Post 7160 av 7212 träffar
Propositionsnummer ·
1993/94:55 ·
om referensränta vid konsumentkrediter
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 55
Regeringens proposition
1993/94:55
om referensränta vid konsumentkrediter
Prop.
1993/94:55
Regeringen föreslår riksdagen att anta
det förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet
den 30 september 1993.
På regeringens vägnar
Carl Bildt
Reidunn Laurén
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ett tillägg till
konsumentkreditlagen som gör det möjligt
för parterna i ett kreditavtal att knyta
räntan till en referensränta. Som
referensränta skall väljas en ränta som
kreditgivaren inte har något betydande
inflytande över.
Lagändringen föreslås träda i kraft den
1 januari 1994.
1
Propositionens lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i konsumentkreditlagen
(1992:830)
Härigenom föreskrivs att 11 §
konsumentkreditlagen (1992:830) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 §[1]
Förutsättningarna för ändringar i
räntesatsen skall anges i avtalet.
Räntesatsen får ändras till konsumentens
nackdel endast i den utsträckning som det
motiveras av kreditpolitiska beslut,
ökade upplåningskostnader för kredit-
givaren eller andra kostnadsökningar som
kreditgivaren inte skäligen kunde förutse
när avtalet ingicks. Vid kredit för
bostadsändamål med en sammanlagd löptid
om minst 30 år och med en ränta som är
bunden under viss del av avtalstiden,
minst tre månader, har dock
kreditgivaren, om han har gjort förbehåll
om det i avtalet, rätt att vid utgången
av en sådan del av avtalstiden ändra
räntan så att den motsvarar den ränta som
kreditgivaren vid den tidpunkten allmänt
tillämpar för nya krediter av motsvarande
slag.
Utan hinder av andra
stycket får
räntesatsen ändras
på visst sätt i
anslutning till än-
dringar i en
referensränta som
kreditgivaren inte
har något betydande
inflytande över. Ett
avtalsvillkor om det
får förenas med ett
undantag om att
Nuvarande lydelse räntesatsen under
särskilda förut-
sättningar skall
ändras mer eller
mindre än som följer
av anknytningen till
referensräntan.
Undantaget skall
bestämmas så att det
inte blir
Föreslagen lydelse
mindre förmånligt
för konsumenten än
för kreditgivaren.
Det skall uppfylla
kraven i andra
stycket.
Kreditgivaren är skyldig att tillämpa
ett avtalsvillkor om ränteändringar på
samma sätt till konsumentens förmån som
till hans nackdel.
13 §
Kreditgivaren Kreditgivaren
skall underrätta skall underrätta
konsumenten om konsumenten om
beslutade ränte- ränteändringar och
ändringar och avgiftsändringar.
avgiftsändringar. Utom vid
Underrättelse skall ränteändringar som
lämnas senast när beror enbart på
ändringen börjar ändringar i en
gälla, antingen referensränta skall
genom ett särskilt underrättelse lämnas
meddelande till senast när ändringen
konsumenten eller börjar gälla,
genom annonsering i antingen genom ett
dagspressen. Sker särskilt meddelande
underrättelsen till konsumenten
genom annonsering, eller genom
skall meddelande om annonsering i dags-
ändringen också pressen. Sker under-
lämnas när nästa rättelsen genom
avisering eller annonsering, skall
kontoutdrag sänds meddelande om än-
till konsumenten. dringen också lämnas
när nästa avisering
eller kontoutdrag
sänds till konsumen-
ten.
Vid ränteändringar
som beror enbart på
ändringar i en refe-
rensränta skall
underrättelse lämnas
genom ett meddelande
till konsumenten
senast i samband med
nästa avisering
eller kontoutdrag.
__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994. Äldre föreskrifter gäller dock i
fråga om kreditavtal som har ingåtts före
ikraftträdandet.
**FOOTNOTES**
[1] Senaste lydelse 1993:214.
2
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 30 september
1993
Närvarande: statsministern Bildt,
ordförande, och statsråden B. Westerberg,
Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund,
Olsson, Svensson, Dinkelspiel, Thurdin,
Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson,
Könberg, Odell, Lundgren, Unckel,
P. Westerberg, Ask
Föredragande: statsrådet Laurén
__________
Proposition om referensränta vid
konsumentkrediter
1 Inledning
En ny konsumentkreditlag trädde i kraft
den 1 januari 1993 (prop. 1991/92:83,
bet. 1991/92:LU28, rskr. 1991/92:319, SFS
1992:830). Genom lagen har svensk rätt
anpassats till EG:s regelsystem om
konsumentkrediter. Det innebär främst att
konsumenterna har fått ett förstärkt
skydd när det gäller de s.k. fristående
krediterna, dvs. lån och andra krediter
som saknar direkt samband med ett
särskilt köp eller en viss tjänst.
I den nya lagen finns bl.a. bestämmelser
som begränsar kreditgivarens rätt att
höja räntan under löpande avtal (11 §).
Med anledning av en riksdagsmotion våren
1993 (mot. 1992/93:L702) tog lagutskottet
upp frågan om bestämmelserna om ändring
av räntan för konsumentkrediter borde
ändras. I sitt betänkande (bet.
1992/93:LU38) hemställde lagutskottet
dels att riksdagen skulle anta ett av
utskottet föreslaget tillägg i 11 §
konsumentkreditlagen med innebörd att
bostadsinstituten ges möjlighet att
bestämma räntan för vissa långfristiga
krediter på villkorsändringsdagarna till
motsvarande nyutlåningsränta, dels att
riksdagen som sin mening skulle ge
regeringen till känna att möjligheten att
använda referensränta borde ökas.
Riksdagen beslöt i enlighet med
utskottets hemställan (rskr.
1992/93:260). Ändringen i 11 § trädde i
kraft den 1 juni 1993 (SFS 1993:214).
Jag skall nu ta upp den fråga som
riksdagen har behandlat i sitt
tillkännagivande till regeringen,
nämligen huruvida det bör införas en
uttrycklig regel i konsumentkreditlagen
om rätt till ränteändring vid användning
av referensränta.
Ett utkast till lagrådsremiss har
lämnats för synpunkter till ett antal
myndigheter, organisationer och
kreditinstitut. Utkastet har diskuterats
vid överläggningar i Justitiedepartemen-
tet den 11 juni 1993, då följande
myndigheter, organisationer och
kreditinstitut var företrädda: Stockholms
tingsrätt, Sveriges riksbank, Finansin-
spektionen, Konsumentverket, Allmänna
reklamationsnämnden, Sveriges
Advokatsamfund, Svenska Bankföreningen,
Finansbolagens Förening, Konungariket
Sveriges Stadshypotekskassa, Sparbanken
Sverige, Sparbankernas Intecknings AB
(Spintab), Sveriges Försäkringsförbund,
Villaägarnas Riksförbund och Vi i småhus
VIS Riksförbund. Minnesanteckningar från
överläggningarna finns tillgängliga i
lagstiftningsärendet
(Justitiedepartementets diarienummer
93-1639). Skriftliga synpunkter på
utkastet har lämnats av Finansin-
spektionen, Konkurrensverket, Svenska
Bankföreningen, Finansbolagens Förening,
Sparbanken Sverige, Sveriges Försäkrings-
förbund och Konsumentvägledarnas
förening.
Lagrådet
Regeringen överlämnade den 26 augusti
1993 för Lagrådets yttrande förslag till
lag om ändring i konsumentkreditlagen
(1992:830). Lagrådsremissens lagförslag
bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 1.
Lagrådet har i sak inte haft någon
erinran mot förslaget. Enligt Lagrådet
kan dock lagtexten i det föreslagna nya
tredje stycket i 11 § förenklas något.
Därvid har Lagrådet framhållit att
reglerna i detta stycke är att läsa med
första stycket i minnet, att av första
stycket framgår att förutsättningarna för
ändring i räntesatsen skall anges i
avtalet och att det därför är överflödigt
att i tredje stycket särskilt markera att
ränteändring med anknytning till en
referensränta och undantag från denna
norm skall stödjas på bestämmelser i
avtalet.
Lagrådets yttrande bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 2.
Jag har samma uppfattning som Lagrådet.
I propositionen bör lagtexten få den
lydelse som Lagrådet föreslagit med
endast två mindre redaktionella
ändringar. Dessutom bör ett förtydligande
tillägg göras i 13 § andra stycket.
