Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2024/25:50 Riksbankens finansiering Prop. 2024/25:50 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 14 november 2024 Ulf Kristersson Elisabeth Svantesson (Finansdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att utrymmet för Riksbanken att till riksdagen göra en framställning om återställning av det egna kapitalet ska formuleras som en möjlighet i stället för en skyldighet och att orealiserade vinster på värderegleringskonton, utom det konto som avser guld, ska beaktas fullt ut vid återställning av Riksbankens eget kapital. I propositionen föreslås också att om Riksbankens eget kapital understiger målnivån för det egna kapitalet, ska Riksbanken få kräva att en andel av ett kreditinstituts inlåning och skuldförbindelser ska motsvaras av företagets inlåning i Riksbanken. Kravet ska gälla samtliga svenska kreditinstitut och filialer till utländska kreditinstitut, dvs. kreditinstitut som bedriver verksamhet i Sverige. Summan av de totala andelarna ska som mest få motsvara ett belopp som innebär att summan av det egna kapitalet och inlåningen och värdet av eventuella kassakrav motsvarar målnivån för Riksbankens eget kapital. I EU:s finalitydirektiv finns regler om godkännande av administratörer av och deltagande i system för clearing och avveckling av betalningar och värdepapper (avvecklingssystem). Enligt ändringar i EU:s finalitydirektiv ska också betalningsinstitut och utgivare av elektroniska pengar få delta i avvecklingssystem. Enligt ändringar i EU:s betaltjänstdirektiv ska instituten i så fall uppfylla vissa krav. I propositionen lämnas de lagförslag som krävs för att i svensk rätt genomföra ändringarna i direktiven. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari respektive den 9 april 2025. Innehållsförteckning 1Förslag till riksdagsbeslut4 2Lagtext5 2.1Förslag till lag om ändring i lagen (2022:1568) om Sveriges riksbank5 2.2Förslag till lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden8 2.3Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster12 2.4Förslag till lag om ändring i lagen (2011:755) om elektroniska pengar14 3Ärendet och dess beredning16 4Riksbankens finansiering17 4.1Rättslig reglering17 4.1.1Riksbankens uppdrag och roll i det ekonomiska systemet17 4.1.2Förutsättningarna för Riksbankens finansiering18 4.2Nya förutsättningar för Riksbankens finansiering21 4.2.1Orealiserade vinster på balansräkningen21 4.2.2Kreditinstituts inlåning i Riksbanken23 5Deltagande i avvecklingssystem30 6Ikraftträdande32 7Konsekvensanalys32 8Författningskommentar35 8.1Förslaget till lag om ändring i lagen (2022:1568) om Sveriges riksbank35 8.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden38 8.3Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster42 8.4Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:755) om elektroniska pengar43 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/886 av den 13 mars 2024 om ändring av förordningarna (EU) nr 260/2012 och (EU) 2021/1230 och direktiven 98/26/EG och (EU) 2015/2366 vad gäller omedelbara betalningar i euro45 Sammanfattning av promemorian66 Promemorians lagförslag67 Förteckning över remissinstanserna77 Jämförelsetabell: Direktiven och svensk lag78 Lagrådsremissens lagförslag79 Lagrådets yttrande90 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 november 202493 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:1568) om Sveriges riksbank. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2011:755) om elektroniska pengar. Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. Förslag till lag om ändring i lagen (2022:1568) om Sveriges riksbank Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2022:1568) om Sveriges riksbank dels att nuvarande 8 kap. 16 § och 12 kap. 3 och 4 §§ ska betecknas 8 kap. 18 § och 12 kap. 4 och 5 §§, dels att 2 kap. 6 §, 8 kap. 15 § och den nya 12 kap. 4 § ska ha följande lydelse, dels att rubrikerna närmast före 8 kap. 16 § och 12 kap. 3 och 4 §§ ska sättas närmast före de nya 8 kap. 18 § och 12 kap. 4 respektive 5 §§, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 8 kap. 16 och 17 §§ och 12 kap. 3 §, och närmast före 12 kap. 3 § ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 6 § Riksbanken får kräva att en viss andel av ett finansiellt företags placeringar eller förbindelser ska motsvaras av företagets inlåning i Riksbanken (kassakrav). Riksbanken får kräva att en viss andel av ett finansiellt företags placeringar eller förbindelser ska motsvaras av företagets inlåning i Riksbanken (kassakrav). Riksbanken får besluta att ett finansiellt företag som inte uppfyller kassakraven ska betala en sanktionsavgift till staten. Avgiften ska uppgå till ett belopp som motsvarar en ränta på underskottet som för varje dag uppgår till den gällande styrräntan med ett tillägg av två procentenheter, dock lägst 1 procent. Sanktionsavgiften får helt eller delvis sättas ned, om det finns särskilda skäl. 8 kap. 15 § Om det egna kapitalet understiger en tredjedel av målnivån, ska Riksbanken göra en framställning till riksdagen om återställning av det egna kapitalet. Om summan av det egna kapitalet och orealiserade vinster på värderegleringskonton, utom det konto som avser guld, uppgår till ett belopp som understiger en tredjedel av målnivån, får Riksbanken göra en framställning till riksdagen om återställning av det egna kapitalet. Framställningen ska avse ett belopp som innebär att det egna kapitalet återställs till grundnivån, om inte orealiserade vinster på balansräkningen motiverar att återställning sker till en lägre nivå eller inte alls. Framställningen ska avse ett belopp som innebär att summan av det egna kapitalet och orealiserade vinster på värderegleringskonton, utom det konto som avser guld, återställs till en nivå som motsvarar grundnivån för det egna kapitalet. Om det krävs för att säkerställa Riksbankens förmåga till långsiktig självfinansiering, får framställningen motsvara högst ett belopp som innebär att det egna kapitalet återställs till målnivån. Om det krävs för att säkerställa Riksbankens förmåga till långsiktig självfinansiering, får framställningen avse ett belopp som innebär att summan av det egna kapitalet och orealiserade vinster på värderegleringskonton, utom det konto som avser guld, uppgår till ett belopp som motsvarar målnivån. 16 § Om det egna kapitalet understiger målnivån, får Riksbanken kräva att en andel av kreditinstituts inlåning och emitterade skuldförbindelser (skulder) ska motsvaras av institutets inlåning i Riksbanken. Andelen får högst motsvara ett belopp som innebär att summan av Riksbankens eget kapital samt institutens samlade andelar enligt denna bestämmelse och 2 kap. 6 § motsvarar målnivån. Ett sådant krav som avses i första stycket ska gälla samtliga svenska kreditinstitut och filialer till utländska kreditinstitut. Som skulder enligt första stycket räknas inte skulder till 1. andra kreditinstitut eller filialer som omfattas av första stycket eller motsvarande krav i ett annat land inom EES, och 2. Riksbanken. 17 § Ränta på inlåning enligt 16 § första stycket får vara negativ bara om den gällande styrräntan är negativ. Räntan på inlåningen får då inte understiga styrräntan. 12 kap. Sanktionsavgift 3§ Riksbanken får besluta att ett företag som inte uppfyller kraven enligt 2 kap. 6 § eller 8 kap. 16 § ska betala en sanktionsavgift till staten. Avgiften ska uppgå till ett belopp som motsvarar en ränta på underskottet som för varje dag uppgår till den gällande styrräntan med ett tillägg av två procentenheter, dock lägst 1 procent. Sanktionsavgiften får helt eller delvis sättas ned, om det finns särskilda skäl. 3 § Riksbankens beslut enligt 2 §, 2 kap. 6 § och 4 kap. 4 § första och andra styckena får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. 4 § Riksbankens beslut enligt 2 och 3 §§, 2 kap. 6 §, 4 kap. 4 § första och andra styckena och 8 kap. 16 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2025. Förslag till lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden dels att 8 § ska ha följande lydelse, dels att det närmast före 9 § ska införas en ny rubrik som ska lyda ”Anmälan av avvecklingssystem”, dels att det ska införas fem nya paragrafer, 8 a–8 e §§, och närmast före 8 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 § Deltagare i ett avvecklingssystem får vara 1. Riksbanken och andra centralbanker, 2. Riksgäldskontoret och utländska offentliga institutioner som i sitt hemland driver verksamhet som är jämförbar med kontorets, 3. centrala motparter och clearingbolag, 4. svenska värdepapperscentraler, 5. företag som har tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 6. företag som har tillstånd enligt 2 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, 7. företag som har tillstånd enligt lagen (2010:751) om betaltjänster eller lagen (2011:755) om elektroniska pengar, 7. utländska företag som i hemlandet driver sådan verksamhet som avses i 3–6, 8. utländska företag som i hemlandet driver sådan verksamhet som avses i 3–7, 8. andra juridiska personer som för egen räkning avvecklar förpliktelser att leverera finansiella instrument i systemet, och 9. andra juridiska personer som för egen räkning avvecklar förpliktelser att leverera finansiella instrument i systemet, och 9. clearingmedlemmar som avses i förordning (EU) nr 648/2012. 10. clearingmedlemmar som avses i förordning (EU) nr 648/2012. Utländska företag som avses i första stycket 7 ska i hemlandet stå under betryggande tillsyn av en myndighet eller något annat behörigt organ. Utländska företag som avses i första stycket 8 ska i hemlandet stå under betryggande tillsyn av en myndighet eller något annat behörigt organ. Betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar 8 a § För att ett företag som avses i 8 § första stycket 7 ska få delta i ett avvecklingssystem ska företaget 1. ta fram en beskrivning av de åtgärder som har vidtagits enligt 3 kap. 7 § lagen (2010:751) om betaltjänster eller 3 kap. 7 § lagen (2011:755) om elektroniska pengar, 2. ta fram en beskrivning av de styr- och kontrollformer som avses i 2 kap. 6 § lagen om betaltjänster eller 2 kap. 6 § lagen om elektroniska pengar, och 3. ta fram en plan för avveckling av verksamheten. 8 b § Om medel hålls avskilda enligt 3 kap. 7 § första stycket 1 lagen (2010:751) om betaltjänster eller 3 kap. 7 § första stycket 1 lagen (2011:755) om elektroniska pengar ska beskrivningen enligt 8 a § 1, beroende på vad som är tillämpligt, innehålla 1. uppgifter om vilka personer hos kreditinstitutet eller det utländska kreditinstitutet som har tillgång till det särskilda kontot, 2. uppgifter om hur det säkerställs att medel investeras i likvida tillgångar med låg risk, 3. uppgifter om medlens sakrättsliga skydd, 4. en kopia av avtalet med kreditinstitutet eller det utländska kreditinstitutet, och 5. en utfästelse om att uppfylla det krav som avses i 8 a § 1. 8 c § Om medel omfattas av en försäkring eller garanti enligt 3 kap. 7 § första stycket 2 lagen (2010:751) om betaltjänster eller 3 kap. 7 § första stycket 2 lagen (2011:755) om elektroniska pengar ska beskrivningen enligt 8 a § 1 innehålla 1. en bekräftelse om att försäkringsföretaget eller kreditinstitutet inte ingår i samma koncern som företaget, 2. uppgifter om hur det säkerställs att försäkringen eller garantin ger samma skydd som om medlen hålls åtskilda enligt 3 kap. 7 § första stycket 1 lagen om betaltjänster eller 3 kap. 7 § första stycket 1 lagen om elektroniska pengar, 3. uppgifter om försäkringens avtalsvillkor i fråga om löptid och förlängning, och 4. en kopia av avtalet med försäkringsgivaren eller garantiställaren. 8 d § De styr- och kontrollformer som avses i 8 a § 2 ska vara ändamålsenliga för deltagande i avvecklingssystem och beskrivningen av styr- och kontrollformerna ska innehålla uppgifter om 1. verksamhetens identifierade risker och hanteringen av dessa, 2. interna riktlinjer och instruktioner, 3. bokföringsskyldighet, 4. vilka personer som ansvarar för system för intern kontroll och styrning, 5. revisor, och 6. styrelse och verkställande direktör. I förekommande fall ska beskrivningen av styr- och kontrollformer även innehålla uppgifter om 1. övervakning och kontroll av ombud och filialer, 2. övervakning och kontroll av uppdragstagare, och 3. styrningen av den koncern som företaget ingår i. 8 e § Den plan som avses i 8 a § 3 ska beakta verksamhetens art och beskaffenhet och innehålla uppgifter om en ordnad avveckling av verksamheten. Denna lag träder i kraft den 9 april 2025. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 § och 7 kap. 3 § lagen (2010:751) om betaltjänster ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 7 § Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör ska vidta särskilda åtgärder för att skydda en betaltjänstanvändares medel som mottagits för genomförande av betalningstransaktioner. Sådana medel ska 1. hållas avskilda från betalningsinstitutets eller den registrerade betaltjänstleverantörens egna tillgångar och medel som innehas för annans räkning än betaltjänstanvändares, eller 2. omfattas av en försäkring eller garanti som ger samma skydd för betaltjänstanvändaren som om medlen hålls åtskilda enligt 1. 2. omfattas av en försäkring eller garanti som a) tillhandahålls av ett försäkringsföretag eller ett kreditinstitut som inte ingår i samma koncern som betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören, och b) ger samma skydd för betaltjänstanvändaren som om medlen hålls åtskilda enligt 1. Medel för genomförande av transaktioner enligt första stycket 1, som fortfarande innehas av betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören vid slutet av bankdagen efter den dag då medlen mottogs, ska deponeras på ett särskilt konto hos ett kreditinstitut eller ett utländskt kreditinstitut eller investeras i likvida tillgångar med låg risk. Första och andra styckena gäller även i de fall då ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör tar emot medel där en andel ska användas för framtida betalningstransaktioner och återstoden för andra tjänster än betaltjänster. Om det inte går att fastställa hur stor andel av användares medel som kommer att användas till betalningstransaktionerna, får ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör, om det är möjligt att på grundval av historiska uppgifter och efter tillstånd av Finansinspektionen, göra en uppskattning av denna andel. 7 kap. 3 § Bestämmelserna i 1 och 2 §§ gäller inte för Bestämmelserna i 1 och 2 §§ gäller inte för betalningssystem i vilka en betaltjänstleverantör verkar eller kan verka både som betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör samt är ensamt ansvarig för betalningssystemets ledning, och denne betaltjänstleverantör tillåter andra betaltjänstleverantörer att delta i betalningssystemet utan att dessa kan förhandla om avgifter mellan sig avseende betalningssystemet. 1. betalningssystem enligt lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden, eller 2. betalningssystem i vilka en betaltjänstleverantör verkar eller kan verka både som betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör samt är ensamt ansvarig för betalningssystemets ledning, och denne betaltjänstleverantör tillåter andra betaltjänstleverantörer att delta i betalningssystemet utan att dessa kan förhandla om avgifter mellan sig avseende betalningssystemet. Denna lag träder i kraft den 9 april 2025. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:755) om elektroniska pengar Härigenom föreskrivs1 att 3 kap. 7 § lagen (2011:755) om elektroniska pengar ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 7 § Ett institut för elektroniska pengar eller en registrerad utgivare ska vidta åtgärder för att skydda de medel som har tagits emot i utbyte mot utgivna elektroniska pengar. Sådana medel ska 1. hållas avskilda från institutets eller utgivarens egna tillgångar och medel som innehas för någon annans räkning än innehavaren av de elektroniska pengarna, eller 2. omfattas av en försäkring eller garanti som ger samma skydd för innehavaren av de elektroniska pengarna som om medlen hållits avskilda enligt 1. 