Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2020/21:82 En översyn av regleringen för tjänstepensionsföretag Prop. 2020/21:82 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 21 januari 2021 Stefan Löfven Per Bolund (Finansdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslår regeringen några ändringar i regleringen för tjänstepensionsföretag, för pensionsstiftelser och för utländska tjänstepensionsinstitut som driver verksamhet i Sverige. Förslagen innebär i huvudsak följande. * Investeringar utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) underlättas för tjänstepensionsföretag och pensionsstiftelser. Infrastrukturinvesteringar som uppfyller grundläggande krav på miljömässig hållbarhet stimuleras för tjänstepensionsföretag. * Avtalsfrihet införs för information som ska lämnas om kollektivavtalsgrundad tjänstepension. * Försäkringar som egenföretagare tecknar för egen räkning hos tjänstepensionsföretag och utländska tjänstepensionsinstitut ska räknas som tjänstepensionsförsäkringar. Även försäkringar som tecknas för vissa andra personer ska räknas som tjänstepensionsförsäkringar. * För försäkringsklassen tilläggsförsäkringar i lagen om tjänstepensionsföretag görs vissa justeringar när det gäller kapitalbas och kapitalkrav. Förslagen syftar i huvudsak till att tillgodose de fyra tillkännagivanden som riksdagen lämnade till regeringen i samband med sin behandling av regeringens förslag till ny reglering för tjänstepensionsföretag. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 maj 2021 med en övergångsbestämmelse för investeringar som ett företag har gjort före ikraftträdandet. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. 5 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige 7 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag 8 3 Ärendet och dess beredning 16 4 Solvensregleringen för tjänstepensionsföretag 17 4.1 Ett väl avvägt skydd för nuvarande och framtida pensionärer 17 4.2 Kapitalkrav för infrastrukturinvesteringar 28 4.3 Investeringar på reglerade marknader 36 5 Avtalsfrihet för information som ska lämnas vid kollektivavtalad tjänstepension 40 5.1 Tjänstepension som tryggas av tjänstepensionsföretag 40 5.2 Tjänstepension som tryggas av pensionsstiftelser 47 6 Vad avses med tjänstepensionsförsäkring? 50 6.1 Försäkringar som tecknas för egen räkning av egenföretagare 50 6.2 Försäkringar som tecknas för förtroendevalda och vissa andra kategorier av personer 57 7 Försäkringsklassen tilläggsförsäkringar 60 7.1 Ändamålsenliga regler för tilläggsförsäkringar 60 7.2 Säkerhetsreserven 63 7.3 Skillnader i värdering av åtaganden som avser tilläggsförsäkringar 65 8 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 70 9 Förslagens konsekvenser 71 10 Författningskommentar 75 10.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. 75 10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige 77 10.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag 79 Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2341 av den 14 december 2016 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut 90 Bilaga 2 Sammanfattning av promemorian 139 Bilaga 3 Promemorians lagförslag 140 Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna 146 Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 147 Bilaga 6 Lagrådets yttrande 157 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 januari 2021 158 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: 1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. 2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige. 3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. dels att 10 b och 10 e §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 10 o §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 b § Sådana pensionsstiftelser som avses i 9 a § ska placera tillgångarna på ett sådant sätt att lämplig riskspridning uppnås. Tillgångarna ska placeras på det sätt som bäst gagnar dem som omfattas av stiftelsens ändamål och också i övrigt på ett aktsamt sätt. Pensionsstiftelsens tillgångar ska till övervägande del placeras på reglerade marknader. Placeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är föremål för handel på en reglerad marknad, en MTF-plattform eller en OTF-plattform ska hållas på aktsamma nivåer. Pensionsstiftelsens tillgångar ska till övervägande del placeras på reglerade marknader eller motsvarande marknader utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Placeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är föremål för handel på en reglerad marknad, en MTF-plattform eller en OTF-plattform eller en motsvarande marknadsplats utanför EES ska hållas på aktsamma nivåer. Pensionsstiftelsen får beakta miljöfaktorer, sociala faktorer och företagsstyrningsfaktorer (hållbarhetsfaktorer) i sina placeringsbeslut. 10 e § En pensionsstiftelse som avses i 9 a § andra eller tredje stycket och som placerar medel i aktier som är upptagna till handel på en reglerad marknad och som har getts ut av ett bolag inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), ska anta principer för sitt aktieägarengagemang i fråga om sådana aktier. Av principerna ska det framgå hur stiftelsen integrerar aktieägarengagemanget i sin placeringsstrategi. En pensionsstiftelse som avses i 9 a § andra eller tredje stycket och som placerar medel i aktier som är upptagna till handel på en reglerad marknad och som har getts ut av ett bolag inom EES, ska anta principer för sitt aktieägarengagemang i fråga om sådana aktier. Av principerna ska det framgå hur stiftelsen integrerar aktieägarengagemanget i sin placeringsstrategi. Principerna ska beskriva hur stiftelsen 1. övervakar relevanta frågor om bolag som den placerar medel i (portföljbolag), däribland bolagens strategi, finansiella och icke-finansiella resultat och risker, kapitalstruktur, sociala och miljömässiga påverkan och bolagsstyrning, 2. för dialoger med företrädare för portföljbolag, 3. utövar rösträtt och andra rättigheter som är knutna till aktieinnehavet, 4. samarbetar med andra aktieägare, 5. kommunicerar med relevanta intressenter i portföljbolag, och 6. hanterar faktiska och potentiella intressekonflikter. 10 o § När det gäller kollektivavtalsgrundade pensionsutfästelser får avtal ingås om avvikelse från 10 l-10 n §§ i fråga om 1. vilken information som ska lämnas, och 2. när, hur och av vem informationen ska lämnas. När det gäller pensionsutfästelser som följer av en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation, får avtal enligt första stycket ingås av avtalsparterna. När det gäller andra kollektivavtalsgrundade pensionsutfästelser än sådana som anges i andra stycket, får pensionsstiftelser och arbetsgivare ingå avtal enligt första stycket med kollektivavtalsparterna. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2021. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 6 § Med skadeförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 2 kap. 11 § försäkringsrörelselagen (2010:2043). Med livförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 2 kap. 12 § försäkringsrörelselagen. Med återförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 1 kap. 9 § försäkringsrörelselagen. Med tjänstepension förstås i denna lag sådana avtal som ett utländskt tjänstepensionsinstitut ingår med arbetsgivare och som syftar till att trygga förmåner som har samband med yrkesutövning och som 1. betalas ut i form av engångsbelopp eller periodiska utbetalningar och beror av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder, eller 2. kompletterar förmåner enligt 1 och tillhandahålls sekundärt i form av utbetalningar vid dödsfall, invaliditet eller upphörande av anställning eller i form av bidrag eller tjänster vid sjukdom, medellöshet eller dödsfall. Fjärde stycket gäller inte sådana avtal om tjänstepension som tecknas för egen räkning av egenföretagare. Fjärde stycket gäller även sådana avtal om tjänstepension som tecknas för egen räkning av egenföretagare. Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta tillhör livförsäkring, om ersättningen betalas från en livförsäkring, och skadeförsäkring, om ersättningen betalas från en skadeförsäkring. Om en sådan ränta har köpts i ett livförsäkringsföretag, ska den dock i detta företag höra till livförsäkring. För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 5 kap. 2, 5 och 11 §§ samt 7 kap. 4-12 §§. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2021. 2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag dels att 1 kap. 4, 16 och 17 §§, 6 kap. 6 §, 7 kap. 1 och 2 §§, 8 kap. 2, 3, 6 och 16 §§, 14 kap. 12 och 14 §§, 15 kap. 5, 10 och 13 §§ och 16 kap. 22 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 4 kap. 3 a § och 8 kap. 3 a och 6 a §§, och närmast före 4 kap. 3 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 4 § Med tjänstepensionsförsäkring avses livförsäkring enligt 2 kap. 11 § som har samband med yrkesutövning och där utbetalning av försäkringsbelopp (engångsbelopp eller periodiska utbetalningar) är beroende av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder samt försäkringar som meddelas som tillägg till sådana försäkringar. Med tjänstepensionsförsäkring avses livförsäkring enligt 2 kap. 11 § som tecknas för en arbetstagare, har samband med yrkesutövning och där utbetalning av försäkringsbelopp (engångsbelopp eller periodiska utbetalningar) är beroende av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder samt försäkringar som meddelas som tillägg till sådana försäkringar. Med tjänstepensionsförsäkring avses också försäkring enligt första stycket som tecknas 1. av en egenföretagare för egen räkning, 2. av staten för en riksdagsledamot, 3. av staten för en nämndeman i domstol, 4. av en kommun eller en region för en förtroendevald, 5. för en förtroendevald som har utsetts att företräda en arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller har utsetts till ledamot av ett beslutande organ inom en sådan organisation, eller 6. för en person med ett uppdrag som är jämförbart med de uppdrag som avses i 2-5. 16 § Utöver bestämmelserna i denna lag gäller lagen (2018:1219) om försäkringsdistribution för tjänstepensionsföretag. Vid tillämpningen av bestämmelserna i den lagen ska det som sägs om försäkringsföretag avse tjänstepensionsföretag. Vid tillämpningen av 9 kap. 14 § tredje stycket lagen om försäkringsdistribution, får avgiften inte vara så stor att tjänstepensionsföretaget därefter inte uppfyller kraven i 4 kap. 1 § denna lag. När det gäller lämnande av information vid distribution av kollektivavtalsgrundade tjänstepensionsförsäkringar eller gruppförsäkringar får avtal ingås om avvikelse från första stycket och bestämmelserna i lagen om försäkringsdistribution i fråga om 1. vilken information som ska lämnas, och 2. när, hur och av vem informationen ska lämnas. När det gäller tjänstepensionsförsäkringar som följer av en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation, får avtal enligt andra stycket ingås av avtalsparterna. När det gäller andra tjänstepensionsförsäkringar än sådana som anges i tredje stycket eller gruppförsäkringar, får tjänstepensionsföretag ingå avtal enligt andra stycket med kollektivavtalsparterna eller andra som kan anses företräda de försäkrade. 17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad tjänstepensionsföretag ska iaktta vid tillämpningen av 16 §. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad tjänstepensionsföretag ska iaktta vid tillämpningen av 16 § första stycket. 4 kap. Information om kollektivavtalsgrundad tjänstepensionsförsäkring m.m. 3 a § När det gäller kollektivavtalsgrundade tjänstepensionsförsäkringar eller gruppförsäkringar får avtal ingås om avvikelse från 2 och 3 §§ i fråga om 1. vilken information som ska lämnas, och 2. när, hur och av vem informationen ska lämnas. När det gäller tjänstepensionsförsäkringar som följer av en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation, får avtal enligt första stycket ingås av avtalsparterna. När det gäller andra tjänstepensionsförsäkringar än sådana som anges i andra stycket eller gruppförsäkringar, får tjänstepensionsföretag ingå avtal enligt första stycket med kollektivavtalsparterna eller andra som kan anses företräda de försäkrade. Information vid kollektivavtalad tjänstepensionsförsäkring 3 a § När det gäller kollektivavtalsgrundade tjänstepensionsförsäkringar som följer en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation får avtalsparterna, i stället för det som anges i 2 och 3 §§, avtala om 1. vilken information som ska lämnas, och 2 när, hur och av vem informationen ska lämnas. 6 kap. 6 § Ett tjänstepensionsföretags tillgångar ska till övervägande del investeras på reglerade marknader. Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är föremål för handel på en reglerad marknad, en MTF-plattform eller en OTF-plattform ska hållas på aktsamma nivåer. Ett tjänstepensionsföretags tillgångar ska till övervägande del investeras på reglerade marknader eller motsvarande marknader utanför EES. Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är föremål för handel på en reglerad marknad, en MTF-plattform eller en OTF-plattform eller en motsvarande marknadsplats utanför EES ska hållas på aktsamma nivåer. Ett tjänstepensionsföretags tillgångar ska till övervägande del investeras på reglerade marknader. Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är föremål för handel på en reglerad marknad, en MTF-plattform eller en OTF-plattform ska hållas på aktsamma nivåer. Ett tjänstepensionsföretags tillgångar ska till övervägande del investeras på reglerade marknader eller motsvarande marknader utanför EES. Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är föremål för handel på en reglerad marknad, en MTF-plattform eller en OTF-plattform eller motsvarande marknadsplatser utanför EES ska hållas på aktsamma nivåer. 7 kap. 1 § Ett tjänstepensionsföretag ska vid varje tidpunkt, utöver tillgångar som krävs för skuldtäckning enligt 6 kap. 12 §, ha en tillräcklig kapitalbas. Kapitalbasen ska minst uppgå till det riskkänsliga kapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 1-6 §§. Kapitalbasen ska dock aldrig vara mindre än det högsta av minimikapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 7-12 §§ eller garantibeloppet enligt 8 kap. 13 och 14 §§. Kapitalbasen ska minst uppgå till det riskkänsliga kapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 1-6 a §§. Kapitalbasen ska dock aldrig vara mindre än det högsta av minimikapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 7-12 §§ eller garantibeloppet enligt 8 kap. 13 och 14 §§. 2 § Kapitalbasen får omfatta följande poster: 1. inbetalt aktiekapital, garantikapital eller verksamhetskapital, 2. konsolideringsfond, 3. övrigt eget kapital, och 4. obeskattade reserver. 4. säkerhetsreserv och andra obeskattade reserver. 4. obeskattade reserver. 4. säkerhetsreserv och andra obeskattade reserver. 8 kap. 2 § Det riskkänsliga kapitalkravet ska beräknas genom en justerad sammanläggning av kapitalkraven för marknadsrisk enligt 3 § och försäkringsrisk enligt 4 § med tillägg av kapitalkravet för operativ risk enligt 5 §. Det riskkänsliga kapitalkravet ska därefter minskas med ett justeringsbelopp enligt 6 §. Det riskkänsliga kapitalkravet ska beräknas genom en justerad sammanläggning av kapitalkraven för marknadsrisk enligt 3 § och försäkringsrisk enligt 4 § med tillägg av kapitalkravet för operativ risk enligt 5 §. Det riskkänsliga kapitalkravet ska därefter minskas med 1. ett justeringsbelopp enligt 6 §, och 2. ett justeringsbelopp enligt 6 a §. 3 § Kapitalkravet för marknadsrisk ska beräknas genom en justerad sammanläggning av kapitalkraven för 1. ränterisk, 2. aktiekursrisk, 3. fastighetsprisrisk, 4. ränteskillnadsrisk, 5. valutakursrisk, och 6. koncentrationsrisk. 5. valutakursrisk, 6. koncentrationsrisk, och 7. risk som hänför sig till infrastrukturinvesteringar som medför en begränsad investeringsrisk och som uppfyller grundläggande krav på miljömässig hållbarhet (godkända infrastrukturinvesteringar). 3 a § Samhällsintresset av att godkända infrastrukturinvesteringar kommer till stånd ska beaktas vid beräkningen av det kapitalkrav som avses i 3 § 7. 6 § Justeringsbeloppet enligt 2 § ska motsvara den minskning av tjänstepensionsföretagets oförutsedda förluster som beror på Justeringsbeloppet enligt 2 § 1 ska motsvara den minskning av tjänstepensionsföretagets oförutsedda förluster som beror på 1. att företagets åtaganden gentemot försäkringstagarna, de försäkrade eller andra ersättningsberättigade minskar till följd av villkoren i försäkringsavtalet, 2. att företagets uppskjutna skatt förändras, eller 3. en kombination av 1 och 2. 6 a § Justeringsbeloppet enligt 2 § 2 ska motsvara den skillnad som uppstår om de försäkringstekniska avsättningarna för försäkringar enligt 2 kap. 11 § klass I b (tilläggsförsäkringar) uppgår till ett lägre belopp enligt 5 kap. 2 § än enligt de regler för extern redovisning som tjänstepensionsföretaget tillämpar. 16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. beräkningen av det riskkänsliga kapitalkravet enligt 2-6 §§, och 1. beräkningen av det riskkänsliga kapitalkravet enligt 2-6 a §§, och 2. villkoren för nedsättning av garantibeloppet enligt 14 §. 14 kap. 12 § Finansinspektionen får besluta om ett tillägg till det riskkänsliga kapitalkravet (kapitaltillägg) för ett tjänstepensionsföretag, om 1. företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 §§, eller 1. företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 a §§, eller 2. företagets företagsstyrningssystem avviker väsentligt från kraven i 9 kap. 1 §, samtidigt som avvikelserna medför att företaget inte kan garantera en korrekt identifiering, mätning, övervakning, hantering och rapportering av de risker som företaget exponeras för eller kan komma att bli exponerat för och det är osannolikt att bristerna kan åtgärdas inom skälig tid. 14 § Efter ett beslut om kapitaltillägg ska tjänstepensionsföretagets riskkänsliga kapitalkrav utgöras av summan av kapitaltillägget och det riskkänsliga kapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 1-6 §§. Efter ett beslut om kapitaltillägg ska tjänstepensionsföretagets riskkänsliga kapitalkrav utgöras av summan av kapitaltillägget och det riskkänsliga kapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 1-6 a §§. 15 kap. 5 § Om ett tjänstepensionsföretag inte uppfyller det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 §§, i förekommande fall efter beslut om kapitaltillägg enligt 14 kap., ska företaget inom två månader från det att bristen upptäcktes Om ett tjänstepensionsföretag inte uppfyller det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 a §§, i förekommande fall efter beslut om kapitaltillägg enligt 14 kap., ska företaget inom två månader från det att bristen upptäcktes 1. upprätta en åtgärdsplan för att åter uppfylla det riskkänsliga kapitalkravet inom högst tolv månader från samma tidpunkt, och 2. överlämna planen till Finansinspektionen. Om ett tjänstepensionsföretag inte fullgör sina skyldigheter enligt första stycket, får inspektionen förelägga företaget att fullgöra skyldigheterna. Ett tjänstepensionsföretag ska vidta de åtgärder som anges i åtgärdsplanen. 10 § Finansinspektionen får begränsa ett tjänstepensionsföretags förfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige, om 1. företaget inte följer gällande bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar, 2. företaget inte uppfyller det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 §§, i förekommande fall efter beslut om kapitaltillägg enligt 14 kap., och det finns särskilda omständigheter som ger anledning att befara att företagets finansiella ställning kommer att försämras ytterligare, 2. företaget inte uppfyller det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 a §§, i förekommande fall efter beslut om kapitaltillägg enligt 14 kap., och det finns särskilda omständigheter som ger anledning att befara att företagets finansiella ställning kommer att försämras ytterligare, 3. företaget inte uppfyller minimikapitalkravet enligt 8 kap. 7-12 §§ eller garantibeloppet enligt 8 kap. 13 §, eller 4. det vid beslut om återkallelse av företagets tillstånd bedöms vara nödvändigt för att skydda de intressen som försäkringstagarna, de försäkrade och andra ersättningsberättigade har. Finansinspektionen får besluta hur tjänstepensionsverksamheten ska drivas efter ett beslut enligt första stycket. 13 § Finansinspektionen får återkalla ett tjänstepensionsföretags tillstånd, om företaget 1. inte längre uppfyller kraven för tillstånd, 2. inte inom ett år från det tillstånd gavs har börjat driva sådan verksamhet som tillståndet avser, 3. under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit tjänstepensionsverksamhet, 4. inte inom två månader från det att bristen i fråga om uppfyllelse av det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 §§, i förekommande fall efter beslut om kapitaltillägg enligt 14 kap., konstaterades har upprättat en åtgärdsplan enligt 5 § och överlämnat den till Finansinspektionen, 4. inte inom två månader från det att bristen i fråga om uppfyllelse av det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 a §§, i förekommande fall efter beslut om kapitaltillägg enligt 14 kap., konstaterades har upprättat en åtgärdsplan enligt 5 § och överlämnat den till Finansinspektionen, 5. inte inom de tidsfrister som anges i 5-7 §§ har vidtagit sådana åtgärder för att åter uppfylla det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 §§, i förekommande fall efter beslut om kapitaltillägg enligt 14 kap., som finns angivna i en åtgärdsplan med eventuella ändringar till följd av ett föreläggande enligt 6 §, eller 5. inte inom de tidsfrister som anges i 5-7 §§ har vidtagit sådana åtgärder för att åter uppfylla det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 a §§, i förekommande fall efter beslut om kapitaltillägg enligt 14 kap., som finns angivna i en åtgärdsplan med eventuella ändringar till följd av ett föreläggande enligt 6 §, eller 6. i annat fall allvarligt åsidosätter bestämmelser som gäller för företagets verksamhet. I stället för att återkalla tillståndet får Finansinspektionen meddela en varning, om det är tillräckligt. 16 kap. 22 § När ett tjänstepensionsföretag är dotterföretag till ett företag som skulle vara ett försäkringsholdingföretag om tjänstepensionsföretaget var ett försäkringsföretag eller till ett blandat finansiellt holdingföretag, ska beräkningen av gruppsolvens göras med hänsyn även till det moderföretaget. Beräkningen ska göras enligt 15-17 och 20 §§. Vid beräkningen enligt första stycket ska moderföretaget hanteras som ett tjänstepensionsföretag som omfattas av 1. bestämmelserna om riskkänsligt kapitalkrav i 8 kap. 1-6 §§, och 1. bestämmelserna om riskkänsligt kapitalkrav i 8 kap. 1-6 a §§, och 2. villkor enligt 7 kap. 2-7 §§ för att poster ska få ingå i kapitalbasen. 1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2021. 2. För investeringar som ett företag har gjort före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter om beräkning av kapitalkravet för marknadsrisk, om det leder till ett lägre kapitalkrav. 3 Ärendet och dess beredning Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2341 av den 14 december 2016 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut (andra tjänstepensionsdirektivet) antogs i december 2016 av Europaparlamentet och rådet. Direktivet finns i bilaga 1. Regeringen beslutade den 29 augusti 2019 två propositioner med lagförslag för att genomföra direktivet. I den ena propositionen, En ny reglering för tjänstepensionsföretag (prop. 2018/19:158), genomförs direktivet genom införandet av en ny kategori företag, tjänstepensionsföretag, som driver tjänstepensionsverksamhet på försäkringsområdet. I den andra propositionen, Nya regler för pensionsstiftelser med anledning av andra tjänstepensionsdirektivet (prop. 2018/19:159), genomförs direktivet med avseende på pensionsstiftelser enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. (tryggandelagen). Riksdagen beslutade den 13 november 2019 att anta regeringens lagförslag (se bet. 2019/20:FiU12 och rskr. 2019/20:27 samt bet. 2019/20:FiU13 och rskr. 2019/20:26). Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 15 december 2019. Riksdagen lämnade i samband med behandlingen av regeringens förslag till ny reglering för tjänstepensionsföretag (prop. 2018/19:158) fyra tillkännagivanden (bet. 2019/20:FiU12 punkt 2-5 och s. 22 f., rskr. 2019/20:27). Enligt riksdagens första tillkännagivande bör regeringen skyndsamt återkomma med ytterligare förslag när det gäller solvensregleringen för tjänstepensionsföretag. Enligt det andra tillkännagivandet bör regeringen skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag till lagbestämmelser av den innebörden att avtalsfrihet ska råda för arbetsmarknadens parter när det gäller informationskraven enligt den nya lagen om tjänstepensionsföretag och enligt lagen om försäkringsdistribution. I det tredje tillkännagivandet anges att regeringen skyndsamt bör utreda möjligheten att använda optionen i andra tjänstepensionsdirektivet (artikel 6.1 b) att räkna egenföretagares försäkringar som tjänstepensionsförsäkringar och återkomma till riksdagen i frågan. Slutligen anges i det fjärde tillkännagivandet att regeringen skyndsamt bör analysera frågan ytterligare om behandlingen av försäkringsklassen tilläggsförsäkringar i regelverket, så att företag som meddelar sådana försäkringar inte i praktiken utestängs från tillträde till regleringen för tjänstepensionsföretag, och återkomma till riksdagen i denna fråga. Analysen bör särskilt ta sikte på solvensregleringen men kan även avse annan lagstiftning, t.ex. skatteregler. Under beredningen av ärendet har Finansinspektionen redovisat en datainsamling. Den finns tillgänglig i Finansdepartementet (Fi2020/00236). Finansdepartementet har därefter tagit fram promemorian En översyn av regleringen för tjänstepensionsföretag. I promemorian lämnas de lagförslag som bedöms vara nödvändiga för att tillgodose riksdagens tillkännagivanden. Därutöver föreslås två ytterligare lagändringar. Den första är en ändring i tryggandelagen som avses ge kollektivavtalsparterna samma avtalsfrihet när det gäller lämnande av information vid tryggande av tjänstepension genom överföring till pensionsstiftelse som vid tryggande genom tjänstepensionsförsäkring. Den andra är ett förtydligande i lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag, förkortad LTF, att försäkringar som tecknas för vissa särskilt utpekade personkategorier anses som tjänstepensionsförsäkringar i den lagen. Promemorians huvudsakliga innehåll och lagförslag finns i bilagorna 2 och 3. Promemorian har remitterats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga i Finansdepartementet (Fi2020/01995). I denna proposition behandlas förslagen i promemorian. Lagrådet Regeringen beslutade den 26 november 2020 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. I förhållande till lagrådsremissen görs vissa språkliga och redaktionella ändringar. 4 Solvensregleringen för tjänstepensionsföretag 4.1 Ett väl avvägt skydd för nuvarande och framtida pensionärer Regeringens bedömning: Skyddsnivån för det riskkänsliga kapitalkravet i lagen om tjänstepensionsföretag bör inte ändras. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den. Finansinspektionen instämmer i bedömningen och anför att en sänkt skyddsnivå skulle innebära ett försämrat skydd för de försäkrade. En höjd skyddsnivå skulle förbättra möjligheterna att i tid upptäcka företag som riskerar att få problem, men en alltför hög nivå kan enligt inspektionen å andra sidan innebära lägre pensioner på längre sikt. LO, Saco, Offentliganställdas förhandlingsråd (OFR) och Svenskt Näringsliv anser att solvensregleringen bör följas upp kontinuerligt för att säkerställa balansen mellan en godtagbar skyddsnivå och företagens möjlighet att skapa avkastning och leverera goda pensioner. Behovet av kontinuerlig uppföljning lyfts även fram av Sveriges Kommuner och Regioner, till vars remissvar Göteborgs kommun, Hallstahammars kommun, Ljusnarsbergs kommun, Malmö kommun, Osby kommun och Region Värmland ansluter sig. Sveriges Kommuner och Regioner menar att kapitalkravet har höjts för fondförsäkring men tillstyrker ändå att skyddsnivån lämnas oförändrad. LO, OFR, Svenskt Näringsliv och Sveriges Kommuner och Regioner betonar vikten av att framtida justeringar i regelverket inte sätter balansen ur spel. Svenskt Näringsliv anser att bemyndigandena bör ändras så att det säkerställs att det samlade kapitalbehovet ligger på den nivå som anses acceptabel enligt promemorian. LO och Sveriges Kommuner och Regioner instämmer i det som anges i promemorian om att det bör finnas en beredskap att säkerställa att regleringen är ändamålsenligt utformad genom att vid behov göra nödvändiga förordningsändringar. Aktuarieföreningen anser att det inte bör finnas något golv i kapitalkravsberäkningen för ränterisk eftersom beräkningen bör överensstämma med den räntekurva som används för att värdera de åtaganden som ett tjänstepensionsföretag har. Riksgäldskontoret och Finansinspektionen är positiva till uttalandena i promemorian om att det kan finnas skäl att återkomma till frågan om huruvida räntegolvet bör bestå framöver. Riksgäldskontoret anför att negativa räntor utgör en verklig marknadsrisk med relevans för den finansiella stabiliteten. Finansinspektionen framhåller att riskberäkningen bör vara sådan att den ger relevant information både i ett läge med höga marknadsräntor och i ett läge med låga, eller till och med negativa, marknadsräntor. Inspektionen menar att det i annat fall finns risk för att skyddsnivån inte kommer att uppfyllas för ränterisk och därmed inte heller för det totala riskkänsliga kapitalkravet. Tjänstepensionsförbundet välkomnar promemorians klargörande att syftet med tjänstepensionsregleringen är att skapa ett regelverk som är anpassat för just den svenska tjänstepensionssektorn och att det därför inte är självklart att förändringar som görs i det regelverk som finns för försäkringsföretag - t.ex. beträffande golv i beräkningen av kapitalkravet för ränterisk - ska genomföras på motsvarande sätt för tjänstepensionsföretag. LO och PTK anför att utgångspunkten måste vara att framtida förändringar för försäkringsföretag aldrig per automatik ska genomföras på motsvarande sätt för tjänstepensionsföretag och att man alltid måste se till dessa företags särskilda förutsättningar. Svenskt Näringsliv anser att utgångspunkten måste vara att ändringar för försäkringsföretag inte ska genomföras för tjänstepensionsföretag och att räntegolvet måste kvarstå. Skälen för regeringens bedömning Riksdagens tillkännagivande Det första tillkännagivandet rör solvensregleringen. I tillkännagivandet anges att det behöver säkerställas att regleringen får rätt effekt. Den nya regleringen måste alltid utgå från de långsiktiga investeringsperspektiv som kännetecknar den verksamhet som kommer att drivas av tjänstepensionsföretag. Om regleringen blir för sträng kommer detta att kunna sänka nivån för framtida pensionsutbetalningar. Regeringen bör därför skyndsamt återkomma med ytterligare förslag när det gäller solvensregleringen för tjänstepensionsföretag (bet. 2019/20:FiU12 punkt 2 och s. 22, rskr. 2019/20:27). I detta avsnitt beskrivs inledningsvis vissa aspekter som rör samhällets ansvar för tjänstepensionerna och den betydelse som det har att skyddet för tjänstepensionerna är väl avvägt. Därefter behandlas resultatet av den datainsamling som gjorts inom ramen för översynen och vilka slutsatser som kan dras om behovet av ytterligare åtgärder i fråga om solvensregleringen för tjänstepensionsföretag. I avsnitten 4.2 och 4.3 behandlas vissa andra frågor som också omfattas av tillkännagivandet om solvensregleringen. Samhällets ansvar för tjänstepensionerna Tjänstepensionerna spelar vid sidan om den allmänna pensionen en viktig roll för de nuvarande och framtida pensionärernas försörjning när arbetslivet upphört. Det vanligaste sättet för arbetsgivarna att trygga tjänstepensionerna på för dem som arbetar är genom en försäkring. Arbetsgivaren betalar alltså premier till ett företag som erbjuder tjänstepensionsförsäkring och det företaget förvaltar medlen och betalar ut pension till arbetstagaren i framtiden. Även många egenföretagare sparar till pension i försäkringar. Omkring 90 procent av arbetstagarna i Sverige omfattas av kollektivavtal om tjänstepension. Arbetsmarknadens parter spelar därför en helt central roll när det gäller att komma överens om vilka pensionsförmåner som arbetstagare ska ha rätt till. Parterna tillhandahåller och ansvarar också för viktiga delar av de system och lösningar som har avgörande betydelse för att stora arbetstagargrupper ska få trygga och bra tjänstepensioner. För andra arbetstagare som inte omfattas av kollektivavtal förekommer individuella avtal om rätt till tjänstepension. Betydande medel förvaltas sammantaget också inom ramen för sådana försäkringar. Ytterligare en del är att det vid sidan av själva ålderspensionen, som ger inkomst efter pensioneringen, finns många kompletterande försäkringar för t.ex. arbetsskada, sjukdom, dödsfall och olycksfall. Mer att läsa om tjänstepensionernas betydelse och om tryggande av tjänstepension finns i prop. 2018/19:158 s. 166-177. Samhället har sedan lång tid tagit ansvar för att de företag som erbjuder försäkringar är trygga och stabila. Det ska gå att lita på att försäkringen fungerar om något inträffar och att de ersättningar som man har rätt till kan betalas ut av företaget. Anledningen till att samhället behöver ta ett stort ansvar är att företag som erbjuder försäkring hanterar många risker och att det vanligtvis är svårt för enskilda att kontrollera hur väl företagen gör det. För kollektivavtalad tjänstepension är det en god ordning att kollektivavtalsparterna kan ta ett stort ansvar för att tjänstepensionerna är trygga. Men grundläggande spelregler måste samhället svara för, vilket inte minst är viktigt med tanke på alla skilda sätt att ordna tjänstepensionsförsäkringar som förekommer på tjänstepensionsområdet. Oavsett hur tjänstepensionerna förvaltas så måste de vara trygga för alla. Genom lagen om tjänstepensionsföretag, som trädde i kraft den 15 december 2019, har ett nytt regelverk skapats för företag som helt eller så gott som uteslutande meddelar tjänstepensionsförsäkringar. Det nya regelverket är en sektorsreglering som är särskilt anpassad för just tjänstepensionerna i Sverige. Målsättningen med den nya regleringen är att den ska ge förutsättningar för en effektiv förvaltning av tjänstepensionskapital samtidigt som reglerna säkerställer ett fullgott skydd för de nuvarande och framtida pensionärerna (samma prop. s. 201). Enkelt uttryckt ska förutsättningar skapas för så höga pensioner som möjligt, samtidigt som man som enskild ska kunna förlita sig på att pensionerna betalas ut. En viktig del av den nya lagen, som grundar sig på andra tjänstepensionsdirektivet, är krav som syftar till att varje företag självt ska ha förmåga att hantera riskerna i verksamheten (vilket kallas företagsstyrning). En annan viktig del är solvensregleringen, som innehåller krav som tar sikte på företagets ekonomiska förhållanden. Samhällets direkta ansvar för tjänstepensionerna ökar om ett företag får problem med att leva upp till kraven, vilket sker genom att Finansinspektionen i en sådan situation har möjlighet att ingripa inom ramen för den tillsyn som myndigheten utövar. Solvensregleringen tar sikte på alla delar av företagens ekonomiska förhållanden. Det