2 Allmän motivering
2.1 Allmänna utgångspunkter
2.1.1 Bakgrund
Genom den nya konsumentkreditlagen har
kreditgivarens rätt att höja räntan under
löpande avtalsperiod begränsats. Enligt
11 § skall förutsättningarna för
ändringar i räntesatsen anges i avtalet.
Räntan får höjas endast i den
utsträckning som det motiveras av vissa i
lagen angivna händelser, nämligen
kreditpolitiska beslut, ökade upp-
låningskostnader för kreditgivaren eller
andra kostnadsökningar som kreditgivaren
inte skäligen kunde förutse när avtalet
ingicks. Vidare är kreditgivaren skyldig
att tillämpa avtalsvillkor om
ränteändringar på samma sätt till
konsumentens fördel som till hans
nackdel. Dessutom är kreditgivaren enligt
13 § skyldig att underrätta konsumenten
om beslutade ränteändringar.
På grund av det tillägg till 11 § som
riksdagen nyligen beslutat om (se avsnitt
1) får bostadsinstituten friare
möjligheter att ändra räntan för vissa
långfristiga bostadskrediter med bunden
ränta. Om krediten har en löptid av minst
30 år och räntan är bunden under minst
tre månader, får kreditgivaren på
avtalade villkorsändringsdagar ändra
räntan så att den motsvarar den ränta som
kreditgivaren vid den tidpunkten allmänt
tillämpar för nya krediter av motsvarande
slag.
I propositionen med förslag till ny
konsumentkreditlag övervägdes frågan om
att anknyta rätten att ändra den avtalade
räntan till en referensränta. I departe-
mentspromemorian Ny konsumentkreditlag
(Ds 1990:84), som låg till grund för
propositionen, föreslogs en regel med en
obligatorisk sådan anknytning. Förslaget
innebar att kreditgivaren skulle få ändra
räntan endast som en följd av variationer
i en referensränta som kreditgivaren
saknade inflytande över.
Under remissbehandlingen framfördes
starka argument mot promemorieförslaget.
I propositionen sammanfattades dessa
argument (se prop. 1991/92:83 s. 48 f.).
Det konstaterades att det inte var
möjligt att bestämma en referensränta på
ett sådant sätt att den avspeglade de
faktiska upplåningskostnaderna och att en
obligatorisk anknytning till en
referensränta därför skulle innebära att
det introducerades en ny ränterisk för
kreditinstituten. Detta ansågs olämpligt
av flera skäl. För att undgå ränterisken
skulle kreditinstituten tvingas att
begränsa sin upplåning till enstaka
förutbestämda marknader och sålunda
tvingas agera med minskad flexibilitet.
Detta skulle påverka marknadens struktur
negativt och fördyra krediterna för
konsumenterna. En referensränta skulle
också riskera att bli inaktuell och
behöva bytas ut, vilket kunde orsaka
problem i löpande avtal.
Slutsatsen i propositionen var att
olägenheterna med en obligatorisk
referensränta var så stora att förslaget
inte borde genomföras. Det anmärktes (se
s. 49) att det står fritt för varje
kreditgivare att som ett alternativ för
kunderna erbjuda krediter där räntan
knyts till en referensränta. Sådana
krediter kunde, enligt vad som anfördes i
propositionen, på sikt bli ett
konkurrenskraftigt alternativ.
Lagutskottet har nu konstaterat (se bet.
1992/93:LU38 s. 7 f.) att möjligheten för
kreditgivare att erbjuda rörliga krediter
där räntan knyts till en referensränta
måste innefatta en möjlighet att ändra
räntan på krediten i samband med
ändringar i referensräntan. Den nuvarande
bestämmelsen i 11 § torde emellertid,
enligt utskottet, begränsa möjligheten
till sådan ränteändring på krediten. En
möjlighet att använda referensränta
skulle, anför utskottet, kunna medföra
ett ökat utbud av krediter till rörlig
ränta och således öka konkurrensen på
kreditmarknaden. Utskottet anser att en
sådan möjlighet snarare skulle innebära
fördelar än nackdelar från konsu-
mentsynpunkt. Det finns, menar utskottet,
flera olika räntor som kan användas som
referensräntor; det väsentliga är att det
rör sig om räntor som kreditgivaren
saknar inflytande över.
Enligt utskottets mening finns det dock
skäl att ytterligare överväga huruvida en
uttrycklig regel om rätt till
ränteändring vid användning av
referensränta bör införas. Riksdagen har
bifallit utskottets hemställan och som
sin mening gett regeringen till känna vad
utskottet anfört om referensränta.
2.1.2 Syftet med lagens bestämmelser om
ändring av räntan
Det främsta syftet med bestämmelserna i
konsumentkreditlagen om ränteändringar är
att, vid kreditavtal med rörlig ränta,
skydda konsumenterna mot att
kreditgivaren ensidigt höjer räntan mer
än som är motiverat på grund av
kostnadsökningar. Genom bestämmelserna
skall det också uppnås att avtalsvillkor
om rörlig ränta inte tillämpas på ett
sätt som ensidigt gynnar kreditgivaren på
konsumentens bekostnad.
Ett annat syfte med reglerna är att det
lättare än tidigare skall kunna
kontrolleras om en räntehöjning är av-
talsenlig. Kreditgivaren måste kunna
motivera höjningen inför kredittagaren
och tillsynsmyndigheten genom att visa på
kostnadsökningar som drabbat honom. Sedan
ett kreditavtal träffats skall
kreditgivaren inte kunna förbättra den
vinstmarginal som avtalet ger.
Samtidigt skall bestämmelserna vara så
utformade att de inte i onödan fördyrar
krediterna eller hämmar utbudet av
krediter på marknaden.
Utgångspunkten för mina överväganden är
att regleringen i 11 § andra stycket
första meningen skall behållas som en
huvudprincip för ränteändringar i avtal
om konsumentkrediter och att en eventuell
möjlighet att knyta räntan till en
referensränta skall utgöra ett komplement
till denna huvudprincip. Detta har varit
utgångspunkten även för det till-
kännagivande som riksdagen gjort (se
ovan).
2.1.3 Vad innebär en regel om
referensränta?
En regel om anknytning av den avtalade
räntan till en referensränta kan utformas
på flera olika sätt. Det kommer givetvis
inte nu i fråga att införa en regel om
obligatorisk referensränta. Vad som i
stället är aktuellt är en bestämmelse som
kompletterar de nuvarande reglerna om
ränteändring och som gör det möjligt för
kreditgivarna att utforma avtalet på ett
sådant sätt att räntan kan ändras till
följd av ändringar i en referensränta.
Även med denna utgångspunkt kan en
regel om referensränta utformas på olika
sätt. En möjlighet är att kreditgivaren
ges rätt att använda en referensränta i
stället för att ändra räntan till följd
av inträffade kostnadsökningar m.m.
enligt 11 § andra stycket första
meningen. En annan möjlighet är att
räntan görs beroende, på ett eller annat
sätt, av både en referensränta och
kostnadsökningar enligt 11 § andra
stycket första meningen. Båda dessa
möjligheter bör prövas.
Innebörden av en regel om referensränta
skulle i huvudsak vara att en föreskrift
i avtalet om ränteändringar i anslutning
till en referensränta blir gällande
mellan parterna utan hinder av regeln i
11 § andra stycket första meningen.
Effekten av att räntan får en fast an-
knytning blir att dess förändringar sker
mer eller mindre automatiskt. Om räntan
görs beroende av enbart ändringar i
referensräntan, skall det i princip vara
möjligt att med tillgång till avtalet och
kunskap om referensräntans variationer
över tiden räkna ut den avtalade räntans
nivå vid varje tidpunkt. En utgångspunkt
för en sådan reglering måste vara att den
avtalade räntan skall följa
referensräntans svängningar konsekvent
och på ett sådant sätt att ingen av
parterna gynnas framför den andra.
Att räntan knyts till en referensränta
betyder däremot inte att varje minsta
ändring i referensräntan måste åtföljas
av en motsvarande ändring i krediträntan.
Jag skall strax återkomma till frågan om
hur krediträntan närmare bestämt kan
knytas till referensräntan (avsnitt 2.4).
