Post 7215 av 7281 träffar
Propositionsnummer ·
1993/94:69 ·
Sjöfartspolitiska åtgärder
Ansvarig myndighet: Kommunikationsdepartementet
Dokument: Prop. 69
Regeringens proposition
1993/94:69
Sjöfartspolitiska åtgärder
Regeringen överlämnar denna proposition till
riksdagen.
Stockholm den 7 oktober 1993
Carl Bildt
Mats Odell
(Kommunikationsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fram förslag till ett
särskilt statsbidrag till svenska handelsfartyg som
huvudsakligen går i fjärrfart. Bidraget består i
dels återbetalning av inbetald sjömansskatt, dels
ett bidrag för sociala avgifter om 29 000 kronor.
Bidraget är beräknat per kalenderår och
helårsanställd sjöman. Kostnaden för bidraget
beräknas till ca 400 miljoner kronor per år.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut
2 Bakgrund
3 Redovisning av vidtagna åtgärder
4 Förslag till sjöfartspolitiska åtgärder
5 Anslagsfrågor och administration
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
1993-10-07.
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. godkänner regeringens förslag till inriktning av
framtida sjöfartspolitiska åtgärder avseende
svenska handelsfartyg i fjärrfart,
2. till Bidrag till svenska rederier på
tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret
1993/94 under sjätte huvudtiteln anvisar ett
förslagsanslag på 310 000 000 kronor.
2 Bakgrund
I den av riksdagen godkända propositionen (prop.
1992/93:128, bet. 1992/93:TU12, rskr. 1992/93:153)
om vissa sjöfartspolitiska åtgärder, redovisades
läget och utvecklingen inom den svenska sjöfarten.
Riksdagens beslut innebar att, i avvaktan på ett
slutligt ställningstagande till den framtida
sjöfartspolitiken, det för budgetåret 1992/93
infördes ett särskilt statsbidrag för svenska
handelsfartyg som huvudsakligen går i fjärrfart.
Riksdagsbeslutet innebar också att kravet på
anställningstillstånd för utländska medborgare
slopades för fartyg i fjärrfart.
Statsbidraget bestod i dels återbetalning av
inbetald sjömansskatt, dels ett bidrag för sociala
avgifter. Bidraget beräknades per kalenderår och
helårsanställd sjöman. Kostnaden för stödet
beräknades till 450 miljoner kronor. För budgetåret
1992/93 anvisades 360 miljoner kronor för detta
ändamål. Resterande ca 90 miljoner kronor belastar
budgetåret 1993/94 då bidraget för sociala avgifter
utbetalas i efterhand. Riksdagen anvisade dessa
medel för budgetåret 1993/94 under förslagsanslaget
Bidrag till svenska rederier (prop. 1992/93:100
bil. 7, bet. 1992/93:TU18, rskr. 1992/93:244).
Av propositionen om vissa sjöfartspolitiska
åtgärder framgår att en förutsättning för ett
förslag från regeringens sida om en långsiktig
lösning av den svenska fjärrsjöfartens problem är
att förutsättningar skapats för en utvecklad svensk
sjöfart. Dessa förutsättningar är beroende av
resultatet av beslutade åtgärder till följd av en
överenskommelse mellan sjöarbetsmarknadens parter
om kostnadssänkande åtgärder för de svenska
fartygen i fjärrfart. I propositionen förordades
att en utvärdering av resultatet skulle ske före
halvårsskiftet 1993.
Begreppet fjärrfart definieras i lagen (1958:295)
om sjömansskatt. Det täcker all fart utom närfart
och inre fart. Närfart omfattar linjefart (dvs.
tidtabellsbunden fart) mellan svenska hamnar
utanför öppen kust eller utomskärs vid kusterna,
samt linjefart mellan svensk och utländsk hamn
eller mellan utländska hamnar, dock inte linjefart
bortom linjen
Hanstholm*Lindenäs eller bortom Cuxhaven. Inre fart
är trafik inom landet eller inomskärs vid kusterna
eller i Kalmarsund.