handlar om bestämmelser om hur företagen ska förvalta inbetalda premier genom investeringar i olika tillgångsslag, såsom aktier och obligationer. Det finns bestämmelser om hur företagen ska hantera sina åtaganden (skulder) till försäkringstagarna, de försäkrade och andra ersättningsberättigade att i framtiden betala ut pensioner och andra försäkringsersättningar. Vidare finns bestämmelser om sammansättningen av det buffertkapital som företagen måste inneha (kapitalbas) och om hur stort det buffertkapitalet ska vara (kapitalkrav). Alla dessa aspekter är viktiga för att tjänstepensionerna ska vara trygga. Varför finns det ett riskkänsligt kapitalkrav? Historiskt sett har tyngdpunkten i solvensregleringen på försäkringsområdet förflyttats på det sättet att det numera anses lämpligare att fästa mer vikt vid hur mycket medel som företagen behöver hålla som buffert, dvs. på kapitalkravet, än på begränsningar som tar sikte på företagens investeringar. Den grundläggande tanken är enkel. Företagen får frihet att förvalta inbetalda premier på lämpliga sätt genom investeringar i olika former av riskfyllda tillgångar, som t.ex. aktier. Det enskilda företaget har bäst förutsättningar att bedöma vilka investeringar som är lämpliga. Värdet av dessa investeringar varierar över tiden. På samma sätt finns en osäkerhet när det gäller hur stora utbetalningar som måste göras i framtiden. Företagen behöver därför av ekonomiska skäl hålla sig med en buffert, som företagen givetvis måste anpassa till riskerna i verksamheten. Det riskkänsliga kapitalkrav som gäller för tjänstepensionsföretag enligt lagen om tjänstepensionsföretag (8 kap.) följer samma ekonomiska logik. Kapitalkravet innebär att staten för att skydda tjänstepensionerna ställer krav på att ett tjänstepensionsföretag som minst ska ha ett buffertkapital av viss storlek. Kravet är generellt utformat men beräknas för varje företag utifrån hur stora risker som företaget tar. Om ett visst företag t.ex. investerar hälften av sina tillgångar i noterade aktier behöver det ha en större motståndskraft mot en börsnedgång än om det bara investerar en fjärdedel i noterade aktier. Det riskkänsliga kapitalkravet ger alltså ett skydd som är anpassat till det enskilda företaget och som är ändamålsenligt oavsett vilken investeringsstrategi som företaget väljer. Det riskkänsliga kapitalkravet för tjänstepensionsföretag är ett nationellt tillägg som gäller utöver andra tjänstepensionsdirektivets kapitalkrav (prop. 2018/19:158 s. 316-318). Direktivets kapitalkrav är en minimiharmonisering som ska fungera i alla medlemsstater (artiklarna 15-18). Medlemsstaterna får enligt direktivet införa strängare regler som kompletterar skyddet på ett sätt som är anpassat till hur den nationella tjänstepensionsmarknaden är utformad (artikel 15.3). Direktivets kapitalkrav är i svensk rätt genomfört i form av ett minimikapitalkrav (8 kap. 7-12 §§ LTF). Minimikapitalkravet är i regel lägre än det riskkänsliga kapitalkravet. Direktivets kapitalkrav är inte riskkänsligt. Det utgör i huvudsak ett lågt, procentuellt påslag ovanpå nuvärdet av företagets försäkringsåtaganden (de försäkringstekniska avsättningarna). För traditionell tjänstepensionsförsäkring uppgår påslaget något förenklat till 4 procent av värdet av företagets åtaganden (artikel 17.2 a). Det står klart att en buffert i den storleksordningen ger ett helt otillräckligt skydd för företag som gör omfattande investeringar i riskfyllda tillgångar för att uppnå en hög avkastning. Ett sådant procentuellt påslag speglar inte den ekonomiska logik som beskrivs ovan och som företagen själva behöver förhålla sig till. Direktivets kapitalkrav kan ge ett acceptabelt skydd om det kompletteras med omfattande begränsningar för hur stora investeringar som företagen får göra i olika tillgångsslag. Tyskland och Frankrike tillhör de länder som valt sådana lösningar. För att ge ett ändamålsenligt skydd kan detta kombineras med regler som gör att ansvaret för att betala ut pensionerna alltid ligger kvar hos arbetsgivaren. Ett alternativ kan tänkas vara att tjänstepensionerna i någon mån inordnas i det allmänna pensionssystemet, t.ex. på så sätt att staten bestämmer storleken på pensionerna och ytterst garanterar att de betalas ut. Sådana lösningar passar mindre väl för den svenska tjänstepensionssektorn där tjänstepensionerna har sin grund i överenskommelser på arbetsmarknaden. För svensk del har Finansinspektionen sedan 2006 använt en riskkänslig modell i sin tillsyn över livförsäkringsföretag och tjänstepensionskassor, den s.k. trafikljusmodellen (nedan kallad trafikljuset). Det riskkänsliga kapitalkrav som ingår i lagen om tjänstepensionsföretag (8 kap. 1-6 §§) är därför i praktiken ingen nyhet för berörda företag. Det som tillkommit är att det nu har tydliggjorts vad som händer om ett företag inte lever upp till det riskkänsliga kapitalkravet och alltså inte har ett tillräckligt buffertkapital. Något förenklat ska företaget i en sådan situation ta fram en åtgärdsplan (15 kap. 5 §). Samhällets ansvar har förtydligats på så sätt att Finansinspektionen har möjlighet att ingripa om företagets åtgärder inte anses tillräckliga för att skydda dem som har rätt till pension och andra försäkringsersättningar. Det finns ett brett stöd för att det är ändamålsenligt med ett riskkänsligt kapitalkrav för den svenska tjänstepensionssektorn (samma prop. s. 317). Tjänstepensionernas betydelse motiverar ett väl avvägt skydd Ett riskkänsligt kapitalkrav innebär inte något hinder mot att ett tjänstepensionsföretag gör väl avvägda investeringar i tillgångar med hög avkastningspotential. Men det riskkänsliga kapitalkravet behöver vara väl avvägt för att detta ska uppnås. Om kapitalkravet är för lågt tar samhället inte tillräckligt ansvar för att tjänstepensionerna är trygga. Om kapitalkravet i stället är för högt försämras företagens möjligheter att skapa hög avkastning och därigenom högre pensionsnivåer. Försäkringsföretag som följer Solvens II-regelverket omfattas av ett riskkänsligt solvenskapitalkrav som följer av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), nedan benämnt Solvens II-direktivet. Skyddsnivån är hög. Kapitalkravet är utformat så att ett försäkringsföretag med 99,5 procents sannolikhet ska klara av att uppfylla sina åtaganden under en tidshorisont om ett år (99,5 procents konfidensnivå, se artikel 101.3). Nivån är vald för att passa för både skadeförsäkring och livförsäkring. Den modell som används som standard är anpassad till de risker som ett genomsnittligt europeiskt försäkringsföretag är utsatt för. Skyddsnivån i Solvens II-regelverket får som utgångspunkt anses vara alltför hög för den svenska tjänstepensionssektorn. Solvens II-regelverket är omfattande och det finns mekanismer som syftar till att skapa ett mer ändamålsenligt skydd för företag som erbjuder sparandeprodukter och som gör långsiktiga investeringar. Det har dock varit en utgångspunkt för regeringens politik på området att Sverige ska använda de möjligheter som EU-rätten ger att skapa ett regelverk som redan på förhand är anpassat för den svenska tjänstepensionssektorn. Syftet med det nya regelverket för tjänstepensionsföretag är som nämns ovan att det ska möjliggöra en effektiv förvaltning av tjänstepensionskapital samtidigt som reglerna säkerställer ett fullgott skydd för de nuvarande och framtida pensionärerna. Det finns ett brett stöd för att skyddsnivån är väl avvägd i Finansinspektionens tillsynsmodell trafikljuset (prop. 2018/19:158 s. 321). Med hänsyn till tjänstepensionernas viktiga betydelse för enskilda och för samhället är det knappast aktuellt att försämra skyddet. Erfarenheterna av trafikljuset ger emellertid inte heller något starkt stöd för att skyddsnivån behöver höjas. Regeringen har därför gjort bedömningen att skyddsnivån bör vara oförändrad i det riskkänsliga kapitalkravet för tjänstepensionsföretag (samma prop.). Skyddsnivån innebär en lämplig avvägning mellan trygghet och möjlighet till risktagande. Den ger alltså en god balans mellan samhällets ansvar för att företagen kan uppfylla sina åtaganden och möjligheterna för företagen att göra investeringar som ger bra pensioner. Det är dock viktigt att poängtera att det riskkänsliga kapitalkravet inte är identiskt med trafikljuset. Det har varit nödvändigt att göra vissa anpassningar för att komma tillrätta med uppenbara brister i trafikljuset. Som exempel kan nämnas att det riskkänsliga kapitalkravet fångar upp att väsentliga risker kan ha samband med varandra och därför materialiseras samtidigt, något som trafikljuset inte beaktade. Det kan t.ex. handla om att en nedgång i priset på fastigheter delvis sammanfaller med en nedgång på aktiemarknaden. Det är givetvis bra att detta numera beaktas, men eftersom modellerna inte är identiska krävs ett omfattande analysarbete för att uppnå en jämförbar skyddsnivå. En tillförlitlig analys förutsätter också att dataunderlag samlas in från företagen. Det riskkänsliga kapitalkravet för tjänstepensionsföretag är utformat så att ett tjänstepensionsföretag med 97 procents sannolikhet ska klara av att uppfylla sina åtaganden under en tidshorisont om ett år (97 procents konfidensnivå, se 8 kap. 1 § LTF). När lagförslaget om ett riskkänsligt kapitalkrav togs fram gjordes en analys som gav stöd för att denna konfidensnivå, 97 procent, innebar att kapitalkravet hamnar i nivå med trafikljuset (samma prop.). Mer precist visade det dataunderlag som fanns tillgängligt att kapitalkravet för traditionell tjänstepensionsförsäkring skulle öka med 1 procent om konfidensnivån bestämdes till 97,5 procent. Analysen gav också stöd för att skillnaderna var små mellan konfidensnivåerna 97 och 97,5 procent. Konfidensnivån 97 procent valdes därför, i enlighet med vad många remissinstanser förespråkade. Det anfördes att syftet med den föreslagna regleringen var att nivån i absoluta tal skulle motsvara nivån i trafikljuset, men då med beaktande av att någon exakt överensstämmelse inte kan uppnås, vare sig totalt sett eller - i synnerhet - för de enskilda företagen (samma prop. s. 322). Det riskkänsliga kapitalkravet får sin närmare utformning genom föreskrifter av starkt teknisk karaktär som meddelas på lägre nivå än lag. Sådana bestämmelser finns numera i Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2019:21) om tjänstepensionsföretag som trädde i kraft den 1 januari 2020. Det finns i enlighet med tillkännagivandet skäl att följa upp om den konfidensnivå som bestämts i lag (97 procent) ger en oförändrad skyddsnivå jämfört med trafikljuset. I det följande redogörs för den uppföljning som skett inom ramen för översynen. Närmast behandlas dock vissa särskilda frågor som aktualiserats under 2019 i samband med Finansinspektionens arbete med att ta fram mer detaljerade föreskrifter om det riskkänsliga kapitalkravet. Frågor om kapitalkravet för ränterisk Det riskkänsliga kapitalkravet är uppbyggt av kapitalkrav för olika risker som ett tjänstepensionsföretag är utsatt för, t.ex. risken för att ett tjänstepensionsföretag påverkas negativt av förändrade räntenivåer eller av en nedgång i priserna för tillgångsslag som aktier och fastigheter. En betydelsefull fråga av teknisk karaktär som blev omdiskuterad i samband med Finansinspektionens arbete med att ta fram föreskrifter om det riskkänsliga kapitalkravet är om det bör finnas ett golv vid beräkningen av kapitalkravet för ränterisk. Förenklat uttryckt handlar det om ifall kapitalkravet bör innefatta att ett tjänstepensionsföretag ska ha en motståndskraft mot att räntor kan bli negativa, dvs. underskrida noll procent. Det ekonomiska läget under senare år visar med tydlighet att negativa räntor är en verklig risk som ett tjänstepensionsföretag måste förhålla sig till. Varken trafikljuset eller Solvens II-regelverket fångar upp detta fullt ut. I såväl trafikljuset som Solvens II-regelverket finns nämligen golv i kapitalkravet för ränterisk som innebär att risken för negativa räntor inte ska beaktas. I marknadslägen med låga räntor kan det ha en stor betydelse för ett tjänstepensionsföretag huruvida det finns ett golv i beräkningen eller inte. Detta visade sig inte minst under sommaren 2019 i samband med Finansinspektionens arbete med att ta fram föreskrifter om det riskkänsliga kapitalkravet. Marknadsräntorna föll då till mycket låga nivåer vilket förde med sig att trafikljusmodellens kapitalkrav för ränterisk sjönk avsevärt till följd av golvet i trafikljuset. I den diskussion som följde uppmärksammades frågor om jämförbarheten med trafikljuset ifall det nya riskkänsliga kapitalkravet inte skulle innehålla ett motsvarande golv som det som finns i trafikljuset. Det infördes ett golv i kapitalkravet för ränterisk enligt en särskild bestämmelse i förordningen (2019:809) om tjänstepensionsföretag (1 kap. 6 §). Som flera remissinstanser anser kan det finnas skäl att återkomma till frågan om golvet i kapitalkravet för ränterisk bör bestå framöver. Denna fråga behandlas nedan under rubriken Det är viktigt med stabilitet. Frågor om värderingen av tjänstepensionsåtaganden Ett annat område som uppmärksammades i samband med Finansinspektionens arbete med att ta fram föreskrifter om det riskkänsliga kapitalkravet var vilka närmare regler som bör finnas för hur ett tjänstepensionsföretag ska värdera sina åtaganden. Ett tjänstepensionsföretag behöver göra avsättningar för sina framtida utbetalningar av pension och andra försäkringsersättningar (vilket benämns försäkringstekniska avsättningar, FTA). Lagen om tjänstepensionsföretag innehåller vissa bestämmelser om hur sådana avsättningar ska göras och hur de ska värderas (5 kap.). Många tekniska frågor som rör värderingen av åtagandena regleras dock i föreskrifter på lägre nivå än lag. Att det görs en rättvisande värdering av åtagandena är av central betydelse för kundskyddet. Om värderingen hålls på en för låg nivå finns en uppenbar risk att ekonomiska svårigheter inte synliggörs. Samtidigt behöver regleringen utformas med beaktande av att åtagandena är långsiktiga, vilket bl.a. innebär att värderingen inte bör variera alltför mycket över tiden. När det gäller värderingen av åtagandena ska negativa räntor beaktas enligt de föreskrifter som har meddelats (4 kap. 16 § Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd [FFFS 2019:21] om tjänstepensionsföretag). Det har också bestämts att en viss s.k. långsiktig jämviktsränta ska beräknas på ett mer realistiskt sätt jämfört med hur den bestäms i trafikljusmodellen (4 kap. 18-22 §§). Den sistnämnda förändringen ska fasas in under en sexårsperiod (4 kap. 25 och 26 §§). Detta är förändringar som leder till en högre värdering av åtagandena under förutsättning att marknadsräntorna är låga. Finansinspektionen har emellertid gjort en annan betydande förändring som sänker värderingen av åtagandena jämfört med trafikljuset. Det rör sig om ett sänkt s.k. aktsamhetsavdrag för de räntor som används vid värderingen (4 kap. 17 §). Det sänkta avdraget medför högre räntenivåer, vilket för tjänstepensionsföretag innebär en lättnad eftersom det leder till att företagen inte behöver lika mycket kapital för täcka sina åtaganden. När Finansinspektionen tog fram sina föreskrifter var en uppfattning som fördes fram att det är nödvändigt att beakta det totala kapitalbehovet till följd av solvensregleringen, dvs. värdet av åtagandena och det riskkänsliga kapitalkravet sammantaget. Om det görs betydande ändringar i de bestämmelser som styr värderingen av åtagandena uppstår frågan om den samlade regleringen är väl avvägd och om kapitalkravet har bestämts till rätt nivå. Det bör inte vara så att syftet med den nivå som har bestämts i lag för det riskkänsliga kapitalkravet inte i praktiken uppnås på grund av förändringar som rör hur åtagandena ska värderas. I översynen finns det anledning att fästa särskild vikt vid det totala kapitalbehovet till följd av solvensregleringen, dvs. värdet av åtagandena och det riskkänsliga kapitalkravet sammantaget. Detta välkomnas av bl.a. Aktuarieföreningen. Det finns dock i detta sammanhang inte utrymme att närmare behandla de mycket tekniska frågor som Aktuarieföreningen tar upp om den diskonteringsränta som används när värderingen görs. Med hänsyn till syftet med översynen är det tillräckligt att effekterna för det totala kapitalbehovet följs upp. Uppföljning av kapitalkravet När hela regelverket för tjänstepensionsföretag nu finns på plats, dvs. även de tekniska beräkningsbestämmelser som finns i föreskrifter på lägre nivå än lag, finns det förutsättningar för att följa upp hur det nya regelverket förhåller sig till trafikljusmodellen. En närmare redogörelse för hur detta har gjorts finns i promemorian (s. 17 f.). Enligt resultatet av uppföljningen minskar det sammantagna kapitalbehovet för traditionell tjänstepensionsförsäkring med 2,0 procent enligt den nya regleringen jämfört med trafikljuset. Om man ser till kapitalkrav och värdering var för sig, så ökar kapitalkravet med 0,8 procent och åtagandena minskar med 2,8 procent. Sammantaget innebär detta alltså en sänkning av det totala kapitalbehovet till följd av solvensregleringen med 2,0 procent jämfört med trafikljuset. Det sammantagna kapitalbehovet sjunker både för tjänstepensionskassorna och för de livförsäkringsföretag som omfattats av uppföljningen. Minskningen är något större för livförsäkringsföretagens del jämfört med hur effekterna blir för tjänstepensionskassorna. Som nämns ovan ska en förändring som rör hur den långsiktiga jämviktsräntan beräknas fasas in under en sexårsperiod. Vilka förändringar som detta leder till beror på hur marknadsräntorna utvecklas framöver. Det är av intresse att utvärdera vilka konsekvenser som kan tänkas uppstå om marknadsräntorna fortsätter att vara låga och hur resultatet i så fall kan se ut när förändringarna fasats in fullt ut. Finansinspektionen har därför ombetts att analysera dessa frågor. I analysen har en lägre långsiktig jämviktsränta (3,4 procent) använts än den som ska tillämpas inledningsvis (4,2 procent). Den lägre jämviktsräntan kan sägas representera ett ogynnsamt scenario när alla delar av solvensregleringen har fasats in fullt ut. Enligt Finansinspektionens analys ökar det sammantagna kapitalbehovet för traditionell tjänstepensionsförsäkring i ett sådant ogynnsamt scenario med 1,8 procent jämfört med trafikljuset. Om man ser till kapitalkrav och värdering av försäkringsåtaganden var för sig, så ökar kapitalkravet med 1,3 procent och värderingen av åtagandena med 2,0 procent. Sammantaget innebär detta alltså en ökning av det totala kapitalbehovet till följd av solvensregleringen med 1,8 procent jämfört med trafikljuset. Sammanfattningsvis ger uppföljningen stöd för att kapitalbehovet till följd av solvensregleringen ligger på en nivå som är mycket nära nivån i trafikljuset. För traditionell tjänstepensionsförsäkring handlar det om förändringar om mindre än ett par procent jämfört med trafikljuset. Som Sveriges Kommuner och Regioner uppmärksammar har kapitalbehovet höjts något för tjänstepensionsförsäkring som meddelas i form av fondförsäkring, vilket är en förväntad effekt som ska ses i ljuset av att trafikljusmodellen gav upphov till ett mycket lågt kapitalbehov för sådana åtaganden (jfr prop. 2018/19:158 s. 321). Skyddsnivån bör vara oförändrad Den uppföljning som gjorts inom ramen för översynen bekräftar således att nivån för det buffertkapital som krävs inom traditionell tjänstepensionsförsäkring enligt det nya regelverket motsvarar nivån i trafikljuset. De avvikelser som förekommer är i sammanhanget små. Resultatet är i linje med de analyser som tidigare gjorts. Som nämns ovan är det inte möjligt att uppnå en exakt överensstämmelse med trafikljuset, men skyddet i den nya regleringen får anses motsvara skyddet i trafikljuset. För fondförsäkring är skyddet något förstärkt, vilket alltså är en förväntad effekt. Det finns därför inte skäl att föreslå någon ändring av skyddsnivån för det riskkänsliga kapitalkravet i lagen om tjänstepensionsföretag (den konfidensnivå som anges i 8 kap. 1 § LTF). Som många remissinstanser bekräftar, bl.a. Finansinspektionen och Sveriges Kommuner och Regioner, får skyddsnivån i det riskkänsliga kapitalkravet anses ändamålsenlig. En aspekt som bör kommenteras är att det inte är givet att det riskkänsliga kapitalkravet i alla marknadslägen och situationer kommer att medföra samma kapitalbehov som trafikljuset. Detta är inte möjligt att uppnå eftersom det är fråga om två olika och separata beräkningsmodeller. Det har emellertid inte identifierats något förhållande som kan leda till att det uppstår några avvikelser av betydelse. Om det ändå skulle uppstå något större avvikelser från tid till annan får dessa som utgångspunkt accepteras, eftersom övergången till en ny modell nu får anses avklarad. Alla analyser som hittills gjorts indikerar att det riskkänsliga kapitalkravet ger ett skydd som motsvarar trafikljuset. Om det skulle behöva övervägas justeringar så fort en något större avvikelse identifieras, oavsett om den är positiv eller negativ, påverkas förutsägbarheten för tjänstepensionsföretagen. Samtidigt är det centrala intresset att balansen upprätthålls mellan en godtagbar skyddsnivå och företagens möjlighet att skapa avkastning som ger goda pensioner. Regeringen instämmer därför i det som bl.a. LO anför om att solvensregleringen bör följas upp kontinuerligt. Det är viktigt med stabilitet De berörda företagen och andra intressenter bör kunna förlita sig på att den nya regleringen vilar på stabil grund. Samtidigt är det en fördel att det även framöver finns möjlighet att göra anpassningar, t.ex. om det uppstår oväntade och allvarliga marknadshändelser av ett sådant slag att det är lämpligt med vissa tillfälliga lättnader i regleringen. Motsvarande lättnader kan också uppnås i tillsynen genom att situationen på ett lämpligt sätt vägs in när företagens åtgärdsplaner bedöms och tidsfristerna för att återställa brister i uppfyllelsen av kapitalkravet övervägs. Med de anpassningar som gjorts ligger skyddet i det riskkänsliga kapitalkravet på en lämplig nivå sett till samhällets ansvar för tjänstepensionerna och behovet av att skapa förutsättningar för tjänstepensionsföretagen att ge god avkastning. Det är visserligen ofrånkomligt att det finns olika uppfattningar om vilket skydd som är lämpligt (jfr prop. 2018/19:158 s. 313-322). Samtidigt torde det finnas en bred uppslutning kring att skyddet nu är väl avvägt. Detta är i sig en omständighet som medför att den nya regleringen vilar på en stabil grund. En fråga som bör kommenteras i detta sammanhang är att det inte är givet att ett golv i kapitalkravet för ränterisk är en ändamålsenlig lösning som bör bestå framöver (1 kap. 6 § förordningen om tjänstepensionsföretag). Aktuarieföreningen tillhör de remissinstanser som anser att det finns sakliga skäl för att inte ha ett golv i kapitalkravsberäkningen. Huruvida det ska finnas ett sådant golv för försäkringsföretag är en av de frågor som diskuteras i en översyn av Solvens II-regelverket på EU-nivå som nyligen inletts. Det är inte lämpligt att överväga justeringar för tjänstepensionsföretag innan diskussionen på EU-nivå om Solvens II-regelverket är avslutad. De frågor som aktualiseras om hur negativa räntor kan beaktas i kapitalkravsregleringen är av förhållandevis utpräglad teknisk karaktär och tänkbara alternativa lösningar kan medföra skilda effekter för balansen i regelverket. Det är därför fullt möjligt att det i dessa frågor går att dra lärdomar av diskussionen på EU-nivå om Solvens II-regelverket. Det bör förtydligas, som bl.a. LO och PTK efterfrågar, att detta inte innebär att ändringar som görs i Solvens II per automatik ska genomföras för tjänstepensionsföretag. En fördel med att det skapats en särskild sektorsreglering är att anpassningar kan och bör övervägas utifrån de förutsättningar som gäller specifikt för tjänstepensionsföretagen. När det gäller negativa räntor är det visserligen uppenbart att detta är en risk som även tjänstepensionsföretag har att förhålla sig till. Samtidigt är det som nämns ovan centralt att balansen i regelverket upprätthålls. Överväganden kring detta bör ske utifrån sakliga utgångspunkter och först i samband med en ny översyn som ligger några år framåt i tiden. I Finansinspektionens uppdrag ingår att följa hur företag som står under inspektionens tillsyn påverkas av det rådande marknadsläget. För närvarande är räntorna mycket låga, samtidigt som det fortfarande finns en osäkerhet kring marknadsutvecklingen till följd av spridningen av det virus som orsakar covid-19. När det gäller just låga marknadsräntor är detta till nackdel för företag som meddelar tjänstepensionsförsäkringar. Det beror i huvudsak på att låga räntor gör det svårt för företagen att uppnå tillräcklig avkastning på investerade premier. Det är i första hand varje företags ansvar att beakta alla risker som kan identifieras till följd av det marknadsläge som råder vid varje given tidpunkt. Inte minst är detta en central aspekt av företagsstyrningen. Men det är givetvis också viktigt att följa utvecklingen ur såväl ett samhällsperspektiv som ett kundskyddsperspektiv, vilket Finansinspektionen har ett särskilt ansvar för. Om det skulle uppstå behov av att överväga ändringar i solvensregleringen för tjänstepensionsföretag till följd av den ekonomiska utvecklingen eller företagens anpassning till marknadsläget är det påkallat att Finansinspektionen uppmärksammar regeringen på detta. Intresset av att följa upp regleringens effekter gör sig särskilt gällande om ändringar övervägs. Som Offentliganställdas förhandlingsråd (OFR) anför är det viktigt att balansen inte sätts ur spel. Enligt regeringens mening finns det inte skäl att, som Svenskt Näringsliv föreslår, ändra bemyndigandena i lagen om tjänstepensionsföretag för att uppnå detta, vilket är tekniskt komplicerat. Det bör emellertid, som bl.a. LO och Sveriges Kommuner och Regioner framhåller, ytterst finnas en beredskap hos regeringen att säkerställa att regleringen är ändamålsenligt utformad genom att vid behov göra nödvändiga förordningsändringar. Beredskap att göra ytterligare justeringar om det visar sig nödvändigt Även om den totala skyddsnivån nu får anses väl avvägd är det viktigt att kapitalkraven för de undergrupper som ingår i kapitalkravet är riktigt utformade (8 kap. 3-6 §§ LTF). Som exempel på en undergrupp kan nämnas kapitalkravet för aktiekursrisk som främst tar sikte på hur stor nedgång på aktiemarknaden som ett tjänstepensionsföretag ska ta höjd för. Kapitalkravet för respektive undergrupp är något som ska bestämmas utifrån den skyddsnivå som fastställs i lagen om tjänstepensionsföretag. Problemet är att det i praktiken inte finns något fullständigt dataunderlag för bedömningen när det gäller sådana allvarliga marknadshändelser som det riskkänsliga kapitalkravet ska säkerställa att företagen klarar av. Det innebär att det måste göras expertbedömningar där en analys av det material som finns att tillgå utgör underlag. Kompetens för att göra den typen av bedömningar finns hos Finansinspektionen. Inget kapitalkrav fångar upp samtliga risker som förekommer i en finansiell verksamhet på ett fullständigt sätt. Riskerna kan bara uppskattas med en tillfredsställande grad av säkerhet. Det är sådana uppskattningar som ligger till grund för hur det riskkänsliga kapitalkravet är utformat. Det får accepteras att riskmätningen inte kan göras på ett exakt sätt. Inom ramen för översynen har det inte framkommit att beräkningarna skulle vara bristfälliga för någon undergrupp som ingår i det riskkänsliga kapitalkravet. Om det skulle visa sig att det finns dataunderlag eller annat material, t.ex. oberoende expertbedömningar, som ger tydligt stöd för att någon del av det riskkänsliga kapitalkravet är bristfälligt utformat, finns det anledning att återkomma med förslag till justeringar. I första hand är detta en fråga för Finansinspektionen. Även utifrån denna aspekt bör det dock ytterst finnas en beredskap hos regeringen att säkerställa att det riskkänsliga kapitalkravet är ändamålsenligt utformat på det sätt som beskrivs ovan. 4.2 Kapitalkrav för infrastrukturinvesteringar Regeringens förslag: Det kapitalkrav för marknadsrisk som ingår i det riskkänsliga kapitalkravet ska innefatta en undergrupp för den risk som hänför sig till godkända infrastrukturinvesteringar. Godkända infrastrukturinvesteringar ska definieras som infrastrukturinvesteringar som medför en begränsad investeringsrisk och som uppfyller grundläggande krav på miljömässig hållbarhet. Samhällsintresset av att investeringarna kommer till stånd ska beaktas när kapitalkravet beräknas för undergruppen. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås dock inte någon definition av godkända infrastrukturinvesteringar. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Sveriges Kommuner och Regioner ser i stort positivt på förslaget och instämmer i att det finns ett starkt samhällsintresse av att bereda goda förutsättningar för investeringar i infrastruktur. Sveriges Kommuner och Regioner anser att kapitalkravet ska beräknas med hänsyn till investeringarnas låga risk och deras bidrag till riskspridningen. Svensk Försäkring tillstyrker ansatsen i förslaget men efterlyser, i likhet med Tjänstepensionsförbundet och Sveriges Kommuner och Regioner, en högre grad av tydlighet. Svensk Försäkring och Tjänstepensionsförbundet anser att förslaget borde innebära att en delmängd av de investeringar som i dag räknas som godkända infrastrukturinvesteringar ges lägre kapitalkrav, nämligen de som uppfyller nya hållbarhetskriterier. Tjänstepensionsförbundet anser att förslaget i annat fall skulle innebära en kraftig försämring. Även intresset av förutsägbarhet betonas av branschorganisationerna. Riksgäldskontoret anser att förslaget bör analyseras vidare för att säkerställa att det totala kapitalkravet inte påverkas på ett sådant sätt att det riskerar att hota den finansiella stabiliteten. Finansinspektionen anser att förslaget bör analyseras vidare och anför att kapitalkravsreglerna inte bör justeras i syfte att främja andra mål än att skydda försäkringstagarna och värna finansiell stabilitet. Det är därför inte lämpligt att sänka kapitalkravet för att stärka incitamenten för investeringar i infrastruktur. Inspektionen hänvisar till att det pågår studier på internationell nivå för att analysera om gröna tillgångar regelmässigt innebär en lägre finansiell risk. I avsaknad av belägg för en systematiskt lägre risknivå för hållbara investeringar, bör kapitalkravet inte heller sänkas på grund av miljömässig hållbarhet. Förslaget bör åtminstone begränsas till att det införs kriterier för att säkerställa att investeringar i miljömässigt ohållbara tillgångar inte ska kunna räknas som godkända infrastrukturinvesteringar eftersom sådana kan vara utsatta för omställningsrisker. Finansinspektionen och Sveriges Kommuner och Regioner tillstyrker förslaget om att införa en undergrupp som avser godkända infrastrukturinvesteringar i lagen om tjänstepensionsföretag. Sveriges Kommuner och Regioner föreslår, i likhet med Svensk Försäkring, att en definition av uttrycket godkända infrastrukturinvesteringar tas in i lagen. Enligt Sveriges Kommuner och Regioner bör både aktieinvesteringar och räntebärande tillgångar inrymmas i undergruppen. De mycket grundläggande krav på miljömässig hållbarhet som ska möjliggöra lättnader bör enligt Sveriges Kommuner och Regioner preciseras i föreskrifter på lägre nivå än lag. Svensk Försäkring efterlyser att Finansinspektionen ges vägledning i fråga om kraven på miljömässig hållbarhet och att det tydliggörs hur dessa ska förhålla sig till det arbete som sker på EU-nivå om hållbara finanser. Finansinspektionen anser att uppdraget att utforma kriterier om miljömässig hållbarhet bör läggas på en myndighet med relevant kompetens. Skälen för regeringens förslag Riksdagens tillkännagivande I riksdagens tillkännagivande om solvensregleringen anges att regleringen alltid måste utgå från de långsiktiga investeringsperspektiv som kännetecknar den verksamhet som kommer att drivas av tjänstepensionsföretag (bet. 2019/20:FiU12 punkt 2 och s. 22, rskr. 2019/20:27). Tjänstepensionsföretag har möjlighet att göra investeringar i långsiktiga tillgångsslag som infrastruktur. Som beskrivs i avsnitt 4.1 finns det inte anledning att ändra skyddsnivån i det riskkänsliga kapitalkravet. Den översyn som gjorts ger stöd för att nivån på det buffertkapital som krävs enligt regleringen sammantaget är väl avvägd. Det bör dock övervägas ändringar när det gäller vilka incitament som det riskkänsliga kapitalkravet ger för vissa investeringar i infrastruktur. Nuvarande kapitalkrav för godkända infrastrukturinvesteringar Ett tjänstepensionsföretag kan investera i infrastruktur genom aktieinnehav eller genom att tjänstepensionsföretaget köper räntebärande tillgångar av en aktör som tillhandahåller infrastrukturen. Oavsett på vilket sätt investeringarna i infrastruktur görs så medför de att företaget tar på sig en investeringsrisk. I likhet med vad som gäller för andra investeringar ska riskerna fångas upp i kapitalkravet så att det säkerställs att företaget har en lämplig buffert. I lagen om tjänstepensionsföretag behandlas infrastrukturinvesteringar inte som en egen kategori. I stället beräknas kapitalkravet för de risker som investeringarna för med sig inom en eller flera av de uppräknade undergrupperna, t.ex. aktieprisrisk, ränteskillnadsrisk eller fastighetsprisrisk (8 kap. 3 §). I Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2019:21) om tjänstepensionsföretag finns däremot särskilda bestämmelser om hur kapitalkravet för infrastrukturinvesteringar ska beräknas. Bestämmelserna utgår ifrån en motsvarande reglering i Solvens II-regelverket. Detta gäller bl.a. den definition av infrastrukturtillgångar som görs i föreskrifterna (7 kap. 2 § 3). Definitionen hänvisar till en motsvarande definition i Solvens II-regelverket och i den anges att infrastrukturtillgångar är fysiska tillgångar, strukturer eller anläggningar, system eller nätverk som tillhandahåller eller stödjer viktiga offentliga tjänster. Definitionen pekar alltså inte ut någon särskilt relevant sektor, som t.ex. produktion eller distribution av energi eller transportsektorn. Vilket område som investeringen görs på saknar således betydelse. Det är dock inte alla former av infrastruktur i vid mening som avses utan det ska vara fråga om en investering som tillhandahåller eller ger stöd åt någon viktig offentlig tjänst. Enligt Finansinspektionens föreskrifter är det bara vissa infrastrukturinvesteringar som omfattas av lägre kapitalkrav. Även detta överensstämmer med motsvarande regler i Solvens II-regelverket. En godkänd infrastrukturinvestering är en investering som ges lägre kapitalkrav. En sådan ska uppfylla ett antal kriterier som syftar till att säkerställa att den är förknippad med lägre risk. Ett centralt kriterium för att en investering ska ges lägre kapitalkrav är att de kassaflöden som den genererar ska vara förutsägbara (7 kap. 28 §). Varje företag som gör en infrastrukturinvestering ska bedöma om den uppfyller de kriterier som anges i inspektionens föreskrifter. Det finns alltså inte något krav på tillstånd för att investeringen ska föra med sig ett lägre kapitalkrav. Ett tjänstepensionsföretag kan göra investeringen antingen som en viss typ av aktieinvestering (benämnd typ C-tillgång) eller i form av ränte-bärande tillgångar. Om det är fråga om en aktierelaterad investering, investerar tjänstepensionsföretaget självt eller tillsammans med andra aktörer genom ägande i en infrastrukturenhet som tillhandhåller själva infrastrukturen. Om investeringen uppfyller alla