2.1.4 Vissa andra frågor som rör
konsumentkreditlagen
Under beredningen av detta ärende har det
framförts önskemål om vissa klarlägganden
avseende innebörden av 11 § andra stycket
första meningen konsumentkreditlagen.
Från kreditgivarhåll har nämnts fyra
olika fall där man är osäker på om lagen
tillåter räntehöjning eller ej. Det
gäller fall då räntan sänkts tillfälligt
på grund av kredittagarens ekonomiska
trångmål, fall då kreditgivaren har gett
en särskilt förmånlig kredit till en
anställd och anställningsförhållandet
upphör, fall då en arbetsgivare
subventionerat en bankfinansierad kredit
till en arbetstagare som sedan slutar sin
anställning och fall då en återförsäljare
i marknadsföringssyfte "subventionerat"
räntan gentemot kunder under en viss
period.
De önskemål om klarlägganden som
framförts avser tillämpningsfrågor. I
detta lagstiftningsärende kan inte göras
några uttalanden om hur en redan
genomförd lagstiftning bör tillämpas. Det
är i stället en uppgift för domstolar och
andra rättstillämpande organ att bedöma
hur lagen bör tillämpas i fall som nu
nämnts.
2.2 Bör en regel om referensränta
införas?
Skälen för mitt förslag: Som
lagutskottet påpekar torde den nuvarande
bestämmelsen i 11 § konsumentkreditlagen
begränsa möjligheten att i avtalet
föreskriva att räntan skall vara knuten
till en referensränta. En sådan
föreskrift kan i vissa fall innebära att
konsumentens ställning blir sämre än
enligt 11 §. Den är i sådana fall till
nackdel för konsumenten och därför,
enligt 4 § konsumentkreditlagen, utan
verkan mot denne (jfr prop. 1991/92:83 s.
117). Endast om referensräntan väljs på
ett sådant sätt att dess svängningar ger
uttryck för motsvarande variationer i
kreditgivarens upplåningskostnader, eller
om det på annat sätt garanteras i avtalet
att inga höjningar sker utöver vad som är
tillåtet enligt 11 §, är
ränte-ändringsvillkoret säkert förenligt
med 11 §.
Flera fördelar finns med en regel om
referensränta. Från konsumentsynpunkt
innebär en knytning av räntan till en
referensränta den väsentliga
förbättringen att ändringarna i räntan
för krediten blir lätta att följa och
kontrollera. Konsumenten får också en god
garanti för att kreditgivaren inte höjer
räntan mer än han har rätt till. Parterna
blir jämställda på ett annat sätt än om
kreditgivaren själv bestämmer räntan.
Även för kreditgivaren är det på sitt
sätt en fördel att använda en
referensränta, eftersom det innebär att
räntan bestäms mer eller mindre
automatiskt och att de kostnader kan
sparas som annars krävs för de särskilda
överväganden och beräkningar som skall
göras i samband med ränteändringar. Också
andra praktiska fördelar finns för
kreditgivarna.
Som lagutskottet framhåller skulle en
möjlighet att använda en referensränta
vidare kunna medföra ett ökat utbud av
krediter till rörlig ränta och således
öka konkurrensen på kreditmarknaden.
Vissa kreditgivare, såsom
försäkringsbolagen, lånar i huvudsak ut
egna medel, vilket betyder att de saknar
egentliga upplåningskostnader. De kan
därför inte med nuvarande regler ändra
sina utlåningsräntor i samma utsträckning
som de kreditgivare som baserar sin
utlåning på upplånade medel. En möjlighet
att använda referensräntor innebär att
försäkringsbolagen som i många fall
slutat att ge krediter till rörlig ränta
efter att den nya konsumentkreditlagen
trätt i kraft ges bättre
förutsättningar att erbjuda ränterörliga
krediter.
Det finns alltså betydande fördelar med
en regel som gör det möjligt att knyta
krediträntan till svängningar i en
referensränta. Några påtagliga nackdelar
med en sådan regel synes inte finnas. För
kreditgivaren kan visserligen en fast
koppling till en referensränta medföra
vissa ränterisker. Om de faktiska
kostnaderna ökar mer än som motsvaras av
en höjd referensränta, försämras kredit-
givarens vinstmarginal. I speciella fall
kan variationer i referensräntan medföra
att den avtalade räntan måste sänkas,
fastän kreditgivarens kostnader för
krediten ökat. Om det är frivilligt att
använda referensräntealternativet och om
kreditgivaren därtill ges möjlighet att
välja en referensränta som passar för den
aktuella kredittypen (se avsnitt 2.3), är
ränteriskerna normalt förhållandevis små.
Det finns dock anledning att ta upp
frågan om kreditgivaren bör ha möjlighet
att gardera sig i avtalet mot sådana
risker. Jag återkommer till denna fråga
(avsnitt 2.5).
Också konsumenten utsätts för vissa
ränterisker om krediträntan knyts till en
referensränta. Riskerna består i att
referensräntan kan utvecklas på ett sätt
som innebär högre räntekostnader än om
krediträntan i stället hade ändrats
enligt bestämmelserna i 11 § andra
stycket första meningen. I exceptionella
situationer kan en referensränta nå
extremt höga nivåer. Dessa risker är dock
relativt begränsade. Sålunda torde
referensräntans utveckling endast i
undantagsfall vara, i den nu angivna
meningen, påtagligt oförmånlig för
konsumenten. Jämfört med de avtal där
räntan är bunden under en längre tid är
ränteriskerna normalt betydligt mindre.
Om referensräntan utvecklas på ett för
konsumenten påtagligt ofördelaktigt sätt,
kan tillämpning av avtalsvillkoret i
vissa fall vara oskälig enligt 36 §
avtalslagen (se specialmotiveringen).
Nackdelen med konsumentens ränterisker
synes med god marginal uppvägas av de
fördelar som konsumenten har av att
krediträntan knyts till en referensränta.
Som jag tidigare redovisat (avsnitt
2.1.1) riktades det starka invändningar
mot den bestämmelse om referensränta som
föreslogs i departementspromemorian Ny
konsumentkreditlag (Ds 1990:84).
Invändningarna hänförde sig dock i
huvudsak till den omständigheten att
knytningen till en referensränta
föreslogs bli obligatorisk. Detta ansågs
medföra oacceptabla ränterisker för
kreditgivarna och en fara för minskad
flexibilitet på marknaden med åtföljande
fördyringar av krediterna. I ett system
med frivillig referensränta kan, som jag
redan varit inne på, dessa negativa
effekter undvikas.
En av de invändningar som riktades mot
det tidigare förslaget är dock relevant
även för den regel som jag nu diskuterar.
Jag tänker på den omständigheten att en
referensränta kan bli inaktuell och
förlora sitt värde som anknytningsfaktor.
Det kan rentav hända att noteringarna
avseende en viss ränta helt upphör. Detta
kan orsaka problem i existerande avtal
där räntan i fråga använts som referens-
ränta.
Enligt min mening väger dock denna
invändning inte särskilt tungt. Med de
kunskaper som kreditgivarna har om
marknaden torde de normalt kunna välja
referensräntor som är aktuella och
användbara under hela kredittiden.
Förlorar räntan ändå sin aktualitet,
torde parterna i regel kunna komma
överens om en ny anknytningsfaktor eller
om en annan reglering av räntan. Vid
tvist får frågan lösas genom tolkning och
utfyllnad av avtalet på vanligt sätt.
Vid beredningen av ärendet i
Justitiedepartementet (se avsnitt 1) har
företrädare för kreditgivarna uttalat att
i första hand regleringen i 11 § bör
upphävas. Sker inte detta bör det, enligt
kreditgivarna, införas en möjlighet att
knyta krediträntan till en referensränta.
Konsumentverket, Finansinspektionen och
Konkurrensverket har förklarat sig vara
positiva till en regel om referensränta,
Finansinspektionen dock med visst
förbehåll (se avsnitt 2.5).
Min slutsats är att det bör införas en
regel om referensränta i
konsumentkreditlagen.
2.3 Val av referensränta
Skälen för mitt förslag: Det naturliga
torde i regel vara att som referensränta
välja antingen någon offentligrättsligt
fastställd ränta eller någon av de
etablerade och officiellt noterade
marknadsräntorna. Den i andra sammanhang
vanligaste referensräntan är fortfarande
det av Riksbanken fastställda diskontot.