2. omfattas av en försäkring eller garanti som a) tillhandahålls av ett försäkringsföretag eller ett kreditinstitut som inte ingår i samma koncern som institutet för elektroniska pengar eller den registrerade utgivaren, och b) ger samma skydd för innehavaren av de elektroniska pengarna som om medlen hållits avskilda enligt 1. Medel enligt första stycket 1, som fortfarande innehas av institutet för elektroniska pengar eller den registrerade utgivaren vid slutet av bankdagen efter den dag då medlen mottogs, ska avskiljas på ett särskilt konto hos en svensk bank, ett svenskt kreditmarknadsföretag eller ett utländskt bank- eller kreditföretag eller investeras i likvida tillgångar med låg risk. Medel som tas emot i form av en betalning via ett betalningsinstrument behöver inte skyddas förrän de har krediterats ett betalkonto hos institutet eller den registrerade utgivaren på annat sätt gjorts tillgängliga för ett institut för elektroniska pengar eller en registrerad utgivare. Medlen ska dock skyddas senast fem bankdagar efter det att de elektroniska pengarna som betalningen avsåg gavs ut. Institut för elektroniska pengar och registrerade utgivare som tillhandahåller betaltjänster som inte är knutna till utgivning av elektroniska pengar ska för den verksamheten tillämpa bestämmelserna om skyddskrav i 3 kap. 7 § lagen (2010:751) om betaltjänster. Denna lag träder i kraft den 9 april 2025. Ärendet och dess beredning Riksdagen har tillkännagett att regeringen snarast ska återkomma med lagförslag som dels klargör förutsättningarna för Riksbankens framställningar om återställning av eget kapital till riksdagen, där kravet på framställning ersätts med en möjlighet till detsamma, och särskilt förtydligar hur asymmetrin i redovisningsprinciperna för orealiserade vinster och förluster ska hanteras vid återställning av Riksbankens eget kapital, dels tillgodoser Riksbankens behov av stärkta möjligheter till självfinansiering (bet. 2023/24:FiU28 punkt 2 och 3, rskr. 2023/24:277). Europaparlamentet och rådet har antagit förordning (EU) 2024/886 av den 13 mars 2024 om ändring av förordningarna (EU) nr 260/2012 och (EU) 2021/1230 och direktiven 98/26/EG och (EU) 2015/2366 vad gäller omedelbara betalningar i euro, se bilaga 1. I förordningen görs bl.a. ändringar i dels Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper (EU:s finalitydirektiv), dels Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG och 2013/36/EU samt förordning (EU) nr 1093/2010 och om upphävande av direktiv 2007/64/EG (EU:s betaltjänstdirektiv). Mot den bakgrunden har promemorian Nya förutsättningar för Riksbankens finansiering tagits fram inom Finansdepartementet. I den lämnas de lagförslag som krävs för att tillgodose tillkännagivandena och för att i svensk rätt genomföra ändringarna i EU-direktiven. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remiss-instanserna finns i bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga på regeringens webbplats (regeringen.se) och i Finansdepartementet (Fi2024/01477). Dessutom har Europeiska centralbanken (ECB) getts tillfälle att yttra sig över promemorians förslag (artiklarna 127.4 och 282.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och artikel 2.1 sjätte strecksatsen i rådets beslut av den 29 juni 1998 om nationella myndigheters samråd med Europeiska centralbanken rörande förslag till rättsregler [98/415/EG]). Yttrandet finns tillgängligt i Finansdepartementet (Fi2024/01477). I propositionen behandlas promemorians förslag. Lagrådet Regeringen beslutade den 17 oktober 2024 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. Regeringen följer i allt väsentligt Lagrådets förslag, som behandlas i avsnitt 4.2.1 och författningskommentaren. I förhållande till lagrådsremissen görs en ändring av rättelsekaraktär i förslaget till lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden. Ändringen är författningsteknisk och även i övrigt av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Lagrådets yttrande har därför inte inhämtats gällande den justeringen. Även vissa språkliga och redaktionella ändringar har gjorts i förhållande till lagrådsremissen. Riksbankens finansiering Rättslig reglering Riksbankens uppdrag och roll i det ekonomiska systemet Riksbanken är Sveriges centralbank och en självständig förvaltningsmyndighet under riksdagen. Dess verksamhet syftar liksom annan offentlig verksamhet på det ekonomiska området till att understödja statens ekonomisk-politiska mål. Behovet av en centralbank har en stark koppling till två centrala ekonomiska funktioner – behovet av betalningsmedel och kommersiell bankverksamhet. Dessa kan visserligen existera utan en centralbank, men för att samhället ska kunna dra nytta av den fulla potentialen i dessa verksamheter har erfarenhet visat att en sådan statlig institution behövs. Den uppgift som är unik för en centralbank är att tillhandahålla s.k. slutliga betalningsmedel. Detta är allmänt accepterade betalningsmedel som åtnjuter förtroende i såväl fysisk som elektronisk form, vilka är av avgörande betydelse för samhällsekonomin. Det förutsätter att staten behöver ta ett ansvar för att säkerställa att betalningsmedel finns tillgängliga och fungerar väl. En naturlig följd av uppgiften att tillhandahålla slutliga betalningsmedel är att en centralbank upprätthåller ett system för avveckling av betalningar. I dag tillhandahåller Riksbanken ett sådant system, RIX-systemet, med avvecklingstjänsterna RIX-RTGS (stora betalningar) och RIX-INST (omedelbara betalningar). Detta utgör navet i betalningssystemet och bidrar till att nå målen för den ekonomiska politiken. Vidare följer av den grundläggande uppgiften att tillhandahålla slutliga betalningsmedel uppgiften att stabilisera betalningsmedlets värde (penningpolitik). Det sker traditionellt genom att centralbanken bestämmer villkoren för de finansiella aktörernas tillgång till slutliga betalningsmedel, vilket centralbanken kan göra eftersom den är ensam utgivare av dessa. En centralbank har också, genom uppgiften att ge ut betalningsmedel som bankerna använder sinsemellan, unika förutsättningar att ge lån till finansiella aktörer som har akut brist på betalningsmedel och på detta sätt agera sista låneinstans i ekonomin. Genom att förbättra likviditeten för de finansiella aktörerna kan en centralbank bidra till att det finansiella systemet är stabilt och effektivt. Bestämmelser om Riksbankens verksamhet finns främst i regeringsformen och lagen (2022:1568) om Sveriges riksbank (riksbankslagen). Riksbanken ansvarar enligt regeringsformen bl.a. för att utforma och genomföra penningpolitiken, inneha och förvalta en valutareserv och främja ett väl fungerande betalningssystem (9 kap. 13 §). Ingen myndighet får bestämma hur Riksbanken ska besluta i dessa frågor (9 kap. 15 §) och myndigheter under riksdagen kan bara regleras genom lag. Vidare är utrymmet för att skilja en ledamot av Riksbankens direktion från anställningen synnerligen begränsad, även om direktionsledamöternas mandat är tidsbegränsade. Härigenom ges Riksbanken en oberoende ställning. Förutsättningarna för Riksbankens finansiering Grundläggande principer Riksbankens oberoende ställning kommer också till uttryck i hur verksamheten finansieras. Riksbanken har enligt riksbankslagen tillgångar som den förvaltar och det finns inte någon särskild anslagspost för Riksbanken i statens budget. Kostnaderna för Riksbankens verksamhet täcks i stället av bankens egna intäkter. Att Riksbanken har en tillgångsmassa som är skild från statens tillgångar är ett väl etablerat sätt att säkerställa att den kan upprätthålla en tillräckligt hög grad av finansiellt oberoende från staten. Riksbankens intäkter utgörs i första hand av avkastningen från de egna finansiella tillgångarna i form av räntebärande papper, medan kostnaderna i korthet kan delas in i drifts- eller räntekostnader. Utöver dessa intäkter har Riksbanken också intäkter från avgifter för vissa delar av verksamheten. Självfinansiering uppstår när Riksbankens räntenetto, dvs. skillnaden mellan ränteintäkter och räntekostnader, täcker driftskostnaderna och de finansiella avsättningarna. Räntenettot bestäms av vilken intäktsränta som tillgångarna ger och vilken ränta Riksbanken betalar på sin räntebärande skuld. Ett förhållande som är centralt för Riksbankens möjligheter att uppnå ett positivt räntenetto är att banken har tillgång till finansieringskällor som banken inte betalar ränta på, ett s.k. kostnadsfritt kapital (se närmare nedan om vilka komponenter detta består av). Vidare kan Riksbankens balansräkning sägas återspegla den verksamhet som myndigheten bedriver. Skuldsidan i balansräkningen anger hur verksamheten finansieras och tillgångssidan anger vad finansieringen används till. Utgivna sedlar och mynt Riksbanken har monopol på att ge ut sedlar och mynt som används som betalningsmedel. Det s.k. seignioraget är den del av en centralbanks vinst som kommer från utgivande av sedlar och mynt. Utgivna sedlar och mynt är en form av skuldsedlar som staten genom Riksbanken är skyldig att lösa in. Den utelöpande mängden sedlar och mynt utgör historiskt sett den största posten på skuldsidan på en centralbanks balansräkning. Storleken på denna styrs helt och hållet av allmänhetens efterfrågan på kontanter. Motvärdet av mängden sedlar och mynt kan placeras i tillgångar, t.ex. obligationer, vilket genererar avkastning. Riksbanken kan därmed finansiera en räntebärande tillgångsportfölj utan att behöva ta på sig andra kostnader än kostnaderna för att trycka och distribuera sedlar och mynt. Riksbanken betalar med andra ord inte ränta på denna skuld men har ändå vissa kostnader för hanteringen av kontanterna. Skillnaden mellan avkastningen på de tillgångar som svarar mot utelöpande sedlar och mynt och Riksbankens totala kostnader för kontanthanteringen utgör alltså seignioraget. Historiskt sett har seignioraget varit en viktig intäktskälla för Riksbanken och har varit avgörande för att säkerställa Riksbankens finansiella oberoende. Sedlar och mynt används emellertid i allt mindre utsträckning i Sverige och sedan 2008 har det nominella värdet av utelöpande sedlar och mynt nästan halverats. Den minskade efterfrågan gör att Riksbanken får mindre tillgång till räntefri finansiering än tidigare och som en följd av detta ett mindre seigniorage. Riksbankens eget kapital Riksbankens egna kapital består av en grundfond, en reservfond och balanserade vinstmedel. Grundfonden och reservfonden utgör bundet eget kapital. Enligt den nya riksbankslagen, som trädde i kraft den 1 januari 2023, får det egna kapitalet uppgå till högst 60 miljarder kronor (målnivå) och två tredjedelar av denna nivå ska vara den s.k. grundnivån för det egna kapitalet. Målnivån realvärdesäkras genom uppskrivning med konsumentprisindex och uppgår 2024 till 62,4 miljarder kronor. Om Riksbankens resultaträkning uppvisar vinst ska överföring göras till reservfonden. Överföringen ska högst uppgå till ett belopp som motsvarar förändringen av grundnivån för det egna kapitalet. Resterande vinstmedel ska överföras till balanserade vinstmedel. Om Riksbankens eget kapital efter genomförda överföringar till reservfonden och balanserade vinstmedel överstiger målnivån, ska överskjutande vinst delas ut till staten. I förarbetena till den nya riksbankslagen gjordes en bedömning av vad som kunde anses vara en lämplig nivå för det egna kapitalet. I denna bedömning togs bl.a. hänsyn till att mängden utestående sedlar och mynt skulle fortsätta att minska eftersom detta skulle minska Riksbankens tillgång till kostnadsfritt kapital. Med ett realvärdesäkrat eget kapital om 60 miljarder kronor bedömdes sedelmängden kunna ytterligare minska utan att det skulle föreligga någon risk för Riksbankens förmåga till självfinansiering (prop. 2021/22:41 s. 150). Orealiserade vinster på balansräkningen När värdet på Riksbankens tillgångar förändras bokförs förändringen sedan 2004, enligt Europeiska centralbankens (ECB) riktlinjer (EU) 2016/2249 av den 3 november 2016 om den rättsliga ramen för redovisning och finansiell rapportering inom Europeiska centralbankssystemet (ECB/2016/34), på skuldsidan i Riksbankens balansräkning. Detta sker på särskilda värderegleringskonton som anger skillnaden mellan anskaffningsvärde och marknadsvärde. Vid övergången till 2004 beslutades att anskaffningsvärdena skulle motsvara marknadsvärdena per den 31 december 2003. Värdena på dessa konton ska, enligt riktlinjerna, inte ingå i det egna kapitalet, vilket också följer av riksbankslagen (8 kap. 8 § andra stycket). Det främsta skälet till detta är att orealiserade vinster inte ska kunna bli föremål för utdelning till staten (jfr prop. 2021/22:41 s. 149). Vinster och förluster behandlas emellertid, enligt riktlinjerna, asymmetriskt i redovisningen på så sätt att orealiserade förluster av försiktighetsskäl förs till Riksbankens resultat vid årets slut. En orealiserad förlust påverkar därmed, till skillnad från orealiserade vinster, det egna kapitalet. Enligt ECB:s redovisningsregler, som Riksbanken ska följa, gäller vidare att beräkningen av orealiserade vinster och förluster ska göras värdepapper för värdepapper och valuta för valuta. Detta innebär att orealiserade guldprisvinster enbart kan användas som buffert mot framtida guldprisförluster, orealiserade ränterelaterade vinster utgör enbart buffert för framtida ränteförluster och orealiserade valutavinster är en buffert som är avsatt för valutakursförluster. Även om värdena på Riksbankens värderegleringskonton inte ska ingå i det egna kapitalet kan de med de begränsningar som framgår ovan ses som buffertar för det egna kapitalet, eftersom de kan absorbera framtida värdeminskningar. De är med andra ord ett skydd mot att Riksbankens eget kapital ska minska i närtid. Kassakrav Kassakrav är ett penningpolitiskt verktyg som kan användas för att påverka de finansiella företagens likviditet och kreditgivning. Tillämpning av kassakrav innebär att framför allt kreditinstituten i vissa situationer tvingas hålla större kassa, i form av inlåning i Riksbanken, än de annars skulle göra. Genom att höja kassakravet minskas kreditinstitutens utrymme till att ge krediter. Med ett minskat utbud stiger priset på krediter, dvs marknadsräntorna stiger. Kassakrav är ett ingrepp i ett enskilt intresse men betraktas som ett traditionellt penningpolitiskt verktyg, eftersom dess effekter är generella och i stora drag likvärdiga med andra befogenheter som centralbanker har. Riksbanken har enligt riksbankslagen möjlighet att ställa kassakrav i penningpolitiskt syfte (2 kap. 6 §). Bestämmelsen innebär att Riksbanken får kräva att en viss andel av ett finansiellt företags placeringar eller förbindelser ska motsvaras av företagets inlåning i Riksbanken. Bestämmelsen gäller alla företag som definieras som finansiella företag enligt riksbankslagen, dvs. alla juridiska personer som står under tillsyn av Finansinspektionen och utländska motsvarande företag som bedriver verksamhet i Sverige samt AP-fonderna och Svenska skeppshypotekskassan (1 kap. 2 §). Det konto som det finansiella företaget sätter in kassakravsmedlen på kan vara räntefritt. Det innebär att kassakravet i realiteten är en kostnad för företaget, eftersom medlen hade kunnat placeras på annat sätt som ger avkastning. I stället kan medlen placeras av Riksbanken i tillgångar som ger avkastning. Återställning av det egna kapitalet Om Riksbankens eget kapital understiger en tredjedel av målnivån ska Riksbanken, enligt riksbankslagen, göra en framställning till riksdagen om återställning av det egna kapitalet (8 kap. 15 § första stycket). Framställningen ska avse ett belopp som innebär att det egna kapitalet återställs till grundnivån, om inte orealiserade vinster på balansräkningen motiverar att återställning sker till en lägre nivå eller inte alls (andra stycket). Om det krävs för att säkerställa Riksbankens förmåga till långsiktig självfinansiering, får framställningen motsvara högst ett belopp som innebär att det egna kapitalet återställs till målnivån (tredje stycket). Sedan den globala finanskrisen 2008 och 2009 har den svenska ekonomin både utsatts för och riskerat att utsättas för störningar med stora negativa konsekvenser. Efter den globala finanskrisen förstärkte Riksbanken valutareserven för att vid behov kunna möta kreditinstitutens efterfrågan på likviditet. För att få upp inflationstakten och senare för att mildra de ekonomiska konsekvenserna av covid-19-pandemin beslutade Riksbanken att köpa värdepapper i form av statsobligationer, bostads- och kommunobligationer samt företagscertifikat och företagsobligationer. Liksom i många andra länder steg inflationen snabbt i Sverige under 2022 och var mot slutet av året över 10 procent. Styrräntor och obligationsräntor steg såväl i Sverige som i omvärlden under året, vilket minskade värdet på Riksbankens innehav av värdepapper i både svenska kronor och utländsk valuta. Detta medförde en stor orealiserad förlust som påverkade Riksbankens redovisade resultat negativt. Enligt Riksbankens årsredovisning för räkenskapsåret 2023 uppgick summan av det egna kapitalet och årets vinst till -1 991 miljoner kronor. Riksbanken lämnade därför i april 2024 in en framställning till riksdagen med ett förslag om att återställa det egna kapitalet till riksbankslagens grundnivå. Förslaget innebar ett kapitaltillskott på 43,7 miljarder kronor under 2024. Riksdagen har beslutat att överföra 25 miljarder kronor från statens budget 2024 till Riksbanken för återställning av bankens eget kapital i år. Nya förutsättningar för Riksbankens finansiering Orealiserade vinster på balansräkningen Regeringens förslag: Utrymmet för Riksbanken att till riksdagen göra en framställning om återställning av det egna kapitalet ska ändras och formuleras som en möjlighet i stället för en skyldighet. Vid beräkning av vilket belopp framställningen ska avse ska orealiserade vinster på värderegleringskonton, utom det konto som avser guld, beaktas fullt ut. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag med den justeringen att uttrycket ”orealiserade vinster på balansräkningen” byts ut mot ”orealiserade vinster på värderegleringskonton”. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Konjunkturinstitutet avstyrker förslaget att utrymmet för Riksbanken att till riksdagen göra en framställning om återställning av det egna kapitalet ska formuleras som en möjlighet på den grunden att den nuvarande ordningen säkerställer en stabil självfinansiering. Ekonomistyrningsverket och Svenska Bankföreningen föreslår att bestämmelserna om Riksbankens redovisning ses över i vissa avseenden. Riksgäldskontoret framhåller vikten av att Riksbanken i god tid informerar kontoret om en framställning om återställning av eget kapital. Sveriges riksbank menar att orealiserade vinster inte bör beaktas vid bedömningen av om det finns skäl att göra en framställning om återställning av eget kapital. Sveriges riksbank föreslår vidare att det även ska vara frivilligt vilket belopp som framställningen ska avse och att återställning av det egna kapitalet till målnivån också bör kunna göras för att säkerställa Riksbankens förmåga att bära risker. Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande redovisningsprinciper påverkar Riksbankens orealiserade förluster resultatet och därmed det egna kapitalet negativt. Orealiserade vinster påverkar dock inte det egna kapitalet i positiv riktning, eftersom dessa i stället redovisas på värderegleringskonton som inte ingår i det egna kapitalet. Detta asymmetriska sätt att behandla orealiserade vinster respektive förluster innebär att det är svårt att bedöma hur stort eget kapital Riksbanken är i behov av efter det att både stora ökningar och minskningar av värdet på Riksbankens tillgångar har skett. Riksbankens fullmäktige och direktion får enligt riksdagsordningen göra framställningar hos riksdagen inom sina ansvarsområden (tilläggsbestämmelse 9.17.4), t.ex. framställningar om återställning av eget kapital. I 8 kap. 15 § riksbankslagen finns en särreglering i förhållande till de allmänna bestämmelserna i riksdagsordningen: Om Riksbankens eget kapital understiger en tredjedel av målnivån ska Riksbanken göra en framställning till riksdagen om återställning av det egna kapitalet, varvid Riksbanken ska ta hänsyn till de orealiserade vinsterna på balansräkningen vid bedömningen av hur stort belopp framställningen ska avse. Framställningen ska avse ett belopp som innebär att det egna kapitalet återställs till grundnivån, om inte orealiserade vinster på balansräkningen motiverar att återställning sker till en lägre nivå eller inte alls. Syftet med bestämmelsen i 8 kap. 15 § riksbankslagen är emellertid att ge Riksbanken en möjlighet att täcka förluster genom att mer förlustbärande kapital skjuts till. Även om orealiserade vinster på balansräkningen inte ska ingå i det egna kapitalet kan de användas för att absorbera framtida förluster inom samma tillgångsslag. Vid bedömningen av kapitalbehovet är det då relevant att beakta vilka orealiserade vinster som finns på balansräkningen. Den nuvarande bestämmelsen om återställning av Riksbankens eget kapital bör därför ändras så att orealiserade vinster på balansräkningen ska beaktas i sin helhet. Regeringen anser, till skillnad från Sveriges riksbank, att detta bör göras såväl vid den initiala bedömningen av kapitalbehovet som gör bestämmelsen tillämplig som vid bedömningen av vilket belopp framställning ska avse. I likhet med de bedömningar som gjordes i förarbetena till den nya riksbankslagen bör värdeförändringar i Riksbankens guldreserv inte beaktas i samband med återställning av det egna kapitalet (prop. 2021/22:41 s. 149). Det bör komma till uttryck i lagtexten. Frågan om att i lag lägga till ytterligare skäl för Riksbanken att begära en återställning av det egna kapitalet till målnivån, som Sveriges riksbank efterfrågar, ryms inte inom detta lagstiftningsärende. För att säkerställa Riksbankens finansiella oberoende bör det vara Riksbanken, inte lagstiftaren, som avgör om en framställning om återställning av eget kapital bör göras. Även om Riksbankens eget kapital understiger de nivåer som enligt riksbankslagen aktualiserar en framställning till riksdagen, kan det finnas skäl för Riksbanken att inte begära återställning av det egna kapitalet. Det gäller t.ex. om finansieringsbehovet av verksamheten minskar eller om värdet på utgivna sedlar och mynt ökar. En sådan ordning ger också Riksbanken flexibilitet att hantera förluster när dess intjäningsförmåga på lång sikt inte har försämrats. Regeringen anser därför, till skillnad från Konjunkturinstitutet, att bestämmelsen om återställning av Riksbankens eget kapital i riksbankslagen bör formuleras som en möjlighet i stället för en skyldighet för Riksbanken att göra en sådan framställning. Som Konjunkturinstitutet framhåller bör emellertid utgångspunkten även i fortsättningen vara att Riksbankens eget kapital tillsammans med orealiserade vinster på balansräkningen ska uppgå till grundnivån och att Riksbanken bör göra en framställning om återställning av det egna kapitalet när detta sjunkit till en nivå som understiger en tredjedel av målnivån. Av detta skäl anser regeringen, till skillnad från Sveriges riksbank, även att bestämmelsen även fortsättningsvis bör ge uttryck för vilket belopp som framställningen ska avse när en sådan görs. Av tydlighetsskäl bör det, som Lagrådet påpekar, i lagtexten anges att det är orealiserade vinster på värderegleringskonton som avses. Som Riksgäldskontoret är inne på bör myndigheten och Riksbanken samverka inom sitt verksamhetsområde (8 § förvaltningslagen [2017:900]). I det ligger t.ex. att Riksbanken i god tid bör informera Riksgäldskontoret om en framställning om återställning av eget kapital. Det finns i detta lagstiftningsärende inte utrymme att ta ställning till om det behöver ställas nya krav på Riksbankens redovisning, som Ekonomistyrningsverket och Svenska Bankföreningen efterfrågar. Kreditinstituts inlåning i Riksbanken Regeringens förslag: Om Riksbankens eget kapital understiger målnivån för det egna kapitalet ska Riksbanken få kräva att en andel av ett kreditinstituts inlåning och emitterade skuldförbindelser, med undantag för vissa skulder (inlåningsbasen), ska motsvaras av institutets inlåning i Riksbanken (inlåningskravet). Ett sådant krav ska gälla samtliga svenska kreditinstitut och filialer till utländska kreditinstitut. Andelen får högst motsvara ett belopp som innebär att summan av institutens samlade andelar (inlåningsutrymmet), det egna kapitalet och värdet av eventuella kassakrav motsvarar målnivån. Riksbanken ska få kräva en ränta för lånen som är lägre än noll procent endast om Riksbankens egen styrränta är lägre än noll procent. Räntan på inlåningen ska då inte uppgå till en lägre procentsats än styrräntan. Riksbanken ska få besluta att ett företag som inte uppfyller inlåningskraven ska betala en sanktionsavgift till staten. Avgiften ska uppgå till ett belopp som motsvarar en ränta på underskottet som för varje dag uppgår till den gällande styrräntan med ett tillägg av två procentenheter, dock lägst en procent. Sanktionsavgiften ska helt eller delvis få sättas ned, om det finns särskilda skäl. Riksbankens beslut om inlåning och sanktionsavgifter ska kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag. Promemorians förslag innehåller inget uttryckligt undantag för skulder till kreditinstitut som omfattas av motsvarande inlåningskrav i andra EES-länder vid beräkning av inlåningsbasen. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansbolagens Förening, Kommuninvest i Sverige AB, Konjunkturinstitutet, Sparbankernas riksförbund och Svenska Bankföreningen avstyrker förslaget på den grunden att kreditinstitut inte bör bidra till finansieringen av Riksbankens verksamhet och väcker dessutom frågan om inlåningskravet utgör en skatt. Finansbolagens Förening, Sparbankernas riksförbund och Svenska Bankföreningen anser att även skulder till kreditinstitut som omfattas av motsvarande inlåningskrav i andra EES-länder ska kunna avräknas från inlåningsbasen. Finansinspektionen, Konjunkturinstitutet, Sparbankernas riksförbund och Svenska Bankföreningen anser att det är oklart hur förslaget påverkar kraven på kapital och likviditet i EU:s kapitaltäckningsregelverk. Riksgäldskontoret, Sparbankernas riksförbund, Svenska Bankföreningen och Sveriges riksbank anser att inlåningsbasen bör kunna beräknas på ett genomsnitt av flera mätpunkter i stället för endast en. Sparbankernas riksförbund och Svenska Bankföreningen anser att orealiserade vinster på Riksbankens balansräkning ska läggas till eget kapital vid beräkning av inlåningsutrymmet. ECB, Konjunkturinstitutet och Sveriges advokatsamfund tar upp frågan om det bör finnas en bortre gräns för inlåningsutrymmets storlek. Sveriges advokatsamfund efterlyser en analys av hur förslaget förhåller sig till grundläggande bestämmelser om egendomsskydd. Samfundet framhåller vidare att sanktionsavgiften inte bör få vara så stor att ett kreditinstitut därefter inte uppfyller de grundläggande krav på soliditet och likviditet som gäller för institutet. Sveriges riksbank och Svenska Bankföreningen anser att skulder hänförliga till svenska kreditinstituts utländska filialer inte bör ingå i inlåningsbasen. Sveriges riksbank anser att bara räntefria kassakrav ska räknas av när inlåningsutrymmet beräknas och att räntan på inlåningskravet ska vara en procentenhet under styrräntan om styrräntan understiger noll procent. Dessutom tar myndigheten upp vissa praktiska tillämpningsfrågor, t.ex. vid vilken tidpunkt ett kassakrav eller kapitaltillskott ska räknas in när inlåningsutrymmet beräknas. Slutligen föreslår Sveriges riksbank att databasen för övervakning och tillsyn över finansmarknaderna ses över. Kommuninvest i Sverige AB och Sveriges riksbank anser att vissa kreditinstitut ska kunna undantas från inlåningskravet. Skälen för regeringens förslag Ett nytt inlåningskrav Riksbanken har en egen balansräkning med tillgångar, skilda från statens övriga tillgångar, som genererar avkastning. Denna modell för att säkerställa Riksbankens finansiella oberoende bör även fortsättningsvis gälla. Riksbanken kan ses som finansiellt oberoende om den självständigt och långsiktigt har tillräckligt med intäkter för att kunna täcka sina kostnader för verksamheten. Som angetts i avsnitt 4.2.1 har Riksbankens bedömts ha behov av ett realvärdesäkrat eget kapital om 60 miljarder kr för att långsiktigt ha förmåga till självfinansiering. Tillgångarna som Riksbanken disponerar ska emellertid i första hand användas för att myndigheten ska utföra sina uppgifter, dvs. uppnå prisstabilitetsmålet och upprätthålla finansiell stabilitet. I andra hand ska avkastningen på tillgångarna finansiera Riksbankens verksamhet. För att kunna fullgöra sina uppgifter är det därför centralt att Riksbankens intjäning är stabil och inte hindrar banken från att använda sin balansräkning för att uppnå sina lagstadgade mål. Traditionellt utgörs en centralbanks, och även Riksbankens, kostnadsfria kapital av den utestående sedel- och myntmängden och det egna kapitalet. Det egna kapitalet kan vara väldigt lågt, till och med negativt, om värdet av utlöpande sedlar och mynt är tillräckligt stort. Utvecklingen i Sverige är emellertid att sedlar och mynt används i allt mindre utsträckning. Sedan 2008 har värdet av utlöpande sedlar och mynt nästan halverats och bara det senaste året har mängden kontanter i samhället minskat med nästan 11 procent. Det kommer därför att vara svårt att öka Riksbankens intjäningsförmåga via denna källa och på så sätt bygga upp det egna kapitalet. Processen mot minskad kontantanvändning och minskad kontantmängd är en följd av bl.a. enklare och billigare tjänster för kortbetalningar och andra elektroniska betalningar. Exempelvis har det skett en kraftig ökning av mobila betalningar, inte minst i form av tjänsten Swish som ofta används som betalningsform där kontanter tidigare var dominerande. Utvecklingen har delvis drivits på av affärsbankerna som generellt har lägre kostnader för elektroniska betalningar än för sin kontanthantering. Den stigande andelen elektroniska betalningar har vidare ökat kraven på Riksbankens avvecklingssystem. Med de snabba förändringarna stiger också behovet av att Riksbanken följer utvecklingen på betalningsmarknaden och anpassar sin verksamhet efter den, särskilt i förhållande till nya typer av risker som uppkommer i digitala betalningssystem. Detta kommer särskilt till uttryck i den nya riksbankslagen där Riksbanken har fått ett utökat och förtydligat ansvar för att allmänheten ska kunna göra betalningar i fredstida krissituationer och vid höjd beredskap. Dessa nya krav på Riksbankens verksamhet innebär att Riksbankens förvaltningskostnader i vart fall inte kommer att minska. Bland Riksbankens finansieringskällor behöver det därför finnas alternativ som täcker upp när stora förluster skett till följd av exempelvis penningpolitiska åtgärder, och som är oberoende av användningen av kontanter. Vidare är det rimligt att de finansiella företag som åtnjuter fördelar av Riksbankens verksamhet i viss mån bidrar till Riksbankens finansiering. Regeringen anser därför, till skillnad från Finansbolagens Förening, Kommuninvest i Sverige AB, Konjunkturinstitutet, Sparbankernas riksförbund och Svenska Bankföreningen, att det bör införas en möjlighet för Riksbanken att besluta om att vissa finansiella företag ska ha räntefri inlåning i Riksbanken. Kravet bör formuleras på liknande sätt som i bestämmelsen om kassakrav, men inlåningen ska vara oberoende av penningpolitiskt syfte. I stället ska syftet med ett nytt sådant krav enbart vara att finansiera Riksbankens verksamhet. Inlåningskravet bör omfatta kreditinstitut Det bör emellertid införas begränsningar för i vilken mån Riksbanken kan fatta ett sådant beslut. För det första behöver kretsen av finansiella företag som ska omfattas av denna skyldighet begränsas till de företag som i störst utsträckning åtnjuter fördelar av Riksbankens verksamhet. Här kan inledningsvis konstateras att kreditinstituten i stor utsträckning är beroende av Riksbankens verksamhet. De åtnjuter fördelar, inte bara av att Riksbanken tillhandahåller ett system för avveckling av betalningar genom vilket bankerna kan genomföra betalningar utan större kredit- eller likviditetsrisker, utan också av Riksbankens övriga verksamhet, exempelvis i fråga om ansvaret för finansiell stabilitet och beredskap i betalningssystemet. Att Sverige har en centralbank som är välkapitaliserad och därmed har goda förutsättningar att upprätthålla prisstabilitet är en helt grundläggande förutsättning för att kreditinstituten ska kunna bedriva verksamhet med avkastning. Exempelvis är utfallet av den senaste fredstida krissituationen (pandemin) att kreditinstituten har återhämtat sig väl och återigen gör stora vinster, mycket tack vare de kraftfulla penningpolitiska åtgärder som Riksbanken vidtog under krisen. Kreditinstitut som kollektiv bör därför åläggas en skyldighet att, om det krävs, bidra till Riksbankens finansiering genom räntefria lån. Ett beslut om sådan kostnadsfri inlåning bör omfatta samtliga kreditinstitut som bedriver verksamhet i Sverige, dvs. institut med säte eller filial här. Kreditinstituten som grupp befinner sig i samma rättsliga och faktiska situation i förhållande till det krav som nu är aktuellt och regeringen anser därför, till skillnad från Kommuninvest i Sverige AB och Sveriges riksbank, att kravet ska åläggas samtliga dessa utan möjlighet att undanta vissa. Beräkning av inlåningsbasen Vidare bör respektive instituts eller filials lån uppgå till ett belopp som motsvarar en viss andel av institutets eller filialens förbindelser (jfr 2 kap. 6 § riksbankslagen). De förbindelser som omfattas bör motsvara de grundläggande principerna för beräkningen av kassakravsbasen enligt Europeiska centralbankens förordning (EU) 2021/378 av den 22 januari 2021 om tillämpningen av minimireserver (kassakrav) (ECB/2021/1). Det innebär att institutets eller filialens inlåning och emitterade skuldförbindelser bör omfattas med vissa tillägg och undantag (jfr artikel 5.1 och 5.2). Av dessa följer bl.a. att undantag ska göras för skulder till andra kreditinstitut som omfattas av kraven. Skälet till detta är att finansiering via banksystemet inte ska medföra dubbla kostnader för inlåningskravet. För att gränsöverskridande finansiering inom EES inte ska missgynnas i förhållande till inhemsk finansiering bör, som Finansbolagens Förening, Sparbankernas riksförbund och Svenska Bankföreningen påpekar, det tydliggöras att även skulder till kreditinstitut som omfattas av motsvarande krav i andra EU-länder bör undantas från inlåningsbasen. Det ska emellertid i sammanhanget påpekas att exempelvis eurozonens kassakrav inte utgör ett motsvarande krav som det nu aktuella svenska inlåningskravet eftersom kassakrav ställs i penningpolitiskt syfte. I likhet med Sveriges riksbank, Sparbankernas riksförbund och Svenska Bankföreningen anser regeringen att skulder hänförliga till svenska kreditinstituts utländska filialer inte bör inkluderas i inlåningsbasen. Riksgäldskontoret, Sparbankernas riksförbund och Svenska Bankföreningen tar upp frågan om tidpunkten för beräkningen av inlåningsbasen och anför att detta bör baseras på ett genomsnitt av flera mätpunkter i stället för endast en (vid årsskiftet). Utgångspunkten för inlåningskravet är emellertid Riksbankens eget kapital, vilket fastställs i samband med räkenskapsårets slut. Regeringen anser därför att även detta bör vara tidpunkten för att beräkna inlåningsbasen. Den andel av förbindelserna som respektive institut ska hålla som inlåning i Riksbanken bör vara lika stor för alla institut och de kommer därmed att bidra till finansieringen proportionerligt utifrån sin storlek. Begräsningar i inlåningsutrymmet