De senaste årens utveckling för antalet
stödberättigade fartyg, dvs. fartyg som
huvudsakligen går i fjärrfart, är följande.
Tabell 1. Antalet stödberättigade fartyg i svenska
handelsflottan
Tidpunkt Antal
1990-12-31 240
1991-12-31 255
1992-12-31 235
1993-06-30 214
Antalet anställda ombord på de stödberättigade
fartygen uppgår till ca 11 000. Omräknat till
helårsanställda sjömän motsvarar antalet drygt
6 000. De senaste årens utveckling är följande.
Tabell 2. Antalet helårsanställningar i
stödberättigade fartyg
KvalifikationsårAntal
1990 6 200
1991 6 400
1992 6 100
3 Redovisning av vidtagna åtgärder
I oktober 1992 träffades en överenskommelse mellan
parterna på sjöarbetsmarknaden, dvs. Sveriges
Redareförening, Svenska Sjöfolksförbundet, Sveriges
Fartygsbefälsförening och Svenska Maskinbefäls-
förbundet, om kostnadsbesparingar och
rationaliseringar i syfte att stärka den
svenskflaggade sjöfarten.
Enligt parterna skulle ekonomiska åtgärder från
statens sida bestående av skattebefrielse och en
reducering av sociala avgifter med 18 procenten-
heter tillsammans med parternas egna åtgärder
innebära en sammanlagd kostnadsreduktion på ca
40 %. Enligt de beräkningar som gjordes i den
följande sjöfartspolitiska propositionen hösten
1992 skulle parternas kostnadsbesparingar då uppgå
till ca 15 %. Utfallet skulle dock med nödvändighet
variera mellan olika typer av sjöfart och fartyg.
I överenskommelsen angavs exempel på insatser för
att sänka kostnaderna ombord.
Befälsorganisationerna var beredda att diskutera
borttagande av arbetstidsregler och vissa
ersättningar, se över bemanningsreglerna och även
överväga bemanningsreducering samt utveckla och
rationalisera arbetsuppgifter i
ombordorganisationen. Redareföreningen och
Sjöfolksförbundet angav att man förhandlade om ett
ramavtal där frågan om reduktion av bemanningen
diskuterades som kostnadsbesparande åtgärder.
Parterna har under våren och sommaren 1993
redovisat följande resultat.
Sjöfolksförbundet har redovisat att man träffat
avtal med 12 rederier, för sammanlagt 73 fartyg, om
kostnadsbesparingar i huvudsak genom
bemanningsreduceringar avseende förbundets
medlemmar. Enligt parternas gemensamma uppfattning
innebär avtalen kostnadssänkningar om minst, i
många fall mer än, 15 % avseende sjöfolkets del av
driftskostnaderna.
Flertalet avtal har träffats enligt ett ramavtal
kallat Europaavtalet. I detta avtal ingår även en
överenskommelse om att förhandla om avtal om
kompetenshöjande utbildning för de ombordanställda.
Vidare innebär ett avtal mellan Sjöfolksförbundet
och rederiet Bylock & Nordsjöfrakt AB att sju
fartyg övergår till svensk flagg.
Sveriges Fartygsbefälsförening och Svenska
Maskinbefälsförbundet har i en gemensam skrivelse
redovisat följande åtgärder.
De åtgärder som vidtagits på central nivå är
bl.a. att befälsorganisationerna har träffat en
överenskommelse med Redareföreningen om att minska
kostnadsersättning och traktamentsbelopp med knappt
2 % och att man accepterat att ingen avgift skall
tas ut till Sjöfartens Arbetsmiljöstiftelse för
åren 1993 och 1994.
Befälsorganisationerna har träffat s.k.
enhetslöneavtal med ett antal enskilda rederier som
ger stor flexibilitet vad avser förläggning och
uttag av arbetstid.
Befälsorganisationerna har vidare fört
diskussioner med enskilda rederier om
bemanningsreduceringar på befälssidan. Vissa
bemanningsminskningar har därigenom kunnat ske.
