganden i direktivet redan uppfylldes av gällande rätt, med undantag av tillkommande förordningsändringar (prop. 2014/15:77 s. 10-14). Terrorismrambeslutet Den 13 juni 2002 antogs rådets rambeslut 2002/475/RIF om bekämpande av terrorism (terrorismrambeslutet). Syftet var framför allt att fastställa minimiregler för brottsrekvisit och påföljder vid terroristbrott, vilka särskilt skulle återspegla allvaret i den typen av brottslighet. Rambeslutet var ett led i EU:s arbete med att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i EU. Terrorismrambeslutet genomfördes i svensk rätt genom terroristbrottslagen och vissa ändringar i befintlig lagstiftning, bl.a. i brottsbalken (prop. 2002/03:38). Ett ändringsrambeslut (rådets rambeslut 2008/919/RIF av den 28 november 2008 om ändring av rambeslut 2002/475/RIF om bekämpande av terrorism) genomfördes i svensk rätt genom bl.a. lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet (prop. 2009/10:78). Terrorismdirektivet Terrorismdirektivet antogs den 15 mars 2017 och innehåller, förutom brottsofferbestämmelserna, i huvudsak straffrättsliga bestämmelser. Terrorismdirektivet ersätter terrorismrambeslutet för de medlemsstater som är bundna av direktivet. Direktivet är indelat i sex avdelningar och består av inledande skäl och 31 artiklar. I avdelning I anges direktivets syfte och vissa definitioner. I artikel 1 fastslås minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder på området för terroristbrott, brott med anknytning till en terroristgrupp och brott med anknytning till terroristverksamhet samt åtgärder för skydd av, och stöd och hjälp till, offer för terrorism. Artikel 2 definierar vissa begrepp som används i direktivet. Begreppet offer för terrorism definieras dock i direktivets inledande skäl 27. Med offer för terrorism avses enligt skälstexten ett offer enligt den definition som fastställs i artikel 2 i brottsofferdirektivet, nämligen en fysisk person som lidit skada, inbegripet fysisk, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust, i den mån skadan respektive förlusten var en direkt följd av ett terroristbrott, eller en familjemedlem till en person vars död var en direkt följd av ett terroristbrott och som har lidit skada av den personens död. Vidare förtydligas i samma skäl att familjemedlemmar till överlevande offer för terrorism ska ha tillgång till de stödtjänster och skyddsåtgärder som framgår av brottsofferdirektivet. I avdelning II (artiklarna 3 och 4) finns bestämmelser om terroristbrott och brott med anknytning till en terroristgrupp och i avdelning III (artiklarna 5-12) finns bestämmelser om brott med anknytning till terroristverksamhet. Avdelning IV (artiklarna 13-23) innehåller allmänna bestämmelser om terroristbrott, brott med anknytning till en terroristgrupp och brott med anknytning till terroristverksamhet. I artikel 13 behandlas bl.a. förhållandet mellan terroristbrott och de andra brotten i direktivet. I artikel 14 anges i vilka fall medhjälp, anstiftan och försök ska kriminaliseras. I avdelning V (artiklarna 24-26) finns terrorismdirektivets brottsofferbestämmelser som är föremål för bedömning i denna promemoria (se avsnitt 3). I avdelning VI (artiklarna 27-31) finns slutbestämmelser om bl.a. ersättande av terrorismrambeslutet, införlivande och rapportering. Av artikel 28 framgår att medlemsstaterna ska ha genomfört direktivet senast den 8 september 2018. I artikel 24 finns bestämmelser om hjälp och stöd till offer för terrorism. Artikel 24.1 slår fast att utredningar av eller lagföring för de brott som omfattas av direktivet inte ska vara beroende av en anmälan eller en angivelse, åtminstone om gärningarna begåtts på svenskt territorium. Artikel 24.2 och 24.3 reglerar medlemsstaternas skyldighet att tillhandahålla hjälp och stöd till offer för terrorism genom s.k. stödtjänster samt vilka minimikrav som gäller för dessa. Av artikel 24.2 framgår att stödtjänster inriktade på de specifika behoven hos offer för terrorism ska finnas inrättade i enlighet med brottsofferdirektivet och att dessa ska finnas att tillgå omedelbart efter en terroristattack och så länge det är nödvändigt. Mer specificerade och kvalificerade krav på stödtjänsterna och dessas omfattning framgår av artikel 24.3. Stödtjänsterna ska kunna tillhandahålla hjälp och stöd till offer för terrorism i enlighet med deras specifika behov. Tjänsterna ska vara konfidentiella, kostnadsfria och lättillgängliga för alla offer för terrorism och särskilt omfatta dels emotionellt och psykologiskt stöd, såsom traumastöd och traumarådgivning, dels rådgivning och information om relevanta rättsliga, praktiska eller ekonomiska frågor och dels hjälp med anspråk på ersättning som enligt den berörda medlemsstatens nationella rätt finns att tillgå för offer för terrorism. Enligt artikel 24.4 ska det finnas mekanismer eller protokoll som medger att stödtjänster för offer för terrorism aktiveras inom ramen för den nationella infrastrukturen för insatser vid nödsituationer. Det ska inbegripa en samordning mellan relevanta aktörer för att det ska vara möjligt att tillhandahålla ett heltäckande bemötande av behoven hos offren och deras familjemedlemmar, inbegripet adekvata medel som gör det lättare att identifiera dessa och kommunicera med dem. Enligt artikel 24.5 ska medlemsstaterna säkerställa att adekvat medicinsk behandling tillhandahålls offer för terrorism omedelbart efter en terroristattack och så länge det är nödvändigt. Artikel 24.6 föreskriver att offer för terrorism ska ha tillgång till rättshjälp i enlighet med artikel 13 i brottsofferdirektivet. Av artikel 25 framgår att åtgärder för att skydda offer för terrorism och deras familjemedlemmar i enlighet med brottsofferdirektivet ska finnas tillgängliga. Artikel 26.1 anger att offer för terrorism som är bosatta i en annan medlemsstat än den där terroristbrottet begicks ska ha tillgång till information om sina rättigheter, tillgängliga stödtjänster och tillgängliga system för ersättning i den medlemsstat där terroristbrottet begicks. Av artikel 26.2 framgår att offer för terrorism ska ha tillgång till stödtjänster enligt artikel 24.3 a och b i den medlemsstat i vilken de är bosatta även om terroristbrottet begicks i en annan medlemsstat. Terrorismdirektivet har, med undantag för brottsofferbestämmelserna, genomförts i svensk rätt genom bl.a. utvidgningar av straffbestämmelser på området, däribland ändringar i terroristbrottslagen, vilka trädde i kraft den 1 september 2018 (prop. 2017/18:174). 5 Terrorismdirektivets brottsofferbestämmelser uppfylls genom svensk rätt Regeringens bedömning: Det krävs inga lagändringar för att genomföra terrorismdirektivets brottsofferbestämmelser. Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian görs dock bedömningen att vissa åtgärder behövs för att offer för terrorism fullt ut ska ha rätt till kostnadsfritt psykologiskt stöd omedelbart efter en terroristattack och så länge det är nödvändigt. I syfte att åstadkomma detta föreslås i promemorian att bestämmelsen om grundavdrag i 13 § brottsskadelagen upphävs. Regeringen lämnar av andra skäl ett likalydande förslag (se avsnitt 6). Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna som yttrar sig instämmer i eller har inga invändningar mot promemorians bedömning att det inte krävs några andra lagändringar än den som föreslås i promemorian för att terrorismdirektivet ska uppfyllas av svensk rätt. En del remissinstanser ifrågasätter dock promemorians bedömning att gällande rätt uppfyller vissa av skyldigheterna i direktivet. Några av dessa synpunkter rör frågan om huruvida terrorismdirektivets begreppsdefinitioner kan anses omfattade av svensk rätt. Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet gör t.ex. bedömningen att det finns en risk för avgränsningssvårigheter mellan begreppen familjemedlemmar och närstående. Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Umeå universitet anser att det kan ifrågasättas om definitionen av offer för terrorism kan anses genomförd mot bakgrund av att begreppen brottsoffer och familjemedlemmar inte har några legaldefinitioner i svensk rätt. Universitetet ifrågasätter också om Sverige kan anses leva upp till direktivet såvitt avser offer som har utsatts för terroristbrott i ett annat medlemsland än bosättningslandet. Andra remissinstanser som Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och Socialstyrelsen anser att promemorians bedömning grundar sig på en bitvis bristfällig beskrivning av rättsläget. Några remissinstanser gör bedömningen att det kan bli svårt att erbjuda stödtjänster på det sätt som direktivet föreskriver i områden med geografiska utmaningar, t.ex. glesbygdsområden. Länsstyrelsen i Norrbottens län påtalar t.ex. att det i Norrbotten i många fall är väldigt långa avstånd till sådana vårdinrättningar som erbjuder specialiserade stödtjänster med trauma- och kriskompetens. Åklagarmyndigheten pekar på ett behov av en analys av brottsoffers möjlighet att ta del av sådana stödtjänster som är knutna till en förundersökning när denna läggs ner på grund av att en misstänkt avlider. Vissa remissinstanser, bl.a. Region Stockholm, efterfrågar en översyn av gällande sekretessregler så att det t.ex. blir lättare att sammanföra familjemedlemmar efter en terroristattack. Skälen för regeringens bedömning Genomförandet av terrorismdirektivets brottsofferbestämmelser i Sverige Ett direktiv är bindande för medlemsstaterna när det gäller det resultat som ska uppnås, men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Det innebär att medlemsstaterna inte är bundna av sådant som direktivets terminologi eller systematik om det avsedda resultatet kan uppnås på annat sätt. I promemorian görs bedömningen att Sverige huvudsakligen lever upp till sina åtaganden enligt terrorismdirektivets brottsofferbestämmelser. Det gäller bl.a. kravet på att utredning av eller lagföring för brott inte ska vara beroende av anmälan eller angivelse från brottsoffer (artikel 24.1), tillhandahållande av adekvat medicinsk behandling för offer för terrorism omedelbart och så länge det är nödvändigt (artikel 24.5) och tillgång till rättshjälp i enlighet med brottsofferdirektivet (artikel 24.6). Regeringen delar denna bedömning. Enligt promemorians bedömning lever Sverige också upp till kravet att åtgärder