Hänvisningar till diskontot förekommer i
bl.a. ett flertal lagar och
standardavtal. Andra räntor som
förekommer relativt allmänt som referens-
räntor i Sverige är den av
Riksgäldskontoret fastställda
statsskuldräntan samt marknadsräntorna på
statsobligationer och statsskuldväxlar
liksom de s.k. STIBOR-räntorna (Stockholm
Interbank Offered Rate).
En särskild fråga är om det i lagen
behöver ställas upp några begränsningar i
fråga om vilka referensräntor som får
användas i konsumentkreditavtal.
Självfallet kan kreditgivaren inte få
välja en referensränta som han själv kan
bestämma fritt över, exempelvis nyut-
låningsräntan för en kredittyp som han
erbjuder. Inte heller bör som referens-
ränta kunna användas en ränta som
kreditgivaren har någon nämnvärd möjlig-
het att påverka på annat sätt.
I det förslag om referensränta som lades
fram i departementspromemorian Ny
konsumentkreditlag (Ds 1990:84) angavs
att som referensränta skulle användas en
ränta "som kreditgivaren saknar
inflytande på". Mot en sådan regel kan
invändas att åtminstone de största
kreditgivarna har ett visst, om än i
regel litet, inflytande på de räntor som
förekommer på penningmarknaden. Eftersom
dessa räntor sätts på en i allt
väsentligt fri marknad och även i övrigt
synes vara lämpliga som referensräntor
för vissa typer av krediter, bör den
omständigheten att vissa kreditgivare kan
obetydligt påverka räntorna inte hindra
att de används som referensräntor.
Det sagda innebär att valet av ränta
lämpligen bör styras genom en föreskrift
om att kreditgivaren inte får ha något
"betydande inflytande" över
referensräntan. I specialmotiveringen
diskuteras tolkningen av detta uttryck
närmare.
Det kan vidare sättas i fråga om
friheten att välja referensränta bör
begränsas så att endast vissa bestämda
räntor kan användas, exempelvis de räntor
som "noteras officiellt". En sådan
bestämmelse skulle, som Konsumentverkets
företrädare framhållit under beredningen
i Justitiedepartementet (jfr avsnitt 1),
ha den fördelen för konsumenten att han
alltid lätt kan följa referensräntans
utveckling och att han därmed kan
kontrollera att räntan för krediten
ändras i enlighet med vad som
föreskrivits i avtalet. En begränsning
skulle också kunna utformas så att vissa
räntor som kan anses mindre lämpliga som
referensräntor i konsumentkreditavtal
diskvalificeras.
En nackdel med att tillåta endast vissa
räntor är emellertid att det minskar
kreditgivarens möjligheter att välja en
ränta som passar för den aktuella
krediten. Därmed ökar ränterisken, dvs.
risken för att krediträntan utvecklas på
ett sätt som illa motsvarar
kreditgivarens kostnader för krediten (se
avsnitt 2.2). När det tidigare nämnda
förslaget om referensränta lades fram (se
Ds 1990:84) framhölls från flera håll,
bl.a. Riksbanken och Bankinspektionen,
vikten av att det inte introduceras nya
ränterisker för kreditinstituten.
En svårighet är vidare att bestämma
vilka räntor som skall få användas som
referensräntor. Kriteriet "officiellt
noterad" är mindre lämpligt av den
anledningen att flera etablerade räntor
är officiellt noterade endast i den
meningen att privata företag och media
väljer att ge offentlighet åt dem.
Tänkbart vore att inskränka valrätten
till "offentligrättsligt fastställda"
räntor, bl.a. diskontot och den s.k.
statsskuldräntan. En sådan regel innebär
dock en kraftig begränsning i valrätten
och medför betydande ränterisker i många
fall. Det skulle säkerligen medföra att
många kreditgivare ansåg sig inte kunna
använda referensräntealternativet. Att
märka är vidare att de offentligrättsligt
fastställda räntorna i realiteten bestäms
helt och hållet på grundval av vissa
marknadsräntor.
Under beredningen i
Justitiedepartementet har
Finansinspektionen och Konkurrensverket,
liksom kreditgivarna, betonat de fördelar
som finns med en frihet i fråga om val av
referensränta.
Med hänsyn till vad jag sålunda har
anfört samt till att kreditgivarna
knappast har något intresse av att välja
en olämplig referensränta, finns det
enligt min mening inte tillräckliga skäl
att begränsa parternas frihet vad gäller
val av referensränta. Konsumentens
intresse av insyn och kontrollmöjligheter
bör kunna tillgodoses på ett
tillfredsställande sätt genom att
kreditgivaren lämnar tydlig information
(se specialmotiveringen).
Även när det tidigare förslaget om
referensränta presenterades (se Ds
1990:84 s. 83) gjordes bedömningen att
det kunde överlämnas åt kreditgivarna att
välja referensränta. På denna punkt hade
remissinstanserna inte några invänd-
ningar.
Det bör sålunda överlämnas åt
avtalsparterna själva i praktiken
kreditgivaren att välja en
referensränta som passar för det aktuella
kreditavtalet. Det innebär bl.a. att
kreditgivaren kan välja en referensränta
som utgör en sammanvägning på visst sätt
av två eller flera räntor. Jag har
tidigare nämnt att det naturligtvis finns
anledning att välja en referensränta som
kan förväntas behålla sin aktualitet
under hela kredittiden.
2.4 Hur skall räntan för krediten knytas
till referensräntan?
Skälen för min bedömning: Det är ofta
inte praktiskt lämpligt, eller ens
möjligt, att låta krediträntan variera på
exakt samma sätt som referensräntan. En
sådan anknytning är visserligen möjlig om
exempelvis diskontot används som
referensränta, men den är praktiskt
ohanterlig om det hänvisas till någon av
de räntor som förekommer på penningmark-
naden. Dessa ändrar sig ständigt, varför
en avtalsföreskrift om anknytning till en
sådan ränta måste precisera med vilka
tidsintervall och på vilket sätt i övrigt
variationerna närmare bestämt skall
påverka avtalsräntan.
När det gäller den tidsmässiga
anknytningen kan det exempelvis anges att
räntan skall justeras vissa bestämda
dagar på året eller vid de tidpunkter då
referensräntan ändrats med minst en viss
angiven andel av en procent sedan den
senaste räntejusteringen.
Beträffande storleken på ändringarna kan
man tänka sig att en viss ändring i
referensräntan får avspegla sig exakt i
krediträntan; en höjning av
referensräntan med exempelvis 0,5
procentenheter ger då samma höjning av
avtalsräntan. Men det är givetvis också
möjligt att avtala att ändringen i
krediträntan skall vara mindre eller
större än förändringen i referensräntan.
Inte heller i dessa avseenden krävs,
enligt min mening, någon särskild
reglering i lagen. Kreditgivarna kan
förväntas formulera räntevillkoren på ett
sådant sätt att det tydligt framgår hur
räntan skall ändras. Allt annat måste för
övrigt anses stå i strid med god
kreditgivningssed. Att avtalsvillkoren
blir klara och tydliga är självfallet
väsentligt från konsumentsynpunkt, inte
minst därför att konsumenten bör kunna
kontrollera relativt lätt att räntan
ändras på det sätt som avtalet
föreskriver. I specialmotiveringen
diskuteras kreditgivarens skyldigheter
enligt god kreditgivningssed att göra det
lätt för konsumenten att själv beräkna
räntan.
Anknytningen till referensräntan måste
utformas på ett sådant sätt att
ändringarna i krediträntan blir
konsekventa i förhållande till
ändringarna i referensräntan och så att
konsumenten inte missgynnas. Att dessa
krav gäller får anses följa redan av en
regel som föreskriver att räntan skall
ändras "i anslutning till" ändringar i en
referensränta.
Att ändringarna i krediträntan skall
vara konsekventa i förhållande till
ändringarna i referensräntan bör inte
hindra att det i avtalet bestäms att
räntan inte skall överstiga en viss nivå.
Det är i princip i konsumenternas
intresse att det på det sättet går att
skaffa sig en försäkring mot hög ränta.
På samma sätt bör det vara möjligt att i
avtalet bestämma en miniminivå för
räntan. En reglering som tillåter
"räntetak" men förbjuder "räntegolv" blir
komplicerad och svår att tillämpa.
Framgår miniminivån för räntan klart av
avtalet, får dessutom rimliga anspråk på
förutsebarhet och begriplighet anses
uppfyllda.