Befälsorganisationerna anser dock att flera fartyg
redan i dag är snävt bemannade och att rationa-
liseringar har skett i tidigare skeden. Man påpekar
också att Sjöfolksförbundets avtal med rederier om
bemanningsreduceringar ökar arbetsbördan för
befälsorganisationernas medlemmar.
Befälsorganisationerna noterar också att
shipboard management införts hos flera rederier
vilket avser avlasta arbetsuppgifter hos
landadministrationen.
Sammanfattningsvis anser befälsorganisationerna
att det bör finnas förutsättningar för regeringen
att utforma en mer långsiktig sjöfartspolitik.
Vidare har en uppgörelse mellan
Maskinbefälsförbundet och rederiet Bylock &
Nordsjöfrakt AB redovisats. Uppgörelsen innebär
bl.a. bemanningsreduceringar i fyra av rederiets
fartyg. Parterna har också enats om att förhandla
fram enhetslöner för maskinbefälen i fartygen,
vilket innebär en flexiblare arbetstidsreglering.
Parterna är vidare överens om att ytterligare
rationaliseringsåtgärder för närvarande inte är
möjliga inom Maskinbefälsförbundets område.
Fartygsbefälsföreningen har vid senare tillfälle
lämnat en redovisning med förteckning över rederier
och fartyg som omfattas av enhetslöneavtal samt
förteckning över fartyg och rederier som omfattas
av avtal om utökad ordinarie arbetstid för styrmän.
Fartygsbefälsföreningen har också meddelat att man
godkänt en provverksamhet under sex månader med en
minskning av antalet styrmän från tre till två
avseende två fartyg i Bylock & Nordsjöfrakt AB.
Sveriges Redareförening har redovisat att man på
central nivå arbetar med ett nytt storsjöavtal som
bl.a. ger möjlighet till anpassning av arbetstider
och semesterbestämmelser. Bedömningen är att dessa
åtgärder skulle kunna ge en central
kostnadsreduktion på i genomsnitt ca 7 %. Detta
förutsätter dock att befälhavaren skall kunna gå
vakt. Befälsorganisationerna har emellertid avvisat
Redareföreningens förslag, men förhandlingarna om
ett avtal fortsätter.
Vidare arbetar Redareföreningen med en översyn av
minimibemanning i syfte att kunna minska antalet
befattningar ombord. Detta sker i samarbete med
Sjöfartsverket.
På lokal nivå hänvisas till de avtal som träffats
mellan rederier och Sjöfolksförbundet.
Redareföreningen nämner dock att för stora oceangå-
ende tank- och bulkfartyg har rationaliseringar
redan drivits så långt att det inte finns några
egentliga besparingar kvar att göra. För dessa
fartyg är skillnaden mellan svenska avtalsvillkor
och internationella avtalsvillkor för stora för att
fartygen på lång sikt skall kunna fortsätta gå
under svensk flagg.
Sammanfattningsvis anser Redareföreningen att de
centrala och lokala ansträngningar som nu har
gjorts har lett en bra bit på vägen mot det
uppsatta sparmålet och att regeringen därför bör
anse att förutsättningar skapats för en utvecklad
svensk sjöfart. Statliga stödåtgärder är dock även
i fortsättningen nödvändiga för svensk sjöfarts
överlevnad.
4 Förslag till sjöfartspolitiska åtgärder
Skälen för regeringens förslag: Alltsedan mitten
av 1970-talet har de sjöfartspolitiska
frågeställningarna stått på den politiska
dagordningen. Den uppenbara orsaken till detta har
varit att sjöfart under svensk flagg inte kunnat
hävda sig i den mycket hårda internationella
konkurrensen.
Näringens utveckling har därmed blivit intimt
sammankopplad med omfattningen av statliga
stödinsatser.
Erfarenheterna från tidigare år visar att
statliga stödinsatser medverkat till att bromsa upp
samt också under viss tid kunnat vända en mångårig
negativ utveckling. Det har samtidigt stått klart
att statliga stödinsatser inte kan utgöra den enda
eller avgörande drivkraften för svensk sjöfarts
överlevnad eller utveckling. Detta har också varit
utgångspunkten för regeringens arbete med de
sjöfartspolitiska frågorna.