för att skydda offer för terrorism och deras familjemedlemmar ska finnas tillgängliga i enlighet med brottsofferdirektivet (artikel 25). Kravet innebär bl.a. att särskild uppmärksamhet ska ägnas åt risken för hot eller vedergällning vid bedömning av om och i vilken utsträckning offer för terrorism och deras familjemedlemmar bör få del av skyddsåtgärder under straffrättsliga förfaranden. Bedömningen i promemorian görs bl.a. mot bakgrund av den individuella skyddsbedömning som polisen ska göra för att fastställa en målsägandes behov av särskilda skyddsåtgärder under förundersökning och rättegång (13 f § förundersökningskungörelsen [1947:948]). Bestämmelsen infördes som ett led i genomförandet av brottsofferdirektivet år 2015 (jfr Ds 2014:14 s. 157-216). Regeringen delar bedömningen att direktivet även i denna del ska anses genomfört i Sverige. Direktivet ställer vidare krav på att det vid nödsituationer ska finnas mekanismer eller protokoll som medger att stödtjänster för offer för terrorism aktiveras inom ramen för medlemsstaternas nationella infrastrukturer för insatser (artikel 24.4). Sådana mekanismer eller protokoll ska bl.a. inbegripa samordning mellan relevanta myndigheter, byråer och organ för att det ska vara möjligt att tillhandahålla ett heltäckande bemötande av behoven hos offren och deras familjemedlemmar. I promemorian görs bedömningen att Sverige uppfyller även detta krav. Enligt promemorians bedömning finns det dock anledning att därutöver förbättra bemötandet av offer för terrorism och deras familjemedlemmar ytterligare på informationsområdet, vilket regeringen återkommer till i avsnitt 7. Bedömningen att Sverige uppfyller kravet görs framför allt mot bakgrund av den svenska krisberedskapen, vilken involverar en stor mängd aktörer, såväl offentliga som civila, och bygger på ett flertal olika författningar och föreskrifter på olika nivåer varav förordningen (2015:1052) om krisberedskap och bevakningsansvariga myndigheters åtgärder vid höjd beredskap har en central roll. Den pekar bl.a. ut vissa centrala myndigheter med särskilt ansvar för krisberedskapen, såsom Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Socialstyrelsen, Polismyndigheten samt Säkerhetspolisen. Även i denna del instämmer regeringen i promemorians bedömning. Slutligen ska medlemsstaterna säkerställa att stödtjänster, inriktade på de specifika behoven hos offer för terrorism, finns inrättade i enlighet med brottsofferdirektivet och att dessa finns att tillgå omedelbart efter en terroristattack och så länge det är nödvändigt (artikel 24.2). Dessa stödtjänster ska vidare ha den omfattning och uppfylla de specificerade och kvalificerade krav som framgår av artikel 24.2 och 24.3. Medlemsstaterna ska enligt artikel 26 också säkerställa att offer för terrorism bosatta i en annan medlemsstat än den där terroristbrottet begicks har tillgång till de rättigheter som anges i artikeln. I promemorian görs bedömningen att Sverige, förutom såvitt avser kostnadsfritt psykologiskt stöd, uppfyller även dessa krav. Under nedanstående rubriker redovisas regeringens syn på promemorians bedömning och remissinstansernas synpunkter i dessa delar samt avseende definitioner. Definitioner Direktivet ställer inte krav på att några definitioner ska införlivas i nationell rätt. Det direktivet kräver är i stället att de personer som omfattas av definitionerna tillförsäkras de rättigheter som direktivet anger. Definitionen av begreppet offer för terrorism finns i terrorismdirektivets skäl 27. Med offer för terrorism avses ett offer enligt definitionen i artikel 2 i brottsofferdirektivet, nämligen en fysisk person som lidit skada, inbegripet fysisk, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust, i den mån skadan respektive förlusten var en direkt följd av ett terroristbrott, eller en familjemedlem till en person vars död var en direkt följd av ett terroristbrott och som har lidit skada av den personens död. Terrorismdirektivets definitioner av brottsoffer och familjemedlem är alltså utformade i enlighet med brottsofferdirektivets definitioner, men med det tillägget att det nu gäller terroristbrott. Begreppet terroristbrott motsvaras i svensk rätt av terroristbrott enligt 2 och 3 §§ terroristbrottslagen, där vissa kompletteringar gjorts vid genomförandet av terrorismdirektivets straffrättsliga bestämmelser i syfte att uppfylla direktivets krav på vilka gärningar som ska bedömas som terroristbrott (prop. 2017/18:174). Med familjemedlem avses enligt artikel 2.1 b i brottsofferdirektivet make eller maka, person som lever tillsammans med brottsoffret i en fast nära relation, i ett gemensamt hushåll och i ett stabilt och varaktigt förhållande, släktingar i rakt upp- eller nedstigande led, syskon och personer som är beroende av brottsoffret. I svensk rätt förekommer begreppet brottsoffer i bl.a. socialtjänstlagen (2001:453), men någon legaldefinition av begreppet finns inte. Det finns inte heller någon legaldefinition av begreppet familjemedlem. Det utesluter dock inte att nära anhöriga till någon som utsatts för brott kan komma i åtnjutande av vissa av de rättigheter som tillkommer den som utsatts för brottet. I 5 kap. 11 § socialtjänstlagen påtalas t.ex. socialtjänstens ansvar att verka för att såväl den som utsatts för brott som dennes närstående får stöd och hjälp. Bedömningen av vem som ska betraktas som närstående enligt den bestämmelsen ska göras utifrån familje- och levnadsförhållandena i det enskilda fallet. Exempelvis kan makar, sambor, pojk- och flickvänner som en person har ett mer fast och varaktigt förhållande med, föräldrar och fosterföräldrar, mor- och farföräldrar, mostrar och fastrar, syskon, barn och barnbarn omfattas av närståendebegreppet (prop. 2006/07:38 s. 46). I författningar som reglerar det straffrättsliga förfarandet används begreppet målsägande. Med målsägande avses den mot vilken ett brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada (20 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken). Definitionen omfattar alla fysiska personer som lidit fysisk, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust som en direkt följd av ett brott. Om en person får ställning som målsägande uppstår ett antal rättigheter under förundersökningen och den övriga processen. Den som är målsägande kan enligt rättegångsbalkens bestämmelser bl.a. ange brottet till åtal (20 kap. 5 §), väcka enskilt åtal (20 kap. 8 § första stycket), biträda åtalet (20 kap. 8 § andra stycket), föra talan om enskilt anspråk (22 kap.), överklaga en dom eller ett beslut till högre rätt (20 kap. 8 § andra stycket) och i vissa fall överta åtalet (20 kap. 9 § andra stycket). En målsägande kan också vända sig till överordnad åklagare och begära överprövning av beslut som åklagaren meddelat t.ex. under förundersökningen (jfr 7 kap. 2 och 5 §§). Målsäganden har enligt lagen (1988:609) om målsägandebiträde under vissa förutsättningar rätt att biträdas av ett målsägandebiträde under förundersökning och rättegång. Efterlevande som inte omfattas av målsägandebegreppet, t.ex. make, bröstarvingar, föräldrar eller syskon, har enligt 20 kap. 13 § rättegångsbalken partiell ställning som målsägande och har rätt att ange brottet eller föra talan om det. Härigenom tillförsäkras även efterlevande till en avliden person som utsatts för ett brott samma processuella rättigheter som den som är målsägande enligt legaldefinitionen. I samband med genomförandet av brottsofferdirektivet konstaterades att räckvidden av vissa rättigheter enligt direktivet kan begränsas till en viss krets av målsägande i enlighet med den roll de har i det nationella straffrättsliga systemet i fråga. Regeringen konstaterade att det innebär att alla personer som omfattas av definitionen av begreppet brottsoffer i direktivet inte behöver ha alla rättigheter som direktivet stadgar (prop. 2014/15:77 s. 12). Detsamma får anses gälla för möjligheten att begränsa kretsen i förhållande till rättigheterna i terrorismdirektivet. I promemorian görs mot denna bakgrund bedömningen att det inte behövs några författningsändringar eller andra åtgärder för att svensk rätt ska uppfylla direktivets krav när det gäller begreppet offer för terrorism. Regeringen delar denna bedömning. Så länge de personer som omfattas av definitionen tillförsäkras de rättigheter som direktivet anger har avsaknaden av legaldefinitioner av begrepp som brottsoffer och familjemedlemmar ingen betydelse. Några avgränsningssvårigheter mellan begreppen familjemedlemmar, som förekommer i terrorismdirektivet, och närstående, som bl.a. förekommer i socialtjänstlagen, bör därmed inte heller uppkomma. Region Stockholm anser att begränsningen till familjemedlemmar till avlidna offer i terrorismdirektivet är olycklig då överlevande offers familjemedlemmar kan ha ett lika stort krisstödsbehov. Såväl terrorismdirektivet som brottsofferdirektivet skiljer dock mellan familjemedlemmar till avlidna respektive överlevande offer. Medan stödtjänster enligt artikel 24 i terrorismdirektivet enbart behöver finnas tillgängliga för familjemedlemmar till avlidna offer för terrorism ska familjemedlemmar till överlevande offer för terrorism få tillgång till samtliga stödtjänster i enlighet med brottsofferdirektivet. Att denna åtskillnad är avsiktlig framgår av skäl 27 i terrorismdirektivet. Med hänsyn till att de stödtjänster som tillhandhålls i Sverige, och därigenom uppfyller terrorismdirektivets krav, inte är specifikt beroende av brottsrubricering torde skillnaden dock sakna praktisk betydelse i Sverige. Detsamma gäller den risk för oklarhet som Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Umeå universitet uppmärksammar när det gäller hur en stödtjänst ska hanteras innan det står klart vilken rubricering ett brott ska få, dvs. innan det står klart om det är kraven i brottsofferdirektivet eller i terrorismdirektivet som gäller. Tillgång till hjälp och stöd från stödtjänster I promemorian görs bedömningen att Sverige uppfyller vad direktivet kräver i fråga om att stödtjänster inriktade på de specifika behoven hos offer för terrorism ska finnas inrättade i enlighet med brottsofferdirektivet och att dessa ska finnas att tillgå omedelbart efter en terroristattack och så länge det är nödvändigt. Vidare görs bedömningen att även de särskilda krav som