och ränta För det andra bör det införas begränsningar för när Riksbanken kan fatta ett sådant beslut och hur stor inlåningen från kreditinstitut och filialer till utländska kreditinstitut ska kunna vara. I förarbetena till den nuvarande riksbankslagen gjordes bedömningen att Riksbanken, utöver värdet av utestående sedlar och mynt, behöver ett kostnadsfritt kapital om ca 60 miljarder kronor för att säkerställa myndighetens förmåga till långsiktig självfinansiering (jfr prop. 2021/22:41 s. 150). Målnivån för det egna kapitalet sattes därför till detta belopp (uppräknat med konsumentprisindex). En förutsättning för att Riksbanken ska få ta in räntefri inlåning från kreditinstitut och filialer till utländska kreditinstitut bör därför vara att Riksbankens eget kapital sjunkit under denna nivå. De sammanlagda lånen bör inte uppgå till ett högre belopp än att summan av dem tillsammans med det egna kapitalet uppgår till målnivån. Regeringen anser emellertid inte, till skillnad från Sparbankernas riksförbund och Svenska Bankföreningen, att orealiserade vinster på Riksbankens balansräkning ska räknas in eftersom detta inte är värden som genererar avkastning. ECB, Konjunkturinstitutet och Sveriges advokatsamfund och tar upp frågan om det bör finnas en bortre gräns för inlåningsutrymmets storlek. Som framgår ovan utgörs inlåningsutrymmet av skillnaden mellan Riksbankens eget kapital och målnivån. Det är därför först viktigt att framhålla att utgångspunkten även fortsättningsvis är att Riksbankens eget kapital ska uppgå till vissa nivåer (se avsnitt 4.2.1). Vidare kan, som ECB påpekar, ett alltför stort utnyttjande av inlåningskravet få oönskade sidoeffekter, såsom penningpolitiska effekter. Riksbanken ska, som ECB vidare framhåller, i alla sina beslut iaktta grundläggande principer om proportionalitet (se t.ex. 5 § förvaltningslagen, som gäller svenska förvaltningsmyndigheter, och artikel 5.4 i fördraget om Europeiska unionen, som gäller centralbanker i det europeiska centralbankssystemet) och beakta det överordnade målet om prisstabilitet (2 kap. 1 § riksbankslagen). Dessa allmänna krav på verksamheten innebär alltså begränsningar för hur stort inlåningsutrymmet kan bli och det finns mot den bakgrunden inte skäl att införa en på förhand bestämd övre gräns för inlåningsutrymmets storlek. Eftersom eventuella kassakrav som Riksbanken har ställt i penningpolitiskt syfte också ger Riksbanken tillgång till finansiering till låg, eller ingen, kostnad bör även hänsyn tas till värdet av dessa. Även om Riksbanken tillämpar kassakrav med räntebärande kassakravsreserver innebär ett sådant krav att Riksbanken får tillgång till finansiering till en låg kostnad. Regeringen anser därför, till skillnad från Sveriges riksbank, att det är rimligt att samtliga kassakrav som myndigheten ställt ska räknas av när storleken på inlåningskravet beräknas. När inlåningsutrymmet minskar ska Riksbanken minska låningskravet i motsvarande mån. Beräkningen av inlåningsutrymmet ska göras på årsbasis vid räkenskapsårets slut, dvs. den 31 december. Sveriges riksbank påpekar att ett kassakrav kan införas och kapitaltillskott kan göras mitt under ett räkenskapsår, vilket förändrar inlåningsutrymmet. I en sådan situation är det emellertid omedelbart känt hur stort inlåningsutrymmet är – dvs. det senast fastställda enligt årsredovisningen med avdrag för det nya kassakravet eller kapitaltillskottet – och medlen ska då betalas tillbaka så snart det kan ske. Utgångspunkten bör vara att de konton som kreditinstituten sätter in medlen på är räntefria. Riksbanken bör endast få kräva minusränta för inlåningen om myndighetens egen styrränta är lägre än noll procent. Regeringen anser, till skillnad från Sveriges riksbank, att räntan på inlåningen i så fall inte bör få uppgå till en lägre procentsats än styrräntan. Sanktionsavgift På samma sätt som vid underlåtenhet att uppfylla kassakrav bör Riksbanken kunna besluta om sanktionsavgift om ett företag inte uppfyller inlåningskravet. Sanktionsavgiften bör, liksom i fråga om kassakrav, uppgå till ett belopp som motsvarar en ränta på underskottet som för varje dag uppgår till den gällande styrräntan med ett tillägg av två procentenheter, dock lägst en procent, och sanktionsavgiften bör helt eller delvis få sättas ned om det finns särskilda skäl. Sveriges advokatsamfund anser att sanktionsavgiften inte bör få vara så stor att ett institut därefter inte uppfyller de grundläggande kraven på soliditet och likviditet enligt 6 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Finansinspektionen utövar tillsyn över kreditinstitut och får ingripa mot institut som inte uppfyller de kraven. Ingripanden kan ske i olika former, bl.a. beslut om sanktionsavgifter. Sanktionsavgiften ska fastställas till högst det högsta av 1) tio procent av kreditinstitutets omsättning eller, i förekommande fall, motsvarande omsättning på koncernnivå närmast föregående räkenskapsår, 2) två gånger den vinst som institutet gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa eller 3) ett belopp motsvarande fem miljoner euro. Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven enligt 6 kap. 1 § lagen om bank- och finansieringsrörelse (15 kap. 8 § samma lag). Enligt regeringens mening motiverar den föreslagna sanktionsavgiftens storlek inte en motsvarande ordning. Riksbankens beslut om inlåning och sanktionsavgifter bör kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Förhållandet till andra regelverk Finansbolagens Förening, Konjunkturinstitutet, Sparbankernas riksförbund och Svenska Bankföreningen väcker frågan om inlåningskravet utgör en skatt. Det är riksdagen, inte Riksbanken, som beslutar om skatt till staten (1 kap. 4 § andra stycket regeringsformen). Gränsdragningen mellan avgifter och skatter vid tillämpning av bestämmelserna om normgivning i 8 kap. regeringsformen behandlas i förarbetena till lagen (prop. 1973:90 s. 213; se också prop. 2009/10:30 s. 20). Förvaltningsmyndigheter finansieras som utgångspunkt via anslag (såsom Riksgäldskontoret) eller avgifter (såsom Finansinspektionen). Som framgår ovan är Riksbanken finansiellt oberoende från staten och har egna tillgångar. Det nu aktuella inlåningskravet innebär att Riksbanken tar upp en skuld utan räntekostnad som kan finansiera tillgångar med avkastning och därmed bidra till finansieringen av Riksbankens verksamhet. Inlåningskravet innebär därför i praktiken att en grupp av finansiella företag – kreditinstitut – bidrar till finansieringen av en statlig verksamhet som företagen som kollektiv har nytta av. Det innebär att förslaget – liksom t.ex. avgiftsuttaget till resolutionsreserven i syfte att finansiera Riksgäldskontorets hantering av (vissa) kreditinstitut i kris – har avgiftskaraktär. Sammanfattningsvis anser regeringen att förslaget – oavsett inlåningskravets storlek och utsträckning i tiden – inte är en skatt. Sveriges advokatsamfund väcker frågan hur inlåningskravet förhåller sig till grundläggande bestämmelser om egendomsskydd. Grundläggande bestämmelser om egendomsskydd finns i 2 kap. 15 § regeringsformen, artikel 1 i tilläggsprotokoll 1 till den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och artikel 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheter. En ordning som innebär att kreditinstitut bidrar till finansieringen av en statlig verksamheten som instituten har nytta av är – liksom Finansinspektions tillsynsavgifter – i överensstämmelse med grundläggande bestämmelser om egendomsskydd. Frågan om hur inlåningskravet påverkar kraven på kapital och likviditet i EU:s kapitaltäckningsregelverk, som Finansinspektionen, Konjunkturinstitutet, Sparbankernas riksförbund och Svenska Bankföreningen tar upp, är en fråga för rättstillämpningen. Riksbanken har, enligt riksbankslagen, möjlighet att begära in de uppgifter som myndigheten behöver för sin verksamhet (12 kap. 1 §). Det finns inte utrymme att i detta lagstiftningsärende, som Sveriges riksbank vill, se över förutsättningarna för Riksbanken att behandla motsvarande uppgifter vid tillämpning av lagen (2014:484) om en databas för övervakning och tillsyn över finansmarknaderna. Deltagande i avvecklingssystem Regeringens förslag: Betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar ska få delta i avvecklingssystem och för deltagandet ska det ställas vissa krav. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Bankgirocentralen BGC AB anser att förslaget leder till att förutsättningarna för tillträde till avvecklingssystem kommer att vara föremål för dubbelreglering. Bankgirocentralen BGC AB och Sveriges riksbank anser att det behöver införas ett särskilt förfarande i syfte att skapa förutsättningar för Finansinspektionen att ta ställning till om ett betalningsinstitut eller ett institut för elektroniska pengar uppfyller de nya kraven för deltagande i avvecklingssystem. Sveriges riksbank framhåller att medel också ska kunna avskiljas på ett konto hos en centralbank vid tillämpning av skyddskraven. Skälen för regeringens förslag: EU:s finalitydirektiv genomförs i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden (avvecklingslagen). Lagen innehåller bestämmelser om godkännande av administratörer och deltagande i system för clearing och avveckling av betalningar och värdepapper (avvecklingssystem). Bestämmelser om clearing och avveckling av betalningar finns också i lagen (2024:114) om clearing och avveckling av betalningar. Bestämmelserna – som utgör nationell lagstiftning – innebär i korthet att företag som bedriver clearing eller avveckling av betalningar omfattas av tillståndsplikt. EU:s betaltjänstdirektiv genomförs i lagen (2010:751) om betaltjänster (betaltjänstlagen). Lagen innehåller bestämmelser om förutsättningarna för tillhandahållande av betaltjänster. Avvecklingslagen innebär att administratörer av system för clearing eller avveckling av betalningar – framför allt clearingbolag – ska godkännas av Finansinspektionen (3 och 4 §§ avvecklingslagen). I ett avvecklingssystem för clearing eller avveckling av betalningar får Riksbanken, Riksgäldskontoret och kreditinstitut delta (8 § avvecklingslagen). I betaltjänstlagen finns bestämmelser om tillträde till betalningssystem (7 kap. 1 och 2 §§). Från bestämmelserna undantas avvecklingssystem (7 kap. 3 § 1). Enligt ändringar i EU:s betaltjänstdirektiv ska undantaget för avvecklingssystem tas bort (artikel 35.2). Ändringarna i EU:s finalitydirektiv innebär att också betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar ska få delta i avvecklingssystem (artikel 2 b och f första stycket). För att få delta i ett avvecklingssystem ska betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar uppfylla vissa krav (artikel 35a.1 i betaltjänstdirektivet). För att genomföra ändringarna i EU:s finalitydirektiv och EU:s betaltjänstdirektiv bör motsvarande bestämmelser införas i svensk rätt. Bestämmelserna om tillträde till betalningssystem i 7 kap. 1 och 2 §§ betaltjänstlagen – som såvitt avser betalningssystem i form av avvecklingssystem är begränsade till betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar – utgör en unionsrättslig särreglering i förhållande till de allmänna bestämmelserna i 3 kap. 1 § lagen om clearing och avveckling av betalningar, som gäller övriga deltagare i ett avvecklingssystem (8 § avvecklingslagen). Mot den bakgrunden anser regeringen, till skillnad från Bankgirocentralen BGC AB, att det inte handlar om dubbelreglering. Medlemsstaterna ska fastställa det förfarande genom vilket de nya kraven ska uppfyllas. Detta ska ske i form av självbedömning, ett krav på ett uttryckligt beslut av den behöriga myndigheten eller något annat förfarande som syftar till att säkerställa att betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar uppfyller kraven (artikel 35a.2). På finansmarknadsområdet är det de finansiella företagen som ansvarar för att de uppfyller de krav som ställs på verksamheten och Finansinspektionen som utövar tillsyn över att kraven på verksamheten är uppfyllda. Det är betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar som ansvarar för att de uppfyller kraven i avvecklingslagen och Finansinspektionen som utövar tillsyn över att kraven i avvecklingslagen är uppfyllda (8 kap. 1 § betaltjänstlagen och 5 kap. 1 § lagen om elektroniska pengar). Samtidigt är det administratören av ett avvecklingssystem – t.ex. Bankgirocentralen BGC AB eller Riksbanken – som tar ställning till om kraven för att delta i avvecklingssystemet är uppfyllda, inbegripet de nya kraven (8 § avvecklingslagen). Till skillnad från Bankgirocentralen BGC AB och Sveriges riksbank anser regeringen sammanfattningsvis att det inte är nödvändigt att införa ett särskilt förfarande i syfte att säkerställa att betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar uppfyller de nya kraven för deltagande i ett avvecklingssystem. Enligt EU:s betaltjänstdirektiv ska institut för elektroniska pengar uppfylla samma skyddskrav som betalningsinstitut (artikel 10.1 i EU:s betaltjänstdirektiv). En sådan ordning gäller redan i svensk rätt, se 3 kap. 7 § lagen (2011:751) om elektroniska pengar, som genomför motsvarande krav i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG av den 16 september 2009 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet, om ändring av direktiven 2005/60/EG och 2006/48/EG och om upphävande av direktiv 2000/46/EG (EU:s e-penningdirektiv). Skyddskraven utgör krav på företagen att vidta åtgärder för att skydda medel som mottagits i verksamheten (se t.ex. 3 kap. 7 § betaltjänstlagen). Sådana medel ska – såvitt nu är av intresse – hållas avskilda på konto hos svenskt eller utländskt kreditinstitut eller investeras i likvida tillgångar med låg risk (se t.ex. 3 kap. 7 § andra stycket betaltjänstlagen). Som Sveriges riksbank framhåller, innebär EU:s betaltjänstdirektiv att medel också ska kunna avskiljas på ett konto hos en centralbank (artikel 10.1). Enligt regeringens uppfattning ryms emellertid en sådan ordning i uttrycket ”investeras i likvida tillgångar med låg risk” i de aktuella bestämmelsernas nuvarande lydelser. I EU:s finalitydirektiv och EU:s betaltjänstdirektiv görs också ändringar som gäller indirekta deltagare (artikel 2 f tredje stycket respektive 35.3). I svensk rätt har emellertid möjligheten att införa bestämmelser om indirekt deltagande inte utnyttjats (prop. 1999/2000:18 avsnitt 5.4). Ikraftträdande Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari respektive den 9 april 2025. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Bankgirocentralen BGC AB framhåller att verksamheten behöver anpassas till de nya förutsättningarna för deltagande i avvecklingssystem. Finansbolagens Förening, Sparbankernas riksförbund och Svenska Bankföreningen anser ändringarna i riksbankslagen bör träda i kraft vid ett senare tillfälle än den 1 januari 2025. Skälen för regeringens förslag: Enligt riksdagens tillkännagivanden bör lagändringarna i riksbankslagen kunna träda i kraft den 1 januari 2025 (finansutskottets betänkande 2023/24:FiU28 s. 12). Mot den bakgrunden anser regeringen, till skillnad från Sparbankernas riksförbund och Svenska Bankföreningen, att ändringarna i riksbankslagen bör träda i kraft vid den tidpunkten. Ändringarna i EU:s finalitydirektiv och EU:s betaltjänstdirektiv ska börja tillämpas senast den 9 april 2025, vilket innebär att ändringarna i avvecklingslagen, betaltjänstlagen och lagen om elektroniska pengar bör träda i kraft vid den tidpunkten. Bankgirocentralen BGC AB framhåller att verksamheten behöver anpassas till de nya förutsättningarna för deltagande i avvecklingssystem. De aktuella ändringarna i EU:s finalitydirektiv och EU:s betaltjänstdirektiv – som antogs den 13 mars 2024 – ger emellertid inte utrymme för att skjuta fram tidpunkten för ikraftträdande av de lagändringar som krävs för att i svensk rätt genomföra EU-direktiven i syfte att administratörer av avvecklingssystem ska kunna anpassa sin verksamhet till de nya förutsättningarna för deltagande i avvecklingssystem. Konsekvensanalys Regeringens bedömning: Förslagen påverkar inte myndigheters eller allmänna förvaltningsdomstolars resursbehov. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inte att invända mot den. Finansbolagens Förening, Regelrådet och Sveriges advokatsamfund anser att konsekvensanalysen brister i fråga om effekterna för kreditinstitut av olika storlek. Regelrådet anser dessutom att konsekvensanalysen brister i vissa andra avseenden, t.ex. i fråga om alternativa lösningar. Kommuninvest i Sverige AB efterfrågar en analys av effekterna för kommuner och regioner. Konjunkturinstitutet efterfrågar en analys av konsekvenserna av att inlåningsutrymmet kan överstiga 40 miljarder kronor och inlåningskravets påverkan på penningpolitiken. Riksgäldskontoret efterfrågar en analys av de offentligfinansiella och samhällsekonomiska effekterna av kravet på kreditinstituts inlåning i Riksbanken. Myndigheten bedömer att de offentligfinansiella effekterna kommer att vara positiva. Skälen för regeringens bedömning Riksbankens finansiering Förslagen i denna del innebär att om Riksbankens eget kapital sjunker under den s.k. målnivån, får Riksbanken besluta om att svenska kreditinstitut och filialer till utländska kreditinstitut ska ha inlåning i Riksbanken. De konton som de instituten sätter in medlen på kommer i regel att vara räntefria (även om minusränta kan förekomma i händelse av att Riksbankens styrränta är under noll procent). Det innebär att inlåningen i realiteten är en kostnad för företagen, eftersom medlen hade kunnat placeras på annat sätt som ger avkastning. Riksbankens eget kapital uppgår till 23 miljarder kronor och målnivån uppgår i dag till 62,6 miljarder kronor. Det innebär att Riksbanken i en motsvarande situation skulle kunna besluta om räntefri inlåning om totalt 39,6 miljarder kronor från de berörda företagen. Det finns i dag ett 150-tal svenska och utländska kreditinstitut som bedriver verksamhet på den svenska marknaden. Enligt Statistiska centralbyråns statistik över svenska monetära institut uppgick de sammanlagda skulderna för banker (bankaktiebolag, sparbanker och filialer till utländska banker) i Sverige till ca 14 000 miljarder kronor. Det innebär att inlåningskravet motsvarar ca 0,1–0,3 procent av institutens totala skulder om Riksbanken beslutar att låna in 20–40 miljarder kronor. Finansieringskostnaden för inlåningen kommer sannolikt variera mellan instituten och bero av bl.a. tillgång till olika slags finansiering och ränteläge. Om finansieringskostnaden uppskattas till referensräntan Stibor, som i dag uppgår till ca 3,75 procent för tre till sex månaders löptid, innebär det en sammanlagd årlig kostnad på 1,5 miljarder kronor om inlåningen uppgår till 40 miljarder kronor och 0,8 miljarder kronor om inlåning i stället skulle uppgå till 20 miljarder kronor. Det är emellertid inte säkert att företagen behöver låna upp hela beloppet på marknaden. Riksgäldskontoret efterfrågar en analys av de offentligfinansiella och samhällsekonomiska effekterna medan Finansbolagens Förening, Regelrådet och Sveriges advokatsamfund efterfrågar en analys av effekterna för kreditinstitut av olika storlek. Kommuninvest i Sverige AB efterfrågar en analys av effekterna för kommuner och regioner. Kostnaderna för inlåningen i Riksbanken kommer att fördelas proportionerligt mellan företagen utifrån deras storlek. Den svenska banksektorn är koncentrerad, vilket innebär att de största företagen kommer stå för merparten av kostnaderna. I dag uppskattas de tre största svenska bankerna stå för knappt 60 procent av de totala skulder som utgör underlag för inlåningen. Det innebär att den årliga kostnaden för dessa tre företag skulle motsvara ungefär 600 miljoner kronor i de fall inlåningen uppgår till 40 miljarder kronor och en antagen finansieringskostnad på 3,75 procent. Som flera remissinstanser framhåller kommer mindre kreditinstitut att ha högre kostnader för att finansiera inlåningskravet. Mot bakgrund av att det handlar om relativt begränsade belopp bedöms institutens merkostnader samt de samhälls- och offentligfinansiella effekterna eller effekterna för kommuner och regioner vara mycket begränsade. Som Regelrådet framhåller kan det inte uteslutas att institutens merkostnader kommer att övervältras på kunderna. Konjunkturinstitutet påpekar att inlåningsutrymmet kan överstiga 40 miljarder kronor och i teorin vara obegränsat. Som framgår av avsnitt 4.2.2 är emellertid utgångspunkten att Riksbanken i händelse av att det egna kapitalet sjunker under de i lagen angivna nivåerna ska göra en framställning om återställning av det egna kapitalet. Inlåningskravet bedöms även mot denna bakgrund ha begränsad påverkan på prisstabiliteten. Därutöver förväntas det tillkomma vissa administrativa kostnader för företagen samt, för vissa företag, kostnader förknippade med att upprätta ett arrangemang för att placera inlåningen i Riksbanken. Dessa merkostnader bedöms vara mycket begränsade. Riksbanken kommer att kunna disponera de medel som blir tillgängliga genom inlåningen och placera medlen i tillgångar som ger avkastning som i sin tur kan finansiera verksamheten. Eftersom Riksbankens tillgångar är skilda från statens kommer förslaget i övrigt inte ha några direkta offentligfinansiella effekter. Dock har Riksbankens utdelning effekt för statens budgetsaldo och det statliga finansiella sparandet. Förslaget bedöms göra att Riksbankens eget kapital snabbare kan komma tillbaka till målnivån efter att ha sjunkit under den. Om det egna kapitalet går över målnivån blir utdelning till staten aktuellt igen. Förslagen bedöms inte ha någon effekt för andra myndigheter än Riksbanken och effekten för måltillströmningen till de allmänna förvaltningsdomstolarna förväntas vara mycket begränsad. Regelrådet anser dessutom att konsekvensanalysen brister i vissa andra avseenden, t.ex. i fråga om alternativa lösningar. Det finns begränsningar vad gäller alternativa lösningar eftersom Riksbankens oberoende måste värnas. Traditionellt utgörs en centralbanks kostnadsfria kapital av eget kapital samt mängden sedlar och mynt. Utvecklingen med minskad kontantanvändning i Sverige bedöms dock fortsätta. Det är därför nödvändigt att införa en alternativ finansieringskälla för Riksbanken. Det är emellertid inte en alternativ lösning att låta den nuvarande ordningen kvarstå oförändrad. Det finns inget behov av särskilda informationsinsatser. Förslagen påverkar inte hållbarheten eller jämställdheten mellan män och kvinnor. Förslagen bedöms vara förenliga med EU-rätten. Deltagande i avvecklingssystem Förslagen har inga offentligfinansiella eller samhällsekonomiska effekter. Avvecklingssystem tillhandahålls av clearingbolag. Det finns ett clearingbolag i Sverige. Också betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar ska få delta i avvecklingssystem. Det finns ett 45-tal betalningsinstitut och ett 10-tal institut för elektroniska pengar i Sverige. Förslagen påverkar den administrativa bördan för dessa företag i mycket begränsad utsträckning. Finansinspektionen utövar tillsyn över betalningsinstitut, institut för elektroniska pengar och clearingbolag medan Sveriges riksbank tillhandahåller system för avveckling av betalningar. Förslagen påverkar den administrativa bördan för myndigheterna i mycket begränsad utsträckning. Förslagen ger inte upphov till några nya måltyper eller ökad måltillströmning vid de allmänna förvaltningsdomstolarna. Förslagen genomför ändringar i EU-rättsakter, varför det inte finns skäl att överväga några alternativa lösningar. Förslagen påverkar inte hållbarheten eller jämställdheten mellan kvinnor och män. Det finns inget behov av särskilda informationsinsatser. Författningskommentar Förslaget till lag om ändring i lagen (2022:1568) om Sveriges riksbank 2 kap. 6 § Riksbanken får kräva att en viss andel av ett finansiellt företags placeringar eller förbindelser ska motsvaras av företagets inlåning i Riksbanken (kassakrav). Paragrafen innehåller bestämmelser om kassakrav. Övervägandena finns i avsnitt 4.2.2. Paragrafen ändras på så sätt att andra och tredje styckena tas bort och flyttas till 12 kap. 3 §. 8 kap. 15 § Om summan av det egna kapitalet och orealiserade vinster på värderegleringskonton, utom det konto som avser guld, uppgår till ett belopp som understiger en tredjedel av målnivån, får Riksbanken göra en framställning till riksdagen om återställning av det egna kapitalet. Framställningen ska avse ett belopp som innebär att summan av det egna kapitalet och orealiserade vinster på värderegleringskonton, utom det konto som avser guld, återställs till en nivå som motsvarar grundnivån för det egna kapitalet. Om det krävs för att säkerställa Riksbankens förmåga till långsiktig självfinansiering, får framställningen avse ett belopp som innebär att summan av det egna kapitalet och orealiserade vinster på värderegleringskonton, utom det konto som avser guld, uppgår till ett belopp som motsvarar målnivån. Paragrafen, som utformas enligt Lagrådets förslag, innehåller bestämmelser om återställning av Riksbankens eget kapital. Övervägandena finns i avsnitt 4.2.1. I paragrafen har begreppet orealiserade vinster på balansräkningen ersatts med begreppet orealiserade vinster på värderegleringskonton. Detta innebär ingen ändring i sak. I första stycket anges förutsättningen för Riksbankens framställning om återställning av det egna kapitalet. Ändringarna innebär för det första att även orealiserade vinster på värderegleringskonton, utöver det egna kapitalet, ska räknas med vid bedömningen av om den aktuella nivån understigits. Orealiserade vinster i guldreserven ska emellertid inte räknas med. För det andra ändras skyldigheten att göra en framställning till en möjlighet att göra det. Utgångspunkten bör dock även i fortsättningen vara att Riksbankens eget kapital tillsammans med orealiserade vinster på värderegleringskonton ska uppgå till grundnivån och att Riksbanken ska göra en framställning om återställning av det egna kapitalet när detta sjunkit till en nivå som understiger en tredjedel av målnivån. Skäl som kan tala för att Riksbanken avstår från att begära återställning av det egna kapitalet kan t.ex. vara om finansieringsbehovet av verksamheten minskar eller om värdet på utgivna sedlar och mynt ökar. Bestämmelsen ger således Riksbanken flexibilitet att hantera förluster när dess intjäningsförmåga på lång sikt inte har försämrats. I andra stycket finns bestämmelser om hur stort belopp som en framställning ska avse, om en sådan görs. Ändringen innebär att framställningen ska avse ett belopp som gör att summan av det egna kapitalet och orealiserade vinster på värderegleringskonton, utom det som avser guld, återställs till en nivå som motsvarar grundnivån för det egna kapitalet. Vad som utgör grundnivån framgår av 9 § andra stycket. I tredje stycket anges att Riksbanken får begära ett högre belopp än grundnivån om det krävs för att säkerställa Riksbankens förmåga till långsiktig självfinansiering. Ändringen innebär att orealiserade vinster på värderegleringskonton, dock inte guldreserven, ska räknas med när beloppet fastställs. Bedömningen av värdet på de orealiserade vinsterna görs på årsbasis vid räkenskapsårets slut, dvs. den 31 december (jfr 2 § första stycket). Med eget kapital avses emellertid eget kapital enligt årsredovisningen med beaktande av fullmäktiges beslut om disposition av årets resultat, vilket kan fastställas vid en senare tidpunkt. Riksdagen fastställer därefter resultat- och balansräkningen. 16 § Om det egna kapitalet understiger målnivån får Riksbanken kräva att en andel av kreditinstituts inlåning och emitterade skuldförbindelser (skulder) ska motsvaras av företagets inlåning i Riksbanken. Andelen får högst motsvara ett belopp som innebär att summan av det egna kapitalet samt institutens samlade andelar enligt denna bestämmelse och 2 kap. 6 § motsvarar målnivån. Ett sådant krav som avses i första stycket ska gälla samtliga svenska kreditinstitut och filialer till utländska kreditinstitut. Som skulder enligt första stycket räknas inte skulder till 1. andra kreditinstitut eller filialer som omfattas av första stycket eller motsvarande krav i ett annat land inom EES, och 2. Riksbanken. Paragrafen, som är ny och som utformas enligt Lagrådets förslag, innehåller bestämmelser om skyldighet för kreditinstitut att ha inlåning i Riksbanken. Övervägandena finns i avsnitt 4.2.2. Enligt första stycket, som delvis utformas efter förebild av 2 kap. 6 §, kan Riksbanken kräva att kreditinstitut ska ha inlåning i Riksbanken. Inlåningen ska utgöra en andel av institutets eller filialens inlåning och emitterade skuldförbindelser (skulder). För att Riksbanken ska få kräva att institut ska ha inlåning krävs att Riksbankens eget kapital understiger målnivån (9 och 10 §§). Enligt andra stycket ska ett sådant krav som avses i första stycket gälla samtliga svenska kreditinstitut och filialer till utländska kreditinstitut, dvs. kreditinstitut som bedriver verksamhet i Sverige. Det innebär att om Riksbanken kräver inlåning ska den ske från samtliga institut och filialer som omfattas av bestämmelsen. Riksbanken kan alltså inte kräva inlåning från endast vissa institut eller filialer. Med ett kreditinstitut avses en bank (bankaktiebolag, sparbank eller medlemsbank) eller ett kreditmarknadsföretag (kreditmarknadsbolag eller kreditmarknadsförening) som har sitt säte i Sverige. Med filial till ett utländskt kreditinstitut avses en svensk filial till ett kreditinstitut som har sitt säte utanför Sverige, jfr 1 kap. 5 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Paragrafen omfattar instituts eller filialers verksamhet i Sverige. När det gäller svenska kreditinstitut omfattas inte skulder som är hänförliga till filialers verksamhet i utlandet. När det gäller en filial till ett utländskt kreditinstitut är det de skulder som är hänförliga till filialens verksamhet i Sverige som omfattas. I det ligger också att ett svenskt huvudkontors skulder till en filial i utlandet eller en svensk filials skulder till ett huvudkontor i utlandet omfattas. Andelen ska vara lika stor för samtliga institut och filialer. Inlåningen från respektive institut eller filial kommer därmed att vara proportionerlig i förhållande till institutets eller filialens storlek. Den samlade inlåningen får som mest uppgå till ett belopp som innebär att summan av det egna kapitalet och institutens eller filialernas samlade andelar enligt första stycket och 2 kap. 6 § motsvarar målnivån. Paragrafen innebär att om Riksbankens eget kapital förändras eller om Riksbanken fattar beslut om kassakrav med stöd av 2 kap. 6 §, påverkas utrymmet att kräva att institut och filialer har inlåning i motsvarande mån. Om Riksbankens egna kapital ökar eller om kassakrav beslutas behöver alltså Riksbanken betala tillbaka lånen i motsvarande mån. Bedömningen av om förutsättningarna för att kräva att institut eller filialer ska ha inlåning i Riksbanken görs på årsbasis vid räkenskapsårets slut, dvs. den 31 december (jfr 2 § första stycket). Med det egna kapitalet avses emellertid det egna kapitalet enligt årsredovisningen med beaktande av fullmäktiges beslut om disposition av årets resultat. Riksdagen fastställer därefter resultat- och balansräkningen och det är först därefter som beslut om inlåningskrav kan fattas. Riksbanken beslutar hur inlåningen ska ske, t.ex. på särskilt inlåningskonto eller genom utgivande av skuldebrev. Enligt tredje stycket undantas skulder till andra institut eller filialer som omfattas av kravet på inlåning enligt första stycket eller motsvarande krav i ett annat land inom EES och skulder till Riksbanken. Med motsvarande krav avses krav som i utlandet motsvarar det svenska kravet. Andra krav på inlåning, exempelvis kassakrav som ställs i penningpolitiskt syfte, omfattas inte. Till grund för beslut ligger uppgifter från institut och filialer som Riksbanken kan begära in med stöd av 12 kap. 1 § 1. Uppgifterna tas in inom ramen för Riksbankens in- och utlåningsrörelse och omfattas av sekretess (se 31 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen [2009:400]). 17 § Ränta på inlåning enligt 16 § första stycket får vara negativ bara om den gällande styrräntan är negativ. Räntan på inlåningen får då inte understiga styrräntan. Paragrafen, som är ny, reglerar ränta på inlåning. Övervägandena finns i avsnitt 4.2.2. Enligt paragrafen gäller en begränsning av utrymmet att bestämma negativ ränta på inlåningen enligt 16 § första stycket. 12 kap. 3 § Riksbanken får besluta att ett företag som inte uppfyller kraven enligt 2 kap. 6 § eller 8 kap. 16 § ska betala en sanktionsavgift till staten. Avgiften ska uppgå till ett belopp som motsvarar en ränta på underskottet som för varje dag uppgår till den gällande styrräntan med ett tillägg av två procentenheter, dock lägst 1 procent. Sanktionsavgiften får helt eller delvis sättas ned, om det finns särskilda skäl. Paragrafen, som är ny, motsvarar nuvarande 2 kap. 6 § andra och tredje styckena såvitt avser kassakrav och innehåller bestämmelser om sanktionsavgift i vissa fall. Övervägandena finns i avsnitt 4.2.2. I förhållandende till den nuvarande paragrafen, får Riksbanken enligt första stycket besluta om sanktionsavgift också mot ett företag som inte uppfyller kravet enligt 8 kap. 16 §. Av bestämmelsen framgår hur hög sanktionsavgiften ska vara (prop. 2021/22:41 s. 215). Enligt andra stycket får en sådan sanktionsavgift helt eller delvis sättas ned, om det finns särskilda skäl (samma prop. s. 216). 