Förutsättningarna för att etablera en alternativ
sjöfartspolitik uppbyggd på samma principer som
bl.a. den i Danmark har analyserats och även
redovisats i en särskild promemoria. Nödvändiga
förändringar för en sådan politik, särskilt på
arbetsrättens område, har emellertid inte fått ett
nödvändigt samlande stöd för att kunna läggas till
grund för en långsiktig sjöfartspolitik.
Sjöarbetsmarknadens parters egen bedömning att
nödvändiga rationaliseringar skulle kunna
genomföras på svenska fartyg och tillsammans med
statliga stödinsatser förbättra konkurrenskraften
föranledde regeringen att föreslå riksdagen ett
temporärt rederistöd på ett år. Överenskommelsen om
rationaliseringar mellan sjöarbetsmarknadens parter
blev därmed ett avgörande dokument för beslutet.
Regeringen uttalade samtidigt att om det vid en
utvärdering, efter det att parterna haft rimlig tid
på sig för att genomföra åtgärderna, visar sig att
förutsättningar skapats för en utvecklad svensk
sjöfart, är regeringen beredd att återkomma med
förslag om en mer permanent insats från statens
sida.
Parterna har under våren i olika omgångar och så
sent som helt nyligen redovisat vilka åtgärder som
vidtagits inom ramen för överenskommelsen. Parterna
bedömde själva att de tillsammans med statliga
insatser skulle kunna minska bemanningskostnaderna
med ca 40 %.
Riktmärket för parternas åtgärder blev en
kostnadsbesparing på ca 15 %. Det sades emellertid
redan från början att utfallet med nödvändighet
måste få variera från fartyg till fartyg.
Det som hittills redovisats är av något skiftande
karaktär, alltifrån ett färdigt avtal till
försöksverksamhet med färre antal styrmän ombord på
vissa fartyg. Vidare görs hänvisningar till
fortsatta förhandlingar om möjligheten till
reduktion av antalet styrmän också på andra fartyg
och om enhetslöner.
Svenska Sjöfolksförbundet har redovisat ett
konkret avtal, det s.k. Europaavtalet, som medför
betydande kostnadsbesparingar på manskapssidan.
Enighet råder om att kostnadsbesparingarna uppgår
till minst, i flera fall mer än, 15 %. Vidare
innebär Europaavtalet att kompetenshöjande
utbildning för de ombordanställda eftersträvas.
Då befälslönerna utgör en betydande del av
bemanningskostnaderna, i storleksordningen 60 %,
blir också rationaliseringar inom detta område be-
tydelsefulla. På maskinbefälssidan har bemannings-
reduceringar och andra kostnadsbesparingar skett,
men inte i någon större omfattning. Detta bör dock
ses mot bakgrunden av att maskinbe-
fälsbefattningarna i fartygen är få. På
fartygsbefälssidan är det mest konkreta som
redovisats provverksamheten med två styrmän på två
fartyg under sex månader. Avtalen om enhetslöner
och utökad ordinarie arbetstid har i de flesta fall
träffats innan överenskommelsen kom till och
innebär därför få nya besparingar. I övrigt knyts
intresset till fortsatta förhandlingar som förs om
enhetslöner och om möjligheten att minska antalet
befäl också på andra fartyg.
Det finns, som redan framhållits, således en klar
obalans i det material som nu redovisats till
regeringen. Den obalansen kan i allt väsentligt
härledas till Fartygsbefälsföreningens
avtalsområde.
Regeringen kan konstatera att det material som nu
redovisats sammantaget inte utgör den entydiga
grund som skulle visa att förutsättningar skapats
för en utvecklad svensk sjöfart. Avgörande steg har
dock ändå tagits från parternas sida som ger
anledning att tro att en process har inletts med
inriktningen att stärka konkurrenskraften genom
rationaliseringar. Svensk sjöfart har ett betydande
kunskapskapital att ta av. Det finns vidare en
stark livskraft inom många rederier som med de
rätta förutsättningarna i övrigt borde kunna utgöra
en sund bas för utvecklingen av svensk
sjöfartsnäring.