specificerar stödtjänsternas omfattning enligt artikel 24.3 i huvudsak uppfylls, med undantag för kravet på att offer för terrorism fullt ut ska anses berättigade till kostnadsfritt psykologiskt stöd. Enligt artikel 24.2 i terrorismdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att stödtjänster inriktade på de specifika behoven hos offer för terrorism finns inrättade i enlighet med brottsofferdirektivet. Enligt artikel 8.1 i brottsofferdirektivet ska medlemsstaterna bl.a. säkerställa att brottsoffer efter behov får kostnadsfri och konfidentiell hjälp från stödverksamheter för brottsoffer, såväl före som under och en lämplig tid efter straffrättsliga förfaranden. I artikel 9 i brottsofferdirektivet specificeras vilka minimikrav dessa stödverksamheter ska uppfylla. De ska t.ex. tillhandahålla information, rådgivning och stöd som är relevant för brottsoffers rättigheter, bl.a. upplysningar om nationella system för brottsskadeersättning och deras roll i straffrättsliga förfaranden, inbegripet förberedelser för att närvara vid rättegång. De ska vidare tillhandahålla information om eller direkt hänvisning till befintliga stödverksamheter samt ge emotionellt och, där sådant finns att tillgå, psykologiskt stöd. Terrorismdirektivet går enligt artikel 24.2 något längre än brottsofferdirektivet när det gäller vad stödtjänsterna ska erbjuda. Stödtjänster ska enligt nämnda artikel finnas att tillgå omedelbart efter en terroristattack och så länge det är nödvändigt. I artikel 24.3 specificeras därutöver att hjälp och stöd ska kunna tillhandahållas till offer för terrorism i enlighet med deras specifika behov. Stödtjänsterna ska enligt samma artikel, förutom att vara konfidentiella, kostnadsfria och lättillgängliga för alla offer för terrorism, särskilt omfatta dels emotionellt och psykologiskt stöd, såsom traumastöd och traumarådgivning, dels rådgivning och information om relevanta rättsliga, praktiska eller ekonomiska frågor och dels hjälp med anspråk på ersättning som enligt den berörda medlemsstatens nationella rätt finns att tillgå för offer för terrorism. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att Sverige genom den bredd av befintliga möjligheter till hjälp och stöd från bl.a. socialtjänst, hälso- och sjukvård, rättsväsendets aktörer och ideella organisationer lever upp till vad terrorismdirektivet kräver i fråga om att det ska finnas stödtjänster inriktade på de specifika behoven hos offer för terrorism samt att dessa ska finnas att tillgå omedelbart efter en terroristattack och så länge det är nödvändigt. När det gäller de särskilda krav som specificerar stödtjänsterna och dessas omfattning enligt artikel 24.3 delar regeringen också bedömningen i de delar där Sverige anses leva upp till kraven genom nämnda möjligheter till hjälp och stöd. Till skillnad från promemorian anser regeringen dock att detsamma gäller för kravet på kostnadsfrihet avseende psykologiskt stöd, vilket utvecklas närmare under nästa rubrik. Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Umeå universitet anser att det kan ifrågasättas om Sverige lever upp till terrorismdirektivets brottsofferbestämmelser fullt ut t.ex. när det gäller stödtjänster till offer för terrorism. Universitetet efterfrågar bl.a. ytterligare kartläggning och forskning om de särskilda behov som offer för terrorism kan ha för att få ett bättre bedömningsunderlag i frågan. Regeringen håller med om att det vore av stort värde med ytterligare kartläggning och forskning på området. Regeringen delar även Region Stockholms uppfattning att skillnaden mellan socialtjänstens stöd och hälso- och sjukvårdens psykologiska stöd skulle kunna utredas vidare samt att övergången från akut till långsiktigt psykologiskt stöd skulle kunna utvecklas ytterligare. Detsamma gäller det som regionen tar upp om att vissa sekretessregler skulle kunna ses över i syfte att bl.a. undersöka om sammanförande av familjemedlemmar eller överförande av personer mellan olika aktörer vid terrorhändelser kan förenklas. En sådan mer genomgripande översyn ryms dock inte inom detta lagstiftningsärende och är enligt regeringens mening inte heller nödvändig för bedömningen av om Sverige uppfyller sina åtaganden enligt direktivet. Promemorians beskrivning av gällande rätt och andra förhållanden som ligger till grund för promemorians bedömning att Sverige lever upp till vad som krävs beträffande stödtjänsterna får viss kritik från en del remissinstanser. SKR anser t.ex. att promemorian beskriver socialtjänstens ansvar som något mer omfattande än vad som följer av socialtjänstlagen, bl.a. när det gäller rätt till stöd och bistånd för brottsoffer och deras närstående, skyldighet att lämna hjälp till brottsoffer omedelbart, ekonomiska behovsprövningar vid biståndsinsatser som inte är av ekonomisk art samt socialtjänstens informations- och rådgivningsansvar. Socialstyrelsen framför en liknande synpunkt när det gäller rätt till bistånd för personer som inte är bosatta i Sverige eller som vistas här illegalt men omfattas av personkretsen i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. SKR gör därutöver gällande att promemorians beskrivning av hälso- och sjukvården brister i vissa avseenden, bl.a. genom att felaktigt beskriva den som en rättighet. Beträffande dessa invändningar kan det inledningsvis konstateras att stödtjänsterna ska vara inriktade på och ges i enlighet med de specifika behoven hos offer för terrorism. Skyldigheten att tillhandahålla stöd är alltså inte ovillkorlig, utan ska motsvara de behov som finns hos brottsoffren. När det gäller insatser från socialtjänsten ges, precis som Socialstyrelsen påpekar, insatser efter en individuell behovsprövning enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen. Även när det gäller offer för terrorism behöver insatserna vara anpassade till de individuella behov som kan finnas hos enskilda. Av 5 kap. 11 § första stycket socialtjänstlagen framgår att socialtjänsten har ett särskilt ansvar att verka för att den som utsatts för brott och dennes närstående får stöd och hjälp. Som konstateras i promemorian innefattar det bl.a. ett informationsansvar, vilket kan variera utifrån behov och omständigheter i det enskilda fallet. I promemorian konstateras vidare att den enskilde alltid ska garanteras omedelbar hjälp oavsett i vilken kommun han eller hon befinner sig när hjälpen behövs. Av 2 a kap. 1 § socialtjänstlagen framgår att det är kommunen där den enskilde vistas som har ansvar för att lämna stöd och hjälp, om inte annat följer av 3-5 §§. För det fall det står klart att en annan kommun än vistelsekommunen ansvarar för att ge stöd och hjälp är vistelsekommunens ansvar enligt 2 a kap. 2 § socialtjänstlagen begränsat till akuta situationer. Som Socialstyrelsen anför kan rätten till bistånd från socialtjänsten vara begränsad för personer som omfattas av lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. Av 1 § framgår att den som omfattas av lagen inte har rätt till bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen för förmåner av motsvarande karaktär. Bistånd lämnas i stället enligt 13 § lagen om mottagande av asylsökande m.fl. i form av logi, bostadsersättning, dagersättning och särskilt bidrag. Stödtjänsterna i terrorismdirektivet tar dock enligt regeringens uppfattning främst sikte på andra insatser än de som omfattas av den lagen. Enligt 4 kap. 2 § socialtjänstlagen får socialnämnden dessutom ge bistånd utöver vad som följer av 4 kap. 1 § socialtjänstlagen om det finns skäl för det. Redan i samband med genomförandet av brottsofferdirektivet (prop. 2014/15:77 s. 14) konstaterades att gällande rätt uppfyller direktivets krav på att stöd- och hjälpinsatser enligt socialtjänstlagen ska tillhandahållas kostnadsfritt (8 kap. 1 § första stycket socialtjänstlagen). Detsamma gäller även i förhållande till terrorismdirektivet. Enligt regeringens mening lämnar nuvarande lagstiftning därmed utrymme för att ge bistånd på sätt som förutsätts av direktivet. Några remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Västerbottens län och Länsstyrelsen i Norrbottens län, anser att det kan bli svårt att erbjuda stödtjänster på det sätt som direktivet föreskriver i områden med geografiska utmaningar, t.ex. glesbygdsområden, inte minst när det gäller kravet på omedelbarhet. Sveriges geografiska utformning och ojämna befolkningsfördelning medför att förutsättningarna att få stöd skiljer sig åt beroende på var i landet en extraordinär händelse, t.ex. en terroristattack, inträffar. Detta gäller bl.a. tidsintervallet från ett larm om att något har inträffat till att hjälp på plats kan erbjudas. Kravet på omedelbarhet får emellertid ses i ljuset av vad som sägs i artikel 24.4 och skäl 29, dvs. att ett heltäckande bemötande av de specifika behoven hos offer för terrorism ska tillhandahållas omedelbart efter en terroristattack och så länge det är nödvändigt inom ramen för den nationella infrastrukturen för insatser vid nödsituationer. Att tiden för själva hjälpinsatsen kan skifta beroende på avstånd gäller inom hela det larmsystem som Sverige har utformat för att bistå nödställda. Kravet på omedelbarhet måste därmed förstås som förmågan att reagera på en begäran om stöd, och att då kunna erbjuda de särskilda stödtjänster som avses i direktivet, med hänsyn till denna infrastruktur. Regeringen anser därmed att Sverige uppfyller sina åtaganden enligt direktivet inom detta område trots de geografiska utmaningarna. Vissa stödtjänster tillhandahålls enbart under pågående förundersökning. Det kan t.ex. handla om att målsäganden enligt 13 a § förundersökningskungörelsen ska informeras om att åklagaren under vissa förutsättningar kan föra talan om enskilt anspråk vid rättegång eller om förutsättningarna för att få ett målsägandebiträde förordnat. Åklagarmyndigheten påpekar, mot bakgrund av att personer som misstänks ha begått terroristbrott ibland avlider vid gärningstillfället, att en förundersökning typiskt sett läggs ner när en misstänkt gärningsperson avlider. Myndigheten efterfrågar en analys av möjligheten för brottsoffer att få tillgång till sådana stödtjänster i dessa fall. Enligt regeringens uppfattning är emellertid sådana stödtjänster som enbart tillhandahålls under pågående förundersökning normalt inte längre aktuella när en