Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2019/20:159 Kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning Prop. 2019/20:159 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 23 april 2020 Stefan Löfven Anna Hallberg (Utrikesdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Regeringen föreslår en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning. Lagen innehåller bestämmelser om ansvarig myndighet för att förordningen följs och talan om förbud eller åläggande. Vidare föreslås att lagen om patent- och marknadsdomstolar ändras. Ändringen innebär att Patent- och marknadsdomstolen ska handlägga mål och ärenden enligt det som föreskrivs i den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning. Den nya lagen och lagändringen ska träda i kraft den 12 juli 2020. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning 5 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar 6 3 Ärendet och dess beredning 8 4 Reglering av plattformar på EU:s inre marknad 8 5 Kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning 9 5.1 En ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning införs 9 5.2 Ansvarig myndighet 10 5.3 Talan om förbud eller åläggande 12 5.3.1 En talan väcks vid Patent- och marknadsdomstolen 12 5.3.2 Ett förbud eller åläggande får förenas med vite 19 5.3.3 Utdömande av vite 20 5.3.4 Delgivning av ett vitesföreläggande 20 5.4 Bestämmelser om att utse organisationer, sammanslutningar och offentliga organ 21 5.5 Överträdelser 24 5.6 Sekretess 26 6 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 27 7 Konsekvenser 27 8 Författningskommentar 29 8.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning 29 8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar 31 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1150 av den 20 juni 2019 om främjande av rättvisa villkor och transparens för företagsanvändare av onlinebaserade förmedlingstjänster 33 Bilaga 2 Sammanfattning av promemorian Kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning (Ds 2019:33) 55 Bilaga 3 Promemorians lagförslag 56 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna 59 Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 60 Bilaga 6 Lagrådets yttrande 63 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 april 2020 66 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: 1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning. 2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning Härigenom föreskrivs följande. Tillämpningsområde 1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1150 av den 20 juni 2019 om främjande av rättvisa villkor och transparens för företagsanvändare av onlinebaserade förmedlingstjänster, här benämnd EU:s plattformsförordning. Ansvarig myndighet 2 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska stödja och kontrollera att EU:s plattformsförordning följs. Talan om förbud eller åläggande 3 § De organisationer, sammanslutningar och offentliga organ som anges i artikel 14.1 i EU:s plattformsförordning kan vid Patent- och marknadsdomstolen väcka talan om sådant förbud eller åläggande som anges i artikeln. 4 § Ett beslut om förbud eller åläggande får förenas med vite. 5 § En talan om utdömande av vite förs vid Patent- och marknadsdomstolen av den som har väckt talan om förbudet eller åläggandet. 6 § Delgivning av domar och beslut som innefattar ett vitesföreläggande får ske enligt 34-37 §§ delgivningslagen (2010:1932) endast om det med beaktande av vad som har framkommit i det enskilda delgivningsärendet eller vid andra delgivningsförsök med delgivningsmottagaren finns anledning att anta att han eller hon har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2020. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 4 § Patent- och marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt det som föreskrivs i 1. lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar, patentlagen (1967:837), lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar, lagen (1978:152) om svensk domstols behörighet i vissa mål på patenträttens område m.m. och växtförädlarrättslagen (1997:306), 2. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, mönsterskyddslagen (1970:485), lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter, varumärkeslagen (2010:1877), lagen (2017:322) om medling i vissa upphovsrättstvister, lagen (2018:1653) om företagsnamn och lagen (2018:1654) om skydd för beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel, 3. konkurrenslagen (2008:579), marknadsföringslagen (2008:486), lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer, försäkringsavtalslagen (2005:104), lagen (2005:590) om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, lagen (2010:510) om lufttransporter, lagen (2010:1350) om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden, lagen (2014:836) om näringsförbud, lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar, konkurrensskadelagen (2016:964) och lagen (2016:977) om kollektiv förvaltning av upphovsrätt, och 3. konkurrenslagen (2008:579), marknadsföringslagen (2008:486), lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer, försäkringsavtalslagen (2005:104), lagen (2005:590) om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, lagen (2010:510) om lufttransporter, lagen (2010:1350) om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden, lagen (2014:836) om näringsförbud, lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar, konkurrensskadelagen (2016:964), lagen (2016:977) om kollektiv förvaltning av upphovsrätt och lagen (2020:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning, och 4. annan lag. 4. annan lag. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2020. 3 Ärendet och dess beredning I april 2018 presenterade Europeiska kommissionen ett förslag till en förordning om främjande av rättvisa villkor och transparens för företagsanvändare av onlinebaserade förmedlingstjänster COM(2018) 238. I förslaget redogjorde kommissionen för att det finns en stor potential i den gränsöverskridande plattformsekonomin. Potentialen kan dock inte utnyttjas fullt ut på grund av skadliga affärsmetoder och bristen på ändamålsenliga prövningsmekanismer. Efter förhandlingar mellan Europeiska unionens råd och Europaparlamentet under 2018 och 2019 nåddes en överenskommelse om en förordning. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1150 av den 20 juni 2019 om främjande av rättvisa villkor och transparens för företagsanvändare av onlinebaserade förmedlingstjänster (EU:s plattformsförordning) beslutades den 14 juni 2019 och publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 11 juli 2019. Förordningen trädde i kraft den 31 juli 2019 och ska börja tillämpas den 12 juli 2020. Förordningen finns i bilaga 1. EU:s plattformsförordning förutsätter att vissa kompletterande bestämmelser införs i nationell rätt. Inom Utrikesdepartementet har därför promemorian Kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning (Ds 2019:33) upprättats. I promemorian föreslås kompletterande regler till EU:s plattformsförordning. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga i Utrikesdepartementet (UD2020/01123/HI). Lagrådet Regeringen beslutade den 2 april 2020 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Regeringen har följt Lagrådets förslag. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 5.1, 5.3.1, 5.3.2 och i författningskommentaren. 4 Reglering av plattformar på EU:s inre marknad På EU:s inre marknad gäller fri rörlighet för varor, tjänster, personer och kapital. I artikel 26 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) anges att EU ska besluta om åtgärder som ska få den inre marknaden att fungera ändamålsenligt. För att nå målen i artikel 26 ska Europarlamentet och rådet besluta lagstiftning i enlighet med de bestämmelser som närmare beskrivs i artikel 114. Enligt EU-domstolens praxis får artikel 114 endast användas som grund för lagstiftning när det finns ett konkret hinder för den fria rörligheten på den inre marknaden och detta hinder inte kan undanröjas med mindre än att det finns gemensamma regler för medlemsstaterna. EU:s plattformsförordning har artikel 114 som rättslig grund. I Europeiska kommissionens förslag till en förordning angavs att den allt mer fragmenterade regleringen i EU vad gäller förhållandet mellan plattformar och deras företagsanvändare i hög grad komplicerar företagens förutsättningar och villkor. Därför har det bedömts finnas ett behov av att reglera detta område med gemensamma regler som är desamma i alla medlemsstater. Enligt kommissionen så finns det ingen lagstiftning på unionsnivå som omfattar de förmedlingsförhållanden mellan företag som berörs i förordningen. 5 Kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning EU-förordningar är, i enlighet med artikel 288 andra stycket i EUF-fördraget, till alla delar bindande och direkt tillämpliga i alla medlemsstater. De ska tillämpas av domstolar och myndigheter i medlemsstaterna som direkt gällande rätt och de kan åberopas av enskilda. EU:s plattformsförordning är således bindande och direkt tillämplig i Sverige från och med den dag förordningen ska börja tillämpas. En EU-förordning får inte inkorporeras eller transformeras till nationell rätt och medlemsstaterna får inte utfärda bestämmelser i sådana frågor som regleras i förordningen. Det förekommer dock att EU-förordningar innehåller bestämmelser som medför en skyldighet för medlemsstaterna att anta nationella bestämmelser i vissa frågor. En EU-förordning hindrar normalt inte heller att en medlemsstat inför regler av verkställande karaktär. Exempelvis kan det behövas nationella regler om vilken myndighet som ska ansvara för tillämpningen av förordningens bestämmelser. Vad gäller EU:s plattformsförordning finns det enligt regeringens mening behov av att komplettera artiklarna 14 och 15 med nationella bestämmelser. 5.1 En ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning införs Regeringens förslag: En ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning ska införas. Hänvisningarna i lagen till EU:s plattformsförordning ska vara dynamiska, dvs. avse förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Promemorians förslag överensstämmer huvudsakligen med regeringens. I promemorian föreslås att hänvisningen till EU:s plattformsförordning ska vara statisk i bestämmelsen om talan om förbud eller åläggande. Remissinstanserna har inga invändningar mot promemorians förslag. Skälen för regeringens förslag Kompletterande bestämmelser ska införas i en ny lag EU:s plattformsförordning kräver att kompletterande bestämmelser införs i nationell rätt. De kompletterande bestämmelserna kan innefatta skyldigheter för enskilda och kan även avse ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden. Bestämmelserna kan även reglera rättegången i svensk domstol. Sådana bestämmelser bör regleras i lag. Någon befintlig lag där bestämmelserna på ett naturligt sätt kan ingå finns inte. Regeringen instämmer därför i den bedömning som görs i promemorian att de kompletterande bestämmelserna bör införas i en ny lag. Hänvisningarna i lagen Hänvisningar till unionsrättsakter kan göras antingen statiska eller dynamiska. En statisk hänvisning innebär att hänvisningen avser unionsrättsakten i en viss angiven lydelse. En dynamisk hänvisning innebär att hänvisningen avser unionsrättsakten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Regeringen anser till skillnad från förslaget i promemorian och i enlighet med Lagrådets förslag att det är lämpligt att alla hänvisningarna i lagen till EU:s plattformsförordning - det vill säga även hänvisningen i bestämmelsen om talan om förbud eller åläggande - görs dynamiska, för att säkerställa att eventuella ändringar i förordningen får omedelbart genomslag. 