Kostnadsgapet jämfört med internationella
konkurrenter är emellertid ett avgörande handikapp.
Den överenskommelse som slöts mellan sjöarbets-
marknadens parter har tillmätts betydelse för
regeringens ställningstagande till en långsiktig
sjöfartspolitik. Innebörden är dock vidare än så.
Den process som nu lett fram till vissa
kostnadsbesparingar måste gå vidare och i andra
delar fullföljas. Det är viktigt att samtliga
parter fullgör sin del av överenskommelsen. Det är
också viktigt att parterna medverkar till att fullt
ut utnyttja de möjligheter som kan uppstå till
fortsatta rationaliseringar.
Fartygsbefälsföreningens fortsatta förhandlingar
med Redareföreningen blir i det sammanhanget av
strategisk betydelse.
Regeringen anser att det finns sådana
förutsättningar redovisade för att föreslå
fortsatta statliga insatser i form av rederistöd.
Regeringen finner inte anledning att ändra systemet
med återbetalning av sjömansskatt samt en reduktion
av socialavgifterna med 18 procentenheter, vilket
motsvarar ett bidrag på 29 000 kronor per år och
helårsanställd sjöman på fartyg i fjärrfart.
Kvalifikationstiden för det nya rederistödet bör
omfatta tiden fr.o.m. den 1 juli 1993 och utbetalas
efter samma principer som tidigare rederistöd.
Ett statligt ekonomiskt stöd inom ramen för en
långsiktig sjöfartspolitik måste emellertid ha sin
utgångspunkt i den överenskommelse parterna
träffade hösten 1992. Överenskommelsen har hittills
inte uppfyllts fullt ut av samtliga parter.
Långsiktigheten i det statliga stödet kan därför
inte göras oberoende av de åtgärder parterna själva
kan åstadkomma för att pressa
bemanningskostnaderna. Regeringen fäster därvid
stort avseende vid att rationaliseringsarbetet
fortsätter. Om detta avstannar faller en viktig
förutsättning för svensk sjöfarts överlevnad och
fortsatt statligt stöd blir då mer eller mindre
utan mening.
För att få möjligheter till uppföljning av
överenskommelsen från statens sida bör en årlig
redovisning lämnas till regeringen över hur
bemanningskostnaderna för fartygen utvecklas. I en
sådan redovisning bör även en uppdelning i
manskapskostnader och befälskostnader göras.
Underlaget för en sådan redovisning skall lämnas av
rederierna i samband med ansökan om bidrag för
reduktion av de sociala kostnaderna som lämnas in
till Nämnden för rederistöd under våren varje år.
Det bör sedan ankomma på nämnden att redovisa ett
underlag för regeringen i samband med att
anslagsframställningen lämnas in. Om kostn-
adsutvecklingen visar sig gå i en riktning som
klart avviker från överenskommelsen hösten 1992,
bör detta också kunna medföra en omprövning av
statens insatser på det sjöfartspolitiska området.
När det gäller underlag inför beredningen av
anslaget för rederistöd för budgetåret 1994/95
kommer Kommunikationsdepartementet att begära in en
redovisning av parterna om vad som åstadkommits
inom ramen för överenskommelsen efter det att
parterna lämnade in sina rapporter till regeringen.
Redovisningen bör lämnas senast vid mitten av
november i år. Därigenom får regeringen möjlighet
att värdera det fortsatta rationaliseringsarbetet
inom näringen.
I det fall det bedöms finnas möjligheter till
rationaliseringar ombord på de enskilda fartygen
och dessa inte genomförs bör detta också föranleda
överväganden i fråga om det statliga stödet.