förundersökning läggs ner. Ett förordnat målsägandebiträde ska t.ex. enligt 3 § lagen (1988:609) om målsägandebiträde ta till vara målsägandens intressen i ett brottmål, men om förundersökningen läggs ner pågår inte längre något sådant brottmål som aktualiserar ett behov av målsägandebiträde. En målsägande eller ett brottsoffer kan självklart ha behov av stöd och hjälp i sådana frågor där ett målsägandebiträde normalt sett bistår ändå. Sådant bistånd kan i sådana fall i stället tillhandahållas av andra aktörer, t.ex. socialtjänstens allmänna ansvar att lämna stöd och hjälp till utsatta. Handlar det i stället om möjligheten att få brottsskadeersättning för eventuell skada till följd av brott kan även t.ex. Brottsoffermyndigheten vara behjälplig. Regeringen delar, till skillnad från Länsstyrelsen i Västerbottens län, promemorians uppfattning att sådana icke rättsligt bindande tystnadslöften som avges av stödpersoner verksamma inom ideella organisationer får anses tillräckligt för att kravet på konfidentiella stödtjänster ska anses uppfyllt. Av 15 kap. 1 § socialtjänstlagen följer att den som är eller har varit verksam inom en förening eller annan enskild verksamhet som utför insatser enligt nämnda lag inte obehörigen får röja vad han eller hon har fått veta om enskildas personliga förhållanden. Vid verksamhet som kan förekomma utanför dessa ramar eller liknande reglering bör en förutsättning i och för sig vara att tystnadsplikten tydligt framgår av den aktuella organisationens stadgar, interna riktlinjer eller liknande. Så är t.ex. fallet för den stödverksamhet som bedrivs inom ramen för Brottsofferjouren Sveriges verksamhet. Det kan också åter framhållas att ett direktiv är bindande när det gäller det resultat som ska uppnås, men överlåter åt medlemsstaterna att bestämma form och tillvägagångssätt. I likhet med SKR noterar regeringen slutligen att regionerna, till skillnad från vad som anges i promemorian, enligt 8 kap. 3 och 4 §§ hälso- och sjukvårdslagen är skyldiga att erbjuda såväl öppen vård som akut sjukvård åt patienter bosatta i en annan region mot patientavgift. Det bidrar ytterligare till den sammanlagda bedömningen att Sverige lever upp till direktivets krav när det gäller tillgång till hjälp och stöd från stödtjänster. Kostnadsfritt emotionellt och psykologiskt stöd Enligt promemorians bedömning krävs det vissa åtgärder för att offer för terrorism ska anses fullt ut berättigade till psykologiskt stöd omedelbart efter en terroristattack och så länge det är nödvändigt på ett kostnadsfritt sätt. I promemorian föreslås att bestämmelsen om grundavdrag i 13 § brottsskadelagen tas bort i syfte att fullt ut åstadkomma ett sådant kostnadsfritt psykologiskt stöd. Emotionellt och psykologiskt stöd tillhandahålls i Sverige i enlighet med de krav som gäller enligt brottsofferdirektivet och terrorismdirektivet på många olika sätt och genom många aktörer. Socialtjänsten har t.ex. ett övergripande ansvar att stödja och hjälpa brottsoffer och deras närstående (5 kap. 11 § socialtjänstlagen). Det finns vidare ett stort antal ideella organisationer som bedriver stödverksamhet innefattande krisstöd och medmänskligt stöd. Även inom rättsväsendet lämnas till viss del sådant stöd som avses i direktivet, bl.a. genom Polismyndighetens generella arbete med att tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp vid katastrofer och liknande. Reglerna om målsägandebiträde och rätten att åtföljas av stödperson under rättegång enligt 20 kap. rättegångsbalken är också en del av detta stöd. Den vård som tillhandahålls av regionerna genom hälso- och sjukvården måste självklart också beaktas i detta sammanhang. Redan de åligganden som följer av brottsofferdirektivet innebär att Sverige under vissa förutsättningar ska tillhandahålla psykologiskt stöd till brottsoffer som, i förekommande fall, ska vara kostnadsfritt (artikel 9). Det sätt som detta stöd tillhandahålls i Sverige är detsamma för brottsoffer generellt som när det gäller offer för terrorism. Vid genomförandet av brottsofferdirektivet gjorde regeringen bedömningen att gällande rätt, såvitt nu är av betydelse, uppfyller åtagandena i det direktivet (prop. 2014/15:77 s. 13). Frågan är om det finns anledning att nu göra en annan bedömning avseende kostnadsfritt psykologiskt stöd till brottsoffer. I promemorian konstateras att i den mån kostnader för psykologiskt stöd uppstår handlar det framför allt om sådana patientavgifter eller motsvarande som kan förekomma inom hälso- och sjukvården. Till en början kan det konstateras att kostnader för patientavgifter högst får uppgå till ett belopp om f.n. 1 100 kronor per år för den enskilde (det s.k. högkostnadsskyddet i 17 kap. 6 § hälso- och sjukvårdslagen [2017:30]). Den som har drabbats av skada till följd av brott, t.ex. terroristbrott, har vidare enligt 1 och 2 §§ brottsskadelagen rätt till brottsskadeersättning under de förutsättningar som anges där. Det omfattar även t.ex. patientavgifter, vilka skadeståndsrättsligt blir att betrakta som personskada (4 § brottsskadelagen och 5 kap. 1 § skadeståndslagen [1972:207]). Brottsskadeersättning för personskada betalas enligt huvudregeln i 2 § brottsskadelagen ut om brottet har begåtts i Sverige eller när brottet har begåtts utomlands och den skadelidande har hemvist i Sverige. Vid bestämmande av brottsskadeersättning ska ett grundavdrag göras (13 §). Avdragsbeloppet bestäms enligt de regler som framgår av 3 § brottsskadeförordningen och uppgår f.n. till 1 500 kronor. I vissa fall ska grundavdrag inte göras, t.ex. när det handlar om ersättning till barn som har bevittnat brott. Grundavdrag ska inte heller göras om det finns särskilda skäl som talar emot det. Av promemorians framställning framgår att sådana särskilda skäl enligt Brottsoffermyndighetens praxis har ansetts föreligga bl.a. när den skadade avlidit till följd av brottet eller när den skadelidande har en låg ålder. I 14 § brottsskadelagen finns övre och under beloppsgränser för brottsskadeersättningen. För personskada i form av ett engångsbelopp betalas ersättning ut med högst tjugo gånger det prisbasbelopp som vid tillfället gäller enligt socialförsäkringsbalken och i form av livränta med högst tre gånger samma prisbasbelopp för varje år. Om den sammanlagda ersättningen är lägre än 100 kronor betalas ersättning inte ut. Av artikel 24.2 i terrorismdirektivet framgår att stödtjänster för offer för terrorism kan tillhandahållas som en integrerad del av allmänna stödtjänster för brottsoffer, vilka kan ta i anspråk redan befintliga enheter som tillhandahåller specialiserat stöd. På motsvarande sätt gäller enligt artikel 8.3 i brottsofferdirektivet att stödverksamheterna enligt det direktivet kan tillhandahållas som en integrerad del av allmänna stödverksamheter för brottsoffer. Bedömningen att Sverige lever upp till terrorismdirektivets krav när det gäller stödtjänster görs, som framgår ovan, mot bakgrund av det sammanlagda system av allmänna stödtjänster som tillhandahålls genom befintliga möjligheter till hjälp och stöd från bl.a. socialtjänst, hälso- och sjukvård, rättsväsendets aktörer och ideella organisationer. Regeringen anser att även kravet på kostnadsfrihet i terrorismdirektivet måste förstås mot denna bakgrund. Det kan därmed inte betraktas som ett absolut krav utan får i stället anses innebära att det ska finnas ett system som erbjuder stödtjänster enligt direktivet samt att brottsoffer inte ska behöva stå för finansieringen av dessa. Det system som redogjorts för ovan uppfyller enligt regeringen dessa förutsättningar. Att det finns patientavgifter i hälso- och sjukvårdslagen samt beloppsgränser och grundavdrag i brottsskadelagen är enligt regeringens mening inte tillräckligt för att ändra bedömningen att Sverige uppfyller vad direktivet kräver, även när det gäller kostnadsfritt psykologiskt stöd. Regeringen anser emellertid ändå att grundavdraget vid bestämmande av brottsskadeersättning bör upphävas (se avsnitt 6). Att upphäva grundavdraget bidrar dessutom till att terrorismdirektivets krav på kostnadsfrihet avseende stödtjänster säkerställs på ett ännu tydligare sätt i nationell lagstiftning. Regeringen gör alltså en annan bedömning än promemorian såvitt avser frågan om huruvida offer för terrorism redan enligt gällande svensk rätt ska anses ha tillgång till psykologiskt stöd omedelbart efter en terroristattack och så länge det är nödvändigt på ett kostnadsfritt sätt. Att regeringen delar promemorians bedömning i övrigt när det gäller stödtjänsterna innebär att Sverige, enligt regeringens mening, till fullo lever upp till direktivets krav även när det gäller tillgång till stödtjänster samt utformning och innehåll av dessa. Rättigheter för offer för terrorism bosatta i en annan medlemsstat När det gäller rättigheter för offer för terrorism bosatta i en annan medlemsstat görs i promemorian bedömningen att Sverige uppfyller direktivets krav genom bl.a. den information som tillhandahålls av olika aktörer, t.ex. socialtjänsten och hälso- och sjukvården, men även genom de åtgärder som vidtas av t.ex. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap samt Utrikesdepartementets konsulära verksamhet vid katastrofer utomlands. Ett exempel som nämns är att staten enligt lagen (2010:813) om konsulära katastrofinsatser i vissa fall vid en kris eller katastrof bistår med evakuering till en säker plats utomlands för enskilda med anknytning till eller hemvist i Sverige. Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Umeå universitet ifrågasätter om Sverige lever upp till direktivets krav när det gäller offer som utsätts för terroristbrott i ett annat medlemsland än bosättningslandet. Universitetet framför bl.a. att det kan finnas brister i arbetet med att identifiera utländska offer vid en terroristattack i Sverige eller att utsattheten hos offer som är bosatta i Sverige, men utsätts för en terroristattack utomlands, kanske inte kommer till myndigheternas kännedom. Det finns ett flertal olika aktörer som i olika skeden ansvarar för att lämna relevant information till brottsoffer som utsätts för terroristbrott i Sverige, oavsett deras hemvist. Detsamma gäller sådana åtgärder som innefattar identifiering av offren, såsom hälso- och sjukvårdens rutiner för patientregistrering eller Polismyndighetens registrering av uppgifter om drabbade, såväl överlevande som döda. Även vid terroristbrott utomlands finns det ett flertal olika aktörer i Sverige som i olika skeden ansvarar för att ge stöd och information till offer med svensk bosättning och deras närstående. Inom ramen för utrikesförvaltningen samverkar t.ex. Utrikesdepartementet och utrikesrepresentationen, dvs. Sveriges ambassader och konsulat utomlands. Utrikesrepresentationen har en central roll för det operativa arbetet på plats i ett krisområde utomlands samt som en länk till myndigheter och aktörer som bistår drabbade och närstående vid hemkomsten till Sverige. Utrikesdepartementet ansvarar t.ex. för att söka information om drabbade svenskar på plats, identifiera deras behov av konsulärt stöd, bistå med information och råd samt i förekommande fall förmedla information till svenska myndigheter m.m. Mot denna bakgrund gör regeringen samma bedömning som promemorian, dvs. att Sverige lever upp till direktivets krav även i detta avseende. Därmed gör regeringen bedömningen att Sverige enligt nuvarande lagstiftning lever upp till samtliga av terrorismdirektivets brottsofferbestämmelser. 6 Inget grundavdrag vid bestämmande av brottsskadeersättning Regeringens förslag: Grundavdrag ska inte göras vid bestämmande av brottsskadeersättning. Bestämmelsen om grundavdrag upphävs. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna är positiva till eller har inget att invända mot förslaget. Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet betonar särskilt värdet av att förslaget omfattar alla ärenden om brottsskadeersättning med hänsyn till att de negativa effekterna och brottsoffrens behov ibland kan vara större vid annan allvarlig brottslighet än terroristbrott. Skälen för regeringens förslag Gällande rätt Den som har drabbats av skada till följd av brott kan få skadan ersatt av staten (brottsskadeersättning) enligt reglerna i brottsskadelagen. Sådan ersättning betalas i första hand för personskada och kränkning, men i vissa fall även för sakskada och ren förmögenhetsskada. Vad de olika skadetyperna omfattar framgår av 5 kap. skadeståndslagen, som bestämmelserna i brottsskadelagen hänvisar till. Med personskada avses bl.a. sjukvårdskostnad och inkomstförlust samt fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) eller av bestående art (lyte eller annat stadigvarande men). Som personskada ersätts dock även skada på kläder, glasögon och liknande föremål som den skadade bar på sig vid skadetillfället. Framtida inkomstförlust eller förlust av underhåll ersätts också under vissa förutsättningar (4 §). Kränkningsersättning är en särskild form av s.k. ideellt skadestånd (skadestånd för en icke-ekonomisk skada) vid brottslighet som inneburit en allvarlig kränkning av annan genom ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära (5 §). Sakskada och ren förmögenhetsskada ersätts undantagsvis i vissa situationer, framför allt vid s.k. rymlingsfall, dvs. skador med anledning av brott som begåtts av någon som varit intagen i häkte, anstalt eller viss vårdinrättning (6-8 §§). Dessutom betalas brottsskadeersättning enligt en skälighetsbedömning till barn som har bevittnat ett brott som varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos barnet i hans eller hennes förhållande till en närstående person (9 §). Brottsskadeersättning betalas vid brott som har begåtts i Sverige. Ersättning betalas dock även vid brott som har begåtts utomlands i vissa fall, t.ex. vid personskada eller kränkning där den skadelidande har hemvist i Sverige och statlig ersättning inte bedöms orimlig med hänsyn till den skadelidandes anknytning till landet (2 och 3 §§). Brottsskadeersättning är subsidiär i förhållande till andra ersättningar. Det innebär att den skadelidande först måste undersöka om det finns möjlighet att få ersättning från gärningsmannen eller från en försäkring (10 och 11 §§). Brottsskadeersättningen kan vidare jämkas i vissa fall, t.ex. om den skadelidande genom sitt uppträdande i samband med brottet uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken (12 §). Vid bestämmande av brottsskadeersättning ska ett grundavdrag göras (13 §). Avdragsbeloppet bestäms enligt de regler som framgår av 3 § brottsskadeförordningen och uppgår f.n. till 1 500 kronor. Grundavdrag ska inte göras i vissa fall, t.ex. vid ersättning till barn som har bevittnat brott eller om det finns särskilda skäl som talar emot det. För utbetalning av brottsskadeersättning gäller vidare vissa beloppsgränser (14 §). Ersättning för personskada i form av engångsbelopp betalas ut med högst tjugo gånger det vid beslutstillfället gällande prisbasbeloppet enligt socialförsäkringsbalken och i form av livränta med högst tre gånger samma prisbasbelopp för varje år. Syftet med dessa begränsningar är att staten inte ska behöva betala exceptionellt höga ersättningsbelopp, se propositionen En ny brottsskadelag (prop. 2013/14:94 s. 32 och prop. 1977/78:126 s. 30). Om den sammanlagda ersättningen är lägre än 100 kronor betalas ersättning inte ut. Bakgrunden till det är att utbetalningar av mycket låga belopp kostar mer att administrera än de belopp som betalas ut. Det har därför inte ansetts samhällsekonomiskt motiverat att handlägga alltför låga ersättningsanspråk (prop. 2013/14:94 s. 65). Ärenden om brottsskadeersättning prövas av Brottsoffermyndigheten (21 §). För att en ansökan ska prövas krävs att brottet har anmälts till en brottsutredande myndighet eller sökanden visar giltig anledning till att någon sådan anmälan inte har gjorts och den skadelidande i skälig utsträckning har bidragit till att det anmälda brottet kan utredas (16 §). Däremot krävs inte att gärningsmannen har dömts eller ens åtalats för brottet. Ett beslut om brottsskadeersättning får inte överklagas men Brottsoffermyndigheten får under vissa förutsättningar ompröva beslutet, om det kan ske utan att det blir till nackdel för sökanden (25 och 26 §§). När brottsskadeersättning har betalats inträder staten i den skadelidandes ställe och kan regressvis kräva tillbaka det belopp som har betalats från den person som har orsakat skadan (28 §). I brottsskadelagen finns också bestämmelser om europeisk brottsskadeersättning (35-37 §§). Bestämmelserna syftar till att säkerställa att EU:s medlemsstater, i enlighet med ersättningsdirektivets krav (se avsnitt 4), har en ordning för ersättning till offer för uppsåtliga våldsbrott som har begåtts på deras respektive territorier. Bestämmelserna innebär bl.a. att en ansökan om brottsskadeersättning ska behandlas som en ansökan om europeisk brottsskadeersättning, och överlämnas till behörig myndighet i den andra medlemsstaten, om sökanden begär det. Brottsoffermyndigheten får besluta om brottsskadeersättning även om ett sådant överlämnande har skett. Grundavdrag bör inte längre göras vid bestämmande av brottsskadeersättning I promemorian lämnas förslaget att avskaffa grundavdraget dels mot bakgrund av bedömningen att Sverige först därigenom fullt ut anses leva upp till terrorismdirektivets krav på kostnadsfritt psykologiskt stöd till offer för terrorism, dels av skäl som inte knyter an till direktivet. Enligt regeringens mening uppfylls emellertid kravet på kostnadsfritt psykologiskt stöd till offer för terrorism redan genom nuvarande lagstiftning (se avsnitt 5). Frågan är om det finns anledning att, av andra skäl, avskaffa grundavdraget ändå. Ett avskaffat grundavdrag skulle innebära att den som drabbas av skada till följd av brott kan få skadan ersatt utan att något grundavdrag görs, förutsatt att skadan är ersättningsgill enligt reglerna om brottsskadeersättning. Redan i dag görs undantag från huvudregeln om grundavdrag i vissa situationer, t.ex. när ersättning lämnas till ett barn som bevittnat brott. Undantag kan också göras om det finns särskilda skäl (13 §). Att särskilda skäl ansetts föreligga bl.a. när den skadelidande har en låg ålder eller har avlidit till följd av brottet har redogjorts för i föregående avsnitt. Det kan också vara särskilda skäl om det vid enskilda fall ter sig som stötande att ett grundavdrag görs (prop. 2013/14:94 s. 81). Gränsdragningen mellan vilka som på detta sätt bör undantas från grundavdrag är inte alldeles enkel att göra. I likhet med Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet anser regeringen därför att det finns goda skäl att inte längre göra denna skillnad på brottsoffer. När det finns en känd gärningsperson och brottsskadeersättning ändå betalas ut, har gärningspersonen en skyldighet att ersätta den skadelidande för den del av skadan som motsvarar grundavdraget. I sådana fall har Kronofogdemyndigheten dock vanligtvis redan, utan framgång, försökt bistå brottsoffret med att driva in skadeståndet från gärningspersonen (se 25 a § förordningen [1990:893] om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m., 2 kap. 3 § andra stycket utsökningsförordningen [1981:981] och 2 kap. 2 § femte stycket utsökningsbalken). Möjligheterna att få ersättning för grundavdraget från gärningspersonen är därmed ofta begränsade. I de fall brottsskadeersättning betalas ut i avsaknad av känd gärningsperson finns det i dag över huvud taget inte någon möjlighet för den skadelidande att få grundavdraget ersatt. Regeringen delar därför promemorians bedömning att den skadelidande troligen kan uppleva det som märkligt, eller ibland t.o.m. stötande, att ett grundavdrag görs. Om grundavdraget avskaffas, säkerställs att alla som beviljas brottsskadeersättning alltid får ersättning även för den del av skadan som motsvarar grundavdraget. Ett avskaffat grundavdrag skulle därmed innebära bättre möjligheter för brottsoffer att få full ersättning för skada till följd av brott. Det skulle dessutom göra systemet för brottsskadeersättning mer lätthanterligt och lättbegripligt för brottsoffer. Regeln om grundavdrag motiverades vid införandet år 1978 - då benämnt självriskavdrag - med att ersättningssystemet inte skulle belastas med ett stort antal ärenden som endast rörde låga belopp. Det ansågs vidare inte rimligt att staten skulle stå för den självrisk som försäkringsbolagen drog av vid skaderegleringen. Den skadelidande ansågs annars hamna i ett mer fördelaktigt läge genom att låta bli att försäkra sig (prop. 1977/78:126 s. 27). I samband med tillkomsten av den nya brottsskadelagen