kriterier för att vara en godkänd infrastrukturinvestering beräknas kapitalkravet för investeringen enligt det kapitalkrav som gäller för fastighetsprisrisk. Detta innebär att tjänstepensionsföretaget ska ha motståndskraft mot att marknadsvärdet av investeringen sjunker med 25 procent på ett år, vilket är en lättnad eftersom företaget i annat fall hade behövt ha motståndskraft mot en nedgång med 45 procent på ett år (7 kap. 17, 18 och 30 §§). En investering i form av räntebärande tillgångar innebär att tjänstepensionsföretaget investerar i obligationer som ges ut av infrastrukturenheten. I ett sådant fall beräknas kapitalkravet för s.k. ränteskillnadsrisk med en riskvikt på 70 procent. Den exponering för risk som investeringen för med sig ska alltså bara beaktas till 70 procent av marknadsvärdet, vilket även det innebär en lättnad (7 kap. 22 och 29 §§). Sammanfattningsvis innebär den befintliga regleringen att godkända infrastrukturinvesteringar får lägre kapitalkrav. För att en investering ska få lägre kapitalkrav behöver den uppfylla ett antal kriterier som syftar till att säkerställa att den är förknippad med lägre risk. Intresset av samhällsnyttiga infrastrukturinvesteringar bör få större genomslag Som riksdagen anger i sitt tillkännagivande bör regleringen för tjänstepensionsföretag utgå från de långsiktiga investeringsperspektiv som kännetecknar den verksamhet som företagen driver. Infrastrukturinvesteringar är i regel långsiktiga till sin karaktär och kan därför matcha de långa åtagandena hos tjänstepensionsföretag väl och bidra till en god riskspridning. Det är också ett samhällsintresse att det finns goda möjligheter till finansiering av investeringar i infrastruktur, inte minst i ljuset av den pågående omställningen till ett hållbart samhälle (prop. 2018/19:158 s. 327). Det kan handla om investeringar i elnät som gynnar hållbara energisystem, om effektiva och klimatsmarta transportlösningar eller om annan infrastruktur som stärker samhällsekonomin och ökar den miljömässiga hållbarheten i Sverige, inom EU eller globalt. Den nuvarande regleringen av godkända infrastrukturinvesteringar för tjänstepensionsföretag bygger som beskrivs ovan i stor utsträckning på Solvens II-regelverket, även om vissa anpassningar har gjorts för tjänstepensionsföretag, bl.a. i fråga om kapitalkravets nivå. Regleringen vilar därigenom på EU:s politik från 2014 för att öka infrastruktursatsningarna i Europa (jfr skäl 1 och 2 till kommissionens delegerade förordning [EU] 2016/467 av den 30 september 2015 om ändring av den delegerade förordningen [EU] 2015/35 vad gäller beräkningen av lagstadgade kapitalkrav för flera kategorier av tillgångar som innehas av försäkrings- och återförsäkringsföretag). Centralt i politiken är att infrastrukturinvesteringar av skilda slag förs samman till en tillgångsklass som ges ett lägre kapitalkrav. Detta är tänkt att främja investeringarna och bidra till unionens mål om långsiktig hållbar tillväxt. Finansinspektionen har i sin kalibrering av kapitalkraven för tjänstepensionsföretag bedömt att godkända infrastrukturinvesteringar genom aktieinnehav bör ges samma kapitalkrav som fastighetsinvesteringar (7 kap. 30 § FFFS 2019:21). Som beskrivs i promemorian har det inte framkommit något som ger stöd för att detta skulle ge ett missvisande kapitalkrav. Det är dock svårt att fastställa med någon högre grad av precision vilken nivå som bör användas för att avspegla de verkliga investeringsriskerna. Det beror på att dataunderlaget om godkända infrastrukturinvesteringar är begränsat och på att det är fråga om en lättnadskategori där en mängd olika slags investeringar har sammanförts. I översynen har det framkommit att det finns behov av att se över kapitalkravet för godkända infrastrukturinvesteringar eftersom det kan ifrågasättas om den befintliga regleringen ger tillräckliga incitament för tjänstepensionsföretag att investera i detta tillgångsslag. Svensk Försäkring och Sveriges Kommuner och Regioner ansluter sig till promemorians bedömning att incitamenten bör förstärkas. Enligt regeringens mening finns det skäl att fästa vikt vid dessa synpunkter. Om ett företag som står inför en omvandling från försäkringsföretag till tjänstepensionsföretag vill spela en större roll när det gäller att bidra till samhällsnyttiga investeringar, bör regleringen ge ytterligare incitament för detta. Ett viktigt skäl är, som nämns i promemorian, de stora investeringsbehov som följer av utmaningen att ställa om till ett hållbart samhälle. Regeringen anser att incitamenten för tjänstepensionsföretag att investera i godkända infrastrukturinvesteringar bör stärkas om det kan ske utan att skyddet för de nuvarande och framtida pensionärerna urholkas. Eftersom detta bedöms vara möjligt bör en ytterligare lättnad införas. En analys av vilken storlek på den ytterligare lättnaden som är tänkbar har gjorts inom ramen för översynen. En sådan lättnad skulle kunna uppnås genom att ett tjänstepensionsföretag ska ha motståndskraft mot en nedgång på 20 procent av marknadsvärdet av en investering, i stället för 25 procent, vilket gäller i dag. Detta medför enligt analysen att det sammantagna riskkänsliga kapitalkravet sjunker något (omkring 0,5 procent). Enligt regeringens mening kan en förändring i den storleksordningen göras utan att skyddet för de nuvarande och framtida pensionärerna försämras på något avgörande sätt. Detta är lämpligt eftersom det i annat fall skulle behöva göras ytterligare förändringar i andra delar av det riskkänsliga kapitalkravet för att upprätthålla balansen i regleringen (jfr bedömningen i avsnitt 4.1). Analysen ger stöd för att storleken av den beskrivna förändringen håller sig på en acceptabel nivå (en minskning på 2 procent) även om andelen godkända infrastrukturinvesteringar på sikt ökar till hälften av fastighetsinnehaven. Regeringen bedömer att det inte finns någon risk för att en förändring i den nyss beskrivna storleksordningen skulle hota den finansiella stabiliteten, vilket Riksgäldskontoret betonar som viktigt att beakta. En sådan förändring tillgodoser så långt som möjligt det samhällsintresse av goda förutsättningar för investeringar i infrastruktur som Sveriges Kommuner och Regioner lyfter fram. I motsats till det som Finansinspektionen framför, anser regeringen att kapitalkravet i syfte att ge lämpliga incitament bör beräknas i den nedre delen av ett tänkbart spann av nivåer som beaktar riskerna i investeringarna. Det kan noteras att behandlingen av godkända infrastrukturinvesteringar redan i dag är politiskt motiverad i syfte att främja tillväxten inom unionen och att det som nu övervägs bara är en justering utifrån vad som är lämpligt för den svenska tjänstepensionssektorn. Regeringen anser att förändringen bör kompletteras med att det införs ett hållbarhetskrav som utesluter möjligheten till lättnad för miljöskadliga investeringar. En tydlig brist i det nuvarande regelverket är att det inte finns någon spärr mot att ett företag använder lättnaden för att t.ex. göra investeringar i kolkraft eller annan fossil produktion av energi. Det finns knappast något samhällsintresse av att subventionera finansieringen av miljöskadliga investeringar genom att låta dem få en lättnad. I fråga om svenska investeringar kan en sådan politik anses svårförenlig med inriktningen i den av riksdagen beslutade klimatpolitiken (jfr 2 och 3 §§ klimatlagen [2017:720]). Att subventionera finansieringen av miljöskadliga investeringar i Sverige eller utomlands riskerar också att försvåra för Sverige och andra länder att nå hållbarhetsmålen i Agenda 2030 (jfr prop. 2019/20:188). Syftet med grundläggande hållbarhetskrav på detta område är således inte att sänka kapitalkravet på grund av miljömässig hållbarhet, vilket Finansinspektionen anser vore olämpligt. Syftet är att rätta till en tydlig brist som innebär att även miljöskadliga investeringar ges en förmånlig behandling. Frågan om vilka hållbarhetskrav som bör ställas behandlas mer ingående nedan under rubriken Den närmare utformningen bör ske i föreskrifter på lägre nivå än lag. Det kan för tydlighets skull noteras att förslaget inte innebär någon begränsning av ett tjänstepensionsföretags investeringsfrihet. Det torde även vara så att flertalet tjänstepensionsföretag redan i dag avstår från att göra miljöskadliga investeringar som försvårar möjligheterna att nå målen om ett hållbart samhälle. Om ett företag ändå gör en miljöskadlig investering i infrastruktur, bör den risk som är förknippad med denna beaktas inom ramen för de vanliga kapitalkraven (t.ex. för onoterade aktier) och investeringen bör alltså inte ges en förmånlig behandling som en godkänd infrastrukturinvestering. Bestämmelser om godkända infrastrukturinvesteringar bör tas in i lagen om tjänstepensionsföretag De grundläggande bestämmelserna för hur det riskkänsliga kapitalkravet är utformat finns i lagen om tjänstepensionsföretag (8 kap.). Godkända infrastrukturinvesteringar är i dag inte en lagreglerad undergrupp i det riskkänsliga kapitalkravet. Det beror på att sådana investeringar hittills utgjort en liten del av de sammantagna riskerna och att regleringen har utformats för att fånga in väsentliga risker i verksamheten (prop. 2018/19:158 s. 327). I syfte att ytterligare förbättra incitamenten för att satsa på godkända infrastrukturinvesteringar finns det skäl att ta in allmänna bestämmelser i lagen som ger stöd för sådana överväganden. Till en början bör det kapitalkrav för marknadsrisk som ingår i det riskkänsliga kapitalkravet kompletteras med en undergrupp för den risk som hänför sig till godkända infrastrukturinvesteringar, vilket Finansinspektionen och Sveriges Kommuner och Regioner tillstyrker. Som flera remissinstanser föreslår, bl.a. Svensk Försäkring, bör en definition av godkända infrastrukturinvesteringar tas in i lagen om tjänstepensionsföretag. Denna bör vara allmänt hållen. Till stor del bör definitionen avspegla den nuvarande regleringen i myndighetsföreskrifter, vilket bl.a. innebär att undergruppen bör avse infrastrukturinvesteringar med begränsad investeringsrisk. I enlighet med det resonemang som förs under ovanstående rubrik bör det också anges att investeringarna ska uppfylla grundläggande krav på miljömässig hållbarhet. Avsikten är inte, som Svensk Försäkring och Tjänstepensionsförbundet förordar, att bara en delmängd av de investeringar som i dag räknas som godkända infrastrukturinvesteringar ska ges lägre kapitalkrav, nämligen de som uppfyller hållbarhetskrav. Med den inriktning som beskrivs ovan skulle en sådan ordning innebära att det införs en mellanliggande nivå med lättnader för just miljöskadliga investeringar, vilket inte är lämpligt. Det är också svårt att se att förslaget riskerar att medföra en sådan försämring som Tjänstepensionsförbundet befarar, eftersom det bara är miljöskadliga investeringar som bör uteslutas från en förmånlig behandling. Förslaget kan också bidra till att stimulera framväxten av lämpliga sätt att investera hållbart i infrastruktur, vilket i så fall är en positiv effekt. Förslag om en övergångsreglering för befintliga investeringar behandlas nedan i avsnitt 8. Godkända infrastrukturinvesteringar bör alltså definieras som infrastrukturinvesteringar som medför en begränsad investeringsrisk och som uppfyller grundläggande krav på miljömässig hållbarhet. Som Sveriges Kommuner och Regioner anför bör både aktieinvesteringar och räntebärande tillgångar inrymmas i undergruppen. Detta behöver dock inte regleras i lag. Slutligen bör en bestämmelse tas in i lagen om tjänstepensionsföretag om att samhällsintresset av att infrastrukturinvesteringar kommer till stånd ska beaktas när kapitalkravet beräknas för undergruppen. En sådan bestämmelse ger stöd för att avvika något från principen om att kapitalkravet bara ska beräknas med hänsyn till den bästa uppskattningen av de risker som är förknippade med investeringen. Med den nya definition som föreslås kan bestämmelsen förenklas något jämfört med promemorians förslag samtidigt som det görs tydligt att lättnader som utgångspunkt ska omfatta alla investeringar som uppfyller definitionen av godkända infrastrukturinvesteringar, dvs. inte bara en delmängd som uppfyller hållbarhetskrav. Den närmare utformningen bör ske i föreskrifter på lägre nivå än lag De närmare detaljerna kring utformningen av särregleringen för infrastrukturinvesteringar bör bli föremål för ytterligare analys. Detta är frågor som är av sådan teknisk karaktär att de bör hanteras i föreskrifter på lägre nivå än lag. De frågorna får övervägas och avgöras efter samråd med berörda företag och andra intressenter. En första fråga som bör uppmärksammas gäller hur en ytterligare lättnad i den storleksordning som anges ovan bör utformas. Lättnaden kan uppnås genom att ett tjänstepensionsföretag ska ha motståndskraft mot en nedgång på 20 procent av marknadsvärdet av en investering i stället för 25 procent, vilket gäller i dag. Eftersom en sådan förändring bedöms vara acceptabel kan det anses utgöra en ram för hur stor ytterligare lättnad som bör komma i fråga. Det är inte lämpligt att i lag slå fast vilken teknik som bör användas för att uppnå detta. Förändringen kan ske antingen genom att företagen inte behöver ha motståndskraft mot en så stor värdeminskning eller genom att regleringen, med motsvarande resultat, justeras i fråga om hur riskerna samvarierar med andra risker. Den ytterligare lättnaden kan också uppnås genom en kombination av förändringar på dessa områden. Detta får regleras i föreskrifter på lägre nivå än lag. En annan fråga som bör tas om hand i arbetet med föreskrifter på lägre nivå än lag är huruvida den ytterligare lättnaden bara ska omfatta aktierelaterade investeringar, vilket är det investeringsslag som uppmärksammats i översynen, eller om lättnaden även bör omfatta infrastrukturinvesteringar genom räntebärande tillgångar. De överväganden som regeringen gör kring storleken avser den totala ytterligare lättnad som kan komma i fråga för att det riskkänsliga kapitalkravet fortfarande ska vara på en balanserad nivå. Det är därför fullt möjligt att investeringar via räntebärande tillgångar inte bör ges någon ytterligare lättnad. Denna fråga behöver dock bli föremål för mer analys i samråd med berörda företag och andra intressenter. Om det sker mycket stora portföljförändringar kan det hända att den ytterligare lättnad som beslutas inte kan bestå fullt ut, eftersom det måste säkerställas att kapitalkravet är på en balanserad nivå. Lättnaden får inte bli så omfattande att den urholkar skyddet för de nuvarande och framtida pensionärerna. Detta scenario bedöms inte som troligt, bl.a. eftersom tjänstepensionsföretag ska iaktta en lämplig riskspridning och andra krav på aktsamhet i sina investeringar (6 kap. 1-11 §§ LTF). Om scenariot ändå skulle inträffa måste det finnas utrymme att ompröva lättnadens storlek. Som Svensk Försäkring och Tjänstepensionsförbundet poängterar, bör sådana överväganden göras med beaktande av tjänstepensionsföretagens intresse av förutsägbarhet eftersom det är fråga om långsiktiga investeringar. När det gäller kraven på miljömässig hållbarhet efterlyser flera remissinstanser, bl.a. Sveriges Kommuner och Regioner, förtydliganden. Kraven på miljömässig hållbarhet bör utformas med beaktande av att syftet är att utesluta miljöskadliga investeringar från den lättnad som det innebär att investeringen ses som en godkänd infrastrukturinvestering. Det är alltså inte fråga om ett fullständigt krav på hållbarhet, utan om en spärr i förhållande till miljöskadliga investeringar som försvårar möjligheterna att nå hållbarhetsmålen. På EU-nivå har en taxonomi (ett indelningssystem) nyligen beslutats för hållbara investeringar genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/852 av den 18 juni 2020 om inrättande av en ram för att underlätta hållbara investeringar och om ändring av förordning (EU) 2019/2088. I förordningen fastställs kriterier för att avgöra huruvida en ekonomisk verksamhet ska anses vara miljömässigt hållbar i syfte att fastställa i vilken grad en investering är miljömässigt hållbar (artikel 1.1). I kraven ingår, som ett led, att den ekonomiska verksamheten ska bidra väsentligt till ett eller flera av miljömålen (artikel 3 a). Det saknas för närvarande en taxonomi med kriterier för vilka investeringar som ska anses vara så miljömässigt ohållbara att de är miljöskadliga. Om en sådan tas fram är det möjligt att hållbarhetskraven för godkända infrastrukturinvesteringar bör knytas till den, såvida kriterierna är lämpliga för det aktuella syftet. I avsaknad av en sådan kan emellertid vägledning hämtas från vissa delar av taxonomin. Hållbarhetskriterierna skulle t.ex. kunna anknyta till miljömålen i taxonomin som bl.a. avser att begränsa klimatförändringarna (artikel 9). Som i taxonomin bör fossil produktion uteslutas från att anses hållbar (artikel 19.3). Som ett kompletterande led gäller enligt taxonomin att den ekonomiska verksamheten inte ska orsaka betydande skada för något av miljömålen (artikel 3 b). Detta kan vara lämpligt att anknyta till som ett led även i nu aktuella hållbarhetskrav, särskilt eftersom det på sikt kan gynna förutsägbarheten för tjänstepensionsföretagen. I avsaknad av en taxonomi för miljöskadliga investeringar framstår det som godtagbart att regleringen delvis tar sikte på företagens process för att säkerställa att investeringen inte är miljöskadlig. Det kan därför vara lämpligt att hållbarhetskraven innebär att ett tjänstepensionsföretag som vill göra en investering som riskerar att orsaka betydande skada på miljömålen, måste ta del av en miljökonsekvensbeskrivning eller på annat sätt säkerställa att investeringen uppfyller samtliga miljöskyddsregler som gäller för verksamheten. Om bedömningen kan göras att det är sannolikt att miljöskyddsreglerna i nationell rätt och unionsrätten är uppfyllda, bör investeringen inte uteslutas från möjligheten att räknas som en godkänd infrastrukturinvestering. Eftersom det i likhet med det som gäller i dag inte finns något tillståndskrav för att en investering ska kunna räknas som en godkänd infrastrukturinvestering, är det i första hand tjänstepensionsföretaget som ska kunna göra den bedömningen. Om infrastrukturinvesteringen görs utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) behöver vissa ytterligare överväganden troligtvis göras ifall investeringen riskerar att orsaka betydande skada. Tjänstepensionsföretaget bör då enligt hållbarhetskraven kunna göra bedömningen att det är sannolikt att verksamheten skulle uppfylla miljöskyddsregler som inte väsentligt avviker från de som gäller inom EU. Om det är fråga om verksamhet av ett slag som omfattas av EU:s handel med utsläppsrätter, bör företaget också kunna göra bedömningen att verksamheten skulle vara lönsam även om den hade varit föremål för denna handel. Den grundläggande tanken är att investeringar som möjliggörs genom avsevärt sämre miljöskyddsregler i tredjeland inte bör vara föremål för en lättnad. Med denna ledning för vilka hållbarhetskrav som regeringen anser kan vara godtagbara för det nu aktuella syftet får Finansinspektionen också viss ledning för kommande föreskrifter. Hållbarhetskraven bör utformas och tillämpas med utgångspunkt i syftet att miljöskadliga infrastrukturinvesteringar inte bör få en förmånlig behandling genom att räknas som godkända infrastrukturinvesteringar. 4.3 Investeringar på reglerade marknader Regeringens förslag: Bestämmelsen om hur ett tjänstepensionsföretags tillgångar till övervägande del ska investeras ska utvidgas till att även omfatta investeringar på marknader utanför EES som motsvarar reglerade marknader. Kravet på att investeringar i onoterade tillgångar ska hållas på aktsamma nivåer ska inte omfatta finansiella instrument och andra tillgångar som är föremål för handel på en marknadsplats utanför EES som motsvarar en reglerad marknad, en MTF-plattform eller en OTF-plattform. Motsvarande ändringar ska göras för pensionsstiftelsers placeringar. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag, dock att det i promemorian inte föreslås några ändringar för pensionsstiftelsernas del. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Svenska Pensionsstiftelsers Förening (SPFA) föreslår att motsvarande ändringar ska göras för pensionsstiftelserna. Föreningen framför att pensionsstiftelserna har samma behov som tjänstepensionsföretag av att investeringar sprids på olika marknader för att minska riskerna. Skälen för regeringens förslag Riksdagens tillkännagivande Utöver de frågor som behandlas i avsnitten 4.1 och 4.2 omfattar riksdagens första tillkännagivande om solvensregleringen vissa frågor om de bestämmelser som rör företagens möjligheter att investera i olika tillgångsslag. I tillkännagivandet anges att det finns en risk för lägre pensionsnivåer om det införs omotiverade begränsningar i fråga om vilka marknader tjänstepensionsföretag kan investera på. Det betonas att det är angeläget att denna fråga analyseras mer för att undvika att kraven för tjänstepensionsföretag blir alltför långtgående (bet. 2019/20:FiU12 punkt 2 och s. 22, rskr. 2019/20:27). Investeringar på reglerade marknader Solvensregleringen är utformad på ett sådant sätt att det finns förhållandevis få begränsningar för hur ett tjänstepensionsföretag får investera sina tillgångar. Det finns samtidigt ett riskkänsligt kapitalkrav som är avsett att fånga upp väsentliga risker till följd av investeringarna. Det finns emellertid vissa begränsningar som har sin grund i andra tjänstepensionsdirektivet. Enligt lagen om tjänstepensionsföretag gäller som övergripande princip att ett tjänstepensionsföretags tillgångar ska investeras på ett aktsamt sätt (6 kap. 1 §). Denna övergripande princip kompletteras av vissa mer preciserade investeringsbestämmelser. Den fråga som behandlas i detta avsnitt har sin grund i sådana mer preciserade regler i andra tjänstepensionsdirektivet. Enligt direktivet ska tillgångarna till övervägande del investeras på reglerade marknader. Investeringar i tillgångar som inte är föremål för handel på reglerade finansmarknader måste under alla förhållanden hållas på aktsamma nivåer (artikel 19.1 d). Detta motsvarades av en likalydande reglering i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/41/EG av den 3 juni 2003 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut (första tjänstepensionsdirektivet, artikel 18.1 c). Regleringen har genomförts i svensk rätt genom bestämmelser i lagen om tjänstepensionsföretag som anger att ett tjänstepensionsföretags tillgångar till övervägande del ska investeras på reglerade marknader och att investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är föremål för handel på en reglerad marknad, en MTF-plattform eller en OTF-plattform ska hållas på aktsamma nivåer (6 kap. 6 §). Det problem som uppmärksammats i översynen har samband med att andra tjänstepensionsdirektivet innehåller en definition av reglerad marknad (artikel 6.14). Definitionen är ny i förhållande till första tjänstepensionsdirektivet. Förenklat uttryckt innebär definitionen att en reglerad marknad är en handelsplats inom EES. Den nya definitionen har tagits in i lagen om tjänstepensionsföretag (1 kap. 5 § 10). Sammantaget innebär bestämmelserna en geografisk begränsning på så sätt att ett tjänstepensionsföretag till övervägande del ska investera sina tillgångar på vissa marknader inom EES. Investeringar på marknadsplatser utanför EES som motsvarar reglerade marknader, MTF-plattformar och OTF-plattformar ska jämställas med investeringar på sådana marknadsplatser inom EES Flera svenska företag som driver tjänstepensionsverksamhet har i hög grad utnyttjat möjligheterna att göra investeringar på marknader i olika länder inom och utom EES. Det är därför fullt möjligt att den ovan nämnda begränsningen till EES i lagen om tjänstepensionsföretag är av ett sådant slag att ett eller flera företag skulle avstå från att ombilda sig till tjänstepensionsföretag om begränsningen kvarstår. Det förhållandet att investeringar sprids på olika marknader har betydelse för företagen på flera sätt, bl.a. genom att det kan förbättra möjligheterna för stora tjänstepensionsföretag att köpa och sälja tillgångar utan att detta får någon större inverkan på tillgångspriserna. Att investeringarna sprids på olika marknader är också något som är till fördel för de nuvarande och framtida pensionärerna eftersom det bidrar till att minska riskerna med bibehållen möjlighet till god avkastning (diversifiering). I sak finns det därför inte skäl att behålla den aktuella begränsningen. Det finns flera omständigheter som talar för att den nya definitionen i andra tjänstepensionsdirektivet bör ges en vidare tolkning än den fått vid genomförandet i svensk rätt av direktivet. Som nämns ovan innehöll även första tjänstepensionsdirektivet en likalydande reglering om investeringar på reglerade marknader. Det direktivet saknade dock en definition av reglerad marknad. En sådan fanns emellertid i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livförsäkring (konsoliderade livförsäkringsdirektivet). Det är sannolikt att den nu berörda regeln i första tjänstepensionsdirektivet bör uppfattas på ett sätt som är förenligt med konsoliderade livförsäkringsdirektivet. I det direktivet definierades reglerade marknader på ett sådant sätt att dessa även innefattade marknader i tredjeland, dvs. marknader utanför EES (artikel 1.1 m). Även Solvens II-direktivet innehåller en liknande definition som innefattar marknader utanför EES (artikel 13.22). Det kan noteras att regleringen därför är mindre restriktiv för försäkringsföretag som följer Solvens II-regelverket (jfr prop. 2015/16:9 s. 579). Mot denna bakgrund skulle det vara en betydande förändring om avsikten med den nya definitionen i andra tjänstepensionsdirektivet varit att förändra rättsläget så att en geografisk begränsning införs i den nu aktuella regleringen. Detta talar för att frågan i så fall skulle ha beskrivits på ett tydligt sätt i skälen till direktivet. Det kan konstateras att sådana överväganden helt saknas i direktivet. Tvärtom finns det uttryckligt stöd i skälen till direktivet för att tjänstepensionsinstitut ska ha möjlighet att utnyttja fördelarna med internationell diversifiering (skäl 48). I andra tjänstepensionsdirektivet finns vissa nya begränsningar för medlemsstaternas möjligheter att ha kvantitativa begränsningar för tjänstepensionsinstitutens investeringar, som alltså syftar till att öka institutens möjligheter att sprida sina investeringar på olika marknader och i skilda tillgångsslag. Dessa begränsningar för medlemsstaterna är utformade på ett sådant sätt att de innehåller regler som tar sikte på reglerade marknader. Ett rimligt antagande är att den nya definitionen föranletts av dessa nya regler. När det gäller den nu aktuella investeringsbegränsningen är det sannolikt så att den infördes i första tjänstepensionsdirektivet för att förtydliga och precisera aktsamhetsprincipen i fråga om investeringar i tillgångar som inte är likvida, t.ex. investeringar i onoterade aktier och fastighetsinvesteringar (jfr skäl 33). Regleringen har förts över till andra tjänstepensionsdirektivet utan ändringar. Det finns inget som talar för att avsikten varit att ge den ett annat innehåll genom andra tjänstepensionsdirektivets nya definition av reglerad marknad. Det kan också konstateras att andra medlemsstater inte har genomfört de nu aktuella reglerna i direktivet med någon begränsning. Det finns inte i vare sig Tyskland eller Frankrike några regler som motsvarar dem som införts i svensk rätt och som alltså innebär en geografisk begränsning i den nu aktuella investeringsbestämmelsen. Det finns visserligen anledning att notera att frågan inte är lika aktuell i dessa medlemsstater eftersom de har kvar vissa kvantitativa begränsningar för institutens investeringar, som medför skarpare begränsningar än de som gäller för tjänstepensionsföretag. Det har emellertid visst intresse att inte samtliga medlemsstater har infört just de begränsningar som för närvarande gäller enligt svensk rätt. Regeringen anser att det finns avgörande skäl att fästa vikt vid ändamålet med den nu aktuella regleringen i andra tjänstepensionsdirektivet. Enligt en sådan tolkning bör definitionen i direktivet ges en vidare betydelse än den har fått vid genomförandet i svensk rätt. Den nu aktuella bestämmelsen i lagen om tjänstepensionsföretag bör därför ändras på så sätt att ett tjänstepensionsföretag även får möjlighet att beakta investeringar på marknader utanför EES som motsvarar reglerade marknader. Motsvarande ändring bör göras även i den andra meningen i bestämmelsen som anger att vissa investeringar ska hållas på aktsamma nivåer (6 kap. 6 §). Det bör således vara investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är föremål för handel på en reglerad marknad, en MTF-plattform eller en OTF-plattform eller en motsvarande marknadsplats utanför EES som ska hållas på aktsamma nivåer. I andra tjänstepensionsdirektivet används uttrycket reglerade finansmarknader i motsvarande regel. Vad som ska avses med reglerad finansmarknad anges, till skillnad från reglerad marknad, inte i någon definition i andra tjänstepensionsdirektivet. Regeringen har tidigare bedömt att s.k. multilaterala handelsplattformar (MTF-plattformar) och organiserade handelsplattformar (OTF-plattformar) bör omfattas (prop. 2018/19:158 s. 266). Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning i den frågan, men i likhet med det som föreslås för reglerade marknader bör den geografiska begränsningen till EES utmönstras. Motsvarande ändringar bör göras för pensionsstiftelser Tjänstepension kan även tryggas genom att en arbetsgivare gör avsättningar till en pensionsstiftelse (prop. 2018/19:158 s. 170-177). Precis som tjänstepensionsföretag är pensionsstiftelser tjänstepensionsinstitut som omfattas av andra tjänstepensionsdirektivet (prop. 2018/19:159 s. 32-34). I tryggandelagen finns bestämmelser som genomför andra tjänstepensionsdirektivet med avseende på pensionsstiftelser. I den lagen finns bestämmelser som innebär att samma begränsningar gäller för pensionsstiftelsers placeringar som de som behandlas ovan för tjänstepensionsföretag (10 b § andra stycket). SPFA anser att regleringen bör ändras även för pensionsstiftelserna, vilket regeringen instämmer i. Andra tjänstepensionsdirektivet bör i denna del genomföras på samma sätt för pensionsstiftelser som för tjänstepensionsföretag. De ändringar som nu föreslås för tjänstepensionsföretag bör därför även göras på motsvarande sätt för pensionsstiftelserna genom ändringar i tryggandelagen. 5 Avtalsfrihet för information som ska lämnas vid kollektivavtalad tjänstepension 5.1 Tjänstepension som tryggas av tjänstepensionsföretag Regeringens förslag: Avtalsfrihet ska gälla för den information som ska lämnas vid kollektivavtalsgrundade tjänstepensionsförsäkringar och gruppförsäkringar. Avtalsfriheten ska avse vilken information som ska lämnas samt när, hur och av vem informationen ska lämnas. När det gäller tjänstepensionsförsäkringar som följer av en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation, ska avtal om informationslämnande få ingås av avtalsparterna. När det gäller andra tjänstepensionsförsäkringar eller gruppförsäkringar, ska tjänstepensionsföretag få ingå avtal med kollektivavtalsparterna eller andra som kan anses företräda de försäkrade. Avtalsfriheten ska även omfatta information som ska lämnas i samband med försäkringsdistribution. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Promemorians förslag avviker från regeringens förslag genom att det i promemorian inte föreslås att avtalsfriheten för informationslämnande ska omfatta vare sig andra kollektivavtalsgrundade tjänstepensionsförsäkringar än sådana som följer av en överenskommelse på central nivå eller gruppförsäkringar. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. LO, PTK, TCO, Svensk Försäkring och Svenskt Näringsliv menar att avtalsfriheten för informationslämnande fullt ut bör överensstämma med motsvarande avtalsfrihet i regleringen för försäkringsföretag. LO, PTK, TCO, Svensk Försäkring och Svenskt Näringsliv anser även att det bör förtydligas att om kollektivavtalsparterna utnyttjar sin avtalsfrihet för informationslämnande så tar arbetsmarknadens parter och den informationslämnare som de utser över ansvaret för informationslämnande i den utsträckning som följer av avtalet. Svenska Försäkringsförmedlares Förening anmärker att förslagen endast omfattar tjänstepension som tryggas av tjänstepensionsföretag och att kollektivavtalad tjänstepension i ytterligare ett lagstiftningsärende får fördelar framför individuellt avtalad tjänstepension. Skälen för regeringens förslag Riksdagens tillkännagivande Det andra tillkännagivandet som riksdagen har gjort rör informationslämnande. I tillkännagivandet anges att den nuvarande ordningen, där arbetsmarknadens parter tar ett stort ansvar för att information lämnas till företag och enskilda, inte bör rubbas i den nya regleringen för tjänstepensionsföretag. Den avtalsfrihet som finns på tjänstepensionsområdet för arbetsmarknadens parter bör komma till tydligt uttryck. Avtalsfrihet bör råda när det gäller informationskraven enligt den nya lagen om tjänstepensionsföretag och enligt lagen om försäkringsdistribution. Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag till lagbestämmelser av denna innebörd (bet. 2019/20:FiU12 punkt 3 och s. 22 f., rskr. 2019/20:27). Tjänstepension som tryggas av försäkringsföretag För tjänstepension som tryggas genom försäkring finns det flera regelverk med bestämmelser om information. Bestämmelser om information finns i försäkringsrörelselagen (2010:2043), förkortad FRL, i försäkringsavtalslagen (2005:104), förkortad FAL, i lagen (2018:1219) om försäkringsdistribution, förkortad LFD, och i lagen (2018:131) om villkor för intjänande och bevarande av tjänstepension. I flera fall kompletteras generella bestämmelser i lag med myndighetsföreskrifter och allmänna råd. Så är till exempel fallet med Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd (FFFS 2011:39) om information som gäller försäkring och tjänstepension, i det följande benämnd FFFS 2011:39, och Finansinspektionens föreskrifter (FFFS 2018:10) om försäkringsdistribution. För viss tjänstepension som tryggas genom försäkring i försäkringsföretag finns det en avtalsfrihet för informationslämnande. När det gäller kollektivavtalsgrundade försäkringar som följer en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation, får avtalsparterna avtala om vilken information som ska lämnas, hur den ska lämnas och av vem den ska lämnas. När det gäller andra kollektivavtalsgrundade försäkringar eller gruppförsäkringar får försäkringsföretagen avtala med kollektivavtalsparterna eller andra som kan anses företräda försäkringstagarna om vilken information som ska lämnas och hur och av vem den ska lämnas (1 kap. 4 § FFFS 2011:39). Avtalsfriheten för informationslämnande gäller, som nämns ovan, för sådan tjänstepension som tryggas av försäkringsföretag (1 kap. 2 § första stycket 1 FFFS 2011:39). I försäkringsavtalslagen finns det särskilda bestämmelser för kollektivavtalsgrundad försäkring. Vid sådana försäkringar är reglerna i försäkringsavtalslagen inte tvingande, om försäkringen följer en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation (1 kap. 7 § 4). Avtalsfrihet gäller således i dessa fall. Genomförandet av andra tjänstepensionsdirektivet och den nya regleringen för tjänstepensionsföretag I Sverige har andra tjänstepensionsdirektivet delvis genomförts genom lagen om tjänstpensionsföretag (prop. 2018/19:158 s. 199-201). Efter genomförandet kan tjänstepension, förutom det som hittills gällt, tryggas av tjänstepensionsföretag (samma prop. s. 180-183). Tjänstepensionsföretag är ett svenskt tjänstepensionsinstitut som efter tillstånd enligt lagen om tjänstepensionsföretag får tillhandahålla tjänstepensionsförsäkringar (samma prop. s. 183-186). En annan form av svenska tjänstepensions-institut är pensionsstiftelser (se avsnitt 5.2). I andra tjänstepensionsdirektivet finns det flera bestämmelser om information (artiklarna 36-44). I de bestämmelserna behandlas vilken information som ska lämnas av ett tjänstepensionsinstitut och till vem. Det finns även bestämmelser om hur informationen ska utformas. Ett av syftena med direktivet är att säkerställa tillhandahållandet av information till pensionsplanernas medlemmar, dvs. de blivande pensionärerna (skäl 4). Vidare anges i skälen till direktivet att den nuvarande miniminivån för den mängd information som lämnas till medlemmar och förmånstagare ska höjas (skäl 16). För tjänstepensionsföretag har andra tjänstepensionsdirektivets informationsbestämmelser genomförts dels genom generella bestämmelser i lag, dels genom detaljerade föreskrifter som har meddelats med stöd av bemyndigande i lag och förordning (samma prop. s. 419-425). I lagen om tjänstepensionsföretag anges att ett tjänstepensionsföretag ska lämna den information som behövs om företaget och de tjänstepensionsförsäkringar som företaget meddelar till försäkringstagarna, de försäkrade, andra ersättningsberättigade och dem som erbjuds att teckna en tjänstepensionsförsäkring. Informationen ska vara anpassad efter försäkringarnas art och tydligt visa försäkringarnas villkor och värdeutveckling (4 kap. 2 § LTF). Denna generella bestämmelse i lag kompletteras med detaljerade bestämmelser i föreskrifter som Finansinspektionen meddelat med stöd av ett bemyndigande (4 kap. 10 § 2 LTF, 5 kap. 2 § 4 förordningen [2019:809] om tjänstepensionsföretag, förkortad FTF, och 3 kap. Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd [FFFS 2019:21] om tjänstepensionsverksamhet, i det följande benämnd FFFS 2019:21). I Finansinspektionens föreskrifter anges bl.a. vilken information som ska lämnas innan en försäkring meddelas, när en försäkring har meddelats, inför pensioneringen och under utbetalningstiden. Lagen om villkor för intjänande och bevarande av tjänstepension gäller även för sådan tjänstepension som tryggas av tjänstepensionsföretag. I lagen finns det bestämmelser om informationsskyldighet (se 12 och 13 §§). Enligt dessa bestämmelser är en arbetsgivare, efter begäran, skyldig att lämna information om hur tjänstepensionen påverkas av att anställningen upphör. Detta gäller dock bara vid avtal om tjänstepension som ingås mellan å ena sidan arbetsgivare eller arbetsgivarorganisation och å andra sidan arbetstagare eller arbetstagarorganisation (se 2 § och 5 § 1). För tjänstepension som tryggas av tjänstepensionsföretag finns det i dag inte några näringsrättsliga bestämmelser om avtalsfrihet för informationslämnande (1 kap. 4 § FFFS 2011:39 jämförd med FFFS 2019:21). Den civilrättsliga avtalsfriheten enligt försäkringsavtalslagen gäller dock även för tjänstepensionsföretag (samma prop. s. 478-480). Bör avtalsfrihet gälla även för tjänstepension som tryggas av tjänstepensionsföretag? Ett tjänstepensionsföretag driver tjänstepensionsverksamhet, vilket i sig är en form av försäkringsrörelse (se prop. 2018/19:158 s. 183-189). Med tjänstepensionsverksamhet avses verksamhet avseende tjänstepensionsförsäkringar (samma prop. s. 685). Detta innebär att såväl tjänstepensionsföretag som försäkringsföretag får tillhandahålla tjänstepensionsförsäkringar (se samma prop. s. 192 f.). En mycket betydande del av den tjänstepension som tryggas genom försäkring har sin grund i kollektivavtal. Arbetsmarknadens parter förhandlar fram pensionsplaner och villkoren för tjänstepensionen bestäms då i huvudsak i kollektivavtalen (jfr 7-10 §§ lagen om villkor för intjänande och bevarande av tjänstepension och de villkor för intjänande och bevarande som anges i de paragraferna). I vissa fall anges i kollektivavtalen vilka försäkringar som arbetsgivare ska teckna för sina anställda. Arbetsmarknadens parter har även inrättat livförsäkringsföretag som bara tryggar tjänstepension för en viss bestämd krets personer. Vidare har arbetsmarknadens parter tillsammans byggt upp en särskild modell för informationslämnande med hjälp av de s.k. administrationsbolagen (valcentralerna): Fora för SAF-LO-planen och Collectum för ITP-planen. Denna modell omfattar informationsinhämtande från de anslutna företagen, sammanställning av informationen och informationslämnande till såväl försäkringstagare som försäkrade. När det gäller tjänstepensionsförsäkringar lämnas information både till arbetsgivare och till arbetstagare. Modellen med valcentraler har byggts upp utifrån den avtalsfrihet som finns för informationslämnande vid kollektivavtalsgrundad försäkring (se särskilt 1 kap. 4 § FFFS 2011:39). Såvitt känt uppfyller den information som lämnas genom valcentralerna med god marginal de krav på informationslämnande som gäller för försäkringsföretag och de regelverk som styr försäkringsföretags verksamhet. Arbetsmarknadens parter har således en egen och självständig roll i förvaltningen av de svenska tjänstepensionerna. I andra tjänstepensionsdirektivet anges att direktivet inte ska påverka den roll som arbetsmarknadens parter spelar i förvaltningen av tjänstepensionsinstituten (artikel 20.2). Att arbetsmarknadens parter i Sverige, genom valcentralerna, på egen hand tar ansvar för tjänstepensionsinstitutens informationslämnande torde således vara väl förenligt med andra tjänstepensionsdirektivet. Denna särskilda modell för informationslämnande torde även kunna bidra till att tydlig och lämplig information lämnas till enskilda, till stöd vid beslut om pensionering, samt säkerställa en hög grad av transparens under de olika faserna i en pensionsplan, dvs. under tiden före anslutningen, medlemskapet, inbegripet tiden före pensioneringen, och tiden efter pensioneringen (skäl 63 till direktivet). För avtalsfrihet talar också att, om detta inte införs, finns risk för att den information som lämnas till försäkrade kommer att skilja sig åt endast på grund av vilket regelverk som tjänstepensionen tryggas inom, dvs. om företaget som tryggar tjänstepensionen är ett försäkringsföretag eller ett tjänstepensionsföretag. För de försäkrade bör det vara av särskild vikt att informationen så långt möjligt är densamma oavsett tryggandeform. En avtalsfrihet även för tjänstepension som tryggas av tjänstepensionsföretag ger också möjlighet till ett samordnat informationslämnande. Detta torde vara av särskilt värde då det är förhållandevis vanligt att försäkrade, till följd av att de innehaft flera olika anställningar, omfattas av mer än ett pensionsavtal. Ibland är pensionsavtalen dessutom fördelade på olika avtalsområden. De försäkrade kan således ha rätt till en samlad tjänstepension som tryggas av både försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag. I förlängningen torde en avtalsfrihet för informationslämnande om tjänstepension som tryggas av tjänstepensionsföretag kunna leda till att de som omfattas av ett pensionsåtagande kan få del av likvärdig och samlad information som också är jämförbar, oavsett vilket regelverk som styr de företag som helt eller delvis tryggar den aktuella tjänstepensionen. Som utgångspunkt bör en omvandling från försäkringsföretag till tjänstepensionsföretag endast innebära regeländringar i den mån det är berättigat sett till den nya och ändrade verksamheten. Om det inte införs en avtalsfrihet som möjliggör informationslämnande genom valcentraler, behöver tjänstepensionsföretagen bygga upp ett helt nytt system för informationshantering, eftersom de då måste anpassa sig till ett helt nytt regelverk för informationslämnande, dels bestämmelserna i lagen om tjänstepensionsföretag, dels bestämmelserna i Finansinspektionens föreskrifter. Detta torde leda till ökade kostnader för företagen, utan någon motsvarande nytta för dem som i första hand ska få del av informationen, de nuvarande och framtida pensionärerna. Som anges ovan finns det i dag en civilrättslig avtalsfrihet för kollektivavtalsgrundad försäkring, om försäkringen följer en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation (1 kap. 7 § 4 FAL). Denna avtalsfrihet gäller oavsett om tjänstepensionsförsäkringen meddelas av ett försäkringsföretag eller ett tjänstepensionsföretag (jfr prop. 2018/19:158 s. 478-480). Vid införandet av försäkringsavtalslagen framfördes som skäl för avtalsfrihet bl.a. följande. De viktigaste försäkringarna grundande på kollektivavtal tillkommer efter avtal på så hög organisationsnivå att man kan räkna med att de försäkrades intressen kommer att tillgodoses med tillräcklig sakkunskap. Ett tvingande skydd i lag bör visserligen gälla med tanke på försäkringarnas sociala betydelse. I dessa fall får man dock utgå från att avsteg från lagen inte kommer att ske annat än när det finns tvingande skäl, såsom när det utgör en förutsättning för en smidig uppgörelse på arbetsmarknaden (prop. 2003/04:150 s. 143). De skäl som framfördes för en civilrättslig avtalsfrihet enligt försäkringsavtalslagen får anses relevanta även när det gäller näringsrättsliga bestämmelser för informationslämnande. Sammantaget finns det skäl för att införa bestämmelser om avtalsfrihet för informationslämnande om tjänstepension som tryggas av tjänstepensionsföretag. Vad bör avtalsfriheten omfatta? En avtalsfrihet för tjänstepension som tryggas av tjänstepensionsföretag bör utformas efter förebild av motsvarande avtalsfrihet för försäkringsföretag (1 kap. 4 § FFFS 2011:39). I tillkännagivandet efterfrågas en bestämmelse i lag. En bestämmelse om avtalsfrihet bör således införas i lagen om tjänstepensionsföretag. Som för tjänstepension som tryggas av försäkringsföretag bör avtalsfriheten gälla vid kollektivavtalsgrundade försäkringar som följer av en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation. I dessa fall bör avtalsparterna få avtala om vilken information som ska lämnas. Avtalsparterna bör också få avtala om när, hur och av vem informationen ska lämnas. Avtalsfriheten för tjänstepension som tryggas av tjänstepensionsföretag bör, som LO, PTK, TCO, Svensk Försäkring och Svenskt Näringsliv efterlyser, också omfatta kollektivavtalsgrundade försäkringar som inte följer av en central överenskommelse samt gruppförsäkringar. På så sätt överensstämmer avtalsfriheten för tjänstepension som tryggas av tjänstepensionsföretag fullt ut med motsvarande avtalsfrihet för tjänstepension som tryggas av försäkringsföretag. I dessa fall bör tjänstepensionsföretag få avtala med kollektivavtalsparterna eller andra som kan anses företräda de försäkrade om vilken information som ska lämnas. De bör också få avtala om när, hur och av vem informationen ska lämnas. Om de berörda parterna utnyttjar avtalsfriheten för informationslämnande innebär det, som LO, PTK, TCO, Svensk Försäkring och Svenskt Näringsliv påpekar, att arbetsmarknadens parter och den informationslämnare som de utser tar över ansvaret för informationslämnande i den utsträckning som följer av avtalet. Tjänstepensionsföretaget fråntas i och med detta sitt ansvar för informationslämnande i samma utsträckning. De arrangemang kring informationslämnande som blir följden av ett avtal ska således inte betraktas som att tjänstepensionsföretaget ingår ett uppdragsavtal enligt 9 kap. 23-26 §§ lagen om tjänstepensionsföretag. Pensionsbesked I andra tjänstepensionsdirektivet finns det flera olika bestämmelser om informationslämnande (artiklarna 36-44). Vissa bestämmelser rör pensionsbesked (artiklarna 38 och 39). De bestämmelserna innebär att tjänstepensionsinstitut ska upprätta ett särskilt dokument med viss grundläggande och individuell information för varje medlem. Det rör sig bl.a. om personuppgifter om medlemmen, uppgifter om tjänstepensionsinstitutets namn, kontaktadress och medlemmens pensionsplan samt information om intjänade rättigheter och kostnader för pensionsplanen (artikel 39.1). Bestämmelserna i direktivet har genomförts dels i lagen om tjänstepensionsföretag, dels i föreskrifter som meddelats av Finansinspektionen med stöd av bemyndigande i lag och förordning. I lagen om tjänstepensionsföretag anges att ett tjänstepensionsföretag varje år ska lämna ett pensionsbesked till dem som i egenskap av försäkringstagare eller försäkrade är berättigade till ersättning ur en tjänstepensionsförsäkring. Pensionsbeskedet ska innehålla uppgifter om de individuella förmånerna för den aktuella försäkringen och en upplysning om var ytterligare information finns tillgänglig (4 kap. 3 § LTF). I Finansinspektionens föreskrifter finns mer detaljerade bestämmelser om pensionsbesked (4 kap. 10 § 3 LTF, 5 kap. 2 § 5 FRF och 3 kap. 15-20 §§ FFFS 2019:21). I dessa anges i detalj vilka uppgifter som ska finnas i ett pensionsbesked. Ett pensionsbesked är en del av den information som ett tjänstepensionsföretag ska lämna enligt lagen om tjänstepensionsföretag. Det torde vara genom pensionsbeskedet, som ska lämnas årligen, som de försäkrade får den huvudsakliga informationen om sina pensionsförmåner. Också för tjänstepensionsföretag torde pensionsbeskedet bli av central betydelse för hur information lämnas till de försäkrade. I praktiken blir pensionsbeskedet sannolikt det huvudsakliga förfarandet och medlet för informationslämnande. Således finns det ett nära samspel mellan de grundläggande bestämmelserna om informationslämnande (bl.a. 4 kap. 2 § LTF) och bestämmelserna om pensionsbesked (bl.a. 4 kap. 3 § LTF). Detta talar för att avtalsfrihet också bör gälla i fråga om pensionsbesked. En avtalsfrihet för tjänstepension som tryggas av tjänstepensionsföretag bör därför även omfatta de pensionsbesked som tjänstepensionsföretag ska lämna. Information som ska lämnas enligt lagen om försäkringsdistribution Lagen om försäkringsdistribution gäller för tjänstepensionsföretag. Vid tillämpningen av bestämmelserna i den lagen ska det som sägs om försäkringsföretag avse tjänstepensionsföretag (1 kap. 16 § LTF). I lagen om försäkringsdistribution finns det flera bestämmelser om informationslämnande. En försäkringsdistributör ska bl.a. lämna viss information till både kunden och den anställde (se 5 kap. 1-9 och 17 §§ LFD). Ett tjänstepensionsföretag är, liksom ett försäkringsföretag, en försäkringsdistributör (1 kap. 9 § 10 LFD). Vid distribution av kollektivavtalade tjänstepensionsförsäkringar anses arbetsgivaren som tjänstepensionsföretagets kund när det gäller krav- och behovsprövning samt lämnande av information (se prop. 2017/18:216 s. 286-289). Lagen om försäkringsdistribution genomför Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution, i det följande benämnt försäkringsdistributionsdirektivet. Det direktivet omfattar försäkringsförmedlares och försäkringsföretags distribution av försäkringar, oavsett om det rör sig om tjänstepensionsförsäkringar eller andra typer av försäkringar (samma prop. s. 141-143). Försäkringsdistributionsdirektivet omfattar dock inte tjänstepensionsinstituts distribution av tjänstepension (jfr artikel 41.2). Tjänstepensionsföretag är i EU-rättslig bemärkelse att anse som tjänstepensionsinstitut och omfattas därmed inte av försäkringsdistributionsdirektivet. Sverige har således en möjlighet att självt bestämma om huruvida tjänstepensionsföretag ska omfattas av bestämmelserna i lagen om försäkringsdistribution. Vid genomförandet av andra tjänstepensionsdirektivet beslutades att tjänstepensionsföretag ska omfattas av bestämmelserna i lagen om försäkringsdistribution (1 kap. 16 § LTF, se även prop. 2018/19:158 s. 638-647). Den ovan angivna modellen för informationslämnande med hjälp av valcentraler används även vid försäkringsdistribution. I vissa fall har valcentralerna också tillstånd att bedriva försäkringsförmedling (se bl.a. prop. 2017/18:216 s. 287 och prop. 2018/19:158 s. 644 f.). Annat har inte framkommit än att denna modell för informationslämnande fungerar väl och att de försäkrade får del av den information som de behöver. Det torde även i fortsättningen vara så att de viktigaste försäkringarna grundade på kollektivavtal tillkommer efter avtal på så hög organisationsnivå att man kan räkna med att de försäkrades intressen kommer att tillgodoses med tillräcklig sakkunskap (se prop. 2003/04:150 s. 143). Så även i fråga om försäkringsdistribution. Sammantaget finns det goda skäl för att införa avtalsfrihet även för det informationslämnande som ska ske vid tjänstepensionsföretags försäkringsdistribution. En bestämmelse om sådan avtalsfrihet bör införas i lagen om tjänstepensionsföretag. En avtalsfrihet för information som ska lämnas vid tjänstepensionsföretags försäkringsdistribution bör ges samma omfattning som den avtalsfrihet som nu föreslås för tjänstepensionsföretags övriga informationslämnande (se 4 kap. 2 och 3 §§ LTF). Den avtalsfrihet som nu föreslås i fråga om försäkringsdistribution kommer, som Svenska Försäkringsförmedlares Förening framför, inte att omfatta sådan tjänstepensionsförsäkring som tryggas av försäkringsföretag. I det avseendet kommer skilda bestämmelser att gälla för försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag när de distribuerar tjänstepensionsförsäkringar. Som ovan anges är detta dock även fallet på EU-nivå där försäkringsdistributionsdirektivet för närvarande inte omfattar tjänstepensionsinstitut och sådana instituts verksamhet. Till viss del är det således oundvikligt att skilda bestämmelser kommer att gälla för försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag i fråga om försäkringsdistribution. 5.2 Tjänstepension som tryggas av pensionsstiftelser Regeringens förslag: Avtalsfrihet ska gälla för information som ska lämnas om kollektivavtalsgrundade pensionsutfästelser. Avtalsfriheten ska avse vilken information som ska lämnas samt när, hur och av vem informationen ska lämnas. När det gäller pensionsutfästelser som följer av en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation, ska avtal om informationslämnande få ingås av avtalsparterna. När det gäller andra pensionsutfästelser ska pensionsstiftelser och arbetsgivare få ingå avtal om informationslämnande med kollektivavtalsparterna. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Promemorians förslag avviker från regeringens förslag genom att det i promemorian inte föreslås att avtalsfriheten ska omfatta andra kollektivavtalsgrundade pensionsutfästelser än sådana som följer av kollektivavtal som ingås på central nivå. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Skälen för regeringens förslag Riksdagens tillkännagivande Tillkännagivandet om information rör inte sådan information som ska lämnas när tjänstepension tryggas av pensionsstiftelser (jfr bet. 2019/20:FiU12 punkt 3 och s. 22 f., rskr. 2019/20:27). Sveriges advokatsamfund och Förhandlings- och samverkansrådet PTK har i ett annat lagstiftningsärende framhållit att avtalsfrihet för informationslämnande vid kollektivavtalad tjänstepension är av intresse även för sådan tjänstepension som tryggas av pensionsstiftelser (se prop. 2019/20:138 s. 160 och 163). Tjänstepension som tryggas av pensionsstiftelser En form för tryggande av tjänstepension är pensionsstiftelser (se prop. 2018/19:158 s. 170-177). Pensionsstiftelser är, liksom tjänstepensionsföretag vilket berörs i avsnitt 4.3, svenska tjänstepensionsinstitut som omfattas av andra tjänstepensionsdirektivet (prop. 2018/19:159 s. 32-34). Liksom för tjänstepension som tryggas av tjänstepensionsföretag, se avsnitt 5.1, finns det krav på informationslämnande för tjänstepension som tryggas av pensionsstiftelser. För pensionsstiftelser infördes det krav på informationslämnande redan vid genomförandet i svensk rätt av första tjänstepensionsdirektivet (prop. 2004/05:165 s. 146 och 152 f.). Dessa krav skärptes vid genomförandet av andra tjänstepensionsdirektivet. Vid det genomförandet infördes bl.a. bestämmelser om pensionsbesked (se prop. 2018/19:159 s. 103-113). Bestämmelserna i andra tjänstepensionsdirektivet har för pensionsstiftelser genomförts dels genom bestämmelser i tryggandelagen, dels genom föreskrifter som Finansinspektionen har meddelat med stöd av bemyndigande i lag och förordning (10 l och 10 m §§ tryggandelagen, 5 kap. 9 § 2 FTF och 2 kap. Finansinspektionens föreskrifter [FFFS 2019:19] om pensionsstiftelser). Dessa bestämmelser överensstämmer i sak med motsvarande bestämmelser för tjänstepensionsföretag (jfr prop. 2018/19:158 s. 419-428). Utgångspunkten är att den som omfattas av en pensionsutfästelse, med beaktande av pensionsplanens karaktär och den administrativa bördan för tjänstepensionsinstituten, ska ges tydlig och lämplig information till stöd för deras beslut om sin pensionering. Särskilt bör det lämnas information om intjänade pensionsrättigheter, beräknad nivå på pensionsförmånerna, risker och garantier samt kostnader (skäl 63 till andra tjänstepensionsdirektivet). De grundläggande kraven på informationslämnande, som följer av andra tjänstepensionsdirektivet, är desamma oavsett om det rör sig om tjänstepension som tryggas av pensionsstiftelser eller tjänstepensionsföretag. Trots det uppkommer vissa skillnader mellan de olika tryggandeformerna. Detta beror främst på att pensionsstiftelser driver en annan typ av verksamhet än tjänstepensionsföretag. En pensionsstiftelse är mer att likna vid en pant för en arbetsgivares pensionsutfästelser och en pensionsstiftelse får inte heller själv utfästa pension (se 12 § tryggandelagen). Detta leder till ett delat ansvar för informationslämnande. Vid tjänstepension som tryggas av en pensionsstiftelse ska således viss information lämnas av stiftelsen samtidigt som annan information ska lämnas av arbetsgivaren (jfr 10 l och 10 m §§ tryggandelagen). Vid tjänstepension som tryggas av ett tjänstepensionsföretag är det endast tjänstepensionsföretaget som ska lämna information (se 4 kap. 2 och 3 §§ LTF). Bör avtalsfrihet gälla för tjänstepension som tryggas av pensionsstiftelser? I avsnitt 5.1 anförs flera skäl för att införa avtalsfrihet för informationslämnande vid viss tjänstepension som tryggas av tjänstepensionsföretag. Dessa skäl gör sig gällande även för tjänstepension som tryggas av pensionsstiftelser. Avtalsfrihet för informationslämnande bör därför införas också för viss tjänstepension som tryggas av pensionsstiftelser. Detta bör ske genom en särskild bestämmelse i tryggandelagen. En avtalsfrihet för tjänstepension som tryggas av pensionsstiftelser bör motsvara den avtalsfrihet som i dag gäller för tjänstepension som tryggas av försäkringsföretag och som nu föreslås för tjänstepension som tryggas av tjänstepensionsföretag, se avsnitt 5.1. Vissa skillnader kommer dock att gälla då det rör sig om olika tryggandeformer. Exempelvis driver pensionsstiftelser, till skillnad från försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag, inte någon försäkringsrörelse. Detta påverkar vilken information som ska lämnas och därmed vilken avtalsfrihet som ska råda. Liksom för tjänstepension som tryggas av försäkringsföretag, bör avtalsfrihet gälla vid kollektivavtalsgrundade pensionsutfästelser som följer av en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation. I dessa fall bör avtalsparterna få avtala om vilken information som ska lämnas. Parterna bör också få avtala om när, hur och av vem informationen ska lämnas. När det gäller andra kollektivavtalsgrundade pensionsutfästelser, som inte följer av en central överenskommelse, bör pensionsstiftelser och arbetsgivare få avtala med kollektivavtalsparterna om vilken information som ska lämnas. De bör också få avtala om när, hur och av vem informationen ska lämnas. Också detta motsvarar den avtalsfrihet som i dag gäller för tjänstepension som tryggas av försäkringsföretag. Vid tjänstepension som tryggas av pensionsstiftelser torde det inte bli aktuellt för pensionsstiftelser och arbetsgivare att avtala med andra som kan anses företräda dem som omfattas av en pensionsutfästelse (jfr fallet när tjänstepension tryggas av ett försäkringsföretag eller när det föreligger en sådan företrädare för en grupp som avses i 17 och 19 kap. FAL). Eftersom pensionsstiftelser inte driver försäkringsrörelse finns det inte anledning att införa någon avtalsfrihet som motsvarar den som gäller för gruppförsäkringar när tjänstepension tryggas av försäkringsföretag (se 1 kap. 4 § andra meningen FFFS 2011:399). Pensionsbesked I andra tjänstepensionsdirektivet finns det flera bestämmelser om pensionsbesked (artiklarna 38 och 39). Dessa bestämmelser gäller även för sådan tjänstepension som tryggas av pensionsstiftelser. Vid genomförandet av andra tjänstepensionsdirektivet infördes det bestämmelser om pensionsbesked i tryggandelagen (se prop. 2018/19:159 s. 108-110). Enligt dessa ska en arbetsgivare årligen ge de personer som omfattas av en utfästelse om pension som tryggas av en pensionsstiftelse ett pensionsbesked, som innehåller den information som de behöver om de individuella förmånerna och en upplysning om var ytterligare information finns tillgänglig (10 m § andra stycket tryggandelagen). I avsnitt 5.1 föreslås att en avtalsfrihet för informationslämnande om tjänstepension som tryggas av tjänstepensionsföretag också bör omfatta pensionsbeskeden. Av samma skäl som anförs i det avsnittet bör en avtalsfrihet för informationslämnande om tjänstepension som tryggas av pensionsstiftelser även omfatta de pensionsbesked som arbetsgivare ska lämna. 6 Vad avses med tjänstepensionsförsäkring? 6.1 Försäkringar som tecknas för egen räkning av egenföretagare Regeringens förslag: Med tjänstepensionsförsäkring enligt lagen om tjänstepensionsföretag ska även avses försäkringar som tecknas för egen räkning av egenföretagare. Med tjänstepension enligt lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige ska även avses sådana avtal om tjänstepension som tecknas för egen räkning av egenföretagare. Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Advokatfirma Dahlgren och Partners framför att det fortfarande är oklart vad som avses med tjänstepensionsförsäkring enligt lagen om tjänstepensionsföretag. Advokatfirman efterfrågar särskilt förtydliganden om premierna alltid helt eller delvis måste betalas av arbetsgivaren, i vart fall om det gäller frivilligt tecknad tjänstepensionsförsäkring som överlåts på arbetstagaren, och om en tilläggsförsäkring måste vara kopplad till person samt ska utgöra en riskförsäkring som inte har någon sparandekomponent. Skatteverket och Sveriges advokatsamfund framhåller att den skatterättsliga definitionen av tjänstepensionsförsäkring bör ses över och betonar särskilt risken för att försäkringar för enskilda näringsidkare skattemässigt klassificeras felaktigt som tjänstepensionsförsäkringar. Skatteverket framför även att det kan uppstå skatterättsliga effekter om en enskild näringsidkare eller en handelsbolagsdelägare ingår ett avtal om tjänstepension med ett utländskt tjänstepensionsinstitut. Skälen för regeringens förslag Riksdagens tillkännagivande Det tredje tillkännagivandet rör egenföretagares försäkringar. I tillkännagivandet anges att förnyade överväganden bör göras när det gäller reglerna om egenföretagares försäkringar. Regeringens ställningstagande beträffande möjligheten att använda optionen i andra tjänstepensionsdirektivet (artikel 6.1 b) och räkna egenföretagares försäkringar som tjänstepensionsförsäkringar bör omprövas (bet. 2019/20:FiU12 punkt 4 och s. 23, rskr. 2019/20:27). Regeringen bör därför skyndsamt utreda möjligheten att använda optionen och återkomma till riksdagen i frågan. Andra tjänstepensionsdirektivet I andra tjänstepensionsdirektivet anges att med tjänstepensionsinstitut avses ett institut som, oavsett sin rättsliga form, förvaltar fonderade medel och som är etablerat oberoende av uppdragsgivande företag eller branschorganisation utifrån syftet att tillhandahålla pensionsförmåner i samband med yrkesutövning på grundval av en överenskommelse eller ett avtal som slutits bl.a. med egenföretagare, enskilt eller kollektivt, i enlighet med rätten i hem- och värdmedlemsstaten, och som bedriver verksamheter som direkt föranleds av dessa (artikel 6.1 b). Direktivet ger således medlemsstaterna utrymme att behandla sådana försäkringar eller avtal som egenföretagare tecknar för egen räkning som tjänstepension. En motsvarande bestämmelse fanns även i första tjänstepensionsdirektivet (artikel 6 a). Gällande svensk rätt Vid genomförandet av första tjänstepensionsdirektivet angavs att sådana försäkringar som tecknas för egen räkning av egenföretagare inte ska anses som tjänstepensionsförsäkringar (prop. 2004/05:165 s. 120 och 124). Vid genomförandet av andra tjänstepensionsdirektivet var ståndpunkten densamma (prop. 2018/19:158 s. 194 och 199). För tjänstepensionsföretag gäller ett förbud mot främmande verksamhet. Ett tjänstepensionsföretag får inte driva annan verksamhet än tjänstepensionsverksamhet avseende tjänstepensionsförsäkringar och därmed sammanhängande verksamhet (4 kap. 5 § LTF). Då försäkringar som egenföretagare tecknar för egen räkning inte anses som tjänstepensionsförsäkringar får ett tjänstepensionsföretag, i och med förbudet mot främmande verksamhet, inte tillhandahålla sådana försäkringar. Vad avses med egenföretagare? Det finns inte någon definition av begreppet egenföretagare i andra tjänstepensionsdirektivet. Inte heller fanns det någon definition av egenföretagare i första tjänstepensionsdirektivet. Svensk rätt innehåller i dag inte någon heltäckande definition av begreppet egenföretagare. Ledning i frågan om vilka personer som avses får därför sökas på annat håll i unionsrätten. Där har med egenföretagare enligt en definition avsetts "alla som utför förvärvsarbete för egen räkning i enlighet med nationell lagstiftning, inklusive jordbrukare och fria yrkesutövare" och enligt en annan "all betald ekonomisk verksamhet som inte bedrivs för och under ledning av en annan person" (se bl.a. prop. 2004/05:165 s. 221). EU-domstolen har i andra sammanhang uttalat sig om skillnaden mellan arbetstagare och egenföretagare. I dessa avgöranden läggs särskild vikt vid om den ekonomiska verksamheten drivs i en beroende och underordnad ställning (se mål C-107/94 P.H. Asscher mot Staatssecretaris van Financiën, REG 1996, s. I-3089, och mål C-268/99 Aldona Malgorzata Jany m.fl. mot Staatssecretaris van Justitie REG 2001, s. I-08615). Dessa avgöranden från EU-domstolen torde ha betydelse även för vad som avses med egenföretagare enligt andra tjänstepensionsdirektivet. I svensk rätt används begreppet egenföretagare i flera olika regelverk. Detta gäller t.ex. i näringsrättsliga regelverk inom försäkrings- och pensionsområdet som lagen om tjänstepensionsföretag och tryggandelagen. Begreppet används också i regelverk som rör de sociala trygghetssystemen, dvs. arbetslöshets-, sjuk- och föräldraförsäkringen. Det finns dock inte någon uttrycklig och självständig definition av begreppet. De olika nationella regelverken torde likväl kunna ge vägledning för vad som avses med egenföretagare enligt andra tjänstepensionsdirektivet. Detta då andra tjänstepensionsdirektivet hänvisar tillbaka till nationell lagstiftningen (se artikel 6.1 b). Ofta används begreppet egenföretagare i svensk rätt för att beskriva någon som inte är arbetstagare (se t.ex. 5 § lagen [2016:145] om erkännande av yrkeskvalifikationer). Vidare är det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, som är tvingande, inte definierat i lag. Vem som ska anses utgöra arbetstagare avgörs i stället utifrån en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Begreppet har stor betydelse inom det arbetsrättsliga området och Arbetsdomstolen har i flera avgöranden prövat om en enskild ska ses som arbetstagare och anställd eller som uppdragstagare (se t.ex. AD 104/1994, AD 138/1998 och AD 16/2005). Även i dessa avgöranden beaktas graden av oberoende och om det rör sig om någon som är underställd annans ledning och kontroll. I Sverige drivs näringsverksamhet vanligtvis i aktiebolag, i handelsbolag eller i enskild firma. Ibland används begreppet enskild näringsverksamhet i stället för enskild firma. Fysiska personer som driver en enskild firma eller ett handelsbolag brukar då gemensamt benämnas egenföretagare (se prop. 2009/10:120 s. 41). I första hand torde det vara sådana fysiska personer som, förutom att driva näringsverksamhet, intar en sådan oberoende ställning att de ska anses som egenföretagare enligt lagen om tjänstepensionsföretag. Försäkringar som tecknas för ägare till aktiebolag Näringsverksamhet kan som ovan anges drivas i aktiebolag. Det är inte ovanligt att ägarna till ett aktiebolag också deltar i verksamheten. Om ett aktiebolag tecknar en livförsäkring för en ägare, som också är anställd i bolaget, är det bolaget i egenskap av arbetsgivare som är försäkringstagare. Ägaren är då, i egenskap av anställd, försäkrad. Under förutsättning att försäkringen ryms inom den grundläggande definitionen av tjänstepensionsförsäkring (1 kap. 4 § LTF), torde en sådan försäkring enligt gällande rätt anses som en tjänstepensionsförsäkring. Aktiebolag har således i dag, enligt lagen om tjänstepensionsföretag, möjlighet att teckna tjänstepensionsförsäkringar för ägare som också deltar i verksamheten. Som utgångspunkt bör därför inte delägare i aktiebolag anses som egenföretagare enligt lagen om tjänstepensionsföretag. Om en ägare till ett aktiebolag av någon anledning inte är anställd i bolaget bör en sådan ägare emellertid kunna anses som egenföretagare enligt lagen. Försäkringar som tecknas för egen räkning av egenföretagare ska kunna anses som tjänstepensionsförsäkringar I riksdagens tillkännagivande anges att möjligheten att använda optionen i andra tjänstepensionsdirektivet (artikel 6.1 b) och beakta egenföretagares försäkringar som tjänstepensionsförsäkringar bör utredas (bet. 2019/20:FiU12 s. 23 och rskr. 2019/20:27). Vid genomförandet i svensk rätt av första tjänstepensionsdirektivet angavs att det för egenföretagare i de flesta fall inte är möjligt att hos ett försäkringsbolag skilja ut en försäkring som tecknats som tjänstepensionsförsäkring från en rent privat, individuell försäkring (prop. 2004/05:165 s. 124). I samband med genomförandet av andra tjänstepensionsdirektivet konstaterades att de gränsdragningsproblem som fanns vid genomförandet av första tjänstepensionsdirektivet fortfarande var sådana att Sverige inte heller i fortsättningen borde utnyttja möjligheten att låta egenföretagares försäkringar meddelas av tjänstepensionsinstitut (prop. 2018/19:158 s. 199). De gränsdragningsproblem som lyftes fram vid genomförandet av första tjänstepensionsdirektivet bör ses mot bakgrund av regelverket som då gällde för livförsäkringsföretag. Vid genomförandet av första tjänstepensionsdirektivet valde Sverige att utnyttja möjligheten i det direktivet att tillämpa direktivets bestämmelser om tjänstepensionsinstitut på livförsäkringsföretagens tjänstepensionsverksamhet (artikel 4 i första tjänstepensionsdirektivet, se även prop. 2004/05:165 s. 116-119). För livförsäkringsföretag innebar detta att alla tillgångar och skulder som hänförde sig till den del av företagets verksamhet som avsåg tjänstepensionsförsäkringar skulle hållas fullständigt åtskilda från företagets övriga verksamhet (4 kap. 8 § FRL i lydelsen före den 1 januari 2016, se även prop. 2004/05:165 s. 126 och 130-134). Sverige utnyttjar i dag inte den möjlighet som ges i andra tjänstepensionsdirektivet att tillämpa det direktivets bestämmelser om tjänstepensionsinstitut på den del av livförsäkringsföretags verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkring (artikel 4 i andra tjänstepensionsdirektivet, prop. 2015/16:9 s. 201 f. och prop. 2018/19:158 s. 188 och 193 f.). Behovet av att skilja tjänstepensionsverksamhet från annan livförsäkringsverksamhet i ett och samma företag har därmed förändrats efter genomförandet av första tjänstepensionsdirektivet. Till detta kommer även förbudet mot främmande verksamhet som anger att ett tjänstepensionsföretag inte får driva annan verksamhet än tjänstepensionsverksamhet avseende tjänstepensionsförsäkringar och därmed sammanhängande verksamhet (4 kap. 5 § LTF). Gränsdragningsproblemen bör därför inte ensamt få utgöra hinder mot att låta försäkringar som egenföretagare tecknar för egen räkning utgöra tjänstepensionsförsäkringar. Det är av stort värde att så många som möjligt på arbetsmarknaden omfattas av det skydd som olika tjänstepensionsförsäkringar ger. Detta gäller inte bara för försäkringar om ålderspension. Även för försäkringar som täcker risker på en arbetsplats är det av stor vikt att så många som möjligt ges ett fullgott skydd. I det sammanhanget bör försäkringar mot olycksfall på arbetsplatsen särskilt nämnas. Inom vissa branscher är det förhållandevis vanligt att en egenföretagare har samma faktiska arbetsplats som anställda. Egenföretagare och anställda bör då ges möjlighet till ett likvärdigt skydd. Det är även angeläget att det skydd som finns för anställda inte faller bort vid byte av sysselsättningsform, exempelvis då någon går från anställd till egenföretagare. I sådana fall kan det röra sig om samma arbetsuppgifter som utförs såväl före som efter bytet. Om egenföretagare ges möjlighet att teckna tjänstepensionsförsäkringar kan de behålla samma försäkringar som de tidigare omfattats av som anställda. Detta torde också i sig underlätta ett byte av sysselsättningsform. Det finns även risk för att försäkringsföretag utestängs från möjligheten att omvandla sig till tjänstepensionsföretag om egenföretagares försäkringar inte kan anses som tjänstepensionsförsäkringar. Det har hittills inte funnits något hinder mot att försäkringsföretag, som i huvudsak meddelar tjänstepensionsförsäkringar för anställda, låter egenföretagare teckna samma försäkringar som tillhandahålls anställda. I ett sådant företag kommer det att finnas verksamhet som avser dels tjänstepensionsförsäkringar, dels andra försäkringar. På grund av förbudet mot främmande verksamhet finns det dock risk för att ett sådant företag inte får omvandla sig till tjänstepensionsföretag (se 4 kap. 5 § LTF). Denna risk för att försäkringsföretag, vars verksamhet i allt väsentligt rör tjänstepensionsförsäkringar för anställda, hindras från att omvandlas till tjänstepensionsföretag talar för att även egenföretagares försäkringar ska kunna anses som tjänstepensionsförsäkringar. Sammantaget bör Sverige, som efterfrågas i riksdagens tillkännagivande, utnyttja den möjlighet som ges i andra tjänstepensionsdirektivet att betrakta försäkringar som egenföretagare tecknar för egen räkning som tjänstepensionsförsäkringar. Ändrad definition av tjänstepensionsförsäkring I lagen om tjänstepensionsföretag anges att med tjänstepensionsförsäkring avses livförsäkring enligt 2 kap. 11 § som har samband med yrkesutövning och där utbetalning av försäkringsbelopp (engångsbelopp eller periodiska utbetalningar) är beroende av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder samt försäkringar som meddelas som tillägg till sådana försäkringar (1 kap. 4 §). För att en försäkring som tecknas för egen räkning av en egenföretagare ska kunna anses som en tjänstepensionsförsäkring bör den uppfylla de krav som anges i lag. Det bör således röra sig om en livförsäkring enligt 2 kap. 11 § som har samband med yrkesutövning och där utbetalning av försäkringsbelopp (engångsbelopp eller periodiska utbetalningar) är beroende av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder. Med detta följer att det även kan röra sig om en försäkring som meddelas som tillägg till en sådan livförsäkring. I propositionen En ny reglering för tjänstepensionsföretag görs vissa uttalanden om vad som avses med tjänstepensionsförsäkring (se prop. 2018/19:158 s. 197-199). Dessa uttalanden överensstämmer i huvudsak med de uttalanden som gjordes vid genomförandet av första tjänstepensionsdirektivet (prop. 2004/05:165 s. 122-125). Som utgångspunkt torde dessa uttalanden även fortsättningsvis kunna ge vägledning i fråga om vad som avses med tjänstepensionsförsäkring. Vid genomförandet av andra tjänstepensionsdirektivet lades stor vikt vid att det som inom försäkringsområdet normalt anses som tjänstepensionsförsäkringar också skulle räknas som tjänstepensionsförsäkringar enligt lagen om tjänstepensionsföretag, särskilt med beaktande av att befintliga livförsäkringsföretag skulle ges möjlighet att omvandla sig till tjänstepensionsföretag (se prop. 2018/19:158 s. 197-199). Om Sverige nu utnyttjar möjligheten i andra tjänstepensionsdirektivet att betrakta försäkringar som egenföretagare tecknar för egen räkning som tjänstepension är dock de tidigare förarbetsuttalandena delvis mindre relevanta. För den typ av försäkringar som tecknas av egenföretagare för egen räkning är det exempelvis inte arbetsgivaren som helt eller delvis står för premierna. På samma sätt förhåller det sig för försäkringar som tecknas för förtroendevalda, se avsnitt 6.2. I de sistnämna fallen finns över huvud taget ingen arbetsgivare, eftersom de försäkrade personerna inte är anställda. Den yttersta gränsen för vad som kan anses som tjänstepensionsförsäkring kommer även i fortsättningen att vara de krav som anges i lag (1 kap. 4 § LTF). Det är inte lämpligt att, som Advokatfirma Dahlgren och Partners efterfrågar, nu särskilt ange om en viss försäkring kan anses som en tjänstepensionsförsäkring. I stället får det klarläggas i rättstillämpningen huruvida en frivilligt tecknad gruppförsäkring eller en sjukvårdsförsäkring i det enskilda fallet kan anses som en tjänstepensionsförsäkring. Skatterättslig definition av tjänstepensionsförsäkring, särskilt för egenföretagare Detta lagstiftningsärende berör i första hand den näringsrättsliga definitionen av tjänstepensionsförsäkring, dvs. vilka försäkringar som enligt lagen om tjänstepensionsföretag kan utgöra tjänstepensionsförsäkringar. Som berörts i tidigare lagstiftningsärenden, och som Skatteverket och Sveriges advokatsamfund också lyfter fram, finns det även en skatterättslig definition av tjänstepensionsförsäkring. Den skatterättsliga definitionen omfattar inte alla de försäkringar som kan utgöra tjänstepensionsförsäkring enligt lagen om tjänstepensionsföretag (se prop. 2004/05:165 s. 123, jfr även prop. 2018/19:158 s. 197-199). De ändringar som nu föreslås i lagen om tjänstepensionsföretag för försäkringar som egenföretagare tecknar för egen räkning påverkar inte den skatterättsliga definitionen av tjänstepensionsförsäkring. I inkomstskattelagen (1999:1229), förkortad IL, anges att det med tjänstepensionsförsäkring avses en pensionsförsäkring som har samband med tjänst och som den försäkrades arbetsgivare åtagit sig att betala samtliga premier för (58 kap. 7 §). Vid försäkringar som egenföretagare tecknar för egen räkning finns det inte någon arbetsgivare som har åtagit sig att betala samtliga premier för försäkringen. En försäkring som en egenföretagare tecknar för egen räkning kommer därmed inte att behandlas som en tjänstepensionsförsäkring enligt inkomstskattelagen. Hur en försäkring hanteras beror på vilken typ av näringsverksamhet som egenföretagaren bedriver. Om det rör sig om enskild näringsverksamhet torde försäkringen, som Skatteverket anger, utgöra en privat pensionsförsäkring. För delägare i handelsbolag torde en motsvarande försäkring kunna utgöra antingen en kapitalförsäkring eller en privat pensionsförsäkring (se Skatteverkets ställningstagande 2005-04-12, dnr 130 186604-05/111). Som Skatteverket och Sveriges advokatsamfund anför kan de skilda definitionerna i och för sig ge upphov till att privata pensionsförsäkringar för enskilda näringsidkare och för handelsbolagsdelägare skattemässigt felaktigt klassificeras som tjänstepensionsförsäkringar. Det ankommer dock på försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag att ha en korrekt skattemässig hantering av de försäkringar som de tillhandahåller. Som en del av detta ska företaget lämna kontrolluppgift om betalda premier för privata pensionsförsäkringar, men inte för tjänstepensionsförsäkringar (se 22 kap. 8 § skatteförfarandelagen [2011:1244]). Tjänstepension som tryggas av utländska tjänstepensionsinstitut Tjänstepension kan tryggas av såväl svenska som utländska tjänstepensionsinstitut. I lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige, förkortad LUFT, anges att det med tjänstepension i lagen förstås sådana avtal som ett utländskt tjänstepensionsinstitut ingår med arbetsgivare och som syftar till att trygga förmåner som har samband med yrkesutövning och som betalas ut i form av engångsbelopp eller periodiska utbetalningar och beror av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder eller kompletterar sådana förmåner och tillhandahålls sekundärt i form av utbetalningar vid dödsfall, invaliditet eller upphörande av anställning eller i form av bidrag eller tjänster vid sjukdom, medellöshet eller dödsfall. Detta gäller dock inte sådana avtal om tjänstepension som tecknas för egen räkning av egenföretagare (1 kap. 6 § fjärde och femte styckena). Ovan föreslås att tjänstepensionsföretag, dvs. svenska tjänstepensionsinstitut, ska få tillhandahålla egenföretagare försäkringar för egen räkning. För att undvika en negativ särbehandling av utländska tjänstepensionsinstitut bör även sådana institut ges möjlighet att meddela tjänstepension för egenföretagare. Definitionen av tjänstepension i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige bör därför ändras så att den även omfattar avtal om tjänstepension som tecknas för egen räkning av egenföretagare. Samma krav bör gälla för avtal som egenföretagare tecknar för egen räkning som för de avtal som en arbetsgivare ingår med ett utländskt tjänstepensionsinstitut. Det ska således även för avtal som tecknas för egen räkning av en egenföretagare vara fråga om avtal som syftar till att trygga förmåner som har samband med yrkesutövning och som betalas ut i form av engångsbelopp eller periodiska utbetalningar och beror av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder (1 kap. 6 § fjärde stycket 1 LUFT). Det kan också röra sig om förmåner som kompletterar sådana förmåner och tillhandahålls sekundärt i form av utbetalningar vid dödsfall, invaliditet eller upphörande av anställning eller i form av bidrag eller tjänster vid sjukdom, medellöshet eller dödsfall (1 kap. 6 § fjärde stycket 2 LUFT). Den ändrade definitionen i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige innebär dock inte att utländska tjänstepensionsinstitut alltid får ingå avtal om tjänstepension med egenföretagare i Sverige. Bestämmelserna i lagen om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige bygger på att den huvudsakliga tillsynen av utländska tjänstepensionsinstitut ska ske i institutets hemland. Det är därför den behöriga myndigheten i det utländska tjänstepensionsinstitutets hemland som har ansvaret för den finansiella tillsynen över ett visst instituts verksamhet. Detta gäller även ett instituts verksamhet i ett annat land (3 kap. 1 § första stycket LUFT). Vid denna tillsyn gäller hemlandets lag. Således är det lagstiftningen i hemlandet, dvs. det land där det utländska tjänstepensionsinstitutet är auktoriserat eller registrerat, som ytterst avgör om ett utländskt tjänstepensionsinstitut får ingå avtal om tjänstepension med egenföretagare i Sverige. Endast de utländska tjänstepensionsinstitut som enligt sitt hemlands lagstiftning får ingå avtal om tjänstepension med egenföretagare för egenföretagarnas egen räkning har möjlighet att också ingå sådana avtal i Sverige. Den ändrade definitionen av tjänstepension innebär därmed endast att svensk rätt inte hindrar utländska tjänstepensionsinstitut från att ingå denna särskilda typ av avtal om tjänstepension i Sverige. Skatteverket framför att frågan om skattemässig neutralitet bör ses över. En sådan översyn faller dock utanför ramen för detta lagstiftningsärende. 6.2 Försäkringar som tecknas för förtroendevalda och vissa andra kategorier av personer Regeringens förslag: Med tjänstepensionsförsäkring enligt lagen om tjänstepensionsföretag ska också avses försäkringar som tecknas - av staten för en riksdagsledamot, - av staten för en nämndeman i domstol, - av en kommun eller en region för en förtroendevald, - för en förtroendevald som har utsetts att företräda en arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller har utsetts till ledamot av ett beslutande organ inom en sådan organisation, eller - för en person med ett uppdrag som är jämförbart med dessa. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag. Promemorians förslag omfattar dock bara försäkringar som tecknas för förtroendevalda i kommuner och regioner. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. LO, Svensk Försäkring, Svenskt Näringsliv och Tjänstepensionsförbundet anser att även försäkringar för andra förtroendevalda bör omfattas, exempelvis försäkringar för riksdagsledamöter, nämndemän och fackligt förtroendevalda. Skatteverket och Sveriges Kommuner och Regioner, med vilka flera kommuner och regioner instämmer, framför att den skatterättsliga definitionen av tjänstepensionsförsäkring bör ses över. Skälen för regeringens förslag Försäkringar för förtroendevalda Under arbetet med promemorian har fråga uppkommit hur de försäkringar som kommun och region tecknar för förtroendevalda hanteras enligt lagen om tjänstepensionsföretag. Det kan röra sig om försäkringar avseende ålders- och efterlevandepension som tecknas för s.k. fritidspolitiker, dvs. de som inom kommun eller region fullgör ett förtroendeuppdrag som inte är på heltid eller betydande del av heltid (se 4 kap. 12 § jämförd med 17 § kommunallagen [2017:725] och prop. 2016/17:171 s. 316 f.). Det kan också röra sig om grupplivförsäkringar och trygghetsförsäkringar för arbetsskada som tecknas för samtliga förtroendevalda i kommun och region. Ofta överensstämmer dessa försäkringar sett till de enskilda villkoren med de försäkringar som kommun och region tecknar för anställda. Det som särskiljer försäkringar för förtroendevalda är att det inte finns något anställningsförhållande (se bl.a. betänkandena Demokrati på arbetsplatsen, SOU 1975:1 s. 736, och Större ekonomisk trygghet för förtroendevalda - Rätt till ersättning vid arbetslöshet, SOU 2011:54 s. 40). Som flera remissinstanser för fram tecknas försäkringar även för andra förtroendevalda och personer med vissa andra uppdrag. I allt väsentligt överensstämmer också dessa försäkringar med försäkringar som tecknas för anställda. Exempelvis gäller för riksdagsledamöter att riksdagsförvaltningen ska se till att en ledamot är grupplivförsäkrad och arbetsskadeförsäkrad (14 kap. 1 § lagen [2016:1108] om ersättning till riksdagens ledamöter). Också nämndemän i domstol och förtroendevalda som utsetts att företräda arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller utsetts till ledamot av beslutande organ inom en sådan organisation omfattas som huvudregel av en arbetsskadeförsäkring. De försäkringar som tecknas för de nu behandlade personkategorierna tillhandahållas vanligtvis av försäkringsföretag som också tillhandahåller försäkringar som ryms inom den nu gällande definitionen av tjänstepensionsförsäkring (1 kap. 4 § LTF). I praktiken torde det röra sig om ett fåtal försäkringsföretag som tillhandahåller försäkringar för förtroendevalda och andra personer med liknande uppdrag, där verksamheten till största delen består av försäkringar för arbetstagare. Dessa försäkringar torde även sett till de enskilda villkoren i huvudsak ha samma innehåll som de försäkringar som kan tecknas för anställda. Detta gäller särskilt för trygghetsförsäkringar mot arbetsskada. Ofta rör det sig också om försäkringar som har sin grund i kollektivavtal. Försäkringar som tecknas för förtroendevalda ska kunna anses som tjänstepensionsförsäkringar För tjänstepensionsföretag gäller, som anges i avsnitt 6.1 ovan, ett förbud mot främmande verksamhet. Ett tjänstepensionsföretag får därmed inte driva annan verksamhet än tjänstepensionsverksamhet avseende tjänstepensionsförsäkringar och därmed sammanhängande verksamhet (4 kap. 5 § LTF). Liksom för försäkringar som egenföretagare tecknar för egen räkning, har hanteringen av försäkringar för förtroendevalda betydelse för försäkringsföretags möjlighet att omvandla sig till tjänstepensionsföretag (jfr avsnitt 6.1). Försäkringar för den nu behandlade personkretsen berördes inte vid genomförandet i svensk rätt av andra tjänstepensionsdirektivet. I direktivet finns det inte någon definition av begreppet tjänstepensionsförsäkring. Tjänstepensionsförsäkring är i stället ett nationellt svenskt begrepp. Den yttersta gränsen för begreppet bestäms dock av vad som kan anses som tjänstepension enligt andra tjänstepensionsdirektivet. Enligt direktivet gäller att ett tjänstepensionsinstitut ska förvalta fonderade medel och vara etablerat oberoende av uppdragsgivande företag eller branschorganisation utifrån syftet att tillhandahålla pensionsförmåner i samband med yrkesutövning på grundval av överenskommelser eller ett avtal som slutits mellan vissa parter (artikel 6.1). Med pensionsförmån avses förmåner som betalas ut med anledning av uppnådd pensionsålder eller förväntat uppnående av pensionsålder eller, om de kompletterar dessa förmåner och tillhandahålls sekundärt, i form av utbetalningar vid dödsfall, invaliditet eller upphörande av anställning eller i form av bidrag eller tjänster som tillhandahålls vid sjukdom, medellöshet eller dödsfall. För att den ekonomiska tryggheten under pensionstiden ska stärkas får pensionsförmånerna betalas ut som en livslång utbetalning, under en viss tid, i form av ett engångsbelopp eller genom en kombination av dessa alternativ (artikel 6.4). I arbetsrättslig bemärkelse är förtroendevalda och övriga kategorier av personer som nu diskuteras oftast att anse som arvoderade uppdragstagare (se promemorian Reglering av ekonomiska förmåner för förtroendevalda i Sametinget, Ds 2017:63 s. 14). Det finns då inte något anställningsförhållande mellan en förtroendevald och exempelvis en kommun eller en region. Vissa likheter finns dock oavsett om det rör sig om en uppdragsgivare och en förtroendevald eller en arbetsgivare och en anställd. I båda fallen rör det sig vanligtvis om ett frivilligt åtagande av en fysisk person att mot ersättning utföra arbete för någon annans räkning. Förtroendeuppdrag jämställs också i vissa sammanhang med förvärvsarbete (se 13 b § lagen [1997:238] om arbetslöshetsförsäkring). Flera av de nu aktuella försäkringarna har till syfte att en person som tillhör en viss kategori ska ges samma skydd hos en uppdragsgivare som en anställd har hos en arbetsgivare. Detta gäller särskilt för kommuner och regioner, som har både förtroendevalda och anställda. För fritidspolitiker är syftet med försäkringarna att förtroendevalda inte ska hamna i en sämre ekonomisk situation på grund av uppdraget (se prop. 2016/17:171 s. 316 f.). De försäkringar som tecknas för förtroendevalda och övriga nu behandlade personkategorier får därmed anses ha ett sådant samband med yrkesutövning att de ryms inom vad som enligt andra tjänstepensionsdirektivet kan utgöra en pensionsförmån. Detta betyder att tjänstepensionsföretag, svenska tjänstepensionsinstitut, enligt andra tjänstepensionsdirektivet har möjlighet att meddela försäkringar för dem. I lagen om tjänstepensionsföretag anges att det med tjänstepensionsförsäkring avses livförsäkring enligt 2 kap. 11 § som har samband med yrkesutövning och där utbetalning av försäkringsbelopp (engångsbelopp eller periodiska utbetalningar) är beroende av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder samt försäkringar som meddelas som tillägg till sådana försäkringar. Försäkringar för förtroendevalda och de andra kategorier av personer som nu behandlas torde, i enlighet med vad som anges i närmast föregående stycke, rymmas inom denna definition. Då försäkringar för förtroendevalda, riksdagsledamöter och andra nu aktuella personer inte berördes vid genomförandet av andra tjänstepensionsdirektivet bör det nu förtydligas att det med tjänstepensionsförsäkring enligt lagen om tjänstepensionsföretag avses också försäkringar som tecknas för dem. Detta bör ske genom en ny bestämmelse i lag. Som LO, Svensk Försäkring, Svenskt Näringsliv och Tjänstepensionsförbundet anser bör med förtroendevalda inte bara avses förtroendevalda i kommun och region. Bland annat bör försäkringar som tecknas av staten för riksdagsledamöter, av staten för nämndemän i domstol, för förtroendevalda som utsetts att företräda arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller utsetts till ledamot av beslutande organ inom en sådan organisation kunna anses som tjänstepensionsförsäkringar. Det finns även personer i andra organisationer som har ett med dessa personer jämförbart uppdrag, t.ex. ledamöter i kyrkofullmäktige eller förtroendevalda i Sametinget. Också försäkringar som tecknas för sådana personer bör kunna anses som tjänstepensionsförsäkringar enligt lagen om tjänstepensionsföretag. Sveriges Kommuner och Regioner, med vilka flera kommuner och regioner instämmer, anser att det finns anledning att se över den skatterättsliga definitionen av tjänstepensionsförsäkring, så att förtroendevalda inom kommun och region ges samma möjlighet till kollektivavtalad tjänstepension som anställda inom kommun och region. En sådan översyn faller dock utanför ramen för det nu aktuella lagstiftningsärendet. 7 Försäkringsklassen tilläggsförsäkringar 7.1 Ändamålsenliga regler för tilläggsförsäkringar Regeringens bedömning: Regleringen är i huvudsak ändamålsenlig även för försäkringsklassen tilläggsförsäkringar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den. Svensk Försäkring och Sveriges Kommuner och Regioner anser att det bör förtydligas att ett skadeförsäkringsföretag har möjlighet att omvandlas direkt från skadeförsäkringsföretag till tjänstepensionsföretag utan att först behöva ombilda sin skadeförsäkringsrörelse till livförsäkringsrörelse enligt försäkringsrörelselagen. Skälen för regeringens bedömning Riksdagens tillkännagivande Det fjärde tillkännagivandet rör försäkringsklassen tilläggsförsäkringar. I tillkännagivandet anges att ytterligare anpassningar behöver göras för att regelverket ska bli ändamålsenligt för den typen av försäkringar. Företag som meddelar tilläggsförsäkringar bör inte i praktiken utestängas från tillträde till den nya regleringen för tjänstepensionsföretag. Regeringen bör därför skyndsamt analysera frågan ytterligare för att undvika att sådana effekter uppstår och återkomma till riksdagen i frågan (bet. 2019/20:FiU12 punkt 5 och s. 23, rskr. 2019/20:27). Regleringen är i huvudsak ändamålsenlig för tilläggsförsäkringar Tilläggsförsäkring är en försäkringsklass enligt lagen om tjänstepensionsföretag (2 kap. 11 § I b). Ett tillstånd att driva verksamhet som tjänstepensionsföretag kan avse endast denna försäkringsklass eller den och en eller flera av de övriga försäkringsklasserna. Tilläggsförsäkringar är försäkringar som meddelas som tillägg till försäkringar som ingår i den försäkringsklass som avser livförsäkringar. Tilläggsförsäkringar kan vara flera olika slags försäkringar, bl.a. olika former av olycksfallsförsäkringar och sjukförsäkringar (prop. 2018/19:158 s. 210 f.). En gemensam egenskap är att tilläggsförsäkringar i allmänhet inte innehåller den sparandekomponent som ingår i en livförsäkring som tecknas för livsfalls skull, som en pensionsförsäkring är. Det är i stället fråga om en försäkring som ger skydd mot en viss risk, dvs. ersättning om en viss oväntad händelse inträffar såsom sjukdom eller olycksfall. Motsvarande försäkringar kan meddelas av ett skadeförsäkringsföretag som har tillstånd enligt försäkringsrörelselagen. Ett skadeförsäkringsföretag kan t.ex. meddela försäkring för sjukdom eller olycksfall enligt tillståndsklasserna 1 och 2 i försäkringsrörelselagen (2 kap. 11 §). Ett skadeförsäkringsföretag vars försäkringar är tjänstepensionsförsäkringar kan om det så önskar ansöka om omvandling så att företaget i stället får tillstånd att meddela tilläggsförsäkringar enligt lagen om tjänstepensionsföretag. Som Svensk Försäkring anför finns det inte något hinder mot att ett skadeförsäkringsföretag direkt söker och beviljas tillstånd att driva tjänstepensionsverksamhet som tjänstepensionsföretag, dvs. utan att företaget först, som ett mellansteg, ansöker om tillstånd att driva livförsäkringsrörelse enligt försäkringsrörelselagen. Eftersom det inte finns något hinder mot att ett tjänstepensionsföretag bara har tillstånd att meddela tilläggsförsäkringar, kan ett tjänstepensionsföretag vara specialiserat på just denna verksamhet eller meddela tilläggsförsäkringar som komplement till sitt utbud av livförsäkringar som tecknas för livsfalls skull (pensionsförsäkringar). Den flexibilitet som regleringen ger är tänkt att skapa bättre förutsättningar för företagen att själva avgöra hur de vill organisera och driva sin verksamhet. Därigenom förbättras företagens möjligheter att erbjuda ändamålsenliga och effektiva lösningar (samma prop. s. 211). Det finns vissa betydelsefulla skillnader mellan tilläggsförsäkringar och annan tjänstepensionsförsäkring. Tilläggsförsäkringarna meddelas för betydligt kortare tid än andra tjänstepensionsförsäkringar. De innehåller i allmänhet inte någon sparandekomponent. Det är därför inte lika viktigt att skyddsnivån är anpassad för att ge ökade möjligheter att skapa avkastning över tiden, vilket på sikt kan förväntas ger högre nivåer på utbetalningarna i en försäkring som innehåller ett sparande. Som redovisas i avsnitt 4.1 är skyddsnivån i det riskkänsliga kapitalkravet särskilt anpassad för just detta syfte (se även samma prop. s. 319-322). Samtidigt är det betydelsefullt att regleringen för tjänstepensionsföretag är flexibel och att den står öppen för de gängse former av tjänstepensionsförsäkringar som förekommer i kollektivavtal och i övrigt på den svenska arbetsmarknaden. Sett till den svenska tjänstepensionsmarknaden har det inte framkommit skäl att ha en annan skyddsnivå för tilläggsförsäkringar än för andra former av tjänstepensionsförsäkringar. Det skydd som tjänstepensionsregleringen ger får därför anses ändamålsenligt även för tilläggsförsäkringar. Det har gjorts anpassningar i regleringen för att den ska fungera även för tilläggsförsäkringar. En sådan anpassning är att det finns utrymme att beräkna kapitalkrav även för väsentliga försäkringsrisker i tilläggsförsäkringar. I lagen om tjänstepensionsföretag görs en uppräkning av vissa undergrupper som det ska beräknas kapitalkrav för inom kategorin försäkringsrisk (8 kap. 4 §), men uppräkningen är inte uttömmande. Det finns därför utrymme att låta beräkningen av kapitalkravet för försäkringsrisk omfatta även andra risker som kan vara aktuella för tilläggsförsäkringar (samma prop. s. 329). Detta sker genom föreskrifter på lägre nivå än lag. Finansinspektionen har meddelat sådana föreskrifter genom bestämmelser om kapitalkrav för tilläggsrisk. Detta omfattar i sin tur kapitalkrav för inkomstskydd, ekonomisk förlust och sjukvårdskostnader (7 kap. 37-41 §§ Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd [FFFS 2019:21] om tjänstepensionsföretag). Som anges i avsnitt 4.1 är det angeläget att kapitalkraven för de risker som ingår i det riskkänsliga kapitalkravet är ändamålsenligt utformade. Det har inom ramen för översynen inte framkommit att kapitalkraven för försäkringsklassen tilläggsförsäkringar skulle vara bristfälligt utformade. Om det genom nytt underlag skulle visa sig att något behöver justeras, finns det anledning att återkomma till frågan. Som nämns i avsnitt 4.1 är detta i första hand en fråga för Finansinspektionen. Det bör dock ytterst finnas en beredskap hos regeringen att säkerställa att det riskkänsliga kapitalkravet är ändamålsenligt utformat genom att vid behov göra nödvändiga förordningsändringar. Sammanfattningsvis gör regeringen bedömningen att regleringen får anses ändamålsenlig även för försäkringsklassen tilläggsförsäkring. Det finns dock skäl att göra vissa klargöranden och anpassningar som främst tar sikte på företag som i dag är försäkringsföretag och som överväger att ombilda sig till tjänstepensionsföretag. Det handlar i huvudsak om frågor som har att göra med dessa företags skattemässiga förhållanden och som syftar till att företagen inte i praktiken ska utestängas från regleringen till följd av sådana hänsyn. Förslag i dessa frågor behandlas i de följande avsnitten 7.2 och 7.3. 7.2 Säkerhetsreserven Regeringens förslag: Det ska förtydligas att ett tjänstepensionsföretags säkerhetsreserv får ingå i kapitalbasen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Sveriges Kommuner och Regioner ser positivt på förslaget och anför att det ger försäkringsföretag en bättre utgångspunkt vid omvandling till tjänstepensionsföretag. Finansinspektionen anser att förslaget behöver utredas närmare. Inspektionen ifrågasätter om syftet med reglerna om säkerhetsreserven har varit att även verksamhet i livförsäkringsföretag och tjänstepensionsföretag som omfattas av inkomstbeskattning ska innefattas i definitionen av säkerhetsreserv. Enligt inspektionen krävs även en konsekvensanalys för livförsäkringsföretag som har inkomstbeskattad verksamhet. Skatteverket efterfrågar en översyn av hur tilläggsförsäkringar beskattas och därtill en närmare analys av skattemässiga konsekvenser av att även livförsäkringsföretag och tjänstepensionsföretag enligt promemorian ska få göra avsättningar till säkerhetsreserven. Skälen för regeringens förslag Riksdagens tillkännagivande I riksdagens tillkännagivande anges att analysen i fråga om försäkringsklassen tilläggsförsäkringar kan avse annan lagstiftning än solvensregleringen, t.ex. skatteregler (bet. 2019/20:FiU12 punkt 5 och s. 23, rskr. 2019/20:27). En fråga som aktualiserats när det gäller tillkännagivandet om försäkringsklassen tilläggsförsäkringar är om tjänstepensionsföretag får göra avsättningar till en säkerhetsreserv och om den i så fall får räknas med i företagets buffertkapital. Dessa frågor behandlas i detta avsnitt. Säkerhetsreserv hos tjänstepensionsföretag Med säkerhetsreserv avses en reserv för att täcka sådana förluster i försäkringsrörelsen som beror på slumpmässiga eller i övrigt svårbedömbara faktorer till den del reserven inte överstiger vad som behövs för en tillfredsställande konsolidering (39 kap. 8 § IL). Tjänstepensionsföretag omfattas av de särskilda bestämmelser i inkomstskattelagen som rör beskattning av livförsäkringsföretag (39 kap. 2 § 2 IL). Som huvudregel gäller att livförsäkringsföretag inte ska ta upp inkomster som hänför sig till tillgångar och skulder som förvaltas för försäkringstagarnas räkning eller influtna premier (39 kap. 3 § IL). Utgifter som hänför sig till sådana inkomster och premier får inte heller dras av. Livförsäkringsföretag är i stället föremål för beskattning enligt bestämmelser i lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel. Sammanfattningsvis innebär detta att livförsäkringsföretag som huvudregel är föremål för avkastningsbeskattning samtidigt som de inte är föremål för inkomstbeskattning enligt inkomstskattelagen. Viss verksamhet hos livförsäkringsföretag är dock föremål för inkomstbeskattning. Detta regleras i en undantagsbestämmelse i inkomstskattelagen (39 kap. 4 § IL). För inkomster, premier och utgifter som hänför sig till de försäkringsklasser som anges i den bestämmelsen gäller de särskilda bestämmelser i inkomstskattelagen som avser beskattning av skadeförsäkringsföretag (39 kap. 6-9 §§ IL). Enligt dessa bestämmelser ska ett företag bl.a. ta upp en minskning av säkerhetsreserven och dra av en ökning av densamma (39 kap. 6 § 2 och 7 IL). Eftersom tjänstepensionsföretag omfattas av bestämmelserna för livförsäkringsföretag gäller detta även för tjänstepensionsföretag. Som Finansinspektionen berör har rätten att göra avsättning till en säkerhetsreserv ursprungligen tillkommit för att hantera variationer i resultat hos skadeförsäkringsföretag (jfr prop. 1989/90:110 s. 572 f.). Principen var tidigare att försäkringsföretag vid beskattningen skulle behandlas antingen som livförsäkringsföretag eller som skadeförsäkringsföretag i fråga om hela sin verksamhet. Denna princip modifierades 1993 (prop. 1993/94:85 s. 55-57), vilket skedde i samband med att rörelseregleringen för försäkringsföretag ändrades och livförsäkringsföretag fick möjlighet att driva verksamhet enligt vissa försäkringsklasser som utgör skadeförsäkring om verksamheten drivs av skadeförsäkringsföretag. Då infördes en bestämmelse i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, förkortad SIL, (2 § 6 mom. tredje stycket), som innebar att en viss mindre del av verksamheten i ett livförsäkringsföretag skulle beskattas enligt samma regler som skadeförsäkringsföretagen. Bestämmelsen fördes senare över till inkomstskattelagen (prop. 1999/2000:2 s. 435). Frågan om rätten att göra avsättningar till säkerhetsreserv kommenterades inte särskilt i samband med dessa lagändringar. Möjligheten att göra avsättningar har emellertid varit knuten till en normalplan som fastställs i föreskrifter på lägre nivå än lag (jfr 2 § 6 mom. åttonde stycket SIL). Numera finns en sådan reglering i form av verkställighetsföreskrifter som bl.a. anger hur stora avsättningar ett företag får göra till en säkerhetsreserv (Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd [FFFS 2013:8] om normalplan för skadeförsäkringsföretags beräkning av säkerhetsreserv). Dessa föreskrifter och allmänna råd gäller i dag bara för skadeförsäkringsföretag som driver skadeförsäkringsrörelse enligt försäkringsrörelselagen och för vissa utländska företag. När det gäller försäkringsklassen tilläggsförsäkring har det stor betydelse att även tjänstepensionsföretag har möjlighet att göra avsättningar till en säkerhetsreserv eftersom det i annat fall riskerar att utestänga skadeförsäkringsföretag från att ombilda sig och meddela tilläggsförsäkringar som tjänstepensionsföretag. Enligt bestämmelserna i inkomstskattelagen finns det inget hinder för livförsäkringsföretag och tjänstepensionsföretag att göra avsättningar till en säkerhetsreserv i den del av verksamheten som är föremål för inkomstbeskattning. Det finns däremot behov av att se över nyss nämnda verkställighetsföreskrifter som reglerar vilka avsättningar som får göras. För att föreskrifterna ska kunna ändras så att de även gäller för tjänstepensionsföretag och livförsäkringsföretag bör en ändring göras i förordningen (2000:1127) med bemyndigande för Finansinspektionen att meddela föreskrifter om säkerhetsreserver i skadeförsäkringsföretag, så att bemyndigandet även omfattar föreskrifter om säkerhetsreserver i livförsäkringsföretag och tjänstepensionsföretag. Med beaktande av det övergripande syftet att skadeförsäkringsföretag inte i praktiken ska utestängas från tillträde till regleringen för tjänstepensionsföretag är det lämpligt att det i föreskrifterna och de allmänna råden tas särskild hänsyn till förhållanden som orsakar variationer i resultat för sådana tilläggsförsäkringar som kan komma att meddelas av tjänstepensionsföretag. Skatteverkets synpunkt om att det bör göras en översyn av hur tilläggsförsäkringar beskattas faller utanför ramen för denna översyn av regleringen för tjänstepensionsföretag. Detsamma gäller frågan om en närmare analys av vilka skattemässiga konsekvenser som en förändrad reglering i myndighetsföreskrifter kan tänkas få. Den sistnämnda frågan och den konsekvensanalys som Finansinspektionen efterfrågar när det gäller livförsäkringsföretag som har inkomstbeskattad verksamhet, bör lämpligen omhändertas senast i samband med att ändrade myndighetsföreskrifter övervägs och beslutas. Säkerhetsreserven ska få ingå i kapitalbasen Ett tjänstepensionsföretag som har en säkerhetsreserv har en obeskattad reserv som kan användas för att täcka förluster i verksamheten. Den utgör alltså buffertkapital som bör få beaktas i solvensregleringen. I lagen om tjänstepensionsföretag anges att obeskattade reserver får ingå i kapitalbasen (7 kap. 2 § 4). Säkerhetsreserven intar dock en särställning som obeskattad reserv eftersom den sannolikt kommer att ha stor betydelse för tjänstepensionsföretag som meddelar tilläggsförsäkringar. För att det inte ska råda några tveksamheter om att säkerhetsreserven får ingå i kapitalbasen bör detta förtydligas genom ett tillägg i lagen om tjänstepensionsföretag. 