Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2019/20:198 Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande Prop. 2019/20:198 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 27 augusti 2020 Stefan Löfven Mikael Damberg (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Ett effektivt sätt att bekämpa grov brottslighet är att förverka vinster av brott. Eftersom brottsligheten många gånger är gränsöverskridande är ett välfungerande samarbete inom EU av stor vikt. Regeringen föreslår att det införs en ny lag med kompletterande bestämmelser till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. EU-förordningen innehåller regler om att beslut om frysning och beslut om förverkande som har utfärdats i en medlemsstat ska erkännas och verkställas i en annan medlemsstat. Den föreslagna lagen ska tillämpas såväl när svenska beslut sänds över till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet där som när utländska beslut översänds till Sverige för erkännande och verkställighet här. Vissa följdändringar föreslås också i andra lagar. Den nya lagen och de följdändringar denna för med sig föreslås träda i kraft den 19 december 2020. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 6 2 Lagtext 7 2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande 7 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. 13 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom 15 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut 17 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen 20 2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder 21 3 Ärendet och dess beredning 22 4 EU-förordningen om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande 22 4.1 Bakgrund till EU-förordningen 22 4.1.1 Rambesluten om verkställighet av beslut om frysning och beslut om förverkande 22 4.1.2 Harmonisering inom EU av regler om beslut om frysning och beslut om förverkande 23 4.1.3 Europeiska kommissionens förslag till en förordning 24 4.2 EU-förordningens huvudsakliga innehåll 24 4.2.1 Syfte, tillämpningsområde och definitioner 24 4.2.2 Dubbel straffbarhet 25 4.2.3 Förfaranderegler vid beslut om frysning 26 4.2.4 Förfaranderegler vid beslut om förverkande 27 4.2.5 Vägransgrunder och omöjlighet att verkställa ett beslut 29 4.2.6 Allmänna bestämmelser om förfarandet 30 4.2.7 Förvaltning av och förfogande över fryst och förverkad egendom 31 4.2.8 Tillgång till rättsmedel och regressrätt 32 4.2.9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 32 5 Gällande rätt 33 5.1 Förverkandelagstiftningen 33 5.1.1 Allmänt om förverkande 33 5.1.2 Brottsbalkens regelsystem 33 5.1.3 Regler om förverkande i andra författningar 34 5.1.4 Verkställigheten av ett beslut om förverkande 35 5.2 Åtgärder för att säkra framtida förverkandebeslut 36 5.2.1 Allmänt om säkringsåtgärder 36 5.2.2 Kvarstad och förvar 36 5.2.3 Beslag 38 5.2.4 Penningbeslag 38 5.2.5 Husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning 39 5.2.6 Beslag enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut och lagen om en europeisk utredningsorder 39 5.3 Ömsesidigt erkännande inom EU av beslut om frysning och beslut om förverkande 39 5.3.1 Lagen om verkställighet av frysningsbeslut 39 5.3.2 Lagen om verkställighet av beslut om förverkande 40 5.3.3 Lagen om en europeisk utredningsorder 41 5.4 Annat internationellt samarbete angående frysning och förverkande 42 5.4.1 Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål 42 5.4.2 Internationell verkställighet av domar och beslut 43 6 Allmänna överväganden 44 6.1 Inledning 44 6.2 En ny lag ska komplettera EU-förordningen 45 6.3 Hänvisningsteknik 47 6.4 Termer och uttryck 48 6.5 Dubbel straffbarhet 49 6.6 Behöriga myndigheter 51 6.6.1 Behörig myndighet vid beslut om frysning 51 6.6.2 Behörig myndighet vid beslut om förverkande 56 7 När Sverige är utfärdande stat av ett beslut om frysning 57 7.1 Särskilda bestämmelser om beslut om beslag och penningbeslag 57 7.2 Verkställighet genom alternativa åtgärder 60 7.3 Det efterföljande förfarandet 61 8 När Sverige är utfärdande stat av ett beslut om förverkande 64 8.1 Alternativa åtgärder och omvandling 64 8.2 Det efterföljande förfarandet 65 9 Erkännande och verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om frysning 66 9.1 Inledning 66 9.2 Intyget om frysning 66 9.3 Åklagarens prövning och beslut 68 9.4 Förfarandet vid verkställigheten 70 9.4.1 Allmänna utgångspunkter 70 9.4.2 Särskilda regler om när beslutet om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag 72 9.4.3 Särskilda regler om när beslutet om frysning ska verkställas som ett beslut om kvarstad i brottmål 74 9.4.4 Biträde av andra myndigheter 76 9.5 När verkställigheten avbryts eller ställs in 78 9.6 Återställande av egendom till ett brottsoffer 79 9.7 Prövning i domstol 80 10 Erkännande och verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om förverkande 85 10.1 Inledning 85 10.2 Intyget om förverkande 85 10.3 Överenskommelse om förverkande av värdet av specifik egendom 86 10.4 Kronofogdemyndighetens prövning och beslut 87 10.5 Efterföljande beslut om att inte verkställa beslutet om förverkande 90 10.6 Överklagande 91 10.7 Förfogande över förverkad egendom 94 11 Övriga frågor 97 11.1 Sekretess och dataskydd 97 11.2 Kostnader 98 11.3 Regressrätt 99 12 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 100 13 Konsekvenser av förslagen 100 14 Författningskommentar 102 14.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande 102 14.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. 120 14.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom 121 14.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut 122 14.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen 124 14.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder 124 Bilaga 1 EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande 125 Bilaga 2 Sammanfattning av promemorian (Ds 2019:28) 163 Bilaga 3 Promemorians lagförslag 164 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna 177 Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 178 Bilaga 6 Lagrådets yttrande 193 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 augusti 2020 195 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: 1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. 2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. 3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. 4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut. 5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen. 6. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Allmänna bestämmelser 1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, i denna lag kallad EU-förordningen. 2 § Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU-förordningen. 3 § För erkännande och verkställighet i Sverige av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande får det uppställas krav på att de gärningar som beslutet avser utgör ett brott enligt svensk rätt. Det gäller dock inte för de brott som avses i artikel 3.1 i EU-förordningen. 2 kap. När Sverige är utfärdande stat av beslut om frysning Utfärdande myndighet 1 § Åklagare är utfärdande myndighet när ett svenskt beslut om frysning genom beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål sänds över till en annan medlemsstat enligt EU-förordningen. Beslut i Sverige om beslag och penningbeslag enligt denna lag 2 § En åklagare får besluta om beslag av ett föremål trots att det inte är tillgängligt vid beslutet, om föremålet 1. skäligen kan antas vara förverkat på grund av brott, och 2. kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU-förordningen. Det som sägs om föremål i första stycket gäller också om skriftlig handling. I fråga om beslag av sådan egendom som avses i 27 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken gäller även de förutsättningar som anges i de paragraferna. 3 § En åklagare får besluta om beslag av egendom i form av pengar, fordran eller någon annan rättighet som skäligen kan antas vara föremål för brott enligt lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall eller lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott, eller av ett motsvarande värde (penningbeslag), trots att egendomen i fråga inte är tillgänglig vid beslutet, om egendomen 1. skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott, och 2. kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU-förordningen. 4 § Beslag enligt 2 eller 3 § får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller de men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Beslag enligt 2 eller 3 § får inte verkställas i Sverige. Verkställighet genom alternativa åtgärder 5 § Åklagaren får inte lämna samtycke till att ett beslut om frysning som har sänts över till en annan medlemsstat verkställs genom alternativa åtgärder enligt artikel 23.3 i EU-förordningen. Det efterföljande förfarandet 6 § När ett beslag enligt 2 eller 3 § har verkställts i den verkställande staten tillämpas följande bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken: - 2 § fjärde stycket om åklagarens skyldighet att anmäla verkställt beslag av ett skriftligt meddelande, - 4 a § om utlämnande av föremål till målsägande eller någon annan som trätt i dennes ställe, - 6 § om rättens prövning, - 7 § om tid för åtals väckande, - 8 § första, andra och fjärde styckena om hävande av beslag, - 11 § om underrättelseskyldighet, och - 13 § om protokoll och om rätt för den som drabbats av ett beslag att få ett bevis om beslaget. När brottmålet avgörs, ska rätten med tillämpning av 27 kap. 8 § femte stycket rättegångsbalken pröva om beslaget eller penningbeslaget fortfarande ska bestå. 7 § När brottmålet avgörs får rätten, på yrkande av åklagaren, i domen förordna att ett beslut om beslag enligt 2 eller 3 § eller ett beslut om kvarstad till säkerhet för beslut om förverkande ska gälla under en viss tid efter det att domen har fått laga kraft, dock längst till dess att beslutet om förverkande har verkställts i den verkställande staten. 3 kap. När Sverige är utfärdande stat av beslut om förverkande Utfärdande myndighet 1 § Kronofogdemyndigheten är utfärdande myndighet när ett svenskt beslut om förverkande sänds över till en annan medlemsstat enligt EU-förordningen. Verkställighet genom alternativa åtgärder 2 § Kronofogdemyndigheten får inte lämna samtycke till att ett beslut om förverkande som har sänts över till en annan medlemsstat verkställs genom alternativa åtgärder enligt artikel 23.3 i EU-förordningen. 4 kap. Erkännande och verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om frysning Intyg 1 § Ett intyg om frysning som sänds över till Sverige i enlighet med artikel 4.1 i EU-förordningen ska åtföljas av det beslut om frysning som intyget avser. Intyget ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska. Verkställande myndighet 2 § Åklagare är verkställande myndighet när ett utländskt beslut om frysning sänds över till Sverige enligt EU-förordningen. Beslut om erkännande och verkställighet 3 § Ett beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 7.1 i EU-förordningen ska innehålla uppgift om det belopp eller den egendom som verkställigheten ska avse och om huruvida beslutet om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål. Av beslutet om erkännande och verkställighet ska det i förekommande fall även framgå om uppskov med verkställigheten har beslutats enligt artikel 10.1 i EU-förordningen. Motivering av beslut 4 § Åklagarens beslut i fråga om erkännande och verkställighet, om avbrytande av verkställigheten enligt artikel 8.4 i EU-förordningen och om återställande av fryst egendom till ett brottsoffer ska innehålla skälen för beslutet. Detsamma gäller åklagarens beslut att skjuta upp, ställa in eller i andra fall avbryta verkställigheten. Förfarandet vid verkställigheten 5 § När ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag får husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning göras med tillämpning av reglerna i 28 kap. rättegångsbalken. Om beslutet om frysning avser en försändelse som väntas komma in till ett befordringsföretag, får åklagaren begära att rätten beslutar om att försändelsen, när den kommer in, ska hållas kvar till dess att verkställighet har skett. Bestämmelserna i 27 kap. 9 § andra stycket och tredje stycket första meningen rättegångsbalken ska då tillämpas. Behörig domstol är den tingsrätt inom vars domkrets åtgärden ska vidtas. Om det kan befaras att det skulle medföra en fördröjning av väsentlig betydelse för utredningen i den utfärdande staten att inhämta rättens beslut enligt andra stycket, får ett sådant beslut meddelas av åklagaren. Bestämmelserna i 27 kap. 9 a § första stycket andra meningen samt andra och tredje styckena rättegångsbalken ska då tillämpas. 6 § När ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om kvarstad i brottmål får åklagaren, under de förutsättningar som anges i 26 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken, ta egendom i förvar till dess beslutet om frysning har verkställts. Husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får då göras enligt reglerna i 28 kap. samma balk. Om egendom tas i förvar ska 26 kap. 3 a och 3 b §§ rättegångsbalken tillämpas. 7 § De åtgärder som anges i 5 och 6 §§ får vidtas även om den gärning som beslutet om frysning avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag, om det för gärningen kan dömas till fängelse i den utfärdande staten. 8 § Åklagaren får anlita biträde av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket eller Kustbevakningen när ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag eller penningbeslag och när egendom ska tas i förvar enligt 6 §. Avbruten eller inställd verkställighet 9 § Om verkställigheten av ett beslut om frysning avbryts eller ställs in med stöd av artikel 8.4, 12.2, 13.3 eller 27.3 i EU-förordningen, ska beslutet om erkännande och verkställighet upphöra att gälla. Samma förfarande ska då tillämpas som när motsvarande åtgärd har hävts under en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål. Första stycket gäller även när verkställigheten avbryts med stöd av artikel 12.1 i EU-förordningen därför att beslutet om frysning inte längre är verkställbart eller erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande vägras. Återställande av fryst egendom enligt artikel 29 i EU-förordningen 10 § Om åklagaren beslutar att återställa fryst egendom till ett brottsoffer enligt artikel 29.2 i EU-förordningen, ska en underrättelse om beslutet genast sändas till den som verkställigheten av beslutet om frysning har skett hos. Egendomen får återställas först tre veckor efter det att underrättelsen har översänts. Om den som verkställigheten av beslutet om frysning har skett hos medger det, får dock egendomen återställas omedelbart. Detsamma gäller om domstol fastställer åklagarens beslut att återställa egendom enligt artikel 29.2 i EU-förordningen. Prövning i domstol 11 § När ett beslut om frysning har verkställts, får den som drabbats av åtgärden begära prövning i domstol av åklagarens beslut om 1. erkännande och verkställighet enligt artikel 7.1 i EU-förordningen, 2. att inte avbryta verkställigheten enligt artikel 8.4 i EU-förordningen, och 3. att återställa fryst egendom enligt artikel 29.2 i EU-förordningen. Begäran om en sådan prövning ska göras skriftligen hos åklagaren, som ska överlämna ärendet till rätten. 12 § När en begäran enligt 11 § har kommit in till rätten, ska rätten så snart det kan ske hålla en förhandling i ärendet, om inte en förhandling uppenbart skulle sakna betydelse för prövningen. Vid en förhandling gäller bestämmelserna i 24 kap. 17 § rättegångsbalken i tillämpliga delar. I de fall som avses i 11 § första stycket 3 ska den som åklagaren har beslutat att återställa egendomen till underrättas om förhandlingen. 13 § Om ett beslut om frysning har verkställts med stöd av 27 kap. 2 § andra stycket 2-8 rättegångsbalken, ska åklagaren utan dröjsmål anmäla verkställigheten till rätten för prövning av beslutet om erkännande och verkställighet. I anmälan ska skälen för verkställigheten anges. Rätten ska skyndsamt pröva ärendet. 14 § Behörig domstol enligt 11 och 13 §§ är den tingsrätt inom vars domkrets beslutet om frysning har verkställts. Vid rättens handläggning tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om domstols handläggning i brottmål. Om rätten upphäver ett beslut om erkännande och verkställighet, ska samma förfarande tillämpas som när motsvarande åtgärd har hävts under en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål. 5 kap. Erkännande och verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om förverkande Intyg 1 § Ett intyg om förverkande som sänds över till Sverige i enlighet med artikel 14.1 i EU-förordningen ska åtföljas av det beslut om förverkande som intyget avser. Intyget ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska. Verkställande myndighet 2 § Kronofogdemyndigheten är verkställande myndighet när ett utländskt beslut om förverkande sänds över till Sverige enligt EU-förordningen. Beslut om erkännande och verkställighet 3 § Ett beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 18.1 i EU-förordningen ska innehålla uppgift om det belopp eller den egendom som verkställigheten ska avse. Av beslutet om erkännande och verkställighet ska det i förekommande fall även framgå om en överenskommelse enligt artikel 18.2 i EU-förordningen har ingåtts, med angivande av beloppet, och om uppskov med verkställigheten har beslutats enligt artikel 21.1 i EU-förordningen. Ett beslut om erkännande och verkställighet ska delges den som beslutet gäller mot. Om Kronofogdemyndigheten beslutar om uppskov med verkställigheten enligt artikel 21.1 a i EU-förordningen, behöver delgivning inte ske så länge skälen för uppskovet består. Beslutet om erkännande och verkställighet gäller omedelbart. Efterföljande beslut om att inte verkställa beslutet om förverkande 4 § Ett beslut om erkännande och verkställighet ska upphöra att gälla om Kronofogdemyndigheten, sedan beslutet har meddelats, beslutar att inte verkställa beslutet om förverkande med stöd av artikel 19, 22.3 eller 27.3 i EU-förordningen. Verkställighetsåtgärder som har gjorts ska då återgå så långt det är möjligt. Överklagande 5 § Kronofogdemyndighetens beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 18.1 i EU-förordningen får överklagas till tingsrätten. Andra beslut som fattas av Kronofogdemyndigheten med stöd av EU-förordningen eller den här lagen får inte överklagas. Behörig tingsrätt är den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken ska pröva ett överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. Vid handläggningen i domstol tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. Om rätten upphäver ett beslut om erkännande och verkställighet, ska de verkställighetsåtgärder som har gjorts återgå så långt det är möjligt. Förfogande över förverkad egendom 6 § Egendom som erhållits vid verkställigheten och som kan befaras komma till brottslig användning eller annars är olämplig för försäljning får inte säljas enligt artikel 30.6 a i EU-förordningen. Om egendom som erhållits vid verkställigheten utgör ett sådant kulturföremål för vilket en ansökan om utförseltillstånd enligt 5 kap. kulturmiljölagen (1988:950) har avslagits eller vid en prövning skulle ha avslagits, får egendomen inte återställas till ett brottsoffer i en annan stat eller överföras till den utfärdande staten enligt artikel 30.2 eller 30.6 b i EU-förordningen. 7 § Beslut enligt artikel 30.6 i EU-förordningen om förfogande över egendom som erhållits vid verkställigheten fattas av Kronofogdemyndigheten. Denna lag träder i kraft den 19 december 2020. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § I Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömts till böter eller förverkande av egendom eller i brottmål utdömts ersättning för rättegångskostnad, får på begäran verkställas här i riket. Vad som nu sagts ska också gälla beslut, som i någon av nämnda stater till tryggande av anspråk på böter, förverkande av egendom, skadestånd eller ersättning för rättegångskostnad meddelats angående kvarstad, skingringsförbud eller beslag av egendom tillhörande för brott misstänkt. En dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge, varigenom dömts till böter eller förverkande av egendom eller i brottmål utdömts ersättning för rättegångskostnad, får på begäran verkställas i Sverige. Det som sägs i första stycket ska också gälla beslut, som i någon av nämnda stater till tryggande av anspråk på böter, förverkande av egendom, skadestånd eller ersättning för rättegångskostnad meddelats i fråga om kvarstad eller beslag av egendom tillhörande någon som är misstänkt för brott. I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall. I lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall. Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i 1. lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och 3. lagen (2020:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. Denna lag träder i kraft den 19 december 2020. 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § I den mån det påkallas av överenskommelse som Sverige ingått med främmande stat får regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som i den främmande staten ådömts eller beslutats efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten ålagts eller beslutats av annan myndighet än domstol, får verkställas i Sverige enligt denna lag. I samband med förordnande enligt första stycket får regeringen, i den mån det påkallas eller eljest föranleds av överenskommelsen, förordna att verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, som ådömts eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av annan svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, får anförtros åt myndighet i den främmande staten. Vad som har sagts nu gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om överlämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Om det påkallas av en överenskommelse som Sverige ingått med främmande stat får regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som i den främmande staten dömts ut eller beslutats efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten ålagts eller beslutats av en annan myndighet än domstol, får verkställas i Sverige enligt denna lag. I samband med förordnande enligt första stycket får regeringen, om det påkallas eller annars föranleds av överenskommelsen, förordna att verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, som dömts ut eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av en annan svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, får anförtros åt en myndighet i den främmande staten. Detta gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om överlämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård. I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall. I lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall. Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i 1. lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och 3. lagen (2020:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. Denna lag träder i kraft den 19 december 2020. 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut samt 1 kap. 1 a §, 2 kap. 5 § och 3 kap. 11 och 19 §§ ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Lag om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut Föreslagen lydelse Lag om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall 1 kap. 1 a § Denna lag gäller inte om lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder är tillämplig. Denna lag gäller inte om någon av följande författningar är tillämplig: - lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder, - Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, eller - lagen (2020:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. 2 kap. 5 § I lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen finns bestämmelser om förfarandet vid verkställighet utomlands av förverkandebeslut, som avser egendom som omfattas av ett frysnings-beslut som har översänts enligt 2 §. I lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns bestämmelser om förfarandet vid verkställighet utomlands av förverkandebeslut, som avser egendom som omfattas av ett frysningsbeslut som har översänts enligt 2 §. 3 kap. 11§ När ett frysningsbeslut skall verkställas enligt 6 § 2 får åklagaren ta lös egendom i förvar till dess frysningsbeslutet har verkställts. När ett frysningsbeslut ska verkställas enligt 6 § 2 får åklagaren, under de förutsättningar som anges i 26 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken, ta egendom i förvar till dess frysningsbeslutet har verkställts. Husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får då göras enligt reglerna i 28 kap. samma balk. Om egendom tas i förvar ska 26 kap. 3 a och 3 b §§ rättegångsbalken tillämpas. Egendom får tas i förvar enligt första stycket även om den gärning som frysningsbeslutet avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag. Detsamma gäller i fråga om att göra husrannsakan, om det för gärningen kan dömas till fängelse i den andra medlemsstaten. 19§ En verkställighet i Sverige av ett beslut om förverkande av egendom som är föremål för verkställighet enligt denna lag handläggs och prövas enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller enligt lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen. Något beslut om beslag eller kvarstad ska inte meddelas i ett sådant ärende. En ansökan eller ett beslut om förverkande enligt första stycket får skickas till den åklagare som har handlagt ärendet enligt denna lag. Åklagaren ska 1. vidarebefordra beslutet om förverkande till Kronofogdemyndigheten, om beslutet har sänts över av en myndighet i en annan medlemsstat enligt lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen, En verkställighet i Sverige av ett beslut om förverkande av egendom som är föremål för verkställighet enligt denna lag handläggs och prövas enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller enligt lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall. Något beslut om beslag eller kvarstad ska inte meddelas i ett sådant ärende. En ansökan eller ett beslut om förverkande enligt första stycket får skickas till den åklagare som har handlagt ärendet enligt denna lag. Åklagaren ska 1. vidarebefordra beslutet om förverkande till Kronofogdemyndigheten, om beslutet har sänts över av en myndighet i en annan medlemsstat enligt lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall, 2. vidarebefordra ansökan till Kronofogdemyndigheten, om ansökan har gjorts av en myndighet i Danmark eller Finland enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., och 3. vidarebefordra ansökan till Justitiedepartementet, om ansökan har gjorts enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Om rätten i ett ärende enligt andra stycket 3 beslutar att egendom ska förklaras förverkad, ska rätten samtidigt pröva om verkställigheten av frysningsbeslutet ska bestå till dess att beslutet om förverkande vinner laga kraft. Denna lag träder i kraft den 19 december 2020. 2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen dels att rubriken till lagen ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 1 kap. 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Lag om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen Föreslagen lydelse Lag om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall 1 kap. 1 a § Denna lag gäller inte om Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande och lagen (2020:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande är tillämpliga. Denna lag träder i kraft den 19 december 2020. 2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder Härigenom föreskrivs att punkt 2 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2. Lagen tillämpas inte i fråga om ett ärende enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar eller lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut som har inletts före ikraftträdandet eller vid en tidpunkt då den andra medlemsstaten inte har genomfört Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området, i den ursprungliga lydelsen. 2. Lagen tillämpas inte i fråga om ett ärende enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar eller lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall som har inletts före ikraftträdandet eller vid en tidpunkt då den andra medlemsstaten inte har genomfört Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området, i den ursprungliga lydelsen. Denna lag träder i kraft den 19 december 2020. 3 Ärendet och dess beredning I februari 2016 presenterade Europeiska kommissionen en handlingsplan mot finansiering av terrorism. En del av handlingsplanen bestod i ett förslag till förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. Den 14 november 2018 antog Europaparlamentet och rådet förordningen (EU) 2018/1805 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. Förordningen är publicerad i Europeiska unionens officiella tidning och finns i svensk lydelse i bilaga 1. Mellan de medlemsstater som är bundna av förordningen ersätter den dels bestämmelserna om frysning av egendom i rådets rambeslut 2003/577/RIF om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial, dels bestämmelserna i rådets rambeslutet 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande. Förordningen trädde i kraft den 18 december 2018 och ska tillämpas från och med den 19 december 2020. Förordningen förutsätter att vissa kompletterande bestämmelser införs i nationell rätt. Inom Justitiedepartementet har därför departementspromemorian Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande (Ds 2019:28) utarbetats. En sammanfattning av promemorian respektive dess lagförslag finns i bilaga 2 och 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju2019/04059/BIRS). I denna proposition behandlas de lagförslag som lämnas i promemorian. Lagrådet Regeringen beslutade den 4 juni 2020 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Regeringen följer i huvudsak Lagrådets förslag. Lagrådets synpunkter behandlas i författningskommentaren. 4 EU-förordningen om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande 4.1 Bakgrund till EU-förordningen 4.1.1 Rambesluten om verkställighet av beslut om frysning och beslut om förverkande År 2003 antogs rådets rambeslut 2003/577/RIF om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial (rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut). Rambeslutet har genomförts i svensk rätt genom lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut (lagen om verkställighet av frysningsbeslut, prop. 2004/05:115). En motsvarande reglering för beslut om förverkande finns i rådets rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande (rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande). Det rambeslutet är genomfört i svensk rätt genom lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen (lagen om verkställighet av beslut om förverkande, prop. 2010/11:43). I rambesluten fastställs de regler som ska gälla när en medlemsstat ska erkänna och på sitt territorium verkställa ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande som har meddelats i en annan medlemsstat. Precis som en rad andra rättsakter som rör straffrättsligt samarbete inom EU baseras de på principen om ömsesidigt erkännande. Den principen innebär att medlemsstaterna som utgångpunkt ska verkställa varandras domar och beslut utan att ifrågasätta domen eller beslutet. I rambesluten definieras bl.a. vilka typer av beslut som omfattas, hur översändandet av ett beslut för erkännande och verkställighet ska gå till och vilka möjligheter en medlemsstat har att vägra verkställighet. Erkännande och verkställighet av beslut om frysning som syftar till att säkra bevismaterial regleras numera i direktivet 2014/41/EU om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (direktivet om en europeisk utredningsorder) som i svensk rätt har genomförts i lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder (lagen om en europeisk utredningsorder, prop. 2016/17:218). En redogörelse för aktuell lagstiftning på området finns i avsnitt 5.3. 4.1.2 Harmonisering inom EU av regler om beslut om frysning och beslut om förverkande Genom rådets rambeslut 2005/212/RIF om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott (2005 års förverkanderambeslut) och direktivet 2014/42/EU om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen (2014 års förverkandedirektiv), har en viss harmonisering skett av medlemsstaternas materiella lagstiftning om frysning och förverkande. I 2014 års förverkandedirektiv anges att Europeiska kommissionens rapport om genomförandet av bl.a. rambesluten om verkställighet av frysningsbeslut respektive beslut om förverkande visar att de befintliga systemen för ömsesidigt erkännande av frysnings- och förverkandebeslut inte är helt verkningsfulla och att förverkande hindras till följd av skillnader mellan medlemsstaternas rätt (skäl 8). I direktivet ställs bl.a. krav på att det i medlemsstaterna ska vara möjligt att i vissa angivna situationer förverka egendom utan en föregående fällande dom (artikel 4.2) och att det ska finnas regler som under vissa förutsättningar medger s.k. utvidgat förverkande (artikel 5). Det sistnämnda innebär att det ska vara möjligt att förverka egendom som härrör även från något annat brottsligt handlande än det som personen har dömts för. I direktivet finns också bestämmelser om att medlemsstaterna ska vidta vissa skyddsåtgärder, t.ex. att tillse att personer som berörs av åtgärder som omfattas av direktivet har rätt till ett effektivt rättsmedel (artikel 8). Rambeslutet och direktivet är genomförda i svensk rätt (se prop. 2004/05:135, 2007/08:68 och 2015/16:155). I samband med att 2014 års förverkandedirektiv antogs uppmanades Europeiska kommissionen av medlemsstaterna och Europaparlamentet att snarast lägga fram ett förslag till en ny rättsakt om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. 4.1.3 Europeiska kommissionens förslag till en förordning I december 2016 presenterade Europeiska kommissionen ett förslag till en förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. Förslaget utgjorde en del av kommissionens handlingsplan mot finansiering av terrorism som presenterades i februari samma år (COM[2016]50 final av den 2 februari 2016). Kommissionens uppfattning var att rambesluten om verkställighet av beslut om frysning respektive förverkande inte kommit att fungera tillräckligt effektivt. Detta bl.a. eftersom de inte har genomförts och tillämpats enhetligt i medlemsstaterna. Kommissionen såg därför ett behov av en ny rättsakt som skulle ersätta rambesluten. Förordningen om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande (EU-förordningen) antogs i november 2018 och ska tillämpas från och med den 19 december 2020. 4.2 EU-förordningens huvudsakliga innehåll 4.2.1 Syfte, tillämpningsområde och definitioner I EU-förordningen finns de regler enligt vilka en medlemsstat ska erkänna och verkställa ett beslut om frysning och ett beslut om förverkande som har utfärdats av en annan medlemsstat inom ramen för förfaranden i straffrättsliga frågor (artikel 1.1 och skäl 13). Av artikel 39 följer att EU-förordningen ersätter de delar av rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut som inte redan ersatts av direktivet om en europeisk utredningsorder och hela rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande (se även skäl 52). Som utgångpunkt gäller en EU-rättsakt för alla medlemsstater. Inom ramen för det straffrättsliga samarbetet förhåller det sig dock något annorlunda eftersom Danmark och Irland har valt att ställa sig utanför detta (se protokoll nr 21 och 22 till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Irland har en möjlighet att välja att delta i antagandet och tillämpningen av en rättsakt på området, men har valt att inte göra det avseende EU-förordningen. Det innebär att förordningen inte är bindande för eller tillämplig gentemot Irland och Danmark (se skäl 56 och 57). I förhållande till de staterna är i stället rambesluten alltjämt tillämpliga (artikel 39 och skäl 52). Storbritannien lämnade EU den 1 februari 2020. Fram till utgången av 2020 gäller det s.k. utträdesavtalet mellan Storbritannien och EU. Under den perioden kommer rambesluten om verkställighet av frysningsbeslut respektive beslut om förverkande att vara fortsatt tillämpliga i samarbetet med Storbritannien. Vad som därefter kommer att gälla beror på vad som avtalas mellan EU:s medlemsstater och Storbritannien angående de framtida förbindelserna dem emellan. I EU-förordningen anges att den inte ska medföra någon ändring av skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i EU-fördraget (artikel 1.2). Vidare anges i skäl 17 att förordningen bör tillämpas i enlighet med de rättigheter och principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan) och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Som nämns ovan är förordningen tillämplig på beslut om frysning och beslut om förverkande som har meddelats inom ramen för förfaranden i straffrättsliga frågor. Beslut som har meddelats inom ramen för förfaranden i civilrättsliga eller administrativa frågor omfattas däremot inte av tillämpningsområdet (artikel 1.4). I artikel 2 finns en lista över definitioner av begrepp som används i förordningen. Med ett beslut om frysning avses ett avgörande som har utfärdats eller godkänts av en utfärdande myndighet för att förhindra att egendom förstörs, omvandlas, flyttas, överförs eller avyttras i syfte att förverka den egendomen. Med begreppet beslut om förverkande avses ett slutligt straff eller slutlig åtgärd, beslutad av domstol efter förfarande på grund av ett brott, som innebär slutligt berövande av egendom från en fysisk eller juridisk person. Vidare definieras i artikeln begreppen egendom, vinning, hjälpmedel, utfärdande stat, verkställande stat, utfärdande myndighet, verkställande myndighet och berörd person. 4.2.2 Dubbel straffbarhet I fråga om krav på dubbel straffbarhet, dvs. ett krav på att den gärning som ett beslut om frysning eller beslut om förverkande grundar sig på utgör ett brott även i den verkställande staten, har det i EU-förordningen valts en liknande lösning som i flera andra EU-rättsliga instrument på området (se artikel 3). Den innebär att medlemsstaterna inte får ställa upp krav på dubbel straffbarhet om den gärning som har föranlett beslutet om frysning eller beslutet om förverkande enligt den utfärdande statens rätt motsvarar något av de brott som räknas upp i den lista som finns i artikel 3.1 och brottet har ett längsta frihetsstraff om minst tre år i den utfärdande statens lagstiftning. Det är alltså den utfärdande myndigheten som prövar om brottet omfattas av något av de uppräknade brotten på listan, vilket myndigheten i så fall ska ange i det intyg som enligt artikel 4.1 respektive 14.1 ska översändas till den verkställande staten. Exempel på brott som finns på listan, s.k. listbrott, är terrorism, människohandel, penningtvätt och mord. Om ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande avser ett brott som inte finns med på listan, får den verkställande staten, enligt artikel 3.2, låta erkännande och verkställighet vara villkorat av att det föreligger dubbel straffbarhet. 4.2.3 Förfaranderegler vid beslut om frysning I artikel 4 föreskrivs att ett beslut om frysning ska översändas genom ett särskilt upprättat intyg om frysning. Medlemsstaterna får lämna en förklaring innebärande att den utfärdande myndigheten tillsammans med intyget om frysning också ska översända beslutet om frysning i original eller bestyrkt kopia (punkt 2). En sådan förklaring får lämnas respektive dras tillbaka när som helst. Intyget ska sändas direkt till den verkställande myndigheten eller, i förekommande fall, till en central myndighet i den verkställande staten (punkt 1). Om beslutet om frysning avser ett penningbelopp ska intyget sändas till den medlemsstat i vilken den utfärdande myndigheten har rimliga skäl att anta att den person som beslutet om frysning avser har egendom eller inkomster (punkt 4). Avser beslutet om frysning specifik egendom ska intyget översändas till den medlemsstat där det finns rimliga skäl att anta att egendomen finns (punkt 5). Intyget ska antingen åtföljas av ett intyg om förverkande eller innehålla en instruktion om att egendomen ska förbli fryst i avvaktan på ett sådant intyg (punkt 6). För det fall den utfärdande myndigheten har kännedom om personer som berörs av beslutet om frysning, ska myndigheten underrätta den verkställande myndigheten om dessa (punkt 7). Om den myndighet som mottar ett intyg som frysning inte är behörig att erkänna beslutet i fråga, ska myndigheten omedelbart översända intyget till behörig verkställande myndighet (punkt 9). Det översända intyget ska vara översatt till den verkställande statens officiella språk eller till ett språk som den staten har förklarat sig godta (artikel 6). Ett beslut om frysning som översänds behöver inte översättas (artikel 4.2). Av artikel 5 följer att verkställighet i vissa fall får sökas i flera medlemsstater samtidigt. Ett beslut om frysning som avser viss specifik egendom får sändas över till flera medlemsstater för verkställighet, om det finns rimliga skäl att anta att olika delar av egendomen finns i olika stater eller om frysningen av specifik egendom på annat sätt kräver åtgärder i flera stater. Avser beslutet om frysning ett penningbelopp får beslutet sändas över till flera verkställande stater, om det finns ett specifikt behov av detta. Den verkställande myndigheten ska enligt artikel 7.1 erkänna ett beslut om frysning som har översänts enligt artikel 4 och vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa det på samma sätt som ett inhemskt beslut om frysning, såvida inte någon vägransgrund eller grund för uppskov är tillämplig. Artikel 9 innehåller regler om tidsfrister för erkännande och verkställighet av beslutet om frysning. När ett beslut om erkännande och verkställighet har fattats ska den verkställande myndigheten utan dröjsmål meddela den utfärdande myndigheten om beslutet (artikel 9.4). Enligt artikel 7.2 ska den verkställande myndigheten även, utan onödigt dröjsmål, rapportera till den utfärdande myndigheten om verkställigheten av beslutet om frysning, inklusive en beskrivning av den frysta egendomen och, där en sådan är tillgänglig, tillhandahålla en uppskattning av dess värde. Båda de involverade myndigheterna ska enligt artikel 11 vid verkställigheten av ett beslut om frysning beakta den konfidentialitet som gäller för utredningen i vilken beslutet meddelats. Den verkställande myndigheten ska vidare, i enlighet med sin nationella lagstiftning, garantera konfidentialitet för beslutet och dess innehåll, utom i den utsträckning som krävs för verkställighet. Detta ska som huvudregel inte påverka den verkställande myndighetens skyldighet att i enlighet med artikel 32 informera berörda personer om verkställigheten. Den utfärdande myndigheten kan dock, för att skydda pågående utredningar, begära att den verkställande myndigheten skjuter upp underrättandet av berörda personer. Om den verkställande myndigheten inte kan iaktta de konfidentialitetsskyldigheter som följer av artikeln, ska den omedelbart underrätta den utfärdande myndigheten. Fryst egendom ska enligt artikel 12 förbli fryst till dess att den verkställande myndigheten har lämnat ett definitivt svar på ett beslut om förverkande som översänts i enlighet med artikel 14 eller till dess att den utfärdande myndigheten har återkallat intyget eller underrättat den verkställande myndigheten att beslutet inte längre är verkställbart (punkt 1). Den verkställande myndigheten kan dock begära att den tidsperiod under vilken egendomen ska vara fryst ska begränsas (punkt 2). Om den utfärdande myndigheten inte samtycker till begränsningen ska egendomen förbli fryst. Skulle den utfärdande myndigheten inte svara inom sex veckor från mottagandet av begäran, ska dock den verkställande myndigheten inte längre vara skyldig att verkställa beslutet om frysning. Den verkställande myndigheten kan enligt artikel 10 i vissa fall skjuta upp verkställigheten, bl.a. om verkställigheten skulle skada en pågående brottsutredning eller om egendomen redan omfattas av ett tidigare beslut. Så snart skälen för uppskov har upphört ska handläggningen återupptas. När beslut om uppskov har fattats respektive grunderna för uppskov upphört ska den verkställande myndigheten rapportera om detta till den utfärdande myndigheten. 4.2.4 Förfaranderegler vid beslut om förverkande Förfarandereglerna vid beslut om förverkande överensstämmer till stor del med de regler som gäller vid översändande av beslut om frysning. I artikel 14 föreskrivs att ett beslut om förverkande ska översändas genom ett särskilt upprättat intyg om förverkande. Medlemsstaterna får lämna in en förklaring innebärande att den utfärdande myndigheten tillsammans med intyget om förverkande också ska översända beslutet om förverkande i original eller bestyrkt kopia. En sådan förklaring får lämnas respektive dras tillbaka när som helst. Intyget ska sändas över direkt till den verkställande myndigheten eller, i förekommande fall, till en central myndighet i den verkställande staten (punkt 1). Om beslutet om förverkande avser ett penningbelopp ska intyget skickas till den medlemsstat i vilken den utfärdande myndigheten har rimliga skäl att anta att den person som beslutet om förverkande avser har egendom eller inkomster (punkt 4). Avser beslutet specifik egendom ska det översändas till den medlemsstat där det finns rimliga skäl att anta att egendomen finns (punkt 5). För det fall den utfärdande myndigheten har kännedom om personer som berörs av beslutet om förverkande, ska myndigheten underrätta den verkställande myndigheten om dessa (punkt 6). Om den myndighet som mottar ett intyg om förverkande inte är behörig att erkänna beslutet, ska myndigheten omedelbart översända intyget till behörig verkställande myndighet (punkt 8). Det översända intyget ska, enligt artikel 17, vara översatt till den verkställande statens officiella språk eller till ett språk som den staten har förklarat sig godta. Ett beslut om förverkande som översänds behöver inte översättas (artikel 14.2). Av artikel 15 framgår att verkställighet i vissa fall får sökas i flera medlemsstater samtidigt. Ett beslut om förverkande som avser viss specifik egendom får sändas över till flera medlemsstater för verkställighet, om det finns rimliga skäl att anta att olika delar av egendomen finns i flera stater eller om ett förverkande av en specifik egendom på något annat sätt kräver åtgärder i flera stater. Avser beslutet om förverkande ett penningbelopp får beslutet sändas över till flera verkställande stater, om det finns ett specifikt behov av detta. Enligt artikel 16.1 får den omständigheten att ett beslut om förverkande har översänts till en annan medlemsstat för verkställighet där inte begränsa den utfärdande statens rätt att verkställa beslutet. Det sammanlagda värdet av verkställigheten får dock inte överstiga det belopp som anges i beslutet om förverkande (artikel 16.2). Den utfärdande myndigheten ska omedelbart underrätta den verkställande myndigheten om det finns risk för förverkande utöver det maximala beloppet (artikel 16.3 a). Det gäller också om beslutet helt eller delvis har verkställts i den utfärdande staten eller i en annan verkställande stat eller om en myndighet i den utfärdande staten tar emot ett penningbelopp som har betalats med avseende på beslutet om förverkande (artikel 16.3 b och c). Den verkställande myndigheten ska enligt artikel 18.1 erkänna beslutet om förverkande och vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa det. Verkställighet ska ske på samma sätt som för ett motsvarande nationellt beslut, under förutsättning att någon vägransgrund eller grund för uppskov inte är tillämplig. Den verkställande myndigheten får, även om något beslut om frysning inte har utfärdats, på eget initiativ frysa den berörda egendomen i enlighet med sin nationella lagstiftning (artikel 18.5). Enligt artikel 20.1 ska ett beslut om erkännande och verkställighet fattas utan dröjsmål och senast 45 dagar från mottagandet av beslutet om förverkande. Den verkställande myndigheten ska därefter enligt artikel 20.3 vidta de åtgärder som är nödvändiga för att verkställa beslutet utan dröjsmål och med samma skyndsamhet och prioritet som i ett liknande nationellt ärende. Om tidsfristen i artikel 20.1 inte kan iakttas, ska den utfärdande myndigheten underrättas om skälen för detta (artikel 20.4). Om beslutet om förverkande avser specifik egendom får de berörda myndigheterna, när det föreskrivs i den utfärdande statens rätt, komma överens om att förverkande i stället kan utföras genom förverkande av ett penningbelopp som motsvarar värdet av egendomen (artikel 18.2). När ett beslut om förverkande avser ett penningbelopp och den verkställande myndigheten inte erhåller betalning av den summan, ska den verkställande myndigheten verkställa beslutet på all egendom som finns att tillgå (artikel 18.3). Vid behov får den verkställande staten räkna om förverkandebeloppet till den egna valutan. Den växelkurs som gällde vid tidpunkten för förverkandebeslutet ska användas vid omräkningen. Varje del av det penningbelopp som har drivits in i en annan stat än den verkställande staten ska dras av från det belopp som återstår att driva in i den verkställande staten (artikel 18.4). När ett beslut om erkännande och verkställighet har fattats respektive verkställighet har skett ska den verkställande myndigheten utan onödigt dröjsmål rapportera om detta till den utfärdande myndigheten (artiklarna 18.6 och 20.2). Den verkställande myndigheten kan i de fall som anges i artikel 21 skjuta upp erkännandet eller verkställigheten av ett beslut om förverkande, bl.a. om verkställigheten skulle skada en pågående brottsutredning eller om egendomen redan är föremål för ett förfarande om förverkande i den verkställande staten. Under uppskovet ska den behöriga myndigheten i sistnämnda stat vidta alla åtgärder som den skulle vidta i ett liknande inhemskt ärende för att undvika att egendomen inte längre står till förfogande för verkställighet av beslutet om förverkande. Så snart skälen för uppskov har upphört ska handläggningen återupptas. När beslut om uppskov har fattats respektive grunderna för uppskov upphört ska den verkställande myndigheten utan onödigt dröjsmål rapportera om detta till den utfärdande myndigheten. 