Att konsumenten inte får missgynnas vid
tillämpning av ett avtalsvillkor om
referensränta följer av bestämmelsen i
nuvarande tredje stycke i 11 § konsument-
kreditlagen. Jag återkommer till detta i
specialmotiveringen.
2.5 Avsteg från kopplingen till
referensräntan
Skälen för mitt förslag: Om det införs
en regel av innebörd att krediträntan får
ändras i anslutning till variationer i en
referensränta, uppkommer frågan om det
bör vara möjligt att i vissa fall ändra
räntan mer eller mindre än som följer av
kopplingen till referensräntan.
Från kreditgivarhåll har under
beredningen av ärendet hävdats att en
regel om referensränta måste förses med
en "ventil" som innebär att det går att
ta hänsyn även till kreditgivarens
faktiska kostnader för krediten.
Regleringen har sagts i annat fall inte
bli praktiskt användbar. Sålunda har
kreditgivarna menat att de måste ges rätt
att i kreditavtalen införa en
undantagsklausul som gör det möjligt att
avvika från referensräntan i åtminstone
de fall då kostnadsutvecklingen jämfört
med referensräntan är påfallande negativ;
utan en sådan ventil uppkommer
ränterisker som är oacceptabla särskilt
för bostadsinstituten men också för
bankerna och övriga kreditinstitut.
Finansinspektionen har instämt i kravet
på en regel som gör det möjligt att i
vissa fall komma ifrån en strikt koppling
till en referensränta. Enligt inspektio-
nen innebär referensränteklausuler annars
alltför stora ränterisker för instituten.
Konsumentverket har förklarat sig ha
förståelse för behovet av någon form av
undantagsmöjlighet men har pekat på
utvägen att med tillämpning av regeln i
36 § avtalslagen förhindra oskäliga verk-
ningar. Enligt kreditinstituten och
Finansinspektionen kan emellertid denna
regel inte anses räcka för att ge
kreditgivarna tillräckligt skydd mot
ränteriskerna.
Jag instämmer i allt väsentligt i de
synpunkter som kreditgivarna och
Finansinspektionen har gett uttryck för.
Kreditgivarna bör ha möjlighet att
gardera sig mot de ränterisker som annars
uppkommer genom att krediträntan kopplas
till en referensränta. Det torde vara
möjligt att utforma en "ventil" på ett
sådant sätt att kreditgivarens fördelar
med en referensränteklausul (se avsnitt
2.2) inte går förlorade.
En förutsättning för att undantag skall
kunna göras från kopplingen till
referensräntan bör vara att kreditavtalet
uttryckligen tillåter detta. I andra fall
bör den avtalade anknytningen till
referensräntan följas strikt.
När det gäller frågan om vilka krav som
i övrigt bör ställas för att kopplingen
till referensräntan skall kunna släppas,
bör utgångspunkt tas i gällande rätt. Som
Finansbolagens Förening har påpekat får
nuvarande regler anses ge utrymme för
avtalsvillkor som innebär dels att räntan
som huvudregel skall variera med en
referensränta, dels att räntan skall
ändras på annat sätt, om referensräntan
inte speglar kreditgivarens kostnader för
krediten. En förutsättning för att ett
sådant avtalsvillkor skall gälla är dock
att det inte ger utrymme för andra
ändringar till konsumentens nackdel än
sådana som är tillåtna enligt 11 § andra
stycket konsumentkreditlagen. Ytterligare
en förutsättning är att villkoret
utformas på ett sådant sätt att räntan
inte systematiskt kommer att ändras mer
till kreditgivarens fördel än till hans
nackdel. I annat fall får det anses
oskäligt enligt 36 § avtalslagen. Det
betyder främst att avvikelser från
referensräntan skall göras inte bara när
kostnaderna är högre än som speglas av
referensräntan utan också när de är
lägre.
Med en regel som möjliggör att
krediträntan knyts fullt ut till en
referensränta förändras rättsläget på det
sättet att räntan ibland får ändras till
konsumentens nackdel även om det inte kan
motiveras av sådana kostnadsökningar som
anges i 11 § andra stycket första
meningen och även om det inte rör sig om
en sådan bostadskredit som beskrivs i
andra meningen i det stycket. Frågan är
om det även i ett sådant rättsläge bör
finnas utrymme för kreditgivaren att
ändra räntan på grund av
kostnadsutvecklingen eller om det läget
ger anledning att vara mera restriktiv
med att tillåta sådana ändringar.
En möjlighet att avvika från kopplingen
till referensräntan innebär nackdelar för
konsumenten från förutsebarhetssynpunkt.
Det blir också svårare för konsumenten
att följa och kontrollera ränteändring-
arna. Fördelarna med en
referensränteklausul går därmed till viss
del förlorade. Under förutsättning att
klausulen utformas på ett sådant sätt att
den behandlar parterna lika innebär den
emellertid också vissa fördelar för
konsumenten. Denne får, på samma sätt som
kreditgivaren, en "försäkring" mot de
ränterisker som följer av att referens-
räntan kan utvecklas påtagligt
oförmånligt. Härtill kommer att
krediterna bör bli billigare än annars,
eftersom kreditgivarna inte behöver
kompensera sig för ränterisken.
De nu angivna nackdelarna och fördelarna
för konsumenten uppkommer redan i dag i
det fall att en referensränteklausul
innehåller en "ventil" för
kostnadsutvecklingen. Som jag tidigare
framhållit finns det i princip inte något
hinder enligt gällande rätt mot sådana
"ventiler". Jag kan inte finna att det
nya rättsläge som uppkommer om referens-
ränteklausuler genomgående blir tillåtna
ger anledning att vara mera restriktiv
mot avsteg från kopplingen till
referensräntan. "Ventiler" för
kostnadsutvecklingen kan inte heller
allmänt sett anses vara särskilt
besvärande från konsumentskyddssynpunkt.
Eftersom "ventiler" under vissa förut-
sättningar får användas redan enligt
gällande rätt, skulle det vidare bereda
stora svårigheter från rättssystematisk
synpunkt att för vissa andra fall
begränsa möjligheterna att göra avsteg
från referensräntan. Även i rättstil-
lämpningen skulle detta föranleda
svårigheter.
Min slutsats är att räntesatsen, även om
den knutits till en referensränta, bör
kunna ändras på grundval av förändringar
i kreditgivarens kostnader. Detta bör
dock kunna ske bara om förutsättningarna
för sådana ändringar anges i avtalet och
om konsumenten därvid inte missgynnas.
Bestämmelserna i 11 § andra stycket skall
givetvis iakttas vid räntehöjningar.
Det sist anförda betyder visserligen att
"ventilen" får mindre betydelse för de
kreditgivare, såsom försäkringsbolagen,
som inte har några upplåningskostnader
utan i stället lånar ut egna medel (se
avsnitt 2.2). För dessa kreditgivare har
dock inte ränteriskerna samma betydelse
som för andra kreditgivare.
Konkurrenshänsyn får anses tillräckligt
väl tillgodosedda genom att förslaget ger
försäkringsbolagen möjlighet att knyta
utlåningsräntorna till någon referens-
ränta som speglar alternativkostnaden för
krediten.
Jag vill till sist framhålla att det är
angeläget att tillsynsmyndigheterna noga
följer tillämpningen av sådana
undantagsklausuler som jag nu har
behandlat och ingriper om det visar sig
att vissa kreditgivare utnyttjar dem
ensidigt till sin egen fördel. Kredit-
givarna måste vara beredda att på
förfrågan redovisa för kredittagare och
tillsynsmyndigheter vilka överväganden
som ligger till grund för att
anknytningen till referensräntan i olika
fall behållits resp. släppts.
2.6 Underrättelse om ändring av räntan
Skälen för mitt förslag: I 13 §
konsumentkreditlagen finns bestämmelser
om kreditgivarens skyldighet att
underrätta konsumenten om bl.a. ränteän-
dringar. Underrättelse skall lämnas
senast när ändringen börjar gälla.
När räntan knyts till en referensränta
kommer den i regel att ändras
automatiskt. Bestämmelserna i 13 § är
inte anpassade till den situationen. Det
bör därför göras ett tillägg i
paragrafen. För de fall då räntan ändras
enbart på grund av ändringar i en
referensränta bör det vara tillräckligt
att konsumenten får information om
ränteändringen senast i samband med nästa
avisering eller kontoutdrag.