Nämnden för rederistöd bör vid sin behandling av
frågan om statligt stöd för sådana fartyg inhämta
ett yttrande från Sjöfartsverket. Om Sjöfartsverket
anser att fartyget skulle kunna handhas med ett
färre antal ombordanställda bör också denna mini-
mibemanning vara utgångspunkten vid beräkning av
bidraget för reduktionen av sociala avgifter. Dessa
överväganden bör nämnden göra i fråga om bidrag
fr.o.m. innevarande budgetår, dvs. för andra
hälften av kvalifikationsåret 1993 och framåt.
I sammanhanget är det av vikt att inte den
aktuella lagstiftningen sätter hinder i vägen för
ett ändamålsenligt rationaliseringsarbete.
Sjöarbetstidslagen har kommit i fokus i det
sammanhanget. Med sjösäkerheten som en självklar
utgångspunkt är det önskvärt om den ansvariga
sjösäkerhetsmyndigheten kan besluta i ärenden om
minimibemanning med en större grad av flexibilitet.
Regeringen kommer därför att ta initiativ till en
översyn av sjöarbetstidslagens bestämmelser.
Som regeringen framhöll i 1992 års
sjöfartspolitiska proposition torde de
sjöfartspolitiska åtgärder som nu föreslås vara
förenliga med EES-avtalet. Regeringen gör denna
bedömning mot bakgrund av att likartade regler om
statsstöd finns i Romfördraget och att likartade
ordningar förekommer i ett antal EG-stater samt att
EG-kommissionen i flera sjöfartspolitiska dokument
föreslagit åtgärder av den typ som regeringens
förslag nu innehåller.
I 1992 års sjöfartspolitiska proposition
aviserades ett ställningstagande till frågan om
undantag från ATP-systemet för utländska sjömän som
är anställda ombord på svenska fartyg i fjärrfart.
Regeringens bedömning är att det inte nu är
aktuellt att föreslå någon ändring av ATP-systemet
i detta avseende.
5 Anslagsfrågor och administration
Skälen för regeringens bedömning: Det
förutvarande stödet till svenska rederier upphörde
vid utgången av juni 1993 (prop. 1992/93:128, bet.
1992/93:TU12, rskr. 1992/93:153).
Nämnden för rederistöd har redovisat att för
budgetåret 1992/93 har 232 miljoner kronor
utbetalats som bidrag till kostnader för
socialavgifter avseende kvalifikationsåret 1992
samt 226 miljoner kronor i bidrag till kostnader
för sjömansskatt avseende kvalifikationsåret 1992
samt första terminen 1993.
Nämnden för rederistöd har vidare, mot bakgrund
av att antalet stödberättigade fartyg har minskat
något, uppskattat kostnaderna för ett stöd enligt
tidigare konstruktion till ca 450 miljoner kronor
per år.
Genom beslutet att reducera bidraget för
socialavgifter per helårsanställd sjöman från
38 000 kronor till 29 000 kronor fr.o.m. kvalifika-
tionsåret 1993 kommer kostnaderna för stödet att
minska. Regeringen uppskattar kostnaderna till ca
400 miljoner kronor per år under förutsättning att
antalet stödberättigade fartyg inte förändras i
större utsträckning.
Bidraget för sociala avgifter betalas ut i
efterhand. Under anslaget Bidrag till svenska
rederier har därför riksdagen för innevarande
budgetår anvisat 90 miljoner kronor för bidrag till
sociala avgifter avseende perioden 1 januari *
30 juni 1993. Av samma skäl kommer ca 90 miljoner
kronor av det nu föreslagna bidraget att behövas
under nästkommande budgetår. Detta innebär att det
tillkommande medelsbehovet för innevarande budgetår
kan beräknas till ca 310 miljoner kronor.
Regeringen avser att återkomma i budgetproposi-
tionen när det gäller medelsbehovet för budgetåret
1994/95.
Bidraget till svenska rederier bör som tidigare
administreras av Nämnden för rederistöd.
Kommunikationsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den
7 oktober 1993
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och
statsråden B. Westerberg, Friggebo, Johansson,
Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas,
Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck,
Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel, P.
Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Odell
Regeringen beslutar proposition 1993/94:69
Sjöfartspolitiska åtgärder.