4 § Riksbankens beslut enligt 2 och 3 §§, 2 kap. 6 §, 4 kap. 4 § första och andra styckena och 8 kap. 16 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Paragrafen, som i nuvarande lydelse betecknas 3 §, innehåller bestämmelser om överklagande. Övervägandena finns i avsnitt 4.2.2. Ändringen innebär att också beslut om att vissa finansiella företag ska ha inlåning i Riksbanken (8 kap. 16 §) eller beslut om sanktionsavgifter vid underlåtenhet att uppfylla det kravet (3 §) får överklagas. Förslaget till lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden 8 § Deltagare i ett avvecklingssystem får vara 1. Riksbanken och andra centralbanker, 2. Riksgäldskontoret och utländska offentliga institutioner som i sitt hemland driver verksamhet som är jämförbar med kontorets, 3. centrala motparter och clearingbolag, 4. svenska värdepapperscentraler, 5. företag som har tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 6. företag som har tillstånd enligt 2 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, 7. företag som har tillstånd enligt lagen (2010:751) om betaltjänster eller lagen (2011:755) om elektroniska pengar, 8. utländska företag som i hemlandet driver sådan verksamhet som avses i 3–7, 9. andra juridiska personer som för egen räkning avvecklar förpliktelser att leverera finansiella instrument i systemet, och 10. clearingmedlemmar som avses i förordning (EU) nr 648/2012. Utländska företag som avses i första stycket 8 ska i hemlandet stå under betryggande tillsyn av en myndighet eller något annat behörigt organ. Paragrafen innehåller bestämmelser om deltagare i clearing- och avvecklingssystem. Ändringarna genomför ändringar i artikel 2 i EU:s finalitydirektiv. Övervägandena finns i avsnitt 5. I lagen finns bestämmelser om avvecklingssystem, dvs. system för clearing och avveckling av betalningar eller värdepapper. Lagen innebär i korthet att administratören av ett avvecklingssystem – t.ex. ett clearingbolag, dvs. ett aktiebolag som tillhandahåller clearing och avvecklingar av betalningar – ska godkännas av Finansinspektionen. För clearingbolag gäller dessutom lagen (2024:114) om clearing och avvecklingar av betalningar, som innebär att verksamhet i form av clearing och avvecklingar av betalningar är tillståndspliktig. För Riksbanken – som också tillhandahåller avvecklingssystem – gäller i stället lagen (2022:1568) om Sveriges riksbank (3 kap.). Första stycket 7, som är ny, innebär att betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar får delta i avvecklingssystem, se författningskommentaren till 7 kap. 3 § lagen (2010:751) om betaltjänster (betaltjänstlagen). En deltagare i ett avvecklingssystem kan delta i olika funktioner (artikel 2 f andra stycket i EU:s finalitydirektiv). Övriga ändringar är redaktionella. 8 a § För att ett företag som avses i 8 § första stycket 7 ska få delta i ett avvecklingssystem ska företaget 1. ta fram en beskrivning av de åtgärder som har vidtagits enligt 3 kap. 7 § lagen (2010:751) om betaltjänster eller 3 kap. 7 § lagen (2011:755) om elektroniska pengar, 2. ta fram en beskrivning av de styr- och kontrollformer som avses i 2 kap. 6 § lagen om betaltjänster eller 2 kap. 6 § lagen om elektroniska pengar, och 3. ta fram en plan för avveckling av verksamheten. Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om förutsättningar för betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar att få delta i avvecklingssystem. Paragrafen genomför artikel 35a.1 första stycket och 35a.2 i EU:s betaltjänstdirektiv. Övervägandena finns i avsnitt 5. På företagen ställs skyddskrav, dvs. krav på företagen att vidta åtgärder för att skydda medel som mottagits för genomförande av betalningstransaktioner (se t.ex. 3 kap. 7 § betaltjänstlagen). Punkt 1 innebär att företaget ska beskriva hur skyddskraven uppfylls. Skyddskraven behandlas i 8 b §. På företagen ställs också krav på styr- och kontrollformer (se t.ex. 2 kap 6 § betaltjänstlagen). Punkt 2 innebär att företaget ska beskriva hur kraven uppfylls. Styr- och kontrollformer behandlas i 8 c §. Punkt 3 ställer krav på avvecklingsplan. Avvecklingsplanen behandlas i 8 d §. Det är administratören av ett avvecklingssystem som avgör vem som får delta i systemet. Det innebär att beskrivningarna och avvecklingsplanen ligger till grund för administratörens prövning. 8 b § Om medel hålls avskilda enligt 3 kap. 7 § första stycket 1 lagen (2010:751) om betaltjänster eller 3 kap. 7 § första stycket 1 lagen (2011:755) om elektroniska pengar ska beskrivningen enligt 8 a § 1, beroende på vad som är tillämpligt, innehålla 1. uppgifter om vilka personer hos kreditinstitutet eller det utländska kreditinstitutet som har tillgång till det särskilda kontot, 2. uppgifter om hur det säkerställs att medel investeras i likvida tillgångar med låg risk, 3. uppgifter om medlens sakrättsliga skydd, 4. en kopia av avtalet med kreditinstitutet eller det utländska kreditinstitutet, och 5. en utfästelse om att uppfylla det krav som avses i 8 a § 1. Paragrafen, som är ny och som utformas enligt Lagrådets förslag, innehåller bestämmelser om skyddskrav. Paragrafen genomför artikel 35a.1 andra stycket i EU:s betaltjänstdirektiv. Övervägandena finns i avsnitt 5. På ett företag ställs skyddskrav. Det innebär att företaget ska vidta särskilda åtgärder för att skydda medel som har mottagits för betalningstransaktioner (se t.ex. 3 kap. 7 § betaltjänstlagen). Medlen ska antingen hållas avskilda (se t.ex. 3 kap. 7 § första stycket 1 betaltjänstlagen) eller omfattas av en försäkring eller garanti (se t.ex. 3 kap. 7 § första stycket 2 samma lag). Paragrafen gäller skyddskrav i form av medel som hålls avskilda, antingen på särskilt konto hos ett svenskt eller utländskt kreditinstitut eller genom att investeras i likvida tillgångar med låg risk, t.ex. konto hos en centralbank (se t.ex. 3 kap. 7 § andra stycket betaltjänstlagen). Uttrycket beroende på vad som är tillämpligt påminner om att skyddskraven tar sikte på olika slag av placeringar. Punkterna 1 och 4 gäller medel som hålls avskilda på särskilt konto medan punkt 2 gäller medel som hålls avskilda genom att investeras i likvida tillgångar med låg risk. Punkterna 3 och 5 gäller för alla placeringar. 8 c § Om medel omfattas av en försäkring eller garanti enligt 3 kap. 7 § första stycket 2 lagen (2010:751) om betaltjänster eller 3 kap. 7 § första stycket 2 lagen (2011:755) om elektroniska pengar ska beskrivningen enligt första stycket 1 innehålla 1. en bekräftelse om att försäkringsföretaget eller kreditinstitutet inte ingår i samma koncern som företaget, 2. uppgifter om hur det säkerställs att försäkringen eller garantin ger samma skydd som om medlen hålls åtskilda enligt 3 kap. 7 § första stycket 1 lagen om betaltjänster eller 3 kap. 7 § första stycket 1 lagen om elektroniska pengar, 3. uppgifter om försäkringens avtalsvillkor i fråga om löptid och förlängning, och 4. en kopia av avtalet med försäkringsgivaren eller garantiställaren. Paragrafen, som är ny och som utformas enligt Lagrådets förslag, innehåller bestämmelser om skyddskrav. Paragrafen genomför artikel 35a.1 andra stycket i EU:s betaltjänstdirektiv. Övervägandena finns i avsnitt 5. På ett företag ställs skyddskrav. Det innebär att företaget ska vidta särskilda åtgärder för att skydda medel som har mottagits för betalningstransaktioner (se t.ex. 3 kap. 7 § betaltjänstlagen). Medlen ska antingen hållas avskilda (se t.ex. 3 kap. 7 § första stycket 1 betaltjänstlagen) eller omfattas av en försäkring eller garanti (se t.ex. 3 kap. 7 § första stycket 2 samma lag). Paragrafen gäller skyddskrav i form av försäkring eller garanti. 8 d § De styr- och kontrollformer som avses i 8 a § 2 ska vara ändamålsenliga för deltagande i avvecklingssystem och beskrivningen av styr- och kontrollformerna ska innehålla uppgifter om 1. verksamhetens identifierade risker och hanteringen av dessa, 2. interna riktlinjer och instruktioner, 3. bokföringsskyldighet, 4. vilka personer som ansvarar för system för intern kontroll och styrning, 5. revisor, och 6. styrelse och verkställande direktör. I förekommande fall ska beskrivningen av styr- och kontrollformer även innehålla uppgifter om 1. övervakning och kontroll av ombud och filialer, 2. övervakning och kontroll av uppdragstagare, och 3. styrningen av den koncern som företaget ingår i. Paragrafen, som är ny och som i allt väsentligt utformas enligt Lagrådets förslag, innehåller bestämmelser om styr- och kontrollformer. Paragrafen genomför artikel 35a.1 tredje stycket i EU:s betaltjänstdirektiv. Övervägandena finns i avsnitt 5. Enligt paragrafen ska styr- och kontrollformer vara ändamålsenliga för deltagande i avvecklingssystem. Det motsvarar betaltjänstdirektivets allmänt hållna krav på att styr- och kontrollformer ska vara ”proportionella, lämpliga, sunda och adekvata”, dock utan (uttrycklig) koppling till deltagande i avvecklingssystem (artikel 35a.1 tredje stycket i EU:s betaltjänstdirektiv). Beskrivningen av styr- och kontrollformer ska enligt första stycket innehålla vissa uppgifter. Punkt 1 gäller uppgift om verksamhetens risker och hanteringen av dessa, t.ex. olika slag av operativa risker vid genomförande av betalningstransaktioner. Punkt 2 gäller uppgift om interna riktlinjer och instruktioner, dvs. de styrdokument som tas fram på företaget. Punkt 3 gäller uppgift om bokföringsskyldighet. Ett betalningsinstitut eller ett institut för elektroniska pengar bedrivs i form av ett aktiebolag eller en ekonomisk förening. Bestämmelser om bokföringsskyldighet finns i bokföringslagen (1999:1078) och årsredovisningslagen (1995:1554). Punkt 4 gäller uppgift om vem som ansvarar för system för intern styrning och kontroll. I ett aktiebolag eller en ekonomisk förening är det styrelsen som ansvarar för organisation och förvaltning av angelägenheter. Uppgifterna kan emellertid delegeras till en eller flera av styrelsens ledamöter eller till andra (se t.ex. 8 kap. 4 § aktiebolagslagen [2005:551]). Den verkställande direktören ska sköta den löpande förvaltningen enligt styrelsens riktlinjer och anvisningar (se t.ex. 8 kap. 29 § aktiebolagslagen). Punkt 5 gäller uppgift om revisor. Ett betalningsinstitut och ett institut för elektroniska pengar ska ha minst en revisor (se t.ex. 3 kap. 9 § betaltjänstlagen). Punkt 6 gäller uppgift om styrelse och verkställande direktör, dvs. ledningen i ett aktiebolag eller en ekonomisk förening. I förekommande fall ska beskrivningen av styr- och kontrollformer enligt andra stycket innehålla vissa ytterligare uppgifter. Punkt 1 gäller uppgift om svenska och utländska ombud och filialer. I lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. finns bestämmelser om verksamhet som bedrivs av svenska filialer till utländska betalningsinstitut eller institut för elektroniska pengar. Punkt 2 gäller uppgift om övervakning och kontroll av uppdragstagare, t.ex. olika slag av mellanmän eller underentreprenörer. Punkt 3 gäller uppgift om koncernens styrning vid tillämpning av olika slag av regelverk på finansmarknadsområdet. Sådana bestämmelser finns t.ex. i EU:s regelverk om kapitaltäckning för kreditinstitut. 8 e § Den plan som avses i 8 a § 3 ska beakta verksamhetens art och beskaffenhet och innehålla uppgifter om en ordnad avveckling av verksamheten. Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om innehållet i en avvecklingsplan. Paragrafen genomför artikel 35a.1 fjärde stycket i EU:s betaltjänstdirektiv. Övervägandena finns i avsnitt 5. Avvecklingsplanen ska beakta verksamhetens art och beskaffenhet, t.ex. verksamhetens omfattning och inriktning (storlek och affärsmodell). Framför allt bör avvecklingsplanen beakta den faktiska verksamheten, t.ex. det månatliga genomsnittet av de totala betalningstransaktionerna (till belopp och antal) under de senaste tolv månaderna. Avvecklingsplanen ska innehålla uppgifter om en ordnad avveckling av verksamheten, t.ex. för att kunna utföra en betalningsorder som har tagits emot. Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster 3 kap. 7 § Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör ska vidta särskilda åtgärder för att skydda en betaltjänstanvändares medel som mottagits för genomförande av betalningstransaktioner. Sådana medel ska 1. hållas avskilda från betalningsinstitutets eller den registrerade betaltjänstleverantörens egna tillgångar och medel som innehas för annans räkning än betaltjänstanvändares, eller 2. omfattas av en försäkring eller garanti som a) tillhandahålls av ett försäkringsföretag eller ett kreditinstitut som inte ingår i samma koncern som betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören, och b) ger samma skydd för betaltjänstanvändaren som om medlen hålls åtskilda enligt 1. Medel för genomförande av transaktioner enligt första stycket 1, som fortfarande innehas av betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören vid slutet av bankdagen efter den dag då medlen mottogs, ska deponeras på ett särskilt konto hos ett kreditinstitut eller ett utländskt kreditinstitut eller investeras i likvida tillgångar med låg risk. Första och andra styckena gäller även i de fall då ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör tar emot medel där en andel ska användas för framtida betalningstransaktioner och återstoden för andra tjänster än betaltjänster. Om det inte går att fastställa hur stor andel av användares medel som kommer att användas till betalningstransaktionerna, får ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör, om det är möjligt att på grundval av historiska uppgifter och efter tillstånd av Finansinspektionen, göra en uppskattning av denna andel. Paragrafen innehåller bestämmelser om skyddskrav. Övervägandena finns i avsnitt 5. Ändringen i första stycket 2 innebär att det klargörs att försäkringen eller garantin ska tillhandahållas av ett försäkringsföretag eller ett kreditinstitut som inte ingår i samma koncern som betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören. Det utgör en anpassning till EU:s betaltjänstdirektiv, jfr författningskommentaren till 8 c § lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden (avvecklingslagen). 7 kap. 3 § Bestämmelserna i 1 och 2 §§ gäller inte för betalningssystem i vilka en betaltjänstleverantör verkar eller kan verka både som betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör samt är ensamt ansvarig för betalningssystemets ledning, och denne betaltjänstleverantör tillåter andra betaltjänstleverantörer att delta i betalningssystemet utan att dessa kan förhandla om avgifter mellan sig avseende betalningssystemet. Paragrafen innehåller bestämmelser om undantag från tillträde till betalningssystem. Paragrafen genomför delvis artikel 35.2 i EU:s betaltjänstdirektiv. Övervägandena finns i avsnitt 5. Ändringen, som är en följd av att betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar får delta i avvecklingssystem, innebär att undantaget i nuvarande punkt 1 för avvecklingssystem tas bort, se författningskommentaren till 8 § avvecklingslagen. Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:755) om elektroniska pengar 3 kap. 7 § Ett institut för elektroniska pengar och en registrerad utgivare ska vidta åtgärder för att skydda de medel som har tagits emot i utbyte mot utgivna elektroniska pengar. Sådana medel ska 1. hållas avskilda från institutets eller utgivarens egna tillgångar och medel som innehas för någon annans räkning än innehavaren av de elektroniska pengarna, eller 2. omfattas av en försäkring eller garanti som a) tillhandahålls av ett försäkringsföretag eller ett kreditinstitut som inte ingår i samma koncern som institutet för elektroniska pengar eller den registrerade utgivaren och b) ger samma skydd för innehavaren av de elektroniska pengarna som om medlen hållits avskilda enligt 1. Medel enligt första stycket 1, som fortfarande innehas av institutet för elektroniska pengar eller den registrerade utgivaren vid slutet av bankdagen efter den dag då medlen mottogs, ska avskiljas på ett särskilt konto hos en svensk bank, ett svenskt kreditmarknadsföretag eller ett utländskt bank- eller kreditföretag eller investeras i likvida tillgångar med låg risk. Medel som tas emot i form av en betalning via ett betalningsinstrument behöver inte skyddas förrän de har krediterats ett betalkonto hos institutet eller på annat sätt gjorts tillgängliga för ett institut för elektroniska pengar eller en registrerad utgivare. Medlen ska dock skyddas senast fem bankdagar efter det att de elektroniska pengarna som betalningen avsåg gavs ut. Institut för elektroniska pengar och registrerade utgivare som tillhandahåller betaltjänster som inte är knutna till utgivning av elektroniska pengar ska för den verksamheten tillämpa bestämmelserna om skyddskrav i 3 kap. 7 § lagen (2010:751) om betaltjänster. Paragrafen innehåller bestämmelser om skyddskrav. Övervägandena finns i avsnitt 5. Ändringen i första stycket 2 innebär att svensk rätt anpassas till EU:s e-penningdirektiv, se författningskommentaren till 3 kap. 7 § lagen om betaltjänster. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/886 av den 13 mars 2024 om ändring av förordningarna (EU) nr 260/2012 och (EU) 2021/1230 och direktiven 98/26/EG och (EU) 2015/2366 vad gäller omedelbara betalningar i euro Sammanfattning av promemorian Riksdagen har tillkännagett att regeringen snarast ska återkomma med lagförslag som dels klargör förutsättningarna för Riksbankens framställningar om återställning av eget kapital till riksdagen, där kravet på framställning ersätts med en möjlighet till detsamma, och särskilt förtydligar hur asymmetrin i redovisningsprinciperna för orealiserade vinster och förluster ska hanteras vid återställning av Riksbankens eget kapital, dels tillgodoser Riksbankens behov av stärkta möjligheter till självfinansiering (bet. 2023/24:FiU28 punkt 2 och 3, rskr 2023/24: 277). I promemorian föreslås att utrymmet för Riksbanken att till riksdagen göra en framställning om återställning av det egna kapitalet ska formuleras som en möjlighet i stället för en skyldighet och att orealiserade vinster på Riksbankens balansräkning ska beaktas fullt ut vid återställning av Riksbankens egna kapital, dock inte värdeökningar i guldreserven. I promemorian föreslås också att om Riksbankens eget kapital understiger målnivån för det egna kapitalet, ska Riksbanken få kräva att en andel av ett kreditinstituts inlåning och skuldförbindelser ska motsvaras av företagets inlåning i Riksbanken. Kravet ska gälla samtliga svenska kreditinstitut och filialer till utländska kreditinstitut, dvs. kreditinstitut som bedriver verksamhet i Sverige. De totala andelarna ska som mest få uppgå till ett belopp som innebär att summan av det egna kapitalet och inlåningen och värdet av eventuella kassakrav motsvarar målnivån för Riksbankens egna kapital. I promemorian lämnas slutligen de lagförslag som krävs för att i svensk rätt genomföra ändringar i EU:s finalitydirektiv och EU:s betaltjänstdirektiv. I EU:s finalitydirektiv finns regler om godkännande av administratörer av och deltagande i system för clearing och avveckling av betalningar och värdepapper (avvecklingssystem). Enligt ändringar i EU:s finalitydirektiv ska också betalningsinstitut och utgivare av elektroniska pengar få delta i avvecklingssystem. Enligt ändringar i EU:s betaltjänstdirektiv ska instituten i så fall uppfylla vissa krav. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari respektive den 9 april 2025. Promemorians lagförslag Förslag till lag om ändring i lagen (2022:1568) om Sveriges riksbank Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2022:1568) om Sveriges riksbank dels att nuvarande 8 kap. 16 § och 12 kap. 3 och 4 §§ ska betecknas 8 kap. 18 § och 12 kap. 4 och 5 §§, dels att 2 kap. 6 §, 8 kap. 15 § och den nya 12 kap. 4 § ska ha följande lydelse, dels att rubriken närmast före 8 kap. 16 § ska sättas närmast före den nya 8 kap. 18 §, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 8 kap. 16 och 17 §§ och 12 kap. 3 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 6 § Riksbanken får kräva att en viss andel av ett finansiellt företags placeringar eller förbindelser ska motsvaras av företagets inlåning i Riksbanken (kassakrav). Riksbanken får besluta att ett finansiellt företag som inte uppfyller kassakraven ska betala en sanktionsavgift till staten. Avgiften ska uppgå till ett belopp som motsvarar en ränta på underskottet som för varje dag uppgår till den gällande styrräntan med ett tillägg av två procentenheter, dock lägst 1 procent. Sanktionsavgiften får helt eller delvis sättas ned, om det finns särskilda skäl. Riksbanken får kräva att en viss andel av ett finansiellt företags placeringar eller förbindelser ska motsvaras av företagets inlåning i Riksbanken (kassakrav). 8 kap. 15 § Om det egna kapitalet understiger en tredjedel av målnivån, ska Riksbanken göra en framställning till riksdagen om återställning av det egna kapitalet. Om summan av det egna kapitalet och orealiserade vinster på balansräkningen, utom när det gäller guld, uppgår till ett belopp som understiger en tredjedel av målnivån, får Riksbanken göra en framställning till riksdagen om återställning av det egna kapitalet. Framställningen ska avse ett belopp som innebär att det egna kapitalet återställs till grundnivån, om inte orealiserade vinster på balansräkningen motiverar att återställning sker till en lägre nivå eller inte alls. Framställningen ska avse ett belopp som innebär att summan av det egna kapitalet och orealiserade vinster på balansräkningen, utom när det gäller guld, återställs till en nivå som motsvarar grundnivån för det egna kapitalet. Om det krävs för att säkerställa Riksbankens förmåga till långsiktig självfinansiering, får framställningen motsvara högst ett belopp som innebär att det egna kapitalet återställs till målnivån. Om det krävs för att säkerställa Riksbankens förmåga till långsiktig självfinansiering, får framställningen avse ett belopp som innebär att summan av det egna kapitalet och orealiserade vinster på balansräkningen, utom när det gäller guld, uppgår till ett belopp som motsvarar målnivån. 16 § Om det egna kapitalet understiger målnivån, får Riksbanken kräva att en andel av ett kreditinstituts inlåning och emitterade skuldförbindelser (skulder) ska motsvaras av institutets inlåning i Riksbanken. Andelen får högst motsvara ett belopp som innebär att summan av Riksbankens eget kapital samt institutens samlade andelar enligt denna bestämmelse och 2 kap. 6 § motsvarar målnivån. Första stycket gäller svenska kreditinstitut och filialer till utländska kreditinstitut. Som skulder enligt första stycket räknas inte skulder till 1. andra institut eller filialer som omfattas av första stycket, och 2. Riksbanken. 17 § Ränta på inlåning enligt 16 § första stycket får bestämmas till ett negativt belopp bara om den gällande styrräntan är negativ. Räntan på inlåningen får då inte understiga styrräntan. 12 kap. 3 § Riksbanken får besluta att ett företag som inte uppfyller kraven enligt 2 kap. 6 § eller 8 kap. 16 § ska betala en sanktionsavgift till staten. Avgiften ska uppgå till ett belopp som motsvarar en ränta på underskottet som för varje dag uppgår till den gällande styrräntan med ett tillägg av två procentenheter, dock lägst 1 procent. Sanktionsavgiften får helt eller delvis sättas ned, om det finns särskilda skäl. 3 § Riksbankens beslut enligt 2 §, 2 kap. 6 § och 4 kap. 4 § första och andra styckena får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 4 § Riksbankens beslut enligt 2 och 3 §§, 2 kap. 6 §, 4 kap. 4 § första och andra styckena och 8 kap. 16 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2025. Förslag till lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden dels att 8 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 8 a–8 d §§, och närmast före 8 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 § Deltagare i ett avvecklingssystem får vara 1. Riksbanken och andra centralbanker, 2. Riksgäldskontoret och utländska offentliga institutioner som i sitt hemland driver verksamhet som är jämförbar med kontorets, 3. centrala motparter och clearingbolag, 4. svenska värdepapperscentraler, 5. företag som har tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 6. företag som har tillstånd enligt 2 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, 7. utländska företag som i hemlandet driver sådan verksamhet som avses i 3–6, 8. andra juridiska personer som för egen räkning avvecklar förpliktelser att leverera finansiella instrument i systemet, och 9. clearingmedlemmar som avses i förordning (EU) nr 648/2012. Utländska företag som avses i första stycket 7 ska i hemlandet stå under betryggande tillsyn av en myndighet eller något annat behörigt organ. 7. företag som har tillstånd enligt lagen (2010:751) om betaltjänster eller lagen (2011:755) om elektroniska pengar, 8. utländska företag som i hemlandet driver sådan verksamhet som avses i 3–7, 9. andra juridiska personer som för egen räkning avvecklar förpliktelser att leverera finansiella instrument i systemet, och 10. clearingmedlemmar som avses i förordning (EU) nr 648/2012. Utländska företag som avses i första stycket 8 ska i hemlandet stå under betryggande tillsyn av en myndighet eller något annat behörigt organ. Betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar 8 a § För att ett företag som avses i 8 § första stycket 7 ska få delta i ett avvecklingssystem ska företaget 1. ta fram en beskrivning av de åtgärder som har vidtagits enligt 3 kap. 7 § lagen (2010:751) om betaltjänster eller 3 kap. 7 § lagen (2011:755) om elektroniska pengar, 2. ta fram en beskrivning av de styr- och kontrollformer som avses i 2 kap. 6 § lagen om betaltjänster och 2 kap. 6 § lagen om utgivning av elektroniska pengar, och 3. ta fram en avvecklingsplan. 8 b § Om medel hålls avskilda enligt 3 kap. 7 § första stycket 1 lagen (2010:751) om betaltjänster eller 3 kap. 7 § första stycket 1 lagen (2011:755) om elektroniska pengar ska beskrivningen enligt 8 a § 1, beroende på vad som är tillämpligt, innehålla 1. uppgifter om vilka personer hos kreditinstitutet eller det utländska kreditinstitutet som har tillgång till det särskilda kontot, 2. uppgifter om hur det säkerställs att medel investeras i likvida tillgångar med låg risk, 3. uppgifter om medlens sakrättsliga skydd, 4. en kopia av avtalet med kreditinstitutet eller det utländska kreditinstitutet, och 5. en utfästelse om att uppfylla de krav som avses i 8 a § 1. Om medel omfattas av en försäkring eller garanti enligt 3 kap. 7 § första stycket 2 lagen om betaltjänster eller 3 kap. 7 § första stycket 2 lagen om elektroniska pengar ska beskrivningen enligt första stycket 1 innehålla 1. en bekräftelse om att försäkringsföretaget eller kreditinstitutet inte ingår i samma koncern som företaget, 2. uppgifter om hur det säkerställs att försäkringen eller garantin ger samma skydd som om medlen hålls åtskilda enligt 3 kap. 7 § första stycket 1 lagen om betaltjänster eller 3 kap. 7 § första stycket 1 lagen om elektroniska pengar, 3. uppgifter om försäkringens avtalsvillkor i fråga om löptid och förlängning, och 4. en kopia av avtalet med försäkringsgivaren eller garantiställaren. 8 c § De styr- och kontrollformer som avses i 8 a § 2 ska vara ändamålsenliga för deltagande i avvecklingssystem och beskrivningen av styr- och kontrollformerna ska innehålla uppgifter om 1. verksamhetens identifierade risker och hanteringen av dessa, 2. interna riktlinjer och instruktioner, 3. bokföringsskyldighet, 4. vilka personer som ansvarar för system för intern kontroll och styrning, 5. revisor, 6. styrelse och verkställande direktör, 7. övervakning och kontroll av ombud och filialer, 8. övervakning och kontroll av uppdragstagare, och 9. koncernens styrning. 8 d § Den avvecklingsplan som avses i 8 a § 3 ska beakta verksamhetens art och beskaffenhet och innehålla uppgifter om en ordnad avveckling av verksamheten. Denna lag träder i kraft den 9 april 2025. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 § och 7 kap. 3 § lagen (2010:751) om betaltjänster ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 7 § Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör ska vidta särskilda åtgärder för att skydda en betaltjänstanvändares medel som mottagits för genomförande av betalningstransaktioner. Sådana medel ska 1. hållas avskilda från betalningsinstitutets eller den registrerade betaltjänstleverantörens egna tillgångar och medel som innehas för annans räkning än betaltjänstanvändares, eller 2. omfattas av en försäkring eller garanti som ger samma skydd för betaltjänstanvändaren som om medlen hålls åtskilda enligt 1. 2. omfattas av en försäkring eller garanti a) som tillhandahålls av ett försäkringsföretag eller ett kreditinstitut som inte ingår i samma koncern som betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören, och b) som ger samma skydd för betaltjänstanvändaren som om medlen hålls åtskilda enligt 1. Medel för genomförande av transaktioner enligt första stycket 1, som fortfarande innehas av betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören vid slutet av bankdagen efter den dag då medlen mottogs, ska deponeras på ett särskilt konto hos ett kreditinstitut eller ett utländskt kreditinstitut eller investeras i likvida tillgångar med låg risk. Första och andra styckena gäller även i de fall då ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör tar emot medel där en andel ska användas för framtida betalningstransaktioner och återstoden för andra tjänster än betaltjänster. Om det inte går att fastställa hur stor andel av användares medel som kommer att användas till betalningstransaktionerna, får ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör, om det är möjligt att på grundval av historiska uppgifter och efter tillstånd av Finansinspektionen, göra en uppskattning av denna andel. 7 kap. 3 § Bestämmelserna i 1 och 2 §§ gäller inte för 1. betalningssystem enligt lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden, eller 2. betalningssystem i vilka en betaltjänstleverantör verkar eller kan verka både som betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör samt är ensamt ansvarig för betalningssystemets ledning, och denne betaltjänstleverantör tillåter andra betaltjänstleverantörer att delta i betalningssystemet utan att dessa kan förhandla om avgifter mellan sig avseende betalningssystemet. Bestämmelserna i 1 och 2 §§ gäller inte för betalningssystem i vilka en betaltjänstleverantör verkar eller kan verka både som betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör samt är ensamt ansvarig för betalningssystemets ledning, och denne betaltjänstleverantör tillåter andra betaltjänstleverantörer att delta i betalningssystemet utan att dessa kan förhandla om avgifter mellan sig avseende betalningssystemet. Denna lag träder i kraft den 9 april 2025. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:755) om elektroniska pengar Härigenom föreskrivs1 att 3 kap. 7 § lagen (2011:755) om elektroniska pengar ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 7 § Ett institut för elektroniska pengar eller en registrerad utgivare ska vidta åtgärder för att skydda de medel som har tagits emot i utbyte mot utgivna elektroniska pengar. Sådana medel ska 1. hållas avskilda från institutets eller utgivarens egna tillgångar och medel som innehas för någon annans räkning än innehavaren av de elektroniska pengarna, eller 2. omfattas av en försäkring eller garanti som ger samma skydd för innehavaren av de elektroniska pengarna som om medlen hållits avskilda enligt 1. 2. omfattas av en försäkring eller garanti som a) tillhandahålls av ett försäkringsföretag eller ett kreditinstitut som inte ingår i samma koncern som institutet för elektroniska pengar eller den registrerade utgivaren, och b) som ger samma skydd för innehavaren av de elektroniska pengarna som om medlen hållits avskilda enligt 1. Medel enligt första stycket 1, som fortfarande innehas av institutet för elektroniska pengar eller den registrerade utgivaren vid slutet av bankdagen efter den dag då medlen mottogs, ska avskiljas på ett särskilt konto hos en svensk bank, ett svenskt kreditmarknadsföretag eller ett utländskt bank- eller kreditföretag eller investeras i likvida tillgångar med låg risk. Medel som tas emot i form av en betalning via ett betalningsinstrument behöver inte skyddas förrän de har krediterats ett betalkonto hos institutet eller den registrerade utgivaren på annat sätt gjorts tillgängliga för ett institut för elektroniska pengar eller en registrerad utgivare. Medlen ska dock skyddas senast fem bankdagar efter det att de elektroniska pengarna som betalningen avsåg gavs ut. Institut för elektroniska pengar och registrerade utgivare som tillhandahåller betaltjänster som inte är knutna till utgivning av elektroniska pengar ska för den verksamheten tillämpa bestämmelserna om skyddskrav i 3 kap. 7 § lagen (2010:751) om betaltjänster. Denna lag träder i kraft den 9 april 2025 Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttranden kommit in från Bankgirocentralen BGC AB, Ekonomistyrningsverket, Finansbolagens Förening, Finansinspektionen, Förvaltningsrätten i Stockholm, Justitiekanslern, Kammarrätten i Stockholm, Konjunkturinstitutet Konkurrensverket, Konsumentverket, Regelrådet, Riksgäldskontoret, Sparbankernas riksförbund, Statskontoret, Svenska Bankföreningen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges riksbank och Swedish FinTech Association. Därutöver har yttranden kommit in från Kommuninvest i Sverige AB. Följande remissinstanser har inte svarat eller angett att de avstår från att lämna några synpunkter: Finansförbundet, Getswish AB, Näringslivets Regelnämnd, Svenskt Näringsliv, Riksrevisionen och Riksdagens ombudsmän. Jämförelsetabell: Direktiven och svensk lag En sammanställning av bestämmelser i EU-direktiven som ändras och motsvarande i den föreslagna svenska lagstiftningen. Direktiv Svensk rätt 98/26/EG Artikel 2 8 § lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden (avvecklingslagen) (EU) 2015/2366 Artikel 10.1 3 kap. 7 § lagen (2010:751) om betaltjänster (betaltjänstlagen) och 3 kap. 7 § lagen (2011:755) om elektroniska pengar Artikel 35.2 Artikel 35a 7 kap. 3 och 4 §§ betaltjänstlagen 8 a–8 d §§ avvecklingslagen 2014/59/EU Artikel 2.1.83aa 2 kap. 1 § lagen (2015:1016) lagen om resolution (LOR) Artikel 45c.2 4 kap. 4 § LOR Artikel 45c.2a 4 kap. 4, 9 och 22 a §§ LOR Artikel 45f.1 4 kap. 23 § LOR Artikel 45f.2a 4 kap. 23 § LOR Artikel 45i.4 4 kap. 28 § och 28 kap. 1 § och föreskrifter som meddelas med stöd av 29 kap. 1 § LOR Artikel 45j.1 28 kap. 5 § LOR Lagrådsremissens lagförslag Regeringen har följande förslag till lagtext. Förslag till lag om ändring i lagen (2022:1568) om Sveriges riksbank Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2022:1568) om Sveriges riksbank dels att nuvarande 8 kap. 16 § och 12 kap. 3 och 4 §§ ska betecknas 8 kap. 18 § och 12 kap. 4 och 5 §§, dels att 2 kap. 6 §, 8 kap. 15 § och den nya 12 kap. 4 § ska ha följande lydelse, dels att rubrikerna närmast före 8 kap. 16 § och 12 kap. 3 och 4 §§ ska sättas närmast före de nya 8 kap. 18 § och 12 kap. 4 respektive 5 §§, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 8 kap. 16 och 17 §§ och 12 kap. 3 §, och närmast före 12 kap. 3 § ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 6 § Riksbanken får kräva att en viss andel av ett finansiellt företags placeringar eller förbindelser ska motsvaras av företagets inlåning i Riksbanken (kassakrav). Riksbanken får kräva att en viss andel av ett finansiellt företags placeringar eller förbindelser ska motsvaras av företagets inlåning i Riksbanken (kassakrav). Riksbanken får besluta att ett finansiellt företag som inte uppfyller kassakraven ska betala en sanktionsavgift till staten. Avgiften ska uppgå till ett belopp som motsvarar en ränta på underskottet som för varje dag uppgår till den gällande styrräntan med ett tillägg av två procentenheter, dock lägst 1 procent. Sanktionsavgiften får helt eller delvis sättas ned, om det finns särskilda skäl. 8 kap. 15 § Om det egna kapitalet understiger en tredjedel av målnivån, ska Riksbanken göra en framställning till riksdagen om återställning av det egna kapitalet. Om summan av det egna kapitalet och orealiserade vinster på balansräkningen, utom när det gäller guld, uppgår till ett belopp som understiger en tredjedel av målnivån, får Riksbanken göra en framställning till riksdagen om återställning av det egna kapitalet. Framställningen ska avse ett belopp som innebär att det egna kapitalet återställs till grundnivån, om inte orealiserade vinster på balansräkningen motiverar att återställning sker till en lägre nivå eller inte alls. Framställningen ska avse ett belopp som innebär att summan av det egna kapitalet och orealiserade vinster på balansräkningen, utom när det gäller guld, återställs till en nivå som motsvarar grundnivån för det egna kapitalet. Om det krävs för att säkerställa Riksbankens förmåga till långsiktig självfinansiering, får framställningen motsvara högst ett belopp som innebär att det egna kapitalet återställs till målnivån. Om det krävs för att säkerställa Riksbankens förmåga till långsiktig självfinansiering, får framställningen avse ett belopp som innebär att summan av det egna kapitalet och orealiserade vinster på balansräkningen, utom när det gäller guld, uppgår till ett belopp som motsvarar målnivån. 