Om räntan i avtalet knutits till en
referensränta som huvudregel men
kreditgivaren ändrar räntan med stöd av
en undantagsklausul (se avsnitt 2.5), bör
kreditgivaren vara skyldig att underrätta
konsumenten om ränteändringen innan den
börjar tillämpas. Den allmänna regeln i
13 § om tidpunkten för underrättelse bör
således gälla i detta fall.
I det sistnämnda fallet får det vidare
anses följa av god kreditgivningssed att
kreditgivaren lämnar information om
anledningen till att undantagsklausulen
tillämpas.
2.7 Ikraftträdande m.m.
Den föreslagna lagändringen bör kunna
träda i kraft den 1 januari 1994.
Enligt allmänna principer inom
kontraktsrätten blir en ny lagregel, om
inte annat sägs, tillämplig endast i
fråga om avtal som har ingåtts efter
ikraftträdandet. När det gäller den nu
aktuella regeln kunde det finnas en
fördel med att göra den tillämplig även i
fråga om sådana avtal som har ingåtts
efter konsumentkreditlagens ikraftträ-
dande men innan ändringen träder i kraft.
En övergångsregel med den innebörden
skulle sålunda medföra att rättsläget
blev klarlagt och att de klausuler om
referensränta som tillkommit efter det
att konsumentkreditlagen trätt i kraft
skulle anses giltiga helt enligt sin
lydelse.
Emellertid skulle en övergångsregel av
nu nämnt slag även medföra nackdelar. Det
kan, som jag tidigare sagt, finnas
referensränteklausuler som avviker från
de nuvarande bestämmelserna i 11 §
konsumentkreditlagen och som därför inte
får tillämpas till konsumentens nackdel
(jfr prop. 1991/92:83 s. 117). En
övergångsregel som den skisserade skulle
ändra rättsläget och därmed innehållet i
avtalet. Att innehållet i avtalet ändras
i efterhand är olämpligt av flera skäl.
Det skulle bl.a. i vissa fall kunna
medföra ekonomiska förluster för
konsumenten. Några sådana särskilda skäl
som i vissa andra sammanhang funnits för
att med lagstiftning ingripa i bestående
avtalsförhållanden (se exempelvis prop.
1988/89:89 s. 20 f. och prop. 1990/91:193
s. 9 f.) finns inte i detta fall.
Den nya regeln bör därför gälla endast
beträffande avtal som har träffats efter
ikraftträdandet. För att ingen oklarhet
skall uppstå bör det i en övergångsregel
anges att äldre föreskrifter gäller för
avtal som har ingåtts tidigare.
2.8 Kostnader
Den ändring som föreslås torde inte
medföra några kostnader för det allmänna.
Tvärtom kan det förväntas att den medför
viss arbetsbesparing för tillsynsmyndig-
heterna, främst Finansinspektionen. En
föreskrift enligt vilken räntan knyts
till en referensränta bör nämligen vara
lättare att tolka än många andra
avtalsvillkor om rörlig ränta och medföra
färre tvister.
Inte heller för banker eller andra
kreditgivare torde ändringen medföra
några beaktansvärda kostnader. Också för
dem gäller att det snarare blir fråga om
vissa besparingar på grund av att det kan
antas sällan bli tvist rörande
räntevillkor som anknyter till en
referensränta. Eftersom sådana
räntevillkor är förhållandevis
okomplicerade att tillämpa, bör de
dessutom underlätta den praktiska
hanteringen av ränteändringar (jfr
avsnitt 2.2).
3 Upprättat lagförslag
I enlighet med vad jag har anfört har
inom Justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i
konsumentkreditlagen (1992:830).
Lagrådet har granskat förslaget.
Samråd har skett med statsrådet
Lundgren.
4 Specialmotivering
I propositionen föreslås ett tillägg till
11 § konsumentkreditlagen om referens-
ränta. Till följd därav föreslås också
vissa ändringar i 13 §.
11 § Förutsättningarna för ändringar i
räntesatsen skall anges i avtalet.
Räntesatsen får ändras till konsumentens
nackdel endast i den utsträckning som det
motiveras av kreditpolitiska beslut,
ökade upplåningskostnader för
kreditgivaren eller andra
kostnadsökningar som kreditgivaren inte
skäligen kunde förutse när avtalet
ingicks. Vid kredit för bostadsändamål
med en sammanlagd löptid om minst 30 år
och med en ränta som är bunden under viss
del av avtalstiden, minst tre månader,
har dock kreditgivaren, om han har gjort
förbehåll om det i avtalet, rätt att vid
utgången av en sådan del av avtalstiden
ändra räntan så att den motsvarar den
ränta som kreditgivaren vid den
tidpunkten allmänt tillämpar för nya
krediter av motsvarande slag.
Utan hinder av andra stycket får
räntesatsen ändras på visst sätt i
anslutning till ändringar i en
referensränta som kreditgivaren inte har
något betydande inflytande över. Ett
avtalsvillkor om det får förenas med ett
undantag om att räntesatsen under
särskilda förutsättningar skall ändras
mer eller mindre än som följer av anknyt-
ningen till referensräntan. Undantaget
skall bestämmas så att det inte blir
mindre förmånligt för konsumenten än för
kreditgivaren. Det skall uppfylla kraven
i andra stycket.
Kreditgivaren är skyldig att tillämpa
ett avtalsvillkor om ränteändringar på
samma sätt till konsumentens förmån som
till hans nackdel.
I det nya tredje stycket har tillagts
bestämmelser som gör det möjligt för
parterna att knyta ändringar i
räntesatsen till en referensränta. Om
avtalet innehåller en föreskrift om det,
får räntan ändras i enlighet med
föreskriften i stället för enligt andra
stycket. Ändringarna i räntesatsen blir
då i princip oberoende av sådana om-
ständigheter som anges i andra stycket
och i stället avhängiga av referens-
räntans upp- och nedgångar. En annan sak
är att variationerna i de räntor som blir
aktuella som referensräntor ofta torde ha
en sådan koppling till kreditgivarnas
kostnader att skillnaden inte blir
särskilt stor.
Enligt första meningen får sålunda, utan
hinder av andra stycket, räntesatsen
ändras på visst sätt i anslutning till
ändringar i en referensränta. Kopplingen
till en referensränta måste framgå av
avtalet. Det följer av första stycket i
paragrafen.
Parterna får fritt välja vilken ränta
som skall användas som referensränta. Den
enda begränsningen är att kreditgivaren
inte får ha något betydande inflytande
över den ränta som väljs. Därav följer
naturligtvis att kreditgivaren inte kan
välja någon av sina egna in- eller
utlåningsräntor. Inte heller kan som
referensränta användas exempelvis en
ränta som bestäms av ett dotterbolag till
kreditgivaren.
Däremot kan vilken som helst av de
räntor som "sätts av marknaden" användas
som referensränta. Det gäller exempelvis
räntan på statsskuldväxlar och räntan på
statsobligationer, liksom de varje dag
fixerade s.k. STIBOR-räntorna. I fråga om
dessa räntor kan visserligen de stora
aktörerna på marknaden utöva ett visst
inflytande. Detta inflytande är dock inte
sådant att det kan karakteriseras som
"betydande". Kreditgivarens inflytande
bör anses betydande i paragrafens mening
endast om han genom eget agerande kan
åstadkomma ändringar i räntan som ter sig
mer än marginella och som påverkar
krediträntan på ett för konsumenten
betydelsefullt sätt.
Vidare kan de räntor användas som
fastställs genom offentligrättsligt
reglerade beslut, exempelvis diskontot
och statslåneräntan. I princip står det
också fritt för kreditgivaren att välja
någon egen variant, exempelvis en ränta
som fastställs genom en sammanvägning av
två eller flera officiellt noterade
räntor. Om utvecklingen av referensräntan
inte kan följas i tidningarna eller på
något annat lättillgängligt sätt, måste
kreditgivaren dock anses skyldig att
lämna tydlig information till konsumenten
om referensräntan och dess svängningar.
En sådan informationsskyldighet får anses
följa av kravet på god kreditgivningssed
(se 5 § konsumentkreditlagen).