7.3 Skillnader i värdering av åtaganden som avser tilläggsförsäkringar Regeringens förslag: Det riskkänsliga kapitalkravet ska minskas med ytterligare ett justeringsbelopp. Det justeringsbeloppet ska motsvara den skillnad som uppstår om de försäkringstekniska avsättningarna för försäkringsklassen tilläggsförsäkringar uppgår till ett lägre belopp enligt lagen om tjänstepensionsföretag än enligt de regler för extern redovisning som tjänstepensionsföretaget tillämpar. Bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om beräkningen av det riskkänsliga kapitalkravet ska utvidgas och även omfatta det ytterligare justeringsbeloppet. Följdändringar ska göras i bestämmelser som avser tjänstepensionsföretags kapitalbas, kapitaltillägg, ingripanden och gruppsolvens. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag, dock att det i promemorian inte föreslås några följdändringar i bestämmelserna om ett tjänstepensionsföretags kapitalbas, kapitaltillägg, ingripanden och gruppsolvens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Sveriges Kommuner och Regioner ser positivt på förslaget och anför att det minskar risken för oönskade skatteeffekter som kan hindra försäkringsföretag från omvandling till tjänstepensionsföretag. Finansinspektionen avstyrker förslaget att det riskkänsliga kapitalkravet ska minskas med ytterligare ett justeringsbelopp. Inspektionen anser att den extra buffert i avsättningen som kan uppstå utöver en aktsamt värderad försäkringsteknisk avsättning kan likställas med det som är syftet med säkerhetsreserven. Om båda förslagen genomförs kan justeringsbeloppet enligt inspektionen innebära en dubbelräkning, eftersom säkerhetsreserven höjer kapitalbasen samtidigt som justeringsbeloppet sänker det riskkänsliga kapitalkravet. Skälen för regeringens förslag Riksdagens tillkännagivande Som nämns i avsnitt 7.1 bör regeringen enligt riksdagens tillkännagivande analysera behandlingen av försäkringsklassen tilläggsförsäkringar så att företag som meddelar tilläggsförsäkringar inte i praktiken utestängs från tillträde till den nya regleringen för tjänstepensionsföretag. Analysen bör särskilt ta sikte på solvensregleringen (bet. 2019/20:FiU12 punkt 5 och s. 23, rskr. 2019/20:27). Den fråga som behandlas i detta avsnitt rör värderingen av ett tjänstepensionsföretags åtaganden gentemot försäkringstagarna, de försäkrade eller andra ersättningsberättigade. Sådana åtaganden kan värderas på olika sätt, dvs. med olika metoder eller antaganden som påverkar värderingen. För att inget försäkringsföretag som meddelar tilläggsförsäkringar i praktiken ska utestängas från möjligheten att omvandla sig till tjänstepensionsföretag kan det ha betydelse att vissa sådana skillnader får beaktas när ett tjänstepensionsföretags buffertkapital bestäms. Nedan beskrivs inledningsvis vissa skillnader som förekommer när det gäller värderingen av ett tjänstepensionsföretags åtaganden. Därefter behandlas vilken betydelse som värderingen har för kapitalbasens storlek, dvs. vilket buffertkapital som företaget får beakta i solvensregleringen. Slutligen görs överväganden om huruvida det bör införas en möjlighet att beakta vissa skillnader som särskilt kan förekomma hos försäkringsföretag som meddelar tilläggsförsäkringar och som överväger att omvandla sig till tjänstepensionsföretag. Värdering av ett tjänstepensionsföretags åtaganden Ett tjänstepensionsföretag gör s.k. försäkringstekniska avsättningar för sina åtaganden om framtida utbetalningar av pensioner och andra ersättningar. Dessa ska beräknas enligt vissa bestämmelser i lagen om tjänstepensionsföretag (5 kap. 2-5 §§). Grunderna för beräkningen enligt lagen följer andra tjänstepensionsdirektivet och är anpassade för att vara lämpliga för tillsynsändamål. Det är dock så att ett tjänstepensionsföretag inte nödvändigtvis behöver göra samma beräkning i den finansiella redovisning som företaget använder i sin årsredovisning och som vänder sig till externa intressenter (den externa redovisningen). Det kan alltså finnas en skillnad mellan den beräkning som ett företag gör enligt lagen om tjänstepensionsföretag och den beräkning som samma företag gör i den externa redovisningen. Det är sådana skillnader som behandlas i detta avsnitt. I de flesta fall kommer tjänstepensionsföretag att använda snarlika beräkningsregler som innebär att det inte uppstår någon skillnad mellan de försäkringstekniska avsättningarnas storlek enligt lagen om tjänstepensionsföretag respektive i årsredovisningen. Enligt lagen om tjänstepensionsföretag ska en s.k. kassaflödesmetod användas som huvudregel (5 kap. 2 §). Företagets beräkningar ska grundas på aktsamma antaganden (5 kap. 3 §). Att en kassaflödesmetod ska användas är också utgångspunkten i den externa redovisningen. Det finns inte några bestämmelser om vilka antaganden som ska användas, men enligt Finansinspektionens allmänna råd bör ett tjänstepensionsföretag använda aktsamma antaganden även i den externa redovisningen (se allmänna råd till 4 kap. 7 och 14 §§ Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd [FFFS 2019:23] om årsredovisning i försäkringsföretag och tjänstepensionsföretag). Detta gör att det normalt inte uppstår några skillnader av intresse. För fondförsäkringsåtaganden är situationen annorlunda. För sådana åtaganden är det vanligt att skillnader uppstår eftersom avsättningarna får beräknas enligt en kassaflödesmetod enligt lagen om tjänstepensionsföretag medan de enligt de nyss nämna årsredovisningsföreskrifterna ska tas upp till placeringstillgångarnas värde i årsredovisningen (4 kap. 11 §). För tilläggsförsäkringar ska samma grundläggande metod användas - kassaflödesmetoden - och de antaganden som beräkningarna vilar på bör enligt Finansinspektionens allmänna råd normalt vara desamma, dvs. aktsamma antaganden. Som utgångspunkt uppstår därför inte några skillnader. Skillnader kan dock uppstå om ett tjänstepensionsföretag väljer att använda andra antaganden för årsredovisningen än de som tillämpas när beräkningen görs enligt lagen om tjänstepensionsföretag. Detta kan göras för att ge en rättvisande bild i årsredovisningen av företagets ställning och resultat. Om ett företag, vilket är fullt möjligt, avviker från de allmänna råd som finns för de beräkningar som ligger till grund för årsredovisningen behöver företaget lämna en upplysning om detta och ange skälen för avvikelsen (2 kap. 2 § lagen [1995:1560] om årsredovisning i försäkringsföretag och 2 kap. 3 § andra stycket årsredovisningslagen [1995:1554]). Värderingens betydelse för kapitalbasens storlek Kapitalbasen för ett tjänstepensionsföretag utgår från företagets externa redovisning. Det finns alltså inget krav på att en särskild balansräkning ska upprättas enligt lagen om tjänstepensionsföretag. Så har det varit sedan länge för försäkringsföretag som inte gått över till att tillämpa Solvens II-regelverket. Ett tjänstepensionsföretag ska alltså utgå från de poster som rapporteras i externredovisningen när kapitalbasen bestäms. När kapitalbasen bestäms ska vissa poster och belopp räknas av från de poster som finns i den externa redovisningen. En sådan avräkning ska bl.a. ske om det belopp som de försäkringstekniska avsättningarna uppgår till enligt lagen om tjänstepensionsföretag är högre än det belopp som de försäkringstekniska avsättningarna uppgår till enligt de regler för extern redovisning som tjänstepensionsföretaget tillämpar. Skillnaden mellan beloppen ska då räknas av (7 kap. 7 § LTF). Enkelt uttryckt så har alltså beräkningen enligt lagen om tjänstepensionsföretag företräde om den ger högre avsättningar jämfört med de avsättningar som rapporteras i årsredovisningen. Detta säkerställer att kapitalbasen fungerar som en buffert hos tjänstepensionsföretaget utöver de försäkringstekniska avsättningarna såsom dessa värderas enligt lagen om tjänstepensionsföretag. Tanken är att detta ska fungera som en ventil som gör att regleringen fungerar på ett riktigt sätt i de undantagsfall när beräkningarna enligt den lagen ger större avsättningar än de som rapporteras i årsredovisningen (prop. 2018/19:158 s. 311). I den omvända situationen, dvs. när avsättningarna beräknas till ett högre belopp i årsredovisningen än enligt lagen om tjänstepensionsföretag, finns ingen motsvarande möjlighet att göra en justering så att ett positivt belopp får räknas med i kapitalbasen. Även detta har sedan länge gällt för försäkringsföretag som inte gått över till att tillämpa Solvens II-regelverket. Andra tjänstepensionsdirektivet ger inte möjlighet att godkänna positiva poster som beror på skillnader i beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna (samma prop.). Det innebär att den lägre värderingen enligt lagen om tjänstepensionsföretag jämfört med årsredovisningen inte påverkar kapitalbasens storlek, vilket alltså beror på att kapitalbasen bestäms med utgångspunkt i den externa redovisningen. Som redovisas ovan under rubriken Värdering av ett tjänstepensionsföretags åtaganden, så är denna situation vanligast för fondförsäkringsåtaganden eftersom avsättningarna för dessa åtaganden tas upp till placeringstillgångarnas värde i årsredovisningen. Detta är ett förhållande som solvensregleringen i övrigt är anpassad för när det gäller just fondförsäkringsåtaganden. Ett justeringsbelopp för tilläggsförsäkringar bör införas Sammanfattningsvis får ett tjänstepensionsföretag som meddelar tilläggsförsäkringar använda samma metod och antaganden när företaget beräknar de försäkringstekniska avsättningarna enligt lagen om tjänstepensionsföretag och i årsredovisningen. Om företaget gör på det sättet uppstår ingen skillnad när det gäller vad som får räknas med i kapitalbasen. Företaget får räkna med allt buffertkapital som andra tjänstepensionsdirektivet tillåter. Men ett tjänstepensionsföretag kan också välja att beräkna de försäkringstekniska avsättningarna med andra antaganden i den externa redovisningen ifall företaget anser att det ger en mer rättvisande bild av företagets ställning och resultat. Om företaget väljer att ha högre avsättningar i den externa redovisningen så påverkar det kapitalbasens storlek eftersom kapitalbasen bestäms utifrån den externa redovisningen. Behandlingen av tilläggsförsäkringar skiljer sig i detta avseende inte från det som i allmänhet gäller för tjänstepensionsföretag. En speciell situation uppstår dock för försäkringsföretag som meddelar tilläggsförsäkringar och som gått över till att tillämpa Solvens II-regelverket. Detta har samband med att ett försäkringsföretag enligt försäkringsrörelselagen ska upprätta en särskild balansräkning för solvensändamål (5 kap. 1 §). Det är den balansräkningen som bestämmer kapitalbasens storlek för dessa företag. Försäkringsföretag som meddelar tilläggsförsäkringar beräknar i allmänhet de försäkringstekniska avsättningarna till väsentligt lägre belopp i solvensbalansräkningen jämfört med de belopp som redovisas i årsredovisningen. Detta gör att kapitalbasen blir större i solvensbalansräkningen. Det finns alltså en skillnad mellan beräkningarna men den högre värderingen i årsredovisningen påverkar inte kapitalbasens storlek eftersom företaget upprättar en särskild balansräkning för solvensändamål. Om försäkringsföretaget omvandlas till tjänstepensionsföretag kan företaget välja att även fortsättningsvis beräkna de försäkringstekniska avsättningarna till ett högre belopp i årsredovisningen. Det uppstår då en skillnad mellan beräkningen enligt lagen om tjänstepensionsföretag och den beräkning som görs för att redovisa avsättningarna i årsredovisningen. Omvandlingen till tjänstepensionsföretag medför i ett sådant fall att företagets kapitalbas minskar eftersom företaget som tjänstepensionsföretag inte har någon särskild balansräkning för solvensändamål. Om företaget anser att det är lämpligt kan det undvika denna effekt på kapitalbasens storlek genom att anpassa sin externa redovisning och minska de avsättningar som görs i årsredovisningen så att det inte längre finns någon skillnad mellan beräkningen enligt lagen om tjänstepensionsföretag och beräkningen i den externa redovisningen. Detta kan emellertid inte ske utan att det riskerar att medföra beskattningskonsekvenser för företaget. Ett försäkringsföretag som helt eller till väsentlig del meddelar tilläggsförsäkringar kan därför komma att göra bedömningen att det inte är fördelaktigt att omvandla sig till tjänstepensionsföretag. Med beaktande av den speciella situation som uppstår vid omvandling för berörda företag som meddelar tilläggsförsäkringar finns det enligt regeringens mening anledning att göra det möjligt för företagen att när det gäller just tilläggsförsäkringar tillgodoräkna sig den lägre värdering som görs enligt lagen om tjänstepensionsföretag jämfört med värderingen i den externa redovisningen. Andra tjänstepensionsdirektivet ger inte möjlighet att godkänna positiva poster i kapitalbasen som beror på skillnader i beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. Det är däremot möjligt att uppnå samma effekt genom att minska det riskkänsliga kapitalkravet genom ytterligare ett justeringsbelopp som utformas så att det motsvarar skillnaden. Andra tjänstepensionsdirektivet innebär inte något hinder mot en sådan lösning, vilket beror på att det riskkänsliga kapitalkravet är ett nationellt tillägg till direktivets solvensreglering. Finansinspektionen anser att den extra buffert i avsättningen som kan uppstå utöver en aktsamt värderad försäkringsteknisk avsättning kan likställas med det som är syftet med säkerhetsreserven. Inspektionen framhåller att justeringsbeloppet kan innebära dubbelräkning om tjänstepensionsföretag också får ha säkerhetsreserv, eftersom säkerhetsreserven höjer kapitalbasen samtidigt som justeringsbeloppet sänker det riskkänsliga kapitalkravet. Ur teoretisk synvinkel kan avsättningar till en säkerhetsreserv och möjligheten att använda sig av extra buffertar i den externa redovisningen fylla samma behov. När det gäller det nu aktuella förslaget bör det dock poängteras att det avser att leda till samma resultat som redan i dag följer av regleringen för försäkringsföretag. Ett försäkringsföretag som står inför en omvandling till tjänstepensionsföretag har möjlighet att både göra avsättningar till en säkerhetsreserv och ha en lägre värdering för solvensändamål av sina åtaganden. Ett sådant företag bör inte försättas i en sämre situation efter ombildning till tjänstepensionsföretag. Effekten är dessutom sådan att företaget efter ombildning får ett samlat kapitalbehov som avspeglar den lägre värdering som företaget har rätt att göra enligt lagen om tjänstepensionsföretag (5 kap. 2 och 3 §§). Samma effekt kan uppnås om företaget använder sig av friheten att anpassa sin årsredovisning till beräkningssättet enligt lagen om tjänstepensionsföretag. Det är därför lämpligt att införa ett justeringsbelopp som kompenserar för skillnaden i värdering när det gäller tilläggsförsäkringar. Eftersom grunderna för hur det riskkänsliga kapitalkravet för tjänstepensionsföretag är utformat finns i lagen om tjänstepensionsföretag bör det tas in en bestämmelse i den lagen om ytterligare ett justeringsbelopp som minskar det riskkänsliga kapitalkravet. Justeringsbeloppet bör motsvara den skillnad som uppstår om de försäkringstekniska avsättningarna för försäkringsklassen tilläggsförsäkringar uppgår till ett lägre belopp enligt den lagen än enligt de regler för extern redovisning som tjänstepensionsföretaget tillämpar. Bemyndigandet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om beräkningen av det riskkänsliga kapitalkravet bör utvidgas och även omfatta det ytterligare justeringsbeloppet. Med anledning av att förslaget innebär att det ska införas en ny paragraf bör vissa följdändringar göras i bestämmelser som avser tjänstepensionsföretags kapitalbas, kapitaltillägg, ingripanden och gruppsolvens. 8 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 maj 2021. För investeringar som ett företag har gjort före ikraftträdandet ska äldre föreskrifter om beräkning av kapitalkravet för marknadsrisk gälla, om det leder till ett lägre kapitalkrav. Promemorians förslag och bedömning avviker från regeringens förslag. I promemorian föreslås att lagändringarna ska träda i kraft den 1 december 2020 och bedömningen görs att det inte finns behov av övergångsbestämmelser. Remissinstanserna kommenterar inte förslaget eller bedömningen särskilt. Tjänstepensionsförbundet anser att befintliga infrastrukturinvesteringar inte borde få högre kapitalkrav. Skälen för regeringens förslag: De lagändringar som föreslås i propositionen har stor betydelse för de blivande tjänstepensionsföretagen. Att lagändringarna bör träda i kraft så snart som möjligt betonas även i de tillkännagivanden som föranlett denna proposition (se bet. 2019/20:FiU12 s. 8 och 22 f.). Det är därför angeläget att lagändringarna träder i kraft så snart som möjligt, vilket bedöms vara den 1 maj 2021. Lagändringarna innebär att regleringen för tjänstepensionsföretag justeras på ett antal punkter. En av dessa innebär att det föreslås en definition av godkända infrastrukturinvesteringar som innebär att det ställs krav på miljömässig hållbarhet för att en investering ska räknas till denna undergrupp. Som beskrivs i avsnitt 4.2 innebär förslaget en förändring jämfört med det som gäller i dag enligt myndighetsföreskrifter. Tjänstepensionsförbundet anser att befintliga infrastrukturinvesteringar inte borde få högre kapitalkrav. Avsikten med det nya kravet är inte att befintliga investeringar ska få högre kapitalkrav utan att tjänstepensionsföretag efter framtida investeringsbeslut bara ska få en lättnad för investeringar som inte är miljöskadliga. Det bör därför införas en övergångsreglering som tar sikte på denna problematik. Innebörden av den övergångsregleringen bör vara att äldre föreskrifter om beräkning av kapitalkrav för marknadsrisk ska gälla för investeringar som företaget har gjort före ikraftträdandet ifall det leder till ett lägre kapitalkrav. Genom att bestämmelsen tar sikte på företagets investeringar så omfattar den även indirekta investeringar som företaget har gjort, t.ex. i fonder som i sin tur äger infrastruktur. I övrigt är de föreslagna reglernas konstruktion och innebörd sådan att övergången från de nuvarande reglerna till de nya kan ske utan någon särskild övergångsreglering. 9 Förslagens konsekvenser Förslagen och alternativa lösningar När det gäller riksdagens första tillkännagivande, om en översyn av solvensregleringen för tjänstepensionsföretag, syftar förslagen i denna proposition till att tillgodose tillkännagivandet och säkerställa att den regleringen får rätt effekt. I propositionen görs bedömningen, som framgår av avsnitt 4, att det kan sägas med en tillräcklig grad av säkerhet att solvensregleringen för tjänstepensionsföretag inte blir för sträng. Vidare leder förslagen i propositionen till att det inte införs omotiverade begränsningar i fråga om vilka marknader som tjänstepensionsföretagen kan investera på. När det gäller det första tillkännagivandet innebär förslagen också att en ny riskkategori införs, risk som hänför sig till godkända infrastrukturinvesteringar. Därigenom skapas utrymme för att framöver, i föreskrifter på lägre nivå än lag, införa särskilt anpassade bestämmelser om kapitalkrav för investeringar i infrastrukturtillgångar som uppfyller vissa särskilda krav. Syftet med förslagen i denna del är att ytterligare säkerställa att solvensregleringen för tjänstepensionsföretag präglas av de långsiktiga investeringsperspektiv som kännetecknar verksamheten i ett tjänstepensionsföretag och att stärka incitamenten för tjänstepensionsföretag att bidra till att samhällsnyttiga investeringar kommer till stånd. Förslagen bedöms också, i förening med en kompletterande reglering i föreskrifter på lägre nivå än lag, leda till att syftet uppnås. Förslagen i denna proposition bedöms vara tillräckliga för att tillgodose riksdagens tillkännagivande när det gäller solvensregleringen för tjänstepensionsföretag. Om förslagen inte genomförs så leder det dels till att riksdagens tillkännagivande i denna del inte tillgodoses, dels till att solvensregleringen för tjänstepensionsföretag inte får en lika ändamålsenlig utformning. Detta kan leda till den konsekvens som riksdagen velat undvika genom tillkännagivandet, nämligen att nivån för framtida pensionsutbetalningar sänks. När det gäller förslaget att införa en särskild riskkategori för godkända infrastrukturinvesteringar skulle alternativet att inte göra det kunna leda till att intresset från tjänstepensionsföretag minskar för att medverka i finansieringen av sådana investeringar. När det därefter gäller riksdagens andra tillkännagivande så tillförsäkras arbetsmarknadens parter, genom förslagen i proposition i fråga om informationslämnande, en sådan avtalsfrihet på det området som riksdagen har velat se för kollektivavtalad tjänstepension som tryggas av tjänstepensionsföretag. Denna avtalsfrihet motsvarar den som i dag gäller för försäkringsföretag. Om man inte genomför de lagändringar som föreslås i propositionen leder det till att kollektivavtalsparterna inte får den avtalsfrihet som riksdagen förklarat att de bör få. Som tillkännagivandet är utformat saknas alternativ till förslaget. När det sedan gäller det tredje tillkännagivandet, om att använda optionen i andra tjänstepensionsdirektivet (artikel 6.1 b) att räkna egenföretagares försäkringar som tjänstepensionsförsäkringar, så används den optionen bara om det görs lagändringar i enlighet med förslagen i denna proposition. Om det inte görs några sådana lagändringar skulle riksdagens tillkännagivande inte bli tillgodosett. När det gäller förslaget att även försäkringar som tecknas för vissa förtroendevalda och andra särskilt angivna personkategorier såsom riksdagsledamöter ska räknas till kategorin tjänstepensionsförsäkringar, syftar förslagen till att undanröja hinder för företag som meddelar sådana försäkringar mot tillträde till den nya regleringen för tjänstepensionsföretag. Om lagändringar inte genomförs, riskeras att vissa företag som meddelar försäkringar för de aktuella personkategorierna, och som annars skulle ha uppfyllt kraven för att få tillstånd att driva verksamhet som tjänstepensionsföretag, i stället utestängs från regleringen för tjänstepensionsföretag. En sådan effekt som riksdagen velat undvika genom sina tillkännagivanden riskerar alltså att uppkomma. Enligt regeringens mening saknas godtagbara alternativ till att göra de lagändringarna. När det slutligen gäller riksdagens fjärde tillkännagivande, om behandlingen av försäkringsklassen tilläggsförsäkringar i lagstiftningen, syftar förslagen till att åstadkomma sådana ytterligare anpassningar som krävs för att regelverket ska bli ändamålsenligt för denna typ av försäkringar. Förslagen bedöms säkerställa att företag som meddelar tilläggsförsäkringar inte i praktiken utestängs från möjligheten att omvandla sig till tjänstepensionsföretag. Den effekten bedöms framför allt bli uppnådd genom förslaget att införa ett ytterligare justeringsbelopp för det riskkänsliga kapitalkravet. Att inte göra de lagändringar som nu föreslås riskerar således att leda till det som riksdagen velat undvika med sitt tillkännagivande, nämligen att företag som meddelar tilläggsförsäkringar i praktiken utestängs från tillträde till regleringen för tjänstepensionsföretag. Offentligfinansiella och samhällsekonomiska effekter Förslagen innebär att det ska göras vissa förhållandevis begränsade justeringar i regleringen för tjänstepensionsföretag. Det offentliga åtagandet påverkas inte av dem. Förslagen har därför inte några offentligfinansiella konsekvenser. Förslagen förväntas leda till en minskad risk för att framtida pensionsutbetalningar blir lägre till följd av ett alltför strängt tillsynsregelverk. Om framtida pensionärers köpkraft på detta sätt upprätthålls så får förslagen därigenom anses medföra gynnsamma samhällsekonomiska effekter. Som anges ovan syftar förslaget om att införa en ny riskkategori för infrastrukturinvesteringar till att öka incitamenten för tjänstepensionsföretag att bidra till att samhällsnyttiga investeringar kommer till stånd. Om förslagen i den delen uppnår sitt syfte så kommer de även på så sätt att medföra positiva samhällsekonomiska effekter. Förslagen bedöms samtidigt inte på något nämnvärt sätt medföra ökad risk för att framtida pensionsutbetalningar helt eller delvis uteblir till följd av bristande solvens hos de företag som berörs av förslagen. Negativa samhällsekonomiska effekter förväntas därför inte uppkomma av det skälet att tillsynsregelverket till följd av förslagen inte ställer tillräckliga krav. Sammantaget bedöms de positiva samhällsekonomiska effekterna överväga de negativa. Effekter för tjänstepensionsföretagen och andra enskilda Förslagen bedöms överlag medföra positiva effekter för tjänstepensionsföretagen. Förslaget att slopa de geografiska begränsningarna när det gäller investeringar gör det lättare för företagen att uppnå och bibehålla en väl diversifierad investeringsportfölj. Förslaget medför också att försäkringsföretag inte av hänsyn till geografiska begräsningar i regelverket behöver sälja tillgångar i samband med att de omvandlar sig till tjänstepensionsföretag. Samma positiva effekter torde också uppkomma för pensionsstiftelserna, då de geografiska begränsningarna när det gäller investeringar nu också föreslås bli slopade i tryggandelagen. För de företag som tillhandahåller kollektivavtalade tjänstepensioner kommer informationslämnande att underlättas, eftersom de företagen, till följd av den avtalsfrihet som nu föreslås, helt kan rätta sig efter vad som avtalas mellan arbetsmarknadens parter i denna del. De behöver då inte ägna resurser åt att följa såväl kollektivavtalens bestämmelser om information som motsvarande bestämmelser i lag och andra föreskrifter. För de försäkringsföretag som väljer att omvandla sig till tjänstepensionsföretag innebär förslagen att de inte behöver utarbeta helt nya modeller för informationslämnande. I stället torde de i stor utsträckning kunna behålla de etablerade modellerna, vilket torde minska kostnaderna för en omvandling. Även förslaget att tjänstepensionsföretag ska få meddela försäkringar för egenföretagare bedöms medföra positiva konsekvenser för tjänstepensionsföretagen och de försäkringsföretag som planerar att omvandla sig till tjänstepensionsföretag. De företagen kan, till följd av de förslagen, fortsätta att driva verksamhet avseende egenföretagares försäkringar. Bestånd av sådana försäkringar behöver inte avyttras till någon annan försäkringsgivare för att ett försäkringsföretag ska uppfylla förutsättningarna för att omvandlas till tjänstepensionsföretag. Företag som meddelar sådana försäkringar som hör till försäkringsklassen tilläggsförsäkringar enligt lagen om tjänstepensionsföretag torde påverkas positivt av förslagen som rör denna försäkringsklass. Det föreslås att det ska införas ett justeringsbelopp för det riskkänsliga kapitalkravet som beaktar eventuella skillnader i storleken på försäkringstekniska avsättningar mellan en beräkning enligt lagen om tjänstepensionsföretag och de regler om extern redovisning som företaget tillämpar. Detta torde medföra att de berörda företagen får möjlighet att, om de finner det lämpligt, fortsätta beräkna försäkringstekniska avsättningar på ett annat sätt i den externa redovisningen än det sätt som föreskrivs i lagen om tjänstepensionsföretag, på motsvarande sätt som de får i dag enligt försäkringsrörelselagen och lagen om årsredovisning i försäkringsföretag. Förslagen bedöms också överlag medföra positiva konsekvenser för dem som - oftast i egenskap av försäkrade - ska få ersättning ur försäkringar som meddelas av tjänstepensionsföretag. När det gäller översynen av solvensregleringen så har det säkerställts att kapitalkraven inte är för stränga. Alltför stränga kapitalkrav skulle kunna medföra en risk för att nivån för framtida pensionsutbetalningar sänks. Vidare kan förslaget om förbättrade incitament för infrastrukturinvesteringar bidra till att tjänstepensionsföretagens förmåga att generera god avkastning förbättras. Förslaget att införa avtalsfrihet för arbetsmarknadens parter när det gäller lämnande av information kommer att lämna utrymme för att bevara den ordning för informationslämnande som finns i dag på det område som omfattas av kollektivavtalsreglering. Det har inte framkommit något skäl att anta att den ordningen skulle medföra att nuvarande och framtida pensionärer inte skulle få fullgod och relevant information. Att den ordningen kan bestå får därmed anses som en positiv konsekvens av förslagen för de nuvarande och framtida pensionärerna. Förslaget att tjänstepensionsföretag ska få meddela försäkringar för egenföretagare bedöms även det vara positivt för dem som i egenskap av försäkringstagare eller försäkrade omfattas av sådana försäkringar. Dessa personer kan då behålla sitt försäkringsskydd hos ett försäkringsföretag som omvandlar sig till ett tjänstepensionsföretag. Detsamma gäller om en person som är arbetstagare (anställd), och i den egenskapen omfattas av en försäkring hos ett tjänstepensionsföretag, övergår till att vara verksam som egenföretagare. Förslagen som rör behandlingen i lagstiftningen av försäkringsklassen tilläggsförsäkringar väntas inte medföra några nämnvärda konsekvenser för dem som omfattas av sådana försäkringar. Sannolikheten ökar, om förslagen leder till lagstiftning, för att försäkringsföretag som meddelar sådana försäkringar i framtiden väljer att omvandla sig till tjänstepensionsföretag. Både försäkringsrörelselagen, det regelverk som i dag styr de företagen, och lagen om tjänstepensionsföretag, som kan styra dem i framtiden, erbjuder dock ett fullgott skydd för försäkringstagare, försäkrade och andra ersättningsberättigade. De förbättrade möjligheterna till omvandling för företag som meddelar den nu aktuella typen av försäkringar skulle också kunna medföra att fler i framtiden kommer att omfattas av en försäkring i arbetet - exempelvis en sjuk- och olycksfallsförsäkring, vilket i så fall vore en positiv konsekvens av förslagen för sådana personer. Konsekvenser för myndigheter och domstolar Konsekvenserna för myndigheter och domstolar bedöms överlag bli begränsade. Hos Finansinspektionen tillkommer inga nya typer av ärenden till följd av förslagen. Tillsynen över att de nya reglerna följs kan inte antas ta mer resurser i anspråk än motsvarande tillsyn över att nu gällande regler följs. Förslaget att tillåta tjänstepensionsföretag att meddela försäkringar för egenföretagare kan medföra att behovet minskar av att flytta bestånd av försäkringar från ett företag till ett annat. Om så blir fallet kan något färre ärenden om tillstånd att verkställa ett avtal om överlåtelse av ett försäkringsbestånd bli följden. Båda dessa effekter torde dock, om de uppkommer, bli små. Antalet mål i allmän förvaltningsdomstol kan inte förväntas öka till följd av förslagen. Inte heller i övrigt torde några nämnvärda konsekvenser uppkomma för de allmänna förvaltningsdomstolarna om förslagen genomförs. Några konsekvenser för myndigheter och domstolar utöver dem som redovisas ovan bedöms inte uppkomma. Sammantaget görs bedömningen att eventuellt ökade kostnader blir mycket begränsade och ryms inom befintliga ekonomiska ramar. Speciella informationsinsatser Regleringen för tjänstepensionsföretag kommer under de närmaste åren sannolikt inte att tillämpas av fler än högst några tiotal företag. De företagen kan förväntas noga följa arbetet med detta lagstiftningsärende. Detsamma gäller för sådana företag som inte tillämpar denna reglering men löpande följer utvecklingen av den. Några ytterligare informationsinsatser för att sprida kunskap av om förslagen i denna proposition bedöms därför inte behövas. Överensstämmelse med unionsrätten Förslagen står i överensstämmelse med unionsrätten, se bl.a. avsnitten 5 och 6. 10 Författningskommentar 10.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. 10 b § Sådana pensionsstiftelser som avses i 9 a § ska placera tillgångarna på ett sådant sätt att lämplig riskspridning uppnås. Tillgångarna ska placeras på det sätt som bäst gagnar dem som omfattas av stiftelsens ändamål och också i övrigt på ett aktsamt sätt. Pensionsstiftelsens tillgångar ska till övervägande del placeras på reglerade marknader eller motsvarande marknader utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Placeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är föremål för handel på en reglerad marknad, en MTF-plattform eller en OTF-plattform eller en motsvarande marknadsplats utanför EES ska hållas på aktsamma nivåer. Pensionsstiftelsen får beakta miljöfaktorer, sociala faktorer och företagsstyrningsfaktorer (hållbarhetsfaktorer) i sina placeringsbeslut. Paragrafen innehåller grundläggande bestämmelser om aktsamhet, bestämmelser som innebär vissa särskilda placeringsbegränsningar och en bestämmelse om att en pensionsstiftelse får ta hänsyn till hållbarhetsfaktorer. Övervägandena finns i avsnitt 4.3. I andra stycket görs ändringar i placeringsbegränsningarna som motsvarar de ändringar som görs för tjänstepensionsföretag i 6 kap. 6 § lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag. 10 e § En pensionsstiftelse som avses i 9 a § andra eller tredje stycket och som placerar medel i aktier som är upptagna till handel på en reglerad marknad och som har getts ut av ett bolag inom EES, ska anta principer för sitt aktieägarengagemang i fråga om sådana aktier. Av principerna ska det framgå hur stiftelsen integrerar aktieägarengagemanget i sin placeringsstrategi. Principerna ska beskriva hur stiftelsen 1. övervakar relevanta frågor om bolag som den placerar medel i (portföljbolag), däribland bolagens strategi, finansiella och icke-finansiella resultat och risker, kapitalstruktur, sociala och miljömässiga påverkan och bolagsstyrning, 2. för dialoger med företrädare för portföljbolag, 3. utövar rösträtt och andra rättigheter som är knutna till aktieinnehavet, 4. samarbetar med andra aktieägare, 5. kommunicerar med relevanta intressenter i portföljbolag, och 6. hanterar faktiska och potentiella intressekonflikter. Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet för en pensionsstiftelse att anta principer om aktieägarengagemang. Övervägandena finns i avsnitt 4.3. I första stycket görs en följdändring med anledning av att Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) definieras i 10 b §. 