4.2.5 Vägransgrunder och omöjlighet att verkställa ett beslut I artiklarna 8 och 19 regleras vilka grunder en verkställande myndighet får åberopa för att inte erkänna eller verkställa ett beslut om frysning respektive ett beslut om förverkande. Vägransgrunderna i punkterna 1 a-c är desamma i båda artiklarna. Enligt punkt 1 a får erkännande eller verkställighet vägras om verkställighet skulle strida mot principen om ne bis in idem, dvs. att ingen ska dömas två gånger för samma sak. Enligt punkt 1 b får erkännande eller verkställighet även vägras om det enligt den verkställande statens lagstiftning föreligger immunitet eller privilegier som skulle hindra frysning respektive förverkande av den berörda egendomen eller om det finns regler om fastställande eller begränsning av straffrättsligt ansvar som hänför sig till tryckfrihet eller yttrandefrihet i andra medier och som förhindrar verkställighet av beslutet om frysning eller förverkande. Erkännande eller verkställighet får vidare, enligt punkt 1 c, vägras om intyget om frysning eller intyget om förverkande är ofullständigt eller uppenbart felaktigt och inte har fyllts i efter sådant samråd som avses i punkt 2. Erkännande eller verkställighet får också i vissa fall vägras om den gärning som beslutet avser inte utgör ett brott enligt den verkställande statens lagstiftning (artikel 8.1 d och e respektive artikel 19.1 d och f). Om det finns grundad anledning att anta att verkställighet av ett beslut skulle innebära ett uppenbart åsidosättande av en relevant grundläggande rättighet som anges i stadgan, får erkännande eller verkställighet, i undantagsfall, vägras enligt artikel 8.1 f respektive 19.1 h. Vidare finns två vägransgrunder som enbart får tillämpas på beslut om förverkande. Enligt dessa kan verkställighet vägras när de rättigheter som tillkommer berörda personer enligt den verkställande statens lagstiftning gör det omöjligt att verkställa beslutet (artikel 19.1 e) och när den person som beslutet om förverkande avser inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet om förverkande (artikel 19.1 g). För samtliga vägransgrunder gäller, enligt punkt 2 i respektive artikel, att den verkställande myndigheten ska samråda med den utfärdande myndigheten innan ett beslut att vägra erkännande eller verkställighet fattas. Enligt punkt 3 ska varje beslut att inte erkänna eller verkställa ett beslut om frysning eller beslut om förverkande fattas utan dröjsmål. Den verkställande myndigheten ska underrätta den utfärdande myndigheten om ett sådant beslut. Enligt artikel 8.4 kan den verkställande myndigheten avbryta verkställigheten av ett redan erkänt beslut om frysning, om det under verkställigheten visar sig att någon av vägransgrunderna är tillämplig. I artiklarna 13 och 22 finns slutligen bestämmelser om vad som gäller när det är omöjligt att verkställa beslutet om frysning eller beslutet om förverkande på grund av att den egendom som ska frysas eller förverkas redan har förverkats, försvunnit, förstörts eller inte kan återfinnas. 4.2.6 Allmänna bestämmelser om förfarandet Verkställigheten av beslutet om frysning eller beslutet om förverkande ska, enligt artikel 23.1, regleras av rätten i den verkställande staten. Den statens myndigheter har exklusiv behörighet att besluta om förfarandet för verkställigheten och om alla åtgärder som har samband med det. Artikel 23 innehåller två undantag från denna huvudregel. För det första ska ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande som avser en juridisk person verkställas även om den verkställande staten inte erkänner principen om straffrättsligt ansvar för juridiska personer (punkt 2). För det andra får den verkställande staten inte utan den utfärdande statens samtycke föreskriva alternativa åtgärder till det översända beslutet (punkt 3). Varje medlemsstat ska underrätta kommissionen om vilken eller vilka myndigheter enligt artikel 2.8 och 2.9 som ska vara behöriga när medlemsstaten är utfärdande respektive verkställande stat (artikel 24.1). I artikel 25 anges att den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten vid behov ska samråda med varandra utan dröjsmål för att säkerställa att förordningen tillämpas på ett effektivt sätt. Om den verkställande myndigheten tar emot flera beslut om frysning eller beslut om förverkande från olika medlemsstater avseende samma person och den personen inte har tillräcklig egendom i den verkställande staten för att samtliga beslut ska kunna verkställas, eller om flera beslut avser samma specifika egendom, ska den verkställande myndigheten enligt artikel 26.1 besluta vilket eller vilka av besluten som ska verkställas. I artikel 26.2 finns bestämmelser om vad som ska beaktas inför ett sådant beslut. Den utfärdande myndigheten ska enligt artikel 27 utan dröjsmål återkalla beslutet om frysning eller beslutet om förverkande om beslutet i fråga inte längre är verkställbart eller inte längre är giltigt. Den verkställande myndigheten ska omedelbart underrättas om återkallandet och då genast ställa in verkställigheten. I artikel 32 finns bestämmelser om att den verkställande myndigheten är skyldig att utan dröjsmål, så långt det är möjligt, underrätta kända berörda personer om verkställigheten av ett beslut om frysning och om ett beslut att erkänna och verkställa ett beslut om förverkande. Underrättelsen ska ske i enlighet med förfaranden i den verkställande statens rätt och omfatta namnet på den utfärdande myndigheten, information om tillgängliga rättsmedel i den verkställande staten och, åtminstone kortfattat, skälen för beslutet. 4.2.7 Förvaltning av och förfogande över fryst och förverkad egendom Artikel 28 innehåller vissa regler om förvaltning av och förfogande över fryst och förverkad egendom. Enligt punkt 1 ska förvaltningen regleras av lagen i den verkställande staten. Förvaltningen ska ske i syfte att förhindra att egendomen minskar i värde och för detta ändamål ska den verkställande staten kunna sälja eller överföra fryst egendom (punkt 2). Fryst egendom, eller penningbelopp som erhållits vid försäljning av sådan egendom, ska som huvudregel förbli i den verkställande staten till dess att ett intyg om förverkande har översänts och beslutet om förverkande har verkställts (punkt 3). Vidare ska den verkställande staten inte vara skyldig att sälja eller återlämna specifika föremål som omfattas av ett beslut om förverkande, när föremålen utgör en särskild typ av kulturföremål (punkt 4). Om det i den utfärdande staten har meddelats beslut om att återställa fryst egendom till ett brottsoffer, ska den utfärdande myndigheten informera den verkställande myndigheten om det, antingen i intyget om frysning eller i ett senare skede (artikel 29.1). Den verkställande myndigheten ska i dessa fall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att, när den berörda egendomen har blivit fryst, den återställs till brottsoffret så snart som möjligt i enlighet med de processrättsliga reglerna i den verkställande staten (artikel 29.2). Ett återställande förutsätter dock att brottsoffrets äganderätt till egendomen inte är bestridd, att egendomen inte behövs som bevis i straffrättsliga förfaranden i den verkställande staten och att rättigheterna för berörda personer inte påverkas negativt. Vidare följer av artikel 30 att den utfärdande myndigheten på samma sätt ska lämna information om eventuella beslut om återställande av förverkad egendom till ett brottsoffer eller om ersättning till ett brottsoffer. Punkterna 2 och 3 innehåller närmare bestämmelser om återställande av förverkad egendom och punkten 4 om överföring av ersättning till ett brottsoffer. Om ett förfarande för återställande av egendom eller ersättning till brottsoffret pågår i den utfärdande staten, ska den utfärdande myndigheten informera den verkställande myndigheten om detta (punkt 5). Den verkställande staten ska då avstå från förfogandet över den förverkade egendomen till dess att den verkställande myndigheten har underrättats om beslutet om återställande av egendom eller ersättning till brottsoffret. Annan egendom än ett penningbelopp som erhållits till följd av verkställigheten av ett beslut om förverkande får, under förutsättning att ett beslut om återställande eller ersättning till brottsoffer saknas, säljas eller, om den utfärdande myndigheten samtycker, överföras till den utfärdande staten (punkt 6 a och 6 b). Om det inte är möjligt att sälja eller överföra egendomen får egendomen förfogas över på något annat sätt i enlighet med den verkställande statens rätt (punkt 6 c). Egendomen får användas för allmännyttiga eller sociala ändamål i den verkställande staten, med förbehåll för den utfärdande statens samtycke (punkt 6 d). Artikel 30.7 innehåller bestämmelser om den verkställande statens förfogande över de penningbelopp som erhållits till följd av verkställigheten av ett beslut om förverkande (i de fall återställande eller ersättning till ett brottsoffer inte är aktuellt). Ett sådant penningbelopp tillfaller den verkställande staten om beloppet är lika med eller mindre än 10 000 euro (punkt 7 a). Överstiger det erhållna beloppet 10 000 euro, ska den verkställande staten överföra halva beloppet till den utfärdande staten (punkt 7 b). Av artikeln följer dock även att de berörda medlemsstaterna kan komma överens om en annan fördelning än den som följer av punkt 7 a och b. Medlemsstaterna ska som huvudregel bära sina egna kostnader i samband med tillämpningen av förordningen (artikel 31.1). Den verkställande myndigheten får dock lägga fram ett förslag för den utfärdande myndigheten om att kostnaderna ska delas, om det framkommer att verkställigheten av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande skulle medföra stora eller exceptionella kostnader (artikel 31.2). 4.2.8 Tillgång till rättsmedel och regressrätt Medlemsstaterna ska säkerställa att berörda personer har tillgång till effektiva rättsmedel i den verkställande staten mot beslut om erkännande och verkställighet av beslut om frysning respektive beslut om förverkande (artikel 33.1). Rätten till rättsmedel ska åberopas vid domstol i den verkställande staten i enlighet med den statens rätt. När det gäller beslut om förverkande får åberopandet av ett rättsmedel ha suspensiv verkan, om det föreskrivs i den verkställande statens rätt. En domstol i den verkställande staten får inte pröva de materiella grunderna för beslutet om frysning eller förverkande (artikel 33.2). Om ett rättsmedel åberopas i den verkställande staten, ska den behöriga myndigheten i den utfärdande staten underrättas om det (artikel 33.3). I artikel 33.4 finns en upplysning om att artikel 33 inte påverkar tillämpningen i den utfärdande staten av skyddsåtgärder och rättsmedel i enlighet med artikel 8 i 2014 års förverkandedirektiv. Den utfärdande staten ska, enligt artikel 34, ersätta den verkställande staten för eventuella skadeståndsbelopp som den verkställande staten har betalat ut till en skadelidande till följd av verkställigheten av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande som översänts enligt förordningen. Detta ska dock inte gälla om den utfärdande staten kan visa att skadan, eller någon del av den, uteslutande beror på den verkställande statens agerande. I ett sådant fall ska de berörda medlemsstaterna i stället själva komma överens om ersättningsbeloppet. 4.2.9 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Förordningen ska, enligt artikel 41, tillämpas från och med den 19 december 2020 och ersätter samtidigt, enligt artikel 39, rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande och de delar av rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut som avser frysning av egendom (övriga delar av sistnämnda rambeslut har tidigare ersatts av direktivet om en europeisk utredningsorder, se avsnitt 5.3.3). Enligt artikel 40.1 ska förordningen tillämpas på intyg om frysning och intyg om förverkande som har översänts den 19 december 2020 eller senare. Intyg som har översänts innan dess ska enligt artikel 40.2 fortsätta att handläggas i enlighet med rambesluten. 5 Gällande rätt 5.1 Förverkandelagstiftningen 5.1.1 Allmänt om förverkande Enligt svensk rätt är förverkande en särskild rättsverkan av brott som kan ske genom sakförverkande eller värdeförverkande. Sakförverkande innebär att viss, specifik egendom förklaras förverkad. Det betyder alltså att ägaren eller rättighetsinnehavaren förlorar sin rätt till den aktuella egendomen. Vid värdeförverkande förverkas i stället värdet av viss egendom eller vissa förtjänster. Ett värdeförverkande har därför formen av en förpliktelse för den enskilde att betala ett angivet belopp. Förverkande på grund av brott sker vanligen genom en förverkandeförklaring som meddelas av domstol. I enklare fall kan förverkande enligt 48 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken beslutas också i ett strafföreläggande och vid föreläggande av ordningsbot. De grundläggande reglerna om förverkande finns i 36 kap. brottsbalken. Där regleras bl.a. under vilka förutsättningar ett förverkande får beslutas och mot vem som talan om förverkande kan föras. I vissa specialstraffrättsliga författningar finns regler om förverkande som kompletterar eller helt eller delvis ersätter brottsbalkens regler. 5.1.2 Brottsbalkens regelsystem Enligt 36 kap. 1 § brottsbalken ska utbyte av brott förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt. Med utbyte av brott avses både konkret egendom som någon har kommit över genom brott och det uppskattade värdet av vad som åtkommits. Även det som någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott kan förverkas, om mottagandet utgör ett brott enligt brottsbalken. I stället för det mottagna får dess värde förklaras förverkat. Egendom som har trätt i stället för utbyte av brott, avkastning av utbyte och avkastning av det som har trätt i stället för utbyte kan också, med stöd av 36 kap. 1 c §, förklaras förverkat som utbyte av brott. I 36 kap. 1 b § regleras möjligheterna till s.k. utvidgat förverkande. Denna reglering infördes vid genomförandet av 2005 års förverkanderambeslut (prop. 2007/08:68). Vissa justeringar av regleringen gjordes sedan vid genomförandet av 2014 års förverkandedirektiv (prop. 2015/16:55). Utvidgat förverkande innebär att om någon döms för ett brott som är av beskaffenhet att kunna ge utbyte och för vilket är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer, kan inte endast utbyte av det brott som domen avser förklaras förverkat utan också annan egendom eller dess värde. Till skillnad från vad som är fallet vid utbytesförverkande enligt 36 kap. 1 § fordras inte att det som förverkas kan knytas till ett visst, konkret brott. Utvidgat förverkande förutsätter dock att det framstår som klart mer sannolikt att egendomen utgör utbyte av brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Sådant förverkande kan också komma i fråga då någon döms för vissa särskilt uppräknade brottstyper med en lägre straffskala eller för något annat brott för vilket det är föreskrivet fängelse i minst två år och som har varit ett led i organiserad brottslighet. Det saknar betydelse om den som talan om förverkande riktas mot döms som gärningsman eller som anstiftare eller medhjälpare. Domen behöver inte heller avse ett fullbordat brott. Utvidgat förverkande får inte beslutas om det är oskäligt. En av de omständigheter som bör kunna beaktas vid en sådan bedömning är om straffvärdet av det förverkandeutlösande brottet är lågt. Enligt 36 kap. 2 § får också egendom som har använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott förverkas under vissa förutsättningar. Detsamma gäller egendom som har framställts genom brott eller vars användande utgör brott. I stället för egendomen får dess värde förklaras förverkat. Det finns vidare enligt 36 kap. 3 § möjlighet att i vissa fall förverka föremål som riskerar att komma till brottslig användning. Bestämmelsen tar sikte på typiska brottsverktyg. Förverkande av detta slag förutsätter inte att ett brott har begåtts. Om det på grund av ett brott som har begåtts i näringsverksamhet har uppkommit ekonomiska fördelar för en näringsidkare kan det värdet, enligt 36 kap. 4 §, förklaras förverkat. En talan om förverkande får enligt 36 kap. 5 § föras mot bl.a. gärningsmannen, den som har medverkat vid brottet eller den som efter brottet har förvärvat egendomen. Utvidgat förverkande får ske hos gärningsmannen eller någon annan som har medverkat till det brott som förverkandet grundas på. Förverkande får också i de fall som anges i 36 kap. 5 a § ske mot den som har förvärvat sådan egendom. Om en förutsättning för förverkande är att någon döms till påföljd, får en domstol om den beslutar om påföljdseftergift, ändå besluta om förverkande (36 kap. 12 §). Förverkande kan även ske, om det bedöms vara skäligt i ett fall där den som har begått brottet inte har fyllt 15 år eller har handlat under påverkan av en allvarlig psykisk störning (36 kap. 13 §). Om en gärningsman har avlidit, eller det av någon annan orsak inte längre är möjligt att döma ut påföljd, får egendom ändå enligt 36 kap. 14 § förklaras förverkad. En förutsättning för det är att stämning i målet har delgetts gärningsmannen inom fem år från det att brottet begicks. En talan om förverkande av utbyte av ett brott eller av egendom som har använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott får dock alltid prövas om stämning i mål om förverkade har delgetts inom ett år från det att den omständighet inträffade som medför att påföljd inte längre kan dömas ut. 5.1.3 Regler om förverkande i andra författningar Som nämns i avsnitt 5.1.1 finns regler om förverkande även i vissa specialstraffrättsliga författningar. Även om dessa ibland skiljer sig från brottsbalkens reglering, fungerar bestämmelserna i brottsbalken som riktlinjer vid tillämpningen av de specialstraffrättsliga reglerna. Enligt 36 kap. 1 § brottsbalken är reglerna om förverkande av utbyte m.m. generellt tillämpliga på brott inom specialstraffrätten. Förutsättningen för en sådan tillämpning är dock att dessa brott är av viss svårhetsgrad. Är det fråga om brott för vilket är föreskrivet fängelse i mer än ett år, ska som huvudregel utbyte av brott och ersättning för kostnader i samband med brottet förverkas. Det är således möjligt att besluta om förverkande vid ett stort antal specialstraffrättsliga brott (se prop. 2004/05:135 s. 107 f.). Dessutom innehåller åtskilliga specialstraffrättsliga författningar bestämmelser om förverkande även för brott som inte har mer än ett års fängelse i straffskalan. Det gäller t.ex. vissa brott enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Även bestämmelserna om förverkande av hjälpmedel enligt 36 kap. 2 § ska, om det inte finns avvikande regler, tillämpas på specialstraffrättsliga brott för vilka det är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Bestämmelserna om förverkande av utbyte av och hjälpmedel vid brott gjordes tillämpliga även på specialstraffrättens område för att anpassa den svenska lagstiftningen till bl.a. 2005 års förverkandedirektiv. 5.1.4 Verkställigheten av ett beslut om förverkande Värdeförverkande Bestämmelser om verkställighet av sådan särskild rättsverkan av brott som innebär en betalningsskyldighet, såsom t.ex. värdeförverkande, finns i bötesverkställighetslagen (1979:189). Kompletterande bestämmelser till lagen finns i bötesverkställighetsförordningen (1979:197). Ett förverkande som innebär en betalningsskyldighet kan, enligt 1 § bötesverkställighetslagen, verkställas antingen genom uppbörd eller genom indrivning. Detta gäller dock inte om det dessförinnan har beslutats om kvarstad på egendomen till säkerställande av betalningsskyldigheten. Beslutet om värdeförverkande är då verkställt i och med att det har fått laga kraft. Om uppbörd ska äga rum, sker det så snart domen har meddelats. Indrivning får däremot inte ske förrän domen har fått laga kraft. Polismyndigheten är enligt 3 § bötesverkställighetsförordningen central uppbördsmyndighet och ansvarar för uppbördsförfarandet. Uppbörd sker enligt 4 § bötesverkställighetslagen genom att den dömde betalar frivilligt. Om betalning inte äger rum frivilligt, ska indrivning ske. Polismyndigheten ansöker om en sådan åtgärd. Bestämmelserna om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. (indrivningslagen). Indrivning sköts av Kronofogdemyndigheten. Indrivningslagen omfattar alla slags fordringar som handläggs i allmänna mål hos Kronofogdemyndigheten, se 1 § indrivningslagen, 1 kap. 6 § utsökningsbalken och 1 kap. 2 § utsökningsförordningen (1981:981). Vid indrivningen gäller utsökningsbalkens regler om förfarandet vid verkställigheten, om vilken egendom som kan tas i anspråk till täckande av skulden och om möjligheterna att överklaga Kronofogdemyndighetens beslut. Någon motsvarighet till möjligheten att vid böter omvandla obetalda belopp till fängelsestraff eller någon annan påföljd finns inte i fråga om värdeförverkande. Sakförverkande Egendom som blir föremål för sakförverkande har normalt dessförinnan tagits i beslag. Det blir därför sällan aktuellt att anlita Kronofogdemyndigheten för verkställighet av ett sådant förverkande. Beslutet om förverkande av egendomen är då verkställt i och med att beslutet får laga kraft. I de undantagsfall där den egendom som förverkas inte har tagits i beslag, eller där den beslagtagna egendomen har lämnats kvar i innehavarens vård med stöd av 27 kap. 10 § rättegångsbalken, ska verkställigheten av förverkandet ske enligt utsökningsbalken. Ansökan om verkställighet görs av Polismyndigheten eller åklagaren. Det efterföljande förfarandet Av 36 kap. 17 § brottsbalken följer att förverkad egendom som huvudregel tillfaller staten. Har utbyte av brott som svarar mot antingen skada för en enskild eller medel som en enskild är berättigad att få tillbaka förklarats förverkat hos någon, ska staten svara för ersättning åt den skadelidande. Denna skyldighet är dock begränsad till värdet av det som tillfallit staten på grund av förverkandebeslutet. I lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. regleras hur egendomen ska tas om hand. Om det vid verkställigheten erhålls annan egendom än pengar ska den som huvudregel säljas. Egendom som kan befaras komma till brottslig användning eller som det annars är olämpligt att sälja ska dock enligt 5 § oskadliggöras av den myndighet som förvarar egendomen. Egendom som inte går att sälja får enligt 6 § förstöras. 5.2 Åtgärder för att säkra framtida förverkandebeslut 5.2.1 Allmänt om säkringsåtgärder Vissa straffprocessuella tvångsmedel kan komma till användning för att säkra ett framtida förverkande. Olika tvångsmedel blir tillämpliga beroende på om det är ett sak- eller värdeförverkande som ska säkras. För säkrande av ett värdeförverkande kan åtgärderna kvarstad och förvar tillämpas, medan säkrande av ett sakförverkande primärt sker genom beslag. I lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall och lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott finns bestämmelser om penningbeslag som är en särskild tvångsåtgärd som kan användas i syfte att säkra ett kommande förverkande i vissa fall (se vidare avsnitt 5.2.4). I internationella sammanhang används ibland begreppet frysning. I lagen om verkställighet av frysningsbeslut, som genomför rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut, definieras svenska beslut om frysning som beslag som meddelats med stöd av den lagen och vissa beslut om kvarstad i brottmål (se avsnitt 5.3.1). 5.2.2 Kvarstad och förvar Bestämmelser om kvarstad finns i 26 kap. rättegångsbalken. Förutsättningarna för kvarstad är att det finns någon som är skäligen misstänkt för ett brott och att det skäligen kan befaras att den misstänkte, genom att avvika eller undanskaffa egendom eller på något annat sätt, undandrar sig att betala det som denne kan komma att ådömas på grund av brottet i form av bl.a. värdet av förverkad egendom eller skadestånd till målsägande (26 kap. 1 §). Om dessa förutsättningar är uppfyllda, får en domstol besluta om kvarstad på så mycket av den misstänktes egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning. Kvarstad får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något motstående intresse. En fråga om kvarstad initieras av åklagaren eller målsäganden. När åtal är väckt kan rätten, enligt 26 kap. 2 § andra stycket, på eget initiativ besluta om kvarstad. Rätten ska hålla förhandling i kvarstadsfrågan så snart det kan ske. Det finns ingen absolut frist inom vilken en sådan förhandling ska hållas, förutom i de fall där egendomen har tagits i förvar. Förhandling ska i sådana fall, enligt 26 kap. 4 § andra stycket, hållas senast den fjärde dagen efter att ansökan har kommit in till domstolen. Om huvudförhandling hålls i målet inom en vecka, behöver någon särskild kvarstadsförhandling dock inte hållas. I ett brådskande fall kan rätten, enligt 26 kap. 2 § fjärde stycket, fatta ett interimistiskt beslut om kvarstad. När rätten avgör ett mål ska den pröva om en beslutad kvarstad ska bestå (26 kap. 6 § andra stycket). Ett beslut om kvarstad är enligt 30 kap. 12 § första stycket 3 rättegångsbalken omedelbart verkställbart. Ett beslut verkställs av Kronofogdemyndigheten enligt utsökningsbalken. I utsökningsbalken regleras även verkan av kvarstad (se 16 kap. 14 §, 4 kap. 29 § andra stycket och 31 § samt 12 kap. 6-10 §§). En talan om förverkande enligt 36 kap. 1 och 1 b §§ brottsbalken och en talan om förverkande av värdet av ekonomiska fördelar enligt 36 kap. 4 § kan också riktas mot en juridisk person. Även i sådana fall kan kvarstad användas. Vad som sägs ovan om den som är skäligen misstänkt och dennes egendom ska då i stället gälla den mot vilken det skäligen kan antas finnas ett anspråk på förverkande och dennes egendom (se NJA 1983 s. 570). Förvar, som är en tillfällig åtgärd i avvaktan på domstolens beslut om kvarstad, regleras i 26 kap. 3-4 §§ rättegångsbalken. För förvar gäller samma grundläggande förutsättningar som för kvarstad. Vad som har sagts om kvarstad gäller därför i allt väsentligt också förvar. Beslut om förvar meddelas av åklagare. I brådskande fall får ett sådant beslut även fattas av en polisman. Om det är en polisman som har tagit något i förvar, ska beslutet skyndsamt underställas åklagaren, som omedelbart ska pröva om egendomen ska förbli i förvar. Har egendom tagits i förvar, ska frågan om kvarstad underställas rättens prövning senast fem dagar därefter (26 kap. 4 § första stycket). Om fristen för att ansöka om kvarstad löper ut utan att någon sådan ansökan görs, ska egendomen genast återställas. Beslutar rätten om kvarstad, ska egendom som har tagits i förvar vara kvar i myndighetens vård till dess att beslutet har verkställts, om inte rätten bestämmer något annat (26 kap. 4 § tredje stycket). 5.2.3 Beslag Enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken får ett föremål eller en skriftlig handling som skäligen kan antas komma att förverkas på grund av brott tas i beslag. Beslag får riktas såväl mot den som är misstänkt för brottet som mot någon annan. Det finns inte något krav på att brottet ska ha en viss straffskala. Beslut om beslag kan därför fattas även vid bötesbrott. Ett beslut om beslag får dock beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som den innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Vissa begränsningar av möjligheterna att genomföra ett beslag beträffande vissa skriftliga handlingar och försändelser finns i 27 kap. 2 och 3 §§. För att beslag ska få ske krävs att föremålet eller handlingen finns tillgängligt. Det innebär alltså att beslutet om beslag omedelbart ska kunna verkställas. I 27 kap. 4 och 5 §§ regleras vem som får ta föremål i beslag. Utgångspunkten är att den som har laglig rätt att verkställa en annan tvångsåtgärd även har rätt att ta föremål i beslag. Beslag kan också beslutas avseende ett föremål eller en handling som inte har påträffats i samband med en tvångsåtgärd, men det krävs då ett beslut av en undersökningsledare eller åklagare. En polisman kan om det är fara i dröjsmål fatta ett sådant beslut. Beslutet ska då skyndsamt prövas av undersökningsledare eller åklagare. I vissa fall får domstol besluta om beslag. I de fall ett beslag verkställts utan att domstol har fattat beslutet, får den som har drabbats av beslaget begära domstolens prövning (27 kap. 6 §). När domstol beslutar om beslag eller fastställer ett verkställt beslag, ska domstolen enligt 27 kap. 7 § bestämma en tid inom vilken åtal ska väckas. En målsägande, eller någon som har trätt i dennes ställe, kan enligt 27 kap. 4 a § kräva att det beslagtagna föremålet lämnas ut till denne. Om föremålet inte ska lämnas ut till målsäganden eller någon som trätt i dennes ställe, ska föremålet som utgångspunkt lämnas ut till den hos vilken beslaget har gjorts. Förutsättningar för hävande och omprövning av beslag regleras i 27 kap. 8-8 b §§. Ett beslagtaget föremål ska som utgångspunkt tas i förvar av den som verkställt beslaget. Föremålet ska vårdas väl och hållas under noggrann tillsyn (27 kap. 10 §). I 27 kap. 11 och 11 a §§ finns regler om underrättelseskyldighet. 5.2.4 Penningbeslag I 8 och 9 §§ lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall samt 12 och 13 §§ lagen om straff för penningtvättsbrott finns regler om att egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet som skäligen kan antas vara föremål för brott enligt respektive lag, eller ett motsvarande värde, får tas i beslag. Detta tvångsmedel kallas penningbeslag och kan användas bl.a. i syfte att säkra ett förverkande. Ett beslut om penningbeslag fattas av undersökningsledaren eller åklagaren och får endast avse sådan egendom som finns tillgänglig. Avser penningbeslaget en fordran eller annan rättighet, ska gäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Polismyndigheten. För penningbeslag gäller i övrigt bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken. 5.2.5 Husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning Ett av de huvudsakliga syftena med bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken om husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning är att möjliggöra för att föremål ska kunna tas i beslag. Husrannsakan får ske i hus, rum eller slutna förvaringsställen för att eftersöka föremål som får tas i beslag. Husrannsakan får även genomföras för att utreda omständigheter som kan ha betydelse för utredning om brottet. Förutsättningarna för husrannsakan anges i 28 kap. 1-3 a §§. Utgångspunkten är att det ska finnas anledning att misstänka att ett brott har begåtts och att det brottet har fängelse i straffskalan. I 28 kap. 6-9 §§ finns bestämmelser om verkställighet av husrannsakan. Kroppsvisitation regleras i 28 kap. 11, 13 och 13 a §§. Med kroppsvisitation avses en undersökning av kläder och annat som en person bär på sig eller av saker som personen har med sig. Bestämmelser om kroppsbesiktning finns i 28 kap. 12-13 a §§. Med en sådan åtgärd avses undersökning av människokroppens yttre och inre samt tagande av prov från människokroppen och undersökning av sådana prov. 5.2.6 Beslag enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut och lagen om en europeisk utredningsorder I lagen om verkställighet av frysningsbeslut och lagen om en europeisk utredningsorder finns bestämmelser om en särskild typ av beslag som kan användas inom ramen för det straffrättsliga samarbetet inom EU (se vidare om dessa åtgärder i avsnitt 5.3.1 och 5.3.3). Beslut om denna typ av beslag kan, under vissa förutsättningar, fattas avseende egendom som finns i en annan medlemsstat och således inte är tillgänglig vid tidpunkten för beslutet. Ett beslut om beslag som meddelas med stöd av reglerna i lagen om verkställighet av frysningsbeslut får meddelas i syfte att bl.a. säkra ett framtida förverkande. Motsvarande åtgärd i lagen om en europeisk utredningsåtgärd får däremot endast syfta till att säkra bevisning. Besluten i fråga kan inte verkställas i Sverige, utan endast i en annan EU-medlemsstat. 5.3 Ömsesidigt erkännande inom EU av beslut om frysning och beslut om förverkande 5.3.1 Lagen om verkställighet av frysningsbeslut Genom lagen om verkställighet av frysningsbeslut har rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut genomförts (se även avsnitt 4.1.1). Lagen innehåller bestämmelser för såväl de fall när ett svenskt frysningsbeslut översänds till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet som de fall ett sådant utländskt beslut översänds från en annan medlemsstat till Sverige för erkännande och verkställighet här. I lagen finns bestämmelser om frysningsbeslut som meddelats i förverkandesyfte eller i bevissyfte. Sedan lagen om en europeisk utredningsorder trädde i kraft den 1 december 2017 är dock reglerna om s.k. bevisbeslag tillämpliga endast i förhållande till Irland och Danmark (se vidare avsnitt 5.3.3). Med ett svenskt frysningsbeslut avses i lagen dels beslut om kvarstad i brottmål som avser värdet av förverkad egendom, dels beslut om beslag som syftar till att säkra antingen bevismaterial eller en framtida verkställighet av ett beslut om förverkande. Något krav på att föremålet som omfattas av ett beslut om beslag ska finnas tillgängligt vid beslutstidpunkten finns inte. Lagens definition av frysningsbeslut som översänds till Sverige från en annan stat utgår från den definition som finns i artikel 2 c i rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut. Enligt den avses med sådana beslut varje åtgärd som vidtas av en behörig rättslig myndighet i den utfärdande staten i syfte att tillfälligt hindra förstöring, omvandling, flyttning, överföring eller överlåtelse av egendom som i den staten kan omfattas av förverkande eller utgöra bevismaterial. Frysningsbeslutet ska också enligt rambeslutets definition ha meddelats i samband med ett straffrättsligt förfarande. Samarbetet som regleras i lagen bygger på direktkontakter mellan behöriga rättsliga myndigheter i medlemsstaterna. Behörig myndighet i Sverige är åklagare. När Sverige vill ha hjälp från en annan medlemsstat med verkställighet är det alltså en åklagare som ansvarar för att sända över det svenska frysningsbeslutet till den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten (2 kap. 2 §). Det är också åklagare som är behöriga att ta emot ett utländskt frysningsbeslut som översänts till Sverige för erkännande och verkställighet (3 kap. 2 §). När ett utländskt frysningsbeslut har sänts över till Sverige ska åklagaren ta ställning till om det ska erkännas och verkställas. Om åklagaren finner att frysningsbeslutet är verkställbart, ska åklagaren meddela en s.k. verkställbarhetsförklaring (3 kap. 4 §). I denna ska åklagaren ange om frysningsbeslutet ska verkställas med tillämpning av bestämmelserna om beslag eller kvarstad. För att säkra verkställigheten får vissa tvångsmedel användas (3 kap. 10-12 §§). I 3 kap. 5 § finns regler om när en verkställbarhetsförklaring inte får meddelas. Något krav på att den gärning som beslutet grundar sig på motsvarar ett brott enligt svensk rätt (dubbel straffbarhet) uppställs inte. När frysningsbeslutet har verkställts ska åklagaren begära domstolens prövning av verkställbarhetsförklaringen (3 kap. 16 §). Om domstolen fastställer åklagarens beslut, ska den samtidigt bestämma hur länge verkställigheten av frysningsbeslutet ska bestå i Sverige. Den tiden kan sedan förlängas. 5.3.2 Lagen om verkställighet av beslut om förverkande Lagen om verkställighet av beslut om förverkande innehåller regler som genomför rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande (se även avsnitt 4.1.1). I lagen finns bestämmelser om såväl de fall när ett svenskt beslut om förverkande översänds till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet som när ett utländskt beslut om förverkande översänds till Sverige för erkännande och verkställighet här. Vilka svenska respektive utländska beslut om förverkande som omfattas av lagens tillämpningsområde anges i 1 kap. 2 och 3 §§. Samarbetet som regleras i lagen bygger på direktkontakter mellan behöriga myndigheter i medlemsstaterna. Kronofogdemyndigheten är i Sverige behörig myndighet att översända ett svenskt förverkandebeslut till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet där. Detta ska, enligt 2 kap. 1 §, ske när det finns fördelar med att verkställigheten sker i en annan medlemsstat, t.ex. då tillgångar eller ett särskilt föremål som förverkandet avser finns i den andra staten. Kronofogdemyndigheten är, enligt huvudregeln i 3 kap. 4 § första stycket, även behörig att pröva om det finns förutsättningar att erkänna och verkställa ett utländsk beslut om förverkande som sänts hit. I vissa fall av utvidgat förverkande ska frågan i stället prövas av en tingsrätt efter ansökan från Kronofogdemyndigheten (3 kap. 4 § andra stycket). Om förutsättningarna för erkännande och verkställighet är uppfyllda meddelar Kronofogdemyndigheten, eller domstolen, en verkställbarhetsförklaring (3 kap. 8 §). Det utländska beslutet ska därefter verkställas enligt de regler som gäller i Sverige för verkställighet av beslut om förverkande, om inte annat anges i lagen (3 kap. 1 §). I 3 kap. 10-11 a §§ finns regler om när en verkställbarhetsförklaring inte får meddelas. Något krav på att den gärning som beslutet grundar sig på motsvarar ett brott enligt svensk rätt (dubbel straffbarhet) uppställs i regel inte. Åklagarens verkställbarhetsförklaring får överklagas till tingsrätt (3 kap. 14 §). Annan egendom än pengar som erhållits vid verkställigheten i Sverige ska i regel säljas eller förstöras (3 kap. 17 §). Influtna medel tillfaller svenska staten om beloppet understiger 10 000 euro och fördelas i övriga fall lika mellan den svenska staten och den andra medlemsstaten (3 kap. 18 §). Regeringen kan dock, efter överenskommelse med den andra staten besluta om en annan fördelning. 5.3.3 Lagen om en europeisk utredningsorder Lagen om en europeisk utredningsorder innehåller regler om ömsesidigt erkännande inom EU av beslut om åtgärder som syftar till att inhämta bevisning i straffrättsliga förfaranden. Lagen bygger på direktivet om en europeisk utredningsorder. Nämnda direktiv ersätter bl.a. reglerna om frysning av bevismaterial som finns i rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut i förhållande till de stater som är bundna av direktivet (artikel 34.2). Det innebär att i förhållande till alla medlemsstater utom Danmark och Irland, ska lagen om en europeisk utredningsorder tillämpas i stället för lagen om verkställighet av frysningsbeslut när det är fråga om frysningsbeslut som syftar till att säkra bevisning. Med en europeisk utredningsorder avses dels ett beslut i Sverige som innebär att en utredningsåtgärd ska vidtas i en annan medlemsstat i syfte att inhämta bevisning, dels ett beslut i en annan medlemsstat som innebär att en utredningsåtgärd ska vidtas i Sverige i syfte att inhämta bevisning, (1 kap. 3 § lagen om en europeisk utredningsorder). Med en utredningsåtgärd avses, enligt 1 kap. 4 § bl.a. förhör under förundersökning, beslag eller husrannsakan. En svensk utredningsorder utfärdas av åklagare eller allmän domstol (2 kap. 1 och 2 §§). Den åklagare eller domstol som har utfärdat ordern ska sända över den till behörig myndighet i den andra medlemsstaten, vilken har att ta ställning till om ordern ska erkännas och verkställas (2 kap. 7 §). Enligt 2 kap. 13 § får en utredningsorder utfärdas för beslag av ett föremål som kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat, trots att föremålet inte är tillgängligt vid utfärdandet. En utredningsorder som översänds från en annan medlemsstat till Sverige ska, enligt 3 kap. 1 §, erkännas och verkställas i Sverige såvida det inte finns något hinder mot verkställigheten. Ett ärende om erkännande och verkställighet av en utländsk utredningsorder handläggs av åklagare eller tingsrätt (3 kap. 8 och 11 §§). Om utredningsordern ska erkännas och verkställas i Sverige, ska en s.k. verkställbarhetsförklaring meddelas (3 kap. 19 §). Utgångspunkten för verkställigheten är att den ska ske på samma sätt som när en motsvarande åtgärd verkställs i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål (3 kap. 21 §). 5.4 Annat internationellt samarbete angående frysning och förverkande Vid sidan av det EU-rättsliga samarbetet finns också ett flertal internationella överenskommelser om straffrättsligt samarbete, såväl på global som regional och bilateral nivå. Nedan redovisas de mest centrala svenska reglerna när det gäller internationellt straffrättsligt samarbete avseende frysning och förverkande. 5.4.1 Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål Lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål (lagen om internationell rättslig hjälp) gäller generellt vid rättslig hjälp till eller från en annan stat, oavsett om Sverige har ett avtal med den staten eller inte. När det gäller rättslig hjälp i Sverige bygger lagen på grundtanken att samtliga åtgärder som kan vidtas i en svensk förundersökning eller rättegång också ska kunna vidtas av svenska åklagare och domstolar för att bistå utländska myndigheter. Rättslig hjälp kan således omfatta en rad olika åtgärder, bl.a. kvarstad, beslag och husrannsakan (1 kap. 2 § första stycket). Rättslig hjälp lämnas i första hand av åklagare eller domstol (1 kap. 4 §). Utgångspunkten är att rättslig hjälp ska lämnas under de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd under en svensk förundersökning eller rättegång (2 kap. 1 § första stycket), men det finns också regler som avviker från vad som skulle gälla i ett svenskt förfarande. Det finns inte något generellt krav på dubbel straffbarhet för att rättslig hjälp ska lämnas, men som huvudregel ställs ett sådant krav upp vid användande av tvångsåtgärder (2 kap. 2 §). Bestämmelserna i 2 kap. 3-13 §§ innehåller i huvudsak regler om ansökan, förfarandet och rätten till juridiskt biträde. Av 2 kap. 14 § framgår att det finns såväl obligatoriska som fakultativa hinder mot att lämna rättslig hjälp. Beslut om avslag på någon av grunderna som anges i 14 § ska alltid fattas av regeringen (2 kap. 15 § första stycket). I övrigt prövas ansökan av den instans som handlägger ärendet (2 kap. 15 § andra stycket). I 3 kap. finns bestämmelser om rättslig hjälp utomlands. En svensk framställning om rättslig hjälp ska enligt huvudregeln skickas till Justitiedepartementet för vidarebefordran till den andra staten, men en direktkommunikation mellan behöriga myndigheter är möjlig i vissa fall (3 kap. 2 §). I 4 kap. finns vissa särskilda bestämmelser om de olika åtgärder som en ansökan om rättslig hjälp kan avse. Regler om bl.a. beslag och kvarstad finns i 14-24 §§. Enligt 23 § kan Sverige bistå en annan stat genom att ta egendom i beslag eller besluta om kvarstad för att säkerställa verkställighet av ett beslut om förverkande som har meddelats eller kommer att meddelas i den andra staten. En förutsättning är bl.a. att beslutet om förverkande i ett senare skede också kommer att kunna verkställas i Sverige. I 5 kap. finns vissa övriga bestämmelser, bl.a. regler om villkor och användningsbegränsningar, immunitet, sekretess, uppgiftsskyldighet samt fördelning av förverkad egendom mellan stater. 5.4.2 Internationell verkställighet av domar och beslut Nordiska verkställighetslagen Inom Norden finns sedan en lång tid tillbaka ett välutvecklat samarbete som möjliggör verkställande av domar och beslut i brottmål i ett annat nordiskt land än domslandet. Enligt 1 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställighetslagen) kan ett förverkandebeslut som har meddelats i ett annat nordiskt land verkställas i Sverige. Detsamma gäller bl.a. beslut om kvarstad eller beslag som syftar till att säkra framtida förverkandebeslut. På motsvarande sätt kan dessa typer av beslut som har meddelats i Sverige verkställas i andra nordiska länder (3 §). En begäran om verkställighet av nämnda beslut görs av Kronofogdemyndigheten (4 a § förordningen [1963:194] om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., nordiska verkställighetsförordningen). Det är också Kronofogdemyndigheten som tar emot framställningar från de andra nordiska länderna om verkställighet i Sverige. Utgångspunkten är att en framställan om verkställighet ska bifallas, om det inte finns särskilda hinder mot det. Verkställigheten i Sverige sker enligt svensk lag (2 § nordiska verkställighetslagen). Internationella verkställighetslagen Enligt 1 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen) kan regeringen, på grundval av en överenskommelse med främmande stat, förordna dels att ett utländskt beslut om förverkande får verkställas i Sverige, dels att ett svenskt beslut om förverkande får verkställas i en annan stat. Som exempel på sådana överenskommelser kan nämnas europeiska konventionen den 28 maj 1970 om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen), FN:s konvention den 20 december 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen (narkotikabrottskonventionen), FN:s konvention den 15 november 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (Palermokonventionen) och FN:s konvention den 31 oktober 2003 mot korruption (korruptionskonventionen). Bestämmelserna i internationella verkställighetslagen gäller för både sak- och värdeförverkanden. En ansökan om att verkställa ett utländskt förverkandebeslut i Sverige ska göras hos Justitiedepartementet (8 §). Regeringen kan under vissa förhållanden avslå en ansökan direkt. Om det inte sker ska ärendet överlämnas till riksåklagaren för handläggning. Riksåklagaren ska ansöka hos rätten om prövning av framställningen (9 §). För att verkställighet ska få ske krävs bl.a. att den gärning som föranlett beslutet motsvarar ett brott i Sverige (dubbel straffbarhet) (5 § andra stycket 2). Har en framställning om verkställighet gjorts, kan egendom som genom domen förklarats förverkad tas i beslag, om beslag hade kunnat ske enligt svensk lag vid en rättegång i Sverige (18 §). Beslut om beslag meddelas av riksåklagaren eller domstol. I ett sådant fall blir 27 kap. rättegångsbalken tillämplig. Svenska regler om verkställighet ska tillämpas vid verkställigheten av ett utländskt beslut om förverkande (24 §). Egendom som har förverkats med stöd av lagen eller dess värde tillfaller den svenska staten. Regeringen får dock på begäran av den stat som gjort framställningen om verkställighet förordna att egendomen eller dess värde helt eller delvis skall överlämnas till den staten (36 §). I 26 § finns allmänna bestämmelser om verkställighet i en annan stat. Frågan om verkställighet utomlands av ett svenskt beslut om förverkande prövas av Kronofogdemyndigheten (12 § [1977:178] förordningen med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom). Myndighetens beslut enligt lagen kan överklagas till regeringen. Om Kronofogdemyndigheten anser att det finns förutsättningar för verkställighet utomlands ska en framställning, tillsammans med beslutet om förverkande och övriga handlingar i ärendet, överlämnas till Justitiedepartementet för vidarebefordran till behörig myndighet i den andra staten (28 § internationella verkställighetslagen). 