I bestämmelsen uppställs inte något krav
i fråga om det sätt på vilket den
avtalade räntan närmare bestämt skall
knytas till referensräntan. Det fordras
endast att avtalsräntesatsen ändras "i
anslutning till" referensräntan. Detta
krav får anses uppfyllt om avtalsräntan
följer referensräntan på ett konsekvent
och därmed i princip kontrollerbart sätt
såväl tidsmässigt som beräkningsmässigt.
Sålunda kan det föreskrivas exempelvis
att räntan skall ändras med vissa
bestämda tidsintervall eller varje gång
som en viss minsta ändring skett i
referensräntan sedan den senaste
justeringen av krediträntan. Sådana
tidsbestämningar kan också kombineras. I
fråga om ändringens storlek kan det anges
exempelvis att ändringarna skall exakt
motsvara ändringarna i referensräntan
eller att de skall motsvara en viss andel
av referensräntans upp- och nedgångar.
Det finns alltså inte något hinder mot
villkor som innehåller att endast en del
av förändringarna i referensräntan skall
slå igenom på den avtalade räntan eller
att förändringen i den avtalade räntan
skall vara större än i referensräntan.
Inte heller finns det något hinder mot
exempelvis klausuler som anger att
avtalsräntan skall ändras med vissa
tidsintervall och därvid stå i en viss
proportion till ett medelvärde för
referensräntan under en viss angiven
tidsperiod.
Parterna kan alltså fritt bestämma över
anknytningen till referensräntan under
den enda förutsättningen att avtalsräntan
följer referensräntan på ett konsekvent
sätt. Däri ligger bl.a. att nedgångar i
princip måste avspegla sig i den avtalade
räntan på samma sätt som uppgångar.
Ingenting hindrar att parterna i avtalet
anger en högsta eller en lägsta räntesats
för krediträntan, dvs. att de föreskriver
att räntesatsen skall variera med
referensräntan bara upp till ett "tak"
eller ner till ett "golv".
Av kravet på god kreditgivningssed får
anses följa att konsumenten skall kunna
beräkna krediträntan på egen hand utan
stora svårigheter. Sättet att beräkna
räntan får därför inte vara alltför
komplicerat. Vidare krävs att det
underlag som konsumenten behöver för att
kunna göra beräkningarna finns allmänt
tillgängligt eller tillhandahålls honom
av kreditgivaren. Kreditgivaren bör, om
uträkningen annars kan antas bereda
konsumenten problem, tillhandahålla en
"nyckel" för beräkning av räntan.
Vid tillämpning av en avtalsklausul om
anknytning till en referensränta kan i
vissa fall regeln i fjärde stycket
tidigare tredje stycket behöva
observeras. Enligt den bestämmelsen är
kreditgivaren skyldig att tillämpa ett
avtalsvillkor om ränteändringar i samma
utsträckning till konsumentens förmån som
till hans nackdel. Normalt bestäms
krediträntan mer eller mindre automatiskt
på grund av knytningen till referens-
räntan. Det kan emellertid förekomma att
kreditgivaren förbehåller sig en viss
frihet med avseende på ränteändringarna,
exempelvis på så sätt att det föreskrivs
i avtalet att räntesatsen får men inte
måste ändras vid vissa förändringar i
referensräntan. Bestämmelsen i fjärde
stycket medför att kreditgivaren inte kan
välja att höja räntan när avtalet så
medger men underlåta att sänka den i
motsvarande fall. Även i övrigt är
kreditgivaren förhindrad att tillämpa
villkoret på ett sätt som gynnar honom på
konsumentens bekostnad.
I andra - fjärde meningarna finns
bestämmelser som öppnar en möjlighet att
i vissa fall gå ifrån anknytningen till
referensräntan. Reglerna har tillkommit
för att kreditgivarna skall kunna undgå
de ränterisker som annars finns när
räntan kopplas till en referensränta.
I bestämmelserna ställs vissa krav för
att anknytningen till referensräntan
skall få släppas. Avsikten med dessa krav
är att så långt som möjligt tillgodose
konsumentens intressen, dels av att
räntan inte fastställs ensidigt av
kreditgivaren, dels av att reglerna ger
någorlunda god förutsebarhet.
Det förutsätts för det första att
avtalet innehåller en föreskrift om att
anknytningen till referensräntan kan
släppas i vissa fall. Detta krav följer
av första stycket i paragrafen.
Innehåller avtalet en referensränteklau-
sul men saknas en sådan
undantagsföreskrift som nu sagts, finns
det alltså i princip ingen möjlighet att
gå ifrån referensräntan. Jag återkommer
längre fram till frågan i vad mån
bestämmelserna i 36 § avtalslagen kan bli
tillämpliga i sådana fall.
Av andra meningen framgår att undantaget
skall ange de "särskilda förutsättningar"
då anknytningen till referensräntan skall
överges. Det räcker alltså inte med
exempelvis en föreskrift om att "avvikel-
ser från referensräntan får ske".
Förutsättningarna måste preciseras på ett
sådant sätt att det blir möjligt för
utomstående, t.ex. tillsynsmyndigheterna
och domstolar, att bedöma om förutsätt-
ningarna är uppfyllda. Det kan därför
inte vara tillräckligt med en hänvisning
till exempelvis "särskilda skäl".
Avtalet måste vidare innehålla en
precisering av den nya beräkningsmodell
för räntan som skall användas om
kopplingen till referensräntan släpps.
Det följer av första stycket i
paragrafen.
Förutsättningarna för att avvika från
referensräntan skall, enligt tredje
meningen, bestämmas på ett sådant sätt
att undantaget inte blir mindre
förmånligt för konsumenten än för
kreditgivaren. Ett sådant krav följer i
viss utsträckning redan av 36 §
avtalslagen. Den här intagna föreskriften
är dock preciserad på ett annat sätt och
avses gå något längre. Konsumenten får
anses missgynnad på angivet sätt inte
bara när förutsättningarna är så bestämda
att det finns en materiell obalans till
kreditgivarens favör utan också när
kreditgivaren får alltför stor frihet att
själv avgöra när förutsättningarna är
uppfyllda. Bestämmelsen innebär bl.a. att
kreditgivaren inte kan föreskriva att
referensräntan skall följas "utom när
kostnaderna för krediten ökar mer än som
motsvaras av ändringar i referensräntan"
e.d. Inte heller kan det föreskrivas i
avtalet att referensräntan skall frångås
"när kreditgivaren bedömer det motiverat"
eller " i enlighet med kreditgivarens
praxis".
Något hinder mot att förutsättningarna
preciseras på ett sätt som innebär att
konsumenten gynnas finns inte.
I fjärde meningen anges att ett undantag
skall uppfylla kraven i andra stycket.
Det betyder med bortseende från de
bostadskrediter som behandlas i andra
meningen i andra stycket att
räntesatsen, när anknytningen till
referensräntan frångås, inte kan höjas
mer än som motiveras av kreditpolitiska
beslut, ökade upplåningskostnader eller
andra kostnadsökningar som inte skäligen
kunde förutses när avtalet ingicks.
Sålunda kan inte räntan höjas exempelvis
på grund av att säkerheten för krediten
har försämrats eller för att kredit-
givaren skulle vilja förbättra sina
vinstmarginaler på krediten.
Som jag tidigare framhållit måste det
finnas uttryckligt stöd i avtalet för att
avvika från referensräntan. Finns det
ingen föreskrift om det, skall den
avtalade kopplingen till referensräntan
följas strikt. I vissa situationer kan
dock en sådan strikt tillämpning av ett
villkor om referensränta medföra oskäliga
konsekvenser för konsumenten. Då kan
villkoret jämkas med stöd av 36 §
avtalslagen. Det kan bli aktuellt ex-
empelvis när referensräntan under en
period varit extremt hög på grund av ex-
ceptionella förhållanden.
I vissa fall torde även kreditgivaren
med framgång kunna hävda att en
tillämpning av ett villkor om referens-
ränta skulle vara oskälig enligt 36 §
avtalslagen.
13 § Kreditgivaren skall underrätta
konsumenten om ränteändringar och
avgiftsändringar. Utom vid ränteändringar
som beror enbart på ändringar i en
referensränta skall underrättelse lämnas
senast när ändringen börjar gälla,
antingen genom ett särskilt meddelande
till konsumenten eller genom annonsering
i dagspressen. Sker underrättelsen genom
annonsering, skall meddelande om
ändringen också lämnas när nästa
avisering eller kontoutdrag sänds till
konsumenten.
Vid ränteändringar som beror enbart på
ändringar i en referensränta skall
underrättelse lämnas genom ett meddelande
till konsumenten senast i samband med
nästa avisering eller kontoutdrag.
Paragrafen har ändrats som en följd av
att parterna genom tillägget i 11 § får
möjlighet att knyta krediträntan till en
referensränta. I första stycket har i
andra meningen gjorts ett undantag för
sådana ränteändringar som beror enbart på
ändringar i en referensränta. Sådana
ränteändringar sker normalt med
automatik, varför det inte kan krävas att
besked om ändringen lämnas senast när den
börjar gälla.
I andra stycket har tagits in en ny
regel om kreditgivarens underrättelse-
skyldighet vid ränteändringar som beror
enbart på ändringar i en referensränta.
Sådana ränteändringar skall kreditgivaren
informera om senast i samband med nästa
avisering eller kontoutdrag. Information
skall alltså sändas senast i samband med
den första avisering eller det första
kontoutdrag som skickas till konsumenten
efter att ränteändringen gjorts.
I de fall då räntan ändras med
tillämpning av en sådan klausul som
beskrivs i 11 § tredje stycket andra
meningen, dvs. med avvikelse från den
anknytning som annars gäller till en
referensränta, gäller den allmänna regeln
om att underrättelse skall lämnas innan
ändringen börjar gälla.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994. Äldre föreskrifter gäller dock i
fråga om kreditavtal som har ingåtts före
ikraftträdandet.
I enlighet med allmänna principer inom
kontraktsrätten skall äldre föreskrifter
gälla i fråga om kreditavtal som har
träffats innan den nya regeln trätt i
kraft. Det betyder att klausuler om
referensränta som intagits i
konsumentkreditavtal under år 1993 skall
bedömas enligt 11 § i dess lydelse före
den 1 januari 1994. Det kan innebära att
vissa sådana klausuler inte får åberopas
mot konsumenten (jfr avsnitt 2.2).
5 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört
hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslaget till lag om
ändring i konsumentkreditlagen
(1992:830).
6 Beslut
Regeringen ansluter sig till
föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen
att anta det förslag som föredraganden
har lagt fram.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till
Lag om ändring i konsumentkreditlagen
(1992:830)
Härigenom föreskrivs att 11 §
konsumentkreditlagen (1992:830) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 §[2]
Förutsättningarna för ändringar i
räntesatsen skall anges i avtalet.
Räntesatsen får ändras till konsumentens
nackdel endast i den utsträckning som det
motiveras av kreditpolitiska beslut,
ökade upplåningskostnader för kredit-
givaren eller andra kostnadsökningar som
kreditgivaren inte skäligen kunde förutse
när avtalet ingicks. Vid kredit för
bostadsändamål med en sammanlagd löptid
om minst 30 år och med en ränta som är
bunden under viss del av avtalstiden,
minst tre månader, har dock
kreditgivaren, om han har gjort förbehåll
om det i avtalet, rätt att vid utgången
av en sådan del av avtalstiden ändra
räntan så att den motsvarar den ränta som
kreditgivaren vid den tidpunkten allmänt
tillämpar för nya krediter av motsvarande
slag.
Om parterna har
avtalat att
räntesatsen skall
ändras på visst sätt
i anslutning till
ändringar i en
referensränta som
kreditgivaren inte
har något betydande
inflytande över,
gäller avtalsvill-
koret utan hinder av
andra stycket. Ett
Nuvarande lydelse sådant avtalsvillkor
får förenas med ett
undantag om att
räntesatsen under
särskilda förut-
sättningar skall
ändras mer eller
mindre än som följer
av den avtalade an-
knytningen till
Föreslagen lydelse
referensräntan.
Förutsättningarna
skall anges i
avtalet och
bestämmas så att
undantaget inte blir
mindre förmånligt
för konsumenten än
för kreditgivaren.
För ett sådant
undantag gäller
andra stycket.
Kreditgivaren är skyldig att tillämpa
ett avtalsvillkor om ränteändringar på
samma sätt till konsumentens förmån som
till hans nackdel.
13 §
Kreditgivaren Kreditgivaren
skall underrätta skall underrätta
konsumenten om konsumenten om
beslutade ränte- ränteändringar och
ändringar och avgiftsändringar.
avgiftsändringar. Utom vid
Underrättelse skall ränteändringar som
lämnas senast när beror enbart på
ändringen börjar ändringar i en
gälla, antingen referensränta skall
genom ett särskilt underrättelse lämnas
meddelande till senast när ändringen
konsumenten eller börjar gälla,
genom annonsering i antingen genom ett
dagspressen. Sker särskilt meddelande
underrättelsen till konsumenten
genom annonsering, eller genom
skall meddelande om annonsering i dags-
ändringen också pressen. Sker under-
lämnas när nästa rättelsen genom
avisering eller annonsering, skall
kontoutdrag sänds meddelande om än-
till konsumenten. dringen också lämnas
när nästa avisering
eller kontoutdrag
sänds till konsumen-
ten.
Vid ränteändringar
som beror enbart på
ändringar i en refe-
rensränta skall
underrättelse lämnas
senast i samband med
nästa avisering
eller kontoutdrag.
__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1994. Äldre föreskrifter gäller dock i
fråga om kreditavtal som har ingåtts före
ikraftträdandet.
**FOOTNOTES**
[2] Senaste lydelse 1993:214.
27
LAGRÅDET
Utdrag ur protokoll vid sammanträde
1993-09-20
Närvarande: hovrättspresidenten Bo
Broomé, justitierådet Bo Svensson,
regeringsrådet Arne Baekkevold.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde
den 26 augusti 1993 har regeringen på
hemställan av statsrådet Laurén beslutat
inhämta lagrådets yttrande över förslag
om referensränta vid konsumentkrediter.
Förslaget har inför lagrådet föredragits
av kanslirådet Göran Lambertz.
Förslaget föranleder följande yttrande av
lagrådet:
Lagrådet har i sak ingen erinran mot
förslaget till lag om ändring i
konsumentkreditlagen (1992:830).
Lagtexten i det nya tredje stycket i 11 §
synes emellertid kunna förenklas något.
Reglerna i detta stycke är att läsa med
första stycket i minnet. Av detta framgår
att förutsättningarna för ändring i
räntesatsen skall anges i avtalet. Det är
därför överflödigt att i tredje stycket
särskilt markera att ränteändring med
anknytning till en referensränta och
undantag från denna norm skall stödjas på
bestämmelser i avtalet; detta gäller
ändå. Lagrådet föreslår att tredje
stycket får följande lydelse.
"Utan hinder av andra stycket får
räntesatsen ändras på visst sätt i
anslutning till ändringar i en
referensränta som kreditgivaren inte har
något betydande inflytande över. Ett
avtalsvillkor härom får förenas med ett
undantag om att räntesatsen under
särskilda förutsättningar skall ändras
mer eller mindre än som följer av anknyt-
ningen till referensräntan. Undantaget
skall bestämmas så att det inte blir
mindre förmånligt för konsumenten än för
kreditgivaren samt uppfylla kraven i
andra stycket."
29
Innehåll
Proposition 1
Propositionens huvudsakliga innehåll 1
Propositionens lagförslag 2
Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde
den 30 september 1993 4
1 Inledning 4
2 Allmän motivering 6
2.1Allmänna utgångspunkter 6
2.1.1Bakgrund 6
2.1.2Syftet med lagens bestämmelser
om ändring
av räntan 7
2.1.3Vad innebär en regel om
referensränta? 8
2.1.4Vissa andra frågor som rör
konsument-
kreditlagen 9
2.2Bör en regel om referensränta
införas? 9
2.3Val av referensränta 12
2.4Hur skall räntan för krediten knytas
till referensräntan? 14
2.5Avsteg från kopplingen till
referensräntan 15
2.6Underrättelse om ändring av räntan18
2.7Ikraftträdande m.m. 19
2.8Kostnader 19
3 Upprättat lagförslag 20
4 Specialmotivering 20
5 Hemställan 25
6 Beslut 26
Bilaga 1 Lagrådsremissens lagförslag 27
Bilaga 2 Utdrag ur protokoll vid
lagrådets
sammanträde 1993-09-20 29
30