5.2 Ansvarig myndighet Regeringens förslag: Det ska i lagen anges att den myndighet som regeringen bestämmer ska stödja och kontrollera att EU:s plattformsförordning följs. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. Kommerskollegium ställer sig positiv till att myndigheten får i uppgift att stödja att EU:s plattformsförordning följs. Enligt myndigheten kan det på förordningsnivå närmare anges vad som ska ingå i denna uppgift, t.ex. att lämna information, skapa nätverk och möjliggöra för berörda näringsidkare att ställa frågor. Kollegiet anser däremot inte att det vore förenligt med myndighetens nuvarande arbete att påföra ett kontrollansvar. Eftersom EU:s plattformsförordning i sig innehåller andra mekanismer för att säkerställa att förordningen följs - inrättandet av ett internt system för hantering av klagomål, en skyldighet att ange medlare och en möjlighet till talan i domstol för att stoppa eller förbjuda bristande överensstämmelse med kraven i förordningen - ifrågasätter Kommerskollegium om det överhuvudtaget är nödvändigt att i svensk rätt införa några kontrollåtgärder. Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps) och Myndigheten för digital förvaltning anser att det finns en risk att man i promemorian inte tillräckligt utförligt har utrett om de föreslagna åtgärderna räcker för att uppfylla förordningens krav på efterlevnad. Enligt Linköpings universitet bör Konkurrensverket utses till ansvarig myndighet eftersom Konkurrensverket har omfattande erfarenhet av de frågor som regleras av EU:s plattformsförordning. Lunds universitet hänvisar till Konkurrensverkets avancerade företags- och marknadsövervakande roll och anför att verket med tanke på denna roll kan vara lämpligare än Kommerskollegium som ansvarig myndighet. Om inte den ansvariga myndigheten också ges befogenhet att vidta åtgärder kan det enligt Svea hovrätt (Patent- och marknadsöverdomstolen) ifrågasättas om Sverige uppfyller kravet på att säkerställa att EU:s plattformsförordning efterlevs. Eftersom förordningen inrymmer frågor av konkurrensrättslig karaktär bör Konkurrensverket utses till ansvarig myndighet. Svensk Handel anser också att Konkurrensverket har bäst kompetens för att ta sig an EU:s plattformsförordning och samtidigt bedriva en effektiv och proportionerlig tillsyn. Skälen för regeringens förslag: I artikel 15.1 i EU:s plattformsförordning anges att medlemsstaterna ska säkerställa att förordningen efterlevs på ett adekvat och ändamålsenligt sätt. I skäl 46 i förordningen anges att medlemsstaterna inte bör vara skyldiga att inrätta nya efterlevnadsorgan, utan kan anförtro uppgiften åt befintliga myndigheter. I skälet anges vidare att förordningen inte bör innebära en skyldighet för medlemsstaterna att sörja för efterlevnadsåtgärder ex officio eller att ålägga böter. Svea hovrätt (Patent- och marknadsöverdomstolen) anser att det kan ifrågasättas om inte den ansvariga myndigheten även bör ha befogenhet att vidta åtgärder. Sieps och Myndigheten för digital förvaltning anser att det finns en risk att de föreslagna åtgärderna i promemorian inte räcker för att uppfylla kravet på efterlevnad. Regeringen konstaterar att det i förordningen inte lämnas någon mer utförlig beskrivning av hur medlemsstaterna ska agera för att förordningen ska efterlevas. Det finns inte något uttalat krav på att efterlevnaden ska säkerställas genom att skapa regelrätt tillsyn, genom att införa skyldigheter för enskilda eller genom att ingripa i enskildas ekonomiska eller personliga förhållanden i övrigt. Som regeringen utvecklar i avsnitt 5.5, och som även Kommerskollegium påpekar, finns det i EU:s plattformsförordning flertalet inbyggda mekanismer som är avsedda att tillgodose att förordningen efterlevs. Det är enligt regeringens mening därmed tillräckligt, för att efterleva kravet i artikel 15.1, att i lagen ange att den myndighet som regeringen bestämmer ska stödja och kontrollera att förordningen följs. Det kan sedan på förordningsnivå närmare anges hur det stödjande och kontrollerande uppdraget ska se ut. Som Kommerskollegium framför och som även redogörs för i promemorian kan det vad gäller den stödjande verksamheten t.ex. handla om att lämna information till näringsidkare och skapa företagsnätverk och möjliggöra för berörda näringsidkare att ställa frågor om efterlevnaden av EU:s plattformsförordning. Uppgiften kan även innefatta krav på rapportering till regeringen och återkommande utvärderingar. Vad gäller den kontrollerande verksamheten gör regeringen i avsnitt 5.5 bedömningen att det är lämpligt att på förordningsnivå fastställa en skyldighet för den ansvariga myndigheten att initiera samråd med en leverantör av onlinebaserade förmedlingstjänster eller en leverantör av sökmotorer som myndigheten bedömer kan ha överträtt förordningen för att kontrollera att förordningen följs. Som redogörs för i promemorian finns det i dag inte någon myndighet som har ansvar för hela det område som EU:s plattformsförordning reglerar. Linköpings universitet, Lunds universitet, Svea hovrätt (Patent- och marknadsöverdomstolen) och Svensk Handel anser att Konkurrensverket bör utses till ansvarig myndighet eftersom förordningen omfattar frågor med konkurrensrättslig karaktär. Regeringen instämmer i att förordningen omfattar vissa konkurrensrättsliga aspekter. En myndighet som är mer lämplig för uppdraget är dock Kommerskollegium. Kollegiet har erfarenhet av att arbeta med frågor som rör den inre marknaden, plattformsekonomi och villkor för näringsidkare. Myndigheten har även, som beskrivs i promemorian, ett liknande uppdrag vad gäller att informera näringsidkare om bestämmelserna i EU:s geoblockeringsförordning. Det ligger därmed närmast till hands att Kommerskollegium utses till ansvarig myndighet. Kommerskollegium har invänt mot att myndigheten åläggs att vidta kontrollåtgärder och Svensk Handel anser att den ansvariga myndigheten ska bedriva tillsyn. Regeringens avsikt är dock inte att den ansvariga myndigheten ska utföra någon regelrätt tillsyn som innefattar tvång eller annat ingrepp gentemot berörda näringsidkare. 5.3 Talan om förbud eller åläggande 5.3.1 En talan väcks vid Patent- och marknadsdomstolen Regeringens förslag: Det ska i lagen anges att de organisationer, sammanslutningar och offentliga organ som anges i artikel 14.1 i EU:s plattformsförordning kan väcka talan vid Patent- och marknadsdomstolen om sådant förbud eller åläggande som anges i artikeln. Det ska i lagen om patent- och marknadsdomstolar anges att Patent- och marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt det som föreskrivs i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning. Promemorians förslag överensstämmer huvudsakligen med regeringens. I promemorian används istället en statisk hänvisning till artikel 14.1 i EU:s plattformsförordning. Promemorians förslag skiljer sig även från regeringens på så sätt att det i lagtexten inte anges vilka som har talerätt enligt artikel 14.1. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna har inga invändningar mot förslagen i promemorian. Svea hovrätt (Patent- och marknadsöverdomstolen) påpekar att det i vissa fall kan uppstå situationer då avtalsvillkor utgör dels en överträdelse av förordningen, dels en konkurrensbegränsning i strid med konkurrenslagen (2008:579). I det senare fallet har bl.a. sammanslutningar av företag en s.k. subsidiär talerätt i förhållande till Konkurrensverket. Därför bör förhållandet mellan förordningens direkt tillämpliga bestämmelser och bestämmelserna i konkurrenslagen om subsidiär talerätt analyseras närmare. Det bör enligt domstolen särskilt övervägas om ändringar bör göras av bestämmelserna i konkurrenslagen för att minimera ett oklart rättsläge med risk för parallella processer grundade på förordningens respektive konkurrenslagens bestämmelser. Förvaltningsrätten i Stockholm anser till skillnad från bedömningen i promemorian inte att EU:s plattformsförordning ställer krav på att en talan ska väckas i domstol. Förordningen står enligt domstolens mening inte i vägen för andra alternativ, t.ex. att domstolsprövningen initieras efter en ansökan, ett överklagande, en anmälan, en underställning eller någon annan åtgärd. Lunds universitet anser till skillnad från bedömningen i promemorian att en ordning där en domstol efter ett överklagande prövar en förvaltningsmyndighets beslut ryms inom lydelsen av artikel 14.1. Universitetet accepterar vidare slutsatsen i promemorian att en talan enligt artikeln är marknadsrättsligt orienterad och inte ägnad att slita en tvist mellan två stridande parter. Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps) anser att det möjligen borde ha gjorts en mer uttömmande analys av möjligheten för utländska offentliga aktörer att med stöd av EU:s plattformsförordning väcka talan i svensk domstol. Jämförelsen med lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer hade möjligen varit mer övertygande om man i promemorian även hade pekat på bedömningarna som gjordes i samband med att den lagen antogs och visat på jämförelsens relevans. Svenskt Näringsliv efterfrågar en tydlig vägledning om vilka organisationer och sammanslutningar som är behöriga att väcka en talan. Sveriges advokatsamfund anser att det bör utredas om även en enskild part ska kunna väcka talan vid Patent- och marknadsdomstolen. Advokatsamfundet anser även att skälen för Patent- och marknadsdomstolens sammansättning - fyra ledamöter, av vilka två ska vara lagfarna domare och två ekonomiska experter - bör utvecklas närmare. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 14.1 i EU:s plattformsförordning ska organisationer och sammanslutningar som har ett legitimt intresse av att företräda företagsanvändare eller av att företräda företagsanvändare av webbplatser, samt offentliga organ som inrättats i medlemsstater, ha rätt att vidta rättsliga åtgärder vid behöriga nationella domstolar i unionen, i enlighet med lagen i den medlemsstat där talan väcks, för att stoppa eller förbjuda eventuell bristande överensstämmelse med de relevanta kraven i förordningen som leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster eller leverantörer av sökmotorer gör sig skyldiga till. I skäl 44 i förordningen anges att de rättsliga åtgärderna i nationell domstol bör syfta till att stoppa eller förhindra överträdelser av bestämmelserna i förordningen och förebygga framtida skador som kan undergräva hållbara affärsförbindelser i den onlinebaserade plattformsekonomin. I artikel 14.9 anges att den rätt som avses i punkt 1 inte ska påverka företagsanvändares och företagsanvändare av webbplatsers rätt att inleda åtgärder vid behöriga nationella domstolar, i enlighet med lagen i den medlemsstat där talan väcks. Förvaltningsrätten i Stockholm och Lunds universitet ifrågasätter bedömningen i promemorian att artikel 14.1 i EU:s plattformsförordning kräver att en talan väcks i domstol. Regeringen instämmer i att artikel 14.1 lämnar ett visst utrymme till medlemsstaterna vad gäller att nationellt reglera rätten att vidta rättsliga åtgärder vid nationell domstol. Regeringen anser att den föreslagna rätten att väcka talan vid domstol är ändamålsenlig och förenlig med artikel 14.1. De aktörer som har rätt att vidta rättsliga åtgärder med stöd av artikel 14.1 är de som uppfyller kraven i artikel 14.3 respektive 14.4. I fråga om