6 Allmänna överväganden 6.1 Inledning En EU-förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat (se artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Den får inte införlivas i eller omvandlas till nationell rätt. Medlemsstaterna får alltså inte utfärda bestämmelser i sådana frågor som regleras i förordningen och den nationella lagstiftaren kan inte skriva egna förarbeten eller andra typer av förtydliganden av hur en EU-förordning ska tillämpas. Detsamma gäller för hur begrepp i en förordning ska förstås. Hur förordningen ska tolkas och tillämpas är en fråga för de tillämpande myndigheterna och i förekommande fall domstolarna. I sista hand är det EU-domstolen som är den slutgiltiga uttolkaren av en EU-förordning. Som utgångspunkt får medlemsstaterna inte heller införa några nationella bestämmelser för att komplettera en EU-förordning inom förordningens tillämpningsområde. Vissa frågor kan dock överlämnas till medlemsstaterna att själva reglera. Om sådant överlämnande sker förutsätts medlemsstaterna införa nationella bestämmelser, och medlemsstaterna kan då också klargöra dessa reglers innebörd och tillämpning. Detta kan vidare påverka den nationella lagstiftarens behov av att i viss utsträckning göra bedömningar angående innebörden av EU-förordningens regler. Medlemsstaterna har också en skyldighet att se till att EU-förordningen kan tillämpas i praktiken och få effektivt genomslag. I många fall förutsätter en EU-förordning därför att medlemsstaterna inför regler av verkställande karaktär. 6.2 En ny lag ska komplettera EU-förordningen Regeringens förslag: Kompletterande bestämmelser till EU-förordningen ska tas in i en särskild lag. Vissa följdändringar ska göras i lagen om verkställighet av frysningsbeslut, lagen om verkställighet av beslut om förverkande, nordiska verkställighetslagen, internationella verkställighetslagen och lagen om en europeisk utredningsorder. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Promemorian innehåller dock inte förslag till samtliga följdändringar med anledning av de nya rubrikerna på lagarna om verkställighet av frysningsbeslut respektive beslut om förverkande. I promemorian föreslås att det i lagarna om verkställighet av frysningsbeslut respektive beslut om förverkande ska införas en bestämmelse som upplyser om EU-förordningen och den lag som kompletterar förordningen. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet föreslår dock att det i de nya rubrikerna till lagarna om verkställighet av frysningsbeslut respektive beslut om förverkande anges att lagarna endast gäller i förhållande till Danmark och Irland. Skälen för regeringens förslag Kompletterande regler ska tas in i en särskild lag EU-förordningen förutsätter i ett flertal avseenden att medlemsstaterna inför kompletterande bestämmelser för att möjliggöra dess tillämpning. Detta främst mot bakgrund av att det i förordningen i förhållandevis stor utsträckning föreskrivs att olika frågor ska regleras av medlemsstaternas nationella rätt (se t.ex. artiklarna 23.1, 28.1 och 29.2). Bland annat förutsätts att medlemsstaterna inför regler om vilka myndigheter som är behöriga att agera enligt förordningen och om hur dessa myndigheter ska agera vid tillämpningen av den, såsom vilka förfaranderegler som ska tillämpas och hur beslut ska få överklagas. Som redogörs för i avsnitt 5.3 regleras erkännande och verkställighet inom EU av frysnings- respektive förverkandebeslut i dag i två olika lagar (lagen om verkställighet av frysningsbeslut och lagen om verkställighet av beslut om förverkande). Dessa lagar bygger på två rambeslut som har stora likheter med regleringen i EU-förordningen (rambesluten om verkställighet av frysningsbeslut respektive beslut om förverkande). En rimlig utgångspunkt är att regler om erkännande och verkställighet inom EU av frysnings- respektive förverkandebeslut ska vara samlade i en lag. Som konstateras i promemorian kommer dock de nu gällande lagarna på området att ha ett ytterst begränsat tillämpningsområde efter den tidpunkt då EU-förordningen ska börja tillämpas, eftersom förordningen ersätter de två rambesluten i förhållande till alla medlemsstater utom Danmark och Irland. Vad gäller Danmark finns dessutom vissa särskilda bestämmelser om samarbete rörande verkställighet av varandras beslut i den nordiska verkställighetslagen (se avsnitt 5.4.2). Som framgår i denna proposition bedömer regeringen vidare att det behöver införas förhållandevis många kompletterande bestämmelser till EU-förordningen. Att föra in de kompletterande reglerna till förordningen och de bestämmelser som nu finns i lagarna om verkställighet av beslut om frysning respektive förverkande i en och samma lag framstår mot denna bakgrund inte som en ändamålsenlig lösning. Regeringen delar därför den bedömning som görs i promemorian att de kompletterande lagbestämmelserna till EU-förordningen i stället bör tas in i en särskild lag. Vissa följdändringar behöver göras i andra lagar Erkännande och verkställighet inom EU av beslut om förverkande och av beslut om frysning som syftar till att säkra ett framtida förverkande kommer framöver att regleras huvudsakligen i EU-förordningen och i den nya lag som innehåller kompletterande bestämmelser till förordningen (i fråga om beslut om frysning som syftar till att säkra bevismaterial tillämpas lagen om en europeisk utredningsorder). De två lagar som genomför rambesluten på området kommer vidare att vara tillämpliga endast i förhållande till Danmark och Irland. Dessa lagars rubriker blir därför missvisande och bör ändras. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet invänder mot de rubriker som föreslås i promemorian och föreslår att det bör anges i rubrikerna att lagarna endast gäller i förhållande till Danmark och Irland. Regeringen, som i och för sig har förståelse för fakultetsnämndens synpunkt, menar att en sådan lösning, för att den på önskvärt sätt ska tydliggöra lagarnas tillämpningsområde, kräver ytterligare ändringar i lagarna. Som exempel kan nämnas att de många hänvisningarna till en "medlemsstat" skulle behöva bytas ut mot "Danmark och Irland" (se t.ex. 2 kap. 2 § lagen om verkställighet av frysningsbeslut och 2 kap. 1 § lagen om verkställighet av beslut om förverkande). Mot bakgrund av att de båda lagarna kommer att ha ett mycket begränsat tillämpningsområde framöver kan ändringar av det slaget emellertid inte anses motiverade. En sådan rubrik som fakultetsnämnden föreslår kan också, i vart fall vad gäller lagen om verkställighet av beslut om förverkande, felaktigt ge intryck av att det bara är den lagen som ska tillämpas i samarbetet med Danmark trots att tillämpliga regler även finns i den nordiska verkställighetslagen (se vidare prop. 2010/11:43 s. 42 och 123). Sammantaget anser därför regeringen att rubrikerna bör utformas i enlighet med förslagen i promemorian, dvs. så att det av rubrikerna framgår att lagarna innehåller regler om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut respektive beslut om förverkande i vissa fall. Bytet av de aktuella lagarnas rubriker medför behov av vissa justeringar i såväl dessa som i andra lagar där det hänvisas till rubrikerna i fråga. Att EU-förordningen ersätter de två rambesluten på området framgår direkt av förordningen (artikel 39). I promemorian föreslås att det i lagarna om verkställighet av frysningsbeslut respektive beslut om förverkande införs en upplysningsbestämmelse om att det finns regler om erkännande och verkställighet av beslut om frysning och beslut om förverkande i EU-förordningen samt i den nya lagen med kompletterande bestämmelser till förordningen. Regeringen anser dock att det uttryckligen bör framgå av lagarna att de inte gäller om EU-förordningen och den lag som kompletterar denna är tillämpliga. Som framgår i avsnitt 5.4 finns det bestämmelser om internationellt samarbete i fråga om verkställighet av beslut om beslag, kvarstad i brottmål och förverkande även i vissa andra lagar (nordiska verkställighetslagen, internationella verkställighetslagen och lagen om internationell rättslig hjälp). Utgångspunkten måste vara att EU-förordningen ska tillämpas framför dessa lagar. Samtidigt finns det inga uttryckliga bestämmelser i förordningen som utesluter samarbete enligt andra rättsliga instrument. De nämnda lagarnas förhållande till EU-förordningen är en fråga om tolkning av förordningen, vilket är något som ytterst görs av EU-domstolen. Regeringen delar därför den bedömning som görs i promemorian att det inte bör införas särskilda bestämmelser som helt utesluter lagarnas tillämpning. Förslaget i promemorian att i stället lägga till en upplysning om reglerna i EU-förordningen och den nya lagen i de lagar som i dag innehåller en hänvisning till lagen om verkställighet av beslut om förverkande framstår enligt regeringen som väl avvägt. Motsvarande hänvisningar till lagen om verkställighet av frysningsbeslut finns inte och regeringen anser inte heller att det finns behov av att införa några ytterligare hänvisningar i det avseendet. 6.3 Hänvisningsteknik Regeringens förslag: Hänvisningar till EU-förordningen i de bestämmelser som föreslås ska vara dynamiska, dvs. avse förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslaget. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet framhåller särskilt att de skäl som anges i promemorian för dynamiska hänvisningar är goda. Skälen för regeringens förslag: Hänvisningar i svensk författning till en EU-rättsakt kan göras antingen statiska eller dynamiska. En statisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i en viss angiven lydelse. En dynamisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. I den nya lagen föreslås ett flertal bestämmelser i vilka en hänvisning till EU-förordningen görs. Några är av upplysande karaktär och andra är av sådant slag att EU-förordningen förutsätter att det finns bestämmelser om det i svensk rätt för att Sverige ska uppfylla sina unionsrättsliga åtaganden. Till sistnämnda kategori hör bestämmelser om bl.a. utseende av behöriga myndigheter, följder av vissa åtgärder och beslut enligt förordningen, förfaranderegler samt regler om domstolsprövning. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att statiska hänvisningar till sådana bestämmelser skulle kunna leda till oklarheter och brister om EU-förordningen skulle ändras. För att säkerställa att eventuella ändringar som görs i förordningen får omedelbart genomslag är det därför lämpligt att, som föreslås i promemorian, låta hänvisningarna till förordningen vara dynamiska. 6.4 Termer och uttryck Regeringens förslag: Termer och uttryck i den nya lagen ska ha samma betydelse som i EU-förordningen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslaget. Åklagarmyndigheten anser att det utifrån såväl legalitetsskäl som syftet med EU-förordningen bör tydliggöras i lagen att ett beslut om kvarstad utgör ett frysningsbeslut enligt förordningen. Skälen för regeringens förslag: I artikel 2 i EU-förordningen finns ett antal definitioner av centrala begrepp, bl.a. beslut om frysning och beslut om förverkande. De två lagar som genomför rambesluten om verkställighet av frysningsbeslut respektive beslut om förverkande innehåller definitioner av dessa två begrepp. Som redogörs för i avsnitt 6.1 är det inte möjligt att i svensk rätt ange hur begrepp i en EU-förordning ska förstås. Eftersom den nya lagens syfte är att komplettera EU-förordningen får termer och begrepp i lagen inte ges en annan innebörd än den som gäller enligt förordningen. Regeringen kan förvisso ha förståelse för den synpunkt Åklagarmyndigheten för fram, särskilt mot bakgrund av att begreppet frysning inte är vedertaget i svensk rätt. Likväl instämmer regeringen i den bedömning som görs i promemorian att det inte är möjligt att, som Åklagarmyndigheten efterfrågar, införa uttryckliga regler i den nya lagen som definierar ett svenskt beslut om frysning på motsvarande sätt som skedde vid genomförandet av rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut (jfr 1 kap. 2 § 1 lagen om verkställighet av frysningsbeslut). Detsamma gäller i fråga om definitionerna av ett utländskt beslut om frysning och ett svenskt respektive utländskt beslut om förverkande. EU-förordningens definitioner av beslut om frysning och beslut om förverkande har dock stora likheter med dem som finns i rambesluten om verkställighet av sådana beslut. Trots att det har gått ett antal år sedan rambesluten genomfördes och att det finns skillnader mellan definitionerna, kan förarbetsuttalandena som gjordes i samband med genomförandet av rambesluten ge viss vägledning i fråga om hur begreppen ska tolkas (se t.ex. prop. 2004/05:115 s. 30 f. och 2010/11:43 s. 43 f.). Definitionen av beslut om frysning har också behandlats i samband med genomförandet av 2014 års förverkandedirektiv (se prop. 2015/16:155 s. 22). Som anges i avsnitt 6.1 är det dock EU-domstolen som är den yttersta uttolkaren av en EU-förordning och av de termer och uttryck som används i den. I vissa lagar som kompletterar en EU-förordning har det införts förtydligande bestämmelser om att de termer och uttryck som används i lagen ska ha samma betydelse som i den aktuella EU-förordningen (se t.ex. 1 kap. 1 § andra stycket lagen [2018:218] med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning). En motsvarande upplysningsbestämmelse bör tas in i den nya lagen. Detta särskilt mot bakgrund av att flera begrepp som används i lagen inte har en vedertagen definition i svensk rätt (t.ex. beslut om frysning och verkställande myndighet) samt att definitionen av ett begrepp i EU-förordningen kan skilja sig från hur begreppet definieras enligt svensk rätt (t.ex. beslut om förverkande). 6.5 Dubbel straffbarhet Regeringens förslag: För erkännande och verkställighet i Sverige av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande ska det få ställas upp krav på att de gärningar som beslutet avser utgör ett brott enligt svensk rätt (dubbel straffbarhet). Det ska dock inte gälla för de brott som avses i artikel 3.1 i EU-förordningen. Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag Regleringen i EU-förordningen Enligt artikel 3.2 i EU-förordningen får den verkställande staten för andra brott än de s.k. listbrotten låta erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning eller förverkande vara villkorat av att den gärning som föranlett beslutet utgör ett brott enligt den verkställande statens rätt (dubbel straffbarhet). Förordningen innehåller också en sedvanlig vägransgrund om dubbel straffbarhet som ger utrymme för den verkställande myndigheten att vägra erkännande och verkställighet i de fall det inte är fråga om ett listbrott (artiklarna 8.1 e och 19.1 f). Om de gärningar som föranlett beslutet om frysning eller förverkande däremot finns med på listan i artikel 3.1 och i den utfärdande staten är belagda med ett högsta frihetsstraff på minst tre år, ska beslutet verkställas utan kontroll av dubbel straffbarhet (artikel 3.1). De s.k. listbrotten är till viss del harmoniserade inom EU. De flesta brotten på listan motsvarar också brott enligt svensk rätt, även om andra brottsbeteckningar används i den svenska lagstiftningen. I artikel 3.2 anges att det är den verkställande staten som får låta erkännande och verkställighet vara villkorat av om det föreligger dubbel straffbarhet. Vägransgrunderna i artikel 8.1 e respektive 19.1 f riktar sig däremot till den verkställande myndigheten. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att det, för att den aktuella vägransgrunden ska kunna tillämpas, torde krävas att det införs en kompletterande regel till artikel 3.2 som manifesterar att den verkställande staten utnyttjat möjligheten att ställa upp villkor om dubbel straffbarhet. Om så sker får den verkställande myndigheten vid tillämpningen av förordningen vägra erkännande och verkställighet med stöd av ovan nämnda vägransgrund. Samtliga vägransgrunder i förordningen är fakultativa. Någon möjlighet för en stat att med stöd av artikel 3.2. införa ett absolut krav på dubbel straffbarhet (obligatorisk vägransgrund) finns därmed inte. I artiklarna 8.1 d och 19.1 d i EU-förordningen finns ytterligare en vägransgrund som rör frågan om dubbel straffbarhet. Enligt den får erkännande och verkställighet alltid vägras om beslutet i fråga avser ett brott som helt eller delvis har begåtts på den verkställande statens territorium och som inte motsvarar ett brott enligt den verkställande statens rätt. Dubbel straffbarhet i gällande rätt EU-förordningens regler om dubbel straffbarhet i artiklarna 3, 8.1 e och 19.1 f motsvarar de som finns i rambesluten om verkställighet av frysningsbeslut respektive beslut om förverkande. Vid genomförandet av rambesluten utnyttjade inte Sverige möjligheten att ställa upp villkor om dubbel straffbarhet (prop. 2004/05:115 s. 51 f. och 2010/11:43 s. 71 f.). Som utgångspunkt gäller därför enligt lagarna som genomför rambesluten att ett beslut om frysning eller om förverkande ska erkännas och verkställas trots att den gärning som föranlett beslutet inte motsvarar ett brott i Sverige. Även direktivet om en europeisk utredningsorder ger den verkställande staten utrymme att, avseende vissa typer av utredningsåtgärder, ställa upp krav på dubbel straffbarhet i de fall det inte är fråga om listbrott. Vid genomförandet av direktivet gjordes bedömningen att det vid bl.a. beslag, husrannsakan och andra åtgärder enligt 28 kap. rättegångsbalken bör finnas utrymme att vägra erkännande och verkställighet av utredningsordern i de fall gärningen i fråga inte motsvarar ett brott enligt svensk lag och inte heller utgör ett listbrott (se prop. 2016/17:218 s. 151 f.). Som skäl för det anfördes bl.a. att det utländska beslutet kan grunda sig på lagstiftning som framstår som oacceptabel från svensk synvinkel. Mot den bakgrunden infördes en fakultativ vägransgrund angående dubbel straffbarhet för den typen av utredningsåtgärder (3 kap. 7 § 1 lagen om en europeisk utredningsorder). Möjligheten att ställa upp krav på dubbel straffbarhet bör utnyttjas Frågan är då om det bör införas en kompletterande regel i svensk rätt som gör det möjligt för de verkställande myndigheterna att, när det inte är fråga om listbrott, vägra erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande på grund av att det inte föreligger dubbel straffbarhet. Inom ramen för EU-samarbetet får det i dag, vid prövningen av om ett utländskt beslut om beslag ska verkställas här, uppställas krav på dubbel straffbarhet om beslutet om beslag syftar till att säkra bevisning (3 kap. 7 § 1 lagen om en europeisk utredningsorder). Behöver husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning göras för att verkställa beslutet gäller samma kriterier för de åtgärderna. Regeringen instämmer i bedömningen i promemorian att ett tungt vägande skäl för att Sverige bör utnyttja möjligheten att ställa upp villkor enligt artikel 3.2 i förordningen är att samma krav i fråga om dubbel straffbarhet bör gälla oavsett om ett beslut som motsvarar beslag har meddelats i syfte att säkra bevisning eller ett framtida förverkande. Genom att möjliggöra tillämpningen av en fakultativ vägransgrund om dubbel straffbarhet skapas också förutsättningar för en ordning som innebär att utrymmet att erkänna det utländska beslutet om frysning korresponderar med möjligheten att vidta vissa åtgärder för att faktiskt kunna verkställa beslutet (t.ex. husrannsakan, se vidare avsnitt 9.4.2). Vägransgrunden i artikel 8.1 e bör således kunna tillämpas när frågan om erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning prövas i Sverige. Ett av skälen till att det vid genomförandet av rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande inte infördes något generellt krav på dubbel straffbarhet var att något sådant krav inte uppställdes i lagen om verkställighet av frysningsbeslut (prop. 2010/11:43 s. 72 f.). Nu föreslås att EU-förordningens fakultativa vägransgrund ska kunna tillämpas i fråga om beslut om frysning. Motsvarande bör då gälla för beslut om förverkande. Kraven på en verkställighet av ett slutligt beslut bör rimligtvis inte ställas lägre än på verkställigheten av den interimistiska åtgärd som föregår det slutliga beslutet. Regeringen anser därför att vägransgrunden i artikel 19.1 f bör kunna tillämpas när frågan om erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande prövas i Sverige. Sverige bör således utnyttja möjligheten att ställa upp villkor om dubbel straffbarhet i fråga om andra brott än listbrott. En bestämmelse där det framgår bör införas i den nya lagen. 6.6 Behöriga myndigheter Det samarbete som föreskrivs enligt EU-förordningen ska ske genom direktkontakter mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter (artikel 25). I förordningen benämns dessa myndigheter som den utfärdande respektive den verkställande myndigheten. Vilka uppgifter och vilket ansvar dessa myndigheter har framgår direkt av förordningen. En förutsättning för att förordningen ska kunna tillämpas är att varje medlemsstat utser de myndigheter som är behöriga att agera enligt förordningen såväl när staten översänder ett nationellt beslut till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet som när den tar emot ett utländskt beslut för erkännande och verkställighet. Av artikel 24.1 följer att Sverige ska underrätta kommissionen om vilka myndigheter som är behöriga när Sverige är utfärdande respektive verkställande stat. 6.6.1 Behörig myndighet vid beslut om frysning Regeringens förslag: Åklagare ska vara utfärdande myndighet när ett svenskt beslut om frysning genom beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål sänds över till en annan medlemsstat enligt EU-förordningen. Åklagare ska också vara verkställande myndighet när ett utländskt beslut om frysning sänds över till Sverige enligt förordningen. Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. I promemorian föreslås inte att det anges att det är beslut om frysning genom beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål som avses. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslaget. Åklagarmyndigheten framhåller dock att det är av vikt att frågan om huruvida åklagare kan vara utfärdande myndighet även avseende beslut om kvarstad utvecklas närmare i förarbetena. Detta mot bakgrund av att artikel 4.1 i EU-förordningen, om den läses strikt, synes kräva att det är den myndighet som har meddelat beslutet om frysning som ska översända beslutet till den verkställande medlemsstaten. Åklagarmyndigheten anser vidare att det råder ovisshet om huruvida åklagarens beslut att utfärda ett intyg avseende kvarstadsbeslut är direkt överklagbart. Myndigheten hänvisar till ett avgörande från EU-domstolen i ett mål om rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och efterfrågar tydliggöranden i förarbetena även avseende denna fråga. Skälen för regeringens förslag Regleringen i EU-förordningen I artikel 2.8 a i) i EU-förordningen definieras den utfärdande myndigheten avseende ett beslut om frysning som en domare, domstol eller allmän åklagare som är behörig i det berörda fallet. Enligt artikel 2.8 a ii) kan också en annan behörig myndighet som av den utfärdande staten utsetts till sådan och som har behörighet att i straffrättsliga frågor besluta om frysning av egendom eller om verkställighet av ett beslut om frysning i enlighet med nationell rätt vara en utfärdande myndighet. Beslutet måste i så fall godkännas av en domare, domstol eller allmän åklagare innan det skickas över till den andra medlemsstaten. Om beslutet har godkänts av en domare, domstol eller allmän åklagare, får den andra behöriga myndigheten också betraktas som en utfärdande myndighet med avseende på översändandet av beslutet. Den utfärdande myndigheten ska enligt EU-förordningen förutom att utfärda och översända intyget om frysning även sköta i princip alla kontakter med den verkställande staten (se t.ex. artiklarna 7.2, 8.2, 8.4, 9.2, 10.2 och 27.2). I artikel 2.9 anges att begreppet verkställande myndighet avser en myndighet som har behörighet att erkänna ett beslut om frysning och säkerställa att det verkställs i enlighet med EU-förordningen och de förfaranden som enligt nationell rätt är tillämpliga. Verkställande myndighet avseende beslut om frysning ska enligt förordningen bl.a. fatta beslut i fråga om erkännande och verkställighet och vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa beslutet på samma sätt som ett inhemskt beslut (artikel 7.1). Det är också den verkställande myndigheten som sköter kontakterna med den utfärdande staten. Åklagare ska utses att vara utfärdande och verkställande myndighet Vid genomförandet av rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut utsågs åklagare som behöriga att översända svenska beslut om frysning till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet där samt att handlägga ärenden om erkännande och verkställighet av utländska beslut i Sverige (2 kap. 2 § och 3 kap. 2 § första stycket lagen om verkställighet av frysningsbeslut). Behörigheten att översända svenska frysningsbeslut till en annan medlemsstat gäller oavsett om det är fråga om ett beslut om beslag som har meddelats av åklagare eller ett beslut om kvarstad i brottmål som meddelats av domstol. Det är också åklagare som utfärdar och översänder en europeisk utredningsorder avseende beslag och som prövar frågan om erkännande och verkställighet av en sådan order som översänts hit från en annan medlemsstat. Som konstateras i promemorian har den utfärdande och den verkställande myndighetens uppgifter enligt EU-förordningen stora likheter med åklagarens uppgifter i ovan nämnda ärenden. De uppgifter som enligt förordningen ska utföras av dessa myndigheter i ärenden om erkännande och verkställighet av beslut om frysning ligger också väl i linje med den funktion som åklagaren har i den svenska brottmålsprocessen. Det är dessutom åklagaren som kommer att ha de bästa förutsättningarna att tillhandahålla den information som är relevant för hanteringen av såväl inkommande som utgående ärenden om erkännande och verkställighet av beslut om frysning enligt förordningen. Enligt regeringens mening står det därför klart att de uppgifter som åligger den utfärdande och den verkställande myndigheten enligt EU-förordningen bäst utförs av åklagare. Utgångspunkten bör därför vara att åklagare utses till såväl utfärdande som verkställande myndighet enligt EU-förordningen i fråga om beslut om frysning. Det är också en lösning som ligger i linje med förordningens syfte att tillskapa ett enkelt och effektivt system som ska bidra till att förbättra och underlätta det ömsesidiga erkännandet av beslut om frysning och beslut om förverkande. I promemorian övervägs dock om det enligt EU-förordningen krävs att den myndighet som enligt artikel 24 har angetts vara behörig enligt definitionen i artikel 2.8 a i) också är den myndighet som har meddelat beslutet om frysning. Det skulle i så fall inte vara möjligt att utse åklagare till utfärdande myndighet när det beslut om frysning som ska sändas över till en annan medlemsstat har meddelats av domstol, dvs. avseende beslut om kvarstad i brottmål. Åklagarmyndigheten lyfter särskilt fram denna fråga. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att EU-förordningens reglering inte är tydlig i detta avseende. Av regleringen står klart att ett beslut om frysning ska vara utfärdat eller godkänt av en domare, domstol eller allmän åklagare för att det ska omfattas av förordningens tillämpningsområde (artikel 2.1 och 2.8). Både svenska beslut om frysning som har meddelats av åklagare och sådana beslut som meddelats av domstol omfattas således av tillämpningsområdet. Även om regleringen inte är lika tydlig vad gäller frågan om vilken myndighet som kan utfärda och översända intyget om frysning samt i övrigt utföra de uppgifter som åligger den utfärdande myndigheten i samband med verkställigheten, bör regleringen tolkas som att den inte kräver att det är samma myndighet som meddelat beslutet om frysning. Detta bl.a. mot bakgrund av syftet med förordningen och att betydelsen av begreppet utfärdande myndighet varierar beroende på i vilken artikel det förekommer. I artikel 1.3 anges t.ex. att den utfärdande myndigheten, när den utfärdar ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande, ska säkerställa att nödvändighets- och proportionalitetsprinciperna iakttas. Här kan med begreppet utfärdande myndighet avses endast den myndighet som har meddelat beslutet om frysning respektive förverkande. I artikel 2.1, som definierar ett beslut om frysning, används dock begreppet utfärdande myndighet för den myndighet som har utfärdat eller godkänt beslutet. Även artikel 2.8 a ii) ger intryck av att begreppet har olika betydelse beroende på sammanhang. Av artikeln framgår inledningsvis att utfärdande myndighet kan vara en annan myndighet än en domare, domstol eller allmän åklagare som av den utfärdande staten utsetts till sådan, medan det av artikelns sista mening framstår som att utgångspunkten är att utfärdande myndighet med avseende på översändande av beslutet och det efterföljande förfarandet är den domare, domstol eller allmänna åklagare som godkänt beslutet. Av regleringen i artikel 2.8 a ii) följer således att den utfärdande myndigheten, i den mening som avses i t.ex. artiklarna 4.1 och 9.2, kan vara en annan myndighet än den som har meddelat beslutet om frysning. Regeringens tolkning av förordningens reglering är alltså att den myndighet som i en underrättelse enligt artikel 24 anges vara behörig myndighet när Sverige är utfärdande stat inte måste vara den myndighet som meddelat beslutet om frysning, utan att det även kan vara en annan av de myndigheter som anges i artikel 2.8 a och som utsetts som behörig. Det var också den tolkningen som var den svenska utgångspunkten under förhandlingarna av EU-förordningen. Förordningen möjliggör således för en medlemsstat att utse åklagare att vara behörig utfärdande myndighet även avseende beslut om frysning som har meddelats av en annan myndighet. Behörigheten omfattar då bl.a. att utfärda och översända intyget, att samråda med den verkställande myndigheten i frågor rörande verkställigheten inklusive eventuell delning av kostnader samt att ta emot rapporter om genomförd verkställighet. En sådan tolkning ligger som nämnts helt i linje med förordningens syfte att tillskapa ett effektivt samarbete och uppfyller även allmänna krav på rättssäkerhet. I promemorian anges att ett alternativ till att utse åklagare som ensam utfärdande myndighet, skulle vara att utse domstolar som behöriga att agera som utfärdande myndigheter enligt förordningen i fråga om beslut om kvarstad. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att en sådan ordning varken kan anses ändamålsenlig eller överensstämma med förordningens syfte. Sammantaget gör regeringen bedömningen att åklagare bör utses att vara utfärdande myndighet avseende samtliga beslut om frysning som översänds från Sverige med stöd av förordningen, vilket bör framgå av den nya lagen. Det är således åklagare som, oavsett om beslutet om frysning har meddelats av åklagare eller av domstol, utfärdar och översänder intyget om frysning och som därefter, i samband med verkställigheten i den andra medlemsstaten, utför samtliga de uppgifter som den utfärdande myndigheten har enligt EU-förordningen. Åklagare bör även, i likhet med vad som föreslås i promemorian och som inte ifrågasätts av någon remissinstans, utses att vara verkställande myndighet avseende beslut om frysning som översänds till Sverige för erkännande och verkställighet. Även detta bör framgå av den nya lagen. Som anges i promemorian bör Riksåklagaren, såvida inte Justitiekanslern eller någon av riksdagens ombudsmän är särskild åklagare, bestämma vilka åklagare som ska vara behöriga att översända ett intyg om frysning respektive erkänna och verkställa ett översänt beslut om frysning enligt EU-förordningen. Bestämmelser om det kan tas in i förordning. Åklagarens översändande av ett beslut om frysning ska inte kunna överklagas Promemorian innehåller inte något förslag om att åklagarens översändande av ett beslut om frysning till en annan medlemsstat enligt artikel 4 i EU-förordningen ska kunna överklagas. Ett domstolsbeslut om kvarstad kan dock alltid överklagas enligt bestämmelserna i rättegångsbalken. Vidare föreslås i denna proposition att ett beslut om beslag eller penningbeslag som meddelats med stöd av den nya lagen på begäran av den drabbade ska kunna prövas i domstol efter att verkställighet skett i den verkställande staten (se vidare avsnitt 7.3). I artikel 33 i EU-förordningen finns regler om enskildas rätt till effektiva rättsmedel. Att själva beslutet om frysning ska kunna bli föremål för domstolsprövning följer indirekt av punkt 4. Vidare framgår av punkt 1 att ett beslut om erkännande och verkställighet ska kunna överklagas till domstol i den verkställande staten. Någon rätt att få själva översändandet av ett beslut om frysning prövat i domstol följer dock inte av förordningen. Motsvarande gäller enligt rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut. Vid genomförandet av rambeslutet infördes inte någon möjlighet att överklaga åklagarens beslut att översända ett beslut om frysning till en annan medlemsstat oavsett om beslutet avser kvarstad eller beslag. Förslaget i promemorian, vilket regeringen anser vara rimligt, motsvarar alltså den ordning som gäller enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut. Åklagarmyndigheten lyfter frågan om den föreslagna ordningen kan utgöra ett problem i de fall åklagaren översänder ett beslut om frysning som har meddelats av en domstol, dvs. ett kvarstadsbeslut. Regeringen gör i det avseendet följande överväganden. Översändandet av beslutet om frysning sker utan någon närmare prövning. Om beslutet om frysning avser ett penningbelopp är det enligt EU-förordningen tillräckligt att den utfärdande myndigheten har rimliga skäl att anta att den person som beslutet om frysning avser har egendom eller inkomster i den medlemsstat som beslutet ska skickas till (artikel 4.4). Avser beslutet om frysning specifik egendom ska den utfärdande myndigheten ha rimliga skäl att anta att egendomen finns i den medlemsstaten (artikel 4.5). Redan denna omständighet talar enligt regeringen för att ett översändande av ett kvarstadsbeslut inte behöver underställas domstolsprövning. Denna ordning kan jämföras med åklagarens prövning av om en europeisk arresteringsorder ska utfärdas. Åklagaren ska då, till skillnad mot vad som gäller vid ett översändande av ett beslut om frysning, dels kontrollera att erforderliga villkor för utfärdandet är uppfyllda, dels pröva huruvida utfärdandet är proportionerligt (se bl.a. EU-domstolens dom i de förenade målen C-508/18 och C-82/19 PPU). En annan avgörande skillnad är att åklagaren i ärenden om en europeisk arresteringsorder fattar beslut om en annan typ åtgärd - att en person ska överlämnas till Sverige - än den som domstolen beslutat om i den underliggande domen på fängelse eller det underliggande häktningsbeslutet. I det av Åklagarmyndigheten omnämnda målet, C-625/19 PPU, har EU-domstolen slagit fast att en åklagares beslut att utfärda en europeisk arresteringsorder - och i synnerhet dess proportionalitet - ska kunna bli föremål för domstolsprövning i den utfärdande staten. Mot bakgrund av att åklagaren, när han eller hon översänder ett beslut om frysning enligt EU-förordningen, inte gör en liknande prövning som vid utfärdandet av en europeisk arresteringsorder, kan inte heller av EU-domstolens avgörande slutsatsen dras att ett översändande av ett beslut om frysning ska kunna bli föremål för domstolsprövning. Sammantaget kan regeringen inte se något behov av att införa en möjlighet till en sådan prövning, oavsett om det underliggande beslutet om frysning har meddelats av åklagaren själv eller av en domstol. 6.6.2 Behörig myndighet vid beslut om förverkande Regeringens förslag: I fråga om beslut om förverkande ska Kronofogdemyndigheten vara såväl utfärdande som verkställande myndighet enligt EU-förordningen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Utfärdande myndighet i fråga om beslut om förverkande är enligt artikel 2.8 b i EU-förordningen den myndighet som av den utfärdande staten har utsetts till sådan och som har behörighet att i straffrättsliga frågor verkställa ett beslut om förverkande som har meddelats av en domstol i enlighet med nationell rätt. Verkställande myndighet är den myndighet som har behörighet att erkänna ett beslut om förverkande och säkerställa att det verkställs i enlighet med EU-förordningen och de förfaranden som enligt nationell rätt är tillämpliga (artikel 2.9). I Sverige är det Kronofogdemyndigheten som ansvarar för verkställigheten av ett svenskt beslut om förverkande. En fråga om verkställighet utomlands av ett sådant beslut aktualiseras under verkställighetsstadiet, dvs. under handläggningen hos Kronofogdemyndigheten. Det är också Kronofogdemyndigheten som enligt gällande rätt är behörig att sända över ett svenskt beslut om förverkande för verkställighet i en annan stat. (Se vidare om lagen om verkställighet av beslut om förverkande, nordiska verkställighetslagen och internationella verkställighetslagen i avsnitt 5.3.2 och 5.4.2). Inom myndigheten finns alltså en bred erfarenhet av och nödvändig kompetens för att hantera ärenden angående verkställighet utomlands av svenska beslut om förverkande. Mot denna bakgrund, och då varken Kronofogdemyndigheten eller någon annan remissinstans invänder mot förslaget i promemorian, bör Kronofogdemyndigheten utses att vara utfärdande myndighet när ett svenskt beslut om förverkande sänds över till en annan medlemsstat enligt EU-förordningen. EU-förordningen förutsätter att ett beslut om förverkande som översänts till en annan stat ska verkställas på samma sätt som ett inhemskt beslut om förverkande, och att det är den verkställande statens regler för verkställighet som ska tillämpas (artiklarna 18.1 och 23.1). Som nämns ovan är det Kronofogdemyndigheten som ansvarar för verkställigheten av ett svenskt beslut om förverkande i Sverige. Enligt lagen om verkställighet av beslut om förverkande är det också Kronofogdemyndigheten som ska ta ställning till om ett sådant beslut som meddelats i en annan medlemsstat ska erkännas och verkställas i Sverige, såvida det inte är fråga om vissa typer av utvidgat förverkande då prövningen är mer omfattande och i regel ska göras av tingsrätt (3 kap. 4 § lagen om verkställighet av beslut om förverkande). Även vid tillämpningen av den nordiska verkställighetslagen är det Kronofogdemyndigheten som är behörig att ta ställning till en framställan om verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om förverkande (4 a § nordiska verkställighetsförordningen). Kronofogdemyndigheten har således en bred erfarenhet även av att hantera ärenden om erkännande och verkställighet av utländska beslut om förverkande. Det bör också framhållas att den prövning som den verkställande myndigheten enligt EU-förordningen ska göra är mycket begränsad och inte får avse de materiella grunderna för beslutet om förverkande. En sådan mer omfattande prövning som enligt lagen om verkställighet av beslut om förverkande ska göras avseende vissa beslut om utvidgat förverkande kommer inte att bli aktuell vid en tillämpning av EU-förordningen. Som konstateras i promemorian kommer det nu i fler fall att bli aktuellt att pröva frågan om huruvida det föreligger dubbel straffbarhet. Sådana bedömningar kan dock förekomma även enligt lagen om verkställighet av beslut om förverkande och är således inte främmande för Kronofogdemyndigheten (3 kap. 11 § 5). Sammantaget anser regeringen att det är lämpligt att Kronofogdemyndigheten, i likhet med vad som föreslås i promemorian, utses att vara verkställande myndighet i fråga om beslut om förverkande. 7 När Sverige är utfärdande stat av ett beslut om frysning 7.1 Särskilda bestämmelser om beslut om beslag och penningbeslag Regeringens förslag: En åklagare ska få besluta om beslag av föremål eller skriftliga handlingar, trots att dessa inte är tillgängliga vid beslutet. Detsamma ska gälla för penningbeslag, dvs. beslag av egendom i form av pengar, fordran eller någon annan rättighet som skäligen kan antas vara föremål för brott enligt lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall eller lagen om straff för penningtvättsbrott, eller av ett motsvarande värde. Sådana beslut om beslag respektive penningbeslag ska få fattas om egendomen skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott och kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU-förordningen. Vidare ska sådana beslut få meddelas endast om skälen för beslaget eller penningbeslaget uppväger det intrång eller de men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. I fråga om beslag av sådan egendom som avses i 27 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken ska även förutsättningarna i de paragraferna vara uppfyllda. Beslut om beslag eller penningbeslag som meddelats med stöd av den nya lagen ska inte få verkställas i Sverige. Regeringens bedömning: Det behöver inte införas några kompletterande regler om möjligheten att säkra ett framtida förverkande genom beslut om kvarstad. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen eller bedömningen. Skälen för regeringens förslag och bedömning Beslut om beslag och penningbeslag av egendom som inte är tillgänglig EU-förordningens regler om beslut om frysning syftar till att myndigheterna i en medlemsstat snabbt ska kunna säkra en framtida verkställighet av ett beslut om förverkande avseende egendom som finns i en annan medlemsstat. På motsvarande sätt som i dag gäller enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut ska detta ske genom att den medlemsstat som har behov av ett säkerställande fattar ett beslut om frysning. Den andra, verkställande, medlemsstaten ska sedan erkänna och verkställa beslutet utan att göra en materiell prövning av de omständigheter som ligger till grund för detta. En tillämpning av EU-förordningen förutsätter således att ett beslut om frysning kan meddelas avseende egendom som finns i en annan medlemsstat. Åtgärder som kan vidtas för att säkra ett förverkande i en svensk förundersökning eller rättegång är främst att besluta om beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål. Ett beslut om kvarstad förutsätter inte att egendomen i fråga finns tillgänglig när beslutet fattas. Kvarstadsbeslut kan alltså avse egendom som finns utomlands. Regeringen delar därför den bedömning som görs i promemorian att det inte behöver införas några särskilda regler om möjligheten att säkra ett framtida förverkande genom beslut om kvarstad. Det innebär dock inte att ett sådant beslut ska anses falla utanför EU-förordningens tillämpningsområde (se vidare avsnitt 6.4). Till skillnad från vad som gäller för beslut om kvarstad kan ett beslut om beslag eller penningsbeslag, i rent inhemska förfaranden, fattas endast avseende egendom som är tillgänglig. Det kravet motiverades ursprungligen av att det ansågs skydda den enskildes intressen och erbjuda bättre möjligheter att bedöma föremålens behövlighet för utredningen (Processkommissionens betänkande SOU 1926:32 s. 105). För att Sverige fullt ut ska kunna dra nytta av EU-förordningen krävs således att åklagaren har en möjlighet att besluta om beslag och penningbeslag avseende egendom som inte finns tillgänglig vid beslutstillfället. Vid genomförandet av rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut, vilket i detta avseende innehåller motsvarande regler som EU-förordningen, infördes ett särskilt tvångsmedel som möjliggör för åklagaren att besluta om beslag av föremål, inklusive skriftliga handlingar, som inte finns tillgängliga (se 2 kap. 1 § lagen om verkställighet av frysningsbeslut och prop. 2004/05:115 s. 33 f.). Detsamma skedde vid genomförandet av direktivet om en europeisk utredningsorder (2 kap. 13 § lagen om en europeisk utredningsorder). En motsvarande möjlighet vid tillämpning av EU-förordningen bör införas i den nya lagen. Reglerna om penningbeslag hade ännu inte införts när rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut genomfördes och medförde inte heller, när de senare infördes, några ändringar i lagen om verkställighet av frysningsbeslut (se vidare om penningbeslag i avsnitt 5.2.4). Den lagen innehåller således inga regler om penningbeslag. Eftersom en sådan typ av beslag är en åtgärd som kan vidtas för att säkra ett framtida förverkande, bör det i den nya lag som kompletterar EU-förordningen införas särskilda bestämmelser som ger åklagare möjlighet att besluta även om penningbeslag trots att egendomen inte är tillgänglig när beslutet fattas. Närmare om förutsättningarna för att kunna fatta ett beslut om beslag eller penningbeslag enligt den nya lagen Beslut om beslag och penningbeslag meddelas normalt av åklagare. I vissa fall kan beslut meddelas av annan, t.ex. av polisman i egenskap av undersökningsledare eller av domstol. Vid genomförandet av rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut gjordes bedömningen att bestämmelsen om den nya typ av beslag som infördes skulle begränsas till beslut av åklagare (prop. 2004/05:115 s. 34). Det saknas anledning att göra en annan bedömning i fråga om de beslut om beslag och penningbeslag som nu föreslås. Den nya lagens bestämmelser om beslut om beslag respektive penningbeslag bör så långt som möjligt anknyta till de allmänna förutsättningarna för beslag och penningbeslag som ställs upp i rättegångsbalken och i de båda lagar som reglerar penningbeslag. Ett beslut om beslag eller penningbeslag som ska verkställas i en annan medlemsstat bör fattas med beaktande av motsvarande krav på behov och proportionalitet som ställs upp i ett rent nationellt förfarande. Att nödvändighets- och proportionalitetsprinciperna ska iakttas när beslutet om frysning utfärdas följer av artikel 1.3 i EU-förordningen. En förtydligande bestämmelse motsvarande den regel om proportionalitet som finns i 27 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken respektive 8 § andra stycket lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall och 12 § andra stycket lagen om straff för penningtvättsbrott bör dock införas i fråga om de beslut om beslag och penningbeslag som nu föreslås. De särskilda förutsättningar som ställs upp i 27 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken avseende beslag i vissa fall bör också gälla vid beslut om beslag enligt den nya lagen (i likhet med vad som gäller vid beslag enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut). Förordningen omfattar endast sådana beslut om frysning som meddelats i syfte att säkra ett kommande förverkande. Utrymmet att besluta om beslag och penningbeslag enligt den nya lagen bör därför, i enlighet med vad som föreslås i promemorian, begränsas till att endast avse sådana situationer. Vidare bör det framgå av de nya bestämmelserna att en förutsättning för att åklagaren ska få fatta ett beslut om beslag eller penningbeslag är att egendomen i fråga kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU-förordningen. Egendom som kan behöva beslagtas kan i vissa fall förflyttas snabbt och utan större problem mellan medlemsstater. Det bör därför inte ställas upp alltför stränga krav på att åklagaren ska veta var föremålet finns vid det tillfälle när beslutet om beslag eller penningbeslag fattas. Åklagaren kommer dock att behöva beakta reglerna i artiklarna 4.4, 4.5 och 5 i EU-förordningen, i vilka ställs upp vissa närmare förutsättningar för att med stöd av förordningen översända ett intyg om frysning till en annan medlemsstat (se även skäl 25). Om det skulle visa sig att egendomen i fråga finns i Sverige, ska annan lagstiftning, såsom rättegångsbalkens regler, i stället tillämpas. Regeringen delar därför den bedömning som görs i promemorian att ett beslut som har meddelats enligt de nya bestämmelserna inte bör kunna verkställas i Sverige. 