10 o § När det gäller kollektivavtalsgrundade pensionsutfästelser får avtal ingås om avvikelse från 10 l-10 n §§ i fråga om 1. vilken information som ska lämnas, och 2. när, hur och av vem informationen ska lämnas. När det gäller pensionsutfästelser som följer av en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation, får avtal enligt första stycket ingås av avtalsparterna. När det gäller andra kollektivavtalsgrundade pensionsutfästelser än sådana som anges i andra stycket, får pensionsstiftelser och arbetsgivare ingå avtal enligt första stycket med kollektivavtalsparterna. Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om avtalsfrihet vid informationslämnande. Övervägandena finns i avsnitt 5.2. Genom paragrafen införs avtalsfrihet i fråga om vilken information som ska lämnas om tjänstepension som tryggas i pensionsstiftelser. Avtalsfrihet gäller enligt första stycket för kollektivavtalsgrundade pensionsutfästelser. När det gäller sådana utfästelser får det avtalas om vilken information som ska lämnas (första stycket 1). Det får också avtalas om när, hur och av vem informationen ska lämnas (första stycket 2). Bestämmelsen är näringsrättslig och omfattar information som ska lämnas enligt lagen och enligt föreskrifter som meddelas med stöd av ett bemyndigande i lagen (10 l § tredje stycket). Avtalsfriheten omfattar i och med hänvisningen dels den information som pensionsstiftelser ska lämna (10 l §), dels den information som arbetsgivare ska lämna (10 m §). Avtalsfriheten gäller även det pensionsbesked som arbetsgivare årligen ska lämna till dem som omfattas av en pensionsutfästelse (10 m § andra stycket). Bestämmelsen ger bl.a. möjlighet att avtala om att information ska lämnas av en s.k. valcentral och i elektronisk form. Avtalsfriheten för pensionsstiftelser överensstämmer i tillämpliga delar med den avtalsfrihet för informationslämnande som gäller för försäkringsföretag (se 1 kap. 4 § Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd [FFFS 2011:39] om information som gäller försäkring och tjänstepension). För tjänstepension som tryggas av tjänstepensionsföretag, se 4 kap. 3 a § lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag och författningskommentaren till den bestämmelsen. I andra stycket finns det en bestämmelse som särskilt rör kollektivavtalsgrundade pensionsutfästelser som följer av en överenskommelse på central nivå mellan arbetsmarknadens parter. När det gäller denna typ av pensionsutfästelser får ett avtal om informationslämnande ingås av en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation, t.ex. Svenskt Näringsliv och Landsorganisationen i Sverige (LO). Bestämmelser om andra typer av kollektivavtalsgrundade pensionsutfästelser, dvs. sådana utfästelser som inte följer av en central överenskommelse, finns i tredje stycket. När det gäller sådana pensionsutfästelser får pensionsstiftelser och arbetsgivare ingå avtal med kollektivavtals-parterna. 10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige 1 kap. 6 § Med skadeförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 2 kap. 11 § försäkringsrörelselagen (2010:2043). Med livförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 2 kap. 12 § försäkringsrörelselagen. Med återförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 1 kap. 9 § försäkringsrörelselagen. Med tjänstepension förstås i denna lag sådana avtal som ett utländskt tjänstepensionsinstitut ingår med arbetsgivare och som syftar till att trygga förmåner som har samband med yrkesutövning och som 1. betalas ut i form av engångsbelopp eller periodiska utbetalningar och beror av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder, eller 2. kompletterar förmåner enligt 1 och tillhandahålls sekundärt i form av utbetalningar vid dödsfall, invaliditet eller upphörande av anställning eller i form av bidrag eller tjänster vid sjukdom, medellöshet eller dödsfall. Fjärde stycket gäller även sådana avtal om tjänstepension som tecknas för egen räkning av egenföretagare. Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta tillhör livförsäkring, om ersättningen betalas från en livförsäkring, och skadeförsäkring, om ersättningen betalas från en skadeförsäkring. Om en sådan ränta har köpts i ett livförsäkringsföretag, ska den dock i detta företag höra till livförsäkring. För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 5 kap. 2, 5 och 11 §§ samt 7 kap. 4-12 §§. Paragrafen innehåller definitioner. Ändringen genomför delvis artikel 6.1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2341 av den 14 december 2016 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut, i det följande benämnt andra tjänstepensionsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.1. Femte stycket ändras så att även sådana avtal som tecknas för egen räkning av en egenföretagare räknas som tjänstepension enligt fjärde stycket. Denna särskilda typ av avtal mellan egenföretagare och utländska tjänstepensionsinstitut har hittills inte ansetts som tjänstepension enligt lagen, vilket har framgått såväl uttryckligen av femte stycket som av definitionen av tjänstepension i fjärde stycket. I den sistnämnda definitionen har tjänstepension definierats som ett avtal som ingås med arbetsgivare, vilket inte är fallet när det gäller de försäkringar som tecknas för egen räkning av en egenföretagare. Genom ändringen utnyttjas den möjlighet som finns i andra tjänstepensionsdirektivet att betrakta pensionsavtal som egenföretagare tecknar för egen räkning som tjänstepension (artikel 6.1 b). En motsvarande ändring görs för sådan tjänstepension som tryggas av tjänstepensionsföretag (se författningskommentaren till 1 kap. 4 § lagen [2019:742] om tjänstepensionsföretag). Egenföretagare ges i och med ändringen möjlighet att för egen räkning avtala om tjänstepension med utländska tjänstepensionsinstitut. Ett sådant avtal kräver dock att det utländska tjänstepensionsinstitutet har rätt att ingå avtal om tjänstepension med egenföretagare. Vid genomförandet av det första tjänstepensionsdirektivet angavs följande. Begreppet egenföretagare är en översättning av "self-employed" i den engelska språkversionen av direktivet. Svensk lagstiftning innehåller ingen heltäckande definition av detta begrepp. Ledning för vilka som avses får därför sökas på annat håll i EG-rätten (numera EU-rätten). Där har med egenföretagare enligt en definition avsetts "alla som utför förvärvsarbete för egen räkning i enlighet med nationell lagstiftning, inklusive jordbrukare och fria yrkesutövare" och enligt en annan "all betald ekonomisk verksamhet som inte bedrivs för och under ledning av en annan person" (prop. 2004/05:165 s. 221 och 240). 10.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag 1 kap. 4 § Med tjänstepensionsförsäkring avses livförsäkring enligt 2 kap. 11 § som tecknas för en arbetstagare, har samband med yrkesutövning och där utbetalning av försäkringsbelopp (engångsbelopp eller periodiska utbetalningar) är beroende av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder samt försäkringar som meddelas som tillägg till sådana försäkringar. Med tjänstepensionsförsäkring avses också försäkring enligt första stycket som tecknas 1. av en egenföretagare för egen räkning, 2. av staten för en riksdagsledamot, 3. av staten för en nämndeman i domstol, 4. av en kommun eller en region för en förtroendevald, 5. för en förtroendevald som har utsetts att företräda en arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller har utsetts till ledamot av ett beslutande organ inom en sådan organisation, eller 6. för en person med ett uppdrag som är jämförbart med de uppdrag som avses i 2-5. Paragrafen innehåller en definition av tjänstepensionsförsäkring. Andra stycket 1 genomför delvis artikel 6.1 b i andra tjänstepensionsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitten 6.1 och 6.2. I första stycket anges de grundläggande kraven för att en försäkring ska kunna anses som en tjänstepensionsförsäkring enligt lagen. I stycket görs ett tillägg så att det särskilt anges att försäkringen ska tecknas för en arbetstagare. Ingen ändring avses i sak (jfr prop. 2004/05:165 s. 122-125 och prop. 2018/19:158 s. 197-199). Därutöver gäller att det ska röra sig om en livförsäkring enligt 2 kap. 11 §. Försäkringen ska även ha samband med yrkesutövning och utbetalning av försäkringsbelopp (engångsbelopp eller periodiska utbetalningar) ska vara beroende av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder. Det kan även röra sig om försäkringar som meddelas som tillägg till sådana livförsäkringar. I andra stycket, som är nytt, görs ett tillägg så att även försäkringar som tecknas av egenföretagare för egen räkning ska kunna anses som tjänstepensionsförsäkringar (andra stycket 1). Genom ändringen utnyttjas den möjlighet som finns i andra tjänstepensionsdirektivet att betrakta försäkringar som egenföretagare tecknar för egen räkning som tjänstepension (artikel 6.1 b). En motsvarande ändring görs för sådan tjänstepension som tryggas av utländska tjänstepensionsinstitut (se författningskommentaren till 1 kap. 6 § lagen [1998:293] om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige). Med egenföretagare avses en fysisk person som driver någon form av näringsverksamhet och inom denna har en oberoende ställning. Även för försäkringar som egenföretagare tecknar för egen räkning gäller de krav som hittills gällt för att en försäkring ska kunna anses som en tjänstepensionsförsäkring. Det ska således röra sig om en livförsäkring enligt 2 kap. 11 § som har samband med yrkesutövning och där utbetalning av försäkringsbelopp (engångsbelopp eller periodiska utbetalningar) är beroende av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder. Det kan även röra sig om en försäkring som meddelas som tillägg till en sådan försäkring. I andra stycket 2-6 förtydligas att också försäkringar för vissa särskilt angivna personkategorier kan anses som tjänstepensionsförsäkring enligt lagen. De försäkringar som avses är försäkringar som tecknas av staten för en riksdagsledamot, av staten för en nämndeman i domstol, av en kommun eller en region för en förtroendevald, för en förtroendevald som har utsetts att företräda en arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller har utsetts till ledamot av ett beslutande organ inom en sådan organisation (andra stycket 2-5). Även försäkringar för personer med ett uppdrag som är jämförbart med dessa personer kan anses som tjänstepensionsförsäkringar (andra stycket 6). Det kan t.ex. röra sig om försäkringar som tecknas av ett trossamfund eller någon annan form av organisation för en person som, utan att vara anställd, fullgör ett uppdrag inom organisationen. Också för sådana försäkringar gäller de grundläggande kraven för att en försäkring ska kunna anses som en tjänstepensionsförsäkring. För att en försäkring för en förtroendevald ska kunna anses som en tjänstepensionsförsäkring ska det röra sig om en livförsäkring enligt 2 kap. 11 § som har samband med yrkesutövning och där utbetalning av försäkringsbelopp (engångsbelopp eller periodiska utbetalningar) är beroende av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder samt försäkringar som meddelas som tillägg till sådana försäkringar. 16 § Utöver bestämmelserna i denna lag gäller lagen (2018:1219) om försäkringsdistribution för tjänstepensionsföretag. Vid tillämpningen av bestämmelserna i den lagen ska det som sägs om försäkringsföretag avse tjänstepensionsföretag. Vid tillämpningen av 9 kap. 14 § tredje stycket lagen om försäkringsdistribution, får avgiften inte vara så stor att tjänstepensionsföretaget därefter inte uppfyller kraven i 4 kap. 1 § denna lag. När det gäller lämnande av information vid distribution av kollektivavtalsgrundade tjänstepensionsförsäkringar eller gruppförsäkringar, får avtal ingås om avvikelse från första stycket och bestämmelserna i lagen om försäkringsdistribution i fråga om 1. vilken information som ska lämnas, och 2. när, hur och av vem informationen ska lämnas. När det gäller tjänstepensionsförsäkringar som följer av en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation, får avtal enligt andra stycket ingås av avtalsparterna. När det gäller andra tjänstepensionsförsäkringar än sådana som anges i tredje stycket eller gruppförsäkringar, får tjänstepensionsföretag ingå avtal enligt andra stycket med kollektivavtalsparterna eller andra som kan anses företräda de försäkrade. Paragrafen innehåller bestämmelser om tillämpningen av lagen om försäkringsdistribution för tjänstepensionsföretag. Övervägandena finns i avsnitt 5.1. I första stycket anges bl.a. att lagen om försäkringsdistribution gäller för tjänstepensionsföretag. I den lagen finns det flera bestämmelser om informationslämnande (se t.ex. 5 kap. 1-9 och 17 §§). Tjänstepensionsföretag omfattas på motsvarande sätt som försäkringsföretag av de bestämmelserna vid distribution av tjänstepensionsförsäkringar. Genom andra stycket, som är nytt, införs det avtalsfrihet när det gäller den information som tjänstepensionsföretag ska lämna vid försäkringsdistribution. Avtalsfriheten gäller vid distribution av kollektivavtalsgrundade tjänstepensionsförsäkringar och gruppförsäkringar. Vid distribution av sådana försäkringar får det avtalas om vilken information som ska lämnas (andra stycket 1). Det får också avtalas om när, hur och av vem informationen ska lämnas (andra stycket 2). Bestämmelsen är näringsrättslig och omfattar information som tjänstepensionsföretag ska lämna enligt lag och enligt föreskrifter som Finansinspektionen med stöd av bemyndigande kan meddela om försäkringsdistribution (17 §). För tjänstepensionsföretags övriga skyldigheter att lämna information, se 4 kap. 3 a § och författningskommentaren till den paragrafen. I tredje stycket, som är nytt, finns det en bestämmelse som särskilt rör kollektivavtalsgrundade tjänstepensionsförsäkringar som följer av en överenskommelse på central nivå mellan arbetsmarknadens parter. När det gäller denna typ av tjänstepensionsförsäkringar får ett avtal om informationslämnande vid försäkringsdistribution ingås av en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation. Bestämmelser om andra typer av kollektivavtalsgrundade tjänstepensionsförsäkringar, dvs. sådana tjänstepensionsförsäkringar som inte följer av en central överenskommelse eller gruppförsäkringar, finns i fjärde stycket, som är nytt. När det gäller sådana försäkringar får tjänstepensionsföretag ingå avtal om informationslämnande vid försäkringsdistribution med kollektivavtalsparterna eller andra som kan anses företräda de försäkrade. Det skulle t.ex. kunna handla om en sådan företrädare för en grupp som avses i 17 kap. 4 § och 19 kap. 4 § försäkringsavtalslagen (2005:104). 17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad tjänstepensionsföretag ska iaktta vid tillämpningen av 16 § första stycket. Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vad tjänstepensionsföretag ska iaktta när de distribuerar försäkringar. I paragrafen görs en följdändring med anledning av att det införs nya stycken i 16 §. Ingen ändring avses i sak. Bemyndigandet omfattar därmed inte den avtalsfrihet som införs för informationslämnande vid tjänstepensionsföretags distribution av kollektivavtalsgrundade försäkringar och gruppförsäkringar (16 § andra stycket). 4 kap. 3 a § När det gäller kollektivavtalsgrundade tjänstepensionsförsäkringar eller gruppförsäkringar får avtal ingås om avvikelse från 2 och 3 §§ i fråga om 1. vilken information som ska lämnas, och 2. när, hur och av vem informationen ska lämnas. När det gäller tjänstepensionsförsäkringar som följer av en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation, får avtal enligt första stycket ingås av avtalsparterna. När det gäller andra tjänstepensionsförsäkringar än sådana som anges i andra stycket eller gruppförsäkringar, får tjänstepensionsföretag ingå avtal enligt första stycket med kollektivavtalsparterna eller andra som kan anses företräda de försäkrade. Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om information vid kollektivavtalad tjänstepensionsförsäkring m.m. Övervägandena finns i avsnitt 5.1. Genom paragrafen införs avtalsfrihet när det gäller den information som ska lämnas vid tjänstepension som tryggas av tjänstepensionsföretag. Avtalsfriheten gäller enligt första stycket för kollektivavtalsgrundade tjänstepensionsförsäkringar och gruppförsäkringar. När det gäller sådana försäkringar får det avtalas om vilken information som ska lämnas (första stycket 1). Det får också avtalas om när, hur och av vem informationen ska lämnas (första stycket 2). Bestämmelsen är näringsrättslig och omfattar information som ska lämnas enligt lagen och föreskrifter som kan meddelas med stöd av bemyndigande i lagen (10 § första stycket 2). Avtalsfriheten omfattar i och med hänvisningen dels den grundläggande skyldigheten att lämna information (2 §), dels information som ska lämnas i pensionsbesked (3 §). Bestämmelsen ger bl.a. möjlighet att avtala om att information ska lämnas av en s.k. valcentral och i elektronisk form. Avtalsfriheten för tjänstepension som tryggas av tjänstepensionsföretag överensstämmer med den avtalsfrihet som gäller för försäkringsföretag (se 1 kap. 4 § Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd [FFFS 2011:39] om information som gäller försäkring och tjänstepension). För tjänstepension som tryggas av pensionsstiftelser, se 10 o § lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. och författningskommentaren till den paragrafen. För information som ska lämnas av tjänstepensionsföretag vid distribution av tjänstepensionsförsäkringar, se 1 kap. 16 § och författningskommentaren till den paragrafen. I andra stycket finns det en bestämmelse som särskilt rör kollektivavtalsgrundade tjänstepensionsförsäkringar som följer av en överenskommelse på central nivå på arbetsmarknaden. När det gäller denna typ av tjänstepensionsförsäkringar får ett avtal om informationslämnande ingås av en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation. Bestämmelser om andra typer av kollektivavtalsgrundade tjänstepensionsförsäkringar, dvs. sådana tjänstepensionsförsäkringar som inte följer av en central överenskommelse, och gruppförsäkringar finns i tredje stycket. I fråga om sådana försäkringar får tjänstepensionsföretag ingå avtal om informationslämnande med kollektivavtalsparterna eller andra som kan anses företräda de försäkrade, t.ex. en sådan företrädare för en grupp som avses i 17 och 19 kap. försäkringsavtalslagen. 6 kap. 6 § Ett tjänstepensionsföretags tillgångar ska till övervägande del investeras på reglerade marknader eller motsvarande marknader utanför EES. Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är föremål för handel på en reglerad marknad, en MTF-plattform eller en OTF-plattform eller en motsvarande marknadsplats utanför EES ska hållas på aktsamma nivåer. Paragrafen innehåller bestämmelser om investeringar på reglerade marknader och i tillgångar som inte är föremål för handel på reglerade finansmarknader. Övervägandena finns i avsnitt 4.3. En definition av vad som avses med reglerad marknad, MTF-plattform och OTF-plattform finns i 1 kap. 5 § 10. Det följer av definitionen att det med dessa uttryck avses detsamma som i 1 kap. 4 b § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Hänvisningen innebär att det bara är marknader och plattformar inom EES som omfattas av uttrycken. Ändringarna innebär att tillämpningsområdet för bestämmelserna utvidgas till att även omfatta motsvarigheter utanför EES till reglerade marknader, MTF-plattformar och OTF-plattformar. Detta innebär att genomförandet av artikel 19.1 första stycket d i andra tjänstepensionsdirektivet ändras. När det gäller vad som i detta sammanhang avses med en marknad utanför EES som motsvarar en reglerad marknad kan ledning hämtas från det som anges i artikel 13.22 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II). Denna artikel innebär att en finansiell marknad i tredjeland räknas som en reglerad marknad om den uppfyller krav som är jämförbara med kraven i lagen om värdepappersmarknaden. De finansiella instrument som omsätts ska också ha en kvalitet som är jämförbar med kvaliteten hos de instrument som omsätts på reglerade marknader i Sverige. Att ledning kan hämtas från denna artikel torde överensstämma med det som gäller enligt motsvarande investeringsbegränsning för försäkringsföretag i 6 kap. 6 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) (se prop. 2015/16:9 s. 579). 7 kap. 1 § Ett tjänstepensionsföretag ska vid varje tidpunkt, utöver tillgångar som krävs för skuldtäckning enligt 6 kap. 12 §, ha en tillräcklig kapitalbas. Kapitalbasen ska minst uppgå till det riskkänsliga kapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 1-6 a §§. Kapitalbasen ska dock aldrig vara mindre än det högsta av minimikapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 7-12 §§ eller garantibeloppet enligt 8 kap. 13 och 14 §§. Paragrafen innehåller grundläggande bestämmelser om tjänstepensionsföretags kapitalbas. Övervägandena finns i avsnitt 7.3. Ändringen i andra stycket är en följdändring med anledning av att det införs en ny paragraf, 8 kap. 6 a §. 2 § Kapitalbasen får omfatta följande poster: 1. inbetalt aktiekapital, garantikapital eller verksamhetskapital, 2. konsolideringsfond, 3. övrigt eget kapital, och 4. säkerhetsreserv och andra obeskattade reserver. Paragrafen innehåller en bestämmelse om vilka poster som tjänstepensionsföretags kapitalbas får omfatta utan att det krävs särskilt tillstånd från Finansinspektionen enligt 3 §. Övervägandena finns i avsnitt 7.2. I punkt 4 görs ett tillägg som förtydligar att ett tjänstepensionsföretags säkerhetsreserv får ingå i kapitalbasen som en obeskattad reserv. Med säkerhetsreserv avses detsamma som i 39 kap. 8 § inkomstskattelagen (1999:1229), dvs. en reserv för att täcka sådana förluster i försäkringsrörelsen som beror på slumpmässiga eller i övrigt svårbedömbara faktorer till den del reserven inte överstiger vad som behövs för en tillfredsställande konsolidering. 8 kap. 2 § Det riskkänsliga kapitalkravet ska beräknas genom en justerad sammanläggning av kapitalkraven för marknadsrisk enligt 3 § och försäkringsrisk enligt 4 § med tillägg av kapitalkravet för operativ risk enligt 5 §. Det riskkänsliga kapitalkravet ska därefter minskas med 1. ett justeringsbelopp enligt 6 §, och 2. ett justeringsbelopp enligt 6 a §. Paragrafen innehåller en bestämmelse om den grundläggande beräkningsmetoden för det riskkänsliga kapitalkravet, dvs. hur det riskkänsliga kapitalkravet ska läggas samman. Övervägandena finns i avsnitt 7.3. Det införs en punktuppställning och i punkt 2 anges att det riskkänsliga kapitalkravet ska minskas med ett justeringsbelopp enligt den nya 6 a §. 3 § Kapitalkravet för marknadsrisk ska beräknas genom en justerad sammanläggning av kapitalkraven för 1. ränterisk, 2. aktiekursrisk, 3. fastighetsprisrisk, 4. ränteskillnadsrisk, 5. valutakursrisk, 6. koncentrationsrisk, och 7. risk som hänför sig till infrastrukturinvesteringar som medför en begränsad investeringsrisk och som uppfyller grundläggande krav på miljömässig hållbarhet (godkända infrastrukturinvesteringar). Paragrafen innehåller en bestämmelse om hur kapitalkravet för marknadsrisk ska beräknas. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. I paragrafen införs en ny punkt, punkt 7, som innebär att kapitalkravet för risk som hänför sig till godkända infrastrukturinvesteringar ska ingå vid den justerade sammanläggning som sker vid beräkningen av kapitalkravet för marknadsrisk. I likhet med det som gäller för försäkringsföretag och för tjänstepensionsföretag enligt Finansinspektionens föreskrifter, benämns de investeringar som ingår i undergruppen godkända infrastrukturinvesteringar. I punkten finns en definition av godkända infrastrukturinvesteringar. Med detta uttryck avses infrastrukturinvesteringar som medför en begränsad investeringsrisk och som uppfyller grundläggande krav på miljömässig hållbarhet. Med infrastruktur avses i detta sammanhang sådana tillgångar, strukturer, anläggningar, system eller nätverk som avses i artikel 1.55 a i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 av den 10 oktober 2014 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG om upptagande och utövande av försäkringsverksamhet (Solvens II). Det innebär att det är investeringar i tillgångar som tillhandahåller eller stödjer viktiga offentliga tjänster som ingår i den nya undergruppen. De investeringar som ingår i undergruppen medför även en begränsad investeringsrisk, vilket motsvarar de krav på detta som finns i dag i föreskrifter på lägre nivå än lag (7 kap. Finansinspektionens föreskrifter och allmänna råd [FFFS 2019:21] om tjänstepensionsföretag). Vidare ska de aktuella investeringarna uppfylla grundläggande krav på miljömässig hållbarhet som innebär att de inte är skadliga ur ett hållbarhetsperspektiv. I 3 a § finns en bestämmelse om att samhällsintresset av att godkända infrastrukturinvesteringar kommer till stånd ska beaktas när kapitalkravet beräknas. I 16 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om bl.a. beräkningen av den del av det riskkänsliga kapitalkravet som avser marknadsrisk. Genom bemyndigandet kan föreskrifter meddelas om bl.a. de närmare kriterierna för att investeringar ska uppfylla det som anges i definitionen i andra stycket om att investeringarna medför en begränsad investeringsrisk och uppfyller grundläggande krav på miljömässig hållbarhet. 3 a § Samhällsintresset av att godkända infrastrukturinvesteringar kommer till stånd ska beaktas vid beräkningen av det kapitalkrav som avses i 3 § 7. Paragrafen, som är ny, innehåller en bestämmelse om beräkningen av kapitalkravet för godkända infrastrukturinvesteringar. Övervägandena finns i avsnitt 4.2. Av 3 § 7 följer att kapitalkravet för risk som hänför sig till godkända infrastrukturinvesteringar ska ingå vid den justerade sammanläggning som sker vid beräkningen av kapitalkravet för marknadsrisk. Enligt denna paragraf ska samhällsintresset beaktas av att godkända infrastrukturinvesteringar kommer till stånd när kapitalkravet beräknas för undergruppen. Skyddsnivån för det riskkänsliga kapitalkravet har grundläggande betydelse för hur det riskkänsliga kapitalkravet är utformat (1 § första stycket). Skyddsnivån ska beaktas även vid beräkningen av var och en av de risker som ingår i det riskkänsliga kapitalkravet. Detta gäller också för godkända infrastrukturinvesteringar, men enligt denna paragraf ska även det angivna samhällsintresset vägas in när kapitalkravet för godkända infrastrukturinvesteringar bestäms. I 16 § 1 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om bl.a. beräkningen av den del av det riskkänsliga kapitalkravet som avser marknadsrisk. Genom bemyndigandet kan föreskrifter meddelas som bl.a. konkretiserar hur det angivna samhällsintresset ska beaktas vid beräkningen. 6 § Justeringsbeloppet enligt 2 § 1 ska motsvara den minskning av tjänstepensionsföretagets oförutsedda förluster som beror på 1. att företagets åtaganden gentemot försäkringstagarna, de försäkrade eller andra ersättningsberättigade minskar till följd av villkoren i försäkringsavtalet, 2. att företagets uppskjutna skatt förändras, eller 3. en kombination av 1 och 2. Paragrafen innehåller bestämmelser om beräkningen av det första justeringsbelopp som enligt 2 § 1 kan minska det sammanlagda riskkänsliga kapitalkravet. Övervägandena finns i avsnitt 7.3. I inledningen av paragrafen görs en följdändring med anledning av att det införs ytterligare ett justeringsbelopp (se 2 och 6 a §§). 6 a § Justeringsbeloppet enligt 2 § 2 ska motsvara den skillnad som uppstår om de försäkringstekniska avsättningarna för försäkringar enligt 2 kap. 11 § klass I b (tilläggsförsäkringar) uppgår till ett lägre belopp enligt 5 kap. 2 § än enligt de regler för extern redovisning som tjänstepensionsföretaget tillämpar. Paragrafen, som är ny, innehåller en bestämmelse om beräkningen av det andra justeringsbelopp som enligt 2 § 2 kan minska det sammanlagda riskkänsliga kapitalkravet. Övervägandena finns i avsnitt 7.3. Värderingen av posterna i kapitalbasen för tjänstepensionsföretag följer värderingsreglerna i lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag. Detta gäller även för beräkningen av de försäkringstekniska avsättningarna. De regler för extern redovisning som tjänstepensionsföretaget tillämpar påverkar storleken på det kapital som får ingå i kapitalbasen enligt 7 kap. 2 §. Värderingen kan i vissa fall avvika från resultatet av den beräkning av de försäkringstekniska avsättningarna som företaget gör med tillämpning av 5 kap. 2 §, som reglerar hur de försäkringstekniska avsättningarna ska värderas för solvensändamål. En avvikelse kan bl.a. uppstå om ett företag väljer att använda andra antaganden vid värderingen i den externa redovisningen än de som ska tillämpas vid beräkningen enligt 5 kap. 2 §. Paragrafen innebär att justeringsbeloppet ska motsvara den skillnad som uppstår om de försäkringstekniska avsättningarna uppgår till ett lägre belopp enligt 5 kap. 2 § än enligt de regler för extern redovisning som tjänstepensionsföretaget tillämpar. Detta gäller för försäkringsklassen tilläggsförsäkringar (2 kap. 11 § klass I b). Genom justeringen kan ett tjänstepensionsföretag i fråga om sådana försäkringar kompensera den minskning av kapitalbasen som följer av den högre värderingen i årsredovisningen med en motsvarande minskning av det riskkänsliga kapitalkravet. I en omvänd situation, dvs. om de försäkringstekniska avsättningarna uppgår till ett högre belopp enligt 5 kap. 2 § än enligt de regler för extern redovisning som tjänstepensionsföretaget tillämpar, ska avräkning ske från kapitalbasen enligt 7 kap. 7 §. 16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. beräkningen av det riskkänsliga kapitalkravet enligt 2-6 a §§, och 2. villkoren för nedsättning av garantibeloppet enligt 14 §. Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om beräkningen av det riskkänsliga kapitalkravet och villkoren för nedsättning av garantibeloppet. Övervägandena finns i avsnitt 7.3. Ändringen i punkt 1 innebär att bemyndigandet utvidgas till att omfatta bestämmelsen i den nya 6 a § om beräkningen av justeringsbeloppet enligt 2 § 2. Genom bemyndigandet kan föreskrifter även meddelas om vad som avses med en godkänd infrastrukturinvestering enligt 3 § 7 och om hur samhällsintresset ska beaktas vid kapitalkravsberäkningen enligt 3 a §. 14 kap. 12 § Finansinspektionen får besluta om ett tillägg till det riskkänsliga kapitalkravet (kapitaltillägg) för ett tjänstepensionsföretag, om 1. företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 a §§, eller 2. företagets företagsstyrningssystem avviker väsentligt från kraven i 9 kap. 1 §, samtidigt som avvikelserna medför att företaget inte kan garantera en korrekt identifiering, mätning, övervakning, hantering och rapportering av de risker som företaget exponeras för eller kan komma att bli exponerat för och det är osannolikt att bristerna kan åtgärdas inom skälig tid. Paragrafen innehåller bestämmelser om befogenhet för Finansinspektionen att besluta om ett tillägg till det riskkänsliga kapitalkravet för ett tjänstepensionsföretag (kapitaltillägg). Övervägandena finns i avsnitt 7.3. I punkt 1 görs en följdändring med anledning av att det införs en ny paragraf, 8 kap. 6 a §. 14 § Efter ett beslut om kapitaltillägg ska tjänstepensionsföretagets riskkänsliga kapitalkrav utgöras av summan av kapitaltillägget och det riskkänsliga kapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 1-6 a §§. Paragrafen reglerar ett tjänstepensionsföretags riskkänsliga kapitalkrav efter beslut om kapitaltillägg. Övervägandena finns i avsnitt 7.3. I paragrafen görs en följdändring med anledning av att det införs en ny paragraf, 8 kap. 6 a §. 15 kap. 5 § Om ett tjänstepensionsföretag inte uppfyller det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 a §§, i förekommande fall efter beslut om kapitaltillägg enligt 14 kap., ska företaget inom två månader från det att bristen upptäcktes 1. upprätta en åtgärdsplan för att åter uppfylla det riskkänsliga kapitalkravet inom högst tolv månader från samma tidpunkt, och 2. överlämna planen till Finansinspektionen. Om ett tjänstepensionsföretag inte fullgör sina skyldigheter enligt första stycket, får inspektionen förelägga företaget att fullgöra skyldigheterna. Ett tjänstepensionsföretag ska vidta de åtgärder som anges i åtgärdsplanen. Paragrafen innehåller bestämmelser om hur ett tjänstepensionsföretag ska agera om företaget inte uppfyller det riskkänsliga kapitalkravet. Övervägandena finns i avsnitt 7.3. I första stycket görs en följdändring med anledning av att det införs en ny paragraf, 8 kap. 6 a §. 10 § Finansinspektionen får begränsa ett tjänstepensionsföretags förfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige, om 1. företaget inte följer gällande bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar, 2. företaget inte uppfyller det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 a §§, i förekommande fall efter beslut om kapitaltillägg enligt 14 kap., och det finns särskilda omständigheter som ger anledning att befara att företagets finansiella ställning kommer att försämras ytterligare, 3. företaget inte uppfyller minimikapitalkravet enligt 8 kap. 7-12 §§ eller garantibeloppet enligt 8 kap. 13 §, eller 4. det vid beslut om återkallelse av företagets tillstånd bedöms vara nödvändigt för att skydda de intressen som försäkringstagarna, de försäkrade och andra ersättningsberättigade har. Finansinspektionen får besluta hur tjänstepensionsverksamheten ska drivas efter ett beslut enligt första stycket. Paragrafen innehåller bestämmelser om att Finansinspektionen får begränsa ett tjänstepensionsföretags rätt att förfoga över sina tillgångar och förbjuda ett tjänstepensionsföretag att förfoga över sina tillgångar i Sverige. Övervägandena finns i avsnitt 7.3. I första stycket 2 görs en följdändring med anledning av att det införs en ny paragraf, 8 kap. 6 a §. 13 § Finansinspektionen får återkalla ett tjänstepensionsföretags tillstånd, om företaget 1. inte längre uppfyller kraven för tillstånd, 2. inte inom ett år från det tillstånd gavs har börjat driva sådan verksamhet som tillståndet avser, 3. under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit tjänstepensionsverksamhet, 4. inte inom två månader från det att bristen i fråga om uppfyllelse av det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 a §§, i förekommande fall efter beslut om kapitaltillägg enligt 14 kap., konstaterades har upprättat en åtgärdsplan enligt 5 § och överlämnat den till Finansinspektionen, 5. inte inom de tidsfrister som anges i 5-7 §§ har vidtagit sådana åtgärder för att åter uppfylla det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 a §§, i förekommande fall efter beslut om kapitaltillägg enligt 14 kap., som finns angivna i en åtgärdsplan med eventuella ändringar till följd av ett föreläggande enligt 6 §, eller 6. i annat fall allvarligt åsidosätter bestämmelser som gäller för företagets verksamhet. I stället för att återkalla tillståndet får Finansinspektionen meddela en varning, om det är tillräckligt. Paragrafen innehåller en uppräkning av situationer när Finansinspektionen får återkalla ett tjänstepensionsföretags tillstånd. Övervägandena finns i avsnitt 7.3. I första stycket 4 och 5 görs följdändringar med anledning av att det införs en ny paragraf, 8 kap. 6 a §. 16 kap. 22 § När ett tjänstepensionsföretag är dotterföretag till ett företag som skulle vara ett försäkringsholdingföretag om tjänstepensionsföretaget var ett försäkringsföretag eller till ett blandat finansiellt holdingföretag, ska beräkningen av gruppsolvens göras med hänsyn även till det moderföretaget. Beräkningen ska göras enligt 15-17 och 20 §§. Vid beräkningen enligt första stycket ska moderföretaget hanteras som ett tjänstepensionsföretag som omfattas av 1. bestämmelserna om riskkänsligt kapitalkrav i 8 kap. 1-6 a §§, och 2. villkor enligt 7 kap. 2-7 §§ för att poster ska få ingå i kapitalbasen. Paragrafen innehåller bestämmelser om gruppsolvens för tjänstepensionsföretag som är dotterföretag till vissa typer av företag. Övervägandena finns i avsnitt 7.3. I andra stycket 1 görs en följdändring med anledning av att det införs en ny paragraf, 8 kap. 6 a §. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2021. 2. För investeringar som ett företag har gjort före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter om beräkning av kapitalkravet för marknadsrisk, om det leder till ett lägre kapitalkrav. Av ikraftträdandebestämmelsen i punkt 1 följer att lagen träder i kraft den 1 maj 2021. Övervägandena finns i avsnitt 8. Punkt 2 innehåller en övergångsbestämmelse som innebär att äldre föreskrifter om beräkning av kapitalkrav i vissa fall gäller för investeringar som gjorts före den 1 maj 2021. Övervägandena finns i avsnitt 8. Bestämmelsen reglerar tillämpningen av de föreskrifter om beräkning av kapitalkrav för marknadsrisk som ändras i 8 kap. 3 § och i den nya 8 kap. 3 a §. För en investering som företaget har gjort före ikraftträdandet, beräknas kapitalkravet för marknadsrisk utan hänsyn till dessa ändringar om detta leder till ett lägre kapitalkrav. Detta har betydelse om de nya kraven på miljömässig hållbarhet i 8 kap. 3 § 7 medför att en befintlig investering får ett högre kapitalkrav. Övergångsbestämmelsen omfattar både investeringar som företaget gjort efter att det fått tillstånd att driva verksamhet som tjänstepensionsföretag och investeringar som ett företag gjort före omvandlingen till tjänstepensionsföretag. Den omfattar även indirekta investeringar som tjänstepensionsföretaget inte har kontroll över, t.ex. via fonder som i sin tur investerar i infrastrukturtillgångar. Om förvaltaren av en sådan indirekt investering justerar sitt innehav eller gör en ny infrastrukturinvestering, innebär det inte att ett tjänstepensionsföretag som har medel placerade hos förvaltaren ska anses ha gjort en ny investering vid tillämpning av övergångsbestämmelsen. Äldre föreskrifter fortsätter i ett sådant fall att gälla ifall detta leder till lägre kapitalkrav. Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2341 av den 14 december 2016 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut 49 sidor Sammanfattning av promemorian Riksdagen har lämnat fyra tillkännagivanden till regeringen i samband med sin behandling av regeringens förslag till ny reglering för tjänstepensionsföretag (se prop. 2018/19:158, bet. 2019/20:FiU12, rskr. 2019/20:27). Tillkännagivandena rör solvens inklusive kapitalkrav, information, egenföretagares försäkringar och regleringen för försäkringsklassen tilläggsförsäkringar. Enligt riksdagens första tillkännagivande bör regeringen skyndsamt återkomma med ytterligare förslag när det gäller solvensregleringen för tjänstepensionsföretag. Enligt det andra tillkännagivandet bör regeringen skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag till lagbestämmelser så att det införs avtalsfrihet för kollektivavtalsparterna i fråga om information till företag och anställda om tjänstepensioner. I det tredje tillkännagivandet anges att regeringen skyndsamt bör utreda möjligheten att använda optionen i andra tjänstepensionsdirektivet (artikel 6.1 b) att räkna egenföretagares försäkringar som tjänstepensionsförsäkringar och återkomma till riksdagen i frågan. Slutligen anges i det fjärde tillkännagivandet att regeringen skyndsamt bör ytterligare analysera frågan om behandlingen av försäkringsklassen tilläggsförsäkringar i regelverket så att företag som meddelar sådana försäkringar inte i praktiken utestängs från tillträde till regleringen för tjänstepensionsföretag, och återkomma till riksdagen i denna fråga. Förslagen i denna promemoria är föranledda av de nämnda tillkännagivandena och avses innehålla de lagförslag som behövs med anledning av dem. När det gäller information föreslås därutöver en ändring i lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m. Den lagändringen avses ge kollektivavtalsparterna samma avtalsfrihet när det gäller lämnande av information vid tryggande av tjänstepension genom överföring till pensionsstiftelse som vid tryggande genom tjänstepensionsförsäkring. När det gäller försäkringar som tecknas av en kommun eller en region för en förtroendevald föreslås också ett förtydligande i lagen om tjänstepensionsföretag att sådana försäkringar räknas som tjänstepensionsförsäkringar. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 december 2020. Promemorians lagförslag Förslag till lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. Härigenom föreskrivs att det i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. ska införas en ny paragraf, 10 o §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 o § När det gäller kollektivavtalsgrundade pensionsutfästelser som följer av en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation får avtalsparterna, i stället för det som anges i 10 l-10 n §§, avtala om 1. vilken information som ska lämnas, och 2. när, hur och av vem informationen ska lämnas. Denna lag träder i kraft den 1 december 2020. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige ska ha följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2019/20:138 Föreslagen lydelse 1 kap. 6 § Med skadeförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 2 kap. 11 § försäkringsrörelselagen (2010:2043). Med livförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 2 kap. 12 § försäkringsrörelselagen. Med återförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 1 kap. 9 § försäkringsrörelselagen. Med tjänstepension förstås i denna lag sådana avtal som ett utländskt tjänstepensionsinstitut ingår med arbetsgivare och som syftar till att trygga förmåner som har samband med yrkesutövning och som 1. betalas ut i form av engångsbelopp eller periodiska utbetalningar och beror av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder, eller 2. kompletterar förmåner enligt 1 och tillhandahålls sekundärt i form av utbetalningar vid dödsfall, invaliditet eller upphörande av anställning eller i form av bidrag eller tjänster vid sjukdom, medellöshet eller dödsfall. Fjärde stycket gäller inte sådana avtal om tjänstepension som tecknas för egen räkning av egenföretagare. Fjärde stycket gäller även sådana avtal om tjänstepension som tecknas för egen räkning av egenföretagare. Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta tillhör livförsäkring, om ersättningen betalas från en livförsäkring, och skadeförsäkring, om ersättningen betalas från en skadeförsäkring. Om en sådan ränta har köpts i ett livförsäkringsföretag, ska den dock i detta företag höra till livförsäkring. För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 5 kap. 2, 5 och 11 §§ samt 7 kap. 4-12 §§. Denna lag träder i kraft den 1 december 2020. Förslag till lag om ändring i lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag dels att 1 kap. 4, 16 och 17 §§, 6 kap. 6 §, 7 kap. 2 § och 8 kap. 2, 3, 6 och 16 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 4 kap. 3 a § och 8 kap. 3 a och 6 a §§, och närmast före 4 kap. 3 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 4 § Med tjänstepensionsförsäkring avses livförsäkring enligt 2 kap. 11 § som har samband med yrkesutövning och där utbetalning av försäkringsbelopp (engångsbelopp eller periodiska utbetalningar) är beroende av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder samt försäkringar som meddelas som tillägg till sådana försäkringar. Med tjänstepensionsförsäkring avses även försäkring enligt första stycket som tecknas 1. för egen räkning av en egenföretagare, eller 2. av en kommun eller en region för en förtroendevald. 16 § Utöver bestämmelserna i denna lag gäller lagen (2018:1219) om försäkringsdistribution för tjänstepensionsföretag. Vid tillämpningen av bestämmelserna i den lagen ska det som sägs om försäkringsföretag avse tjänstepensionsföretag. Vid tillämpningen av 9 kap. 14 § tredje stycket lagen om försäkringsdistribution, får avgiften inte vara så stor att tjänstepensionsföretaget därefter inte uppfyller kraven i 4 kap. 1 § denna lag. När det gäller kollektivavtals-grundade tjänstepensionsförsäkringar som följer en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation får avtalsparterna, när det gäller lämnande av information i samband med distribution av sådana försäkringar, i stället för det som följer av första stycket och bestämmelserna i lagen om försäkringsdistribution, avtala om 1. vilken information som ska lämnas, och 2. när, hur och av vem informationen ska lämnas. 17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad tjänstepensionsföretag ska iaktta vid tillämpningen av 16 §. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad tjänstepensionsföretag ska iaktta vid tillämpningen av 16 § första stycket. 4 kap. Information vid kollektivavtalad tjänstepensionsförsäkring 3 a § När det gäller kollektivavtalsgrundade tjänstepensionsförsäkringar som följer en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation får avtalsparterna, i stället för det som anges i 2 och 3 §§, avtala om 1. vilken information som ska lämnas, och 2 när, hur och av vem informationen ska lämnas. 6 kap. 6 § Ett tjänstepensionsföretags tillgångar ska till övervägande del investeras på reglerade marknader. Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är föremål för handel på en reglerad marknad, en MTF-plattform eller en OTF-plattform ska hållas på aktsamma nivåer. Ett tjänstepensionsföretags tillgångar ska till övervägande del investeras på reglerade marknader eller motsvarande marknader utanför EES. Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är föremål för handel på en reglerad marknad, en MTF-plattform eller en OTF-plattform eller motsvarande marknadsplatser utanför EES ska hållas på aktsamma nivåer. 7 kap. 2 § Kapitalbasen får omfatta följande poster: 1. inbetalt aktiekapital, garantikapital eller verksamhetskapital, 2. konsolideringsfond, 3. övrigt eget kapital, och 4. obeskattade reserver. 4. säkerhetsreserv och andra obeskattade reserver. 8 kap. 2 § Det riskkänsliga kapitalkravet ska beräknas genom en justerad sammanläggning av kapitalkraven för marknadsrisk enligt 3 § och försäkringsrisk enligt 4 § med tillägg av kapitalkravet för operativ risk enligt 5 §. Det riskkänsliga kapitalkravet ska därefter minskas med ett justeringsbelopp enligt 6 §. Det riskkänsliga kapitalkravet ska beräknas genom en justerad sammanläggning av kapitalkraven för marknadsrisk enligt 3 § och försäkringsrisk enligt 4 § med tillägg av kapitalkravet för operativ risk enligt 5 §. Det riskkänsliga kapitalkravet ska därefter minskas med 1. ett justeringsbelopp enligt 6 §, och 2. ett justeringsbelopp enligt 6 a §. 3 § Kapitalkravet för marknadsrisk ska beräknas genom en justerad sammanläggning av kapitalkraven för 1. ränterisk, 2. aktiekursrisk, 3. fastighetsprisrisk, 4. ränteskillnadsrisk, 5. valutakursrisk, och 6. koncentrationsrisk. 5. valutakursrisk, 6. koncentrationsrisk, och 7. risk som hänför sig till godkända infrastrukturinvesteringar. 3 a § Samhällsintresset av att miljömässigt hållbara investeringar kommer till stånd ska beaktas vid beräkningen av kapitalkravet för godkända infrastrukturinvesteringar. 6 § Justeringsbeloppet enligt 2 § ska motsvara den minskning av tjänstepensionsföretagets oförutsedda förluster som beror på Justeringsbeloppet enligt 2 § 1 ska motsvara den minskning av tjänstepensionsföretagets oförutsedda förluster som beror på 1. att företagets åtaganden gentemot försäkringstagarna, de försäkrade eller andra ersättningsberättigade minskar till följd av villkoren i försäkringsavtalet, 2. att företagets uppskjutna skatt förändras, eller 3. en kombination av 1 och 2. 6 a § Justeringsbeloppet enligt 2 § 2 ska motsvara den skillnad som uppstår om de försäkringstekniska avsättningarna för försäkringar enligt 2 kap. 11 § klass I b (tilläggsförsäkring) uppgår till ett lägre belopp enligt 5 kap. 2 § än enligt de regler för extern redovisning som tjänstepensionsföretaget tillämpar. 16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. beräkningen av det riskkänsliga kapitalkravet enligt 2-6 §§, och 1. beräkningen av det riskkänsliga kapitalkravet enligt 2-6 a §§, och 2. villkoren för nedsättning av garantibeloppet enligt 14 §. Denna lag träder i kraft den 1 december 2020. Förteckning över remissinstanserna Följande remissinstanser har kommit in med yttranden: Arbetsgivarverket, Bokföringsnämnden, Bolagsverket, FAR, Finansförbundet, Finansinspektionen, Fondbolagens förening, Företagarna, Förhandlings- och samverkansrådet PTK, Försäkringsbolaget PRI Pensionsgaranti, ömsesidigt, Förvaltningsrätten i Stockholm, Göteborgs kommun, Hallstahammars kommun, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Kammarrätten i Stockholm, Kommerskollegium, Konkurrensverket, Konsumentverket, Kronofogdemyndigheten, Landsorganisationen i Sverige (LO), Linköpings kommun, Ljusnarsbergs kommun, Malmö kommun, Osby kommun, Pensionsmyndigheten, Regelrådet, Region Norrbotten, Region Stockholm, Region Värmland, Revisorsinspektionen, Riksgäldskontoret, Skatteverket, Statens tjänstepensionsverk, Svensk Försäkring, Svenska Aktuarieföreningen, Svenska försäkringsförmedlares förening (SFM), Svenska Pensionsstiftelsers Förening (SPFA), Svenskt Näringsliv, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Akademikers Centralorganisation (Saco), Sveriges Kommuner och Regioner, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Tjänstepensionsförbundet och Trelleborgs kommun. Därutöver har yttrande inkommit från Advokatfirma Dahlgren & Partners och Offentliganställdas förhandlingsråd (OFR). Följande remissinstanser har inte svarat eller angett att de avstår från att lämna synpunkter: Alingsås kommun, Bodens kommun, Båstads kommun, Finansbolagens förening, Försäkringsjuridiska föreningen, Huddinge kommun, Hudiksvalls kommun, Håbo kommun, Jokkmokks kommun, Kiruna kommun, Länsstyrelsen i Stockholms län, Malå kommun, Munkfors kommun, Nyköpings kommun, Näringslivets regelnämnd NNR, Region Kronoberg, Riksdagens ombudsmän, Smedjebackens kommun, Stockholms kommun, Storumans kommun, Svensk Värdepappersmarknad, Svenska Bankföreningen, Svenska Kommunalarbetarförbundet, Sveriges riksbank, Tanums kommun, Timrå kommun, Tranås kommun, Uddevalla kommun, Umeå kommun, Vimmerby kommun, Vänersborgs kommun, Västra Götalandsregionen, Ydre kommun och Östersunds kommun. Lagrådsremissens lagförslag Regeringen har följande förslag till lagtext. Förslag till lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. dels att 10 b och 10 e §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 10 o §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 b § Sådana pensionsstiftelser som avses i 9 a § ska placera tillgångarna på ett sådant sätt att lämplig riskspridning uppnås. Tillgångarna ska placeras på det sätt som bäst gagnar dem som omfattas av stiftelsens ändamål och också i övrigt på ett aktsamt sätt. Pensionsstiftelsens tillgångar ska till övervägande del placeras på reglerade marknader. Placeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är föremål för handel på en reglerad marknad, en MTF-plattform eller en OTF-plattform ska hållas på aktsamma nivåer. Pensionsstiftelsens tillgångar ska till övervägande del placeras på reglerade marknader eller motsvarande marknader utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Placeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är föremål för handel på en reglerad marknad, en MTF-plattform eller en OTF-plattform eller en motsvarande marknadsplats utanför EES ska hållas på aktsamma nivåer. Pensionsstiftelsen får beakta miljöfaktorer, sociala faktorer och företagsstyrningsfaktorer (hållbarhetsfaktorer) i sina placeringsbeslut. 10 e § En pensionsstiftelse som avses i 9 a § andra eller tredje stycket och som placerar medel i aktier som är upptagna till handel på en reglerad marknad och som har getts ut av ett bolag inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), ska anta principer för sitt aktieägarengagemang i fråga om sådana aktier. Av principerna ska det framgå hur stiftelsen integrerar aktieägarengagemanget i sin placeringsstrategi. En pensionsstiftelse som avses i 9 a § andra eller tredje stycket och som placerar medel i aktier som är upptagna till handel på en reglerad marknad och som har getts ut av ett bolag inom EES, ska anta principer för sitt aktieägarengagemang i fråga om sådana aktier. Av principerna ska det framgå hur stiftelsen integrerar aktieägarengagemanget i sin placeringsstrategi. Principerna ska beskriva hur stiftelsen 1. övervakar relevanta frågor om bolag som den placerar medel i (portföljbolag), däribland bolagens strategi, finansiella och icke-finansiella resultat och risker, kapitalstruktur, sociala och miljömässiga påverkan och bolagsstyrning, 2. för dialoger med företrädare för portföljbolag, 3. utövar rösträtt och andra rättigheter som är knutna till aktieinnehavet, 4. samarbetar med andra aktieägare, 5. kommunicerar med relevanta intressenter i portföljbolag, och 6. hanterar faktiska och potentiella intressekonflikter. 10 o § I stället för det som anges i 10 l-10 n §§ får, i fråga om kollektivavtalsgrundade pensionsutfästelser, avtal ingås om 1. vilken information som ska lämnas, och 2. när, hur och av vem informationen ska lämnas. När det gäller pensionsutfästelser som följer av en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation, får avtal enligt första stycket ingås av avtalsparterna. När det gäller andra kollektivavtalsgrundade pensionsutfästelser än sådana som anges i andra stycket, får pensionsstiftelser och arbetsgivare ingå avtal enligt första stycket med kollektivavtalsparterna. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2021. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 § lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 6 § Med skadeförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 2 kap. 11 § försäkringsrörelselagen (2010:2043). Med livförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 2 kap. 12 § försäkringsrörelselagen. Med återförsäkring förstås i denna lag sådan försäkring som avses i 1 kap. 9 § försäkringsrörelselagen. Med tjänstepension förstås i denna lag sådana avtal som ett utländskt tjänstepensionsinstitut ingår med arbetsgivare och som syftar till att trygga förmåner som har samband med yrkesutövning och som 1. betalas ut i form av engångsbelopp eller periodiska utbetalningar och beror av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder, eller 2. kompletterar förmåner enligt 1 och tillhandahålls sekundärt i form av utbetalningar vid dödsfall, invaliditet eller upphörande av anställning eller i form av bidrag eller tjänster vid sjukdom, medellöshet eller dödsfall. Fjärde stycket gäller inte sådana avtal om tjänstepension som tecknas för egen räkning av egenföretagare. Fjärde stycket gäller även sådana avtal om tjänstepension som tecknas för egen räkning av egenföretagare. Ersättning som betalas i form av livränta eller sjukränta tillhör livförsäkring, om ersättningen betalas från en livförsäkring, och skadeförsäkring, om ersättningen betalas från en skadeförsäkring. Om en sådan ränta har köpts i ett livförsäkringsföretag, ska den dock i detta företag höra till livförsäkring. För sådan livränta eller sjukränta som tillhör skadeförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 5 kap. 2, 5 och 11 §§ samt 7 kap. 4-12 §§. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2021. Förslag till lag om ändring i lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag dels att 1 kap. 4, 16 och 17 §§, 6 kap. 6 §, 7 kap. 1 och 2 §§, 8 kap. 2, 3, 6 och 16 §§, 14 kap. 12 och 14 §§, 15 kap. 5, 10 och 13 §§ och 16 kap. 22 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 4 kap. 3 a § och 8 kap. 3 a och 6 a §§, och närmast före 4 kap. 3 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 4 § Med tjänstepensionsförsäkring avses livförsäkring enligt 2 kap. 11 § som har samband med yrkesutövning och där utbetalning av försäkringsbelopp (engångsbelopp eller periodiska utbetalningar) är beroende av att en eller flera personer uppnår eller förväntas uppnå en viss ålder samt försäkringar som meddelas som tillägg till sådana försäkringar. Med tjänstepensionsförsäkring avses också försäkring enligt första stycket som tecknas 1. för egen räkning av en egenföretagare, 2. av staten för en riksdagsledamot, 3. av staten för en nämndeman i domstol, 4. av en kommun eller en region för en förtroendevald, 5. för en förtroendevald som har utsetts att företräda en arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller har utsetts till ledamot av ett beslutande organ inom en sådan organisation, eller 6. för en person med en ställning som är jämförbar med de personer som avses i 2-5. 16 § Utöver bestämmelserna i denna lag gäller lagen (2018:1219) om försäkringsdistribution för tjänstepensionsföretag. Vid tillämpningen av bestämmelserna i den lagen ska det som sägs om försäkringsföretag avse tjänstepensionsföretag. Vid tillämpningen av 9 kap. 14 § tredje stycket lagen om försäkringsdistribution, får avgiften inte vara så stor att tjänstepensionsföretaget därefter inte uppfyller kraven i 4 kap. 1 § denna lag. I stället för det som följer av första stycket och bestämmelserna i lagen om försäkringsdistribution får, i fråga om lämnande av information vid distribution av kollektivavtalsgrundade tjänstepensionsförsäkringar eller gruppförsäkringar, avtal ingås om 1. vilken information som ska lämnas, och 2. när, hur och av vem informationen ska lämnas. När det gäller tjänstepensionsförsäkringar som följer av en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation, får avtal enligt andra stycket ingås av avtalsparterna. När det gäller andra tjänstepensionsförsäkringar än sådana som anges i tredje stycket eller gruppförsäkringar, får tjänstepensionsföretag ingå avtal enligt andra stycket med kollektivavtalsparterna eller andra som kan anses företräda de försäkrade. 17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad tjänstepensionsföretag ska iaktta vid tillämpningen av 16 §. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad tjänstepensionsföretag ska iaktta vid tillämpningen av 16 § första stycket. 4 kap. Information om kollektivavtalsgrundad tjänstepensionsförsäkring m.m. 3 a § I stället för det som anges i 2 och 3 §§ får, i fråga om kollektivavtalsgrundade tjänstepensionsförsäkringar eller gruppförsäkringar, avtal ingås om 1. vilken information som ska lämnas, och 2. när, hur och av vem informationen ska lämnas. När det gäller tjänstepensionsförsäkringar som följer av en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation, får avtal enligt första stycket ingås av avtalsparterna. När det gäller andra tjänstepensionsförsäkringar än sådana som anges i andra stycket eller gruppförsäkringar, får tjänstepensionsföretag ingå avtal enligt första stycket med kollektivavtalsparterna eller andra som kan anses företräda de försäkrade. Information vid kollektivavtalad tjänstepensionsförsäkring 3 a § När det gäller kollektivavtalsgrundade tjänstepensionsförsäkringar som följer en överenskommelse mellan en arbetsgivarorganisation och en central arbetstagarorganisation får avtalsparterna, i stället för det som anges i 2 och 3 §§, avtala om 1. vilken information som ska lämnas, och 2 när, hur och av vem informationen ska lämnas. 6 kap. 6 § Ett tjänstepensionsföretags tillgångar ska till övervägande del investeras på reglerade marknader. Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är föremål för handel på en reglerad marknad, en MTF-plattform eller en OTF-plattform ska hållas på aktsamma nivåer. Ett tjänstepensionsföretags tillgångar ska till övervägande del investeras på reglerade marknader eller motsvarande marknader utanför EES. Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är föremål för handel på en reglerad marknad, en MTF-plattform eller en OTF-plattform eller en motsvarande marknadsplats utanför EES ska hållas på aktsamma nivåer. Ett tjänstepensionsföretags tillgångar ska till övervägande del investeras på reglerade marknader. Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är föremål för handel på en reglerad marknad, en MTF-plattform eller en OTF-plattform ska hållas på aktsamma nivåer. Ett tjänstepensionsföretags tillgångar ska till övervägande del investeras på reglerade marknader eller motsvarande marknader utanför EES. Investeringar i finansiella instrument och andra tillgångar som inte är föremål för handel på en reglerad marknad, en MTF-plattform eller en OTF-plattform eller motsvarande marknadsplatser utanför EES ska hållas på aktsamma nivåer. 7 kap. 1 § Ett tjänstepensionsföretag ska vid varje tidpunkt, utöver tillgångar som krävs för skuldtäckning enligt 6 kap. 12 §, ha en tillräcklig kapitalbas. Kapitalbasen ska minst uppgå till det riskkänsliga kapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 1-6 §§. Kapitalbasen ska dock aldrig vara mindre än det högsta av minimikapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 7-12 §§ eller garantibeloppet enligt 8 kap. 13 och 14 §§. Kapitalbasen ska minst uppgå till det riskkänsliga kapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 1-6 a §§. Kapitalbasen ska dock aldrig vara mindre än det högsta av minimikapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 7-12 §§ eller garantibeloppet enligt 8 kap. 13 och 14 §§. 2 § Kapitalbasen får omfatta följande poster: 1. inbetalt aktiekapital, garantikapital eller verksamhetskapital, 2. konsolideringsfond, 3. övrigt eget kapital, och 4. obeskattade reserver. 4. säkerhetsreserv och andra obeskattade reserver. 4. obeskattade reserver. 4. säkerhetsreserv och andra obeskattade reserver. 8 kap. 2 § Det riskkänsliga kapitalkravet ska beräknas genom en justerad sammanläggning av kapitalkraven för marknadsrisk enligt 3 § och försäkringsrisk enligt 4 § med tillägg av kapitalkravet för operativ risk enligt 5 §. Det riskkänsliga kapitalkravet ska därefter minskas med ett justeringsbelopp enligt 6 §. Det riskkänsliga kapitalkravet ska beräknas genom en justerad sammanläggning av kapitalkraven för marknadsrisk enligt 3 § och försäkringsrisk enligt 4 § med tillägg av kapitalkravet för operativ risk enligt 5 §. Det riskkänsliga kapitalkravet ska därefter minskas med 1. ett justeringsbelopp enligt 6 §, och 2. ett justeringsbelopp enligt 6 a §. 3 § Kapitalkravet för marknadsrisk ska beräknas genom en justerad sammanläggning av kapitalkraven för 1. ränterisk, 2. aktiekursrisk, 3. fastighetsprisrisk, 4. ränteskillnadsrisk, 5. valutakursrisk, och 6. koncentrationsrisk. 5. valutakursrisk, 6. koncentrationsrisk, och 7. risk som hänför sig till godkända infrastrukturinvesteringar. Med godkända infrastrukturinvesteringar enligt första stycket 7 avses infrastrukturinvesteringar som medför en begränsad investeringsrisk och som uppfyller grundläggande krav på miljömässig hållbarhet. 3 a § Samhällsintresset av att godkända infrastrukturinvesteringar kommer till stånd ska beaktas vid beräkningen av det kapitalkrav som avses i 3 § första stycket 7. 6 § Justeringsbeloppet enligt 2 § ska motsvara den minskning av tjänstepensionsföretagets oförutsedda förluster som beror på Justeringsbeloppet enligt 2 § 1 ska motsvara den minskning av tjänstepensionsföretagets oförutsedda förluster som beror på 1. att företagets åtaganden gentemot försäkringstagarna, de försäkrade eller andra ersättningsberättigade minskar till följd av villkoren i försäkringsavtalet, 2. att företagets uppskjutna skatt förändras, eller 3. en kombination av 1 och 2. 6 a § Justeringsbeloppet enligt 2 § 2 ska motsvara den skillnad som uppstår om de försäkringstekniska avsättningarna för försäkringar enligt 2 kap. 11 § klass I b (tilläggsförsäkring) uppgår till ett lägre belopp enligt 5 kap. 2 § än enligt de regler för extern redovisning som tjänstepensionsföretaget tillämpar. 16 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. beräkningen av det riskkänsliga kapitalkravet enligt 2-6 §§, och 1. beräkningen av det riskkänsliga kapitalkravet enligt 2-6 a §§, och 2. villkoren för nedsättning av garantibeloppet enligt 14 §. 14 kap. 12 § Finansinspektionen får besluta om ett tillägg till det riskkänsliga kapitalkravet (kapitaltillägg) för ett tjänstepensionsföretag, om 1. företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 §§, eller 1. företagets riskprofil avviker väsentligt från de antaganden som ligger till grund för beräkningen av det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 a §§, eller 2. företagets företagsstyrningssystem avviker väsentligt från kraven i 9 kap. 1 §, samtidigt som avvikelserna medför att företaget inte kan garantera en korrekt identifiering, mätning, övervakning, hantering och rapportering av de risker som företaget exponeras för eller kan komma att bli exponerat för och det är osannolikt att bristerna kan åtgärdas inom skälig tid. 14 § Efter ett beslut om kapitaltillägg ska tjänstepensionsföretagets riskkänsliga kapitalkrav utgöras av summan av kapitaltillägget och det riskkänsliga kapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 1-6 §§. Efter ett beslut om kapitaltillägg ska tjänstepensionsföretagets riskkänsliga kapitalkrav utgöras av summan av kapitaltillägget och det riskkänsliga kapitalkravet beräknat enligt 8 kap. 1-6 a §§. 15 kap. 5 § Om ett tjänstepensionsföretag inte uppfyller det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 §§, i förekommande fall efter beslut om kapitaltillägg enligt 14 kap., ska företaget inom två månader från det att bristen upptäcktes Om ett tjänstepensionsföretag inte uppfyller det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 a §§, i förekommande fall efter beslut om kapitaltillägg enligt 14 kap., ska företaget inom två månader från det att bristen upptäcktes 1. upprätta en åtgärdsplan för att åter uppfylla det riskkänsliga kapitalkravet inom högst tolv månader från samma tidpunkt, och 2. överlämna planen till Finansinspektionen. Om ett tjänstepensionsföretag inte fullgör sina skyldigheter enligt första stycket, får inspektionen förelägga företaget att fullgöra skyldigheterna. Ett tjänstepensionsföretag ska vidta de åtgärder som anges i åtgärdsplanen. 10 § Finansinspektionen får begränsa ett tjänstepensionsföretags förfoganderätt eller förbjuda företaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige, om 1. företaget inte följer gällande bestämmelser om försäkringstekniska avsättningar, 2. företaget inte uppfyller det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 §§, i förekommande fall efter beslut om kapitaltillägg enligt 14 kap., och det finns särskilda omständigheter som ger anledning att befara att företagets finansiella ställning kommer att försämras ytterligare, 2. företaget inte uppfyller det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 a §§, i förekommande fall efter beslut om kapitaltillägg enligt 14 kap., och det finns särskilda omständigheter som ger anledning att befara att företagets finansiella ställning kommer att försämras ytterligare, 3. företaget inte uppfyller minimikapitalkravet enligt 8 kap. 7-12 §§ eller garantibeloppet enligt 8 kap. 13 §, eller 4. det vid beslut om återkallelse av företagets tillstånd bedöms vara nödvändigt för att skydda de intressen som försäkringstagarna, de försäkrade och andra ersättningsberättigade har. Finansinspektionen får besluta hur tjänstepensionsverksamheten ska drivas efter ett beslut enligt första stycket. 13 § Finansinspektionen får återkalla ett tjänstepensionsföretags tillstånd, om företaget 1. inte längre uppfyller kraven för tillstånd, 2. inte inom ett år från det tillstånd gavs har börjat driva sådan verksamhet som tillståndet avser, 3. under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit tjänstepensionsverksamhet, 4. inte inom två månader från det att bristen i fråga om uppfyllelse av det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 §§, i förekommande fall efter beslut om kapitaltillägg enligt 14 kap., konstaterades har upprättat en åtgärdsplan enligt 5 § och överlämnat den till Finansinspektionen, 4. inte inom två månader från det att bristen i fråga om uppfyllelse av det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 a §§, i förekommande fall efter beslut om kapitaltillägg enligt 14 kap., konstaterades har upprättat en åtgärdsplan enligt 5 § och överlämnat den till Finansinspektionen, 5. inte inom de tidsfrister som anges i 5-7 §§ har vidtagit sådana åtgärder för att åter uppfylla det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 §§, i förekommande fall efter beslut om kapitaltillägg enligt 14 kap., som finns angivna i en åtgärdsplan med eventuella ändringar till följd av ett föreläggande enligt 6 §, eller 5. inte inom de tidsfrister som anges i 5-7 §§ har vidtagit sådana åtgärder för att åter uppfylla det riskkänsliga kapitalkravet enligt 8 kap. 1-6 a §§, i förekommande fall efter beslut om kapitaltillägg enligt 14 kap., som finns angivna i en åtgärdsplan med eventuella ändringar till följd av ett föreläggande enligt 6 §, eller 6. i annat fall allvarligt åsidosätter bestämmelser som gäller för företagets verksamhet. I stället för att återkalla tillståndet får Finansinspektionen meddela en varning, om det är tillräckligt. 16 kap. 22 § När ett tjänstepensionsföretag är dotterföretag till ett företag som skulle vara ett försäkringsholdingföretag om tjänstepensionsföretaget var ett försäkringsföretag eller till ett blandat finansiellt holdingföretag, ska beräkningen av gruppsolvens göras med hänsyn även till det moderföretaget. Beräkningen ska göras enligt 15-17 och 20 §§. Vid beräkningen enligt första stycket ska moderföretaget hanteras som ett tjänstepensionsföretag som omfattas av 1. bestämmelserna om riskkänsligt kapitalkrav i 8 kap. 1-6 §§, och 1. bestämmelserna om riskkänsligt kapitalkrav i 8 kap. 1-6 a §§, och 2. villkor enligt 7 kap. 2-7 §§ för att poster ska få ingå i kapitalbasen. 1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2021. 2. För investeringar som ett företag har gjort före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter om beräkning av kapitalkravet för marknadsrisk, om det leder till ett lägre kapitalkrav. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2020-12-08 Närvarande: F.d. justitierådet Eskil Nord samt justitieråden Inga-Lill Askersjö och Petter Asp En översyn av regleringen för tjänstepensionsföretag Enligt en lagrådsremiss den 26 november 2020 har regeringen (Finansdepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m., 2. lag om ändring i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige, 3. lag om ändring i lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Johan Hedberg samt rättssakkunniga Emil Boqvist och Alexander Dahlqvist. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Finansdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 januari 2021 Närvarande: statsminister Löfven, ordförande, och statsråden Lövin, Johansson, Baylan, Hallengren, Hultqvist, Andersson, Bolund, Damberg, Shekarabi, Ygeman, Linde, Ekström, Eneroth, Dahlgren, Nilsson, Ernkrans, Lindhagen, Lind, Hallberg, Nordmark, Micko Föredragande: statsrådet Bolund Regeringen beslutar proposition En översyn av regleringen för tjänstepensionsföretag