organisationer och sammanslutningar som företräder företagsanvändare eller företagsanvändare av webbplatser handlar det bl.a. om att de ska vara inrättade på ett vederbörligt sätt, inte vara vinstdrivande och att de inte ska låta sina beslutsprocesser påverkas på ett otillbörligt sätt av tredjepartsfinansiärer. Vad gäller offentliga organ som har inrättats i en medlemsstat ska de ha rätt att vidta rättsliga åtgärder enligt artikel 14.1 förutsatt att de har fått i uppdrag att försvara de kollektiva intressena hos företagsanvändare eller företagsanvändare av webbplatser eller att säkerställa överensstämmelse med kraven i EU:s plattformsförordning. Den föreslagna utformningen av bestämmelsen om talan om förbud eller åläggande i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning överensstämmer med Lagrådets förslag och klargör att det är organisationer, sammanslutningar och offentliga organ som anges i artikel 14.1 som har talerätt. Bestämmelsen reglerar inte eventuell rätt att vidta sådana rättsliga åtgärder som anges i artikel 14.9. Svenskt Näringsliv efterfrågar en vägledning om vilka organisationer och sammanslutningar som är behöriga att väcka en talan. Regeringen konstaterar att frågan om rätt att väcka talan i det enskilda fallet kommer att bli en fråga för rättstillämpningen. Sveriges advokatsamfund anser att det bör utredas om även en enskild part ska kunna väcka talan vid domstol. Regeringen har emellertid inte underlag för att nu överväga den frågan närmare. Artikel 14 får enligt regeringen läsas som att den ger organisationer, sammanslutningar och offentliga organ en rätt att väcka talan inte bara i den medlemsstat där de är inrättade utan även i övriga medlemsstater, i enlighet med lagen i den medlemsstat där talan väcks. Detta innebär bl.a. att en utländsk offentlig aktör - ett offentligt organ - kan ha rätt att väcka talan i Sverige mot en leverantör av onlinebaserade förmedlingstjänster eller en leverantör av sökmotorer. I promemorian anförs att den omständigheten att en utländsk offentlig aktör agerar på svenskt territorium kan väcka principiella invändningar. I promemorian hänvisas, som en jämförelse, till att det i 2 § lagen om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer finns en rätt för en myndighet i en annan EES-stat än Sverige att väcka talan i svensk domstol med anledning av en överträdelse av bestämmelser som genomför vissa EU-direktiv på framför allt konsumenträttens område. Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps) anser att det kan behövas en mer uttömmande analys av rätten för utländska offentliga aktörer att med stöd av artikel 14.1 väcka talan i svensk domstol och önskar ett förtydligande av vilken relevans jämförelsen med lagen om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer har. Regeringen konstaterar, med anledning av vad Sieps framför, att artikel 14.1 ställer ett ovillkorat krav på att utländska aktörer ska kunna vidta rättsliga åtgärder vid svensk domstol och att de överväganden som låg till grund för antagandet av lagen om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer inte påverkar Sveriges skyldighet att garantera rätten för utländska aktörer att vidta rättsliga åtgärder. Offentliga organ ska således ha rätt att vidta rättsliga åtgärder vid svensk domstol. Den talan som väcks ska enligt artikel 14.1 syfta till att "stoppa eller förbjuda" bristande överensstämmelse med EU:s plattformsförordning hos en leverantör av onlinebaserade förmedlingstjänster eller en leverantör av sökmotorer. Det handlar om att en leverantör agerar på ett sätt som bryter mot kraven i förordningen, eller låter bli att vidta de åtgärder som förordningen kräver. Talan om förbud eller åläggande förekommer i flera författningar som rör näringslivet. I 1 § lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare anges att Patent- och marknadsdomstolen får förbjuda en näringsidkare att fortsättningsvis ställa upp ett visst avtalsvillkor som är oskäligt. I 23 § marknadsföringslagen (2008:486) anges att en näringsidkare vars marknadsföring är otillbörlig får förbjudas att fortsätta med denna eller med någon annan liknande åtgärd. I 24 § anges att en näringsidkare som i sin marknadsföring låter bli att lämna väsentlig information får åläggas att lämna sådan information. Patent- och marknadsdomstolen är behörig domstol i mål om förbud eller åläggande enligt marknadsföringslagen. I 3 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden anges att om ett avtalsvillkor med hänsyn till pris och övriga omständigheter är oskäligt mot konsumenten, får Patent- och marknadsdomstolen förbjuda näringsidkaren att i framtiden i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor, om förbudet är motiverat från allmän synpunkt eller annars ligger i konsumenternas eller konkurrenternas intresse. Mot bakgrund av att talan om förbud och åläggande redan förekommer i flera liknande författningar som reglerar näringsidkares agerande är det enligt regeringens mening lämpligt, och i linje med den språkliga utformningen av artikeln, att den talan som kan väckas med stöd av artikel 14.1 är en talan om förbud eller åläggande. En talan om förbud eller åläggande får anses inkludera att stoppa bristande överensstämmelse. En talan enligt artikel 14.1 ska således avse att domstolen ska förbjuda fortsatt agerande som står i strid med förordningens krav, eller att den ska ålägga en leverantör att vidta de åtgärder som krävs för att denna fortsättningsvis ska följa kraven i förordningen. I artikel 14.1 anges att en talan ska avse bristande överensstämmelse med de "relevanta kraven" i EU:s plattformsförordning som leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster eller leverantörer av sökmotorer gör sig skyldiga till. Artikel 14 anger inte närmare vad som avses med relevanta krav. Den tolkning som ligger närmast till hands är enligt regeringens mening att relevanta kraven hänvisar till att flertalet av kraven i EU:s plattformsförordning enbart gäller för en kategori av leverantörer, inte för båda kategorierna. Som exempel kan nämnas att artikel 4.1 riktar ett krav på leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster. Sökmotorleverantörer omfattas inte av kravet i artikel 4.1. Artikel 5.2 å andra sidan riktar sig endast till sökmotorleverantörer och kräver att dessa ska tillhandahålla en beskrivning om huvudparametrar på sina sökmotorer. Det finns även krav som gäller för båda kategorier av leverantörer, t.ex. kravet i artikel 5.3. Tolkningen att relevanta krav ska förstås på detta sätt vinner stöd i skäl 44 som anger att åtgärderna i nationell domstol med stöd av artikel 14.1 bör syfta till att stoppa eller förhindra överträdelser av "bestämmelserna i denna förordning". I skälet görs ingen uppdelning mellan relevanta krav och irrelevanta krav i förordningen. Sammanfattningsvis får det förstås som att en talan enligt artikel 14.1 generellt sett kan avse samtliga krav i EU:s plattformsförordning som gäller för en leverantör av onlinebaserade förmedlingstjänster eller en leverantör av sökmotorer. I slutändan blir det dock upp till rättstillämpningen att avgöra vilka krav som är relevanta. Ett exempel på en talan kan enligt regeringens mening vara att en organisation, en sammanslutning eller ett offentligt organ anser att en leverantör av onlinebaserade förmedlingstjänster bryter mot artikel 5.1, som anger att leverantören i sina allmänna villkor ska ange de huvudparametrar som bestämmer rangordning samt skälen för dessa huvudparametrars relativa betydelse jämfört med andra parametrar. Organisationen, sammanslutningen eller det offentliga organet kan då i en stämningsansökan till domstolen yrka att domstolen ska ålägga leverantören att ange huvudparametrarna samt skälen för parametrarnas relativa betydelse jämfört med andra parametrar. Om talan vinner bifall kan domstolen i en dom ålägga leverantören att fortsättningsvis i sina allmänna villkor ange huvudparametrarna och skälen. En liknande talan om åläggande kan väckas om en sökmotorleverantör har brutit mot t.ex. artikel 7.2, som anger att sökmotorleverantörer ska ge en beskrivning av all differentierande behandling som de gör eller skulle kunna göra av varor eller tjänster som erbjuds konsumenter via dessa sökmotorer. Ett annat exempel på en talan om åläggande är om en leverantör av onlinebaserade förmedlingstjänster i sina allmänna villkor inte har tillhandahållit all relevant information om tillträdet till och funktionen hos sina interna system för hantering av klagomål (artikel 11.3). Vad gäller talan om förbud kan ett exempel på en talan vara att en organisation, en sammanslutning eller ett offentligt organ anser att en leverantör av onlinebaserade förmedlingstjänster bryter mot artikel 8 a), som anger att leverantörer ska avstå från att införa retroaktiva ändringar av de allmänna villkoren. Organisationen, sammanslutningen eller det offentliga organet kan då i en stämningsansökan till domstolen yrka att domstolen ska förbjuda leverantören att tillämpa de retroaktivt införda ändringar som leverantören infört. Om talan vinner bifall kan domstolen i en dom förbjuda leverantören att fortsättningsvis i sina allmänna villkor tillämpa ändringarna. Det blir en fråga för den organisation eller sammanslutning eller det offentliga organ som väcker talan att bestämma vilket eller vilka krav som talan ska omfatta. Ordalydelsen av artikel 14.1 hindrar enligt regeringens mening inte flera förfaranden vid domstolen i de fall leverantören brister i överensstämmelse vad gäller flera krav. I praktiken torde dock det absolut vanligaste vara att en organisation, sammanslutning eller offentligt organ av processekonomiska skäl väljer att låta en talan omfatta samtliga de krav som leverantörens bristande överensstämmelse omfattar. Frågan är härefter vilken domstol som ska hantera den här typen av mål. Närmast till hands är enligt regeringens mening att patent- och marknadsdomstolarna ska pröva en talan om förbud eller åläggande. Lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar reglerar handläggningen av mål och ärenden i Patent- och marknadsdomstolen och Patent- och marknadsöverdomstolen samt sådan handläggning i Högsta domstolen som följer av bestämmelser i lagen (1 kap. 1 §). Stockholms tingsrätt är enligt lagen patent- och marknadsdomstol och Svea hovrätt är patent- och marknadsöverdomstol (1 kap. 2 §). Patent- och marknadsdomstolens domar och beslut får överklagas till Patent- och marknadsöverdomstolen, om inte något annat är föreskrivet. Patent- och marknadsöverdomstolens domar och beslut i tvistemål och ärenden får inte överklagas. Domstolen får dock, med vissa undantag, tillåta att ett avgörande överklagas till Högsta domstolen om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen (1 kap. 3 §). Enligt 1 kap. 4 § 3 lagen om patent- och marknadsdomstolar handlägger Patent- och marknadsdomstolen mål och ärenden enligt bl.a. konkurrenslagen, lagen (2014:836) om näringsförbud, marknadsföringslagen, lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare, lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden samt lagen om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer. Utifrån de likheter som finns med nämnda mål och ärenden som redan i dag handläggs i patent- och marknadsdomstolarna, är det lämpligt att även en talan som väcks med stöd av artikel 14.1 i EU:s plattformsförordning handläggs av dessa domstolar. Patent- och marknadsdomstolarna har den expertis och erfarenhet - bl.a. om näringslivets villkor och konsumentförhållanden - som kan komma att behövas för