7.2 Verkställighet genom alternativa åtgärder Regeringens förslag: Åklagare ska inte få lämna samtycke till att ett beslut om frysning, som har sänts över till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet, verkställs genom alternativa åtgärder enligt artikel 23.3 i EU-förordningen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag: Av EU-förordningen följer att det är den verkställande statens lagstiftning som ska tillämpas vid verkställigheten av ett svenskt beslut om frysning (artikel 23.1). Den verkställande staten behöver dock inhämta ett samtycke från den utfärdande staten för att kunna föreskriva alternativa åtgärder till ett beslut om frysning (artikel 23.3). I det intyg om frysning som ska sändas över till den andra staten, ska den utfärdande myndigheten ange om den samtycker till att alternativa åtgärder tillämpas när det inte är möjligt att vare sig helt eller delvis verkställa beslutet om frysning (Bilaga I till förordningen, avsnitt J). Motsvarande reglering finns inte i rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut. Under förhandlingarna av EU-förordningen diskuterades behovet av att införa regler om alternativ till frysning, varvid framfördes att det var svårt att föreställa sig vilka åtgärder som skulle kunna användas som alternativ till ett beslut om frysning (jfr artikel 12.4 i rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande där det framgår att t.ex. frihetsberövande kan utgöra ett alternativ till förverkande). Det framkom dock att det, i vart fall i någon medlemsstat, är möjligt att vidta en annan typ av åtgärd än den som anges i beslutet om frysning, t.ex. att annan egendom än den begärda fryses. Som konstateras i promemorian saknas i svensk rätt möjligheter att vidta några sådana alternativa åtgärder vid verkställighet av ett beslut om frysning. Regeringen delar därför den bedömning som görs i promemorian att det skulle vara främmande att tillåta att det sker när ett svenskt beslut om frysning ska verkställas i en annan medlemsstat. Någon möjlighet för åklagaren att i egenskap av utfärdande myndighet lämna samtycke till alternativa åtgärder enligt artikel 23.3 i EU-förordningen bör alltså inte finnas. En kompletterande bestämmelse om det bör införas i den nya lagen. 7.3 Det efterföljande förfarandet Regeringens förslag: Bestämmelserna om beslag i 27 kap. rättegångsbalken ska med vissa undantag tillämpas när beslut om beslag eller penningbeslag enligt den nya lagen har verkställts i den verkställande staten. När brottmålet avgörs ska rätten, på yrkande av åklagaren, kunna förordna i domen att ett beslut om beslag eller penningbeslag som meddelats med stöd av den nya lagen eller ett beslut om kvarstad till säkerhet för beslut om förverkande ska gälla under en viss tid efter det att domen fått laga kraft. Ett sådant förordnande ska dock få gälla längst till dess att beslutet om förverkande har verkställts i den verkställande staten. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås inte en hänvisning till 27 kap. 6 § andra stycket rättegångsbalken. Vidare används i promemorian uttrycken den andra staten och en annan medlemsstat i stället för den verkställande staten. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Åklagarmyndigheten efterfrågar dock ett klargörande om hur artikel 29 i EU-förordningen, om återställande av fryst egendom till brottsoffer, förhåller sig till det i förordningen uttalade syftet med ett beslut om frysning. Skälen för regeringens förslag Tillämpning av rättegångsbalkens regler om beslag När ett beslut om beslag som har meddelats enligt de särskilda reglerna om beslag i lagen om verkställighet av frysningsbeslut och lagen om en europeisk utredningsorder har verkställts i en annan medlemsstat blir ett flertal bestämmelser om beslag i 27 kap. rättegångsbalken tillämpliga (2 kap. 3 § lagen om verkställighet av frysningsbeslut och 2 kap. 14 § lagen om en europeisk utredningsorder). Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att motsvarande ordning bör gälla i fråga om beslut om beslag eller penningbeslag som har meddelats enligt de särskilda regler som föreslås i avsnitt 7.1. Av den nya lagen bör således framgå att reglerna i 27 kap. 6 § första stycket om att den som har drabbats av ett beslag har rätt till domstolsprövning av beslaget ska vara tillämpliga. En sådan prövning bör på den drabbades begäran kunna ske så snart beslaget eller penningsbeslaget har verkställts i den verkställande staten. Bestämmelserna i 27 kap. 7 § om en frist för att väcka åtal och om möjligheterna att förlänga en sådan frist, samt i 27 kap. 8 § första, andra och fjärde styckena om hävande av beslag, bör också bli gällande så snart beslaget eller penningbeslaget har verkställts. Detsamma gäller bestämmelserna om bl.a. underrättelseskyldighet och beslagsprotokoll i 27 kap. 11 och 13 §§. När brottmålet avgörs, bör rätten med tillämpning av 27 kap. 8 § femte stycket pröva om beslaget eller penningbeslaget fortfarande ska bestå. Se nedan om rättens möjlighet att låta åtgärden bestå en viss tid efter det att domen har fått laga kraft. Om en åklagare beslutar om beslag av ett skriftligt meddelande mellan den misstänkte och en närstående till den misstänkte, eller mellan sådana närstående inbördes, ska åklagaren, enligt 27 kap. 2 § fjärde stycket, utan dröjsmål anmäla det till rätten. Rätten ska då skyndsamt pröva ärendet. Även dessa bestämmelser bör göras tillämpliga på förfarandet enligt den föreslagna lagen. Om en målsägande eller någon som har trätt i dennes ställe har framställt ett anspråk på ett beslagtaget föremål och det är uppenbart att han eller hon har bättre rätt till detta än den hos vilken beslaget har gjorts, får en undersökningsledare eller åklagare, enligt 27 kap. 4 a §, innan åtal väckts besluta att föremålet ska lämnas ut till honom eller henne. I promemorian görs bedömningen att det inte är uteslutet att en sådan situation skulle kunna uppstå också avseende ett beslag eller penningbeslag som har fattats enligt den nya lagen. Mot den bakgrunden föreslås i promemorian att det i lagen tas in en hänvisning även till 27 kap. 4 a §. Åklagarmyndigheten påpekar att det i EU-förordningen anges att endast sådana beslut om frysning som syftar till att säkra ett framtida förverkande omfattas av förordningens tillämpningsområde. Myndigheten ser därför en risk för att förslaget i denna del kan skapa en osäkerhet kring om även beslut som meddelats endast i återställandesyfte omfattas och efterfrågar ett klargörande i fråga om förhållandet mellan bestämmelserna i artikel 29 i EU-förordningen och beslutet om frysning. Som Åklagarmyndigheten konstaterar ska ett beslut om frysning enligt EU-förordningen ha till syfte att säkerställa ett framtida förverkande. Bestämmelserna i 27 kap. 4 a § aktualiseras däremot främst när ett föremål har tagits i beslag därför att det kan antas vara avhänt någon genom brott, och således inte när syftet är att säkra ett förverkande av föremålet. Bakgrunden till reglerna i artikel 29 är dock att vissa andra medlemsstater har ett system som innebär att egendom förverkas för att därefter återställas till ett brottsoffer. Syftet med ett beslut om frysning som meddelas i en sådan stat kan alltså vara att säkra ett framtida förverkande av egendomen, trots att avsikten är att sedan återställa egendomen till ett brottsoffer. I Sverige ser regleringen annorlunda ut. Enligt svensk rätt sker förverkande inte i syfte att återställa egendom. Ett beslut om frysning som meddelas i Sverige i syfte att återställa egendom som frånhänts annan genom brott, och således inte för att säkra ett framtida förverkande, omfattas alltså inte av förordningens tillämpningsområde. Regeringen delar dock den bedömning som görs i promemorian att det inte kan uteslutas att det skulle kunna bli aktuellt att tillämpa 27 kap. 4 a § även avseende ett beslut om frysning som översänts till en annan medlemsstat med stöd av förordningen. Så skulle kunna vara fallet t.ex. om åklagaren fattat ett beslut om beslag i syfte att förverka viss egendom och det senare visar sig att det finns en målsägande som gör anspråk på egendomen. Som föreslås i promemorian bör det därför finnas utrymme för åklagaren att utnyttja den möjlighet att återställa fryst egendom som artikel 29 öppnar upp för. Av den nya lagen bör således framgå att även bestämmelserna i 27 kap. 4 a § är tillämpliga när det svenska beslutet om beslag eller penningbeslag har verkställts i den verkställande staten. Den som drabbats av beslaget bör kunna begära rättens prövning av ett beslut om utlämnande enligt nämnda paragraf. En hänvisning till 27 kap. 6 § andra stycket bör därför också införas. Förlängning av giltigheten av ett beslut om beslag, penningbeslag eller kvarstad Som framgår i avsnitt 7.1 anser regeringen att det inte behöver införas särskilda regler om beslut om kvarstad motsvarande de som föreslås angående beslag och penningbeslag. Vad gäller förfarandet efter att ett svenskt beslut om kvarstad har verkställts i en annan medlemsstat finns dock skäl att överväga vissa kompletterande regler. Vanligtvis upphör ett beslut om kvarstad att gälla när beslutet om förverkande (domen i målet) får laga kraft. Beslutet om förverkande blir verkställbart så snart det har fått laga kraft och det uppstår därför i regel inget tidsglapp i förhållande till kvarstadsbeslutets upphörande. Visst utrymme finns dock för rätten att förordna att beslutet om kvarstad ska bestå även under en viss kortare tid efter att domen har fått laga kraft (se 26 kap. 6 § rättegångsbalken och JO 1997/98 s. 66). I samband med genomförandet av rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande konstaterades att det, när ett svenskt förverkandebeslut ska verkställas i en annan stat, finns ett särskilt behov av att låta kvarstaden bestå en viss tid efter att beslutet om förverkande har fått laga kraft (prop. 2010/11:43 s. 117 f.). Detta eftersom det kommer att ta viss tid innan förverkandebeslutet kan verkställas och det inte längre finns behov av att ha egendomen säkrad genom kvarstad. Beslutet om förverkande kan enligt rambeslutet översändas först när det har fått laga kraft och därefter ska den andra staten göra en prövning av om beslutet kan erkännas och verkställas där. Regleringen i 26 kap. 6 § rättegångsbalken ansågs inte vara tillräcklig för att säkerställa att det inte uppstår ett glapp mellan kvarstadsbeslutets upphörande och verkställigheten i den andra staten, eftersom den regleringen är anpassad efter svenska förhållanden. I lagen om verkställighet av frysningsbeslut har det därför införts en särskild bestämmelse om att rätten, på yrkande av åklagaren, får förordna att ett beslut om kvarstad till säkerhet för ett beslut om förverkande ska gälla under viss tid efter att beslutet har fått laga kraft (2 kap. 3 a §). Kvarstaden får i ett sådant fall bestå längst till dess beslutet om förverkande har verkställts i den andra staten. Samma behov av att låta ett kvarstadsbeslut bestå efter att domen i målet har fått laga kraft kommer att finnas när verkställighet av ett beslut om förverkande ska ske i en annan stat med stöd av EU-förordningen. I likhet med vad som föreslås i promemorian bör därför en reglering motsvarande den som finns i lagen om verkställighet av frysningsbeslut införas i den nya lagen. Regeringen föreslår ovan att rätten, när brottmålet avgörs, ska pröva om ett beslag eller ett penningbeslag som meddelats med stöd av den nya lagen fortfarande ska bestå. Prövningen föreslås ske med tillämpning av 27 kap. 8 § femte stycket rättegångsbalken. Rättens beslut om att ett beslag ska bestå kan med tillämpning av de regler som gäller i rent inhemska fall gälla längst till dess att domen får laga kraft. När ett förverkande som har säkrats genom beslag eller penningbeslag ska verkställas i en annan stat med tillämpning av förordningen, kan det däremot vara nödvändigt att låta beslaget bestå även efter att domen har fått laga kraft. Samma argument som anförs angående kvarstad gör sig således gällande i fråga om beslut om beslag och penningbeslag. Om sådana beslut upphör att gälla samtidigt som beslutet om förverkande får laga kraft, kommer det att uppstå ett tidsglapp fram till dess att den verkställande staten har verkställt beslutet om förverkande. Rättens möjlighet att på yrkande av åklagaren förordna om fortsatt giltighet en viss tid efter att domen har fått laga kraft bör således, i likhet med vad som föreslås i promemorian, även omfatta beslut om beslag och penningbeslag som meddelats med stöd av den nya lagen (jfr Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel s. 773 f., 4 uppl.). 8 När Sverige är utfärdande stat av ett beslut om förverkande 8.1 Alternativa åtgärder och omvandling Regeringens förslag: Kronofogdemyndigheten ska inte få lämna samtycke till att ett svenskt beslut om förverkande som har sänts över till en annan medlemsstat verkställs genom alternativa åtgärder enligt artikel 23.3 i EU-förordningen. Regeringens bedömning: Det bör inte införas bestämmelser som möjliggör att ett svenskt beslut om förverkande som avser en specifik egendom verkställs i den andra staten genom förverkande av ett belopp som motsvarar värdet på egendomen i fråga. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslaget eller bedömningen. Skälen för regeringens förslag och bedömning: I avsnitt 6.6.2 föreslås att Kronofogdemyndigheten ska vara utfärdande myndighet avseende beslut om förverkande som sänds över till en annan medlemsstat med stöd av EU-förordningen. Förutsättningarna för att översända ett sådant beslut och förfarandet i samband med översändandet regleras ingående i EU-förordningen (se bl.a. artiklarna 14-17). En närmare redogörelse för dessa bestämmelser finns i avsnitt 4.2.4. Behovet av kompletterande regler till EU-förordningen i detta avseende bedöms vara begränsat. Huvudsakligen är således EU-förordningens regler tillräckliga. Det följer dock av artikel 23.3 i EU-förordningen att den verkställande staten behöver inhämta ett samtycke från den utfärdande staten för att kunna föreskriva alternativa åtgärder för verkställigheten av ett beslut om förverkande. Bakgrunden till bestämmelsen torde vara att det i vissa medlemsstater är möjligt att verkställa ett beslut om förverkande genom alternativa åtgärder, såsom t.ex. frihetsberövande eller någon form av samhällstjänst (se Bilaga II till förordningen, avsnitt I, och artikel 12.4 i rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande). Några sådana möjligheter finns inte i svensk rätt. I likhet med vad som anges i avsnitt 7.2 angående beslut om frysning, skulle det vara främmande från svenskt perspektiv att en annan stat tillåts verkställa ett svenskt beslut om förverkande genom någon annan åtgärd än den som uttryckligen framgår av beslutet. Samma bedömning gjordes vid genomförandet av rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande (se prop. 2010/11:43 s. 61 f. och 2 kap. 3 § första stycket lagen om verkställighet av beslut om förverkande). En kompletterande bestämmelse om att Kronofogdemyndigheten inte får lämna samtycke till sådana alternativa åtgärder, motsvarande den som föreslås i avsnitt 7.2 avseende beslut om frysning, bör därför införas i den nya lagen. När ett beslut om förverkande som avser en viss specifik egendom översänds till en annan medlemsstat med stöd av EU-förordningen, ska beslutet som huvudregel verkställas genom att just den egendomen förverkas. I artikel 18.2 föreskrivs dock en möjlighet för den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten att ingå en överenskommelse om att ett belopp som motsvarar värdet på egendomen i stället ska förverkas. Detta förutsätter att den utfärdande statens rätt föreskriver en sådan möjlighet. En liknande reglering finns i rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande (artikel 7.2). I samband med genomförandet av rambeslutet konstaterades att svensk rätt inte ger utrymme för att ingå en sådan överenskommelse avseende ett svenskt beslut om förverkande (se prop. 2010/11:43 s. 61 f.). Samma sak gäller i dag. Något sådant utrymme bör inte heller skapas. Kronofogdemyndigheten kommer således inte att kunna ingå en sådan överenskommelse om verkställighet som anges i artikel 18.2 när Sverige är utfärdande stat (jfr avsnitt 10.3 om när Sverige är verkställande stat). 8.2 Det efterföljande förfarandet Regeringens bedömning: Det behöver inte införas några särskilda bestämmelser i lag om vilken myndighet som är behörig att lämna samtycke enligt artikel 30.6 d i EU-förordningen och att ingå överenskommelse enligt artikel 30.7 i förordningen. Promemorians förslag överensstämmer inte med regeringens bedömning. I promemorian föreslås att det i lag ska anges att Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet att lämna samtycke enligt artikel 30.6 d i EU-förordningen och att ingå överenskommelse enligt artikel 30.7 i förordningen. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot promemorians förslag. Skälen för regeringens bedömning: Av artikel 30.7 i EU-förordningen framgår att de berörda medlemsstaterna kan ingå en överenskommelse om att de penningbelopp som erhållits till följd av verkställigheten av ett beslut om förverkande ska fördelas mellan staterna på ett annat sätt än det som följer av schablonen i artikel 30.7 a och b. Vidare anges i artikel 30.6 d att den utfärdande statens samtycke krävs för att egendom som erhållits vid verkställigheten ska kunna användas för allmännyttiga eller sociala ändamål i den verkställande staten. I promemorian föreslås att Kronofogdemyndigheten ska vara behörig myndighet att lämna samtycke och att ingå överenskommelse enligt dessa artiklar samt att det ska framgå av den nya lagen. Regeringen anser dock inte att det är nödvändigt att i lag reglera frågan om behörig myndighet i dessa avseenden. Frågan om behörig myndighet får i stället övervägas närmare i samband med utarbetandet av förordningsbestämmelser. 9 Erkännande och verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om frysning 9.1 Inledning När en annan medlemsstat sänder över ett beslut om frysning till Sverige enligt EU-förordningen ska åklagaren, i egenskap av verkställande myndighet, pröva om det utifrån reglerna i förordningen finns förutsättningar att erkänna och verkställa beslutet. Sedan ett översänt beslut om frysning har erkänts ska åklagaren vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa det på samma sätt som ett svenskt beslut om frysning (artikel 7.1). Verkställighet ska ske enligt svensk rätt och svenska myndigheter är ensamt behöriga att besluta om förfarandena för verkställighet av beslutet och om alla åtgärder i samband därmed (artikel 23.1). I Sverige regleras verkställigheten av beslut som syftar till att säkra ett framtida förverkande främst i 27 kap. rättegångsbalken (beslag) och i utsökningsbalken (kvarstad i brottmål). Innebörden av EU-förordningens reglering är att bl.a. dessa bestämmelser blir tillämpliga när det utländska beslutet om frysning ska verkställas här. Även svenska regler om förvaltning av fryst egendom ska tillämpas, t.ex. 16 kap. 14 § utsökningsbalken (artikel 28.1). EU-förordningen innehåller dock vissa särskilda regler om förfarandet i den verkställande staten, vilka måste beaktas. Dessa handlar t.ex. om tidsfrister för verkställigheten (artikel 9.3), verkställighetens varaktighet (artikel 12) och beslut om uppskov med verkställigheten (artikel 10). I de följande avsnitten redovisas regeringens överväganden kring behovet av kompletterande bestämmelser till EU-förordningen i de fall Sverige är verkställande stat i fråga om ett beslut om frysning. 9.2 Intyget om frysning Regeringens förslag: Ett intyg om frysning som sänds över till Sverige i enlighet med artikel 4.1 i EU-förordningen ska åtföljas av det beslut om frysning som intyget avser. Intyget ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 4.1 i EU-förordningen ska beslutet om frysning översändas till den verkställande myndigheten genom ett intyg om frysning. Intyget finns intaget som Bilaga I till förordningen. Av förordningen följer inget allmänt krav på att den utfärdande myndigheten också ska sända över själva beslutet om frysning. En medlemsstat kan dock i en förklaring till kommissionen ange att intyg som översänds till den staten ska åtföljas av beslutet om frysning (artikel 4.2). Om intyget om frysning fylls i korrekt kommer i regel de uppgifter som anges i intyget att vara tillräckliga för åklagarens prövning och fortsatta handläggning. Det kan i detta sammanhang också framhållas att den prövning som åklagaren, och i förekommande fall domstolen, ska göra inte omfattar någon bedömning av om beslutet om frysning som sådant är materiellt riktigt eller inte (jfr artiklarna 7.1, 8.1 och 33.2). Det kan dock uppstå situationer när åklagaren, eller någon annan myndighet som involveras under verkställigheten, har behov av att ta del av innehållet i själva beslutet. Förfarandet underlättas i ett sådant fall om beslutet finns direkt tillgängligt. Regeringen delar därför den bedömning som görs i promemorian att möjligheten att ställa upp ett krav på att beslutet om frysning ska översändas tillsammans med intyget bör utnyttjas. Detta krav bör framgå av den nya lagen. Av EU-förordningen framgår att intyget om frysning ska översättas till ett officiellt språk i den verkställande staten eller till något annat språk som den verkställande staten i en förklaring till kommissionen angett att den godtar (artikel 6). Det får däremot inte uppställas krav på att den utfärdande myndigheten även ska översätta beslutet om frysning (artikel 4.2). I skäl 28 i förordningen anges att medlemsstaterna bör uppmuntras att ange att de godtar ett eller flera andra språk, utöver statens officiella språk. Frågan är således om Sverige bör godta att intyget är skrivet på eller översatt till något annat språk än svenska. Regleringen i artikel 6 motsvarar den som finns i ett flertal andra EU-rättsakter som rör straffrättsligt samarbete. Sverige har i samband med genomförandet av bl.a. rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut ansett att svenska, norska, danska och engelska bör godtas. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att norska och danska nu inte bör godtas, eftersom varken Norge eller Danmark deltar i det aktuella samarbetet (regeringen gjorde motsvarande bedömning vid genomförandet av direktivet om en europeisk utredningsorder, prop. 2016/17:218 s. 165 f.). Bakgrunden till att även engelska har godtagits i samband med genomförandet av flera andra EU-rättsakter har varit att det kan antas vara svårt för många stater att ordna med översättningar till svenska, samtidigt som kunskaperna i engelska och tillgången till översättare till engelska är god inom hela EU (se t.ex. prop. 2003/04:7 s. 107 f., 2004/05:115 s. 39 och 2010/11:43 s. 65). Som konstateras i promemorian har nu aktuellt intyg stora likheter med det intyg som används vid tillämpningen av rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut. Regeringen anser därför att det finns goda skäl för att, i likhet med vad som gäller vid samarbete enligt rambeslutet, godta även engelska när ett intyg om frysning översänds hit enligt EU-förordningen. Intyg om frysning som sänds över till Sverige enligt artikel 4 bör alltså vara skrivna på eller översatta till svenska eller engelska. Detta bör framgå av den nya lagen. 9.3 Åklagarens prövning och beslut Regeringens förslag: I ett beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 7.1 i EU-förordningen ska det anges vilket belopp eller vilken egendom som verkställigheten ska avse och om beslutet om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål. I förekommande fall ska det även anges om beslut om uppskov med verkställigheten har meddelats enligt artikel 10.1. Åklagarens beslut i fråga om erkännande och verkställighet, avbrytande av verkställigheten enligt artikel 8.4 och återställande av fryst egendom till ett brottsoffer ska motiveras. Detsamma ska gälla för åklagarens beslut att skjuta upp, ställa in eller i andra fall avbryta verkställigheten. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås inte någon regel om att åklagaren ska ange det belopp eller den egendom som verkställigheten ska avse i beslutet om erkännande och verkställighet. I promemorian föreslås vidare att beslut i fråga om att avbryta, skjuta upp eller ställa in verkställigheten ska innehålla skälen för beslutet. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Skälen för regeringens förslag Beslut om erkännande och verkställighet Av artikel 7.1 i EU-förordningen följer att den verkställande myndigheten, dvs. åklagaren, är skyldig att erkänna ett beslut om frysning som har översänts i enlighet med artikel 4 såvida det inte finns någon tillämplig vägransgrund. Artikel 8.1 innehåller en uppräkning av de vägransgrunder som får åberopas. EU-förordningens vägransgrunder ska tillämpas direkt och bör inte kompletteras med någon annan reglering. Det kan dock konstateras att de till stor del överensstämmer med vägransgrunder som finns i andra EU-rättsakter på området (t.ex. rambesluten om verkställighet av frysningsbeslut respektive beslut om förverkande och direktivet om en europeisk utredningsorder). Som anges i promemorian torde viss vägledning för hur vägransgrunderna ska tillämpas därför kunna hämtas i de bedömningar som regeringen gjorde vid genomförandet av de rättsakterna (se t.ex. prop. 2004/05:115 s. 46 f. och prop. 2016/17:218 s. 136 f.). Även skäl 31-34 i EU-förordningen kan ge sådan vägledning. Det beslut som åklagaren ska meddela, i de fall ingen vägransgrund åberopas, benämns i EU-förordningen som ett beslut om erkännande och verkställighet (se t.ex. artikel 9.1 och 9.4). Ett sådant beslut ersätter inte det utländska beslutet om frysning utan innebär att åklagaren, i förordningens mening, erkänner beslutet om frysning och ger klartecken till att det får verkställas i Sverige. Som nämns i avsnitt 9.1 ska beslutet om frysning verkställas på samma sätt som ett inhemskt beslut om frysning som meddelats av en myndighet i den verkställande staten (artikel 7.1). Regelverket för verkställighet av ett svenskt beslut som fattats i syfte att säkra ett kommande förverkande skiljer sig åt beroende på om beslutet syftar till att säkra ett sak- eller värdeförverkande. Kvarstad i brottmål är den åtgärd som i svensk rätt används för att säkra ett visst värde inför ett kommande förverkande (26 kap. rättegångsbalken). Om syftet är att säkra förverkande av ett visst föremål är det i stället bestämmelserna om beslag som blir tillämpliga (främst 27 kap. rättegångsbalken). Är det fråga om att säkra egendom i form av pengar, fordran eller annan rättighet som kan antas vara föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av vissa former av särskilt allvarlig brottslighet kan det i stället bli aktuellt att tillämpa reglerna om penningbeslag (se lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall och lagen om straff för penningtvättsbrott). Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att åklagaren, för att klargöra vilka svenska bestämmelser som ska tillämpas vid verkställigheten enligt artikel 7.1, i sitt beslut om erkännande och verkställighet bör ange om det utländska frysningsbeslutet ska verkställas som ett beslut om beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål. Bedömningen av vilket regelverk som ska tillämpas bör göras utifrån det utländska beslutets innebörd och syfte. Detta krav på innehållet i åklagarens beslut bör framgå av den nya lagen. Genom att det slås fast enligt vilka bestämmelser beslutet om frysning ska verkställas, blir det i verkställighetshänseende att jämställa med ett svenskt beslut om beslag, penningbeslag eller kvarstad. Motsvarande ordning gäller enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut (3 kap. 6 §) och lagen om en europeisk utredningsorder (3 kap. 19 § andra stycket). För att underlätta verkställigheten anser regeringen att beslutet om erkännande och verkställighet även bör innehålla en uppgift om vilket belopp eller vilken egendom som ska frysas. Detta krav bör framgå av den nya lagen. Enligt artikel 10 i EU-förordningen kan verkställigheten av ett beslut om frysning skjutas upp i vissa fall. Om åklagaren beslutar om sådant uppskov i samband med beslutet om erkännande och verkställighet, bör det framgå av sistnämnda beslut. Även detta krav bör framgå av den nya lagen. Vissa förfarandefrågor I EU-förordningen finns vissa regler om tidsfrister för att fatta beslut i fråga om erkännande och verkställighet (artikel 9) och om krav på att den verkställande myndigheten i vissa situationer ska informera och samråda med den utfärdande myndigheten (t.ex. artiklarna 8, 10 och 25). Förutom dessa bestämmelser innehåller EU-förordningen i princip inte några regler om den verkställande myndighetens handläggning av frågan om ett beslut om frysning ska erkännas och verkställas eller inte. Det får i stället vara upp till varje medlemsstat att besluta om (se artikel 23.1). Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att de regler som finns i bl.a. rättegångsbalken, förundersökningskungörelsen och förvaltningslagen om åklagarens handläggning av ärenden inte är tillämpliga vid åklagarnas handläggning av nu aktuella ärenden. Om det bedöms finnas behov av särskilda förfaranderegler bör dessa således föras in i den nya lagen. Regeringen har vid genomförandet av liknande EU-rättsakter på området bedömt att behovet av förfaranderegler för åklagarens handläggning är begränsat (se t.ex. prop. 2014/15:116 s. 70 angående rådets rambeslut 2009/829/RIF om tillämpning mellan Europeiska unionens medlemsstater av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande). Skälet till det har framför allt varit att åklagaren inte ska göra någon materiell prövning av de omständigheter eller överväganden som ligger bakom det utländska beslutet och att prövningen således är av formellt slag och endast innefattar en kontroll av att förutsättningar för erkännande och verkställighet föreligger. Samma skäl gör sig gällande i fråga om behovet av förfaranderegler i nu aktuella ärenden. Utgångspunkten bör därmed vara densamma som vid genomförandet av de tidigare EU-rättsakterna, dvs. att behovet är begränsat. I förordningen finns bestämmelser om ett antal olika beslut, utöver beslutet i fråga om erkännande och verkställighet enligt artikel 7.1, som åklagaren kan behöva fatta under handläggningen av ett ärende, t.ex. beslut att återställa fryst egendom till ett brottsoffer eller att avbryta, skjuta upp eller ställa in verkställigheten. I avsnitt 9.7 föreslås att rättegångsbalkens regler om domstols handläggning i brottmål ska tillämpas när domstol fattar beslut i ärenden enligt EU-förordningen, vilket bl.a. innebär att reglerna i 30 kap. rättegångsbalken om motivering av beslut gäller för domstolen. Någon motsvarande regel för en åklagares beslut finns inte. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att det är rimligt att uppställa ett krav på att åklagarens beslut i fråga om erkännande och verkställighet ska motiveras. Detsamma gäller angående beslut i vilka åklagaren prövat frågan om avbrytande av verkställigheten enligt artikel 8.4 i EU-förordningen eller om återställande av fryst egendom till brottsoffer enligt artikel 29.2. Av artikel 10.2 i EU-förordningen följer att åklagaren är skyldig att skriftligen rapportera till den utfärdande myndigheten om ett meddelat beslut om uppskov med verkställigheten. Vid en sådan rapportering ska även grunderna för uppskovet anges. Det är mot den bakgrunden lämpligt att också ställa upp ett krav på att åklagarens beslut att skjuta upp verkställigheten ska motiveras. Även ett beslut om att ställa in verkställigheten eller om att, i andra fall än som avses i artikel 8.4, avbryta verkställigheten bör innehålla skälen för beslutet. Dessa krav på motivering bör anges i den nya lagen. Regeringen anser dock att det saknas anledning att, som föreslås i promemorian, ställa upp krav på att beslut att inte skjuta upp, ställa in eller i andra fall än enligt artikel 8.4 avbryta verkställigheten ska motiveras. En justering i förhållande till förslaget i promemorian bör därför göras i detta avseende. 9.4 Förfarandet vid verkställigheten 9.4.1 Allmänna utgångspunkter Regeringens bedömning: Det behöver inte införas några kompletterande lagbestämmelser till artikel 32 i EU-förordningen. Det finns i stor utsträckning regler i svensk rätt som är direkt tillämpliga när ett utländskt beslut om frysning ska verkställas i Sverige. I vissa avseenden finns det dock behov av att införa kompletterande bestämmelser. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt i frågan. Skälen för regeringens bedömning: När ett utländskt beslut om frysning har erkänts ska det enligt artikel 7.1 i EU-förordningen verkställas på samma som sätt som ett svenskt beslut om frysning, såvida det inte finns grund för uppskov enligt artikel 10. Av artikel 23.1 framgår vidare att verkställigheten ska regleras av rätten i den verkställande staten och att dess myndigheter har ensam behörighet att besluta om förfarandet för verkställigheten och om alla åtgärder i samband därmed. I avsnitt 9.3 föreslås att åklagaren i beslutet om erkännande och verkställighet ska ange om beslutet om frysning ska verkställas med tillämpning av bestämmelserna om beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål. Det innebär att ett utländskt beslut om frysning, vilket kommit att jämställas med ett beslut om beslag eller penningbeslag, ska verkställas med tillämpning av bestämmelserna om verkställighet av beslag i 27 kap. rättegångsbalken och, i förekommande fall, 9 § andra stycket lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall eller 13 § andra stycket lagen om straff för penningtvättsbrott. Av bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken följer bl.a. att egendomen ska tas i förvar (10 §), att den från vilken beslaget har gjorts ska underrättas om åtgärden (11 §) och att det ska föras protokoll över beslaget (13 §). Om beslutet om frysning ska verkställas som ett beslut om kvarstad i brottmål, kommer frysningsbeslutet att jämställas med ett beslut om kvarstad som har beslutats av en svensk domstol. Det innebär att utsökningsbalken blir tillämplig i samma utsträckning som om det hade varit ett svenskt beslut om kvarstad som skulle verkställas och att det är Kronofogdemyndigheten som verkställer beslutet (se 26 kap. 8 § rättegångsbalken). I artikel 32 i EU-förordningen anges att den verkställande myndigheten, så snart ett beslut om frysning har verkställts, ska underrätta kända berörda personer om verkställigheten. Underrättelse ska ske i enlighet med förfaranden i den verkställande statens rätt. Regler om underrättelse till berörda personer om beslut om beslag och om verkställighet av beslut om kvarstad finns i 27 kap. 11 § rättegångsbalken och i utsökningsförordningen (se 15 kap. 3 § och t.ex. 6 kap. 9 § första stycket första och tredje meningarna och andra stycket). Underrättelseskyldigheten fullgörs i regel av Polismyndigheten respektive Kronofogdemyndigheten. Som konstateras i promemorian är det således i svenska förfaranden inte den verkställande myndigheten, i den mening som avses i artikel 2.9 i EU-förordningen, som fullgör underrättelseskyldigheten. Regeringen delar dock den bedömning som görs i promemorian att den omständigheten inte medför behov av att införa kompletterande regler till artikel 32. Att underrättelseskyldigheten, i enlighet med nationell rätt, kan fullgöras av den myndighet som de facto verkställer beslutet om frysning får anses vara förenligt med förordningens syfte och samtidigt utgöra den mest rimliga tolkningen av bestämmelserna i fråga. I stor utsträckning finns det alltså regler i svensk rätt som är direkt tillämpliga när ett utländskt beslut om frysning ska verkställas här enligt EU-förordningen. I vissa avseenden finns det dock behov av kompletterande bestämmelser. Nedan redogörs närmare för det behovet och för de nya bestämmelser som regeringen föreslår. 9.4.2 Särskilda regler om när beslutet om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag Regeringens förslag: När ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag får husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning göras med tillämpning av reglerna i 28 kap. rättegångsbalken. Om beslutet om frysning avser en försändelse som väntas komma in till ett befordringsföretag, får åklagaren begära att rätten beslutar om att försändelsen, när den kommer in, ska hållas kvar i avvaktan på att verkställighet sker. I brådskande fall ska ett sådant beslut kunna fattas av en åklagare. Vid denna typ av beslut ska i huvudsak samma förfarande tillämpas som när motsvarande beslut meddelas med stöd av rättegångsbalken. Behörig domstol ska vara den tingsrätt inom vars domkrets åtgärden ska vidtas. Husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning och kvarhållande av en försändelse ska få användas även om den gärning som beslutet om frysning avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag, om det för gärningen kan dömas till fängelse i den utfärdande staten. Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. I promemorian används uttrycket den andra medlemsstaten i stället för den utfärdande staten. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Sveriges advokatsamfund ställer sig principiellt tveksamt till förslaget att begränsa kravet på dubbel straffbarhet för att bl.a. husrannsakan ska kunna göras men anser, vid en samlad bedömning, att förslaget i konsekvens med föreslagna 1 kap. 3 § kan lämnas utan erinran. Skälen för regeringens förslag Användande av tvångsåtgärder Som anges i avsnitt 7.1 får beslag beslutas i en svensk förundersökning endast avseende egendom som finns tillgänglig, med undantag för beslut om beslag enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut. För att söka efter föremål som kan tas i beslag får vissa tvångsmedel användas. De tvångsåtgärder som främst kan bli aktuella att använda är husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Först när man hittat föremålet fattas beslut om beslag. I ett ärende om erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning finns det redan ett beslut motsvarande beslag när verkställighet ska ske. För att åklagaren ska kunna verkställa det utländska beslutet om frysning krävs i regel att föremålet eftersöks. För sådant eftersökande kan det många gånger komma att krävas att åklagaren har tillgång till olika tvångsmedel. Vid genomförandet av rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut konstaterade regeringen att principen om ömsesidigt erkännande, som ligger till grund för erkännandet av ett frysningsbeslut, kan omintetgöras om den verkställande myndigheten inte har en faktisk möjlighet att verkställa beslutet eller om kraven för att vidta andra tvångsåtgärder är så högt ställda att de i praktiken omöjliggör verkställighet (prop. 2004/05:115 s. 67 f.). Mot denna bakgrund infördes en möjlighet att göra husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning enligt reglerna i 28 kap. rättegångsbalken i de fall ett beslut om frysning ska verkställas med tillämpning av reglerna om beslag (3 kap. 10 § första stycket lagen om verkställighet av frysningsbeslut). Regeringen anser att det saknas skäl att i detta avseende göra någon annan bedömning än den som gjordes när det rambeslutet genomfördes. Det bör således, som föreslås i promemorian, införas kompletterande bestämmelser till EU-förordningen om att husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får göras när ett utländskt beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag. I likhet med vad som gäller enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut bör dessa tvångsåtgärder kunna användas under de förutsättningar och på sådant sätt som anges i 28 kap. rättegångsbalken. Det innebär bl.a. att en sådan åtgärd får användas endast om det är proportionerligt i det enskilda fallet. Se vidare nedan angående frågan om krav på dubbel straffbarhet. Enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken får domstol, på begäran av åklagare eller förundersökningsledare, besluta att en försändelse som får tas i beslag och som väntas komma in till ett befordringsföretag ska hållas kvar till dess att frågan om beslag har avgjorts. I ärenden om erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning är den frågan emellertid redan avgjord genom det utländska beslutet om frysning. Det skulle dock kunna uppkomma behov av att en försändelse som omfattas av ett beslut om frysning och som förväntas komma in till ett befordringsföretag hålls kvar. En sådan åtgärd skulle alltså inte vidtas i avvaktan på en prövning av frågan om beslag, utan i avvaktan på att beslutet om frysning verkställs genom att föremålet tas om hand. Kompletterande regler om att denna typ av åtgärd ska kunna vidtas bör därför införas i den nya lagen. Bestämmelserna i 27 kap. 9 § rättegångsbalken bör i allt väsentligt tillämpas för ett sådant kvarhållande. Motsvarande reglering finns i lagen om verkställighet av frysningsbeslut (3 kap. 10 § andra stycket). Behörig domstol att pröva åklagarens begäran bör vara den tingsrätt inom vars domkrets åtgärden ska äga rum. Liksom i rättegångsbalken bör det även möjliggöras för att ett sådant beslut om kvarhållande i brådskande fall ska kunna fattas av åklagaren (jfr 27 kap. 9 a §). Åklagaren ska då utan dröjsmål skriftligen anmäla beslutet till rätten, som skyndsamt ska pröva ärendet. Om ett förordnande om att hålla kvar en försändelse har upphört att gälla innan rätten har prövat ärendet, ska åklagaren anmäla åtgärden till Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden. Åtgärderna ska kunna vidtas trots att det inte är fråga om dubbel straffbarhet I syfte att kunna verkställa det utländska beslutet om frysning kommer åklagaren alltså att kunna använda sig av ett antal olika tvångsåtgärder. Åtgärderna bör få användas under de förutsättningar som anges för respektive åtgärd i rättegångsbalken. Vid tillämpning av lagen om verkställighet av frysningsbeslut får tvångsåtgärderna kroppsbesiktning och kroppsvisitation användas endast om den gärning som beslutet om frysning avser också utgör ett brott enligt svensk rätt. För att kunna göra husrannsakan och besluta om kvarhållande av en försändelse uppställs däremot inte något sådant krav (3 kap. 10 § tredje stycket). En förutsättning är dock att det för gärningen kan dömas till fängelse i den andra medlemsstaten. Regeringen delar bedömningen som görs i promemorian att det i fråga om husrannsakan och kvarhållande av försändelse som föreslås kunna ske vid verkställighet av beslut om frysning enligt EU-förordningen saknas anledning att nu göra en annan bedömning avseende dubbel straffbarhet. Något krav på dubbel straffbarhet bör således inte ställas upp för att sådana åtgärder ska kunna vidtas. Däremot bör det, liksom enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut, uppställas krav på att det för gärningen i fråga ska kunna dömas till fängelse i den utfärdande staten. Vad gäller kroppsvisitation och kroppsbesiktning finns det dock anledning att överväga en annan ordning än den som valdes vid genomförandet av rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut. Regeringen föreslår i denna proposition att åklagaren vid tillämpningen av EU-förordningen ska ha möjlighet att vägra erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning om det inte föreligger dubbel straffbarhet och det inte är fråga om ett s.k. listbrott (se avsnitt 6.5). Någon sådan möjlighet finns inte enligt den lag som genomför rambeslutet. De situationer när det skulle kunna bli aktuellt att vidta de aktuella tvångsåtgärderna, trots att det inte föreligger dubbel straffbarhet, kan därför tänkas bli färre vid en tillämpning av EU-förordningen. För att uppnå syftet med förordningen bör tillgången till de tvångsåtgärder som krävs för att verkställa det erkända beslutet i så stor utsträckning som möjligt korrespondera med utrymmet att erkänna beslutet om frysning. Regeringen delar därför den bedömning som görs i promemorian att åklagaren, om denne i ett enskilt fall anser att förutsättningarna för att erkänna och verkställa ett beslut om frysning är uppfyllda trots att det inte föreligger dubbel straffbarhet, så långt som möjligt bör ges tillgång till effektiva tvångsåtgärder för att faktiskt kunna verkställa beslutet. I detta sammanhang kan också framhållas att regeringen vid genomförandet av direktivet om en europeisk utredningsorder, som också grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande, gjorde bedömningen att det inte skulle uppställas något absolut krav på dubbel straffbarhet för att verkställa en annan medlemsstats beslut om kroppsvisitation och kroppsbesiktning (3 kap. 7 § 1 lagen om en europeisk utredningsorder). Regeringen anser mot denna bakgrund att det inte heller avseende kroppsvisitation eller kroppsbesiktning bör krävas att den gärning som beslutet om frysning avser ska motsvara ett brott enligt svensk lag för att åtgärderna ska kunna vidtas vid verkställigheten av beslutet. Däremot bör det uppställas ett krav på att det för gärningen i fråga kan dömas till fängelse i den utfärdande staten. Av lagen bör det således framgå att samtliga de aktuella tvångsåtgärderna får vidtas även om den gärning som beslutet om frysning avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag, om det för gärningen i fråga kan dömas till fängelse i den utfärdande staten. 9.4.3 Särskilda regler om när beslutet om frysning ska verkställas som ett beslut om kvarstad i brottmål Regeringens förslag: När ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om kvarstad i brottmål, får åklagaren ta egendom i förvar till dess beslutet om frysning har verkställts, under förutsättning att det är förenligt med proportionalitetsprincipen. Husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning ska då få göras enligt reglerna i 28 kap. rättegångsbalken. Dessa åtgärder ska få vidtas även om den gärning som beslutet om frysning avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag, om det kan dömas till fängelse för gärningen i den utfärdande staten. Har egendom tagits i förvar ska förfarandereglerna i 26 kap. 3 a och 3 b §§ rättegångsbalken tillämpas. Bestämmelserna om förvar i lagen om verkställighet av frysningsbeslut ska ändras så att de stämmer överens med vad som gäller i fråga om förvar enligt 26 och 28 kap. rättegångsbalken. Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. I promemorian används uttrycket den andra medlemsstaten i stället för den utfärdande staten. Vidare föreslås i promemorian en annan formulering av bestämmelserna om förvar i lagen om verkställighet av frysningsbeslut. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Sveriges advokatsamfund ställer sig principiellt tveksamt till förslaget att begränsa kravet på dubbel straffbarhet för att bl.a. husrannsakan ska kunna göras men anser, vid en samlad bedömning, att förslaget i konsekvens med föreslagna 1 kap. 3 § kan lämnas utan erinran. Skälen för regeringens förslag Användande av tvångsåtgärder Ett svenskt beslut om kvarstad i brottmål verkställs av Kronofogdemyndigheten med tillämpning av bestämmelser i utsökningsbalken. Som anges i avsnitt 9.4.1 kommer detsamma att gälla när ett utländskt beslut om frysning, med tillämpning av EU-förordningen, ska verkställas här som ett beslut om kvarstad i brottmål. I 26 kap. 3 § rättegångsbalken finns bestämmelser om åklagarens möjlighet att ta egendom i förvar i avvaktan på domstolens beslut om kvarstad. I ett ärende om erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning enligt EU-förordningen kommer det beslut som motsvarar kvarstad redan att vara fattat när åklagaren i Sverige inleder sin handläggning. Rättegångsbalkens bestämmelser om förvar i avvaktan på ett beslut om kvarstad blir därför inte direkt tillämpliga vid verkställigheten av det utländska beslutet. Som konstateras i promemorian kan det dock tänkas uppstå behov av att ta egendom i förvar i avvaktan på att beslutet om frysning verkställs av Kronofogdemyndigheten. Samma bedömning gjordes vid genomförandet av rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut (prop. 2004/05:115 s. 71). I lagen om verkställighet av frysningsbeslut infördes därför en möjlighet för åklagaren att besluta om förvar i de aktuella situationerna (3 kap. 11 §). En motsvarande möjlighet bör införas i den nya lagen. Bestämmelserna bör, i likhet med vad som föreslås i promemorian, utformas med utgångspunkt i rättegångsbalkens regler om förvar. Det bör således uppställas ett krav på proportionalitet (26 kap. 3 § tredje stycket). Vidare bör reglerna i 26 kap. 3 a och 3 b §§ om bl.a. den verkan som följer av ett beslut om förvar och förfarandet vid förvar göras tillämpliga. Åklagaren, eller den myndighet som bistår denne, bör också, i likhet med vad som gäller enligt 28 kap. rättegångsbalken, kunna vidta åtgärderna husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning i syfte att söka efter föremål som kan tas i förvar. För att vidta sådana åtgärder och för att ta egendom i förvar bör, i fråga om dubbel straffbarhet, samma ordning gälla som när ett beslut om frysning verkställs som ett beslut om beslag (se avsnitt 9.4.2). Åtgärderna bör alltså kunna vidtas trots att den gärning som beslutet om frysning avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag, om det för den aktuella gärningen kan dömas till fängelse i den utfärdande staten. Som konstateras i promemorian finns det behov av vissa kompletterande regler om underrättelseskyldighet mellan åklagaren och Kronofogdemyndigheten. Sådana regler kan införas i förordning. Ändringar i lagen om verkställighet av frysningsbeslut Sedan rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut genomfördes har ett flertal ändringar gjorts i rättegångsbalkens regler om förvar (se prop. 2007/08:68). Dessa ändringar har dock inte föranlett några uppdateringar i lagen om verkställighet av frysningsbeslut. Även om den lagen kommer att ha ett ytterst begränsat tillämpningsområde efter att EU-förordningen börjar tillämpas, bör dess regler om förvar i 3 kap. 11 § ändras så att de överensstämmer med förvarsbestämmelserna i 26 och 28 kap. rättegångsbalken och i den nya lag som ska komplettera EU-förordningen. Det bör således av lagen framgå att inte bara lös egendom kan tas i förvar, att krav på proportionalitet gäller och att husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning kan användas enligt 28 kap. rättegångsbalken för att söka efter egendom som kan tas i förvar. Vidare bör framgå att bestämmelserna i 26 kap. 3 a och 3 b §§ rättegångsbalken ska tillämpas om egendom tas i förvar. I fråga om dubbel straffbarhet bör samma ordning gälla som när husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning vidtas i samband med att ett frysningsbeslut verkställs som ett beslut om beslag enligt den aktuella lagen. Det innebär att krav på dubbel straffbarhet uppställs endast avseende åtgärderna kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Enligt gällande ordning uppställs inte något krav på dubbel straffbarhet för att egendom ska kunna tas i förvar enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut. Regeringen ser inte anledning att göra några ändringar i det avseendet. Ett förtydligande om detta bör dock föras in i den aktuella paragrafen. 9.4.4 Biträde av andra myndigheter Regeringens förslag: Åklagaren ska kunna anlita biträde av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket eller Kustbevakningen när ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag eller penningbeslag och vid förvarstagande av egendom. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslaget. Tullverket ställer sig positivt till att bistå åklagaren vid verkställigheten av ett beslut om frysning. Kustbevakningen efterfrågar klargöranden angående myndighetens befogenheter vid biträdet och förhållandet till bestämmelserna i kustbevakningslagen (2019:32). Vidare framhåller Kustbevakningen att myndigheten utgår ifrån att åklagaren kommer att begära biträde av Kustbevakningen endast i de fall det finns en anknytning till myndighetens geografiska ansvarsområde enligt kustbevakningslagen, dvs. i områden där Kustbevakningen har i uppdrag att närvara med fartyg och andra resurser. Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut ska Polismyndigheten, Tullverket eller Kustbevakningen biträda åklagaren när ett frysningsbeslut ska verkställas enligt reglerna om verkställighet av beslut om beslag och när egendom ska tas i förvar (3 kap. 12 §). Åklagaren bör ha motsvarande möjlighet att anlita biträde av dessa myndigheter vid verkställighet av ett beslut om frysning enligt EU-förordningen. Regeringen delar således den bedömning som görs i promemorian att det bör införas regler i den nya lagen angående åklagarens möjlighet i detta avseende. Sedan 2015 är Säkerhetspolisen en egen myndighet. Eftersom det inte kan uteslutas att åklagaren kan behöva anlita biträde av Säkerhetspolisen, bör även den möjligheten införas i den nya lagen. Kustbevakningen efterfrågar vissa klargöranden i fråga om vilka åtgärder en kustbevakningstjänsteman har rätt att vidta och vilken lagstiftning som ska tillämpas. I detta sammanhang kan inledningsvis framhållas att de regler som regeringen nu föreslår i fråga om åklagarens möjlighet att begära biträde av andra myndigheter inte innebär några nyheter i förhållande till vad som i dag gäller enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut. Grunden för Kustbevakningens rätt att agera i dessa situationer, t.ex. genom att göra en husrannsakan, kommer att finnas i den nya lagen (detsamma gäller för Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Tullverket). Det är alltså inte kustbevakningslagens bestämmelser som blir tillämpliga i detta avseende (jfr 4 kap. 1-6 §§ kustbevakningslagen). Om åklagaren begär biträde av Kustbevakningen med att t.ex. göra en husrannsakan för att söka efter ett föremål som omfattas av ett beslut om frysning, kommer åtgärden att vidtas med stöd av bestämmelserna om husrannsakan i den nya lagen och i enlighet med reglerna i 28 kap. rättegångsbalken. Även om grunden för Kustbevakningens rätt att agera inte regleras i kustbevakningslagen kommer de generella bestämmelserna i 2 kap. i den lagen att vara tillämpliga i relevanta delar när en kustbevakningstjänsteman biträder åklagaren med stöd av den nya lagen. Som exempel kan nämnas bestämmelserna om proportionalitet i 1 § och våldsanvändning i 4 §. Som påpekas av Kustbevakningen kommer en begäran om biträde av myndigheten att aktualiseras endast om det är fråga om att verkställa ett beslut om frysning i ett område där Kustbevakningen har i uppdrag att närvara med fartyg och andra resurser. I andra områden är det framför allt Polismyndigheten som är bäst lämpad att bistå åklagaren. I promemorian konstateras att det finns behov av kompletterande regler om viss underrättelse- och samrådsskyldighet mellan åklagare och den myndighet som biträder åklagaren. Om sådana skyldigheter kan regleras i förordning. 9.5 När verkställigheten avbryts eller ställs in Regeringens förslag: Om verkställigheten av ett beslut om frysning avbryts eller ställs in med stöd av artikel 8.4, 12.2, 13.3 eller 27.3 i EU-förordningen, ska beslutet om erkännande och verkställighet upphöra att gälla. Samma förfarande ska då tillämpas som när motsvarande åtgärd har hävts under en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål. Detsamma ska gälla när verkställigheten avbryts med stöd av artikel 12.1 därför att beslutet om frysning inte längre är verkställbart eller erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande vägras. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Skälen för regeringens förslag: Enligt ett antal artiklar i EU-förordningen kan den verkställande myndigheten i vissa specifika fall ställa in eller avbryta verkställigheten av ett beslut om frysning. Enligt artikel 8.4 i EU-förordningen får verkställigheten av ett beslut om frysning avbrytas om det framkommer att någon av grunderna för att vägra erkännande eller verkställighet är tillämplig. Det får förutsättas att en prövning av om verkställigheten ska avbrytas på denna grund kan ske antingen på begäran av den som drabbats av verkställigheten eller ex officio av åklagaren när det under pågående verkställighet framkommer nya uppgifter. Åklagaren kan också med stöd av artikel 27.3 i EU-förordningen ställa in verkställigheten på grund av att den utfärdande myndigheten har återkallat beslutet om frysning. Vidare kan verkställigheten avbrytas med stöd av artikel 12. Det kan bli aktuellt dels när ett beslut om frysning inte längre är verkställbart eller erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande avseende egendomen i fråga vägras (artikel 12.1), dels när skyldigheten att verkställa ett beslut om frysning upphör eftersom den utfärdande myndigheten inte besvarat en begäran om att begränsa tiden för verkställigheten (artikel 12.2). Slutligen kan verkställigheten ställas in enligt artikel 13.3 om det visar sig vara omöjligt att, helt eller delvis, verkställa beslutet om frysning. Vad som händer i den verkställande staten efter att verkställigheten har avbrutits eller ställts in regleras inte i EU-förordningen. Vissa kompletterande regler bör därför införas i den nya lagen i detta avseende. Om åklagaren beslutar att avbryta verkställigheten, bör beslutet om erkännande och verkställighet upphöra att gälla. Vidare bör de verkställighetsåtgärder som har vidtagits gå åter, eftersom grunden för att vidta åtgärderna har upphört. Den aktuella situationen motsvarar den som uppstår när ett beslut om beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål har hävts i en svensk förundersökning eller rättegång. Regler om vilket förfarande som då ska tillämpas finns i bl.a. 27 kap. 8 a och 8 b §§ rättegångsbalken samt 3 kap. 22 § utsökningsbalken. När ett beslut om frysning som översänts till Sverige med stöd av EU-förordningen verkställs här enligt reglerna om beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål och verkställigheten avbryts eller ställs in bör, i likhet med vad som föreslås i promemorian, samma förfarande tillämpas som när sådana åtgärder hävts i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål. Det bör framgå av den nya lagen. På så sätt blir reglerna i bl.a. 27 kap. 8 a och 8 b §§ rättegångsbalken samt 3 kap. 22 § utsökningsbalken tillämpliga. I EU-förordningen anges att det är den verkställande myndigheten som fattar beslut om att avbryta eller ställa in verkställigheten. Det innebär att den situationen kan uppstå att åklagaren beslutar att avbryta eller ställa in verkställigheten efter att en domstol har fastställt beslutet om erkännande och verkställighet. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian, och som inte heller ifrågasätts av någon remissinstans, att en sådan ordning inte kan anses stå i strid med instansordningens princip. Kompletterande bestämmelser om underrättelser om beslut som innebär att verkställigheten avbryts kan tas in i förordning. 9.6 Återställande av egendom till ett brottsoffer Regeringens förslag: Om åklagaren beslutar att återställa fryst egendom till ett brottsoffer enligt artikel 29.2 i EU-förordningen, ska en underrättelse om beslutet genast skickas till den som verkställigheten av beslutet om frysning har skett hos. Egendomen ska få återställas först tre veckor efter det att en sådan underrättelse har översänts. Om den som verkställigheten av beslutet har skett hos medger det, får dock egendomen återställas omedelbart. Detsamma ska gälla om en domstol fastställer åklagarens beslut att återställa egendom. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Ekobrottsmyndigheten framhåller dock att de svenska processrättsliga reglerna om beslag, förvar och kvarstad är komplicerade, vilket påverkar målsägandens rätt att få tillbaka egendom som frånhänts honom eller henne genom brott. Även Åklagarmyndigheten tar upp de svårigheter som finns för en målsägande att få tillbaka sin egendom i vissa fall. Myndigheten påtalar att gällande regler innebär en risk att åklagare inte fullt ut kan fullgöra de förpliktelser som åligger Sverige enligt EU-förordningen. Det är enligt de båda åklagarmyndigheterna önskvärt att den nationella lagstiftningen avseende beslag, förvar och kvarstad snarast ses över, så att reglerna om återställande av egendom till brottsoffer får praktiskt genomslag och åklagare har möjlighet att vidta nödvändiga åtgärder för att säkra egendom. Skälen för regeringens förslag: Som anges i avsnitt 4.2.7 innehåller EU-förordningen vissa bestämmelser om återställande av fryst egendom till brottsoffer (artikel 29). Någon motsvarande reglering finns inte i rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut. Av bestämmelserna i EU-förordningen följer att den verkställande myndigheten, dvs. åklagaren, är skyldig att säkerställa att fryst egendom återställs till ett brottsoffer i enlighet med beslut som fattats av den utfärdande myndigheten i den andra medlemsstaten. Skyldigheten gäller dock bara under de särskilda förutsättningar som anges i artikel 29.2. Dessa är att brottsoffrets äganderätt till egendomen inte är bestridd, att egendomen inte krävs som bevis i straffrättsliga förfaranden i den verkställande staten och att rättigheterna för berörda personer inte påverkas negativt. Om ett beslut om återställande av egendom översänds till Sverige, behöver åklagaren således pröva om förutsättningarna i artikel 29.2 är uppfyllda. Finner åklagaren att så är fallet, ska egendomen så snart som möjligt återställas till brottsoffret i enlighet med svenska processrättsliga regler. EU-förordningens reglering i detta avseende bör därför kompletteras med de processrättsliga regler som ska tillämpas. I 27 kap. 4 a § rättegångsbalken finns regler om att ett beslagtaget föremål kan utlämnas till en målsägande, eller någon som trätt i dennes ställe, om det är uppenbart att denne har bättre rätt till föremålet än den hos vilken beslaget gjorts. Om det beslutas att föremålet ska utlämnas till målsäganden, ska den som beslaget har gjorts hos underrättas om detta. Föremålet får därefter utlämnas först tre veckor efter det att underrättelsen gjordes. Omedelbart utlämnande får dock ske om den som beslaget gjorts hos samtycker till det eller om domstol fastställer åklagarens beslut (27 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken). Situationen som regleras i artikel 29.2 liknar den som regleras i 27 kap. 4 a § rättegångsbalken. Regeringen delar därför den bedömning som görs i promemorian att förfarandet vid återställande enligt nämnda artikel så långt som möjligt bör överensstämma med det som tillämpas vid utlämnande av beslagtagna föremål enligt rättegångsbalken. I likhet med vad som föreslås i promemorian bör det således införas bestämmelser i den nya lagen om att en underrättelse om beslutet att återställa fryst egendom genast ska skickas till den som verkställigheten har skett hos. Vidare bör ett förfarande motsvarande det som följer av 27 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken tillämpas när ett återställande till brottsoffret ska ske. Även det bör framgå av den nya lagen. I avsnitt 9.7 föreslår regeringen vidare att det införs en möjlighet för den som drabbats av beslutet om frysning att begära prövning i domstol av åklagarens beslut. Ett återställande av egendom i dessa situationer kommer alltså att ske med stöd av artikel 29.2 i EU-förordningen samt de kompletterande reglerna i den nya lagen, och inte genom en direkt tillämpning av bestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken. Ekobrottsmyndigheten och Åklagarmyndigheten lyfter fram att det finns vissa otydligheter i nationell rätt i fråga om ett brottsoffers möjlighet att i vissa fall få tillbaka egendom som frånhänts honom eller henne genom brott (myndigheterna hänvisar t.ex. till Justitiekanslerns beslut den 26 november 2019, dnr 2250-19-2.4.1). Regeringen är medveten om de svårigheter som myndigheterna pekar på och avser att överväga lösningar på dessa i annat sammanhang. I de nu aktuella ärendena ska åklagarens prövning emellertid göras utifrån de kriterier som anges i artikel 29.2 i EU-förordningen och således inte enbart med tillämpning av regler i svensk lag. Det innebär att åklagaren normalt bör kunna fullgöra sina förpliktelser enligt artikel 29 utan att de problem som åklagarmyndigheterna pekar på kan uppstå i inhemska ärenden framträder på samma sätt. 9.7 Prövning i domstol Regeringens förslag: När ett beslut om frysning har verkställts, ska den som har drabbats av åtgärden kunna begära prövning i domstol av åklagarens beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 7.1 i EU-förordningen. Den som drabbats av åtgärden ska också kunna begära en domstolsprövning av åklagarens beslut att inte avbryta verkställigheten enligt artikel 8.4 och att återställa fryst egendom enligt artikel 29.2. Begäran om en sådan prövning ska göras skriftligen hos åklagaren, som ska överlämna ärendet till rätten. Rätten ska så snart det kan ske hålla en förhandling i ärendet, om det inte är uppenbart att en förhandling skulle sakna betydelse för prövningen. Vid en förhandling ska bestämmelserna i 24 kap. 17 § rättegångsbalken gälla i tillämpliga delar. Om ärendet rör en prövning av åklagarens beslut att återställa egendom till ett brottsoffer, ska brottsoffret underrättas om förhandlingen. Har åklagaren verkställt ett beslut om frysning med stöd av 27 kap. 2 § andra stycket 2-8 rättegångsbalken om beslag av ett skriftligt meddelande, ska åklagaren utan dröjsmål anmäla verkställigheten till rätten för prövning av beslutet om erkännande och verkställighet. I anmälan ska skälen för verkställigheten anges. Rätten ska skyndsamt pröva ärendet. Behörig domstol ska i samtliga fall vara den tingsrätt inom vars domkrets beslutet om frysning har verkställts. Vid rättens handläggning ska bestämmelserna i rättegångsbalken om domstols handläggning i brottmål tillämpas. Om rätten upphäver ett beslut om erkännande och verkställighet, ska samma förfarande tillämpas som när motsvarande åtgärd har hävts under en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås inga bestämmelser i lag om att en begäran om domstolsprövning ska göras skriftligen hos åklagaren och att åklagaren ska överlämna ärendet till rätten. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Skälen för regeringens förslag Rätten till domstolsprövning av åklagarens beslut Av artikel 33.1 i EU-förordningen följer att medlemsstaterna har en skyldighet att se till att berörda personer har rätt till effektiva rättsmedel i den verkställande staten mot ett beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 7. Rätten till rättsmedel ska kunna åberopas vid domstol i den verkställande staten i enlighet med den verkställande statens rätt. Den prövning rätten ska göra avser förutsättningarna för att erkänna och verkställa det utländska beslutet. Någon prövning av de materiella grunderna för beslutet om frysning får inte göras (artikel 33.2). Att den enskilde även ska ha rätt till effektiva rättsmedel mot beslutet om frysning i den utfärdande staten följer av artikel 8 i 2014 års förverkandedirektiv (se artikel 33.4 i EU-förordningen). Sverige har således en skyldighet att se till att berörda personer har tillgång till effektiva rättsmedel mot åklagarens beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 7. Ett sådant beslut bör därför kunna underställas en prövning i domstol. I promemorian behandlas frågan om åklagarens beslut om erkännande och verkställighet enligt EU-förordningen alltid ska underställas rättens prövning - i likhet med vad som gäller enligt bl.a. lagen om verkställighet av frysningsbeslut (3 kap. 16 §, se vidare prop. 2004/05:115 s. 73 f.) - eller om en sådan prövning endast ska ske på begäran av den som drabbats av åtgärden. Enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut gäller enligt nämnda paragraf en skyldighet för åklagaren att sedan beslutet om frysning verkställts skyndsamt underställa verkställbarhetsförklaringen rättens prövning. Motsvarande gäller enligt lagen om internationell rättslig hjälp (4 kap. 16 § andra stycket). En bakgrund till dessa regler om obligatorisk domstolsprövning är att den frysta egendomen enligt de aktuella lagarna kan komma att överlämnas till den andra staten och att en rättslig prövning, för att den inte ska bli meningslös, behöver ske innan överlämnandet. Vid genomförandet av direktivet om en europeisk utredningsorder valdes i stället en ordning som innebär att när en europeisk utredningsorder avseende beslag har verkställts, får den som drabbats av åtgärden utan inskränkning i tiden begära rättens prövning av åklagarens verkställbarhetsförklaring (3 kap. 32 § första stycket lagen om en europeisk utredningsorder, se vidare prop. 2016/17:218 s. 194 f.). Det motsvarar den ordning som gäller enligt rättegångsbalken när ett beslut om beslag (eller penningbeslag) har verkställts (27 kap. 6 §). Till skillnad från vad som gäller enligt rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut och lagen om internationell rättslig hjälp kommer den frysta egendomen vid tillämpning av EU-förordningen alltid att finnas kvar i Sverige under hela verkställigheten (utom vid återställande till brottsoffer enligt artikel 29, se förslag nedan angående möjligheten till domstolsprövning i sådana fall). EU-förordningen uppställer inte heller något krav på obligatorisk domstolsprövning. Regeringen delar därför den bedömning som görs i promemorian att det är lämpligt att låta den ordning som gäller enligt 27 kap. 6 § rättegångsbalken och, i fråga om s.k. bevisbeslag, enligt lagen om en europeisk utredningsorder gälla också vid verkställighet av beslut om frysning i förverkandesyfte. Det innebär att när det utländska beslutet om frysning har verkställts, har den som drabbats av åtgärden rätt att begära prövning i domstol av beslutet om erkännande och verkställighet. Att EU-förordningen även omfattar beslut som syftar till att säkra ett värdeförverkande och att ett beslut om frysning således kan komma att verkställas som ett beslut om kvarstad i brottmål föranleder inte någon annan bedömning. Den omständigheten att ett beslut om kvarstad enligt svensk rätt beslutas av domstol bör således enligt regeringens mening inte innebära att åklagarens beslut om erkännande och verkställighet enligt EU-förordningen alltid måste underställas domstolsprövning. Det bör därför i den nya lagen föreskrivas en rätt för den drabbade att utan inskränkning i tiden kunna begära prövning i domstol av åklagarens beslut om erkännande och verkställighet. I promemorian föreslås att det ska införas ett krav på obligatorisk domstolsprövning av åklagarens beslut om erkännande och verkställighet när beslutet om frysning har verkställts med stöd av 27 kap. 2 § andra stycket 2-8 rättegångsbalken, dvs. som ett beslag av ett skriftligt meddelande mellan den misstänkte och till denne vissa närstående personer eller mellan sådana närstående inbördes. Mot bakgrund av att en sådan reglering överensstämmer med vad som gäller enligt lagen om en europeisk utredningsorder och det är rimligt att samma ordning gäller oavsett om syftet med beslaget är att säkra bevisning eller ett framtida förverkande, instämmer regeringen i förslaget i promemorian. Det får emellertid förutsättas att situationen sällan kommer att uppstå vid en tillämpning av EU-förordningen eftersom frysning av sådana skriftliga meddelanden som avses i 27 kap. 2 § andra stycket normalt torde ske endast i syfte att säkra bevisning och således inte i syfte att säkerställa ett framtida förverkande. Skulle situationen uppstå, bör motsvarande förfarande tillämpas som när åklagaren beslutat om beslaget i en svensk förundersökning. Det innebär att åklagaren utan dröjsmål ska anmäla verkställigheten till rätten för prövning av beslutet om erkännande och verkställighet, att skälen för verkställigheten ska anges i anmälan och att rätten skyndsamt ska pröva ärendet. Sedan åklagare, och i förekommande fall domstol, funnit att förutsättningarna för att erkänna och verkställa det utländska beslutet om frysning är uppfyllda har svenska myndigheter begränsade möjligheter att påverka verkställighetens varaktighet. Som utgångspunkt ska verkställigheten av ett beslut om frysning bestå så länge den utfärdande staten anser att det krävs för att ett förverkande ska kunna ske (artikel 12 i EU-förordningen). Det innebär t.ex. att rätten, när den fastställer åklagarens beslut om erkännande och verkställighet, inte kan sätta ut en tidsfrist för hur länge verkställigheten ska bestå (jfr 27 kap. 7 och 8 §§ rättegångsbalken och 3 kap. 17 § lagen om verkställighet av frysningsbeslut). Rättens beslut kommer således att vara slutligt och innebära att domstolen skiljer ärendet ifrån sig. Med hänsyn till att verkställigheten kan komma att löpa på utan en i Sverige bestämd tidsfrist, bör det finnas utrymme för den som drabbats av åtgärden och som gör gällande att förutsättningarna för erkännande och verkställighet inte längre föreligger att få en ny prövning i domstol. Under pågående verkställighet kommer det att finnas möjlighet för den enskilde att hos åklagaren begära att verkställigheten ska avbrytas med stöd av artikel 8.4 i EU-förordningen (se avsnitt 9.5). Om åklagaren beslutar att avslå en sådan begäran, bör den drabbade kunna begära prövning i domstol även av det beslutet, på motsvarande sätt som föreslås angående åklagarens beslut om erkännande och verkställighet. Därigenom tillförsäkras den enskilde en rätt till en domstolsprövning också i de fall nya omständigheter framkommit sedan verkställigheten påbörjats. Även denna rätt till domstolsprövning bör framgå av den nya lagen. Det kan tilläggas att en prövning i domstol av ett beslut att inte avbryta verkställigheten enligt artikel 8.4 inte förutsätter att en domstolsprövning av åklagarens beslut om erkännande och verkställighet har skett. Som redogörs för i avsnitt 4.2.7 innehåller EU-förordningen bestämmelser om att den verkställande myndigheten under vissa förutsättningar är skyldig att återställa fryst egendom till ett brottsoffer (artikel 29). I fråga om ett sådant återställande ska de processrättsliga reglerna i den verkställande staten tillämpas (artikel 29.2). Åklagaren ska i ett sådant ärende göra en prövning av om förutsättningarna för att återställa egendom enligt artikel 29.2 i EU-förordningen är uppfyllda (se vidare avsnitt 9.6). Som anges i nämnda avsnitt bör de kompletterande reglerna till artikeln i fråga så långt som möjligt likna de som gäller när åklagaren beslutar om att lämna ut ett beslagtaget föremål enligt 27 kap. 4 a § rättegångsbalken. Ett sådant beslut ska på begäran av den som drabbats av beslaget prövas i domstol (27 kap. 6 § andra stycket). Mot denna bakgrund och med hänsyn till att den drabbade bör ha en möjlighet att begära domstolsprövning av ett beslut som kan komma att innebära att den frysta egendomen överlämnas till en annan stat, bör den ordning som gäller enligt rättegångsbalken gälla även i nu aktuella fall. Av EU-förordningen följer visserligen inte någon skyldighet att föreskriva en rätt till domstolsprövning av åklagarens beslut att återställa egendom enligt artikel 29.2. Regeringen bedömer dock att nu föreslagen ordning är förenlig med EU-förordningen eftersom det är de processrättsliga reglerna i den verkställande staten som ska tillämpas. För tydlighetens skull bör det också, enligt regeringens mening, införas en bestämmelse i den nya lagen om att en begäran om domstolsprövning från den som drabbats av åtgärden ska göras skriftligen hos åklagaren, som sedan ska överlämna ärendet till rätten. Regler om vilken myndighet som enligt artikel 33.3 i EU-förordningen ska underrätta den utfärdande staten om rättsmedel som åberopats i Sverige mot beslutet om erkännande och verkställighet kan införas i förordning. Förfarandet vid domstolens prövning I den nya lagen bör det anges vilken processordning som ska gälla vid prövningen av åklagarens beslut. Även om rättens prövning inte rör de materiella grunderna för beslutet om frysning eller återställande av egendom till ett brottsoffer, finns det stora likheter mellan den prövning som rätten ska göra i nu aktuella ärenden och den som sker i ett ärende om t.ex. beslag eller kvarstad. Regeringen delar därför bedömningen som görs i promemorian att det är lämpligt att låta rättegångsbalkens bestämmelser om domstols handläggning i brottmål bli tillämpliga vid rättens prövning. Samma ordning gäller enligt 3 kap. 16 § andra stycket lagen om verkställighet av frysningsbeslut och 5 kap. 2 § första stycket lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Behörig domstol bör i likhet med vad som gäller enligt bl.a. lagen om verkställighet av frysningsbeslut vara den tingsrätt inom vars område beslutet om frysning har verkställts. Så snart en begäran om domstolsprövning har kommit in till tingsrätten bör en förhandling i frågan hållas. Det bör dock finnas utrymme för rätten att pröva frågan på handlingarna, om det är uppenbart att en förhandling skulle sakna betydelse för prövningen. Vid förhandlingen bör bestämmelserna i 24 kap. 17 § rättegångsbalken gälla i tillämpliga delar (se motsvarande regel i 3 kap. 16 § andra stycket lagen om verkställighet av frysningsbeslut). Om ärendet rör en prövning av åklagarens beslut att återställa egendom till ett brottsoffer, bör brottsoffret underrättas om förhandlingen. Om rätten vid sin prövning finner att det utifrån reglerna i EU-förordningen saknas förutsättningar att erkänna och verkställa det utländska beslutet om frysning och således undanröjer åklagarens beslut om erkännande och verkställighet, bör samma förfarande tillämpas som när motsvarande åtgärd hävs under en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål. Det innebär att verkställighetsåtgärder som har vidtagits ska återgå och att bl.a. reglerna i 27 kap. 8 a och 8 b §§ rättegångsbalken (när frysningsbeslutet har verkställts som ett beslut om beslag) samt 3 kap. 22 § utsökningsbalken (när beslutet har verkställts som ett beslut om kvarstad i brottmål) ska tillämpas (se vidare avsnitt 9.5). 10 Erkännande och verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om förverkande 10.1 Inledning I avsnitt 6.6.2 föreslår regeringen att Kronofogdemyndigheten ska vara verkställande myndighet när ett beslut om förverkande översänds till Sverige med stöd av EU-förordningen. Om en annan medlemsstat sänder över ett beslut om förverkande till Sverige för verkställighet här, ska Kronofogdemyndigheten erkänna beslutet och vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa det på samma sätt som om det varit ett svenskt beslut om förverkande (artikel 18.1 i EU-förordningen). Det gäller såvida inte någon av vägransgrunderna i artikel 19 är tillämplig eller skäl för uppskov enligt artikel 21 föreligger. Verkställighet ska ske enligt svensk rätt och svenska myndigheter är ensamt behöriga att besluta om förfarandena för verkställighet av beslutet och om alla åtgärder i samband därmed (artikel 23.1). I lagen om verkställighet av beslut om förverkande anges att ett erkänt beslut om förverkande ska verkställas enligt de bestämmelser som gäller för verkställighet i Sverige av beslut om förverkande, om annat inte följer av den lagen (3 kap. 1 §). Någon motsvarande bestämmelse behöver inte införas i den nya lagen eftersom det framgår direkt av EU-förordningen att besluten i fråga ska verkställas enligt svensk rätt och som ett motsvarande svenskt beslut om förverkande. EU-förordningen innehåller dock vissa särskilda regler om förfarandet i den verkställande staten, vilka måste beaktas. Dessa handlar t.ex. om uppskov med verkställigheten (artikel 21) och om förfogande över förverkad egendom (artikel 30). De följande avsnitten innehåller regeringens överväganden angående behovet av kompletterande bestämmelser till EU-förordningen i de fall ett beslut om förverkande översänds till Sverige för erkännande och verkställighet här. 10.2 Intyget om förverkande Regeringens förslag: Ett intyg om förverkande som sänds över till Sverige i enlighet med artikel 14.1 i EU-förordningen ska åtföljas av det beslut om förverkande som intyget avser. Intyget ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Skälen för regeringens förslag: Genom artikel 14.2 ges varje medlemsstat möjlighet att, på motsvarande sätt som gäller vid översändande av ett beslut om frysning, lämna en förklaring om att ett intyg om förverkande som översänds till staten i fråga ska åtföljas av beslutet om förverkande. I avsnitt 9.2 föreslås att Sverige ska lämna en sådan förklaring i fråga om beslut om frysning. Som anförs i promemorian saknas anledning att göra någon annan bedömning angående beslut om förverkande. När ett intyg om förverkande översänds till Sverige enligt förordningen bör det således åtföljas av det beslut om förverkande som intyget avser. Även i fråga om vilka språk intyget ska vara skrivet på delar regeringen promemorians bedömning att samma ordning bör gälla som när ett intyg om frysning sänds över till Sverige (se avsnitt 9.2). Intyget bör således vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska. Dessa krav bör framgå av den nya lagen. 10.3 Överenskommelse om förverkande av värdet av specifik egendom Regeringens bedömning: Det behöver inte införas någon bestämmelse i lag om begränsning av Kronofogdemyndighetens möjlighet att ingå en överenskommelse med den utfärdande myndigheten enligt artikel 18.2 i EU-förordningen. Promemorians förslag överensstämmer inte med regeringens bedömning. I promemorian föreslås att det i lag ska införas en bestämmelse om begränsning av Kronofogdemyndighetens möjlighet att ingå en överenskommelse enligt artikel 18.2 i EU-förordningen. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot promemorians förslag. Skälen för regeringens förslag: Om det utländska beslutet om förverkande avser specifik egendom, är det den egendomen som ska omfattas av verkställigheten i Sverige. Artikel 18.2 i EU-förordningen erbjuder dock en möjlighet för den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten att träffa överenskommelse om att ett beslut om förverkande avseende viss egendom i stället kan verkställas genom förverkande av ett penningbelopp som motsvarar värdet på den egendom som skulle förverkas. En förutsättning för en överenskommelse av det slaget är att en sådan möjlighet föreskrivs i den utfärdande statens rätt. Motsvarande reglering finns i rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande, där det dock krävs att den möjligheten är föreskriven i båda staternas lagstiftning (se artikel 7.2 i det rambeslutet). Vid genomförandet av rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande infördes en bestämmelse som gör det möjligt för Kronofogdemyndigheten att ingå sådana överenskommelser i ärenden som handläggs enligt rambeslutet (3 kap. 2 § andra stycket lagen om verkställighet av beslut om förverkande). Enligt den bestämmelsen får verkställighet i Sverige av ett beslut om förverkande som avser viss egendom ske genom betalning eller verkställighet avseende egendomens värde, om det är lämpligt och den andra staten samtycker till det. Sådan verkställighet är dock aldrig möjlig om beslutet om förverkande avser hjälpmedel vid brott. Att Kronofogdemyndigheten i nu aktuella ärenden får ingå överenskommelser av detta slag följer direkt av EU-förordningen. Några kompletterande regler till förordningen i det avseendet är därför inte aktuella. I promemorian föreslås att det i den nya lagen ska införas en bestämmelse om att Kronofogdemyndigheten får ingå en överenskommelse med den utfärdande myndigheten enligt artikel 18.2 endast om det är lämpligt i det enskilda fallet. Regeringen anser dock att en eventuell begränsning av Kronofogdemyndighetens utrymme att ingå en sådan överenskommelse inte behöver regleras i lag. Frågan kommer i stället att övervägas närmare i samband med utarbetandet av förordningsbestämmelser. 10.4 Kronofogdemyndighetens prövning och beslut Regeringens förslag: Ett beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 18.1 i EU-förordningen ska innehålla uppgift om det belopp eller den egendom som verkställigheten ska avse. Av beslutet ska det i förekommande fall även framgå om en överenskommelse enligt artikel 18.2 i EU-förordningen har ingåtts med den utfärdande myndigheten och om uppskov med verkställigheten har beslutats enligt artikel 21.1. Ett beslut om erkännande och verkställighet ska gälla omedelbart. Beslutet ska delges den som det gäller mot. Om Kronofogdemyndigheten beslutar om uppskov med verkställigheten enligt artikel 21.1 a i EU-förordningen, ska delgivning inte behöva ske så länge skälen för uppskovet består. Regeringens bedömning: Kronofogdemyndigheten bör inte ges några särskilda befogenheter att besluta om frysning av egendom som ska förverkas enligt det utländska beslutet om förverkande. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen eller bedömningen. Skälen för regeringens förslag och bedömning Beslut om erkännande och verkställighet Ett beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 18.1 i EU-förordningen meddelas av Kronofogdemyndigheten. Beslutet ersätter inte det utländska beslutet om förverkande utan innebär att Kronofogdemyndigheten, i förordningens mening, erkänner beslutet om förverkande och ger klartecken till att det får verkställas i Sverige som ett motsvarande svenskt beslut om förverkande. Kronofogdemyndigheten behöver vid sin prövning av frågan om erkännande och verkställighet ta ställning till ett antal olika frågor, framför allt om någon av vägransgrunderna i artikel 19 är tillämplig och om det föreligger skäl att besluta om uppskov enligt artikel 21. Som anges i avsnitt 9.3 bör det inte införas några kompletterande regler till EU-förordningens bestämmelser om vägransgrunder. Vägransgrunderna i artikel 19 överensstämmer, i likhet med dem i artikel 8, till stor del med de vägransgrunder som finns i andra EU-rättsakter på området (t.ex. rambesluten om verkställighet av frysningsbeslut respektive beslut om förverkande och direktivet om en europeisk utredningsorder). Som konstateras i promemorian torde därför viss vägledning för hur de ska tillämpas kunna hämtas i de bedömningar som regeringen gjorde vid genomförandet av de rättsakterna (se t.ex. prop. 2010/11:43 s. 74 f. och 2016/17:218 s. 136 f.). Även skäl 31-35 i EU-förordningen kan ge sådan vägledning. Andra frågor som behöver beaktas och som regleras i EU-förordningen är bl.a. om det är aktuellt att ingå en överenskommelse enligt artikel 18.2 och eventuella behov av prioritering på grund av konkurrerande beslut (artikel 26). EU-förordningen innehåller inga särskilda regler om hur ett beslut om erkännande och verkställighet ska utformas. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att det, för att underlätta verkställigheten i Sverige, bör införas kompletterande regler i den nya lagen om att beslutet ska innehålla vissa särskilt angivna uppgifter. En sådan uppgift är vilket belopp eller vilken egendom som ska förverkas. Om det är fråga om förverkande av ett penningbelopp följer av artikel 18.3 andra meningen i EU-förordningen en möjlighet att räkna om beloppet till svensk valuta. I de fall en överenskommelse enligt artikel 18.2 i EU-förordningen har ingåtts innan beslutet om erkännande och verkställighet meddelas eller om uppskov av verkställigheten enligt artikel 21.1 fattas i samband med beslutet om erkännande och verkställighet, bör även det framgå av beslutet. Dessa krav på innehållet i beslutet om erkännande och verkställighet bör framgå av den nya lagen. När ett intyg om förverkande, som översänds enligt artikel 14 i EU-förordningen, avser egendom som sedan tidigare är fryst i Sverige, bör Kronofogdemyndigheten underrätta ansvarig åklagare om översändandet. Kronofogdemyndigheten bör även underrätta åklagaren om beslut i fråga om erkännande och verkställighet som meddelas avseende egendomen. Om sådan underrättelseskyldighet kan regleras i förordning. I 11 kap. 5 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område finns en bestämmelse som innebär att Kronofogdemyndigheten vid handläggningen av sådana ärenden ska ge Justitiekanslern tillfälle att yttra sig. Förfarandefrågor Som konstateras i avsnitt 9.3 innehåller EU-förordningen i princip inte några regler om den verkställande myndighetens handläggning av frågan om huruvida det utländska beslutet ska erkännas och verkställas eller inte. I likhet med vad som gäller angående beslut om frysning finns det vissa regler om tidsfrister för att fatta beslut i fråga om erkännande och verkställighet (artikel 20.1) och om krav på att den verkställande myndigheten i vissa situationer ska informera och samråda med den utfärdande myndigheten (se t.ex. artiklarna 19, 21 och 25). I övrigt är det upp till varje medlemsstat att avgöra hur förfarandet ska regleras (se artikel 23.1). Vid Kronofogdemyndighetens handläggning av frågan om erkännande och verkställighet kommer förvaltningslagen att vara tillämplig (1 § förvaltningslagen). Det innebär bl.a. att den lagens allmänna krav på handläggningen av ärenden gäller och att Kronofogdemyndigheten ska motivera sina beslut. Om EU-förordningen eller de regler som kompletterar förordningen innehåller bestämmelser som avviker från förvaltningslagen, ska dock dessa tillämpas i stället (se 4 § förvaltningslagen). Exempel på avvikande regler i EU-förordningen är ovan nämnda bestämmelser om tidsfrister samt om krav på underrättelser och samråd inför beslut. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att det också finns anledning att i den nya lagen införa vissa kompletterande regler om förfarandet som avviker från förvaltningslagen. En sådan är att Kronofogdemyndighetens beslut om erkännande och verkställighet bör gälla omedelbart utan den intresseavvägning som ska göras enligt 35 § förvaltningslagen. EU-förordningen förutsätter också att dessa beslut kan verkställas omedelbart (se artiklarna 20.3 och 33.1). Det innebär att verkställigheten av beslutet om förverkande kan påbörjas direkt. Motsvarande gäller enligt lagen om verkställighet av beslut om förverkande (3 kap. 8 § första stycket). Enligt artikel 33.1 i EU-förordningen får åberopandet av ett rättsmedel ha suspensiv verkan när rätten i den verkställande staten föreskriver det. I avsnitt 10.6 föreslås att en prövning i domstol av Kronofogdemyndighetens beslut om erkännande och verkställighet ska ske med tillämpning av lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen). När ett sådant beslut överklagas kommer det därmed att följa en möjlighet för domstolen att besluta om inhibition, dvs. att det överklagade beslutet tills vidare inte får verkställas (26 § andra stycket ärendelagen). I artikel 21.1 d i EU-förordningen föreskrivs också att den verkställande myndigheten får skjuta upp verkställigheten av ett beslut om förverkande när ett rättsmedel enligt artikel 33.1 har åberopats. Av artikel 32.1 i EU-förordningen följer en skyldighet att underrätta berörda personer om beslutet om erkännande och verkställighet. Underrättelse ska ske i enlighet med förfaranden i svensk rätt. Förvaltningslagen innehåller regler om underrättelse av beslut (33 och 34 §§). Av dessa bestämmelser följer bl.a. att myndigheten bestämmer hur underrättelsen ska ske och att delgivning får användas. För ett beslut om erkännande och verkställighet som har meddelats med stöd av artikel 18.1 bör dock huvudregeln vara att den som beslutet gäller mot ska delges beslutet. Regeringen delar således promemorians bedömning att särskilda bestämmelser, av vilka det framgår att beslutet ska delges, bör införas i den nya lagen. Om Kronofogdemyndigheten beslutar om uppskov med verkställigheten enligt artikel 21.1 a i EU-förordningen på grund av att verkställigheten kan skada en pågående brottsutredning, bör dock myndigheten kunna avvakta med delgivning av beslutet så länge skälen för uppskovet består. Motsvarande reglering om delgivning finns i lagen om verkställighet av beslut om förverkande (3 kap. 8 § tredje stycket). I avsnitt 10.6 föreslås även att det ska införas särskilda regler om överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. Vid den efterföljande verkställigheten är de regler i utsökningsbalken som tillämpas vid verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande tillämpliga, om inte annat är särskilt föreskrivet i EU-förordningen. Kronofogdemyndigheten bör inte ges befogenhet att besluta om frysning av egendom som ska förverkas I artikel 18.5 i EU-förordningen anges att den verkställande myndigheten på eget initiativ, i enlighet med den verkställande statens rätt, får besluta att frysa egendom som ska förverkas enligt det utländska beslutet. Några sådana möjligheter att använda straffprocessuella tvångsmedel har Kronofogdemyndigheten inte enligt svensk rätt. I samband med genomförandet av rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande, som innehåller en liknande bestämmelse, bedömde regeringen att en sådan möjlighet inte heller skulle införas. Regeringen ansåg att risken att den dömde försöker undgå verkställighet inte är större i de situationer som regleras i rambeslutet jämfört med när Kronofogdemyndigheten verkställer ett svenskt förverkandebeslut utan att åklagare säkrat egendomen genom beslag eller kvarstad (se prop. 2010/11:43 s. 109). Vidare konstaterade regeringen att den utfärdande statens myndigheter har möjlighet att utverka beslut om straffprocessuella tvångsmedel för att säkra egendomen i fråga. Regeringen anser, i likhet med vad som anges i promemorian, att det saknas anledning att göra en annan bedömning nu. Några regler om befogenheter för Kronofogdemyndigheten att frysa egendom som ska förverkas enligt det utländska beslutet bör därför inte införas. 10.5 Efterföljande beslut om att inte verkställa beslutet om förverkande Regeringens förslag: Ett beslut om erkännande och verkställighet ska upphöra att gälla om Kronofogdemyndigheten, sedan beslutet har meddelats, beslutar att inte verkställa beslutet om förverkande med stöd av artikel 19, 22.3 eller 27.3 i EU-förordningen. Verkställighetsåtgärder som har gjorts ska då återgå så långt det är möjligt. Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Skälen för regeringens förslag: Sedan ett beslut om erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande har fattats kan ny information framkomma som leder till att en vägransgrund enligt artikel 19 får åberopas. Så skulle t.ex. kunna vara fallet om det visar sig att det finns en tidigare dom avseende samma gärning som beslutet om förverkande grundar sig på. Kronofogdemyndigheten får då besluta att inte verkställa beslutet om förverkande (artikel 19.1). Om Kronofogdemyndigheten fattar ett sådant beslut, bör beslutet om erkännande och verkställighet upphöra att gälla (se avsnitt 9.5 angående motsvarande situation i fråga om beslut om frysning). Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att detsamma bör gälla om Kronofogdemyndigheten ställer in verkställigheten till följd av att den utfärdande myndigheten återkallar beslutet om förverkande (artikel 27.3) eller beslutar att inte verkställa beslutet om förverkande därför att verkställighet inte är möjlig (artikel 22.3). Detta bör framgå av den nya lagen. Vidare bör det i lagen införas en bestämmelse om att verkställighetsåtgärder som redan har gjorts ska återgå i de nu aktuella situationerna. En sådan ordning överensstämmer med vad som gäller enligt lagen om verkställighet av beslut om förverkande (3 kap. 15 § tredje stycket) och utsökningsbalken (3 kap. 22 §) när en verkställbarhetsförklaring respektive en exekutionstitel upphävs. Regeringen instämmer också i den bedömning som görs i promemorian att i de fall beslutet att vägra eller ställa in verkställigheten endast avser en del av vad som förklarats verkställbart i Sverige, bör endast den delen av beslutet om erkännande och verkställighet upphöra att gälla. Vidare bör endast verkställighetsåtgärder som vidtagits i den delen återgå. Av EU-förordningen framgår att beslut enligt ovan nämnda artiklar att inte verkställa ett beslut om förverkande meddelas av den verkställande myndigheten, dvs. Kronofogdemyndigheten. När ett sådant beslut meddelas är det fråga om att nya omständigheter framkommit, som gör att t.ex. en vägransgrund blir tillämplig. Det kan därför bli aktuellt att avbryta verkställigheten även efter att en domstol har fastställt Kronofogdemyndighetens beslut om erkännande och verkställighet. I avsnitt 9.5 gör regeringen bedömningen att en sådan ordning, i fråga om en åklagares beslut om erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning, inte kan anses stå i strid med instansordningens princip. Det saknas anledning att göra en annan bedömning i fråga om Kronofogdemyndighetens behörighet. Det innebär bl.a. att Kronofogdemyndigheten kan besluta att vägra verkställighet enligt artikel 19 även när det, efter att myndighetens beslut om erkännande och verkställighet fastställts av domstol, framkommer att en vägransgrund är tillämplig. 