år 2014 gjorde regeringen ingen annan bedömning (prop. 2013/14:94 s. 64 f). Frågan är om dessa motiv fortfarande är relevanta. Av promemorians redogörelse framgår att den försäkringsform som oftast är aktuell vid avräkning i ärenden om brottsskadeersättning hos Brottsoffermyndigheten är hemförsäkringens överfallsskydd. Tidigare bestämdes ersättningsbeloppet för skada vid brott av de flesta försäkringsbolag på rent skadeståndsrättsliga grunder. I dag har flertalet försäkringsbolag i stället gått över till att tillämpa en schabloniserad bedömning, baserad på vissa på förhand fastställda belopp kopplade till brottsrubriceringen. Eventuell självrisk dras från dessa schablonmässigt fastställda belopp. Vissa försäkringsbolag har även upphört med att dra av självrisk från ersättningsbeloppet, ibland helt och ibland beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, t.ex. om ett visst tillägg har tecknats till försäkringen. Den skadelidande får i dessa fall alltså en ersättning som inte är kopplad till den skada eller kränkning som brottet orsakat i det enskilda fallet. Vid underkompensation kan den skadelidande ansöka om brottsskadeersättning. Att detta schabloniserade sätt att bestämma ersättningsbeloppet blir allt mer dominerande hos försäkringsbolagen, samt att försäkringsbolagen inte alltid gör ett självriskavdrag, innebär att systemet för att bestämma försäkringsersättning för skada till följd av brott har förändrats i grunden. Vid grundavdragets tillkomst tillämpade försäkringsbolagen den skadeståndsrättsliga beräkningsgrund som fortfarande används vid fastställande av brottsskadeersättning, varifrån självrisk drogs av. Det fanns därmed en stark koppling mellan försäkringsbolagens självrisk och brottsskadeersättningens grundavdrag. Nuvarande ordning innebär i stället att i de fall självrisk dras av, så dras den från ett schablonmässigt bestämt försäkringsbelopp som saknar direkt koppling till den brottsskadeersättning som i det enskilda fallet kan bli aktuell. Brottsskadeersättningens grundavdrag korresponderar därmed inte längre direkt med försäkringsersättningens självrisk. Därmed finns det inte längre samma anledning att koppla grundavdraget till försäkringsbolagens självrisk som vid bestämmelsen tillkomst. Av promemorians framställning framgår vidare att ärenden där den skadelidande har underkompenserats genom försäkringsbolagets schablonmässigt fastställda ersättningsbelopp är vanliga hos Brottsoffermyndigheten. Vid handläggningen av sådana ärenden måste Brottsoffermyndigheten alltså fastställa skadans storlek på skadeståndsrättslig grund oavsett storleken på anspråket, dvs. även vid rena småbelopp. Sådana ärenden som enbart rör mindre belopp är dock relativt ovanliga hos Brottsoffermyndigheten. Enligt promemorians bedömning är risken att antalet ärenden beträffande småbelopp skulle öka till följd av ett avskaffat grundavdrag låg, och någon annan anledning att befara en dramatisk ökning av dessa har inte heller framkommit. Vid mycket låga belopp, understigande beloppsgränsen på 100 kronor, betalas ersättning dessutom inte ut. Vid grundavdragets tillkomst var ett av de bärande skälen för bestämmelsen att en skadelidande - om ett grundavdrag inte tillämpades - skulle dra fördel av att hamna i ett bättre läge genom att låta bli att försäkra sig. En hemförsäkring omfattar dock en stor mängd olika situationer där överfallsskyddet sett för sig får antas ha en relativt begränsad betydelse för valet att teckna en försäkring. I likhet med promemorian menar regeringen därför att risken att presumtiva försäkringstagare skulle låta bli att försäkra sig i anledning av ett avskaffat grundavdrag får anses så försumbar att den kan lämnas utan avseende. Av ovan anförda skäl delar regeringen promemorians bedömning att motiven bakom bestämmelsen om grundavdrag inte längre har samma relevans som vid bestämmelsen tillkomst. Att grunderna för att bestämma brottsskadeersättning vid den tiden korresponderade med det sätt på vilket motsvarande försäkringsersättning normalt bestämdes kan dessutom sannolikt ha bidragit till att det då fanns en större förståelse för grundavdraget. Utvecklingen mot en svagare koppling mellan ersättningssystemen kan därmed ha bidragit till att brottsoffer i dag kan uppleva det som märkligt, eller t.o.m. stötande, att ett grundavdrag görs. Enligt regeringen finns det därmed goda skäl att avskaffa grundavdraget. Det skulle innebära förbättrade möjligheter för brottsoffer att få ersättning för skada till följd av brott. Systemet för brottsskadeersättning skulle också bli mer lätthanterligt och lättbegripligt för brottsoffer. De skäl som låg bakom grundavdraget när det infördes har dessutom mindre relevans i dag. Därtill kommer att ett avskaffat grundavdrag skulle bidra till att terrorismdirektivets brottsofferbestämmelser skulle få ett ännu bättre genomslag i Sverige (se avsnitt 5). Mot denna bakgrund menar regeringen att grundavdrag inte längre bör göras vid bestämmande av brottsskadeersättning. Bestämmelsen i brottsskadelagen om grundavdrag bör därför upphävas. 7 Brottsoffermyndighetens information till offer för terrorism Regeringens bedömning: Brottsoffermyndigheten bör, inom ramen för sitt nuvarande ansvar att vara ett informations- och kunskapscentrum för brottsofferfrågor, se över och utveckla myndighetens information som riktar sig till offer för terrorism. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrar sig i frågan är positiva till förslaget att genomföra informationsinsatser. Vissa av remissinstanserna efterfrågar dock insatser av större omfattning och i vissa fall också av andra aktörer än Brottsoffermyndigheten. Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Umeå universitet efterfrågar t.ex. konkreta uppdrag även till andra aktörer för öka tydligheten avseende vilka roller och möjligheter att lämna bistånd till offer för terrorism som dessa aktörer har. Flera remissinstanser, bl.a. Myndigheten för delaktighet, framhåller vikten av att informationen är uthållig och tillgänglighetsanpassad för alla, oavsett funktionsförmåga, samt även finns på relevanta språk, varav bl.a. de nationella minoritetsspråken nämns. Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 24.4 i terrorismdirektivet framgår att det vid nödsituationer ska finnas mekanismer eller protokoll som medger att stödtjänster för offer för terrorism aktiveras inom ramen för medlemsstaternas nationella infrastruktur för insatser. Sådana mekanismer eller protokoll ska bl.a. inbegripa samordning mellan relevanta myndigheter, byråer och organ för att det ska vara möjligt att tillhandahålla ett heltäckande bemötande av behoven hos offren och deras familjemedlemmar omedelbart efter en terroristattack och så länge det är nödvändigt. Enligt regeringens bedömning uppfyller Sverige detta krav redan genom nuvarande lagstiftning (se avsnitt 5). Att utveckla den samordning och samverkan som behövs i händelse av en terroristattack, samt informationen till och bemötandet av offer för terrorism, är emellertid ett fortlöpande arbete som involverar många olika aktörer. Promemorian redogör för flera olika skrivelser och rapporter som syftar till att utvärdera detta arbete och lämna förslag på förbättringar. I regeringens skrivelse "Förebygga, förhindra och försvåra - den svenska strategin mot terrorism" från år 2015 betonas t.ex. vikten av att alla aktörer måste samverka för att krishanteringsarbetet ska bli effektivt, bl.a. mot bakgrund av erfarenheterna från terroristattentaten i Norge den 22 juli 2011 samt vissa andra händelser och övningar under senare år. I skrivelsen betonas bl.a. vikten av att samverka när det gäller tidig varning och hantering av information. Det konstateras också att dessa lärdomar bör beaktas i arbetet med att utveckla den svenska beredskapen mot terroristattentat (skr. 2014/15:146). Regeringens strategi mot terrorism följs f.n. upp inom Regeringskansliet. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har utvärderat hanteringen av terroristattentatet i Stockholm den 7 april 2017, bl.a. när det gäller det initiala händelseförloppet. Utvärderingen visar att denna hantering i stort fungerade väl. I rapporten identifieras emellertid vissa brister där hanteringen kunde ha varit bättre, även om dessa brister inte var bestående under resten av hanteringen. Exempelvis saknades tillräcklig kapacitet att inledningsvis möta informationsbehovet dels på andra språk än svenska, dels när det gällde information anpassad till funktionshindrade eller till barn och unga (Ju2017/05643/SSK). Vissa åtgärder som syftar till att stärka krisberedskapen och därmed hanteringen av terrorattentat har redan vidtagits av regeringen. Den 9 augusti 2018 tillsattes t.ex. en utredning med uppdraget att göra en total översyn av hälso- och sjukvårdens kapacitet att hantera allvarliga kriser, som exempelvis terrorattacker, stora bränder, smittsamma sjukdomar och läkemedelsförsörjning. Utredningen ska redovisas senast i september 2021 (dir. 2018:77 och dir. 2019:83). Med utgångspunkt i Försvarsberedningens rapport Motståndskraft Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021-2025 (Ds 2017:66) beslutade regeringen den 16 augusti 2018 om direktiv till en utredning om ansvar, ledning och samordning inom civilt försvar. Utredningsuppdraget innefattar bl.a. att analysera och föreslå en struktur för ansvar, ledning och samordning inom civilt försvar på central, regional och lokal nivå. Strukturen ska även stärka samhällets förmåga att hantera fredstida kriser. Uppdraget ska redovisas senast i mars 2021 (dir. 2018:79 och dir. 2019:98). Regeringen delar promemorians bedömning att det nu finns anledning att vidta vissa åtgärder på informationsområdet för att ytterligare förbättra bemötandet av offer för terrorism. Brottsoffermyndigheten har genom förordningen (2007:1171) med instruktion för Brottsoffermyndigheten ansvar för att främja brottsoffers rättigheter, uppmärksamma deras behov och intressen samt vara ett informations- och kunskapscentrum för brottsofferfrågor. I denna roll ingår även att initiera samverkan kring och sprida information om brottsofferfrågor. Myndigheten har inom ramen för denna övergripande uppgift tagit fram åtskilligt informationsmaterial till brottsoffer, t.ex. informationsbroschyren "Till dig som utsatts för brott". Myndigheten har också tagit fram viss information särskilt utformad för just offer för terrorism. På Brottsoffermyndighetens webbplats (www.brottsoffermyndigheten.se) finns t.ex. generell sådan information under rubriken "Om du drabbats av en terroristattack i Sverige eller utomlands" och mer specifik sådan under rubriken "Råd om ersättning efter attentatet på Drottninggatan i Stockholm". Mot denna bakgrund får Brottsoffermyndigheten anses vara en lämplig aktör för att ta fram sådan information som skulle kunna bidra till att ytterligare förbättra bemötandet av offer för terrorism och deras familjemedlemmar. I likhet med promemorian anser regeringen därför att Brottsoffermyndigheten, inom ramen för ansvaret att vara ett informations- och kunskapscentrum för brottsofferfrågor, bör se över och utveckla myndighetens information riktad till offer för terrorism. Brottsoffermyndigheten har därför i regleringsbrevet för år 2020, som beslutades samma dag som den lagrådsremiss som föregick denna proposition, fått ett sådant uppdrag (Ju2019/04178/LP). Den information som Brottsoffermyndigheten tar fram bör vara flerspråkig och innehålla information om den rätt till hjälp, stöd och skydd som offer för terrorism och deras familjemedlemmar har enligt terrorismdirektivet. Informationen bör vara generell och lättillgänglig samt utgöra ett komplement till den information som andra aktörer med ansvar för offer för terrorism redan tillhandahåller. Informationen bör vara möjlig att anpassa till omständigheterna vid en särskild händelse och på så sätt bidra till att det finns uthållig information till offer för terrorism och deras familjemedlemmar samt till sådana aktörer som möter dessa personer efter en akut krishanteringsfas. För att informationen ska vara ändamålsenlig och relevant i alla delar bör uppdraget genomföras i samverkan med andra aktörer med ansvar för offer för terrorism. Vissa remissinstanser framför synpunkter som tar sikte på strukturen och samordningen av samhällets krishantering i stort på ett sätt som inte har direkt bärighet på promemorians bedömning avseende behovet av informationsinsatser. Länsstyrelsen i Östergötland, anser t.ex. att uppdraget även bör innefatta att skapa samverkan mellan relevanta aktörer med ansvar för offer för terrorism. Några remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Skåne län, efterfrågar mer omfattande förstärkningar och förtydliganden när det gäller omhändertagande av offer för terrorism t.ex. i fråga om planering, samverkan och samordning på nationell, regional och lokal nivå eller att en ökad kunskapsuppbyggnad behövs på samtliga dessa nivåer. Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Umeå universitet anser att särskilda uppdrag bör lämnas även till andra aktörer än Brottsoffermyndigheten, t.ex. inom rättsväsendet samt hälso- och sjukvården. I likhet med dessa remissinstanser anser regeringen att det är av stor vikt att det finns en väl fungerande samordning och samverkan mellan olika aktörer med ansvar för offer för terrorism. I bl.a. ovannämnda skrivelse från regeringen om en svensk strategi mot terrorism (skr. 2014/15:146) har också påtalats olika utvecklingsområden och åtgärder som kan vidtas för att genomföra ytterligare förbättringar på området. Att utveckla den samverkan och samordning mellan relevanta aktörer som behövs på området är ett fortlöpande arbete som redan ankommer på samtliga relevanta aktörer. Att ett sådant arbete redan pågår i olika former har redovisats ovan, men regeringen har för avsikt att även fortsatt följa utvecklingen på området. 8 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Lagändringen ska träda i kraft den 1 juli 2020. Regeringens bedömning: Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte. Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens, med det undantaget att utredningen har föreslagit att lagändringen skulle träda i kraft den 1 september 2018. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt i frågan. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Terrorismdirektivet trädde i kraft den 20 april 2017 och skulle vara genomfört den 8 september 2018. Enligt regeringens mening är lagändringen i och för sig inte nödvändig för att uppfylla direktivets brottsofferbestämmelser, men bidrar ändå till att det får ett bättre genomslag i Sverige. Lagändringen är dessutom till fördel för brottsoffer och kräver inga särskilda anpassningar eller åtgärder såvitt avser Brottsoffermyndighetens handläggning av ärenden om brottsskadeersättning. Ikraftträdandet bör därför inte anstå mer än nödvändigt. Regeringen föreslår därför att ikraftträdandet ska ske den 1 juli 2020. Några särskilda övergångsbestämmelser behövs inte. 9 Kostnader och andra konsekvenser Regeringens bedömning: Förslaget bedöms medföra att systemet för brottsskadeersättning blir mer lätthanterligt och lättbegripligt för brottsoffer. Förslaget innebär att den som beviljas brottsskadeersättning inte längre behöver befatta sig med att få den del av skadan som motsvarar grundavdraget ersatt på annat sätt. Detta bidrar också till att personer som utsatts för våld i nära relation i större utsträckning kan få eventuell skada ersatt, vilket innebär en viss positiv effekt för jämställdheten mellan kvinnor och män. Förslaget kan väntas leda till en viss ökning av statens årliga kostnader för brottsskadeersättning. För Brottsoffermyndigheten kan en marginell kostnadsökning för administration tillkomma. En mindre kostnadsökning för Brottsoffermyndigheten är också att vänta med anledning av att myndigheten ser över och utvecklar informationen till offer för terrorism. Dessa kostnadsökningar bedöms rymmas inom befintliga ramar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt i denna del. Västra Götalandsregionen anser att det är viktigt att kostnader för psykologiskt stöd till offer för terrorism inte landar hos hälso- och sjukvården eller direkt hos brottsoffer. Skälen för regeringens bedömning: Regeringens förslag syftar till göra systemet för brottsskadeersättning mer lätthanterligt och lättbegripligt för brottsoffer. Förslaget bedöms också medföra att terrorismdirektivets brottsofferbestämmelser får ett ännu bättre genomslag i Sverige. Brottsoffermyndighetens ärenden om brottsskadeersättning visar en relativt jämn fördelning mellan kvinnor och män. Det finns därmed ingen anledning att anta att förslaget kommer att ha någon stor påverkan på jämställdheten. Kvinnor är dock överrepresenterade som brottsoffer i vissa brottskategorier, bl.a. våld i nära relation. Regeringen delar bedömningen som görs i promemorian, att det finns skäl att tro att i synnerhet kvinnor ur denna grupp av brottsoffer ofta undviker att rikta ytterligare krav mot gärningspersonen vad gäller kvarvarande skada motsvarande grundavdraget. Eftersom förslaget innebär att den skadelidande får sin skada ersatt utan att något grundavdrag görs är den positiva effekten större för dessa brottsoffer. Förslaget bidrar därmed till ett ökat stöd till sådana brottsoffer som omfattas av det jämställdhetspolitiska delmålet att mäns våld mot kvinnor ska upphöra och har därigenom en viss positiv effekt för jämställdheten. Enligt den kostnadsberäkning som görs i promemorian, baserad på antalet beviljade ansökningar hos Brottsoffermyndigheten där grundavdrag varit aktuellt under de senaste fem åren, skulle ett avskaffat grundavdrag öka statens årliga kostnader för brottsskadeersättning med cirka 6,5-9 miljoner kronor. En mindre ökning av ärenden om små belopp kan därutöver tillkomma. Det måste dock även beaktas att staten inträder i den skadelidandes rätt när det gäller utbetalda belopp samt därpå löpande ränta. Brottsoffermyndigheten företräder staten i denna regressverksamhet. På sikt kan förslaget förväntas leda till att dessa regressintäkter ökar något när det gäller den del av kommande utbetalningar som i dag motsvaras av grundavdrag. Sammantaget kan det därför rimligen antas att statens ovan angivna ökade årliga kostnader för brottsskadeersättning kommer att minska något med tiden. För Brottsoffermyndigheten kan även en marginell kostnadsökning för administration tillkomma till följd av nämnda eventuella ökning av ärenden om små belopp. Kostnaden för att Brottsoffermyndigheten ser över och utvecklar myndighetens information som riktar sig till offer för terrorism bedöms uppgå till 0,5 miljoner kronor. Samtliga kostnadsökningar som redovisas ovan bedöms kunna finansieras inom ramen för befintliga anslag. Regeringens förslag innebär inte några ökade kostnader för hälso- och sjukvården till följd av att psykologiskt stöd kan behöva ges till offer för terrorism. Regeringen delar dock Västra Götalandsregionens uppfattning att offer för terrorism inte själva ska behöva stå för eventuella kostnader för psykologiskt stöd. Regeringens förslag innebär att offer för terrorism, liksom övriga brottsoffer, kan ansöka om och erhålla brottsskadeersättning för sådana kostnader. 10 Författningskommentar Förslaget till lag om ändring i brottsskadelagen (2014:322) Bestämmelsen om grundavdrag i 13 § brottsskadelagen upphör att gälla den 1 juli 2020. Upphävandet innebär att grundavdrag inte längre ska göras vid bestämmande av brottsskadeersättning. Det innebär också att bemyndigandet för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrifter om avdragsbeloppet upphör. Att bestämmelsen upphör att gälla den 1 juli 2020 innebär att grundavdrag inte ska göras i de beslut om bestämmande av brottsskadeersättning som fattas av Brottsoffermyndigheten från och med den dagen. Europaparlamentets och rådets direktiv 2017/541/EU Sammanfattning av promemorian Genomförande av terrorismdirektivets brottsofferbestämmelser (Ds 2018:22) Uppdraget EU:s terrorismdirektiv innehåller i huvudsak straffrättsliga bestämmelser samt bestämmelser om skydd av, stöd till och rättigheter för offer för terrorism, här brottsofferbestämmelser. Direktivet ska vara genomfört i nationell rätt senast den 8 september 2018. Utredaren har haft i uppdrag att analysera behovet av åtgärder för att Sverige ska leva upp till sina åtaganden enligt terrorismdirektivets brottsofferbestämmelser. I uppdraget har också ingått att föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som anses påkallade. I uppdraget har dock inte ingått att lämna förslag på hälso- och sjukvårdsområdet. Sverige lever huvudsakligen upp till sina åtaganden enligt terrorismdirektivets brottsofferbestämmelser Terrorismdirektivets brottsofferbestämmelser finns i avdelning V i direktivet (artiklarna 24-26) och kompletterar regleringen i andra rättsakter, bl.a. det s.k. brottsofferdirektivet, som har genomförts i svensk rätt. Det rör sig om bestämmelser om hjälp och stöd till offer för terrorism (artikel 24), skydd av offer för terrorism (artikel 25) och rättigheter för offer för terrorism bosatta i en annan medlemsstat (artikel 26). I promemorian görs bedömningen att Sverige huvudsakligen lever upp till sina åtaganden enligt terrorismdirektivets brottsofferbestämmelser. Det gäller kraven såvitt avser definitionen av begreppet offer för terrorism och i fråga om att utredningar av eller lagföring för de brott som omfattas av direktivet inte ska vara beroende av en anmälan eller en angivelse (artikel 24.1). Det gäller också kraven i fråga om att adekvat medicinsk behandling ska tillhandahållas offer för terrorism omedelbart efter en terroristattack och så länge det är nödvändigt (artikel 24.5), att offer för terrorism ska ha tillgång till rättshjälp i enlighet med brottsofferdirektivet (artikel 24.6) samt att det ska finnas åtgärder tillgängliga för att skydda offer för terrorism och deras familjemedlemmar i enlighet med brottsofferdirektivet (artikel 25). Sverige lever också upp till kraven i fråga om att offer för terrorism som är bosatta i en annan medlemsstat, i de fall terroristbrottet begicks i Sverige, ska ha tillgång till information om sina rättigheter, tillgängliga stödtjänster och tillgängliga system för ersättning i Sverige (artikel 26.1). Sverige bedöms genom befintliga möjligheter till hjälp och stöd från bl.a. socialtjänst, hälso- och sjukvård, rättsväsendets aktörer och ideella organisationer leva upp till vad terrorismdirektivet kräver i fråga om att det ska finnas s.k. stödtjänster inriktade på de specifika behoven hos offer för terrorism inrättade i enlighet med brottsofferdirektivet och att dessa finns att tillgå för offren omedelbart efter en terroristattack och så länge det är nödvändigt (artikel 24.2). I huvudsak uppfylls även de specificerade och kvalificerade kraven i artikel 24.3. Stödtjänsterna ska, enligt den bestämmelsen, vara konfidentiella, kostnadsfria och lättillgängliga för alla offer för terrorism och särskilt omfatta emotionellt och psykologiskt stöd, såsom traumastöd och traumarådgivning (artikel 24.3 a), rådgivning och information om relevanta rättsliga, praktiska och ekonomiska frågor (artikel 24.3 b) samt hjälp med anspråk på ersättning som enligt nationell rätt finns att tillgå för offer för terrorism (artikel 24.3 c). För att kravet på att offer för terrorism ska ha rätt till kostnadsfritt psykologiskt stöd omedelbart efter en terroristattack och så länge det är nödvändigt fullt ut ska vara uppfyllt behövs emellertid författningsändringar. Sverige lever upp till vad terrorismdirektivet kräver i fråga om att offer för terrorism som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till stödtjänster enligt artikel 24.3 a och b i Sverige, även om terroristbrottet begicks i en annan medlemsstat, givet att kravet på kostnadsfritt psykologiskt stöd uppfylls (artikel 26.2). Vidare lever Sverige upp till vad terrorismdirektivet kräver i fråga om att det ska finnas mekanismer eller protokoll som medger att stödtjänster för offer för terrorism aktiveras inom ramen för den nationella infrastrukturen för insatser vid nödsituationer. Även kravet på att mekanismerna eller protokollen ska inbegripa en samordning mellan relevanta aktörer för att det ska vara möjligt att tillhandahålla ett heltäckande bemötande av behoven hos offren och deras familjemedlemmar omedelbart efter en terroristattack och så länge det är nödvändigt, inbegripet adekvata medel som gör det lättare att identifiera och kommunicera med dem, uppfylls (artikel 24.4). För att ytterligare förbättra ett sådant bemötande finns, trots detta, anledning att vidta vissa åtgärder. Genomförande av terrorismdirektivets brottsofferbestämmelser Kostnadsfritt psykologiskt stöd - bestämmelsen om grundavdrag i 13 § brottsskadelagen tas bort Offer för terrorism ska, enligt terrorismdirektivet, ha rätt till kostnadsfritt psykologiskt stöd omedelbart efter en terroristattack och så länge det är nödvändigt och offer för terrorism som är bosatta i Sverige ska ha tillgång till sådant stöd i Sverige även om terroristbrottet begicks i en annan medlemsstat. För genomförandet av bestämmelsen om psykologiskt stöd kan Sverige i stor utsträckning förlita sig på befintliga insatser inom ramen för hälso- och sjukvården. Psykologiskt stöd är emellertid inte, när det erbjuds inom ramen för hälso- och sjukvården, i alla delar kostnadsfritt. När kostnader uppstår torde det i de allra flesta fall vara fråga om patientavgifter eller motsvarande. Det behövs därför i denna del författningsändringar. Till den del befintliga insatser inom ramen för hälso- och sjukvården inte är tillräckliga bör, enligt uppdragsbeskrivningen, i första hand föreslås en lösning inom ramen för Brottsoffermyndighetens verksamhet som t.ex. kan bestå i att myndigheten ersätter stödberättigade personer för relevanta kostnader avseende det stöd som de enligt direktivet ska ha rätt till. Offer för terrorism har rätt till brottsskadeersättning enligt brottsskadelagen (2014:322) för personskada, bl.a. avseende sjukvårdskostnader, som de drabbats av till följd av brott som har begåtts i Sverige. Detsamma gäller offer för terrorism som är bosatta i Sverige även om brottet begicks i en annan medlemsstat. I de fall en skadelidande har fått full ersättning av skadevållaren, försäkringsersättning eller annan ersättning har den skadelidande inte någon rätt till brottsskadeersättning. Offer för terrorism kan alltså redan enligt nuvarande regler komma att ersättas för relevanta kostnader avseende det psykologiska stöd som de enligt terrorismdirektivet har rätt till. Därmed inte sagt att stödet i nuläget per automatik blir kostnadsfritt. Vid bestämmande av brottsskadeersättning ska - med vissa undantag - göras ett grundavdrag om 1 500 kronor. Det finns mot bakgrund av Sveriges åtaganden enligt terrorismdirektivet anledning att också undanta offer för terrorism från grundavdrag och att alltså nu göra ytterligare undantag från bestämmelsen. Detta tillsammans med att de skäl som ligger till grund för bestämmelsen om grundavdrag gör sig mindre starkt gällande i dag gör att det kan ifrågasättas om bestämmelsen bör vara kvar eller om den i sin helhet bör tas bort. I promemorian föreslås mot den bakgrunden att bestämmelsen om grundavdrag i 13 § brottsskadelagen tas bort, till förmån för alla brottsoffer. En sådan lösning innebär alltså att offer för terrorism ersätts för kostnader avseende det psykologiska stöd som de enligt terrorismdirektivet har rätt till. Brottsoffermyndighetens information till offer för terrorism bör ses över och utvecklas Sverige uppfyller vad terrorismdirektivet kräver i fråga om att det ska finnas en samordning mellan relevanta aktörer som möjliggör tillhandahållande av ett heltäckande bemötande av behoven hos offren för terrorism och deras familjemedlemmar. För att ytterligare förbättra ett sådant bemötande föreslås att Brottsoffermyndigheten, inom ramen för myndighetens uppdrag att vara ett informations- och kunskapscentrum för brottsofferfrågor, ser över och utvecklar sin befintliga information som riktar sig till offer för terrorism. Informationen bör vara flerspråkig och omfatta generell information om den rätt till hjälp, stöd och skydd som offren och deras familjemedlemmar har enligt terrorismdirektivet. Den bör också vara möjlig att anpassa till en särskild händelse. Framtagen information kan, förutom att hållas tillgänglig på Brottsoffermyndighetens webbplats, även förmedlas till rättsväsendets aktörer och, i händelse av en inträffad terroristattack, särskilt tillgängliggöras för berörda aktörer. Promemorians lagförslag Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen (2014:322) Härigenom föreskrivs i fråga om brottsskadelagen (2014:322) dels att 13 § ska upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 13 § ska utgå. Denna lag träder i kraft den 1 september 2018. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttrande över promemorian lämnats av Barnombudsmannen, Brottsförebyggande rådet, Brottsofferjouren Sverige, Brottsoffermyndigheten, Diskrimineringsombudsmannen, Juridiska institutionen vid Umeå universitet, Justitiekanslern, Jämställdhetsmyndigheten, Kronofogdemyndigheten, Länsstyrelsen Dalarna, Länsstyrelsen Norrbotten, Länsstyrelsen Skåne, Länsstyrelsen Stockholm, Länsstyrelsen Västerbotten, Länsstyrelsen Västra Götaland, Länsstyrelsen Östergötland, Malmö tingsrätt, Myndigheten för delaktighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Nationellt centrum för kvinnofrid, Polismyndigheten, Riksdagens ombudsmän, Socialstyrelsen, Region Stockholm, Stockholms tingsrätt, Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Kommuner och Regioner, Säkerhetspolisen, Västra Götalandsregionen och Åklagarmyndigheten. Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Rädda barnen, Region Skåne, Stiftelsen Tryggare Sverige och Unizon har beretts tillfälle att yttra sig men har avstått från att göra det. Svensk Försäkring har avstått från att yttra sig. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2020-01-08 Närvarande: F.d. justitierådet Ella Nyström samt justitieråden Per Classon och Stefan Johansson Inget grundavdrag vid bestämmande av brottsskadeersättning Enligt en lagrådsremiss den 19 december 2019 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i brottsskadelagen (2014:322). Förslaget har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Pontus Hederberg. Lagrådet lämnar förslaget utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari 2020 Närvarande: statsrådet Baylan, ordförande, och statsråden Lövin, Hultqvist, Andersson, Bolund, Damberg, Ygeman, Eriksson, Linde, Nilsson, Ernkrans, Lindhagen, Lind, Hallberg, Nordmark, Micko Föredragande: statsrådet Mikael Damberg Regeringen beslutar proposition Inget grundavdrag vid bestämmande av brottsskadeersättning