att handlägga och döma i mål om förbud eller åläggande enligt EU:s plattformsförordning på ett kvalitativt och effektivt sätt (jfr prop. 2015/16:57 s. 160). Sammanfattningsvis är det lämpligt att i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning införa en bestämmelse som anger att en talan om förbud eller åläggande enligt artikel 14.1 i EU:s plattformsförordning kan väckas vid Patent- och marknadsdomstolen. Hänvisningen till artikel 14.1 bör vara dynamisk, se avsnitt 5.1. Lagen om patent- och marknadsdomstolar bör vidare kompletteras med uppgift i 1 kap. 4 § 3 om att Patent- och marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt det som föreskrivs i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning. Därigenom blir det tydligt att mål enligt lagen handläggs enligt lagen om patent- och marknadsdomstolar, som reglerar bl.a. rättens sammansättning i målen (jfr 4 kap. 4 § och 5 § samt 5 kap. 3 §, 4 § och 10 §) och beredning av målen (jfr 4 kap. 9 § och 5 kap. 9 §). Sveriges advokatsamfund anser att skälen för Patent- och marknadsdomstolens sammansättning - fyra ledamöter, av vilka två ska vara lagfarna domare och två ekonomiska experter - bör utvecklas närmare. Regeringen anser, vad gäller denna synpunkt, att det är rimligt att samma huvudregler för rättens sammansättning gäller för mål enligt den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning som för mål enligt liknande lagar - bl.a. lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare och lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden - som i dag handläggs av patent- och marknadsdomstolarna. Det är vidare ändamålsenligt att 4 kap. 4 § och 5 kap. 3 § lagen om patent- och marknadsdomstolar tillåter att antalet lagfarna domare och ekonomiska experter i viss mån anpassas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Målen enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning bör enligt regeringens mening handläggas som tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten (indispositiva tvistemål) eftersom en talan om förbud eller åläggande inte är inriktad på att slita en privat tvist mellan två stridande parter utan, som Lunds universitet påpekar, är av marknadsrättslig karaktär. Rättegången handlar om att pröva om en leverantör av onlinebaserade förmedlingstjänster eller en leverantör av sökmotorer brister i sin överensstämmelse med krav som har till ändamål att skydda intressen för flertalet näringsidkare, som alla kan vara drabbade av den bristande överensstämmelsen. Det kan därmed inte överlåtas på parterna att fullt ut disponera över processen. Att målen handläggs som indispositiva tvistemål innebär bl.a. att domstolen vid behov kommer att kunna komplettera processmaterialet. En särskild fråga är hur en talan enligt lagen förhåller sig till andra, närliggande, lagar. Om den som väcker en talan t.ex. gör gällande att ett allmänt villkor som i strid med artikel 8 a) har införts efter avtalsslutet med retroaktiv verkan (jfr skäl 32) är oskäligt i den mening som avses i 1 § lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare uppkommer frågan: Bör talan i ett sådant fall bör kunna föras enligt båda lagarna, eller endast enligt en lag, och i så fall vilken? Svea hovrätt (Patent- och marknadsöverdomstolen) påpekar att det kan uppstå situationer då avtalsvillkor utgör dels en överträdelse av EU:s plattformsförordning, dels en konkurrensbegränsning i strid med konkurrenslagen. Det finns enligt domstolen en risk för ett oklart rättsläge och parallella domstolsprocesser i de fall sammanslutningar av företag med stöd av s.k. subsidiär talerätt enligt 3 kap. 2 § och 1 kap. 5 § andra stycket konkurrenslagen kan väcka talan om åläggande i Patent- och marknadsdomstolen. Regeringen konstaterar, vad gäller frågan om en talan bör kunna föras med stöd av olika regelverk och risken för parallella domstolsprocesser, att det i artikel 1.4 i EU:s plattformsförordning anges att förordningen inte ska påverka tillämpningen av nationella regler som, i enlighet med unionslagstiftningen, förbjuder eller bestraffar ensidigt uppträdande eller otillbörliga affärsmetoder i den utsträckning de relevanta aspekterna inte omfattas av förordningen. I artikeln anges även att förordningen inte ska påverka tillämpningen av nationell civilrätt, särskilt avtalsrätt, i den mån de nationella civilrättsliga reglerna överensstämmer med unionslagstiftningen och i den utsträckning de relevanta aspekterna inte omfattas av förordningen. Eftersom domstolen i dessa mål normalt inte prövar frågor som omfattas av EU:s plattformsförordning anser regeringen att risken för parallella domstolsprocesser är liten. I denna slutsats beaktar regeringen, vad gäller mål enligt avtalsvillkorslagen och konkurrenslagen, att det torde vara sällsynt att överträdelser av EU:s plattformsförordning även innebär överträdelser av avtalsvillkorslagen eller av de i 3 kap. 1 § konkurrenslagen nämnda förbuden mot konkurrensbegränsningar, och därmed kunna ligga till grund för en talan i Patent- och marknadsdomstolen. Det bör även noteras att 3 kap. 6 § lagen om patent- och marknadsdomstolar ger domstolen möjlighet att, med vissa begränsningar, i en och samma rättegång handlägga mål eller ärenden som avses i 1 kap. § 4 i lagen tillsammans med andra mål eller ärenden som avses i den bestämmelsen. 5.3.2 Ett förbud eller åläggande får förenas med vite Regeringens förslag: Ett beslut om förbud eller åläggande får förenas med vite. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att ett beslut om förbud eller åläggande ska förenas med vite, om det inte finns särskilda skäl som gör att det inte behövs. Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget i promemorian. Skälen för regeringens förslag: Om Patent- och marknadsdomstolen beslutar om ett förbud eller åläggande bör det enligt regeringens mening finnas ett påtryckningsmedel som kan tillgodose att beslutet följs av leverantören. Vitet är avsett att styra leverantörens framtida beteende (jfr prop. 2003/04:121 s. 146). Lagrådet anser att eftersom ett vitesföreläggande är ett påtryckningsmedel bör huvudregeln vara att ett förbud eller åläggande förenas med vite endast om det finns anledning att anta att adressaten inte kommer att följa det som föreläggs. I linje med detta är vitesbestämmelser i svensk rätt vanligen fakultativa, dvs. ett föreläggande får förenas med vite. Enligt Lagrådet kan en vitesbestämmelse av det obligatoriska slag som föreslås i lagrådsremissen ("ska förenas...") vara motiverad exempelvis av att den avser att skydda ett starkt allmänintresse. I så fall finns det dock anledning för lagstiftaren att peka ut de skäl som gör det motiverat att göra vitesbestämmelsen obligatorisk. Med anledning av Lagrådets synpunkter och eftersom det innan EU:s plattformsförordning har börjat tillämpas är svårt att förutspå effekterna av förordningen, anser regeringen inte att det i nuläget är motiverat att införa en vitesbestämmelse av obligatoriskt slag. Regeringen föreslår i stället, till skillnad från förslaget i promemorian och lagrådsremissen, att det i lagen ska anges att ett beslut om förbud eller åläggande får förenas med vite. Den föreslagna vitesbestämmelsen är alltså fakultativ och innebär att det överlämnas till patent- och marknadsdomstolarna att bedöma om omständigheterna i det enskilda fallet påkallar att ett beslut om förbud eller åläggande ska förenas med vite. 5.3.3 Utdömande av vite Regeringens förslag: En talan om utdömande av vite ska få föras vid Patent- och marknadsdomstolen av den som har väckt talan om förbudet eller åläggandet. Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna: TU - Medier i Sverige tillstyrker förslaget, medan övriga remissinstanser inte har några invändningar mot det. Skälen för regeringens förslag: En talan om utdömande av vite bör få föras vid Patent- och marknadsdomstolen av den som har väckt talan om förbudet eller åläggandet, jfr 49 § marknadsföringslagen (2008:486) och 9 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. I 3 kap. 5 § lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar anges att mål om utdömande av vite ska handläggas enligt reglerna i rättegångsbalken om åtal för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än böter. 5.3.4 Delgivning av ett vitesföreläggande Regeringens förslag: Stämningsmannadelgivning genom att en dom eller ett beslut som innefattar ett vitesföreläggande lämnas till en annan person än delgivningsmottagaren ska få ske endast om det med beaktande av vad som har framkommit i det enskilda delgivningsärendet eller vid andra delgivningsförsök med delgivningsmottagaren finns anledning att anta att han eller hon har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inga invändningar mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: I delgivningslagen (2010:1932) finns det bestämmelser om när delgivning ska utföras i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet eller när delgivning i annat fall ska utföras enligt lag eller annan författning. I 11 § anges att vid delgivning med en fysisk person är han eller hon delgivningsmottagare. Vid delgivning med annan juridisk person än staten är en person som har rätt att företräda den juridiska personen delgivningsmottagare. Om flera är behöriga tillsammans, är var och en av dem delgivningsmottagare. I 34-37 §§ anges att s.k. stämningsmannadelgivning under vissa förutsättningar får utföras genom att den handling som ska delges lämnas till en annan person än den som är delgivningsmottagare. I 2 § lagen (1985:206) om viten anges att ett vitesföreläggande ska vara riktat till en eller flera namngivna fysiska eller juridiska personer (adressater). Om föreläggandet innebär en skyldighet för adressaten att vidta en viss åtgärd, ska det av föreläggandet framgå vid vilken tidpunkt eller inom vilken tidsfrist åtgärden ska vidtas. På samma sätt som regleras i 5 a § lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare och 9 a § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden är det enligt regeringens mening lämpligt att i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning ta med en bestämmelse om att en dom eller ett beslut som innefattar ett vitesföreläggande i första hand bör lämnas till den person som är delgivningsmottagare, och att delgivning enligt 34-37 §§ i delgivningslagen endast ska få utföras om det med beaktande av vad som har framkommit i det enskilda delgivningsärendet eller vid andra delgivningsförsök med mottagaren finns anledning att anta att han eller hon har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. 5.4 Bestämmelser om att utse organisationer, sammanslutningar och offentliga organ Regeringens bedömning: Det bör inte införas bestämmelser i lagen om att utse organisationer, sammanslutningar eller offentliga organ. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Konkurrensverket instämmer i att det inte bör införas bestämmelser i lagen om att utse organisationer, sammanslutningar eller offentliga organ. Umeå universitet anser att det är osäkert hur organisationer, sammanslutningar och offentliga organ ska utses och poängterar att det inte är nödvändigt att de utses för att de ska kunna ha rättskapacitet. Universitetet anser därmed att det i dagsläget är rimligt att inte införa bestämmelser i lagen om att utse dem. Linköpings universitet anser att det bör införas bestämmelser i lagen om att utse organisationer, sammanslutningar eller offentliga organ. Även om en intresseorganisation kan väcka talan utan att vara utsedd av en medlemsstat blir en sådan talan mer resurskrävande. Lunds universitet anser att bedömningen om huruvida en viss organisation är berättigad att föra talan enligt artikel 14.1 framstår som avsevärt mer komplex än vad som krävs i andra bestämmelser med talerätt för organisationer, bl.a. 47 § p. 3 marknadsföringslagen (2008:486). I promemorian har betydelsen av en mekanism för att utse organisationer med talerätt underskattats. Om det stämmer att det i nuläget inte finns sådana organisationer eller sammanslutningar som avses i artikel 14.3 framstår detta som ett argument för att peka ut en befintlig myndighet att bära talerätt enligt artikel 14.1. Universitetet anser att artikel 14.9 är svårtolkad men får uppfattas som en erinran om att en enskild som lidit skada till följd av att förordningens regler har överträtts har möjlighet att väcka skadeståndstalan enligt allmänna nationella civilprocessuella förutsättningar. Enskilda företagsanvändare respektive företagsanvändare av webbplatser har därför inte rätt att med stöd av förordningen i sig inleda sådana förfaranden som regleras i artikel 14.1. Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) anser att det vore värdefullt med en djupare analys av vilka organisationer, sammanslutningar eller offentliga organ som ska ha talerätt och hur prövningen av detta ska ske i domstol. Det bör även övervägas om en myndighet ska utses att kunna väcka talan enligt artikel 14.1 i EU:s plattformsförordning. Sveriges advokatsamfund anser att det bör utredas närmare om det ska införas bestämmelser om hur taleberättigade organisationer och sammanslutningar ska utses, t.ex. genom ansökan hos den ansvariga myndigheten. I avsaknad av sådana bestämmelser skapas det en osäkerhet kring om en organisation eller sammanslutning är behörig att väcka talan. Det kan enligt advokatsamfundet vidare ifrågasättas om Sverige uppfyller kraven i artikel 15.1 på att säkerställa efterlevnad av EU:s plattformsförordning om det inte finns några taleberättigade parter enligt artikel 14.1. Det bör enligt advokatsamfundet även utredas om ett statligt organ ska utses som ska kunna väcka talan enligt artikel 14.1. Svea hovrätt (Patent- och marknadsöverdomstolen) ställer sig tveksam till slutsatsen i promemorian att det i Sverige inte finns några organisationer, sammanslutningar eller offentliga organ som uppfyller kraven i artikel 14. Om slutsatsen skulle stämma innebär det att den föreslagna bestämmelsen i lagen om talan mot bristande överensstämmelse inte får någon effekt. Skälen för regeringens bedömning Regleringen i EU:s plattformsförordning Enligt artikel 14.5 i EU:s plattformsförordning får medlemsstaterna utse organisationer eller sammanslutningar som är etablerade i en medlemsstat och som har begärt att bli utsedda och som uppfyller kraven i artikel 14.3, samt offentliga organ som har inrättats i en medlemsstat och som uppfyller kraven i artikel 14.4. Utseendet ska gälla att dessa har beviljats den rätt som avses i artikel 14.1, dvs. att vidta rättsliga åtgärder vid behöriga nationella domstolar i EU för att stoppa eller förbjuda bristande överensstämmelse med kraven i förordningen. Artikel 14.5 reglerar dock inte hur det faktiska beviljandet av rätten att vidta rättsliga åtgärder ska gå till eller vilket organ som ska besluta om det. Medlemsstaterna ska enligt artikel 14.5 underrätta Europeiska kommissionen om namn och uppdrag för utsedda organisationer, sammanslutningar eller offentliga organ. Kommissionen ska enligt artikel 14.6 upprätta en förteckning över de organisationer, sammanslutningar och offentliga organ som utsetts. Enligt artikel 14.7 ska domstolarna acceptera denna förteckning som ett bevis för rättskapaciteten för en organisation, sammanslutning eller offentligt organ, utan att det inskränker domstolens behörighet att pröva huruvida kärandens uppdrag motiverar att den väcker talan i det enskilda fallet. I skäl 45 i förordningen anges att när medlemsstaterna lämnar en underrättelse till kommissionen bör de särskilt hänvisa till de relevanta nationella bestämmelser i enlighet med vilka organisationen, sammanslutningen eller det offentliga organet inrättats. I skälet anges även att organisationer, sammanslutningar och offentliga organ som inte har utnämnts av en medlemsstat bör ha möjlighet att väcka talan vid nationella domstolar, med förbehåll för en undersökning av rättskapaciteten i enlighet med de kriterier som anges i förordningen. Talerätt Svea hovrätt (Patent- och marknadsöverdomstolen) ifrågasätter slutsatsen i promemorian att det i Sverige inte finns några organisationer, sammanslutningar eller offentliga organ som uppfyller kraven i artikel 14. Sveriges advokatsamfund anser att det kan ifrågasättas om Sverige uppfyller sina skyldigheter enligt artikel 15.1 i EU:s plattformsförordning om det inte finns några taleberättigade parter. Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) och Lunds universitet efterfrågar en djupare analys av vilka som har talerätt och hur prövningen av talerätt ska gå till i domstolen. Det är enligt regeringens mening svårt att i nuläget, innan EU:s plattformsförordning har börjat tillämpas, bedöma i vilken utsträckning det i Sverige eller andra medlemsstater finns sådana organisationer eller sammanslutningar som avses i artikel 14.3, dvs. som varaktigt företräder kollektiva intressen hos företagsanvändare eller företagsanvändare av webbplatser och som i övrigt uppfyller kraven i artikel 14.3. Det blir en fråga för den framtida rättstillämpningen att pröva i vilken omfattning talerätt föreligger för organisationer, sammanslutningar och offentliga organ. Som Lunds universitet anför framstår kriterierna för talerätt som mer komplexa än i andra bestämmelser om talerätt för organisationer, bl.a. bestämmelsen i 47 § 3 marknadsföringslagen. Detta är en följd av hur artiklarna 14.3 och 14.4 är utformade. Regeringen håller vidare med universitetet om att artikel 14.9 är svårtolkad men instämmer i universitetets slutsats att artikeln i sig inte ger rätt för enskilda företagsanvändare eller företagsanvändare av webbplatser att med stöd av artikel 14.1 vidta rättsliga åtgärder vid nationell domstol. Lagbestämmelser om att utse organisationer, sammanslutningar eller offentliga organ Ett alternativ som skulle kunna förenkla prövningen för domstolen är att införa ovan nämnda system för att utse organisationer, sammanslutningar eller offentliga organ och föra upp dem på förteckningen enligt artikel 14.6. Förteckningen skulle sedan enligt artikel 14.7 kunna användas som bevis för att organisationen, sammanslutningen eller det offentliga organet uppfyller kraven i artikel 14.3 respektive artikel 14.4. Införandet av ett sådant system väcker dock frågor om bl.a. hur förfarandet för godkännande skulle utformas enligt vad som anges ovan och hur förteckningen ska tillämpas inom ramen för domstolsprocessen. Det finns inte tillräckligt beredningsunderlag för att i nuläget införa ett sådant system. Inom ramen för de pågående förhandlingarna om förslaget till direktiv om grupptalan för att skydda konsumenters kollektiva intressen, och om upphävande av direktiv 2009/22/EG (COM (2018) 184), finns förslag på en liknande ordning. Det finns även skäl att avvakta det arbetet. Som anförts är det enligt regeringens mening inte tydligt i EU:s plattformsförordning hur det faktiska beviljandet av rätten att vidta rättsliga åtgärder ska gå till eller vilket organ som ska besluta om det. Det är även så, vilket även Umeå universitet och Linköpings universitet anför, att den omständigheten att en organisation, sammanslutning eller ett offentligt organ inte har utsetts av en medlemsstat inte står i vägen för att en talan väcks i domstol. Det blir, som tydliggörs i artikel 15.7 och skäl 45, upp till domstolen att i det enskilda fallet bedöma om talerätt föreligger. Regeringen anser därför, och som även Konkurrensverket och Umeå universitet anför, men i motsats till synpunkten från Linköpings universitet, Lunds universitet och Sveriges advokatsamfund, att det inte i nuläget är lämpligt att i lagen införa bestämmelser om att utse organisationer, sammanslutningar eller offentliga organ. Det bör även noteras att artikel 14.5 inte ålägger medlemsstaterna en skyldighet att införa ett system för att utse organisationer, sammanslutningar eller offentliga organ: medlemsstaterna får göra detta. Det finns i linje med vad som anförts ingenting som hindrar att frågan tas upp till förnyad bedömning i framtiden. Vid en sådan bedömning kan det, som Lunds universitet, Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen) och Sveriges advokatsamfund efterfrågar, även analyseras om det finns anledning att Sverige inrättar ett sådant offentligt organ som avses i artikel 14.4, och som kan väcka talan enligt artikel 14.1. 5.5 Överträdelser Regeringens bedömning: Det bör inte införas ytterligare bestämmelser om överträdelser i lagen. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Konkurrensverket anser att frågan om ett korrekt genomförande av artikel 15.2 förutsätter att en myndighet ges särskilda befogenheter för att kunna ingripa vid överträdelser behöver analyseras närmare. Lunds universitet anser att adekvata och effektiva genomförandeåtgärder sannolikt kräver någon form av tillsynsverksamhet. I promemorian redovisas inte några överväganden bakom ställningstagandet att tillsyn inte behövs. Linköpings universitet anser att det bör införas mer kraftfulla sanktioner för överträdelser, t.ex. att den ansvariga myndigheten ska ges rätt att begära in uppgifter från företag. Det kan ifrågasättas om globala digitala plattformsföretag ser förslagen i promemorian om bl.a. samråd som tillräckligt avskräckande för att frivilligt anpassa sig. Sveriges advokatsamfund anser att det bör det utredas vidare om det behövs regler om ytterligare näringsrättsliga eller civilrättsliga sanktioner, inklusive regler om avgift och skadestånd. Samfundet ifrågasätter om förslaget i promemorian om samråd i regel kommer att leda till frivillig rättelse. Kommerskollegium påpekar att EU:s plattformsförordning i sig innehåller flera mekanismer för att säkerställa att förordningen följs och ifrågasätter om det är nödvändigt att i svensk rätt införa kontrollåtgärder. Skälen för regeringens bedömning: I avsnitt 5.2 föreslås att den myndighet som regeringen bestämmer ska stödja och kontrollera att EU:s plattformsförordning följs. Som anges i avsnittet kan det vad gäller det stödjande uppdraget t.ex. handla om att lämna information till näringsidkare och möjliggöra för dessa att ställa frågor om efterlevnaden av EU:s plattformsförordning. I avsnitt 5.3 lämnas förslag på hur artikel 14 i förordningen ska kompletteras i svensk rätt, bl.a. att en talan om förbud eller åläggande kan väckas vid Patent- och marknadsdomstolen och att ett beslut om förbud eller åläggande får förenas med vite. Förslagen syftar till att säkerställa att leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster och leverantörer av sökmotorer följer de krav som förordningen ställer på dem. Även artikel 11 i EU:s plattformsförordning - som ställer krav på tillhandahållande av ett internt system för hantering av klagomål från företagsanvändare - och artikel 12 (medling) har som syfte att kraven i förordningen ska efterlevas. Det kommer således att finnas ett antal mekanismer på plats för att främja efterlevnad av förordningen och beivra överträdelser. Frågan är, mot denna bakgrund, om och i vilken utsträckning artikel 15.2 kräver ytterligare åtgärder. Enligt artikeln ska medlemsstaterna fastställa regler om tillämpliga åtgärder vid överträdelse