10.6 Överklagande Regeringens förslag: Kronofogdemyndighetens beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 18.1 i EU-förordningen ska kunna överklagas till tingsrätten. Andra beslut som fattas av Kronofogdemyndigheten med stöd av EU-förordningen eller den nya lagen ska inte få överklagas. Behörig tingsrätt ska vara den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken ska pröva ett överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. Vid handläggningen i domstol ska lagen om domstolsärenden tillämpas. Om rätten upphäver ett beslut om erkännande och verkställighet, ska de verkställighetsåtgärder som har gjorts återgå så långt det är möjligt. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås en upplysningsbestämmelse om reglerna om överklagande i 18 kap. utsökningsbalken. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslagen. Skälen för regeringens förslag Rätten att överklaga Kronofogdemyndighetens beslut om erkännande och verkställighet Enligt artikel 33.1 i EU-förordningen har medlemsstaterna en skyldighet att se till att berörda personer har rätt till effektiva rättsmedel i den verkställande staten mot ett beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 18 (begreppet berörda personer definieras i artikel 2.10). Rätten till rättsmedel ska kunna åberopas vid domstol i den verkställande staten i enlighet med den verkställande statens rätt. De materiella grunderna för det utländska beslutet om förverkande får dock inte prövas av domstolen i den verkställande staten (artikel 33.2). Att den enskilde ska ha rätt till effektiva rättsmedel mot beslutet om förverkande i den utfärdande medlemsstaten följer av artikel 8 i 2014 års förverkandedirektiv (se artikel 33.4 i EU-förordningen). Av artikel 33.1 följer således en skyldighet för Sverige att se till att berörda personer har tillgång till effektiva rättsmedel mot Kronofogdemyndighetens beslut om att ett utländskt beslut om förverkande ska erkännas och verkställas här. Regeringen instämmer därför i promemorians bedömning att sådana beslut bör kunna överklagas till domstol. Som anges i avsnitt 10.4 kommer förvaltningslagen att vara tillämplig vid Kronofogdemyndighetens prövning av frågan om erkännande och verkställighet. Om inte annat är särskilt föreskrivet, kommer således den lagens överklagandebestämmelser att bli tillämpliga. Av dessa framgår bl.a. att en myndighets beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol, om beslutet kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt (40 och 41 §§) och att ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot (42 §). I förvaltningslagen finns vidare bestämmelser om hur beslut överklagas och om beslutsmyndighetens handläggning av ett överklagande (43-46 §§). I likhet med vad som föreslås i promemorian anser regeringen att det finns skäl att göra vissa avsteg från denna reglering. Nedan redogörs för regeringens överväganden i detta avseende. Endast beslut om erkännande och verkställighet ska kunna överklagas Kronofogdemyndighetens beslut om erkännande och verkställighet bör alltså kunna överklagas till domstol. I handläggningen av ett ärende enligt EU-förordningen kan Kronofogdemyndigheten även komma att fatta andra beslut, t.ex. att vägra erkännande (artikel 19), att meddela uppskov med verkställigheten (artikel 21) eller att vägra verkställighet på grund av att det visar sig vara omöjligt att genomföra den (artikel 22). I promemorian görs bedömningen att det saknas skäl att införa en möjlighet att överklaga dessa beslut. Någon sådan skyldighet följer inte heller av EU-förordningen. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian och som inte heller ifrågasätts av någon av remissinstanserna. Av lagen bör därför framgå att andra beslut, utöver beslutet om erkännande och verkställighet enligt artikel 18.1, som Kronofogdemyndigheten meddelar enligt EU-förordningen eller den nya lagen inte kan överklagas. En annan sak är att det i 18 kap. utsökningsbalken finns regler om överklagande av Kronofogdemyndighetens verkställighetsåtgärder som beslutas enligt utsökningsbalken. I promemorian föreslås att det i den nya lagen införs en upplysning om dessa regler. Regeringen anser dock att en sådan upplysningsbestämmelse inte är nödvändig. Enligt artikel 33.3 i EU-förordningen ska en underrättelse översändas till den behöriga myndigheten i den utfärdande staten när beslutet om erkännande och verkställighet har överklagats. Kronofogdemyndigheten bör ansvara för att en sådan underrättelse översänds. Om det kan regleras i förordning. Beslut ska överklagas till allmän domstol Som anges ovan följer av 40 § förvaltningslagen att ett myndighetsbeslut ska överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Om inte annat regleras ska således Kronofogdemyndighetens beslut om erkännande och verkställighet överklagas till förvaltningsrätten. Regeringen delar bedömningen som görs i promemorian att en lämpligare ordning är att besluten överklagas till allmän domstol på motsvarande sätt som i dag enligt lagen om verkställighet av beslut om förverkande (3 kap. 14 § första stycket). En bestämmelse med den innebörden bör tas in i den nya lagen. Som nämns ovan finns i förvaltningslagen närmare regler om förfarandet när ett beslut överklagas, t.ex. att ett överklagande ska ha kommit in till myndigheten inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Några ytterligare regler om detta behöver därför inte införas. Det krävs dock en särskild reglering i den nya lagen om vilken tingsrätt som ska vara behörig när de aktuella besluten överklagas. I promemorian föreslås att forumreglerna i 18 kap. 1 § utsökningsbalken och 17 kap. 1 § utsökningsförordningen ska tillämpas. Av dessa följer att domstolens behörighet bestäms utifrån var personen i fråga har sin hemvist eller den juridiska personen har sitt säte. För det fall hemvist eller säte i Sverige saknas, blir Nacka tingsrätt behörig domstol. Förslaget innebär att den domstol som är behörig att pröva beslutet om erkännande och verkställighet också är den som är behörig att pröva ett överklagande av Kronofogdemyndighetens verkställighetsåtgärder. Regeringen instämmer i promemorians bedömning att det är en lämplig ordning. Förslaget motsvarar också den ordning som gäller i dag enligt lagen om verkställighet av beslut om förverkande (3 kap. 14 § första stycket). Domstolens prövning Det domstolen har att ta ställning till när Kronofogdemyndighetens beslut om erkännande och verkställighet överklagas, är om förutsättningarna i EU-förordningen för att erkänna och verkställa beslutet om förverkande är uppfyllda. Det är alltså inte fråga om att ersätta det utländska beslutet om förverkande med ett motsvarande svenskt beslut. Om domstolen kommer fram till att förutsättningar för att erkänna och verkställa beslutet saknas, och således upphäver Kronofogdemyndighetens beslut, bör de verkställighetsåtgärder som har gjorts återgå så långt det är möjligt. Detta bör framgå av den nya lagen. I fråga om vilken processordning som domstolen ska tillämpa vid handläggningen av ett överklagande enligt den nya lagen delar regeringen promemorians bedömning att den ordning som följer av ärendelagen får anses vara den mest lämpliga. Ärendelagen erbjuder ett snabbt och enkelt förfarande som lämpar sig väl för den typ av prövning som rätten ska göra, och ger samtidigt ett tillräckligt bra skydd för den enskilde. Det är också den lösning som valdes vid genomförandet av rambeslutet om verkställighet av beslut om förverkande (se prop. 2010/11:43 s. 104). Genom att ärendelagen blir tillämplig kommer Kronofogdemyndigheten att vara part i domstolen. I ärendelagen finns vidare bestämmelser om bl.a. möjligheten att hålla sammanträde och rätten till överklagande av tingsrättens beslut. 10.7 Förfogande över förverkad egendom Regeringens förslag: Egendom som har erhållits vid verkställigheten av ett beslut om förverkande och som kan befaras komma till brottslig användning eller som annars är olämplig för försäljning ska inte få säljas enligt artikel 30.6 a i EU-förordningen. Vidare ska egendom som utgör ett sådant kulturföremål för vilket en ansökan om utförseltillstånd enligt kulturmiljölagen har avslagits eller vid en prövning skulle ha avslagits inte få återställas till ett brottsoffer i en annan stat eller överföras till den utfärdande staten enligt artikel 30.2 eller 30.6 b i EU-förordningen. Beslut enligt artikel 30.6 i EU-förordningen om förfogande över den förverkade egendomen ska fattas av Kronofogdemyndigheten. Regeringens bedömning: Det behöver inte införas några särskilda bestämmelser i lag om vilken myndighet som är behörig att ingå överenskommelse enligt artikel 30.7. Vidare bör det inte i lagen om verkställighet av beslut om förverkande göras några ändringar i reglerna om regeringens behörighet att besluta om en annan fördelning av influtna medel än den som följer av lagens huvudregel. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås att det i lag ska anges att Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet att ingå överenskommelse enligt artikel 30.7 i EU-förordningen. Vidare föreslås att det i lagen om verkställighet av beslut om förverkande ska införas en möjlighet för regeringen att utse en myndighet som behörig att efter överenskommelse med den andra medlemsstaten besluta om en annan fördelning av influtna medel än den som följer av lagens huvudregel. I promemorian föreslås också att förbudet mot att återlämna vissa särskilt angivna kulturföremål ska formuleras som ett förbud att överlämna föremålet till en annan stat. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot promemorians förslag. Riksantikvarieämbetet ställer sig särskilt positivt till förslaget att utnyttja möjligheten att begränsa återlämnande av vissa kulturföremål, men anser att den föreslagna bestämmelsen om att sådana föremål inte får överlämnas till en annan stat bör förtydligas så att det klart framgår att även återställande till ett brottsoffer omfattas av förbudet. Skälen för regeringens förslag och bedömning När ett beslut om förverkande har verkställts ska Kronofogdemyndigheten underrätta den utfärdande myndigheten om resultatet av verkställigheten (artikel 18.6 och skäl 42). Som utgångspunkt gäller också att svenska bestämmelser om förvaltning av förverkad egendom ska tillämpas (artikel 28.1). EU-förordningen innehåller dock ett antal bestämmelser som närmare reglerar hur den verkställande staten ska förfoga över förverkad egendom eller ett penningbelopp som erhållits efter försäljning av sådan egendom (artikel 30). Dessa bestämmelser har företräde framför andra svenska regler om förfogande över förverkad egendom. Behov av kompletterande regler i svensk rätt Artikel 30.1-30.5 i EU-förordningen innehåller regler om att egendom eller penningbelopp under vissa förutsättningar ska återställas eller överföras till ett brottsoffer (se närmare redogörelse för dessa regler i avsnitt 4.2.7). Vissa kompletterande bestämmelser om begränsningar i fråga om överlämnande av vissa kulturföremål bör införas i den nya lagen, se vidare nedan. I promemorian görs bedömningen att de aktuella reglerna i övrigt inte kräver några kompletteringar i svensk rätt. Regeringen delar den bedömningen, som inte heller ifrågasätts av någon av remissinstanserna. Annan egendom än pengar som har erhållits till följd av verkställigheten av beslutet om förverkande, och som inte ska återställas eller överföras till ett brottsoffer, ska förfogas över enligt bestämmelserna i artikel 30.6. Egendomen får enligt punkterna a och b säljas eller, under förutsättning att den utfärdande myndigheten samtycker till det, överföras till den utfärdande staten. Om egendomen säljs, ska influtna medel fördelas enligt bestämmelserna i artikel 30.7. Är det inte är möjligt att vidta någon av de åtgärder som anges i punkterna a och b, får egendomen i stället enligt punkt c förfogas över på något annat sätt i enlighet med lagstiftningen i den verkställande staten. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att vissa kompletterande bestämmelser bör införas i den nya lagen som pekar ut specifika situationer då det inte ska vara möjligt att sälja egendomen eller att överföra den till den utfärdande staten. Regeringen anser att det, i likhet med vad som föreslås i promemorian, bör införas en bestämmelse i den nya lagen om att egendomen inte får säljas om den kan befaras komma till brottslig användning eller annars är olämplig för försäljning. Motsvarande ordning gäller avseende egendom som tillfallit staten genom verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande (5 § lagen om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.) och vid tillämpning av lagen om verkställighet av beslut om förverkande (3 kap. 17 § andra stycket). Enligt artikel 28.4 i EU-förordningen är den verkställande staten inte skyldig att sälja eller återlämna ett föremål som omfattas av ett beslut om förverkande, om föremålet utgör ett kulturföremål enligt artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/60/EU. Denna möjlighet att inte återlämna ett kulturföremål som är av stor betydelse för kulturarvet i Sverige bör utnyttjas. Det bör därför, som föreslås i promemorian, införas en kompletterande regel till artikel 30.6 b som begränsar utrymmet att överföra kulturföremål till den utfärdande staten. Vidare bör artikel 30.2, vilken handlar om återställande av förverkad egendom till ett brottsoffer, kompletteras med en motsvarande begränsning. I promemorian föreslås att dessa begränsningar ska formuleras som ett förbud mot att till en annan stat överlämna sådana kulturföremål för vilka en ansökan om utförseltillstånd enligt 5 kap. kulturmiljölagen (1988:950) har avslagits eller vid en prövning skulle ha avslagits. Motsvarande reglering finns i lagen om verkställighet av beslut om förverkande (3 kap. 17 § fjärde stycket, se vidare prop. 2016/17:116 s. 135 f.). Riksantikvarieämbetet delar den uppfattning som kommer till uttryck i promemorian, men framhåller att promemorians förslag till lagtext bör förtydligas så att det klart framgår att förbudet omfattar både återställande till brottsoffer enligt artikel 30.2 och överförande till den utfärdande staten enligt artikel 30.6 b. Regeringen instämmer i denna synpunkt och anser därför att båda dessa situationer bör anges uttryckligen i lagtexten. För att Kronofogdemyndigheten i de situationer då en tillämpning av bestämmelserna i fråga aktualiseras ska kunna ta ställning till om ett kulturföremål kan återställas eller överlämnas, bör myndigheten samråda med och vid behov inhämta yttrande från Riksantikvarieämbetet. Regler om en sådan samrådsskyldighet kan införas i förordning. När varken försäljning eller överförande är möjlig, får egendomen förfogas över på något annat sätt enligt svensk rätt (artikel 30.6 c). Det innebär att samma regler ska tillämpas som när egendom tillfallit staten genom verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande, såvida annat inte anges i EU-förordningen. Av dessa regler följer bl.a. att sådan egendom som är olämplig för försäljning ska oskadliggöras och att egendom som inte kan säljas får förstöras (5 och 6 §§ lagen om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.). Behörig myndighet att besluta om förfogande över förverkad egendom I EU-förordningen anges inte vilken myndighet i den verkställande staten som ska fatta de beslut om förfogande av egendom som regleras i artikel 30.6. Förordningen bör därför kompletteras med en regel om behörig myndighet. Som konstateras i promemorian meddelar Kronofogdemyndigheten motsvarande beslut enligt lagen om verkställighet av beslut om förverkande. Regeringen anser, i likhet med den bedömning som görs i promemorian, att det saknas anledning att nu utse någon annan behörig myndighet. Av den nya lagen bör därför framgå att det är Kronofogdemyndigheten som fattar beslut enligt artikel 30.6 om förfogande över egendom som erhållits vid verkställigheten i Sverige. Artikel 30.7 innehåller regler om fördelning av influtna medel. För det fall sådana medel inte ska överföras till ett brottsoffer, ska de tillfalla den verkställande staten om beloppet är lika med eller understiger 10 000 euro. Om beloppet däremot överstiger 10 000 euro, ska det i stället fördelas lika mellan de två inblandade staterna. EU-förordningen ger även medlemsstaterna utrymme att i enskilda fall komma överens om en annan fördelning. I promemorian föreslås att Kronofogdemyndigheten ska vara behörig myndighet att ingå sådana överenskommelser och att det ska framgå av den nya lagen. I likhet med vad som anges i avsnitt 8.2 anser regeringen att det inte är nödvändigt att i lag reglera frågan om behörig myndighet i detta avseende, utan att den frågan i stället får övervägas närmare i samband med utarbetandet av förordningsbestämmelser. I promemorian föreslås en ändring i lagen om verkställighet av beslut om förverkande som innebär att regeringen ska kunna utse en behörig myndighet att, efter överenskommelse med den utfärdande staten, besluta om en annan fördelning av influtna medel än den som följer av lagens huvudregel. Enligt nuvarande ordning är det bara regeringen som har sådan befogenhet. Den lagbestämmelse som förslaget avser har hittills aldrig tillämpats. Bestämmelsens tillämpningsområde kommer dessutom att begränsas avsevärt när EU-förordningen börjar att gälla. Mot den bakgrunden anser regeringen att det inte är befogat att göra den lagändring som föreslås i promemorian. Nuvarande ordning bör i stället fortsätta att gälla. 11 Övriga frågor 11.1 Sekretess och dataskydd Regeringens bedömning: Offentlighets- och sekretesslagens bestämmelser tillgodoser de krav som i EU-förordningen ställs på att Sverige i ett ärende om erkännande och verkställighet av ett utländskt beslut om frysning ska kunna garantera sekretessen för ett sådant beslut. Offentlighets- och sekretesslagen tillgodoser även de behov av sekretess som kan förekomma när Sverige är utfärdande stat av ett beslut om frysning. Den befintliga reglering som finns på personuppgiftsområdet är tillräcklig för den personuppgiftsbehandling som kommer att ske vid tillämpningen av EU-förordningen. Någon ytterligare reglering för denna behandling behöver således inte införas. Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. Promemorian innehåller ingen särskild bedömning i fråga om dataskydd. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot bedömningen. Datainspektionen påtalar vikten av att berörda myndigheter vidtar lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder i samband med att uppgifter överförs mellan utfärdande stat och verkställande stat, i syfte att minska risken för otillbörliga integritetsintrång. Skälen för regeringens bedömning: I artikel 11 i EU-förordningen finns bestämmelser om konfidentialitet. I punkt 1 anges att den utfärdande myndigheten och den verkställande myndigheten vid verkställigheten av ett beslut om frysning ska beakta den konfidentialitet som gäller för utredningen i vars sammanhang beslutet om frysning utfärdades. Vidare ska, enligt punkt 2, den verkställande myndigheten, i enlighet med nationell lagstiftning, garantera konfidentialitet för ett beslut om frysning, utom i den utsträckning som behövs för att verkställa beslutet. Om den verkställande myndigheten inte kan iaktta skyldigheterna angående konfidentialitet, ska den utfärdande myndigheten, enligt punkt 4, omedelbart underrättas om det. I 18 kap. 17 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) finns bestämmelser om sekretess i verksamhet som avser rättsligt samarbete på begäran av en annan stat, för uppgift som hänför sig till bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller en angelägenhet som angår tvångsmedel, om det kan antas att det varit en förutsättning för den andra statens begäran att uppgiften inte skulle röjas. Dessa bestämmelser medför ett starkt skydd för uppgifter som lämnas från en annan stat. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian att de kommer att vara tillämpliga när Sverige är verkställande stat av ett beslut om frysning och att de tillgodoser kraven som följer av artikel 11.1 och 11.2. När Sverige är utfärdande stat av ett beslut om frysning kommer bestämmelserna i 18 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen om förundersökningssekretess att vara tillämpliga. Det finns även andra bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen som kan bli tillämpliga i de aktuella ärendena, t.ex. bestämmelserna om utrikessekretess i 15 kap. 1 §, om sekretess i det internationella samarbetet i 15 kap. 1 a § och om sekretess till skydd för enskild i verksamhet som syftar till att förebygga eller beivra brott i 35 kap. Sammanfattningsvis innebär detta att de krav på sekretess som följer av artikel 11 tillgodoses genom befintlig lagstiftning och att några kompletterande regler inte behöver införas i detta avseende. En närliggande fråga är den om integritetsskydd. I ärenden om erkännande och verkställighet av beslut om frysning respektive förverkande kommer personuppgifter att behandlas, bl.a. genom överföring mellan medlemsstater. För svenska myndigheters behandling av personuppgifter finns i dag ett omfattande regelverk. Brottsdatalagen (2018:1177) gäller när vissa myndigheter behandlar personuppgifter i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder. Den gäller också vid behandling av personuppgifter som vissa myndigheter utför i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. I de flesta övriga fall gäller EU:s dataskyddsförordning (Europaparlamentets och rådets förordning [EU] 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG [allmän dataskyddsförordning]). Både brottsdatalagen och dataskyddsförordningen kompletteras av andra författningar. Den behandling av personuppgifter som krävs vid tillämpningen av EU-förordningen kommer att ha rättslig grund i den befintliga dataskyddsregleringen. Detta mot bakgrund av att personuppgiftsbehandlingen kommer att vara nödvändig för att berörda myndigheter ska kunna utföra de uppgifter som åligger dem. Genom den befintliga dataskyddsregleringen kommer det också att finnas ett starkt skydd för den enskildes grundläggande rättigheter och friheter i samband med personuppgiftsbehandlingen. Såsom Datainspektionen påtalar är de ansvariga myndigheterna bl.a. skyldiga att vidta lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder i samband med överföring och annan behandling av personuppgifter. En sådan åtgärd skulle t.ex. kunna vara kryptering vid ett elektroniskt överförande. Frågan om översändande av intyget om frysning eller förverkande behandlas också i skäl 24 i EU-förordningen där bl.a. säkrad e-post och det europeiska rättsliga nätverkets säkra telekommunikationssystem nämns. Sammanfattningsvis utgör den befintliga regleringen som finns på personuppgiftsområdet tillräcklig reglering för den personuppgiftsbehandling som kommer att ske vid tillämpningen av EU-förordningen. Någon ytterligare reglering för denna behandling behöver således inte införas. 11.2 Kostnader Regeringens bedömning: Bestämmelserna i artikel 31 i EU-förordningen om kostnader i samband med tillämpning av förordningen medför inte behov av några kompletterande lagregler. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna yttrar sig särskilt i frågan. Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 31.1 i EU-förordningen ska varje medlemsstat bära sina egna kostnader i samband med tillämpningen av förordningen. Artikel 31.2 innehåller dock regler om att den verkställande myndigheten får lägga fram ett förslag för den utfärdande myndigheten om att kostnaderna ska delas om det, antingen före eller efter verkställigheten av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande, framkommer att verkställigheten skulle medföra stora eller exceptionella kostnader. Efter att ett sådant förslag framställts ska myndigheterna samråda med varandra. Samråden, eller åtminstone resultatet av dem, ska dokumenteras på ett sätt som möjliggör framställning av en skriftlig uppteckning. I skäl 49 i förordningen anges att medlemsstaterna inte bör kunna avkräva varandra ersättning för kostnader som uppstått vid tillämpningen, men att den utfärdande myndigheten bör beakta eventuella förslag från den verkställande staten om att dela stora eller exceptionella kostnader som kan ha uppstått t.ex. när egendomen varit fryst under avsevärd tid. I promemorian föreslås inga kompletterande regler till dessa bestämmelser. Regeringen delar bedömningen i promemorian att artikel 31 inte medför behov av några kompletterande lagregler. Regeringen kommer dock att i samband med utarbetandet av förordningsbestämmelser överväga om det behöver införas några särskilda regler i förordningen till den nya lagen. 11.3 Regressrätt Regeringens bedömning: Det behövs inte någon kompletterande reglering i fråga om regress för utbetalat skadestånd. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 34.1 i EU-förordningen kan den verkställande staten kräva ersättning av den utfärdande staten för de belopp som betalats ut till en berörd person till följd av skador i samband med verkställigheten av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande (regressrätt). Detta gäller inte om den utfärdande staten kan visa att skadan uteslutande beror på den verkställande statens agerande. I ett sådant fall ska staterna komma överens om ersättningsbeloppet. Bestämmelserna i artikel 34.1 påverkar inte tillämpningen av nationell lagstiftning avseende fysiska och juridiska personers anspråk på skadeersättning (artikel 34.2). En fysisk eller juridisk persons rätt till skadestånd på grund av skada som uppstått vid verkställigheten av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande regleras alltså i nationell rätt. Liknande bestämmelser om regressrätt finns i ett flertal andra EU-rättsakter och konventioner angående straffrättsligt samarbete som Sverige anslutit sig till, t.ex. artikel 12 i rambeslutet om verkställighet av frysningsbeslut och artikel 18 i direktivet om en europeisk utredningsorder. Vid genomförandet av dessa instrument bedömde regeringen att bestämmelserna inte medförde behov av lagstiftningsåtgärder (se t.ex. prop. 2004/05:115 s. 78 och 2016/17:218 s. 222). Det saknas anledning att nu göra en annan bedömning. Några kompletterande bestämmelser till artikel 34 bör därför inte införas. 12 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: De föreslagna bestämmelserna ska träda i kraft den 19 december 2020. Regeringens bedömning: Det finns inte behov av att införa några särskilda övergångsbestämmelser utöver dem som finns i artikel 40 i EU-förordningen. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna godtar eller invänder inte mot förslaget eller bedömningen. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Enligt artikel 41 i EU-förordningen ska förordningen tillämpas från och med den 19 december 2020. De föreslagna lagbestämmelserna bör träda i kraft samma dag. Artikel 40 i EU-förordningen innehåller övergångsbestämmelser. I artikel 40.1 anges att förordningen ska tillämpas på intyg om frysning och intyg om förverkande som har översänts den 19 december 2020 eller senare. Intyg om frysning och intyg om förverkande som har översänts före den 19 december 2020 ska däremot, enligt artikel 40.2, fortsätta att hanteras enligt respektive rambeslut till och med den slutliga verkställigheten av beslutet om frysning eller beslutet om förverkande. Det finns inte behov av att utöver dessa regler införa några särskilda övergångsbestämmelser. 13 Konsekvenser av förslagen Regeringens bedömning: Förslagen kan komma att innebära vissa merkostnader för berörda myndigheter, framför allt i form av utbildningsinsatser. Dessa kostnader kan finansieras inom ramen för befintliga anslag. Förslagen skapar bättre förutsättningar att komma åt kriminellas brottsvinster och att bekämpa den grova brottsligheten. De kan också antas medföra positiva effekter för det brottsförebyggande arbetet. Förslagen är förenliga med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och förväntas inte få betydelse för miljön eller för jämställdheten. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna godtar eller invänder inte mot bedömningen. Åklagarmyndigheten anser att det saknas anledning att anta att den nya lagen i sig kommer att leda till en ökad arbetsbörda för åklagarna, men bedömer att tillämpningen av bestämmelserna om återställande av fryst egendom till brottsoffer enligt artikel 29 i EU-förordningen kommer att göra det. Brottsförebyggande rådet, Ekobrottsmyndigheten och Åklagarmyndigheten bedömer att förslagen kommer att kräva utbildningsinsatser hos tillämparna. Åklagarmyndigheten framhåller vidare att förslagen kommer att ge upphov till ett direkt behov av anpassning av åklagarnas it-stöd. Skälen för regeringens bedömning: Syftet med EU-förordningen är att effektivisera och förbättra det rättsliga samarbetet inom EU angående ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. Genom att skapa en effektiv ordning för detta samarbete skapas bättre förutsättningar att bl.a. komma åt kriminellas brottsvinster och att bekämpa den grova brottsligheten, vilken inte sällan är gränsöverskridande. Bättre förutsättningar att komma åt brottsvinster skulle även kunna ha positiva effekter på det brottsförebyggande arbetet. Om fler utländska beslut om förverkande verkställs i Sverige kommer det också att ha en positiv budgetpåverkan eftersom en stor andel av de medel som drivs in i Sverige kommer att tillfalla staten. Sedan 2015 har endast enstaka utländska beslut om frysning respektive förverkande översänds till Sverige varje år för erkännande och verkställighet här. Detsamma gäller i fråga om svenska beslut om frysning och förverkande som har skickats till andra medlemsstater för erkännande och verkställighet där. Även om det nya regelverket är tänkt att medföra ett ökat antal ärenden om erkännande och verkställighet av beslut om frysning respektive förverkande, delar regeringen den bedömning som görs i promemorian att det inte torde bli fråga om någon mer omfattande ökning av antalet inkommande och utgående ärenden till och från svenska myndigheter. Ett av syftena med EU-förordningen är att myndigheternas hantering av ärendena i fråga ska förenklas i jämförelse med dagens ordning. I promemorian görs bedömningen att den nya regleringen endast i mycket liten utsträckning medför att domstolarna, åklagarna och Kronofogdemyndigheten åläggs nya uppgifter och att det i stället främst är fråga om att byta regelverk för samarbetet i fråga. Regeringen delar i huvudsak den bedömningen. Samtidigt är regelverket kring ömsesidigt erkännande av beslut om frysning relativt komplicerat, vilket även påpekas av Åklagarmyndigheten. Detsamma gäller regelverket kring ömsesidigt erkännande av beslut om förverkande. En bidragande orsak till komplexiteten är att olika rättsakter ska tillämpas beroende på dels åtgärdens syfte, dels vilket land beslutet översänds till eller mottas ifrån. Regeringen delar därför åklagarmyndigheternas och Brottsförebyggande rådets bedömning att det kommer att krävas vissa utbildningsinsatser hos berörda myndigheter för att säkerställa en korrekt, enhetlig och effektiv tillämpning av regelverket. Som påtalas av Åklagarmyndigheten kan också en anpassning av åklagarnas it-stöd bli nödvändig. Enligt regeringens bedömning ska sådana insatser kunna hanteras inom befintliga budgetramar. Åklagarmyndigheterna har inte heller gjort gällande annat. Som Åklagarmyndigheten framhåller innebär EU-förordningens reglering om återställande av fryst egendom till ett brottsoffer att åklagarna åläggs en ny typ av uppgift. Med hänsyn till det mycket begränsade antal ärenden som hittills hanterats enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut och att någon större ökning av antalet ärenden inte förutses bedömer regeringen att den ökade arbetsbörda som dessa regler skulle kunna medföra är ytterst begränsad. Vad gäller domstolarnas arbetsbörda kan framhållas att regeringen nu föreslår att den obligatoriska domstolsprövning som i dag sker i samband med att ett utländskt beslut om frysning verkställs i Sverige enligt lagen om verkställighet av frysningsbeslut inte ska ske vid tillämpning av EU-förordningen. Ett beslut om erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning ska alltså, till skillnad från vad som hittills gällt, prövas i domstol endast om den som drabbats av åtgärden begär en sådan prövning. Sammantaget gör regeringen bedömningen att de merkostnader som kan uppstå för berörda myndigheter med anledning av EU-förordningen och kompletterande förslag i denna proposition, framför allt i form av utbildningsinsatser, inte är mer omfattande än att de kan finansieras inom ramen för befintliga anslag. EU vilar på respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inbegripet rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Som ett led i detta ska EU och medlemsstaterna respektera Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna vid tillämpningen av unionsrätten. EU-förordningen är förenlig med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i stadgan (se skäl 17 i EU-förordningen). Regeringen bedömer att även de bestämmelser som föreslås komplettera EU-förordningen står i överensstämmelse med stadgan. Förslagen bedöms inte ha någon påverkan på jämställdheten eller miljön. 14 Författningskommentar 14.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande 1 kap. Allmänna bestämmelser 1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, i denna lag kallad EU-förordningen. Paragrafen anger lagens innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. I paragrafen anges att lagen innehåller kompletterande bestämmelser till EU-förordningen om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande (EU-förordningen). Detta innebär att lagen inte kan tillämpas fristående, utan endast tillsammans med EU-förordningen. EU-förordningen är direkt tillämplig i de medlemsstater som omfattas av förordningen, dvs. samtliga medlemsstater förutom Danmark och Irland. Hänvisningarna till EU-förordningen i lagen är dynamiska, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. 2 § Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU-förordningen. Paragrafen innehåller en upplysning om att de termer och uttryck som används i lagen ska förstås på samma sätt som i EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 6.4. Av paragrafen följer bl.a. att definitionerna i artikel 2 i EU-förordningen även gäller vid tillämpningen av lagen. EU-förordningens definitioner av beslut om frysning och beslut om förverkande har stora likheter med de definitioner som finns i rådets rambeslut 2003/577/RIF om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial och 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande. Förarbetsuttalandena som gjordes i samband med genomförandet av de rambesluten kan därför ge viss vägledning i fråga om hur begreppen ska tolkas (se t.ex. prop. 2004/05:115 s. 30 f. och 2010/11:43 s. 43 f.). Det är dock EU-domstolen som är den yttersta uttolkaren av de termer och uttryck som används i EU-förordningen. 3 § För erkännande och verkställighet i Sverige av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande får det uppställas krav på att de gärningar som beslutet avser utgör ett brott enligt svensk rätt. Det gäller dock inte för de brott som avses i artikel 3.1 i EU-förordningen. Paragrafen möjliggör för de verkställande myndigheterna i Sverige att tillämpa vägransgrunden avseende dubbel straffbarhet i artiklarna 8.1 e och 19.1 f i EU-förordningen. Verkställande myndigheter är åklagare och Kronofogdemyndigheten, se 4 kap. 2 § och 5 kap. 2 §. Övervägandena finns i avsnitt 6.5. 2 kap. När Sverige är utfärdande stat av beslut om frysning Utfärdande myndighet 1 § Åklagare är utfärdande myndighet när ett svenskt beslut om frysning genom beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål sänds över till en annan medlemsstat enligt EU-förordningen. I paragrafen, som i allt väsentligt har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, anvisas utfärdande myndighet i Sverige avseende beslut om frysning. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.1. Genom paragrafen utses åklagare att vara utfärdande myndighet enligt artikel 2.8 a i EU-förordningen när ett svenskt beslut om frysning sänds över till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet där. Åklagarens behörighet omfattar beslut om beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål, dvs. även beslut om frysning som har meddelats av en domstol. Förutom att utfärda intyget om frysning och översända det till den andra medlemsstaten (artikel 4), ska den utfärdande myndigheten bl.a. samråda med den verkställande myndigheten i olika frågor (se t.ex. artiklarna 8.2, 9.5 och 25) samt ta emot och lämna underrättelser från och till den myndigheten (se t.ex. artiklarna 9.4 och 12.1). Beslut i Sverige om beslag och penningbeslag enligt denna lag 2 § En åklagare får besluta om beslag av ett föremål trots att det inte är tillgängligt vid beslutet, om föremålet 1. skäligen kan antas vara förverkat på grund av brott, och 2. kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU-förordningen. Det som sägs om föremål i första stycket gäller också om skriftlig handling. I fråga om beslag av sådan egendom som avses i 27 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken gäller även de förutsättningar som anges i de paragraferna. Paragrafen innehåller regler som ger en åklagare möjlighet att besluta om beslag trots att beslagsföremålet ännu inte är tillgängligt. Beslutet om beslag ska kunna sändas över till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet där i enlighet med EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.1. I första stycket anges vissa förutsättningar för att beslag ska kunna beslutas med stöd av paragrafen. Till skillnad från vad som gäller vid beslut om beslag enligt rättegångsbalken uppställs inte något krav på att föremålet i fråga ska vara tillgängligt vid beslutet. Enligt första punkten krävs att föremålet i fråga skäligen kan antas vara förverkat på grund av brott. Innebörden av detta krav är densamma som när beslag beslutas med stöd av bestämmelserna i 27 kap. 1 § rättegångsbalken. Vidare förutsätts, enligt andra punkten, att beslagsföremålet kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU-förordningen. Det innebär att åklagaren måste ha någon indikation på att föremålet finns i den stat som beslutet kommer att skickas till. I artiklarna 4-6 i EU-förordningen anges vad åklagaren har att beakta inför att beslutet översänds till en annan medlemsstat. Enligt andra stycket ska en skriftlig handling, vid tillämpning av första stycket, jämställas med ett föremål. Det motsvarar vad som gäller enligt 27 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken. Vidare framgår att även de särskilda förutsättningarna för beslag som finns i 27 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken måste vara uppfyllda om beslaget rör sådan egendom som avses i de bestämmelserna. Det innebär bl.a. att vissa skriftliga handlingar inte får tas i beslag, att utrymmet att beslagta ett skriftligt meddelande mellan den misstänkte och vissa till honom eller henne närstående personer är begränsat och att en försändelse som finns hos ett post- eller telebefordringsföretag får tas i beslag endast om det för brottet är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver. I 4 § första stycket anges ytterligare förutsättningar för att meddela ett beslut om beslag enligt den här paragrafen. Att beslutet inte får verkställas i Sverige framgår av 4 § andra stycket. 3 § En åklagare får besluta om beslag av egendom i form av pengar, fordran eller någon annan rättighet som skäligen kan antas vara föremål för brott enligt lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall eller lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott, eller av ett motsvarande värde (penningbeslag), trots att egendomen i fråga inte är tillgänglig vid beslutet, om egendomen 1. skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott, och 2. kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU-förordningen. Paragrafen innehåller regler som ger en åklagare möjlighet att besluta om penningbeslag trots att egendomen i fråga ännu inte är tillgänglig. Beslutet om penningbeslag ska kunna sändas över till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet där i enlighet med EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.1. De grundläggande förutsättningarna för att fatta ett beslut om penningbeslag enligt den här paragrafen är desamma som enligt lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall eller lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott. Det innebär alltså att det ska vara fråga om viss egendom som skäligen kan antas vara föremål för brott enligt någon av dessa lagar, eller ett motsvarande värde. Därutöver krävs, enligt första och andra punkten, att egendomen skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott och att den kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU-förordningen. Det sistnämnda innebär att åklagaren måste ha någon indikation på att egendomen finns i den stat som beslutet kommer att skickas till. Till skillnad från vad som gäller vid ett beslut om penningbeslag enligt lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall och lagen om straff för penningtvättsbrott uppställs inte något krav på att egendomen ska vara tillgänglig vid beslutet. I artiklarna 4-6 i EU-förordningen finns bestämmelser om vad åklagaren har att beakta inför att beslutet översänds till en annan medlemsstat. I 4 § första stycket anges ytterligare förutsättningar för att meddela ett beslut om penningbeslag enligt den här paragrafen. Att beslutet inte får verkställas i Sverige framgår av 4 § andra stycket. 4 § Beslag enligt 2 eller 3 § får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller de men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Beslag enligt 2 eller 3 § får inte verkställas i Sverige. I paragrafen finns bl.a. en bestämmelse om krav på proportionalitet. Övervägandena finns i avsnitt 7.1. Av första stycket följer att proportionalitetsprincipen ska beaktas när åklagaren beslutar om beslag eller penningbeslag enligt lagen. Motsvarande bestämmelse finns i 27 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken, 8 § andra stycket lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall och 12 § andra stycket lagen om straff för penningtvättsbrott. Ett beslut om beslag eller penningbeslag som har fattats med stöd av lagen får, enligt andra stycket, inte verkställas i Sverige. Verkställighet av ett beslag enligt 2 eller 3 § får således ske endast i en annan medlemsstat. Verkställighet genom alternativa åtgärder 5 § Åklagaren får inte lämna samtycke till att ett beslut om frysning som har sänts över till en annan medlemsstat verkställs genom alternativa åtgärder enligt artikel 23.3 i EU-förordningen. Av paragrafen följer att åklagaren inte får samtycka till att det svenska beslutet om frysning verkställs genom någon annan åtgärd än den som anges i beslutet (artikel 23.3 i EU-förordningen). Att sådant samtycke inte lämnas anges lämpligen i det intyg om frysning som sänds över till den andra medlemsstaten (Bilaga I till EU-förordningen, avsnitt J). Övervägandena finns i avsnitt 7.2. Det efterföljande förfarandet 6 § När ett beslag enligt 2 eller 3 § har verkställts i den verkställande staten, tillämpas följande bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken: - 2 § fjärde stycket om åklagarens skyldighet att anmäla verkställt beslag av ett skriftligt meddelande, - 4 a § om utlämnande av föremål till målsägande eller någon annan som trätt i dennes ställe, - 6 § om rättens prövning, - 7 § om tid för åtals väckande, - 8 § första, andra och fjärde styckena om hävande av beslag, - 11 § om underrättelseskyldighet, och - 13 § om protokoll och om rätt för den som drabbats av ett beslag att få ett bevis om beslaget. När brottmålet avgörs, ska rätten med tillämpning av 27 kap. 8 § femte stycket rättegångsbalken pröva om beslaget eller penningbeslaget fortfarande ska bestå. Paragrafen innehåller bestämmelser om det förfarande som ska tillämpas när ett beslut om beslag eller penningbeslag har verkställts i den verkställande staten. Övervägandena finns i avsnitt 7.3. I första stycket anges vilka bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken som ska tillämpas när ett beslut om beslag enligt 2 § eller ett beslut om penningbeslag enligt 3 § har verkställts i den andra medlemsstaten. Den verkställande myndigheten ska, enligt artikel 7.2 i EU-förordningen, rapportera till den utfärdande myndigheten om att verkställighet har skett. Om åklagaren har fattat ett beslut om beslag i ett sådant fall som avses i 27 kap. 2 § andra stycket 2-8 rättegångsbalken, ska åklagaren enligt fjärde stycket samma paragraf göra en anmälan till rätten när beslutet har verkställts. Rätten ska då skyndsamt pröva om det finns skäl för åtgärden. I övriga fall sker ingen obligatorisk domstolsprövning. Den som drabbats av beslaget har i stället rätt att begära rättens prövning av beslutet (27 kap. 6 § första stycket). En sådan prövning kan göras så snart beslaget har verkställts i den andra staten. Om rätten fastställer beslaget, ska den sätta ut en tid inom vilken åtal ska väckas, om åtal inte redan har väckts (27 kap. 7 §). Denna tid kan förlängas efter en begäran från åklagaren. Tiden får inte sättas längre än vad som är nödvändigt. Genom hänvisningen till 27 kap. 4 a § möjliggörs för åklagaren att enligt de förutsättningar som anges i den paragrafen fatta ett beslut om att lämna ut beslagsföremålet till målsäganden. Beslutet kan sedan sändas över till den verkställande myndigheten med stöd av artikel 29 i EU-förordningen. En sådan situation skulle kunna uppstå om åklagaren, när någon målsägande inte varit känd, fattat ett beslut om beslag i syfte att förverka egendom och det senare visar sig finnas en målsägande som gör anspråk på föremålet. Att den som drabbats av beslaget kan begära rättens prövning av ett beslut om utlämnande enligt 27 kap. 4 a § framgår av hänvisningen till 27 kap. 6 § andra stycket. Även bestämmelserna om hävande av beslag i 27 kap. 8 § första, andra och fjärde styckena är tillämpliga. Av dessa bestämmelser följer bl.a. att beslaget eller penningbeslaget ska hävas om det inte längre finns skäl för åtgärden. Så skulle kunna vara fallet om erkännandet av ett beslut om frysning i den andra medlemsstaten har undanröjts efter ett överklagande. Hänvisningarna till 27 kap. 11 och 13 §§ innebär bl.a. att underrättelse om beslaget ska ske och att beslaget ska protokollföras. Skyldigheten att föra protokoll över beslaget innebär att åklagaren, utifrån den redogörelse som den verkställande myndigheten har lämnat, ska beskriva det beslagtagna godset i protokollet. I samband med att brottmålet avgörs ska rätten, enligt andra stycket, ta ställning till om beslaget eller penningbeslaget ska bestå. 7 § När brottmålet avgörs får rätten, på yrkande av åklagaren, i domen förordna att ett beslut om beslag enligt 2 eller 3 § eller ett beslut om kvarstad till säkerhet för beslut om förverkande ska gälla under en viss tid efter det att domen har fått laga kraft, dock längst till dess att beslutet om förverkande har verkställts i den verkställande staten. I paragrafen införs en möjlighet för rätten att förordna att ett beslut om beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål ska gälla en viss tid efter det att en dom har fått laga kraft. Övervägandena finns i avsnitt 7.3. Ett beslut om att förlänga giltigheten av ett beslut om beslag, penningbeslag eller kvarstad förutsätter ett yrkande från åklagaren. Rätten får således inte på eget initiativ besluta att tvångsåtgärden ska bestå efter laga kraft. Den tid under vilken beslutet om beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål ska bestå ska, med beaktande av generella krav på proportionalitet, bestämmas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Den yttersta gränsen för beslutets varaktighet är när det svenska beslutet om förverkande har verkställts i den verkställande staten. 