16 § Om det egna kapitalet understiger målnivån, får Riksbanken kräva att en andel av kreditinstituts inlåning och emitterade skuldförbindelser (skulder) ska motsvaras av institutets inlåning i Riksbanken. Andelen får högst motsvara ett belopp som innebär att summan av Riksbankens eget kapital samt institutens samlade andelar enligt denna bestämmelse och 2 kap. 6 § motsvarar målnivån. Första stycket gäller samtliga svenska kreditinstitut och filialer till utländska kreditinstitut. Som skulder enligt första stycket räknas inte skulder till 1. andra kreditinstitut eller filialer som omfattas av första stycket eller motsvarande krav i ett annat land inom EES, och 2. Riksbanken. 17 § Ränta på inlåning enligt 16 § första stycket får vara negativ bara om den gällande styrräntan är negativ. Räntan på inlåningen får då inte understiga styrräntan. 12 kap. Sanktionsavgift 3§ Riksbanken får besluta att ett företag som inte uppfyller kraven enligt 2 kap. 6 § eller 8 kap. 16 § ska betala en sanktionsavgift till staten. Avgiften ska uppgå till ett belopp som motsvarar en ränta på underskottet som för varje dag uppgår till den gällande styrräntan med ett tillägg av två procentenheter, dock lägst 1 procent. Sanktionsavgiften får helt eller delvis sättas ned, om det finns särskilda skäl. 3 § Riksbankens beslut enligt 2 §, 2 kap. 6 § och 4 kap. 4 § första och andra styckena får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. 4 § Riksbankens beslut enligt 2 och 3 §§, 2 kap. 6 §, 4 kap. 4 § första och andra styckena och 8 kap. 16 § får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2025. Förslag till lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden dels att 8 § ska ha följande lydelse, dels att det närmast före 9 § ska införas en ny rubrik som ska lyda ”Anmälan av avvecklingssystem”, dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 8 a–8 d §§, och närmast före 8 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 § Deltagare i ett avvecklingssystem får vara 1. Riksbanken och andra centralbanker, 2. Riksgäldskontoret och utländska offentliga institutioner som i sitt hemland driver verksamhet som är jämförbar med kontorets, 3. centrala motparter och clearingbolag, 4. svenska värdepapperscentraler, 5. företag som har tillstånd att driva bank- eller finansieringsrörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 6. företag som har tillstånd enligt 2 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, 7. företag som har tillstånd enligt lagen (2010:751) om betaltjänster eller lagen (2011:755) om elektroniska pengar, 7. utländska företag som i hemlandet driver sådan verksamhet som avses i 3–6, 8. utländska företag som i hemlandet driver sådan verksamhet som avses i 3–7, 8. andra juridiska personer som för egen räkning avvecklar förpliktelser att leverera finansiella instrument i systemet, och 9. andra juridiska personer som för egen räkning avvecklar förpliktelser att leverera finansiella instrument i systemet, och 9. clearingmedlemmar som avses i förordning (EU) nr 648/2012. 10. clearingmedlemmar som avses i förordning (EU) nr 648/2012. Utländska företag som avses i första stycket 7 ska i hemlandet stå under betryggande tillsyn av en myndighet eller något annat behörigt organ. Utländska företag som avses i första stycket 8 ska i hemlandet stå under betryggande tillsyn av en myndighet eller något annat behörigt organ. Betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar 8 a § För att ett företag som avses i 8 § första stycket 7 ska få delta i ett avvecklingssystem ska företaget 1. ta fram en beskrivning av de åtgärder som har vidtagits enligt 3 kap. 7 § lagen (2010:751) om betaltjänster eller 3 kap. 7 § lagen (2011:755) om elektroniska pengar, 2. ta fram en beskrivning av de styr- och kontrollformer som avses i 2 kap. 6 § lagen om betaltjänster eller 2 kap. 6 § lagen om elektroniska pengar, och 3. ta fram en plan för avveckling av verksamheten. 8 b § Om medel hålls avskilda enligt 3 kap. 7 § första stycket 1 lagen (2010:751) om betaltjänster eller 3 kap. 7 § första stycket 1 lagen (2011:755) om elektroniska pengar ska beskrivningen enligt 8 a § 1, beroende på vad som är tillämpligt, innehålla 1. uppgifter om vilka personer hos kreditinstitutet eller det utländska kreditinstitutet som har tillgång till det särskilda kontot, 2. uppgifter om hur det säkerställs att medel investeras i likvida tillgångar med låg risk, 3. uppgifter om medlens sakrättsliga skydd, 4. en kopia av avtalet med kreditinstitutet eller det utländska kreditinstitutet, och 5. en utfästelse om att uppfylla det krav som avses i 8 a § 1. Om medel omfattas av en försäkring eller garanti enligt 3 kap. 7 § första stycket 2 lagen om betaltjänster eller 3 kap. 7 § första stycket 2 lagen om elektroniska pengar ska beskrivningen enligt första stycket 1 innehålla 1. en bekräftelse om att försäkringsföretaget eller kreditinstitutet inte ingår i samma koncern som företaget, 2. uppgifter om hur det säkerställs att försäkringen eller garantin ger samma skydd som om medlen hålls åtskilda enligt 3 kap. 7 § första stycket 1 lagen om betaltjänster eller 3 kap. 7 § första stycket 1 lagen om elektroniska pengar, 3. uppgifter om försäkringens avtalsvillkor i fråga om löptid och förlängning, och 4. en kopia av avtalet med försäkringsgivaren eller garantiställaren. 8 c § De styr- och kontrollformer som avses i 8 a § 2 ska vara ändamålsenliga för deltagande i avvecklingssystem och beskrivningen av styr- och kontrollformerna ska innehålla uppgifter om 1. verksamhetens identifierade risker och hanteringen av dessa, 2. interna riktlinjer och instruktioner, 3. bokföringsskyldighet, 4. vilka personer som ansvarar för system för intern kontroll och styrning, 5. revisor, 6. styrelse och verkställande direktör, 7. övervakning och kontroll av ombud och filialer, 8. övervakning och kontroll av uppdragstagare, och 9. koncernens styrning. 8 d § Den plan som avses i 8 a § 3 ska beakta verksamhetens art och beskaffenhet och innehålla uppgifter om en ordnad avveckling av verksamheten. Denna lag träder i kraft den 9 april 2025. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster Härigenom föreskrivs att 3 kap. 7 § och 7 kap. 3 § lagen (2010:751) om betaltjänster ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 7 § Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör ska vidta särskilda åtgärder för att skydda en betaltjänstanvändares medel som mottagits för genomförande av betalningstransaktioner. Sådana medel ska 1. hållas avskilda från betalningsinstitutets eller den registrerade betaltjänstleverantörens egna tillgångar och medel som innehas för annans räkning än betaltjänstanvändares, eller 2. omfattas av en försäkring eller garanti som ger samma skydd för betaltjänstanvändaren som om medlen hålls åtskilda enligt 1. 2. omfattas av en försäkring eller garanti som a) tillhandahålls av ett försäkringsföretag eller ett kreditinstitut som inte ingår i samma koncern som betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören, och b) ger samma skydd för betaltjänstanvändaren som om medlen hålls åtskilda enligt 1. Medel för genomförande av transaktioner enligt första stycket 1, som fortfarande innehas av betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören vid slutet av bankdagen efter den dag då medlen mottogs, ska deponeras på ett särskilt konto hos ett kreditinstitut eller ett utländskt kreditinstitut eller investeras i likvida tillgångar med låg risk. Första och andra styckena gäller även i de fall då ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör tar emot medel där en andel ska användas för framtida betalningstransaktioner och återstoden för andra tjänster än betaltjänster. Om det inte går att fastställa hur stor andel av användares medel som kommer att användas till betalningstransaktionerna, får ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör, om det är möjligt att på grundval av historiska uppgifter och efter tillstånd av Finansinspektionen, göra en uppskattning av denna andel. 7 kap. 3 § Bestämmelserna i 1 och 2 §§ gäller inte för Bestämmelserna i 1 och 2 §§ gäller inte för betalningssystem i vilka en betaltjänstleverantör verkar eller kan verka både som betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör samt är ensamt ansvarig för betalningssystemets ledning, och denne betaltjänstleverantör tillåter andra betaltjänstleverantörer att delta i betalningssystemet utan att dessa kan förhandla om avgifter mellan sig avseende betalningssystemet. 1. betalningssystem enligt lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden, eller 2. betalningssystem i vilka en betaltjänstleverantör verkar eller kan verka både som betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör samt är ensamt ansvarig för betalningssystemets ledning, och denne betaltjänstleverantör tillåter andra betaltjänstleverantörer att delta i betalningssystemet utan att dessa kan förhandla om avgifter mellan sig avseende betalningssystemet. Denna lag träder i kraft den 9 april 2025. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:755) om elektroniska pengar Härigenom föreskrivs1 att 3 kap. 7 § lagen (2011:755) om elektroniska pengar ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. 7 § Ett institut för elektroniska pengar eller en registrerad utgivare ska vidta åtgärder för att skydda de medel som har tagits emot i utbyte mot utgivna elektroniska pengar. Sådana medel ska 1. hållas avskilda från institutets eller utgivarens egna tillgångar och medel som innehas för någon annans räkning än innehavaren av de elektroniska pengarna, eller 2. omfattas av en försäkring eller garanti som ger samma skydd för innehavaren av de elektroniska pengarna som om medlen hållits avskilda enligt 1. 2. omfattas av en försäkring eller garanti som a) tillhandahålls av ett försäkringsföretag eller ett kreditinstitut som inte ingår i samma koncern som institutet för elektroniska pengar eller den registrerade utgivaren, och b) ger samma skydd för innehavaren av de elektroniska pengarna som om medlen hållits avskilda enligt 1. Medel enligt första stycket 1, som fortfarande innehas av institutet för elektroniska pengar eller den registrerade utgivaren vid slutet av bankdagen efter den dag då medlen mottogs, ska avskiljas på ett särskilt konto hos en svensk bank, ett svenskt kreditmarknadsföretag eller ett utländskt bank- eller kreditföretag eller investeras i likvida tillgångar med låg risk. Medel som tas emot i form av en betalning via ett betalningsinstrument behöver inte skyddas förrän de har krediterats ett betalkonto hos institutet eller den registrerade utgivaren på annat sätt gjorts tillgängliga för ett institut för elektroniska pengar eller en registrerad utgivare. Medlen ska dock skyddas senast fem bankdagar efter det att de elektroniska pengarna som betalningen avsåg gavs ut. Institut för elektroniska pengar och registrerade utgivare som tillhandahåller betaltjänster som inte är knutna till utgivning av elektroniska pengar ska för den verksamheten tillämpa bestämmelserna om skyddskrav i 3 kap. 7 § lagen (2010:751) om betaltjänster. Denna lag träder i kraft den 9 april 2025. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2024-10-25 Närvarande: F.d. justitieråden Eskil Nord och Kerstin Calissendorff samt justitierådet Marie Jönsson Riksbankens finansiering Enligt en lagrådsremiss den 17 oktober 2024 har regeringen (Finansdepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (2022:1568) om Sveriges riksbank, lag om ändring i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden, lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster, lag om ändring i lagen (2011:755) om elektroniska pengar. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Nils Friberg, biträdd av ämnesrådet Fredrik Opander. Förslagen föranleder följande yttrande. Förslaget till lag om lag om ändring i lagen om Sveriges riksbank 8 kap. 15 § Paragrafen innehåller bestämmelser om beräkningen av den s.k. målnivån och grundnivån i samband med en eventuell framställning om återställning av Riksbankens eget kapital. I samtliga tre stycken i förslaget till ny lydelse används uttrycket ”orealiserade vinster på balansräkningen, utom det som avser guld”. Syftet är att uttrycka att även orealiserade vinster på - i praktiken - värdepapper och valuta som ingår i värderegleringskonton på balansräkningens skuldsida vid räkenskapsårets slut, ska räknas med vid beräkningen av målnivån och grundnivån. Lagrådet anser att uttryckssättet är oklart och förordar att det ersätts med ”orealiserade vinster på värderegleringskonton, utom det konto som avser guld”. 8 kap. 16 § Enligt paragrafens första stycke får Riksbanken kräva att kreditinstitut ska ha inlåning i Riksbanken. Det bör förtydligas att om Riksbanken ställer ett sådant krav ska kravet avse samtliga svenska kreditinstitut och filialer till utländska kreditinstitut, dvs. kreditinstitut som bedriver verksamhet i Sverige. Så kan ske genom att andra stycket formuleras enligt följande. Ett sådant krav som avses i första stycket ska gälla samtliga svenska kreditinstitut och filialer till utländska kreditinstitut. Förslaget till lag om ändring i lagen om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden 8 a § och 8 b § 8 a § innehåller bestämmelser om vad ett företag som har tillstånd enligt lagen om betaltjänster eller lagen om elektroniska pengar ska göra för att få delta i ett avvecklingssystem. Företaget ska bl.a. ta fram en beskrivning av de åtgärder som har vidtagits för att skydda medel som har mottagits för genomförande av betalningstransaktioner. I 8 b § regleras vad beskrivningen ska innehålla. I första stycket finns en numrerad uppräkning av vad som ska ingå i beskrivningen i de fall medlen hålls avskilda från företagets egna tillgångar. I andra stycket finns en på samma sätt numrerad uppräkning av vad som ska ingå i beskrivningen när medlen omfattas av en försäkring eller garanti. Paragrafen innehåller således bestämmelser om vad som ska ingå i beskrivningen i två olika situationer. Enligt Lagrådets uppfattning är det inte lämpligt att ha två stycken i samma paragraf med numrerade uppräkningar, särskilt inte i de fall de inte har någon direkt koppling. Lagrådet föreslår därför att andra stycket överförs till en egen paragraf, förslagsvis 8 c §. Lagrådets förslag innebär att de föreslagna paragraferna 8 c § respektive 8 d § bör erhålla nya nummer, förslagsvis 8 d § respektive 8 e §. 8 c § Paragrafen innehåller bestämmelser om att styr- och kontrollformer ska vara ändamålsenliga för deltagande i avvecklingssystem och att beskrivningen av dem ska innehålla i paragrafen angivna uppgifter. Dessa anges i nio punkter, varav 7 – 9 endast är tillämpliga i vissa fall, t.ex. för företag som ingår i koncerner. Dock binds alla punkterna samman med ordet ”och” vilket gör att samtliga uppgifter ska finnas i en sådan beskrivning. Detta är uppenbart inte avsikten och kan korrigeras genom att punkt 5 avslutas med ”och” och att punkt 6 avslutas med ”samt i förekommande fall,”. En ytterligare justering behöver göras, eftersom ordet ”koncernens” i punkt 9 har en oklar syftning bakåt. Lagrådet föreslår att punkt 9 ges följande lydelse. 9. styrningen av den koncern som företaget ingår i. Övriga lagförslag Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Finansdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 november 2024 Närvarande: statsminister Kristersson, ordförande, och statsråden Svantesson, Ankarberg Johansson, Edholm, J Pehrson, Waltersson Grönvall, Jonson, Strömmer, Forssmed, Tenje, Forssell, M Persson, Malmer Stenergard, Kullgren, Liljestrand, Brandberg, Bohlin, Carlson, Pourmokhtari, Rosencrantz, Dousa Föredragande: statsrådet Svantesson Regeringen beslutar proposition Riksbankens finansiering