av förordningen och säkerställa att åtgärderna genomförs. I skäl 46 anges att förordningen inte bör innebära en skyldighet för medlemsstaterna att sörja för efterlevnadsåtgärder ex officio eller att ålägga böter. Regeringen konstaterar att Konkurrensverket med flera anser att bestämmelser om tillsyn, ytterligare befogenheter eller möjligheter att påföra sanktioner kan behöva införas i lagen. Remissinstanserna ifrågasätter om de åtgärder som beskrivs i promemorian är tillräckliga för att leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster och leverantörer av sökmotorer frivilligt kommer att vidta rättelse. Regeringen anser att man, vad gäller vilka krav artikel 15.2 ställer på Sverige, behöver beakta dels de mekanismer för främjande av efterlevnad som redan finns inbyggda i EU:s plattformsförordning, vilka Kommerskollegium omnämner, dels de åtgärder som kommer att följa av de lagbestämmelser som regeringen föreslår. Regeringen gör sammantaget bedömningen att artikel 15.2 inte föranleder ytterligare bestämmelser i lagen. Regeringen anser däremot, i likhet med vad som anförs i promemorian, att det är lämpligt att på förordningsnivå fastställa en skyldighet att initiera samråd. Den myndighet som ska stödja och kontrollera att förordningen följs ska utifrån denna skyldighet ta initiativ till att samråd sker med en leverantör av onlinebaserade förmedlingstjänster eller en leverantör av sökmotorer som myndigheten bedömer kan ha överträtt förordningen för att kontrollera att förordningen följs. Vid sådana samråd ska myndigheten informera om de krav som förordningen ställer och redogöra för sin syn på överträdelsen. Myndigheten kan även svara på frågor samt hänvisa till domstolspraxis samt eventuella uppförandekoder eller riktlinjer från Europeiska kommissionen. Myndigheten kan även vidareförmedla kontaktuppgifter. Regeringen anser till skillnad från flera av remissinstanserna att samråd i de flesta fallen kommer att kunna leda till snabb och frivillig rättelse. Som anges i avsnitt 5.2 är inte tanken att den ansvariga myndigheten genom samrådet ska utföra någon regelrätt tillsyn som innefattar tvång gentemot berörda näringsidkare. Sammanfattningsvis finns det enligt regeringens uppfattning inte anledning att införa ytterligare bestämmelser om överträdelser i lagen. 5.6 Sekretess Regeringens bedömning: Det finns inte behov av att införa nya sekretessbestämmelser i lag. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Enligt 30 kap. 23 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) gäller sekretess, i den utsträckning regeringen meddelar föreskrifter om det, i en statlig myndighets verksamhet som består i utredning, planering, prisreglering, tillståndsgivning, tillsyn eller stödverksamhet med avseende på produktion, handel, transportverksamhet eller näringslivet i övrigt. Sekretessen gäller dels för uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs, dels för uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet. Enligt 9 § första stycket offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) gäller sekretess, i den utsträckning som anges i bilagan till förordningen, i statliga myndigheters verksamhet, som består i utredning, planering, prisreglering, tillståndsgivning, tillsyn eller stödverksamhet med avseende på produktion, handel, transportverksamhet eller näringslivet i övrigt. Sekretess gäller för uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgifterna röjs. Sekretess gäller även för uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet. Några bestämmelser om sekretess finns inte i EU:s plattformsförordning. I avsnitt 5.5 föreslår regeringen att det på svensk förordningsnivå ska fastställas en möjlighet till samråd. Sådana ärenden kan komma att innehålla moment av såväl utredning, tillsyn som stödverksamhet med avseende på handel. Inom ramen för ett sådant samråd är det möjligt att uppgifter om enskildas affärs- eller driftförhållanden eller andra ekonomiska eller personliga förhållanden för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet kan förekomma. Sådana uppgifter skulle kunna falla inom tillämpningsområdet för 30 kap. 23 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen. I den mån det finns behov av författningsändring för att sekretess ska gälla för uppgifterna kan detta enligt regeringens bedömning åstadkommas på förordningsnivå, genom komplettering av bilagan till offentlighets- och sekretessförordningen. 6 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning ska träda i kraft den 12 juli 2020. Ändringen i lagen om patent- och marknadsdomstolar ska träda i kraft samma datum. Regeringens bedömning: Det finns inte något behov av övergångsbestämmelser. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inga invändningar. Skälen för regeringens förslag och bedömningar: Enligt artikel 19 i EU:s plattformsförordning träder förordningen i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Förordningen ska tillämpas från och med den 12 juli 2020. Den nya lagen med kompletterande bestämmelser till förordningen bör enligt regeringen träda i kraft samma datum som förordningen ska börja tillämpas. Ändringen i lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar bör träda i kraft samma datum. Det saknas behov av övergångsbestämmelser. 7 Konsekvenser Regeringens bedömning: Förslagen bedöms leda till ökade kostnader för Kommerskollegium och patent- och marknadsdomstolarna. Kostnaderna kan hanteras inom ramen för befintliga anslagsramar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Statskontoret anser att det saknas underlag i promemorian för bedömningen att de nya uppgifterna ryms inom befintliga anslag för Kommerskollegium eller för någon annan myndighet. Svea hovrätt (Patent- och marknadsöverdomstolen) delar inte bedömningen att kostnaderna för de tillkommande målen kan hanteras inom ramen för befintliga anslag. Även om antalet mål skulle bli begränsat avser frågorna ett viktigt och växande område med stor betydelse. Målen kan dessutom komma att bli såväl komplexa som omfattande. Svenska institutet för europapolitiska studier (Sieps) anser att det kan bli fråga om en stor arbetsbelastning för de berörda svenska domstolarna. Skälen för regeringens bedömning Staten och domstolarna De lagbestämmelser som kompletterar EU:s plattformsförordning innebär att en ansvarig myndighet ska stödja och kontrollera att förordningen följs. Vidare kommer behöriga organisationer, sammanslutningar och offentliga organ att kunna väcka talan om förbud eller åläggande vid Patent- och marknadsdomstolen. Även en talan om utdömande av vite kommer att få föras vid domstolen. Vad gäller talan om förbud eller åläggande på grund av att en leverantör brister i överensstämmelse med kraven i EU:s plattformsförordning har Europeiska kommissionen i sin konsekvensanalys konstaterat att belastningen på medlemsstaternas nationella domstolar förväntas bli begränsad, i och med de övriga verktyg för tvist- och problemlösning som förordningen innehåller (SWD(2018) 138). Enligt kommissionen är möjligheten till en talan ett tillräckligt avskräckande medel för att uppmuntra branschens egen efterlevnad av skyldigheter. Utifrån kommissionens konsekvensanalys kan man enligt regeringens mening dra slutsatsen att det sannolikt inte kommer att vara särskilt vanligt förekommande att leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster eller leverantörer av sökmotorer inte uppfyller kraven i EU:s plattformsförordning. Därmed kommer sannolikt antalet mål om förbud eller åläggande att vara begränsat. Vidare kommer arbetet med att stödja och kontrollera att förordningen följs att vara av relativt begränsad omfattning. Statskontoret anser att det saknas underlag för att de nya uppgifterna ryms inom befintliga anslagsramar. Vad gäller denna synpunkt konstaterar regeringen att det ligger närmast till hands att Kommerskollegium utses till ansvarig myndighet för att stödja och kontrollera att EU:s plattformsförordning följs. Kollegiet har sedan tidigare mycket god erfarenhet av att arbeta med frågor som rör den inre marknaden, plattformsekonomi och villkor för näringsidkare. Myndigheten har även deltagit aktivt i förhandlingarna om plattformsförordningen. Myndigheten är därmed väl förberedd för ett eventuellt uppdrag som ansvarig myndighet. De ökade kostnader som uppstår kan därmed antas vara relativt begränsade. Regeringen anser därför att kostnaderna ska hanteras inom ramen för befintliga anslagsramar för Kommerskollegium om kollegiet utses till ansvarig myndighet. Svea hovrätt (Patent- och marknadsöverdomstolen) anser inte att de ökade kostnaderna för patent- och marknadsdomstolarna ryms inom befintliga anslag. Sieps anser att det kan bli fråga om en stor arbetsbelastning för domstolarna. Regeringen bedömer dock att de ökade kostnaderna ryms inom befintliga anslagsramar för Sveriges Domstolar eftersom även om vissa mål kan komma att innefatta komplexa frågeställningar och även bli omfattande så kommer antalet mål sannolikt att vara förhållandevis begränsat. Leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster och leverantörer av sökmotorer Efterlevnaden av EU:s plattformsförordning i sig kommer att medföra vissa kostnader för leverantörer av onlinebaserade förmedlingstjänster och leverantörer av sökmotorer. Utöver dessa kostnader kan det tillkomma kostnader med anledning av förslagen till kompletterande bestämmelser till förordningen. Dessa kostnader är framför allt kostnader för att efterleva domar om förbud eller åläggande gällande bristande överensstämmelse med kraven i förordningen. Sådana kostnader bör dock, som konstaterat, uppstå sällan och vara begränsade med tanke på det begränsade antalet mål som förväntas. Företagsanvändare och företagsanvändare av webbplatser Företagsanvändare och företagsanvändare av webbplatser förväntas gynnas av de åtgärder för information och efterlevnad av förordningen som den ansvariga myndigheten vidtar. De kommer även att gynnas av den möjlighet till talan vid Patent- och marknadsdomstolen som skapas genom lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning. Övriga konsekvenser Regeringen bedömer att lagförslagen inte medför några övriga konsekvenser. 8 Författningskommentar 8.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning Tillämpningsområde 1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1150 av den 20 juni 2019 om främjande av rättvisa villkor och transparens för företagsanvändare av onlinebaserade förmedlingstjänster, här benämnd EU:s plattformsförordning. I paragrafen anges att lagen kompletterar EU:s plattformsförordning. Övervägandena finns i avsnitt 5.1. Ansvarig myndighet 2 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska stödja och kontrollera att EU:s plattformsförordning följs. I paragrafen anges att den myndighet som regeringen bestämmer ska stödja och kontrollera att EU:s plattformsförordning efterlevs. Den stödjande verksamheten kan t.ex. handla om att myndigheten lämnar information till näringsidkare, skapar företagsnätverk eller möjliggör för berörda näringsidkare att ställa frågor om efterlevnad. Den kontrollerande verksamheten kan handla om att myndigheten tar initiativ till samråd med en leverantör av onlinebaserade förmedlingstjänster eller en leverantör av sökmotorer som myndigheten bedömer kan ha överträtt förordningen för att kontrollera att förordningen följs. Hänvisningen till EU:s plattformsförordning är dynamisk. Övervägandena finns i avsnitt 5.1, 5.2 och 5.5. Talan om förbud eller åläggande 3 § De organisationer, sammanslutningar och offentliga organ som anges i artikel 14.1 i EU:s plattformsförordning kan vid Patent- och marknadsdomstolen väcka talan om sådant förbud eller åläggande som anges i artikeln. I paragrafen anges att de organisationer, sammanslutningar och offentliga organ som anges i artikel 14.1 kan väcka talan om sådant förbud eller åläggande som anges i artikeln. Talan väcks vid Patent- och marknadsdomstolen och ska avse ett förbud eller ett åläggande riktat mot en leverantör av onlinebaserade förmedlingstjänster eller en leverantör av sökmotorer som brister i överensstämmelse med kraven i förordningen. De krav som avses är de som förordningen ställer på en leverantör av onlinebaserade förmedlingstjänster respektive en leverantör av sökmotorer, bl.a. i artikel 5.1, 7.2, 8 a) och 11.3. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Även underrubriken "Talan om förbud eller åläggande" har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Hänvisningen till artikel 14.1 i paragrafen är dynamisk. Ett exempel på en talan om åläggande är att en organisation, en sammanslutning eller ett offentligt organ anser att en leverantör av onlinebaserade förmedlingstjänster bryter mot artikel 5.1 i EU:s plattformsförordning. Organisationen, sammanslutningen eller det offentliga organet kan då i en stämningsansökan till Patent- och marknadsdomstolen yrka att domstolen ska ålägga leverantören att i sina allmänna villkor ange de huvudparametrar som bestämmer rangordningen samt skälen för parametrarnas relativa betydelse jämfört med andra parametrar. En talan om förbud eller åläggande handläggs som tvistemål där förlikning om saken inte är tillåten (indispositivt tvistemål). Övervägandena finns i avsnitt 5.3.1. 4 § Ett beslut om förbud eller åläggande får förenas med vite. I paragrafen anges att ett beslut om förbud eller åläggande får förenas med vite. Vitesbestämmelsen är fakultativ vilket innebär att patent- och marknadsdomstolarna själva avgör om det i det enskilda fallet finns anledning att förena ett beslut med vite. Paragrafen har fått sin utformning efter synpunkter från Lagrådet. Allmänna bestämmelser om vite finns i lagen (1985:206) om viten. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.2. 5 § En talan om utdömaynde av vite förs vid Patent- och marknadsdomstolen av den som har väckt talan om förbudet eller åläggandet. I paragrafen anges att en talan om utdömande av vite förs vid Patent- och marknadsdomstolen av den som har väckt talan om förbudet eller åläggandet. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Av 3 kap. 5 § lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar framgår att talan handläggs enligt reglerna i rättegångsbalken om åtal för brott för vilket svårare straff än böter inte är föreskrivet. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.3. 6 § Delgivning av domar och beslut som innefattar ett vitesföreläggande får ske enligt 34-37 §§ delgivningslagen (2010:1932) endast om det med beaktande av vad som har framkommit i det enskilda delgivningsärendet eller vid andra delgivningsförsök med delgivningsmottagaren finns anledning att anta att han eller hon har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. I paragrafen anges att delgivning genom att en dom eller ett beslut som innefattar ett vitesföreläggande lämnas till en annan person än delgivningsmottagaren får ske endast om det med beaktande av vad som har framkommit i det enskilda delgivningsärendet eller vid andra delgivningsförsök med delgivningsmottagaren finns anledning att anta att han eller hon har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.4. Ikraftträdandebestämmelse Ikraftträdandebestämmelsen anger att lagen träder i kraft den 12 juli 2020. Övervägandena finns i avsnitt 6. 8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar 1 kap. 4 § Patent- och marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt det som föreskrivs i 1. lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar, patentlagen (1967:837), lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar, lagen (1978:152) om svensk domstols behörighet i vissa mål på patenträttens område m.m. och växtförädlarrättslagen (1997:306), 2. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, mönsterskyddslagen (1970:485), lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter, varumärkeslagen (2010:1877), lagen (2017:322) om medling i vissa upphovsrättstvister, lagen (2018:1653) om företagsnamn och lagen (2018:1654) om skydd för beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel, 3. konkurrenslagen (2008:579), marknadsföringslagen (2008:486), lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer, försäkringsavtalslagen (2005:104), lagen (2005:590) om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, lagen (2010:510) om lufttransporter, lagen (2010:1350) om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden, lagen (2014:836) om näringsförbud, lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar, konkurrensskadelagen (2016:964), lagen (2016:977) om kollektiv förvaltning av upphovsrätt och lagen (2020:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning, och 4. annan lag. Ändringen i tredje punkten innebär att Patent- och marknadsdomstolen även handlägger mål och ärenden enligt det som föreskrivs i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning. Övervägandena finns i avsnitt 5.3.1. Ikraftträdandebestämmelse Ikraftträdandebestämmelsen anger att lagen träder i kraft den 12 juli 2020. Övervägandena finns i avsnitt 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1150 av den 20 juni 2019 om främjande av rättvisa villkor och transparens för företagsanvändare av onlinebaserade förmedlingstjänster Sammanfattning av promemorian Kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning (Ds 2019:33) I promemorian lämnas förslag om bestämmelser som kompletterar EU:s plattformsförordning. Det föreslås att en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning ska införas. Vidare föreslås en ändring i lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar. EU:s plattformsförordning syftar till att bidra till en väl fungerande inre marknad genom att fastställa regler för att säkerställa att företagsanvändare av onlinebaserade förmedlingstjänster och företagsanvändare av webbplatser, när det gäller sökmotorer, erbjuds ändamålsenlig transparens, rättvisa villkor och effektiva möjligheter till prövning. Enligt den föreslagna lagen ska regeringen utse en ansvarig myndighet som ska stödja och kontrollera att EU:s plattformsförordning stödjs. Vidare anges att en talan mot bristande överensstämmelse enligt artikel 14.1 i EU:s plattformsförordning väcks vid Patent- och marknadsdomstolen. Talan ska avse ett förbud eller åläggande. Patent- och marknadsdomstolens beslut om förbud eller åläggande ska som huvudregel förenas med vite och en talan om utdömande av vite ska föras vid domstolen. Stämningsmannadelgivning genom att en dom eller ett beslut som innefattar ett vitesföreläggande lämnas till en annan person än delgivningsmottagaren ska få ske endast i vissa fall. Enligt den föreslagna ändringen i lagen om patent- och marknadsdomstolar ska Patent- och marknadsdomstolen handlägga mål enligt den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning. Lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning och lagen med ändring i lagen om patent- och marknadsdomstolar föreslås träda i kraft den 12 juli 2020. Promemorians lagförslag Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning Härigenom föreskrivs följande. Tillämpningsområde 1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1150 av den 20 juni 2019 om främjande av rättvisa villkor och transparens för företagsanvändare av onlinebaserade förmedlingstjänster, här benämnd EU:s plattformsförordning. Ansvarig myndighet 2 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska stödja och kontrollera att EU:s plattformsförordning följs. Talan mot bristande överensstämmelse 3 § En talan om förbud eller åläggande enligt artikel 14.1 i EU:s plattformsförordning, i den ursprungliga lydelsen, väcks vid Patent- och marknadsdomstolen. 4 § Ett beslut om förbud eller åläggande ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. 5 § En talan om utdömande av vite förs vid Patent- och marknadsdomstolen av den som har ansökt om förbudet eller åläggandet. 6 § Delgivning av domar och beslut som innefattar ett vitesföreläggande får ske enligt 34-37 §§ delgivningslagen (2010:1932) endast om det med beaktande av vad som har framkommit i det enskilda delgivningsärendet eller vid andra delgivningsförsök med delgivningsmottagaren finns anledning att anta att han eller hon har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2020. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 4 § Patent- och marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt det som föreskrivs i 1. lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar, patentlagen (1967:837), lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar, lagen (1978:152) om svensk domstols behörighet i vissa mål på patenträttens område m.m. och växtförädlarrättslagen (1997:306), 2. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, mönsterskyddslagen (1970:485), lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter, varumärkeslagen (2010:1877), lagen (2017:322) om medling i vissa upphovsrättstvister, lagen (2018:1653) om företagsnamn och lagen (2018:1654) om skydd för beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel, 3. konkurrenslagen (2008:579), marknadsföringslagen (2008:486), lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer, försäkringsavtalslagen (2005:104), lagen (2005:590) om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, lagen (2010:510) om lufttransporter, lagen (2010:1350) om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden, lagen (2014:836) om näringsförbud, lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar, konkurrensskadelagen (2016:964) och lagen (2016:977) om kollektiv förvaltning av upphovsrätt, och 3. konkurrenslagen (2008:579), marknadsföringslagen (2008:486), lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer, försäkringsavtalslagen (2005:104), lagen (2005:590) om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, lagen (2010:510) om lufttransporter, lagen (2010:1350) om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden, lagen (2014:836) om näringsförbud, lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar, konkurrensskadelagen (2016:964), lagen (2016:977) om kollektiv förvaltning av upphovsrätt, lagen (2020:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning, och 4. annan lag. 4. annan lag. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2020. Förteckning över remissinstanserna Efter remittering har yttranden över promemorian Kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning (Ds 2019:33) kommit in från 17 remissinstanser: Bolagsverket, Förvaltningsrätten i Stockholm, Kommerskollegium, Konkurrensverket, Myndigheten för digital förvaltning (DIGG), Stockholms tingsrätt (Patent- och marknadsdomstolen), Svea hovrätt (Patent- och marknadsöverdomstolen), Tillväxtverket, Sveriges advokatsamfund, Statskontoret, Linköpings universitet, Svensk Handel, Svenska institutet för Europastudier (Sieps), Svenskt Näringsliv, Teknikföretagen, TU- Medier i Sverige, Umeå universitet (juridiska institutionen) Följande 79 remissinstanser har avstått från att lämna synpunkter eller har inte inkommit med något yttrande: Business Sweden, Datainspektionen, Domstolsverket, Ekobrottsmyndigheten, Energimyndigheten, Finansinspektionen, Göteborgs tingsrätt, Göteborgs universitet (juridiska institutionen), Kammarrätten i Jönköping, Konsumentverket (KOV), Kungliga Tekniska Högskolan (KTH), Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Polismyndigheten, Post- och Telestyrelsen (PTS), Regelrådet, Skatteverket, Tillväxtanalys, Vinnova, RISE, SR- Sveriges Radio, SVT- Sveriges Television, Sveriges Utbildningsradio, Almi Företagspartner AB, Bankföreningen, FAR, Företagarna, Peltarion, Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Internetstiftelsen, IT och Telekomföretagen, Småföretagarnas Riksförbund, Sveriges Standardiseringsförbund, ABB, Akademibokhandeln, Almega, Amazon, Apotea, Atea, Atlas Copco, Bonnier Broadcasting, Choice hotels, Client Global Insights (CGI), Combient, Dataföreningen, Dataspelsbranschen, Ericsson, Evry, Facebook, Google, H&M, IAB, IBM, IF Metall, IKEA, Klarna, Landsorganisationen i Sverige (LO), Lantbrukarnas Riksförbund, Microsoft, MTG, Norrbottens Handelskammare, Näringslivets Regelnämnd (NNR), Organisationen som sammanför aktörer i det svenska ekosystemet för datadriven marknadsföring (SWEDMA), Scania, Schibsted, Scandic Hotels Group AB, SKF, Spotify Sverige, Stockholms handelskammare, Svensk Digital Handel, Sveriges Ingenjörer, Sveriges Kommuner och Regioner, Sveriges Konsumenter, Sydsvenska industri- och handelskammaren, Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF), TCO, Uber Sverige, Visita, Volvo Lastvagnar, Västsvenska handelskammaren Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning Härigenom föreskrivs följande. Tillämpningsområde 1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1150 av den 20 juni 2019 om främjande av rättvisa villkor och transparens för företagsanvändare av onlinebaserade förmedlingstjänster, här benämnd EU:s plattformsförordning. Ansvarig myndighet 2 § Den myndighet som regeringen bestämmer ska stödja och kontrollera att EU:s plattformsförordning följs. Talan mot bristande överensstämmelse 3 § En talan om förbud eller åläggande enligt artikel 14.1 i EU:s plattformsförordning, i den ursprungliga lydelsen, väcks vid Patent- och marknadsdomstolen. 4 § Ett beslut om förbud eller åläggande ska förenas med vite, om det inte finns särskilda skäl som gör att det inte behövs. 5 § En talan om utdömande av vite förs vid Patent- och marknadsdomstolen av den som har ansökt om förbudet eller åläggandet. 6 § Delgivning av domar och beslut som innefattar ett vitesföreläggande får ske enligt 34-37 §§ delgivningslagen (2010:1932) endast om det med beaktande av vad som har framkommit i det enskilda delgivningsärendet eller vid andra delgivningsförsök med delgivningsmottagaren finns anledning att anta att han eller hon har avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2020. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 4 § Patent- och marknadsdomstolen handlägger mål och ärenden enligt det som föreskrivs i 1. lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar, patentlagen (1967:837), lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar, lagen (1978:152) om svensk domstols behörighet i vissa mål på patenträttens område m.m. och växtförädlarrättslagen (1997:306), 2. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, mönsterskyddslagen (1970:485), lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter, varumärkeslagen (2010:1877), lagen (2017:322) om medling i vissa upphovsrättstvister, lagen (2018:1653) om företagsnamn och lagen (2018:1654) om skydd för beteckningar på jordbruksprodukter och livsmedel, 3. konkurrenslagen (2008:579), marknadsföringslagen (2008:486), lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer, försäkringsavtalslagen (2005:104), lagen (2005:590) om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, lagen (2010:510) om lufttransporter, lagen (2010:1350) om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden, lagen (2014:836) om näringsförbud, lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar, konkurrensskadelagen (2016:964) och lagen (2016:977) om kollektiv förvaltning av upphovsrätt, och 3. konkurrenslagen (2008:579), marknadsföringslagen (2008:486), lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare, lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden, lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer, försäkringsavtalslagen (2005:104), lagen (2005:590) om insyn i vissa finansiella förbindelser m.m., lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet, lagen (2010:510) om lufttransporter, lagen (2010:1350) om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden, lagen (2014:836) om näringsförbud, lagen (2014:1344) med kompletterande bestämmelser till EU:s tåg-, fartygs- och busspassagerarförordningar, konkurrensskadelagen (2016:964), lagen (2016:977) om kollektiv förvaltning av upphovsrätt och lagen (2020:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning, och 4. annan lag. 4. annan lag. Denna lag träder i kraft den 12 juli 2020. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2020-04-15 Närvarande: F.d. justitierådet Eskil Nord samt justitieråden Inga-Lill Askersjö och Sten Andersson Kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning Enligt en lagrådsremiss den 2 april 2020 har regeringen (Utrikesdepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning, 2. lag om ändring i lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Christian Finnerman, biträdd av ämnesrådet Eva Tarselius Hallgren. Förslagen föranleder följande yttrande. Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning Allmänt I lagrådsremissen föreslås en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning, dvs. förordningen (EU) 2019/1150 av den 20 juni 2019 om främjande av rättvisa villkor och transparens för företagsanvändare av onlinebaserade förmedlingstjänster. EU-förordningen innehåller ett regelverk för hur det avsedda främjandet ska kunna utföras i medlemsstaterna. Avsikten är bl.a. att medlemsstaterna ska säkerställa adekvat och ändamålsenlig efterlevnad av förordningen. Uppgiften att säkerställa detta kan anförtros åt befintliga myndigheter och domstolar (skäl 46 till förordningen). Vidare syftar förordningen till att säkerställa ett fullständigt iakttagande av rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol (skäl 52). 3 § och underrubriken Denna och följande paragrafer reglerar handläggning i domstol och föregås av underrubriken "Talan mot bristande överensstämmelse". Denna rubriks ordalydelse används inte, vare sig helt eller delvis, i de följande paragraferna och ger inte någon information om innehållet i dessa. Lagrådet föreslår att de inledande orden i 3 § får ingå i underrubriken som således bör få följande lydelse. Talan om förbud eller åläggande Vad gäller den talan som ska kunna väckas vid domstolen noterar Lagrådet att det inte anges vem som ska kunna väcka en sådan talan. I förordningens artikel 14.1 utpekas ett antal aktörer som enligt förordningen ska ha rätt att vidta rättsliga åtgärder. Det anges där bl.a. att det ska vara fråga om organisationer m.fl. som har ett legitimt intresse av att företräda företagsanvändare. Också offentliga organ som inrättats i medlemsstater ska ha rätt att vidta rättsliga åtgärder. I artikel 14.6 anges att kommissionen ska upprätta en förteckning över organisationer, sammanslutningar och offentliga organ som medlemsstaterna utsett och i 14.7 att domstolarna ska acceptera denna förteckning som "bevis för rättskapaciteten". Bland de ytterligare bestämmelser som artikel 14 innehåller kan särskilt nämnas punkten 9 som synes ge även enskilda företagsanvändare ett visst utrymme att, i enlighet med nationell rätt, vidta rättsliga åtgärder som syftar till att motverka bristande överensstämmelse med förordningens krav. I den svenska lagtexten anges dock inte något om talerätten, vilket förklaras av att reglerna därom finns i EU-förordningen. Frågan om vem som har talerätt är emellertid av särskild betydelse och central för tillämpningen av lagen. Åtminstone en upplysning om att artikel 14.1 ska ligga till grund för bedömningen bör därför anges i paragrafen. Därmed klargörs att paragrafen inte reglerar eventuell rätt att vidta rättsliga åtgärder av det slag som anges i artikel 14.9 i förordningen. Lagrådet föreslår att paragrafen ges följande lydelse. De organisationer, sammanslutningar och offentliga organ som anges i artikel 14.1 i EU:s plattformsförordning kan vid Patent- och marknadsdomstolen väcka talan om sådant förbud eller åläggande som anges i artikeln. Avsikten är att de mål som inleds genom att en talan väcks ska handläggas som indispositiva tvistemål. Detta framgår inte av författningskommentaren, där det endast sägs att det är fråga om ett ansökningsförfarande. Denna omständighet bör utvecklas och förtydligas i författningskommentaren, så att det klart framgår att handläggningen i domstol ska vara den som gäller för indispositiva tvistemål. 4 § I paragrafen anges att ett beslut om förbud eller åläggande ska förenas med vite om det inte finns särskilda skäl som gör att det inte behövs. Varken i allmänmotiveringen eller i författningskommentaren anges vilka de särskilda skälen emot ett vite skulle kunna vara eller ens karaktären av de omständigheter som skulle kunna utgöra särskilda skäl. I stället överlämnas det till rättstillämpningen att avgöra denna fråga, således utan att det ges någon vägledning alls. Lagrådet vill inledningsvis erinra om att ett vitesföreläggande ska tjäna som ett påtryckningsmedel. Huvudregeln bör därför vara att ett förbud eller åläggande förenas med vite endast om det finns anledning att anta att adressaten inte kommer att följa det som föreläggs. I linje med detta är vitesbestämmelser i svensk rätt vanligen fakultativa, dvs. ett föreläggande får förenas med vite. Det utesluter förstås inte vitesbestämmelser av annat slag, t.ex. vitesbestämmelser av det obligatoriska slag som föreslås i lagrådsremissen ("ska förenas...."). En sådan vitesbestämmelse kan vara motiverad exempelvis av att vitesbestämmelsen avser att skydda ett starkt allmänintresse. I så fall finns det dock givetvis anledning för lagstiftaren att i lagstiftningsärendet peka ut de skäl som gör det motiverat att göra vitesbestämmelsen obligatorisk. Lagrådet kan på föreliggande underlag inte bedöma om det finns tillräckliga skäl att i detta lagstiftningsärende välja en obligatorisk vitesbestämmelse. Om så ändå sker, är det emellertid naturligt att den - såsom också föreslås i lagrådsremissen - förenas med något slag av ventil. En sådan ventil bör ge möjlighet att underlåta att förena föreläggandet med vite i de fall där detta framstår som obehövligt. Den modell som har valts i lagrådsremissen ger i och för sig den möjligheten. Uppställandet av ett krav på "särskilda skäl" innebär emellertid en besvärande oklarhet. Väljer man denna modell, bör man därför, enligt Lagrådets mening, i författningskommentaren utveckla vad som skulle kunna utgöra särskilda skäl. 5 § I enlighet med Lagrådets synpunkter beträffande 3 § föreslår Lagrådet att orden "ansökt om" ersätts av "väckt talan om". Övrigt lagförslag Lagrådet lämnar förslaget utan erinran Utrikesdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 april 2020 Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Lövin, Johansson, Baylan, Hallengren, Hultqvist, Andersson, Bolund, Damberg, Shekarabi, Ygeman, Eriksson, Linde, Ekström, Eneroth, Nilsson, Lind, Hallberg, Micko Föredragande: statsrådet Hallberg Regeringen beslutar proposition Kompletterande bestämmelser till EU:s plattformsförordning