3 kap. När Sverige är utfärdande stat av beslut om förverkande Utfärdande myndighet 1 § Kronofogdemyndigheten är utfärdande myndighet när ett svenskt beslut om förverkande sänds över till en annan medlemsstat enligt EU-förordningen. I paragrafen anvisas den utfärdande myndigheten i Sverige avseende beslut om förverkande. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.2. Genom paragrafen utses Kronofogdemyndigheten att vara utfärdande myndighet enligt artikel 2.8 b i EU-förordningen när ett svenskt beslut om förverkande sänds över till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet där. Förutom att utfärda intyget om förverkande och översända det till den andra medlemsstaten (artikel 14), ska den utfärdande myndigheten bl.a. samråda med den verkställande myndigheten i olika frågor (se t.ex. artiklarna 19.2 och 25) samt ta emot och lämna underrättelser från och till den myndigheten (se t.ex. artiklarna 16.3, 20.4 och 22.1). Verkställighet genom alternativa åtgärder 2 § Kronofogdemyndigheten får inte lämna samtycke till att ett beslut om förverkande som har sänts över till en annan medlemsstat verkställs genom alternativa åtgärder enligt artikel 23.3 i EU-förordningen. Av paragrafen följer att Kronofogdemyndigheten inte får samtycka till att det svenska beslutet om förverkande verkställs genom någon annan åtgärd än den som anges i beslutet (artikel 23.3 i EU-förordningen). Att sådant samtycke inte lämnas anges lämpligen i det intyg om förverkande som sänds över till den andra medlemsstaten (Bilaga II till EU-förordningen, avsnitt I). Övervägandena finns i avsnitt 8.1. 4 kap. Erkännande och verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om frysning Intyg 1 § Ett intyg om frysning som sänds över till Sverige i enlighet med artikel 4.1 i EU-förordningen ska åtföljas av det beslut om frysning som intyget avser. Intyget ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska. Av paragrafen följer att den utfärdande myndigheten tillsammans med intyget om frysning ska översända även beslutet om frysning. Vidare följer att intyget ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska för att accepteras i Sverige. Beslutet om frysning behöver däremot inte vara skrivet på eller översatt till något av dessa språk. Vid brister i dessa avseenden kan vägransgrunden i artikel 8.1 c i EU-förordningen aktualiseras. Enligt artikel 8.2 ska dock den verkställande myndigheten, innan ett beslut att vägra erkännande och verkställighet meddelas, samråda med den utfärdande myndigheten och, om det är lämpligt, anmoda den att tillhandahålla alla nödvändiga uppgifter. Övervägandena finns i avsnitt 9.2. Verkställande myndighet 2 § Åklagare är verkställande myndighet när ett utländskt beslut om frysning sänds över till Sverige enligt EU-förordningen. I paragrafen anvisas den verkställande myndigheten avseende beslut om frysning. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.1. Genom paragrafen utses åklagare att vara verkställande myndighet när ett utländskt beslut om frysning sänds över till Sverige för erkännande och verkställighet här. Den verkställande myndigheten är behörig myndighet att erkänna beslutet om frysning och att säkerställa att det verkställs i enlighet med EU-förordningen och de förfaranden som enligt nationell rätt är tillämpliga på frysning av egendom (artikel 2.9). Myndigheten ska därutöver bl.a. samråda med den utfärdande myndigheten i olika frågor (se t.ex. artiklarna 8.2, 9.5 och 25) samt ta emot och lämna underrättelser av olika slag (se t.ex. artiklarna 8.3, 9.4 och 12.1). Beslut om erkännande och verkställighet 3 § Ett beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 7.1 i EU-förordningen ska innehålla uppgift om det belopp eller den egendom som verkställigheten ska avse och om huruvida beslutet om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål. Av beslutet om erkännande och verkställighet ska det i förekommande fall även framgå om uppskov med verkställigheten har beslutats enligt artikel 10.1 i EU-förordningen. Paragrafen innehåller kompletterande bestämmelser om vad ett beslut om erkännande och verkställighet ska innehålla. Övervägandena finns i avsnitt 9.3. Ett beslut om frysning som har sänts över till Sverige enligt artikel 4 i EU-förordningen ska erkännas och verkställas här såvida inte någon av vägransgrunderna i artikel 8.1 eller grunderna för uppskov i artikel 10.1 är tillämplig. Åklagarens beslut att erkänna och verkställa beslutet om frysning benämns i förordningen som ett beslut om erkännande och verkställighet (se t.ex. artiklarna 9.1, 9.4 och 33.1). Av första stycket följer att åklagaren i beslutet om erkännande och verkställighet ska ange det belopp eller den egendom som verkställigheten ska avse och om beslutet om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål. Den åtgärd ska väljas som bäst kan antas leda till att det utländska beslutet verkställs på ett ändamålsenligt sätt i Sverige. Paragrafen hindrar inte att åklagaren, om det skulle krävas, anger att beslutet om frysning ska verkställas t.ex. delvis som ett beslag och delvis som ett beslut om kvarstad i brottmål. När det utländska beslutet ska verkställas som ett beslag blir bestämmelserna i 27 kap. 10-13 §§ rättegångsbalken tillämpliga. Det innebär t.ex. att föremålet som regel ska tas i förvar. Enligt 5 § första stycket i detta kapitel får vissa typer av tvångsmedel användas, om det krävs för att verkställigheten ska kunna genomföras. I 8 § regleras åklagarens möjlighet att under verkställigheten anlita biträde av bl.a. Polismyndigheten. Ska beslutet verkställas som ett penningbeslag blir, förutom angivna bestämmelser i rättegångsbalken, även reglerna i 9 § andra stycket lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall eller 13 § andra stycket lagen om straff för penningtvättsbrott tillämpliga. Om verkställighet i stället ska ske med tillämpning av bestämmelserna om kvarstad ska utsökningsbalkens regler om verkställighet av ett kvarstadsbeslut i brottmål tillämpas, vilket bl.a. innebär att det är Kronofogdemyndigheten som verkställer beslutet (se 26 kap. 8 § rättegångsbalken och 16 kap. 13-15 §§ utsökningsbalken med hänvisningar). Vidare blir bestämmelserna i utsökningsbalken om överklagande av Kronofogdemyndighetens verkställighetsåtgärder tillämpliga. Enligt 6 § i detta kapitel får åklagaren besluta att egendom ska tas i förvar till dess att beslutet om frysning har verkställts. Verkställighetens varaktighet och möjligheterna att avbryta eller ställa in densamma regleras i EU-förordningen (se t.ex. artiklarna 8.4, 12 och 27). Beslut om beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål gäller omedelbart. Eftersom det utländska beslutet om frysning ska verkställas som ett motsvarande svenskt beslut innebär det att verkställigheten kan påbörjas så snart ett beslut om erkännande och verkställighet har meddelats enligt artikel 7.1 i EU-förordningen. Om ett beslut om uppskov med verkställigheten enligt artikel 10 meddelas i samband med beslutet om erkännande och verkställighet ska det, enligt andra stycket, anges i beslutet. Motivering av beslut 4 § Åklagarens beslut i fråga om erkännande och verkställighet, om avbrytande av verkställigheten enligt artikel 8.4 i EU-förordningen och om återställande av fryst egendom till ett brottsoffer ska innehålla skälen för beslutet. Detsamma gäller åklagarens beslut att skjuta upp, ställa in eller i andra fall avbryta verkställigheten. Paragrafen innehåller regler om åklagarens skyldighet att motivera vissa beslut. Övervägandena finns i avsnitt 9.3. När åklagaren fattar beslut i fråga om erkännande och verkställighet, avbrytande av verkställigheten enligt artikel 8.4 i EU-förordningen och återställande av fryst egendom till ett brottsoffer enligt artikel 29.2 ska skälen för beslutet anges. Det innebär att såväl ett beslut om att det utländska beslutet om frysning ska erkännas och verkställas här som ett beslut att vägra erkännande och verkställighet ska motiveras. Motsvarande gäller för samtliga beslut i vilka åklagaren har prövat frågan om att avbryta verkställigheten enligt artikel 8.4 eller återställa fryst egendom till ett brottsoffer enligt artikel 29.2. Även ett beslut att skjuta upp, ställa in eller avbryta verkställigheten enligt artiklarna 10.1, 12, 13.3 eller 27.3 ska motiveras. Förfarandet vid verkställigheten 5 § När ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag får husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning göras med tillämpning av reglerna i 28 kap. rättegångsbalken. Om beslutet om frysning avser en försändelse som väntas komma in till ett befordringsföretag, får åklagaren begära att rätten beslutar om att försändelsen, när den kommer in, ska hållas kvar till dess att verkställighet har skett. Bestämmelserna i 27 kap. 9 § andra stycket och tredje stycket första meningen rättegångsbalken ska då tillämpas. Behörig domstol är den tingsrätt inom vars domkrets åtgärden ska vidtas. Om det kan befaras att det skulle medföra en fördröjning av väsentlig betydelse för utredningen i den utfärdande staten att inhämta rättens beslut enligt andra stycket, får ett sådant beslut meddelas av åklagaren. Bestämmelserna i 27 kap. 9 a § första stycket andra meningen samt andra och tredje styckena rättegångsbalken ska då tillämpas. I paragrafen regleras möjligheten att använda vissa tvångsmedel när ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.2. Enligt första stycket får husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning användas under de förutsättningar som ställs upp för respektive åtgärd i 28 kap. rättegångsbalken. Det betyder bl.a. att skälen för åtgärden måste uppväga det intrång eller men i övrigt som den kan innebära. Regler om dubbel straffbarhet finns i 7 § i detta kapitel. Om beslutet om frysning avser en försändelse som väntas komma in till ett befordringsföretag får åklagaren enligt andra stycket begära att rätten beslutar att försändelsen, när den kommer in till ett sådant företag, ska hållas kvar till dess att verkställighet har skett. Hänvisningen till 27 kap. 9 § andra stycket och tredje stycket första meningen rättegångsbalken innebär bl.a. att ett sådant beslut ska avse viss tid. Behörig domstol att pröva åklagarens begäran är den tingsrätt inom vars domkrets kvarhållandet ska ske. Enligt tredje stycket får åklagaren i vissa fall fatta ett intermistiskt beslut om kvarhållande av en sådan försändelse som avses i andra stycket. För att åklagaren ska få fatta ett sådant beslut krävs att ändamålet med åtgärden skulle riskera att gå förlorad om rättens tillstånd behövde inväntas. Hänvisningen till vissa bestämmelser i 27 kap. 9 a § rättegångsbalken innebär bl.a. att åklagaren utan dröjsmål ska anmäla ett sådant beslut till rätten, vilken i sin tur skyndsamt ska pröva ärendet och att åklagaren ska anmäla åtgärden till Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden om ett förordnande om att hålla kvar en försändelse har upphört att gälla innan rätten prövat ärendet. 6 § När ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om kvarstad i brottmål får åklagaren, under de förutsättningar som anges i 26 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken, ta egendom i förvar till dess beslutet om frysning har verkställts. Husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får då göras enligt reglerna i 28 kap. samma balk. Om egendom tas i förvar ska 26 kap. 3 a och 3 b §§ rättegångsbalken tillämpas. I paragrafen regleras åklagarens möjlighet att ta egendom i förvar när ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om kvarstad i brottmål. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.3. Bestämmelsen tar främst sikte på de fall när Kronofogdemyndigheten inte har möjlighet att omedelbart verkställa beslutet om frysning, och det finns en risk att egendomen hinner försvinna innan verkställighet sker. Det är då, enligt första stycket, möjligt för åklagaren att ta egendomen i förvar i avvaktan på att Kronofogdemyndigheten ska verkställa beslutet om frysning. En förutsättning är dock att åtgärden är proportionerlig (26 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken). Av 8 § i detta kapitel följer att åklagaren kan anlita biträde av bl.a. Polismyndigheten i ett sådant fall. Vid verkställigheten har åklagaren, eller den myndighet som denne anlitar biträde av, möjlighet att använda tvångsåtgärderna husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, om de förutsättningar som gäller för respektive åtgärd enligt 28 kap. rättegångsbalken är uppfyllda. Regler om dubbel straffbarhet finns i 7 § i detta kapitel. Hänvisningen till 26 kap. 3 a § rättegångsbalken i andra stycket innebär bl.a. att ett föremål som har tagits i förvar under vissa förutsättningar kan lämnas kvar i innehavarens besittning, att en gäldenär - i de fall beslutet avser en fordran eller någon annan rättighet - ska meddelas ett förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Kronofogdemyndigheten och att den som äger egendom som tagits i förvar inte får överlåta egendomen. Av hänvisningen till 26 kap. 3 b § i samma balk följer bl.a. att det ska föras protokoll över förvaret och att den vars egendom tas i förvar ska underrättas om åtgärden, om han eller hon inte var närvarande vid den. 7 § De åtgärder som anges i 5 och 6 §§ får vidtas även om den gärning som beslutet om frysning avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag, om det för gärningen kan dömas till fängelse i den utfärdande staten. I paragrafen regleras möjligheten att vid verkställigheten av ett beslut om frysning använda de tvångsåtgärder som anges i 5 och 6 §§ trots att det inte föreligger dubbel straffbarhet. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.2 och 9.4.3. Av 1 kap. 3 § och artikel 8.1 d och e i EU-förordningen följer att erkännande och verkställighet av ett beslut om frysning i vissa fall får vägras om den gärning som beslutet avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag. Ett beslut om frysning kan dock komma att erkännas trots att det inte föreligger dubbel straffbarhet. Det kan ske t.ex. när åklagaren anser att vägransgrunden i artikel 8.1 d inte bör tillämpas eller när det är fråga om ett sådant brott som räknas upp i artikel 3.1 (s.k. listbrott). Genom förevarande paragraf ges åklagaren, eller den myndighet som denne anlitar biträde av, möjlighet att använda de tvångsåtgärder som anges i 5 och 6 §§ när ett beslut om frysning har erkänts trots att det inte föreligger dubbel straffbarhet. En förutsättning för detta är dock att det för gärningen kan dömas till fängelse i den utfärdande staten. 8 § Åklagaren får anlita biträde av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket eller Kustbevakningen när ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag eller penningbeslag och när egendom ska tas i förvar enligt 6 §. Paragrafen reglerar åklagarens möjlighet att anlita biträde av andra myndigheter vid verkställigheten av ett beslut om frysning. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.4. Att anlita biträde av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket eller Kustbevakningen vid verkställigheten av ett beslut om frysning kan t.ex. bli aktuellt när en husrannsakan behöver göras för att verkställa ett beslut om frysning enligt bestämmelserna om beslag eller när egendom behöver tas i förvar i avvaktan på att Kronofogdemyndigheten ska verkställa ett beslut om frysning enligt bestämmelserna om kvarstad. Avbruten eller inställd verkställighet 9 § Om verkställigheten av ett beslut om frysning avbryts eller ställs in med stöd av artikel 8.4, 12.2, 13.3 eller 27.3 i EU-förordningen, ska beslutet om erkännande och verkställighet upphöra att gälla. Samma förfarande ska då tillämpas som när motsvarande åtgärd har hävts under en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål. Första stycket gäller även när verkställigheten avbryts med stöd av artikel 12.1 i EU-förordningen därför att beslutet om frysning inte längre är verkställbart eller erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande vägras. I paragrafen regleras följderna av ett beslut att avbryta eller ställa in verkställigheten av ett beslut om frysning. Övervägandena finns i avsnitt 9.5. I artiklarna 8.4, 12.2, 13.3 och 27.3 i EU-förordningen finns bestämmelser om när den verkställande myndigheten kan avbryta eller ställa in verkställigheten av ett beslut om frysning. Av första stycket följer att när så sker, ska beslutet om erkännande och verkställighet upphöra att gälla. Hänvisningen till det förfarande som tillämpas när motsvarande åtgärd hävts i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål innebär att verkställighetsåtgärder som har vidtagits ska återgå och att bl.a. reglerna i 27 kap. 8 a och 8 b §§ rättegångsbalken (när frysningsbeslutet har verkställts som ett beslut om beslag) samt 3 kap. 22 § utsökningsbalken (när beslutet har verkställts som ett beslut om kvarstad i brottmål) ska tillämpas. En fråga om att avbryta verkställigheten enligt artikel 8.4 kan uppstå antingen på åklagarens eget initiativ därför att han eller hon får vetskap om nya omständigheter eller på begäran av den som drabbats av åtgärden. Även i artikel 12.1 finns vissa regler om verkställighetens upphörande. Enligt andra stycket ska beslutet om erkännande och verkställighet upphöra att gälla också i de fall verkställigheten avbryts med stöd av artikel 12.1 på grund av att erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande avseende egendomen i fråga har vägrats eller att den utfärdande myndigheten lämnat information om att beslutet inte längre är verkställbart. Samma förfarande ska därefter tillämpas som när motsvarande åtgärd har hävts i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål, se ovan. Återställande av fryst egendom enligt artikel 29 i EU-förordningen 10 § Om åklagaren beslutar att återställa fryst egendom till ett brottsoffer enligt artikel 29.2 i EU-förordningen, ska en underrättelse om beslutet genast sändas till den som verkställigheten av beslutet om frysning har skett hos. Egendomen får återställas först tre veckor efter det att underrättelsen har översänts. Om den som verkställigheten av beslutet om frysning har skett hos medger det, får dock egendomen återställas omedelbart. Detsamma gäller om domstol fastställer åklagarens beslut att återställa egendom enligt artikel 29.2 i EU-förordningen. I paragrafen regleras förfarandet vid återställande av egendom till ett brottsoffer enligt artikel 29 i EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 9.6. Om åklagaren vid sin prövning enligt artikel 29.2 har beslutat att fryst egendom ska återställas till brottsoffret, ska åklagaren, enligt första stycket, skicka en underrättelse om beslutet till den som verkställigheten av beslutet om frysning har skett hos. Av andra stycket följer att egendomen får återställas tidigast tre veckor efter att en underrättelse enligt första stycket har skickats. På så sätt får den som verkställigheten har skett hos möjlighet att begära domstolsprövning av åklagarens beslut (se 11 § första stycket 3). Om den som verkställigheten har skett hos medger att egendomen återställs eller om en domstol fastställer åklagarens beslut, får dock återställande ske omedelbart. Prövning i domstol 11 § När ett beslut om frysning har verkställts, får den som drabbats av åtgärden begära prövning i domstol av åklagarens beslut om 1. erkännande och verkställighet enligt artikel 7.1 i EU-förordningen, 2. att inte avbryta verkställigheten enligt artikel 8.4 i EU-förordningen, och 3. att återställa fryst egendom enligt artikel 29.2 i EU-förordningen. Begäran om en sådan prövning ska göras skriftligen hos åklagaren, som ska överlämna ärendet till rätten. Paragrafen reglerar vilka av åklagarens beslut enligt EU-förordningen som kan underställas domstolsprövning. Övervägandena finns i avsnitt 9.7. I första stycket räknas de beslut upp som den drabbade, när ett beslut om frysning har verkställts, får begära domstolsprövning av. Enligt första punkten får den drabbade begära att rätten prövar åklagarens beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 7.1. Vid sin prövning ska rätten ta ställning till om det utifrån reglerna i EU-förordningen finns förutsättningar att erkänna och verkställa beslutet om frysning. Rätten får däremot inte pröva de materiella förutsättningarna för det utländska beslutet om frysning (se artikel 33.2 i EU-förordningen). Om det under verkställigheten framkommer nya omständigheter som gör att någon av vägransgrunderna i artikel 8.1 är tillämplig, får åklagaren med stöd av artikel 8.4 avbryta verkställigheten. Frågan om att på denna grund avbryta verkställigheten kan uppkomma antingen på åklagarens eget initiativ eller på begäran av den som drabbats av åtgärden. Av andra punkten följer en rätt för den drabbade att få en prövning i domstol även av åklagares beslut om att, efter en sådan begäran, inte avbryta verkställigheten. Verkställighetens varaktighet regleras i EU-förordningen (se bl.a. artikel 12). Om rätten fastställer åklagarens beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 7.1 eller om att inte avbryta verkställigheten enligt artikel 8.4, ska det således inte uppställas någon tidsfrist för hur länge verkställigheten ska bestå (jfr 3 kap. 17 § första stycket lagen [2005:500] om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut och 27 kap. 7 § rättegångsbalken). Rättens beslut kommer således att vara slutligt och innebära att domstolen skiljer ärendet ifrån sig. I 14 § finns bestämmelser om vad som händer om rätten upphäver beslutet om erkännande och verkställighet. Rätten att begära domstolsprövning av åklagarens beslut att återställa fryst egendom enligt artikel 29.2 i EU-förordningen följer av tredje punkten. Rätten ska vid en sådan prövning ta ställning till om förutsättningarna i artikel 29.2 för återställande av fryst egendom är uppfyllda. Om rätten finner att det saknas förutsättningar att återställa den frysta egendomen ska verkställigheten fortsätta. Enligt andra stycket ska en begäran om domstolsprövning vara skriftlig och lämnas till åklagaren. Åklagaren ska därefter överlämna ärendet till rätten. I 13 § finns bestämmelser om obligatorisk domstolsprövning i vissa fall. 12 § När en begäran enligt 11 § har kommit in till rätten, ska rätten så snart det kan ske hålla en förhandling i ärendet, om inte en förhandling uppenbart skulle sakna betydelse för prövningen. Vid en förhandling gäller bestämmelserna i 24 kap. 17 § rättegångsbalken i tillämpliga delar. I de fall som avses i 11 § första stycket 3 ska den som åklagaren har beslutat att återställa egendomen till underrättas om förhandlingen. Paragrafen innehåller regler om förhandling i domstolen. Övervägandena finns i avsnitt 9.7. Så snart det kan ske efter att en begäran enligt 11 § har kommit in till rätten ska, enligt första stycket, en förhandling hållas i ärendet. Förhandling behöver dock inte hållas om det är uppenbart att en sådan skulle sakna betydelse för rättens prövning. Ett exempel på när det kan komma i fråga att avgöra ett ärende utan förhandling är när den som har drabbats av åtgärden har begärt rättens prövning av åklagarens beslut att inte avbryta verkställigheten enligt artikel 8.4 och några nya omständigheter inte framkommit sedan en tidigare domstolsprövning. Av andra stycket följer att bestämmelserna i 24 kap. 17 § rättegångsbalken i tillämpliga delar ska gälla vid förhandlingen. Om ärendet rör prövning av åklagarens beslut att enligt artikel 29.2 i EU-förordningen återställa egendom till ett brottsoffer, ska brottsoffret underrättas om förhandlingen. 13 § Om ett beslut om frysning har verkställts med stöd av 27 kap. 2 § andra stycket 2-8 rättegångsbalken, ska åklagaren utan dröjsmål anmäla verkställigheten till rätten för prövning av beslutet om erkännande och verkställighet. I anmälan ska skälen för verkställigheten anges. Rätten ska skyndsamt pröva ärendet. I paragrafen regleras åklagarens skyldighet att i vissa fall anmäla verkställigheten av ett beslut om frysning till rätten. Övervägandena finns i avsnitt 9.7. Om beslutet om frysning avser ett skriftligt meddelande mellan en misstänkt och någon som är denne närstående eller mellan sådana närstående inbördes aktualiseras bestämmelserna i 27 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken vid verkställigheten. Har verkställighet skett med stöd av punkt 2-8, ska åklagaren utan dröjsmål anmäla verkställigheten till rätten för prövning av beslutet om erkännande och verkställighet. Sedan åklagarens anmälan gjorts ska rätten skyndsamt pröva om det utifrån reglerna i EU-förordningen finns förutsättningar att erkänna och verkställa beslutet om frysning. 14 § Behörig domstol enligt 11 och 13 §§ är den tingsrätt inom vars domkrets beslutet om frysning har verkställts. Vid rättens handläggning tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om domstols handläggning i brottmål. Om rätten upphäver ett beslut om erkännande och verkställighet, ska samma förfarande tillämpas som när motsvarande åtgärd har hävts under en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål. Paragrafen innehåller bestämmelser om behörig domstol, om vilka förfaranderegler som blir tillämpliga vid rättens handläggning och om vad som händer om rätten upphäver ett beslut om erkännande och verkställighet. Övervägandena finns i avsnitt 9.7. Av första stycket framgår att det är den tingsrätt inom vars domkrets beslutet om frysning har verkställts som är behörig att överpröva åklagarens beslut. Ärendet ska, enligt andra stycket, handläggas enligt bestämmelserna i rättegångsbalken om domstols handläggning i brottmål. Det innebär att bestämmelserna om bl.a. rättens sammansättning (1 kap. 3 §), jäv (4 kap.) och skyldigheten att motivera beslut (30 kap.) blir tillämpliga. Av detta följer även att tingsrättens slutliga beslut i ärendet får överklagas enligt 49 kap. 3 §. Om rätten vid sin prövning av ett ärende enligt 11 § första stycket 1 eller 2 eller 13 § finner att det utifrån bestämmelserna i EU-förordningen saknas förutsättningar att erkänna och verkställa beslutet om frysning och således upphäver beslutet om erkännande och verkställighet, ska, enligt tredje stycket, samma förfarande tillämpas som när motsvarande åtgärd hävts i en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål, se vidare i kommentaren till 9 § första stycket om återställande av vidtagna verkställighetsåtgärder. 5 kap. Erkännande och verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om förverkande Intyg 1 § Ett intyg om förverkande som sänds över till Sverige i enlighet med artikel 14.1 i EU-förordningen ska åtföljas av det beslut om förverkande som intyget avser. Intyget ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska. Av paragrafen följer att den utfärdande myndigheten tillsammans med intyget om förverkande ska översända även beslutet om förverkande. Vidare följer att intyget ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska för att accepteras i Sverige. Beslutet om förverkande behöver däremot inte vara skrivet på eller översatt till något av dessa språk. Vid brister i dessa avseenden kan vägransgrunden i artikel 19.1 c i EU-förordningen aktualiseras. Enligt artikel 19.2 ska dock den verkställande myndigheten, innan ett beslut att vägra erkännande och verkställighet meddelas, samråda med den utfärdande myndigheten och, om det är lämpligt, anmoda den att tillhandahålla alla nödvändiga uppgifter. Övervägandena finns i avsnitt 10.2. Verkställande myndighet 2 § Kronofogdemyndigheten är verkställande myndighet när ett utländskt beslut om förverkande sänds över till Sverige enligt EU-förordningen. I paragrafen anvisas den verkställande myndigheten avseende beslut om förverkande. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.2. Genom paragrafen utses Kronofogdemyndigheten att vara verkställande myndighet när ett utländskt beslut om förverkande sänds över till Sverige för erkännande och verkställighet här. Den verkställande myndigheten är behörig myndighet att erkänna beslutet om förverkande och att säkerställa att det verkställs i enlighet med EU-förordningen och de förfaranden som enligt nationell rätt är tillämpliga på förverkande av egendom (artikel 2.9). Den verkställande myndigheten ska därutöver bl.a. samråda med den utfärdande myndigheten i olika frågor (se t.ex. artiklarna 19.2 och 25) samt ta emot och lämna underrättelser av olika slag (se t.ex. artiklarna 16.3, 20.4 och 22.1). Beslut om erkännande och verkställighet 3 § Ett beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 18.1 i EU-förordningen ska innehålla uppgift om det belopp eller den egendom som verkställigheten ska avse. Av beslutet om erkännande och verkställighet ska det i förekommande fall även framgå om en överenskommelse enligt artikel 18.2 i EU-förordningen har ingåtts, med angivande av beloppet, och om uppskov med verkställigheten har beslutats enligt artikel 21.1 i EU-förordningen. Ett beslut om erkännande och verkställighet ska delges den som beslutet gäller mot. Om Kronofogdemyndigheten beslutar om uppskov med verkställigheten enligt artikel 21.1 a i EU-förordningen, behöver delgivning inte ske så länge skälen för uppskovet består. Beslutet om erkännande och verkställighet gäller omedelbart. I paragrafen finns närmare bestämmelser om det beslut om erkännande och verkställighet som ska meddelas enligt artikel 18.1 i EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 10.4. Ett beslut om förverkande som har sänts över till Sverige enligt artikel 14 i EU-förordningen ska erkännas och verkställas här såvida inte någon av vägransgrunderna i artikel 19.1 eller grunderna för uppskov i artikel 21.1 är tillämplig. Kronofogdemyndighetens beslut att erkänna och verkställa beslutet om förverkande benämns i förordningen som ett beslut om erkännande och verkställighet (se t.ex. artiklarna 20.1, 20.2 och 33.1). Av första stycket följer att det av beslutet om erkännande och verkställighet ska framgå vilket belopp eller vilken egendom som verkställigheten ska avse. Beloppet som anges i beslutet om erkännande och verkställighet kommer i regel att vara detsamma som det som framgår av det översända intyget. Att beloppet kan räknas om till svensk valuta följer av artikel 18.3 i EU-förordningen. Skulle förändringar som föranleder behov av justeringar ske, t.ex. att en del av beloppet verkställts i en annan stat, ska den utfärdande myndigheten omedelbart underrätta Kronofogdemyndigheten om det (artikel 16.3 b och c samt artikel 18.4). Vid Kronofogdemyndighetens handläggning av frågan om erkännande och verkställighet är förvaltningslagens (2017:900) bestämmelser tillämpliga, om inte annat följer av EU-förordningen eller de bestämmelser som kompletterar den. Det innebär t.ex. att 31 och 32 §§ i den lagen om dokumentation och motivering av beslut gäller. Av andra stycket följer att om en överenskommelse enligt artikel 18.2 har ingåtts, ska det framgå av beslutet om erkännande och verkställighet. Även det belopp som överenskommits ska då anges. Om Kronofogdemyndigheten i samband med att frågan om erkännande och verkställighet prövas fattar beslut om att skjuta upp verkställigheten enligt artikel 21.1, ska också det framgå av beslutet om erkännande och verkställighet. I tredje stycket anges att ett beslut om erkännande och verkställighet ska delges. Vid delgivning gäller delgivningslagen (2010:1932). Om Kronofogdemyndigheten har beslutat att skjuta upp verkställigheten enligt artikel 21.1 a i EU-förordningen för att undvika att skada en pågående brottsutredning, behöver delgivning inte ske förrän grunden för uppskovet har upphört. Av fjärde stycket följer att ett beslut om erkännande och verkställighet gäller så snart det har meddelats. Om inte beslut om uppskov har meddelats enligt artikel 21, kan exekutiva åtgärder således inledas utan hinder av att beslutet har överklagats enligt 5 §. Efterföljande beslut om att inte verkställa beslutet om förverkande 4 § Ett beslut om erkännande och verkställighet ska upphöra att gälla om Kronofogdemyndigheten, sedan beslutet har meddelats, beslutar att inte verkställa beslutet om förverkande med stöd av artikel 19, 22.3 eller 27.3 i EU-förordningen. Verkställighetsåtgärder som har gjorts ska då återgå så långt det är möjligt. Paragrafen innehåller regler om vad som gäller när Kronofogdemyndigheten, efter att ett beslut om erkännande och verkställighet har meddelats, beslutar att ställa in verkställigheten. Övervägandena finns i avsnitt 10.5. Sedan ett beslut om erkännande och verkställighet har fattats kan nya omständigheter framkomma eller förhållandena på annat sätt förändras, med följden att verkställigheten inte ska fortsätta. Så kan vara fallet om det framkommer att det enligt artikel 19 i EU-förordningen föreligger skäl att vägra verkställighet, om den utfärdande myndigheten återkallar beslutet om förverkande enligt artikel 27 eller om det på grund av omständigheter som anges i artikel 22 visar sig vara omöjligt att verkställa beslutet. När Kronofogdemyndigheten i ett sådant fall beslutar att inte verkställa beslutet om förverkande, ska beslutet om erkännande och verkställighet upphöra att gälla. Om verkställighetsåtgärder har hunnit vidtas ska dessa återgå så långt det är möjligt. I detta avseende gäller samma förfarande som när en exekutionstitel upphävs, se 3 kap. 22 § utsökningsbalken. Om ett beslut om erkännande och verkställighet upphävs endast till viss del, får verkställighetens återgång anpassas därefter. Överklagande 5 § Kronofogdemyndighetens beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 18.1 i EU-förordningen får överklagas till tingsrätten. Andra beslut som fattas av Kronofogdemyndigheten med stöd av EU-förordningen eller den här lagen får inte överklagas. Behörig tingsrätt är den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken ska pröva ett överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. Vid handläggningen i domstol tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. Om rätten upphäver ett beslut om erkännande och verkställighet, ska de verkställighetsåtgärder som har gjorts återgå så långt det är möjligt. I paragrafen finns bestämmelser om möjligheterna att överklaga Kronofogdemyndighetens beslut och om handläggningen i domstol. Övervägandena finns i avsnitt 10.6. Kronofogdemyndighetens beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 18.1 i EU-förordningen får, enligt första stycket första meningen, överklagas till tingsrätten. Detta är alltså en särreglering i förhållande till 40 § förvaltningslagen enligt vilken myndighetsbeslut ska överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Kronofogdemyndighetens övriga beslut enligt EU-förordningen eller den här lagen får inte överklagas. Exempel på sådana beslut är myndighetens beslut att vägra erkännande och verkställighet enligt artikel 19, att meddela uppskov med verkställigheten enligt artikel 21 och att ställa in verkställigheten sedan den utfärdande myndigheten återkallat beslutet om förverkande enligt artikel 27. I övrigt gäller förvaltningslagens bestämmelser om överklagande. Det innebär bl.a. följande. Ett överklagande ska vara skriftligt och ges in till Kronofogdemyndigheten, som ska pröva om det har kommit in i rätt tid (43 och 45 §§). Ett överklagande ska ha kommit in till Kronofogdemyndigheten inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet (44 §). Om överklagandet har kommit in för sent ska Kronofogdemyndigheten avvisa det (45 §). Om överklagandet inte avvisas ska Kronofogdemyndigheten skicka överklagandet, beslutet om erkännande och verkställighet samt övriga handlingar i målet till tingsrätten (46 §). Beslut som Kronofogdemyndigheten fattar under verkställigheten med stöd av utsökningsbalken kan dock överklagas enligt 18 kap. i den balken. Av andra stycket följer att behörig tingsrätt är den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken ska pröva ett överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. Vilken domstol som är behörig i det enskilda fallet framgår av 17 kap. 1 § utsökningsförordningen. Enligt tredje stycket gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden vid domstolens handläggning av ett överklagande. Det innebär bl.a. att Kronofogdemyndigheten blir motpart i domstolen (11 §), att ett ärende som utgångspunkt inte får avgöras utan att den som är part har fått kännedom om en uppgift som tillförts ärendet (22 §) och att tingsrättens beslut kan överklagas till hovrätten (39 §). I fjärde stycket anges att verkställighetsåtgärder som har gjorts ska återgå så långt det är möjligt, om rätten upphäver Kronofogdemyndighetens beslut om erkännande och verkställighet. I detta avseende gäller samma förfarande som när en exekutionstitel upphävs, se 3 kap. 22 § utsökningsbalken. Om ett beslut om erkännande och verkställighet upphävs endast till viss del, får verkställighetens återgång anpassas därefter. Förfogande över förverkad egendom 6 § Egendom som erhållits vid verkställigheten och som kan befaras komma till brottslig användning eller annars är olämplig för försäljning får inte säljas enligt artikel 30.6 a i EU-förordningen. Om egendom som erhållits vid verkställigheten utgör ett sådant kulturföremål för vilket en ansökan om utförseltillstånd enligt 5 kap. kulturmiljölagen (1988:950) har avslagits eller vid en prövning skulle ha avslagits, får egendomen inte återställas till ett brottsoffer i en annan stat eller överföras till den utfärdande staten enligt artikel 30.2 eller 30.6 b i EU-förordningen. I paragrafen finns kompletterande bestämmelser till artikel 30 i EU-förordningen om att förverkad egendom i vissa fall inte får säljas eller överföras till en annan stat. Övervägandena finns i avsnitt 10.7. Av första stycket följer att en försäljning enligt artikel 30.6 a av egendom som erhållits till följd av verkställigheten av beslutet om förverkande inte får ske när egendomen kan befaras komma till brottslig användning eller annars är olämplig för försäljning. Exempel på sådana situationer är när egendomen avser piratkopior eller varumärkesförfalskade produkter. Det kan också röra egendom som typiskt sett utgör ett brottsverktyg. Enligt artikel 28.4 i EU-förordningen behöver den verkställande staten varken sälja eller överlämna egendom som utgör ett kulturföremål enligt definitionen i artikel 2.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/60/EU om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012. Bestämmelser som syftar till att skydda kulturföremål som är av så stor betydelse för kulturarvet i Sverige att de inte får lämna landet finns i 5 kap. kulturmiljölagen (1988:950). I andra stycket anges att kulturföremål för vilka en ansökan om utförseltillstånd enligt 5 kap. i den lagen har avslagits eller som vid en prövning skulle ha avslagits och därför inte får lämna landet, inte får återställas till ett brottsoffer i en annan stat enligt artikel 30.2 i EU-förordningen eller överföras till den utfärdande staten enligt artikel 30.6 b i förordningen. Eftersom Kronofogdemyndigheten inte har tillgång till information om vilka utförseltillståndsansökningar som har avslagits och inte heller har förutsättningar att bedöma om en ansökan om utförseltillstånd för ett sådant föremål vid en prövning skulle ha avslagits, kommer myndigheten att, i likhet med vad som i dag gäller vid tillämpning av 3 kap. 17 § fjärde stycket lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen, vara hänvisad till att samråda med Riksantikvarieämbetet. Om det inte är möjligt att enligt artikel 30.6 a eller b i EU-förordningen sälja eller överföra den egendom som erhållits till följd av verkställigheten, får Kronofogdemyndigheten i stället falla tillbaka på svensk lagstiftning (artikel 30.6 c). Det innebär bl.a. att lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. blir tillämplig. Enligt 5 § i den lagen ska egendom som kan befaras komma till brottslig användning eller annars är olämplig för försäljning oskadliggöras. Egendom som inte kan säljas får, enligt 6 § samma lag, förstöras. 7 § Beslut enligt artikel 30.6 i EU-förordningen om förfogande över egendom som erhållits vid verkställigheten fattas av Kronofogdemyndigheten. I paragrafen föreskrivs att det är Kronofogdemyndigheten som fattar beslut enligt artikel 30.6 i EU-förordningen. Det innebär bl.a. att det är den myndigheten som beslutar huruvida egendomen ska säljas, överlämnas till den utfärdande staten eller förfogas över på något annat sätt enligt svensk rätt. Övervägandena finns i avsnitt 10.7. 14.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. 1 § En dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge, varigenom dömts till böter eller förverkande av egendom eller i brottmål utdömts ersättning för rättegångskostnad, får på begäran verkställas i Sverige. Det som sägs i första stycket ska också gälla beslut, som i någon av nämnda stater till tryggande av anspråk på böter, förverkande av egendom, skadestånd eller ersättning för rättegångskostnad meddelats i fråga om kvarstad eller beslag av egendom tillhörande någon som är misstänkt för brott. I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall. Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i 1. lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och 3. lagen (2020:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. I paragrafen finns bestämmelser om att en dom som meddelats i en annan nordisk stat avseende bl.a. böter och förverkande får verkställas i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. I andra stycket tas begreppet skingringsförbud bort eftersom begreppet inte längre används i svensk rätt. I fjärde stycket tas en upplysning in om att det i EU-förordningen och i den lag som kompletterar förordningen finns bestämmelser om verkställighet av beslut om förverkande. Vidare ändras rubriken på den lag som det hänvisas till i första punkten. Paragrafen ändras även språkligt. 14.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom 1 § Om det påkallas av en överenskommelse som Sverige ingått med främmande stat får regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som i den främmande staten dömts ut eller beslutats efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten ålagts eller beslutats av en annan myndighet än domstol, får verkställas i Sverige enligt denna lag. I samband med förordnande enligt första stycket får regeringen, om det påkallas eller annars föranleds av överenskommelsen, förordna att verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, som dömts ut eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av en annan svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, får anförtros åt en myndighet i den främmande staten. Detta gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om överlämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård. I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall. Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i 1. lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och 3. lagen (2020:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. I paragrafen finns bestämmelser om att regeringen får förordna om verkställighet i Sverige av bl.a. utländska beslut om förverkande och om att verkställigheten av svenska sådana beslut får anförtros en utländsk myndighet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. I fjärde stycket tas en upplysning in om att det i EU-förordningen och i den lag som kompletterar förordningen finns bestämmelser om verkställighet av beslut om förverkande. Vidare ändras rubriken på den lag som det hänvisas till i första punkten. Paragrafen ändras även språkligt. 14.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut 1 kap. 1 a § Denna lag gäller inte om någon av följande författningar är tillämplig: - lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder, - Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, eller - lagen (2020:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. Paragrafen innehåller en bestämmelse om att lagen inte gäller i vissa fall. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. I förhållande till de medlemsstater som är bundna av EU-förordningen ska, i fråga om beslut om frysning som syftar till att säkra ett framtida förverkande, förordningen och de kompletterande bestämmelser till förordningen som förslås i svensk rätt tillämpas i stället för den här lagen (se artikel 39 i EU-förordningen). EU-förordningen är bindande för samtliga medlemsstater förutom Danmark och Irland. Regler om erkännande och verkställighet av s.k. bevisbeslag regleras i lagen om en europeisk utredningsorder. 2 kap. 5 § I lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns bestämmelser om förfarandet vid verkställighet utomlands av förverkandebeslut, som avser egendom som omfattas av ett frysningsbeslut som har översänts enligt 2 §. I paragrafen, som innehåller en upplysning om i vilka lagar det finns bestämmelser om förfarandet vid verkställighet utomlands av vissa förverkandebeslut, ändras rubriken på en av de lagar som det hänvisas till. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. 3 kap. 11 § När ett frysningsbeslut ska verkställas enligt 6 § 2 får åklagaren, under de förutsättningar som anges i 26 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken, ta egendom i förvar till dess frysningsbeslutet har verkställts. Husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får då göras enligt reglerna i 28 kap. samma balk. Om egendom tas i förvar ska 26 kap. 3 a och 3 b §§ rättegångsbalken tillämpas. Egendom får tas i förvar enligt första stycket även om den gärning som frysningsbeslutet avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag. Detsamma gäller i fråga om att göra husrannsakan, om det för gärningen kan dömas till fängelse i den andra medlemsstaten. Paragrafen innehåller bestämmelser som kan tillämpas när ett frysningsbeslut ska verkställas med tillämpning av bestämmelserna om kvarstad i brottmål. Ändringarna i paragrafen är föranledda av ändringar som gjorts angående förvar i 26 och 28 kap. rättegångsbalken. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.3. Bestämmelserna i första stycket ändras så att det framgår att det, i likhet med vad som gäller enligt 26 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken, inte bara är lös egendom som får tas i förvar och att ett krav på proportionalitet gäller. Vidare införs en ny bestämmelse som innebär att åklagaren, eller den myndighet som åklagaren anlitar biträde av, har motsvarande möjlighet som i en svensk förundersökning att använda sig av vissa tvångsmedel för att söka efter föremål som kan tas i förvar. Andra stycket, som är nytt, innehåller en hänvisning till 26 kap. 3 a § rättegångsbalken, vilket bl.a. innebär att det föremål som har tagits i förvar kan lämnas kvar i innehavarens besittning. Detta förutsätter dock att det kan ske utan att föremålet går förlorat. Om beslutet avser en fordran eller någon annan rättighet ska gäldenären eller annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Kronofogdemyndigheten. Hänvisningen till 26 kap. 3 b § i samma balk innebär att det ska föras protokoll över förvaret. Om den vars egendom tas i förvar inte är närvarande vid åtgärden, ska denne underrättas utan dröjsmål. Av tredje stycket, som är nytt, följer att egendom kan tas i förvar och husrannsakan användas utan hinder av att det inte föreligger dubbel straffbarhet. I fråga om förvar är detta bara ett förtydligande i förhållande till vad som hittills gällt. Ett krav för att husrannsakan ska få göras är att det i den andra staten kan följa fängelse för den gärning som frysningsbeslutet avser. För att vidta åtgärderna kroppsvisitation eller kroppsbesiktning krävs dock att det föreligger dubbel straffbarhet. En motsvarande reglering i fråga om beslag finns i 10 § tredje stycket. 19 § En verkställighet i Sverige av ett beslut om förverkande av egendom som är föremål för verkställighet enligt denna lag handläggs och prövas enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller enligt lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall. Något beslut om beslag eller kvarstad ska inte meddelas i ett sådant ärende. En ansökan eller ett beslut om förverkande enligt första stycket får skickas till den åklagare som har handlagt ärendet enligt denna lag. Åklagaren ska 1. vidarebefordra beslutet om förverkande till Kronofogdemyndigheten, om beslutet har sänts över av en myndighet i en annan medlemsstat enligt lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall, 2. vidarebefordra ansökan till Kronofogdemyndigheten, om ansökan har gjorts av en myndighet i Danmark eller Finland enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., och 3. vidarebefordra ansökan till Justitiedepartementet, om ansökan har gjorts enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Om rätten i ett ärende enligt andra stycket 3 beslutar att egendom ska förklaras förverkad, ska rätten samtidigt pröva om verkställigheten av frysningsbeslutet ska bestå till dess att beslutet om förverkande vinner laga kraft. Paragrafen innehåller bl.a. upplysningar om enligt vilka lagar beslut om förverkande av egendom som är föremål för verkställighet enligt lagen handläggs och prövas och till vilken myndighet åklagaren ska vidarebefordra en ansökan eller ett beslut om förverkande. I första och andra styckena ändras rubriken på en av de lagar som det hänvisas till. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. 14.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen 1 kap. 1 a § Denna lag gäller inte om Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande och lagen (2020:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande är tillämpliga. Paragrafen, som är ny, innehåller en bestämmelse om att lagen inte gäller i vissa fall. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. I förhållande till de medlemsstater som är bundna av EU-förordningen ska förordningen och de kompletterande bestämmelser till den som förslås i svensk rätt tillämpas i stället för den här lagen (se artikel 39 i EU-förordningen). EU-förordningen är bindande för samtliga medlemsstater förutom Danmark och Irland. 14.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder 2. Lagen tillämpas inte i fråga om ett ärende enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar eller lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall som har inletts före ikraftträdandet eller vid en tidpunkt då den andra medlemsstaten inte har genomfört Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området, i den ursprungliga lydelsen. I övergångsbestämmelsen ändras rubriken på en av de lagar som det hänvisas till. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande Sammanfattning av promemorian (Ds 2019:28) I promemorian lämnas förslag till kompletterande bestämmelser till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. Genom EU-förordningen införs nya regler om att beslut om frysning och beslut om förverkande som har utfärdats i en medlemsstat ska erkännas och verkställas i en annan medlemsstat. I promemorian föreslås bl.a. att det ska införas en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen, vilken ska möjliggöra förordningens tillämpning i Sverige. Den föreslagna lagen innehåller bestämmelser om både de fall när svenska beslut sänds över till en annan medlemsstat för erkännande och verkställighet där och när utländska beslut översänds till Sverige för erkännande och verkställighet här. Förslagen innebär bl.a. att åklagare under vissa förutsättningar ska kunna fatta beslut om beslag eller penningbeslag trots att egendomen i fråga inte är tillgänglig vid beslutstidpunkten och att vissa särskilda förfaranden ska tillämpas när ett utländskt beslut om frysning ska verkställas i Sverige. I lagen utses åklagare att vara såväl den myndighet som översänder ett svenskt beslut om frysning till en annan medlemsstat, som den myndighet som erkänner och ansvarar för verkställigheten av ett utländskt sådant beslut som översänts till Sverige. Kronofogdemyndigheten föreslås ha motsvarande roll i fråga om beslut om förverkande. Författningsförslagen föreslås träda i kraft den 19 december 2020. Promemorians lagförslag Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Allmänna bestämmelser 1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, i denna lag kallad EU-förordningen. 2 § Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU-förordningen. 3 § För andra brott än de som avses i artikel 3.1 i EU-förordningen får erkännande och verkställighet i Sverige av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande vara villkorat av om de gärningar som föranlett beslutet om frysning eller beslutet om förverkande utgör ett brott enligt svensk rätt. 2 kap. När Sverige är utfärdande stat av beslut om frysning Utfärdande myndighet 1 § Åklagare är utfärdande myndighet avseende beslut om frysning som sänds över till en annan medlemsstat enligt EU-förordningen. Beslut i Sverige om beslag och penningbeslag enligt denna lag 2 § En åklagare får besluta om beslag av ett föremål trots att det inte är tillgängligt vid beslutet, om föremålet 1. skäligen kan antas vara förverkat på grund av brott, och 2. kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU-förordningen. Det som sägs om föremål i första stycket gäller också skriftlig handling. I fråga om beslag av en skriftlig handling eller av sådan egendom som avses i 27 kap. 3 § rättegångsbalken gäller även de förutsättningar som anges i 27 kap. 2 och 3 §§ samma balk. 3 § En åklagare får besluta om beslag av egendom i form av pengar, fordran eller någon annan rättighet som skäligen kan antas vara föremål för brott enligt lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall eller lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott, eller av ett motsvarande värde (penningbeslag), trots att egendomen i fråga inte är tillgänglig vid beslutet, om egendomen 1. skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott, och 2. kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU-förordningen. 4 § Beslag enligt 2 och 3 §§ får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Beslag som har beslutats med stöd av 2 eller 3 § får inte verkställas i Sverige. Alternativa åtgärder 5 § Åklagaren får inte lämna samtycke till att ett beslut om frysning som har sänts över till en annan medlemsstat verkställs genom alternativa åtgärder enligt artikel 23.3 i EU-förordningen. Det efterföljande förfarandet 6 § När ett beslut som avses i 2 eller 3 § har verkställts i en annan medlemsstat, gäller följande bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken: - 2 § fjärde stycket om åklagarens skyldighet att anmäla verkställt beslag av ett skriftligt meddelande, - 4 a § om utlämnande av föremål till målsägande eller någon annan som trätt i dennes ställe, - 6 § första stycket om rättens prövning, - 7 § om tid för åtals väckande, - 8 § första, andra och fjärde styckena om hävande av beslag, - 11 § om underrättelseskyldighet, och - 13 § om protokoll och om rätt för den som drabbats av ett beslag att få ett bevis om beslaget. När brottmålet avgörs, ska rätten med tillämpning av 27 kap. 8 § femte stycket rättegångsbalken pröva om beslaget eller penningbeslaget fortfarande ska bestå. 7 § Rätten får, på yrkande av åklagaren, i en dom förordna att ett beslut om beslag eller penningbeslag enligt 2 eller 3 § eller ett beslut om kvarstad till säkerhet för beslut om förverkande ska gälla under viss tid efter det att domen har fått laga kraft, dock längst till dess att beslutet om förverkande har verkställts i den andra staten. 3 kap. När Sverige är utfärdande stat av beslut om förverkande Utfärdande myndighet 1 § Kronofogdemyndigheten är utfärdande myndighet avseende beslut om förverkande som sänds över till en annan medlemsstat enligt EU-förordningen. Alternativa åtgärder 2 § Kronofogdemyndigheten får inte lämna samtycke till att ett beslut om förverkande som har sänts över till en annan medlemsstat verkställs genom alternativa åtgärder enligt artikel 23.3 i EU-förordningen. Det efterföljande förfarandet 3 § Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet att lämna samtycke enligt artikel 30.6 d i EU-förordningen och att ingå överenskommelse enligt artikel 30.7 i förordningen. 4 kap. Erkännande och verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om frysning Intyg 1 § Ett intyg om frysning som sänds över till Sverige i enlighet med artikel 4.1 i EU-förordningen ska åtföljas av det beslut om frysning som intyget avser. Intyget ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska. Verkställande myndighet 2 § Åklagare är verkställande myndighet av ett beslut om frysning som har sänts över till Sverige enligt EU-förordningen. Beslut om erkännande och verkställighet 3 § Ett beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 7.1 i EU-förordningen ska innehålla uppgift om huruvida beslutet om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål. Av beslutet om erkännande och verkställighet ska det i förekommande fall även framgå om uppskov med verkställigheten har beslutats enligt artikel 10.1 i EU-förordningen. Motivering av beslut 4 § Åklagarens beslut i fråga om erkännande och verkställighet ska innehålla skälen för beslutet. Detsamma gäller åklagarens beslut i fråga om att återställa fryst egendom enligt artikel 29.2 i EU-förordningen och om att avbryta, skjuta upp eller ställa in verkställigheten. Förfarandet vid verkställigheten 5 § När ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag får husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning göras enligt reglerna i 28 kap. rättegångsbalken. Om beslutet om frysning avser en försändelse som väntas komma in till ett befordringsföretag, får åklagaren begära att rätten beslutar om att försändelsen, när den kommer in, ska hållas kvar till dess att verkställighet har skett. Bestämmelserna i 27 kap. 9 § andra stycket och tredje stycket första meningen rättegångsbalken ska då tillämpas. Behörig domstol är den tingsrätt inom vars domkrets åtgärden ska vidtas. Om det kan befaras att det skulle medföra en fördröjning av väsentlig betydelse för utredningen i den andra medlemsstaten att inhämta rättens beslut enligt andra stycket, får ett sådant beslut meddelas av åklagaren. Bestämmelserna i 27 kap. 9 a § första stycket andra meningen samt andra och tredje styckena rättegångsbalken ska då tillämpas. 6 § När ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om kvarstad i brottmål får åklagaren, under de förutsättningar som anges i 26 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken, ta egendom i förvar till dess beslutet om frysning har verkställts. Husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får då göras enligt reglerna i 28 kap. samma balk. Om egendom tas i förvar ska 26 kap. 3 a och 3 b §§ rättegångsbalken tillämpas. 7 § De åtgärder som anges i 5 och 6 §§ får vidtas även om den gärning som beslutet om frysning avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag, om det för gärningen kan dömas till fängelse i den andra medlemsstaten. 8 § Åklagaren får anlita biträde av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket eller Kustbevakningen när ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag eller penningbeslag och när egendom ska tas i förvar enligt 6 §. Avbruten eller inställd verkställighet 9 § Om verkställigheten av ett beslut om frysning avbryts eller ställs in med stöd av artikel 8.4, 12.2, 13.3 eller 27.3 i EU-förordningen, ska beslutet om erkännande och verkställighet upphöra att gälla. Samma förfarande ska då tillämpas som när motsvarande åtgärd har hävts under en svensk förundersökning eller rättegång. Första stycket gäller även när verkställigheten avbryts med stöd av artikel 12.1 därför att beslutet om frysning inte längre är verkställbart eller erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande vägras. Återställande av fryst egendom enligt artikel 29 i EU-förordningen 10 § Om åklagaren beslutar att återställa fryst egendom till ett brottsoffer enligt artikel 29.2 i EU-förordningen, ska en underrättelse om beslutet genast sändas till den hos vilken verkställighet av beslutet om frysning har skett. Egendomen får återställas först tre veckor efter det att en sådan underrättelse har översänts. Om den hos vilken verkställighet av beslutet om frysning har skett medger det får dock egendomen återställas omedelbart. Detsamma gäller om domstol fastställer åklagarens beslut att återställa egendom enligt artikel 29.2 i EU-förordningen. Prövning i domstol 11 § När ett beslut om frysning har verkställts, får den som drabbats av åtgärden begära prövning i domstol av åklagarens beslut 1. i fråga om erkännande och verkställighet enligt artiklarna 7.1 och 8.4 i EU-förordningen, och 2. om att återställa fryst egendom till ett brottsoffer enligt artikel 29.2 i EU-förordningen. 12 § När en begäran enligt 11 § har kommit in, ska rätten så snart som möjligt hålla en förhandling i ärendet, om inte en förhandling uppenbart skulle sakna betydelse för domstolens prövning. Vid en förhandling ska 24 kap. 17 § andra stycket rättegångsbalken tillämpas. I de fall som avses i 11 § 2 ska den som åklagaren har beslutat att återställa egendomen till underrättas om förhandlingen. 13 § Om verkställighet av ett beslut om frysning har skett med stöd av 27 kap. 2 § andra stycket 2-8 rättegångsbalken, ska åklagaren utan dröjsmål anmäla verkställigheten till rätten för prövning av beslutet om erkännande och verkställighet. I anmälan ska skälen för åtgärden anges. Rätten ska skyndsamt pröva ärendet. 14 § Behörig domstol enligt 11 och 13 §§ är den tingsrätt inom vars domkrets beslutet om frysning har verkställts. Vid handläggningen i domstol tillämpas bestämmelserna om domstols handläggning i brottmål. Om rätten upphäver ett beslut om erkännande och verkställighet, ska samma förfarande tillämpas som när motsvarande åtgärd har hävts under en svensk förundersökning eller rättegång. 5 kap. Erkännande och verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om förverkande Intyg 1 § Ett intyg om förverkande som sänds över till Sverige med stöd av artikel 14.1 i EU-förordningen ska åtföljas av det beslut om förverkande som intyget avser. Intyget ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska. Verkställande myndighet 2 § Kronofogdemyndigheten är verkställande myndighet av ett beslut om förverkande som har sänts över till Sverige enligt EU-förordningen. Överenskommelse om förverkande av värdet av specifik egendom 3 § Kronofogdemyndigheten får ingå en överenskommelse med den utfärdande myndigheten enligt artikel 18.2 i EU-förordningen, om det är lämpligt i det enskilda fallet. Beslut om erkännande och verkställighet 4 § Ett beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 18.1 i EU-förordningen ska innehålla uppgift om det belopp eller den egendom som verkställigheten ska avse. Av beslutet om erkännande och verkställighet ska det i förekommande fall även framgå om det har ingåtts en sådan överenskommelse med den utfärdande myndigheten som avses i artikel 18.2 i EU-förordningen, med angivande av beloppet, och om uppskov med verkställighet har beslutats enligt artikel 21 i EU-förordningen. Ett beslut om erkännande och verkställighet ska delges den mot vilken beslutet gäller. Om Kronofogdemyndigheten beslutar om uppskov med verkställigheten enligt artikel 21.1 a i EU-förordningen, behöver delgivning inte ske så länge skälen för uppskovet består. Beslutet om erkännande och verkställighet gäller omedelbart. Efterföljande beslut om att inte verkställa beslutet om förverkande 5 § Om Kronofogdemyndigheten, sedan ett beslut om erkännande och verkställighet har meddelats, med stöd av artikel 19, 22.3 eller 27.3 i EU-förordningen beslutar att inte verkställa beslutet om förverkande, ska beslutet om erkännande och verkställighet upphöra att gälla. Verkställighetsåtgärder som har gjorts ska då återgå så långt det är möjligt. Överklagande 6 § Kronofogdemyndighetens beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 18.1 i EU-förordningen får överklagas till tingsrätten. Andra beslut som fattas av Kronofogdemyndigheten med stöd av EU-förordningen eller den här lagen får inte överklagas. Behörig tingsrätt är den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken ska pröva ett överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. Vid handläggningen i domstol tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. Om rätten upphäver ett beslut om erkännande och verkställighet, ska de verkställighetsåtgärder som har vidtagits återgå så långt det är möjligt. 7 § För överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut i frågor som rör verkställighet gäller 18 kap. utsökningsbalken. Förfogande över förverkad egendom 8 § Egendom som erhållits vid verkställigheten och som kan befaras komma till brottslig användning eller annars är olämplig för försäljning får inte säljas enligt artikel 30.6 a i EU-förordningen. Om egendom som erhållits vid verkställigheten utgör ett sådant kulturföremål för vilket en ansökan om utförseltillstånd enligt 5 kap. kulturmiljölagen (1988:950) har avslagits eller vid en prövning skulle ha avslagits, får egendomen inte överlämnas till en annan stat. 9 § Beslut enligt artikel 30.6 i EU-förordningen om förfogande över egendom som erhållits vid verkställigheten meddelas av Kronofogdemyndigheten. Kronofogdemyndigheten är också behörig myndighet att ingå överenskommelse enligt artikel 30.7. Denna lag träder i kraft den 19 december 2020. Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § I Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömts till böter eller förverkande av egendom eller i brottmål utdömts ersättning för rättegångskostnad, får på begäran verkställas här i riket. Vad som nu sagts ska också gälla beslut, som i någon av nämnda stater till tryggande av anspråk på böter, förverkande av egendom, skadestånd eller ersättning för rättegångskostnad meddelats angående kvarstad, skingringsförbud eller beslag av egendom tillhörande för brott misstänkt. En i Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömts till böter eller förverkande av egendom eller i brottmål utdömts ersättning för rättegångskostnad, får på begäran verkställas i Sverige. Det som sägs i första stycket ska också gälla beslut, som i någon av nämnda stater till tryggande av anspråk på böter, förverkande av egendom, skadestånd eller ersättning för rättegångskostnad meddelats i fråga om kvarstad eller beslag av egendom tillhörande någon som är misstänkt för brott. I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall. I lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall. Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i 1. lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och 3. lagen (2020:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. Denna lag träder i kraft den 19 december 2020. Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § I den mån det påkallas av överenskommelse som Sverige ingått med främmande stat får regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som i den främmande staten ådömts eller beslutats efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten ålagts eller beslutats av annan myndighet än domstol, får verkställas i Sverige enligt denna lag. I samband med förordnande enligt första stycket får regeringen, i den mån det påkallas eller eljest föranleds av överenskommelsen, förordna att verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, som ådömts eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av annan svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, får anförtros åt myndighet i den främmande staten. Vad som har sagts nu gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om överlämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård. I den mån det påkallas av en överenskommelse som Sverige ingått med främmande stat får regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som i den främmande staten ådömts eller beslutats efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten ålagts eller beslutats av en annan myndighet än domstol, får verkställas i Sverige enligt denna lag. I samband med förordnande enligt första stycket får regeringen, i den mån det påkallas eller eljest föranleds av överenskommelsen, förordna att verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, som ådömts eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av en annan svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, får anförtros åt en myndighet i den främmande staten. Detta gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om överlämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård. I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall. I lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall. Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i 1. lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och 3. lagen (2020:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. Denna lag träder i kraft den 19 december 2020. Förslag till lag om ändring i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut dels att rubriken till lagen samt 3 kap. 11 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 1 kap. 1 b §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Lag om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut Föreslagen lydelse Lag om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall 1 kap. 1 b § I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande och lagen (2020:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande finns bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om frysning inom EU. 3 kap. 11 § När ett frysningsbeslut skall verkställas enligt 6 § 2 får åklagaren ta lös egendom i förvar till dess frysningsbeslutet har verkställts. När ett frysningsbeslut ska verkställas enligt 6 § 2 får åklagaren ta egendom i förvar till dess frysningsbeslutet har verkställts. Husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får då göras i enlighet med 28 kap. rättegångsbalken. Om egendom tas i förvar ska 26 kap. 3 a och 3 b §§ rättegångsbalken tillämpas. Husrannsakan får göras enligt första stycket även om den gärning som frysningsbeslutet avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag, om det för gärningen kan dömas till fängelse i den andra medlemsstaten. Denna lag träder i kraft den 19 december 2020. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen dels att rubriken till lagen samt 3 kap. 18 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 1 kap. 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Lag om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen Föreslagen lydelse Lag om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall 1 kap. 1 a § I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande och lagen (2020:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande finns bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom EU. 3 kap. 18 § Influtna medel tillfaller svenska staten om beloppet understiger 10 000 euro. I övriga fall ska influtna medel fördelas lika mellan den svenska staten och den andra medlemsstaten. Regeringen får, efter överenskommelse med den andra medlemsstaten, besluta om en annan fördelning än den som anges i första stycket. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, får efter överenskommelse med den andra medlemsstaten besluta om en annan fördelning än den som anges i första stycket. Denna lag träder i kraft den 19 december 2020. Förteckning över remissinstanserna Följande remissinstanser har inkommit med yttrande över promemorian: Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Datainspektionen, Domstolsverket, Ekobrottsmyndigheten, Justitiekanslern, Kronofogdemyndigheten, Kustbevakningen, Linköpings tingsrätt, Malmö tingsrätt, Nacka tingsrätt, Polismyndigheten, Riksantikvarieämbetet, Riksdagens ombudsmän, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Säkerhetspolisen, Tullverket och Åklagarmyndigheten. Civil Rights Defenders och Föreningen Sveriges kronofogdar har beretts tillfälle att yttra sig men har avstått. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Allmänna bestämmelser 1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, i denna lag kallad EU-förordningen. 2 § Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU-förordningen. 3 § För erkännande och verkställighet i Sverige av ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande får det uppställas krav på att de gärningar som beslutet avser utgör ett brott enligt svensk rätt. Det gäller dock inte för de brott som avses i artikel 3.1 i EU-förordningen. 2 kap. När Sverige är utfärdande stat av beslut om frysning Utfärdande myndighet 1 § Åklagare är utfärdande myndighet när ett svenskt beslut om frysning sänds över till en annan medlemsstat enligt EU-förordningen. Beslut i Sverige om beslag och penningbeslag enligt denna lag 2 § En åklagare får besluta om beslag av ett föremål trots att det inte är tillgängligt vid beslutet, om föremålet 1. skäligen kan antas vara förverkat på grund av brott, och 2. kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU-förordningen. Det som sägs om föremål i första stycket gäller också om skriftlig handling. I fråga om beslag av sådan egendom som avses i 27 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken gäller även de förutsättningar som anges i de paragraferna. 3 § En åklagare får besluta om beslag av egendom i form av pengar, fordran eller någon annan rättighet som skäligen kan antas vara föremål för brott enligt lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall eller lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott, eller av ett motsvarande värde (penningbeslag), trots att egendomen i fråga inte är tillgänglig vid beslutet, om egendomen 1. skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott, och 2. kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden av EU-förordningen. 4 § Beslag enligt 2 eller 3 § får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller de men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Beslag enligt 2 eller 3 § får inte verkställas i Sverige. Verkställighet genom alternativa åtgärder 5 § Åklagaren får inte lämna samtycke till att ett beslut om frysning som har sänts över till en annan medlemsstat verkställs genom alternativa åtgärder enligt artikel 23.3 i EU-förordningen. Det efterföljande förfarandet 6 § När ett beslag enligt 2 eller 3 § har verkställts i den verkställande staten tillämpas följande bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken: - 2 § fjärde stycket om åklagarens skyldighet att anmäla verkställt beslag av ett skriftligt meddelande, - 4 a § om utlämnande av föremål till målsägande eller någon annan som trätt i dennes ställe, - 6 § om rättens prövning, - 7 § om tid för åtals väckande, - 8 § första, andra och fjärde styckena om hävande av beslag, - 11 § om underrättelseskyldighet, och - 13 § om protokoll och om rätt för den som drabbats av ett beslag att få ett bevis om beslaget. När brottmålet avgörs, ska rätten med tillämpning av 27 kap. 8 § femte stycket rättegångsbalken pröva om beslaget eller penningbeslaget fortfarande ska bestå. 7 § När brottmålet avgörs får rätten, på yrkande av åklagaren, i domen förordna att ett beslut om beslag enligt 2 eller 3 § eller ett beslut om kvarstad till säkerhet för beslut om förverkande ska gälla under en viss tid efter det att domen har fått laga kraft, dock längst till dess att beslutet om förverkande har verkställts i den verkställande staten. 3 kap. När Sverige är utfärdande stat av beslut om förverkande Utfärdande myndighet 1 § Kronofogdemyndigheten är utfärdande myndighet när ett svenskt beslut om förverkande sänds över till en annan medlemsstat enligt EU-förordningen. Verkställighet genom alternativa åtgärder 2 § Kronofogdemyndigheten får inte lämna samtycke till att ett beslut om förverkande som har sänts över till en annan medlemsstat verkställs genom alternativa åtgärder enligt artikel 23.3 i EU-förordningen. 4 kap. Erkännande och verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om frysning Intyg 1 § Ett intyg om frysning som sänds över till Sverige i enlighet med artikel 4.1 i EU-förordningen ska åtföljas av det beslut om frysning som intyget avser. Intyget ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska. Verkställande myndighet 2 § Åklagare är verkställande myndighet när ett utländskt beslut om frysning sänds över till Sverige enligt EU-förordningen. Beslut om erkännande och verkställighet 3 § Ett beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 7.1 i EU-förordningen ska innehålla uppgift om det belopp eller den egendom som verkställigheten ska avse och om huruvida beslutet om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål. Av beslutet om erkännande och verkställighet ska det i förekommande fall även framgå om uppskov med verkställigheten har beslutats enligt artikel 10.1 i EU-förordningen. Motivering av beslut 4 § Åklagarens beslut i fråga om erkännande och verkställighet, om avbrytande av verkställigheten enligt artikel 8.4 i EU-förordningen och om återställande av fryst egendom till ett brottsoffer ska innehålla skälen för beslutet. Detsamma gäller åklagarens beslut att skjuta upp, ställa in eller i andra fall avbryta verkställigheten. Förfarandet vid verkställigheten 5 § När ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag får husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning göras med tillämpning av reglerna i 28 kap. rättegångsbalken. Om beslutet om frysning avser en försändelse som väntas komma in till ett befordringsföretag, får åklagaren begära att rätten beslutar om att försändelsen, när den kommer in, ska hållas kvar till dess att verkställighet har skett. Bestämmelserna i 27 kap. 9 § andra stycket och tredje stycket första meningen rättegångsbalken ska då tillämpas. Behörig domstol är den tingsrätt inom vars domkrets åtgärden ska vidtas. Om det kan befaras att det skulle medföra en fördröjning av väsentlig betydelse för utredningen i den utfärdande staten att inhämta rättens beslut enligt andra stycket, får ett sådant beslut meddelas av åklagaren. Bestämmelserna i 27 kap. 9 a § första stycket andra meningen samt andra och tredje styckena rättegångsbalken ska då tillämpas. 6 § När ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om kvarstad i brottmål får åklagaren, under de förutsättningar som anges i 26 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken, ta egendom i förvar till dess beslutet om frysning har verkställts. Husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får då göras enligt reglerna i 28 kap. samma balk. Om egendom tas i förvar ska 26 kap. 3 a och 3 b §§ rättegångsbalken tillämpas. 7 § De åtgärder som anges i 5 och 6 §§ får vidtas även om den gärning som beslutet om frysning avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag, om det för gärningen kan dömas till fängelse i den utfärdande staten. 8 § Åklagaren får anlita biträde av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket eller Kustbevakningen när ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag eller penningbeslag och när egendom ska tas i förvar enligt 6 §. Avbruten eller inställd verkställighet 9 § Om verkställigheten av ett beslut om frysning avbryts eller ställs in med stöd av artikel 8.4, 12.2, 13.3 eller 27.3 i EU-förordningen, ska beslutet om erkännande och verkställighet upphöra att gälla. Samma förfarande ska då tillämpas som när motsvarande åtgärd har hävts under en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål. Första stycket gäller även när verkställigheten avbryts med stöd av artikel 12.1 i EU-förordningen därför att beslutet om frysning inte längre är verkställbart eller erkännande och verkställighet av ett beslut om förverkande vägras. Återställande av fryst egendom enligt artikel 29 i EU-förordningen 10 § Om åklagaren beslutar att återställa fryst egendom till ett brottsoffer enligt artikel 29.2 i EU-förordningen, ska en underrättelse om beslutet genast sändas till den som verkställigheten av beslutet om frysning har skett hos. Egendomen får återställas först tre veckor efter det att underrättelsen har översänts. Om den som verkställigheten av beslutet om frysning har skett hos medger det, får dock egendomen återställas omedelbart. Detsamma gäller om domstol fastställer åklagarens beslut att återställa egendom enligt artikel 29.2 i EU-förordningen. Prövning i domstol 11 § När ett beslut om frysning har verkställts, får den som drabbats av åtgärden begära prövning i domstol av åklagarens beslut om 1. erkännande och verkställighet enligt artikel 7.1 i EU-förordningen, 2. att inte avbryta verkställigheten enligt artikel 8.4 i EU-förordningen, och 3. att återställa fryst egendom enligt artikel 29.2 i EU-förordningen. Begäran om en sådan prövning ska göras skriftligen hos åklagaren, som ska överlämna ärendet till rätten. 12 § När en begäran enligt 11 § har kommit in till rätten, ska rätten så snart det kan ske hålla en förhandling i ärendet, om inte en förhandling uppenbart skulle sakna betydelse för prövningen. Vid en förhandling gäller bestämmelserna i 24 kap. 17 § rättegångsbalken i tillämpliga delar. I de fall som avses i 11 § första stycket 3 ska den som åklagaren har beslutat att återställa egendomen till underrättas om förhandlingen. 13 § Om ett beslut om frysning har verkställts med stöd av 27 kap. 2 § andra stycket 2-8 rättegångsbalken, ska åklagaren utan dröjsmål anmäla verkställigheten till rätten för prövning av beslutet om erkännande och verkställighet. I anmälan ska skälen för verkställigheten anges. Rätten ska skyndsamt pröva ärendet. 14 § Behörig domstol enligt 11 och 13 §§ är den tingsrätt inom vars domkrets beslutet om frysning har verkställts. Vid rättens handläggning tillämpas bestämmelserna i rättegångsbalken om domstols handläggning i brottmål. Om rätten upphäver ett beslut om erkännande och verkställighet, ska samma förfarande tillämpas som när motsvarande åtgärd har hävts under en svensk förundersökning eller rättegång i brottmål. 5 kap. Erkännande och verkställighet i Sverige av ett utländskt beslut om förverkande Intyg 1 § Ett intyg om förverkande som sänds över till Sverige i enlighet med artikel 14.1 i EU-förordningen ska åtföljas av det beslut om förverkande som intyget avser. Intyget ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska. Verkställande myndighet 2 § Kronofogdemyndigheten är verkställande myndighet när ett utländskt beslut om förverkande sänds över till Sverige enligt EU-förordningen. Beslut om erkännande och verkställighet 3 § Ett beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 18.1 i EU-förordningen ska innehålla uppgift om det belopp eller den egendom som verkställigheten ska avse. Av beslutet om erkännande och verkställighet ska det i förekommande fall även framgå om en överenskommelse enligt artikel 18.2 i EU-förordningen har ingåtts, med angivande av beloppet, och om uppskov med verkställigheten har beslutats enligt artikel 21.1 i EU-förordningen. Ett beslut om erkännande och verkställighet ska delges den som beslutet gäller mot. Om Kronofogdemyndigheten beslutar om uppskov med verkställigheten enligt artikel 21.1 a i EU-förordningen, behöver delgivning inte ske så länge skälen för uppskovet består. Beslutet om erkännande och verkställighet gäller omedelbart. Efterföljande beslut om att inte verkställa beslutet om förverkande 4 § Ett beslut om erkännande och verkställighet ska upphöra att gälla om Kronofogdemyndigheten, sedan beslutet har meddelats, beslutar att inte verkställa beslutet om förverkande med stöd av artikel 19, 22.3 eller 27.3 i EU-förordningen. Verkställighetsåtgärder som har gjorts ska då återgå så långt det är möjligt. Överklagande 5 § Kronofogdemyndighetens beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 18.1 i EU-förordningen får överklagas till tingsrätten. Andra beslut som fattas av Kronofogdemyndigheten med stöd av EU-förordningen eller den här lagen får inte överklagas. Behörig tingsrätt är den tingsrätt som enligt 18 kap. 1 § utsökningsbalken ska pröva ett överklagande av Kronofogdemyndighetens beslut. Vid handläggningen i domstol tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. Om rätten upphäver ett beslut om erkännande och verkställighet, ska de verkställighetsåtgärder som har gjorts återgå så långt det är möjligt. Förfogande över förverkad egendom 6 § Egendom som erhållits vid verkställigheten och som kan befaras komma till brottslig användning eller annars är olämplig för försäljning får inte säljas enligt artikel 30.6 a i EU-förordningen. Om egendom som erhållits vid verkställigheten utgör ett sådant kulturföremål för vilket en ansökan om utförseltillstånd enligt 5 kap. kulturmiljölagen (1988:950) har avslagits eller vid en prövning skulle ha avslagits, får egendomen inte återställas till ett brottsoffer i en annan stat eller överföras till den utfärdande staten enligt artikel 30.2 eller 30.6 b i EU-förordningen. 7 § Beslut enligt artikel 30.6 i EU-förordningen om förfogande över egendom som erhållits vid verkställigheten fattas av Kronofogdemyndigheten. Denna lag träder i kraft den 19 december 2020. Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § I Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom, varigenom dömts till böter eller förverkande av egendom eller i brottmål utdömts ersättning för rättegångskostnad, får på begäran verkställas här i riket. Vad som nu sagts ska också gälla beslut, som i någon av nämnda stater till tryggande av anspråk på böter, förverkande av egendom, skadestånd eller ersättning för rättegångskostnad meddelats angående kvarstad, skingringsförbud eller beslag av egendom tillhörande för brott misstänkt. En dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge, varigenom dömts till böter eller förverkande av egendom eller i brottmål utdömts ersättning för rättegångskostnad, får på begäran verkställas i Sverige. Det som sägs i första stycket ska också gälla beslut, som i någon av nämnda stater till tryggande av anspråk på böter, förverkande av egendom, skadestånd eller ersättning för rättegångskostnad meddelats i fråga om kvarstad eller beslag av egendom tillhörande någon som är misstänkt för brott. I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall. I lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall. Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i 1. lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och 3. lagen (2020:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. Denna lag träder i kraft den 19 december 2020. Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § I den mån det påkallas av överenskommelse som Sverige ingått med främmande stat får regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som i den främmande staten ådömts eller beslutats efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten ålagts eller beslutats av annan myndighet än domstol, får verkställas i Sverige enligt denna lag. I samband med förordnande enligt första stycket får regeringen, i den mån det påkallas eller eljest föranleds av överenskommelsen, förordna att verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, som ådömts eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av annan svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, får anförtros åt myndighet i den främmande staten. Vad som har sagts nu gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om överlämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård. Om det påkallas av en överenskommelse som Sverige ingått med främmande stat får regeringen förordna, att frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som i den främmande staten dömts ut eller beslutats efter rättegång i brottmål, eller böter eller förverkande som i den staten ålagts eller beslutats av en annan myndighet än domstol, får verkställas i Sverige enligt denna lag. I samband med förordnande enligt första stycket får regeringen, om det påkallas eller annars föranleds av överenskommelsen, förordna att verkställighet av frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande, som dömts ut eller beslutats genom dom meddelad av svensk domstol eller ålagts någon av en annan svensk myndighet genom godkänt strafföreläggande eller godkänt föreläggande av ordningsbot, får anförtros åt en myndighet i den främmande staten. Detta gäller dock inte verkställighet av något annat beslut om överlämnande till särskild vård än överlämnande till rättspsykiatrisk vård. I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötesstraff i vissa fall. I lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall. Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns i 1. lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall, 2. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och 3. lagen (2020:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. Denna lag träder i kraft den 19 december 2020. Förslag till lag om ändring i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut Härigenom föreskrivs att rubriken till lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut samt 1 kap. 1 a §, 2 kap. 5 § och 3 kap. 11 och 19 §§ ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Lag om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut Föreslagen lydelse Lag om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall 1 kap. 1 a § Denna lag gäller inte om lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder är tillämplig. Denna lag gäller inte om någon av följande författningar är tillämplig: - lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder, - Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, eller - lagen (2020:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. 2 kap. 5 § I lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen finns bestämmelser om förfarandet vid verkställighet utomlands av förverkandebeslut, som avser egendom som omfattas av ett frysnings-beslut som har översänts enligt 2 §. I lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall finns bestämmelser om förfarandet vid verkställighet utomlands av förverkandebeslut, som avser egendom som omfattas av ett frysningsbeslut som har översänts enligt 2 §. 3 kap. 11§ När ett frysningsbeslut skall verkställas enligt 6 § 2 får åklagaren ta lös egendom i förvar till dess frysningsbeslutet har verkställts. När ett frysningsbeslut ska verkställas enligt 6 § 2 får åklagaren, under de förutsättningar som anges i 26 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken, ta egendom i förvar till dess frysningsbeslutet har verkställts. Husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får då göras enligt reglerna i 28 kap. samma balk. Om egendom tas i förvar ska 26 kap. 3 a och 3 b §§ rättegångsbalken tillämpas. Egendom får tas i förvar enligt första stycket även om den gärning som frysningsbeslutet avser inte motsvarar ett brott enligt svensk lag. Detsamma gäller i fråga om att göra husrannsakan, om det för gärningen kan dömas till fängelse i den andra medlemsstaten. 19§ En verkställighet i Sverige av ett beslut om förverkande av egendom som är föremål för verkställighet enligt denna lag handläggs och prövas enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller enligt lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen. Något beslut om beslag eller kvarstad ska inte meddelas i ett sådant ärende. En ansökan eller ett beslut om förverkande enligt första stycket får skickas till den åklagare som har handlagt ärendet enligt denna lag. Åklagaren ska 1. vidarebefordra beslutet om förverkande till Kronofogdemyndigheten, om beslutet har sänts över av en myndighet i en annan medlemsstat enligt lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen, En verkställighet i Sverige av ett beslut om förverkande av egendom som är föremål för verkställighet enligt denna lag handläggs och prövas enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom eller enligt lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall. Något beslut om beslag eller kvarstad ska inte meddelas i ett sådant ärende. En ansökan eller ett beslut om förverkande enligt första stycket får skickas till den åklagare som har handlagt ärendet enligt denna lag. Åklagaren ska 1. vidarebefordra beslutet om förverkande till Kronofogdemyndigheten, om beslutet har sänts över av en myndighet i en annan medlemsstat enligt lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall, 2. vidarebefordra ansökan till Kronofogdemyndigheten, om ansökan har gjorts av en myndighet i Danmark eller Finland enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., och 3. vidarebefordra ansökan till Justitiedepartementet, om ansökan har gjorts enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Om rätten i ett ärende enligt andra stycket 3 beslutar att egendom ska förklaras förverkad, ska rätten samtidigt pröva om verkställigheten av frysningsbeslutet ska bestå till dess att beslutet om förverkande vinner laga kraft. Denna lag träder i kraft den 19 december 2020. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen dels att rubriken till lagen ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 1 kap. 1 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Lag om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen Föreslagen lydelse Lag om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall 1 kap. 1 a § Denna lag gäller inte om Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande och lagen (2020:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande är tillämpliga. Denna lag träder i kraft den 19 december 2020. Förslag till lag om ändring i lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder Härigenom föreskrivs att punkt 2 i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2. Lagen tillämpas inte i fråga om ett ärende enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar eller lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut som har inletts före ikraftträdandet eller vid en tidpunkt då den andra medlemsstaten inte har genomfört Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området, i den ursprungliga lydelsen. 2. Lagen tillämpas inte i fråga om ett ärende enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar eller lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall som har inletts före ikraftträdandet eller vid en tidpunkt då den andra medlemsstaten inte har genomfört Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området, i den ursprungliga lydelsen. Denna lag träder i kraft den 19 december 2020. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2020-06-16 Närvarande: F.d. justitierådet Ella Nyström samt justitieråden Per Classon och Stefan Johansson Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande Enligt en lagrådsremiss den 4 juni 2020 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, 2. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., 3. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, 4. lag om ändring i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut, 5. lag om ändring i lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande inom Europeiska unionen, 6. lag om ändring i lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Caroline Nisell. Förslagen föranleder följande yttrande. I lagrådsremissen lämnas förslag till en ny lag med kompletterande bestämmelser till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. EU-förordningen innehåller regler om att beslut om frysning och beslut om förverkande som har utfärdats i en medlemsstat ska erkännas och verkställas i en annan medlemsstat. Följdändringar föreslås också i fem andra lagar. Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande 2 kap. 1 § Kapitlets sju paragrafer innehåller kompletterande bestämmelser som ska tillämpas när Sverige är utfärdande stat av beslut om frysning. I paragrafen föreskrivs att åklagare är utfärdande myndighet när ett svenskt beslut om frysning sänds över till en annan medlemsstat. I 2 och 3 §§ regleras förutsättningarna för att en åklagare får besluta om beslag respektive penningbeslag. Bestämmelsen i 7 § ger möjlighet för domstol att i vissa fall besluta att såväl beslut om beslag och penningbeslag som beslut om kvarstad ska fortsätta att gälla. Bestämmelserna i 2, 3 och 7 §§ om beslag, penningbeslag och kvarstad kopplar emellertid inte åtgärderna till ett beslut om frysning enligt EU-förordningen. Detta skapar enligt Lagrådets mening en omotiverad oklarhet i regelverket. Lagrådet föreslår därför att den inledande 1 § kompletteras och formuleras enligt följande. Åklagare är utfärdande myndighet när ett svenskt beslut om frysning genom beslag, penningbeslag eller kvarstad sänds över till en annan medlemsstat enligt EU-förordningen. Övriga lagförslag Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 augusti 2020 Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Lövin, Johansson, Baylan, Hallengren, Bolund, Damberg, Shekarabi, Ygeman, Eriksson, Ekström, Eneroth, Nilsson, Ernkrans, Lindhagen, Hallberg, Nordmark, Micko Föredragande: statsrådet Damberg Regeringen beslutar proposition 2019/20:198 Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande